Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 oktober 2007 - Strasbourg

17. Opiumproduktion för medicinska ändamål i Afghanistan (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande av Marco Cappato, för utskottet för utrikesfrågor, med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om opiumproduktion för medicinska ändamål i Afghanistan (2007/2125(INI)) (A6-0341/2007).

  Marco Cappato, föredragande. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I det här betänkandet föreslår vi att parlamentet ska ta initiativ till ett förslag till rådet, i första hand inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, om opiumproduktionen i Afghanistan.

Vår utgångspunkt är insikten att de resultat som hittills har uppnåtts är otillräckliga. Opioumproduktionen för framställning av heroin har ökat med 50 procent under de senaste två åren. Vi tycks inte kunna hitta effektiva sätt att minska denna enorma produktion, som givetvis inte alls gör odlarna eller jordbrukarna rikare, utan i stället gynnar den stora internationella narkotikamaffian, terroristerna och talibanerna.

I betänkandet nämns också en annan aspekt, nämligen att det samtidigt faktiskt råder stor brist på smärtstillande medel. Ungefär 80 procent av världens befolkning saknar helt tillgång till smärtstillande medel. Dessa båda frågor kan förstås betraktas helt skilt från varandra, men jag anser att politiska institutioner har en plikt att vara pragmatiska. Inför denna enorma produktionsvolym som används till heroin, samtidigt som det råder stor brist på en produkt med samma jordbruksursprung, bör vi därför kunna inse att det finns en möjlighet att så att säga kombinera de båda aspekterna.

De ändringsförslag som lagts fram i utskottet för utrikesfrågor och Ana Maria Gomes ändringsförslag för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, samt de ändringsförslag som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater lagt fram i kammaren, har bidragit till att se till att det förslag vi har framför oss i dag inte är ett alternativt förslag, det vill säga ett negativt förslag med krav på att den politik som hittills förts ska bytas ut över en natt.

Det vi begär av er, rådet och kommissionen, är att ni ska göra ett experiment och genomföra ett antal pilotprojekt där man omvandlar en del av de grödor som för närvarande används för att framställa heroin till att i stället framställa smärtstillande medel. Också på efterfrågesidan kan man genomföra en politik där man försöker sända smärtstillande medel till världsdelar som Afrika och Asien, som praktiskt taget helt saknar sådana läkemedel.

Jag anser därför att betänkandet, i den form det har lämnat utskottet för utrikesfrågor och efter de framlagda ändringsförslagen, är väl balanserat i grunden. Det bygger på ett mycket enkelt antagande, nämligen att det antagligen, ja definitivt, anser jag, är enklare att samarbeta med jordbrukarna om vi föreslår att en del av deras produktion ska användas för lagliga syften, i stället för att bara komma dragandes med en politik där man utplånar, bränner upp och förstör odlingarna. Sådana åtgärder skapar faktiskt ännu fler konflikter med lokalbefolkningen och har visat sig kontraproduktiva och gagnlösa, åtminstone hittills.

Jag hoppas därför att vi kan sända ut ett annat budskap, som går längre än den förståeliga officiella ståndpunkt som Europas och Afghanistans regeringar intar, där behovet av att bekämpa opiumproduktionen betonas. Europaparlamentet är kanske friare än andra att lägga fram ett sådant här förslag, som går längre än den officiella linjen. Vi har redan axlat det ansvaret och jag hoppas att vi kommer att axla det igen i morgon vid omröstningen. Vi har större frihet än andra att föreslå att alternativa experiment genomförs och utvärderas på ett pragmatiskt, inte ideologiskt, sätt.

Vi har alla här våra egna idéer om internationell politik och narkotika, och om internationell politik i Afghanistan. Detta betänkande är inte avsett som ett ideologiskt förslag, utan som ett praktiskt försök att bidra till en lösning på något som faktiskt är en global tragedi.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Även jag vill tacka Marco Cappato så mycket – tante grazie!

Jag välkomnar den här mycket aktuella debatten om narkotikaproblemet – och i synnerhet Afghanistans narkotikaproblem – som, som vi alla vet, är en viktig och komplicerad fråga både politiskt och säkerhetsmässigt.

Nyligen hade vi flera diskussioner i New York. En rad mycket viktiga diskussioner hölls i FN:s generalförsamling med president Karzai, med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och med företrädare för flera länder. De handlade just om den här komplicerade frågan.

Kvällens diskussion bidrar till den mer omfattande debatten om Afghanistans återuppbyggnad, men även om narkotikans roll. Låt mig även berömma er för arbetet med att inrätta Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Afghanistan. Vi är mycket intresserade av ert arbete och anser att det ni uträttat är mycket viktigt.

Afghanistans narkotikaindustri utgör verkligen ett stort hot mot statsbyggets utveckling. Den senaste rapporten om FN:s utvecklingsprogram är oroväckande läsning. Både vallmoodlingen och bearbetningskapaciteten har dessvärre ökat kraftigt. Afghanistans södra provinser berörs främst, med 70 procent av all produktion. Den starka kopplingen mellan upprorsmän och narkotikahandel kommer knappast som någon överraskning. Vi får emellertid inte bortse från den positiva utvecklingen, framför allt i de mer stabila delarna av landet där verkliga förbättringar ägt rum när det gäller hälsa, utbildning och ekonomisk tillväxt.

I tretton provinser i norra och centrala Afghanistan odlas faktiskt ingen vallmo. Det är i alla fall något som är väldigt lovande och något vi kan bygga vidare på. I Cappato-betänkandet ges en heltäckande beskrivning av den här situationen – och jag vill tacka för era uppmuntrande kommentarer om kommissionens insatser – och där påpekas även att Afghanistan har ett ansvar för att ta itu med opiumindustrin. När det gäller detta är vi helt överens.

Trots det måste jag säga att jag åtminstone inte ännu är överens med er om slutsatserna i betänkandet som innehåller förslag om att odling av opiumvallmo för medicinska ändamål ska legaliseras, om än på försöksbasis. Vid första anblicken kanske detta ter sig som ett tilltalande förslag, men dessvärre finns det inga enkla lösningar på Afghanistans komplexa narkotikaproblem.

Låt mig berätta om några av de frågor som oroar mig. Länder som Australien, Turkiet och Indien, som redan nu producerar råopium för medicinska ändamål, kännetecknas oftast av en effektiv brottsbekämpning och även av avsaknad av en omfattande konflikt. Trots detta är genomförandet mycket svårt. Om dessa villkor inte uppfylls försvinner opium som odlas lagligt mycket snabbt, vilket vi har sett exempel på i Peru och Bolivia. När det gäller Afghanistan befarar viatt den lagliga odlingen helt enkelt skulle bidra till den illegala odlingen i stället för att ersätta den. Laglig produktion av opium är dessutom inte särskilt lockande för de lokala bönderna eftersom deras intäkter endast skulle uppgå till omkring 25–30 procent av vad de nu tjänar på den svarta marknaden.

Genomförandet av ett sådant system är komplicerat och endast genomförbart med hjälp av bidrag för kvalitetskontroll och distribution av läkemedelsprodukter. Bör vi använda skattebetalarnas pengar till att stödja detta? Den afghanska regeringen, som är ökänd för dess svaghet och dess svaga institutioner, saknar för närvarande dessvärre förmågan att sköta ett sådant system och det var därför jag tidigare sa ”inte ännu”.

I vissa delar av landet finns det för närvarande ingen förvaltning och än mindre god förvaltning. Detta gäller framför allt de instabila södra provinserna där merparten av opium produceras. Vidare har den afghanska regeringen själv bestämt uteslutit all form av laglig opiumproduktion, vilket är ett viktigt argument.

Mot bakgrund av detta är det politiska budskapet i detta betänkande inte rätt signal att sända till våra afghanska samarbetspartner. Det kan till och med slå tillbaka emot oss. Den hårda och obestridliga sanningen är att det kommer att krävas mycket mer tid och resurser för att lyckas med återuppbyggnaden av Afghanistan. Det kommer även att krävas uthållighet om vi vill att detta krigsdrabbade land ska få en hållbar utveckling.

Framsteg med statsuppbyggnaden kan endast uppnås genom större beslutsamhet från bland annat Afghanistans politiska ledare, framför allt på lokal nivå. Detta var förresten det budskap vi förmedlade i New York. Jag är överens med er om att det är hög tid att på ett synligt sätt bekämpa korruption. Detta är inte bara något vi säger, utan även något vi försöker bidra till genom att bygga upp ett bra rättssystem och inrätta en fungerande poliskår för att övertyga vanliga afghaner, som ofta är skeptiska.

Det finns en tydlig väg framför oss. Den går via Afghanistans nationella strategi för narkotikabekämpning, som stöds av världssamfundet och innehåller alla nödvändiga element. Den förtjänar verkligen vårt helhjärtade stöd eftersom det är en heltäckande strategi som omfattar förbud, information till allmänheten, åtal mot kända narkotikahandlare och främjande av den lokala utvecklingen.

På de platser där denna noggranna politiska strategi har tillämpats har bönderna redan upphört med vallmoodlingen. I detta sammanhang anser kommissionen att ett förslag om att legalisera opiumvallmo helt enkelt skulle kunna undergräva det arbete man för närvarande gör på andra områden, framör allt när det gäller rättsstatsprincipen och polisväsendet.

  Carlo Fatuzzo, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tvivlar inte alls på att Marco Cappato, som jag länge varit vän med, desperat försöker bidra till kampen mot narkotika i världen och hjälpa de olycksdrabbade och ohjälpligt sjuka unga och gamla människor som behöver läkemedel. Men tyvärr kan jag inte stödja honom.

Återigen, tyvärr håller jag inte med föredraganden. Jag anser att problemen beror på att hans förslag gäller Afghanistan, ett land med sämsta tänkbara säkerhet. Ja, Irak kanske är mindre säkert, men Afghanistan är knappast rätt plats att börja försöka övertyga jordbrukarna att överge den vallmoodling som är så lönsam för dem och övergå till grödor som är mer rättvisa och mer i linje med gamla testamentet och de civiliserade jordbruksmetoder som vi alla så väl känner till.

I betänkandet görs det fullständigt klart att den största mängden narkotika i världen, ungefär hälften, härrör från Afghanistan och att opiumodling är olagligt i detta land. Trots att det är olagligt är dock Afghanistan källan till hälften av de råvaror som krävs för att döda våra ungdomar och lämna dem i händerna på narkotikasmugglare, som – som vi vet – drar in dem i drogmissbruk, vilket skadar ungdomarna och hela samhället.

Jag anser att det bara finns ett effektivt vapen för att bekämpa alla narkotikasmugglare, med början hos de afghanska odlare som jag menar är de första narkotikasmugglarna. Vår oförmåga att kontrollera och övervaka dem innebär att enda sättet att bekämpa narkotika är genom förebyggande åtgärder, alltså genom att bidra till att minska opiumodlingen i största möjliga mån.

Därför avvisar PPE-DE-gruppen denna del av Marco Cappatos betänkande. Jag anser att det jag nyss har sagt måste vara uppenbart för alla, oavsett vilket resultat det blir i morgon.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) Jag måste få gratulera föredraganden Marco Cappato både till detta mycket användbara betänkande och till hans beredvillighet att ta emot synpunkter och därmed nå en så bred överenskommelse som möjligt.

Hans ursprungliga avsikter var mycket lovvärda, eftersom han försökte slå två flugor i en smäll – en legalisering av vallmoodling och opiumproduktion för medicinska ändamål skulle inte endast ha inneburit att heroinproduktionen i Afghanistan hade stoppats utan även att bristen på smärtstillande läkemedel världen över hade avhjälpts.

Tyvärr stötte vi på ett flertal praktiska problem, bland annat de afghanska institutionernas bräcklighet och deras oförmåga att reglera opiumproduktionen, osäkerheten om den ekonomiska bärkraften i ett sådant projekt och risken med att låta återinföra opium i en del av de tretton provinser i Afghanistan som har upphört med produktionen.

Min grupps ändringsförslag syftade till att försöka flytta över tyngdpunkten i betänkandet till det i särklass viktigaste, nämligen kampen mot opiumproduktionen i Afghanistan, vilket inte endast påverkar Afghanistan utan även grannländerna. Den narkotika som illegalt framställs ur detta opium utgör, framför allt i Europa, det som vissa betraktar som de verkliga massförstörelsevapnen.

I kampen mot opiumproduktionen måste vi vara lyhörda för det som utmärker de enskilda afghanska regionerna. Endast en kombination av flera åtgärder kommer att vara framgångsrik. För det första måste vi få ett slut på den korruption som genomsyrar den centrala administrationen i Afghanistan, framför allt inrikesministeriet och polisväsendet, eftersom detta har lett till att alla politiska åtgärder för att bekämpa opiumproduktionen har varit ett slag i luften. För det andra måste de omkring 30 största narkotikahandlarna, som omnämns i 2006 års rapport från FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC) och Världsbanken, letas upp, gripas och ställas inför rätta för att den dödsbringande handeln ska upphöra. För det tredje måste Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) stödja de afghanska insatserna för att få bukt med handeln genom att förstöra laboratorier och lager och förhindra narkotikatransporter. För det fjärde måste åtgärderna för utrotning av vallmoodling genomföras varsamt och selektivt och inriktas mot områden där lantbrukarna har reella alternativ.

Vi är nu framme vid de punkter där vi är överens med föredraganden. Alla motsätter sig en urskillningslös desinfektion av vallmoodlingar, vilket USA har förespråkat, något som endast skulle bidra till att öka talibanernas antal utan att märkbart förändra heroinproduktionen.

Avslutningsvis bör föredragandens förslag om ett pilotprojekt för laglig framställning av opiumbaserade smärtstillande medel undersökas inom ramen för ett åtgärdspaket för att komma tillrätta med narkotikaproblemen i Afghanistan. Det viktigaste syftet med betänkandet är att försöka få rådet att agera djärvt och kreativt i kampen mot heroinproduktionen i Afghanistan. Det finns inga enkla lösningar på problemet, men vi vet att den terrorism och den våldspräglade mörkläggning som förespråkas av talibanerna och al-Qaida inte kan fås att upphöra förrän Afghanistan befriats från narkotikans järngrepp.

Jag ska snart avsluta mitt inlägg. Betänkandet ska ses som en brådskande uppmaning till medlemsstaterna att inte lämna någon möda ospard för att ekonomiskt och politiskt återuppbygga ett land som drabbats så hårt av blodiga konflikter och som är så viktigt för den regionala och globala säkerheten.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Fru talman! När det gäller denna fråga talar jag bara för mig själv och inte för min grupps räkning.

Produktionen av illegal opium i Afghanistan har blomstrat sedan Förenta staterna och dess allierade kom till landet. Detta trots att landet har inrättat flera olika myndigheter som arbetar mot narkotikaproduktion och med antidrogprogram, ibland med hjälp av en inte oansenlig mängd av EU-skattebetalarnas pengar.

Så till och med en blind kan se att det afghanska folket kommer att fortsätta att producera opium, vad som än sker. Anledningen är mycket enkel. Världens antidrogorganisationer växer i storlek, antal, ökar sina expertkunskaper och sköter sitt arbete mer effektivt. Därför lyckas de beslagta större mängder narkotika. Eftersom efterfrågan från narkotikamissbrukare emellertid förblir oförändrad och eftersom kriminella narkotikasmugglare fortsätter att göra stora vinster på den illegala handeln med opium till dessa sjuka människor går priset på opiater upp och vinsterna från opiumhandeln ökar.

Därför följer det afghanska folket bara enkla liberala marknadsprinciper. De ökar sin produktion för att möta efterfrågan från den illegala handeln och för att öka sin vinst. Så det är ett stort misstag att förvänta sig att finansiering av fler program för opiumkontroll i Afghanistan kommer att ha någon betydande effekt.

Det enda sättet att effektivt hantera opiumproduktionen i Afghanistan, och för övrigt även på andra platser, är att hantera narkotikaproblemet globalt. Det enda förnuftiga sättet att göra detta är att legalisera narkotika och inse att narkotikamissbrukare inte är brottslingar utan sjuka människor som behöver hjälp.

Om dessa missbrukare erbjöds terapeutiska läkemedel i en kontrollerad medicinsk miljö skulle både chansen att undvika farliga biverkningar och chansen att lyckas med avgiftning förbättras avsevärt. Samtidigt skulle den omfattande kriminalitet som är förknippad med narkotikasmugglingen försvinna och alla antidrogorganisationer skulle kunna skrotas, vilket skulle innebära fantastiska besparingar.

Trots att logiken i detta är så grundläggande, har politiker världen över svårt att förstå detta.

  Salvatore Tatarella, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den fråga som tas upp i Marco Cappatos betänkande är ytterst känslig och måste tas under noggrant övervägande av parlamentet för att vi ska undvika missriktade och ödesdigra lösningar, hur goda avsikterna än är.

Jag vill ta upp två punkter. För det första kan en ökning av produktionen av opium och dess derivater innebära att såväl landets återuppbyggnad som den redan nu komplicerade stabiliseringen av rättsstaten i denna olycksdrabbade region äventyras. För det andra har den ökande opiumproduktionen – en uppgång på 30 procent i år – fortfarande inte mötts av någon motsvarande ändamålsenlig strategi för narkotikabekämpning.

Av dessa skäl anser jag att förslaget i betänkandet är fullständigt oacceptabelt, och jag vill framhålla följande:

1. De nödvändiga kvantiteterna morfin produceras redan i Afghanistan efter särskilt tillstånd och under överinseende av FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC) och den afghanska regeringens ministerium för narkotikabekämpning.

2. Internationella narkotikakontrollstyrelsen (INCB) hävdar att det redan finns ett överskott på opiater för medicinskt bruk i världen.

3. En legal produktion av morfin i stor skala skulle leda till att narkotikaproduktionen ökade. Detta skulle i slutändan innebära att efterfrågan på narkotika på världsmarknaden skulle tillgodoses. Så fort den kom ut på marknaden till överkomligt pris skulle den vara tillgänglig för alla.

Vi bör i stället bekämpa narkotikan – alltid, överallt och med alla till buds stående medel – från produktion till handel och olaglig spridning. Efterfrågan bör begränsas genom en värdebaserad politik och ett kontinuerligt och omfattande förebyggande arbete och kontinuerliga och omfattande informationskampanjer där framför allt ungdomar är målgruppen.

I ett land som Afghanistan och mot bakgrund av de förhållanden som för närvarande råder i landet kan den lösning som föreslås i betänkandet uppfattas som ett tecken på kapitulation och nederlag. Den kan också medverka till att omintetgöra de insatser som med stöd av dels olika program för diversifiering bort från opiumodling till andra grödor, dels ekonomiska incitament, genomförs av det internationella samfundet, EU, FN och återuppbyggnadsbyråerna i Afghanistan.

Avslutningsvis vill jag endast nämna att INCB har godkänt den afghanska regeringens beslut att avslå förslaget om att legalisera illegal vallmoodling och upprepa sitt åtagande att uppfylla skyldigheterna enligt det internationella avtalet.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag vill börja med att understryka att betänkandet är ytterst djärvt och viktigt och kommer synnerligen lägligt. De båda krislägen som man hänvisar till förtjänar en politisk uppmärksamhet och politiska reaktioner som de helt klart ännu inte har fått.

Även om säkerhetssituationen och läget inom opiumproduktionen i Afghanistan ger allt större anledning till oro är behovet av smärtstillande medel globalt sett ett av vår tids mest akuta humanitära nödlägen men också tyvärr ett av de mest förbisedda.

Föredraganden Marco Cappato hade en allt annat än lätt uppgift med betänkandet, som därför ter sig än mer lovvärt, och jag vill än en gång upprepa mitt och min grupps stöd. Som han själv konstaterade är sambandet mellan de båda frågorna visserligen inte enkelt eller omedelbart iögonfallande, men det är icke desto mindre vår skyldighet som politiker att analysera den komplexa verkligheten och finna komplexa lösningar på komplexa problem. Detta är precis vad som sker i betänkandet.

Vad beträffar säkerheten i Afghanistan måste den tveklöst prioriteras om vi vill genomföra återuppbyggnads- och utvecklingsprogram som är hållbara i framtiden. Problemet är emellertid att uppkomsten av vissa beväpnade grupper just kan förklaras av den bristande regleringen av opiumproduktionen. Vi vet också att det förekommer olaglig odling av och handel med opium, vilket utgör 40 procent av Afghanistans bruttonationalprodukt (BNP).

Mot denna bakgrund anser jag det vara befogat att åtminstone undersöka och beakta bland annat de initiativ som tagits av Senlis-rådet, som föreslår ett system för auktorisering av opiumodling för medicinska ändamål i Afghanistan. Detta skulle huvudsakligen inriktas mot produktion av smärtstillande läkemedel såsom morfin och kodein, som även kunde säljas till andra länder, där olika förmånshandelsavtal för närvarande har lett till att tillgången på livsviktiga läkemedel av detta slag är obefintlig eller mycket liten.

Beklagligtvis har förslaget just nu och i praktiken inte något särskilt starkt stöd av kommissionen eller den afghanska regeringen själv. Än mer bekymmersamt ter det sig att de åtgärder som vitt och brett framställs som alternativ ofta innebär kemisk utrotning, något som gång på gång betonas av de amerikanska myndigheterna. Om dessa åtgärder skulle genomföras skulle talibanerna få nya argument till stöd för sina ståndpunkter, vilket troligtvis skulle resultera i att jordbruken förvandlades till rebelläger.

Det skulle även få mycket allvarliga återverkningar på miljön och hälsan. Det har aldrig ifrågasatts att besprutning, vilket är det som föreslås för Afghanistan, innebär att föroreningarna sprids till människor som bor i behandlade och närliggande områden. Detta framkom med all önskvärd tydlighet i början av året när Colombia förfor på samma sätt för att desinficera kokainodlingarna längs gränsen mot Ecuador, vilket följaktligen ledde till att detta land väckte talan i fallet vid Haagdomstolen.

Jag är ingen expert, och den kemiska frågan är givetvis mycket mer komplex, men jag anser att vi numera bör vara väl insatta i en del av de katastrofer som orsakades av napalm och utarmat uran. Vi bör inte låta detta hända en tredje gång, och jag hoppas att vi lyckas avstyra detta.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Opiumproduktionen måste kontrolleras. Hela världssamfundet måste engagera sig mycket mer i kontrollen av opiumproduktionen överallt i världen. De åtgärder som hittills har vidtagits av FN och Förenta nationernas ekonomiska och sociala råd (ECOSOC), liksom av Världshälsoorganisationen (WHO), i syfte att reglera användningen av opiater för smärtbehandling är nödvändiga men fortfarande otillräckliga. Världssamfundet får emellertid inte tillåta en okontrollerad användning av opiater och att de missbrukas av narkomaner.

Jag anser att det är vår plikt att inte ge upp kampen mot missbruket av tung narkotika, som helt klart innebär att användarnas liv förstörs. Jag stöder inte heller uppfattningen att samhället ska förse missbrukarna med narkotika i stället för att försöka rehabilitera dem och återföra dem till ett normalt liv. Vad handlar egentligen Marco Cappatos betänkande om? En ståndpunkt är att världssamfundet lider brist på opiater eller kan komma att drabbas av en sådan brist inom en inte alltför avlägsen framtid och att det därför under vissa omständigheter är motiverat att köpa denna narkotika från Afghanistan.

Det stämmer att opiater behövs för behandling av olika sjukdomar, för postoperativ smärtlindring och sist men inte minst för behandling av människor med maligna sjukdomar. Hypotesen har emellertid ett antal grundläggande brister som för närvarande inte kan negligeras. För det första är den nuvarande politiska situationen instabil i Afghanistan. I Afghanistan måste man såväl bekämpa talibanerna som acceptera den svarta marknaden för opium. Den svarta marknaden har en avgörande betydelse såväl för den afghanska ekonomin som för afghansk politik och landets internationella förbindelser. Jag är mycket skeptisk till detta och också mycket bekymrad, och jag kommer nu att förklara varför en sådan strategi inte kan fungera. De projekt som syftar till laglig vallmoodling för produktion av opium kommer inte att fungera, eftersom Internationella narkotikakontrollstyrelsen först i efterhand kan vidta sanktioner mot ett land, vilket innebär att landet kommer att förlora en del av skördarna till den svarta marknaden.

Den internationella efterfrågan är konstant. Afghanistans regering klarar inte av att på egen hand sköta opiumodlingarna. Regeringen kommer under dessa omständigheter givetvis att förlora kampen mot narkotikahandlarna. Konkurrensen kommer att medföra att priset på opium höjs, och de jordbrukare som odlar vallmo legalt kommer att vända sig till den svarta marknaden. Dessutom (vilket är mycket viktigt) är priserna i Afghanistan inte konkurrenskraftiga jämfört med Australien, där ett kilo morfin kostar 56 US-dollar, eller Indien, där priset ligger på 159 US-dollar eller Turkiet, där man får betala 250 US-dollar. I Afghanistan kan priset uppgå till 450 US-dollar per kilo.

När det gäller användning för medicinska ändamål, det vill säga om afghanskt opium skulle användas i läkemedel, skulle detta endast leda till en ytterligare övermättnad av marknaden på detta område. Jag ska snart sluta, fru talman. Jag kommer att motsätta mig allt stöd från EU och dess medlemsstater för vallmoodling i Afghanistan av åtminstone fyra skäl, nämligen den bristande infrastrukturen, bristen på ekonomisk konkurrenskraft, den enorma och missriktade expansionen, och slutligen eftersom det för närvarande inte råder någon brist på opiater på världsmarknaden.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka Marco Cappato för hans arbete med detta betänkande. Betänkandet innebar en betydande utmaning, eftersom man försöker ta itu med ett av de svåraste problemen i världen i dag.

Opiumproduktionen i Afghanistan ökar för varje år. Enligt den senaste årsrapporten är opiumproduktionen nu dubbelt så stor som för två år sedan. Afghanistan har för närvarande praktiskt taget monopol på leveranserna av världens dödligaste drog. Landet står för 93 procent av världsproduktionen av opiater. Vår president tillhör dem som anser att Afghanistans öde angår oss alla. Det afghanska folkets hjältemodiga kamp under det kalla krigets dagar bidrog till frihetens utbredning över världen i dag och till järnridåns fall i Europa. EU har nu ett hedersuppdrag att förse Afghanistan med militärt, administrativt och ekonomiskt stöd.

I detta ingår även att stödja kampen mot narkotikaproduktionen i Afghanistan. Man måste komma ihåg att den främsta drivkraften för de afghanska odlarna att producera opiater är den ekonomiska vinsten. Detta måste vi hålla i minnet när vi utformar europeiska stödprogram som syftar till att lösa problemet. Av detta skäl ville jag särskilt lovorda Marco Cappato för hans djärva förslag i betänkandet. De kan mycket väl vara ett sätt att få bukt med situationen.

I ett av förslagen ingår ett erbjudande om stöd i form av ett vetenskapligt pilotprojekt för vallmoodling för medicinska ändamål, som innebär att ytterligare forskning kan genomföras om i vilken utsträckning licensiering kan bidra till fattigdomsminskning, differentiering av landsbygdsekonomin, allmän utveckling och ökad säkerhet. Sammanfattningsvis handlar detta inte om att moralisera utan om att EU på ett effektivt sätt kan bidra till att lösa problemet i Afghanistan.

  Horia-Victor Toma (ALDE). - (RO) Enligt 2007 års opiumöversikt för Afghanistan, som genomförts av FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, uppgick opiumproduktionen till rekordartade 8 200 ton, vilket utgör 93 procent av världens produktion av opiater. Afghanistan fick följaktligen 40 procent av sin bruttonationalprodukt från produktionen av och olaglig handel med opium, och i denna process deltar 2,9 miljoner människor. Trots detta är det endast tio länder som konsumerar 80 procent av de opioider som lagligen finns att tillgå i världen, medan det har klarlagts att underbehandling till följd av den olagliga handeln med opium leder till allvarliga sjukdomar i över 150 länder.

Vi bör inte sticka under stol med att den främsta finansieringskällan för talibanerna och terrorgrupperna utgörs av den olagliga handeln med narkotika. De åtgärder för att utrota eller förstöra narkotika, som finansieras av världssamfundet, utnyttjas dessutom av politiska och militära stamhövdingar för egen vinning och för att förhindra konkurrens. Utifrån det som hittills framkommit är jag övertygad om att ett strategiskt och balanserat tillvägagångssätt för att minska och kontrollera opiumproduktionen bör innefatta sociala och ekonomiska alternativ för att främja införandet av en rättsstat och av demokratiska institutioner i Afghanistan. Åtgärder av detta slag skulle därför kunna vara en av de grundläggande lösningarna för att motverka och få ett slut på terrorismen.

Jag anser att en narkotikabekämpningsplan i Afghanistan, som innebär att opiummängderna kontrolleras genom att de används för framställning av smärtlindrande läkemedel och andra opioider, kan vara en av flera alternativa lösningar och ett sätt att minska vallmoodlingen.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner till den fantastiska föreställningen med Altenburgs gosskör som vi just fått lyssna till. Jag är djupt imponerad.

Jag måste nu emellertid ta mig an mindre angenäma ämnen, nämligen Cappato-betänkandet. De ledamöter som yttrade sig tidigare upprepade gång på gång siffran 40 procent av BNP, eftersom detta är den andel av Afghanistans BNP som sägs komma från produktionen av narkotika. Siffran har inte ifrågasatts, men jag vill betona att för ett år sedan kom våra företrädare i Afghanistan med andra uppgifter inför parlamentets utrikesutskott. De hävdade att andelen av BNP överstiger 50 procent, vilket är ännu högre. Jag drar mig för att komma med förklaringar, men åtminstone 10 procent av Afghanistans befolkning lever av produktionen av och handeln med narkotika. Vi bör inte heller förtiga att soldater i de internationella styrkorna, liksom amerikaner som är förlagda i landet, är inblandade i denna handel.

Jag anser detta vara ett riskabelt förslag, även om jag givetvis inser att det har vissa inneboende fördelar. Jag är dock fast övertygad om att förslaget faktiskt kommer att resultera i en legalisering av narkotikahandeln snarare än i medicinskt stöd.

  Vittorio Agnoletto (GUE/NGL). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Frågan handlar inte endast om att konstatera att 92 procent av världens opium produceras i Afghanistan utan om att notera den uppåtgående trenden. Enligt siffror från FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå omvandlades 8 000 hektar mark till opiumodling 2001, medan motsvarande siffra 2006 låg på 165 000 hektar. Skörden uppgick 2001 till 185 ton, och till 6 100 ton 2006.

Detta är helt klart ett bevis på att den nuvarande strategin att förstöra odlingarna genom desinfektion är ett slag i luften. Den får i stället sociala konsekvenser som på sikt kommer att innebära ett rejält uppsving för opiumproduktionen. Även annat än opiumodlingar förstörs, och lantbrukarna blir därmed ännu fattigare och slutligen ett lätt byte för narkotikahandlarna, det vill säga talibanerna och krigsherrarna som sitter bekvämt på sina stolar i regeringen.

Målet är därför att tillhandahålla stöd till jordbrukarna, vilket åtminstone inledningsvis måste ligga på samma ekonomiska nivå som nu, och på så sätt frigöra dem från beroendet av narkotikahandlarna. Detta tillvägagångssätt betyder givetvis inte att problemet är löst, men ingen påstår heller detta. Vi talar om ett experiment inom ett begränsat område, och något annat är inte möjligt i ett krigshärjat land där marken kontrolleras av rivaliserande ligor. Det är icke desto mindre ett steg framåt, eftersom åtminstone en del av detta opium i slutändan inte kommer att omvandlas till heroin utan till morfin. Detta är enligt min uppfattning till gagn för västvärlden och världen som helhet.

Jag anser dessutom att vi måste klargöra att det redan finns möjlighet att producera morfin. Jag känner inte till att Indien och Turkiet har så stora problem – om detta stämmer är en reglering nödvändig. I den resolution som vi har framför oss förespråkas att internationella organ ska få en reglerande funktion, dock inte i hela Afghanistan, vilket för närvarande inte är genomförbart, utan inom ett ytterst begränsat område.

Dessutom fastslår de internationella medicinska förbunden uttryckligen att det i nuläget fortfarande finns ett behov av morfin, inte endast i världens sydligt belägna länder utan paradoxalt nog även i länderna på norra halvklotet. Morfinet måste naturligtvis säljas till officiellt pris, men det är ett smärtlindrande läkemedel som jag anser att alla har rätt till, även människor i Afrika och fattiga människor. Om det är kostnaderna vi talar om blir det tveklöst billigare att vidta detta slags åtgärder och införa en priskontroll för morfin än att besluta om förstöring av odlingar med nuvarande metoder som inte leder någonstans.

Jag konstaterar till sist att jag är mycket glad över att detta har varit en praktiskt inriktad debatt och inte ett meningsutbyte mellan liberaliserings- och legaliseringsivrare och förbudsförespråkare. Vi försöker vidta praktiska och verklighetsförankrade åtgärder för att bistå en del av den afghanska befolkningen.

  Charles Tannock (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Det är viktigt att ämnen som utvinns ur opium, till exempel diamorfin (ett annat namn för heroin), finns tillgängliga för medicinska ändamål, framför allt smärtlindring, men vallmoodling utgör 20–40 procent av talibanterroristernas finansiering som gör det möjligt för dem att döda Nato-soldater. Beklagligt nog ökade den afghanska opiumproduktionen med 34 procent i år och utgör nu mer än 90 procent av den globala tillgången.

Trupper från mitt land, Förenade kungariket, ingår i den internationella säkerhetsstyrkan (Isaf) under Natos ledning och leder kampen mot talibanerna. De har vare sig det mandat eller de trupper som krävs för att kontrollera ett stort medicinskt projekt för vallmoodling eller för att utrota växten. De har fullt upp med att undvika att bli skjutna utan att dessutom behöva bli trädgårdsmästare på deltid.

Som läkare har jag emellertid viss förståelse för de argument som det brittiska läkarförbundet har lagt fram och som stöder vallmoodling – under strängt kontrollerade villkor – för att garantera tillgången på smärtstillande medel. Min brittiske parlamentskollega Tobias Ellwood har gjort mycket för att utveckla en sexårsplan som innebär att bönderna i Afghanistan gradvis ersätter sin vallmo med avsalugrödor så att opiumproduktionen uteslutande används för medicinska ändamål.

Därför bör vi åtminstone undersöka förslaget om ett väldigt begränsat pilotsystem för licensiering och samtidigt hålla i åtanke att det finns en risk att systemet kapas av talibanerna för illegala ändamål. Eventuella försök måste oundvikligen begränsas till ett mycket litet område. Försöken måste stödas av en rad samarbetsorganisationer om de ska fungera. Vi får naturligtvis inte avleda våra modiga trupper från deras ytterst viktiga uppgift att bekämpa terrorismen, men det kanske kan ha gynnsamma effekter för alla.

När det gäller biståndet från EU till Afghanistan behöver vi en mycket mer samordnad strategi på EU-nivå för att utveckla den afghanska infrastrukturen och bekämpa korruptionen. Annars kommer talibanerna att få övertaget, eftersom vi med nöd och näppe lyckas hålla tillbaka dem i den södra delen av landet.

Väst måste inse hur verkligheten i Afghanistan ser ut. De internationella organen samordnar inte sin verksamhet ordentligt. Den omfattande korruptionen inom den afghanska regeringen har lett till att provinserna håller på att förlora tålamodet med president Karzais regering i Kabul.

Den nuvarande centraliserade regeringsmodellen passar inte de många olika intressena och etniciteterna i landet, som inte har någon tradition av starka centraliserade regeringar. För närvarande bidrar inte provinserna med någon finansiering till operativa insatser för att att stödja andra mål än centralmakten i Kabuls. Ingen långsiktig ekonomisk plan följs för att utnyttja den rikliga vattentillgången, varav 92 procent skamligt och skrattretande nog försvinner ut ur landet. Uppbyggnad av dammar och bevattningssystem skulle möjliggöra industriodling av frukt och grönsaker.

En gång i tiden var Afghanistan känt för dess granatäpplen, en frukt som numera är väldigt populär bland förespråkarna för hälsosam mat. Genom att bygga ett välbehövligt järnvägssystem skulle sådana varor kunna transporteras till den internationella marknaden.

Det återstår fortfarande mycket att göra för att rädda landet från en politisk och ekonomisk katastrof, fru kommissionsledamot.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Fru talman! Jag som länge har varit emot desinfektion som metod att utrota narkotika, eftersom jag betraktar det som ineffektivt, ofta kontraproduktivt och alltid med negativa biverkningar på människors hälsa, beklagar att den här resolutionen är en kombination av denna ståndpunkt och något som jag betraktar som ett missriktat försök att uppmuntra laglig opiumproduktion i Afghanistan. I den här resolutionen nämns ”Senlis-rådets” rapport där det antyds att det råder en global brist på vallmo, men detta är struntprat. Den internationella narkotikakontrollstyrelsen visar att världens lager av lagliga opiater motsvarar två års efterfrågan, medan det Londonbaserade företaget Johnson Matthey, som är den största morfinproducenten i världen, intygar att överskottet i världen uppgår till mer än 250 ton.

Kommissionsledamoten har rätt när hon hävdar att förhållandena i Afghanistan inte gör det möjligt för afghanska bönder att gynnas. Detta är bara ett av många framtvingade antaganden i förslaget till resolution. Opiumvallmo odlas på ett område som utgör mindre än 4 procent av odlingsmarken. Laglig odling skulle inte ersätta den illegala odlingen, utan få den att öka. Enligt en oberoende undersökning från Asia Foundation är 80 procent av det afghanska folket motståndare till narkotikahandeln. Den afghanska regeringen är motståndare till den och president Karzai kallar opium för ”mänsklighetens fiende”. När det bara återstår veckor innan odlingstiden för opium inleds skulle det sända helt fel politisk signal.

Jag hyser stor respekt för föredraganden, men i denna fråga beklagar jag att kammaren är delad. Vallmo till läkemedel kan låta tilltalande, men sanningen är att opium finansierar våldet och osäkerheten i Afghanistan. Vallmo till korruption och terrorism är en mer passande beskrivning.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill framföra mitt stöd för förslaget till rekommendation från parlamentet till rådet om opiumproduktion för medicinska ändamål i Afghanistan. Jag vill också gratulera föredraganden till hans mod. Kampen mot den olagliga narkotikahandeln är en av vår tids största utmaningar. EU bör utforma sina åtgärder på så sätt att man dels försöker införa en effektiv kontroll av narkotika och minska tillgången på narkotika i världen, dels göra smärtlindrande medel mer tillgängliga och sänka priserna.

Förslaget att legalisera opiumproduktionen för att tillgodose den internationella läkemedelsindustrins behov kan mycket väl vara ett lämpligt sätt att uppnå de tidigare nämnda målen. Liksom i Turkiet och Australien kan en licensiering av vallmoodling för produktion av viktiga analgetika som morfin eller kodein även vara aktuell för Afghanistan. De speciella förhållanden som råder i Afghanistan måste emellertid beaktas om en licensiering ska komma i fråga.

Afghanistan är världens främsta råvaruleverantör för produktion av opiater. Opiumproduktionen och handeln med opium i Afghanistan har blivit både en viktig faktor för ökningen av BNP och basen för den gränsöverskridande handeln samt odlarnas viktigaste inkomstkälla och det enda sättet för de flesta medborgare att få tillgång till mark, arbete och krediter. En legalisering av vallmoodlingen i Afghanistan är motiverad endast om förhållandena är de rätta. Säkerhetssituationen måste förbättras och landet bli politiskt stabilt om de nationella myndigheterna ska kunna garantera en effektiv kontroll av opiumproduktionen. En fungerande demokrati måste införas och jordbrukarna få tillgång till statliga krediter. Den ekonomiska verksamheten måste dessutom regleras.

  Inger Segelström (PSE). - Fru talman! Jag vill börja med att tacka Marco Cappato för ett intressant betänkande. Jag är i LIBE-utskottet ansvarig för långtidsbudgeten för drogprogrammet. Där försöker vi vara konkreta i vårt arbete med hur vi i EU ska minska den skadliga användningen och utbudet. Därför tycker jag att debatten om Afghanistan är central, eftersom det är därifrån som merparten av heroinet (93 procent) kommer som dödar våra ungdomar på gatorna. Kan man genom opiumproduktion för medicinska ändamål ställa om kontrollen och produktionen för några jordbrukare under översyn av EU och FN, så låt oss då säga ja till ett projekt. Det kommer från mig som kommer från Sverige med en mycket kraftfull drogbekämpning och drogpolitik. Tyvärr tror jag inte att det räcker med detta, utan vi måste naturligtvis också se andra möjligheter, t.ex. energiproduktion. Men bönderna behöver jobb och försörjning, och därför måste vi i Europaparlamentet ta ansvar och kräva mer handling. 40 procent av BNP ska vi ersätta, ta ansvar för det! Vad gäller punkt 1 a till rådet att inte använda desinfektion för att utrota vallmoodlingar har jag en annan åsikt. Jag tror att vi också måste undersöka det, för att bryta det dödläge vi nu befinner oss i då ingenting händer. Slutligen några ord om överproduktionen. Det betyder inte att det inte finns mer behov av smärtstillande medel till världens fattigaste, till kvinnor och barn. De använder mycket lite smärtstillande medel jämfört med oss i EU. Så låt oss se globalt och finna konstruktiva lösningar i EU och FN med Afghanistan, för fred och demokrati, mot terrorism och droger. Tack!

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill diskutera såväl efterfrågan som tillgången.

När det gäller efterfrågan tog både Salvatore Tatarella, som inte är kvar här längre, och Richard Howitt upp problemet med överproduktion, det vill säga att det opium som för närvarande finns tillgängligt för framställning av opiater för läkemedel faktiskt överstiger efterfrågan. Detta är riktigt, men det gäller endast om efterfrågan ligger kvar på samma nivå som i dag.

Det vi försöker diskutera i betänkandet är den potentiella efterfrågan. Ungefär 80 procent av världens befolkning saknar helt tillgång till smärtlindrande läkemedel, till och med för de banalaste operationer, för amputationer eller för vård av cancersjuka. Det är detta vi talar om, och Internationella narkotikakontrollstyrelsen bär en del av ansvaret för att det saknas en global politik för att få fram smärtlindrande medel.

När det gäller tillgången tar jag mig friheten att till kommissionsledamoten framföra att det föreslagna pilotprojektet helt klart kommer att kosta pengar och ta skattebetalarnas resurser i anspråk. Detta är riktigt, men den nuvarande politiken kostar skattebetalarna enorma belopp.

Problemet är därför enkelt. Vi ber er att undersöka om det är svårare och mer kostnadskrävande att gå in och tvångsförstöra odlingar i ett område, vilka därefter med stor sannolikhet kommer att flyttas över till området intill, än att köpa upp skörden och bereda den lokalt, under överinseende av världssamfundet, så att den inte kan utnyttjas för heroinframställning utan bereds där och då för framställning av läkemedel. Jag anser att det andra alternativet är billigast också för de europeiska medborgarna och skattebetalarna.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag tycker att detta har varit en mycket intressant diskussion. Återigen vill jag säga att jag uppskattar Marco Cappatos modiga förslag. Men låt mig även argumentera mot förslaget och säga följande: Ja, det är sant att vår strategi ännu inte har varit framgångsrik. Men som jag sagt tidigare är det inte bara en strategi som handlar om narkotika, utan en mycket komplex situation. Vi befinner oss i efterdyningarna av en konflikt och naturligtvis finns alla de olika aktörerna där: Nato, Europeiska unionen och FN. Vi hade möten i New York om just denna fråga.

Låt mig återgå till narkotikafrågan. Det är sant att det finns problem när det gäller såväl efterfrågan som tillgång. Enligt den internationella narkotikakontrollstyrelsen finns det för närvarande ingen efterfrågan på laglig opium för medicinska ändamål. Och enligt vad jag har hört är efterfrågan över hela världen tillgodosedd och Turkiet och Indien var tvungna att minska sin produktion 2005 och 2006. Lagren var så stora att de skulle täcka hela världens efterfrågan i två år. Det är en synpunkt. Jag har förståelse för ert konstaterande att människor i andra delar av världen kanske inte ens har möjlighet att genomgå medicinsk behandling utan smärtlindring. Jag förstår detta. Men ni tar frågan ur dess sammanhang. Det är så här verkligheten ser ut i dag.

När det gäller tillgång vill jag att vi ser på proportionerna. Afghanistan är, vilket några kolleger har påpekat, det land som producerar den högsta andelen opium och narkotika, nämligen 8 200 ton. Om landet tilläts producera opium legalt skulle det endast finnas möjlighet till en mycket liten mängd. Så även om en legal produktion vore möjlig tror jag att den endast skulle utgöra fem ton av opiumproduktionen. Jämfört med 8 200 ton är ju fem ton ingenting! Så det är tydligt att det inte finns någon riktig balans vare sig när det gäller tillgång eller efterfrågan.

Förutom när det gäller denna komplicerade situation är jag överens med er och anser att ert förslag är modigt. Men jag tror inte att det är användbart för Afghanistan i detta skede. Jag tror i stället att vår strategi måste vara en kombination av att stödja Afghanistans långsiktiga utveckling och erbjuda bönder alternativ till vallmoodling samt förbättrad förvaltning. Så vi kommer att försöka rikta in oss på rätts- och polisväsendet, vilket vi redan har börjat med.

Vi har också legat långt framme när det gäller dagordningen för försörjning på landsbygden och främjandet av laglig sysselsättning. Därför stöder Europeiska kommissionen även den afghanska regeringens nationella strategi för narkotikabekämpning, genom initiativ för tillgångskontroll och minskad efterfrågan samt förbättrad förvaltning. Hittills har vi till exempel bidragit med omkring 135 miljoner euro till Law and Order Trust Fund och ytterligare 70 miljoner euro planeras för de kommande två åren.

Men jag måste även påpeka att eftersom vi inom EU och på Europeiska kommissionen har koncentrerat oss på landsbygdsutveckling, hälso- och sjukvård, rättsväsende och även hjälpt till med reformen av polis- och rättsväsendet samt med alternativ produktion inte kan göra allt själva i Afghanistan. Detta vill jag säga till den ärade parlamentsledamoten Charles Tannock eftersom jag uppfattar det som att han endast vänder sig till oss, Europeiska kommissionen och Europeiska unionen, men det finns fler viktiga aktörer. Jag tycker att vi alla måste rycka upp oss. Vi försöker göra det genom att mer och mer tillämpa en i hög grad samordnad strategi som delvis är till för att bekämpa narkotika. Återigen tror jag emellertid att det kan vara för tidigt.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.