Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 oktober 2007 - Strasbourg

15. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Nästa punkt är frågestunden med frågor till rådet. Precis som i går under frågestunden med frågor till kommissionen ska vi experimentera med ett antal nya regler som har föreslagits som ett led i reformen av parlamentet. Reglerna studeras av en särskild grupp och omfattar i huvudsak två områden. För det första vill jag uppmana ledamöterna att flytta fram till bänkarna längst fram, så att sammanträdet känns mer inkluderande. För det andra kommer rådets ordförande att besvara följdfrågorna tillsammans efter det att de har ställts. Eftersom vi oftast har två följdfrågor kommer rådet därför att besvara båda frågorna tillsammans i slutet, i stället för att besvara varje fråga direkt.

Nästa punkt är frågestunden (B6-0318/2007).

Följande frågor har ställts till rådet:

Fråga nr 1 från Manuel Medina Ortega (H-0678/07)

Angående: Solidaritetsfonden för katastrofer

Med tanke på de allvarliga skogsbränderna denna sommar i vissa länder inom EU, som Grekland och Spanien, och den uppenbara avsaknaden av snabba och effektiva insatser från unionens sida i dessa situationer, har rådet för avsikt att utveckla Solidaritetsfondens regler så att man i framtiden kan räkna med att det finns adekvata mekanismer för att ta itu med denna typ av katastrofer och lindra dess skador?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Som svar på den här frågan vill jag säga att EU:s nuvarande solidaritetsfond inrättades för att hantera katastrofer av stora och extraordinära proportioner, efter översvämningarna i Centraleuropa sommaren 2002.

Under 2002 antog rådet Europeiska kommissionens förslag till förordning om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond. I artikel 14 i förordningen om solidaritetsfonden anges att rådet ska se över denna förordning på förslag av kommissionen senast den 31 december 2006.

Under 2005 föreslog kommissionen att förordning (EG) nr 2012/2002 skulle ersättas med en ny förordning om solidaritetsfonden. Syftet med förslaget var framför allt att utvidga instrumentets räckvidd så att det omfattar industriella och tekniska katastrofer, hot mot människors hälsa och terrordåd. Syftet var också att sänka trösklarna för när en katastrof klassas om större.

Förslaget var att det regionala undantagskriteriet skulle strykas ur den gällande förordningen, men att kommissionen i exceptionella fall skulle kunna fastställa att en större katastrof inträffat.

Europaparlamentet avgav ett yttrande om frågan i maj 2006. Under samma år diskuterade rådet kommissionens förslag och parlamentets yttrande på lämpliga nivåer, även om man inte nådde någon överenskommelse.

Därför fortsätter förordning (EG) nr 2012/2002 att gälla, och kommissionen har föreslagit att den skulle mobiliseras under 2007. Som jag nämnde för er förra månaden i ett svar på en liknande fråga har förordningens tillämpning varit effektiv såvitt rådet känner till, vid katastrofer som omfattas av förordningen. Europeiska kommissionen utarbetar regelbundet rapporter med detaljerade redogörelser för solidaritetsfondens användning.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Rådets förslag var helt och hållet tydligt. Den nya förordningen är enormt försenad. Min konkreta följdfråga till rådet är följande: I somras brändes nästan den västerländska civilisationens vagga, det gamla Grekland, ned tillsammans med Olympia. Väntar rådet tills Vatikanen bränns ned, tills Prado bränns ned, tills palatset i Belém bränns ned, eller kan vi hoppas på att vi före nästa sommar har en förordning som gör det möjligt att hantera den typen av katastrofer?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, herr Medina Ortega! Vi väntar givetvis inte på att Rom, Lissabon, London eller Paris ska drabbas av naturkatastrofer innan vi tittar närmare på den här frågan. Vi hoppas verkligen att palatset i Belém och Torre de Belém ska få stå kvar under många århundraden än, precis som de gjort hittills.

När det gäller särskilda tidsfrister för att ändra de gällande reglerna kan jag givetvis inte göra något åtagande på rådets vägnar om ett specifikt datum.

  Elizabeth Lynne (ALDE). - (EN) Tack för ert svar, men jag instämmer med uppföljningsfrågan. Vi måste få veta när detta kommer att ändras.

Jag talar i synnerhet om översvämningarna i Förenade kungariket. Frågan gäller naturligtvis bränder, men Solidaritetsfonden omfattar även översvämning. Mitt område i West Midlands drabbades mycket hårt. Min by i Worcestershire drabbades, liksom resten av Worcestershire och de omgivande områdena i Hereford och Shropshire.

Naturligtvis har den brittiska regeringen ansökt om medel från Solidaritetsfonden. Jag hoppas att kommissionen kommer att behandla denna ansökan positivt och att rådet verkligen kommer att försöka att förändra Solidaritetsfonden så att vi i framtiden kan få denna typ av finansiering snabbare.

Kan rådets representant även berätta för oss vad han anser om snabbinsatsstyrkan och huruvida denna kommer att tidigareläggas så att översvämningsskydd för nödsituationer kan överföras till de drabbade områdena?

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman! Låt mig först och främst säga att jag tycker att det är mycket bra att vi kan sitta tillsammans här nere nu. Jag tycker att det är en mycket god idé.

Beträffande själva frågan vill jag säga några ord om bränderna, herr minister, som i vissa fall har naturliga orsaker men som i andra fall är anlagda. Att bränder anläggs främjas av lagstiftningen i vissa länder, som medger vissa fördelar för vissa personer.

Har man funderat över möjligheten att sätta press på de här länderna att ändra lagstiftningen så att det inte finns något sådant incitament i framtiden?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Okej. Jag tror att jag redan har besvarat åtminstone några av de frågor jag fick nyss. Jag har också redan sagt att vår utvärdering av hur solidaritetsfonden fungerat tidigare var positiv, såtillvida att fonden har fungerat ordentligt.

Frågan om en snabbinsatsstyrka håller på att behandlas. Något beslut har inte fattats ännu eftersom rådet fortfarande håller på att titta på och diskutera detta. Något beslut har heller inte fattats om förebyggande av bränder, även om mycket har gjorts. Mycket återstör att göra och jag antar att det här är ett område där utbyte av erfarenheter, eller bästa praxis som man brukar säga, och samarbete mellan medlemsstaterna på EU-nivå kan visa sig användbart.

Insatser behöver fortfarande göras inom det här området. Jag måste säga att mitt hemland är en plats som systematiskt, år efter år, drabbas svårt av eldsvådor, mordbränder och alla aspekter med anknytning till bränder, särskilt skogsbränder. Vi har antagit en rad nationella åtgärder och initiativ som har visat sig mycket framgångsrika för att förebygga eldsvådor och mordbränder. Givetvis delar vi gärna med oss av våra erfarenheter till alla medlemsstater.

  Talmannen. −

Fråga nr 2 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0680/07)

Angående: En integrerad europeisk politik för personer med särskilda behov

Har rådet får avsikt att fatta ett gemensamt beslut för att anta en integrerad europeisk politik för att stödja personer med särskilda behov och garantera att de får en yrkesutbildning och integreras i samhället?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Tack för er fråga, fru Panayotopoulos-Cassiotou. Som ni vet kan rådet agera som lagstiftare endast på grundval av ett förslag som lagts fram av kommissionen i något skede.

I nuläget har rådet ännu inte mottagit något förslag till rådets beslut om att anta en integrerad europeisk politik för att stödja personer med särskilda behov och garantera att de får en yrkesutbildning och integreras i samhället.

Som ni vet antog rådet år 2000 direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling. Där förbjuds diskriminering av olika anledningar, däribland funktionshinder. Dessutom har detta år (2007) utsetts till Europeiska året för lika möjligheter för alla, genom ett beslut som rådet och parlamentet fattade gemensamt inom ramen för medbeslutandeförfarandet.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande. Att stoppa diskriminering i arbetslivet är inte ett effektivt sätt att hantera problemet med funktionshinder. Det var först i går som hälsoprogrammet för ny teknik lades fram. Skulle inte det förslaget kunna användas för att göra det möjligt för en stor andel av EU:s medborgare, som skulle kunna vara aktiva och till nytta för samhället inför den demografiska nedgången, att nå sin potential och leva i social sammanhållning?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, fru Panayotopoulos-Cassiotou! Det anförandet tycker jag var mer ett allmänt uttalande än en direkt fråga. Men jag anser att vi trots allt har sett en successivt ökad medvetenhet bland medlemsstaterna och även på EU-nivå om behovet av att arbeta tillsammans för att kunna hantera frågorna inom det här området på lämpligt sätt.

Jag måste också säga att under det portugisiska ordförandeskapet och inom ramen för Europeiska året för lika möjligheter för alla så kommer ordförandeskapet att stå som värd för en stor konferens om denna fråga i Lissabon den 19–20 november. Under konferensen kommer vi naturligtvis att försöka se över situationen när det gäller de frågor som är relevanta. Vi vill givetvis också försöka få till stånd politiska åtaganden om den här frågan inför framtiden.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Vilka åtgärder planerar rådet för att göra offentliga transporter mer tillgängliga för funktionshindrade? Ser ni några möjligheter att använda bästa praxis och riktmärkning för att helt enkelt bidra till att förbättra situationen inom detta område?

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! Vi har uttryckligen infogat de funktionshindrades rättigheter i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som kommer att ingå i Lissabonfördraget och därmed blir fullständigt och rättsligt bindande. Ser ni någon möjlighet för rådets ordförandeskap att uppmana medlemsstaterna att reagera mycket praktiskt på de nya möjligheter som har skapats och att vidta lämpliga åtgärder för att se till att de funktionshindrade får fler och bättre framtidsutsikter?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Jag skulle vilja säga två saker. Stadgan om de grundläggande rättigheterna är ännu inte fullständigt i kraft och har inte offentliggjorts. Detsamma gäller Lissabonfördraget, och för närvarande måste vi därför avvakta. Jag kan naturligtvis inte förutse i oktober vilka initiativ eller beslut som rådet kan komma att anta inom det här området. Som ni vet är stadgan om de grundläggande rättigheterna dessutom i sig ingen rättslig grund för lagstiftningsinitiativ.

Beträffande frågan om transporter så omfattas den fortfarande av medlemsstaternas behörighet, eftersom kommissionen inte lägger fram initiativ för antagande av rådet inom det här området. Det är helt klart upp till medlemsstaterna att på nationell nivå föreslå nödvändiga åtgärder som de finner lämpliga och avpassade för de särskilda omständigheterna.

  Talmannen. − Mina damer och herrar! De följande tre frågorna från Marian Harkin, Avril Doyle och Esko Seppänen lades fram under gårdagens debatt. I enlighet med bilaga II.A.2 i arbetsordningen är dessa frågor inte tillåtliga och vi går därför vidare till nästa fråga.

Frågorna 3, 4 och 5 tas inte upp eftersom ämnet redan förekommer på föredragningslistan för innevarande sammanträdesperiod.

Fråga nr 6 från Sarah Ludford (H-0687/07)

Angående: Sexförbrytare

Ställer sig det portugisiska ordförandeskapet positivt till att EU och dess medlemsstater vidtar alla tänkbara åtgärder för att identifiera och ställa inför rätta samt, efter det att domen fallit, övervaka personer som begått sexbrott mot barn, utbyta information om sexbrott mot barn och skydda och rädda barn som möjligtvis saknas, har kidnappats eller löper risk att bli utsatta för brott?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru Ludford! Att skydda barn från sexuellt utnyttjande och bekämpa människohandel är ytterst viktiga frågor för EU.

Här vill jag hänvisa till rådets resolution av den 27 september 2001 om det civila samhällets bidrag till sökande efter barn som försvunnit och utnyttjats sexuellt, där rådet konstaterar att kampen mot barns försvinnande och sexuellt utnyttjande av barn är en prioritering för Europeiska unionen.

Rådet har därför antagit olika rättsliga instrument där specifika aspekter av denna fråga beaktas, däribland rådets gemensamma åtgärd av den 27 februari 1997 om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, ovannämnda rådets resolution av den 27 september 2001 om det civila samhällets bidrag till sökande efter barn som försvunnit och utnyttjats sexuellt, och slutligen rådets rambeslut av den 22 december 2003 om att bekämpa sexuell exploatering av barn och barnpornografi.

Det senaste förslaget till rambeslut om erkännande och verkställighet i Europeiska unionen av förbud till följd av fällande domar för sexualbrott mot barn, som lades fram av Belgien, har utvärderats av rådet tillsammans med andra förslag, såsom förslaget till rådets rambeslut om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat, och förslaget till rådets rambeslut om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll.

Efter förhandlingsprocessen har rådet beslutat att införliva bestämmelserna i det initiativ som Belgien lagt fram i instrumentet om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret. Av detta följer att uppgifter om en person som dömts för sexualbrott mot barn ska ställas till förfogande för medlemsstaternas behöriga myndigheter.

Rådets rambeslut av den 22 december 2003 om att bekämpa sexuell exploatering av barn och barnpornografi innehåller en definition av brott som gäller sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi, samt en uppmaning till medlemsstaterna att vidta åtgärder för att se till att dessa brott ger fängelse i ett till tre år, och i vissa fall upp till fem eller tio år som högst. I rambeslutet anges att medlemsstaterna ska genomföra beslutet senast den 20 januari 2006. På grundval av underrättelser om genomförandeåtgärder som rådet och kommissionen mottar och en rapport från kommissionen ska rådet senast den 20 januari 2008 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har fullgjort sina skyldigheter enligt rambeslutet.

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Jag tackar ordförandeskapet för detta svar.

Fallet med Madeleine McCann har väckt stort intresse, men är även kontroversiellt. Jag tänker inte gå in på detaljerna med fallet, med jag vill ta upp vilka lärdomar vi rent allmänt kan dra av hur lämpliga de europeiska åtgärderna för försvunna barn är. Jag vill ta upp tre saker.

Den första gäller ett larmnummer för försvunna barn. I går berättade kommissionsledamoten Franco Frattini att han inte alls var nöjd med medlemsstaternas åtgärder för att genomföra rådets beslut från februari om det gemensamma larmnumret 116000 för försvunna barn, som skulle ha inrättats i augusti. Det är endast fyra medlemsstater som har valt operatör och tre medlemsstater har inte ens svarat på förfrågan om information. Det är inte särskilt imponerande! Kommer ni att jaga de övriga 23 medlemsstaterna?

Den andra saken jag vill ta upp är att justitie- och inrikesministrarna begärde en EU-databas för försvunna barn för några veckor sedan. Jag tror att några privata försök har gjorts i samarbete med YouTube och Madeleine McCanns föräldrar. Kommer EU att stödja upprättandet av en ordentlig databas?

Det tredje jag vill fråga om är att ni talat om arbetet med att utbyta information om sexförbrytare, men när kommer vi att få en datoriserad databas?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, fru Ludford! Jag vill besvara de olika frågorna på följande sätt:

För det första är många av dessa åtgärder relativt eller mycket nya, och deras effekter behöver därför bedömas. Arbetet med detta pågår och vi kommer givetvis att utvärdera vad som har fungerat och vad som har misslyckats, samt om vi gör goda framsteg på det här området. Det är detta vi måste göra, inte förfölja medlemsstaterna och försöka skjuta över skulden och sprida ansvaret.

Det här är en samarbetsprocess som kräver dialog mellan medlemsstaterna utifrån de erfarenheter vi måste utbyta. Jag anser trots allt att vi har gjort bra framsteg inom detta område som svar på situationer som verkligen är förskräckliga i humanitärt avseende.

Slutligen anser jag att ändringsfördraget också är goda nyheter i det här avseendet, eftersom det effektivt främjar och möjliggör ett bredare och bättre samarbete mellan medlemsstaterna i kampen mot den här typen av brott.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr rådsordförande! Ni nämnde problemet med människohandel, och det gläder mig att ni använde ordet, för jag anser att det samtidigt som det är mycket publicitet om barn, inklusive McCann-fallet, så är det många barn och ungdomar som förs in i EU:s medlemsstater genom människohandel. Jag vill fråga er om ni anser att tillräckligt mycket görs när det gäller detta problem. Och jag vill be om att de personer, fall som upptäcks i medlemsstaterna, får hjälp med att rehabiliteras så att de antingen kan återvända till sina egna länder eller stanna i den medlemsstat de förts in i, men undvika att bli brottslingar. Jag anser att detta är ett mycket allvarligt problem inom EU.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr minister! Jag försökte lyssna mycket noga när ni svarade Sarah Ludford. Hon frågade er en mycket specifik fråga som ni inte har besvarat, nämligen om ni kommer att jaga de medlemsstater som ännu inte har inrättat larmnumret. Ni kanske kan svara lite mer specifikt.

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Jag är varken expert på brottsfrågor eller justitieminister. Jag är här som företrädare för rådet och jag kan bara informera er om den allmänna uppfattningen i rådet just nu. Det är alltid möjligt att göra mer och bättre, men som jag redan har sagt är sanningen den att det finns en rad rättsliga instrument som verkligen motsvarar denna önskan att effektivt bekämpa den här typen av brott. Som jag redan sagt är många av dessa åtgärder nya och de kommer alla att behöva utvärderas ordentligt.

En ny fråga kom upp, nämligen hur man ska öka medlemsstaternas och deras medborgares medvetenhet om ett fenomen som faktiskt är nytt sett till kunskapen om dess omfattning och allvar. Precis som med alla nya fenomen som måste undersökas och bedömas finns givetvis ett förfarande som måste följas. Vi kommer vid behov att fortsätta att uppmana de medlemsstater som kanske ännu inte har fullgjort sina skyldigheter, när det gäller att genomföra initiativ och lagstiftning, att snarast möjligt göra det. Om man har gjort ett åtagande så måste man fullgöra och genomföra det inom detta och alla andra områden.

  Talmannen. −

Fråga nr 7 från Lambert van Nistelrooij (H-0689/07)

Angående: Fusion mellan Suez och Gaz de France

Den 3 september meddelades det att styrelserna för det franska energibolaget Suez och statsföretaget Gaz de France beslutat att utföra den planerade fusionen. Därmed skulle det fjärde största energiföretaget uppstå, efter Gazprom, Electricité de France och EON. Kommissionen har redan ålagt det fusionerade företaget att avyttra ett antal belgiska och franska verksamheter.

Anser rådet att dessa fusionsplaner fortfarande är förenliga med de principer som kommissionen för närvarande företräder när det gäller liberaliseringen av energimarknaden i EU?

I vilken utsträckning har det nya fusionerade företaget och den franska staten gått med på att avyttra stamnäten, såsom kommissionen begärt?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag säga att slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte 2007, som ni vet, omfattade EU:s hela energipolitik, även frågan om en inre marknad för gas och el.

Rådet kan inte ha någon åsikt om huruvida fusionsplanerna i deras nuvarande form är förenliga med den delen av slutsatserna. Rådet vill påpeka att dessa slutsatser från Europeiska rådet var ett bidrag till Europeiska kommissionens tredje energipaket, som lades fram i september 2007 och som syftar till att öppna upp den inre marknaden för gas och el. Man måste först enas om de föreslagna förordningarna och direktiven. Först när dessa har trätt i kraft kommer det att vara möjligt att avgöra om det fusionerade företaget GDF Suez uppfyller relevanta lagbestämmelser. För det andra måste rådet påpeka att det enligt fördragets konkurrensbestämmelser är Europeiska kommissionen som ansvarar för att fastställa om avtal mellan företag är förenliga med EU:s regler.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Jag anser att det är helt riktigt att kommissionen utvärderar politik och konkreta åtgärder. Men jag har en annan fråga som rör EU:s marknad, genomförandet av den inre marknaden.

Det explicita syftet med åtskillnad av företag är att uppnå realinvesteringar i näten, och vi kan se att vi inom det här området, även mellan länder, inte har hållit de överenskommelser som ingåtts. Länderna ska kunna ha ett utbyte på 10 procent, så kallad driftskompatibilitet. Det målet har vi inte nått.

Min fråga är följande: vilka åtgärder vidtar rådet för att faktiskt främja investeringar för att exempelvis förbättra sammankopplingen mellan Frankrike och Spanien? Konsumenterna kan handla billigare från grannländerna, men utan nätanslutningar blir det omöjligt. Vad tänker ni göra åt den saken?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, herr van Nistelrooij! Europeiska rådet antog en rad åtgärder på energiområdet vid sitt senaste möte i mars. Nu måste naturligtvis dessa åtgärder genomföras, på grundval av kommissionens förslag. Alla organ och institutioner måste bära sin del av ansvaret. Kommissionen måste lägga fram förslag, som rådet antar, avvisar eller ändrar. Därefter måste domstolen bedöma huruvida medlemsstaternas lagstiftning och påföljder överensstämmer med den gällande lagstiftningen. Mer än så kan jag inte säga just nu.

  Talmannen. − Fråga nr 8 har dragits tillbaka. Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr9.

Fråga nr 10 från Roberta Alma Anastase (H-0702/07)

Angående: Förenklat utfärdande av viseringar för medborgare i Moldavien och Georgien

Medborgarna i Moldavien och Georgien möter stora svårigheter för att erhålla visum till Europeiska unionens medlemsstater. Ikraftträdandet av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Ryska federationen om förenklat utfärdande av viseringar skapar dessutom en paradoxal situation, eftersom invånarna i separatistregionerna Abchazien, Sydossetien och Transnistrien, som nästan alla har ryska pass, mycket enklare kan erhålla visum för resor. Vad tänker rådet göra för att påskynda införandet av ett förenklat system för utfärdande av viseringar för medborgarna i Moldavien och Georgien och genomföra de berörda avtalen? Det är också mycket viktigt att största möjliga antal medlemsstater snarast ansluter sig till det gemensamma viseringscentret i Chişinau, för att i praktiken införa ett förenklat förfarande för utfärdande av viseringar. Varför har endast vissa medlemsstater hittills anslutit sig till detta centrum och hur tänker rådet se till att övriga medlemsstater ansluter sig snarast möjligt?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru Anastase! I ett beslut av den 19 december 2006 gav rådet kommissionen mandat att förhandla om ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Moldavien om förenklat utfärdande av viseringar. Detta avtal paraferades i Chişinau den 25 april 2007 och undertecknades i Bryssel den 10 oktober 2007, av mig själv faktiskt.

Med tanke på hur snabbt avtalet ingicks kommer ett samråd att genomföras med Europaparlamentet om utkastet till beslut om ingående av detta avtal. Den 17 oktober antog Moldaviens regering två lagförslag om ratificering av avtalen med Europeiska unionen om förenklat utfärdande av viseringar och om återtagande.

På rådets vägnar kan jag berätta för er att kommissionen för närvarande inte har mandat att inleda förhandlingar om ett liknande avtal med Georgien. När det gäller det gemensamma viseringscentret i Chişinau är samarbete mellan medlemsstaterna en fråga som de själva måste ta ställning till.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). - (RO) Gratulerar till undertecknandet av avtalen med Republiken Moldavien. I anslutning till denna fråga vill jag påpeka två saker. För det första anser jag att det är nödvändigt att man i diskussionen om förbindelserna mellan rådet och Moldavien också beaktar en situation som uppstod direkt efter avtalens undertecknande. Den 12 oktober stoppades ett antal officiella delegationer från Rumänien vid Moldaviens gräns och vägrades inresa. Eftersom jag anser att förenklad visering för tredjeländer i slutändan måste åtföljas av motsvarande hållning från dessa länder skulle jag gärna vilja veta om rådet tänker ta upp denna fråga. För det andra finns en hänvisning till det moldaviska språket i de avtal ni har undertecknat – ett språk som inte är erkänt. Jag vill att vi påpekar detta specifikt, eftersom det bara är ett av språken, rumänska, som är ett erkänt EU-språk. Beträffande Georgien anser jag att vi bör försöka undvika en situation där Georgiens medborgare behandlar oss på samma sätt som de behandlar Sydossetiens medborgare.

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman! Som jag sa så undertecknade jag avtalet med Moldavien om förenklat utfärdande av viseringar och jag kan tala om för er att den moldaviska regeringen uppskattade och välkomnade denna åtgärd, detta initiativ och detta avtal.

Detta är ett ytterst viktigt instrument både för våra förbindelser med Moldavien och för alla våra förbindelser med våra grannländer. Jag hoppas uppriktigt att avtalet, så som det var tänkt, kommer att bidra till att stärka förbindelserna mellan EU och Moldavien, och framför allt förstärka den ”mänskliga dimensionen” i den europeiska grannskapspolitiken – med andra ord föra människor närmare varandra så att vi alla kan lära känna varandra mer och bättre. Otvivelaktigt är det ju detta som stärker den europeiska andan och förståelsen.

Eventuella problem med att tillämpa avtalet kommer givetvis att behöva utvärderas. Sådana problem har uppkommit först nyligen, men jag kan säga att när avtal som EU ingår med tredjeländer leder till svårigheter eller problem, när de inte ger önskat resultat eller kanske fel resultat, så måste kommissionen, eventuellt i samarbete med rådet, titta på händelseutvecklingen och vid behov göra nödvändiga förändringar.

Beträffande Georgien har jag noterat era synpunkter, fru Anastase.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Finns det några planer på att anta ett avtal om förenklat utfärdande av viseringar för Vitryssland? Efter utvidgningen av Schengenområdet kommer Litauen, som har en lång gräns mot Vitryssland, att få problem när personer från detta land vill besöka vårt land. Vitryska medborgare kommer dessutom inte att kunna besöka släktingar som bor längs gränsen. Finns det några planer för detta?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, fru Budreikatė! Som ni vet fattas beslut om ingående av avtal om förenklat utfärdande av viseringar från fall till fall. Vid beslutet beaktas givetvis landet i fråga, vilket slags förhållande vi har till landet, tekniska säkerhetsfrågor och så vidare. Därför skulle ett eventuellt förslag till beslut, om Vitryssland eller något annat land, på vederbörligt sätt behöva läggas fram av kommissionen för rådet, varefter rådet kan fatta beslut i frågan. Men som jag nämnde kan man inte bara besluta att ingå den här typen av avtal eller inleda förhandlingar utan att vissa tekniska och politiska villkor är uppfyllda.

När det är tekniskt och politiskt möjligt att ingå avtal om förenklat utfärdande av viseringar bidrar sådana avtal, som jag sa, absolut till grannskapspolitikens mänskliga eller humanitära dimension. Vi kan inte vara främlingar för varandra. Tvärtom måste och kan vi lära känna varandra mer och bättre.

  Talmannen. −

Fråga nr 11 från Dimitrios Papadimoulis (H-0703/07)

Angående: Inrättande av en europeisk räddningstjänststyrka

Den 4 september 2007 antog Europaparlamentet en resolution (P6_TA(2007)0362) om naturkatastrofer och tog där särskilt upp de förödande bränder som drabbat Grekland under den gångna sommaren. Liksom i betänkandet om inrättandet av gemenskapens räddningstjänstmekanism (A6-0286/2006, 18 september 2006) framhåller parlamentet i sin resolution betydelsen av en räddningstjänstmekanism i gemenskapen och kräver att det inrättas en europeisk räddningstjänststyrka som ska kunna reagera omedelbart vid katastrofer, något som för övrigt även föreslogs i den tidigare kommissionsledamoten Michel Barniers rapport.

Med tanke på att en räddningstjänststyrka framför allt kommer att bistå med assistans till de nationella myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för räddningstjänsten undrar jag: Vad anser rådet om inrättandet av en räddningstjänststyrka?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr Papadimoulis! Rådet vill påpeka att Europeiska rådet den 15–16 juni 2006 samt den 14–15 december 2006 godkände eller noterade ordförandeskapets rapporter om förstärkning av unionens katastrof- och krishanteringsförmåga i syfte att förbättra samordning och leveranser av tillgängliga tillgångar.

Vid Europeiska rådets möte i juni 2006 antogs också ytterligare riktlinjer om förbättring av unionens förmåga att hantera nödsituationer, kriser och katastrofer, både i och utanför EU. Där krävdes att ytterligare uppmärksamhet ska ägnas åt att utveckla EU:s snabbinsatsförmåga, på grundval av medel som medlemsstaterna ställer till förfogande, däribland civilskyddsenheter, men också åt att arbeta med kommissionens förslag om att förstärka EU:s civilskyddskapacitet.

Beträffande Michel Barniers rapport från maj 2006 vill rådet också påpeka att Europeiska rådet den 15–16 juni 2006 välkomnade detta dokument som ett viktigt inlägg i debatten. Även om vissa delar av Barnierrapporten har införlivats i EU:s regler och förfaranden har ännu inget förslag lagts fram för rådet i syfte att skapa en europeisk civilförsvarsstyrka.

Av rådets slutsatser av den 15–16 oktober 2007 framgår också att rådet, med tanke på den förödelse som nyligen drabbat en del medlemsstater, inser att Europeiska unionen måste kunna reagera effektivt och snabbt på kriser och nödsituationer efter naturkatastrofer. Kommissionen uppmanades därför att fortsätta att undersöka frågan och lägga fram lämpliga förslag inför mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 10 december 2007.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden, som dock på sedvanligt rådsmanér har bistått med en krönika över arton månaders tröghet och förseningar. Den text ni har relaterat för oss lyckas äventyra hela förslaget från Michel Barnier. Jag frågar er: Hur många fler brand- och översvämningsoffer måste vi begrava? Hur många egendomar måste gå förlorade? Hur länge kan medlemsstaterna slösa bort sina resurser innan ni i rådet äntligen tar initiativ till den undersökning som Europaparlamentet så länge har krävt? Jag frågar er: Kommer ni den 10 december, i egenskap av rådets ordförande, att föreslå att rådet undersöker det som Europaparlamentet rekommenderar, nämligen att denna civilskyddsstyrka bör inrättas, eller kommer er efterträdare återigen att stå här om arton månader och tala om ännu fler förseningar?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr Papadimoulis! Rådet emotser givetvis med stort intresse kommissionens förslag i den här frågan, det vill säga det eventuella inrättandet av en civilförsvarsstyrka. Förhoppningen är att kommissionen ska lägga fram sina idéer eller förslag före rådets (allmänna frågor) möte den 10 december, alltså om mindre än två månader. Vi måste titta på och utvärdera kommissionens förslag, och kommer därefter att agera på lämpligt sätt.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill också betona hur viktig denna fråga är och det gläder mig därför att rådet har riktat en uppmaning till kommissionen och väntar på dess svar. Däremot skulle jag vilja veta vad kommissionen anser om styrkan vid extraordinära lägen, och – mot bakgrund av alla översvämningar, bränder, klimatförändringen och händelserna långt härifrån, i Amerika – vilken konkret roll kommissionen anser att en sådan styrka bör ha i extraordinära lägen?

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! Ni nämnde Michel Barniers rapport flera gånger. Denna rapport har gett biståndsorganisationerna skrämselhicka eftersom den tycks bana vägen för halvmilitära ledarstrukturer och preliminärt beslutsfattande på militär nivå. Känner rådet till denna oro över ”militariseringen” av civilskyddsstyrkan och hur kan, och kommer, rådet att agera med hänsyn till denna oro?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman! Som jag redan sagt var rådets förslag och slutsats att Barnierrapporten skulle kunna användas som underlag vid framtida beslutsfattande. Det var inte ett hundraprocentigt godkännande eller ens ett partiellt godkännande av att rapporten ska användas som underlag. Det var bara vad rådet kom fram till just då. Som jag nämnde nyss kan jag inte förutspå hur rådet kommer att ta emot förslag, modeller och metoder som ännu inte finns, eftersom det skulle vara att föregripa händelseutvecklingen.

Vi måste avvakta kommissionens förslag och utvärdering. Därefter kommer vi att diskutera dessa i rådet och enas om en slutsats. Vi kommer också att besluta om vilken riktning som ska väljas i denna fråga, vilket för mig till en viktig punkt. Rådet har, genom att uppmana kommissionen att lägga fram förslag om denna fråga, entydigt visat sitt intresse för den liksom sin önskan att göra framsteg på detta område. Det anser jag vara ett obestridligt och positivt tecken.

  Talmannen. −

Fråga nr 12 från Bernd Posselt (H-0708/07)

Angående: Ödet för professor Ukshin Hoti

Den internationellt erkände vetenskapsmannen och fredsaktivisten professor Ukshin Hoti, som var utrikesminister i den inofficiella demokratiska regeringen i Kosovo på 1990-talet, arresterades av Milosovic-regimen och är sedan många år spårlöst försvunnen.

Kan rådet från regeringen i det nu demokratiska Serbien få klarhet i vad som hänt Ukshin Hoti och är de serbiska myndigheterna beredda att inleda en undersökning i detta ärende?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr Posselt! Professor Ukshin Hoti är en av de över 2 000 människor som finns med på Internationella rödkorskommitténs (ICRD) förteckning över personer som rapporterats saknade av sina anhöriga under Kosovokonflikten.

ICRC har sedan januari 1998 samlat in uppgifter om personer som försvunnit i Kosovo. Uppgifterna har skickats till myndigheterna i Belgrad och Pristina, tillsammans med en uppmaning till dem att göra sitt yttersta för att ta reda på var dessa personer befinner sig.

ICRC i Kosovo arbetar också med denna fråga i nära samarbete med Förenta nationernas uppdrag i Kosovo. Som ett led i dialogen mellan Pristina och Belgrad om frågor av ömsesidigt intresse har arbetsgruppen för försvunna, där företrädare för båda regeringarna ingår, träffats regelbundet sedan mars 2004, under Röda korsets överinseende.

Insatser görs på båda sidor för att ta reda på vart försvunna personer tagit vägen, men arbetet går långsamt. Rätten att få veta vart ens nära och kära tagit vägen är en grundläggande fråga som rör humanitär rätt och mänskliga rättigheter.

Som en följd av detta stöder Europeiska unionens råd de internationella och lokala myndigheternas arbete med denna fråga i Serbien och Kosovo, och uppmuntrar dem att intensifiera sina insatser.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Varje offer är givetvis lika viktigt och jag välkomnar därför denna undersökning. Men professor Ukshin Hoti var en mycket känd person. Jag har nära kontakt med hans familj. Han var Sacharovpristagaren Ibrahim Rugovas närmaste man och har suttit i formellt förvar hos serberna. Därför måste de veta någonting om var han finns! Den här frågan måste redas ut formellt med regeringen i Belgrad, tillsammans med rådet. Vad har den serbiska regeringen att säga om var deras fånge befinner sig, med tanke på att serberna hade ansvaret för honom eftersom han befann sig i deras förvar?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman! Som jag redan har sagt stöder rådet naturligtvis alla ansträngningar som görs av de direkt ansvariga myndigheterna inom detta område för att försöka ta reda på var professor Ukshin Hoti befinner sig. Som jag nämnde förstår vi också att det här är en fråga om mänskliga rättigheter och skydd av dessa rättigheter. Den måste därför ingå i vår politiska dialog med respektive ansvariga regeringar.

  Talmannen. −

Fråga nr 13 från Robert Evans (H-0710/07)

Angående: Klimatförändringar

Tror rådet fortfarande att Europeiska unionens mål att begränsa den globala temperaturökningen till 2°C kan uppnås?

Har rådet diskuterat vilka ytterligare åtgärder som måste beaktas på EU-nivå för att behandla de problem som fördes fram i 2007 års rapport från FN:s internationella klimatpanel (IPCC)?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman! Som ni vet har de europeiska ledarna beslutat att sända en tydlig signal till det internationella samfundet om EU:s beslutsamhet att bekämpa klimatförändringen genom att göra följande åtaganden, för att främja förhandlingar om ett globalt avtal för perioden efter 2012.

Tills man har uppnått ett sådant avtal har EU gjort ett beslutsamt och oberoende åtagande att senast 2020 minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent jämfört med 1990 års nivåer. För det andra är EU redo att förbinda sig att minska utsläppen med 30 procent om övriga utvecklingsländer gör liknande minskningar och om de utvecklingsländer som är mer ekonomiskt utvecklade också bidrar på lämpligt sätt.

EU anser att man måste gå i bräschen för ambitiösa utsläppsminskningar så att de utvecklade länderna kan övertyga utvecklingsländerna om att bidra till den globala insatsen.

Ett ambitiöst mål kommer också säkert att stärka den globala koldioxidmarknaden, som måste finnas kvar för att begränsa utsläppsminskningarnas kostnader. Olika åtgärder har redan vidtagits inom ramen för Europeiska klimatförändringsprogrammet, och andra åtgärder planeras inom den strategiska analysen av EU:s energipolitik för att nå en betydande del av målet för minskning av växthusgaser.

Systemet för utsläppshandel kommer att spela en central roll för att nå EU:s långsiktiga mål för minskning av växthusgasutsläppen och dess analys kommer att bli avgörande för att nå EU:s övergripande mål.

  Robert Evans (PSE). - (EN) Tack, herr rådsordförande, för detta uppmuntrande svar. Ni sa att ni vill förmedla ett starkt budskap och att vi behöver en global överenskommelse. Det var intressant att få höra att det finns ett mål på 30 procent. Jag är överens med er om att vi måste vara ambitiösa. Detta är naturligtvis inte bara ett område som påverkar flertalet EU-medborgare, utan är dessutom något de oroar sig mycket för.

Jag undrar om ni skulle kunna berätta något mer om vilka positiva steg vi skulle kunna ta för att uppmuntra de länder som borde kunna göra mer, till exempel Förenta staterna, och hjälpa de länder som kanske har det svårt för närvarande, oavsett om det är Kina, Indien eller Ryssland. Vad kan vi göra för att ge denna process en skjuts framåt, i stället för att bara prata? Jag antyder inte att det är allt ni har gjort, utan undrar bara vad vi faktiskt ska göra för att få saker och ting att hända i stället för att bara prata om frågan?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) De verktyg som EU har till sitt förfogande är diplomatiska instrument, men vi har också vår övertygelse och, ska vi säga, politiska föresats. Jag menar att bästa sättet att övertyga andra att följa oss är att ange tonen och föregå med gott exempel, vilket är precis vad vi gör.

Genom att ställa upp ambitiösa mål för oss själva, mål som överensstämmer med medborgarnas förväntningar på oss, är det uppenbart att vi föregår med gott exempel, inte bara i unionen utan i hela världen. Det inspirerar allmänheten i andra länder, som i sin tur pressar sina regeringar att vidta åtgärder som matchar våra ambitiösa mål.

När det gäller Förenta staterna menar jag att denna ledarskapseffekt har varit mycket tydlig. Tack vare att EU går i bräschen inom detta område i världen har den amerikanska allmänheten satt press på de olika myndigheterna att dessa också måste bli mer ambitiösa. Personligen anser jag att det faktum att Al Gore fick Nobels fredspris för klimatförändringsfrågor har haft stor betydelse för detta, för vår ambitiösa politik, vår vilja till förändring och vår strävan att få andra att anamma våra mål. Allt ryms givetvis inom ramen för FN:s multilaterala diplomati.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Får jag be parlamentet att visa prov på ledarskap genom att stänga av luftkonditioneringen, eftersom jag fryser och vi på så sätt kan bidra till att motverka klimatförändringen?

Herr rådsordförande! Ni har besvarat en av de frågor jag ville ställa, men det kommer förmodligen att krävas mer än Al Gore för att få allmänheten att bli engagerad i detta. Därför vill jag fråga rådet om hur det planerar att omvandla allmänhetens oro till handling inom Europeiska unionen och även be rådet att ta hänsyn till att vi inte vill hindra utvecklingsvärldens länders framsteg eftersom vi faktiskt gynnas av det faktum att de utvecklas.

  Talmannen. − Vi ska försöka lösa parlamentets temperaturproblem.

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Fru McGuinness! Tack för er fråga. Det vi måste göra är att ständigt sträva efter att öka medvetenheten och informationen. Vi måste också föregå med gott exempel. Det har vi redan gjort.

Uppenbarligen återstår fortfarande mycket att göra, men jag anser att arbetet med att öka människors medvetenhet om klimatförändringen går allt bättre. Effekterna av detta ser vi varje dag, de är verkliga och människor kan känna dem. Jag kan nämna min egen personliga erfarenhet, om det är av intresse. Portugals klimat när jag var sex, sju år är inte detsamma som i dag när jag är femtio. Jag har faktiskt precis som många andra märkt att saker och ting har förändrats. Till följd av detta frågar människor varför de har förändrats och vilka konsekvenser dessa förändringar får.

Å andra sidan måste medlemsstaterna anta nödvändig lagstiftning för att kunna hantera, stoppa eller minimera klimatförändringens orsaker. Medlemsstaterna har gjort politiska åtaganden på EU-nivå och måste nu förbinda sig att anta nödvändig lagstiftning och se till att denna lagstiftning följs i praktiken. Vi måste återigen föregå med gott exempel i världen.

Jag skulle inte underskatta den förre vicepresidenten Al Gores kampanj, som jag anser haft stor inverkan på den allmänna opinionen i världen.

  Talmannen. −

Fråga nr 14 från Mairead McGuinness (H-0713/07)

Angående: Turbulensen på de globala finansmarknaderna

Under ett informellt möte som EU:s finansministrar nyligen höll (Porto, den 14–15 september) diskuterades den kris som har uppkommit i Europa till följd av oron på finansmarknaderna i USA. Kan rådet i stora drag ange vilken karaktär dessa diskussioner hade? Beaktade rådet särskilt Northern Rock, som för närvarande har ekonomiska svårigheter som en direkt följd av det instabila läget i USA?

Beaktar rådet att detta har långtgående följder för Europas finansmarknader?

Anser slutligen rådet att befintliga garantier på området för finansiella tjänster erbjuder tillräckligt skydd för konsumenterna, särskilt för dem som har köpt finansiella produkter utanför sin egen medlemsstat?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman! Jag har följande att säga i den här frågan: Vid det informella mötet mellan EU:s finansministrar och centralbankscheferna i den portugisiska staden Porto den 14–15 september diskuterades en rad olika frågor, bland annat läget på det ekonomiska och finansiella området.

Som framgår av det portugisiska ordförandeskapets webbplats är vår bedömning tvådelad. Å ena sidan anser vi att vi nu har en period med volatilitet och omvärdering av riskerna på de globala finansmarknaderna, som utlösts av problemen på den amerikanska subprimemarknaden. Turbulensen har spritt sig till det globala finanssystemet via komplexa finansiella instrument.

Penningmarknadernas funktion har också påverkats, vilket har krävt snabba och beslutsamma åtgärder av de största centralbankerna, även Europeiska centralbanken. Även om det obestridligen är så att turbulensen på finansmarknaderna har ökat osäkerheten kring de ekonomiska framtidsutsikterna är EU:s makroekonomiska grundförutsättningar å andra sidan goda och tillväxten i världen är fortsatt stark, trots avmattningen i USA.

De europeiska finansinstituten framstår som starka och deras goda lönsamhet de senaste åren borgar för att de har starka förutsättningar att rida ut den nuvarande ökande volatiliteten på finansmarknaderna.

Jag vill däremot påpeka att vissa fall i medlemsstaterna inte har diskuterats. Under denna bedömning diskuterade vi också de lärdomar som kan dras av den senaste tidens volatilitet på finansmarknaden. Det betonades att även om vi har sunda ramar för reglering och tillsyn inom finanssektorn, vilka har förstärkts genom ny lagstiftning såsom genomförandet av direktivet om kapitalkrav och det pågående arbetet med Solvens II-direktivet, så måste vi förbli vaksamma, framför allt med tanke på den snabba och innovativa utvecklingen när det gäller finansiella produkter.

Därför har den senaste tidens finansiella turbulens gjort vissa frågor som fortfarande finns på rådets dagordning mer angelägna och har ökat EU:s behov av att tillsammans med sina internationella partner hitta sätt att öka insynen, förbättra värderingsprocesserna, fortsätta att förstärka riskhanteringen och förbättra marknadens funktion, särskilt när det gäller komplexa finansiella produkter.

Vid sitt möte den 9 oktober enades Ekofinrådet om ett detaljerat arbetsprogram som berörda EU-organ ska genomföra fram till slutet av 2008, i nära samarbete med viktiga internationella partner.

Vid samma Ekofinmöte i oktober antogs också slutsatser om att förstärka EU:s arrangemang för finansiell stabilitet. Dessa slutsatser finns på rådets webbplats och är det konkreta resultatet av över ett års förberedelser. Rådet antog i synnerhet gemensamma principer som ska ligga till grund för samarbetet mellan de nationella myndigheterna när det gäller att upprätthålla den finansiella stabiliteten.

Man enades också om att utvidga det samförståndsavtal om samarbete och informationsutbyte som undertecknades 2005 mellan banktillsynsmyndigheterna, centralbankerna och finansministrarna i EU, i syfte att inkludera tre nya delar. För det första de gemensamma principer som antogs formellt vid mötet, för det andra en gemensam analytisk ram för bedömning av de systemomfattande konsekvenserna av en potentiell kris, och för det tredje gemensamma praktiska riktlinjer för förfaranden som ska följas vid eventuella gränsöverskridande krissituationer.

Ett arbetsprogram utarbetades därför med en tidsplan för denna och andra åtgärder som ska vidtas för att effektivisera EU:s förfaranden för finansiell stabilitet. Syftet med dessa insatser är givetvis att skydda de konsumenter och investerare som är beroende av väl fungerande finansmarknader.

Avslutningsvis vill jag gärna understryka att rådet, som jag tolkar det, tillsammans med Europaparlamentet och kommissionen har enats om målet att nå en verkningsfull nivå för förnuftig tillsyn och reglering i syfte att säkra den finansiella stabiliteten, den globala konkurrenskraften och konsumentskyddet.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Tack, herr rådsordförande. Jag ska studera ert mycket detaljerade svar, som jag verkligen uppskattar, eftersom detta är en mycket allvarlig fråga.

Jag måste instämma med att de som sätter in pengar på Northern Rock har totalt tappat sitt förtroende för banken och att det har fått en dominoeffekt. Förtroende är avgörande för såväl stabiliteten inom banksystemet som för gränsöverskridande tjänster och verksamhet på området för finansiella tjänster.

Anser ni att de åtgärder ni har beskrivit räcker för att återupprätta detta förtroende?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Rådet kan alltid överraska ledamöterna. Som jag nämnde har Ekofinrådet gett en arbetsgrupp i uppdrag att göra en djuplodande och noggrann analys av situationen och även eventuella nya instrument eller åtgärder som kan förhindra att sådana här situationer påverkar de europeiska finansmarknaderna i framtiden. Rådet är därför uppmärksamt på problemen, genom att det har uppmanat berörda myndigheter att genomföra noggrant arbete. Rådet har uppmanat denna arbetsgrupp att föreslå åtgärder som kan behöva antas för att förhindra den typen av situationer som vi nyligen har sett. Vi kommer att behöva vänta och se huruvida dessa åtgärder visar sig vara verkningsfulla i praktiken. Rådet kommer dock att underrättas om vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att hindra att vår ekonomi påverkas av ytterligare finansiell turbulens i framtiden.

Jag måste nämna att den här frågan också diskuterades vid det informella mötet mellan stats- och regeringscheferna i Lissabon i förra veckan. Vid mötet underströk våra stats- och regeringschefer med kraft följande budskap: För det första att den europeiska ekonomin har vad ekonomerna brukar kalla ”goda fundamenta”, med andra ord att våra ekonomier är fortsatt starka. För det andra att man stöder de åtgärder som Ekofin har vidtagit och som föreslås inom det här området.

  Talmannen. −

Fråga nr 15 från Johan Van Hecke (H-0717/07)

Angående: Ökande antal gemenskapsbyråer

För närvarande finns det 23 gemenskapsbyråer, utspridda i olika EU-medlemsstater och städer. Det saknas nästan helt kontroll av deras verksamhet och drift. Den senast inrättade byrån, Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, ligger i Wien och har nu 100 anställda. Uppgiften för denna byrå är att se till att de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras i Europeiska unionen, en uppgift som emellertid redan utförs på ett utmärkt sätt av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och egentligen även av Europarådet, båda med säte i Strasbourg. Ca en miljard euro skattemedel årligen används av alla dessa byråer. Vissa menar att Europeiska rådet knappast håller ett enda möte längre utan att det inrättas en ny byrå.

Avser rådet att inrätta ytterligare byråer? Tänker man varje gång detta sker verkligen noggrant igenom behovet av en ny byrå? Är rådet medvetet om de ekonomiska konsekvenser som dessa byråer får för budgeten? Är rådet berett att avskaffa vissa byråer om deras existens inte är motiverad?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr Van Hecke! Jag vill påpeka att frågor om inrättande och nedläggning av gemenskapsbyråer bör ställas till kommissionen, som har exklusiv initiativrätt inom det området. De lagstiftande organen parlamentet och rådet agerar enbart på grundval av förslag som kommissionen lägger fram. Vad rådet anbelangar kan ledamoten vara förvissad om att behovet av att inrätta en ny byrå beaktas noggrant från fall till fall.

När det gäller byråernas budget vill jag hänvisa ledamoten till de tre institutionernas gemensamma förklaring av den 18 april 2007, där de fastställt gemensamma principer för befintliga eller framtida gemenskapsbyråers budgetförvaltning.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag tackar ministern för hans svar. Det var två aspekter som låg till grund för min fråga. Den första är den lavinartade ökningen av antalet byråer som inrättas efter varje rådsmöte. På fem år har vi fått tolv nya byråer, och antalet anställda som arbetar där har stigit från 166 till 3 700. Den andra delen av denna fråga är följande: Gör rådet regelbundet någon förnyad bedömning av behovet av att behålla dessa byråer, när det inte längre finns något uppenbart skäl för deras existens? Min andra aspekt är hur rådet självt organiserar sin interna kontroll över alla dessa byråers utgifter och vilken roll anser ministern att parlamentet bör ha där?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr Van Hecke! Som jag redan sagt är det Europeiska kommissionen som lägger fram förslag om inrättande av en byrå. Därefter gör rådet tillsammans med kommissionen en bedömning av huruvida kommissionens förslag är motiverat. Därefter fattas beslut i enlighet med fördragets bestämmelser. Jag vill gärna säga att Portugal är värd för en byrå, nämligen Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som har sitt säte i Lissabon. Denna byrå anser vi absolut vara en mycket användbar gemenskapsbyrå.

När det gäller byråernas specifika förvaltning så har de, som ni vet, egna tillsynsmekanismer som jag tycker är ganska grundliga. Som jag nämnde har institutionerna dessutom enats om en rad gemensamma principer som är mycket direkt tillämpliga på dessa gemenskapsbyråers budgetförvaltning.

Min personliga erfarenhet är att särskild omsorg ägnas åt att säkra en noggrann förvaltning och en strikt användning av de medel som ställs till byråernas förfogande. Det är min personliga erfarenhet, vad den nu är värd.

  Talmannen. −

Fråga nr 16 från Bill Newton Dunn (H-0719/07)

Angående: Larmtjänstnätverket 24/7 för Internetrelaterad brottslighet

Enligt uppgifter från Förenta staterna deltar tio EU-medlemsstater inte i larmtjänstnätverket 24/7 för Internetrelaterad brottslighet. Dessa länder är Belgien, Cypern, Estland, Grekland, Irland, Lettland, Polen, Slovakien, Slovenien – och Portugal som för närvarande är ordförande i rådet.

Hur viktig anser rådet kampen mot internationell Internetrelaterad brottslighet vara?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr Newton Dunn! Rådet har inte underrättats om medlemsstaternas deltagande i detta nätverk, som främst tillkommit på initiativ av G8 och Europarådets medlemsstater. Därför kan rådet varken bekräfta eller dementera detta. Däremot anser rådet att kampen mot Internetrelaterad brottslighet är ytterst viktig, vilket framgår av antagandet av rambeslut 2005/222/RIF av den 24 februari 2005 om angrepp mot informationssystem och av att rådet har stött en snabb ratificering av Europarådets konvention om Internetrelaterad brottslighet av den 23 november 2001.

Dessutom kommer rådets slutsatser om en allmän politik för kampen mot IT-relaterad brottslighet att läggas fram och diskuteras vid nästa möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor), som ska hållas i november.

Portugal har dessutom en nationell central kontaktpunkt som är öppen dygnet runt veckans alla dagar och som ansvarar för att bekämpa den här typen av brott via Interpol och ett globalt operativt nätverk.

  Bill Newton Dunn (ALDE). - (EN) Tack, herr rådsordförande, för ert öppna, ärliga och sakliga svar. Kommer ni vid nästa möte med rådet (rättsliga och inrikes frågor), som ni hänvisade till, att ta upp den intressanta omständigheten att rådet inte tycks känna till detta och att tio av medlemsstaterna inte deltar, vilket för mig verkar mycket besynnerligt? Vill ni vara vänlig att ta upp denna fråga i rådet?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Jag har noterat er fråga och er oro. Huruvida den här frågan kommer att stå på dagordningen och diskuteras kommer förstås att beslutas vid ett senare tillfälle, men jag kommer att ta upp er oro rörande den här frågan.

  Talmannen. −

Fråga nr 17 från Ilda Figueiredo (H-0723/07)

Angående: Förbudet att besöka kubanska medborgare som sitter fängslade i Förenta staterna

I år bad jag den amerikanska regeringen om tillstånd att få besöka de kubanska medborgarna René González, Gerardo Hernández, Antonio Guerrero, Ramón Labañino och Fernando González som sitter olagligen fängslade i nordamerikanska fängelser. Jag fick avslag på min begäran med motiveringen att jag inte kände fångarna innan de fängslades.

I september i år fick jag ännu en gång höra att ansökningarna om besökstillstånd för hustrurna till två av fångarna hade förkastats. Dessa kvinnor har inte på nio år kunnat besöka sina män, eftersom ansökningarna alltid förkastats.

Vad anser rådet om den här situationen där man inte visar någon respekt för dessa medborgares mänskliga rättigheter? Är rådet redo att ta upp denna fråga med de nordamerikanska myndigheterna?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru Figueiredo! Som ledamoten säkert vet bestämmer varje land självt huruvida det ska bevilja inresa till sitt territorium eller inte. I det specifika fallet med behandlingen av kubanska fångar och deras anhöriga så är det en bilateral fråga mellan Förenta staterna och Kuba, i enlighet med Wienkonventionen om konsulära förbindelser, som innebär att skyddet utomlands av rättigheter och intressen för ett lands medborgare är detta lands ansvarsområde.

Rådet är därför inte behörigt att yttra sig i denna fråga.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det är riktigt, men ordförandeskapet måste beakta denna fråga. Det är fem kubanska medborgare som suttit fängslade i nio år i amerikanska fängelser och som nekats besök av sina anhöriga. I två av fallen är det de fängslades hustrur som nekats besökstillstånd. Dessa kvinnor har besökt parlamentet tidigare och är faktiskt här i dag. Det stämmer också att jag är ledamot av Europaparlamentet och att jag har ansökt om tillstånd att besöka dessa medborgare, men fått avslag. Nu är jag som sagt parlamentsledamot och jag ansökte inte om tillstånd enbart i egenskap av medborgare, utan också som företrädare för Europaparlamentet. Jag anser att Europaparlamentet, talmannen och givetvis också det portugisiska ordförandeskapet bör ta ställning i den här frågan. Att avslå en ansökan om besökstillstånd från en ledamot av Europaparlamentet, i det här fallet mig, är nämligen en kränkning av de mänskliga rättigheterna och visar också en bristande respekt för parlamentet. Men även andra ledamöter har engagerat sig i det här fallet, och jag uppmanar er därför, herr talman, att framföra vår oro.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman! Jag har förstås noterat Ilda Figueiredos synpunkter och kommentarer, men jag har ingenting att tillägga till mitt tidigare svar. Ni måste förstå att jag inte kan ge uttryck för min personliga åsikt i den här frågan.

  Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.30 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman