Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 24 oktober 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

3. Skriftliga förklaringar (inkomna dokument): se protokollet

4. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ordförandeskapet vill först tacka Europaparlamentet, särskilt Rita Oomen-Ruijten, för resolutionsförslaget om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet.

Ordförandeskapet noterar och välkomnar parlamentets aktiva engagemang i utvidgningsprocessen som ett konstruktivt bidrag till den allmänna debatten om utvidgning och speciellt Turkiets anslutningsprocess. Alla debatter är helt klart en värdefull möjlighet att skapa medvetenhet om Turkiets anslutningsprocess, engagera medborgarna i medlemsstaterna och Turkiet i denna process samt stödja den turkiska regeringen på vägen mot anslutning.

Jag kan försäkra er om att vi särskilt uppmärksammar Europaparlamentets uppfattning. Om ett par dagar kommer kommissionen att presentera sin återkommande lägesrapport om Turkiets anslutningsprocess. Rådet kommer att gå igenom och analysera rapporten mycket noggrant.

Tills dess vill jag kort ta upp några punkter i denna fas av Turkiets anslutningsförhandlingar. Vi anser att det senaste valet i Turkiet har visat att det turkiska folket vill ha demokrati, stabilitet – både politisk och ekonomisk – och utveckling.

Vi välkomnar också hur valen har genomförts, det stora valdeltagandet och den förbättrade representativiteten i det nya turkiska parlamentet. Ordförandeskapet delar de åsikter och den oro som finns i parlamentet när det gäller Turkiets reformprocess. Vi anser att den nya regeringen har ökad legitimitet och ett tydligt mandat som ska leda till att avgörande steg tas för att förbättra och utvidga reformprocessen i Turkiet.

Det är viktigt att den nya regeringen blåser nytt liv i reformerna – och att de genomförs – genom att fokusera på nyckelområden. Här är genomförandet av partnerskapet för anslutning – speciellt när det gäller de kortsiktiga prioriteringarna – av stor vikt. Jag vill påminna er om att partnerskapet för anslutning måste revideras under de kommande månaderna. I detta sammanhang vill jag betona att det behövs breda överläggningar och nationellt samförstånd om Turkiets nya konstitution.

Vi håller med er om att det är viktigt med reformer inom det avgörande området grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Ytterligare konkreta framsteg är viktigt, särskilt när det gäller yttrandefriheten, religionsfrihet, kulturella rättigheter och kvinnors rättigheter och att kampen mot tortyr och misshandel förstärks ytterligare. De flesta av dessa frågor ingår i partnerskapet för anslutning som kortsiktiga prioriteringar som Turkiet måste göra.

Det är särskilt inom området för yttrandefrihet som vi beklagar bristen på framsteg trots att en bred allmän debatt har förts i frågan. Vi är oroliga över att den ökade nationalismen ska leda till självcensur. Vi är fortsättningsvis fast övertygade om att artikel 301 i den turkiska brottsbalken samt andra vagt formulerade artiklar måste tas bort eller ändras väsentligt för att garantera yttrandefriheten. Framsteg inom detta område är av yttersta vikt för det generella fortskridandet av anslutningsförhandlingarna.

När det gäller religionsfrihet krävs snabba konkreta åtgärder, särskilt med tanke på de tragiska incidenterna tidigare i år. Att lagar ska antas som djupt inriktar sig på alla problem som ickemuslimska samhällsgrupper ställs inför – till exempel rättslig status, äganderättsregistrering och utbildning av präster – för att garantera religiös mångfald enligt europeiska standarder har man väntat på länge.

Lagen om stiftelser kan vara ett första positivt steg här och kommer att analyseras ingående när det har antagits och genomförts. Det senaste domstolutslaget om det ekumeniska patriarkatet är också ett orosmoment.

Vi delar era åsikter om förbindelserna mellan civilbefolkning och militär. Den senaste utvecklingen, särskilt före och under valkampanjen, visar på att ytterligare utveckling krävs inom detta område för att de väpnade styrkorna inte ska kunna utöva politiskt inflytande.

Civil demokratisk kontroll över militären enligt de metoder som används i EU:s medlemsstater måste fortsättningsvis garanteras.

När det gäller sydöstra delen fördömer vi starkt den senaste terroristattacken i provinsen Sirnak. Vi har också fördömt andra terrorhandlingar som har begåtts i Turkiet och kommer att fortsätta göra så. Terroristaktiviteter är aldrig motiverade. Här visar vi vår solidaritet med det turkiska folket. Å andra sidan får inte terrorism få oss att glömma bort det akuta behovet av att utveckla och genomföra en omfattande strategi som garanterar ekonomisk, social och kulturell utveckling i den sydöstra delen. Detta är ett komplicerat område som vi bevakar noga i den pågående reformprocessen.

Förutom att uppfylla de politiska Köpenhamnskriterierna kommer Turkiets framsteg i förberedelserna inför anslutningen att bedömas mot de krav som är tydligt fastslagna i förhandlingsramen. Som rådet beslutade i december förra året kommer här de framsteg som görs inom de frågor som ingår i rådets förklaring av den 21 september 2005, i synnerhet komplett och icke-diskriminerande genomförande av tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet, att kontrolleras och revideras. Tyvärr har ännu inga framsteg gjorts i denna fråga.

Jag vill också understryka att ett erkännande från alla medlemsstater är en nödvändig del av anslutningsprocessen och att det därför är viktigt att Europeiska unionen återskapar relationen mellan Turkiet och alla medlemsstaterna snarast möjligt.

Det arbete som krävs för att säkerställa att unionens normer och medlemskapets åtaganden efterlevs är svårt och kräver fortsatta insatser och beslutsamhet. Vi lägger speciell vikt vid Turkiets anslutningsprocess och kan försäkra er om att det portugisiska ordförandeskapet kommer att göra sitt yttersta för att föra dessa förhandlingar framåt.

De åtaganden som gjordes måste uppfyllas. Att upprätthålla reformprocessen och uppfylla befintliga åtaganden kommer att föra Turkiets anslutningsprocess framåt och i första hand gagna alla medborgarna i Turkiet. Men framstegen i anslutningsprocessen beror huvudsakligen på Turkiets insatser.

  Olli Rehn, ledamot av kommissioen. − (EN) Herr talman! Låt mig först av allt gratulera Ria Oomen-Rujiten till hennes grundliga betänkande och till att ha utarbetat ett förslag som är både noggrant och rättvist.

Turkiet genomgick en mycket svår period tidigare i år då landet drabbades av en allvarlig konstitutionell kris med starka politiska spänningar. Trots dessa svårigheter kunde parlaments- och presidentvalen genomföras i enlighet med de demokratiska principerna och med ett mycket högt valdeltagande.

Resultatet blev att demokratin fick sista ordet. Det nya turkiska parlamentet är till stor del representativt för mångfalden inom den turkiska politiken och precis som Manuel Lobo Antunes sa kan den nya regeringen nu arbeta med stöd av en stabil majoritet och ett brett folkligt mandat. Därmed har vägen framåt stakats ut. Nu är det hög tid att tillföra ny kraft till reformprocessen.

Därför är kommissionen överens med föredraganden om den grundläggande strategin i förslaget till resolution som går ut på att fastställa utmaningar och uppmana Turkiet att möta dessa politiska utmaningar. Detta innebär att stödja den nya turkiska regeringens engagemang när det gäller att stärka reforminsatserna och att uppmuntra den att snabbt omvandla detta engagemang till handling. Det gäller både reformprocessen och Ankaraprotokollet.

Kommissionen välkomnar det faktum att regeringen har placerat de konstitutionella reformerna högst upp på dagordningen i syfte att stärka demokratin och utöka de grundläggande friheterna. Detta bör emellertid inte leda till att reformer som behövs i dag skjuts upp, till exempel översynen av den ökända artikel 301 i den turkiska brottsbalken och andra artiklar som rör yttrandefriheten eller antagandet av lagen om stiftelser för att garantera religionsfrihet.

Det krävs även ytterligare insatser för att säkra en demokratisk civil kontroll över militären, skydda kvinnors, barns och fackföreningarnas rättigheter, förbättra rättsväsendet och stärka kampen mot korruption.

Låt mig säga något om den senaste tidens händelser och den aktuella situationen. Vi har tät kontakt med ordförandeskapet och Javier Solana, och vi har tagit del av parlamentets synpunkter. Turkiet drabbas gång på gång av gränsöverskridande terrorattacker från PKK som finns med på EU:s lista över terroristorganisationer. Europeiska unionen fördömer alla terrorattacker och förstår Turkiets behov av att skydda landets medborgare.

Både EU och Turkiet är starkt engagerade i Iraks oberoende, suveränitet, enighet och territoriella integritet. Vi fortsätter att uppmana Turkiet och Irak att ta itu med detta problem genom att samarbeta med berörda myndigheter och följa internationell lagstiftning. Det senaste bilaterala avtalet mellan Turkiet och Irak om kampen mot terrorismen utgör ett underlag för detta.

De turkiska myndigheterna försöker förståeligt nog engagera såväl Förenta staterna som de irakiska och irakkurdiska myndigheterna i sina insatser och den senaste tiden har de haft vissa framgångar med detta. Den resolution som antogs av parlamentet förra veckan bör betraktas som en del av den övergripande politiska strategin.

Det europeiska perspektivet för Turkiet har visat sig vara en avgörande drivkraft för reformerna i landet. I enlighet med vår centrala villkorsprincip inom utvidgningspolitiken är det genomförandet av reformerna som avgör anslutningsförhandlingarnas utveckling.

Om denna princip ska kunna användas på ett effektivt sätt, så att vi får verkligt politiskt inflytande och kan uppmuntra till reformer måste EU emellertid hålla fast vid dess egna åtaganden. Vi måste hålla vad vi lovat – pacta sunt servanda.

Alla medlemsstater fortsätter att stödja anslutningsförhandlingarna med Turkiet, och det är nödvändigt för unionens trovärdighet att processen fortsätter i enlighet med förhandlingsramen av den 3 oktober 2005 och rådets beslut av den 11 december 2006. Dessa beslut fattades enhälligt av alla 27 medlemsstater.

Därför ska vi gå vidare med nya kapitel när de tekniskt sett är redo. De kommande veckorna kan vi gå vidare med åtminstone två kapitel – konsument- och hälsoskydd samt transeuropeiska nät. Vi uppmuntrar också Turkiet att arbeta för att uppfylla de inledande normer som redan angetts för tretton kapitel.

Sist men inte minst kan ni vara förvissade om att kommissionen kommer att ta hänsyn till ert bidrag i vår kommande lägesrapport om Turkiet, som kommissionen kommer att anta den 6 november.

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Ett stort tack till både rådet och kommissionen för deras vänliga ord. Debatten i dag och resolutionen som vi nu ska anta är i första hand riktade till kommissionen eftersom vi har för avsikt att tillföra något till lägesrapporten.

De är dock även riktade till rådet som sammanträder igen i december för att diskutera lägesrapporten. Vad är det vi gör i resolutionen? Vad är det vi gör i texten? Vi beskriver vilka framsteg och överenskommelser som har gjorts. Vi beskriver också vad som har blivit av det åtagande som Turkiet har gjort.

Resolutionen är därför en sammanställning av det som har fullföljts, men den innehåller också alla möjliga punkter som inte har fullföljts. Herr talman, vad den också innehåller är vad vi förväntar oss av den turkiska regeringen eftersom det nu finns en chans till ny drivkraft åt reformprocessen.

Den tredje punkten som jag vill ta upp är att vi har försökt att få djupare och bredare diskussion med Turkiet. Detta innebär att jag ber om uppmärksamhet inom områdena social sammanhållning, logistik, transport och energi.

Yttrandefrihet och religionsfrihet har med rätta fått en framträdande roll i vår text. Konstitutionen, den nya konstitutionen, får inte vara en ursäkt för att inte man inte omedelbart undanröjer alla hinder för att kunna genomföra nödvändiga reformer, särskilt de som rör artikel 301.

En annan punkt som jag vill ta upp handlar om relationen till grannländerna. Bra relationer med grannländer är absolut nödvändigt. Om vi tittar på Turkiet och Armenien innebär det att gränserna måste öppnas. Alla ekonomiska blockader måste upphöra. Slutligen vill jag säga att ett folk som inte erkänner sitt förflutna inte har någon framtid. Jag ber därför att även kommissionen stödjer Turkiet och Armenien i denna fråga.

Herr talman, jag kan inte säga någonting mer om PKK eftersom arbetsordningen här i parlamentet inte ger mig tillräckligt med tid.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Först vill jag gratulera Ria Oomen-Ruijten till detta utmärkta betänkande och tacka henne för ett fantastiskt samarbete.

Det finns flera budskap i detta betänkande och när jag besökte Turkiet tillsammans med Martin Schulz var detta de budskap som framförde till de turkiska myndigheterna. För det första måste inte reformerna enbart fortskrida utan också intensifieras. Kommissionsledamoten har redan nämnt artikel 301 i den turkiska brottsbalken samt andra reformer som garanterar fullständig och genuin yttrandefrihet och åsiktspluralism i Turkiet. Detsamma gäller naturligtvis religionsfrihet och flera andra frågor som mina kollegor tar upp senare i debatten. Man måste lägga in en högre växel i reformprocessen.

Det andra gäller kurdfrågan och här vill jag klargöra min ståndpunkt. I många år, faktiskt i årtionden, har jag försökt hjälpa till med att lösa kurdfrågan, men nu har tiden kommit då det är dags att lösa kurdfrågan politiskt och parlamentariskt och ge upp våldet. Det är därför som jag inte förstår varför PKK fortsätter med terrorism. Jag kan förstå det för PKK vill inte vill ha någon fredlig lösning och det kanske finns vissa personer inom militären som inte heller vill ha en fredlig lösning.

I vilket fall som helst bör vi tydligt signalera att vi vill ha en fredlig lösning och så vill även Irak. Vi hade ett möte med president Talabanis representant i Ankara och han klargjorde att även de vill ha en politisk lösning, inte fortsatt PKK-terrorism. Jag hoppas att representanter från den kurdiska regionala regeringen förstår att fortsatt PKK-terrorism inte bara skadar Turkiet utan även Irak.

Det är därför som jag själv och Europaparlamentets socialistgrupp bara kan ställa oss bakom denna vädjan: för att få slut på terrorismen måste Turkiet och Irak arbeta tillsammans i ett fredligt samarbete där även den kurdiska regionala regeringen måste ingå. Samtidigt måste Turkiet erbjuda den kurdiska befolkningen i Turkiet en trygg tillvaro så att också kurder kan känna sig hemma i Turkiet.

  Alexander Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också börja med att tacka föredraganden Ria Oomen-Ruijten, men även Jos Lagendijk och Hannes Swoboda, för deras fina samarbete när denna resolution utarbetades. Jag anser att vi har producerat en bra text med ett oväntat stort samförstånd och det tycker jag är mycket bra.

På min grupps vägnar vill jag återigen belysa och understryka nyckelpunkterna. För det första är den här resolutionen en positiv och konstruktiv signal till Turkiet. Vi välkomnar att man har fått bukt med sommarens konstitutionella kris men också att den nya regeringen har ett starkt och tydligt mandat för ytterligare reformer. Vi uppmanar dock bestämt regeringen att använda detta mandat för att driva reformerna framåt på ett gediget sätt.

Betydelsefullt i detta sammanhang är – som står i resolutionen – att dessa reformer är mycket viktiga för Turkiet självt, för det turkiska folket, för det turkiska samhället och för den turkiska ekonomin. Turkiet måste fortsätta att förbättras kontinuerligt och självmant och det gläder mig att se att det i denna fråga finns ett växande samförstånd i Turkiet, vilket utrycks i aprilprogrammet. Det är bra att så fortfarande är fallet.

Vad som är viktigt för oss är att Köpenhamnskriteriet fortsätter att vara den centrala normen för förhandlingarna, samtidigt som Europeiska unionens egen absorptionsförmåga fortsättningsvis är ett viktigt och oumbärligt kriterium.

Omedelbara reformer krävs speciellt på följande områden och några har vi redan nämnt: brottsbalken där artikel 301 redan har tagits upp, det är helt klart. Enligt min mening bör vi även börja ta med artikel 252 i debatten. Den handlar om kränkningen av Mustafa Kemal Atatürks minne och är svår eftersom den också begränsar yttrandefriheten.

En annan viktig punkt är att förbättra kvinnornas situation. Antalet hedersmord fortsätter att vara en allvarlig oroskälla. Den konstitutionella reformen måste fortsätta. Grundläggande mänskliga rättigheter och den personliga friheten måste skyddas. Låt mig tillägga att utifrån vårt perspektiv är också vallagen ett problem. En tioprocentsgräns existerar inte någon annanstans i OSSE.

Avslutningsvis vill jag säga att vi måste visa förståelse för den svåra situationen i Turkiet, speciellt med tanke på de dramatiska händelserna i den sydöstra delen vid Turkiets gräns mot Irak. Vi fördömer starkt PKK:s terrorismverksamhet under de senaste veckorna och jag vill framföra kondoleanser på min grupps vägnar till de dödade soldaternas familjer.

Vi uppmanar den turkiska regeringen att reagera med försiktighet på den här situationen. Fram till nu har det inte funnits några tecken på att så inte skulle vara fallet. Hursomhelst måste de åtgärder som vidtogs för att mildra hotet mot det turkiska territoriet uppfylla följande villkor. De måste vara ändamålsenliga, regelbundna och tidsbegränsade. Europeiska unionen förstår den svåra situationen i Turkiet. Det är viktigt för Turkiet att komma ihåg att vi har förståelse. En fredlig lösning är självfallet vårt främsta mål.

Dagens resolution är en genuint konstruktiv signal för en positiv dialog med Turkiet. Turkiet kommer att fortsätta att vara en mycket viktig partner för Europeiska unionen och måste nu beslutsamt driva igenom reformerna i sitt eget intresse.

  Sebastiano (Nello) Musumeci, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ett år efter att den senaste resolutionen om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet antogs här i parlamentet är det beklagligt att vissa grundläggande frågor fortfarande är aktuella. Turkiet erkänner inte Cypern, som i alla avseenden är en medlemsstat i Europeiska unionen, pressfriheten är fortfarande inskränkt eftersom artikel 301 i brottsbalken ännu inte har blivit ändrad och Turkiet står fast vid att inte erkänna folkmordet på den armeniska befolkningen år 1915.

PKK:s senaste brutala terroristattack, den påföljande responsen från den turkiska armén och hotet att ingripa i den norra delen om inte PKK:s terroristverksamhet upphör en gång för alla: dessa faktorer skapar en farlig och känslig geopolitisk situation som Turkiet står mitt i.

Vissa framsteg har självfallet gjorts. Jag tänker särskilt på den ökade andelen kvinnor som är representerade i det nyvalda turkiska parlamentet, i ekonomiska kretsar och i den akademiska världen, men vi måste nu fråga oss mer än någonsin om morgondagens Europa vill vara en stor politisk enhet eller ha en stark kulturell identitet, eftersom dessa osäkerheter gagnar Turkiet som inte har viljan att förändras.

  Joost Lagendijk, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Den här debatten överskuggas tyvärr av terroristattackerna i Turkiet. Jag skulle mycket hellre ha talat om viljan att ta upp trådarna i reformerna igen, men jag har tyvärr kommit till slutsatsen att trots alla fina ord pekar i praktiken alldeles för lite på det. Jag tror faktiskt att den viktigaste frågan just nu är: vad tycker vi Turkiet ska göra?

Mina damer och herrar, låt oss sluta med hyckleriet i denna debatt. Alla vi vet, eller bör veta, att det inte finns några enkla svar på detta djävulska dilemma. Å ena sidan inser vi – vi vet – att ett land där femtio personer har dödats under den senaste månaden måste reagera på situationen, men samtidigt inser många av oss – och troligtvis många i den turkiska regeringen – att storskaliga militärinsatser inte är någon lösning. De utrotar inte PKK, de orsakar allvarlig diplomatisk och politisk skada och, framför allt, försvårar lösningen på kurdproblemen i Turkiet.

Låt oss därför hoppas att alla försök som nu görs för att hitta en diplomatisk och politisk lösning kommer att lyckas. Problemet ligger i slutändan inte i de irakiska bergen, problemet ligger i Turkiet, men lösningen på problemet – det kurdiska problemet – är inte turkar mot kurder. Enligt min mening är problemet ett av dem i Turkiet där turkar och kurder vet att bara finns en politisk lösning på problemet – AKP och DTP – mot de radikala, både på den turkiska och kurdiska sidan, som inte är det minsta intresserade av en politisk lösning och som tror att militärt våld löser situationen: på den turkiska sidan är det armén och en del av oppositionen och på den kurdiska sidan är det PKK.

Låt oss vara tydliga: de senaste attackerna från PKK är självfallet riktade mot den turkiska staten men de är också en attack på det kurdiska DTP-partiet i det turkiska parlamentet som vill ha en politisk lösning på problemet. Därför är det mycket viktigt att vi här i parlamentet starkt fördömer PKK och dess terroristattacker och att vi samtidigt uttrycker vårt stöd för alla som på den kurdiska och turkiska sidan försöker hitta en fredlig lösning på problemet.

  Kyriakos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Med tanke på utsikterna om Turkiets anslutning till EU uppmanas kommissionen och därmed hela unionen att inom de närmaste dagarna slutföra bedömningen av Turkiets utveckling, eller bristen på utveckling, inom olika sektorer som måste harmoniseras med det europeiska regelverket.

Förutsatt att Turkiet uppfyller Köpenhamnskriterierna och de åtaganden som de har gjort enligt förhandlingsramen och tilläggsprotokollet har vi förklarat att Turkiet bör kunna ansluta sig till EU. Vi anser inte att några kompromisslösningar kommer att ge de resultat som vare sig Turkiet eller unionen hoppas på. Vi vill påpeka att Turkiet har gjort vissa framsteg, men vi upprepar att om anslutningen ska fortskrida smidigt måste landet göra som alla tidigare länder har gjort: med sina konventioner fullfölja sina åtaganden gentemot hela EU. Detta innebär att Turkiet måste fullfölja sina åtaganden gentemot Cypern; landet måste öppna sina hamnar och flygplatser för fartyg och flygplan från Republiken Cypern och lyfta sitt veto om Cyperns deltagande i internationella organisationer och multilaterala fördrag.

Som vänstergrupp och särskilt som tillhörande AKEL (Arbetarnas framstegsparti) är vi övertygade om att utsikterna för Turkiets EU-anslutning kommer att göra att landet fullföljer sina åtaganden särskilt när det gäller att få slut på de turkiska truppernas ockupation av Cypern.

Om Turkiet fullföljer sina åtaganden gentemot EU tror vi också att vi kan utöva tryck på landet genom att uppmuntra Turkiet på vägen mot Europa. Därför måste Turkiet fullfölja följande åtaganden: försvara och respektera mänskliga rättigheter för alla som bor där, inklusive kurder och andra minoriteter, erkänna folkmordet på armenierna och öppna sina gränser mot Armenien med alla socioekonomiska konsekvenser som det kommer att medföra.

Om Turkiet vill fortsätta och slutföra sitt anslutningsarbete är det helt uppenbart att de åtgärder och den politik som landet genomför kommer att leda till man efterlever Europas regelverk och att internationella lagar, som i slutändan styr EU:s arbete, respekteras fullt ut.

  Georgios Georgiou, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Herr talman! Det som vi har hört är häpnadsväckande och det kommer från ingen mindre än den behörige kommissionsledamoten som var alltför villig att terroriststämpla personer som säger sig slåss för frihet. Jag undrar om vi inte är alltför villiga att beskriva Turkiet som ett land som attackeras från alla hållTurkiet är ett land som har trupper i en EU-medlemsstat, och är inte det första och enda landet som måste anpassa sig till EU:s krav.

Jag vill avsluta med att gå in på en mer teknisk fråga. Kort före händelserna vid gränsen i öster låg priset på olja i Turkiet på 76 US-dollar per fat i Europa och nu på grund av de vapen som landet alltid har tillgripit för att lösa problem har oljan stigit till mer än 90 dollar per fat.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Philip Claeys, för ITS-gruppen. – (NL) Herr talman! När denna resolution diskuterades i utskottet verkade det som hela parlamentet halvsov. Vag kritik har framförts som en ren formalitet, men bortsett från det verkar det som om vi måste acceptera Turkiets anslutning som ett fait accompli.

Men Turkiet har knappast gjort några framsteg sedan förhandlingarna startade. Jag tänker då till exempel på den senaste rapporten från Amnesty International om situationen när det gäller mänskliga rättigheter och behandlingen av minoriteter. Turkiets inställning till Cypern nämns knappast inte längre. Dessutom är risken överhängande att Turkiet genomför en storskalig militär attack mot Irak. Då skulle vi stå inför en situation där ett kandidatland inte bara ockuperar en del av en nuvarande medlemsstats territorium med sina militära styrkor utan också utkämpar ett slags lokalt krig i ett annat grannland, i detta fall Irak.

Herr talman! Majoriteten av Europas befolkning är emot Turkiets eventuella anslutning. Detta beror på att Turkiet inte är ett europeiskt land och därför inte hör hemma i Europeiska unionen. Istället för att äventyra Europas trovärdighet ytterligare borde vi sträva efter ett privilegierat partnerskap med Turkiet på ett helt öppet och otvetydigt sätt istället för ett fullständigt EU-medlemskap.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Jag har lagt märke till en tendens hos framför allt kommissionen att framställa icke-europeiska Turkiet i så positiv dager som möjligt. Detta är kanske inte så överraskande med tanke på de miljoner euro i föranslutningsstöd som vi pumpar in, men det finns obekväma sanningar som vi inte kan blunda för. Det som oroar mig mest är hedersbrott, grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bristande skydd för icke-muslimska minoriteter, avsaknad av religiös frihet samt attacker och propaganda mot kristna.

I år har de attacker med dödlig utgång mot kristna fortsatt, till exempel avrättningen av tre män i Malatya i april. Äkta religionsfrihet är ofta ett kriterium på att ett land respekterar de mänskliga rättigheterna. I Turkiets fall återstår mycket att göra, bland annat när det gäller den juridiska statusen för religiösa grupper och rätten att äga egendom, men i grunden måste rätten att fritt utöva sin religion och rätten att konvertera respekteras.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Först vill jag tacka Ria Oomen-Ruijten för utarbetandet av detta betänkande som kommer att lämnas till kommissionen och bör ses som parlamentets bidrag till den kommande lägesrapporten.

Turkiet har fått bukt med sina interna problem, regeringen har ett tydligt mandat, folkomröstningen i söndags om författningsändringar som gäller presidentval gav det rätta resultatet – nu finns det inte längre någon anledning att försena reformarbetet ytterligare. Jag vill därför börja med att vädja till den turkiska regeringen: om den menar allvar med att ansluta sig till EU måste reformernas intensitet ökas. Under förra året hände här som vi alla vet förhållandevis lite.

För det andra är reformerna i första hand till för att gagna det turkiska folket. De är inte något mål i sig eller är något konstgrepp från Europas sida; de är ämnade att ta itu med de svagheter som inte får finnas i en demokrati, speciellt när det gäller yttrandefrihet, religionsfrihet, kvinnors rättigheter, minoriteters rättigheter, vallagar etc. Turkiet måste tackla dessa problem och självmant åtgärda dessa svagheter.

Jag vill också ta upp ett annat ämne, nämligen frågan om Armenien. Som tysk tycker jag att vi från Turkiet kan förvänta oss ett tydligt erkännande av landets historiska ansvar. Att landet vägrar yttra sig i den här frågan och ta bort blockaderna mot Armenien är en punkt som fortsatt måste lyftas fram i diskussionerna. Som Hannes Swoboda just nämnde fruktar man nu att den militära konflikten i det kurdiska området kommer att breda ut sig till Irak. Här föredrar vi helt klart en diplomatisk lösning, en förhandlingslösning, i stället för en militär lösning. Jag stöder Europaparlamentets socialdemokratiska grupp fullt ut i denna fråga.

Slutligen måste Turkiet själv bestämma om och hur det vill fortsätta vägen mot Europa. Från vårt perspektiv är en fullständig anslutning till EU inte det enda alternativet; förhandlingarna har med avsikt hållits öppna och det är i sista ändan upp till Turkiet om det vill gå vidare på den här linjen på ett aktivt sätt. Det handlar inte enbart om Europa i sig har kapacitet att bevilja Turkiets anslutning.

  Jan Marinus Wiersma (PSE). – (NL) Herr talman! Jag vill också ge mina komplimanger till föredraganden Ria Oomen-Ruijten. Mitt omedelbara svar på Werner Langens kommentar är att vi i vår grupp definitivt talar om förhandlingar med utsikter om ett medlemskap i Europeiska unionen.

Den resolution som vi diskuterar i dag är en uppmuntran till den turkiska regeringen att vad den än gör fortsätta enligt den här linjen. För detta fick premiärminister Erdoğan ett starkt mandat av den turkiska väljarkåren. Det innebär att han faktiskt kan driva på reformerna. Vi förväntar oss snabba resultat och därför att kommissionen lägger fram en lägesrapport för att ge denna effekt.

Men angelägna frågor får självfallet inte förbises. Jag tror att det skulle vara ett viktigt symboliskt steg som skulle ha stora efterverkningar om den turkiska regeringen gjorde något åt artikel 301, till exempel upphävde eller omformulerade den. Det skulle innebära en öppenhet som är nödvändig för debatten i Turkiet, även för en debatt om det förgångna, vilket leder mig in på frågan om Armenien. Vi anser att det är av yttersta vikt att skapa en intern debatt om frågan i Turkiet, men det är upp till Turkiet själv att organisera den och inte något som parlamentet eller representanthuset i USA ska försöka tvinga fram. Det är främst en intern fråga. Visst kan vi hjälpa till, men det är ingen idé att här ständigt trycka på utifrån.

Den nya konstitutionen har tillkännagetts. Vi tror att det skapar möjligheter för att äntligen hitta en politisk lösning på kurdfrågan. Jag håller med alla som anser att vi måste göra vårt yttersta för att förhindra en militär upptrappning i norra Irak, men vi måste då först ta avstånd från PKK:s terroristattacker och kräva att de upphör.

För det andra måste vi stödja Turkiet i dialogen med Irak och irakiska myndigheter, men också i dialogen med regionala myndigheter i kurdiska Irak, för att skapa ett praktiskt samarbete som ska stoppa dessa attacker. Vi välkomnar nya diplomatiska initiativ, men vi tror att det i första hand är ett praktiskt samarbete i själva regionen som leder till en avmattning och ett slut på våldet.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Rådets ordförande sa att ”det beror på Turkiet” och många kollegor har sagt samma sak, inklusive Werner Langen som menade att ”det är upp till dem att bestämma”. Nej, jag tycker inte att det är så. Jag tycker att Europa måste ta sitt eget ansvar.

Problemet gäller inte bara Turkiet och hur landet uppfyller de formella anslutningskriterierna. Sanningen är att Europa, Europas regeringar – det började med bland andra det franska ordförandeskapet – under de senaste månaderna har sänt ut signaler om att Turkiet inte kommer att ansluta sig till EU. Ria Oomen-Ruijtens betänkande utgår från det här antagandet och texten är troligtvis den bästa som kunde ha utarbetas i parlamentet, men vi får inte vara rädda för att ändra den övergripande texten: den aktuella politiska och militära krisen på gränsen mellan Turkiet och Irak är delvis EU:s ansvar nu när vi politiskt har smällt igen dörren mitt framför näsan på Turkiet trots att relevanta förhandlingar fortsätter.

Vad vi behöver är ett stort språng framåt, där Europeiska unionen och regeringarna uttryckligen uppmanar till en politisk rapport om de individuella rättigheter som medborgare boende på turkisk mark har till demokrati och rättsstat med utsikter om en anslutning till Europa. Detta kan hjälpa Turkiet att sträva mot Europa och inte mot Mellanöstern.

  Feleknas Uca (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Tyvärr överskuggades dagens omröstning om parlamentets resolution om Turkiet av mycket uppskakande och oroande händelser.

I onsdags röstade den turkiska nationalförsamlingen med en överväldigande majoritet för ett turkiskt militärt intrång i norra Irak. Sedan dess har vi fått sorgliga nyheter om döda och skadade på gränsen mellan Turkiet och Irak och om blodiga slag och sammandrabbningar. Vi har också hört att den turkiska militären skjuter mot byar i norra Irak. Vi har hört om attacker mot kurdiska institutioner och DTP-kontor och om uppretade nationalister som försöker lyncha sina kurdiska landsmän. Detta händer trots att de signaler som sändes ut av Turkiet i slutet av den konstitutionella krisen sent i augusti verkade mycket lovade. Man talade om nya civila konstitutioner, fler reformer och mer intensiva reformförsök för att ta itu med frågor som ännu inte är lösta. Ria Oomen-Ruijten och flera av mina kollegor ville ta hänsyn till de positiva signalerna och utvecklingen i Turkiet efter att Turkiets reformförsök stagnerade förra året.

Resolutionsförslaget är balanserat och rättvist i sin bedömning och utvärdering. Men med tanke på Turkiets senaste beslut och det påfallande hotet om militärt intrång som kränker Iraks territoriella integritet undrar jag vilken målsättning Turkiet egentligen har. Handlar det verkligen om PKK? Sanningen är att den turkiska militären har genomfört 24 gränsöverskridande krigshandlingar under de senaste åren och ingen av dem har egentligen haft någon varaktig effekt. Varför skulle det vara annorlunda den här gången? Eller kan det ha att göra med de oljereserver som finns i området kring Kirkuk och Turkiets avsikter att undanröja kurdernas självständighetsstatus i norra Irak?

I vilket fall som helst är det klart att kurdfrågan inte kan lösas genom intrång i norra Irak. Ur min synvinkel är det dock uppenbart att Turkiet inte ska få bryta mot internationell lag och kränka Iraks suveränitet framför ögonen på Europeiska unionen och världssamfundet. Europa måste nu ta sitt ansvar och delta aktivt i att utveckla en strategi för att lösa kurdfrågan, eftersom detta är avgörande för att skapa genuin fred och demokrati i Turkiet.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! I en intervju nyligen i den nederländska pressen förklarade kommissionsledamot Olli Rehn tydligt vilka reformer i Turkiet som är de mest brådskande för EU och jag citerar: ”de ligger inom området för yttrande- och religionsfrihet, kärnprinciper för demokrati”.

Jag är tacksam för kommissionsledamotens tydliga uttalande om denna ståndpunkt. Det får mig också att uppmärksamma honom på ett dokument från det protestantiska kyrkoförbundet i Turkiet. Dokumentet är daterat den 1 september 2007 och beskriver turkiska protestanters djupa bedrövelse och oro över bristen på religionsfrihet. Herr kommissionsledamot! Jag litar på att ni på ett eftertryckligt sätt kommer att tala med era turkiska samtalspartner om den sårbara situation som turkiska protestanter, eller alla turkiska kristna, befinner sig i.

Herr talman, det räcker inte med att enbart behandla symptomen. Media och politiker skapar ett mycket intolerant och farligt klimat för icke-muslimska minoriteter i Turkiet. Även här kräver situationen ett snabbt agerande från Bryssel till Ankara. Jag kommer att överlämna ytterligare ett dokument till kommissionsledamoten om detta och väntar med spänning på en skriftlig snabb respons från honom.

  Andreas Mölzer (ITS). – (DE) Herr talman! För några år sedan var jag i den turkockuperade delen av Cypern och fick ett förstahandsintryck av den systematiska rekonstruktionen av cirka 500 grekisk-ortodoxa kyrkor och förstörelsen av det europeiska kulturarvet som aldrig kan gottgöras. Jag anser att det här strider mot den europeiska andan på exakt samma sätt som den fortsatta bristen på tolerans mot kristna och andra minoriteter, eller lagöverträdelsen vid ”kränkning av turkisk identitet” som används för att undertrycka yttrandefrihet och pressfrihet, för att inte tala om den fortsatta kränkningen av mänskliga rättigheter, underlåtenheten att ta upp frågan om folkmordet mot armenierna och den pågående islamiseringen.

Det är helt oacceptabelt att ett kandidatland fortfarande ockuperar delar av en EU-medlemsstat, nämligen norra Cypern, och detta bortsett från planerna på en militärattack mot ett annat land som för närvarande är fallet med Irak.

Bryssel tröttnar aldrig på att framhäva att iakttagandet av de grundläggande rättigheter, speciellt religionsfriheter och yttrandefriheten, har den högsta prioriteten för anslutning till EU. När det gäller Turkiets strävan efter medlemskap är det helt klart bara tomma ord.

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Låt mig börja med att gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes betänkande.

Och nu till en aktuell fråga: vad händer, herr talman, om Turkiet, ett kandidatland, ignorerar förmaningarna från EU och invaderar norra Irak? Vilka är Turkiets avsikter? Är de kanske att skapa ännu en situation som i Cypern eller att ockupera territorier i det kurdiskspråkiga Irak, vilket ytterligare skulle komplicera de försök som många länder har gjort, inklusive europeiska länder, att stabilisera Irak? Hur kan man tillåta att medlemsstater eller kandidatländer agerar som destabiliserande faktorer i ett område där europeiska soldater förlorar sina liv i ett försök att skapa stabilitet?

Får jag påminna er om att turkiska trupper ockuperar 40 procent av Cypern. Detta har inte hindrat landet från att inleda anslutningsförhandlingar. Får jag påminna er om att Turkiet fortfarande inte rättar sig efter EU:s begäran att utöka Ankara-protokollet. Jag undrar vad som står om detta i Europeiska kommissionens rapport som förväntas komma den 6 november. Om budskapet är tolerans, varför inte vara tolerant i så många andra frågor om principer och värderingar som är centrala för EU?

I den slutgiltiga analysen är huvudfrågan: handlar det om att sprida EU:s värderingar eller att minska deras inflytelsesfär?

  Béatrice Patrie (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka Ria Oomen-Ruijten för det konstruktiva budskap som vi förbereder för att skicka till rådet och kommissionen, men även till den turkiska regeringen och det turkiska parlamentet.

Jag beklagar emellertid att vi i parlamentet inte uttryckte oss tydligare i frågan som helt klart är känslig, men därför inte mindre viktig. Jag talar om det armeniska folkmordet. Sedan 1987 har detta parlament använt ordet ”folkmord” om massakern mellan år 1915 och 1917 på 1,2 miljoner armenier, dvs. två tredjedelar av den armeniska befolkningen som på den tiden levde under det ottomanska imperiet. Amerikanska senaten och representanthuset har nyligen påstått samma sak och det är beklagligt att detta parlament halkar efter amerikanerna i denna fråga.

Som nyligen belystes i ett pressmeddelande från den Internationella federationen för de mänskliga rättigheterna anklagas många turkiska medborgare för att kränka den turkiska identiteten enligt artikel 301 i brottsbalken. För att offentligt komma till rätta med denna period i historien anser jag att den här artikeln måste avskaffas så snart som möjligt. Vi gör inte våra turkiska vänner någon tjänst genom att få dem att glömma sin historia. Skyldigheten att komma ihåg är också en skyldighet mot ättlingarna till personer som överlevde folkmordet och till själva världssamfundet. Jag uppmanar därför parlamentet att stödja de ändringar som kräver ett erkännande av det armeniska folkmordet och de som understryker behovet av fullständig respekt för religionsfrihet och minoritetsgruppers rättigheter.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Turkiet är ett viktigt land av politiska, ekonomiska, militära och kulturella skäl och därför är det viktigt för EU. EU har insett detta och därför beslutat att inleda anslutningsförhandlingar. Vägen mot anslutning har inte varit enkel, men den har bidragit till att ett mycket välbehövligt demokratiskt reformprogram har kunnat inledas i Turkiet.

Reformerna välkomnas både av EU och av Turkiets medborgare. Dessa reformer måste fortsätta och det är en anledning till att vårt stöd för ett turkiskt anslutande måste vara orubbligt. Ingen bortser från de problem som finns. Mitt land Cypern befinner sig i centrum för ett av dessa problem, men precis som de flesta andra i denna plenisal inser jag att man inte kan lösa problem genom konflikter utan genom fredliga förhandlingar.

Ett mer europeiskt Turkiet är bättre lämpat att diskutera och lösa problem och därför stöder jag Turkiets anslutning till EU helhjärtat. Jag stöder därför den kompromiss som nåddes tack vare Ria Oomen-Ruijtens kloka agerande och genom det raka och givande samarbetet med alla de intresserade kolleger som har skilda åsikter om vissa specifika frågor, men som är överens om att EU kan uppnå mer genom att samarbeta konstruktivt med det turkiska folket än genom att på ett destruktivt sätt motarbeta dem.

Turkiet genomgår en svår period just nu och det är därför lämpligt om EU använder sig av en strategi som snarare bygger på löften än på hot. Låt vårt överväldigande stöd för detta betänkande bli ett bevis för det turkiska folket att vi vill att de ska vara en del av EU och låt det bli ett stöd för bättre och snabbare reformer i Turkiet och för ett främjande av en lösning på den alltför långvariga Cypernkonflikten.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Flera av oss har angett geopolitiska skäl för att sätta sig emot Turkiets anslutning till Europa. Nu med fakta på bordet visar det sig att vi hade rätt, eftersom Ankara har stövlat in som en elefant i den ömtåliga balansen i Irak där våra trupper varje dag riskerar sina liv och kämpar för medborgarnas frihet.

Jag tycker att vi ska tänka på det eftersom, ärade kollegor, ert kära demokratiska Turkiet, världens paradis för mänskliga rättigheter, knackar på dörren till Europa i samma ögonblick som ett förfärligt, oförutsebart, tragiskt krigsscenario påbörjas på Iraks fronter.

När ni kommer tillbaka till Bryssel gör samma sak som jag tänker göra: gå och besök en armenisk restaurang. Räknas inte armenier till era icke-EU-vänner? För deras fastigheter har förstörts av huliganer, av turkiska kriminella som har bränt ned en restaurang i Europas huvudstad bara för att den är armenisk. Så ser den demokratiska karaktären ut hos turkiska nationalister! Varför ska vi välkomna dem när de fortfarande inte erkänner folkmordet på armenierna? Jag ber er att rösta för min ändring.

  Gerard Batten (IND/DEM). - (EN) Herr talman! I resolutionen betonas att Turkiet måste uppfylla alla Köpenhamnskriterier för att få ansluta sig till EU. I betänkandet uppmanas även den turkiska regeringen att förhålla sig till religionsfrihet på ett sätt som är förenligt med de principer som EG-domstolen har fastställt.

Sedan Kemal Atatürks tid har Turkiet fortsatt att vara en sekulariserad stat mot den växande kraften hos fundamentalistisk och bokstavstrogen islam. Jag undrar om Turkiet inser att EU-medlemskapet i grunden kommer att undergräva deras förmåga att stå emot militant islam. Om Turkiet blir medlem i EU kommer deras islamister att utnyttja och gömma sig bakom lagstiftningen om mänskliga rättigheter för att flytta fram positionerna för sitt heliga krig i Turkiet och Europa.

Det brittiska folket har börjat inse att om Turkiet blir medlem i EU kommer omkring ytterligare 70 miljoner människor ha rätt att komma till Förenade kungariket. Den turkiska anslutningen kommer att bli en katastrof för turkarna och en katastrof för Förenade kungariket.

  Koenraad Dillen (ITS). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! I debatten om Karl-Heinz Florenz förslag till resolution i går tog man mycket riktigt upp att en bred majoritet av befolkningen stöder ett strikt rökförbud på arbetsplatser, barer och restauranger.

Jag hade hoppats att man i resolutionen också skulle ta hänsyn till att en överväldigande del av befolkningen anser att Turkiet inte kan gå med i EU. Jag har tydligen uppenbarligen alltför stora förhoppningar. När det kommer till avgörande frågor, såsom konstitutionen eller Turkiets inträde i EU, spelar folkets åsikt ingen roll längre.

Turkiet är en vänlig nation, men är inte ett europeiskt land. Punkt slut. Diskussionen borde ta slut här. Problemet är dock inte bara att parlamentet inte accepterar sitt ansvar, utan det har mer än en gång blundat för en viss utveckling nyligen som tydligt visar att Turkiet inte hör hemma i EU och att beslutet att inleda anslutningsförhandlingarna var ett misstag.

AKP-partiet motsätter sig en grundlagsändring som innebär att det inte längre är straffbart att konvertera till en annan religion. Varför tas inte detta upp i resolutionen? Varför är man så otydlig i Armenien- och i Cypernfrågan? Det är ännu ett exempel på europeisk realpolitik som ni kan räkna bort oss från.

  Charles Tannock (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Enligt dagstidningen The Times i London kom den amerikanska kongressresolutionen om det armeniska folkmordet vid helt fel tidpunkt. Så vilken tidpunkt är rätt när det gäller att tala om folkmord?

Anledningen till att den armeniska lobbyn i detta parlament är så högljudd är att folkmordsfrågan omgärdats av en uppenbar tystnadskonspiration under nästan ett decennium. Mordet på den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink borde ha lett till en period av nationell eftertanke, men sorgligt nog skedde detta inte.

Försoningen mellan Turkiet och Armenien, inklusive öppnandet av den stängda gränsen, är emellertid ett viktigt led i Turkiets insatser för att bli medlem i EU. Men enligt min uppfattning går det inte att förneka det förflutna, inte ens de djupaste och mörkaste hemligheterna, i en sann demokrati.

Det är lika viktigt att nå en varaktig lösning på Cypernkonflikten, som befinner sig i ett dödläge på grund av närvaron av ockuperande trupper i en EU-medlemsstat såväl som icke-genomförandet av Ankaraprotokollet.

Minoriteters, framför allt kristnas, religiösa rättigheter ger också upphov till oro. Det grekisk-ortodoxa seminariet i Halki har förblivit stängt sedan 1971. De kristna assyrier som flydde till Tyskland och Sverige under kriget mot PKK har blivit av med sina turkiska medborgarskap och kan därför inte begära tillbaka de hem de förlorade under konflikten. Och Turkiet betraktar inte Alevis som annorlunda än majoriteten av sunnimuslimerna och erkänner därför inte deras särskilda religiösa behov.

Artikel 301 i brottsbalken om förolämpning av turkiskheten har lett till många fällande domar och i mars utfärdade en domstol i Istanbul bisarrt nog, enligt min mening, en order om nekad åtkomst till YouTube, webbplatsen som visar videoklipp, när det förekom påståenden om grundaren av det moderna Turkiet Kemal Atatürks sexualitet.

Jag talar bara för mig själv och inte på mitt partis eller min grupps vägnar när jag säger att det återstår mycket att uträtta.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Maria Eleni Koppa (PSE). – (EL) Herr talman! Dagens diskussion ger oss en möjlighet att säga att vi är nöjda med valresultaten i Turkiet och att vi välkomnar det turkiska folkets önskan att fortsätta med reformerna.

Turkiets framtida anslutning till EU förblir ett mål och det har lett till att man försöker skapa nya reformer. Tyvärr har ansträngningarna dock stagnerat och mattats av. Den nya regeringen, med sitt nya, starka mandat, måste agera mycket snabbt för att fullt ut genomföra alla bestämmelser i associeringsavtalet och i tilläggsprotokollet.

Reformprocessen handlar framför allt om demokratisering, grundläggande mänskliga rättigheter och religionsfrihet. Därför är det absolut nödvändigt att paragraf 301 i strafflagen upphävs och att man går med på alla krav från det ekumeniska patriarkatet. Tyvärr har den turkiska regeringens inställning hittills i denna fråga möjliggjort extremistiska handlingar. Vi måste också ta upp frågan om att de turkiska myndigheterna oförklarligt envisas med att hålla den teologiska skolan i Halki stängd.

En annan fråga som oroar oss är den spända situationen i sydöstra Turkiet. Jag anser att kulturen att lösa tvister genom våld måste upphöra, eftersom detta orsakar instabilitet i hela regionen. Det är den nuvarande regeringens ansvar att agera för att uppnå en fredlig lösning i kurdfrågan, och detta förutsätter dialog mellan de två sidorna. Världssamfundet måste spela en fredsbevarande roll i denna potentiella kris.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att vi förväntar oss att Turkiet ska fullgöra alla sina förpliktelser så att landet kan utvecklas i riktning mot en framtida europeisk integration.

  Giorgos Dimitrakopoulos (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Låt mig först gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes enastående arbete.

Det folkliga mandat som getts till Recep Tayyip Erdoğans regering i allmänhet och till Erdoğan i synnerhet gör det möjligt att fortsätta med de reformer som har påbörjats sedan Turkiets vilja att integrera sig i EU blev mer konkret. Samtidigt vill folket att man finner en rättvis och varaktig lösning på Cypernfrågan, och det första kravet är att de turkiska trupperna dras tillbaka från Cypern.

Man önskar också goda grannförbindelser i allmänhet och med Grekland i synnerhet.

Tack vare mandatet respekteras de mänskliga rättigheterna i nya lagar, till exempel i lagen om kyrkliga stiftelser samt lagarna om skydd av rättigheter och friheter. Det är en historisk förlikning med det förflutna, och man erkänner folkmorden på armenier, pontiska greker och assyrier.

Tack vare mandatet ses kurdfrågan nu i ett nytt ljus. Den eventuella invasionen i norra Irak är en fråga som EU måste ta på allvar. Man kan inte tillåta ett sådant agerande. Vikten av att bekämpa terrorismen, som vi alla var överens om, får aldrig utnyttjas som en ursäkt för att skapa ett helt ockuperat område i norra Irak, vilket hände på Cypern.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Jag är inte säker på vad morgonens debatt tillför frågan om den turkiska anslutningen mer än att ge en liten grupp som kraftigt motsätter sig den turkiska anslutningen en möjlighet att upprepa sina argument i plenisalen. Naturligtvis bör vi uppmana Turkiet att visa återhållsamhet och att hantera terrorhotet från norra Irak på lämpligt sätt, men jag har lagt märke till att kritiken denna morgon kommer från samma personer som i andra debatter har varit emot EU:s bidrag till återuppbyggnaden av Irak.

Jag välkomnar det strategiska partnerskapet mellan Förenade kungariket och Turkiet som premiärministrarna Brown och Erdogan presenterade i London i går och som bland annat omfattar ett positivt samarbete i kampen mot organiserad brottslighet och terrorism. Jag uppmanar andra medlemsstater att agera på samma sätt.

Jag välkomnar den yngsta kvinnliga turkiska parlamentsledamoten som någonsin har valts, Ayla Akat, som besökte Bryssel förra veckan tillsammans med flera kurdiska parlamentsledamöter som återvänt till det turkiska parlamentet för första gången på 14 år. De inger hopp om att problemet med kurdernas kulturella och politiska rättigheter kan lösas genom demokrati och inte genom våld.

  Josef Zieleniec (PPE-DE). – (CS) Ria Oomen-Ruijten gjorde ett enastående arbete när hon lyckades ta fram en kompromisstext om ett ämne som splittrar parlamentet.

Jag är dock övertygad om att vi i framtiden inte bör godkänna resolutioner och betänkanden som är kompromisser eftersom det leder till att parlamentets olika åsikter om omstridda nyckelfrågor inte kommer fram. Våra ansträngningar för att uppnå enhällighet gör att Turkiet inte får reda på att både parlamentet och det europeiska folket är splittrade när det gäller landets medlemskap.

Jag kommer inte att dölja att jag anser att det är att fundamentalt misstag i sig att börja förhandla med Turkiet om anslutning. Samtidigt är jag medveten om att en del i parlamentet inte håller med mig och det respekterar jag.

Den europeiska allmänheten är oerhört splittrad i den mycket viktiga frågan om den europeiska integrationens framtid. Det är vår skyldighet att avspegla denna splittring. Jag hoppas därför att det våra framtida resolutioner och betänkanden tydligt kommer att framgå att parlamentet är splittrat när det gäller Turkiets eventuella medlemskap i EU. Kompromisser är välkomna inom många andra områden som diskuteras i parlamentet, men det turkiska medlemskapet och förbindelserna mellan EU och Turkiet hör inte dit.

Låt oss byta strategi. Vi måste sluta att utarbeta betänkanden och resolutioner där vi försöker ge intryck av enighet och enhällighet. Låt oss i stället, genom att tydligt uttrycka våra ståndpunkter, visa att vi inte är överens om det turkiska medlemskapet.

Det handlar om vårt ansvar både mot EU-medborgarna och mot Turkiet. Det turkiska folket förtjänar inte halvsanningar. Jag är övertygad om att de föredrar att höra att vi är oeniga än att vi döljer den verkliga situationen för dem, vilket såväl parlamentet som hela EU har gjort under lång tid.

  Vural Öger (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Genom Ria Oomen-Ruijtens resolution om Turkiet sänder Europaparlamentet ut en positiv signal och vi har därmed gått i en ny fas av konstruktiv dialog i förbindelserna med Turkiet. Turkiet håller just nu intensivt på att debattera om interna reformer.

Turkiets sittande regering har ett tydligt folkligt mandat och kan därför agera. Det är en chans att ge ny energi till anslutningsprocessen inom flera nyckelområden. Att ställa ytterligare krav som inte finns med i anslutningsförhandlingarna är kontraproduktivt. I Turkiet är den viktigaste prioriteringen just nu att utforma en ny konstitution. Man kan redan se lagens grunddrag.

Kravet på att paragraf 301 i den turkiska strafflagen ska ändras övervägs av den turkiska sidan. Turkiet behöver fler positiva signaler från EU. Vi måste starkt uppmuntra landet att fortsätta reformprocessen.

Kommissionens lägesrapport förväntas den 7 november, och jag anser att det är mycket viktigt att de aktuella positiva framstegen i Turkiet återspeglas i rapporten.

  Yiannakis Matsis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Turkiet är ett kandidatland till ett enat Europa. Landet har rättigheter och skyldigheter. Föredraganden har utarbetat ett balanserat interimsbetänkande. Det ger Turkiet ännu en chans att fortsätta med reformerna och uppfylla sina åtaganden. Det handlar i huvudsak om ekonomiska förändringar och respekt för Köpenhamnskriterierna, de mänskliga och religiösa rättigheterna samt minoriteternas rättigheter.

Vi vill att Turkiet ska förändras eftersom Turkiet självt vill ha förändringar. Dessutom kräver tiden det. Förändring i Turkiet betyder att landet uppfyller sina skyldigheter gentemot Cypern genom att erkänna den cypriotiska republiken och häva ockupationen av landet. I betänkandet fastslås mycket riktigt att om den turkiska armén dras tillbaka kommer det att bidra till att en lösning kan uppnås samt att den turkiska armén kan ersättas med en liten europeisk styrka under säkerhetsrådets ledning. Turkiet måste fullgöra följande förpliktelser: upphäva kolonisationen och förändra Cyperns demografiska karaktär och skicka hem kolonisterna. De sistnämnda är i majoritet i de ockuperade områdena och de är en tidsinställd bomb som kan undergräva alla lösningar. Dessutom måste Turkiet upphöra med att beslagta grekcypriotiska ägor i det ockuperade Cypern och stoppa förstörelsen av vårt kulturarv. Som ett första steg måste Turkiet respektera FN:s beslut och återbörda staden Famagusta till dess rättmätiga invånare.

Ankara anser att turkcyprioterna är isolerade eftersom det finns 45 000 turkiska soldater som håller grekcyprioterna borta från sina hem och ägor. Turkiet har nyckeln både till landets inträde i EU och till lösningen på Cypernfrågan. Det turkiska beslutet att dela Cypern i två stater är inte en lösning. Vi lever i en tid av enande, inte splittring. Vi säger ja till ett europeiskt Turkiet och ja till en europeisk lösning, som inte innebär skiljeliner och gränszoner. I stället bör man, som föredraganden säger, fokusera på principerna om ett enat Europa. Detta kommer att skapa en livskraftig modellstat för hela Europa, en stat där grek- och turkcyprioter, kristna och muslimer, kan leva i fred och välstånd, som grundas på ömsesidig respekt för principerna och värdena i ett enat Europa.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Som ni vet är utvidgningen av EU med ytterligare ett land alltid en dialektisk process. Man måste sätta upp mål både för kandidatlandet och för unionen.

Enligt min åsikt kommer det att vara lättare att fortsätta utvidgningen när EU har fått ett nytt reformfördrag som gör unionen mer demokratisk och effektiv.

Så kommer det att bli efter Lissabonöverenskommelsen. Turkiet gör stora framsteg. Vi står alla bakom den turkiska regeringen och det turkiska folket i kampen mot terrorismen. Likväl måste vi, som jag nämnde, fortsätta att uppmana Turkiet att uppträda behärskat och följa internationell lagstiftning. En storskalig militäroperation i norra Irak skulle bara förvärra situationen och skulle också kunna orsaka allvarliga problem i Turkiet.

Slutligen vill jag gratulera Ria Oomen-Ruijten till hennes resolution, även om en fråga saknas i den. Varför glömmer vi ofta bort att Turkiet inte bara är ett kandidatland, utan också en mycket viktig sydeuropeisk partner i Barcelonaprocessen? Den här punkten saknas verkligen i betänkandet. Turkiet är viktigt i processen, precis som vi är viktiga för Turkiet i den sydeuropeiska processen.

  Emine Bozkurt (PSE). – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja tacka Ria Oomen-Ruijten för hennes balanserade resolution. Jag var i Turkiet för tio dagar sedan och medan jag var där talade jag med ledamöter i den nya turkiska regeringen och det nya parlamentet. Jag betonade behovet av att fortsätta med reformerna, med särskild tonvikt på yttrandefriheten.

Justitieministern och andra medlemmar i kabinettet försäkrade mig om att artikel 301 kommer att ändras. Den nya regeringen lovade också reformer på vägen mot ett EU-medlemskap. I resolutionen hänvisar man också till medlemskap som det slutgiltiga målet. Genom resolutionen kommer parlamentet därför att direkt bidra till reformerna i Turkiet, inklusive reformerna av kvinnors rättigheter, fackföreningsrättigheter och sociallagstiftning.

Det krävs dock lugn för att reformerna ska kunna genomföras, och i nuläget är folket i Turkiet rädda och ilskna. Man är rädd för att PKK ska attackera och känner vrede inför en eventuell eskalering av våldet. För att förhindra detta måste Turkiet och EU tillsammans anstränga sig för att med diplomatiska och politiska medel förhindra och bestraffa terrorismen.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Den här livliga debatten var mycket nyttig för ordförandeskapet. Den visade tydligt, om det nu fanns någon tvekan om det, hur mycket åsikterna och tankarna skiljer sig åt bland många ledamöter när det gäller förhandlingarna om Turkiets inträde i EU. Oavsett de olika åsikter som finns i frågan anser jag dock att debatten tydligt visar att Turkiet redan är en viktig strategisk partner till EU i politiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga termer.

Jag anser också att det framgår tydligt av debatten att möjligheten för Turkiet att gå med i EU har varit en drivkraft bakom politiska och sociala reformer i landet. Givetvis beklagar vissa att reformerna inte har varit så snabba och omfattande som man kanske hade hoppats, men Turkiets folk och regering gör successiva framsteg mot de mål vi har satt upp, mot ett allt mer demokratiskt och pluralistiskt samhälle som i större utsträckning respekterar rättstatsprincipen.

Köpenhamnskriteriet är en oerhört tydlig vägledning eller referensram för hela förhandlingsprocessen, både för Turkiet och för alla andra kandidatländer. Bara de länder som tydligt respekterar våra ekonomiska principer och framför allt och kanske ännu viktigare, våra politiska principer, kan bli medlemmar i EU. Om Turkiet fullt ut följer dessa kriterier kan landet givetvis bli medlem i EU. Det står helt klart och kan därför inte, eller bör åtminstone inte, ge upphov till någon tvekan.

Vad gäller PKK:s terroristattacker vid gränsen mellan Turkiet och Irak skulle jag vilja uppmärksamma er på ordförandeskapets uttalande från den 22 oktober i frågan. I uttalandet fördömde vi fullständigt PKK:s terroristvåld och uttryckte vår aktiva solidaritet med offrens familjer. Vi uppmärksammade också att det är mycket viktigt att världssamfundet stöder Turkiets ansträngningar för att bekämpa terrorismen, samtidigt som rättsstatsprincipen respekteras, internationell fred och stabilitet samt regional stabilitet bevaras och Turkiet uppmanas att inte genomföra någon oproportionerlig militäraktion. Vi uppmanar också både den turkiska och den irakiska regeringen att effektivt samarbeta för att lösa problemet och framför allt för att förhindra att irakiskt territorium utnyttjas för terroristattacker mot Turkiet.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill tacka er för den här ingående debatten som verkligen äger rum vid rätt tidpunkt med tanke på att vi kommer att lägga fram vår lägesrapport om Turkiet den 6 november, dvs. om två veckor. Vi på kommissionen strävar efter att lägga fram en rapport som är lika objektiv och rättvis som det betänkande som parlamentsledamot Ria Oomen-Ruijten lade fram.

I och med dagens debatt och er kommande resolution förmedlar denna kammare några mycket tydliga budskap till Turkiet. För det första tror jag att vi alla är överens om att det nu är dags att öka reforminsatserna i landet för de turkiska medborgarnas skull, men också för att uppnå konkreta framsteg i förhandlingarna om EU-anslutning. Tonvikten ligger framför allt på reformer utan onödiga fördröjningar när det gäller yttrandefrihet, den ökända artikel 301 och andra motsvarande artiklar samt religiösa friheter. Det måste även ske framsteg när det gäller kvinnors rättigheter, fackföreningars rättigheter samt kulturella och religiösa rättigheter och internationella skyldigheter i fråga om Turkiet.

Vidare fördömer vi terrorattackerna och vi förstår Turkiets behov av att skydda dess medborgare, men vi uppmanar även landet att söka en politisk lösning i samarbete med de irakiska regionala myndigheterna och det internationella samfundet samt att tillämpa proportionalitet i sina åtgärder mot PKK-terrorismen.

När det gäller den armeniska frågan stöder kommissionen parlamentets uppmaning om en försoningsprocess mellan Turkiet och Armenien som beskrivs i ert förslag till resolution. Detta är det bästa och effektivaste sättet att med tiden uppnå bestående resultat när det gäller försoning och rättvisa.

Vi anser även att alla frågor i Turkiet, däribland den armeniska frågan, bör debatteras öppet och fredligt inom det turkiska samhället i yttrandefrihetens namn. Därför är en reform av artikel 301 även nödvändig för att en seriös och effektiv debatt om den armeniska frågan ska kunna hållas och verklig försoning uppnås.

De nuvarande inskränkningarna av yttrandefriheten får obehagliga konsekvenser och bidrar till att skapa en stämning som präglas av intolerans och hat, vilket dessvärre visade sig genom mordet på Hrant Dink tidigare i år.

Slutligen måste vi komma ihåg en sak. Både jag och ni ställer med rätta mycket hårda krav på Turkiet när det gäller reformprocessen. Samtidigt måste vi hålla i åtanke att ekvationen endast går ihop om båda sidor gör vad de måste göra. Det innebär att när vi är stränga måste vi även vara rättvisa. Vi måste hålla vad vi lovat och bibehålla Turkiets anslutningsperspektiv såsom det beskrivs i förhandlingsmandatet.

(Applåder)

Annars kan vi skrika så högt vi vill, men då skulle vi skrika för döva öron. Vi skulle inte få något svar utan bara mötas av en lång tystnad.

  Talmannen. − Jag har mottagit två resolutionsförslag⁽¹⁾ för att avrunda debatten.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstning äger rum i dag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Richard Corbett (PSE), skriftlig. – (EN) Turkiet har fortfarande en lång väg kvar innan landet uppfyller villkoren för EU-medlemskap. Trots de senaste årens stora framsteg finns det fortfarande ouppklarade problem med yttrandefrihet (framför allt artikel 301 i brottsbalken), mänskliga rättigheter och Armenien.

Jag avvisar emellertid argumenten från dem som säger att Turkiet aldrig ska få bli medlem på grund av att det inte är ett europeiskt land. Vi har accepterat Turkiet som fullvärdig medlem av Europarådet i mer än femtio år. Vi har inlett anslutningsförhandlingar och därmed i princip erkänt landets berättigande att bli medlem i EU. De som uppger att Turkiet inte är europeiskt menar egentligen att det inte är kristet. Men varför ska detta vara ett kriterium? EU:s motto är enighet och mångfald. Vi försökter inte standardisera kulturer utan hitta sätt att samarbeta samtidigt som vi behåller våra olika språk, religioner osv. Att acceptera en sekulariserad stat vars befolkning till stor del är islamisk skulle vara i enlighet med denna princip.

(1) Se protokollet.

5. Toppmötet EU/Ryssland (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om toppmötet mellan EU och Ryssland.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som ni vet kommer det tjugonde toppmötet mellan EU och Ryssland att äga rum nu på fredag i den portugisiska staden Mafra. Vi anser att detta är ett ypperligt tillfälle för ledarna i både Ryssland och EU att noga överväga våra förbindelser.

Vi anser att förbindelserna mellan EU och Ryssland i allmänhet är goda, och säkerligen mycket bättre än vad den internationella pressen ibland vill få oss att tro. Ryssland är en viktig partner för EU och vi tar våra förbindelser på stort allvar. Vi kommer att rapportera om utvecklingen i EU, i synnerhet framstegen med utarbetandet av det nya reformfördraget, som just har antagits i Lissabon och avregleringspaketet för energi som föreslagits av kommissionen och som antogs den 9 september.

När det gäller samarbetsområdena kommer vi att se över de framsteg som uppnåddes när man genomförde färdplanerna. Processen fortsätter att vara mycket positiv, även om utvecklingen måste drivas på inom några områden. I vissa viktiga sektorer har det ständiga partnerskapsrådet (PPC) hjälpt till att uppnå målet. PPC för kultur, som kommer att hållas dagen före toppmötet, kommer att hjälpa till att öka vårt kulturella samarbete.

En av prioriteringarna för toppmötet är att komma överens om att inrätta ett tidigt varningssystem för energisektorn. I princip enades parterna om det redan vid förra toppmötet i Samara. På grund av EU:s och Rysslands beroende av varandra på energiområdet måste vårt förtroende öka och det ömsesidiga samarbetet måste stärkas. Därför vill vi betona de mål och principer som EU måste respektera i vårt energipartnerskap, framförallt ömsesidighet, öppenhet och inrättande av en effektiv rättslig ram. Enligt oss måste principerna i energistadgefördraget och i den text om global energisäkerhet som antogs av G8 i Sankt Petersburg finnas med i det nya avtalet mellan EU och Ryssland. Detta avtal kommer att vara rättsligt bindande och ersätta det nuvarande partnerskaps- och samarbetsavtalet.

På investeringsområdet välkomnar vi den formella dialog som planerats i färdplanen för ekonomiskt samarbete. Det är mycket viktigt att man skapar öppna, icke-diskriminerande och förutsägbara villkor för de företag från som investerar i Ryssland, och att man tar hänsyn till den lagstiftning om strategiska investeringar som prövas av duman. Vi uppmanar också Ryssland att undvika att selektivt använda stödpolitik, såsom miljö eller skatter, för att hindra befintliga investeringar eller skapa dolda hinder för nya investeringar. Vi anser att Rysslands inträde i Världshandelsorganisationen (WTO) är en prioritering. Därför har vi för avsikt att ta upp frågan på toppmötet. Kommissionen kanske har något mer att säga om detta.

Jag måste påpeka att toppmötet också kommer att användas för att utöva påtryckningar och för att se till att man uppnår resultat, om man inte har hittat en tillfredsställande lösning på huvudfrågorna, såsom exporttullar för timmer och diskriminerande järnvägsavgifter.

Vi är medvetna om att toppmötet äger rum precis innan presidentvalet och valet till duman i Ryssland. I valprocessen kommer yttrandefriheten, inklusive press- och mötesfrihet, att vara mycket viktiga. De är ett verkligt test på Rysslands demokratiska legitimitet. Kontoret för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR) måste ges fritt tillträde att övervaka valet till duman. Eftersom Ryssland är medlem i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och i Europarådet har landet ett särskilt ansvar för att skydda våra gemensamma värden. Vissa svårigheter har tyvärr överskuggat förbindelserna mellan EU och Ryssland. Eftersom vårt ömsesidiga beroende ökar i stället för att minska är det ett bekymmer.

Ryssland och EU måste samarbeta för att övervinna dessa svårigheter eftersom det faktiskt inte finns något alternativ till vårt samarbete. Tyvärr befinner vi fortfarande oss i ett dödläge när det gäller att börja förhandla om ett nytt avtal mellan EU och Ryssland. Rysslands förbud mot import av polskt kött och polska grönsaker fortsätter att utgöra ett stort hinder för att påbörja förhandlingarna. Kommissionen har visat att den är beredd att fortsätta kontakterna för att hitta en lösning som bägge parter kan acceptera. Tyvärr har situationen komplicerats ytterligare av de ryska veterinärmyndigheternas beslut i slutet av förra månaden att förbjuda import av kött från 36 EU-företag.

Att Ryssland avbröt leveransen av olja till Litauen via Druzhba-ledningen är ytterligare ett problem som hindrar att EU och Ryssland förhandlar fram ett nytt avtal. Det har gått mer än ett år utan att Ryssland offentligt har informerat om ledningsläckan och om möjligheterna att återuppta leveransen. Därför är det mycket viktigt att man finner en tillfredsställande lösning som skapar det förtroende som krävs för att man ska kunna fortsätta att utveckla partnerskapet mellan EU och Ryssland inom energiområdet.

Trots det nuvarande dödläget i förhandlingarna bör vi inte överdramatisera situationen. År 2006 enades vi faktiskt med Ryssland om att partnerskaps- och samarbetsavtalet fortfarande borde gälla, och på så sätt undvek vi att det skapades ett rättsligt tomrum i våra förbindelser med Ryssland.

Slutligen kommer vi säkert att ta upp de viktigaste frågorna just nu på den internationella agendan, framför allt Kosovo och Irak. Vi kommer också att betona hur viktigt ett positivt samarbete med Ryssland är i vårt gemensamma grannskap, så att vi kan ta itu med gemensamma problem, framför allt de ”frusna” konflikterna.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Ryssland är inte bara ett nära grannland, för oss är det även en strategisk partner. Handel och investeringar blomstrar och precis som vår ordförande har sagt växer det ömsesidiga beroendet. Men vi vet också att Ryssland är en viktig partner när det gäller att ta itu med regionala konflikter och globala utmaningar, vilket också nämns här, och att mycket återstår att uträtta för att utveckla vår relations potential till fullo.

Det kommande toppmötet på fredag blir ett nytt tillfälle att bedöma vår relations status. Även om flera av de öppna frågorna inte kommer att lösas kommer vi att göra framsteg i andra frågor och på så sätt bana väg för framtida arbete vid detta övergångsskede.

Vi vet att det är en kritisk period för Ryssland när endast några månader återstår innan de avgörande parlaments- och presidentvalen hålls och vi vet även att EU gång på gång har uttryckt oro när det gäller genomförandet av åtagandena för demokratiska principer och mänskliga rättigheter i Ryssland. Vi inom EU bevakar utvecklingen noggrant. De kommande valen kommer att bli ett viktigt test ur detta hänseende och vi förväntar oss att Ryssland kommer att göra ett klokt val och bjuda in OSSE:s observatörer att övervaka valen.

Vi ska även ta tillfället i akt att uttrycka vår oro om frågor som rör de mänskliga rättigheterna, till exempel inskränkningar av pressfriheten, attackerna mot journalister, påtryckningarna mot icke-statliga organisationer och situationen i norra Kaukasus.

Jag fick möjlighet att diskutera det kommande toppmötet med presidentens viktigaste rådgivare, det särskilda sändebudet Sergej Jastrzjembskij, när jag besökte Kaliningrad den 11 och 12 oktober. Låt mig börja med några goda exempel och sedan berätta på vilka områden vi inte kommer att göra framsteg.

Jag tror att Ryssland är på väg att tillkännage ett stort ekonomiskt bidrag till flera gränsöverskridande samarbetsprogram under EU:s ledning. Detta kommer att vara väldigt välkommet eftersom samarbetet över gränserna är en viktig effekt av 2004 års utvidgning. Och Kaliningrad är naturligtvis ett specialfall på grund av dess unika geografiska placering.

Detta innebär, vilket vi alltid har ansett, att det krävs specialarrangemang för att underlätta det gränsöverskridande samarbetet och den lokala gränstrafiken. Tidpunkten för Rysslands ekonomiska bidrag skulle emellertid också vara mycket lämplig med tanke på de mycket allvarliga trafikstockningarna vid gränserna mellan medlemsstaterna och Ryssland i Kaliningrad och vid gränsövergångar till flera medlemsstater på andra platser.

Upp till 50 km långa köer med lastbilar på EU-sidan av gränsen är definitivt inte acceptabelt. Vi måste genomföra åtgärderna och därför har vi kommit överens med Ryssland om att åtgärda flaskhalsarna. Kommissionen är precis i färd med att lansera ett pilotprojekt som handlar om att utbyta tullinformation och finansiera moderniseringen av gränsinfrastrukturen. För Rysslands del handlar det om att effektivisera förfarandena vid gränserna. I princip är landet redo för detta, men det kommer att ta en viss tid.

Vår ordförande har redan tagit upp energifrågan. Jag vill bara tillägga att vi bör kunna tillkännage en överenskommelse om systemet för tidiga varningar för att hantera problem med tillgång innan de når ett kritiskt läge. Vår ordförande har talat om energikultur och om investeringar, så jag behöver inte tillägga något om detta. Jag vill bara komplettera det han sagt genom att konstatera att investeringar och affärsrelationer också kommer att diskuteras vid ett rundabordssamtal för näringslivet i London med början i morgon torsdag där Günter Verheugen och Andris Piebalgs deltar. Deltagarna vid detta rundabordssamtal kommer därefter att meddela sina slutsatser till toppmötet på fredag. Jag tycker att detta är ett bra bidrag till något som verkligen är en växande affärsrelation.

Ryssland är en mycket viktig ekonomisk aktör och när det gäller WTO vill jag tillägga att vi kommer att hjälpa Ryssland i dess arbete. Ni vet att vi alltid har varit engagerade i Rysslands WTO-anslutning. Vi tycker även att det är väldigt viktigt att ha lika villkor för alla och därför lägger vi särskilt stor tonvikt vid slutförandet av Rysslands WTO-anslutning. Toppmötet kommer att tillföra ny kraft till denna komplexa process som befinner sig i ett kritiskt skede.

Vi kommer att underteckna ett nytt avtal om stål i samband med toppmötet och därmed öka de kvantiteter som Ryssland får exportera till EU. En annan positiv aspekt av samarbetet mellan EU och Ryssland är det faktum att avsiktsförklaringen mellan Europeiskt centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk och Rysslands federala narkotikakontrollbyrå kommer att undertecknas i samband med toppmötet.

Det är mindre positivt att behöva informera er om att det trots att det visades prov på ett tydligt ryskt engagemang i Samara i maj om att äntligen underteckna vårt avtal om överflygning av Sibirien i tid för nästa toppmöte i Mafra så ter sig möjligheterna till detta nu mycket små. Vi vill komma vidare när det gäller denna långvariga tvist. Ett positivt agerande från Rysslands sida skulle göra det möjligt för oss att gå vidare med toppmötet om luftfarten, som är planerat att äga rum i Moskva i november, för att fastställa den enorma potentialen för samarbete i denna sektor.

När det gäller internationella frågor kommer Kosovo med all säkerhet att vara en av de viktigaste och vi måste i samråd med Ryssland överväga hur vi ska lösa denna fråga utifrån trojkans pågående insatser. Vi måste undvika en ny konflikt på Balkan.

Vi kommer också att diskutera andra viktiga internationella frågor, såsom Mellanöstern före Annapoliskonferensen, Iran efter president Putins besök i Teheran och Afghanistan nyligen, Myanmar och situationen när det gäller de låsta konflikterna i framför allt Georgien och Moldavien.

Vi vill ha ett konstruktivt samarbete med Ryssland för att hitta lösningar på dessa omdebatterade frågor. Därför måste vi fortsätta med vårt pågående arbete och aldrig glömma bort våra långsiktiga projekt.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Vi hoppas, som pressen påpekade, att den portugisiska hösten kommer att vara varmare än den ryska våren när det gäller toppmötet i Samara.

Som kommissionsledamoten sa anser jag att vi måste fortsätta arbeta för att skapa ett strategiskt partnerskap med Ryssland, men klimatet kommer mer att bero på Rysslands temperatur än EU:s. I viss utsträckning handlar det om vad kommissionsledamoten sa, framför allt att Ryssland vill spela en ny roll på den interna arenan, särskilt när det gäller säker energiförsörjning.

Förbindelserna måste dock bygga på flera olika pelare. Den första är att alla beslut eller handlingar som berör en medlemsstat måste ses som ett beslut eller en handling som berör EU som helhet.

För det andra är vi i EU oåterkalleligen och odiskutabelt engagerade i kampen för mänskliga rättigheter, och vi måste vara mycket bestämda när vi försvarar dessa ståndpunkter. Därför anser jag att vi bör välkomna den ryska regeringens beslut att godkänna och äntligen bevilja visum till Verts/ALE-gruppen så att den kan hålla ett möte i Moskva.

En aspekt som kan ge upphov till oro är det uttalande som gjordes vid toppmötet mellan länderna som gränsar till Kaspiska havet nyligen om att skapa en bred front för att i viss utsträckning bekämpa regionala och internationella hot, samt vissa ståndpunkter inom FN.

Avslutningsvis: försvara EU:s intressen med pragmatism, skapa detta partnerskap, men glöm inte att det måste överensstämma med idealen. Jag kommer ihåg något jag läste i en aktuell – givetvis enastående – artikel i The Economist. Tydligen berättade Vladimir Putin vid toppmötet i Wiesbaden för förbundskansler Angela Merkel att det var där Dostojevskij hade förlorat i roulette.

Jag hoppas att EU har större tur i Portugal än den ryska författaren hade i Wiesbaden.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Under upptakten till det kommande toppmötet vidhåller min grupp sin huvudståndpunkt att EU och Ryssland har flera viktiga gemensamma intressen och att EU, trots att våra åsikter ofta skiljer sig åt, bör fortsätta att agera enligt den ståndpunkten under det kommande toppmötet. Ryssland och EU behöver varandra för att ta itu med problemen i Europa, men de behöver framför allt varandra för att hantera de stora internationella problem som finns. Hållbar säkerhet i Europa är bara möjlig i samarbete med Ryssland.

Därför har min grupp och jag själv alltid stött det strategiska partnerskapet med Ryssland. Dagordningen för toppmötet är väldigt fulltecknad och kommissionsledamoten och ordförandeskapets företrädare har redan talat om detta. Ändå hoppas vi att det kommer att hända något i frågan om förhandlingsmandat för det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet. Vi hoppas att en ny polsk regering kommer att kunna samarbeta bättre med Moskva och därför skapa visst utrymme för framsteg.

Energiförbindelserna är oerhört viktiga och vi anser också att utgångspunkten bör vara ömsesidighet, men vi måste inse att vi måste försöka förvalta det ömsesidiga förtroendet bättre. Vi vill också ha större samarbete i området runt Svarta havet, och vi hoppas att frågor som Transnistrien och Georgien också kommer att diskuteras på toppmötet.

Tidigare talare har redan nämnt demokratins status i Ryssland och detta måste givetvis tas upp under diskussionen. Vi är också bekymrade över upptakten till valet till duman. Vi vill att kampanjerna ska vara fria och rättvisa, och att alla partier ska ha lika chans att göra sin röst hörd. Det är därför det är så viktigt att vi driver på i frågan om observatörer i Moskva, inte bara på själva valdagen, utan också under valkampanjen. Vi vet alla hur viktigt det är att kunna göra en egen bedömning av valet. Ett land som strävar efter att vara ordförande i Europarådets parlamentariska församling måste verkligen också kunna och vilja samarbeta med OSSE om valövervakning.

Slutligen, och jag upprepar vad jag sa i början, måste vi fortsätta att vara kritiska mot Ryssland när det handlar om mänskliga rättigheter och demokrati, men vi bör inte polarisera saker i onödan. Vår utgångspunkt är fortfarande att vara en god granne, att samarbeta och att försöka ta itu med problem i Europa tillsammans i stället för att hela tiden göra saker till ett problem.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vid toppmötet i Samara i maj blev sprickorna i vårt strategiska partnerskap med Ryssland när det gäller energi, Kosovo och mänskliga rättigheter tydliga. Dessa sprickor har blivit så djupa och breda att det blivit för svårt för oss att säga hur meningsfulla ”partnerskap” som bygger på gemensamma värderingar ska kunna uppnås.

President Putin har själv sagt att ”Ryssland kommer inte inom kort, eller någonsin, att bli ett land där liberala värderingar har djupa historiska rötter”.

Hur länge kan vi fortsätta att bortse från de växande bevisen? Det är inte så att Ryssland vägrar att använda Västvärldens kulturella symboler, för president Putin har gång på gång talat om sitt lands plats i Europas kulturella hjärta. Nej, denna häftighet, detta bestridande riktar sig främst mot det som ordförande Barroso kallar Europas okränkbara värden – värden som frihet, demokrati och rättsstatsprincipen, som är märkbart frånvarande i dagens Ryssland.

José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra hade rätt. Rådet och kommissionen har tillämpat för mycket Realpolitik men inte tillräckligt mycket Moralpolitik. Vår relation till Ryssland är visserligen strategisk, men den kan inte beskrivas som ett partnerskap.

Vi behöver en pragmatisk strategi där vi när så är möjligt samarbetar om frågor som berör oss båda, till exempel gränsöverfarter, energiförsörjning och medlemskap i WTO – även om gårdagens tillkännagivande om priskontroller på livsmedel tyder på en återgång till tidigare ekonomipolitik.

Vissa framsteg kan uppnås med Ryssland, men utan den fanfar följt av frustration som varit utmärkande för alltför många toppmöten mellan EU och Ryssland.

Det behövs även en aning mer ärlighet när Ryssland nu står inför två stora val. Om kloningen av människor hade kommit längre skulle president Putin förmodligen ställa upp i både president- och premiärministervalet och följa Lech och Jaroslaw Kaczyńskis exempel i Polen! Det är otroligt att ett nytt envälde vinner mark i ett land som störtade oligarkin redan 1917 och vi bör inte minska vår kritik av rädsla för att sätta ett partnerskap som bara existerar på papper på spel.

Först när ett oberoende rättsväsende, yttrandefrihet och demokrati verkligen existerar och inte bara är tomma fraser och när journalister, oppositionspartier och icke-statliga organisationer kan arbeta utan rädsla för vedergällning kan Europa agera solidariskt gentemot Ryssland.

Av detta skäl ville min grupp anta en resolution för att avsluta denna debatt och fler än 300 parlamentsledamöter stödde vår uppmaning. Vi måste vara beredda att skriva ned det vi säger offentligt på papper och motbevisa dem som säger att denna kammare inte är något annat än ett forum för tomt prat.

Reformfördraget innebär ett löfte om att parlamentet för första gången verkligen ska få säga sitt när det gäller externa åtgärder. Så låt oss anta utmaningen och presentera ett budskap som president Putin inte kan ignorera vid toppmötet.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) PPE-DE-gruppens ledares beslut i går att inte anta en resolution före toppmötet mellan EU och Ryssland visar att vi fortfarande har problem med Ryssland. Beslutet är ett allvarligt misstag. Vi förväntar oss inte den här sortens fransk-tyska motor i vår del av Europa.

Vår resolution från den 2 maj, före toppmötet i Samara, var mycket användbar. Jag litar på att vår tystnad i dag inte är ett tecken på att vi försöker avvika från en tydligt definierad och krävande politik gentemot Ryssland. Om den strategi som antogs i Samara undergrävs kommer Ryssland att bli ännu mer övertygat om att integrationen och framför allt 2004 års utvidgning är en utveckling som kan ignoreras eller bagatelliseras. De politiker som just nu försöker att blunda för Rysslands utveckling mot en diktatur i pseudorealismens namn samtycker till en upprepning av fallet med Finland. De samtycker till diskriminering av Centraleuropa och därmed till en försvagning av EU:s ställning som en global partner.

  Bart Staes, för Verts/ALE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Herr minister, ni sa i er inledning att förbindelserna med Ryssland är goda, eller åtminstone bättre än vad som rapporteras i internationell press. Herr minister, lever ni på Mars? Lever ni på Venus? Vågar ni tala om de viktiga sakerna med ryssarna, eller handlar EU för er i sista hand bara om pengar och ren handel? Är det viktigare för er än demokrati och mänskliga rättigheter?

Låt oss tala klarspråk. Ryssland är på väg utför mot att bli en fullständig diktatur med en stark ledare som inte kommer att tolerera några protester och som ställer upp sin hemliga FSB-polis när han tycker att det behövs, en ledare som inte kommer att ge upp sin makt på några villkor och som kommer att använda alla slags knep för att behålla makten efter parlamentsvalet i december och presidentvalet i mars. Ryssland håller på att utvecklas till ett slutet samhälle där den styrande regimen föredrar att ingen kan se vad de håller på med.

Jag vill inte begränsa mig till teoretiska överväganden. Sanningen är att de mänskliga rättigheterna i Ryssland är under konstant tryck och demokratins status är bedrövlig. Sanningen är att yttrande- och pressfriheten håller på att duka under för den stränga censuren. Den nyligen antagna lagen om extremism kan lätt användas för att tysta oberoende journalister och politiska motståndare.

Sanningen är att den ryska regimen ser ett starkt och oberoende samhälle som något icke önskvärt och att icke-statliga organisationer utsätts för starka påtryckningar på grund av en mycket sträng lagstiftning. Sanningen är att fria val är en utopi i Ryssland. Endast dem som tolereras av regimen kan delta. Garri Kasparovs koalition ”Det andra Ryssland” har till exempel hindrats från att delta i det nära förestående parlamentsvalet.

Avslutningsvis kanske situationen i Tjetjenien inte längre är ett politiskt samtalsämne men situationen där är fortfarande mycket oroande. Människor mördas fortfarande, människor hämtas och häktas illegalt, människor utsätts för utpressning, kidnappningar sker fortfarande varje dag och tortyr är standard. Det är verkligheten i Ryssland, herr minister, och jag hoppas att ni kommer att komma ihåg detta när ni talar med Vladimir Putin i slutet av veckan.

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Stabilitet och utveckling i Europa och världen är omöjligt utan ett förnuftigt samarbete mellan EU och Ryssland. Vad skulle jag vilja se, i kontrast till Samara? Vad jag skulle vilja är att ni kommer tillbaka och berättar för oss att ni har en gemensam strategi med Ryssland för att lösa Kosovoproblemet, en gemensam strategi för fredsprocessen i Mellanöstern och att ni har en gemensam ståndpunkt om kärnvapenproblemet i Iran och en gemensam strategi för att lösa problemet i Transnistrien.

Det handlar inte bara om energiförsörjning. Vi får inte glömma Galileo. Industrin vill inte ha programmet och skattebetalarna förväntas betala räkningen. Låt oss arbeta med Ryssland om en förnuftig energipolitik med nya tekniker. Låt oss lösa problemen med visumfritt resande med Ryssland. Varför har vi fortfarande inte ens nått några större framsteg i de särskilda frågorna? Jag anser att det återstår mycket att göra.

Vilken ståndpunkt kommer EU att ha om robotsköldar? Kommer vi att hålla med Ryssland och säga att vi inte vill ha ett amerikanskt missilförsvar? Det skulle vara fantastiskt om vi kunde uppnå detta. Givetvis måste vi också vara kritiska mot Ryssland: om vi säger att vi är emot de antiterrorismplaner som smids av Wolfgang Schäuble och Franz Josef Jung i Tyskland, måste vi också tala om för Ryssland att vi inte vill ha denna antidiskrimineringslag. Det är uppenbart.

Om vi anser att situationen i Tjetjenien fullständigt strider mot de mänskliga rättigheterna måste vi göra det väldigt klart för ryssarna, men vi måste också följa upp det efteråt. I ett sunt partnerskap är det något som goda partner både kan och bör säga till varandra. Vi behöver Ryssland och Ryssland behöver oss, och vi kommer att gå framåt tillsammans om vi tar upp alla dessa problem och, framför allt, hittar sätt att lösa dem på.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Om vi vill hävda oss globalt är det nödvändigt att den starka grupperingen EU och supermakten Ryssland integrerar sina ekonomier.

Endast på detta sätt kommer vi att kunna klara av oundvikliga politiska påtryckningar, som annars skulle kunna splittra vårt förnuftiga partnerskap. I nuläget motsvarar den ryska exporten till EU, exklusive energirelaterad handel, i stort sett hela exporten till Marocko eller Argentina. Därför stöder jag uppmaningen från kommissionsledamoten med ansvar för handel, Peter Mandelson, om att EU och Ryssland ska sluta agera som två städer som enbart är förbundna genom en smal väg och en gasledning.

Jag är övertygad om att båda parter bör inrikta sig på att bygga upp långsiktiga ekonomiska och handelsmässiga relationer som är ömsesidigt fördelaktiga och inte låta kortsiktig politisk taktik ta överhanden. Jag anser att det är i EU-medborgarnas intresse att EU agerar konsekvent gentemot Ryssland, vilket inte är fallet i nuläget. Vi bör insistera på att Ryssland skapar mer stabilt politiskt och företagsvänligt klimat, vilket bör innebära färre hinder för import och en bättre plattform för investerare från EU.

  Reino Paasilinna (PSE). - (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns två sätt att analysera EU:s förbindelser med Ryssland på. Vi kan antingen se dem som problem eller möjligheter. Som vi vet är båda analyserna mycket vanligt förekommande för närvarande.

Förra veckan i Lissabon tog unionens ledare ett steg framåt mot en mer sammanhängande utrikespolitik. Kan inte politiken gentemot Ryssland bli den första etappen för båda sidor, och kan inte samma sak gälla Ryssland också? Partnerskaps- och samarbetsavtalet behöver förbättras, det vet vi. Inom den nordliga dimensionen har vissa framsteg nåtts när det gäller Östersjön, men vi måste fortsätta inom nya områden. Färdplanen finns, men det är inte många resande längs med vägen.

Vi har godkänt Rysslands medlemskap i WTO. Vi måste slutföra avtalet. Sedan bör exporttullarna för timmer och de olagliga gränsavgifterna som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner nämnde kontrolleras. Vi är totalt beroende av varandra på energiområdet, men beroendet måste fungera åt båda håll. Export innebär ett lika stort beroende som import.

Därför måste vi sätta stopp för det okloka agerandet gentemot Ryssland. Tyvärr har situationen pågått under lång tid, men jag hyllar Polens nya ledare, som ville förbättra förbindelserna med Ryssland, och likaså Tyskland. Ryssland är givetvis ett större problem.

Under samtalen måste man även nå resultat när det gäller medborgerliga rättigheter, och inte bara om varor. Jag skulle vilja fråga rådet om exporttullar på timmer kommer att tas upp på toppmötet. Dessutom undrar jag över den nya lagen i Ryssland som innebär att en misstänkt inte utlämnas för förhör i det land brottet har begåtts i. Med andra ord kan en person som begår ett brott i en medlemsstat söka asyl i Ryssland. Kommer rådet att ta upp denna fråga på toppmötet?

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Efter att ha lyssnat på hela debatten och uttalandena från rådet och kommissionen har det blivit oerhört tydligt hur svårt det är, när det gäller Ryssland, att kombinera den nödvändiga respekten för detta stora och viktiga land och dess folk med spridningen av våra grundläggande principer om rättsstaten, en fungerande demokrati, fria medier och respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är svårt att hitta den rätta balansen, och det är ännu svårare eftersom president Vladimir Putin som ingen annan kan konsten att utnyttja alla olika åsikter eller nyansskillnader i åsikter mellan medlemsstaterna.

Vi har hört att det snart kommer att hållas val i Ryssland, och vi vet att det är om några veckor. Därför vill jag betona att de villkor som gäller för partier som inte är representerade i duman är totalt ovärdiga i en demokrati. Oavsett om vi talar om hur stor depositionen ska vara, hur många underskrifter som krävs eller hur dessa kontrolleras – se vad som hände i Sankt Petersburg för några månader sedan – lever de inte på en enda punkt upp till de kriterier som vi och resten av världen anser gälla för fria och rättvisa val. Med andra ord ser det inte alls bra ut.

Vi har också hört några mycket oroväckande rapporter om försök till att noggrant kontrollera studenters kontakter och personer i besöksprogrammen. Med andra ord – och nu avslutar jag, herr talman – måste medlemsstaterna stå mer enade och vara mer vaksamma än någonsin för att samarbetet ska kunna fortsätta.

  Inese Vaidere (UEN). - (LV) Mina damer och herrar! Ryssland är en viktig partner, men landets politik ger upphov till oro. Inga statyer av Vladimir Putin har uppförts på Rysslands gator ännu, men det finns tecken på en personkult. Att en statspresident kandiderar till parlamentsvalet har inte hänt i de demokratiska staternas historia. Samma sak gäller det faktum att man utnämnde ledaren för den radikala rörelsen ”Nashi” till ungdomsminister och att man vägrade att ta emot en delegation från Europaparlamentets underutskott för mänskliga rättigheter. Rysslands manipulation av utländska nationer är farlig. Undersökningar i Lettland visar att Rysslands stöd till folket står i total motsättning till samhällsintegrationen. Jag är också rädd för att den politiska verksamhet som tidigare bedrivits av dem som nyss anordnade det ryska forumet vid Europaparlamentet kan få folk att frukta att det finns destruktiva planer i andra europeiska stater. Det är vår skyldighet att bekämpa denna manipulation, eftersom Ryssland snart har gjort slut på vårt tålamod. När det gäller energidialogen måste principerna och ratificeringen av energifördraget ingå i den, trots Moskvas missnöje över klausulen om ömsesidighet. Tack.

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste vara tydliga! Det beslut vi fattade i går kommer att tolkas – och har faktiskt redan blivit det – av de ryska myndigheterna som en stor framgång: ingen resolution, inget budskap. Det är en verklig bonus efter det att en officiell människorättsdelegation från Europaparlamentet hade avvisats. Det ryska samhället hålls mer än någonsin som gisslan av en propagandapress och drar sig tillbaka till farlig nationalism.

Ryssland i dag är ett samhälle där våld på grund av rädsla råder och där rasism och främlingsfientlighet sprids. Ordet ”oberoende” kan inte längre användas. ”Oberoende” människorättsaktivister, journalister eller politiska motståndare får automatiskt beteckningen ”regimens fiender”. En lag som antogs 2007 gäller officiellt dessa grupper. Under förevändning av att bekämpa extremism ger lagen faktiskt myndigheterna fullständig frihet i denna orättvisa kamp. Som Marie Mendras berättade för oss i går uppmuntrar inte det rådande klimatet med ständiga brott mot de mänskliga rättigheterna människor att agera. Vladimir Putins spel har alltså varit framgångsrikt. Han har lyckats övertala medborgarna att Ryssland har sina egna särskilda regler för demokrati och mänskliga rättigheter.

Med en sådan inställning är det inte alls överraskande att Ryssland är det enda medlemslandet i Europarådet som fortfarande inte har ratificerat protokoll 14. För Putin är det en lycka, en välsignelse. Det innebär att han inte måste följa bestämmelserna och kan förhindra att fallen kommer någon vart, särskilt de fall som rör tjetjener som utsatts för tortyr. Mot bakgrund av denna situation skulle det vara naivt att tro att fria och öppna val kommer att äga rum i Ryssland den 2 december. Med tanke på omständigheterna, är de inte bara en folkomröstning för eller emot Vladimir Putin? Om inte konstitutionen ändras kommer han att fortsätta att ha makten över alla politiska, ekonomiska, finansiella, administrativa och juridiska frågor samt säkerhetsfrågor.

Inför det stundande toppmötet mellan EU och Ryssland uppmanar jag rådet och kommissionen att ta upp frågorna om mänskliga rättigheter på högsta politiska nivå. De måste få spela en nyckelroll, vare sig ni diskuterar det framtida avtalet, Kosovo, eller energi. Det är vad de ryska demokraterna vill att vi ska göra. De säger helt enkelt följande: ”Fortsätt att tala om dem, fortsätt att berätta sanningen.” Vi riskerar åtminstone inte våra liv när vi gör det.

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Vladimír Remek (GUE/NGL). – (CS) Mina damer och herrar! Debatten om förbindelserna mellan EU och Ryssland är ett av de ämnen som oftast diskuteras här i Europaparlamentet.

Vi hör hela tiden samma klichéer, det kan vara i internationella sammanhang eller bero på missförstånd eller okunskap om frågorna. Trots detta måste vi samarbeta med Ryssland som partner vare sig vi vill det eller inte. Om vi inte kan hitta ett gemensamt språk och inte strävar efter att gradvis förbättra förbindelserna kommer EU att lida mer av det än Ryssland. Det innebär inte att vi ska blunda för svårigheterna, utan snarare att vi ska se verkligheten i vitögat och bedöma alla med samma mått.

Det är ett faktum att dagens Ryssland är starkare i ekonomiskt avseende och att det därför har ett större självförtroende. Ryssland skyddar också sina egna intressen precis som Förenta staterna eller EU för den delen gör. Vi behöver en realistisk strategi. Det är därför det gläder mig att vi genom att skjuta upp resolutionen gav våra företrädare friare händer vid toppmötet i Portugal.

Dagens Ryssland är inte före detta Sovjetunionen. Det säger jag inte bara på grund av min långa erfarenhet av att ha arbetat i landet, utan jag upprepar även vad chefen för Förenta staternas diplomati har sagt.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Jag vill tacka rådsordföranden och kommissionens ordförande. Jag har inte för avsikt att mäta toppmötets framgång genom längden på den slutliga gemensamma förklaringen. Det som är viktigt för mig – och jag hoppas att det kommer att diskuteras – är att vi fyller ut detaljerna i de ämnen där vi vet att vi måste finna lösningar tillsammans.

Förbindelserna mellan EU och Ryssland är oerhört komplicerade. Det kommer inte att förändras då valen äger rum. Vi måste dock erkänna att för Ryssland och EU finns det inget ekonomiskt och politiskt alternativ till partnerskap. Vi har en utmärkt avtal om ett sådant partnerskap. Det har nu funnits i tio år. Hur ska vi hantera det på ett kreativt sätt i framtiden? Toppmötet är också ett viktigt tillfälle att be om ett klargörande om begreppet demokrati och jag tackar kommissionen för det den planerar att göra i detta avseende.

Något som alltid slår mig är att stabilitet och demokrati ses som motsatser i Ryssland. Det är inte och kan aldrig bli vår inställning, naturligtvis. Det är mycket viktigt för oss alla att Ryssland går med i WTO.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Fru talman! Det är ingen mening att spela ut realpolitik och moralpolitik mot varandra, som Graham Watson sa. Faktum är att vi behöver båda typerna av politik. Vi måste vara realistiska i våra förbindelser med Ryssland och vi måste vara tydliga och fasta i vår etiska och moraliska inställning.

Många av oss trodde att Ryssland bara skulle försvinna från världsarenan efter kommunismens sammanbrott, och det var vad många ville. Men så blev det inte. Att det inte blev så beror framför allt på de stigande energipriserna. Ryssland har kunnat öka sina inkomster och därigenom har landet kunnat återfå makt på den internationella arenan. Vi måste erkänna det, för om vi inte gör det erkänner vi inte verkligheten.

Det finns dock något som vi inte vill acceptera och det är naturligtvis den negativa utvecklingen, och både rådets ordförandeskap och kommissionen har klargjort detta. Vi är inte beredda att bara godta att fler och fler åtgärder har vidtagits för att nedmontera demokratin i Ryssland. Vi kan inte godta dessa åtgärder och de har ingenting att göra med att bygga upp demokratin, utan är tvärtom en fullständig urholkning av demokratin. Vi vill inte acceptera att Ryssland tyvärr inte är villigt att erbjuda sina grannländer – våra gemensamma grannländer – ett öppet partnerskap. Det skulle ligga i vårt intresse, och vi bör mycket tydligt visa att vi vill samarbeta med Ryssland för att främja detta partnerskap, men det måste vara ett Ryssland som erkänner alla dess grannländers oberoende och suveränitet.

Vi kan inte acceptera en situation där Ryssland exempelvis tar sig rätten att påverka andra länder genom sitt medlemskap i Europarådet och OSSE, men å andra sidan inte vill ta på sig något ansvar och därför har invändningar mot valövervakning till exempel. Vi misstror inte valen principiellt, men ett land som Ryssland som anser att det har utvecklat demokratin fullt ut måste också tillåta ett visst mått av granskning. Om Ryssland vill spela en framträdande roll i Europarådet och OSSE måste vi uppmana Ryssland att visa detta genom att låta valobservatörer förvissa sig om att valen är öppna för insyn och rättvisa. Det är detta tydliga budskap som Europeiska unionen bör sända till Ryssland.

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Jag anser att vi under debatten om förbindelserna mellan Ryssland och Europeiska unionen bör fråga oss vad Ryssland vill ha av EU och vad EU förväntar sig av Ryssland. En viss rysk politiker har sagt att Ryssland nu bör välja en så kallad uppdämningspolitik. Om Ryssland verkligen gör så kommer detta på sätt och vis att innebära en återgång till det kalla krigets era. Vi bör fundera över exakt vad Ryssland skulle försöka att hindra. Kanske frihetens vindar som kommer från Europeiska unionen? Det är ett stort problem. Samtidigt hävdar EU att man vill ha ett strategiskt partnerskap med Ryssland.

Detta är helt klart en svår utmaning, och vi måste komma ihåg att rättsstatsprinciperna är en nödvändig förutsättning för att utveckla ett sunt partnerskap med Ryssland. Rättssäkerhet innebär att domstolarna ska vara oberoende. Det innebär att det ska råda mediefrihet, yttrandefrihet och ekonomisk frihet. Det innebär också att företagare inte ska fängslas. Det innebär dessutom att rättsstatsprinciperna ska tillämpas på området för internationella förbindelser, vilket i sin tur betyder att konflikterna i Kaukasus och Moldavien måste tinas upp och att världssamfundet ska uppmanas att ta upp frågan om Kosovo.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Fru talman! Toppmötet mellan EU och Ryssland sammanfaller med en avgörande tidpunkt i Rysslands historia, nämligen slutet för Putin-eran. Men kommer denna tidsperiod verkligen att vara slut?

Presidentvalet i Ryssland kommer inte att leda till några förändringar. Makten kommer fortfarande ligga i händerna på samma person som den här gången kommer att ha titeln premiärminister. Andrej Lugovoj, som påstås ha mördat Alexander Litvinenko, kommer troligen att bli parlamentsledamot, och kommer därmed att få immunitet. De ryska myndigheterna skyddar därför öppet en person som tycks ha begått ett allvarligt brott på EU:s territorium. Genom att göra det sänder de en tydlig signal om att Kremlins intressen har företräde framför alla lagar och framför respekten för EU:s medlemsstater.

Ingenting kommer att förändras efter valet. Tjetjeniens folk kommer att fortsätta att utrotas, pressen kommer också i fortsättningen att tystas och Kremlins stora naturresurser kommer att göra det möjligt för Ryssland att tillämpa en brutal utrikespolitik. Jag hoppas verkligen att EU:s företrädare kommer ihåg detta vid sina samtal med den ryska delegationen. De bör också komma ihåg att samtalen i sig inte är betydelsefulla. De kommer endast att vara betydelsefulla om de leder till verkliga förändringar i Ryssland.

  Christopher Beazley (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag vill att rådets ordförande och ledamoten av kommissionen, precis som de ombads göra i går, försäkrar denna kammare om att de åsikter som uttrycks här kommer att vidarebefordras direkt till president Putin och hans rådgivare i Mafra på fredag.

Vi har hört om de tre vägledande principerna som ordförande Barroso har beskrivit som okränkbara principer, nämligen solidaritet, ömsesidighet och rättsstatsprincipen. Rådets ordförande, som är portugis, känner till att mitt hemland Förenade kungariket har ett av de äldsta förbunden med hans land. Därför förstår vi vad solidaritet och ömsesidigt stöd innebär. Om vi skulle glömma det finns vårt gemensamma skyddshelgon São Jorge där för att påminna oss.

En attack mot en medlemsstat eller en medlemsstats diplomater eller cyberattacker mot en medlemsstat är en attack mot hela EU. Det måste vara lämpligt att påminna president Putin om att solidaritet och ömsesidighet är nödvändiga för oss. Vi kan inte acceptera tanken på en suverän demokrati om detta innebär att Ryssland ansluts till internationella organisationer – ledamoten av kommisionen har nämnt WTO – och lovar att respektera de åtaganden som detta innebär och sedan misslyckas med detta. Detta måste understrykas.

Imorgon avslutas Michail Chodorkovskijs fyraåriga fängelsestraff i Sibirien. Enligt rysk lag skulle domen ha avtjänats i Moskva. Det kanske kan vara lämpligt att påminna president Putin om att rättsstatsprincipen är ömsesidig när det gäller vår relation. Michail Chodorkovskij kommer inte att bli frisläppt eftersom nya anklagelser har ställts emot honom.

Ni kanske undrar vad detta har med EU att göra. Svaret är att många EU-intressenter är oroliga för att affärsmässiga och juridiska åtaganden inte fullföljs.

Slutligen, herr rådsordförande, är vi inte dömda till samarbete och kan inte ha ett partnerskap utan ömsesidig respekt och förståelse. Från vår sida försöker vi verkligen att leva upp till detta. Vi behöver försäkringar från president Putin om att han förstår våra vägledande principer.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Jag instämmer helt och fullt i minister Manuel Lobo Antunes ord om att förbindelserna mellan EU och Ryssland är starkare och mer solida än vad de tycks vara vid första anblicken.

EU och Ryssland har ett gemensamt intresse av ett strategiskt partnerskap. Vi bor faktiskt på samma kontinent. Vi är ekonomiskt beroende av varandra. Utan ett ömsesidigt samarbete kan vi inte lösa några allvarliga internationella frågor, vare sig den globala uppvärmningen, icke-spridning av massförstörelsevapen, konflikten i Mellanöstern eller i Kosovo och så vidare. Med andra ord är starka, mångsidiga och balanserade grannskapsförbindelser mellan EU och Ryssland av grundläggande betydelse för stabiliteten, säkerheten och välståndet i hela Europa.

När vi odlar och stärker dessa förbindelser får vi dock inte glömma de grundläggande värderingar som EU bygger på, som t.ex. mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter, demokrati och rättsstatsprincipen. Jag är övertygad om att vi måste fortsätta att påminna våra ryska kolleger om dessa värderingar nu i samband med de förestående valen i Ryssland.

Vid det kommande toppmötet i Mafra bör EU också påminna våra ryska partner om principerna om öppenhet och ömsesidighet i de ekonomiska förbindelserna. De europeiska marknaderna bör faktiskt även fortsättningsvis vara öppna för ryska företag. På samma sätt bör dock de ryska marknaderna vara helt öppna för europeiska företag, även energimarknaderna och associerade företag.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Övergången till ett nytt strategiskt partnerskap mellan EU och Ryssland är inte någon enkel uppgift. Motsättningar som uppkommer successivt leder ibland till stora spänningar. Om dessa motsättningar överdramatiseras kan begränsande mönster från det förflutna återuppstå, vilket gör den nuvarande situationen osäker och förhindrar konstruktiva framsteg.

En del rimliga frågor kan ställas om partnerskapet mellan EU och Ryssland. Har Ryssland accepterat att den utvidgade unionen är en realitet? Har unionen kommit över sina stora bekymmer beträffande utvidgningen österut? Känner de nya medlemsstaterna att de deltar i ett effektivt europeiskt säkerhetssystem? Hur reagerar unionen på Rysslands försök att omdefiniera och förstärka sin nya roll i den internationella maktbalansen? Kommer de båda sidorna att fortsätta att arbeta i ett klimat som präglas av misstroende och ”tyst diplomati” eller kommer de att försöka genomföra gemensamma handlingsplaner?

Jag anser att enbart sektorsbaserade strategier inte är det bästa valet. Det uttalade målet om att skapa fyra gemensamma områden måste vara politiskt bindande, och det gäller även Rysslands anslutning till WTO. Det krävs därför breda och starka partnerskapsstrukturer för att kunna samarbeta på områdena för ekonomiska frågor, frihet, säkerhet och rättvisa, yttre säkerhet samt forskning, utbildning och kultur. Att hysa rädsla för Ryssland är inte lämpligt för ett EU som grundas på demokrati, rättsstatsprincipen och grundläggande friheter. Jag förstår känslorna bland en del medborgare i de nya medlemsstaterna, men att överbetona tidigare erfarenheter kan leda till tvivel om möjligheterna till ett öppet politiskt samarbete och nära förbindelser mellan institutionerna.

Det ligger i unionens och Rysslands gemensamma intresse att ställa upp gemensamma politiska och ekonomiska mål för de demokratiska principerna, fred, stabilitet och säkerhet.

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill börja med att betona den stora betydelse som ett strategiskt partnerskap mellan Europeiska unionen och Ryssland har. Jag vill säga att jag högaktar Rysslands folk och hela den ryska nationen. Jag vill också erkänna att Ryssland har gjort stora framsteg när det gäller den ekonomiska utvecklingen och hanteringen av den sociala krisen. Ett verkligt strategiskt partnerskap kräver dock en seriös och ärlig strategi för de ömsesidiga förbindelserna. EU noterar med oro att ett nytt system har uppstått där makten är centrerad kring president Vladimir Putin. Detta system hotar att permanent försvaga den liberala demokratin i Ryssland. Det underblåser också nyimperialismen i den ryska utrikespolitiken. Inför toppmötet mellan EU och Ryssland har Amnesty International tagit fram dokument där de uppmärksammar brott mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland. I Amnestys information framkommer att regeringsmyndigheterna i norra Kaukasus, särskilt i Tjetjenien och Ingusjien, har brutit mot de mänskliga rättigheterna, att situationen för yttrandefriheten och föreningsfriheten har förvärrats, att journalister har mördats och att det rasrelaterade våldet har ökat.

Vid toppmötet, som ska äga rum i Mafra den 26 oktober 2007, bör det portugisiska ordförandeskapet ta upp de frågor som Amnesty International har hänvisat till. Det civila samhället i Ryssland, journalister och människorättsaktivister måste kunna se EU som en väktare för de grundläggande rättigheterna och som en allierad till ett Ryssland som är demokratiskt, liberalt och öppet för världen.

  Elmar Brok (PPE-DE) . − (DE) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag hoppas att toppmötet mellan EU och Ryssland kommer att få oss att stanna upp för ett ögonblick och för en gångs skull definiera våra gemensamma intressen, för det råder ingen tvekan om att det finns gemensamma intressen. Gemensamma intressen är bl.a. ekonomiska intressen och säkerhetspolitiska intressen, särskilt i frågor som t.ex. Mellanöstern, Iran och kamp mot terrorism osv., där vi måste erkänna att vi inte kan nå våra mål utan att ha Ryssland med oss. Ryssland måste dock också förstå att om landet inte kliver ombord kommer det att underminera sina egna intressen.

När man ser på Rysslands demografiska utveckling och de vidsträckta områdena i Sibirien, samt på länderna med en stor befolkning här, då skulle jag om jag var på den ryska sidan inte kunna föreställa mig att ett hot skulle kunna komma från Europa. På lång sikt skulle jag se att hotet kom från annat håll. På denna punkt anser jag att det råder ett brett samförstånd om vilka områden vi bör agera på.

På den så kallade västsidan – och jag tar med amerikanerna här – tog vi inte riktigt Ryssland på allvar när det gick dåligt för landet, vilket har lett till att det nu har gått i riktning mot ett mer imperialistiskt beteende. Detta gäller även utvecklingen i själva Ryssland, särskilt rörande mänskliga rättigheter och pressfrihet, samt det faktum att Ryssland allt oftare gör oacceptabla uttalanden om sina grannländers självständighet. Det är inte acceptabelt att Ryssland kräver att de postsovjetiska staterna ska uppföra sig på ett visst sätt mot ett visst land. Varje land har rätt att fritt och oberoende fatta sina beslut och bestämma vart deras väg ska leda. Ryssland måste acceptera det. Man kan inte återgå till omoderna begrepp och använda energi som ett vapen, vilket är ännu mer oacceptabelt.

Vi kan endast gå framåt om vi återigen gör en noggrann analys av våra intressen. Jag tror att när valen väl är över i Ryssland kommer detta att vara möjligt igen, och jag hoppas också att det kommer att hindra Ryssland från att följa fel väg för ekonomin. De stora inkomster som strömmar in i landet från dess olje- och gasverksamhet används till att förnya de gamla tunga industrikombinaten inom flygindustrin, varvsindustrin och liknande sektorer. Om situationen förvärras kommer de att ställas inför samma katastrofala scenario som tidigare, eftersom Ryssland inte har byggt upp en sund ekonomisk struktur på bred grund med små och medelstora företag, och konsekvenserna av det misstaget är uppenbara. Det ligger också i vårt intresse att se till att inga nya vakuum uppstår i Ryssland om oljepriserna faller.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Toppmötet kan visa sig vara användbart för att lösa de tvetydigheter som fortfarande påverkar förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Minister Luis Amado har dock redan varit försiktig med att sänka ribban genom att säga att ordförandeskapet inte har någon ambitiös dagordning inför toppmötet i Mafra.

I en intervju nyligen med LUSA, hans motpart, klagade Sergej Lavrov över den allt mer utbredda sjukdomen i EU och anspelade på vissa ledamöters kompromisslösa attityd. Men det som förstör våra förbindelser är att demokratin, de mänskliga rättigheterna, pressfriheten och rättsstatsprincipen i Ryssland långsamt dör och att före detta medlemmar i säkerhetsstyrkorna hänsynslöst bestämmer vilken väg Ryssland ska gå. Detta oroar den europeiska allmänheten och återspeglas i våra förbindelser. Den allt mer utbredda sjukdomen i EU, nämligen oenighet, håller på att behandlas och reformen av fördraget är en verksam medicin. Tyvärr finns det inget botemedel i sikte mot enväldet i Putins Ryssland, och om Europeiska unionens råd fortsätter att blunda för denna situation kommer det att ta ännu längre tid att hitta ett botemedel.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). - (RO) Toppmötet i Mafra den 26 oktober 2007 kommer att äga rum strax före händelser som är av mycket stor betydelse för de framtida förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland. Jag ska bara nämna några av dem: Partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland löper ut, parlamentsvalet i Ryssland äger rum i december 2007 och presidentvalet i Ryssland hålls mars 2008. I detta sammanhang finns det möjlighet att inte bara uppmana Ryssland att inleda en ärlig dialog med EU, utan också att göra en ingående granskning av samarbetet under de senaste tio åren.

Jag instämmer i de föregående anförandena av mina kolleger och vill inrikta mitt anförande på den viktiga roll som Ryssland bör spela i de gemensamma grannländerna och i området kring Svarta havet. En översyn av de senaste tio åren visar att de frusna konflikterna i denna region har bestått och att Rysslands ekonomiska och politiska förbindelser både med länderna i regionen och med sina grannländer, som nu är medlemmar i EU, inte alltid har grundats på ömsesidighet, förtroende och principen om goda förbindelser. Om vi talar om frusna konflikter finns det ett bra och välkänt exempel på en sådan från den senaste tiden beträffande på vilka villkor som de politiska fångarna Andrej Ivanţoc och Tudor Popa frigavs. De är levande bevis på att det råder instabilitet i området och att det finns ett osäkert område som påverkar hela regionen. Vid toppmötet i Mafra bör också dessa frågor tas upp, och man bör påminna om de grundläggande mål som EU har åtagit sig – nämligen att skapa ett område där det verkligen råder demokrati, stabilitet och välstånd i regionen kring Svarta havet och i våra gemensamma grannländer.

I detta sammanhang bör Rysslands ståndpunkt och konstruktiva deltagande i detta hänseende enligt internationella normer och skyldigheter vara ett ständigt tema i EU:s dialog med landet. Ett verkligt strategiskt partnerskap och starka och fördelaktiga förbindelser kräver ett ökat ansvar och ett starkt engagemang från båda parter.

  Katrin Saks (PSE). - (ET) I går öppnades en ungersk dockföreställning i parlamentet. Jag kom att tänka på hur vi ibland röstar här, genom att stelt räcka upp händerna. Har vi också blivit dockor?

Det finns rykten om förhandlingar i kulisserna om ett förslag från ordförandeskapet att låta resolutionen om Ryssland skenbart gå igenom, så att den inte förmörkar stämningen vid toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland. Det är en skandal att vi så eftergivet ger upp vår egen ståndpunkt genom att undertrycka våra känslor.

Detta är det bästa exemplet på hur Europa har misslyckats att förstå att problemet med förbindelserna med Ryssland inte är detaljerna, utan hur vi själva beter oss. Tidigare har Europaparlamentet motsatt sig situationer som denna, men i dag tycker jag att det verkar som om den rädsla som fortsätter att förlama det ryska samhället har börjat påverka oss.

Varför gör vi gång på gång undantag för Ryssland? Tror vi liksom tidigare på våra egna principer eller låter vi oss påverkas så till den grad att vi anser att Ryssland är så annorlunda att inte bara våra pannkakor utan också våra förbindelser i ett partnerskap måste följa Rysslands modell? Ett sådant beteende är destruktivt för båda sidor, både för EU och för Ryssland.

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag anser att det är hög tid att se sanningen i vitögat. Parlamentsledamoten Graham Watson sa att det finns sprickor i det nuvarande samarbetssystemet och att dessa sprickor håller på att växa sig ännu större. I avtalet om partnerskap och samarbete anges att vi delar samma värden. För några år sedan skrev Chris Patten emellertid att han inte tror att vi verkligen delar samma värden i detta skede. Ett traditionellt beteende inom den ryska statens politik är att låtsas – att bygga Potemkinkulisser – och president Putin låtsas fortfarande att det råder demokrati samtidigt som han nästan är klar med uppbyggnaden av en auktoritär nationalstat.

Även vi låtsas att de kommande valen kommer att bli avgörande. Jag betvivlar detta eftersom så mycket har gjorts för att manipulera dessa val och uppnå de resultat som president Putin önskar, bland annat genom påhittade oppositionspartier och icke-statliga organisationer. Om vi nu går med på att delta i detta låtsasspel och låtsas att vi tror på den här typen av demokrati kommer vi att bli medansvariga för det som sker i Ryssland och för det öde som väntar vanliga ryssar som förtjänar mer än den här låtsasdemokratin.

Därför instämmer jag inte alls med rådets yttrande om att det inte finns något annat alternativ än att samarbeta. Demokrati bygger på att skapa alternativ och vi måste också sträva efter att med kraft försvara de mänskliga rättigheterna. Vi måste skapa balans i vår relation och vi måste visa att vi är beredda att avbryta vårt samarbete om Ryssland inte agerar med ömsesidighet och öppenhet.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har lyssnat noggrant till alla anföranden här i dag om det förestående toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland, och allmänt om förbindelserna mellan EU och Ryssland och också om Rysslands inrikespolitiska situation som ni ser den. Jag måste säga att, och det är naturligtvis min plikt, att jag har noterat och vederbörligen kommer att beakta dessa synpunkter.

Enligt min åsikt finns den en röd tråd som går igenom alla kommentarer och analyser som presenterats här i dag, och det är att Ryssland är en strategisk partner för Europeiska unionen. EU behöver Ryssland på samma sätt som Ryssland behöver EU. Det grundas på det faktum, som inte kan förnekas, att vi måste bygga upp en relation som naturligtvis är ömsesidigt fördelaktig, men som också är solid och stark, och som grundas på gemensamma värderingar och principer.

Solidaritet, mänskliga rättigheter och ömsesidighet har nämnts. Europeiska unionen måste nu mer än någonsin stå stark inför Ryssland när det gäller unionens internationella solidaritet. Ett problem för en medlemsstat – och det har jag alltid sagt – är ett problem för alla medlemsstater. Denna solidaritet får inte på några villkor ifrågasättas.

Beträffande frågan om mänskliga rättigheter vet vi alla att grunden för vår union är byggd på respekten för rättsstatsprincipen, demokratin och de mänskliga rättigheterna. De är våra omistliga värderingar och principer som måste vägleda oss i våra förbindelser med tredjeländer under alla omständigheter.

Vi måste för vår del naturligtvis garantera ömsesidighet. Men genom att göra det har vi även rätt att förvänta oss ömsesidighet från andra. Om det nu som ledamöterna har sagt finns sprickor anser jag att EU och Ryssland endast kan vinna genom att göra allt som står i deras makt inom den referensram som jag nämnde, det vill säga referensramen för solidaritet, ömsesidighet och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Det är naturligtvis viktigt för EU att dessa sprickor läker och det är vad vi kommer att arbeta för. I vårt arbete kommer vi naturligtvis att vara medvetna om svårigheterna och de olika målen, men vi kommer också att vara fast beslutna, eftersom vi är medvetna om att den nuvarande situationen inte tjänar unionens intressen. Det är självklart vår skyldighet att arbeta i EU:s intresse och det kommer vi att göra öppet och i en anda av öppenhet genom att diskutera ansikte mot ansikte, såsom vi alltid måste göra med en partner som vi anser vara strategisk.

Det kommer säkert att bli en intensiv och viktig dialog. Vi kommer att diskutera ekonomi, handel, mänskliga rättigheter och naturligtvis den internationella politiska situationen. När toppmötet avslutas på fredag hoppas vi – och det kommer vi att arbeta för – att vi trots allt, trots alla svårigheter, problem och olika åsikter, kommer att kunna säga att vissa framsteg har uppnåtts i våra förbindelser och att vi har lyckats nå våra mål trots svårigheterna.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ta upp några av de punkter som diskuterats. Debatten har i hög grad tydliggjort en sak, nämligen att det råder stora spänningar här i dag.

Jag anser fortfarande att Ryssland är en strategisk partner. Men jag sa också att det naturligtvis är ett grannland och att det därför är särskilt viktigt att diskutera frågor som de som Graham Watson, Christopher Beazley och andra tog upp med stort allvar. Vi tar dem verkligen på allvar.

Låt oss bara göra en tillbakablick på det föregående mötet i Samara. Vid det tillfället lade Angela Merkel i egenskap av rådsordförande korten på bordet, inte bara vid mötet, utan också i medierna. Tro därför inte att dessa värderingar är oviktiga för oss. Vi vet att det finns många oroande inslag i utvecklingen när det gäller mediefriheten, domstolarnas oberoende och frågan om rättvisa, också när det gäller valen.

Alla de frågor som har tagits upp här i dag är naturligtvis relevanta. Jag vill även säga att Elmar Brok med sina kommentarer delvis beskriver min egen inställning, nämligen att vi måste definiera våra intressen på ett tydligt sätt. Å ena sidan finns det naturligtvis många omfattande säkerhetsfrågor som står på spel här, men å andra sidan har vi de mänskliga rättigheterna och de demokratiska intressena.

Det är naturligtvis också viktigt att nämna de tre viktiga principerna som Christopher Beazley hänvisade till: solidaritet, ömsesidighet och rättstatsprincipen. Naturligtvis kommer de fram på olika sätt och vi kan inte argumentera mot det. Ni har helt rätt, herr Beazley, men jag kan försäkra er om att de också kommer att tas upp under samtalen.

Jag vet att ordförande José Manuel Barroso kommer att ta upp dessa frågor på ett mycket tydligt sätt, särskilt energifrågan till exempel. Som ni vet har kommissionen just antagit ett åtgärdspaket som går i denna riktning. Vi vill ha tydliga regler här som alla kan upprätthålla i den verkliga ömsesidighetens intressen.

Efter att ha sagt detta vill jag bara påminna er om en sak. Ju mer vi är beredda att agera samfällt i EU, desto starkare kommer vi att vara. Som vi alla vet lyckas vi inte alltid att göra det. Men ju starkare Ryssland blir, desto mer enade måste vi bli. Vi har frågan om energiberoendet, men vi kan endast försvara våra intressen på ett effektivt sätt om vi sänder ett starkt och tydligt budskap.

Vi har kanske inte uppmärksammat tillräckligt att vi tidigare, när Ryssland så att säga hade en svagare ekonomisk ställning, troligen inte gav Ryssland tillräckligt stöd. Nu måste vi dock inta en ståndpunkt som grundas på ömsesidighet, men det innebär att även Ryssland måste erkänna det som är viktigt för oss.

  Talmannen. − Jag har mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen⁽¹⁾.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  András Gyürk (PPE-DE), skriftlig. – (HU) I samband med toppmötet mellan EU och Ryssland vill jag uppmärksamma er på några faktorer rörande energipolitiken. Det är ingen överdrift att säga att marknadsekonomins regler för närvarande inte tillämpas inom den ryska energisektorn. Ryssland beaktar inte principerna om att skydda utländska investeringar och icke-diskriminerande handel. Ryssland försöker få tillträde till den europeiska energisektorn, men öppnar inte sin egen marknad för utländska företag. När det gäller energifrågorna har vi de senaste åren också fått se att regeringen i Moskva vid många tillfällen har utnyttjat sin energiexport för att utöva politiska påtryckningar. Detta har skett parallellt med åtgärder som har syftat till att skapa oenighet mellan Europeiska unionens medlemsstater.

I utformningen av en gemensam europeisk energipolitik måste vi beakta det faktum att Ryssland redan är oförmöget att trygga sin egen naturgaskonsumtion och tillgodose exportkraven från sina egna gasresurser. En inte obetydlig andel av Rysslands gasbehov importeras därför från Centralasien. Ett minskat utbud kan leda till att makthavarna i Moskva i ännu högre utsträckning kommer att använda sig av politik för att kunna fylla sina energibeställningar i framtiden.

Vi anser att det är viktigt att tillämpa principen om fri konkurrens även i EU:s utrikesförbindelser. Vi måste tydliggöra att vi anser att det är oacceptabelt att försöka skapa ett monopol över energiresurserna. Att säkra en stabil energiförsörjning är en grundläggande fråga för EU. Vi är övertygade om att de ökade påtryckningar som utövas mot medlemsstaterna endast kan bekämpas på ett framgångsrikt sätt av ett enat EU som agerar i enlighet med principen om solidaritet inom gemenskapen.

Det är för närvarande omöjligt att föreställa sig Europas energiförsörjning utan Ryssland. Samtidigt måste detta särskilda förhållande grundas på ömsesidighet.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Nu och tidigare har EU och Ryssland varit sammanbundna med varandra genom sin gemensamma historia, täta ekonomiska och politiska kontakter och gemensamma traditioner. Det nära samarbetet mellan länderna har fördjupats ytterligare genom den pågående globaliseringsprocessen och de europeiska ländernas ökade efterfrågan på fossila bränslen. För att också i framtiden säkra energiförsörjningen har EU:s medlemsstater sedan 1990-talet förlitat sig på ett mer intensivt samarbete inom denna sektor.

I detta sammanhang är energistadgan ett nyckeldokument. Detta fördrag syftar till att främja utvecklingen av de östeuropeiska ländernas energipotential samtidigt som EU:s medlemsstater garanteras fortsatt energiförsörjning. Eftersom gränsen mellan utrikespolitiska frågor och frågor om utrikeshandel och energiförsörjning blir allt mer suddig är det oroande att Ryssland inte har ratificerat energistadgan. De rättigheter som finns inskrivna i stadgan om de grundläggande rättigheterna får i detta hänseende aldrig äventyras, inte heller i EU:s yttre förbindelser.

Mot bakgrund av det starka ömsesidiga beroendet mellan EU och Ryssland kan hot om ekonomiska åtgärder aldrig vara ett användbart sätt att nå utrikespolitiska mål och måste därför förkastas. Jag uppmanar kommissionen och rådet att stå emot ryska försök att tillförsäkra sig ensidiga fördelar på de europeiska energimarknaderna. Fullständig ömsesidighet måste garanteras i avregleringen av marknaderna och skyddet av investeringar.

(Sammanträdet avbröts kl. 11 40 till följd av att Luxpriset skulle delas ut, och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag har en förfrågan till parlamentets talman, inte till er som tjänstgörande talman, utan till Europaparlamentets talman.

Jag vill göra en förfrågan på min grupps vägnar. Jag är dock säker på att jag talar för alla demokratiska grupper i parlamentet. Jag anser, liksom mina kolleger, att den fråga jag vill ta upp är så allvarlig att jag måste be talman Hans-Gert Pöttering att vidta åtgärder mot de personer som jag nu kommer att namnge.

Stora protester har ägt rum i Budapest under de två senaste dagarna. Det är ingenting ovanligt med det. Demonstrationer är normala händelser i Europas huvudstäder, och de leder ibland till våldsamheter. Man kan kanske invända mot det, men de kan inte undvikas. Händelserna i Budapest de senaste dagarna får dock en ny dimension, och jag skulle vilja tala om varför.

Man kan tycka vad man vill om premiärminister Ferenc Gyurcsány. Man kan vara för honom eller man kan vara emot honom. Det som inte är acceptabelt, mina damer och herrar …

(Tumult)

Man kan vara för premiärminister Gyurcsány eller man kan vara emot honom. Det som inte är acceptabelt, mina damer och herrar – och jag föreslår att ni tittar er mycket noggrant omkring för att se vem som redan försöker tysta mig – det som inte är acceptabelt är att en premiärminister i Europeiska unionen benämns ”en smutsig jude” under demonstrationerna. Det är en ny dimension, fascisternas dimension, på denna sida av kammaren.

(Ihållande applåder)

Jag skulle vara tacksam, herr talman, om ni kunde be Hans-Gert Pöttering att uttrycka parlamentets överväldigande stöd för att en reprimand ges till dessa personer.

(Parlamentet gav talaren stående ovationer)

  Talmannen. - Tack så mycket.

Jag tror att budskapet har uppfattats fullständigt, men jag ska naturligtvis vidarebefordra det.

  Graham Watson (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag yttrar mig i en helt annan fråga. Jag vill bara på min grupps och säkert många andras vägnar tacka er för att ni anordnat den här presentationen av LUX-priset. Det är ett exempel på något vi som parlament inte har gjort tidigare. Det är även ett exempel på något vi bör göra, och som en tidigare svensk statsminister en gång sa skulle politiker må bra av att gå på bio oftare.

(Applåder)

  Talmannen. - Tack. Jag är tacksam för era kommentarer.

Mina damer och herrar! Jag har nöjet att påminna er här i dag om att vi firar minnet av att FN inrättades för 62 år sedan. De senaste dagarna bör ni ha fått en kopia av meddelandet från FN:s generalsekreterare om att högtidlighålla detta.

Jag vill också informera er om att Europaparlamentet i Strasbourg i dag officiellt har lagt fram den årliga rapporten om samarbetet mellan Europeiska unionen och FN om krishantering, utveckling och främjande av demokrati och grundläggande rättigheter. Detta dokument visar på den stora betydelsen av förbindelserna mellan våra institutioner, vårt gemensamma engagemang för multilateralism och vikten av att samarbeta för fred och välstånd för medborgarna.

(1) Se protokollet.

6. Uttalande av talmannen: se protokollet

7. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Jag har nöjet att berätta för er att en delegation från Mauretanien under ledning av Abderrahmane Ould Tolba just nu besöker Europaparlamentet inom ramen för interparlamentariska möten. Jag vill varmt välkomna våra gäster och betonar att vi fäster stor vikt vid deras besök, vilket är det första besöket i Europa på nästan tio år.

Genom sina valövervakningsuppdrag har Europeiska unionen på nära håll följt den politiska övergången som nyligen har skett i Mauretanien och som kan ses som ett exempel för regionen. Vi gratulerar er till de demokratiska valen av ert statsöverhuvud och ert parlament, och på Europaparlamentets vägnar hoppas jag att era sammanträden blir givande och att ert besök i Strasbourg kan bli ett aktivt bidrag till att föra våra båda institutioner närmare varandra. Tack återigen för ert besök.

8. Omröstning

  Talmannen. - Nästa punkt är omröstningen.

(För information om resultaten och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

8.1. Delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (omröstning)

- Andrabehandlingsrekommendation: Gauzès (A6-0366/2007)

8.2. Återtagandeavtal mellan EG och Bosnien och Hercegovina (omröstning)

- Betänkande: Fava (A6-0385/2007)

8.3. Avtal om viseringar för kortare vistelse mellan EG och Bosnien och Hercegovina (omröstning)

- Betänkande: Fava (A6-0384/2007)

8.4. Återtagandeavtal mellan EG och Serbien (omröstning)

- Betänkande: Fava (A6-0386/2007)

8.5. Avtal om viseringar för kortare vistelse mellan EG och Serbien (omröstning)

- Betänkande: Fava (A6-0387/2007)

8.6. Återtagandeavtal mellan EG och Montenegro (omröstning)

- Betänkande: Vălean (A6-0380/2007)

8.7. Avtal om viseringar för kortare vistelse mellan EG och Montenegro (omröstning)

- Betänkande: Vălean (A6-0379/2007)

8.8. Återtagandeavtal mellan EG och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (omröstning)

- Betänkande: Vălean (A6-0381/2007)

8.9. Avtal om viseringar för kortare vistelse mellan EG och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien (omröstning)

- Betänkande: Vălean (A6-0383/2007)

8.10. Avtal om viseringar för kortare vistelse mellan EG och Albanien (omröstning)

- Betänkande: Vălean (A6-0382/2007)

8.11. Gian Paolo Gobbos immunitet och privilegier (omröstning)

- Betänkande: Wallis (A6-0367/2007)

- Före omröstningen:

  Bruno Gollnisch, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman! Nästa betänkande som ska behandlas är ju betänkandet av Diana Wallis. På min grupps vägnar, gruppen Identitet, tradition och självständighet, vill jag hänvisa till artikel 168 och lägga fram ett förslag om att detta betänkande ska återförvisas till utskottet.

Förslaget grundas på artikel 168 i arbetsordningen. Då man läser Diana Wallis betänkande framgår det mycket tydligt att föredraganden och kanske hela utskottet är konfunderade över artikel 9 och 10 i protokollet om immunitet och privilegier.

I betänkandet uppges att Gian Paolo Gobbos uppträdande inte var förenligt med artikel 9, men i artikel 9 hänvisas till ledamöternas ord och handlingar i utövandet av ämbetet, särskilt i kammaren. Det var därför inte artikel 9 i protokollet som skulle ha undersökts, utan artikel 10, som gäller en ledamots övriga handlingar. Det som borde ha undersökts var om Gian Paolo Gobbos handlingar var politiska handlingar – jag måste tillägga att det dock inte innebär att jag stöder hans handlingar på politisk nivå.

Dessa handlingar var tydligen politiska. Gian Paolo Gobbo begick ett antal handlingar för något som han kallar ”Padanien”. Dessa handlingar är naturligtvis politiska handlingar och det råder ingen tvekan om att en ledamot med en annan politisk tillhörighet skulle ha fått sin immunitet bekräftad i enlighet med traditionell rättspraxis, vilket var fallet med nationella ledamöter av det italienska parlamentet som deltog i samma handlingar som Gian Paolo Gobbo.

Om Diana Wallis betänkande antas i sin ursprungliga lydelse riskerar vi därför att en skillnad införs mellan nationell immunitet och europeisk immunitet i strid med protokollet, där det just hänvisas till nationell immunitet. Därför anser jag att betänkandet bör återförvisas till utskottet.

  Francesco Enrico Speroni (UEN). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också att ärendet ska återförvisas till utskottet, även om mina skäl till det är lite annorlunda.

Enligt artiklarna 5, 6 och 7 i arbetsordningen och artiklarna 9 och 10 i protokollet är det helt tydligt att parlamentet inte har befogenhet att uttrycka någon synpunkt om de uppgifter som gäller Gian Paolo Gobbo, eftersom han inte var ledamot av Europaparlamentet vid den tidpunkt som uppgifterna rör.

Artikel 9 om skydd av parlamentsledamöternas yttrandefrihet innehåller en hänvisning till personer som var ledamöter av Europaparlamentet när de använde vissa uttryck eller deltog i handlingar som de kan knytas till. Eftersom Gian Paolo Gobbo inte var parlamentsledamot vid den tidpunkt uppgifterna gäller anser jag att den bästa lösningen för parlamentet vore att avstå från att ta ställning, eftersom han inte var vår kollega då.

  Diana Wallis (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Som föredragande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor kan jag bekräfta för kammaren att betänkandet föregicks av en intensiv debatt i utskottet innan det lades fram vid plenarsammanträdet. Utskottet kontaktades även av Gian Paolo Gobbo och det var en tydlig majoritet som var för betänkandet.

Det är beklagligt att Bruno Gollnisch inte tog upp de frågor han nämnde tidigare, men jag känner mig förvissad om att utskottet hade kunskap om alla fakta och alla förordningar då ståndpunkten antogs. Jag ser ingen anledning till att betänkandet nu bör återförvisas till utskottet.

(Parlamentet avslog begäran om återförvisning till utskottet.)

8.12. Europeiska unionens solidaritetsfond (omröstning)

- Betänkande: Böge (A6-0393/2007)

8.13. Ändringsbudget nr 6/2007 (omröstning)

- Betänkande: Elles (A6-0401/2007)

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill göra ett uttalande på kommissionens vägnar. I kommissionens preliminära förslag till ändringsbudget nr 6/2007 föreslogs skapandet av en budgetartikel – ”Ansökan om skadeståndsersättning till följd av rättsliga förfaranden mot kommissionens beslut på konkurrensområdet” – i budgeten och klassificering av relaterade utgifter under rubrik 1 a i den fleråriga budgetramen vid hänvisningen till verksamhet på området konkurrenspolitik.

Kommissionen skulle belasta denna budgetartikel med eventuella budgetära konsekvenser till följd av EG-domstolens eller förstainstansrättens domar på konkurrensområdet. Anledningen till att denna artikel behövs i budgeten är den senaste tidens domar från förstainstansrätten och budgetens struktur. Även om böter på området konkurrenspolitik anges som allmänna inkomster krävs det att en budgetartikel skapas på utgiftssidan på grund av de belopp som ska betalas. Någon sådan finns för närvarande inte.

Kommissionen noterar att budgetmyndigheten inte tänker stödja inrättandet av den här budgetartikeln för år 2007. Trots detta beslut kan kommissionen bli tvungen att fortsätta med betalningar för att uppfylla de rättsliga skyldigheter som kan bli resultatet av rådets beslut under 2007, inom den aktuella budgetens begränsningar och genom tillämpningen av relevanta bestämmelser.

Kommissionen dömer inte det slutgiltiga beslutet om inrättandet av den särskilda budgetposten i förväg och enligt klassificeringen av relaterade utgifter inom den fleråriga budgetramen.

8.14. Protokoll om ändring av avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPS) (omröstning)

- Rekommendation: Susta (A6-0403/2007)

- Före omröstningen:

  Carl Schlyter (Verts/ALE). - (EN) Herr talman! Underlaget för överenskommelsen med rådet om det här betänkandet var ett uttalande som kommissionen gjorde och som skulle ha lästs upp under gårdagens debatt. Uttalandet lästes emellertid inte upp. Om rådet går med på att bifoga det till protokollet eller ser till att det omfattas av något slags juridisk status och insyn skulle behandlingen av den här frågan kunna fortsätta.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (EN) Herr talman! Tillgången till prisvärda läkemedelsprodukter i fattiga utvecklingsländer och mindre utvecklade länder är nödvändig för att uppnå EU:s föreslagna utvecklingmål och skulle kunna bidra till minskad fattigdom, ökad mänsklig trygghet och främja mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. Jag tror att vi båda är överens om vikten av att se till att EU:s politik är väl sammanhållen och att EU:s externa åtgärder, närmare bestämt handel och utvecklingspolitik, är konsekventa.

Vi inser att den mekanism som inrättas genom WTO-beslutet och protokollet till TRIPS-avtalet bara utgör en liten del av lösningen på problemet med tillgång till läkemedel och folkhälsa och att andra åtgärder för att förbättra sjuk- och hälsovård samt infrastruktur är lika nödvändiga. Även om TRIPS-avtalet inte är hela lösningen tror vi att godkännandet av protokollet utgör ett viktigt steg.

Det är värt att påminna om att EU:s medlemsstater enligt WTO:s bestämmelser är fria att använda de olika undantagen i TRIPS-avtalet enligt sin nationella patentlagstiftning, däribland de undantag som anges i artikel 30 i TRIPS-avtalet.

Vidare lade rådet, Europaparlamentet och kommissionen ned mycket arbete på att anta förordning (EG) nr 816/2006 om tvångslicensiering av patent för tillverkning av läkemedelsprodukter för export till länder med folkhälsoproblem för att underlätta tillgången till läkemedel i länder som saknar eller har otillräcklig produktionskapacitet inom läkemedelssektorn.

Låt mig tillägga att vi stöder utnyttjandet av den flexibilitet som är inbyggd i TRIPS-avtalet och som erkänns genom punkterna 4, 5 och 6 i Dohadeklarationen samt mindre utvecklade länders flexibilitet för att kunna tillhandahålla nödvändiga prisvärda läkemedel i sina nationella folkhälsoprogram, vilket möjliggörs genom punkt 7 i Dohadeklarationen.

Med hänsyn till Dohadeklarationen inom ramen för de ekonomiska partnerskapsavtalen med AVS-länderna och andra bilaterala och regionala avtal med fattiga utvecklingsländer och mindre utvecklade länder begär EU inte och planerar inte att begära förhandlingar om de läkemedelsrelaterade bestämmelser som ibland kallas TRIPS plus-bestämmelserna och som rör folkhälsan och tillgången till läkemedel.

Sammanfattningsvis är vi positiva till de initiativ som uppmuntrar till tekniköverföring, forskning, kapacitetsuppbyggnad, regionala leveranssystem och hjälp vid registrering för att kunna underlätta och öka utvecklingsländernas egen produktion av läkemedelsprodukter och vi kommer tillsammans med medlemsstaterna att arbeta för att detta ska kunna uppnås.

När det gäller motsvarande åtgärder och budgetförfaranden är vi säkra på att Europaparlamentets engagemang, med vars hjälp frågan om tillgång till läkemedel har blivit mer synlig, kommer att bidra till att göra dem effektivare.

8.15. Ändring av artikel 173 om det fullständiga förhandlingsreferatet (omröstning)

- Betänkande: Corbett (A6-0354/2007)

- Efter omröstningen:

  Anna Záborská (PPE-DE). – (FR) Ursäkta mig, herr talman, men jag har något mycket viktigt att säga. Omröstningen om Richard Corbetts betänkande kan nu göra det möjligt för oss att återgå till det normala. Alla debatter i kammaren översätts till alla språk. Nu måste bestämmelserna genomföras effektivt, och eftersom vi kommer att rösta om budgeten i morgon föreslår jag att vi förbereder ändringsförslagen till budgeten så att …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. - De nya bestämmelserna kommer att träda i kraft den första dagen vid nästa sammanträdesperiod, dvs. den 12 november.

8.16. Rådgivande organet för styrning av den europeiska statistiken (omröstning)

- Betänkande: Bowles (A6-0327/2007)

8.17. Europeisk rådgivande kommitté för gemenskapens politik inom statistisk information (omröstning)

- Betänkande: van den Burg (A6-0328/2007)

8.18. Europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande (omröstning)

- Betänkande: Mantovani (A6-0245/2007)

- Efter omröstningen om kommissionens förslag:

  Gerard Batten (IND/DEM). - (EN) Herr talman! En ordningsfråga: ni behandlar återigen ärenden i en takt som gör det omöjligt att rösta. I går sa parlamentets talman att det var acceptabelt att göra några misstag och rösta fel eftersom detta rent statistiskt skulle hända ändå. Det gäller inte i ert fall eftersom vi röstar så snabbt att det är omöjligt att se hur folk röstar. Kan ni vara vänlig och sänka takten?

(Applåder)

  Talmannen. - Mina damer och herrar! Låt mig bara visa hur mycket arbete vi har kvar att gå igenom i dag. Som ni förstår kommer vi aldrig att kunna avsluta det om vi drar ner på tempot.

(Applåder)

8.19. Batterier och ackumulatorer och förbrukade batterier och ackumulatorer (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

- Betänkande: Blokland (A6-0232/2007)

8.20. Kommunikationsinfrastruktur för Schengens informationssystem (SIS) (förordning) (omröstning)

- Betänkande: Coelho (A6-0358/2007)

8.21. Ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar (omröstning)

- Betänkande: Toma (A6-0352/2007)

8.22. Temainriktad strategi för hållbar användning av bekämpningsmedel (omröstning)

- Betänkande: Belohorská (A6-0291/2007)

8.23. Konventionella energikällor och energiteknik (omröstning)

- Betänkande: Reul (A6-0348/2007)

8.24. Gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon (omröstning)

- Betänkande: Davies (A6-0343/2007)

- Före omröstningen:

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag har en begäran. Jag begär att ordningen för omröstningen om ändringsförslag ska ändras i artikel 155.2. Utifrån omröstningslistan är det tydligt att ändringsförslag 51 är mer långtgående än ändringsförslag 42 och 52, så jag föreslår att vi röstar om ändringsförslag 51 först och sedan om ändringsförslag 42 och 52.

  Talmannen. - Sammanträdestjänsten samtycker inte till detta, men jag ska be Chris Davies att ge en kortfattad förklaring.

  Chris Davies (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag stöder den omröstningslista som presenterats för kammaren.

  Talmannen. - I så fall måste vi enligt tradition följa föredragandens råd.

8.25. Skattepolitikens och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin (omröstning)

- Betänkande: Wagenknecht (A6-0391/2007)

- Före omröstningen om punkt 37:

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Den förändring vi föreslår är att parlamentet i detta skede ”konstaterar” snarare än ”välkomnar” det faktum att kommissionen har vidarebefordrat ett meddelande om utjämning av förluster eftersom arbetet med ett betänkande om denna fråga pågår i utskottet för ekonomi och valutafrågor.

(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)

- Före den slutliga omröstningen:

  Sahra Wagenknecht, föredragande. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det är ytterst beklagligt att parlamentet inte har haft modet att uttrycka en verklig och allvarlig kritik mot en tendens i EU:s skattepolitik som går i helt fel riktning. Den medför ofattbara fördelar för multinationella företag och de rika, medan konsumenterna, arbetstagarna och särskilt låginkomsttagarna får en allt tyngre skattebörda.

Enligt min åsikt är betänkandet oacceptabelt i sin nuvarande form. Jag vill ta bort mitt namn från detta betänkande och vädjar till alla i parlamentet som verkligen vill ha en skattepolitik för EU som inte enbart tjänar de intressen som ett tiotusental av de rikaste har, utan som verkligen är till fördel för majoriteten av Europas medborgare: Rösta nej till detta betänkande!

  Talmannen. – Vi noterar vad ni har sagt, fru Wagenknecht.

8.26. Grönbok: Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå (omröstning)

- Betänkande: Florenz (A6-0336/2007)

- Före omröstningen om punkt 23:

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag vill bara att ordet ”snarast” ska läggas till efter ”kommissionen att”, av uppenbara skäl.

(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)

8.27. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet (omröstning)

- Resolutionsförslag (B6-0376/2007, B6-0398/2007)

- Före omröstningen om punkt 19:

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag har en muntlig ändring, men den finns i texten. Min muntliga ändring är ”och att främja tillämpningen av EU:s miljöstandarder på storskaliga gruvarbeten och vattenfördämningsprojekt”.

(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)

ORDFÖRANDESKAP: DIANA WALLIS
Vice talman

9. Röstförklaringar

– Betänkande: Gauzès (A6-0366/2007)

  Daniel Strož (GUE/NGL), (skriftlig). − (CS) Det är rimligt att anta att Europaparlamentets och rådets förordning om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, som rekommenderats till en andra behandling (rådets gemensamma ståndpunkt), kommer att bidra till att förstärka rättssäkerheten både för fysiska och juridiska personer i medlemsstaterna. Det är välkänt att delgivning av ovannämnda handlingar är en viktig fråga som har stor betydelse både för den rättsliga processen och för civila och kommersiella förbindelser. Jag anser att Europaparlamentets rekommendation överensstämmer med strävan att skapa lagstiftning av hög kvalitet på gemenskapsnivå.

– Betänkande: Vălean (A6-0381/2007)

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) När det gäller avtalen mellan Europeiska gemenskapen och före detta jugoslaviska republiken Makedonien om återtagande och viseringar för kortare vistelse, vilka ska antas av Europaparlamentet, anser jag att i den mån dessa avtal – och liknande avtal med länderna på västra Balkan – har betydelse för att generellt stärka rättsstatsprincipen och kampen mot brottslighet bör frågor om illegal migration först och främst lösas genom ekonomiska och politiska åtgärder. Jag skulle dessutom vilja betona en annan viktig faktor som har nämnts i de aktuella betänkandena, och det är att ingåendet av avtalen kommer att medföra en stor finansiell börda för Makedonien och länderna på västra Balkan. Med hänsyn till den ekonomiska situationen i dessa länder är det nödvändigt att gemenskapen ger lämpligt och effektivt stöd, särskilt finansiellt stöd.

– Betänkande: Vălean (A6-0383/2007)

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. – (NL) Jag minns att det under det tidiga 60-talet fanns ömsesidiga bestämmelser om viseringar för invånare från den dåvarande Europeiska gemenskapen och länderna i den före detta socialistiska federala republiken Jugoslavien. En kort tid därefter avskaffades viseringsbestämmelserna.

Detta innebar att befolkningarna i de sju länder som på den tiden tillsammans utgjorde Jugoslavien kunde resa fritt i en stor del av Europa. Det är endast för EU-medlemsstaten Slovenien och kandidatlandet Kroatien som detta inte har förändrats. Invånarna i alla andra områden, inklusive kandidatlandet Makedonien, har skurits av från EU:s medlemsstater sedan 1992. Den unga generation som har växt upp sedan dess har knappt kunnat resa utanför sina egna gränser. Vid EU-ländernas ambassader i Makedoniens huvudstad Skopje, exempelvis, kan man se stora skyltar där en lång rad strikta skyldigheter räknas upp. Endast kriminella kan uppfylla dem lätt, men inte studenter, forskare och journalister.

Jag stöder ett förbättrat tillträde för dessa grupper från 2008 och sänkningen av viseringsavgiften till 35 euro. Till skillnad från andra ledamöter i min grupp anser jag inte att införandet av biometrisk registrering är ett skäl till att avslå denna förbättring. Jag beklagar att man köpslagit om detta genom politiken om återtagande, som inte garanterar de berörda flyktingarnas säkerhet.

– Betänkande: Böge (A6-0393/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Mobiliseringen av Solidaritetsfonden för att hjälpa de befolkningsgrupper i Tyskland och Frankrike (La Réunion) som drabbades av naturkatastrofer i januari och februari visar, trots förseningen, att denna fond är relevant och viktig för att bistå medlemsstaterna.

Vi bör komma ihåg dödläget i rådet om ett beslut om kommissionens förslag om att förbättra denna fond, och upprepa att man måste försvara möjligheten att även i fortsättningen bevilja stöd till följd av regionala katastrofer. Europaparlamentet har tidigare bekräftat att ”solidaritetsfonden ska fortsätta att göra det möjligt att ingripa vid katastrofer som, trots att de är allvarliga, inte uppnår den miniminivå som krävs och att man under särskilda förhållanden också kan bevilja stöd då största delen av befolkningen i ett särskilt område drabbats av en katastrof med allvarliga och långvariga följdverkningar för deras liv”.

Det är också nödvändigt att erkänna de särskilda kännetecknen för naturkatastrofer kring Medelhavet som t.ex. torka och bränder – särskilt när det gäller tidsgränser och berättigade åtgärder – och möjligheten till mer omfattande finansiellt bistånd för ”sammanhållningsländer” och ”konvergensregioner” i händelse av katastrofer. Man bör också utvärdera möjligheten att inrätta en gemenskapsfond för jordbrukskatastrofer.

– Betänkande: Susta (A6-0403/2007)

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till Gianluca Sustas rekommendation om protokollet om ändring av avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPS).

För de franska ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är avtalet ett viktigt framsteg, eftersom det gör det möjligt för länder att framställa generiska läkemedel och exportera dem till fattiga utvecklingsländer som inte kan tillverka dess läkemedel själva.

För de franska ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen är denna rekommendation ett positivt bidrag till att lösa ett folkhälsoproblem som helt klart är ett allvarligt problem.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för protokollet om ändring av TRIPS-avtalet och tillgång till läkemedel eftersom jag anser att EU bör vara en viktig aktör i främjandet av folkhälsa och tillgång till läkemedel för alla i tredje världen. Detta protokoll är ett steg i rätt riktning.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Kostnaderna i samband med införandet av bestämmelser om ”immaterialrättigheter” inom läkemedelssektorn i ”utvecklingsländer” har länge varit välkända.

Den dramatiska och oacceptabla situation som tillämpningen av ”immaterialrättigheter” har lett till inom sjukvårdsområdet, särskilt för kampen mot sjukdomar som exempelvis malaria, hiv/aids och tuberkulos har man belyst och varnat för under lång tid.

Vi anser därför att denna rekommendation innebär en förlorad möjlighet för en majoritet av Europaparlamentet att inom ramen för sina befogenheter inta en mänsklig ståndpunkt och tydligt kämpa för en politik som kunde leda till att immaterialrättigheterna inom läkemedelssektorn upphör.

Med tanke på att förhandlingarna om protokollet kan bli svåra har majoriteten av parlamentet undertecknat en ”blankocheck” till rådet, eftersom en sådan vag rekommendation endast kan leda till att den nuvarande situationen består, vilken skapar ekonomiska och rättsliga hinder som hindrar länder med mindre resurser från att få tillträde till de vetenskapliga och tekniska framstegen på detta område.

Vi anser att det är avskyvärt att det särskilt är de multinationella läkemedelsföretagen som kommer att vinna på denna omänskliga politik genom att de får behålla sina stora vinster på bekostnad av många människors liv.

– Betänkande: Corbett (A6-0354/2007)

  Richard Corbett (PSE). - (EN) Fru talman! Efter omröstningen har parlamentet beslutat att både ett fullständigt förhandlingsreferat och en audiovisuell upptagning av förhandlingarna ska upprättas. Detta har naturligtvis budgetära konsekvenser och jag vill uppmana presidiet att undersöka situationen, anta de nödvändiga ändringarna av budgeten eller presentera ett nytt förslag om man vill att utskottet undersöker ärendet på nytt.

Med tanke på den stora majoriteten av kammaren i den här frågan misstänker jag att parlamentets vilja är ganska tydlig, så jag tror det är den första åtgärd som måste vidtas.

  Graham Booth (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Att dokumentera alla debatter och göra dem tillgängliga för allmänheten skulle kunna motverka EU-skepsisen. Det skulle emellertid även kunna ge EU en möjlighet att skryta över ökad insyn trots att det i själva verket inte gör mycket för att förbättra demokratin, eftersom Europaparlamentet inte kan ta initiativ till lagar och kan ignoreras av Europeiska kommissionen. Inom EU är det kommissionen, som inte utses genom val, som tar initiativ till lagar, och kommissionen erbjuder ingen insyn alls.

Avsikten med att få möjlighet att ägna en vecka åt att rätta anföranden (ändringsförslag 4) var god och skulle innebära att parlamentsledamöterna kunde undvika fel, men uppdaterade nyheter om EU skulle kunna fördröjas i en vecka och därmed hindra pressen från att kunna informera allmänheten. Därför röstade jag mot betänkandet.

  Derek Roland Clark (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Att dokumentera alla debatter och göra dem tillgängliga för allmänheten skulle kunna motverka EU-skepsisen. Det skulle emellertid även kunna ge EU en möjlighet att skryta över ökad insyn trots att det i själva verket inte gör mycket för att förbättra demokratin eftersom Europaparlamentet inte kan ta initiativ till lagar och kan ignoreras av Europeiska kommissionen. Inom EU är det kommissionen, som inte utses genom val, som tar initiativ till lagar, och kommissionen erbjuder ingen insyn alls.

Jag stöder inte möjligheten att rätta anföranden (ändringsförslag 4) eftersom det fullständiga förhandlingsreferatet ska motsvara anförandena. Precis som alla andra gör jag misstag. Uppdaterade nyheter om EU skulle kunna fördröjas i en vecka och därmed hindra pressen från att kunna informera allmänheten. En separat kommentar som förklaring skulle kunna vara godtagbar. Därför röstade jag mot betänkandet.

  Bruno Gollnisch (ITS), skriftlig. – (FR) I Richard Corbetts betänkande rekommenderas att vi för att spara cirka 10 miljoner euro per år inte längre ska låta översätta de fullständiga förhandlingsreferaten i Europaparlamentet till alla de officiella språken. Tillgången till debatten på varje språk skulle då endast garanteras genom audiovisuella inspelningar på Internet, men enskilda parlamentsledamöter skulle kunna begära att vissa utdrag översätts.

Alla i Europa har dock inte tillgång till Internet via bredband och dessutom har det föreslagits att ledamöternas begäran om översättningar skulle begränsas till cirka trettio sidor om året. Vad Richard Corbett föreslår är alltså att begränsa EU-medborgarnas tillgång till det arbete som utförs av de personer medborgarna har valt till sina företrädare och för att försvara deras intressen i EU. Det är oacceptabelt. Det är ännu mer oacceptabelt med tanke på att institutionen samtidigt spenderar 100 miljoner euro om året på sin egen propaganda. För att inte tala om kommissionen som spenderar mer än 200 miljoner euro på så viktiga aktiviteter som storskalig utsändning av pornografiska videor på Internet som ska främja Europas filmindustri.

Lyckligtvis har det sunda förnuftet – eller snarare det faktum att väljarna är dödsförskräckta – fått råda bland de flesta av våra kolleger och flerspråkigheten har bevarats.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vi avvisar bestämt betänkandets förslag om att muntliga inlägg bara ska kunna läsas på originalspråk i det fullständiga förhandlingsresultatet.

I Europaparlamentet försöker man göra en stor sak av att talarna talar till hela Europa som talesmän för sina europeiska grupper, men samtidigt ska man alltså förvägra tillträde i efterhand till vad de uttalar sig om och begränsa tillgängligheten genom att skära ned i översättningarna till olika språk.

Ska vi ha ett demokratiskt fungerande EU måste vi vara beredda att betala för det. En organisation som öser ut över 360 miljarder kronor på protektionistisk jordbrukspolitik måste kunna betala 90 miljoner kronor för att visa respekt för EU:s medborgare.

Men om översättningskostnaderna i framtiden bedöms bli oöverstigliga måste minimum vara att det fullständiga förhandlingsreferatet ska innehålla talarens originalspråk samt en översättning till engelska.

  Patrick Louis (IND/DEM), skriftlig. – (FR) De franska ledamöterna i gruppen Självständighet/demokrati röstade nej till Richard Corbetts betänkande om att ändra artikel 173 i Europaparlamentets arbetsordning, vars syfte är att upphöra med fullständiga och systematiska översättningar av debatterna i parlamentet.

Tanken med att offentliggöra debatterna, som gäller rättsliga förfaranden lika väl som politiska överläggningar, är en av de grundläggande demokratiska principerna.

Offentliggörande bidrar till att minska ideologisk ensidighet, godtycklighet, vänskapstjänster och fula trick. Detta förutsätter naturligtvis att alla har tillgång till de fullständiga förhandlingsreferaten på sitt eget språk genom att det garanteras att samma ord faktiskt uttrycker samma begrepp för alla.

Vilka människor i Europa skulle kunna redogöra för och förstå en debatt när de får ta del av en hopkokad version av förhandlingsreferatet där tjugo språk blandas?

Det skulle förmodligen vara samma sak som om någon försökte förstå det så kallade ”förenklade” fördraget och försökte ersätta de 400 nya klausulerna i de befintliga fördragen, eftersom det inte heller har utgivits någon konsoliderad version under ratificeringsförfarandet.

Eftersom EU möts med tystnad från invånarna i medlemsstaterna verkar unionen endast förmedla förvirring, falskhet och förtigande.

  Jules Maaten (ALDE), skriftlig. – (NL) Beslutet från parlamentets sekretariat om att inte längre rapportera om debatterna i kammaren på alla språk gick obemärkt förbi 2006. Parlamentet har nu ändrat beslutet. Jag håller med om att alltför mycket tid och pengar spenderas på att översätta debatter och handlingar till de 23 officiella språken i vår union. Det är synd att ingen kompromisslösning presenterades för oss, med förslag om att debatterna ändå skulle kunna översättas till engelska och franska så att förhandlingarna åtminstone kunde tillgås i skriftlig form förutom audiovisuella upptagningar.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Flerspråkighet är mycket mer än ett uttryck för kulturell mångfald i Europeiska unionen. Flerspråkigheten är ett erkännande av det jämställda förhållandet mellan alla medlemmar i en organisation bestående av suveräna och oberoende stater som har slutit sig samman för att genom samarbete garantera de bästa förmånerna för sina medborgare utan att i något skede ha avstått från sin status som fria och suveräna stater.

Bara det skälet är tillräckligt för att vi ska försvara bevarandet av flerspråkigheten i gemenskapens institutioner. Det finns dock ytterligare argument för detta. Att ge upp den flerspråkiga interna kommunikationen innebär i förlängningen att möjligheten till att agera politiskt inskränks för de av Europaparlamentets ledamöter som utnyttjar sin rätt att uttrycka sig på sitt modersmål. Om vi dessutom minimerar flerspråkigheten i vår externa kommunikation kan vi tvärtom öka avståndet till Europaparlamentet, som satsar så mycket på att försöka föra EU närmare medborgarna.

Slutligen finns det ett ekonomiskt motargument mot det ekonomiska argument som framfördes. Den språkliga mångfalden bland Europas folk och förmågan att behärska flera språk måste bli en konkurrensfördel, och inte en kostnad.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till betänkandet av Richard Corbett om att ändra artikel 173 i Europaparlamentets arbetsordning om fullständiga förhandlingsreferat, även om jag beklagar att en lång rad ändringsförslag har antagits där det rekommenderas att betänkandena ska översättas fullständigt till alla officiella språk.

Till de personer som så starkt förespråkar flerspråkighet vill jag i lite förskönande ordalag säga att det är ren osanning att hävda att Europaparlamentet utan en utvidgning av översättningsarbetet skulle vara den enda parlamentariska församlingen i världen som inte låter översätta alla sina förhandlingar och debatter skriftligen till alla relevanta språk. Det är en osanning med tanke på att man har kommit överens om att den flerspråkiga versionen ska behållas, och dessutom ska simultantolkningen till alla officiella språk också på begäran finnas tillgänglig för alla parlamentsledamöter och den breda allmänheten. Det är den som verkligen är viktig, tycker jag.

Slutligen beklagar jag att parlamentet inte har velat inta ett mer tidsenligt förhållningssätt i fråga om tillgång till de aktuella handlingarna. Jag är verkligen för flerspråkighet. Jag kommer dock att fortsätta att opponera mig mot det så kallade försvaret av språklig mångfald när det används som en ursäkt av dem som stöder status quo och öppet motsätter sig förändringar.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. – (NL) Jag röstade nej till Richard Corbetts betänkande och jag gjorde det av samma skäl som jag tidigare har motsatt mig nedskärningar i budgeten för översättning av Europaparlamentets fullständiga förhandlingsreferat.

I ett parlament är det talade ordet heligt. Det vi säger är inte bara ett inslag i dagens nyheter om vi har tur, utan det är en del av det demokratiska lagstiftningsförfarandet. Det är inte en lyx att göra detta tillgängligt på alla EU:s officiella språk. Översättning är politiskt nödvändigt för att ha ett ordentligt arkiveringssystem som faktiskt är till för att möjliggöra öppen tillgång till information.

Vi måste ta konsekvenserna av vårt grundläggande beslut att välja flerspråkighet och får inte låta den försvinna i smyg. Ett parlament med självrespekt avskaffar inte sitt traditionella arkiveringssystem. Om vi måste spara är det bättre att vi väljer andra budgetområden. Jag håller i alla fall fast vid min åsikt att vårt krav på flerspråkighet är en nödvändig form av respekt för olika kulturer och språk i EU och en välsignelse för demokratin.

– Betänkande: Bowles (A6-0327/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande om förslag till inrättande av det rådgivande organet för styrning av EU-statistiken som svar på kommissionens förslag om att förbättra framtagningen av EU-statistik.

– Betänkande: van den Burg (A6-0328/2007)

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här okontroversiella betänkandet om förslaget att inrätta en europeisk rådgivande kommitté för gemenskapens politik inom statistisk information. Genom de ändringsförslag som parlamentet också antog garanteras kommitténs effektivitet. Ändringsförslagen påverkar även dess namn och sammansättning.

– Betänkande: Mantovani (A6-0245/2007)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). - (RO) Dagens omröstning om Mario Mantovanis betänkande är viktig med tanke på den stimulans betänkandet ger gemenskapspolitiken på området för livslångt lärande.

Genom att undersöka den nuvarande situationen på detta område och dess samband med arbetsmarknaden visar Mario Mantovanis betänkande oss återigen att det finns en verklighet som vi har levt med i många år, men som inte har följts av en fast och sammanhållen politik som kan klara utmaningarna. Jag anser därför att det är viktigt att genomföra de nya förslagen så snart som möjligt. Jag vill verkligen påpeka att det är viktigt att erkänna och främja utbildning för tolerans inom hela EU. Det är det enda sättet att se till att rörligheten på arbetsmarknaden inte kommer att leda till socialt utslagna grupper vars beteende förr eller senare avviker.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ja till Mario Mantovanis betänkande om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande.

Som fransk ledamot som tillhör den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet välkomnar jag att en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande ska införas i framtiden, vilken kommer att underlätta den gränsöverskridande rörligheten för arbetstagare och studerande, samtidigt som arbetsmarknadens krav uppfylls i form av en gemensam referensram för överförande av kvalifikationsnivåerna till nationell nivå.

Enligt förslaget ska alla kvalifikationer från slutet av den obligatoriska utbildningen upp till de högsta nivåerna i universitetsundervisningen och yrkesutbildningen klassificeras enligt en av åtta referensnivåer med utgångspunkt från kunskaper, förmåga och förvärvad kompetens (kommissionens ursprungliga dokument gällde endast allmänna utbildningskvalifikationer).

Jag anser att den europeiska referensramen för kvalifikationer är ett redskap för att jämföra, översätta och överföra kvalifikationer i en medlemsstat till samma nivå i en annan medlemsstat, och att betygssystemens mångfald och den tillgång på kvalifikationer som finns i EU kommer att respekteras. Referensramen är ett redskap som också kommer att underlätta större rörlighet för Europas medborgare.

Det är nu upp till medlemsstaterna att ta sig an den stora uppgiften att klassificera de referensnivåer som krävs för den europeiska kvalifikationsramen, annars kommer den att förbli ett tomt skal.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Betänkandet innehåller flera motsägelser och vi är kritiska till den kompromiss som majoriteten i Europaparlamentet godkände rörande upprättandet av en europeisk referensram för kvalifikationer. Det finns dock positiva aspekter när det gäller erkännandet av kvalifikationer mellan de olika medlemsstaterna, och dessa aspekter bör stödjas.

I den slutliga text som antogs betonas dock den federalistiska karaktären av Europaparlamentets förslag genom att det fastställs specifika datum för antagande och överensstämmelse för de olika utbildningssystem som används i medlemsstaterna, trots att det föreskrivs att de inte ska vara bindande under de närmaste fem åren.

Vi vill betona att medlemsstaterna har ensam behörighet inom utbildningspolitiken, och vi anser därför att den ”anpassning” som föreslagits är en överträdelse av denna princip.

Sambandet mellan Bolognaprocessen och tendensen mot kommersialisering av utbildningen anser vi är ett negativt inslag. Betoningen ligger på ”anställbarhet” och på möjligheterna att koppla ihop arbetsmarknaden med Lissabonagendan.

  Carl Lang (ITS), skriftlig. – (FR) Betänkandet handlar om certifiering på gemenskapsnivå av kvalifikationer för livslångt lärande. Det är en högst önskvärd åtgärd och bör uppmuntras. Jag är dock negativ till den avsiktligt urskuldande stil som används i dokumentet, särskilt när jag påminner mig om att Lissabonstrategin har lidit nederlag.

I texten finns ett inslag av EU-vänlig ideologi. Det står att globaliseringens heliga mål är vårt enda hopp till räddning och att globaliseringen kommer att vara en fördel både ekonomiskt och socialt. Jag anser att den ultraliberala globaliseringen är ett verktyg för att förstöra nationernas ekonomiska, sociala och kulturella struktur.

I betänkandet hänvisas dessutom endast till eventuella framsteg, vilket är något för framtiden. Bör vi inte titta på nuet när vi försöker att analysera de misstag och de skador som globaliseringen redan har lett till i vårt samhälle?

Mot bakgrund av denna blinda, oansvariga och olämpliga inställning kommer jag att rösta nej till betänkandet.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Fru talman! Jag röstade ja till att anta betänkandet om Europaparlamentets och rådets rekommendation om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande.

Det europeiska samhällets framtida utveckling kommer i ökande grad att bero på utbildning, vetenskaplig forskning, innovation och teknik. Det är därför det är så viktigt att stödja främjandet av rörlighet på den europeiska arbetsmarknaden. Jag är övertygad om att upprättandet av den europeiska referensramen för kvalifikationer kommer att underlätta tillträdet till den europeiska arbetsmarknaden.

Föredraganden Mario Mantovani har i betänkandet med rätta påpekat att alla kvalifikationsintyg, avgångsbetyg och Europassdokument senast 2012 ska innehålla en hänvisning till den relevanta nivån i den europeiska referensramen för kvalifikationer. Referensramen bör användas för att underlätta jämförelser mellan kvalifikationsnivåer. Det är mycket viktigt för medlemsstaterna att få stöd för genomförandet av den europeiska referensramen för kvalifikationer, särskilt genom utbyte av bästa praxis. Den rådgivande gruppen för referensramen, vilken nämns i betänkandet, kan se till att samarbetsprocessen blir samstämmig och övervaka den.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet om inrättandet av en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande för att bidra till gemensamt erkännande av kvalifikationer i EU. Det bör leda till ökad rörlighet för människor som vill arbeta i andra medlemsstater genom att tillhandahålla ett neutralt och trovärdigt referensverktyg för att jämföra olika kvalifikationer.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) I teorin borde det vara möjligt för en yrkesutövare att få sina kvalifikationer erkända i en annan medlemsstat och samma villkor borde tillämpas på honom eller henne som på de inhemska arbetstagarna. I praktiken finns det fortfarande vissa problem som måste åtgärdas. Om exempelvis en erfaren lärare från Österrike skulle vara tvungen att genomgå en tvåårig praktikperiod för att få utföra samma arbete i Tyskland skulle något uppenbarligen vara fel. I vissa medlemsstater används praktikplatser inte bara för att anställa kvalificerad personal med akademiska betyg till så låg kostnad som möjligt, utan de används också för att skapa hinder för vissa yrken.

Osäkra arbetsvillkor som till en början endast drabbade låglönesektorn har sedan lång tid tillbaka också kommit att drabba kvalificerade arbetstagare. EU får inte gynna denna tendens ytterligare genom systemet med ”blå kort”. Vi har tillräckligt med kvalificerade arbetstagare bara vi är beredda att ge dem skäliga löner.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Antagandet av den europeiska referensramen för kvalifikationer bidrar till att förstärka EU:s åtgärder inom medlemsstaternas utbildningssystem och leder till ökad enhetlighet och anpassning till på förhand fastställda kvalitets- och resultatindikatorer. Det är också ett annat sätt att ersätta utbildning med flexibelt ”lärande” utanför den socialt inrättade utbildningsprocessen. Kunnande ersätts med elementär, ytlig pågående utbildning som kommer att utrusta arbetstagarna med den kompetens som behövs mest just då.

Kvalifikationerna kommer att erkännas, inte på grundval av betyg som ges av det formella utbildningssystemet i varje land, utan genom certifiering av examina som fastställs av organisationer som kontrolleras av arbetsgivarna. Detta främjar ytterligare särskiljande mellan avgångsbetyg och möjligheten att göra yrkeskarriär.

Att koppla samman utbildningsnivå och former för lärande, vilket syftar till att jämställa lärande genom erfarenhet med systematisk utbildning, är ett försök att minska arbetstagarnas rättigheter och pressa ned lönerna för alla arbetstagare till lägsta möjliga nivå.

Genom ett system med livslångt lärande och certifiering av yrkeskvalifikationer är EU:s övergripande mål att underordna all utbildning marknadens prioriteringar och att förstärka kapitalets lönsamhet. Det finns stor variation i arbetstagarnas och ungdomarnas utbildningsbehov.

Av dessa skäl röstar vi nej till betänkandet och kommissionens förslag.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Gränsöverskridande rörlighet för arbetskraften i EU har blivit något oundvikligt. Det är vardagsverkligheten i EU med 27 medlemsstater efter utvidgningen. Med dessa förändringar kommer krav på mer innovativ och flexibel utbildning som ska förbereda européerna för integreringen på den moderna arbetsmarknaden, där utbildning är den grundläggande förutsättningen för alla åldersgrupper och alla samhällsklasser.

Jag röstade ja till betänkandet av Mario Mantovani om förslaget till Europaparlamentets och rådets rekommendation om en europeisk referensram för kvalifikationer för livslångt lärande, eftersom jag är övertygad om att det är det enda sättet att uppfylla målen i Lissabonstrategin.

Strukturen för den europeiska referensramen för kvalifikationer utgår från åtta vertikala nivåer som kallas ”referensnivåer”, vilka definieras enligt tre horisontella kriterier – kunskaper, färdigheter och kompetens – som gör det möjligt för individerna att integreras på arbetsmarknaden på ett bättre sätt efter det att de har slutfört inlärningsprocessen.

Om referensramen ska bli framgångsrik är det absolut nödvändigt att medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter genomför den på grundval av samarbete med ömsesidigt förtroende.

Arbetsmarknadens struktur håller på att förändras i Europa och vi ser att det finns ett ökande behov av ett flexibelt synsätt på utbildning. Medlemsstaterna bör därför använda den europeiska referensramen för kvalifikationer till att förbättra programmen för livslångt lärande. Både arbetsgivarna och Europas medborgare måste också förstå den praktiska betydelsen av kvalifikationer. Det kommer att leda till en större rörlighet för arbetskraften inom EU, en rörlighet utan hinder, vilket är särskilt viktigt.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. − (PT) EU har fortfarande inte funnit ett tydligt och övertygande svar på globaliseringen av ekonomin.

En mer globaliserad ekonomi innebär beredskap för förändring, vilket betyder större rörlighet.

Inrättandet av en gemensam referensram för erkännande, jämförbarhet och överföring av kvalifikationer från olika system är grundläggande för utvecklingen av en avgörande komponent i det europeiska projektet, dvs. att arbetstagarnas rörlighet underlättas, i detta fall genom möjligheten att ta med sig kvalifikationer.

Bättre utbildning för arbetstagarna i kombination med ett harmoniserat system för erkännande av deras kunskaper, färdigheter och kompetens kommer att öka deras rörlighet och förbättra utvecklingen av den inre marknaden.

Mer och bättre kunskaper bland Europas arbetstagare kan bidra till att garantera bättre organisation, mer innovation och ökad konkurrenskraft bland företagen.

– Betänkande: Coelho (A6-0358/2007)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Det är skamligt att inledandet av SIS II ständigt skjuts upp. I dag har vi antagit en resolution om denna viktiga fråga. Vi ligger så långt efter tidsplanen att det är viktigt att finna en väg ur situationen för att vi ska kunna börja använda SIS I-nätverket efter den 13 november 2008.

Det står nu klart att de mänskliga och finansiella resurser som har anslagits till genomförandet av SIS II måste delas mellan tre projekt som utvecklas samtidigt. SIS II, SISone4all samt installation, drift och ledning av en kommunikationsinfrastruktur.

En lämplig fördelning av EU:s och medlemsstaternas resurser är därför mycket viktigt enligt min åsikt. Med tanke på projektets betydelse för säkerheten i EU står det dock klart att SIS I har högst prioritet. Vi måste anslå medel till EU:s säkerhet och utvecklingen av en kommunikationsinfrastruktur.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Syftet med det nuvarande förslaget är att ”fylla en lucka” under utvidgningen av Schengens informationssystem (SIS), vilket omfattar informationssystemet för viseringar (VIS), genom en tillfällig lösning för att förhindra överlappning och eventuella avbrott som orsakas av förseningar i installationen av ”infrastrukturen” eller det ”nya” systemet. Kostnaderna kommer att fördelas mellan gemenskapsbudgeten och medlemsstaterna.

Vi skulle vilja påpeka att detta inbegriper att utvidga SIS funktioner genom att förbättra dem, öka tillträdet för nya myndigheter och koppla samman dem, förutom de nya kategorierna av uppgifter (som t.ex. befogenheten för att fånga data och biometriska data).

Denna utvidgning av det tidigare systemet hotar i betydande grad medborgarnas rättigheter, friheter och garantier genom att nya element tillförs databasen som dessutom delas av många organ. Sekretessen för dessa uppgifter kan inte garanteras fullt ut, eftersom register kan föras under en längre tid och kan delas med tredjeländer.

Orsaken till detta är ett försök att koppla samman SIS med de farliga och oacceptabla målen i den aktuella säkerhetsoffensiven och med den ökande integreringen av inrikesfrågor i EU:s politik, vilket vi tar tydligt avstånd från.

  Bairbre de Brún, Jens Holm, Mary Lou McDonald och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Vi motsätter oss inte den föreslagna tillfälliga lösningen för att kunna garantera ett nät för SIS 1+ för perioden den 13 november till den 17 december 2008. Vi kan emellertid inte stödja användningen av den passus i artikel 67.2 andra strecksatsen i EG-fördraget som parlamentsledamot Carlos Coelho föreslår. Därför har vi beslutat oss för att rösta mot betänkandet.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) Vi har redan ett stort problem med organiserade kriminella organisationer och illegala invandrare som tenderar att samlas i gränsområden där de också är lättare att gripa än i städer. Båda grupperna ligger redan i startgroparna för att ta sig in i andra länder så fort gränserna öppnas, där de försvinner spårlöst. Vi måste bemöta denna situation med ökat gränsöverskridande samarbete och intensiva kontroller i gränsområdena. Utvidgningen av Schengenområdet är faktiskt ett stort ansvar för alla de länder som deltar.

Anslutningen till Schengensamarbetet bör därför inte endast vara beroende av Schengens informationssystem, vilket till exempel Polen inte verkar ha fått att fungera ännu. Vi måste i stället se till att de framtida medlemmarna i Schengensamarbetet kan utöva effektiv kontroll av EU:s yttre gränser, att övergångsperioderna inte mjukas upp för att skydda arbetsmarknaderna, och att tiggeriet inte ökar ytterligare. Innan detta har garanterats får det inte ske någon förhastad eller ogenomtänkt utvidgning.

Enligt Frontex årsrapport för 2006 visar siffrorna att gripandena vid Schengenområdets nuvarande yttre gränser (huvudsakligen Österrike och Tyskland) fortfarande är fler än antalet gripanden vid EU:s yttre gränser, så det är mycket tveksamt om utvidgningen bör godkännas. Frågan är om inte Schengensamarbetet delvis borde upphöra, särskilt med tanke på att rapporten från Österrikes inrikesminister om människohandel visar att nästan 50 procent av de illegala invandrarna i Österrike hade kommit in i landet via gränsen till Italien.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag motsätter mig inte den föreslagna tillfälliga lösningen för att kunna garantera ett nät för SIS 1+ för perioden den 13 november till den 17 december 2008. Jag kan emellertid inte stödja användningen av den passus i artikel 67.2 andra strecksatsen i EG-fördraget som parlamentsledamot Carlos Coelho föreslår. Därför har jag beslutat mig för att rösta mot betänkandet.

– Betänkande: Belohorská (A6-0291/2007)

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag är positivt inställd till en rimlig kompromiss för att skapa en balans mellan hälsoskydd och miljöskydd å ena sidan och jordbruksproduktion å andra sidan. Av det skälet röstade jag ja till betänkandet som har utarbetats av min slovakiska kollega Irena Belohorská, som är en erkänd expert på förebyggande åtgärder och behandling av cancersjukdomar. Jag gratulerar henne till betänkandet som bygger på hennes stora erfarenhet som praktiserande läkare och syftar till att införa en balanserad strategi för en hållbar användning av bekämpningsmedel. Jag anser att betänkandet kommer att bidra till att effektivare åtgärder antas för bättre information till den breda allmänheten, att korrekta tillämpningsmetoder införs och att användningen av bekämpningsmedel inom jordbruket gradvis minskar.

En möjlig lösning är att stödja jordbrukarna genom metoder för att uppmuntra dem att minska användningen av konstgödsel i deras kamp mot sjukdomar, epidemier och ogräs på deras gårdar, och att man därigenom bidrar till en gradvis övergång till ekologiska produkter. Betänkandet kan inspirera konsumenterna att på en marknad eller i en butik inte bara välja den produkt som har bäst utseende, utan också att för hälsans skull prioritera ekologiska produkter som ger ett mindre attraktivt visuellt intryck, men som är hälsosammare.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Vi vill alla kunna andas frisk luft och förhindra att glaciärerna smälter bort. Trots energibesparingsprogrammen ökar samtidigt vårt behov av energi flerfaldigt. Det handlar också om Europas beroende av gas- och oljeimporten.

Vi måste därför investera i utvecklingen av förnybara energikällor och lösa frågorna om säkerheten vid kärnkraftverk, särskilt frågan om slutförvaring av radioaktivt avfall. På så sätt skulle vi kunna få 14 procent av vår energi från rena källor. Vi kan dock inte bortse ifrån att 32 procent av energin kommer från fossila bränslen som sysselsätter 300 000 personer och i hög grad förorenar miljön. Av det skälet välkomnar jag och har stött Herbert Reuls betänkande om konventionella energikällor. Jag håller med föredraganden om att vi bör se över investeringarna och även utveckla teknik för att öka effektiviteten i energiproduktionen från fossila bränslen och minska utsläppen. Vi har mycket arbete framför oss.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) I dag har vi fattat ett viktigt beslut om strategin för användning av bekämpningsmedel. Jag röstade för resolutionen. Vi är väl medvetna om att den luft vi andas är förorenad och därför medför hälsorisker, och att den mat vi äter har behandlats med kemikalier som är farliga för människors hälsa. Våra barn, den framtida generationen, växer upp på dessa villkor.

Jag är fullständigt övertygad om att bekämpningsmedlens risker för människors hälsa måste minskas. Vi måste därför vidta beslutsamma åtgärder och göra vårt bästa för att få fram nödvändiga medel. Jag välkomnar planerna på att kräva att medlemsstaterna ska utarbeta handlingsplaner för att ringa in de områden där bekämpningsmedel helt borde förbjudas och att de avsevärt minskar användningen av bekämpningsmedel inom de kommande tio åren.

  Irena Belohorská (NI), skriftlig. − (PT) Det är allmänt bekant att kommissionen i juli 2006 lade fram en temainriktad strategi för hållbar användning av bekämpningsmedel, tillsammans med ett förslag till direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder för att uppnå en hållbar användning av bekämpningsmedel och ett förslag till förordning om utsläppande av växtskyddsprodukter på marknaden i syfte att minska de allmänna riskerna och negativa konsekvenserna för människors hälsa och för miljön.

Riskerna med användning av bekämpningsmedel har redan minskats men i vissa områden, särskilt i länder som sedan länge har bedrivit intensivt jordbruk, kan de finnas kvar i oönskade halter i mark och vatten. Detta innebär också att länder som Portugal, med mer traditionellt jordbruk, borde får mer stöd för att kunna behålla en mindre intensiv jordbruksproduktion.

Vi anser dock inte att lösningen ligger i att ersätta bekämpningsmedel med genetiskt modifierade organismer (GMO). De oönskade effekterna på människors hälsa av kemiska bekämpningsmedel är välkända, medan försiktighetsprincipen bör tillämpas när det gäller effekterna av GMO på människors hälsa eftersom dessa inte har studerats ännu.

Denna temainriktade strategi för hållbar användning av bekämpningsmedel avser enbart växtskyddsmedel, dvs. ett bekämpningsmedelsområde.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. − (PL) Jag välkomnar att Europaparlamentet antar ett nytt direktiv om tillverkning och användning av bekämpningsmedel. Direktivet medför striktare villkor för när handel med kemiska ämnen som används vid tillverkning av växtskyddsmedel kan tillåtas. Resultatet kommer att vara fördelaktigt för EU:s medborgare, särskilt när det gäller deras liv och hälsa. Dessutom specificerar direktivet i vilka fall besprutning från luften får ske. I direktivet rekommenderas också en sänkning av den använda mängden bekämpningsmedel och prioritering av icke-kemiska alternativ.

Irena Belohorskás betänkande är värt stöd, om inte annat på grund av bestämmelsernas breda med även aktualiserade uppläggning. Det kan inte råda någon tvekan om att EU-medborgarna inte längre vill komma i daglig kontakt med gifter och inte vill konsumera förorenade produkter. Våra medborgare vill inte heller bli påverkade av cancerframkallande eller giftiga ämnen, eller av ämnen med egenskaper som kan ge endokrina störningar. Som svar på dessa mycket tydliga uttryckta förväntningar från EU-samhället var det lämpligt att även stödja ett förbud mot användningen av bekämpningsmedel inom offentliga områden på landsbygden och i tätbebyggelse. Användningen av bekämpningsmedel i områden kring vårdhem, sanatorier, rehabiliteringscenter, läkarmottagningar och sjukhus borde förbjudas. Ett sådant förbud bör också utsträckas till parker, trädgårdar som är öppna för allmänheten, sport- och fritidsområden, skolgårdar, lekplatser och liknande.

  Karin Scheele (PSE), skriftlig. − (DE) Den temainriktade strategin om användning av bekämpningsmedel är ett viktigt tillägg till förslaget om en förordning och ett direktiv, varom omröstningen i förstabehandlingen ägde rum i dag.

Den temainriktade strategin behövs eftersom användningen av bekämpningsmedel i EU inte har minskat trots de framgångsrika åtgärder som vissa medlemsstater vidtagit frivilligt mellan 1992 och 2003 utan ligger kvar på en hög nivå. I Irina Belohorskás betänkande understryks ännu en gång behovet av att tillämpa försiktighetsprincipen vid användning av bekämpningsmedel.

– Betänkande: Reul (A6-0348/2007)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Jag anser att betänkandet om konventionella energikällor och energiteknik är ytterst viktigt. Livets realiteter tvingar EU-medlemsstaterna att ändra sin inställning till energi både inom EU och på världsmarknaderna – resurserna, energimixen och försörjningstryggheten.

Jag vill betona vikten av kärnkraft, eftersom det är en säker, tillförlitlig och miljövänlig resurs. Att Tyskland med 17 kärnkraftverk har sex gånger högre koldioxidutsläpp än Frankrike med 59 kärnkraftverk är mycket övertygande.

Kärnkraft är särskilt viktigt för länder som inte har ett överflöd av förnybara energiresurser som vindkraft och solenergi, vatten och biomassa, och användningen av det sistnämnda är särskilt dyr. Elektricitet är oerhört betydelsefullt och bör vara tillgänglig för alla.

Jag röstade för betänkandet och vill betona vikten av att EU stödjer byggandet av kärnkraftverk och andra miljövänliga kraftverk.

  Romano Maria La Russa (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill bara klargöra ett par punkter när det gäller den nya generationen av kärnkraftsteknik. Man bör komma ihåg att Italiens kärnkraftverk lades ned efter en folkomröstning 1987 om att stoppa dem, vilket kanske var rätt även om beslutet successivt har gjort oss mer beroende av utländska energikällor.

Den nya generationen av kärnkraftsteknik, som är säker och miljövänlig, är dock utan tvekan nödvändig för att angripa problemet med energiförsörjning och klimatförändring. Energimixen måste därför förnyas och tillsammans med förnybara energikällor, rena former av kol och gas, kommer kärnkraft att göra det möjligt för EU att i framtiden begränsa sitt beroende.

Därför röstade jag för byggandet av den fjärde generationens kärnkraftverk, som kommer att göra det möjligt att generera energi på ett säkrare och mer miljövänligt sätt. Jag har dock fortfarande betänkligheter, allvarliga betänkligheter och farhågor, om lagringen av kärnkraftsavfall. Låt vara att problemet med avfallslagring betraktas som löst i betänkandet men ärligt talat håller jag inte med: avfallsproblemet är allvarligt och om det ska lösas inom den närmaste framtiden krävs stora investeringar i forskning.

Avslutningsvis anser jag att valet av energimix – bara tre sekunder till om jag får be – för att säkra unionens energiförsörjning under kommande år måste ändras i takt med forskningens framsteg och särskilt när nya tekniker utvecklas.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Fru talman! Mina kolleger i min delegation och jag själv röstade emot Reulbetänkandet eftersom vi inte anser att kärnkraft är vare sig säkert eller rent, och vi tror inte heller på den nya generationen kärnkraftverk och den nya generationen kärnkraft.

Om det verkligen vore så att kärnkraft ska få en storskalig effekt när det gäller att minska koldioxidutsläppen – och det finns rapporter och statistik om detta – då måste vi ha en betydande ökning av antalet kärnkraftverk. Det är varken realistiskt eller praktiskt genomförbart. Av denna anledning – och jag kommer att tala mer om detta ämne när nästa betänkande dyker upp – skulle effektiva åtgärder för att förbättra energieffektiviteten och även minska koldioxidutsläppen från bilar vara ett bättre sätt att göra EU till en hälsosammare plats och övertyga andra länder och kontinenter om att de bör följa exemplet.

  Jan Andersson, Göran Färm och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi har valt att rösta emot betänkandet då vi inte tycker att det är balanserat och bl.a. undviker att ta upp viktiga problem med kärnkraften.

Vi anser heller inte att unionens energiforskningsmedel ska användas till utveckling av nya generationer reaktorer för kärnklyvning.

Vi ifrågasätter värdet för miljön med syntetiska bränslen framställda av fossila källor eller vätgas utvunnen med energi från samma ursprung eller kärnkraftsel, då ingen av dessa energikällor på lång sikt är hållbara ur miljö- eller försörjningssynpunkt.

Vi anser också att fossila bränslen aktivt ska fasas ut på sikt, vilket inte tas upp i betänkandet.

Vi tror att koldioxidfångst kan vara ett viktigt led i minskandet av koldioxidutsläppen, men andra energisparande, effektiviserande åtgärder och utveckling av förnybar energi är mer långsiktigt hållbart och bör vara det slutgiltiga målet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Betänkandet innehåller olika positiva aspekter, bland annat erkännandet av konventionella energikällors betydelse och behovet av att använda dem för att kunna producera energi, öppnandet av dörren till en förnyad satsning på energi från kärnklyvning och önskemålet om att restriktioner för nya koleldade kraftverk ska avskaffas.

I betänkandet öppnar man även dörren till en förnyad satsning på kol och kolbrytning och efterlyser internationellt samarbete även med länder utanför EU, så som Kina och Indien. Dessutom betonas värdet av inhemska resurser och bidraget från förnybara energiformer läggs på en mer realistisk nivå. Betänkandet innehåller även viss kritik av produktionen och användningen av flytande biobränslen och det påpekas att länderna i högre grad behöver främja FoU på energiområdet, särskilt som ett sätt att lösa miljöproblemen och problemen med kärnkraftssäkerhet.

Betänkandet innehåller dock även olika negativa aspekter, bland annat att de växande problemen på oljemarknaden enbart förknippas med situationsberoende och tillfälliga problem, samtidigt som den strategiska frågan om sinande resurser nonchaleras liksom den enorma potentialen hos biogas producerad från avfall, en strategi som redan håller på att genomföras i en del EU-länder.

Det var därför som vi avstod från att rösta.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet om energi som utarbetats på eget initiativ och där många frågor som rör energieffektivitet, tillgång och bibehållande tas upp. Jag stödde inte de ändringar som är positiva till kärnkraft. Enligt min åsikt bör hållbara och förnybara energikällor utvecklas och forsknings- och utvecklingsinsatserna bör i första hand inriktas på dessa.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) I princip instämmer vi alla i att vi behöver bättre energieffektivitet och mer rationell energiöverförning och att en utbyggnad av förnybara energiformer är viktigt. Trots detta får inte främjandet av förnybar energi användas som en ursäkt för att bakvägen begränsa medlemsstaternas suveräna rättigheter som en del av EU:s konstitution. Detta har hittills inte gjorts tillräckligt klart i det föreliggande betänkandet och det måste därför avvisas.

Trots den pågående utbyggnaden av förnybara energikällor kommer vi att fortsätta att vara beroende av konventionell energigenerering under många decennier framöver, och vi måste därför se till att de blir mer miljövänliga. Inom EU tycks det dock fortfarande finnas en fixering vid kärnkraft, som inte bara avspeglas i den entusiastiska beskrivningen av den som en ”miljövänlig energikälla”, vilket i sig är löjeväckande, utan även i de generösa budgetanslagen till kärnkraftsforskning. Jag betraktar detta som ett misslyckande för försöken att ompröva vår strategi på ett påtagligt sätt, vilket är ännu ett skäl till att jag avvisar det betänkande som omröstningen gäller.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. − (DE) Reulbetänkandet är ett försvarstal för kärnkraftsindustrin. Tvärt emot allt sunt förnuft beskrivs kärnkraft som en teknik för framtiden, med ännu mer EU-finansiering av forskningen och budgetmedel som ska gå till utvecklandet av denna högriskabla dinosaurieteknik.

Trots ”incidenterna” nyligen vid Vattenfalls kärnkraftverk ligger fokus på att bygga ut kärnkraften i EU. Mot bakgrund av dessa incidenter är det oerhört cyniskt att hävda att kärnkraftsgenerering håller på att bli ”ännu säkrare”. I stället för att fortsätta att investera i denna bekymmersamma energiform, och medvetet låta bli att ta upp frågan om slutlagringen, bör en samhällelig och ekologisk revolution till sist vara målet.

Detta innebär att bryta upp de privata monopol som finns inom kärnkraftsindustrin, ge förnybar energi en stor finansiell injektion och göra energiproduktionen lokal. Eftersom det är kärnkraftsbolagen som i synnerhet har inlett en ny omgång av stora prishöjningar behövs det omedelbara åtgärder. Betänkandet tjänar huvudsakligen vinstintressena inom den europeiska kärnkraftsindustrin. Efterlysningen av nya kärnkraftverk i EU är oacceptabel.

Den rättsliga grunden för finansiering under en obestämd tidsperiod kommer att ges i reformfördraget. Detta är ytterligare ett skäl att avvisa fördraget. Varje tillkommande cent till EU:s kärnkraftsfinansiering är en för mycket. Att främja energiproduktion från förnybara resurser, som sol-, vind- och vattenkraft, är den enda hållbara energipolitiken.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) När europeiska kommissionen lade fram energipaketet i början av året framhöll kommissionen behovet av en teknisk handlingsplan för fossila bränslen och betonade det grundläggande kravet på en pragmatisk inställning till kärnkraft.

Verkligheten är obönhörlig: det finns inga alternativ till fossila bränslen som är lika billiga och lika effektiva. Därför kommer dessa bränslen att fortsätta att vara en central och viktig beståndsdel i EU:s energipolitik efter 2020.

Det är därför som vi måste hitta nya lösningar på problemet med EU:s energiförsörjning och ta hänsyn till att energiförsörjningen måste vara konkurrenskraftig, hållbar och säker. Följaktligen är det särskilt viktigt att alla investeringar i utvecklingen av nya energitekniker för det första minskar miljökonsekvenserna och förbättrar säkerheten hos befintliga installationer och för det andra utvecklar nya energikällor som leder till effektivare och renare användning av fossila bränslen.

Eftersom det är viktigt att medlemsstaterna och EU koncentrerar sina insatser på energiforskning, alltifrån effektivare användning av energikällor till nya tekniker och renare användning av befintliga energikällor, röstade jag för betänkandet.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för Herbert Reuls betänkande om konventionella energikällor och energiteknik.

I betänkandet tar man upp en mycket viktig och aktuell fråga som kräver en bred diskussionen inom EU, nämligen att vi behöver en enhetlig strategi och bör utveckla en gemensam energipolitik. Säkerställandet av EU:s energiförsörjning är en prioriterad fråga och kommissionens förslag om att lägga fram en strategisk EU-plan för energiteknik vid Europeiska rådets vårmöte 2008 är därför mycket välkommet.

Som en av världens ledare måste Europeiska unionen också ta ledningen i utvecklingen av moderna energitekniker samtidigt som EU vidmakthåller alla sina berörda ekonomiska och miljömässiga normer.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Jag har valt att stödja betänkandet, eftersom EU på ett ovanligt balanserat sätt diskuterat nödvändigheten av att inkludera kärnkraften i framtidens energimix i Europa. I betänkandet konstateras bl.a. ”att man för att tillgodose grundbehoven inte kan avstå från kärnenergi i Europa på medellång sikt” och ”att kärnkraften för närvarande är den största koldioxidfattiga energikällan i Europa och betonar dess potentiella roll i klimatskyddet”. Idag svarar kärnkraften för 1/3 av EU:s elförsörjning, och kommer även framgent att vara en av de viktigaste energikällorna i många av EU:s medlemsländer.

När frågan om CO2-utsläpp aktualiseras är det i mina ögon olyckligt att inte tillägna kärnkraften större uppmärksamhet. Ska vi klara framtidens energibehov utan ökat beroende av fossila bränslen och stigande CO2-utsläpp kommer utvecklandet av ny och säker kärnkraft att ha avgörande betydelse. Olyckligtvis omfattas inte kärnkraften som en del av de åtgärder som betraktas som realistiska för att nå målet på mellan 20 till 30 procent till år 2020.

– Betänkande: Davies (A6-0343/2007)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) I dag gav vi bilbranschen i uppgift att utveckla motorer som minskar koldioxidutsläppen till mindre än 120 g/km. Nivån ligger för närvarande på 157 g. Jag vill dock varna dem som välkomnade detta förslag för att minskningen av utsläppen hämmas starkt av det ökande antalet bilister i allmänhet och av de stora antal som kör gamla fordon.

Dubblerad reglering av reklamen kommer inte att lösa det problemet. Det är allmänt känt att de flesta människor prioriterar kostnadseffektiviteten när de köper bil, snarare än fordonets miljöpåverkan. Kostnaderna men även utsläppen ökar dessutom på grund av införandet av ökade krav på fordonssäkerhet.

Mina damer och herrar! Tills fordon med lägre miljöpåverkan och driftskostnader blir mer överkomliga kommer vägtransporternas andel av utsläppen inte visa några tecken på att avta. Därför hör jag till dem som inte välkomnade dagens betänkande. Varken utskottets betänkande eller kommissionens strategi är tillräckligt omfattande. Därför stödde jag andra förslag som gällde böter för överskridande av utsläppsbegränsningar och särskilt skatteåtgärder och stöd till förnyelse av bilparken.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Det betänkande som just har antagits om den framtida koldioxidstrategin för bilar bidrar utan tvekan bidra till en av de mest polariserade debatter som för närvarande pågår i Europaparlamentet. Det som står på spel är inte bara miljön, och därmed EU-medborgarnas hälsa, utan även konkurrenskraften hos en viktig industri. Jag röstade för ändringsförslaget eftersom det är en kompromiss mellan de båda aspekterna. Det uppmärksammar miljöskyddet och ger samtidigt den europeiska bilindustrin hållbara och realistiska villkor.

Bilreklam står för upp till 20 procent av den totala reklamomsättningen för utgivare av tryckta medier. Genom att föreskriva obligatoriska krav på reklamen så som föreskrevs i det ursprungliga betänkandet av Chris Davies skulle vara att bryta mot den grundläggande principen om yttrandefrihet. Därför röstade jag för ändringsförslagen som utelämnar de kontroversiella punkterna 36 till 41 i betänkandet. Jag stödde PPE-DE-förslaget som inbjuder biltillverkarna att underteckna en frivillig uppförandekod om bilreklam. Efter att de flesta av ändringsförslagen antagits röstade jag för Chris Davies betänkande i den slutliga omröstningen. Resultatet av omröstningen är en tydlig politisk signal för utarbetandet av en EU-lagstiftning som tar itu med frågan om att minska koldioxidutsläppen.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Fru talman! Vi har fortfarande den lagstiftning som innebär att parlamentet kan visa att vi tar klimatskyddet på allvar i Europa och vi behöver mobilisera alla våra krafter så att vi verkligen genom den lagstiftningen kan uppnå allt det som vi har röstat om i dag.

Jag anser det beklagligt att vi inte har bundit oss för ett tak på 120 g/km från 2012. Över tio år har gått sedan vår industri lovade att den skulle uppnå detta genom sitt förslag till självreglering med argumentet att detta tillvägagångssätt skulle vara bättre och mer effektivt, och jag hade önskat att kammaren hade utsänt ett tydligt klimatpolitiskt budskap i dag. Det har vi inte gjort.

Därför röstade jag mot betänkandet och jag hoppas att vi i lagstiftningen kommer att visa mer viljestyrka och beslutsamhet och göra det klart att vi verkligen tar klimatfrågorna på allvar i Europa.

  Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Jag röstade mot förslaget till betänkande om kommissionens strategi för att minska koldioxidutsläppen från bilar, även om det var av andra skäl än de som har nämnts här tidigare.

Jag röstade mot förslaget eftersom om vi överger den integrerade uppläggning som fanns i tidigare strategidokument och i stället lägger hela bördan av koldioxidminskningen på den europeiska bilindustrin. Jag instämmer inte heller i uppmaningen till en obligatorisk tilldelning av 20 procent av reklamutrymmet. Det har en farlig likhet med informationskampanjen om de skadliga effekterna av rökning.

En sådan generell uppläggning förvandlar minskningen av koldioxidutsläppen till en dogm som när den omsätts i framtida bindande lagstiftning kommer att leda till att vår konkurrenskraft minskas.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag röstade emot Chris Davies betänkande därför att vi enligt min mening hade fattat ett i grunden oacceptabelt och orealistiskt beslut genom att föreskriva samma koldioxideffektivitet för alla kategorier av bilar.

Det borde ha varit en glidande skala baserad på storlek och vikt, framför allt för att ge tillverkarna jämlika villkor inom EU. Låt mig ge ett exempel: det spelar roll om jag värmer ett hus eller bara ett enda rum. Det är därför som det också spelar roll om jag kör en stor bil eller liten bil. Därför behövs det segmentering och en glidande skala baserad på vikt. Vi har missat chansen, vilket jag anser är beklagligt, och med detta beslut – som jag inte stödde – har vi också missat chansen att slå fast en viss balans mellan miljöintressena och industrins intressen.

  Kurt Joachim Lauk (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag röstade mot Chris Davies betänkande på grund av de antagna ändringsförslagen. Vi är fortfarande långt ifrån den optimala situationen, vilken är att dels skydda miljön, dels främja sysselsättningen i EU och inte belasta konsumenterna med oskäligt höga priser. De beslut som vi har tagit är i allt väsentligt på sysselsättningens och konsumenternas bekostnad.

Tekniskt sett har vi frångått de integrerade uppläggning som skulle ha varit viktig för att skapa ett läge där alla bidrar till att minska koldioxidutsläppen, inte bara biltillverkarna utan också tillverkarna av andra fordonskomponenter. Vi har övergett den vägen. Dessutom har vi inte inbegripit vikten och vi har inte genomfört viktuppdelningen, som är viktig för EU:s konkurrenskraft eftersom det är fordon av högre viktklass som ligger i fronten för innovation, den innovation som EU behöver.

Vi har fastställt tidsfrister som är svåra eller dyra att uppnå och vi har vidtagit den absurda åtgärden att inte hörsamma önskemålen om koldioxidbaserade skatter i medlemsstaterna, vilket innebär att gamla fordon som pumpar ut koldioxid fortfarande finns kvar på marknaden och på vägarna. Därför har jag röstat mot betänkandet.

  Linda McAvan (PSE). - (EN) Fru talman! Jag vill ta upp två frågor. Den första handlar om förfarandet och den andra om omröstningslistan.

När det gäller omröstningslistan vill jag för det första påpeka att punkt 3 inte nämndes och för det andra att jag anser att vi på nytt bör titta på vad som skedde med ändringsförslagen 52 och 51. Om vi gör det ser vi att 51 uppenbarligen är det ändringsförslag som ligger närmast den ursprungliga texten och därmed det som vi borde ha röstat om först. 52 avviker mest och vi borde ha röstat om det efter 51.

Jag vill be ordförandeskapet att titta på detta eftersom det uppenbarligen är vad som borde ha skett. Jag vill gärna ha svar på dessa ordningsfrågor.

När det gäller de politiska ståndpunkterna var detta den första egentliga omröstningen om klimatförändringen. Det var inte en lag – en sådan kommer – men eftersom ALDE-gruppen och PPE-DE-gruppen i kammaren inte lyckades stödja målet för 2012, som Europeiska kommissionen ställt sig bakom, tror jag att de misslyckades med det första testet om klimatförändringen och att medborgarna kommer att se på vad som skedde här i dag och undra om vi verkligen menar allvar med de åtaganden vi gjorde i mars om att minska koldioxidutsläppen.

Vi talar om Europa som ett miljövänligt Europa. Om detta någonsin ska bli verklighet måste vi lagstifta om det.

  Françoise Castex (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Chris Davies betänkande om minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon.

Samtidigt som Frankrike fortsätter att monopoliseras av Grenelle Environment Forum har EU i sin tur lagt till ännu en värdefullt byggnadssten till kvaliteten på vår miljö genom att anta en strategi för att minska koldioxidutsläppen från privata fordon.

Jag är mycket glad över att parlamentet har uppmanat den europeiska bilindustrin att se till att nya fordon inte släpper ut mer än 120 g koldioxid per km senast 2012.

Som fransk ledamot av Europaparlamentets socialdemokratiska grupp välkomnar jag systemet för minskningar av utsläppskvoter för koldioxid (CARS), eftersom denna mekanism kommer att innebära att tillverkare som inte uppfyller sina kvoter får böta, samtidigt som de som har tagit initiativ för att uppnå utsläpp som ligger under gränsvärdeskurvan får krediter.

  Charlotte Cederschiöld och Christofer Fjellner (PPE-DE), skriftlig. − Vi har i huvudsak röstat för Davies betänkande om en strategi för minskade koldioxidutsläpp från bilar (A6-0343/07).

För att minska utsläppen av koldioxid är det prioriterat att minska den andel som kommer ifrån biltrafik. Att finna miljövänligare alternativ för användning av bilar är viktigt. Men vår uppfattning är att biltillverkarna bör ges möjlighet att själva välja på vilket sätt de vill leva upp till de miljömål vi politiker fastslår. Lagstiftningen bör inte i detalj reglera hur det ska gå till.

Vi motsätter oss också föredragandens regleringar av reklam som är obefogade och inskränker yttrandefriheten.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig.– (FR) Jag röstade för betänkandet.

Ungefär 19 procent av alla koldioxidutsläpp i gemenskapen kommer för närvarande från personbilar och lätta nyttofordon. Europeiska unionen måste binda sig för ett ambitiöst och realistiskt mål för att minska de genomsnittliga utsläppen från alla fordon som släpps ut på marknaden i EU.

Vägtransporternas inverkan på luftkvaliteten måste minskas samtidigt som fordonsparken successivt förnyas.

Jag välkomnar antagandet av de tidsgränser som parlamentet har ställt upp. Om verifierbara och mätbara åtgärder ska vidtas av bilindustrin efter 2011 förefaller det fullt rimligt enligt min mening att fastställa 2015 som tidsgränsen för att uppnå 125 g/km. Det sammanfaller i själva verket med ikraftträdandet av utsläppsnormerna Euro 6.

För att lagstiftningen ska bli effektiv måste den framför allt vara realistisk och industrin har sedan länge satt miljöproblemen i centrum för sina principer. När det gäller klimatförändring måste prioriteringen vara att minska koldioxidutsläppen i absoluta termer.

  Jules Maaten (ALDE), skriftlig. – (NL) Chris Davies betänkande förtjänar stöd på grund av den politiska signal som det sänder ut. Alla sektorer måste bidra med sin bit för att råda bot på problemet med klimatförändring, även den europeiska bilindustrin. Det är därför som jag helhjärtat stöder kompromissen att uppnå högst 125 g koldioxid/km till 2015.

För Nederländerna har Chris Davies en extra dimension som inte kan bestridas. På grund av problemet med partikelutsläpp i luften i Nederländerna är det nödvändigt att vidta åtgärder på EU-nivå för att tackla dess källa. Om det inte sker kommer det att bli omöjligt för transportintensiva områden som hamnen i Rotterdam och Schipholflygplatsen att uppfylla e nuvarande och/eller striktare normer för partikelutsläpp.

Jag är för bättre information till konsumenterna om bilars miljövänlighet, på samma sätt som vi nu har för exempelvis kylskåp och tvättmaskiner, man jag röstade mot förslaget om att varningar liknande dem som ges för cigaretter ska vara obligatoriskt i all reklam och alla uttalanden i marknadsföringen från bilindustrin. Inom området reklam och marknadsföring har jag mer tilltro till självreglering än till alla former av lagstadgade EU-skyldigheter.

  Erika Mann (PSE), skriftlig. − (DE) Jag röstade för Chris Davies betänkande om gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon. Efter att ursprungligen ha röstat för betänkandet i den direkta omröstningen i plenum tog jag sedan tillbaka min röst skriftligen, vilket registrerades i parlamentets protokoll från den 25 oktober 2007.

Enligt min mening är betänkandet oerhört godtyckligt och beaktar inte tillräckligt den tyska bilindustrins behov eller miljöfarhågorna.

Exempelvis görs ingen åtskillnad i betänkandet mellan fordon av olika viktklasser och ställer därför man orealistiska krav på biltillverkarna.

I fråga om reklam görs i allt högre utsträckning en jämförelse mellan märkningskraven för tobaksvaror och fordon.

Föredraganden (Chris, som är en engelsk grön liberal) var endast beredd att kompromissa på en enda punkt i slutet av förhandlingsprocessen om betänkandet. Det var alldeles för sent för att formulera förnuftiga rekommendationer från parlamentet som skulle ha kunnat vunnit stöd från alla grupper.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för den ursprungliga versionen av det här betänkandet där stränga gränsvärden för utsläpp på 120 g koldioxid/km till år 2012 föreslogs. Dessvärre försvagades förslaget på grund av att de konservativa och liberala parlamentsledamöterna tillät högre gränsvärden och en längre infasningsperiod. Den övergripande strategin är bra, men dessvärre har den försvagats i onödan.

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har godkänt gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och jag välkomnar detta mycket.

Initiativet kommer att göra det möjligt för oss att minska koldioxidutsläppen och samtidigt bidra till att uppnå EU:s allmänna miljömål och målen för energiförsörjningen. Trots detta anser jag att det budskap som omröstningen har skickat ut till kommissionen och det internationella samfundet i stort kunde ha varit mer ambitiöst.

Tröskeln 120 g/km för koldioxidutsläpp lades fram 1995 som ett genomförbart mål för bilindustrin. Nu 12 år senare möter dess genomförande fortfarande motstånd, trots att tekniska landvinningar har gjort att koldioxidutsläppen nu kan minskas mer än vad som var möjligt för drygt tio år sedan.

Genom att låta sig nöja med en obligatorisk högsta gräns på 125 g koldioxid/km går parlamentet inte tillräckligt långt. Därför röstade jag mot ändringsförslagen 42 och 52 eftersom deras mål, under förespeglingen av att vara försiktiga och realistiska, faktiskt var alldeles för återhållsamma.

Vid en tidpunkt då konsumenterna blir allt mer medvetna om utsläppen från motorfordon, kommer alla åtgärder i syfte att minska koldioxidutsläppen från denna källa att vara till fördel för bilindustrin, konsumenterna och självklart för själva planeten.

  Renate Sommer (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade för förslagen om att införa ett bindande tak för de genomsnittliga utsläppen, även om det var med vissa betänkligheter. Enligt min mening skulle en glidande skala baserat på fordonets storlek och vikt ha varit att föredra.

Trots att jag annars brukar vara för frivilliga åtaganden från industrin anser jag att bindande lagkrav är viktiga för bilindustrin: erfarenheten har visat att frivilliga åtaganden här skulle vara dömda att misslyckas.

Som vi vet uppnådde EU-25 en minskning av utsläppen av växthusgaser med omkring 5 procent mellan 1990 och 2004. Dock inte för vägtransporter: tvärtemot erfor denna sektor en ökning på 26 procent. Det finns uppenbart ett behov för åtgärder här och bilbranschen måste ge sitt bidrag till minskningarna av utsläppen.

År 2012 för införandet av taket har kritiserats med argumentet att det inte ger en tillräckligt lång övergångstid. Detta datum har dock diskuterats i åratal och industrin har sedan länge känt till vad den har att vänta sig.

Frågan som vi alltid måste beakta är dock balansen mellan miljöintressena och bilindustrins intressen, och detta är också sysselsättningens och EU:s konkurrenskrafts intressen. Detta är en bärkraftig industri som är viktig för EU. Utan dessa livskraftiga industrier skulle vi inte ha några pengar att betala miljöprogrammen med!

– Betänkande: Wagenknecht (A6-0391/2007)

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Hittills har medlemsstaterna endast lyckats nå ett avtal om konsolidering av indirekt beskattning – punktskatt och moms, fastställande av den lägsta skattesatsen, tillämpning av en rad momsbefrielser. Jag betvivlar att en lägsta punktskattesats – för bränsle till exempel – skulle öka konkurrenskraften. Det är mer troligt att resultatet blir stigande priser och minskad konsumtion, särskilt med tanke på den globala prisökningen. Den föreslagna samordningen av punktskatterna skulle medföra en outhärdlig börda för nya medlemsstater.

Den föreslagna konsolideringen av skatteunderlaget på EU-nivån skulle ha varit mer lämplig för de 15 gamla medlemsstaterna eftersom de har likartade utvecklingsnivåer. Förslaget är ett steg framåt mot konsolidering av beskattningen av vinster. Den största bördan kommer att falla på de nya medlemsstaterna med de svagaste ekonomierna. Detta skulle innebära att de förlorar möjligheten att dra fördel av skattekonkurrens för att påskynda på sin ekonomiska tillväxt. Det skulle beröva dem möjligheten att höja sin levnadsstandard till samma nivå som de gamla medlemsstaterna.

Jag röstade mot betänkandet eftersom det var olägligt, trots alla ändringsförslagen.

  Jan Andersson, Göran Färm och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater tycker främst att skattepolitiken ska vara en nationell angelägenhet.

I betänkandet betonas också medlemsstaternas skattemässiga suveränitet.

Vi valde att rösta för detta betänkande då det på många sätt betonar skattepolitikens roll i medlemsländerna för sysselsättning, välfärd och miljö samt en väl fungerande inremarknad.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag stödde ändringsförslag 20, som lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, vars syfte vara att stryka punkt 17 i Wagenknechtbetänkandet om skattepolitiken och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin.

För att se till att den inre marknaden fungerar friktionsfritt är jag för alla åtgärder som bidrar till skattemässig harmonisering inom EU.

Medan beskattning främst är en fråga för nationellt självbestämmande har det mycket snabbt blivit uppenbart att vi behöver sörja för en miniminivå av skattemässig samordning mellan medlemsstaterna. Det är därför som kommissionen i frågor som gäller indirekt beskattning gradvis har fastställt en minimiskattesats för punktskatter för att minska snedvridningen av konkurrensen.

I det betänkande som vi röstar om i dag försöker man dock i punkt 17 att på nytt ompröva just detta system och föreslår att det ska ersättas med en uppförandekod.

Jag anser inte att det är tillräckligt att enbart ”uppmuntra” medlemsstaterna när det gäller samordning av den indirekta beskattningen. Dessutom tror jag ännu mindre på att en uppförande kod har någon betydelse när det gäller punktskatter: detta kommer troligen att göra det ännu mer frestande att välja bort EU:s regler och förfaranden, vilket i sin tur skulle skapa det beklagliga förhållandet med orättvis konkurrens på området.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstade för den slutliga texten eftersom man i den bland annat tog ställning till försvar för ekonomiska och finansiella grupper, så som framhållits av föredraganden som tog bort sitt namn från betänkandet före slutomröstningen och uppmanade till att det borde avvisas. Syftet med resolutionen är att underlägga regler och förfaranden så att stora företag enkelt kan gå in på olika marknader och skörda de största vinsterna med minsta möjliga hinder i alla medlemsstater.

Vidare anser vi att medlemsstaternas skattemässiga självbestämmande när det gäller att definiera sin skattepolitik måste respekteras i alla diskussioner om detta ämne. Det skedde inte här. En påstått gemensam EU-skattepolitik som främjar ”skattemässig konkurrens” skulle endast tjäna det europeiska och internationella kapitalet.

Tillgängliga data visar att inom de närmaste tio åren kommer det att ha skett en betydande sänkning av den genomsnittliga beskattningen av bolagsvinster, samtidigt som inkomstskatten förblir praktiskt taget oförändrad.

Vi beklagar att de förslag som lagts fram av föredraganden, som betonar möjligheten till omfördelning av beskattningen och påpekar att överföringen av skattebördan från höga inkomster till låga inkomster, inte har tagits med i denna slutgiltiga text.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan tar starkt ställning mot detta betänkande som syftar till att närma sig en gemensam skatte- och tullpolitik för EU.

Det är förvånansvärt att Europaparlamentet denna dag tar beslut i frågor där ingen gemensam politik finns. Att besluta om skattefrågor och prompt vädja till medlemsstaterna om en harmonisering av deras nationella skatter är inte något för EU. Att dessutom försöka närma sig införandet av en gemenskapsskatt är fullständigt orimligt.

I betänkandet kan man även se hur Lissabonstrategin öppnar dörren för EU att ta sig an nya politikområden, med överstatlighet, nya projekt och ökade kostnader i dess kölvatten.

Junilistan röstar nej till detta betänkande då beskattning ska beslutas nationellt och suveränt av medlemsstaterna.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Betänkandet om skattepolitiken och tullpolitikens bidrag till Lissabonstrategin, som röstats fram av utskottet för ekonomi och valutafrågor, är en acceptabel kompromiss mellan Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, och jag stöder den. Jag är glad över att se att vi har lyckats att vidmakthålla denna balans under omröstningen i kammaren.

För mig är den viktiga punkten i betänkandet punkt 4, som understryker behovet av hälsosam skattekonkurrens i Europeiska unionen. Om vi verkligen önskar uppnå de mål om ekonomisk tillväxt och sysselsättning som fastställts i Lissabonstrategin måste vi se till att vi inte inför en extra skattebörda för företagen, för det är de som skapar sysselsättningen. Dessutom borde vi aldrig överbeskatta anställda och konsumenter, vare sig direkt eller indirekt, för de ger ett betydande bidrag till tillväxten.

Skattekonkurrensen har tvingat medlemsstaterna i unionen att dämpa sina beskattningskrav och att vara effektiverare i förvaltningen av de offentliga utgifterna, och detta kan endast vara till fördel för skattebetalarna.

En gemensam konsoliderad bolagsskattebas, som är ännu ett kontroversiellt tema i betänkandet, skulle införa en viss grad av samordning av skattepolitiken, vilket skulle göra EU:s bolagsbeskattning mindre byråkratisk och mer effektiv.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Skattepolitiken används till att omfördela inkomsten till kapitalets fördel. Den används av alla center-höger- och center-vänsterregeringar, och styr kapitalet i EU.

Det finns ingen gemensam skattepolitik på grund av inbördes konflikter av imperialistisk art. Även om en sådan politik fanns skulle kapitalet dock främja sin egen lönsamhet på bekostnad av vanliga människors inkomster och behov.

I den obevekliga konkurrensen rör sig kapitalet nu enkelt och snabbt från länder med hög beskattning till länder med lägre beskattning. I alla medlemsstater sänks bolagsbeskattningen på bekostnad av den personliga inkomsten.

Detta gäller dock inte beskattningen av arbetsinkomster, som förblir oförändrad, samtidigt som indirekta skatter och moms har stigit, och ökat ojämlikheten och avståndet mellan fattiga och rika. Detta avspeglas också i OECD:s siffror, som visar att indirekt beskattning i form av moms steg med 6,9 procent av BNP under 2006. Kapitalet befrias alltså systematiskt från skatt medan skatteuttaget från arbetstagare ständigt ökas genom indirekt beskattning.

Detta sker även i Grekland: bolagsbeskattningen har minskats med 10 procent och momsen har höjts med 1 procent, och en ytterligare ökning på 2 procent är på gång.

Detta är kapitalismens omänsklighet som föder ojämlikhet och fattigdom för majoriteten av befolkningen och vi måste vända på denna ordning.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Trots att betänkandet innehåller en rad positiva aspekter när det gäller ökad rättvisa i fördelningen av skattebördan kan jag inte stödja en utökad roll för EU när det gäller taxering eftersom detta skulle undergräva medlemsstaternas ekonomiska suveränitet ytterligare.

  Gay Mitchell (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Fine Gael-delegationen i Europaparlamentet beslutade att motsätta sig betänkandet vid den slutliga omröstningen på grund av de ökade hänvisningarna till en gemensam konsoliderad bolagsskattebas och relaterade frågor.

Vi stöder Lissabondagordningen och är positiva till de delar av betänkandet som handlar om att erkänna de positiva aspekterna av lägre skatter och fördelarna med skattekonkurrens, men accepterar inte EU-institutionernas rätt att inkräkta på medlemsstaternas rättigheter, i till exempel Irland som också ingår i euroområdet. Räntesatserna fastställs av Europeiska centralbanken och i stabilitetspakten anges kraven när det gäller lån och inflation. Enligt fördraget är skattepolitiken därför ett av de instrument som fortfarande är medlemsstaternas, och som bör skyddas.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Det finns många sätt som inställningen till skatter inom EU skulle kunna bidra till att skapa bättre slutsatser för Lissabonstrategin. Stimuleringen av småföretags tillväxt och skapandet av sysselsättning samt miljöfrågor betraktas helt enkelt som något positivt. Detta bör medlemsstaterna åta sig att arbeta med och fullfölja – det tillhör deras befogenheter.

Konsolidering av skattebaser på EU-nivå skulle inte medföra de skillnader som föredraganden antyder. Europaparlamentets Labour-parti vidhåller att många bra saker i enlighet med Lissabonstrategin kan uppnås genom medlemsstaternas snarare än EU:s åtgärder.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL), skriftlig. − (DE) I sin omröstning i dag har Europaparlamentet visas att en majoritet av ledamöterna stöder en skattepolitik som tjänar de översta tio tusen personernas intressen och som är till nackdel för människor som lever i Europeiska unionen. Även om vissa av mina förslag har godkänts – trots allt är ingen angelägen om att framstå som en öppen förespråkare av momshöjningarna, högre beskattning av förvärvsinkomster eller bättre möjligheter för EU-omfattande skattedumpning – avvisade majoriteten av ledamöterna de förslag som vi lagt fram om att öka förmögenhetsbeskattningen och beskattningen av finansiella transaktioner och begränsa skattedumpningen genom införandet av en enhetlig konsoliderad bolagsbeskattning.

Eftersom det slutliga betänkandet efter de enskilda omröstningarna praktiskt taget inte gick att känna igen som mitt ursprungliga förslag, med vissa aspekter av det ursprungliga innehållet ytterligare försämrat i den version av betänkandet som godkändes av utskottet för ekonomi och valutafrågor, kände jag mig tvingad att ta bort mitt namn från betänkandet och uppmana ledamöterna att rösta mot betänkandet i slutomröstningen. Jag välkomnar att berörda delar av Europaparlamentets socialdemokratiska grupp också ansåg att de inte kunde godkänna slutversionen av betänkandet, vilket framgår av omröstningsresultaten.

I dag har kammaren missat möjlighet att lyssna till vädjanden om en mer jämlik och socialt förenlig skattepolitik och anta detta som Europaparlamentets klara ståndpunkt. I stället har EU:s missriktade politik ännu en gång obetingat bekräftats av majoriteten av Europaparlamentet.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Jag har idag valt att stödja betänkandet om skattepolitikens bidrag till Lissabonprocessen. Jag förespråkar sund skattekonkurrens och en gemensam konsoliderad bolagsskattebas för internationella företag, utan en harmonisering av skattenivån, och med en möjlighet för varje medlemsland att, om det så önskar, stå utanför. Det är också viktigt att slå fast medlemsstaternas suveränitet på skatteområdet. Jag tar vidare avstånd från varje försök till att gå mot en EU-skatt.

– Betänkande: Florenz (A6-0336/2007)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Jag beundrar och respekterar den beslutsamhet med vilken vissa länder har infört rökförbud inte bara på kontor och alla arbetsplatser utan även på restauranger, pubar, barer och klubbar. Vi har ekonomiska konsekvensanalyser som inte har bekräftat restaurangägarnas oro för förlorade intäkter. Vi vet också att behandlingen av cancersjukdomar i andningsorganen och andra sjukdomar kostar oss upp till 50 miljoner euro.

I Skottland har antalet personer som tagits in på sjukhus med myokardit minskat med nästan 20 procent sedan rökförbudet infördes. Barn till rökande kvinnor och barn till kvinnor som utsatts för passiv rökning under graviditeten föds för tidigt och har lägre vikt än normalt vid födseln. Jag vädjar till Europeiska unionens medlemsstater, inbegripet min egen medlemsstat, att utan dröjsmål införa effektiva lagar som leder till att rökning förbjuds på arbetsplatser och restauranger, och effektiva åtgärder för att minska den allmänna användningen av tobak.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). - (RO) Samtidigt som vi röstar om detta betänkande vill jag betona dess betydelse för EU-medborgarnas framtid i hela Europeiska unionen. Jag välkomnar den strategiska uppläggningen av rökningsfrågan, även i fråga om passiv rökning, liksom förslaget till konkreta och krävande åtgärder för att bekämpa rökningen och dess negativa konsekvenser på EU-nivå. Jag är också övertygad om att en strategisk uppläggning av denna fråga som ett väsentligt element även bör inbegripa en politik för förebyggande genom att utveckla ett verkligt utbildningssystem i detta avseende. Dagens realitet är uppenbar, Det finns ett tydligt och ökande behov av medvetenhet om konsekvenserna av rökning i hela det europeiska samhället. Det är inte mindre viktigt att fokusera dessa insatser på att utbilda barn och ungdomar, och även deras föräldrar, i förväg för att se till att vi får ett rökfritt Europa för framtida generationer.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Fru talman! Jag vill förklara hur jag röstade om Karl-Heinz Florenz betänkande om att bekämpa nikotinberoende. Jag vill betona att jag röstade för betänkandet trots att jag förespråkar frihet för rökarna och trots att jag uppenbart är en förespråkare av pluralism. Trots detta är problemet med de skadliga effekterna av den så kallade passiva rökningen, det vill säga att icke-rökare omges av rökare, verkligen alarmerande. Det räcker med att påminna kammaren om att 650 000 dödsfall per år är relaterade till rökning. I denna siffra ingår 80 000 passiva rökare, varav en del är barn. Detta är skälet till att vi bör införa begränsningar av friheten för enskilda personer för att förhindra dödsfall.

  Hannu Takkula (ALDE). - (FI) Fru talman! För det första vill jag tala om hur belåten jag är med betänkandet. Det är utmärkt att vi tar tydligt ställning mot passiv rökning.

Jag röstade för betänkandet eftersom det är hög tid att vi på EU-nivå förhindrar att människor utsätts för farorna med tobaksrökning. Som vi hörde tidigare dör 650 000 människor varje år av effekterna av rökning. Det är dags att gå till handling.

Trots mitt stöd för betänkandet vet jag att det kommer att bli svårt att genomföra i praktiken och att genomföra överallt. I artikel 11 finns tanken att rökning bör förbjudas i hela EU i privata bilar om minderåriga barn finns med. Detta är ett gott syfte men vi måste överväga hur det ska övervakas. En rökfri miljö är ett mål som vi bör sträva efter men i framtiden kommer vi att behöva fästa större uppmärksamhet vid att se till att de åtgärder vi vidtar är rimliga och att efterlevnaden av lagen kan övervakas.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Givetvis vet vi alla att rökning är dåligt för vår hälsa. Trots detta röstade jag mot betänkandet om ett rökfritt Europa eftersom det inte finns något annat område där staten har manifesterat sig självt så framgångsrikt som i kampen mot rökning på offentliga platser. Länder inom EU – och det inbegriper oss – ingriper i en hittills okänd skala med rökförbud i medborgarnas privatbostäder.

Vi erfar en statligt subventionerad generell förbudspolitik som är utformad för att få människor att ändra sitt beteende. Detta görs klart i betänkandet. Enhällighet eller – som vi har i dag – praktiskt taget åsiktsgemenskap är ingen garanti för frihet. Snarare gäller motsatsen. I princip frodas friheten – och detta är något som vi borde erkänna – i möjligheten att avvika från normen. Engagerade medborgare är på marsch, vi har ett förmyndarsamhälle, och alla de som har något med detta att göra och som stöder det anser att det inte har något alls att göra med frihet. De har helt fel!

  Renate Sommer (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Ja, jag har också röstat mot betänkandet om ett rökfritt Europa trots att jag därigenom utsätter mig själv för något som närmast motsvarar en häxjakt, även i kammaren förresten. Detta är skälet till varför så många av mina kolleger helt enkelt inte hade modet att rösta mot betänkandet, trots att de inte heller vill ha denna förmyndarpolitik.

Självklar är jag för att skydda icke-rökare, barn och ungdomar, men här gäller det en princip. För det första har vi ingen behörighet när det gäller hälsopolitik. Det är medlemsstaternas sak. Allt annat är en kränkning av subsidiariteten och en konstruerad behörighet på EU-nivå. För det andra, och mer speciellt, har vi fått nog! Vi har fått nog, mina damer och herrar! I åratal har EU fört krig mot rökarna och de överviktiga i Europa, av allt att döma under antagandet att våra medborgare är obegåvade och behöver en förmyndare genom lagstiftning. Det är just detta som jag är emot.

De medborgare som jag företräder är inte dumma. En förbudspolitik är alltid kontraproduktiv och min uppgift är att företräda människor inte att agera förmyndare för dem.

  Daniel Hannan (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Om det någonsin funnits en fråga där det krävts subsidiaritet måste det vara rökning. Förbise hyckleriet med att subventionera tobaksodling inom EU samtidigt som tobakskonsumtion straffbeläggs! Bortse från dubbelmoralen med att avråda från rökning inom EU samtidigt som det uppmuntras utanför EU! Koncentrera er i stället på den mer grundläggande frågan om vad detta har med EU att göra!

Den juridiska och skattemässiga statusen för tobak är väl ändå en nationell fråga och frågan om var och när vi får konsumera det bör beslutas på lokal nivå, dvs. av ägarna till privatägda områden när det gäller dessa områden och av de kommunala myndigheterna när det gäller offentliga platser. Detta bör inte ha någonting med de nationella regeringarna att göra, än mindre med EU. Subsidiaritet, kolleger – minns ni det?

  Marcin Libicki (UEN). – (PL) Fru talman! Under detta sammanträde har vi debatterat Karl-Heinz Florenz betänkande om rätten att röka cigaretter. Jag röstade mot betänkandet eftersom jag anser att restriktioner endast bör införas i de fall då rökning skadar andra människor. Vi kan dock inte förbjuda människor som vill skada sig själva att göra så. Det vore ett intrång i de personliga rättigheterna som går långt utöver någon arbetsgivares rättigheter. Frågan om behandlingsrelaterade kostnader är självklart relevant, men detta är helt enkelt en fråga för dem som är ansvariga för att försäkra andra. Om det ansågs lämpligt skulle taxorna för rökare höjas för att täcka behandlingskostnaderna. Det finns dock en annan fråga som är värd att nämnas, nämligen subsidiaritet. Föregående talare har redan nämnt den och jag instämmer givetvis i att denna fråga, som i vilket fall som helst är helt bristfällig, måste höra hemma under den nationella behörigheten, inte under Europeiska unionens.

  Daniel Caspary (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag välkomnar alla åtgärder i medlemsstaterna för att informera medborgarna om riskerna med rökning. Enligt min mening hör alla dessa åtgärder till medlemsstaternas lagstadgade område, inte Europeiska unionens.

Jag avvisade därför Karl-Heinz Florenz betänkande i slutomröstningen.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Karl-Heinz Florenz betänkande Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå, eftersom jag anser det viktigt att lämpliga åtgärder vidtas för att minska antalet dödsfall och allvarliga sjukdomsfall på grund av tobaksrökning.

Därför stöder jag uppmaningen till kommissionen om att ändra direktiv 2001/37/EG om tobaksvaror med hänsyn till nya vetenskapliga resultat för att se över bestämmelserna om användning av tillsatser och andra ämnen i dessa varor, särskilt cancerframkallande, mutagena eller giftiga ämnen.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Strasbourg är inte Qom och Europaparlamentet är inte den ”allenarådande ledaren” som har sänts ned för att förkunna anständighet och rättfärdighet inom hela unionen. Alla vet att rökning är skadligt för hälsan. Men livet självt är riskabelt, för det slutar alltid med döden. Själv har jag aldrig rökt.

Samtidigt som det inte chockerar mig att vissa vuxna är beredda att ta risken slutar jag aldrig att förvånas över de predikande ayatollorna i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet som genom att utfärda detta betänkande på eget initiativ försöker att ”rädda planeten” till men för människorna och deras svagheter. Jag säger ”nej” till dessa fanatiker.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. − (PL) Som ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och också som icke-rökare som är medveten om de många negativa konsekvenserna av cigarettrökning i vars och ens omedelbara närhet välkomnar jag Karl-Heinz Florenz betänkande: Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå.

Jag anser det helt riktigt av Europaparlamentet att självt skicka ut ett bestämt och entydigt budskap till alla EU-medborgare och medlemsstater för att göra det klart att vi inte vill att människor ska röka på allmänna platser, särskilt inte restauranger, barer och allmänna transportmedel. I synnerhet vill vi inte att människor ska röka på arbetsplatserna.

Vi efterlyser också striktare åtgärder mot försäljningen av cigaretter till underåriga. Dessutom anser jag att införandet av restriktioner bör åtföljas av en bred informationskampanj som täcker mer än de skadliga effekterna av rökning. Det senare är välkänt men det behöver också göras klart att icke-rökarna har rätt att leva i en rökfri miljö inte kan vara beroende av eller begränsad av rökarnas önskemål om att utöva sina rättigheter att röka på icke-rökarnas bekostnad.

Om vår vädjan om ett Europa fritt från tobaksrökning ska bära frukt bör vi ledamöter av Europaparlamentet föregå med gott exempel och sluta att röka på vår arbetsplats. Detta innebär slut på allt rökande i alla parlamentslokaler.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet som eftersträvar inte bara att stödja medlemsstaterna i de striktare åtgärder som de måste vidta för att bekämpa tobaksberoendet utan även för att främja ett bättre folkhälsa.

Tobaksrökning är inte bara en stor källa till luftförorening. De kemikalier som finns i cigaretterna utsätter dessutom både rökare och icke-rökare för allvarliga risker. Detta gäller särskilt i avgränsade utrymmen, som arbetsplatser, barer och restauranger. För mig förefaller det därför väsentligt att vi klart och enhälligt förbjuder rökning på sådana platser.

Införandet av strikt lagstiftning utformad för att ge maximalt skydd för våra medborgares hälsa kan inte genomföras effektivt utan en verklig insats för att varna och informera allmänheten om riskerna med tobaksanvändning. Jag välkomnar därför den beredvillighet som har uttryckts om att inrikta informationskampanjerna på särskilda målgrupper, särskilt ungdomar, gravida kvinnor och föräldrar.

Jag beklagar djup att ett ändringsförslag antagits där kommissionen ombes att undersöka hälsoriskerna med tuggtobak och den inverkan detta har på cigarettkonsumtionen. Jag anser att denna begäran inte hör hemma i ett betänkande av detta slag, eftersom hälsoriskerna med tuggtobak, nämligen cancer i tungan osv., är allmänt kända.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det här betänkandet som innehåller förslag till hur de skador som tobaksrök orsakar inom EU kan minskas. I betänkandet krävs inte EU-lagstiftning, men medlemsstaterna uppmanas att införa omfattande rökförbud inom två år. Förenade kungariket har redan ett sådant förbud, men med tanke på vilka skador tobak orsakar stöder jag förslaget om att sprida den här kloka strategin inom EU.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) Rökförbud är självklart av intresse för folkhälsan och för offentliga byggnader och bör därför välkomnas. Det är även förnuftigt att skydda barn och ungdomar. När det gäller dessa särskilda grupper skulle det dock vara bättre om folk föregick med gott exempel och fortsatte de befintliga kampanjerna mot rökning. Det är dock hyckleri av Europeiska unionen att försöka föreskriva ett storskaligt rökförbud i alla medlemsstaterna när unionen själv inte lyckats uppnå en överenskommelse om parlamentslokalerna.

Vårt demokratiska system och den moderna livsstilen bygger på valfrihet och detta bör följaktligen även gälla rökning. Om en majoritet av befolkningen är för ett rökningsförbud i restauranger kommer detta att bli så på kort eller lång sikt. Det är redan en trend bland befolkningen att bli icke-rökare och i linje med principen om självbestämmande bör det vara en fråga för varje land att besluta om huruvida rökningsförbud ska införas på exempelvis restauranger och vilka former dessa förbud bör ha.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Jag har stött Karl-Heinz Florenz betänkande Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå. Jag anser att det kommer att bidra till att främja skyddet av folkhälsan och bidra till att påtagligt minska de skadliga effekterna av rökning, både hos ungdomar och kroniska rökare. Det kommer att uppnås genom att driva på för ett omedelbart förbud av alla tillsatser som förstärker beroendet och genom att främja förebyggande åtgärder på EU-nivå och medlemsstatsnivå.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Jag är en varm förespråkare för rökförbud på offentliga platser för att skydda folkhälsan och förhindra riskerna med passiv rökning.

Det skotska förbudet mot rökning på offentliga platser har nu tillämpats i 19 månader, och siffror visar att sedan rökförbudet infördes har antalet personer som läggs in på sjukhus på grund av hjärtattacker minskat med 20 procent.

Rökförbudet har därför räddat liv och varit effektivt när det gäller att främja en bättre hälsa för invånarna i Skottland. Jag ser fram emot att uppleva att denna strategi tillämpas i resten av Europa.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig.− (PL) Jag röstade för Karl-Heinz Florenz betänkande: Mot ett rökfritt Europa: policyalternativ på EU-nivå.

Tobaksrökning är ett mycket skadligt ämne. Det innehåller tusentals kemiska ämnen, bland annat över 250 cancerframkallande och giftiga beståndsdelar. Minsta lilla exponering för dessa ämnen kan bidra till att utveckla cancer. Tobaksrökpartiklar avlagras permanent i slutna lokaler och orsakar luftförorening som inte ens de bästa ventilationssystemen kan hantera effektivt.

Tusentals människor dör varje år i EU till följd av passiv rökning. Dessa dödsfall skulle kunna förebyggas. Det måste vara möjligt för alla EU-medborgare att bo och arbeta i omgivningar som är fria från tobaksrök. Det måste betonas särskilt när det gäller offentliga institutioner och lokaler. Sjuttio procent av befolkningen i EU röker inte. Vi måste komma ihåg detta och se till att dessa människor kan leva i en ren och säker miljö.

– Förslag till resolution RC-B6-0376/2007

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Jag röstade mot betänkandet eftersom det inte klart avspeglar EU:s ståndpunkt i fråga om Turkiet. Det är nödvändigt att frysa anslutningssamtalen med Turkiet helt. Det finns flera skäl till detta. För närvarande är Turkiet en opålitlig partner. Genom att vägra Turkiet EU-tillträde, och med andra ord tala om för turkarna sanningen om deras framtida EU-medlemskap, skulle vi hjälpa landet att till sist demokratisera sitt samhälle.

Turkiet fortsätter att ockupera en EU-medlemsstat: 40 procent av det cypriotiska territoriet är ockuperat av turkisk militär. Det finns ingen religionsfrihet i Turkiet. Icke-muslimer, kristna, medlemmar av den kristna ortodoxa kyrkan och protestanter utsätts för förföljelse eftersom de inte tillåts bygga kyrkor. Fem hundra ortodoxa kyrkor har förstörts samtidigt som muslimer bygger moskéer överallt i EU. Det finns inte någon yttrandefrihet i Turkiet. Turkiet förnekar massakern på en tredjedel av den armeniska befolkningen tidigare i historien. Landet förbereder sig för ännu ett militärt ingripande i Irak. Det löser inte problemen med den kurdiska minoriteten på dess territorium. Turkiet är inte Europa och hör inte hemma i EU. Ett privilegierat partnerskap med Turkiet, i stället för fullt medlemskap, är fullt tillräckligt.

  Christoph Konrad (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag röstade inte för resolutionen om Turkiet eftersom jag är mycket oroad över att det turkiska parlamentet har godkänt ett militärt angrepp mot Irak. Detta kunde inte beaktas i betänkandet men är en mycket aktuell fråga.

Att vidta åtgärder mot en terroristgrupp är något helt annat än att rösta för att invadera ett grannland. Det är inte i EU:s intresse att se någon destabilisering av Irak. Vi bör påminna Turkiet om att det som kandidatland bör beakta EU:s intressen inom ramen för de gemensamma intressena. Detta visar att fullt medlemskap för Turkiet – som jag händelsevis inte stöder – med dess gränser som delas med Iran och Irak skulle helt rita om den politiska kartan inom EU. Enligt min mening bör vi bespara oss själva de därmed förknippade riskerna.

  Philip Claeys (ITS). – (NL) Fru talman! Jag röstade mot Ria Oomen-Ruijtens resolution eftersom jag anser att parlamentet bör spela en mer aktiv och mer ambitiös roll i övervakningen av förhandlingarna med Turkiet.

Nu tycks det som om vi måste se till att inte såra herrarna Erdoğans och Güls känslor. Det blir allt mer uppenbart att Turkiet är ett kandidatland som inte liknar något annat. Turkiet tycks inte behöva hålla sig så strikt till Köpenhamnskriterierna, trots alla löften från rådet, kommissionen och parlamentet om att landet skulle behöva göra det.

Så som saker och ting utvecklas bör vi inte alls bli förvånade om fler och fler EU-medborgare vänder ryggen åt unionen.

  Frank Vanhecke (ITS). – (NL) Fru talman! Denna nya omröstning om Turkiets anslutning är en tydlig illustration av det inte bara är så att Europa är långt borta för de flesta av våra medborgare och inte någon viktig angelägenhet för dem utan att EU-institutionerna själva alltmer fjärmar sig själva från EU-medborgarna.

För eurokraterna är Europa inte längre riktigt Europa och vi går tanklöst med på att förbereda anslutningen av ett land som inte alls är europeiskt, varken politiskt, kulturellt eller religiöst, inte ingår i euro och inte ens är europeiskt i geografisk bemärkelse. Dessutom har hela saken tvingats på oss på ett odemokratiskt sätt, eftersom den överväldigande majoriteten av EU-medborgarna verkligen är emot Turkiets anslutning, men tillåts inte yttra sig.

Medborgarna tillåts inte yttra sig om Turkiet, precis som de inte tillåts yttra sig om den nya konstitutionen som vi inte får lov att kalla konstitution. Är eurokraterna faktiskt rädda för demokrati, rädda för att rådfråga folket? Europa sköts på ett alltmer odemokratiskt och antidemokratiskt sätt och det kommer att sluta illa.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Fru talman! För två veckor sedan dömdes Hrant Dinks son Arat Dink och förläggaren Serkis Seropyan till ett års fängelse enligt artikel 301, det vill säga för att ha förolämpat turkiskheten. Vad bestod deras brott i? För ett år sedan, det vill säga före mordet på Hrant Dink, publicerade deras tidning Argos en artikel som uppgav att Hrant Dink i en intervju med Reuters hade sagt att det dödande som ägde rum 1915 var ett folkmord. Tidningen rapporterade således endast detta, och det var allt.

Jag anser det därför oerhört viktigt att rösta för vår resolution där Turkiet uppmanas att erkänna det armeniska folkmordet. Jag säger detta som vän av Turkiet. Det skulle vara bra om Turkiet förstod att detta inte är avsett som en ställningstagande mot Turkiet. Det rör sig snarare om EU:s sedvana att försöka skapa ett bättre samhälle där historiens fasor kan undvikas. Ett tänkesätt där den nationella identiteten skyddar sig själv genom en straffbalk, där artikel 301 är en ständigt återkommande referensram och där en nations misstag förnekas, strider starkt mot denna sedvana.

En av grunderna för den europeiska identiteten är att se historien i vitögat och göra upp räkningen. Det armeniska folkmordet är en historisk sanning. Parlamentet kommer att kräva att Turkiet erkänner det i resolutionen vid inledandet av förhandlingarna.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag vill stödja de förslag till ändringar av texten som har lagts fram inför dagens omröstning om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet och genom att göra detta kan vi erinra om slutsatserna från Europeiska rådets möte i Bryssel i december 2006. Där fastställdes principen att Europeiska unionen när det gäller utvidgning ska kräva att varje kandidatland till fullo uppfyller alla Köpenhamnskriterier men att det för varje utvidgning fortfarande ska krävas att unionen har kapacitet till fortsatt integrering.

Relativt många av er har sedan en tid tillbaka känt till tvivlen eller snarare farhågorna som jag har om att Europeiska unionen kan fortsätta att fungera på rätt sätt om Turkiet blir en av medlemsstaterna.

Naturligtvis är Turkiet ett ”vänligt” sinnat land och i geostrategiska termer är det en mycket viktig partner till Europeiska unionen. Jag är därför helt för att EU behåller ett privilegierat partnerskap med Turkiet. Däremot motsätter jag mig mycket starkt att just detta land blir en del av gemenskapen.

Dessutom anser jag att problemen med att integrera Turkiet som en potentiell medlemsstat kommer att bli allt tydligare ju längre anslutningsförhandlingarna fortskrider.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag gratulerar föredraganden till att ha lagt fram resolutionen om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Turkiet. Ria Oomen-Ruijtens förslag till resolution är ett balanserat samförståndsdokument där hon har strävat efter att täcka alla aspekter av detta speciella problem.

Turkiet gratuleras å ena sidan i resolutionen till att nyligen ha hållit det första fria och rättvisa valet. Den turkiska regeringen uppmanas att påskynda reformprocessen och landets avsikt att anta en ny civil konstitution välkomnas. I resolutionsförslaget efterlyses vidare att ett nytt politiskt initiativ tas till en varaktig lösning av kurdfrågan. Det hänvisas även till försök att nå fram till en uppgörelse om Cypernfrågan inom ramen för FN.

Å andra sidan, och detta är i överensstämmelse med den ståndpunkt som stöds av Frankrike, välkomnar jag att man i resolutionen erinrar om att Turkiets anslutning fortsätter att vara beroende av att landet helt uppfyller Köpenhamnskriterierna och av att EU har kapacitet till fortsatt integration.

Av samtliga dessa skäl har jag beslutat att stödja antagandet av resolutionen i den slutliga omröstningen i kammaren. Jag kan endast återigen djupt beklaga att parlamentet inte formellt har uppmanat Turkiet att erkänna det armeniska folkmordet 1915.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Som vi tidigare framhöll har flera frågor väckts av förhandlingarna om Turkiets anslutning till EU. Processen uppmuntras av de främsta krafterna vilka trots motsägelserna syftar till att integrera detta fantastiska land i EU:s inre marknad och därmed få kontroll över dess ekonomi och utnyttja dess geostrategiska position för sina egna planer i Mellanöstern, Kaukasien och Centralasien.

Resolutionen är därför belysande i detta avseende genom att understryka att ”Turkiet är ett mycket viktigt transitland för diversifieringen av gasleveranserna till EU” och ”energiprojekt som involverar Turkiet i Sydkaukasien” och även ”Turkiets geostrategiska läge i regionen” vars ”transport- och logistikområde kommer att bli viktigare under de kommande åren”.

Här följer några av de aspekter som borde understrykas:

- Turkiet har inte vidtagit några åtgärder för att erkänna Cypern – en EU-medlemsstat – och militären ockuperar fortfarande norra delen av ön och nonchalerar FN:s resolutioner om frågan.

- De turkiska myndigheterna förtrycker fortfarande den kurdiska befolkningen och förnekar deras legitima kulturella, politiska och sociala rättigheter.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet om Turkiets framsteg på vägen mot anslutning till EU innehåller några ytterst falsktklingande gratulationer till den turkiska regeringen och dess nya president. Betänkandet är ett hycklande och verkningslöst uttryck för önsketänkande om de mänskliga rättigheterna i vaga och allmänna termer, fördömande av terrorism och omnämnande av EU:s och Turkiets gemensamma kamp mot den.

Å andra sidan finns det inga som helst hänvisningar till de turkiska militärstyrkornas fortsatta ockupation av Nordcypern. Det finns inte heller någon tillstymmelse till fördömande av Turkiets fortsatta vägran att erkänna republiken Cypern och inga påtryckningar utövas i denna fråga. Det finns inget fördömande av den turkiska regimens politik att bestrida Greklands suveräna rättigheter eller av dess hot att använda våld mot sina grannländer. Det finns inget allvarligt fördömande av de turkiska myndigheternas grymma förföljelse av och brott mot den kurdiska befolkningen. Det finns inte någon antydan till anspelning på den politiska förföljelsen som den turkiska medelklassen i alla dess skepnader, både pro-burka och sekulära, bedriver mot kommunister och andra progressivt sinnade människor. Trots detta uppmanas Turkiet att inte använda oproportionerligt våld i det överhängande anfallet mot norra Irak!

När det gäller EU avspeglar betänkandet de mäktiga imperialistiska ländernas mål i linje med deras geopolitiska intressen i det vidare området.

Det är i det turkiska folkets och andra folks intresse att motsätta sig Turkiets integration i EU och dess imperialistiska planer.

  Pierre Pribetich (PSE), skriftlig. – (FR) Resolutionen förlorar sin verkan eftersom viktiga ändringsförslag om erkännandet av det armeniska folkmordet har avvisats av en majoritet av ledamöterna.

Jag är och förblir för Turkiets anslutning till EU. Men vissa historiska fakta måste erkännas i anslutningsprocessen.

Vidare är jag helt emot den motsägelse som parlamentet nu har introducerat. I punkt 5 i resolutionen av den 28 september 2005 uppmanas Turkiet att erkänna det armeniska folkmordet och detta erkännande betraktades som en förutsättning för anslutningen till EU. Beslutet att utelämna det armeniska folkmordet i den nya resolutionen är ett steg tillbaka som jag inte kan stödja.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Oberoende av slutresultatet måste de pågående förhandlingarna med Turkiet medföra de reformer som landet så desperat behöver och som i sig är den viktigaste aspekten av ett lands eventuella anslutning till EU.

I detta sammanhang måste vi betrakta AKP:s seger mer som ett åtagande om ekonomisk reform än som en röst för islam.

Med hänsyn till den senaste utvecklingen måste kurdfrågan tacklas i samarbete med Förenta staterna, med tanke på Irak där den kurdiska norra delen är fredlig. Å andra sidan kan vi inte avhålla oss från att kritisera de kurdiska terroristangreppen i Turkiet eller avsaknaden av integration och accepterande av kurderna inom själva Turkiet.

Slutligen kan vi aldrig nog betona Turkiets geostrategiska betydelse när det gäller säkerheten vid Europas gränser, energiförsörjningen, särskilt som alternativ till ett beroende av rysk gas, som partner i dialogen med islamska länder och när det gäller Irakfrågan.

Av alla dessa skäl måste EU:s strategi var allvarligt menade och bestämda förhandlingar.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig.– (FR) Jag röstade för resolutionen där Turkiet uppmanas att öka sin reformtakt.

Vi måste uppmana Turkiet att göra mer: för att säkra civil kontroll över militären, för att ha nolltolerans mot tortyr, för att skydda kvinnor och minoritetsgrupper och för att erkänna det armeniska folkmordet.

Hanteringen av kurdfrågan måste också användas som kriterium för bedömningen av reformprocessen. I det betänkande som vi har röstat om uppmanas den turkiska regeringen att ta politiska initiativ i syfte att finna en hållbar lösning på kurdproblemet. I betänkandet beklagas också kränkningen av Iraks territorium samtidigt som PKK:s våld givetvis också fördöms.

Det handlar inte i sig om att angripa Turkiet utan är en erinran om att vi inte kan ha dubbelmoral, att vi inte kan köpslå om de värden som vi sätter så högt.

Det vore också katastrofalt att fortsätta att ignorera den allmänna opinionen, som återigen uttrycktes i en opinionsundersökning utförd av Notre Europe före Lissabontoppmötet. Människor i Europa är oroade över dåligt förberedda beslut om framtida utvidgningar och över EU:s kapacitet att absorbera fler länder efter den stora våg av nya anslutningar som ägde rum mellan 2004 och 2007.

  Renate Sommer (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag stöder resolutionen om Turkiet. Den turkiska regeringen måste energiskt genomföra varaktiga reformer.

När det gäller det armeniska folkmordet måste ett land som vill gå med i EU ta ställning till de mörka inslagen i sin historia, även om Turkiets erkännande av folkmordet inte ingår i Köpenhamnskriterierna.

Generellt sett har Turkiet en lång väg kvar innan landet uppfyller Köpenhamnskriterierna. Påtagliga brister kvarstår när det gäller de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter, civila och politiska rättigheter och den allmänna svagheten i Turkiets demokrati i förhållande till militären.

Inga framsteg har ännu skett i Cypernfrågan. Därför måste vi fortsätta att trycka på i år om ratificeringen av Ankaraprotokollet. Utan detta och också utan tillbakadragande av de turkiska trupperna från ön kan det inte bli någon lösning. Turkiet tycks av allt att döma vägra att förstå att det finns 27 medlemsstater i Europeiska unionen och en av dem är republiken Cypern!

I fråga om konflikten i sydöstra Turkiet har planerna på att göra intrång i norra Irak funnits åtminstone sedan våren 2006. För närvarande kan det befaras att invasionen faktiskt kommer att äga rum. Ett land som – trots internationellt stöd för skyddandet av dess gränser – tar sig rätten att bryta mot internationell rätt när det finner det lämpligt har diskvalificerat sig från anslutning till Europeiska unionen en gång för alla.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. − (PL) Jag avstod från att rösta i den slutliga omröstningen om förbindelserna mellan EU och Turkiet. Detta berodde på att trots förhandlingarna under de senaste månaderna finns det ingen hänvisning i resolutionen till frågan om Turkiets ansvar för massakern på armenier 1915.

Turkiet försöker censurera det internationella samfundet när det gäller denna fråga. Det senaste beviset på detta var de påtryckningar som utövades på den amerikanska kongressen. Den senare vidhöll dock och intog en vederbörlig ståndpunkt. Det är ett misstag att ge efter för oberättigade påtryckningar från Turkiet i denna fråga.

Jag vill dock tillägga att jag mycket uppskattar tillägget i den ovannämnda resolutionen av uttalandena om rättigheterna för de kristna minoriteterna i Turkiet, så som rätten att utbilda präster och rätt för kyrkliga institutioner att vara juridiska personer.

  Dominique Vlasto (PPE-DE), skriftlig.– (FR) Jag bestämde mig för att avstå från att rösta om resolutionen om förbindelserna mellan EU och Turkiet för att signalera mitt motstånd mot de anslutningsförhandlingar som för närvarande är på gång. De två senaste händelserna borde göra oss medvetna om riskerna med denna hypotetiska anslutning. För det första är det den politiska kris som landet genomgick innan den nya presidenten för republiken avlade ämbetseden: detta illustrerar spänningarna i det turkiska samhället och också hur bräckliga landets institutioner är. Jag tänker också på de spänningar som har byggts upp vid den irakiska gränsen och risken för att detta kan destabilisera ett av de få områden i landet där våldet har tyglats. Det turkiska parlamentets beslut att ge armén tillstånd att göra militära intrång i Irak är oacceptabelt. Turkiet spelar en farlig roll i regionen och EU bör inte ge något stöd till dessa populistiska och aggressiva handlingar.

Allt detta kan inte annat än förstärka min övertygelse: om vi utvidgar unionen till Iraks gränser kan jag inte se vad vi har kvar som är europeiskt. Jag anser att Turkiet fortfarande inte är värdigt att anslutas till EU. Det är vår sak att lägga fram ett alternativ: här erbjuder den Medelhavsunion som Nicolas Sarkozy föreslagit verkligen en möjlighet som bör utnyttjas av EU och av Turkiet.

  Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Jag röstade inte för Europaparlamentets resolution om förbindelserna mellan EU och Turkiet därför att utvidgning av Europeiska unionen och Turkiets anslutning till gemenskapen är ganska allvarliga frågor som kräver mer detaljerad kunskap och en intensifierad diskussion. Enligt min mening bör samma regler för anslutningsprocessen tillämpas för alla länder.

De föreslagna ändringarna där man efterlyste ett erkännande av det armeniska folkmordet och en ursäkt till Armenien och det armeniska folket antogs inte av kammaren. Det är bara ett sådant erkännande och en sådan ursäkt som kan driva på försoningen mellan Turkiet och Armenien. Vidare fortsätter Turkiet att hindra framstegen i sökandet efter en lösning på Cypernproblemet. Den gränsöverskridande militära operationen mot kurder som bor utmed gränsen mot Irak, och som godkändes i en deklaration utfärdad av det turkiska parlamentet, kommer inte att leda till en konstruktiv lösning på terrorismproblemet i landet. Det kommer helt enkelt att leda till en destabilisering av hela regionen.

Det finns inte heller några tecken på framsteg när det gäller religionsfrihet inom det turkiska territoriet. Säkerheten för kristna som bor i Turkiet och respekten för deras rättigheter garanteras inte. På senare tid har vi bevittnat våldsangrepp på kristna präster, missionärer, utgivare och konvertiter. Turkiet har inte heller återöppnat den ortodoxa kyrkans seminarium, utan vilket denna urgamla kyrkas existens hotas.

10. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl.14.00 och återupptogs kl. 15.00)

ORDFÖRANDESKAP: LUIGI COCILOVO
Vice talman

11. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

12. Förbindelserna mellan Europeiska unionen och Serbien (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande (A6-0325/2007) av Jelko Kacin för utskottet för utrikesfrågor med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Serbien [2007/2126(INI)].

  Jelko Kacin (ALDE), föredragande. – (SL) I dag talar jag som föredragande, men samtidigt som liberaldemokrat, som sloven, som före detta jugoslav och som europé. För endast 15 år sedan splittrades det land där jag är född av ett antal blodiga krig som pågick i ett helt decennium.

I dag brottas många länder i regionen, däribland Serbien, fortfarande med de förödande effekterna av konflikten. För dessa sköra och unga demokratier är EU-medlemskapet ett verksamt incitament till fortsatt demokratisering. Det EU som dessa länder vill ansluta sig till så snart som möjligt, bygger på gemensamma värden och normer, varav en av de viktigaste är rättsstatsprincipen.

När det gäller balkanländerna är det dock inte bara fråga om reform av det rättsliga systemet utan också om fullt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag.

(EN) Än så länge har Serbien inte lyckats uppfylla sin nationella och internationella skyldighet att anhålla de fyra återstående personer som är misstänkta för krigsförbrytelser, inklusive Mladić och Karadžić, som anklagas för att ha iscensatt avrättningen av nästan 8 000 civila i Srebrenica. Alla som dödar en enda människa begår ett brott, men de som begår folkmord utgör en internationell och politisk utmaning.

Jag besökte Srebrenica innan jag utarbetade det här betänkandet. Jag tror på serbisk självrespekt. Det är därför jag insisterar på att den serbiska staten måste bevisa att den samarbetar med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien. I maj tillträdde en ny EU-vänlig regering och ett av dess viktigaste mål var samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien. Det är en utveckling som jag varmt välkomnar. Jag välkomnar även det faktum att regeringen agerade mot, grep och överlämnade två av de sex efterlysta rymlingarna, Tolimir och Djordjevic.

Dessa gripanden visar att Serbien kan hitta och gripa de återstående krigsförbrytarna. Som chefsåklagare Del Ponte har påpekat är inte det största hindret bristande förmåga, utan snarare kapaciteten att omvandla förmåga till påtagliga resultat. Därför har EU inte råd att göra avkall på dess villkorsprincip vid detta kritiska ögonblick.

I takt med att spänningarna när det gäller Kosovos framtida status växer vore det fel att ge efter när det gäller EU:s villkorsprincip och att vara alltför ivrig att göra eftergifter gentemot de styrande i Belgrad eftersom detta varken gynnar EU eller Serbien på sikt. Att blunda för krigsförbrytare kanske passar modern Realpolitik, men det bidrar inte till långvarig fred eller stabilitet i området.

Ofta sägs det att Serbien är nyckeln till stabiliteten i området, men politikerna i Belgrad har fel om de tror att Serbien ska specialbehandlas. För Serbien vore det positivt att använda sina medborgares stora förmåga och potential för att föregå med gott exempel inför grannländerna i området i stället för att låta dem tyna bort på grund av serbisk motspänstighet.

Det är sant att EU inte kommer att bli fullständigt förrän Balkanstaterna blir en del av unionen, men detta får inte ske till varje pris och definitivt inte till priset av att internationell lagstiftning undergrävs och grundläggande europeiska värden ignoreras.

Serbiens medborgare har rätt att få veta sanningen om den krigspolitik som förts i deras namn. Detta är en anledning till att jag stöder den särskilda åklagarens senaste initiativ om att avslöja de politiska motiven bakom mordet på premiärminister Djindjić. Det är också anledningen till att jag beklagar den eftergivenhet som kännetecknade den serbiska krigsdomstolens domar mot fyra medlemmar av Skorpionerna för avrättningen av sex muslimer från Srebrenica.

Det finns en fantastisk ekonomisk och kulturell potential i Serbien och ett brett urval talangfulla individer på alla områden. Den nya regeringen har visat sig ha en rad dynamiska och ambitiösa ministrar. Det råder ingen tvekan om att Serbien har såväl administrativ som institutionell kapacitet för att professionellt hantera ytterligare förhandlingar om EU-medlemskap.

De senaste månaderna har framsteg gjorts på flera områden, till exempel i slutförandet av de tekniska samtalen i samtal med förhandlingarna om stabiliserings- och associeringsavtal, ratifikation av Kyotoprotokollet, Centraleuropeiska frihandelsavtalet och valet av ombudsman, chef för den serbiska nationalbanken, kommissarie för information till allmänheten och medlemmar till rådet för offentlig tillsyn.

Dessvärre har få påtagliga framsteg gjorts när det gäller utnämningen av domare till den konstitutionella domstolen. Dessutom fortsätter det offentliga nedsvärtandet av de aktörer för det civila samhället som kritiserar regeringen eller drar uppmärksamheten till känsliga frågor såsom krigsförbrytelser. I anslutning till detta vill jag påpeka att jag fördömer den senaste tidens händelser i Novi Sad där en nynazistisk organisation anföll en fredlig samling individer som hade samlats för en antifascistisk demonstration. Det är nödvändigt att de behöriga myndigheterna hittar gärningsmännen och noggrant utreder brottet.

Samtidigt erkänner jag att EU:s stränga viseringssystem, som förhindrar vanliga serber från att träffa sina likar i Europeiska unionen, bromsar Serbiens demokratiska utveckling och bidrar till främlingsfientlighet och nationalism.

Jag välkomnar de avtal som har förhandlats fram. Trots att dessa utgör ett viktigt första steg måste det slutgiltiga målet vara att alla medborgare i området erbjuds friheten att resa. Känner ni till att endast en tiondedel av serberna äger ett pass? Vi måste ge resten av befolkningen något konkret. Jag uppmanar rådet att se till att avtalen träder i kraft i början av nästa år samt att dessutom upprätta en konkret färdplan för visumfrihet.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka mina assistenter, kolleger och parlamentsledamöter, sekretariatet på utskottet för utrikesfrågor, de politiska grupperna, kommissionen, den serbiska EU-delegationen och det serbiska kontoret för europeisk integration.

Avslutningsvis vill jag lägga till en kort personlig kommentar. Som en av mycket få parlamentsledamöter som är födda på Västra Balkan är jag mycket stolt över att ha varit föredragande. Mitt land Slovenien blev inte EU-medlemsstat för att det var enkelt utan för att det var svårt. Vi lyckades, precis som de serbiska politikerna, intellektuella och affärsmännen också kommer att göra när de beslutar sig för det. Jag uppmanar Serbien och det serbiska folket att vakna upp, att börja hjälpa sig själva, att hjälpa sina grannar, att hjälpa hela området och att förena sig med oss. Gör det. Ni är tillräckligt starka. Tillsammans kommer vi att lyckas.

  Talmannen. − Jag tackar kammaren för dess överseende i fråga om den vanliga tidstilldelningen. Jag ber kammaren om ursäkt på föredragandes vägnar. Tack.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Serbien ligger naturligtvis inom europeiskt område och vi vet alla att landet under de senaste åren drabbats av stora svårigheter. Ja, mer än så, ytterst svåra prövningar på grund av dess betydelse för stabiliteten och utvecklingen i västra Balkanregionen. EU har försökt att hjälpa Serbien att klara dessa prövningar genom att förstärka och göra fördelarna med de europeiska utsikterna mer påtagliga och synbara.

Vi har därför försökt att för det serbiska folket och myndigheterna visa prov på vårt åtagande att föra Serbien närmare EU. Vi har försökt att visa att det finns ett alternativ genom att hjälpa de pro-europeiska politiska och sociala krafterna som är för genomförandet av de nödvändiga reformerna att befästa landets demokrati och utveckling.

Stabiliserings- och associeringsavtalen utgör ett viktigt steg mot att föra länderna på västra Balkan närmare unionen. De utgör också ett viktigt instrument för att klargöra de europeiska utsikterna. Här anser vi att det är mycket positivt att kommissionen slutför förhandlingarna med Serbien om ett stabiliserings- och associeringsavtal. Vi hoppas innerligt att villkoren för att kommissionen ska underteckna avtalet snart kommer att vara uppfyllda.

Det finns starkt politiskt stöd i rådet för att stabiliserings- och associeringsavtalet ska undertecknas så snart som villkoren är uppfyllda. Innan rådet kan genomföra avtalet måste dock Serbien till fullo samarbeta med internationella krigsförbrytartribunalen.

Möjligheten för det serbiska folket att lättare resa till EU borde också kunna förstärka banden mellan oss och utan tvivel bidra till demokratiseringsprocessen och till en positiv inställning till EU i det serbiska samhället.

De viseringsunderlättnader och återtagandeavtal som undertecknades i september och som kommer att träda i kraft i januari 2008 är enligt min mening oerhört viktiga.

Kommissionen har kommit överens med Serbien om att inleda dialogen om viseringslättnader efter det att dessa avtal har trätt i kraft. EU har också gjort det klart för Serbien att dess integreringsprocess inte bara är kopplad till frågan om att avgöra Kosovos framtida ställning. Varje land avancerar mot att bli medlem i Europeiska unionen enligt sina egna meriter och i enlighet med villkoren i stabiliserings- och associeringsprocessen och Köpenhamnskriterierna.

Herr talman, mina damer och herrar! Avslutningsvis måste jag ännu en gång påminna om hur viktigt EU:s ordförandeskap anser det vara att med Europaparlamentet kunna diskutera betydelsen både för Serbien självt och för regionen av att se till att Serbien får en europeisk framtid. Det kan inte råda någon tvekan om att länderna på västra Balkan förblir en av EU:s prioriteringar och att vårt slutmål är att skapa en situation med fred, stabilitet, demokrati och välstånd i regionen.

Det är därför som vi har en vision om att integrera dessa länder i unionen, med stabiliserings- och associeringsprocessen som fortsatt ram för förberedelserna av den eventuella anslutningen. Serbien är ett land med stor geostrategisk betydelse för stabiliteten i hela regionen, vilket är skälet till att det är viktigt med framsteg för att uppnå EU:s slutmål i fråga om länderna på västra Balkan: att se detta bli en region av stabilitet, fred och framsteg.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Jelko Kacin till hans grundliga betänkande som fångar de viktiga aspekterna av den nuvarande relationen mellan EU och Serbien. Jag har bett mina tjänstemän att följa upp rekommendationerna i betänkandet, som redan har visat sig vara användbara i förberedelserna av kommissionens årliga lägesrapport som ska antas den 6 november.

I betänkandet framhävs en rad områden där både EU och Serbien måste öka sina insatser och jag stöder detta till fullo. Jag instämmer framför allt med viseringslättnadernas betydelse och med uppmaningen att framsteg nu måste göras när det gäller visumfrihet.

Av just detta skäl har kommissionen tillkännagett sin avsikt att i början av nästa år inleda en dialog med alla länderna på Västra Balkan om en färdplan för visumfrihet genom att fastställa krav och villkor för denna plan. Denna fråga är ytterst viktig, inte minst för att ge den unga generationen i området konkreta bevis på vad EU verkligen innebär.

Vi befinner oss i ett mycket kritiskt tidsskede när det gäller vår relation till Serbien. De senaste två veckorna har jag haft intensiva diskussioner om det aktuella läget med rådets ordförandeskap, med medlemsstaterna och med de serbiska myndigheterna. Det kommer knappast som någon överraskning att processen med Kosovos status och stabiliserings- och associeringsavtalet, inklusive villkorsprincipen som tillämpas av Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien, var de viktigaste frågorna.

Kosovosamtalens deadline den 10 december närmar sig snabbt och den internationella trojkans arbete går in i ett avgörande skede. Vi stöder helhjärtat det arbete som EU:s representant ambassadör Wolfgang Ischinger har genomfört och vi kommer att pröva alla medel för att hitta en lösning.

Nu är det nödvändigt att företrädare för de två parterna i Belgrad och Priština tar sitt ansvar och på allvar engagerar sig i de konstruktiva förslag som kan leda till en framförhandlad hållbar lösning. Jag har även haft intensiva diskussioner med medlemsstaterna och med de serbiska myndigheterna om stabiliserings- och associeringsavtalet. Detta avtal kommer att utgöra en politisk milstolpe i vår relation med Serbien. Det kommer att vara en inkörsport mot kandidatstatus för medlemskap i Europeiska unionen.

Kommissionen har först förhandlat och därefter slutfört det tekniska arbetet med förslagstexten till detta avtal som för närvarande utvärderas av medlemsstaterna i rådets arbetsgrupp.

Kommissionen arbetar intensivt med ordförandeskapet och medlemsstaterna för att slutföra en rättslig och språklig översyn av texten så att vi från EU:s sida snart ska vara formellt redo att underteckna avtalet, under förutsättning att de politiska villkoren uppfylls – nämligen ett helhjärtat samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien – vilket bör leda till att de återstående misstänkta personerna anhålls. Såvitt jag förstår överensstämmer detta med rekommendationen i ert betänkande till rådet.

När det gäller Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien betraktar jag, vilket jag sagt tidigare, snarare Serbiens glas som halvfullt än som halvtomt. Jag har tydligt förklarat för den serbiska regeringen att undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet är inom räckhåll. Nu handlar det om politisk vilja och om att omvandla förmåga till resultat. När Serbien är redo, genom att ha uppfyllt villkoren, kommer vi också att vara redo. Det är uppenbart att bollen nu ligger hos Serbien.

Samtidigt bör vi även visa uppskattning för de insatser som Serbien har gjort så här långt. Alltför ofta tenderar dessa att glömmas bort i våra debatter. Sedan 2004 har Serbien samarbetat när det gäller att hitta och överlämna 20 av de 24 personer som är misstänkta för krigsförbrytelser av Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien. Det visar att vår villkorsprincip fungerar.

Samarbetet med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien får emellertid inte vara en process som slås på och av, och mer behöver göras för att uppnå ett helhjärtat samarbete, framför allt när det gäller ökad eftersökning och tillgång till arkiv och dokument.

Chefsåklagaren kommer att återvända till Belgrad i morgon och stanna där två dagar, och kommissionen kommer att ta stor hänsyn till hennes slutsatser när vi utvärderar inledningen av stabiliserings- och associationsavtalet.

Undertecknandet kommer sedan att vara beroende av ett helhjärtat samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien och vi kommer att bedöma detta tillsammans med rådet. Detta innebär att Serbien måste göra allt som står i dess makt för att hitta och gripa de efterspanade personerna och förse Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien med all nödvändig information som kan leda till ett gripande och överlämnande till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Sammanfattningsvis har Serbien verkligen en fantastisk ekonomisk, kulturell och intellektuell potential som bara väntar på att frigöras i strävan mot landets framtid i Europa.

Kommissionen är starkt engagerad i Serbiens Europaperspektiv. Jag är övertygad om att landet kan göra relativt snabba framsteg på dess väg mot Europa när de nödvändiga villkoren uppfylls.

Detta är avgörande, inte bara för Serbiens europeiska strävan, utan även för stabiliteten och framstegen på hela Västra Balkan. Därför är det hög tid för Serbien att vända blad och lämna dess smärtsamma förflutna bakom sig för att helt och fullt närma sig en framtid i Europa.

  György Schöpflin, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Alla i denna kammare är överens om att Serbien har en framtid i Europa och att denna framtid är mycket eftersträvansvärd för både Serbien och Europa. Frågan är bara hur landet ska ta sig dit.

Problemet är att trots att Serbien verkligen har några av de egenskaper som kännetecknar demokrati så har landet fortfarande inte en stabil demokratisk infrastruktur. Det kommunistiska arvet och krigen efter Jugoslaviens sönderfall har satt djupa spår i det serbiska samhället och därför är det mycket svårare att stödja tillförlitliga och neutrala institutioners verksamhet. Rättsstatsprincipens svaghet, korruptionen, nepotismen och den oroväckande höga nivån av slumpartade våldsyttringar visar att samhället måste genomgå en kraftig förändring innan demokratin kan anses uppfylla Köpenshamnskriterierna.

Den kanske mest förödande delen av arvet är det faktum att nationalismen bibehåller sin attraktionskraft för en politiskt viktig del av samhället, där en del av eliten ingår. För huvudpersonerna inom serbisk, etnisk nationalism har serbiskt medborgarskap samma utsträckning som den serbiska nationen. Detta drabbar den icke-serbiska delen av det serbiska samhället mycket hårt. På det här området har landets politiska elit haft mycket att uträtta. Det är bara Serbien – landets politiska elit och det serbiska samhället – som kan genomföra den nödvändiga förändringen mot demokrati, mänskliga rättigheter och medborgarskap.

Å andra sidan visar slutsatserna i detta tänkvärda betänkande på ett övertygande sätt hur denna förvandling kan ske och hur Serbien återigen kan finna sin plats i Europa.

  Justas Vincas Paleckis, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vintern är snart här, men den politiska stämningen i Serbien blir allt varmare. Det är därför PSE-gruppen genom att delta i utarbetandet av detta betänkande anstränger sig särskilt för att förstå situationen i en nation som har förlorat en privilegierad ställning i den forna jugoslaviska federationen, en nation vars nationalistiska utbrott har skadat hela området, ödelagt många liv, skördat flera offer och till följd av detta utsatts för bomber och raketer.

Trots allt vill majoriteten av landets befolkning ingenting annat än att följa vägen mot Europa och på så sätt läka sina egna och grannländernas sår. Detta betänkande är ett försök att på ett vänligt men samtidigt krävande sätt hjälpa landet att skapa vägskyltar för denna viktiga väg. Jag vill särskilt tacka vår kollega Jelko Kacin som inte bara lade ner mycket arbete, utan även klokhet och hjärta i betänkandet.

Jag vill framhäva den EU-positiva serbiska regeringens framgångsrika arbete i den här långt ifrån enkla situationen. Dess agerande har gjort det möjligt för Europaparlamentet att föreslå ett undertecknande av stabiliserings- och associeringsavtalet, kanske rent av i slutet av detta år. Men huruvida landet kommer att kunna vända blad när det gäller relationen till EU är till stor del upp till serberna själva. Vi kommer att hålla fast vid vår åsikt att avtalet inte kommer att undertecknas förrän Serbien visar resultat när det gäller att gripa de återstående krigsförbrytarna.

PSE-gruppen har föreslagit några ändringar av betänkandet i syfte att mjuka upp formuleringen av frågor som är känsliga för serberna. Där föreslås bland annat att formuleringen av skäl M ändras för att understryka att en interetnisk försoning är avgörande för att garantera stabiliteten i området.

Vi befinner oss i den situationen att Kosovo är ett separat problem och det är därför Kosovo nästan inte berörs alls i det här betänkandet. Lösningen på det problemet bör inte få Serbien att avvika från den väg mot Europa där landet i sinom tid kommer att möta Kosovo och de forna jugoslaviska republikerna och faktiskt resten av Europa.

  István Szent-Iványi, för ALDE-gruppen. – (HU) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Först av allt vill jag gratulera föredraganden Jelko Kacin till hans konstruktiva och balanserade betänkande. År 2003 förband sig Europeiska unionen att integrera Serbien i EU eftersom unionen var övertygad om att Serbien är en viktig faktor för regional stabilitet och att Serbiens framtid ligger i Europa. Från denna punkt och framåt beror integrationstakten helt på Serbien.

Fullt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag är en viktig förutsättning. Framsteg har gjorts. Två av de sex mest efterlysta krigsförbrytarna har överlämnats men de största krigsförbrytarna, Mladić och Karadžić, är ännu på fri fot. Ytterligare ansträngningar behövs. Det största kraftprovet för både Serbien och Europa är frågan om att avgöra Kosovos ställning. Det rådande läget är det svåraste hindret både för regional stabilitet och för Serbiens EU-integration. Vi förväntar oss att Serbien ska agera på ett konstruktivt sätt för att lösa situationen så snabbt och tillfredsställande som möjligt.

Framsteg har gjort inom området minoriteternas rättigheter. Antalet våldsutbrott har minskat och minoriteterna har beviljats nya rättigheter enligt konstitutionen. De framsteg som har gjorts är dock långt ifrån tillräckliga: förordningarna om nationella råd finns fortfarande inte och lagstiftning som garanterar minoriteterna självbestämmande saknas. Det finns också europeiska uppgifter som Serbien behöver utföra, med hänsyn till att den konstitutionella domstolen i praktiken är icke-fungerande, rättsväsendet är långsamt och utsätts för politiskt inflytande och att korruption och organiserad brottslighet genomsyrar alla områden av det ekonomiska och sociala livet. Om Serbien verkligen önskar integration är det oerhört viktigt att landet intensifierar sina insatser på dessa områden. Europa kommer att ge Serbien all tänkbar assistans för att få landet att framgångsrikt genomföra dessa uppgifter men Serbien måste åta sig dem. Vi måste betona att ansvaret och skyldigheterna att göra allt vad som står i deras makt för att sörja för en framgångsrik integration av Serbien i EU ligger hos våra serbiska vänner själva. Tack herr talman!

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Kommissionen kommer snart att fatta beslut om det stabiliserings- och associeringsavtal som ska slutas mellan EU och Serbien. Jag stöder detta avtal. Det kommer att utsända ett tydligt budskap på internationell nivå om att ett serbiskt medlemskap i EU finns på den aktuella politiska agendan. Detta är landets första viktiga steg mot EU-medlemskap.

(EN) Även om många kolleger har talat om de svårigheter som Serbien har ställts inför tidigare och de aktuella problemen med den serbiska anslutningen och stabiliseringsavtalet måste vi också erkänna hur fantastiskt långt landet har färdats trots de svårigheter som har uppstått.

Precis som i alla relationer mellan länder som ligger nära varandra kommer det även i framtiden finnas svårigheter när det gäller hur Serbien kommer att hantera Kosovofrågan, deras pågående samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen och framför allt när det gäller deras relationer med grannländer som tidigare var en del av Jugoslavien.

Det tydliga budskapet från myndigheterna i Serbien är emellertid att de vill se framsteg. De vill ta del av de modeller för bästa praxis som vi kan främja. Och ta del av det som EU bidragit med tidigare – över 165 miljoner euro till återuppbyggnad. Vad vi alla måste komma ihåg är att kriget på Balkan fortsätter att vara ett svårt psykiskt trauma för såväl den serbiska utvecklingen som andra länders utveckling. Och om vi ser tillbaka på våra egna länders förflutna finns det liknande psykologiska sår som det tagit oss viss tid att komma över.

Vi bör erbjuda Serbien ett visst mått av utrymme för att kunna genomgå denna förvandling och process. Vår roll och vår skyldighet är att agera som en god granne, en plikttrogen lärare som visar hur det bästa kan bli verklighet, men som även belönar de bra saker som har uppnåtts.

  Gisela Kallenbach, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Först av allt vill jag framföra mitt varma tack till föredraganden för hans gedigna och allsidiga arbete. Vi välkomnar starkt att Europaparlamentet ger tydliga och regelbundna bidrag till den politiska diskussionen om läget i Sydosteuropa. Serbien spelar och har spelat en dominerande roll i denna region.

Det är därför som det är viktigt att gång på gång understryka att Serbiens framtid ligger inom EU och att vi är goda och pålitliga partner. Det krävs dock minst två för att bygga upp ett partnerskap och därför vädjar jag till Serbien om att fortsätta på vägen mot EU-integration och att spela en konstruktiv roll i lösandet av Kosovofrågan.

Vi förväntar oss till sist obegränsat samarbete med Haagtribunalen – den punkten har framförts flera gånger – och efterlevnad av kriterierna för europeiska normer. Jag hoppas innerligt att de bättre möjligheterna att resa kommer att bidra här och medföra förbättringar i framtiden.

Det som jag dock inte kan stödja är de förslag som ibland läggs fram om att tillämpa andra normer för EU-anslutning. Jag är glad att föredraganden, kommissionsledamoten och rådets företrädare har samma inställning, särskilt som vi betalade dyrt för detta för inte så länge sedan.

Jag har stor förståelse för det svåra och smärtsamma läge som Serbien befinner sig i men jag upprepar att det krävs minst två för att forma ett partnerskap.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Som i alla länder som nyligen har förlorat ett krig, vilket har lett till förluster av territorium och inflytande, får nationalistiska känslor av överlägesenhet också starkt stöd i Serbien. I stället för att isolera och bestraffa Serbien på grund av att krigsförbrytaren Ratko Mladić inte kan hittas bör landet erbjudas en framtid där garantier också ges för de etniska minoriteterna i Vojvodina, Sandžak och Preševo.

Min grupp stöder Kacinbetänkandets ansträngningar till närmanden med sikte på Serbiens medlemskap i EU. Tyvärr innebär punkt 8 som lagts till av utskottet för utrikesfrågor ett föregripande av beslutet om Kosovo. Efter den 10 december kommer Kosovo troligen att ensidigt erkännas som stat av Amerika och ett antal medlemsstater i EU och Serbien kommer ensidigt att ta tillbaka norra delen av Kosovo. Det är därför som vi inte alls delar övertygelsen om att Kosovos framtida ställning enbart kan bidra till stabilitet och integration.

Eftersom denna grundlösa optimism i punkt 8 kvarstår drar min grupp tillbaka sitt stöd för betänkandet.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den inledande meningen i det här betänkandet är: ”... Serbiens framtid finns i Europeiska unionen.” Betänkandet fortsätter på följande sätt: ”... framtiden för alla länder i området finns i EU.” Länderna i området är naturligtvis Kroatien, Kosovo, Bosnien och Hercegovina, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Montenegro och Albanien. I några av dessa länder har historisk fiendskap på senare tid utvecklats till tragiska krig.

EU tror naturligtvis att om bara länderna blev medlemmar skulle allt bli frid och fröjd. Men tänk igenom en konsekvens av vad som faktiskt skulle hända om de blev medlemmar. Dessa stater har en sammanlagd befolkning på över 24 miljoner människor. Många av dessa människor skulle utnyttja sin rätt att flytta till andra delar av EU. Enligt tidigare erfarenheter skulle många av dem resa till Förenade kungariket, som redan är fullt av invandrare och asylsökande från EU och andra platser. Det brittiska inrikesministeriet har en inofficiell policy om att förflytta olika etniska och religiösa grupper av asylsökande till olika delar av Förenade kungariket av rädsla för det våld och de konflikter som kan uppstå mellan dem. Om Serbien och andra Balkanstater så småningom blir medlemmar i EU skulle Förenade kungariketimportera ännu mer av deras historiska hat och blodiga strider till brittisk mark.

Serbiens och grannländernas väg framåt är att som demokratiska oberoende nationalstater lösa sina problem fredligt, inte att bli medlemmar i Europeiska unionen.

  Carl Lang, för ITS-gruppen. – (FR) Herr talman! De europeiska myndigheterna, och särskilt Kacinbetänkandet, tycks allmänt behandla Serbien inte som en självständig stat utan som en bråkig skolpojke, en oförbätterlig slarver, som vem som helst i EU har rätt att ge bra eller dåliga betyg till.

Serbien får bra betyg när det skaffar sig en regering som beskrivs som pro-europeisk. Denna pro-europeiska hänvisning innebär givetvis att vara förpliktigad av och föremål för en dogm som hör hemma i Bryssel. Landet får dåliga betyg när serberna visar sig vara föga entusiastiska över att samarbeta med Internationella krigsförbrytartribunalen. Här är det nyttigt att erinra om att denna tribunal har föraktat två principer som står i centrum för vårt rättsväsende: staternas nationella självbestämmande och yttrandefriheten. Följden är att Vojislav Seselj, ledare för det serbiska radikalpartiet som företräder 28 procent av väljarna, har suttit fängslad i Haag sedan februari 2003 och fortfarande väntar på dom trots att han frivilligt har överlämnat sig. Tribunalen är således en flagrant överträdelse av just de principer som EU har förklarat, nämligen respekt för grundläggande friheter och mänskliga rättigheter. Sanningen är den att Vojislav Seseljs enda brott är att han är serbisk patriot.

Makthavarna i EU som vill bryta upp nationerna i Europa kan helt enkelt inte förlåta serberna för att ha gjort motstånd mot förintelsen av deras stat och särskilt utbrytningen av Kosovo, som är Serbiens historiska hjärta. Den behandling som serberna utsatts för i Kosovo är en varning för alla folk i Europa. Om albanerna i dag efterlyser upprättandet av en Kosovarstat, beror det på att invandringen från Albanien och de fallande födelsetalen bland serberna har gett dem majoriteten i en provins där de för femtio år sedan var en minoritet. Kosovoexemplet bör gör att vi mer än någonsin bekräftar alla europeiska folks rätt att vara sig själva och fatta sina egna beslut, med andra ord får behålla sin identitet och sitt självbestämmande, och i ett utvidgat europeiskt Europa av nationer och hemländer bör det också finnas en legitim plats för det serbiska folken.

  Doris Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jelko Kacin har lagt fram ett betänkande som har fått brett stöd i kammaren. Flera av oss har medverkat till den insatsen. Jag ämnar därför inte diskutera de finare detaljerna utan helt enkelt göra olika kommentarer i personlig bemärkelse.

Serbiens demokratiska krafter var för sena i att göra ett radikalt uppbrott från Miloševićeran, alldeles för sena. Därför har samarbetet med Haagtribunalen inte tagits itu med på allvar och trovärdigt, vilket gör att samarbetet inom stabiliserings- och associeringsavtalet också försenades, sköts upp, återupptogs och nu väntar vi igen. Med andra ord är Serbiens väg mot EU redan utstakad och Serbien har kapaciteten men gör inga ansträngningar på egen hand.

Den olösta Kosovofrågan är ett mörkt mål över den serbiska politiken och har en förlamande effekt. Vilka blir lidande av detta? Det enkla svaret är: den unga generationen. Efter embargot och Natos bombning – och serberna kan tacka Milošević för båda, inte de demokratiska krafter som har makten i dag – står de unga inför ännu ett svårt problem, nämligen Kosovo. Detta försvårar också det politiska arbetet, vilket spelar de radikala och deras kumpaner i toppen i händerna.

Tursamt nog kommer viseringsunderlättnaderna till sist att skapa ett andrum och detta är något som vi i parlamentet länge har förespråkat. Vi vill se de unga serberna mycket snart delta i våra utbildnings- och ungdomsprogram som vi öppnat från och med 2007. Jag vill också berömma det mycket positiva arbete som vidtagits av Vojvodinas regionala parlament när det gäller tolerans och ungdomssamarbete, vilket har haft stor inverkan. Många ungdomar har mötts i Donauregionen under året och detta är ett fantastiskt exempel på åtagandet om tolerans och fredliga sociala relationer.

Det finns en stor längtan efter normalitet i Serbien. Politikerna bör göra mer för att man i dag och i framtiden ska lämna det förflutna bakom sig. De bör också göra mer för att förbättra det dagliga liver för vanliga människor så att de inte förlorar folkets stöd.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! I det anförande som vår ärade kollega Jelko Kacin gjorde saknades det enligt min mening två saker. Det första var att framföra ett tack till den generösa ordföranden och det andra och viktigare var den balans som hans betänkande verkligen uttrycker.

Vi arbetade mycket bra tillsammans och jag vill tacka honom för det. Jag anser att detta har lett till ett mycket bra utkast till betänkande. När jag säger det upprepar jag vad kommissionsledamoten Olli Rehn sade. Vissa påtagliga framsteg har gjorts men när landet utvärderas måste både det positiva och det negativa nämnas. Påtagliga framsteg har också gjorts i samarbetet med Internationella krigsförbrytartribunalen. Emellertid – och här är vi överens – räcker inte dessa framsteg. Jag hoppas att ett avtal kommer att uppnås med Carla del Ponte de närmaste dagarna och när jag talade med minister Ljajić gjorde jag klart på min grupps vägnar att alla dessa frågor måste lösas. Vi kan inte stoppa halvvägs och vi kan inte heller stoppa trekvartsvägs. Fullt samarbete måste komma till stånd. Detta är parlamentets och hela EU:s gemensamma ståndpunkt.

Som jag ser det är den avgörande fråga i landet tyvärr – och här vill jag upprepa vad Doris Pack har sagt – att nationalisterna fortfarande ofta tycks bestämma agendan. Det går inte att köra om extrema högernationalister ännu längre till höger, vilket är vad somliga försöker göra. Det leder helt enkelt till kaos. Att Nikolić tjänstgjort som talman för parlamentet, även om det bara var i fyra dagar, är upprörande. Hur kan någon ens tänka sig att ha ledaren för extremhögern som talman i parlamentet, med hänsyn till den svåra och känsliga situationen? Det är upprörande. Detta är inte sättet att bedriva politik och föra Serbien framåt. Det är något som gång på gång bekräftar att Serbien faktiskt följer en nationalistisk kurs. Jag hoppas att alla krafter i mitten för ett ögonblick kommer att besinna sig och inse att det finns en klar skiljelinje mellan nationalisterna och de övriga, oavsett om de nu är konservativa eller socialister. Mitten är den enda kraft som kan föra landet framåt, förutsatt att de inte frestas att flörta med nationalisterna.

Ja, vi behöver göra mer ifråga om viseringsfria resor. Ett steg framåt har tagits i fråga om viseringslättnader och nu bör vi gå mot viseringsfria resor så att ungdomarna kan komma till Europa och se vad det hela handlar om. Det är detta som unga serber behöver och det är dessutom det som Serbien behöver.

  Samuli Pohjamo (ALDE). - (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först av allt vill jag tacka föredraganden Jelko Kacin för ett utmärkt och grundligt betänkande. I betänkandet nämns de svåra problem som gäckar förbindelserna mellan EU och Serbien, men även de positiva faktorer som framkommit ur Serbiens utveckling framhålls.

Jag vill betona vikten av naturliga förbindelser i utvecklingen av samarbetet mellan EU och Serbien. Det är viktigt att unga serbiska medborgare får bättre möjligheter att resa utomlands i program för student- och kulturutbyte. Positiva erfarenheter har i detta sammanhang vunnits med många länder exempelvis inom programmen Erasmus Mundus och Leonardo da Vinci.

Naturliga förbindelser med Serbien kommer också att förstärkas av det viseringsavtal som måste slutas. Vi måste se till att avtalet träder i kraft innan årets slut, samtidigt som vi påskyndar viseringsprocessen och utvecklar stödåtgärder för att öka resmöjligheterna för i synnerhet ungdomar och yrkesverksamma.

Slutligen vill jag säga att Europeiska byrån för återuppbyggnad också har fullgjort sin roll i Serbien. Dess arbete närmar sig nu ett slut och byråns uppgifter kan överföras till kommissionens enheter, med tonvikt på stöd till administrativ och rättslig utveckling. På så sätt kan vi uppmuntra Serbien och andra länder i regionen att åtnjuta närmare förbindelser med EU.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) I betänkandet hänvisas till förändringar nyligen i Serbien. Mycket återstår dock fortfarande att göra, särskilt inom området samarbete mellan regeringen och Internationella krigstribunalen för f.d. Jugoslavien. Trots ställda löften har Radko Mladić inte gripits och överlämnats till tribunalen i Haag. Bristen på framsteg inom detta samarbetsområde ger anledning till oro och har en negativ inverkan på uppfattningen om de åtgärder som de serbiska myndigheterna har vidtagit för att stärka rättsstatsprincipen.

Den nya konstitutionen och bestämmelserna om skyddet av de mänskliga rättigheterna och de nationella minoriteternas rättigheter, säkerhetstjänsten, domstolarna och armén, och även insatserna för att avskaffa korruptionen är steg i rätt riktning. Det finns dock vissa brister i reformerna, exempelvis underlåtenheten att utse en konstitutionell domstol som ska tjäna som demokratins väktare. Det är viktigt att dessa åtgärder genomförs och att de åtaganden som Serbien gjort kan övervakas. Trots de gjorda framstegen återstår fortfarande mycket att göra i Serbien.

  Joost Lagendijk (Verts/ALE). – (NL) Herr talman, parlamentet, mina damer och herrar! Vi försöker i dag att understryka de positiva utvecklingarna i Serbien, och låt det inte råda någon missuppfattning om den saken, så är det inget fel i att göra det. Det som är viktigt för EU är att Serbien går mot demokrati och det är viktigt att vi inom EU erkänner dess framsteg och om möjligt stöder dem. Det är samma bemödanden som för närvarande görs i andra EU-institutioner, särskilt i rådet.

Vi får dock inte överdriva detta. Även om Serbien gör allt som det ombes att göra i detta betänkande men samtidigt spelar en negativ och destruktiv roll i förhandlingarna om Kosovos framtid, kommer detta naturligtvis att ha negativa konsekvenser för Serbiens närmande till EU. Det är så det bör vara. Det är därför som jag finner det obegripligt och inte bra att kopplingen – som jag tror är en verklig koppling, som alla vet – mellan Serbiens ståndpunkt i förhandlingarna om Kosovo och Serbiens väg i riktning mot Europa hittills inte har gjorts.

Jag vädjar därför till mina kolleger i parlamentet att stödja det ändringsförslag där denna koppling görs. Det finns ett samband mellan Serbiens ståndpunkt till Kosovo och takten och innehållet i förhandlingarna mellan Serbien och EU. Vägran att göra denna koppling fram tills nu kan förklaras av argumentet att vi – Europeiska unionen – inte vill göra saker svårare för demokraterna i Serbien, för president Tadić, och att vi därför måste tiga om de svåra frågorna.

Jag håller inte alls med om denna bedömning av situationen. Jag håller med den nuvarande kommissionsledamotens företrädare, Chris Patten, som nyligen skrev att det var ett missförstånd om vi trodde att vi hjälpte demokraterna genom att vara milda, genom att inte vara uppriktiga och ärliga mot Serbien. Genom att inte tala öppet och ärligt förstärker vi Kostunica som då kan säga: om vi intar en hård linje kan vi tvinga EU till eftergifter. Detta är inte vägen framåt. Ännu en gång ber jag er att vara positiva, ärliga och också göra saker tydliga. Det förtjänar medborgarna i EU och Serbien.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! EU delar ansvaret för det orättvisa och smutsiga kriget som Nato förde mot Jugoslavien. Det är gemensamt ansvarigt för mordet på tusentals jugoslaver, för den enorma förstörelse som drabbade infrastrukturen, fabrikerna och landet som helhet och för användningen av anrikat uran. De som borde häktas, åtalas och dömas för krigsbrott är Bill Clinton, Tony Blair, Javier Solana (f.d. generalsekreterare i Nato) och de andra ledarna för de länder som anföll Jugoslavien. Tyvärr har något sådant inte skett. Jugoslavien har avvecklats, ni upprättar protektorat och försöker nu annektera Serbien. Ni begär en ursäkt från ett folk som gjorde vad som är självklart, de försvarade sitt lands självständighet. Ni kan kanske få en sådan ursäkt från regeringen, men de unga kommer inte att glömma och kommer inte att förlåta Natos och EU:s brott.

Ni fortsätter nu med samma politik när det gäller Kosovos självständighet och upprättar ett nytt protektorat. Bland annat är de åtgärder som föreslås i betänkandet ett försök att gottgöra slakt och förstörelse genom att använda pengar från Europas arbetare. Åtgärderna syftar till att framställa de jugoslaviska folkens mördare som frälsare i ett försök att skapa förmånliga villkor för att spänna Serbien för den imperialistiska triumfvagnen och låta europeiskt kapital ta över landet.

Greklands kommunistparti fördömer detta betänkande och anser att vi tjänar Balkanfolkens intressen om vi inte glömmer, utan kämpar emot EU och det barbari som ni när.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Jelko Kacins gedigna, omfattande betänkande ger en balanserad syn på Serbiens socioekonomiska utveckling. Både de ljusa och mörka sidorna presenteras: utmärkt tillväxtstatistik mot hög arbetslöshet till exempel; i konkreta termer 7,2 procent mot över 20 procent under de tre senaste åren.

Direkta utländska investeringar är mycket viktiga för Serbiens utveckling och det är exakt det som saknas för närvarande. Orsakerna är uppenbara. De kan nämligen hänföras till att Belgrad har problem med sin framtoning. Vad som framför allt avskräcker utländska investerare är långdragen politisk osäkerhet – liktydigt med Kosovo – och även den markanta dämpningen av takten på marknadsreformer från Belgrads sida.

Det leder mig till en mycket viktig fråga. Står Serbien i vägen för sig självt? Kacinbetänkandet öppnar med påståendet att Serbiens framtid ligger i EU, Belgrad känner mycket väl till EU:s villkor för detta, liksom EU:s utfästelse att samarbeta på vägen. När allt kommer omkring borde de serbiska myndigheterna själva besvara den enträgna frågan: står Serbien i vägen för sig självt?

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). - (HU) Tack, herr talman! Jelko Kacins betänkande är utmärkt, ett professionellt arbete. Man kan förstå att han är född i regionen och känner den väl. Mina kommentarer är följande:

1. Principen om värderingar. Det är mycket viktigt att ingen stat bör tillåtas gå med i EU med en bakgrund där man inte bara underlåter att undersöka kollektiva brott och massmord utan man inte ens får minnas dem, minnas de döda. Detta har varit den minsta av mänskliga rättigheter, rätten till mänsklig värdighet, sedan Antigone. I ett land där detta stadium ännu inte har nåtts och inte ens eftersträvas, bör vi inte bli förvånade om radikala grupper drar fram längs gatorna och ökar i styrka, eller nyfascister är på marsch i Vojvodina. Detta måste lösas, för om vi inte gör det, är det inte bara Serbien som vi borde oroa oss för, utan också Europa.

2. Jag anser att vi åtminstone borde göra det som vi själva föresatt oss i fråga om detta betänkande. Med andra ord, låt oss inte försvaga det med ändringsförslag, låt oss inte stryka de beslut vi har fattat eller de klargöranden vi gjort, utan framföra dem precis som de är. Detsamma gäller territoriella uppgörelser, som Jelko Kacin med rätta har tagit med i sitt betänkande från kommissionen, för ingen kommer att förstå vad vi vill om vi vattnar ur det till meningslöshet.

3. Vi måste hjälpa Serbien och inte bara tala om att göra det. Efter att ha lättat på viseringskraven behöver vi avskaffa dem helt och hållet så att vanliga serber kan komma in i Europa när de vill. Tills dess är det ingen idé att ständigt gå på om Serbiens framtidsutsikter i EU, eftersom vi inte kan ta det tredje steget innan vi tar det första. Detsamma gäller Serbiens medlemskap i Centraleuropeiska frihandelsavtalet, Cefta, genomförandet av associeringsavtalet och Serbiens framtid inom WTO.

Min sista kommentar är att vi behöver ett botten-upp-samhälle, som kräver proportionalitet, både för representation av etniska minoriteter i den offentliga förvaltningen, vilket är mycket viktigt, och för att garantera lämpliga former av självstyre. Brist på proportionalitet innebär en brist på förtroende, och om det inte finns något förtroende kommer vi inte att kunna gå mot ett nytt efterlängtat samarbete på Balkan. Tack.

  Véronique De Keyser (PSE). – (FR) Herr talman! Kacinbetänkandet handlar om Serbien, inte om Kosovo, och inte om vad som kommer att hända efter december. Det påpekas också mycket riktigt att man inte knyter Serbiens reaktion på Kosovofrågan till löftet om anslutning till EU. Joost Lagendijk är upprörd över detta, medan min grupp välkomnar det och anser att här kan parlamentet vägra allt politiskt köpslående och diplomatiskt dubbelspel.

Det är sant att det finns ett ämne som ständigt återkommer, nämligen den internationella krigsförbrytartribunalen och Serbiens samarbete med den. Nu har Carla Del Ponte just slagit larm eller åtminstone något som liknar det, genom att hänvisa till den oförsonlighet som visas och att EU används som en länk till allt som berör mänskliga rättigheter, med andra ord villkor, och jag anser inte att hon har fel.

Jag anser inte, som Carl Lang, att här gäller det bara att dela ut bra och dåliga betyg. Jag anser att frågan om nationalism, denna straffrihetskultur, med fyra eftersökta brottslingar – och inga obetydliga personer heller – som fortfarande löper fria i Serbien, är oacceptabel. Dessutom skulle jag vilja säga att vi vet av erfarenhet att ett land har allt att vinna på att kännas vid sitt förflutna och erkänna sina brott. Vi uppmanade Kroatien att göra stora ansträngningar och vi begärde samma sak av Bosnien; och det är precis samma kraftansträngningar som gjorde det möjligt för oss att bygga upp Europa på nytt efter andra världskriget.

Allt detta berör själva kärnan av det som vi värdesätter mest. Det är inte frågan om att dela ut betyg, det gäller våra mest grundläggande värderingar och det är nyckeln till försoning på Balkan. Till sist skulle jag vilja tillägga, även om vi inte diskuterar Kosovo, att Serbiens vice premiärministern Bozidar Djelic, som besökte parlamentet för flera veckor sedan, försäkrade oss att vad som än hände med Kosovo hade hans land ingen avsikt att ta till vapen. Jag kommer ihåg dessa ord och utan att knyta det till Kacinbetänkandet hoppas jag att denna uppfordran har hörsammats av hans eget folk.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag har lagt märke till den negativa attityd som vissa europeiska länder har intagit mot Serbien under årens lopp. Serbien uppfattas som ett land som genomför Rysslands politik för Balkan. Men en annan sida har till stor del förbisetts. Serbien ligger på en av huvudvägarna för islams utbredning i Europa. Personligen är jag för att upprätthålla bästa möjliga förbindelser med Turkiet och andra muslimska stater, men det ligger inte i Europas intresse att tillåta en ständig förödmjukelse av ett kristet land medan man favoriserar muslimska länder. Detta kan få långtgående konsekvenser för vår kontinent i framtiden. Vad regionen i fråga behöver är stabilisering, inte provokationer som leder till spänningar mellan raser och religioner. Den fortgående demokratiseringen av det politiska livet i Serbien måste verkligen välkomnas av alla.

Vi bör respektera Serbiens nationella stolthet och traditioner i våra förbindelser med landet. Endast då kommer Serbien att vända sig till EU framför andra makter och samtidigt stabilisera regionen.

  Michael Gahler (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Framtiden för f.d. jugoslaviska republiken Serbien ligger i Europa. Det gäller alla republikerna i f.d. Jugoslavien. Precis som för alla eventuella kandidater finns det villkor som gäller för anslutning till denna gemenskap av värderingar, och jag skulle därför vilja tacka föredraganden inte bara för hans betänkande utan också för att han i sitt tal klargjort vilka dessa villkor är. Villkorslöst samarbete med den internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien är självfallet en förutsättning för ett undertecknande av stabiliserings- och associeringsavtalet. Jag tycker att det är svårt att smälta att krigsförbrytare som Ratko Mladić och Radovan Karadžić fortfarande har så många sympatisörer, inte bara bland allmänheten utan också bland poliser, militärer och många offentliga tjänstemän i Serbien: med andra ord just de personer med vilka vi snart kommer att förhandla om Serbiens närmare förbindelser med EU.

Att göra upp med det förflutna är inte ett formellt villkor för närmare förbindelser med EU, men det skulle hjälpa serberna, deras närmaste grannar och EU som helhet.

Kosovofrågan måste också ses separat i formella termer, men jag tycker att denna nationalistiska obstruktionspolitik är mycket ineffektiv. Jag anser också att det är fel att köpa ett ryskt veto i säkerhetsrådet med generösa utförsäljningar av viktiga bolag till ryska firmor. I slutändan förväntas EU – enligt Belgrads kalkyler – ge kompensation i form av stabiliserings- och associeringsavtalet för medgivanden som faktiskt inte gjorts i Kosovofrågan. Det kommer att bli uppenbart efter den 10 december.

Jag stöder därför till fullo Joost Lagendijks ståndpunkt. Nivån på samarbetet om Kosovofrågan blir följaktligen en av de faktorer som antingen är mer till hjälp eller mer till hinder för Serbiens närmare förbindelser med EU, och Belgrad borde överväga detta.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! I fjol genomgick Serbien några betydelsefulla förändringar som jag är övertygad om också hade förhandlats fram.

Den svåra och smärtsamma processen med upplösningen av statsförbundet Serbien och Montenegro avslutades framgångsrikt. Fria och rättvisa demokratiska parlamentsval hölls och en ny proeuropeisk regering upprättades. Stadig och välbehövlig ekonomisk tillväxt följde.

Efter ett uppehåll på 13 månader återtogs förhandlingarna om ett stabiliserings- och associeringsavtal mellan den serbiska regeringen och EU. Det finns realistiska utsikter till ett undertecknande av stabiliserings- och associeringsavtalet inom en snar framtid. Detta vore ett betydelsefullt steg på Serbiens väg mot ett EU-medlemskap. Som redan nämnts i dag flera gånger är villkoret för detta att Serbien samarbetar med den internationella krigsförbrytartribunalen. Jag är säker på att i morgon och i övermorgon, under Carla del Pontes besök i Belgrad, kommer åtminstone några av hindren att vara avklarade som t.ex. full tillgång till arkivhandlingar på regeringsdepartement.

I mitt korta yttrande i dag kommer jag inte att kommentera Kosovo, eftersom vi diskuterar betänkandet om Serbien. Däremot vill jag berömma Serbien för dess ansvarsfulla och förutseende inställning och dess samarbete i samband med regionala initiativ som stabilitetspakten och centraleuropeiska frihandelsavtalet, Cefta. Detta samarbete är ett bevis på Serbiens tydliga intresse för att utveckla och bevara goda relationer med sina regionala grannar.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Serbien är ett europeiskt land som har gjort avsevärda framsteg mot att integreras i EU under de senaste åren. Man skulle förstås kunna nämna ett stort antal problem som faktiskt kanske inte är större i Serbien än i Albanien eller i Bosnien-Herzegovina, fastän vi verkar benägna att blunda när det gäller de två senare länderna.

Jag anser att vi borde skapa ett system av stimulansåtgärder för att uppmuntra Serbien att anstränga sig ännu mer för att uppfylla de europeiska normerna. Hur som helst borde målet, EU, vara fullt synligt. Det ligger säkert något i det som Michael Gahler sa om förbindelserna mellan Ryssland och Serbien. Det borde emellertid klargöras mycket tydligt för Serbien att dess plats är i EU, och att det blir lättare för oss att arbeta med Serbien om landet finns med i EU i stället för att stå utanför. Det tycker i alla fall jag är uppenbart.

  Marcello Vernola (PPE-DE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att de serbiska myndigheterna måste visa ett större engagemang för att samarbeta med åklagaren, Carla Del Ponte, för att se till att krigsförbrytarna grips. Vi är alla överens om att detta är en förutsättning för hela Balkans säkerhet och för hela EU, förutom att det är en rättslig och moralisk skyldighet.

Vi måste också se till att den serbiska regeringen förnyar sitt löfte om ett fredligt samexistensklimat bland alla de etniska grupper som lever i landet. Inrikesministeriet har redan tagit initiativ till att förebygga och kontrollera sammanstötningar mellan olika etniska grupper i Vojvodina sedan 2004, men minoriteternas delaktighet i samhällslivet och deras rättmätiga representation i samhällsorganen måste främjas.

Vi är alla för ett omedelbart avgörande om Kosovos ställning i december. Ändå förblir många problem olösta, till att börja med behovet av att slå ned på albansk organiserad brottslighet som destabiliserar hela det geografiska området, inbegripet de områden som gränsar till Makedonien och Albanien, och på så sätt riskerar den allmänna säkerheten på hela Balkan.

Vi får inte lämna Kosovo att klara sig självt. Vi måste kräva att hela Balkans säkerhet tryggas genom en fortsatt närvaro av EU. Ur denna synvinkel skulle en påskyndad anslutning till EU av Serbien stabilisera området, inte minst med hänsyn till den olagliga handeln på snart sagt varje möjligt och tänkbart område: olaglig handel grasserar på Balkan, inte minst inom miljösektorn.

Vi måste uppmana Serbien att agera snabbt för att införa en riktig miljöpolitik för energi, vattenbehandling och avfallsåtervinning för att förhindra att den organiserade brottsligheten lägger beslag på den sektorn också.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). - (HU) Herr talman! Betänkandet av Jelko Kacin markerar en vändpunkt i parlamentets inställning. Under en mycket lång tid har parlamentet ensidigt belönat albanerna och bestraffat serberna i varje uttalande det gjort angående Kosovo. Här har vi till sist en trovärdig, objektiv bild av Serbien, och skälet till att det är avgörande är att vi måste garantera att Serbien inte längre får rollen av slagpåse eller syndabock. Detta innebär emellertid inte att serberna inte en dag måste göra upp med brotten under Miloševićeran, precis som kosovoalbanerna och alla andra folk måste göra upp med sina historiska brott.

Det är rätt och riktigt att vi för Serbien närmare EU och jag håller med om att viseringslättnader inte är nog, vi borde upprätta ett viseringsfritt system för Serbiens medborgare och det är minst lika viktigt att skynda på processen med att ge Serbien ställning som kandidatland. Här har vi Kosovo som utgör en stor risk: enligt Europarådets underrättelsebedömningar förväntas ungefär 100 000 flyktingar, serbiska flyktingar, lämna Kosovo, och det kommer att till övervägande del bli Vojvodina som måste handskas med den situationen.

Tacket till Jelko Kacin är välförtjänt eftersom hans ändringsförslag ger en objektiv bild av de interetniska processerna i Vojvodina, av de grymheter som fortfarande pågår, och av behovet av att lagstifta om de nationella rådens rättsliga status, behovet av en proportionell representation av minoriteter i polisstyrkan och det rättsliga systemet och behovet av att bevara radioutsändningar för minoriteter och finansiera dem. Allt som allt gratulerar jag Jelko Kacin: att föra Serbien närmare EU är ett betydelsefullt steg. Tack för er uppmärksamhet.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Kinga Gál (PPE-DE). - (HU) Tack för ordet, fru talman. Mina damer och herrar! Jag välkomnar detta betänkande och jag anser att den version som kommissionen antagit är synnerligen välbetänkt och välavvägd. Serbiens utsikter till EU-medlemskap är speciellt viktiga för Ungern. Vi har ett grundläggande intresse av att se vår granne ansluten till denna gemenskap så snart som möjligt. Det utgör det enda alternativet för försoning i motsats till interetniska stridigheter, krig, diskriminering mot eller förödmjukelse av folk för att deras modersmål eller sedvänjor råkar vara annorlunda.

Självklart är vi inte likgiltiga för vad som händer Serbiens ungerska minoritet, och vi har verkligen ansträngt oss för att hålla kvar frågan om Vojvodina på den europeiska dagordningen. Något som är mycket viktigt, och jag är glad över att det finns med i betänkandet, är att uppmärksamma behovet av att bevara Vojvodinas multietniska karaktär som har utvecklats under många århundraden. Grunden för denna multietnicitet är att olika etniska grupper lever tillsammans, det slags samlevnad som inte är grundad på tystnad och förödmjukelse utan på verklig likhet inför lagen och lika möjligheter. Så ser inte vardagen ut där för närvarande.

Jag anser att det är särskilt viktigt att bevara regionens etniska balans och dess speciella karaktär, och enligt min åsikt skulle en återplacering av serbiska flyktingar i denna region riskera möjligheterna till att bevara denna ömtåliga balans och kunna förvärra den interetniska konflikten. Vi har redan sett en hel del otäcka exempel på en sådan konflikt helt nyligen. I detta sammanhang vill jag göra er uppmärksamma på ett exempel på ett sådant fall, som ännu inte har lösts: de ungdomar av ungersk etnicitet som fick ett oproportionerligt strängt straff i ett tydligt fall av etnisk diskriminering i Temerin. Därför behöver Balkan helt enkelt EU, det behöver EU:s anda, principer och institutionella system och konsekvens – och jag betonar särskilt det senare – för att skapa goda levnadsvillkor i landet. Tack så mycket.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har naturligtvis följt denna debatt med stort intresse och givetvis noterat de förslag och den oro som många ledamöter har uttryckt.

Jag tycker att resultatet av debatten är tydligt. Det framgår klart att det enda sättet att åstadkomma fred, stabilitet och utveckling i Serbien, och även i hela västra Balkan, är genom att ge Serbien ett verkligt europeiskt perspektiv. Det håller rådet definitivt med om, eftersom vi upprepade gånger har försäkrat att Serbiens framtid naturligtvis ligger i dess framtida medlemskap i EU.

Vi vet alla att det måste finnas villkor för planen. Villkoren kommer och måste naturligtvis röra den interna politiska processen i Serbien, respekt för de demokratiska värderingarna och för rättsstaten. Men det måste också ställas villkor för Serbiens viktiga samarbete med den internationella krigsförbrytartribunalen. Serbien har redan gjort mycket för att samarbeta med domstolen. Alla vet också vilka andra åtgärder som måste vidtas. Jag vill emellertid förmedla min övertygelse och tillförsikt att de serbiska myndigheterna kommer vidta de nödvändiga åtgärderna i slutet av processen för att se till att samarbetet blir fullständigt.

Vi i EU måste hjälpa Serbien. Vi anser att det vore ett strategiskt misstag att lämna Serbien och dess folk i ett slags tomrum utan någon riktning, utan något perspektiv eller någon plan. Det är ett strategiskt misstag som vi inte får begå och därför måste vi göra allt vi kan för att förhindra det.

Jag måste naturligtvis också välkomna de framsteg som gjorts beträffande möjligheten till fri rörlighet för serbiska medborgare inom EU. Vi måste fortsätta längs denna väg. Här har vi åstadkommit något och dessa framsteg och de andra initiativ som vi tar måste välkomnas.

Vi måste också erbjuda Serbiens ungdomar framtidsutsikter eftersom det naturligtvis är genom och med dem som ett demokratiskt Serbien kan byggas upp som till fullo delar våra värderingar och principer och som strävar efter att bli en integrerad del av EU.

  Olli Rehn, ledamot av kommissionen. − (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka alla för en objektiv och ansvarsfull debatt och också föredraganden för ett mycket sakligt betänkande. Att döma av diskussionen råder ett brett samförstånd i parlamentet och EU som helhet om att Serbiens framtid ligger i EU och att EU:s dörr kommer att stå öppen för Serbien när landet uppfyller villkoren och regeringen har de rätta hjälpmedlen för att föra in Serbien i Europa. Majoriteten av Serbiens medborgare stöder och godtar denna utveckling.

Serbiens regering spelar nu i stor utsträckning rollen av en vakt: den har nycklarna i handen. Jag hoppas att den kommer att använda nycklarna och genomföra det serbiska folkets vilja – serbernas vilja att vända sig till EU. Ni kan vara säkra på att vi kommer att notera de synpunkter som uttrycks i betänkandet och att vi också kommer att inbegripa dem i vår egen lägesrapport.

  Talmannen. - (EL) Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 25 oktober 2007.

13. Det aktuella läget för förbindelserna EU-Afrika (debatt)

  Talmannen. – (EL) Nästa punkt är ett betänkande av Maria Martens, för utskottet för utveckling, om läget i förbindelserna mellan EU och Afrika (2007/2002(ΙΝΙ)) (Α6-0375/2007).

  Maria Martens, föredragande. – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi diskuterar betänkandet om läget i förbindelserna mellan EU och Afrika. Där utformas en gemensam vision från Afrikas och Europas sida om ett framtida samarbete i syfte att främja utvecklingen i Afrika och bekämpa fattigdomen. Strategin måste handla om något mer än att bara hålla fast vid den nuvarande politiken. Det handlar om en vision, baserad på gemensamma värderingar och principer och på ömsesidig respekt som inriktas på folkets välbefinnande.

Afrika och Europa har en lång gemensam historia men förbindelserna mellan dem har verkligen förändrats: nu rör det sig inte längre om en enkelriktad trafik. Nu gäller det ett jämlikt partnerskap för att tillsammans ta itu med problem som berör båda kontinenterna, som säkerhet, handel, migration och klimatförändring.

EU lade fram en europeisk strategi för Afrika 2005. Jag var föredragande vid det tillfället också. Enligt vår åsikt hade den strategin två viktiga brister. Det var en strategi som var för mycket för Afrika, men utan att involvera Afrika, och parlamentet och civilsamhället deltog inte i utformningen av strategin i tillräcklig utsträckning. Jag är glad över att vi talar om en gemensam EU–Afrika-strategi och att parlamentet och civilsamhället kommer att vara mer engagerade den här gången. Detta samarbete lovar mycket gott för framtiden.

Denna strategi bör ge oss strukturerna och riktlinjerna för ett gemensamt agerande i framtiden. Fattigdomsbekämpningen och millennieutvecklingsmålen måste fortsätta att stå i centrum för uppmärksamheten. Trots att de senaste siffrorna för millennieutvecklingsmålen ger upphov till en viss optimism lever fortfarande 41,1 procent av människorna i Afrika söder om Sahara på en US-dollar om dagen. Denna situation kan inte förbättras med enbart utvecklingsbistånd. Det är också nödvändigt att skapa ekonomisk tillväxt.

De ekonomiska partnerskapsavtal som förhandlas för närvarande skulle kunna vara ett bra instrument för detta om de bara – och jag betonar denna punkt – har en hållbar utveckling som bärande idé, och om de är något mer än bara europeiska handelsavtal. Jag skulle mycket gärna vilja höra om situationen beträffande ett eventuellt uppskjutande av tidsfristen den 1 januari 2008 från kommissionsledamoten.

De afrikanska regeringarna är naturligtvis i första hand ansvariga för utvecklingen i sina egna länder. De har blivit mer självständiga, både politiskt och ekonomiskt. Utvecklingen i Afrika sker i full fart, inte minst genom att nya institutioner, som Nepad (Nytt partnerskap för Afrikas utveckling) och Afrikanska unionens mekanism för inbördes granskning, dykt upp på scenen. Det är länge sedan Europa var den enda och exklusiva partnern för ekonomiskt och politiskt stöd. Andra länder börjar nu utöva sitt eget inflytande i och på Afrika på ett mycket eftertryckligt sätt: se på Kina till exempel. Vi kan inte längre ta vår förbindelse med Afrika för given.

I betänkandet uppmärksammas tre prioriterade politikområden: fred och säkerhet, god samhällsstyrning och ekonomisk tillväxt och investeringar med människan i centrum. När det gäller EU:s politikområden riktar man i betänkandet uppmärksamheten på vikten av större sammanhang mellan utvecklingsverksamhet å ena sidan och övriga politikområden å den andra, t.ex. handel, jordbruk och migration. Bara om EU kan använda sitt stöd på ett mer sammanhängande, bättre samordnat sätt och förbättra sin ekonomiska redovisning kan EU:s utvecklingspolitik bli mer effektiv och ändamålsenlig.

Fred och säkerhet är ett allvarligt problem i Afrika. I betänkandet betonas vikten av en integrerad taktik för att handskas med konfliktsituationer. Vårt ansvar för att skydda människor och bidra till att förhindra och lösa konflikter bör, liksom återuppbyggnad, få högsta prioritet. God samhällsstyrning, en fungerande rättsstat och stabil demokrati är uppenbara villkor för stabilitet och utveckling. Kapacitetsuppbyggnad på dessa områden är absolut nödvändig. Vi stöder kommissionens ambitioner på detta område.

Det andra EU–Afrika-toppmötet kommer att hållas i Lissabon i december efter ett uppehåll på sju år. Under toppmötet kommer man att besluta om den gemensamma EU–Afrika-strategin. Det är en hel del som står på spel och det ligger i allas vårt intresse att detta toppmöte blir en framgång. Dessutom bör vi, trots att situationen i Zimbabwe ger anledning till mycket djup oro, komma ihåg att detta är ett toppmöte mellan EU och Afrika, och inte mellan EU och Zimbabwe, att det handlar om en strategi med människan i centrum och inte ett partnerskap med presidenten i centrum.

Det är bra att Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet kommer att få tillfälle att uttrycka sina parlamentariska synpunkter på den gemensamma strategin på toppmötet. Delegationerna från Panafrikanska parlamentet och vårt parlament möttes i förra veckan för att förbereda en gemensam förklaring. Jag hoppas att våra talmän kan lägga fram förklaringen för regeringscheferna vid toppmötet.

Naturligtvis finns det mycket mer att säga om detta, men min tid är slut ser jag, så jag stannar vid detta, men inte utan att först tacka mina kolleger och kommissionen för ett mycket fruktbart samarbete.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, fru föredragande! Europa, Afrika och världen har förändrats en hel del under det sista årtiondet. EU är nu ett förbund av 27 medlemsstater som emellanåt ger prov på ytterst skiftande utrikespolitiska prioriteringar och strategier. Även om det inte är rättvist att säga att den afrikanska kontinenten har försummats med tanke på den volym offentligt utvecklingsstöd som EU anslår för Afrika, kan vi emellertid tala om ett strategiskt vakuum i förbindelserna mellan EU och Afrika. På senare år har de negativa konsekvenserna av detta vakuum blivit mer uppenbara. EU och medlemsstaterna erkänner nu behovet av att utöka förbindelserna med Afrika, och ser det andra toppmötet mellan EU och Afrika som det rätta tillfället att tydligt uttrycka denna önskan.

Det finns olika skäl till detta nya erkännande av hur viktiga förbindelserna mellan EU och Afrika är: den allmänna insikten att alla globala utmaningar, som fred och säkerhet och internationell handel, kräver att världssamfundet samordnar sitt agerande och därför motiverar att nya samarbetsformer utvecklas, insatserna för att lösa problem som berör både Europa och Afrika, särskilt effekterna av klimatförändringen, hanteringen av energiresurserna eller migrationsflödena, Afrikas önskan att tillsammans ta itu med gemensamma problem och behovet av att anpassa sig till geopolitiska förändringar i den internationella miljön.

Dessa nya förbindelser mellan EU och Afrika har lagts fram i de dokument som vi hoppas ska antas under decembertoppmötet: den gemensamma EU–Afrika-strategin, dess första handlingsplan och, hoppas vi, Lissabonförklaringen. Dessa dokument återspeglar den särskilda karaktären i förbindelserna mellan Europa och Afrika. Man stakar ut en strategi som å ena sidan gynnar multilaterala kanaler och å andra sidan syftar till att hantera olika aspekter av våra förbindelser på ett mer integrerat sätt. Detta tillvägagångssätt utgör den skillnad som EU kan peka på, särskilt i jämförelse med andra internationella aktörer. Erkännandet av Afrika som en strategisk global partner återspeglas också i den metod som används för att förbereda både toppmötet och antagandet av dokumenten. Den EU–Afrika-strategi som antogs 2005 är ett EU-dokument som bara är bindande för EU, medan den nya strategin – för första gången en gemensam strategi – och handlingsplanen är resultatet av gemensamt arbete med våra afrikanska partner.

Från början har toppmötesdokumenten tagits fram av en gemensam grupp av experter och vi hoppas att de undertecknas vid ministermötet mellan trojkorna från EU och Afrika som ska hållas den 31 oktober, i en process som även har involverat icke-statliga aktörer och civila samhällen, både afrikanska och europeiska. Den gemensamma strategin och den första handlingsplanen är därför resultatet av ett gemensamt arbete. Till följd av detta återspeglar och motsvarar den aktuella formuleringen många av de angelägenheter och förslag som tas upp i betänkandet av Maria Martens, som utan tvekan är mycket komplett och omfattande.

Partnerskapen mellan EU och Afrika som fastställs både i den gemensamma strategin och i förslaget till handlingsplan måste täcka frågor av gemensamt intresse. De grundläggande kriterierna måste vara att öka värdet av samarbetet och den politiska dialog som för närvarande finns, och de måste enligt vår mening garantera en positiv inverkan på de europeiska och afrikanska medborgarnas vardag. Syftet med de partnerskap som vi vill bygga upp bör även vara att garantera en balans mellan de åtaganden som görs av båda parter, för att förändra den ensidiga och biståndsrelaterade logiken i förbindelserna mellan EU och AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet).

Erfarenheten har även visat att politiska åtaganden kräver genomförande- och kontrollmekanismer så att de omsätts till något mer än bara goda avsikter. Mellan toppmötena och parallellt med de regelbundna mötena mellan de båda kommissionerna och ministertrojkan finns det nu en möjlighet till kompletterande sektorspecifika ministermöten när det behövs. Men en verklig förändring i förbindelserna mellan EU och Afrika kan bara åstadkommas om processen även godtas fullt ut av en rad andra aktörer.

I detta avseende vill vi inrätta informella gemensamma expertgrupper för att genomföra de olika partnerskapen. Dessa kommer att vara öppna för medverkan från ett stort antal intressenter: europeiska och afrikanska parlament, lokala myndigheter, det europeiska och afrikanska civila samhället, afrikanska subregionala organisationer, forskningsinstitut, specialiserade internationella organisationer och institut och den privata sektorn. Samtidigt kommer samarbetet och dialogen mellan Panafrikanska parlamentet och Europaparlamentet att utökas och dessa institutioner kommer också att agera som kanaler för genomförandet av den gemensamma strategin och handlingsplanen.

Även om sådana djupa förändringar inte kan ske omedelbart står vi vid en skiljeväg för förändring i förbindelserna mellan de båda kontinenterna. Den utmaning som vi står inför är att till fullo utnyttja detta tillfälle genom att börja genomföra denna nya strategiska vision för en dialog mellan EU och Afrika. Det är med detta mål i tankarna som vi, med tillförsikt och i medvetande om att vi nu gör det som måste göras, planerar att hålla nästa EU–Afrika-toppmöte i Lissabon i december.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle först vilja gratulera Maria Martens och tacka henne för hennes ytterst utomordentliga betänkande, där hon tar upp åtskilliga frågor och föreslår en rad användbara riktlinjer. Parlamentets bidrag är verkligen en inspirationskälla till denna ytterst viktiga fråga, som kräver en ny strategi för förbindelserna mellan EU och Afrika.

Som ni alla vet kommer 2007 att bli ett särskilt år för de framtida förbindelserna mellan EU och Afrika. Fem år efter rapporten om toppmötet i Lissabon 2003 och inte mindre än sju år efter det första toppmötet mellan Afrika och EU som hölls i Kairo år 2000, står det klart att det finns ett trängande behov av att omdefiniera dessa förbindelser på en ny grund. Afrika har förändrats stort på senare år och har fått en kontinental institutionsstruktur som liknar vår egen i många avseenden. Den nya institutionen Afrikanska unionen behöver nu förstärkas och konsolideras. Afrikanska unionen har utformat en ambitiös kontinental politik på viktiga områden som socioekonomisk utveckling, fred och säkerhet och inte minst god samhällsstyrning, och alla dessa faktorer förtjänar självfallet vårt stöd och erkännande.

Afrika har nu obestridligen en internationell dimension. Här tänker jag på den skiftande karaktären i Afrikas förbindelser med världssamfundet, som Maria Martens nämnde, och jag tänker på den nya roll som Kina spelar till exempel och landets inflytande på investeringsprojekt i Afrika. Jag tänker förstås också på de globala utmaningar som Afrika, precis som alla andra globala aktörer måste möta, nämligen klimatförändring, energiförsörjning, reformer av multilaterala institutioner, risker för pandemier, utvandring etc. Det är uppenbart att Afrika måste göra sin röst hörd och göra sitt inflytande gällande och, framför allt, hävda sin rätt. När allt kommer omkring är ju de globala utmaningar jag just räknat upp också våra. Alla dessa utmaningar och frågor är gemensamma för oss båda och belyser dessutom det ömsesidiga beroende som finns mellan Europa och Afrika. För vi delar samma öde.

En gemensam strategi av en mer politisk karaktär kan betyda mycket för Afrika och självklart även för EU, och det måste påpekas för hela världen. De båda kontinenterna har därför ett trängande behov av att inrätta en ny ram och utforma nya instrument för att utvidga dialogen mellan EU och Afrikanska unionen. Syftet med den gemensamma EU–Afrika-strategin som vi har tagit fram under de senaste månaderna tillsammans med våra afrikanska partner är att skapa en sådan ram. Men detta innebär inte att vi går ifrån de traditionella solidariska förbindelserna. I stället måste vi öka kvaliteten på förbindelserna mellan EU och Afrika och föra in dem i en ny dimension, där vi sammanför två parter med samma rättigheter och skyldigheter.

Det är de frågor som har dokumenterats utmärkt väl i betänkandet, och jag kan bara stödja de viktiga nya idéer som parlamentet lagt fram för att kontrollera och stödja genomförandet av strategin och de tillhörande handlingsplanerna. I detta avseende anser jag att det är nödvändigt att inrätta en gemensam delegation för Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet för att komplettera den institutionella struktur som måste byggas upp. Talmännen för Europaparlamentet och Panafrikanska parlamentet bör dessutom hålla möten, och institutionerna bör även anordna gemensamma utfrågningar och gemensamt utarbeta politiska rapporter med detaljerade redogörelser för de framsteg som nåtts. Allt detta kommer att vara mycket viktigt för att behålla drivkraften i processen och skapa den politiska energi som krävs för att den ska lyckas.

Vi är medvetna om att detta tillvägagångssätt också kräver att Afrikanska unionen inrättar solida och stabila institutioner, organ som kan agera och samverka med våra egna. Vi kommer självklart att ha detta i åtanke när vi fortsätter att stödja Afrikanska unionens arbete för att omvandla och förstärka sina institutioner. Som en tidig bekräftelse på detta åtagande är jag glad att kunna meddela att den första handlingsplanen som lagts fram av Panafrikanska parlamentet kommer att finansieras till ett belopp av 275 000 euro från programmet för stöd till institutioner, som för närvarande finansieras av den nionde utvecklingsfonden. Detta var en av de särskilda angelägenheter som ordförande Josep Borrell nämnde för mig.

Jag hoppas att denna inledande finansiering gör det möjligt för Panafrikanska parlamentet att delta fullt ut i det initiativ ni tagit till att anordna ett gemensamt parlamentsmöte före toppmötet i Lissabon i december eftersom resultatet av ert arbete då kan presenteras för statscheferna vid toppmötet.

Slutligen och som jag har sagt vid ett antal tillfällen utgör deltagandet och engagemanget från civilbefolkningarna på våra båda kontinenter och de valda församlingar som företräder dem en grundläggande faktor för en effektiv och framgångsrik process med dialog och samarbete mellan EU och Afrika. Ibland kanske vi har en tendens att glömma bort det, men vi talar faktiskt om 1,5 miljarder människors gemensamma öde och det är de som är de viktigaste aktörerna i det partnerskap som vi nu etablerar.

Fru Martens, jag håller helt med er om behovet av samordning, därför föreslog vi uppförandekoden, som skulle ge en bättre arbetsfördelning mellan de olika biståndsgivarna, vilket innebär större samstämmighet. Jag anser att vi har varit konsekventa i detta avseende eftersom vi, som ni vet, i den tionde europeiska utvecklingsfonden har inrättat en särskild budgetpost för god samhällsstyrning, som är en mycket viktig aspekt i den politiska dialog som vi vill etablera med våra afrikanska partner. När det gäller avtalen om ekonomiskt partnerskap vet jag att jag kommer att behöva besvara frågor om dem efter era inlägg. Jag kommer därför att spara mina svar till era inlägg för att inte säga för mycket för ögonblicket och därför ta upp för mycket tid.

Till sist vill jag ta upp något som rådets ordförande också uppmärksammade: det går inte att förneka att EU–Afrika-toppmötet är viktigt. Det är nu dags att hålla ett sådant toppmöte eftersom drivkraften finns där och vi vill förändra målen. I vissa avseenden vill vi ha en förändring av karaktären i förbindelserna mellan våra båda kontinenter. Vi behöver lämna de traditionella – man skulle till och med kunna säga de banala – förbindelserna bakom oss, detta ganska arkaiska partnerskap mellan biståndstagare och biståndsgivare, eller biståndsgivare och biståndstagare, och i stället gå mot en mycket mer politisk förbindelse mellan två parter med lika rättigheter och skyldigheter. Enligt min åsikt är detta helt klart mycket viktigare. Det var allt för ögonblicket, och jag är säker på att jag återkommer till några av dessa punkter när ni ställer mer detaljerade frågor till mig.

  Michel Rocard, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Utskottet för utrikesfrågor, som jag företräder som föredragande, välkomnar alla dessa insatser. Utskottet ser med oro på Afrika och stöder allt som har sagts. Det enda utskottet vill veta är om vår djärvhet räcker till för uppgiften.

Vad vi däremot inte kan skriva, även om det antyds i vårt betänkande och jag definitivt kan säga det, är att det finns så mycket politisk korrekt och kväljande hyckleri gentemot Afrika, som vi måste bli av med innan vi verkligen kan nå våra mål. När det gäller att göra det möjligt för Afrika att utvecklas genom att släppa in dess produkter på våra marknader så måste vi komma ihåg att ett fyrtiotal afrikanska länder helt saknar exportvaror. Det uttalandet är uppriktigt sagt oärligt. Det finns inte ett land i Afrika som är självförsörjande på livsmedel. De är beroende av import för sitt livsmedelsintag, samtidigt som export från EU och Brasilien tar kål på det lokala självförsörjande jordbruket. Vi måste hjälpa Afrika att skydda sig självt. Det är det budskap vi har upprepat i betänkandet.

Givetvis är korruptionen en destruktiv kraft i Afrika. Men detta är ett utbrett problem i de allra fattigaste länderna. Vi måste därför ta itu med de stora fiskarna först och koncentrera oss på dem – alltså de vanliga välkända misstänkta personerna, även om de är ministrar, men också de personer i vårt eget läger som ägnar sig åt bestickning. Korruption i liten skala kan bara utrotas genom ekonomisk utveckling. Låt oss inte börja beskylla dem för precis samma saker som vi själva ägnade oss åt för några århundraden sedan. Också vår expansion och utveckling har byggt på korruption.

En diktatur kan slutligen inte bli en demokrati ens med hjälp av handel och utländskt bistånd. Men den kan bli en upplyst despot. Att sätta stopp för tortyr och bortföranden, tillåta yttrandefrihet och slå fast domstolarnas oberoende och deras kontroll över polisen är samtliga aspekter som måste prioriteras framför de pluralistiska val som anordnas enkom för att behaga västvärlden, samtidigt som människor förs bort och journalister och valkandidater mördas på löpande band. De villkor som vi inför måste utformas med hänsyn till dessa faktorer. Det finns fortfarande mycket att säga i den här frågan.

  Filip Kaczmarek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Maria Martens har utarbetat ett utmärkt betänkande, som antogs enhälligt av utvecklingsutskottet. För första gången någonsin börjar Afrika och Europa långsamt att börja arbeta i partnerskap och anlägga ett gemensamt synsätt på hur man ska utveckla demokratin, stödja utvecklingen och stärka freden och säkerheten på hela den afrikanska kontinenten. Jag delar den förhoppning som rådets och kommissionens företrädare har uttryckt om att betänkandet ska bli en god inspirationskälla inför toppmötet i Lissabon mellan EU och Afrika. Många av betänkandets bestämmelser, och framför allt deras genomförande, kommer att bli avgörande för utvecklingen av förbindelserna mellan Europa och Afrika. Det kommer att bli svårt att göra framsteg i våra ömsesidiga förbindelser utan bättre samordning av EU:s olika politikområden, till exempel handel, utveckling, miljöskydd, jordbruk och migration.

Det är också viktigt att leva upp till tidigare beslut och åtaganden. Under 2005 beslutade Europeiska unionens råd att de afrikanska länderna skulle få minst 50 procent mer i utvecklingsbistånd. I mitt hemland Polen har utvecklingsbiståndet ökat kraftigt de senaste åren. Problemet är att förra året var det bara 1,4 procent av Polens samlade bilaterala bistånd som gick till Afrika söder om Sahara. Att vissa medlemsstater har varit långsamma med att ratificera det reviderade Cotonouavtalet och den interna överenskommelsen om den tionde Europeiska utvecklingsfonden är också oroande. I nuläget är det bara hälften av EU:s medlemsstater som har ratificerat partnerskapsavtalet med AVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet), som ska träda i kraft den 1 januari 2008.

Om det inte blir någon fullständig ratificering kommer det att bli mycket svårt att vidareutveckla de afrikanska programmen, och planerna för stöd till Afrika kommer att förbli enbart planer. Jag uppmanar därför parlamentets ledamöter att sätta press på sina nationella parlament och regeringar för att se till att det reviderade Cotonouavtalet ratificeras.

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har alltid varit stark anhängare av principen om att de som påverkas direkt ska ha kontrollen över utvecklingsstrategierna, eftersom det innebär att hänsyn verkligen tas till deras prioriterade frågor.

I det här betänkandet har vi därför givetvis understrukit att de nationella parlamenten och det civila samhället måste göras delaktiga i den nya strategin för EU och Afrika. Sådan delaktighet har i hög grad saknats i de förberedelser som för närvarande görs för denna nya strategi, som syftar till att öppna en ny form av strategiskt partnerskap. Det är oerhört viktigt att få till det här rätt. I det här sammanhanget välkomnar vi varmt det portugisiska ordförandeskapets initiativ att bjuda in delegationer från Europaparlamentet och det panafrikanska parlamentet att delta i toppmötet i Lissabon. Låt oss hoppas att detta inte bara är en symbolisk gest.

Som Maria Martens nämnde nyss har vi också krävt verklig samstämmighet mellan EU:s olika politikområden. Det innebär att när åtgärder antas exempelvis inom ramen för vår politik för handel, jordbruk, fiske och invandring så måste hänsyn tas till de eventuella följderna för utvecklingen i de sydliga länderna, och Afrika i synnerhet.

Vi har också erinrat om att EU har lovat att göra allt det kan för att nå millennieutvecklingsmålen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att utrota fattigdomen. Mot denna bakgrund kräver vi att åtaganden ska anges tydligt i den nya strategin för EU och Afrika liksom de konkreta åtgärder som krävs för att se till att åtagandena om Afrika fullgörs.

Beträffande de ekonomiska partnerskapsavtalen är vår ståndpunkt mycket tydlig: vi har inga ideologiska eller andra invändningar mot att underteckna avtal med villkor för ett partnerskap som skulle vara fördelaktigt såväl för EU-medborgarna som för folken i AVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet). Men vi kommer bestämt att säja nej till alla avtal som, när de väl har undertecknats, leder till att situationen försämras jämfört med i dag, i synnerhet för Afrikas folk. Det är tanken bakom det ändringsförslag vi har lagt fram.

Slutligen vill jag påpeka att vi i nuläget fortfarande inte känner till ordalydelsen i det förslag som ska läggas fram vid nästa toppmöte i Lissabon. Ni har talat om för oss att dokumentet i fråga har utarbetats. Vi kommer därför att mycket noggrant följa hur rekommendationerna i vårt betänkande beaktas vid utarbetandet av detta dokument och kommer givetvis att förbehålla oss rätten att ha synpunkter på texten, när vi får se den.

  Johan Van Hecke, för ALDE-gruppen. – (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Maria Martens betänkande innehåller flera intressanta rekommendationer, även om jag måste medge att min grupp inte riktigt trivs med den negativa undertonen i betänkandet och avsaknaden av en tydlig och sammanhängande framtidsvision.

Sju år efter det första toppmötet i Kairo försöker det portugisiska ordförandeskapet, tillsammans med kommissionen, att utforma en ny strategi för EU och Afrika i ett – det tror jag verkligen – ärligt försök att komma bort från det gamla givar-/mottagarmönstret. Att det här toppmötet äger rum är oerhört viktigt, inte bara av underliggande negativa skäl och inte bara som en orolig reaktion på Kinas växande inflytande.

Den ökande insikten hos båda parter om att EU och Afrika inte längre är varandras enda privilegierade partner skapar tvärtom en unik möjlighet att utveckla ett helt nytt och mer balanserat förhållande. Vid första anblicken tycks inte avståndet mellan EU och Afrika vara så stort. Det är centralt för Afrika att fjärma sig från det traditionella biståndsberoendet och välgörenhets- och villkorskulturen i de nya partnerskap som ingås. Kraven på ökad industrialisering, större utveckling av den privata sektorn och fler investeringar i kunskapsekonomin blir allt mer uttalade.

Tack och lov växer också medvetenheten i Afrika om att människor måste ta ansvar för att lösa sina egna problem först och främst. Nu måste EU klargöra hur man kommer att stödja denna lovande utveckling, utan att gå i fällan med förmyndarmentalitet och inblandning. Alla framtida partnerskap mellan EU och Afrika måste absolut bygga på principen om ömsesidigt ansvar. I det avseendet skulle ett ovillkorligt avskaffande av jordbrukssubventionerna mer än någon annan åtgärd kunna öka EU:s trovärdighet i förhållande till dess afrikanska vänner.

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill tacka rådets ordförande och ledamoten av kommissionen för deras inlägg, men framför allt vår föredragande, Maria Martens, för hennes arbete i den här frågan, eftersom vi hanterar ett nytt partnerskap, ett nytt avtal mellan EU och Afrika. Jag gratulerar rådet till att ha gått vidare med toppmötet mellan EU och Afrika i december och jag hoppas att toppmötet inte kommer att avgöras av huruvida en viss person deltar där.

För mycket står på spel när det gäller relationen mellan Europa och Afrika för att toppmötet ska avgöras av om Robert Mugabe deltar eller inte. Vi känner alla till och kritiserar Robert Mugabes agerande i Zimbabwe. Vi försvarar alla de demokratiska institutionernas och rörelsernas rättigheter inom Zimbabwe och vi kräver att dessa demokratiska rättigheter skyddas, men detta bör inte stå i vägen för den utveckling och det arbete som måste ske mellan Europeiska unionen och Afrika som helhet.

Frågorna som rör förvaltning, utvecklingsbistånd och framför allt frihandel är ytterst viktiga för Afrikas framtida utveckling. På tal om utveckling är Europeiska unionen den största biståndsgivaren i världen. Irland, mitt eget land, är per capita den sjätte största biståndsgivaren i världen. Men det bör inte handla om att ge bistånd för att få något tillbaka. Det bör handla om att ge människor friheten att frigöra sig själva, att med hjälp av handel ta sig ur svårigheter, att skapa utbildning, hälsa och infrastruktur för att se till att de inte längre behöver vara beroende av bistånd i framtiden.

Kinas engagemang är problematiskt eftersom Kina inte sätter samma tilltro till förvaltning, brist på korruption, öppenhet och insyn som Europa gör. Vi bör lägga märke till det inflytande som Kina har i utvecklingsvärlden. Tack så mycket, fru talman, för ert tillstånd.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman! Trots de uttalade avsikterna kan vi egentligen inte säga att det har dykt upp några nya aspekter i de diskussioner som förts de senaste månaderna om partnerskapet mellan EU och Afrika. Fred och rättsäkerhet måste givetvis vara absoluta prioriteringar. EU spelar nu en allt viktigare roll i det avseendet, vilket är välkommet. Vi måste också se till att stödet till exempelvis anordnande av val ges med verklig omsorg och kontroll, så att de folkgrupper som berörs får se de praktiska fördelar som demokrati kan få i deras dagliga liv.

När det gäller övriga åtgärder skulle jag vilja säga att EU:s förslag på det hela taget är rätt typiska, och ligger någonstans mellan att främja goda styrelseformer och frihandel, med betoning av ekonomisk utveckling och tillhandahållande av hälsovård. Men även om det finns angelägna frågor som måste lösas anser vi inte att dessa strategier för EU och Afrika gör det möjligt att lösa två viktiga problem. Det första är livsmedelstryggheten, som måste ses mot bakgrund av de stigande priserna på baslivsmedel, särskilt spannmål, liksom den snabba ökningen av biobränslen, tillsammans med behovet av att skydda och utveckla jordbruket. För nästa europeiska utvecklingsfond har man dock, precis som flertalet regeringar i Afrika, bara anslagit en liten andel av fondens budget för detta mål. Till och med Världsbanken underströk nyligen att det behövs ett nytänkande på det här området, och det säger oss något. Frågan om livsmedelsförsörjning har nu blivit helt avgörande, liksom framtiden för de småjordbruk som alltför ofta försummas i politiken för livsmedelsbistånd.

Den andra viktiga frågan är att Afrika, som ni vet, utgör en enorm källa till naturresurser som Afrikas folk tyvärr inte kan dra fördel av, trots den enorma prisstegringen för dessa råvaror. Alla de stora ekonomiska aktörerna tävlar tillsammans med Kina om att få lägga vantarna på dessa resurser, som blir allt färre. Denna moderna guldrush, begäret efter råvaror, får nu ytterst brutala sociala och miljömässiga konsekvenser och fortsätter att underblåsa krig och korruption.

Mot denna bakgrund uttalar sig EU i teoretiska och till och med fromma termer, samtidigt som man är alltför mån om att utnyttja Afrikas naturresurser. Hur ska vi då kunna rationalisera, förvalta och dela tillgången på dessa reserver, på ett sätt som gör att berörda folkgrupper verkligen kan få del av förmånerna utan att deras miljö förstörs? Det här är en mycket viktig fråga, som måste tas på större allvar i strategin för EU och Afrika. Med tanke på den snabba händelseutvecklingen inom denna sektor kommer den hur som helst att göra sig gällande för oss.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot Maria Martens, särskilt för vårt samarbete i utskottet, hennes lyhördhet men också de meningsmotsättningar som uppstod – skillnaderna mellan oss. Jag anser dock att resultatet, med några få undantag, är mycket betydelsefullt.

Mycket har hänt med förbindelserna mellan EU och Afrika sedan Kairodeklarationen från år 2000. Mycket har förändrats i Afrika – denna mångfasetterade och krigshärjade kontinent. Utformningen av Afrikanska unionen har framskridit enligt devisen enighet i mångfald.

Det panafrikanska parlamentet har som motto ”Ett Afrika, en röst”. Den sociala rörelsen i Afrika sjuder och framför de krav som Vural Öger nämnde nyss. Det sjuder i de sociala leden, nätverk bildas och man höll en mycket hög profil på det sociala forumet i Nairobi. Verkliga framsteg har också skett i formuleringen – inte av en europeisk Afrikapolitik – utan av en gemensam partnerskapspolitik för EU och Afrika.

Det panafrikanska parlamentets och Europaparlamentets möten och deras närvaro vid Lissabontoppmötet innebär ett praktiskt genomförande av den aspekt som vi i dokumentet betonade saknas, nämligen Europaparlamentets närvaro. Vi kräver inte bara att få närvara, utan vi vill också delta i praktiken, och jag menar att Louis Michels stöd har varit oerhört viktigt, givetvis tillsammans med det portugisiska ordförandeskapets stöd. Men våra åsiktsskillnader är tydliga.

Strategins olika aspekter är viktiga, men vi måste vidareutveckla dem inom ramen för en sammanhängande politik, och här är det vapenförsäljning och vapenhandel jag menar. Vi måste därför fortsätta på den inslagna vägen, och vara medvetna om att den är full av gropar och hinder.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Utbildning är en bro mellan förtvivlan och hopp. Det är ett verktyg för dagligt liv i det moderna samhället. Det är en skyddande mur mot fattigdom och en byggsten för utveckling. På detta sätt har Kofi Annan beskrivit strategin i milleniemålen, som liknar målen i EU:s utvecklingsstrategi för Afrika. Utbildning anges som lika avgörande för kontinentens utveckling som handel.

Trots detta är EU på väg att precis som rika nationer som Förenta staterna, Australien, Kanada och Nya Zeeland systematiskt exportera högutbildade personer från Afrika och Asien.

Kommissionsledamot Franco Frattini tillkännagav förra månaden att EU under de kommande 20 åren, för att se till att Europa får ”de invandrare dess ekonomi behöver”, kommer att ta emot 20 miljoner högutbildade arbetstagare från dessa kontinenter genom systemet med blått kort som påminner om det amerikanska gröna kortet. Även om en jämn tillgång på högutbildade arbetstagare, som fyller de luckor vår åldrande arbetskraft lämnar, innebär fördelar för oss blir denna form av begåvningsflykt förödande för de fattiga och underutvecklade länderna i Afrika.

Europeiska intressenter är även aktiva i försäljningen av lätt realiserbara tillgångar bland Afrikas fattiga. Trots att barnen är våra länders framtid binds EU:s utvecklingsfonder rutinmässigt i program för befolkningskontroll vars syfte är att eliminera framtida afrikaner.

I EU:s grönbok om demokrati anges tydligt att det utan befolkningstillväxt inte kan bli någon ekonomisk tillväxt. Afrika är nu den enda kontinenten i världen vars födelsetal är högre än reproduktionsnivån. Om vi håller fast vid våra milleniemål och håller våra löften kommer Afrika under detta århundrande att bli världsledande.

  Koenraad Dillen, för ITS-gruppen. – (NL) Fru talman! Ingen kan förneka att man i betänkandet detaljerat beskriver de många problem som finns på den afrikanska kontinenten och de olika utmaningarna för partnerskapet mellan EU och Afrika. Men även om jag har ytterst stort förtroende för föredragandens kunnande på det utvecklingspolitiska området anser jag fortfarande att det inte läggs tillräckligt stor vikt i betänkandet vid grundorsaken till Afrikas problem och att lösningar saknas på vissa mycket grundläggande problem.

Det är kanske inte politiskt korrekt att säga så, men det är så det ligger till. Tvärtemot vad som hävdas i betänkandet har Afrika och EU för närvarande inte samma syn på mer demokrati, goda styrelseformer och mänskliga rättigheter. Huvudorsaken till den fattigdom, svält och bristande säkerhet samt de samhällsekonomiska problem som hemsöker kontinenten – och som mycket riktigt betonas i betänkandet – är i själva verket de undermåliga och korrupta regimerna, som över huvud taget inte värnar om goda styrelseformer, demokrati och mänskliga rättigheter.

Det är exempelvis ingen som längre ifrågasätter att Robert Mugabe är en brottsling som har tvingat sitt land till underkastelse och som terroriserar sin egen befolkning. Vad har då utvecklingsländerna i södra Afrika att säga? Att valen genomfördes korrekt och att västländerna ska sluta lägga näsan i blöt. Jag hyser verkligen mina tvivel om dessa ledares löften om goda styrelseformer.

I betänkandet tas fred och säkerhet upp, vilket är bra. I Afrika, med alla odemokratiska regimer som finns där, överstiger utgifterna för vapen alltid med råge det höga utvecklingsbiståndet till dessa länder, enligt Oxfam. Roten till alla dessa problem är därför densamma.

Slutligen måste jag säga att jag inte håller med om avsnittet om immigration. Jag är rädd att alla som anser att konceptet cirkulär migration kan stoppa kompetensflykten från Afrika och immigrationstrycket på Europa verkligen bedrar sig själva.

  Michael Gahler (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag vill tacka vår föredragande för hennes förnuftiga och omfattande betänkande. Det råder brett samförstånd kring de allmänna principerna här i parlamentet. Toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon i december kommer inte en dag för tidigt. Jag välkomnar att vi ska enas om en gemensam strategi.

Europaparlamentets ståndpunkt i det särskilda fallet med Robert Mugabe har varit känd i många år. Denne herre får dock inte hindra att ett nytt kapitel inleds i förbindelserna mellan EU och Afrika. Jag anser att det finns tillräckligt många regeringschefer i Europa som har ett klart och tydligt budskap till den mannen. Han måste därför vara där och stå ut med det budskap som kommer att ges.

Som ordförande för delegationen för förbindelserna med det panafrikanska parlamentet vill jag gärna uttrycka särskilda parlamentariska önskningar om det framtida samarbete som vi enades om i förra veckan i Midrand. Afrikas parlament har ofta varit försummade institutioner. De har en viktig konstitutionell roll på pappret, men deras egna regeringar och faktiskt också givarna tenderar att inte ta dem på särskilt stort allvar. Men med lämpliga resurser och efter en framgångsrik och omfattande kapacitetsuppbyggnad för ledamöter och personal inom parlamentariska förvaltningar, utskott och grupper så har de här parlamenten potential att axla sin verkliga roll, nämligen politisk granskning av den verkställande makten. Det som är så tilltalande med detta scenario är också att vi på så vis skulle ha granskande lokala organ med demokratisk legitimitet. När problem uppstår så skulle de ha större möjligheter än utländska givare att få gehör för sin kritik.

Jag uppmanar därför kommissionen att inkludera parlamentarisk kapacitetsuppbyggnad som ett mål i sina landprogram, så att vi om några år verkligen kan se att afrikansk politik i praktiken har blivit betydligt mer lyhörd för allmänhetens behov, också tack vare de nationella parlamentens engagemang.

  Alessandro Battilocchio (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Maria Martens till hennes arbete och berömma EU:s och Afrikanska unionens politiska vilja att bygga upp en gemensam strategi för ett antal områden av intresse för båda parter, från säkerhet till miljö, från migration till utveckling och främjande av mänskliga rättigheter och demokrati.

Om strategin ska bli verkligt effektiv måste EU börja bygga upp detta partnerskap redan nu, och på lämpligt sätt involvera det civila samhället och lokala parlament. EU måste främja konkreta och kraftfulla åtgärder för att värna om de mänskliga rättigheterna, yttrande- och föreningsfriheten och principen om demokrati, så att ekonomisk och social utveckling på den afrikanska kontinenten kan bli verkligt varaktig och inbegripa alla samhällsskikt i Afrika.

Jag vill dessutom ansluta mig till mina kollegers krav på starkast möjliga åtagande från EU:s sida om att nå millennieutvecklingsmålen, bekämpa aids – som decimerar den arbetande befolkningen – och utarbeta en europeisk politik som är verkligt förenlig med tanken om utvecklingssamarbete, framför allt i samband med internationell handel.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Jag vill gratulera Maria Martens till hennes betänkande om läget i förbindelserna mellan EU och Afrika, och förslagen till åtgärder för att förbättra dessa förbindelser.

Det är synd och skam att Afrika fortfarande är världens fattigaste kontinent. Trots det internationella biståndet från EU och andra länder har fattigdomen inte minskat, utan i stället ökat. Millennieutvecklingsmålen har fortfarande inte nåtts.

Detta sker i Afrika, den världsdel som är allra rikast på naturresurser. Det främsta skälet är att råvarorna exporteras till lägsta möjliga pris, medan de färdiga produkterna betingar höga priser. Situationen skulle kunna förändras om man utvecklade bearbetningsindustrin och de små och medelstora företagen, införde nya arbetsplatser och uppmuntrade regionalt samarbete.

Såsom påpekas i betänkandet och som Europaparlamentet ständigt understryker råder det inget tvivel om att utbildning förblir en av de viktigaste faktorerna i utvecklingen av Afrikas oberoende ekonomi.

I samband med Afrikas framtid vill jag ta upp de militära konflikter som fortsatt härjar i vissa områden, däribland Sudan, år ut och år in. Å ena sidan innebär denna situation otrygghet för både lokala och utländska investerare. Å andra sidan utnyttjar vissa länder konflikterna i syfte att öka råvaruproduktionen på fördelaktiga villkor.

EU och det internationella samfundet bör intensifiera insatserna för att lösa de militära konflikterna i Afrika. Det skulle effektivisera genomförandet av programmet för utvecklingssamarbete.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Fru talman! En mycket viktig faktor i den afrikanska utvecklingspolitiken är handel. Rätt använd kan handeln givetvis bidra till att minska fattigdomen och också främja en bättre hälsovård i Afrika. Handel kan bidra till att förbättra utbildningen och till att utrota analfabetismen. Men handeln kan inte bidra till detta på det sätt som kommissionen anser.

Jag är mycket glad över att kommissionen – antingen för att sunda förnuftet har segrat eller för att de afrikanska ländernas påtryckningar har blivit för starka – sedan i måndags har en annan syn på de ekonomiska partnerskapsavtalen. Följden är att det nu är slut på meningslösa krav på ömsesidighet i liberaliseringen av marknader och på att Singaporefrågorna ska inkluderas. Nu råder enighet om att man ska lyfta bort särfrågorna så att samtalen nu bara inriktas på varor. Övriga frågor ska tas upp vid ett senare tillfälle.

Om vi skulle välja samma angreppssätt för Doharundan så skulle vi kanske kunna nå samma framgång där, för det här är anledningen till att den ständigt har misslyckats hittills. Det är därför WTO har misslyckats och det är därför Doharundan har misslyckats, eftersom kommissionen alltid insisterar på att sända samma budskap. Den säger: ”Ni måste förstå att vi bara vill ert bästa, och om ni inte inser det så kommer vi inte att få någon överenskommelse.”

Om vi tittar på parlamentets betänkande, som min kollega Robert Sturdy utarbetade 2006 – och i det här fallet var parlamentet mycket smartare än kommissionen – står det klart att kommissionsledamot Peter Mandelson långt tidigare skulle ha kunnat gå med på de krav som han nu måste böja sig för. Då hade vi kanske inte låtit saker och ting gå så här långt.

Ni har själv besökt vårt utskott och vi frågade er då specifikt om detta. Vad svarade ni? Ni sa att kommissionsledamot Peter Mandelson gör ett fantastiskt jobb! Uppriktigt sagt har också rådet ett ansvar här, eftersom det kommer att behöva godkänna partnerskapsavtalet när processen är slutförd. Rådet skulle kunna engagera sig i förhandlingarna någon gång ibland, i stället för att bara säga: ”Vi låter kommissionsledamoten hålla på tills han finner på något till slut.” Nej, ni har ett ansvar, och jag anser att ni inte har levt upp till detta ansvar när det gäller de ekonomiska partnerskapsavtalen, åtminstone inte av era uttalanden inför vårt utskott att döma.

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

  Robert Sturdy (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag är ganska överraskad över att helhjärtat instämma med en kollega från den andra sidan av kammaren.

Jag gratulerar parlamentsledamot Maria Martens till hennes betänkande. Vi har hört många kloka ord i plenisalen denna eftermiddag, men vi har svikit Afrika. Vi har svikit Afrika tidigare och som föredragande för avtalen om ekonomiskt partnerskap hoppas jag att Europeiska unionen inte kommer att svika Afrika igen.

I går publicerade kommissionen ett meddelande om avtal om ekonomiskt partnerskap där man till slut erkände att det var omöjligt att slutföra förhandlingarna i slutet av 2007, vilket tidigare hade planerats och angetts i mitt betänkande. Men kommissionen fortsätter att insistera på att länder i Afrika, Västindien och Stilla havet måste underteckna avtal om ekonomiskt partnerskap under 2008 och att vissa av länderna i området bör underteckna avtal om ekonomiskt partnerskap, medan andra bör avstå. Är inte detta helt otroligt?

Alltför mycket är oklart och osäkert i dessa samtal och alltför lite tid återstår. Meddelandet är avsiktligt vagt och trots att jag förstår vad det innebär oroar det mig. Jag sluter aldrig ett avtal om något jag inte förstår och trots detta är det just det vi ber Afrika att göra.

Vidare skulle dessa nya förslag på avtal inom områden med afrikanska länder som är villiga att ansluta sig leda till en spagettiliknande röra av olika avtal i grannländer.

Förslaget att andra länder och AVS-länderna skulle ansluta sig senare skulle innebära att de sluter ett avtal som de inte har förhandlat fram. På vilket sätt kan detta vara positivt? Var det inte meningen att avtalen om ekonomiskt partnerskap skulle handla om regional integration?

Så vem koncentrerar sig på genomförande, övervakningssystem och konsekvensbedömningar medan de förhandlande parterna kämpar för att komma överens om de här mindre lösningarna? AVS-länderna bör inte tvingas välja mellan handelsavtal som kan skada deras lokala/regionala marknader och hinder som försvagar deras exportmarknader. Valet måste fortfarande göras och politiska helomvändningar i sista minuten från kommissionen reparerar knappast förtroendet hos de drabbade.

  Josep Borrell Fontelles (PSE). - (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr minister! Den här debatten bör föra oss närmare Lissabon och toppmötet, och vi måste tacka det portugisiska ordförandeskapet för att det har fokuserat på förbindelserna mellan EU och Afrika. Vi hoppas att detta ska hjälpa européerna att äntligen förstå att deras öde är oupplösligt förknippat med Afrikas öde, att vi kan förstå att Afrikas utveckling är en förutsättning för vår välfärd och att vi inte kommer att kunna kontrollera migrationsflödena eller få en trygg energiförsörjning utan ett starkt partnerskap med Afrika.

Vi måste vara på det klara med att detta inte syftar till att hjälpa de fattiga, utan att det ligger i vårt eget intresse. Vi måste också vara på det klara med att afrikanerna ibland lyssnar på våra uttalanden med föga tillit och ser dem som retorik, eftersom vi fortfarande inte har satt oss över vårt koloniala förflutna när vi ska etablera detta starka partnerskap mellan jämlikar, som vi alla vill ha och som vi talar om, men som fortfarande ligger långt från verkligheten.

Att modernisera Afrika är en ofantlig uppgift. Afrikanerna har ett stort ansvar här, men det har vi också. Utan oss – vår hjälp och vårt samarbete – kommer de inte att kunna ta sig ur den situation som beskrivs i Martensbetänkandet. Afrika behöver nämligen inte bara handel, utan också bistånd och jämbördiga förhållanden, för att kunna lämna sitt förflutna bakom sig – ett förflutet som vi har ett tydligt delat ansvar för.

  Olle Schmidt (ALDE). - Tack fru talman! I december ska det första toppmötet på flera år äga rum mellan Afrikanska unionen och EU. Det är ett viktigt möte för EU som har ett stort ansvar för att stödja den ekonomiska och demokratiska utvecklingen i Afrika. Det portugisiska ordförandeskapet förtjänar en eloge för detta initiativ. EU måste bli aktivare på den afrikanska kontinenten.

Det som oroar mig, i motsats till Brian Crowley, är att Zimbabwes envåldshärskare Robert Mugabe troligen kommer att närvara vid detta toppmöte. Att sitta vid samma förhandlingsbord som Mugabe är inte värdigt Europeiska unionen. Mugabes vanstyre och korruption lamslår hela landet. Den politiska oppositionen trakasseras och slängs i fängelse, det fria ordet existerar inte, det råder matbrist i detta land som varit Afrikas kornbod och hundratusentals människor är hemlösa. Ekonomin faller sönder och samman, inflationen är över 7000 procent, medelåldern är lägst i världen och 25 procent av befolkningen är hiv-smittade. Fru talman, herr kommissionär, Manuel Lobo Antunes, ett sätt att visa vår avsky inför Mugabes diktaturiska fasoner är att EU inte accepterar Mugabes närvaro vid toppmötet. Mugabes fruktansvärda styre måste stoppas. Diktaturer kräver faktiskt klarspråk, mina vänner. Tack!

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka föredraganden Maria Martens för detta viktiga betänkande. Å ena sidan är det en tydlig indikation till kommissionen om att hänsyn måste tas till den parlamentariska dimensionen den här gången, när den gemensamma strategin för EU och Afrika utformas. Att kommissionen inte bara struntade i sin motsvarighet utan också i parlamentet när den utarbetade EU:s strategi för Afrika 2005 har tyvärr varit ett vanligt tillvägagångssätt för kommissionen. Till försvar för betänkandet ska å andra sidan sägas att flera viktiga frågor tas upp där, frågor vars innehåll kräver ett svar, också om vilken strategi som måste antas.

För det första visar historien tydligt att universella mänskliga rättigheter kräver ett universellt skydd om de ska kunna genomföras. Därför är det avgörande att prioriteringarna för fred och säkerhet i EU:s Afrikastrategi omfattar en syn där man erkänner konceptet med ett ansvar för att skydda, och strävar efter det. Vi har ett ansvar för att skydda, och detta måste också bli föremål för diskussion inom EU.

Klimatförändringen måste vara en topprioriterad fråga, vilket understryks på ett berömligt sätt i betänkandet. Vatten – vattenkvalitet och tillgång till vatten – kommer tillsammans med energi att bli ett allvarligt politiskt problem, där Afrika blir det allra första offret. Jag vill ändå påminna alla om att Afrikas allra allvarligaste miljöproblem för närvarande är erosion och överbetning. Klimatförändringen förvärrar givetvis läget ytterligare. Anpassnings- och stödåtgärder behövs. För EU är Afrika dessutom en naturlig internationell partner i kampen mot klimatförändring.

För det tredje vill jag understryka vikten av småföretag och lokala entreprenörskap som ett villkor för varaktig och verklig ekonomisk utveckling i Afrika. Vi bör se till att våra insatser stöder detta. Det är bara lokalbefolkningen som kan få Afrika på fötter.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Jag måste gratulera Maria Martens till detta viktiga betänkande i ett läge då EU håller på att omvärdera sitt förhållande till Afrika, i stor utsträckning till följd av att Kina blir en allt viktigare aktör på denna kontinent. Förhållandet mellan EU och Afrika kan dock bara vidareutvecklas genom en sammanhängande dubbel strategi för utveckling och säkerhet, särskilt när det gäller mänskliga rättigheter, demokrati och goda styrelseformer.

Med tanke på betydelsen av den gemensamma strategin och dess handlingsplan, som ska antas vid toppmötet mellan EU och Afrika, vill jag uppmana det portugisiska ordförandeskapet att på lämpligt sätt håll Europaparlamentet informerat om framstegen i förhandlingarna om dessa dokument och deras innehåll. Detta kommer att bidra till att säkra att de åtgärder som fastställs i den gemensamma strategin och handlingsplanen senare förverkligas, med Europaparlamentets stöd och inom ramen för de olika tillämpliga finansiella instrumentens kontroll.

Här i parlamentet hoppas vi att den gemensamma strategin och handlingsplanen kommer att avspegla EU:s åtaganden och att man på lämpligt sätt kommer att prioritera fattigdomsbekämpning och millennieutvecklingsmålen, särskilt tillgång till grundläggande hälsovård och utbildning. Vi vill att gemensamma åtgärder ska inkluderas för att kontrollera smugglingen av handeldvapen och lätta vapen, som är de verkliga massförstörelsevapnen i Afrika, liksom åtgärder för att ge kvinnor och det civila samhället större makt. Det är nämligen där man finner den drivkraft för förändring, fred och utveckling som Afrika så desperat behöver.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) EU brukade ha dåligt samvete för Afrika på grund av Europas tidigare kolonialpolitik. I dag försöker vi hjälpa utvecklingsländerna in i den globaliserade världen. Det är skälet till att uppmärksamheten i fråga om dessa länder har skiftat till globala utmaningar. Förutom sjukdomar, svält och dricksvattenbrist innefattar dessa utmaningar också säkerhet, handel, migration, kompetensflykt och klimatförändring.

Förutom välgörenhet är vår uppgift att se till att de afrikanska institutionerna fattar beslut på ett ansvarsfullt sätt och i enlighet med demokratiska principer. Mot denna bakgrund anser jag att kommissionsledamot Peter Mandelsons utvecklingsstrategi är farlig, eftersom den uteslutande fokuserar på handelsförbindelserna i Stillahavsområdet.

Vi måste kräva att kommissionen intensifierar kapacitetsuppbyggnaden på människorättsområdet. Annars har demokratin ingen chans i Afrika och inte någon annanstans heller för den delen. Det bekymrar mig att det tidigare kommunistblockets ideologi är så starkt rotad i Afrika. En annan oroande faktor är det växande inflytandet från den totalitära kinesiska marknadsmodellen, där man utvinner Afrikas råvaror och stjäl arbete från det afrikanska folket.

Jag vill gratulera föredraganden Maria Martens till den breda och balanserade definition av den nya strategin som anges i hennes utmärkta betänkande. Men vi måste också titta på dess finansiella ram och lära oss att tolka resultaten från tillämpliga indikatorer.

Jag tycker också att det verkar som om kommissionen inte i tillräckligt hög grad upplyser EU-medborgarna om hur viktigt det är att EU samarbetar med sin närmaste grannkontinent Afrika. Jag hoppas att man vid toppmötet i Lissabon i december kommer att anta en ny vision för förbindelserna, med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna och med beaktande av detta betänkande.

Jag vill avslutningsvis säga att toppmötet kommer att bli avgörande för en förändring i förbindelserna mellan EU och Afrika. Därför tycker jag att det är fel av Tjeckien och Storbritannien att försöka stoppa det panafrikanska toppmötet på grund av att Zimbabwes diktator ska delta. Därmed inte sagt att hans närvaro inte bör ifrågasättas och fördömas kategoriskt.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) Fru talman! Förbindelserna mellan EU och de afrikanska länderna har blivit ansträngda på ett oacceptabelt sätt på grund av förhandlingarna med AVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) om de ekonomiska partnerskapsavtalen. Om dessa förhandlingar bryter samman kommer Cotonouavtalet att hamna i ett svart hål för ett flertal länder från den 1 januari, på grund av att våra handelsförbindelser då kommer att övergå till det betydligt mindre fördelaktiga allmänna preferenssystemet.

Men det vore rena skandalen om de fattiga länderna skulle bestraffas på det sättet, för att de anser att EU och AVS-staterna inte är fullvärdiga partner i nuläget. Vi måste ge de fattiga länderna rätten att skydda sina marknader inom sektorer som är svaga och som skulle gå under i den tuffa frihandeln. De här förhandlingarna står i skarp kontrast till de goda principer och syften som återfinns i Maria Martens betänkande och som jag håller med om.

Vi socialdemokrater ville tillägga att EU:s handels- och jordbrukspolitik inte får tillåtas att stå i vägen för utvecklingspolitiken. Vi behöver sammanhållning och givetvis bör politiken fortfarande befrämja emancipation och kvinnors rättigheter. Det är upp till kommissionen att omsätta detta i en konkret politik. Därefter kommer kommissionen noggrant att följa utvecklingssamarbetet.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Trots de miljarder euro som pumpats in i Afrika blir fattigdomen allt värre där, vilket framgår av Maria Martens förnuftiga betänkande. Jag har inte rådgjort med det portugisiska ordförandeskapets företrädare Manuel Lobo Antunes eller med Johan Van Hecke, men jag vill understryka att samarbetet med lokala afrikanska organ är en nödvändig förutsättning för ett verkningsfullt ekonomiskt bistånd.

Ekonomin behöver stöd för att man ska kunna införa ny teknik, väcka entreprenörsandan, uppmuntra medborgarnas engagemang och stödja enskilda initiativ. Det finns till exempel missionärer som ägnar sig åt den typen av verksamhet trots att de saknar medel, medan EU inte deltar trots de betydande finansiella resurser som står till dess förfogande. En av de främsta utmaningarna är utbildning, det vill säga investeringar i mänskligt kapital, vilket ger stora fördelar. Men Afrika har också gjort vissa åtaganden, däribland att stoppa vapenimporten och införa vissa rättsliga bestämmelser, framför allt för äganderätten, vilket är avgörande för ekonomins utveckling. Jag vill avslutningsvis säga att regeringarnas roll måste vara att tjäna folket, inte att utnyttja vårt bistånd på det sätt som de afrikanska myndighetsföreträdarnas lyxbilar symboliserar.

  Marie-Arlette Carlotti (PSE) . – (FR) Fru talman! Dagens Afrika har två ansikten. Det första är dess enorma fattigdom och mänskliga tragedier, som i Darfur och Somalia. Det andra – som alltför ofta ignoreras – är att Afrika är en kontinent som trots alla svårigheter är innovativ och blir allt mer demokratisk, om än alltför långsamt, och som sakta men säkert håller på att bygga upp ny tillväxt.

I den nya strategin för EU och Afrika måste man därför ta hänsyn till denna dubbla verklighet och stödja denna ännu bräckliga process genom ett verkligt politiskt partnerskap. Detta partnerskap måste bygga på enighet, eftersom det är Afrika i dess helhet, företrädd av Afrikanska unionen, som måste vara vår viktigaste kontaktpunkt. Partnerskapet måste också bygga på jämlikhet, med en agenda som utformas gemensamt och inte påtvingas av de nordliga länderna, samt på ödmjukhet, för EU är inte Afrikas enda partner. EU måste också stödja processen genom att använda millennieutvecklingsmålen som en färdplan, genom att hålla sina löften och fullgöra de ekonomiska åtaganden som EU och medlemsstaterna har gjort, och slutligen genom att erkänna de afrikanska parlamentens roll. Martensbetänkandet är i själva verket det budskap som vi sänder till kommissionen och rådet i dag, och vi kommer att närvara i Lissabon i december för att se om det här budskapet verkligen har nått fram.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Fru talman! Som framgår av Maria Martens betänkande, som jag i stor utsträckning håller med om, är det en uppenbar begränsning av potentialen hos EU:s nuvarande Afrikastrategi att den inte har utformats tillsammans med Afrikas folk. Det var ett misstag som måste och kommer att korrigeras i EU:s nästa strategi, där Afrikanska unionens roll måste stärkas och där utgångspunkten måste vara begrepp som partnerskap och rättvisa. De frågor som ger anledning till oro, som måste man måste ta hänsyn till, är bland annat fred, problemet med fördrivna personer och kampen mot allvarliga sjukdomar som aids och malaria.

Utveckling måste vara vårt mål och handel ett av dess vapen. Vi måste därför stödja de små och medelstora företagen och verka för en rättvis internationell handel. Men den här strategin kommer bara att lyckas om vi kan bidra till att förstärka demokratin och de mänskliga rättigheterna på hela kontinenten.

När EU:s strategi för Afrika omformuleras och förnyas måste nya lokala och globala omständigheter beaktas. Att vi i dag diskuterar med en afrikansk union är i sig signifikant. Å andra sidan innebär den allmänt ökande konsumtionen av såväl olja som livsmedel att det finns ett behov av att öka den globala produktionskapaciteten. I det avseendet är Afrika en kontinent rik på olja och gas, men där finns också en enorm jordbrukspotential som kan utnyttjas.

Slutligen har vi frågan om toppmötet. Man behöver inte hålla något toppmöte för att fastställa en strategi för Afrika. Men eftersom det portugisiska ordförandeskapet har slagit in på den vägen vore det fel att inte följa den till slutet. Annars kommer vi att gå miste om möjligheten att påverka afrikanernas liv i positiv riktning. Samtalen kan inte bara handla om skuldavskrivning, eftersom ökat välstånd i världen kan och måste vara en möjlighet till ökat välstånd i Afrika. Detta välstånd måste komma folket till del, inte bara eliten.

Internationellt samarbete får inte fortsätta att vara ett problem för Afrika, som någon sa. Vi måste därför förbättra samarbetet så att utbildning, främjande av hälsa, demokratisering och utveckling kan säkras.

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE). – (ES) Fru talman! Jag vill gratulera föredraganden och säga att jag håller med Louis Michel om att en ny typ av partnerskap och förbindelser mellan EU och Afrika måste inrättas. Jag vill också gratulera Manuel Lobo Antunes till det portugisiska ordförandeskapets anordnande av toppmötet mellan EU och Afrika.

Men även om ett sådant nytt slags förhållande håller på att byggas upp är officiellt utvecklingsbistånd fortfarande ett mycket användbart instrument i Europas förbindelser med Afrika, och kommer att förbli så under ett antal år, inte bara för EU som helhet utan också för medlemsstaterna.

Vi måste främja ett sunt samarbete mellan medlemsstaterna för att förbättra utvecklingsbiståndets kvantitet och kvalitet. Mitt hemland Spanien har tredubblat sitt bistånd under parlamentets nuvarande mandatperiod. Jämfört med den förra regeringen har Spanien ökat sitt bistånd från 200 miljoner euro 2004 till beräknade 850 miljoner euro 2008. Spanien är nu världens näst största givare av utvecklingsbistånd och är också det land i kommittén för utvecklingsbistånd vars bidrag har ökat mest under den perioden.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, mina damer och herrar! För det första måste jag tacka er för era synpunkter, förslag och även kritik rörande ordförandeskapets förslag om planerna för förbindelserna mellan EU och Afrika. Jag har givetvis tagit till mig alla förslag, iakttagelser och kritiska anmärkningar.

Jag vill vara mycket tydlig med att våra förslag om ett nytt förhållande med Afrika har två aspekter, som jag vill kalla innovativa. Vi hoppas åtminstone att de är det, eller kommer att visa sig vara det. För det första planerar vi att inrätta ett effektivt partnerskap med våra afrikanska partner – ett partnerskap som också måste visa sig vara effektivt i fråga om äganderätten.

Som jag redan har nämnt är den strategi som vi utformar för Afrika inte någon ensidig strategi. Det är en gemensam strategi, med andra ord en strategi som utarbetas, analyseras och diskuteras tillsammans så att resultatet och förslagen faktiskt uppfyller våra afrikanska vänners förhoppningar och förväntningar på oss, och givetvis också är i linje med vad vi skulle vilja få från våra afrikanska partner, i en positiv bemärkelse.

Å andra sidan vill vi också öka antalet berörda aktörer i den här strategin så att den inte bara innefattar regeringar, så som vanligen är fallet. Förutom regeringar vill vi att andra offentliga institutioner, parlament – som jag redan har nämnt – och även stora delar av det civila samhället, deras företrädare och aktörer, ska delta. Den andra aspekten, som jag anser är ytterst viktig, är att vi vill ha en modernare agenda mellan EU och Afrika. Vi vill att den ska göra det möjligt att hantera de nya globala utmaningarna, för att ta hänsyn till de genomgripande förändringar som sker i världen och, framför allt, för att verkligen ge Afrika möjlighet att integreras fullt ut med den nya världsordningen.

Därför kommer vi att tillsammans med Afrika diskutera och debattera nya och moderna frågor som energi och klimatförändring, liksom frågor som rör migration, rörlighet och sysselsättning. När vi gör det kommer vi naturligtvis inte att glömma bort de frågor som förblir grundläggande i vårt traditionella partnerskap, såsom fred, säkerhet, demokratiskt styre och mänskliga rättigheter, samt frågor som rör forskning och informationssamhället.

Jag anser att den här agendan är omfattande, ambitiös och – som jag redan sagt – alltigenom modern. Vi måste modernisera vår agenda i förhållande till Afrika, då vi inom ramen för denna agenda måste kunna tillgodose aktuella behov på ett effektivt sätt. Jag vill också säga att det portugisiska ordförandeskapet och Portugal aldrig har tvekat att peka ut diktatorer i Afrika eller i någon annan del av världen, och därmed starkt kritisera dem. Det kommer vi att fortsätta göra när så behövs.

Slutligen måste jag också tacka för det arbete som genomförts tillsammans med kommissionen för att förbereda allt för det andra mötet mellan EU och Afrika. Kommissionen och de kommissionsledamöter som ansvarar för dessa specifika ämnesområden, nämligen handel, yttre förbindelser och humanitärt stöd, har gett ett stöd som varit mycket engagerat och av hög kvalitet, och vi är säkra på att vi alla arbetar mot det gemensamma målet att bidra till en positiv förändring i Afrika, och för Afrika.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka rådet för att det har svarat fullt ut på insatserna. Jag stöder också de punkter som har tagits upp.

Även jag delar många av de farhågor som har uttryckts. Kommissionen strävar efter att få en större samstämmighet i sin utländska verksamhet. Faktum är att egenskaperna hos dialogen mellan EU och Afrika successivt bör göra det möjligt för oss att undanröja en del av motsägelserna, även dem som Michel Rocard nämnde. Givetvis för vi ibland en motsägelsefull politik. Ta bara de subventioner som betalas till jordbruket. Det är en motsägelse. Tyvärr måste man här välja mellan olika särintressen och det blir man ibland bara tvungen att acceptera. Jag anser att Europa antagligen är den enda internationella aktör som ständigt korrigerar sig själv och som uppenbarligen i alla fall försöker gå åt rätt håll.

En annan fråga som tagits upp är Zimbabwe, men jag vill inte gå in på den igen. Maria Martens har svarat bättre än jag någonsin skulle kunna göra. Här handlar det om ett toppmöte mellan EU och Afrika, inte mellan EU och Zimbabwe. Det var det första. Det andra är att jag är väl medveten om kraven på att Robert Mugabe ska fördömas. Det skulle jag också kunna göra, men det skulle inte förändra någonting. Beslutet att bjuda in Robert Mugabe beror inte på oss. Jag beklagar, men vi kan inte träda i våra afrikanska partners ställe. Som kommissionsledamot med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd, med särskilt ansvar för AVS-staterna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) och för de politiska förbindelserna och dialog med Afrika, måste jag tala om för er – och det är jag ledsen över att behöva göra – att vi inte har någon rätt att diktera för våra afrikanska partner att de får bjuda vem de vill utom honom. Med risk för att bli alltför rättfram vill jag också säga att om vi bedömer saker och ting efter diktatorernas måttstock, eller snarare de personer som vi anser passar i den rollen, så skulle vi få fler problem än bara Robert Mugabe. Och låt mig säga en sak till i samband med detta: så ser verkligheten ut.

Det viktiga är att toppmötet äger rum och att vi under mötet har möjlighet att diskutera frågor och ta upp människorättssituationen i Zimbabwe. Det anser jag vara nyttigt och viktigt, och det drar jag mig inte för att säga. Toppmötet måste därför genomföras. Vi har väntat länge nog. Ett toppmöte mellan Afrika och Kina har redan ägt rum. Ett toppmöte mellan Afrika och Japan håller dessutom på att förberedas, och vi kommer att vara där när det hålls, även om jag inte vet exakt när.

Jag vill också säga att vi har sökt Sydafrikas stöd. Om det är något afrikanskt land som har gjort betydande insatser för att försöka lösa denna fråga i allas bästa intresse så är det Sydafrika. Detta land arbetar nu dessutom sannolikt med att få till stånd, inspirera och utarbeta en bred överenskommelse mellan majoriteten och oppositionen i Zimbabwe, vilket bör kunna resultera i ärliga och rättvisa val i mars 2008. Samtalen pågår fortfarande, men vid mitt senaste samtal med president Mbeki framkom att det hur som helst tycks finnas verkligt hopp om framgång. Låt oss därför inte kritisera Sydafrika, för Sydafrika gör vad det kan och man gör det bra.

När det gäller hur stor del av finansieringen som går till jordbruket vill jag bara påpeka att mellan den nionde och den tionde Europeiska utvecklingsfonden steg siffran för jordbrukssektorn från 663 miljoner euro till 1,1 miljarder euro. Det stämmer att trots ökningen av anslagen mellan den nionde och den tionde Europeiska utvecklingsfonden så skedde en procentuell minskning, men i reda pengar skedde en rätt betydande ökning. Jag vill också påpeka att det gladde mig att lyssna till Världsbankens chef vid ett möte som jag deltog i för några dagar sedan i Washington, då han sa att väsentligt större fokus kommer att läggas på jordbruksutveckling. Jag delar alltså till fullo de farhågor som uttrycktes nyss.

Beträffande den roll som det civila samhället och parlamenten, inklusive det panafrikanska parlamentet, spelar så kan jag bara helhjärtat stödja den ståndpunkt som intas i betänkandet.

Jag vill också, och nu ska jag fatta mig kort eftersom den tilldelade talartiden är mycket begränsad, åter ta upp de ekonomiska partnerskapsavtalen, som jag lovade att göra. Ni kommer att märka att jag anser att dessa avtal är en grundläggande förutsättning för Afrikas integrering i världssamfundet. Som erfarenheterna från Asien har visat är inte bistånd den avgörande faktorn för framsteg. Det är däremot ekonomisk utveckling och integration på världsmarknaden. Personligen anser jag att de ekonomiska partnerskapsavtalen utgör en möjlighet för AVS-staterna att successivt integreras i det internationella handelssamfundet genom att de först kan bygga upp sina regionala marknader. Jag vill samtidigt påpeka att den 1 januari 2008 inte utgör startskottet för en plötslig och dramatisk liberalisering av marknaden. Vad innebär då detta datum? Vad det egentligen innebär är en successiv öppning av marknader, inom ramen för olika övergångsperioder beroende på produkterna i fråga, med stöd av regionala fonder som ger finansiellt stöd och även hjälper till att dämpa problemet med sjunkande nettoskatteintäkter till följd av liberaliseringen. Det finns förstås en uppsjö av intressanta förslag som kan genomföras inom det här området.

Vi måste också kunna uppbåda rätt betydande resurser inom en rad olika områden, som kan skapa optimala villkor och därigenom faktiskt bidra till att göra liberaliseringsprocessen mer progressiv och denna successiva öppning av marknaderna nyttig, positiv och produktiv. Jag hyser verkligen förståelse för de farhågor som vissa har uttryckt. Men när det gäller kravet på att förlänga datumet för att ingå de ekonomiska partnerskapsavtalen måste jag säga till er att jag inte ser någon fördel i det. WTO kommer inte att bevilja oss något undantag för AVS-staterna – hur mycket vi än låtsas att de skulle kunna göra det – eftersom vårt nuvarande system skadar andra utvecklingsländer som kräver samma behandling som de tidigare kolonierna.

Enda alternativet är därför att använda det allmänna preferenssystemet. De minst utvecklade länderna kommer att få tillgång till allt utom vapen, men för de övriga länderna – och jag vill bara påpeka att de är 36 till antalet – skulle det här innebära att deras nuvarande tillträdesnivå skärs ned. De ekonomiska partnerskapsavtalen kommer att göra det möjligt för oss att garantera detta förmånstillträde för våra traditionella partner, men framför allt kommer avtalen att bidra till att stödja den regionala ekonomiska integrationsprocessen. Det är här jag menar att man finner handelns verkliga potential att kunna bidra till ekonomisk utveckling.

Vi är givetvis medvetna om de problem det här kommer att föra med sig för våra partner. Vi är på det klara med att de är motsträviga och vi har – det ska erkännas – förståelse för deras legitima oro. Det är precis därför vi inledningsvis föreslog etappvisa avtal, som först och främst löser handelsproblemet genom att inkludera öppnande av marknader på ömsesidig basis och i enlighet med WTO:s regler. Som jag alltid har sagt kommer erbjudanden om marknadstillträde från våra AVS-partner givetvis att bygga på principen om balans. Kom ihåg att vi från vår sida öppnar upp våra marknader helt. Vi tänker vara så flexibla som möjligt och kommer att använda alla marginaler vi kan för att ta hänsyn till farhågorna om utveckling, särskilt behovet av att skydda stommen i jordbruksproduktionen och ny industri.

För närvarande fortsätter vi att arbeta med den här frågan. Den verkliga utmaningen är att se till att de 36 länder som inte räknas till de minst utvecklade länderna inte hamnar i ett katastrofalt handelsläge den 1 januari. Dessa länder har uppenbara kommersiella intressen som står på spel. Om vi fortfarande inte har löst frågan om marknadstillträde den 1 januari är det uppenbart att länderna kommer att vara tillbaka i det allmänna preferenssystemet, vilket innebär att de kommer att hamna utanför. Då befinner de sig i en verkligt ödesdiger situation. Därför måste vi lägga på ett kol om vi ens ska få till stånd tillfälliga avtal. Så ser situationen ut i stort för de ekonomiska partnerskapsavtalen.

Jag vill slutligen säga att jag helt och hållet instämmer med vad Josep Borrell Fontelles klargjorde så tydligt. Det kommande toppmötet och EU–Afrika-strategin handlar uteslutande om att få till stånd en grundläggande förändring av förbindelserna mellan EU och Afrika. Låt oss därför som Josep Borrell Fontelles sa skapa ett starkt partnerskap mellan två parter som respekterar varandra och som har rättigheter och ansvar gentemot varandra. Låt oss lämna bakom oss det vi har i dag, och jag skulle inte kalla det banalt – det är allvarligare än så – detta omoderna, ålderdomliga och kontraproduktiva förhållande, denna ofta förödmjukande förbindelse, mellan givare och mottagare.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Toppmötet mellan EU och Afrika bör bli en vändpunkt i EU:s politik när det gäller respekt för de afrikanska ländernas och folkens suveränitet och rätt till utveckling, genom att främja en rättvisare, fredligare och mänskligare värld med ett större mått av solidaritet.

Detta kräver exempelvis följande:

- Omedelbara solidaritetsåtgärder för att tillgodose miljontals människors mest grundläggande behov.

- Respekt för nationell suveränitet och självständighet, icke-inblandning i varje lands interna angelägenheter och en fredlig lösning på internationella konflikter.

- Demilitarisering av internationella förbindelser och en successiv militär nedrustning och minskning av de militära utgifterna.

- Skäliga och rättvisa internationella ekonomiska förbindelser, där man avvisar Internationella valutafondens, Världsbankens, Världshandelsorganisationens och de ekonomiska partnerskapsavtalens påbud om liberalisering av handeln.

- Avskrivning av utlandsskulder, som redan är mer än betalda.

- Lämplig politik för samarbete och aktivt och ömsesidigt stöd för utveckling.

- Garanti av invandrares rättigheter.

Detta förhållande får inte längre bygga på nykolonialistiska ambitioner eller patriarkala åsikter, som syftar till att återvinna det inflytande man förlorade när de afrikanska folken vann sin nationella självständighet – efter att ha erövrats under andra hälften av 1900-talet – men också till att främja inblandning, militär närvaro av EU:s supermakter samt de multinationella företagens kontroll och exploatering av naturtillgångar.

  Tokia Saïfi (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Om vi ska understryka vikten av parlamentets betänkande om förbindelserna mellan EU och Afrika, inför det kommande toppmötet mellan dessa båda i december, så är det framför allt den realistiska hållningen i betänkandet som vi måste välkomna.

I betänkandet efterlyses ett verkligt partnerskap mellan EU och Afrika, ett demokratiskt och realistiskt partnerskap som bygger på effektivt och samordnat bistånd, men också på handel.

Jag vill särskilt uttrycka mitt stöd för förhandlingarna om de ekonomiska partnerskapsavtalen, eftersom internationell handel måste ses som ett instrument för utveckling, vilket betonas i betänkandet. Fattigdomen kan minskas permanent enbart genom en rättvis, hållbar och lämpligt övervakad ekonomisk tillväxt, som är resultatet av kommersiell verksamhet som stimuleras av marknadstillträde.

Frihandel är inte ett mål i sig, utan måste syfta till att tillgodose AVS-staternas behov. Det är därför AVS-staterna måste involveras successivt och balanseras som grupp, för att lokala förutsättningar ska kunna beaktas.

Vi får inte nöja oss med att bara ge bistånd selektivt. Då löser vi inte problemen, utan skjuter dem bara framför oss i all oändlighet.

Afrika är inte bara en skådeplats för humanitärt bistånd. Afrika måste vara en aktör i sin egen utveckling, med EU som partner.

14. Internationellt fördrag om förbud mot klusterammunition (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till rådet från Josep Borrell Fontelles, för utskottet för utveckling, om ett internationellt fördrag om förbud mot klusterammunition, uppföljning av Oslodeklarationen (O-0048/2007 – B6-0319/2007), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Josep Borrell Fontelles, för utskottet för utveckling, om ett internationellt fördrag om förbud mot klusterammunition, uppföljning av Osloförklaringen (O-0052/2007 – B6-0320/2007).

  Josep Borrell Fontelles, frågeställare. – (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr minister! Kraven på ett förbud mot klusterbomber blir allt mer uttalade. Användningen av sådana bomber sommaren 2006 i kriget i Libanon visade vilken mänsklig katastrof de kan orsaka.

De här vapnen är farliga både för civilbefolkningen och militär personal, men i praktiken är 90 procent av offren civila. Dessutom förblir 10 procent av dessa dödliga bomber odetonerade. De ligger kvar i marken och får samma effekt som landminor.

Det är därför farligt att röja mark som kontaminerats med sådan ammunition, både för befolkningen och de internationella fredsstyrkorna. De här bomberna används inte bara i kriget, utan fungerar som ett långsiktigt hinder för transporter och jordbruk. De skapar också handelshinder och försvårar humanitärt bistånd.

Bomberna är därför ett av huvudproblemen för fattiga länders utveckling. Det är de fattiga länderna som påverkas mest av bomberna, och i dessa länder är det i huvudsak de fattiga och sämst utbildade i befolkningen som drabbas.

Vi kan inte längre säga att freden kan upprätthållas eller militära åtgärder vidtas på ett effektivt sätt genom att man bombar sina motståndare från 10 000 meters höjd eller överöser dem med bomber som blir liggande kvar i marken.

Användningen av fredsbevarande styrkor och humanitärt bistånd är i dag centrala medel för att stabilisera och återuppbygga konfliktdrabbade områden, och dessa bomber är inte längre motiverade ens ur ett militärt perspektiv.

I dag ska vi tala till kommissionen och rådet just om de initiativ som har blivit resultatet av den allmänt förändrade synen på klusterbomber inom det internationella samfundet.

Europaparlamentet har gång på gång intagit en mycket tydlig ståndpunkt: vi vill ha internationell lagstiftning som förbjuder användning, produktion, transport, finansiering och lagring av klusterbomber i världen. I väntan på det bör EU:s medlemsstater införa ensidiga åtgärder för att förbjuda användning och transport av sådana bomber, så som många länder redan har gjort och andra håller på att göra.

Fru kommissionsledamot, herr minister! Europaparlamentet vill tacka rådets ordförandeskap, kommissionen och medlemsstaterna för deras insatser för att förhandla fram ett nytt protokoll till FN:s konvention om användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar, i vilket alla humanitära problem i samband med användning av klusterbomber tas upp. Tyvärr måste vi dock erkänna att mycket få framsteg har gjorts hittills.

Vi behöver därför en stabil Osloprocess utifrån vilken länder, icke-statliga organisationer, Röda korset och internationella organisationer kan utforma och genomföra en ambitiös agenda. För närvarande har Oslodeklarationen undertecknats av 80 länder, varav många utvecklingsländer, men ännu är det långt ifrån säkert om den kommer att leda till ett fullständigt förbud mot klusterbomber i slutändan.

Vad som däremot är säkert är att vi behöver ett integrerat och heltäckande angreppssätt med en humanitär vinkling, där fokus inte bara ligger på nedrustning utan framför allt på att skydda civila och hjälpa dem att hantera krigets konsekvenser, samtidigt som man ser till att befintliga lager av klusterbomber destrueras och att kontaminerade områden röjs.

Flera viktiga evenemang planeras, däribland mötet i Wien i december och mötet i Bryssel veckan därefter, samt den 5 november, som är en global aktionsdag för förbud av klusterbomber, då många evenemang kommer att hållas runtom i världen. Vad ska vi göra mot denna bakgrund?

I anslutning till detta vill jag fråga kommissionens och rådets företrädare vad vi ska göra och vilken ståndpunkt vi kommer att inta? Vilken är EU:s ståndpunkt när det gäller läget i diskussionerna inom ramen för konventionen om användningen av vissa konventionella vapen?

Kommer vi att få se en gemensam ståndpunkt från rådet i den här frågan? Vilka initiativ utformar vi för att uppmuntra medlemsstaterna att anta nationella åtgärder i syfte att förbjuda klusterbomber? Vad gör vi för att hjälpa tredjeländer att röja områden där sådan ammunition finns, tillhandahålla utbildning om riskerna och förstöra lager av redan förbjuden ammunition?

Avslutningsvis undrar jag om kommissionen kommer att överväga att anordna en internationell konferens om EU:s roll i hanteringen av de socioekonomiska, humanitära och utvecklingsmässiga konsekvenserna av konflikter där klustervapen har använts?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar, herr Borrell! Jag vill börja med att tacka er för era tre frågor om denna specifika fråga, nämligen förbudet av klusterbomber. Jag ska försöka att ge ett så kortfattat och objektivt svar som möjligt på de tre olika frågor som ställts till rådet.

När det gäller er första fråga måste jag säga att ordförandeskapet för Europeiska unionens råd, inom ramen för konventionen om användningen av vissa konventionella vapen – som jag i syfte att korta ned mitt anförande helt enkelt kommer att kalla konventionen – som ni vet har uttryckt sin oro på EU:s vägnar över klusterammunitionens humanitära konsekvenser. Vid den tredje översynskonferensen för konventionsparterna, som hölls i Genève den 7–17 november förra året, betonade EU att klusterammunition utgör en särskilt viktig del i det framtida arbetet med konventionen om vissa konventionella vapen.

EU lade fram ett förslag om att stödja inrättandet av en öppen expertgrupp med syfte att utarbeta rekommendationer för framtida åtgärder inom ramen för konventionen. Förslaget antogs inte vid konventionsstaternas konferens. Däremot enades man om att snarast kalla samman ett extra möte i expertgruppen om explosiva lämningar efter krig, med särskild fokus på klusterammunition.

Mötet hölls i Genève den 19–22 juni 2007, då EU lade fram ett utkast till förhandlingsmandat för ett rättsligt bindande instrument för att hantera alla aspekter av de humanitära frågor som klusterammunition ger upphov till. Instrumentet bör antas i slutet av 2008.

EU:s trojka har genomfört omfattande samråd med tredjeländer för att föra fram EU:s ståndpunkt. Expertgruppen beslutade dock skjuta upp alla beslut om ett rättsligt bindande instrument till 2007 års möte för konventionsparterna, som ska hållas nästa månad.

Jämsides med dessa insatser för att lösa problemen med klusterammunition har flera EU-medlemsstater som ni vet anslutit sig till Oslodeklarationen och deltagit i en rad möten som anordnas inom ramen för den så kallade Osloprocessen, som syftar till ett totalförbud mot klusterammunition.

EU:s medlemsstater har deltagit som enskilda länder. Hittills har man inte nått någon enighet om EU:s ståndpunkt när det gäller Osloprocessen. Majoriteten av medlemsstaterna anser att de båda processerna kompletterar varandra och att de är parallella insatser som leder fram till ett gemensamt mål, nämligen ett internationellt rättsligt bindande instrument för klusterammunition.

Beträffande er andra fråga måste jag säga att EU:s medlemsstater, inbegripet ordförandeskapet, som redan nämnts kommer att delta i de kommande mötena i Bryssel och Wien som enskilda länder, om de beslutar att göra det. Någon gemensam ståndpunkt för EU planeras inte.

När det gäller er tredje fråga slutligen kan jag säga att Österrikes och Belgiens beslut nyligen om att förbjuda klusterammunition, som Josep Borrell Fontelles nämner i sin fråga, fattades på en rent nationell basis. Rådet har inte vidtagit någon särskild åtgärd i den här frågan.

  Talmannen. − Låt oss hoppas att rådet kommer att uttrycka sin åsikt snart.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka Josep Borrell Fontelles för hans muntliga fråga. Jag är glad eftersom jag ser detta som en möjlighet för oss att ge ett ingående svar på den här frågan om något som har fått mycket hemska konsekvenser. Det har haft en mycket negativ inverkan på människor, framför allt på civilbefolkningen. Frågan ligger mig väldigt varmt om hjärtat eftersom sådant som påverkar den mänskliga tryggheten alltid gör det. Jag instämmer helt och hållet med den ståndpunkt som vår rådsordförande har uttryckt, men jag vill även nämna några andra saker.

Det senaste året har jag haft möjlighet att diskutera frågan i flera formella och informella fora, bland annat vid möten som anordnats av Institute for Peace Studies med Suzanne Mubarak som värd. Hon tog sig verkligen an den här frågan och jag tycker att hon har försökt att föra saker och ting framåt. När det gäller antipersonella minor utgör odetonerade föremål från tidigare krig stora hot mot civilbefolkningens liv och säkerhet och jag vill svara ingående på de frågor som Josep Borrell Fontelles har ställt här.

Deras inverkan kan både vara omedelbar och långvarig. Sprängämnen som sprids ut över stora områden kan som vi alla vet döda och skada många i civilbefolkningen, mycket ofta barn. Dessutom detonerar många bombkapslar eller substridsdelar inte utan exploderar när de träffar något hårt och fortsätter att ha dödliga effekter även efter att konflikten upphört, så klusterbomber är ett allvarligt hinder mot internationella humanitära insatser. Vi har sett detta ske i kriget i Libanon.

När det gäller krishantering och återuppbyggnadsprogram under och i efterdyningarna av konflikter har vi på kommissionen under de senaste åren varit mycket aktiva när det gäller att bekämpa de problem som skapas av landminor och andra odetonerade föremål från krig, inklusive klusterammunition.

Genom Europeiska kommissionens två åtgärdsstrategier mot minor för perioden 2002–2007 har över 300 miljoner euro avsatts till projekt världen över som omfattar minröjning, förstöring av lager, undervisning om de risker minor för med sig, stöd till minoffer, rehabilitering och återinslussning i samhälle och näringsliv. Dessutom har projekt om klusterbomber genomförts i länder som påverkas starkt av dessa vapen, till exempel Afghanistan, Laos och Kambodja, för att bara nämna några.

När det gäller framtiden kommer vi att bibehålla vårt engagemang genom integreringsåtgärder mot antipersonella landminor och odetonerade föremål från tidigare krig i gemenskapens strategier och program för externt bistånd, så detta kommer att finns överallt.

Kommissionen använder sig även av verktyget för humanitärt bistånd som hanteras av Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd för att finansiera humanitära minröjningsinsatser. Det senaste exemplet på humanitärt bistånd till minröjning skedde i Libanon som mottog viktigt humanitärt stöd efter konflikten i december 2006, som jag nämnde tidigare.

När det gäller kommissionens roll i förhandlingarna om fördrag eller konvent för nedrustning vill jag påminna om att sådana förhandlingar inte alltid tillhör våra befogenheter. Om gemenskapen inte är en part i fördragen eller konventen för nedrustning har den enligt lagen endast rätt att uppmana partnerländer att engagera sig helhjärtat i multilateralism, framför allt via deltagande i fördrag och konvent. Jag tror att vår ordförande redan har sagt mycket om detta.

Vi deltog i EU-trojkans demarcher som genomfördes i viktiga länder såsom Förenta staterna, Japan, Brasilien, Sydkorea, Kanada, Pakistan och Ukraina för att främja de multilaterala initiativen om klusterbomber inom ramen för konventionen om konventionella vapen och framför allt en förhandling om ett lagligt bindande instrument för hantering av humanitär oro för klusterbomber. Målsättningen är att slutföra förhandlingarna i slutet av nästa år.

Samtidigt följer kommissionen noggrant Osloprocessen och avser att delta som observatör vid de möten som planeras inom den ramen i Bryssel och Wien.

Sammanfattningsvis vill jag försäkra Josep Borell Fontelles och Europaparlamentet om att kommissionen kommer att fortsätta att göra sitt bästa för att stödja alla multilaterala initiativ vars syfte är att införa ett omfattande och effektivt förbud mot klusterminor.

  Tunne Kelam, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill säga till ledamoten av kommissionen att jag känner mig hoppfull inför det faktum att vi delar samma oro och samma mål och jag tackar henne för hennes presentation och beskrivning av utvecklingen. Jag gläds också över det goda samarbetet mellan parlamentsledamöterna när det gäller att utarbeta ett relevant förslag till resolution.

Det är framför allt ett brådskande ärende. Det är brådskande, både ur humanitär och politisk synvinkel, eftersom klusterbomber, trots alla varningssignaler världen över, fortfarande aktivt används. Så det är två problem vi måste ta itu med.

Det första problemet är att användningen av klusterbomber har en särskilt omänsklig aspekt. De som släpper dessa bomber kan oftast inte rikta dem mot specifika mål. Felmarginalen är i själva verket mycket högre än vad som kanske förväntas. Den tragiska följden är ytterst många dödsfall bland civila, över 90 procent, vilket har nämnts.

Ett annat problem är den mängd odetonerade klusterbomber som finns i tidigare konfliktområden. Detta är ett allvarligt handikapp för de stater som har beslutat sig för att återuppbygga sin ekonomi efter konflikterna. Mot bakgrund av detta anser jag att EU bör ta täten när det gäller att förbjuda all slags tillverkning, användning och försäljning av klusterbomber.

Det första steget bör vara att införa ett omedelbart moratorium för användningen av dessa vapen. I vår resolution insisterar vi vidare på att EU:s trupper under inga omständigheter får använda sig av någon form av klusterammunition förrän relevanta internationella avtal har slutits. Vi ber parlamentet och kommissionen att snarast öka det ekonomiska biståndet till de samhällen och individer som har drabbats av både detonerade och odetonerade klusterbomber, och att i arbetet med detta använda sig av alla tillgängliga instrument.

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag talar för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. De här frågorna visar den ledande roll som parlamentet spelar i frågor som konventionell nedrustning, kontroller av ammunitionstransporter och förstärkning av internationell humanitär rätt.

Vi har kämpat för att Ottawakonventionen ska utökas till att omfatta alla slags minor. Vi har inför Europeiska rådet argumenterat för ett globalt fördrag om vapenhandel. Det centrala behovet av att omvandla EU:s uppförandekod för vapenexport till ett rättsligt bindande instrument har också varit ett ständigt krav från parlamentet.

I de här frågorna om klusterbomber ser man till framtiden och till vad EU måste göra för att eliminera de här vapnen, som är lika farliga för civila som för militär personal och som ödelägger så många människors liv. Vi kräver ett omedelbart moratorium för användning, produktion, lagring och export av klustervapen. Moratoriet måste i god tid omvandlas till ett rättsligt instrument som innebär att denna barbariska ammunition på lång sikt bannlyses från vapenfabriker och krigsskådeplatser på samma sätt som truppminor redan har börjat försvinna.

Utöver att kräva att EU inleder en diplomatisk offensiv för det här nya instrumentet vill vi att medlemsstaterna ska föregå med gott exempel och stoppa sina väpnade styrkors användning av de här vapnen. De måste dessutom stoppa sin export, produktion och lagring för gott. Varje dag i Libanon, Tjetjenien, Afghanistan och dussintals andra länder, där krigen redan är slut, betalar människor det yttersta priset för den kriminella och omoraliska oansvarigheten hos väpnade styrkor som har tappat all känsla för de etiska och rättsliga gränser som bör styra civiliserade människors handlingar.

Det är upp till EU att leda en global allians för att återupprätta, bekräfta och förstärka dessa gränser. Vi är i desperat behov av en gemensam ståndpunkt för att kunna utrota klusterbomber och annan klusterammunition.

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Civila – många av dem barn – dödas eller skadas urskiljningslöst av klusterbomber. Drömmar krossas och liv förstörs. Ta fallet med den irakiske pojken Ahmed Kamel. Ahmed lockades av ett blänkande föremål som visade sig vara en bombkapsel som utlöstes när han plockade upp den. Han förlorade båda händerna och synen. Hur ska en 12-årig pojke kunna förstå varför detta sker?

Och trots detta är den chockerande sanningen att klusterbomber lagras i fler än 15 EU-medlemsstater. Hemskt nog tillverkar minst tio EU-medlemsstater dessa vapen: Frankrike, Spanien, Grekland, Italien, Nederländerna, Polen, Rumänien, Slovakien, Sverige och Bulgarien. Enligt min mening har dessa länder samt de som använt vapnen, inklusive Förenade kungariket, blod på sina händer.

Jag välkomnar arbetet med att inrätta en nationell lagstiftning för att förbjuda klusterbomber i länder som Belgien, men anser att alla EU-medlemsstater måste göra likadant. Jag uppmanar rådet och kommissionen att stödja Osloprocessen, vilket vi redan har uppmanat dem att göra.

Vi måste göra processen kort med diplomatiska manövrar från den brittiska regeringen och andra där det antyds att det finns ”dumma” respektive ”smarta” klusterbomber – alla har det gemensamt att de dödar och lemlästar. Ordet ”smart” skulle inte kunna vara mer vilseledande eller olämpligt.

Vi behöver ett omedelbart moratorium för användning, investering, lagring, tillverkning, överföring eller export av alla klusterbomber för alla EU-medlemsstater. Alla stater som har använt dem måste ansvara för att de undanröjs och kommissionen måste snabbt öka det ekonomiska biståndet till de samhällen som är drabbade av odetonerade bombkapslar. Jag uppmanar er alla att stödja denna resolution.

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Osloprocessen ger en historisk möjlighet att nå en internationell överenskommelse – inte bara en förklaring, utan en internationell överenskommelse – om förbud mot klusterbomber. I två decennier har kampanjer och internationella initiativ genomförts, men dessa har gång på gång kört fast i den diplomatiska dy som militära och ekonomiska intressen utgör. Nu har vi en möjlighet att nå en överenskommelse under 2008.

Detta kräver stöd inte bara från parlamentet, som har en tydlig ståndpunkt i denna fråga tvärs över alla parlamentsgrupper. Fru Ferrero-Waldner! Jag blev mycket glad över att höra att kommissionen också stöder denna ytterst välkomna ståndpunkt. Nu måste rådet följa den tydliga hållning som parlamentet och kommissionen har antagit. Detta är mycket viktigt. Det handlar inte bara om att förbjuda användning och lagring av klusterbomber, och handel med sådana vapen, utan också om produktion. Vi borde ha ett förbud mot produktion av klusterbomber, och EU är fortfarande en av de största producenterna av klustervapen, som fortsätter att tillverkas i Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Spanien och Belgien. Nu har Belgien och Österrike antagit lagstiftning för att förbjuda produktionen, men jag vet att den ännu inte har stoppats helt i Belgien. Det finns kryphål också i denna lagstiftning.

Vi måste pressa på för ett förbud mot klustervapen. Medlemsstaterna måste sträva efter ett förbud och rådet måste försvara den tydliga ståndpunkt som har fastställts här. Det är enda sättet att se till att vi verkligen får ett avtal under 2008.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Första gången jag personligen kom i kontakt med den här frågan var under Natos aggressionskrig mot Jugoslavien – ett av de krig jag protesterade mot och som i likhet med så många andra krig fördes av västländer.

Ungefär 98 procent av offren för klusterbomber är civila. Mellan 5 och 40 procent av substridsdelarna från klusterbomber detonerar aldrig. Jag ska tala klarspråk. Det är främst de stora västerländska industriländerna som tillverkar och förser sina arméer med splitterbomber och som använder klusterbomber i krig. Det finns 34 länder som producerar klusterbomber, varav 13 är EU-medlemsstater. Klusterbomber är en faktor i krig som förs av EU-länder, till exempel i före detta Jugoslavien, Afghanistan och Irak. Så snälla ni, torka krokodiltårarna!

EU måste bita ihop. Med det menar jag att EU måste anta en gemensam ståndpunkt där dessa blodiga vapen fördöms. Det innebär att produktionen av klusterbomber måste upphöra, och givetvis får man inte använda splitterbomber så som skedde i Gulfkriget, Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libanon. Det här kan inte få fortsätta.

  Alain Hutchinson (PSE). – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Mycket har redan sagts i den här frågan och vi beklagar givetvis – även om det ordet knappast är tillräckligt kraftfullt – användningen av klusterammunition, som har orsakat så mycket allvarliga skador i så många länder, och jag vill tacka Josep Borrell Fontelles för att han har tagit upp detta allvarliga problem.

Men för att ett förbud ska bli effektivt och den föresats som uttrycks i resolutionen ska förverkligas så måste vi förstås gå betydligt längre än till att förbjuda användningen av klustervapen. Vi måste också ta itu med tillverkningen och försäljningen av dem, eftersom vi inte kan föra en humanitär diskussion å ena sidan – och det stämmer att de här bomberna, när de inte detonerar utan ligger dolda i marken på alla möjliga ställen, hindrar folkgrupper och flyktingar från att återvända hem och även hindrar utdelning av humanitärt bistånd – vi kan inte föra en sådan diskussion, där den humanitära sidan av problemet betonas, utan att samtidigt vidta effektiva åtgärder mot de industrier här hemma som beklagligt nog fortfarande tillverkar och säljer de här vapnen.

Jag vill avslutningsvis säga att den här resolutionen kanske ger oss ett tillfälle att vädja till medlemsstaterna också. På det området har mitt hemland Belgien antagit nödvändig lagstiftning. Jag tror faktiskt att Belgien var först ut med att göra detta och jag anser att vi kan låta oss inspireras av den lag som har antagits där och vädja till övriga 26 medlemsstater att följa Belgiens exempel.

  Annemie Neyts-Uyttebroeck (ALDE). – (NL) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr minister, herr rådsordförande! Jag vill använda min talartid till att uttala mitt stöd både för frågan och för Josep Borrell Fontelles svar på den, men också för vårt gemensamma resolutionsförslag om detta ämne.

Jag vet bara alltför väl att de insatser som görs när det gäller vapenkontroll alltid är mycket svåra och ibland snarare liknar processionen i Echternach, där man tar två steg framåt och sedan ett steg tillbaka. Jag menar att vi måste intensifiera dessa insatser, eftersom jag de senaste åren tycker mig ha märkt att alla som verkar för nedrustning, för vapenkontroll och för att kontrollera vapen är ålderdomliga kvarlevor från en förgången tid, eftersom det nu är upprustning som är dagens melodi. Jag finner detta synnerligen oroande.

När man tänker på att en statschef för världens enda kvarvarande supermakt nyligen hotade med ett eventuellt tredje världskrig så blir jag rädd ända in i själen. Mot den här bakgrunden, som väsentligt mindre bidrar till de gemensamma ansträngningarna, anser jag att det är viktigare än någonsin att både rådet och kommissionen fortsätter att understryka att medlemsstaterna måste agera samfällt i denna fråga, vilket tyvärr inte varit fallet hittills.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). - Tack fru talman! Jag talar även å min kollega Raül Romevas vägnar. Han kommer från Spanien, jag från Sverige och båda länderna producerar dessa hemska vapen, och båda länderna har lovat att förbjuda dem. Men vad gör mitt eget land? I förhandlingarna i Oslo argumenterade Sverige för att vi skulle ha en begränsad användning i stället för ett förbud. Det är en skandalös hållning. Inget civiliserat land kan försvara dessa grymma vapen, och jag gläder mig över den stora enhet som finns mellan rådet, kommissionen och parlamentet här idag för ett totalt förbud.

Dessa vapen drabbar, det är ett vapen mot oskyldiga barn, det är ett effektivt vapen mot mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling. Därför måste vi vara väldigt effektiva i vår kamp för att förbjuda dem. Så detta är början – låt oss slutföra processen snabbast möjligt, för varje minut dör ytterligare ett barn. Tack.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Luis Yañez-Barnuevo García (PSE). – (ES) Herr talman! Jag vill ansluta mig till dem som redan har talat om att förbjuda produktion, export och lagning av de här vapnen – klusterbomber – som är så förödande för civila. Jag vill också uttala mitt stöd för Osloprocessen, trots att mitt hemland tillverkar, lagrar och exporterar den här typen av vapen, som föregående talare påpekade.

Men jag måste ta upp en sak. Den 21 september, alltså för bara en månad sedan, lade regeringen, i form av det parti som stöder den, nämligen det socialdemokratiska partiet, fram ett ändringsförslag för parlamentet avseende lagen om kontroll av extern handel med försvarsmateriel och materiel med dubbla användningsområden. Syftet var delvis att begränsa och vid behov förbjuda klusterbomber, som är synnerligen farliga för civila.

Trenden håller med andra ord på att svänga i mitt hemland. Tillverkning, lagring och export av klustervapen godtogs av tidigare regeringar. Den sittande regeringen stöder Osloprocessen till fullo och vill se ett successivt avskaffande och slutligen ett fullständigt förbud mot tillverkning, lagring och export av dessa vapen. Det var den viktiga fråga jag ville ta upp.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill ta upp två viktiga punkter, men jag ska fatta mig mycket kort eftersom jag vet att vi drar över tiden. Den första punkten är att den här debatten har gett mig en mycket tydlig uppfattning och övertygelse om att den här frågan kommer att följas mycket noggrant av Europaparlamentet och att den oroar många ledamöter. Jag kommer därför givetvis att ta vederbörlig hänsyn till detta.

För det andra vill jag påpeka att EU också har en ledande roll i den här frågan, kanske inte med den energi som många av ledamöterna skulle vilja se, och kanske går det lite trögt, men det finns trots allt en viss optimism.

Vi har redan i ett lämpligt forum, det vill säga konventionen om användningen av vissa konventionella vapen, gett uttryck för EU:s oro över de humanitära konsekvenserna av den här typen av vapen. Vi har också redan föreslagit att man ska förhandla om ett rättsligt bindande instrument som ska antas senast i slutet av 2008, dock kanske inte med den ambition som många av er önskar. Men vi är faktiskt här för att vidta avgörande åtgärder. Det här är en process som jag hoppas ska samla ännu större politisk vilja, entusiasm och kraft så att vi till slut kan nå de eftersträvade målen.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill bara tillägga en sak till det jag sa tidigare. Jag kan naturligtvis endast uttala mig i frågor som tillhör kommissionens befogenheter och ni vet att den här frågan tillhör medlemsstaternas befogenheter. Jag kan emellertid uttala mig om det ekonomiska biståndet till de drabbade.

Jag kan bekräfta det jag sa tidigare, nämligen att vi redan har gjort vårt bästa för att lindra de problem som orsakas av odetonerade föremål från tidigare krig, däribland klusterbomber, framför allt genom våra åtgärdsstrategier mot minor och den relaterade horisontella budgetposten, som utgjorde omkring en tredjedel av de medel som spenderas på detta område.

Jag kan försäkra er om att åtgärderna mot minor och odetonerade föremål från tidigare krig kommer att fortsätta att genomföras genom de nya geografiska instrumenten och att de faktiskt nu integreras, och detta är något nytt, i våra strategier och program för externt bistånd.

Vissa åtgärder kan även finansieras genom det nya instrumentet för stabilitet, så nu har vi fler instrument till hands för att hantera den här stora utmaningen och vi kommer att ta stor hänsyn till den starka ståndpunkt som parlamentet uttryckt genom att använda dessa instrument så effektivt som möjligt, där så är nödvändigt, för jag delar helt och hållet den målsättning ni har beskrivit.

  Talmannen. − Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.⁽¹⁾

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

(Sammanträdet avbröts en kort stund före frågestunden.)

(1) Se protokollet.

15. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Nästa punkt är frågestunden med frågor till rådet. Precis som i går under frågestunden med frågor till kommissionen ska vi experimentera med ett antal nya regler som har föreslagits som ett led i reformen av parlamentet. Reglerna studeras av en särskild grupp och omfattar i huvudsak två områden. För det första vill jag uppmana ledamöterna att flytta fram till bänkarna längst fram, så att sammanträdet känns mer inkluderande. För det andra kommer rådets ordförande att besvara följdfrågorna tillsammans efter det att de har ställts. Eftersom vi oftast har två följdfrågor kommer rådet därför att besvara båda frågorna tillsammans i slutet, i stället för att besvara varje fråga direkt.

Nästa punkt är frågestunden (B6-0318/2007).

Följande frågor har ställts till rådet:

Fråga nr 1 från Manuel Medina Ortega (H-0678/07)

Angående: Solidaritetsfonden för katastrofer

Med tanke på de allvarliga skogsbränderna denna sommar i vissa länder inom EU, som Grekland och Spanien, och den uppenbara avsaknaden av snabba och effektiva insatser från unionens sida i dessa situationer, har rådet för avsikt att utveckla Solidaritetsfondens regler så att man i framtiden kan räkna med att det finns adekvata mekanismer för att ta itu med denna typ av katastrofer och lindra dess skador?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Som svar på den här frågan vill jag säga att EU:s nuvarande solidaritetsfond inrättades för att hantera katastrofer av stora och extraordinära proportioner, efter översvämningarna i Centraleuropa sommaren 2002.

Under 2002 antog rådet Europeiska kommissionens förslag till förordning om inrättande av Europeiska unionens solidaritetsfond. I artikel 14 i förordningen om solidaritetsfonden anges att rådet ska se över denna förordning på förslag av kommissionen senast den 31 december 2006.

Under 2005 föreslog kommissionen att förordning (EG) nr 2012/2002 skulle ersättas med en ny förordning om solidaritetsfonden. Syftet med förslaget var framför allt att utvidga instrumentets räckvidd så att det omfattar industriella och tekniska katastrofer, hot mot människors hälsa och terrordåd. Syftet var också att sänka trösklarna för när en katastrof klassas om större.

Förslaget var att det regionala undantagskriteriet skulle strykas ur den gällande förordningen, men att kommissionen i exceptionella fall skulle kunna fastställa att en större katastrof inträffat.

Europaparlamentet avgav ett yttrande om frågan i maj 2006. Under samma år diskuterade rådet kommissionens förslag och parlamentets yttrande på lämpliga nivåer, även om man inte nådde någon överenskommelse.

Därför fortsätter förordning (EG) nr 2012/2002 att gälla, och kommissionen har föreslagit att den skulle mobiliseras under 2007. Som jag nämnde för er förra månaden i ett svar på en liknande fråga har förordningens tillämpning varit effektiv såvitt rådet känner till, vid katastrofer som omfattas av förordningen. Europeiska kommissionen utarbetar regelbundet rapporter med detaljerade redogörelser för solidaritetsfondens användning.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Rådets förslag var helt och hållet tydligt. Den nya förordningen är enormt försenad. Min konkreta följdfråga till rådet är följande: I somras brändes nästan den västerländska civilisationens vagga, det gamla Grekland, ned tillsammans med Olympia. Väntar rådet tills Vatikanen bränns ned, tills Prado bränns ned, tills palatset i Belém bränns ned, eller kan vi hoppas på att vi före nästa sommar har en förordning som gör det möjligt att hantera den typen av katastrofer?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, herr Medina Ortega! Vi väntar givetvis inte på att Rom, Lissabon, London eller Paris ska drabbas av naturkatastrofer innan vi tittar närmare på den här frågan. Vi hoppas verkligen att palatset i Belém och Torre de Belém ska få stå kvar under många århundraden än, precis som de gjort hittills.

När det gäller särskilda tidsfrister för att ändra de gällande reglerna kan jag givetvis inte göra något åtagande på rådets vägnar om ett specifikt datum.

  Elizabeth Lynne (ALDE). - (EN) Tack för ert svar, men jag instämmer med uppföljningsfrågan. Vi måste få veta när detta kommer att ändras.

Jag talar i synnerhet om översvämningarna i Förenade kungariket. Frågan gäller naturligtvis bränder, men Solidaritetsfonden omfattar även översvämning. Mitt område i West Midlands drabbades mycket hårt. Min by i Worcestershire drabbades, liksom resten av Worcestershire och de omgivande områdena i Hereford och Shropshire.

Naturligtvis har den brittiska regeringen ansökt om medel från Solidaritetsfonden. Jag hoppas att kommissionen kommer att behandla denna ansökan positivt och att rådet verkligen kommer att försöka att förändra Solidaritetsfonden så att vi i framtiden kan få denna typ av finansiering snabbare.

Kan rådets representant även berätta för oss vad han anser om snabbinsatsstyrkan och huruvida denna kommer att tidigareläggas så att översvämningsskydd för nödsituationer kan överföras till de drabbade områdena?

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr talman! Låt mig först och främst säga att jag tycker att det är mycket bra att vi kan sitta tillsammans här nere nu. Jag tycker att det är en mycket god idé.

Beträffande själva frågan vill jag säga några ord om bränderna, herr minister, som i vissa fall har naturliga orsaker men som i andra fall är anlagda. Att bränder anläggs främjas av lagstiftningen i vissa länder, som medger vissa fördelar för vissa personer.

Har man funderat över möjligheten att sätta press på de här länderna att ändra lagstiftningen så att det inte finns något sådant incitament i framtiden?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Okej. Jag tror att jag redan har besvarat åtminstone några av de frågor jag fick nyss. Jag har också redan sagt att vår utvärdering av hur solidaritetsfonden fungerat tidigare var positiv, såtillvida att fonden har fungerat ordentligt.

Frågan om en snabbinsatsstyrka håller på att behandlas. Något beslut har inte fattats ännu eftersom rådet fortfarande håller på att titta på och diskutera detta. Något beslut har heller inte fattats om förebyggande av bränder, även om mycket har gjorts. Mycket återstör att göra och jag antar att det här är ett område där utbyte av erfarenheter, eller bästa praxis som man brukar säga, och samarbete mellan medlemsstaterna på EU-nivå kan visa sig användbart.

Insatser behöver fortfarande göras inom det här området. Jag måste säga att mitt hemland är en plats som systematiskt, år efter år, drabbas svårt av eldsvådor, mordbränder och alla aspekter med anknytning till bränder, särskilt skogsbränder. Vi har antagit en rad nationella åtgärder och initiativ som har visat sig mycket framgångsrika för att förebygga eldsvådor och mordbränder. Givetvis delar vi gärna med oss av våra erfarenheter till alla medlemsstater.

  Talmannen. −

Fråga nr 2 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0680/07)

Angående: En integrerad europeisk politik för personer med särskilda behov

Har rådet får avsikt att fatta ett gemensamt beslut för att anta en integrerad europeisk politik för att stödja personer med särskilda behov och garantera att de får en yrkesutbildning och integreras i samhället?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Tack för er fråga, fru Panayotopoulos-Cassiotou. Som ni vet kan rådet agera som lagstiftare endast på grundval av ett förslag som lagts fram av kommissionen i något skede.

I nuläget har rådet ännu inte mottagit något förslag till rådets beslut om att anta en integrerad europeisk politik för att stödja personer med särskilda behov och garantera att de får en yrkesutbildning och integreras i samhället.

Som ni vet antog rådet år 2000 direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling. Där förbjuds diskriminering av olika anledningar, däribland funktionshinder. Dessutom har detta år (2007) utsetts till Europeiska året för lika möjligheter för alla, genom ett beslut som rådet och parlamentet fattade gemensamt inom ramen för medbeslutandeförfarandet.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande. Att stoppa diskriminering i arbetslivet är inte ett effektivt sätt att hantera problemet med funktionshinder. Det var först i går som hälsoprogrammet för ny teknik lades fram. Skulle inte det förslaget kunna användas för att göra det möjligt för en stor andel av EU:s medborgare, som skulle kunna vara aktiva och till nytta för samhället inför den demografiska nedgången, att nå sin potential och leva i social sammanhållning?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, fru Panayotopoulos-Cassiotou! Det anförandet tycker jag var mer ett allmänt uttalande än en direkt fråga. Men jag anser att vi trots allt har sett en successivt ökad medvetenhet bland medlemsstaterna och även på EU-nivå om behovet av att arbeta tillsammans för att kunna hantera frågorna inom det här området på lämpligt sätt.

Jag måste också säga att under det portugisiska ordförandeskapet och inom ramen för Europeiska året för lika möjligheter för alla så kommer ordförandeskapet att stå som värd för en stor konferens om denna fråga i Lissabon den 19–20 november. Under konferensen kommer vi naturligtvis att försöka se över situationen när det gäller de frågor som är relevanta. Vi vill givetvis också försöka få till stånd politiska åtaganden om den här frågan inför framtiden.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Vilka åtgärder planerar rådet för att göra offentliga transporter mer tillgängliga för funktionshindrade? Ser ni några möjligheter att använda bästa praxis och riktmärkning för att helt enkelt bidra till att förbättra situationen inom detta område?

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! Vi har uttryckligen infogat de funktionshindrades rättigheter i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som kommer att ingå i Lissabonfördraget och därmed blir fullständigt och rättsligt bindande. Ser ni någon möjlighet för rådets ordförandeskap att uppmana medlemsstaterna att reagera mycket praktiskt på de nya möjligheter som har skapats och att vidta lämpliga åtgärder för att se till att de funktionshindrade får fler och bättre framtidsutsikter?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Jag skulle vilja säga två saker. Stadgan om de grundläggande rättigheterna är ännu inte fullständigt i kraft och har inte offentliggjorts. Detsamma gäller Lissabonfördraget, och för närvarande måste vi därför avvakta. Jag kan naturligtvis inte förutse i oktober vilka initiativ eller beslut som rådet kan komma att anta inom det här området. Som ni vet är stadgan om de grundläggande rättigheterna dessutom i sig ingen rättslig grund för lagstiftningsinitiativ.

Beträffande frågan om transporter så omfattas den fortfarande av medlemsstaternas behörighet, eftersom kommissionen inte lägger fram initiativ för antagande av rådet inom det här området. Det är helt klart upp till medlemsstaterna att på nationell nivå föreslå nödvändiga åtgärder som de finner lämpliga och avpassade för de särskilda omständigheterna.

  Talmannen. − Mina damer och herrar! De följande tre frågorna från Marian Harkin, Avril Doyle och Esko Seppänen lades fram under gårdagens debatt. I enlighet med bilaga II.A.2 i arbetsordningen är dessa frågor inte tillåtliga och vi går därför vidare till nästa fråga.

Frågorna 3, 4 och 5 tas inte upp eftersom ämnet redan förekommer på föredragningslistan för innevarande sammanträdesperiod.

Fråga nr 6 från Sarah Ludford (H-0687/07)

Angående: Sexförbrytare

Ställer sig det portugisiska ordförandeskapet positivt till att EU och dess medlemsstater vidtar alla tänkbara åtgärder för att identifiera och ställa inför rätta samt, efter det att domen fallit, övervaka personer som begått sexbrott mot barn, utbyta information om sexbrott mot barn och skydda och rädda barn som möjligtvis saknas, har kidnappats eller löper risk att bli utsatta för brott?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru Ludford! Att skydda barn från sexuellt utnyttjande och bekämpa människohandel är ytterst viktiga frågor för EU.

Här vill jag hänvisa till rådets resolution av den 27 september 2001 om det civila samhällets bidrag till sökande efter barn som försvunnit och utnyttjats sexuellt, där rådet konstaterar att kampen mot barns försvinnande och sexuellt utnyttjande av barn är en prioritering för Europeiska unionen.

Rådet har därför antagit olika rättsliga instrument där specifika aspekter av denna fråga beaktas, däribland rådets gemensamma åtgärd av den 27 februari 1997 om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, ovannämnda rådets resolution av den 27 september 2001 om det civila samhällets bidrag till sökande efter barn som försvunnit och utnyttjats sexuellt, och slutligen rådets rambeslut av den 22 december 2003 om att bekämpa sexuell exploatering av barn och barnpornografi.

Det senaste förslaget till rambeslut om erkännande och verkställighet i Europeiska unionen av förbud till följd av fällande domar för sexualbrott mot barn, som lades fram av Belgien, har utvärderats av rådet tillsammans med andra förslag, såsom förslaget till rådets rambeslut om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat, och förslaget till rådets rambeslut om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregistret och uppgifternas innehåll.

Efter förhandlingsprocessen har rådet beslutat att införliva bestämmelserna i det initiativ som Belgien lagt fram i instrumentet om utbyte av uppgifter ur kriminalregistret. Av detta följer att uppgifter om en person som dömts för sexualbrott mot barn ska ställas till förfogande för medlemsstaternas behöriga myndigheter.

Rådets rambeslut av den 22 december 2003 om att bekämpa sexuell exploatering av barn och barnpornografi innehåller en definition av brott som gäller sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi, samt en uppmaning till medlemsstaterna att vidta åtgärder för att se till att dessa brott ger fängelse i ett till tre år, och i vissa fall upp till fem eller tio år som högst. I rambeslutet anges att medlemsstaterna ska genomföra beslutet senast den 20 januari 2006. På grundval av underrättelser om genomförandeåtgärder som rådet och kommissionen mottar och en rapport från kommissionen ska rådet senast den 20 januari 2008 bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har fullgjort sina skyldigheter enligt rambeslutet.

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Jag tackar ordförandeskapet för detta svar.

Fallet med Madeleine McCann har väckt stort intresse, men är även kontroversiellt. Jag tänker inte gå in på detaljerna med fallet, med jag vill ta upp vilka lärdomar vi rent allmänt kan dra av hur lämpliga de europeiska åtgärderna för försvunna barn är. Jag vill ta upp tre saker.

Den första gäller ett larmnummer för försvunna barn. I går berättade kommissionsledamoten Franco Frattini att han inte alls var nöjd med medlemsstaternas åtgärder för att genomföra rådets beslut från februari om det gemensamma larmnumret 116000 för försvunna barn, som skulle ha inrättats i augusti. Det är endast fyra medlemsstater som har valt operatör och tre medlemsstater har inte ens svarat på förfrågan om information. Det är inte särskilt imponerande! Kommer ni att jaga de övriga 23 medlemsstaterna?

Den andra saken jag vill ta upp är att justitie- och inrikesministrarna begärde en EU-databas för försvunna barn för några veckor sedan. Jag tror att några privata försök har gjorts i samarbete med YouTube och Madeleine McCanns föräldrar. Kommer EU att stödja upprättandet av en ordentlig databas?

Det tredje jag vill fråga om är att ni talat om arbetet med att utbyta information om sexförbrytare, men när kommer vi att få en datoriserad databas?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, fru Ludford! Jag vill besvara de olika frågorna på följande sätt:

För det första är många av dessa åtgärder relativt eller mycket nya, och deras effekter behöver därför bedömas. Arbetet med detta pågår och vi kommer givetvis att utvärdera vad som har fungerat och vad som har misslyckats, samt om vi gör goda framsteg på det här området. Det är detta vi måste göra, inte förfölja medlemsstaterna och försöka skjuta över skulden och sprida ansvaret.

Det här är en samarbetsprocess som kräver dialog mellan medlemsstaterna utifrån de erfarenheter vi måste utbyta. Jag anser trots allt att vi har gjort bra framsteg inom detta område som svar på situationer som verkligen är förskräckliga i humanitärt avseende.

Slutligen anser jag att ändringsfördraget också är goda nyheter i det här avseendet, eftersom det effektivt främjar och möjliggör ett bredare och bättre samarbete mellan medlemsstaterna i kampen mot den här typen av brott.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Herr rådsordförande! Ni nämnde problemet med människohandel, och det gläder mig att ni använde ordet, för jag anser att det samtidigt som det är mycket publicitet om barn, inklusive McCann-fallet, så är det många barn och ungdomar som förs in i EU:s medlemsstater genom människohandel. Jag vill fråga er om ni anser att tillräckligt mycket görs när det gäller detta problem. Och jag vill be om att de personer, fall som upptäcks i medlemsstaterna, får hjälp med att rehabiliteras så att de antingen kan återvända till sina egna länder eller stanna i den medlemsstat de förts in i, men undvika att bli brottslingar. Jag anser att detta är ett mycket allvarligt problem inom EU.

  Jörg Leichtfried (PSE). – (DE) Herr minister! Jag försökte lyssna mycket noga när ni svarade Sarah Ludford. Hon frågade er en mycket specifik fråga som ni inte har besvarat, nämligen om ni kommer att jaga de medlemsstater som ännu inte har inrättat larmnumret. Ni kanske kan svara lite mer specifikt.

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Jag är varken expert på brottsfrågor eller justitieminister. Jag är här som företrädare för rådet och jag kan bara informera er om den allmänna uppfattningen i rådet just nu. Det är alltid möjligt att göra mer och bättre, men som jag redan har sagt är sanningen den att det finns en rad rättsliga instrument som verkligen motsvarar denna önskan att effektivt bekämpa den här typen av brott. Som jag redan sagt är många av dessa åtgärder nya och de kommer alla att behöva utvärderas ordentligt.

En ny fråga kom upp, nämligen hur man ska öka medlemsstaternas och deras medborgares medvetenhet om ett fenomen som faktiskt är nytt sett till kunskapen om dess omfattning och allvar. Precis som med alla nya fenomen som måste undersökas och bedömas finns givetvis ett förfarande som måste följas. Vi kommer vid behov att fortsätta att uppmana de medlemsstater som kanske ännu inte har fullgjort sina skyldigheter, när det gäller att genomföra initiativ och lagstiftning, att snarast möjligt göra det. Om man har gjort ett åtagande så måste man fullgöra och genomföra det inom detta och alla andra områden.

  Talmannen. −

Fråga nr 7 från Lambert van Nistelrooij (H-0689/07)

Angående: Fusion mellan Suez och Gaz de France

Den 3 september meddelades det att styrelserna för det franska energibolaget Suez och statsföretaget Gaz de France beslutat att utföra den planerade fusionen. Därmed skulle det fjärde största energiföretaget uppstå, efter Gazprom, Electricité de France och EON. Kommissionen har redan ålagt det fusionerade företaget att avyttra ett antal belgiska och franska verksamheter.

Anser rådet att dessa fusionsplaner fortfarande är förenliga med de principer som kommissionen för närvarande företräder när det gäller liberaliseringen av energimarknaden i EU?

I vilken utsträckning har det nya fusionerade företaget och den franska staten gått med på att avyttra stamnäten, såsom kommissionen begärt?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag säga att slutsatserna från Europeiska rådets vårmöte 2007, som ni vet, omfattade EU:s hela energipolitik, även frågan om en inre marknad för gas och el.

Rådet kan inte ha någon åsikt om huruvida fusionsplanerna i deras nuvarande form är förenliga med den delen av slutsatserna. Rådet vill påpeka att dessa slutsatser från Europeiska rådet var ett bidrag till Europeiska kommissionens tredje energipaket, som lades fram i september 2007 och som syftar till att öppna upp den inre marknaden för gas och el. Man måste först enas om de föreslagna förordningarna och direktiven. Först när dessa har trätt i kraft kommer det att vara möjligt att avgöra om det fusionerade företaget GDF Suez uppfyller relevanta lagbestämmelser. För det andra måste rådet påpeka att det enligt fördragets konkurrensbestämmelser är Europeiska kommissionen som ansvarar för att fastställa om avtal mellan företag är förenliga med EU:s regler.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Jag anser att det är helt riktigt att kommissionen utvärderar politik och konkreta åtgärder. Men jag har en annan fråga som rör EU:s marknad, genomförandet av den inre marknaden.

Det explicita syftet med åtskillnad av företag är att uppnå realinvesteringar i näten, och vi kan se att vi inom det här området, även mellan länder, inte har hållit de överenskommelser som ingåtts. Länderna ska kunna ha ett utbyte på 10 procent, så kallad driftskompatibilitet. Det målet har vi inte nått.

Min fråga är följande: vilka åtgärder vidtar rådet för att faktiskt främja investeringar för att exempelvis förbättra sammankopplingen mellan Frankrike och Spanien? Konsumenterna kan handla billigare från grannländerna, men utan nätanslutningar blir det omöjligt. Vad tänker ni göra åt den saken?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, herr van Nistelrooij! Europeiska rådet antog en rad åtgärder på energiområdet vid sitt senaste möte i mars. Nu måste naturligtvis dessa åtgärder genomföras, på grundval av kommissionens förslag. Alla organ och institutioner måste bära sin del av ansvaret. Kommissionen måste lägga fram förslag, som rådet antar, avvisar eller ändrar. Därefter måste domstolen bedöma huruvida medlemsstaternas lagstiftning och påföljder överensstämmer med den gällande lagstiftningen. Mer än så kan jag inte säga just nu.

  Talmannen. − Fråga nr 8 har dragits tillbaka. Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr9.

Fråga nr 10 från Roberta Alma Anastase (H-0702/07)

Angående: Förenklat utfärdande av viseringar för medborgare i Moldavien och Georgien

Medborgarna i Moldavien och Georgien möter stora svårigheter för att erhålla visum till Europeiska unionens medlemsstater. Ikraftträdandet av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Ryska federationen om förenklat utfärdande av viseringar skapar dessutom en paradoxal situation, eftersom invånarna i separatistregionerna Abchazien, Sydossetien och Transnistrien, som nästan alla har ryska pass, mycket enklare kan erhålla visum för resor. Vad tänker rådet göra för att påskynda införandet av ett förenklat system för utfärdande av viseringar för medborgarna i Moldavien och Georgien och genomföra de berörda avtalen? Det är också mycket viktigt att största möjliga antal medlemsstater snarast ansluter sig till det gemensamma viseringscentret i Chişinau, för att i praktiken införa ett förenklat förfarande för utfärdande av viseringar. Varför har endast vissa medlemsstater hittills anslutit sig till detta centrum och hur tänker rådet se till att övriga medlemsstater ansluter sig snarast möjligt?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru Anastase! I ett beslut av den 19 december 2006 gav rådet kommissionen mandat att förhandla om ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Moldavien om förenklat utfärdande av viseringar. Detta avtal paraferades i Chişinau den 25 april 2007 och undertecknades i Bryssel den 10 oktober 2007, av mig själv faktiskt.

Med tanke på hur snabbt avtalet ingicks kommer ett samråd att genomföras med Europaparlamentet om utkastet till beslut om ingående av detta avtal. Den 17 oktober antog Moldaviens regering två lagförslag om ratificering av avtalen med Europeiska unionen om förenklat utfärdande av viseringar och om återtagande.

På rådets vägnar kan jag berätta för er att kommissionen för närvarande inte har mandat att inleda förhandlingar om ett liknande avtal med Georgien. När det gäller det gemensamma viseringscentret i Chişinau är samarbete mellan medlemsstaterna en fråga som de själva måste ta ställning till.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). - (RO) Gratulerar till undertecknandet av avtalen med Republiken Moldavien. I anslutning till denna fråga vill jag påpeka två saker. För det första anser jag att det är nödvändigt att man i diskussionen om förbindelserna mellan rådet och Moldavien också beaktar en situation som uppstod direkt efter avtalens undertecknande. Den 12 oktober stoppades ett antal officiella delegationer från Rumänien vid Moldaviens gräns och vägrades inresa. Eftersom jag anser att förenklad visering för tredjeländer i slutändan måste åtföljas av motsvarande hållning från dessa länder skulle jag gärna vilja veta om rådet tänker ta upp denna fråga. För det andra finns en hänvisning till det moldaviska språket i de avtal ni har undertecknat – ett språk som inte är erkänt. Jag vill att vi påpekar detta specifikt, eftersom det bara är ett av språken, rumänska, som är ett erkänt EU-språk. Beträffande Georgien anser jag att vi bör försöka undvika en situation där Georgiens medborgare behandlar oss på samma sätt som de behandlar Sydossetiens medborgare.

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman! Som jag sa så undertecknade jag avtalet med Moldavien om förenklat utfärdande av viseringar och jag kan tala om för er att den moldaviska regeringen uppskattade och välkomnade denna åtgärd, detta initiativ och detta avtal.

Detta är ett ytterst viktigt instrument både för våra förbindelser med Moldavien och för alla våra förbindelser med våra grannländer. Jag hoppas uppriktigt att avtalet, så som det var tänkt, kommer att bidra till att stärka förbindelserna mellan EU och Moldavien, och framför allt förstärka den ”mänskliga dimensionen” i den europeiska grannskapspolitiken – med andra ord föra människor närmare varandra så att vi alla kan lära känna varandra mer och bättre. Otvivelaktigt är det ju detta som stärker den europeiska andan och förståelsen.

Eventuella problem med att tillämpa avtalet kommer givetvis att behöva utvärderas. Sådana problem har uppkommit först nyligen, men jag kan säga att när avtal som EU ingår med tredjeländer leder till svårigheter eller problem, när de inte ger önskat resultat eller kanske fel resultat, så måste kommissionen, eventuellt i samarbete med rådet, titta på händelseutvecklingen och vid behov göra nödvändiga förändringar.

Beträffande Georgien har jag noterat era synpunkter, fru Anastase.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Finns det några planer på att anta ett avtal om förenklat utfärdande av viseringar för Vitryssland? Efter utvidgningen av Schengenområdet kommer Litauen, som har en lång gräns mot Vitryssland, att få problem när personer från detta land vill besöka vårt land. Vitryska medborgare kommer dessutom inte att kunna besöka släktingar som bor längs gränsen. Finns det några planer för detta?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman, fru Budreikatė! Som ni vet fattas beslut om ingående av avtal om förenklat utfärdande av viseringar från fall till fall. Vid beslutet beaktas givetvis landet i fråga, vilket slags förhållande vi har till landet, tekniska säkerhetsfrågor och så vidare. Därför skulle ett eventuellt förslag till beslut, om Vitryssland eller något annat land, på vederbörligt sätt behöva läggas fram av kommissionen för rådet, varefter rådet kan fatta beslut i frågan. Men som jag nämnde kan man inte bara besluta att ingå den här typen av avtal eller inleda förhandlingar utan att vissa tekniska och politiska villkor är uppfyllda.

När det är tekniskt och politiskt möjligt att ingå avtal om förenklat utfärdande av viseringar bidrar sådana avtal, som jag sa, absolut till grannskapspolitikens mänskliga eller humanitära dimension. Vi kan inte vara främlingar för varandra. Tvärtom måste och kan vi lära känna varandra mer och bättre.

  Talmannen. −

Fråga nr 11 från Dimitrios Papadimoulis (H-0703/07)

Angående: Inrättande av en europeisk räddningstjänststyrka

Den 4 september 2007 antog Europaparlamentet en resolution (P6_TA(2007)0362) om naturkatastrofer och tog där särskilt upp de förödande bränder som drabbat Grekland under den gångna sommaren. Liksom i betänkandet om inrättandet av gemenskapens räddningstjänstmekanism (A6-0286/2006, 18 september 2006) framhåller parlamentet i sin resolution betydelsen av en räddningstjänstmekanism i gemenskapen och kräver att det inrättas en europeisk räddningstjänststyrka som ska kunna reagera omedelbart vid katastrofer, något som för övrigt även föreslogs i den tidigare kommissionsledamoten Michel Barniers rapport.

Med tanke på att en räddningstjänststyrka framför allt kommer att bistå med assistans till de nationella myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för räddningstjänsten undrar jag: Vad anser rådet om inrättandet av en räddningstjänststyrka?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr Papadimoulis! Rådet vill påpeka att Europeiska rådet den 15–16 juni 2006 samt den 14–15 december 2006 godkände eller noterade ordförandeskapets rapporter om förstärkning av unionens katastrof- och krishanteringsförmåga i syfte att förbättra samordning och leveranser av tillgängliga tillgångar.

Vid Europeiska rådets möte i juni 2006 antogs också ytterligare riktlinjer om förbättring av unionens förmåga att hantera nödsituationer, kriser och katastrofer, både i och utanför EU. Där krävdes att ytterligare uppmärksamhet ska ägnas åt att utveckla EU:s snabbinsatsförmåga, på grundval av medel som medlemsstaterna ställer till förfogande, däribland civilskyddsenheter, men också åt att arbeta med kommissionens förslag om att förstärka EU:s civilskyddskapacitet.

Beträffande Michel Barniers rapport från maj 2006 vill rådet också påpeka att Europeiska rådet den 15–16 juni 2006 välkomnade detta dokument som ett viktigt inlägg i debatten. Även om vissa delar av Barnierrapporten har införlivats i EU:s regler och förfaranden har ännu inget förslag lagts fram för rådet i syfte att skapa en europeisk civilförsvarsstyrka.

Av rådets slutsatser av den 15–16 oktober 2007 framgår också att rådet, med tanke på den förödelse som nyligen drabbat en del medlemsstater, inser att Europeiska unionen måste kunna reagera effektivt och snabbt på kriser och nödsituationer efter naturkatastrofer. Kommissionen uppmanades därför att fortsätta att undersöka frågan och lägga fram lämpliga förslag inför mötet i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) den 10 december 2007.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden, som dock på sedvanligt rådsmanér har bistått med en krönika över arton månaders tröghet och förseningar. Den text ni har relaterat för oss lyckas äventyra hela förslaget från Michel Barnier. Jag frågar er: Hur många fler brand- och översvämningsoffer måste vi begrava? Hur många egendomar måste gå förlorade? Hur länge kan medlemsstaterna slösa bort sina resurser innan ni i rådet äntligen tar initiativ till den undersökning som Europaparlamentet så länge har krävt? Jag frågar er: Kommer ni den 10 december, i egenskap av rådets ordförande, att föreslå att rådet undersöker det som Europaparlamentet rekommenderar, nämligen att denna civilskyddsstyrka bör inrättas, eller kommer er efterträdare återigen att stå här om arton månader och tala om ännu fler förseningar?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr Papadimoulis! Rådet emotser givetvis med stort intresse kommissionens förslag i den här frågan, det vill säga det eventuella inrättandet av en civilförsvarsstyrka. Förhoppningen är att kommissionen ska lägga fram sina idéer eller förslag före rådets (allmänna frågor) möte den 10 december, alltså om mindre än två månader. Vi måste titta på och utvärdera kommissionens förslag, och kommer därefter att agera på lämpligt sätt.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill också betona hur viktig denna fråga är och det gläder mig därför att rådet har riktat en uppmaning till kommissionen och väntar på dess svar. Däremot skulle jag vilja veta vad kommissionen anser om styrkan vid extraordinära lägen, och – mot bakgrund av alla översvämningar, bränder, klimatförändringen och händelserna långt härifrån, i Amerika – vilken konkret roll kommissionen anser att en sådan styrka bör ha i extraordinära lägen?

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! Ni nämnde Michel Barniers rapport flera gånger. Denna rapport har gett biståndsorganisationerna skrämselhicka eftersom den tycks bana vägen för halvmilitära ledarstrukturer och preliminärt beslutsfattande på militär nivå. Känner rådet till denna oro över ”militariseringen” av civilskyddsstyrkan och hur kan, och kommer, rådet att agera med hänsyn till denna oro?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman! Som jag redan sagt var rådets förslag och slutsats att Barnierrapporten skulle kunna användas som underlag vid framtida beslutsfattande. Det var inte ett hundraprocentigt godkännande eller ens ett partiellt godkännande av att rapporten ska användas som underlag. Det var bara vad rådet kom fram till just då. Som jag nämnde nyss kan jag inte förutspå hur rådet kommer att ta emot förslag, modeller och metoder som ännu inte finns, eftersom det skulle vara att föregripa händelseutvecklingen.

Vi måste avvakta kommissionens förslag och utvärdering. Därefter kommer vi att diskutera dessa i rådet och enas om en slutsats. Vi kommer också att besluta om vilken riktning som ska väljas i denna fråga, vilket för mig till en viktig punkt. Rådet har, genom att uppmana kommissionen att lägga fram förslag om denna fråga, entydigt visat sitt intresse för den liksom sin önskan att göra framsteg på detta område. Det anser jag vara ett obestridligt och positivt tecken.

  Talmannen. −

Fråga nr 12 från Bernd Posselt (H-0708/07)

Angående: Ödet för professor Ukshin Hoti

Den internationellt erkände vetenskapsmannen och fredsaktivisten professor Ukshin Hoti, som var utrikesminister i den inofficiella demokratiska regeringen i Kosovo på 1990-talet, arresterades av Milosovic-regimen och är sedan många år spårlöst försvunnen.

Kan rådet från regeringen i det nu demokratiska Serbien få klarhet i vad som hänt Ukshin Hoti och är de serbiska myndigheterna beredda att inleda en undersökning i detta ärende?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr Posselt! Professor Ukshin Hoti är en av de över 2 000 människor som finns med på Internationella rödkorskommitténs (ICRD) förteckning över personer som rapporterats saknade av sina anhöriga under Kosovokonflikten.

ICRC har sedan januari 1998 samlat in uppgifter om personer som försvunnit i Kosovo. Uppgifterna har skickats till myndigheterna i Belgrad och Pristina, tillsammans med en uppmaning till dem att göra sitt yttersta för att ta reda på var dessa personer befinner sig.

ICRC i Kosovo arbetar också med denna fråga i nära samarbete med Förenta nationernas uppdrag i Kosovo. Som ett led i dialogen mellan Pristina och Belgrad om frågor av ömsesidigt intresse har arbetsgruppen för försvunna, där företrädare för båda regeringarna ingår, träffats regelbundet sedan mars 2004, under Röda korsets överinseende.

Insatser görs på båda sidor för att ta reda på vart försvunna personer tagit vägen, men arbetet går långsamt. Rätten att få veta vart ens nära och kära tagit vägen är en grundläggande fråga som rör humanitär rätt och mänskliga rättigheter.

Som en följd av detta stöder Europeiska unionens råd de internationella och lokala myndigheternas arbete med denna fråga i Serbien och Kosovo, och uppmuntrar dem att intensifiera sina insatser.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Varje offer är givetvis lika viktigt och jag välkomnar därför denna undersökning. Men professor Ukshin Hoti var en mycket känd person. Jag har nära kontakt med hans familj. Han var Sacharovpristagaren Ibrahim Rugovas närmaste man och har suttit i formellt förvar hos serberna. Därför måste de veta någonting om var han finns! Den här frågan måste redas ut formellt med regeringen i Belgrad, tillsammans med rådet. Vad har den serbiska regeringen att säga om var deras fånge befinner sig, med tanke på att serberna hade ansvaret för honom eftersom han befann sig i deras förvar?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman! Som jag redan har sagt stöder rådet naturligtvis alla ansträngningar som görs av de direkt ansvariga myndigheterna inom detta område för att försöka ta reda på var professor Ukshin Hoti befinner sig. Som jag nämnde förstår vi också att det här är en fråga om mänskliga rättigheter och skydd av dessa rättigheter. Den måste därför ingå i vår politiska dialog med respektive ansvariga regeringar.

  Talmannen. −

Fråga nr 13 från Robert Evans (H-0710/07)

Angående: Klimatförändringar

Tror rådet fortfarande att Europeiska unionens mål att begränsa den globala temperaturökningen till 2°C kan uppnås?

Har rådet diskuterat vilka ytterligare åtgärder som måste beaktas på EU-nivå för att behandla de problem som fördes fram i 2007 års rapport från FN:s internationella klimatpanel (IPCC)?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman! Som ni vet har de europeiska ledarna beslutat att sända en tydlig signal till det internationella samfundet om EU:s beslutsamhet att bekämpa klimatförändringen genom att göra följande åtaganden, för att främja förhandlingar om ett globalt avtal för perioden efter 2012.

Tills man har uppnått ett sådant avtal har EU gjort ett beslutsamt och oberoende åtagande att senast 2020 minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent jämfört med 1990 års nivåer. För det andra är EU redo att förbinda sig att minska utsläppen med 30 procent om övriga utvecklingsländer gör liknande minskningar och om de utvecklingsländer som är mer ekonomiskt utvecklade också bidrar på lämpligt sätt.

EU anser att man måste gå i bräschen för ambitiösa utsläppsminskningar så att de utvecklade länderna kan övertyga utvecklingsländerna om att bidra till den globala insatsen.

Ett ambitiöst mål kommer också säkert att stärka den globala koldioxidmarknaden, som måste finnas kvar för att begränsa utsläppsminskningarnas kostnader. Olika åtgärder har redan vidtagits inom ramen för Europeiska klimatförändringsprogrammet, och andra åtgärder planeras inom den strategiska analysen av EU:s energipolitik för att nå en betydande del av målet för minskning av växthusgaser.

Systemet för utsläppshandel kommer att spela en central roll för att nå EU:s långsiktiga mål för minskning av växthusgasutsläppen och dess analys kommer att bli avgörande för att nå EU:s övergripande mål.

  Robert Evans (PSE). - (EN) Tack, herr rådsordförande, för detta uppmuntrande svar. Ni sa att ni vill förmedla ett starkt budskap och att vi behöver en global överenskommelse. Det var intressant att få höra att det finns ett mål på 30 procent. Jag är överens med er om att vi måste vara ambitiösa. Detta är naturligtvis inte bara ett område som påverkar flertalet EU-medborgare, utan är dessutom något de oroar sig mycket för.

Jag undrar om ni skulle kunna berätta något mer om vilka positiva steg vi skulle kunna ta för att uppmuntra de länder som borde kunna göra mer, till exempel Förenta staterna, och hjälpa de länder som kanske har det svårt för närvarande, oavsett om det är Kina, Indien eller Ryssland. Vad kan vi göra för att ge denna process en skjuts framåt, i stället för att bara prata? Jag antyder inte att det är allt ni har gjort, utan undrar bara vad vi faktiskt ska göra för att få saker och ting att hända i stället för att bara prata om frågan?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) De verktyg som EU har till sitt förfogande är diplomatiska instrument, men vi har också vår övertygelse och, ska vi säga, politiska föresats. Jag menar att bästa sättet att övertyga andra att följa oss är att ange tonen och föregå med gott exempel, vilket är precis vad vi gör.

Genom att ställa upp ambitiösa mål för oss själva, mål som överensstämmer med medborgarnas förväntningar på oss, är det uppenbart att vi föregår med gott exempel, inte bara i unionen utan i hela världen. Det inspirerar allmänheten i andra länder, som i sin tur pressar sina regeringar att vidta åtgärder som matchar våra ambitiösa mål.

När det gäller Förenta staterna menar jag att denna ledarskapseffekt har varit mycket tydlig. Tack vare att EU går i bräschen inom detta område i världen har den amerikanska allmänheten satt press på de olika myndigheterna att dessa också måste bli mer ambitiösa. Personligen anser jag att det faktum att Al Gore fick Nobels fredspris för klimatförändringsfrågor har haft stor betydelse för detta, för vår ambitiösa politik, vår vilja till förändring och vår strävan att få andra att anamma våra mål. Allt ryms givetvis inom ramen för FN:s multilaterala diplomati.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Får jag be parlamentet att visa prov på ledarskap genom att stänga av luftkonditioneringen, eftersom jag fryser och vi på så sätt kan bidra till att motverka klimatförändringen?

Herr rådsordförande! Ni har besvarat en av de frågor jag ville ställa, men det kommer förmodligen att krävas mer än Al Gore för att få allmänheten att bli engagerad i detta. Därför vill jag fråga rådet om hur det planerar att omvandla allmänhetens oro till handling inom Europeiska unionen och även be rådet att ta hänsyn till att vi inte vill hindra utvecklingsvärldens länders framsteg eftersom vi faktiskt gynnas av det faktum att de utvecklas.

  Talmannen. − Vi ska försöka lösa parlamentets temperaturproblem.

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Fru McGuinness! Tack för er fråga. Det vi måste göra är att ständigt sträva efter att öka medvetenheten och informationen. Vi måste också föregå med gott exempel. Det har vi redan gjort.

Uppenbarligen återstår fortfarande mycket att göra, men jag anser att arbetet med att öka människors medvetenhet om klimatförändringen går allt bättre. Effekterna av detta ser vi varje dag, de är verkliga och människor kan känna dem. Jag kan nämna min egen personliga erfarenhet, om det är av intresse. Portugals klimat när jag var sex, sju år är inte detsamma som i dag när jag är femtio. Jag har faktiskt precis som många andra märkt att saker och ting har förändrats. Till följd av detta frågar människor varför de har förändrats och vilka konsekvenser dessa förändringar får.

Å andra sidan måste medlemsstaterna anta nödvändig lagstiftning för att kunna hantera, stoppa eller minimera klimatförändringens orsaker. Medlemsstaterna har gjort politiska åtaganden på EU-nivå och måste nu förbinda sig att anta nödvändig lagstiftning och se till att denna lagstiftning följs i praktiken. Vi måste återigen föregå med gott exempel i världen.

Jag skulle inte underskatta den förre vicepresidenten Al Gores kampanj, som jag anser haft stor inverkan på den allmänna opinionen i världen.

  Talmannen. −

Fråga nr 14 från Mairead McGuinness (H-0713/07)

Angående: Turbulensen på de globala finansmarknaderna

Under ett informellt möte som EU:s finansministrar nyligen höll (Porto, den 14–15 september) diskuterades den kris som har uppkommit i Europa till följd av oron på finansmarknaderna i USA. Kan rådet i stora drag ange vilken karaktär dessa diskussioner hade? Beaktade rådet särskilt Northern Rock, som för närvarande har ekonomiska svårigheter som en direkt följd av det instabila läget i USA?

Beaktar rådet att detta har långtgående följder för Europas finansmarknader?

Anser slutligen rådet att befintliga garantier på området för finansiella tjänster erbjuder tillräckligt skydd för konsumenterna, särskilt för dem som har köpt finansiella produkter utanför sin egen medlemsstat?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman! Jag har följande att säga i den här frågan: Vid det informella mötet mellan EU:s finansministrar och centralbankscheferna i den portugisiska staden Porto den 14–15 september diskuterades en rad olika frågor, bland annat läget på det ekonomiska och finansiella området.

Som framgår av det portugisiska ordförandeskapets webbplats är vår bedömning tvådelad. Å ena sidan anser vi att vi nu har en period med volatilitet och omvärdering av riskerna på de globala finansmarknaderna, som utlösts av problemen på den amerikanska subprimemarknaden. Turbulensen har spritt sig till det globala finanssystemet via komplexa finansiella instrument.

Penningmarknadernas funktion har också påverkats, vilket har krävt snabba och beslutsamma åtgärder av de största centralbankerna, även Europeiska centralbanken. Även om det obestridligen är så att turbulensen på finansmarknaderna har ökat osäkerheten kring de ekonomiska framtidsutsikterna är EU:s makroekonomiska grundförutsättningar å andra sidan goda och tillväxten i världen är fortsatt stark, trots avmattningen i USA.

De europeiska finansinstituten framstår som starka och deras goda lönsamhet de senaste åren borgar för att de har starka förutsättningar att rida ut den nuvarande ökande volatiliteten på finansmarknaderna.

Jag vill däremot påpeka att vissa fall i medlemsstaterna inte har diskuterats. Under denna bedömning diskuterade vi också de lärdomar som kan dras av den senaste tidens volatilitet på finansmarknaden. Det betonades att även om vi har sunda ramar för reglering och tillsyn inom finanssektorn, vilka har förstärkts genom ny lagstiftning såsom genomförandet av direktivet om kapitalkrav och det pågående arbetet med Solvens II-direktivet, så måste vi förbli vaksamma, framför allt med tanke på den snabba och innovativa utvecklingen när det gäller finansiella produkter.

Därför har den senaste tidens finansiella turbulens gjort vissa frågor som fortfarande finns på rådets dagordning mer angelägna och har ökat EU:s behov av att tillsammans med sina internationella partner hitta sätt att öka insynen, förbättra värderingsprocesserna, fortsätta att förstärka riskhanteringen och förbättra marknadens funktion, särskilt när det gäller komplexa finansiella produkter.

Vid sitt möte den 9 oktober enades Ekofinrådet om ett detaljerat arbetsprogram som berörda EU-organ ska genomföra fram till slutet av 2008, i nära samarbete med viktiga internationella partner.

Vid samma Ekofinmöte i oktober antogs också slutsatser om att förstärka EU:s arrangemang för finansiell stabilitet. Dessa slutsatser finns på rådets webbplats och är det konkreta resultatet av över ett års förberedelser. Rådet antog i synnerhet gemensamma principer som ska ligga till grund för samarbetet mellan de nationella myndigheterna när det gäller att upprätthålla den finansiella stabiliteten.

Man enades också om att utvidga det samförståndsavtal om samarbete och informationsutbyte som undertecknades 2005 mellan banktillsynsmyndigheterna, centralbankerna och finansministrarna i EU, i syfte att inkludera tre nya delar. För det första de gemensamma principer som antogs formellt vid mötet, för det andra en gemensam analytisk ram för bedömning av de systemomfattande konsekvenserna av en potentiell kris, och för det tredje gemensamma praktiska riktlinjer för förfaranden som ska följas vid eventuella gränsöverskridande krissituationer.

Ett arbetsprogram utarbetades därför med en tidsplan för denna och andra åtgärder som ska vidtas för att effektivisera EU:s förfaranden för finansiell stabilitet. Syftet med dessa insatser är givetvis att skydda de konsumenter och investerare som är beroende av väl fungerande finansmarknader.

Avslutningsvis vill jag gärna understryka att rådet, som jag tolkar det, tillsammans med Europaparlamentet och kommissionen har enats om målet att nå en verkningsfull nivå för förnuftig tillsyn och reglering i syfte att säkra den finansiella stabiliteten, den globala konkurrenskraften och konsumentskyddet.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). - (EN) Tack, herr rådsordförande. Jag ska studera ert mycket detaljerade svar, som jag verkligen uppskattar, eftersom detta är en mycket allvarlig fråga.

Jag måste instämma med att de som sätter in pengar på Northern Rock har totalt tappat sitt förtroende för banken och att det har fått en dominoeffekt. Förtroende är avgörande för såväl stabiliteten inom banksystemet som för gränsöverskridande tjänster och verksamhet på området för finansiella tjänster.

Anser ni att de åtgärder ni har beskrivit räcker för att återupprätta detta förtroende?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Rådet kan alltid överraska ledamöterna. Som jag nämnde har Ekofinrådet gett en arbetsgrupp i uppdrag att göra en djuplodande och noggrann analys av situationen och även eventuella nya instrument eller åtgärder som kan förhindra att sådana här situationer påverkar de europeiska finansmarknaderna i framtiden. Rådet är därför uppmärksamt på problemen, genom att det har uppmanat berörda myndigheter att genomföra noggrant arbete. Rådet har uppmanat denna arbetsgrupp att föreslå åtgärder som kan behöva antas för att förhindra den typen av situationer som vi nyligen har sett. Vi kommer att behöva vänta och se huruvida dessa åtgärder visar sig vara verkningsfulla i praktiken. Rådet kommer dock att underrättas om vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att hindra att vår ekonomi påverkas av ytterligare finansiell turbulens i framtiden.

Jag måste nämna att den här frågan också diskuterades vid det informella mötet mellan stats- och regeringscheferna i Lissabon i förra veckan. Vid mötet underströk våra stats- och regeringschefer med kraft följande budskap: För det första att den europeiska ekonomin har vad ekonomerna brukar kalla ”goda fundamenta”, med andra ord att våra ekonomier är fortsatt starka. För det andra att man stöder de åtgärder som Ekofin har vidtagit och som föreslås inom det här området.

  Talmannen. −

Fråga nr 15 från Johan Van Hecke (H-0717/07)

Angående: Ökande antal gemenskapsbyråer

För närvarande finns det 23 gemenskapsbyråer, utspridda i olika EU-medlemsstater och städer. Det saknas nästan helt kontroll av deras verksamhet och drift. Den senast inrättade byrån, Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, ligger i Wien och har nu 100 anställda. Uppgiften för denna byrå är att se till att de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras i Europeiska unionen, en uppgift som emellertid redan utförs på ett utmärkt sätt av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och egentligen även av Europarådet, båda med säte i Strasbourg. Ca en miljard euro skattemedel årligen används av alla dessa byråer. Vissa menar att Europeiska rådet knappast håller ett enda möte längre utan att det inrättas en ny byrå.

Avser rådet att inrätta ytterligare byråer? Tänker man varje gång detta sker verkligen noggrant igenom behovet av en ny byrå? Är rådet medvetet om de ekonomiska konsekvenser som dessa byråer får för budgeten? Är rådet berett att avskaffa vissa byråer om deras existens inte är motiverad?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr Van Hecke! Jag vill påpeka att frågor om inrättande och nedläggning av gemenskapsbyråer bör ställas till kommissionen, som har exklusiv initiativrätt inom det området. De lagstiftande organen parlamentet och rådet agerar enbart på grundval av förslag som kommissionen lägger fram. Vad rådet anbelangar kan ledamoten vara förvissad om att behovet av att inrätta en ny byrå beaktas noggrant från fall till fall.

När det gäller byråernas budget vill jag hänvisa ledamoten till de tre institutionernas gemensamma förklaring av den 18 april 2007, där de fastställt gemensamma principer för befintliga eller framtida gemenskapsbyråers budgetförvaltning.

  Johan Van Hecke (ALDE). – (NL) Herr talman! Jag tackar ministern för hans svar. Det var två aspekter som låg till grund för min fråga. Den första är den lavinartade ökningen av antalet byråer som inrättas efter varje rådsmöte. På fem år har vi fått tolv nya byråer, och antalet anställda som arbetar där har stigit från 166 till 3 700. Den andra delen av denna fråga är följande: Gör rådet regelbundet någon förnyad bedömning av behovet av att behålla dessa byråer, när det inte längre finns något uppenbart skäl för deras existens? Min andra aspekt är hur rådet självt organiserar sin interna kontroll över alla dessa byråers utgifter och vilken roll anser ministern att parlamentet bör ha där?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr Van Hecke! Som jag redan sagt är det Europeiska kommissionen som lägger fram förslag om inrättande av en byrå. Därefter gör rådet tillsammans med kommissionen en bedömning av huruvida kommissionens förslag är motiverat. Därefter fattas beslut i enlighet med fördragets bestämmelser. Jag vill gärna säga att Portugal är värd för en byrå, nämligen Europeiska sjösäkerhetsbyrån, som har sitt säte i Lissabon. Denna byrå anser vi absolut vara en mycket användbar gemenskapsbyrå.

När det gäller byråernas specifika förvaltning så har de, som ni vet, egna tillsynsmekanismer som jag tycker är ganska grundliga. Som jag nämnde har institutionerna dessutom enats om en rad gemensamma principer som är mycket direkt tillämpliga på dessa gemenskapsbyråers budgetförvaltning.

Min personliga erfarenhet är att särskild omsorg ägnas åt att säkra en noggrann förvaltning och en strikt användning av de medel som ställs till byråernas förfogande. Det är min personliga erfarenhet, vad den nu är värd.

  Talmannen. −

Fråga nr 16 från Bill Newton Dunn (H-0719/07)

Angående: Larmtjänstnätverket 24/7 för Internetrelaterad brottslighet

Enligt uppgifter från Förenta staterna deltar tio EU-medlemsstater inte i larmtjänstnätverket 24/7 för Internetrelaterad brottslighet. Dessa länder är Belgien, Cypern, Estland, Grekland, Irland, Lettland, Polen, Slovakien, Slovenien – och Portugal som för närvarande är ordförande i rådet.

Hur viktig anser rådet kampen mot internationell Internetrelaterad brottslighet vara?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr Newton Dunn! Rådet har inte underrättats om medlemsstaternas deltagande i detta nätverk, som främst tillkommit på initiativ av G8 och Europarådets medlemsstater. Därför kan rådet varken bekräfta eller dementera detta. Däremot anser rådet att kampen mot Internetrelaterad brottslighet är ytterst viktig, vilket framgår av antagandet av rambeslut 2005/222/RIF av den 24 februari 2005 om angrepp mot informationssystem och av att rådet har stött en snabb ratificering av Europarådets konvention om Internetrelaterad brottslighet av den 23 november 2001.

Dessutom kommer rådets slutsatser om en allmän politik för kampen mot IT-relaterad brottslighet att läggas fram och diskuteras vid nästa möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor), som ska hållas i november.

Portugal har dessutom en nationell central kontaktpunkt som är öppen dygnet runt veckans alla dagar och som ansvarar för att bekämpa den här typen av brott via Interpol och ett globalt operativt nätverk.

  Bill Newton Dunn (ALDE). - (EN) Tack, herr rådsordförande, för ert öppna, ärliga och sakliga svar. Kommer ni vid nästa möte med rådet (rättsliga och inrikes frågor), som ni hänvisade till, att ta upp den intressanta omständigheten att rådet inte tycks känna till detta och att tio av medlemsstaterna inte deltar, vilket för mig verkar mycket besynnerligt? Vill ni vara vänlig att ta upp denna fråga i rådet?

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Jag har noterat er fråga och er oro. Huruvida den här frågan kommer att stå på dagordningen och diskuteras kommer förstås att beslutas vid ett senare tillfälle, men jag kommer att ta upp er oro rörande den här frågan.

  Talmannen. −

Fråga nr 17 från Ilda Figueiredo (H-0723/07)

Angående: Förbudet att besöka kubanska medborgare som sitter fängslade i Förenta staterna

I år bad jag den amerikanska regeringen om tillstånd att få besöka de kubanska medborgarna René González, Gerardo Hernández, Antonio Guerrero, Ramón Labañino och Fernando González som sitter olagligen fängslade i nordamerikanska fängelser. Jag fick avslag på min begäran med motiveringen att jag inte kände fångarna innan de fängslades.

I september i år fick jag ännu en gång höra att ansökningarna om besökstillstånd för hustrurna till två av fångarna hade förkastats. Dessa kvinnor har inte på nio år kunnat besöka sina män, eftersom ansökningarna alltid förkastats.

Vad anser rådet om den här situationen där man inte visar någon respekt för dessa medborgares mänskliga rättigheter? Är rådet redo att ta upp denna fråga med de nordamerikanska myndigheterna?

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru Figueiredo! Som ledamoten säkert vet bestämmer varje land självt huruvida det ska bevilja inresa till sitt territorium eller inte. I det specifika fallet med behandlingen av kubanska fångar och deras anhöriga så är det en bilateral fråga mellan Förenta staterna och Kuba, i enlighet med Wienkonventionen om konsulära förbindelser, som innebär att skyddet utomlands av rättigheter och intressen för ett lands medborgare är detta lands ansvarsområde.

Rådet är därför inte behörigt att yttra sig i denna fråga.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) Det är riktigt, men ordförandeskapet måste beakta denna fråga. Det är fem kubanska medborgare som suttit fängslade i nio år i amerikanska fängelser och som nekats besök av sina anhöriga. I två av fallen är det de fängslades hustrur som nekats besökstillstånd. Dessa kvinnor har besökt parlamentet tidigare och är faktiskt här i dag. Det stämmer också att jag är ledamot av Europaparlamentet och att jag har ansökt om tillstånd att besöka dessa medborgare, men fått avslag. Nu är jag som sagt parlamentsledamot och jag ansökte inte om tillstånd enbart i egenskap av medborgare, utan också som företrädare för Europaparlamentet. Jag anser att Europaparlamentet, talmannen och givetvis också det portugisiska ordförandeskapet bör ta ställning i den här frågan. Att avslå en ansökan om besökstillstånd från en ledamot av Europaparlamentet, i det här fallet mig, är nämligen en kränkning av de mänskliga rättigheterna och visar också en bristande respekt för parlamentet. Men även andra ledamöter har engagerat sig i det här fallet, och jag uppmanar er därför, herr talman, att framföra vår oro.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Manuel Lobo Antunes. − (PT) Herr talman! Jag har förstås noterat Ilda Figueiredos synpunkter och kommentarer, men jag har ingenting att tillägga till mitt tidigare svar. Ni måste förstå att jag inte kan ge uttryck för min personliga åsikt i den här frågan.

  Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.30 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman

16. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

17. Opiumproduktion för medicinska ändamål i Afghanistan (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande av Marco Cappato, för utskottet för utrikesfrågor, med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om opiumproduktion för medicinska ändamål i Afghanistan (2007/2125(INI)) (A6-0341/2007).

  Marco Cappato, föredragande. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! I det här betänkandet föreslår vi att parlamentet ska ta initiativ till ett förslag till rådet, i första hand inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, om opiumproduktionen i Afghanistan.

Vår utgångspunkt är insikten att de resultat som hittills har uppnåtts är otillräckliga. Opioumproduktionen för framställning av heroin har ökat med 50 procent under de senaste två åren. Vi tycks inte kunna hitta effektiva sätt att minska denna enorma produktion, som givetvis inte alls gör odlarna eller jordbrukarna rikare, utan i stället gynnar den stora internationella narkotikamaffian, terroristerna och talibanerna.

I betänkandet nämns också en annan aspekt, nämligen att det samtidigt faktiskt råder stor brist på smärtstillande medel. Ungefär 80 procent av världens befolkning saknar helt tillgång till smärtstillande medel. Dessa båda frågor kan förstås betraktas helt skilt från varandra, men jag anser att politiska institutioner har en plikt att vara pragmatiska. Inför denna enorma produktionsvolym som används till heroin, samtidigt som det råder stor brist på en produkt med samma jordbruksursprung, bör vi därför kunna inse att det finns en möjlighet att så att säga kombinera de båda aspekterna.

De ändringsförslag som lagts fram i utskottet för utrikesfrågor och Ana Maria Gomes ändringsförslag för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, samt de ändringsförslag som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater lagt fram i kammaren, har bidragit till att se till att det förslag vi har framför oss i dag inte är ett alternativt förslag, det vill säga ett negativt förslag med krav på att den politik som hittills förts ska bytas ut över en natt.

Det vi begär av er, rådet och kommissionen, är att ni ska göra ett experiment och genomföra ett antal pilotprojekt där man omvandlar en del av de grödor som för närvarande används för att framställa heroin till att i stället framställa smärtstillande medel. Också på efterfrågesidan kan man genomföra en politik där man försöker sända smärtstillande medel till världsdelar som Afrika och Asien, som praktiskt taget helt saknar sådana läkemedel.

Jag anser därför att betänkandet, i den form det har lämnat utskottet för utrikesfrågor och efter de framlagda ändringsförslagen, är väl balanserat i grunden. Det bygger på ett mycket enkelt antagande, nämligen att det antagligen, ja definitivt, anser jag, är enklare att samarbeta med jordbrukarna om vi föreslår att en del av deras produktion ska användas för lagliga syften, i stället för att bara komma dragandes med en politik där man utplånar, bränner upp och förstör odlingarna. Sådana åtgärder skapar faktiskt ännu fler konflikter med lokalbefolkningen och har visat sig kontraproduktiva och gagnlösa, åtminstone hittills.

Jag hoppas därför att vi kan sända ut ett annat budskap, som går längre än den förståeliga officiella ståndpunkt som Europas och Afghanistans regeringar intar, där behovet av att bekämpa opiumproduktionen betonas. Europaparlamentet är kanske friare än andra att lägga fram ett sådant här förslag, som går längre än den officiella linjen. Vi har redan axlat det ansvaret och jag hoppas att vi kommer att axla det igen i morgon vid omröstningen. Vi har större frihet än andra att föreslå att alternativa experiment genomförs och utvärderas på ett pragmatiskt, inte ideologiskt, sätt.

Vi har alla här våra egna idéer om internationell politik och narkotika, och om internationell politik i Afghanistan. Detta betänkande är inte avsett som ett ideologiskt förslag, utan som ett praktiskt försök att bidra till en lösning på något som faktiskt är en global tragedi.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Även jag vill tacka Marco Cappato så mycket – tante grazie!

Jag välkomnar den här mycket aktuella debatten om narkotikaproblemet – och i synnerhet Afghanistans narkotikaproblem – som, som vi alla vet, är en viktig och komplicerad fråga både politiskt och säkerhetsmässigt.

Nyligen hade vi flera diskussioner i New York. En rad mycket viktiga diskussioner hölls i FN:s generalförsamling med president Karzai, med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och med före