Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 oktober 2007 - Strasbourg

18. Grönbok om effektivare verkställighet av domstolsavgöranden i Europeiska unionen: Kvarstad på bankmedel (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande (A6-0371/2007) av Kurt Lechner, för utskottet för rättsliga frågor, om grönboken om effektivare verkställighet av domstolsavgöranden i Europeiska unionen: kvarstad på bankmedel (2007/2026(INI)).

  Kurt Lechner, föredragande. – (DE) Fru talman! Detta var en intressant debatt. Vi går nu över till ett mycket annorlunda ämnesområde. Vi får se om vi så småningom kan komma fram till ett resultat.

Det finns ett talesätt som jag antar att alla européer känner till, nämligen att lycka inte kan köpas för pengar men att de kan bidra till att ge sinnesfrid. I denna anda vill jag börja med att önska alla våra medborgare i Europa frid i sinnet.

Om man emellertid står i skuld till en annan person eller om någon är skyldig en pengar från en försäljning, i form av ett skadestånd eller liknande, är detta många gånger en källa till bekymmer snarare än till sinnesfrid. Kommer gäldenären att undandra sig sina åtaganden? Kommer han att försöka gömma undan sina pengar eller tillgångar, kanske vid en ännu senare tidpunkt än kvällens debatt?

Samtliga medlemsstater tillämpar förfaranden som syftar till att förhindra att sådant händer. De innefattar kvarstad, föreläggande, gripande och beslagtagande – det finns en hel rad olika benämningar. Förfarandena varierar mycket och situationen är ytterst komplicerad, och dessutom tillkommer språksvårigheterna. Den som vill utnyttja medlemsstaternas skilda gränsöverskridande förfaranden kan mycket väl få erfara att tåget har gått eller, som vi säger i Tyskland, att haren redan har försvunnit bakom kullen. Gäldenären har med andra ord haft tid att gömma undan sina tillgångar.

Detta är numera ett mycket vanligt problem över hela Europa, och det blir alltmer påtagligt eftersom vi alla vill ha ett gemensamt betalningsområde med kontantlösa transaktioner. Detta betyder att möjligheterna att gömma undan tillgångar på andra ställen ständigt ökar. Därför har kommissionen tagit detta initiativ, och med all rätt, anser jag. Man har lagt fram en mycket bra grönbok som är detaljerad och uttömmande, även om den innehåller en del punkter som definitivt kommer att behöva klargöras ytterligare. Detta ligger fortfarande framför oss och är avsikten med utfrågningen. Varken Europaparlamentet eller jag själv kan i dagsläget i detalj gå in på alla aspekter, och jag ska därför nöja mig med att ta upp vissa centrala punkter.

För det första är det givetvis självklart att vi i betänkandet endast behandlar kvarstad på bankmedel och tillfälligt säkrande av pengar som förfallit till betalning. Det handlar inte om slutlig betalning. För det andra behandlas endast ekonomiska tillgångar i form av bankmedel. Det rör inte förelägganden eller kvarstad på andra tillgångar. Detta ger upphov till frågan om vi verkligen skulle nå vårt mål genom en harmonisering av 27 olika system. Jag anser att detta skulle vara ett ytterst ohanterligt tillvägagångssätt och ta evigheter att åstadkomma. Det inkräktar på så många andra områden att det skulle vara totalt verkningslöst. Rätt metod är det som kommissionen överväger, nämligen ett oberoende europeiskt tilläggsförfarande, helst i form av ett regelverk som kompletterar de nationella bestämmelserna som fortfarande skulle gälla. Jag bör i detta sammanhang också nämna Bryssel 1-förordningen. Den nuvarande förordningen är inte ändamålsenlig. Borgenären måste inte endast trovärdigt och summariskt visa att han har en fordran utan också att han löper en risk.

Även jag håller med om att vårt viktigaste mål är att skydda borgenären. Vad jag inte under några omständigheter vill ha är en situation där borgenärer eller tredje man kommer i kläm just för att vi har ett europeiskt regelverk. Detta skulle kunna få negativa följder för EU som institution. Om medel orättmätigt beläggs med kvarstad kan detta i vissa fall få förödande konsekvenser för gäldenärens möjligheter att försörja sig. Jag vill endast nämna de viktigaste punkterna, nämligen att en borgenär kan bli skadeståndsskyldig mot gäldenären, att borgenären ska vara skyldig att inom en bestämd tid inleda huvudmålet, att borgenären ska åläggas att ställa en säkerhet eller borgen, att gäldenären ska ha rätt att överklaga, att evighetslånga förfaranden ska undvikas och att dessa i stället i princip ska ligga i linje med tidigare förfaranden, att det ska finnas bestämmelser som innebär att det belopp som spärras för borgenärens räkning begränsas samt att gäldenären ska garanteras tillräckliga medel för sitt livsuppehälle.

Förvaltarkonton är ett särskilt problem. Om det här ska finnas någon möjlighet till kvarstad – vilket jag vill låta vara osagt – måste dessa tveklöst skyddas särskilt. Detsamma gäller för gemensamma konton, trots att detta inte är samma sak. Det finns egentligen inget direkt samband mellan dessa båda företeelser. Vad det handlar om är att det även är viktigt att skydda tredje man, och att särskilda skyddsåtgärder krävs om någon tredje man berörs.

Jag vill endast nämna att standardiserade formella meddelanden skulle vara till fördel för kommunikationen med bankerna, och jag vill i detta sammanhang avsluta med att konstatera att det antagligen behövs såväl jämförande undersökningar av gällande lagstiftning som ingående analyser. Jag vill också särskilt tacka kommissionen för de uttömmande analyserna och undersökningarna, och jag tackar även samtliga kolleger. Vårt samarbete fungerade utmärkt. Jag utgår från att alla kommer att vara överens om att stödja betänkandet.

  Franco Frattini, vice ordförande för kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag anser att betänkandet är ett intressant bidrag till hanteringen av en mycket komplicerad fråga: svårigheten med gränsöverskridande indrivning av skulder Jag tycker att föredraganden Kurt Lechner ska gratuleras till att ha banat väg för en allmän europeisk lösning på den nuvarande uppdelningen med nationella regler om verkställighet som är ett besvärligt hinder vid gränsöverskridande indrivning av skulder.

Situationen blir särskilt svår för den borgenär som har oturen att uppleva hur gäldenären snabbt flyttar sina pengar från ett känt konto till ett annat konto i samma eller en annan medlemsstat. Därför välkomnar kommissionen parlamentets betänkande.

Jag kommer noggrant att ta ställning till föredragandens och parlamentets synpunkter när det gäller grönboken. Formen och tillämpningsområdet för ett eventuellt gemenskapsregelverk, konsekvenserna av framtida förfaranden, de rättsliga villkoren för att bevilja ett kvarstadsbeslut, ersättning av kostnader och skydd för gäldenärer är särskilt viktiga frågor som föredraganden lyfter fram. Jag kan bekräfta att alla förslag eller meddelanden på detta område kommer att föregås av en ingående utvärdering och konsekvensbedömning, i nära samarbete med parlamentet.

  Sharon Bowles (ALDE), föredragande för betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. – (EN) Fru talman! Jag välkomnar grönboken och ser fram emot en snar uppföljning av de mer konkreta förslagen.

Det är uppenbart att den gränsöverskridande handeln skulle gynnas av en förvissning hos företagen om att det är möjligt att driva in skulder. Även medborgarna behöver denna förvissning på individuell och privat nivå. Utskottet för ekonomi och valutafrågor gav mitt betänkande sitt enhällliga stöd, inte genom hårda kompromisser utan för att det fanns en gemensam inställning från början. Det gläder mig att nästan allt vi föreslog ingår i eller omfattas av det slutliga betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och jag tackar föredraganden för detta.

Två frågor som inte ingår i betänkandet är möjligheten att använda kvarstad på gemensamma konton och övervägandet av huruvida det gränsöverskridande förfarandet som en valmöjlighet också bör kunna tillämpas inom medlemsstaterna. I en mindre normativ form finns det ett ändringsförslag som gäller gemensamma konton och som har fått stöd på andra platser. Om ett gemensamt resultatkonto innebär en möjlighet att undvika kvarstadsbeslut blir detta uppenbarligen ett kryphål, men tredje parts äkta tillgångar måste skyddas.

När det gäller möjligheten att tillämpa det gränsöverskridande förfarandet inom medlemsstaterna noterar jag vad kollegerna i utskottet för rättsliga frågor sagt om att åtgärden endast är möjlig om den tillämpas på ett gränsöverskridande sätt, på grund av juridiska orsaker eller praktiska orsaker, dvs. att uppnå något inom rimlig tid. Såvida det inte finns alternativa lösningar i de medlemsstater där kvarstad inte är möjlig eller är ytterst svår kan det, åtminstone utifrån ett affärsmässigt perspektiv, uppstå en konkurrensmässig obalans och en ganska ovanlig situation där gränsöverskridande verksamhet är mer fördelaktig än verksamhet inom landet. Kanske kommer medlemsstaterna att lägga märke till detta och konkurrensen medföra något vi inte lagstiftar eller kan lagstifta om.

  Panayotis Dimitriou (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (EL) Fru talman! Jag välkomnar kommissionens initiativ till ett gränsöverskridande regelverk för kvarstad och tillfälligt säkrande av bankmedel. Jag vill särskilt gratulera er, herr Frattini, såsom behörig kommissionsledamot för detta initiativ.

I kommissionens grönbok om frågan har olika förfaranden fastställts för att hantera problem till följd av att domstolsavgöranden inte verkställs när det gäller hantering eller överföring av bankmedel utanför nationsgränserna.

Den åtgärd som nu diskuteras ingår i strategin för utvecklingen av ett rättsligt samarbete mellan EU:s medlemsstater. Åtgärden är ett steg i rätt riktning. Den måste omgående kompletteras med ett lämpligt förslag om detta. Rättvisa skipas inte om domstolsavgöranden i brottmål och tvistemål inte kan verkställas. Därför bidrar det förslag till kvarstad och säkrande av gränsöverskridande bankmedel som nu övervägs i hög grad till att öka och befästa rättvisan. Europaparlamentet ser med all rätt positivt på kommissionens initiativ och på det rättsliga förfarande som förbereds.

I Kurt Lechners betänkande och i yttrandena från såväl utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor som finansutskottet anges de grundläggande förutsättningarna för ett balanserat förslag som ska ligga till grund för ett beslut av rådet i frågan.

Jag gratulerar Kurt Lechner till hans stringenta men mycket informativa och uttömmande betänkande. Som föredragande för utskottet för medborgerliga rättigheter sammanfaller mina synpunkter i väsentlig utsträckning med de flesta av hans.

En överväldigande majoritet förväntas stödja betänkandet. Där betonas behovet av att tillgodose kraven på ett beslut om gränsöverskridande kvarstad på bankmedel. Man framhåller även att det samtidigt finns ett behov av att eliminera risken för att förfarandet missbrukas och att ge garantier för att den påstådda gäldenären hålls skadeslös om beslutet visar sig sakna grund.

Jag anser att ett beslut om säkrande av medel efter domstolsförfaranden kan fungera som en verkställighetsåtgärd inför en slutlig exekvaturdom. Kurt Lechner delar inte denna åsikt, men den måste noga beaktas när kommissionens beslut i frågan läggs fram, i syfte att förhindra onödiga parallella förfaranden.

Jag uppmanar kommissionen att omedelbart gå vidare med att utarbeta ett förslag i frågan.

  Tadeusz Zwiefka, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! En odiskutabel svaghet hos de nuvarande bestämmelserna inom lagstiftningen om verkställighet ligger i att de enskilda nationerna ensamma är behöriga att verkställa lagstiftningen, sedan genomförbarheten av ett domstolsbeslut i en annan medlemsstat fastslagits. Enligt gemenskapens nuvarande lagstiftning saknas möjlighet att erhålla ett domstolsbeslut om kvarstad på bankmedel, som kan verkställas inom hela EU:s territorium.

Av detta skäl ter sig ett europeiskt system med ett förfarande som innebär att kvarstad på bankmedel tillåts som en mycket välfunnen och nödvändig lösning. Detta skulle innebära att borgenärerna kan säkra de aktuella beloppen eller värdet av sin fordran genom att det blir omöjligt att undanhålla eller överföra tillgångar som är insatta på ett eller flera bankkonton inom EU:s territorium. Ett sådant system bör införas i omedelbar anslutning till att ett kompletterande självständigt förfarande inrättas, utöver och parallellt med de nationella bestämmelserna, med förbehållet att det endast ska gälla för gränsöverskridande fall. Det är viktigt att påpeka att ett sådant beslut endast skulle ha ett förebyggande syfte. Detta skulle med andra ord innebära att gäldenärens tillgångar spärras på dennes bankkonto, inte att de överförs till borgenärens konto.

Domstolen får givetvis heller inte höra eller informera gäldenären om förfarandena, innan hans eller hennes bankmedel beläggs med kvarstad – resultatet kan i så fall bli ett helt annat än det avsedda.

Beräkningen av det belopp som ska beläggas med kvarstad ska grundas på borgenärens fordran. Det bör emellertid understrykas att gäldenären ska ha rätt att överklaga beslutet, och att behörig institution, till vilken överklagandet ska inges, bör vara samma domstol som utfärdade beslutet.

Det bör också finnas möjlighet till undantag från verkställighet, så att gäldenären och dennes familj kan få sina grundläggande behov tillgodosedda. I detta avseende krävs helt klart en kompletterande jämförande juridisk analys, eftersom många aspekter måste undersökas mer ingående. Det är icke desto mindre uppenbart att införandet av ett gemenskapsrättsligt förfarande i form av ett europeiskt beslut om kvarstad på bankmedel, som syftar till att förenkla handläggningen av ekonomiska fordringar och öka effektiviteten, skulle vara en milstolpe på vägen mot ett europeiskt ekonomiskt och rättsligt område.

Till sist vill jag gratulera Kurt Lechner till ett mycket förtjänstfullt och genomarbetat betänkande. Parlamentet måste givetvis vara införstått med att det är mycket komplicerat att ändra EU:s bestämmelser, särskilt på detta område.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera min kollega Kurt Lechner till det utmärkta betänkandet, som framstår som både balanserat och måttfullt.

Vid denna tidpunkt på kvällen kan jag inte låta bli att fundera över vad kvarstad innebär. I vardagslivet och i praktiken är borgenärerna vanligtvis stora institutioner med en betydande ekonomisk styrka, medan gäldenärerna oftast är människor med en åtskilligt svagare ekonomisk situation. En av de finaste dikterna på spanska handlar om kvarstad som drabbar en fattig och olycklig arbetare.

Det stämmer att om möjligheten till kvarstad inte fanns – om borgenärerna inte har möjlighet att kräva återbetalning av sina fordringar – skulle de som är i behov av kredit inte kunna få det. Eftersom jag tror att vi alla är en aning uttråkade ska jag berätta en historia om en av de diktaturer vi hade i Spanien, nämligen den som leddes av general Primo de Rivera. Han ansåg att en kvarstad på tillgångar som innehades av militär personal var en ren förolämpning mot de militäranställda. Han förbjöd därför kvarstad på bankmedel som innehades av militär personal. Bankerna vägrade följaktligen att låna ut pengar till militärer, och militärerna måste då be generalen att åter låta dem få bli föremål för kvarstad.

Detta är emellertid endast en anekdot. Jag anser att Kurt Lechner har lyckats skapa balans när det gäller att slå vakt om gäldenärernas rättigheter, men jag har en fråga kvar, och Franco Frattini vet antagligen vad jag vill säga när det gäller detta.

De som är skyldiga stora belopp, det vill säga de som är inblandade i mycket vidlyftiga finansiella operationer och som till slut är skyldiga försvarslösa människor miljarder, har när det kommer till kritan sällan sina medel i banker i Belgien, Bryssel eller Strasbourg eller ens i London. De placerar dem oftast i olika skatteparadis.

Detta täcks givetvis inte av bestämmelserna i kommissionens grönbok. Eftersom jag emellertid vet att kommissionsledamot Franco Frattini är särskilt intresserad av detta vill jag fråga honom om det inte vore klokt att utarbeta en strategi som syftar till att även dessa brottslingar, som förstör livet för tusentals familjer, kan få sina tillgångar belagda med kvarstad?

Detta är som sagt ett scenario som ligger utanför grönbokens räckvidd och utanför ämnet för kvällens debatt. Eftersom de viktigaste ämnena redan tycks ha diskuterats mycket utförligt av de föregående talarna och av Franco Frattini själv anser jag att detta är något som vi måste undersöka. Jag är säker på att Franco Frattini kommer att ha en del att säga i ärendet.

Jag vill avslutningsvis endast än en gång gratulera Kurt Lechner. Jag anser nämligen att han har utarbetat ett balanserat betänkande och att gäldenärernas, fattiga gäldenärers, det vill säga de flesta medborgares, rättigheter tillgodoses. Jag hoppas att kommissionen snart kommer att förelägga oss en lagtext som innebär att den gränsöverskridande kreditmarknaden kan fortsätta att fungera.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill gratulera Kurt Lechner till dennes betänkande. Jag vill börja med ett bekännande. Innan jag blev parlamentsledamot var jag advokat. Jag var faktiskt inte bara advokat, utan en advokat som hanterade indrivning av skulder, ofta gränsöverskridande.

Min erfarenhet av det här området är att de som drabbas hårdast är småföretag som har vågat ta risken att bedriva gränsöverskridande handel och som sedan blir ruinerade på grund av en osäker fordran och en gäldenär som gömmer sig i ett annat land. Därför betraktar jag det här initativet som ett sätt att, om vi lyckas med det, stärka Europas ekonomi och uppmuntra till gränsöverskridande handel.

Vi måste inta en tuff attityd. Betalningsuppdraget var ett steg i rätt riktning. Detta är nästa pusselbit. Jag har emellertid två synpunkter. För det första hanterar vi bara gränsöverskridande fall. Vi accepterar innebörden i denna begränsning, men jag vill inte att borgenärerna ska behöva göra två ansökningar till domstolarna: en för gäldenärerna i hemlandet och en gränsöverskridande, för ett annat land. Då kan gäldenären förvarnas och en rad komplikationer uppstå. Därför måste vi se till att det finns samverkande förfaranden tillgängliga.

För det andra innebär detta förstås en avvägning av intressen mellan borgenärer och gäldenärer. Vi har ett bra system i England som innebär att en person som är föremål för en sådan interimistisk åtgärd måste göra ett åtagande när det gäller skadestånd inför domstolen för att respektera tredje parts intressen. Tredje part kan vara banken som anordnar kvarstaden eller innehavaren av ett gemensamt konto. Jag skulle vilja rekommendera ett liknande system.

Jag vill berömma betänkandet och de förslag som det innehåller. Om vi lyckas genomföra innehållet i betänkandet tror jag att det kan göra mycket för att stärka Europas ekonomi.

  Marek Aleksander Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Grönboken om effektivare verkställighet av domstolsavgöranden i Europeiska unionen utgör ytterligare ett stadium i utvecklingen av ett europeiskt rättsområde. Jag delar den åsikt som framförs av föredraganden i detta betänkande och stöder införandet av ett snabbt och effektivt förfarande för att få ett beslut om kvarstad på bankmedel i EU. I samband med den pågående integrationen i det gemensamma eurobetalningsområdet förefaller en rättslig bestämmelse av denna typ både lämplig och önskvärd.

Med tanke på de många svårigheter som rör undersökningar av fordringar anser jag att EU bör införa ett oberoende extra förfarande som ska finnas vid sidan av de nationella bestämmelserna. Ett sådant förfarande bör endast tillämpas i gränsöverskrivande fall och endast gälla medel på bankkonton och inte andra tillgångar. Det handlar bara om att preliminärt säkra en fordringsägares fordran, inte om att slutgiltigt reglera den. Fall då bankmedel orättmätigt beläggs med kvarstad kan få allvarliga följder för gäldenären och inverka negativt på förtroendet för det europeiska rättssystemet.

Därför anser jag att särskild omsorg bör iakttas för att skydda gäldenären. Det kan till exempel innebära att borgenären åläggs att ställa en säkerhet, rätt att överklaga, begränsning av skuldbeloppet eller till och med ett krav på att borgenären ska lämna in en ansökan om domstolsförhandlingar om huvudmålet.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Fru talman! Bestämmelserna i lagstiftningen om verkställighet beskrivs ofta som det europeiska rättssystemets akilleshäl när det gäller civilmål. Hittills har inget lagstiftningsförslag lagts fram om de nuvarande möjligheterna att verkställa domar. Att verkställa ett domstolsbeslut efter det att verkställigheten har fastställts i ett annat land är fortfarande uteslutande en behörighet för nationell lagstiftning.

De nuvarande variationerna mellan principerna för indrivning av skulder i enskilda medlemsstater i EU hindrar allvarligt indrivningen av gränsöverskridande skulder. Borgenärer som försöker genomdriva ett beslut i ett annat land ställs inför obekanta rättssystem och rättsliga krav. De måste också klara av språkhindren, vilket medför extra kostnader och försenar den rättsliga åtgärden. Svårigheter med indrivning av gränsöverskridande skulder hindrar den fria rörligheten för betalningsbeslut inom unionen och har en negativ inverkan på den egentliga verksamheten på den inre marknaden. Betalningar som är försenade eller som aldrig utförs innebär en fara, både för företagens och för konsumenternas intressen.

Kommissionens förslag att införa ett enda europeiskt rättsligt instrument som är oberoende av den nationella lagstiftningen och som existerar jämsides med den förefaller därför vara helt lämpligt eller rent av väsentligt. Artikel 65c i EG-fördraget skulle kunna utgöra den rättsliga grunden för ett sådant dokument.

I detta sammanhang bör borgenären, enligt bestämmelserna i grönboken, ha rätt att lämna in en ansökan om att beslut om kvarstad på bankmedel ska utfärdas innan huvudförhandlingarna inleds. Med tanke på förfarandets preliminära natur bör man emellertid kräva att borgenären motiverar sin fordran och även det brådskande behovet av att beslut om kvarstad ska utfärdas. Fall då bankmedel orättfärdigt beläggs med kvarstad kan naturligtvis få mycket allvarliga konsekvenser för en gäldenär och kan till och med leda till att gäldenären berövas medel för att klara av sina grundläggande behov.

Andra viktiga frågor är gäldenärens rätt att överklaga beslutet och att bestämma vilket belopp som ska betalas. Att fastställa en enda gräns för den summa som ska undantas från verkställandet på EU-nivå förefaller inte vara någon bra idé. Sådana beslut bör även fortsättningsvis omfattas av behörigheten för rättsystemet i gäldenärens hemland.

När det gäller att verkställa beslut om att spärra tillgångar på bankkonton är det viktigt att se till att enhetliga standarder för kommunikationen mellan domstolar och banker fastställs inom EU. Det förefaller vara väsentligt att reglera frågan om indrivning av gränsöverskridande skulder genom att anta den relevanta rättsakten. Det är emellertid viktigt att inte förbise behovet av att först genomföra en ingående studie av de bestämmelser som redan gäller i enskilda gemenskapsländer och att bedöma effektiviteten av alternativa lösningar i förhållande till EU-bestämmelserna.

Jag vill avsluta med att tacka Kurt Lechner för ett väl avvägt och väl förberett betänkande.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Fru talman! Det är mycket viktigt att lösa problemet med effektiv indrivning av fordringar inom Europeiska unionens territorium för att garantera att den inre marknaden fungerar på rätt sätt. Det är värt att överväga gemenskapsåtgärder i detta avseende. Enligt ett mycket viktigt talesätt som inpräntades hos mig när jag praktiserade som advokat står vi i skuld till personer som vi gör en tjänst. Det är sant i vissa fall. Att uppskjuta betalningar eller att underlåta att utföra dem utgör en lika stor risk för företagen som för konsumenterna. Skillnaderna i effektivitet när det gäller indrivning av skulder som för närvarande förekommer inom EU kan hota konkurrenskraften för företag vars verksamhet sträcker sig utanför gränserna för en speciell medlemsstat.

Systemen för genomförande av beslut skiljer sig mellan medlemsstaterna. I vissa stater är de mer effektiva än i andra. Som det nu är kan en gäldenär nästan omedelbart föra över medel från konton som är kända av borgenären till andra konton i samma land eller i en annan medlemsstat. Detta gör det praktiskt taget omöjligt för borgenärer att spärra dessa medel. Dessutom möter borgenärer som försöker genomdriva ett beslut i ett annat medlemsland ett annat rättssystem och andra processkrav. Språkhindret och processkostnaderna utgör ytterligare hinder.

Därför anser jag att vi bör reagera positivt på förslaget att skapa ett EU-system för att kvarstadsbelägga bankmedel. Med tanke på den ökande integrationen i det gemensamma eurobetalningsområdet är en rättslig förordning av denna typ både lämplig och väsentlig. Jag vill tacka Kurt Lechner för detta betänkande. Jag är säker på att det kommer att innebära en vändpunkt i EU:s rättssystem.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill komma med en kort anmärkning om Manuel Medina Ortegas kommentarer och även tacka alla som har talat. Detta EU-instrument, detta EU-beslut om kvarstad som debatteras skulle kunna vara ett komplement till den nationella lagstiftningen för att hantera de allvarliga överträdelser av borgenärernas rättigheter som inträffar på transnationell nivå.

Jag håller verkligen med Manuel Medina Ortega om att vi måste överväga kvarstad eller skydd när det gäller personer som tar sin tillflykt till skatteparadis.

Som ni alla vet har EU naturligtvis ingen ensidig befogenhet att agera. Vad vi måste sträva efter är enligt min åsikt ett närmare samarbete mellan rättsväsendena, de finansiella utredningsmyndigheterna och storbankerna som verkar i dessa så kallade skatteparadis. Vi måste övertyga regeringarna i dessa länder om att det i slutändan ligger i deras intresse att samarbeta med EU.

Därför måste vi, trots att vi inte har något aktivt instrument inom den närmaste framtiden, ett ensidigt verktyg för att bemöta systemet med skatteparadis, å ena sidan kunna använda det demokratiska instrumentet och å andra sidan instrumentet för rättsligt och ekonomiskt samarbete för att lösa detta mycket påtagliga problem.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.