Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 14 november 2007 - Strasbourg

2. Det europeiska intresset - För framgång i en globaliserad värld (debatt)

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Det gläder mig att se att två av gruppordförandena till slut kommit hit. Det var nära att jag inte såg en av dem, men där skyndar han sig nu till sin plats.

Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om det europeiska intresset - för framgång i en globaliserad värld.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Globaliseringen är inte bara en företeelse som måste ses mot bakgrund av sina ekonomiska följder och tekniska konsekvenser. För er, för medlemmarna av Europeiska unionens råd och faktiskt för oss allihop är det i grund och botten en politisk fråga. Det handlar om människor som förlorar sina arbeten, krisdrabbade regioner, ekonomiska sektorer som försvinner och nya säkerhets- och miljöhot, men det handlar också om nya arbetstillfällen, nya produktionssektorer och lägre priser på en lång rad produkter, vilket möjliggör en bättre fördelning av de ekonomiska resurserna och ökad handel med varor och tjänster.

Globaliseringen har gynnat uppkomsten av ett aldrig förut skådat utbyte av idéer och kontakter mellan människor. Möjligheterna till ökad rikedom, i både ekonomisk och kulturell bemärkelse, är enorma, men det är också riskerna för nya globala obalanser av olika slag. Vi står inför utmaningen att fastställa formerna för detta nya och allt instabilare ömsesidiga beroende i en allt mindre värld. Att komma underfund med och reglera globaliseringen är framför allt en central fråga för våra demokratier och för själva innebörden i en effektiv demokrati. Kommer vi att kunna se till att den politiska kontrollen över grundläggande val som gäller det ekonomiska styret och en mängd andra aspekter av vårt liv blir kvar hos vårt folk och våra valda företrädare?

Jag är övertygad om att vi européer kan vara effektiva på olika avgörande områden endast om vi kan tillhandahålla nya, gemensamma politiska lösningar på vår tids allvarligaste problem, t.ex. ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning, miljöskydd, energi, migration och kampen mot terrorismen.

EU har aktualiserat sin interna politik för att säkra konkurrenskraft och en rättvis och hållbar utveckling. Stärkande av den sociala sammanhållningen och respekt för miljön bör vara vägledande för ekonomiska reformer. Investeringar i forskning, innovation och utbildning måste ge tillväxt och sysselsättning. Men vi är inte ensamma, och det vore oansvarigt att vända sig inåt i övertygelsen om att egenintresse kan vara effektivt. I den nya världen finns inga verkningsfulla murar eller fästningar. Vi måste samarbeta med andra länder och regioner för att åstadkomma resultat som gynnar alla.

Oavbruten och varaktig stabilitet, frihet, säkerhet och rikedom kan åstadkommas endast om de utgör delade värden. Detta är EU:s kall. Vi måste leda och forma globaliseringen i överensstämmelse med våra principer och värden och se på omvärlden med vidsynthet, som vi gjort under de bästa stunderna i vår gemensamma historia.

EU och dess medlemsstater har visat att de genom att samarbeta kan lösa gemensamma problem och ta sig an gemensamma utmaningar med utnyttjande av sin 50-åriga erfarenhet av integration. Genom det nya Lissabonfördraget införs effektivare och tydligare institutionella villkor för att EU ska kunna spela sin roll i världen. Utmaningen består i att bevara och stärka det vi har åstadkommit under den tiden och finna sätt att försvara våra intressen och sprida våra gemensamma värden utanför våra gränser.

Den förnyade Lissabonstrategin har gett EU de ramar som krävs för att ta itu med denna utmaning. Inledningen av en ny förvaltningscykel ger oss tillfälle att överväga vilken väg vi vill gå. Det meddelande från kommissionen som vi diskuterar i dag är en utmärkt utgångspunkt för debatten och låg till grund för diskussionen mellan stats- och regeringscheferna vid det informella mötet i Lissabon den 19 oktober. Vårt arbete i rådet baseras på detta dokument, och syftet är att utarbeta ett textpaket som ett bidrag till förberedelserna inför Lissabonstrategins nästa cykel.

Vid Ekofinrådets möte den här veckan antogs slutsatser, vid konkurrenskraftsrådets möte den 22 november kommer också en del texter att godkännas, och sysselsättningsrådet planerar att vid sitt möte den 5–6 december anta slutsatser om den europeiska sysselsättningsstrategins framtid inom ramen för Lissabonstrategins nästa cykel. Andra rådskonstellationer har behandlat frågor med anknytning till förberedelserna inför den nya cykeln. Jag kan bekräfta att vi i princip håller med kommissionen: den förnyade Lissabonstrategin måste även fortsättningsvis utgöra den lämpliga ramen för EU:s respons på de stora utmaningar vi står inför, särskilt globaliseringen. EU gör stora framsteg. De mål som fastställts på de fyra prioriterade områden som valdes ut 2006 – sysselsättning, kunskap och innovation, företagsklimat samt energi och klimatförändring – behåller sin relevans.

Huvuddragen i den nya cykeln måste handla om att bevara den stabilitet som krävs för att konsolidera resultaten. Det är samtidigt viktigt att göra anpassningar och förbättringar så att den förnyade Lissabonstrategin kan nå sin fulla potential. Vi måste utnyttja den energi som frigjorts genom de framsteg som redan gjorts och prioritera att öka takten i reformerna för att stärka våra ekonomier.

EU har ett globalt ansvar och måste förbereda sig bättre för globaliseringen genom en strategisk, sammanhängande och beslutsam strategi på global nivå. Samtidigt måste vi fortsätta att beslutsamt genomföra åtgärder på nationell nivå som gör att vi mer effektivt kan hantera de problem som uppstår till följd av demografiska förändringar, de offentliga finansernas kvalitet och långsiktiga hållbarhet, arbetsmarknaden, sysselsättningen, den sociala sammanhållningen, den inre marknaden, konkurrenskraft, forskning och innovation, energi och klimatförändring samt utbildning.

EU:s Lissabonprogram har dessutom en viktig roll att spela i den nya cykeln genom att erbjuda effektivare garantier för den nödvändiga konsekvensen i reformerna. Parlamentets och rådets egenansvar måste stärkas, och utbytet av god praxis mellan medlemsstaterna måste utvecklas. Migration spelar en viktig roll i samband med globalisering genom att bidra till en ökad tillväxtpotential och underlätta anpassning. Enligt en ny rapport som lagts fram för rådet den här veckan om hur denna situation påverkar arbetskraftens rörlighet främjas befolkningstillväxten i EU i allt högre grad av migrationsströmmar, och det bör noteras att de på ett avgörande sätt bidrar till den flexibilitet som krävs för att hantera kriser och kompensera för en låg rörlighet mellan regioner.

I detta globaliserade sammanhang måste Lissabonstrategins externa dimension stärkas och utvecklas, så att EU:s politiska och ekonomiska målsättningar och sociala och miljömässiga normer kan spridas utanför dess gränser. Som ni vet var det denna fråga som behandlades under stats- och regeringschefernas diskussion vid det informella mötet i Lissabon, där vi gick närmare in på frågor som finansmarknadens instabilitet och klimatförändringen. Denna intressanta och stimulerande politiska debatt, där även Europaparlamentets talman deltog, stärkte vår framtidstro.

Som den portugisiske premiärministern José Sócrates redan har påpekat här är EU skyldigt att leda globaliseringsprocessen och har förmågan att göra det genom att utnyttja de nya möjligheter som uppstått, även när det gäller utbyte av idéer och kultur. Genom att stärka förbindelserna mellan folken och det ömsesidiga beroendet mellan nationer bidrar EU på ett avgörande sätt till fred och global stabilitet. EU har de politiska och institutionella förutsättningarna för att på ett konsekvent sätt hantera de utmaningar som globaliseringen ger upphov till på det ekonomiska och sociala området och miljöområdet, och kan därför påverka globaliseringsprocessen. Vi behöver ett starkare strategiskt samarbete med våra partnerländer för att kunna utveckla en ny global agenda, där ömsesidig marknadsöppning och förbättrade normer på det miljömässiga, sociala, finansiella och immaterialrättsliga området kombineras med behovet av att stödja utvecklingsländernas institutionella kapacitet.

Som den portugisiske premiärministern också tillkännagav i slutet av det informella mötet i Lissabon kommer en förklaring från EU om globaliseringen att antas vid EU-toppmötet den 13–14 december. Detta kommer att utgöra en tydlig signal till medborgarna och till världen om de europeiska ledarnas beslutsamhet och engagemang för att öka EU:s förmåga att påverka globaliseringsagendan och komma fram till de rätta lösningarna.

De utmaningar som ligger framför oss är både svåra och stimulerande, och det portugisiska ordförandeskapet kommer att fortsätta att ge sig i kast med dem. Vi räknar som vanligt med Europaparlamentets stöd när det gäller att främja och utveckla insatser på europeisk och nationell nivå som beslutats på global nivå och ger EU möjlighet att fullgöra sitt ansvar i det globala sammanhanget och hantera de framtida utmaningarna med framgång.

Det händer att vi glömmer vad EU betyder för så många människor i vår globaliserade värld. Bilderna av utmattade migranter på våra stränder är en grym påminnelse om den verkligheten och om hur privilegierade vi är här i Europa, som har blivit en bastion av hopp – hopp om att det är möjligt att bygga upp en modell där frihet, ekonomisk tillväxt, social rättvisa och miljöskydd kombineras på grundval av partnerskap, samarbete och delat ansvar.

Det är inte bara vår framgång som européer som står på spel. En starkare union för en bättre värld är som ni vet mottot för vårt ordförandeskap, och det är vår uppriktiga mening att EU måste spela en avgörande roll i uppbyggnaden av en rättvisare och mer balanserad värld.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (PT) Herr talman, herr statssekreterare för EU-frågor och företrädare för rådets ordförandeskap, mina damer och herrar! Globaliseringen är den centrala frågan för den här generationens européer. Det är en fråga som berör alla medborgares liv på ett eller annat sätt, och det är därför passande att den hamnat högst upp på EU:s agenda.

Som ni vet är jag personligen övertygad om att EU:s agenda för 2000-talet främst måste struktureras kring globaliseringstemat, samtidigt som vi givetvis behåller de värden och principer som alltid genomsyrat EU-projektet. Men globaliseringen måste också ses som en möjlighet för EU att försvara och hävda sina intressen i vår värld, där det ömsesidiga beroendet tilltar. Jag är därför mycket glad över att få delta i Europaparlamentets debatt om denna fråga.

Som statssekreteraren nyss sa gav det dokument som kommissionen utarbetade i förra månaden upphov till en utmärkt debatt vid Europeiska rådets informella möte i Lissabon. Särskilt uppmuntrande var det stimulerande samförstånd som nåddes om våra idéer kring hur globaliseringen bör hanteras. Jag vill också tacka det portugisiska ordförandeskapet för dess ständiga stöd för denna globala europeiska agenda och för strävan att ge Lissabonstrategin en dimension som kan svara upp mot globaliseringens utmaningar.

Vi stöder också tanken på en förklaring om globaliseringen vid Europeiska rådets möte i december. Det vore ett utmärkt sätt att befästa detta samförstånd, som också måste främjas här i Europaparlamentet genom utarbetande av ett gemensamt resolutionsförslag om denna viktiga fråga.

EU har i själva verket utvecklat ett successivt och i sanning europeiskt gensvar på globaliseringen, som innebär att européerna uppmanas att utnyttja denna företeelse på bästa sätt. Detta gensvar utgör dock ett erkännande av de berättigade farhågorna hos dem som står inför förändring, eftersom vi inte får glömma att en del människor kan komma att drabbas negativt och vi måste ha en lösning även för dem.

Jag anser att det europeiska intresset består i att finna den rätta balansen, men det får under inga omständigheter handla om ett gensvar som präglas av fruktan eller uppgivenhet, utan det måste bygga på tillförsikt. Ett nytt intresse har faktiskt visat sig under de senaste månaderna: turbulensen på finansmarknaderna har visat att den europeiska ekonomins hälsotillstånd hänger samman med den globala utvecklingen, medan extrema klimatförhållanden har visat de allvarliga konsekvenserna av klimatförändringen och tydliggjort att det blir alltmer brådskande att finna en lösning på detta problem. Vi ser varje dag att jobben i EU, energin i EU och folkhälsan och livskvaliteten i hela EU påverkas av en global dimension.

Herr talman! Jag är övertygad om att vår utgångspunkt bör vara förtroende. Vi har erfarenhet av att vara världens största ekonomi och dess största exportör. Vi har skapat innovativa sätt att ta itu med nya problem – se bara på handeln med utsläppsrätter – och vi har tydliga grundregler som har varit oss till stor nytta.

För det första har vi ett ansvar att skydda våra medborgare utan att vara protektionistiska. Vår politik bör ha en inriktning som gör att andra slår in på samma väg som vi, och öppnar sig. Vi bör inte stänga några dörrar, utan snarare få dem att öppna sina. För Europa, som är världens största exportör, skulle protektionism vara en självförgörande doktrin.

För det andra är vi öppna, men inte naiva. Det betyder att vi inte ägnar oss att ge gratis skjuts åt dem som inte respekterar vissa grundprinciper. Det var det som var andan i våra förslag nyligen för att se till att reglerna om energiinvesteringar tillämpas på företag i tredjeländer.

För det tredje finns det många fördelar med ett regelbaserat system, och tack vare sin erfarenhet har Europeiska unionen unika förutsättningar att skapa en bra grund för regleringar på global nivå – ett konkret sätt att forma globaliseringen. Låt oss vara ärliga: om vi ska ha öppna ekonomier behöver vi vissa regler. Marknaderna kan inte fungera utan institutioner, och i Europeiska unionen har vi mer erfarenhet än någon annan av att sammanföra olika regler och nationella erfarenheter. Därför tror jag verkligen att vi är bättre rustade än någon annan i världen att forma globaliseringen – inte att tvinga på utan att föreslå vår modell för den globaliseringsfas som vi nu går in i.

Vi har också en del verktyg som hjälper oss att möta globaliseringen med tillförsikt. Det har aldrig stått klarare att euron är en stabiliserande kraft i det internationella ekonomiska systemet. Möjligheten att använda EU-rätten för att sätta upp bindande mål för växthusgaser och förnybara energikällor ger oss också en trovärdighet utan like, och vi har ett väletablerat redskap för reformer i Europa i form av den förnyade Lissabonstrategin.

När vi nylanserade Lissabonstrategin 2005 försökte vi förfina den på olika sätt. Vi ökade egenansvaret och ansvarsskyldigheten genom ett fastställt partnerskap mellan medlemsstaterna och kommissionen. Vi klargjorde vilket arbete som skulle utföras genom landsspecifika rekommendationer. Alla medlemsstaterna har nu egna nationella reformprogram och alla medlemsstaterna accepterar att vi kollektivt bemödar oss att gå vidare med dessa reformer. Vi har också på nytt fokuserat unionens finansiella instrument på tillväxt och sysselsättning.

Nu börjar detta bära frukt. Trots dagens problem har situationen förbättrats: nästan 6,5 miljoner nya arbetstillfällen har skapats i Europeiska unionen med 27 medlemmar de senaste två åren, och 8 miljoner förväntas tillkomma under perioden 2007–2009. Lissabonreformerna har utan tvivel förstärkt den europeiska ekonomins tillväxtpotential.

Det finns emellertid inget utrymme för självbelåtenhet: uppgiften är långt ifrån slutförd. Medlemsstaterna och unionen måste driva reformerna vidare. Det är bästa sättet att göra våra ekonomier mer flexibla med osäkra ekonomiska utsikter.

De fyra områden som prioriterades 2006 ger Lissabon den rätta inramningen: forskning och innovation, bättre företagsklimat (kamp mot byråkrati och främjande av bättre investeringsvillkor), större anställbarhet och de stora frågorna om energi och klimatförändringar. Dessa områden, och definitionerna av dem, har gett strategin en mycket tydligare inriktning. Naturligtvis är dessa områden också intimt sammanflätade. Vi kommer aldrig att bli en kunskapsbaserad ekonomi med låga koldioxidutsläpp utan en högt kvalificerad arbetsstyrka, mer forskning och mer innovation.

Så jag vill understryka detta om forskning och innovation. Jag vill ta tillfället i akt att tacka Europaparlamentet för dess stöd för kommissionens krav i fråga om kunskapstriangeln forskning, utbildning och innovation. Ja, jag vill tacka er och fästa er uppmärksamhet på behovet av att vi samarbetar för att behålla Galileoprojektet som ett stort europeiskt projekt, och jag vill också tacka er för ert stöd för EIT-projektet.

Vi gör framsteg med behovet av ett europeiskt område för kunskap. En av nyheterna i vårt dokument var ju just att vi presenterade tanken på en femte frihet – fri rörlighet för kunskap i Europeiska unionen.

Vi kommer aldrig att kunna skapa en ny dynamik om vi inte har det rätta klimatet också för våra små och medelstora företag. Det finns 23 miljoner små och medelstora företag i Europa. Så därför tror jag att alla dessa områden sammantagna kan skapa en god cirkel som befrämjar alla våra mål samtidigt.

När vi förbereder oss för att lansera nästa treårscykel måste vi uppdatera strategin mot bakgrund av gjorda erfarenheter och nya omständigheter. Det måste finnas en större inriktning på den sociala dimensionen. Mer investeringar i utbildning för alla åldrar är det bästa vapnet mot bristande jämställdhet och social utslagning, och som jag sa tidigare är det inte alla som tjänar på globaliseringen. Om vi vill vara säkra på att Europeiska unionens medborgare stöder vår agenda bör vi framdeles ta till oss oron över den sociala dimensionen. Därför har kommissionen till exempel föreslagit en korrigering av globaliseringsfonden, just på grund av att vi redan från början insåg att vi måste komma med konkreta svar på de här områdena.

Det är särskilt uppmuntrande att arbetsmarknadens parter har kommit överens om de flexicurityprinciper som kommissionen föreslog i våras. Vid Europeiska rådets informella möte i Lissabon fick vi höra mycket goda nyheter om denna överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter i EU. Jag hoppas att Europeiska rådet kan stödja dessa principer vid sitt möte i december. Detta ger medlemsstaterna en mycket god grund för att skapa en bättre balans mellan flexibilitet och trygghet på sina arbetsmarknader.

Kraftfullt genomförande av återstående reformer, starkare betoning på kunskap och utbildning, konkreta åtgärder för att omvandla EU till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp: dessa är enligt vår mening de prioriterade frågorna under nästa skede.

De integrerade riktlinjerna är ett viktigt instrument för samordning, en gemensam ram inom vilken olika medlemsstater kan gå vidare med sina egna nationella reformprogram. Analys och återkoppling från medlemsstaterna visar att riktlinjerna fungerar. De är grunden för EU:s Lissabonprogram. Min inställning är att de visserligen behöver uppdateras, men om det inte är något fel på dem bör vi inte ändra på dem.

Vi behöver också göra mer för att se till att Lissabonstrategin går vidare i jämn takt i alla medlemsstaterna: om reformtakten är långsammare i en medlemsstat påverkar det självfallet de andra. Vi behöver också en större delaktighet från parlament, arbetsmarknadens parter och lokala och regionala myndigheter.

Parlamentets engagemang för Lissabonstrategin har varit avgörande för att hålla takten uppe. Tillsammans med vice ordförande Günter Verheugen och hela kommissionen ser jag verkligen fram emot att få fördjupa vårt gemensamma arbete när vi nu går in i nästa skede av Lissabonstrategin.

Kopplingen mellan globalisering och Lissabon ger oss ett utmärkt tillfälle att visa att den europeiska ekonomiska agendan i dagens läge inte är något frivilligt komplement: den är nyckeln till en framgångsrik framtid för Europa. Ekonomiska reformer, en global vision och en ekonomi med låga koldioxidutsläpp: dessa mål är sammanflätade och arbetet för att nå dem måste bedrivas parallellt. Det är bara Europeiska unionen som kan tillhandahålla den omfattning och sammanhållning som Europa så väl behöver. Bara tillsammans kan vi arbeta för det som vi i vårt dokument kallar ”det europeiska intresset”.

Låt mig sluta med att säga att jag verkligen anser att det inte bara är ett europeiskt intresse. Jag tror verkligen att världen, i globaliseringens tidevarv, också behöver ett mer engagerat Europa, där vi skyddar och försvarar våra intressen men också upprätthåller våra värden – frihet och solidaritet.

(Applåder)

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman – min bäste Hans-Gert – herr rådsordförande Manuel Lobo Antunes, herr kommissionsordförande José Manuel Barroso! Globaliseringen är inte något abstrakt begrepp i våra medborgares ögon. Det är en verklighet som påverkar vanliga européer varje dag, och de förväntar sig att deras regeringar och institutioner ska finna lösningar på de problem det medför.

Våra medborgare har höga förväntningar på EU i det här avseendet. De förväntar sig skydd och säkerhet – fysiskt skydd mot terroristhot och dessutom skydd mot finansmarknadernas nycker. Men de förväntar sig också att vi ska garantera deras livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet. Ändå ledde kraftigt ökade spannmålspriser så sent som i somras till att konsumentpriserna sköt i höjden. De europeiska konsumenterna behöver garantier för att billiga, importerade produkter är säkra i alla avseenden. Detta är en särskilt aktuell fråga. När julen nu närmar sig måste vi kunna försäkra föräldrar och mor- och farföräldrar om att de leksaker de köper i julklapp till barnen inte utgör en fara för deras hälsa.

Globaliseringen måste ge välstånd, men den måste också vara rättvis och förenad med etiska regler, t.ex. förbud mot utnyttjande av barn. Globaliseringen får inte byggas på bekostnad av de svagaste – den måste vara ett instrument för att bekämpa orättvisa inte bara i enskilda länder utan även mellan länder. Globaliseringen måste syfta till att öka köpkraften för samhällets svagaste. Vi har alltid förespråkat frihandel, men handeln måste baseras på strikta regler. EU:s öppenhet mot omvärlden är en drivkraft i den globala ekonomin, och många företag är angelägna om att etablera sig i Europa. De måste följa våra regler och rätta sig efter våra normer i fråga om hälsa, miljö och konsumentskydd.

EU har under loppet av 50 år lyckats skapa en fungerande inre marknad, där harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning alltid har varit grundläggande. EU har en roll att spela när det gäller att exportera sin kunskap och bidra till högre standarder för produktion och kvalitetskontroll i partnerländerna. Detta arbete pågår redan med många av dem. Det framgångsrika första mötet i transatlantiska ekonomiska rådet, som hölls i Washington i fredags, är ett positivt tecken, och vi måste nu öka ansträngningarna för att påminna Brasilien, Kina och Indien om deras ansvar. Vi går något försiktigare fram med Afrika.

För att möta de yttre utmaningarna måste vi, för det första, stärka vår egen gemensamma marknad genom större investeringar i forskning och utveckling och, för det andra, säkra bättre samordning av forskning och innovation medlemsstaterna emellan. Globaliseringen erbjuder nya möjligheter men kräver också anpassningsarbete, t.ex. i form av utbildning genom hela arbetslivet.

Min grupp välkomnar de nya initiativen inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, och även den ”Small Business Act” som kommissionen föreslår, eftersom små och medelstora företag fortfarande har oerhört stor betydelse för stabilitet och sysselsättningsskapande i Europa.

Som politiker uppmanas vi allt oftare att ta itu med den utmaning som energiproblemen utgör. Innan EU har en gemensam politik för trygg energiförsörjning och miljösäkerhet kommer unionen fortfarande att vara sårbar. Med ett oljepris på nästan 100 US-dollar per fat befinner sig vårt Europa i en kritisk situation. Vi behöver en europeisk energipolitik som kan garantera försörjningstrygghet och hållbar tillväxt inom denna sektor. Vi måste inleda en grundlig undersökning av förnybara energikällor och utreda vilken energiförsörjningspotential som finns i kärnkraft för civilt bruk.

Alla diskussioner om dessa frågor måste hållas öppet, för att öka människors medvetenhet och säkra deras stöd för våra åtgärder. Vad vi vill ha är renare, effektivare och säkrare energi för Europa. EU måste klargöra sina intressen, inte bara med avseende på handel och den globala ekonomin utan även när det gäller kultur, språk och tradition. Genom att försöka komma fram till gemensamma lösningar på globaliseringens utmaningar kommer vi att skaffa oss förmåga att skydda våra medborgares berättigade intressen, utan att vara protektionistiska.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Rubriken för denna debatt återspeglar det faktum att Europaparlamentet tillsammans med rådet och kommissionen ska diskutera den roll som EU – EU:s institutioner och dess medlemsstater – har för avsikt att spela i hanteringen av globaliseringens möjligheter och risker. Vi måste därför klargöra – vilket vi kommer att göra med dagens debatt – att globaliseringens följder kan betraktas på olika sätt och kan hanteras med hjälp av olika konkurrerande metoder.

Förhandlingarna om den resolution som ska antas i dag har visat att det finns stora, i många avseenden avgrundsdjupa, skillnader mellan de uppfattningar som råder till höger här i kammaren och det som vi i den socialdemokratiska gruppen vill. Det vi säger i denna debatt kommer därför att definiera våra parametrar för bedömning av vilka roller institutionerna bör ha, särskilt kommissionen. Nu när jag lyssnat mycket uppmärksamt på er, herr kommissionsordförande, och på Joseph Daul, kan jag säga att vi är överens på vissa punkter men att det också finns en del skarpa skillnader.

Alla som kandiderar till posten som kommissionens ordförande, i dag eller i framtiden, kommer av vår grupp att värderas med utgångspunkt i vissa nyckelkriterier som gäller framför allt hans eller hennes uppfattning om kommissionens roll i den globaliserade ekonomin. Samordningen av den makroekonomiska politiken, för att använda jargong, eller det som vi också skulle kunna kalla den gemensamma ekonomiska politiken och finanspolitiken, måste vägledas av socialpolitiska principer. Ekonomisk utveckling i EU måste leda till ökad social stabilitet. EU måste se till att global ekonomisk utveckling leder till mer lika rättigheter och möjligheter i världen. Det är också socialpolitik. Människors välfärd här hos oss och i andra länder är vår gemensamma måttstock.

Ekonomisk utveckling är en förutsättning för social trygghet – inte tvärtom, vilket har antytts i en del anföranden här i kammaren. Tanken på att minskad social trygghet i EU skulle kunna generera ekonomisk utveckling är en fullständig villfarelse. Alla som menar att EU kan utnyttjas för att undergräva resultat som nåtts på det socialpolitiska området med globaliseringen som förevändning tar miste. Avreglerade marknader som leder till maximala vinster och lägre sociala standarder är kanske idealet för högern i parlamentet. Men inte för oss. Vad vi menar är att hemligheten bakom EU:s framgång har varit sociala framsteg och ekonomisk utveckling, vilket ofta är två sidor av samma mynt. I det avseendet har inget förändrats, som vi ser det.

(Applåder)

Det var ett intressant inpass av Joseph Daul. För er som inte hörde sa han ”Ekonomin först!”. Nej! Ekonomisk tillväxt och social välfärd måste gå hand i hand – det är den springande punkten, och det är där det visar sig var högerpolitiken går fel i Europa. Låt oss klargöra en sak: en överväldigande majoritet av regeringarna i rådet är center-högerregeringar, och kommissionen är ju inte heller något socialismens eldorado. Ni, herr Barroso, är en politiker från center-högern, liksom de flesta av era kolleger i kommissionen. Vi håller därför ett vaksamt öga på kommissionens åtgärder för att kunna bedöma trovärdigheten i era uttalanden.

Naturligtvis behöver vi forskning, innovation och utbildning, och naturligtvis måste den inre marknaden utvecklas på ett sätt som skyddar miljön och stabiliserar samhällets resurser. Det är definitivt nödvändigt. Men kommissionen måste också lägga fram lämpliga förslag till direktiv. Sedan behöver vi motsvarande lagstiftningsinitiativ för att konsolidera processen. Det finns en del positiva inslag – och dem stöder vi – men det finns också en hel del som vi måste granska ingående.

Vi behöver också en effektiv förvaltning. Jag vet inte om det ska kallas bättre Lissabonförvaltning, som det kallas i EU-dokumentens rubriker. Jag vet inte heller om vanligt folk på gatan förstår vad vi menar med det. Och när ni talar om förenklad förvaltning och värvar Bayerns före detta ministerpresident för att leda det arbetet kan jag bara säga ett fyrfaldigt leve och lycka till!

En sak som vi definitivt behöver – och här håller vi helt med er, herr kommissionsordförande – är en uppsättning regler för att tämja den vildavästernkapitalism som råder på finansmarknaderna och faktiskt hotar hela nationers ekonomi. Låt oss därför börja arbetet med dessa regler i Europa. För att i klartext säga vad som krävs – vi förväntar oss att de internationella finanskapitalisterna ska övervakas, att deras transaktioner ska medge insyn och, naturligtvis, att deras makt ska inskränkas. Vi kommer att stödja er strävan mot dessa mål. Det är en av nycklarna till sociala framsteg i Europa.

Herr talman – Hans-Gert – mina damer och herrar! Sammanfattningsvis vill jag säga att den fråga vi diskuterar i dag, nämligen hur vi ska förhålla oss till globaliseringsutmaningen och vilket inflytande EU-institutionerna – ni i kommissionen och vi i parlamentet – i själva verket kan utöva i strävan efter dessa ambitiösa mål, också är den måttstock efter vilken väljarna kommer att bedöma oss. Om vi fortsätter att hålla oss till allmänna debatter där vi beskriver exakt vad vi vill men inte följer upp med konkreta lagstiftningsåtgärder här och i medlemsstaterna blir alltihop meningslöst. Vi förväntar oss därför att det vi talar om här också kommer att återspeglas i vår gemensamma resolution och omvandlas i handfast politik.

(Applåder från vänster)

  Talmannen. − Herr Schulz! Det faktum att ni tilläts överskrida er talartid ganska avsevärt hade ingenting att göra med hur ni titulerade talmannen. Den extra tid ni tog kommer i själva verket att i slutändan dras från er grupps tilldelning.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det vi just hörde är det förflutnas språk:

(DE) Die Rede der Vergangenheit!

(EN) Andra vet, ofta bättre än vi, att vi redan lever i ett globalt samhälle. Indien, Kina och Brasilien har hoppat på tåget och kör för fullt, samtidigt som alltför stora delar av Europa är rädda för att hamna under det.

När president Nicolas Sarkozy talade till oss i går nämnde han ”olika tänkbara framtidsutsikter för morgondagens Europa” och ville ha en debatt om vår konkurrens-, energi- och utvidgningspolitik.

José Manuel Barrosos ansiktsuttryck under en stor del av det anförandet sa oss mer än alla hans ord här i förmiddag. Om EU förhåller sig passivt på grund av att nationella ledare ifrågasätter EU:s agenda med hänvisning till medborgarnas oro kommer vi att missa tillfället att forma globaliseringen i Europas kollektiva intresse.

Det är inte medborgarna som vi måste övertyga, utan medlemsstaterna. Undersökning efter undersökning har visat att de flesta av våra medborgare anser att det är Europeiska unionen, inte de nationella regeringarna, som bäst kan hantera globaliseringen.

Se hur den jordbävning som globaliseringen är skakar om Europas politik. En del på högerkanten retirerar från konservatism till nationalism inför globala utmaningar, eller från kristdemokrati till kristen autokrati. Globaliseringssprickan skär rätt igenom EPP.

På vänsterkanten bromsar Kurt Beck och hans vänner välbehövliga reformer. Franz Müntefering insåg det och det var därför han röstade med fötterna. Och ändå inser visionärerna att det behövs reformer och har skrivit in det i de europeiska socialisternas nya manifest, som lämpligt nog antogs i Oporto.

Skiljelinjen i vår politik går inte längre mellan vänster och höger i den ekonomiska politiken utan mellan dem som svarar på globala utmaningar genom att hissa upp vindbryggan och de som – i likhet med liberaldemokraterna – förespråkar ett öppet samhälle.

Herr Barroso! Ni har stöd av en majoritet i parlamentet för er kommissions globaliseringsstrategi. Men det är inte en majoritet som bygger på en politisk gruppering. Den skulle faktiskt till och med kunna splittra och omforma de politiska grupperingarna i EU.

Globaliseringen kommer alltmer att forma vår politik. Inte globalisering i den ganska snäva ekonomiska bemärkelsen i detta meddelande – även om en stabil euro och effektiva konkurrensregler och marknadsreglering ligger i allas vårt intresse – utan i en vidare, mer holistisk mening, som omfattar global befolkningsökning och migration, klimatförändring och energitrygghet och internationell organiserad brottslighet med kopplingar till terrorism.

Är det inte det godkännande vi behöver för att ”agera i kontinental skala” som vi uppmanas till i detta dokument, att använda vår ”kritiska massa” för att ”göra det möjligt för européerna att forma globaliseringen”, som kommissionen vill i sitt meddelande?

Om det är så, var är då er politik? Er tidtabell? Er heltäckande strategi? Vi har blivit lovade handling: i stället får vi ett dokument med mycket retorik men ganska få förslag. Det här kan inte vara sista ordet i Europas svar på globaliseringen. Jag väntar på er översyn av den inre marknaden, för att se hur ni ska åstadkomma tillväxt och arbetstillfällen i svår terräng, och på er politik om laglig migration, i förhoppningen att den tar hänsyn till ursprungsländernas problem.

Mina kolleger och jag förväntar oss snabba åtgärder när det gäller att minska energiförbrukningen och bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Vi anser också att det är viktigt med både social hälsa och ekonomisk vitalitet. Om vi skapar en global marknad behöver vi ett nytt globalt samhällskontrakt där de konkurrerande kraven på flexibilitet och rättvisa förenas, för, som Martin Luther King lärde oss, ”orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisan överallt”.

Så unionen måste sammanföra Lissabonmålen med deras inriktning på konkurrenskraft, Cardiffagendan med dess inriktning på sociala rättigheter och Göteborgsagendan med dess inriktning på miljön.

Världen behöver en stark, enad union för att motverka orättvisor, konflikter och fattigdom varhelst de uppträder, eftersom vi är en av de få aktörer som kan komma till rätta med globala problem, och om inte vi tar ledningen så kommer ingen att göra det.

Det innebär att sätta stopp för hyckleriet med handelstullar och utforma en rättvis lösning för utvecklingsländerna i Doha, komma fram till en överenskommelse om koldioxidutsläppen på Bali, använda vårt kollektiva inflytande för att få med oss USA och bygga upp en internationell strategi för finansmarknaderna med inriktning på lagstiftningssamarbete, sammanfallande standarder och likvärdiga regler.

För att kunna hantera dessa utmaningar på ett sätt som är rättvist för alla behöver vi mer globalisering, inte mindre. Vi lever nämligen i en sammanlänkad värld, en värld som kräver solidaritet på global nivå lika mycket som den kräver solidaritet mellan europeiska medborgare.

Och vi måste se framåt, som Victor Hugo, mot den dag då de enda slagfälten är marknader som är öppna för handel och människors sinnen som är öppna för idéer.

  Mirosław Mariusz Piotrowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Globaliseringen är en på många sätt oåterkallelig företeelse. Enskilda EU-länder bör inte bara inse detta utan även reagera på dessa förändringar på ett ändamålsenligt sätt. EU:s åtgärder får emellertid inte inkräkta på suveräna staters ekonomiska intressen, exempelvis genom omotiverade begränsningar av koldioxidutsläppen, vilket allvarligt kommer att skada ekonomin i länder som Polen.

Å andra sidan får dessa politiska åtgärder inte leda till att den nationella identiteten går förlorad. Medan asiatiska länder framgångsrikt anpassar sig till den nya situationen och deras ekonomier snabbt växer, diskuterar vi i Europaparlamentet tunga frågor som backspeglar på jordbruks- och skogsbrukstraktorer, cirkusarnas roll och betydelse i EU och andra liknande saker.

EU inför ständigt nya bestämmelser som gör en effektiv konkurrens allt svårare, och man tycks blunda för verkligheten, vilket dagens anförande från den socialistiske företrädaren vittnar om. Jag hoppas att dagens debatt kommer att bidra till en förändring av vårt sett att se på globaliseringen ur europeiskt perspektiv.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag anser att det vi ser i det här meddelandet är en absolut brist på fantasi med tanke på allvaret i den situation vi står inför.

Vi har ingen riktig definition av globalisering här. Normalt avser man den ekonomiska sidan – det är det som jag ska tala om.

I det här dokumentet står det att vi står inför en tredje industriell revolution. Jag tror att vi måste dra några lärdomar av de tidigare industriella revolutionerna. De som inte fullt ut tog med miljökostnaderna i beräkningen, de som inte fullt ut tog med de sociala kostnaderna i beräkningen. Det finns ett antagande om att råvarupriserna även fortsatt kommer att vara låga, ofta till nackdel för världens fattigaste länder, att vi kan handla i länder där vi tvingar fram öppna marknader trots att det saknas social infrastruktur och en sund offentlig sektor, att vi måste akta oss för ömsesidighet om den inte gäller jämlikar. Det finns också exempel på att vi har överskattat marknadernas roll när det gäller att nå sociala mål, och det finns problem med den ekonomiska konsolideringen, särskilt när den baserar sig på en skuldekonomi och spekulation i stället för på verkligheten och därmed blir en stor fara för den ekonomiska stabiliteten.

Det nya sammanhang vi kommer att befinna oss i handlar inte bara om klimatförändring. Det handlar om oljeproduktionstoppen och vad den kommer att innebära för utvecklingsländernas möjligheter, det handlar om att nå millennieutvecklingsmålen.

Det stämmer att vi måste hitta en ny balans för handeln, den sociala dimensionen och miljödimensionen. WTO prioriterar handel framför produktionsmetoder, framför allting som ger oss rätt att säga att vi har problem med sättet på vilket varor produceras eftersom det inte stämmer med våra normer. Vi har valt att inte skriva in det i reglerna.

Om vi ser till tillväxten talar vi fortfarande som om det vore kvantiteten som räknades, inte kvaliteten och vad som egentligen växer i våra samhällen. Jag välkomnar kommissionens konferens om detta nästa vecka, men det här är ett arbete som borde ha pågått i åratal.

Vad ska vi göra med vår jordbrukssektor? Med våra turismsektorer? Med så många andra, med tanke på klimatförändringarna? Vi håller inte med om att vi inte behöver se över och förändra riktlinjerna. Vi anser att vi måste göra det.

Om vi talar om utbildning kräver strategin för hållbar utveckling nu att vi tittar på den i förhållande till klimatförändring och framsteg på miljöområdet. Jag har inte hört talas om någon reell, seriös koppling där. Det finns ingen europeisk strategi alls för detta.

Om vi talar om en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, hur ska vi då skapa en sådan? Det finns ingenting i det här dokumentet som inger oss något större förtroende på de här punkterna.

Och vi måste se till den sociala integrationen igen. Inkomstklyftan mellan könen finns kvar. Vi behöver fortfarande löner som man kan leva på och flexicurity måste införas med hänsyn till de enskildas ekonomiska trygghet.

Vi måste fortfarande integrera Lissabon och Göteborg. Det är det som är utmaningen. Det här dokumentet lever inte upp till den och jag är inte säker på om parlamentet gör det heller.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Först och främst vill jag uttrycka min besvikelse över den slutliga versionen av resolutionsförslaget. Jag är besviken i två avseenden. För det första är det synd att det länge var omöjligt att nå enighet och att en majoritetsöverenskommelse kunde nås först i sista stund och under tidspress. Priset för detta blev, enligt min mening, alltför stora eftergifter i grundläggande frågor. För det andra är det en besvikelse att resolutionen inte speglar det europeiska intresset, som dokumentets titel antyder, och – vilket är viktigare – inte ens speglar intressena hos de flesta EU-medborgare.

Denna dubbla besvikelse bottnar i min analys av det gemensamma resolutionsförslaget, som inte innehåller något som helst erkännande av globaliseringens negativa effekter och faktiskt inte ger medborgarna något mer än en strategi för att finna sig i globaliseringen på ungefär samma sätt som de skulle finna sig i t.ex. översvämningar. Enligt min mening går det inte att tycka om vare sig globalisering eller översvämningar, än mindre finna sig i dem. Det normala förhållningssättet är att försöka påverka dessa processer för att förhindra deras negativa effekter. Men i resolutionen finns ingenting sådant – den kan inte ens erbjuda en modell för hållbar global utveckling.

I sitt resolutionsförslag har vår politiska grupp inriktat sig på framför allt följande faktorer:

– Kampen mot fattigdom, eftersom statistiken visar att omkring 80 miljoner människor i EU har en disponibel inkomst på mindre än 60 procent av den nationella ekvivalerade medianinkomsten.

– Vi har framhållit behovet av effektivare sätt att garantera medborgerliga rättigheter som tillgång till välavlönad sysselsättning av hög kvalitet och sociala minimistandarder.

– När det gäller Lissabonstrategin har vi betonat att en ny integrerad strategi för hållbarhet och solidaritet är nödvändig för att ersätta den gällande Lissabonstrategin och tillhandahålla ett effektivt genomförandeinstrument.

I går enades några politiska grupper om en gemensam resolution och bortsåg helt och hållet från vår grupps förslag. Därigenom har de tydligt visat att de fäster större vikt vid ekonomiska frågor än vid sociala rättigheter och rättvisa. Av dessa skäl kommer vår grupp inte att stödja resolutionen.

  Godfrey Bloom, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I går fick vi höra ett fantastiskt klokt tal av Frankrikes president. Jag lyssnade uppmärksamt på denne vältalige lille man. Han var benhårt för frihandel. Men om andra länder var protektionism var ju han det också, förstås. Han var benhårt för demokrati: människor hade rätt att få framföra sina synpunkter, men sedan skulle de visst nonchaleras, som folkens synpunkter har nonchalerats i Frankrike och Nederländerna. Han säger att han i första hand är europé, men alltigenom fransman, i första hand fransman men alltigenom europé. Okej, med lite ungersk gulasch här och där.

Vi behöver en europeisk armé, en flotta och ett flygvapen för att se till att våra fredliga europeiska värden sprids till när och fjärran, för vi får aldrig mer dra ut i krig. Vi måste bygga på våra demokratiska institutioner, men inte för mycket verkar det som. Fransmännen kan inte hålla en folkomröstning till, eftersom det skulle kunna leda till en engelsk folkomröstning, och det vet vi ju förstås alla att britterna skulle tillbakavisa den nya konstitutionen – åh, förlåt – ”fördraget”.

Han tyckte att vi skulle syna oss själva närmare i sömmarna och se till att få mer moderskap, inte bara för kvinnor utan för män, och mer äppelpaj, särskilt för de fattiga, oavsett om de vill ha eller inte. För att använda en klyscha, ett gammalt engelskt uttryck – och jag älskar att testa världens bästa tolkar – var det bara humbug!

  Dimitar Stoyanov (ITS) - (BG) Först och främst vill jag påminna kommissionen och rådet om att globaliseringen inte är en process som existerar i sig själv, att EU är en viktig faktor i världspolitiken och att den politik som EU driver kommer att avgöra globaliseringens utveckling.

Och det är just vad jag inte förstår i kommissionens strategi. Vill kommissionen driva en politik som kommer att bidra till globaliseringens utveckling eller sakta ned denna process? Jag vill också fästa er uppmärksamhet på att den gemensamma marknaden inte i sig är någon garanti för EU:s framgång i samband med globaliseringens utveckling.

Rådet har förklarat att man ser konkurrenskraft som något mycket viktigt, men i dag finns det nya ekonomier i EU som är ömtåliga och saknar konkurrenskraft till och med på den inre marknaden.

Kommissionen har i sin tur uppgett att den ser utvecklingen av Lissabonstrategin som viktigast när det gäller att genomföra planerna ur ett globaliseringsperspektiv.

Särskilt när det gäller Bulgarien tror jag att Lissabonstrategin kommer att misslyckas, för mitt land var inte, som vi upprepade gånger påpekat, redo när det anslöt sig till EU. Hur ska vi alltså kunna skydda EU-medborgarnas intressen om vi inte tillämpar protektionism i någon form?

Det öppna samhälle som Graham Watson talar om är helt enkelt förrädiskt för EU:s svagare ekonomier. Om vi sätter den globala solidariteten i första rummet i stället för solidariteten inom EU, varför behöver vi då EU över huvud taget?

En fortsatt globaliseringsutveckling med svaga ekonomier som har stora handelsbalansunderskott och inte ens är konkurrenskraftiga på den inre marknaden skulle mot denna bakgrund innebära en fortsatt press på dessa ekonomier tills de kollapsar, och dessa ekonomier, som kämpat för att få till stånd en normal utveckling, skulle rasa samman som korthus.

  Jana Bobošíková (NI). - (CS) (Inledningen av anförandet var ohörbart.) ... att anstränga sig för att EU ska bli en så stark aktör som möjligt på världsmarknaden. För att detta ska kunna åstadkommas måste dock förhandlingarna om världshandeln slutföras, subventionerna till europeiska jordbrukare minskas och de amerikanska tullarna sänkas. Det är också nödvändigt att inta en fastare hållning gentemot Kina inom WTO och att systematiskt tillämpa antidumpningsåtgärder. För att hantera globaliseringen framgångsrikt måste vi göra oss av med den börda i form av överdriven reglering som tynger små och medelstora företag. Detta är vad Barrosokommissionen hade lovat, men sedan körde den fast där vägen börjar.

EU skulle också bli starkare om Turkiet och Ukraina anslöt sig, och om ett lämpligt ekonomiskt partnerskap upprättades med Ryssland. Migrationspolitiken är osund. I stället för att utgöra en slutdestination för fattiga människor bör EU bli en slutdestination för de begåvningar som nuförtiden ger sig av till Kina och USA. Om vi verkligen vill ta itu med globaliseringens utmaningar är det viktigaste att ge EU möjlighet att agera samfällt på den internationella scenen – annars kommer inte unionen att tas på allvar. Jag hoppas att statscheferna kommer fram till samma slutsats i december.

Låt mig göra ett par avslutande kommentarer. Min kollega Martin Schulz talade om den vildavästernkapitalism som härjar på finansmarknaderna. Så lät retoriken vid tiden för den djupaste kommunismen, när finanskapitalister stämplades som ”Wall Street-ligister”. Vi vet alla vad denna inställning i slutändan gjorde för ekonomierna i östblocket.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag vill tacka ordförandena för rådet och kommissionen för deras uttalanden om denna grundläggande fråga för Europas framtid.

Om Europa ska överleva och blomstra måste vi klara globaliseringens utmaningar och vi måste ta itu med utmaningarna och se möjligheter och inte bara hot. Att nå Lissabonmålen är centralt för Europas framtida välstånd och vi måste se till att vi äntligen når en överenskommelse i världshandelssamtalen. Vi måste reformera den gemensamma jordbrukspolitiken och komma fram till en rättvis lösning inte bara för våra egna jordbrukare utan också för jordbrukarna i utvecklingsländerna. Vi måste fortsätta och påskynda avregleringsarbetet så att företagen och näringslivet kan stå sig i konkurrensen med Kina och Indien, och vi måste göra verkliga framsteg till stöd för kansler Angela Merkels bemödanden att skapa en transatlantisk gemensam marknad.

Jag välkomnar kommissionsordförandens uttalande om globalisering nyligen, där han sa att EU:s existensberättigande under det 21:a århundradet är klart: att rusta Europa för en globaliserad värld. Och för att göra det måste vi investera i människor, tillväxt, arbetstillfällen, trygg energiförsörjning, kamp mot klimatförändringar och större rättvisa för konsumenterna, sa han. Han fortsatte med att säga att protektionism inte kan göra Europa rikare. Protektionism skulle göra våra medborgare fattigare, inte skydda dem. Detta är ett viktigt uttalande som alla europeiska regeringar bör hörsamma nu.

När det gäller finansiella tjänster och redovisning håller förstås europeiska normer snabbt på att bli globala, och det är jag stolt över. Den rätta vägen att gå i Europa är att radikalt reformera den europeiska sociala modellen, öka flexibiliteten på arbetsmarknaderna och vidta fler åtgärder för att avreglera och minska bördorna på företagen.

Självfallet måste vi också ta ledningen för att komma till rätta med klimatförändringar och jag välkomnar parlamentets beslut att inkludera utsläpp från luftfarten och systemet för handel med utsläppsrätter, ännu ett tecken på vår vilja att leda världssamfundet.

I kampen mot fattigdom måste vi se till att EU:s program är trovärdiga, kostnadseffektiva och målinriktade. Vi måste öka utvecklingsländernas handelsmöjligheter och göra verklig skillnad i Afrika.

Vi ska vara stolta över vad vi har åstadkommit, men det finns fortfarande många möjligheter för oss att ta vara på.

  Robert Goebbels (PSE) . – (FR) Herr talman! Under förhandlingarna om resolutionsförslaget om globaliseringsutmaningen såg jag mycket tydligt hur stor klyftan är mellan vänster och höger i parlamentet. Mina kolleger i PPE-DE-gruppen och ALDE-gruppen har inriktat sig på att kritisera de miljontals vanliga människor som tvivlar på globaliseringens fördelar när de ser arbetstillfällen försvinna till följd av omlokalisering, sammanslagningar och uppköp av företag, eller när de jämför sina ynkliga inkomster med de frikostiga bonusar som slösas på företagsledarna (samtidigt som de för övrigt talar om hur viktigt det är att begränsa lönerna).

Jag ser globaliseringen som en nödvändig process, särskilt som den ger de fattigaste länderna tillträde till internationella marknader och därmed möjlighet att höja sina medborgares levnadsstandard. Men vi får inte låta oss luras av vackra ord! Den perfekta marknaden, som är så omhuldad av liberalerna, är en illusion. Konkurrens är nödvändigt, men den är aldrig fri.

Ta t.ex. energimarknaden, där 90 procent av världens tillgångar kontrolleras av suveräna stater. Oljemarknaden domineras av en kartell. En annan kartell förbereder sig för att ta över gasmarknaden. Prissättningspolitiken medger ingen insyn och tillämpas bara för 40 procent av världshandeln. En tredjedel av slutpriset går till en lång kedja av mellanhänder i form av spekulanter vars ekonomiska bidrag är noll. När dessa spekulanter och deras ”specialföretag” går omkull pumpar centralbankerna in miljard er i det finansiella systemet för att förhindra att instabiliteten sprider sig, men effekten blir i själva verket att man ger garantier för spekulation.

Ett fåtal företagsledare kanske lyckas landa mjukt tack vare sina gyllene fallskärmar, men miljontals konsumenter hamnar i skuldfällan och tvingas sälja sina hem. Under loppet av sex månader har nästan en halv miljon amerikaner tvingats ansöka om personlig konkurs. Samtidigt står den europeiska ekonomin och stampar. Kommissionen kanske har skurit ned sina ekonomiska prognoser, men i stället för att komma med politiska förslag nöjer den sig med att spotta fram välbekanta mantran. Ja, vi behöver mer tillväxt och fler jobb tack vare bättre samordning och mer forskning och utveckling, och ja, vi måste anpassa oss till en ny social verklighet.

Men var finns budgetarna för detta? Var finns medlen? José Manuel Barroso vill inte förbättra de integrerade riktlinjerna. Högern vägrar att diskutera ekonomisk samordning. Nicolas Sarkozy talar högtravande om än det ena, än det andra, men säger inte ordet ”social” en enda gång på en halvtimmes tid. Ändå bekräftar alla opinionsundersökningar att folk vill att de sociala frågorna ges större vikt. De vill känna sig tryggare, de vill ha ökad köpkraft och de vill ha bättre offentliga tjänster.

Borgmästarna i tio europeiska huvudstäder har just undertecknat en förklaring till försvar för allmänt tillgängliga offentliga tjänster. Men vad gör kommissionen? Den gömmer sig bakom ett ynkligt protokoll till det framtida fördraget, varigenom subsidiaritet garanteras bara för tjänster som inte är av ekonomisk art – allt för att rasera de offentliga tjänster som vanliga européer efterfrågar! Min grupp kommer inte att godta detta avhopp från kommissionens sida. Vi tänker ansluta oss till borgmästarna, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och fackförbunden i en politisk kamp för ett EU med en starkare social dimension, där offentliga tjänster prioriteras.

(Applåder)

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Många EU-medborgare bekymrar sig för de förändrade levnadsförhållandena till följd av globaliseringen, och det är vår plikt som politiker att ge dem ett svar. Parlamentet uppmanar mycket ofta medlemsstaterna att utarbeta en gemensam strategi, men jag vill påpeka att vi bör börja med oss själva. Utarbetandet av denna resolution var ett mycket hårt arbete, och det var inte lätt att sammanfoga alla utskottens yttranden till ett enda övergripande yttrande. Jag vill därför föreslå att vi oftare försöker sammanfoga olika utskotts yttranden och resolutioner till ett övergripande yttrande, så att vi kan ge EU-medborgarna ett samordnat svar på frågan om vad vi i praktiken tänker göra.

En annan mycket viktig fråga är vår roll som global aktör. Jag vill påpeka att vi bör spela en aktiv roll i världen. I dag är EU den största unionen, tack vare vår utvidgning och tack vare de nya möjligheterna. Det måste vara vi som spelar den viktigaste rollen, oavsett om vi vill eller inte. Men vi ger intryck av att släpa efter, som om vi väntar på att någon annan ska komma på en lösning. Vi bör föra en aktiv utrikespolitik genom Lissabonstrategins externa dimension.

På det inrikespolitiska området vill jag betona vikten av att se över våra prioriteringar. Enligt den senaste forskningen är det inte brist på datorer eller högteknologisk utrustning som gör att EU släpar efter med avseende på produktivitetstillväxt. Orsaken är att vi har ledningsproblem. Vi utnyttjar inte den gemensamma marknaden till fullo och misslyckas med att skapa goda förutsättningar för varors rörlighet och finansmarknadens expansion. Ytterligare en fråga: Stämmer det att EU:s huvudprioritering inför framtiden är teknikutveckling? Finns det en möjlighet att livsmedelsproduktion blir den främsta prioriteringen, som experterna varnar för?

Sammanfattningsvis bör vi utveckla ett nytt förhållningssätt till vår ekonomiska marknad och prioritera hemmamarknadens expansion. När det gäller socialpolitiken, som har nämnts många gånger här i dag, håller jag med: ja, det bör vara en av de främsta prioriteringarna på vår agenda, men även denna politik bör vara aktiv. Vi måste upphöra med vår benägenhet att stödja vissa människor och i stället ge dem förutsättningar för att kunna försörja sig. Människor ska inte tvingas att bli snyltgäster utan bör vara aktiva deltagare på marknaden. Därför vore det klokt att investera på de sociala områden som i framtiden kan bidra till att ackumulera intellektuellt kapital och säkra en produktivitetsökning.

Sammanfattningsvis vill jag betona vikten av ökad samordning mellan EU:s institutioner. Denna resolution och dagens debatt är exempel på god samordning. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att få tillfälle att diskutera dessa frågor inte bara under kvällssammanträdena, utan även dagtid.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! Det ligger i EU:s intresse att ha ett starkt och rättvist internationellt handelssystem under Världshandelsorganisationens beskydd. Det är därför inte godtagbart att Dohasamtalen endast kretsar kring ytterligare medgivanden från EU:s sida på jordbruksområdet, som trots allt bara står för 5 procent av världshandeln. Hur är det med de övriga 95 procenten? Kan det vara kapitulation det handlar om här?

Jag menar att kommissionsledamot Peter Mandelson är alltför villig att ge med sig i jordbruksfrågorna. I dag förespråkar han en 46-procentig sänkning av importtullarna inom jordbrukssektorn. Men som president Nicolas Sarkozy sa i går här i parlamentet måste vi behålla våra inhemska livsmedelskällor. Amerika, exempelvis, har hittills inte gett vika det minsta i jordbruksfrågan. Den amerikanska jordbruksproposition som nyligen lagts fram är ett tillräckligt bevis för detta.

Vi måste komma vidare i världshandelssamtalen i fråga om industri, handel och tjänster. Den genomsnittliga tullsatsen i EU ligger på 4 procent, medan motsvarande siffra i Asien och Sydamerika är 30 procent. När de indiska och kinesiska marknaderna väl har öppnats inom programvaru- och telekommunikationssektorerna kommer konkurrensen att ge möjlighet till framsteg. Förenklingen bör dessutom inte bara gälla tullförfaranden utan även framtida handelsbestämmelser.

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE) . – (FR) Herr talman, herr vice kommissionsordförande! Enligt min mening är det något viktigt som utelämnats i det dokument vi har framför oss, och det saknades också i José Manuel Barrosos anförande. Det som saknas är en effektiv analys av de förslag som lagts fram om de internationella finansmarknadernas funktion, om förekomsten av internationella skatteparadis, om kampen mot internationell ekonomisk brottslighet och om skattemässig behandling på internationell nivå – om kapitalflöden i snävaste bemärkelse.

Jag anser att den internationella debatten skulle behöva stämmas av mot verkligheten i det här avseendet. Varken i dokumenten eller i kommissionsordförandens ord kan jag upptäcka några som helst beslutsamma politiska initiativ i vad som trots allt är oerhört allvarliga frågor, och jag kan inte låta bli att göra en koppling till klimatförändringen och den kommande debatten på Bali, där den ekonomiska dimensionen kommer att vara av avgörande betydelse, särskilt när det gäller att hjälpa de mest utsatta länderna att ansluta sig till det andra Kyotoprotokollet.

Vi vet alla att detta kommer att kräva enorma mängder offentliga medel. Var ska de komma ifrån? Jag inser visserligen att det är oerhört svårt att få dessa frågor att hamna högst upp på de internationella agendorna, men om vi försummar eller vägrar att göra det tror jag att det kommer att skada vår egen internationella politik.

Min andra kommentar gäller den globala kampen för normer, särskilt på miljöområdet och det sociala området, men framför allt miljönormer.

Kommissionens dokument är, som Graham Watson säger, mycket allmänt hållet – det håller jag med honom om. På sidan sex säger ni att ett nytt internationellt angreppssätt håller på att växa fram till följd av bilaterala sektorsdiskussioner med tredjeländer, med tonvikt på regleringssamarbete, samstämmiga normer och likvärdiga regler. Då, herr vice kommissionsordförande, skulle jag vilja veta exakt vad det innebär för bevarandet av EU:s miljönormer. Vad innebär det för utarbetandet av sådana normer och vad får det för praktiska följder när det gäller att föra fram dem i internationella sammanhang, som José Manuel Barroso tänker sig?

Mina farhågor förvärras ytterligare när jag läser i tidningarna om de förhandlingar som för närvarande äger rum mellan EU och Sydkorea. När det gäller upprätthållandet av normer – eller i alla fall sociala normer – ses vår hållning som svagare än USA:s.

Ni är skyldiga oss detaljerade svar på dessa frågor.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Globaliseringen är inte någon naturlig process, även om en del kanske vill framställa det så. Globaliseringen är i sig själv resultatet av politik. Det är en politisk skapelse som är följden av varje åtgärd för att avreglera och liberalisera de internationella kapitalrörelserna. Dess politiska tillblivelse fortsätter varje gång ett utvecklingsland pressas att öppna sin kapitalmarknad och tillåta utländska uppköp. Det är en skapelse av industriländerna och inte minst EU.

Begreppet ”globalisering” handlar i själva verket inte alls lika mycket om internationalisering av ekonomin som om makten hos förmögenhetsägare, banker och konglomerat, som nu befinner sig utanför de nationella lagstiftarnas räckvidd, att placera sina pengar där de ger den största avkastningen, oavsett de sociala följderna. Den makten ger dem givetvis också möjlighet att spela ut länder mot varandra som potentiella etableringsplatser och därigenom tvinga dem att skapa förutsättningar som i allt högre grad främjar vinstmaximering.

Det är just denna dolda agenda som ligger bakom konkurrenskraftsmålet, nämligen kampanjen för att rasera företagsbeskattningen, förstöra välfärdssystemen och få till stånd en brutal lönedumpning – med andra ord, strävan efter en alltmer otyglad kapitalism. Det betyder givetvis att det inte bara finns förlorare i globaliseringsspelet utan även en del mycket uppblåsta vinnare. Bland dem finns inte minst de europeiska konglomerat som utvecklats till globala aktörer under loppet av denna globaliseringsprocess och vars vinstutveckling de senaste åren knappast kunde ha varit bättre. Det stora flertalet gynnas emellertid inte av denna utveckling. Den djungelns lag som präglar den otyglade kapitalismen ger i stället de kapitalstarka möjlighet att förtrycka och exploatera de kapitalsvaga.

I den resolution vi har framför oss skönmålas denna situation, och vår grupp kommer inte att stödja den. I stället tänker vi fortsätta kampen för en annan ekonomisk ordning i Europa, en ekonomisk ordning där människor inte bara är kostnadsfaktorer och länder inte bara är etableringsplatser.

  Witold Tomczak (IND/DEM). - (PL) Herr talman! Vi måste skilja mellan två verkligheter: globaliseringen som företeelse och programmet för globalism.

Globaliseringen är en följd av utvecklingen av ny teknik på områden som transport, kommunikationer och insamling och bearbetning av data. Globaliseringen ger nya möjligheter men skapar också nya hot. Det är vi som avgör hur vi ska utnyttja den.

Globalism, å andra sidan, är ett program som syftar till att skapa en överstatlig global makt. Detta står i strid med frihet för folk och nationer och bidrar till att stärka ett fåtal av dem som förfogar över mest kapital och global infrastruktur, så att de får möjlighet att förverkliga sina egna själviska intressen i ett globalt sammanhang, utan hänsyn till folks och nationers bästa. Det är i grund och botten ett totalitärt program. Det strider mot pacifistiska ideal och leder till krigshot.

EU står inför frestelsen att undergräva sina egna nationers rättigheter för att förstärka den roll som dess kosmopolitiska eliter spelar i styret av världen. Att falla för denna frestelse skulle vara liktydigt med att utplåna de europeiska nationernas sekelgamla arv, som bygger på respekt för mänskliga rättigheter och mänskliga samhällens rättigheter.

I en globaliserad värld kommer Europas framsteg att utgöras av respekt för mänskliga rättigheter och för familjers och nationers rättigheter, som kommer till uttryck i uppbyggnad av institutioner som garanterar respekt för dessa landvinningar. Europas framsteg kommer att bestå i att visa andra folk och nationer i världen hur frihet och värdighet för medborgaren kan åstadkommas. Det vore katastrofalt om EU slog in på den totalitära väg som programmet för globalism innebär.

  Jean-Claude Martinez (ITS) . – (FR) Herr talman, ärade kolleger! Globaliseringen, internationaliseringen eller ”planetiseringen”, som jesuiten Teilhard de Chardin kallade det, har uppenbarligen kommit för att stanna, och det vi nu ser är en ny globaliseringsvåg som är mer omfattande än den vi såg på 1990-talet eftersom den innefattar finans, ekonomi, språk, befolkningsrörelser och ideologi. En enda modell dominerar – marknaden.

De negativa effekterna av denna globalisering är lika uppenbara. På södra halvklotet pågår ett överutnyttjande av tillgångarna, och i Indien och Kina påverkas människor, mark, skogar, hav och floder, och mänskliga rättigheter äventyras. Här i norr ser vi följderna i form av omlokaliseringar, förlorade arbetstillfällen och finansiell destabilisering av våra sociala system. Till detta kommer risken – när vår befolkning åldras och vi drabbas av kostnaden för omsorgen om de mycket gamla – för att Europa ska omvandlas till ett geriatriskt Rwanda, med allt vad det innebär i form av bristande respekt för människoliv och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Hur reagerar vi då när vi ställs inför denna verklighet, detta uppenbara? Det verkar vara med en kombination av besvärjelser, minimalism och tomma ritualer. Besvärjelserna hör vi t.ex. i våra debatter och resolutioner. Våra politiska ”trollformler” består av hänvisningar till Lissabonfördraget och en mer konkurrenskraftig ekonomi. Det leder tankarna till Nikita Chrusjtjov i FN på 1960-talet, när han försökte komma i fatt det kapitalistiska systemet. Det är ett Harry Potter-svar på globaliseringen.

Och så har vi minimalismen. Det perfekta exemplet är globaliseringsfonden – en liten påse finansgodis. Utan att kunna kontrollera det som händer vänder vi oss sedan mot himlen och prövar de gamla ritualerna. I faderns – Adam Smith – sonens – David Ricardo – och den helige andes – marknaden – namn, och framför frihandelsideologins globala altare gör vi vårt offer genom att sänka och sedan avskaffa tullarna.

Fullständigt tomma ritualer! Och ändå är Europas största uppfinning, produkten av dess genialitet för 2 500 år sedan, det logiska tänkandet – förnuftet! Vad förnuftet säger oss i dag är att frihandel är nödvändigt, men att det är lika nödvändigt att skydda våra sociala och kulturella tillgångar. Vi måste alltså finna ett sätt att förena frihandel med mänsklig trygghet.

Det är vi i själva verket i stånd att göra, tack vare ett nytt slags tullteknik. Jag talar om tekniken med avdragsgilla tullavgifter. Med detta system ska tullavgifterna givetvis betalas av exportörerna, men i och med betalningen får exportörerna en tullkredit på samma belopp, som kan dras från kostnaden för inköp i importlandet. Denna nya generation av rörliga, återbetalningsbara och förhandlingsbara tullavgifter, med möjlighet till rabatter, kommer att ge oss en lösning på de alltför välbekanta problemen med ekonomisk, social och miljömässig obalans i den internationella handeln mellan nord och syd.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! För allt fler av våra väljare betyder globalisering förtvivlan när fabrik efter fabrik läggs ned och flyttas österut.

För bara två veckor sedan meddelade Seagate Technology i min valkrets Limavady att de skulle stänga och att 960 arbetstillfällen skulle gå förlorade, ett hårt slag för denna lilla stad. Det är inte bara billig arbetskraft som lockar, det är också våra regleringar som förlamar den europeiska industrin och förstör vår tillverkningssektor.

President Nicolas Sarkozy hade rätt när han i går sa att EU har rätt att skydda sig mot sådan förödelse, och det önskar jag att vi skulle göra. Två omedelbara åtgärder skulle hjälpa. Dels bör tröskeln för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter sänkas. Om tusen arbetstillfällen försvinner i Paris är det illa, men i en liten stad som Limavady är det en katastrof. Så tröskeln borde vara lägre för mindre ekonomier. För det andra måste EU lätta på sina förbud mot statligt stöd så att saker som blygsamma skattelättnader för industrin kan bidra till att hålla tillverkningen på fötter. Jag hoppas att kommissionen kommer att svara positivt på dessa två punkter.

  Werner Langen (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Alla som lyssnat till vad som sagts här, särskilt av Sahra Wagenknecht och Martin Schulz, inser att de talade om en tid som, lyckligtvis, sedan länge är förbi. Det var yttranden som grävts fram ur den socialistiska skräplådan, och de för oss inte framåt i globaliseringsfrågorna.

Alla här i kammaren vet att ekonomisk frihet, ökat välstånd och den sociala modellen är inbördes förenliga. Det illustreras på bästa sätt av EU. På samma sätt som vi införde euron som ett internt träningsprogram för den gemensamma marknaden har vi nu Lissabonstrategin, med alla förbehåll och svårigheter den kan vara förknippad med, som ett träningsprogram för att förbereda oss för global konkurrens. Vi har inga som helst skäl att gömma oss undan globaliseringen. Det sätt på vilket detta diskuteras här är fullständigt orealistiskt.

Globaliseringen är drivkraften bakom demokrati och välstånd för underutvecklade länder. Det stämmer definitivt inte att det bara finns nackdelar, vilket antyddes med de exempel som nämndes i de senaste anförandena. Alla länder gynnas i själva verket av globaliseringen: utvecklingsländerna, de nyligen industrialiserade länderna och även de utvecklingsländer som har en alldeles orimlig statsapparat som skattebetalarna inte längre har råd med. Vi kan inte vrida tillbaka klockan, och EU är en förebild för övriga världen. Jag undrar varför vi talar så tyst om det. Varför talar vi bara om det som är dåligt?

Visst kan vi tala om vildavästernmetoder på finansmarknaderna. Och visst behöver vi internationell samordning. Vi behöver begränsningar och tillsyn på internationell nivå. Men vem, frånsett Robert Goebbels, har nämnt att det också finns systemfel som vi ännu inte lyckats åtgärda? I Japan finns regeln att en företagsledare inte får tjäna mer än tjugo gånger så mycket som den genomsnittlige arbetstagaren. Hur kan det motiveras att chefer i Europa och Förenta staterna tillåts tjäna tusen gånger så mycket som företagens arbetare? Vi kan tala om allt detta, men vi kan definitivt inte demonisera globaliseringen generellt sett, för den öppnar nya möjligheter samtidigt som friheten kombineras med välstånd.

  Anne Van Lancker (PSE). - (NL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig att kommissionen erkänner den externa dimensionen som ett nytt inslag i Lissabonstrategin, men vi får framför allt inte glömma att globaliseringen också får konsekvenser för vår egen interna EU-politik.

Lissabonstrategin har främjat den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, det stämmer, men det stämmer också att alla inte har gynnats av detta. I Europa har globaliseringen avsevärt vidgat klyftan mellan kvalificerade och okvalificerade.

Det gläder mig därför att kommissionen och sysselsättningsrådet i framtiden kommer att ägna större uppmärksamhet åt den sociala dimensionen, för det finns fortfarande alltför många människor – okvalificerade, funktionshindrade, äldre arbetstagare, invandrare – som saknar möjligheter till lämplig utbildning och sysselsättning. Sex miljoner ungdomar saknar behörighet då de går ut skolan, 72 miljoner människor lever i fattigdom i samhällets utkant och EU har dessutom 14 miljoner fattiga yrkesarbetande.

Ekonomiskt välstånd bör gynna alla. Jag vill därför framhålla ytterligare tre punkter.

Ett: Det står klart att den nya generationens politiska instrument för Lissabonstrategin i mycket högre grad måste inriktas på social integration, lika möjligheter, fattigdomsminskning och ordentligt socialt skydd. Den sociala dimensionen måste återigen finnas med i de integrerade riktlinjerna.

Två: Större tonvikt måste läggas vid medlemsstaternas fullgörande av sina åtaganden i fråga om sysselsättning och utbildning. Ekonomisk tillväxt innebär inte automatiskt högkvalitativa arbetstillfällen – för detta krävs ett tydligt engagemang från medlemsstaternas sida.

Tre: Mycket mer måste göras inom ramen för partnerskap. En god strategi för tillväxt, sysselsättning och social integration kräver också insatser av nationella parlament, lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter och civilsamhället.

Min grupp anser därför inte att nästa generations instrument för Lissabonstrategin kan vara de gamla vanliga. Kommissionens vice ordförande måste inse att det finns många skäl att göra viktiga justeringar av Lissabonpaketet.

  Bernard Lehideux (ALDE) . – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Denna återkommande debatt om globaliseringens för- och nackdelar är ungefär lika meningsfull som en debatt om vinterns för- och nackdelar på julafton.

Den enda verkliga frågan för oss är hur EU kan försöka att vända en ofrånkomlig företeelse till sina medborgares fördel. Vad EU-medborgarna förväntar sig är effektiva reformer för att öka sysselsättningen och stödja dem i föränderliga tider.

Att följa Lissabonstrategin har hittills varit mest som att vänta på Godot. Vi hör talas om den hela tiden och är desperat angelägna om att den ska förverkligas, men vi får i själva verket aldrig möta den. De som har nyckeln till Lissabonstrategins framgång, nämligen medlemsstaterna, måste få fram de resurser som krävs för att nå de mål de satt upp. Vi förväntar oss att de ska lägga fram initiativ och en fullständig och objektiv utvärdering av resultaten.

Jag menar inte att måla upp en helt igenom dyster bild. Det finns några uppmuntrande tecken, t.ex. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, som fungerar även om ingen bedömning ännu gjorts av dess effektivitet. Det är också talande att arbetsmarknadens parter, för första gången i Europa, är eniga i sin analys av de utmaningar som arbetsmarknaderna står inför. De har också enats om att uppmana medlemsstaterna att driva en flexicuritypolitik, där de två inslagen flexibilitet och trygghet kombineras, för både arbetsgivare och arbetstagare.

Avslutningsvis, herr Barroso, vill jag uppmana er att inte offra Lissabonstrategins sociala dimension för att ni tror att den gör oss mindre konkurrenskraftiga. Vanligt folk förväntar sig att EU ska vara uppmärksamt på deras intressen, och företag förväntar sig att EU ska driva en politik som förhindrar att social dumpning breder ut sig.

  Wojciech Roszkowski (UEN). - (PL) Herr talman! I kommissionens dokument sägs mycket om EU:s plats i globaliseringsprocessen, men får vi några konkreta svar på de frågor vi ställer oss? Det betvivlar jag.

I dokumentet ges intrycket att lämpliga EU-bestämmelser kommer att garantera tillväxt i EU och välstånd för dess medborgare. Tillväxt och välstånd är dock beroende av insatser från medborgarnas sida – medborgarna måste bli effektivare och mer produktiva än tidigare, och de måste också bli effektivare och mer produktiva än medborgare i andra länder.

Lämpliga bestämmelser räcker inte för att säkra EU:s ekonomiska tillväxt i framtiden. Det räcker inte att utjämna den ekonomiska nivån mellan de gamla och de nya medlemsstaterna, som har en snabbare tillväxt än EU-genomsnittet. Effekterna av ekonomisk migration från länder med låg arbetskraftskostnad till länder med hög arbetskraftskostnad är inte tillräckliga.

EU:s ekonomiska tillväxt i framtiden kommer att vara beroende av dess konkurrenskraft, men i kommissionens dokument talas det i stället i stor utsträckning om att skydda sociala framsteg. Visst är det bra, men då är det inte tillväxtens orsaker utan dess resultat det handlar om. När vi skyddar dessa sociala framsteg får vi inte glömma att tillväxt härrör ur innovation, förbättrad organisatorisk effektivitet, ökad produktivitet och konkurrenskraft.

  Jill Evans (Verts/ALE). - (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionen och rådet för deras uttalanden. Jag håller med om att det finns potential för en mycket positiv roll för EU. Men hittills har den ekonomiska globaliseringen lett till ökad miljöförstörelse, dåliga arbetsvillkor och ökande sociala obalanser.

På lokal nivå har den blivit synonym med osäkra jobb och, än värre, förlorade arbetstillfällen inom tillverkning och tjänster. Det såg jag på nära håll i mitt eget samhälle i Wales, där jag bor, tidigare i år när Burberryfabriken stängde, vilket innebar att hundratals arbetstillfällen försvann i ett mycket fattigt område, ett konvergensområde.

För företagen är det lättare att flytta omkring och söka efter den billigaste arbetskraften utan att oroa sig för konsekvenserna av sitt agerande, trots frivilliga avtal om företagens sociala ansvar som, i likhet med Burberrys, ser fantastiska ut på papperet men betyder mycket lite i praktiken.

Konsekvenserna är förödande för lokalsamhällena, och dessa lokalsamhällen är, som vi redan har hört, nyckeln till arbetstillfällen och tillväxt, vilket just är syftet med Lissabonagendan. Allt detta skapar en känsla av besvikelse över politiken och bevisar att marknaden är starkare än demokratin.

EU kan hjälpa till genom att se till att förbättra arbetsvillkor och sociala standarder i hela världen och räkna in kostnaderna för klimatförändringen i marknadspriserna för att motverka miljödumpning. Globaliseringens effekter gör att det sociala skyddet blir än viktigare för arbetstagare och samhällen.

Jag håller verkligen med om att den rätta vägen att gå är att stödja småföretagen och tillhandahålla långsiktigt hållbara arbetstillfällen, jobb med hög kvalitet, och jag hoppas verkligen att förslaget till en småföretagsakt kommer att bidra till att detta kan åstadkommas på lång sikt.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). - (PT) Fru talman! I denna debatt är det rätt att framhålla att EU:s framgång beror på hur unionen hanterar frågor som solidaritet och ekonomisk och social sammanhållning. När EU fortfarande dras med omfattande fattigdom, som drabbar 17 procent av befolkningen eller omkring 80 miljoner människor i EU-27, när sysselsättningssituationen blir alltmer otrygg och andelen fattiga arbetstagare ökar, måste vår främsta prioritering vara att överge den nyliberala politiken och satsa på arbete med rättigheter, anständiga löner, ökat socialt skydd och högkvalitativa offentliga tjänster för alla. På så sätt kan vi främja produktiva investeringar av mikro- och småföretag och en rättvisare fördelning av det välstånd som produceras och därmed uppnå verklig konvergens mellan medlemsstaterna, underlätta utveckling och sociala framsteg och driva en samarbetspolitik med länderna i tredje världen.

  Patrick Louis (IND/DEM) . – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Våra medborgare – som också är arbetstagare, konsumenter och skattebetalare – inser helt uppenbart att EU, som det ser ut i dag, inte egentligen är något bålverk mot den ekonomiska globaliseringens excesser utan snarare en språngbräda på vägen mot dessa excesser.

Vi har under 20 års tid blivit lovade en lysande framtid tack vare euron och de avskaffade gränserna. Det var t.ex. vad man lockade med för att vinna vårt stöd för Maastrichtfördraget 1992. Men allt detta till trots håller vår produktionsbas på att packa ihop och flytta, och den lämnar efter sig miljontals arbetslösa, vidsträckta ödelagda industriområden och en övergiven landsbygd.

När man hör president Nicolas Sarkozy här i kammaren tala om en kallelse att skydda Europa kan man nästan tro att han aldrig hade godtagit vare sig Maastricht- eller Lissabonfördraget. Det är fantastiskt att höra honom i general Charles de Gaulles anda förklara att han i WTO kommer att motsätta sig alla förhandlingar som skulle kunna skada vårt nationella intresse. Han tycks dock ha glömt att Frankrike inte har vetorätt och att den enda som förhandlar är en kommissionsledamot från Bryssel, som konsekvent nonchalerar det mandat han fått av medlemsstaterna.

Liknande illusioner framkom i dag när han – återigen helt omotiverat – angrep den deflationistiska tvångsföreställningen hos den oberoende Europeiska centralbanken i Frankfurt. Men vem ska vi tro på? Mannen som står framför tv-kamerorna och hävdar Frankrikes suveränitet, eller mannen som ger upp vår nationella suveränitet i ett EU-fördrag? I själva verket är det så att Lissabonfördraget bekräftar den logik som präglar de befintliga fördragen och som hindrar oss från att styra euron, skydda våra marknader och tala för vår sak i de globala handelsförhandlingarna.

Det stämmer att det i fördraget talas om skyddet av medborgarna som en målsättning, men det är bara en policyförklaring utan rättsverkan. Det är talande att fördraget innebär att både kommissionens och ECB, med sitt frihandelstänkande, ges ökade befogenheter och stärkt oberoende. Genom protokoll nr 6 och även artiklarna 3 och 4 i EG-fördraget förstärks deras dogmatiska föreställning om ohämmad konkurrens, som varken tar hänsyn till nationella intressen, låter sig hindras av gränser eller fäster avseende vid demokrati.

Vi tror att Frankrikes och Europas folk vill ha något annat. Låt oss därför återupprätta den verkligt fria handeln i form av utbyte mellan nationer som berikar dem utan att beröva dem vare sig deras försvar eller deras identitet.

  Udo Bullmann (PSE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Under de kommande tre åren planerar kommissionen att lägga fram förslag om en omstrukturering av den ekonomiska och sociala politiken och miljöpolitiken i EU. Det är bra, för som vi alla vet har ingenting lagts fram ännu. Dokumentet från oktober, som utgör grunden för vår diskussion i dag, är kortfattat. Jag måste visserligen i förbigående säga att det alltid är bra att lägga fram kortfattade dokument, men det här är också ett ytligt och tunt dokument som inte säger oss någonting om vilken väg det är meningen att vi ska gå.

Kommissionen måste hjälpa oss genom att klargöra en motsägelse. Om dagens debatt ses som förstasidan, inledningen, är det enorma utmaningar det handlar om: globalisering, klimatförändring, frågan om de internationella finansmarknaderna – de oerhörda utmaningar vi står inför i var och en av medlemsstaterna. Men om vi sedan för diskussionen vidare in på de konkreta konsekvenserna får vi veta att det inte behövs någon ändring av de praktiska politiska riktlinjerna. Det är obegripligt. Det är fullständigt obegripligt eftersom det naturligtvis leder till frågan om vad den här globaliseringsdebatten egentligen går ut på. Är den en förevändning för att slippa vidta åtgärder med avseende på det praktiska genomförandet av vår socialpolitik, miljöpolitik och ekonomiska politik, eller utgör debatten verkligen ett tillfälle att se den verkliga bilden och ge svar på de angelägna frågor som människor i EU-länderna har och tillgodose deras behov?

Låt mig ställa några fler frågor. Om vår framtid verkligen finns i ett miljövänligt industrisamhälle, varför är det då så svårt att tala om den investeringspolitik som krävs för att vi ska kunna nå det målet inom kommissionen, med kommissionen och till och med här i parlamentet? Varför kan vi inte tala om de program för byggnadsrenovering och de moderna fordons- och transportsystem som vi behöver för att nå det målet? Varför är det nästa tabu att diskutera en lämplig investeringspolitik? Och varför finns inte dessa saker med i kommissionens program? Varför finns de inte heller med i Lissabonsstrategins arbetsprogram? Jag hoppas verkligen att en del förändringar återstår.

När vi talar om kunskapstriangeln – behovet av utbildning, forskning och innovation – varför kan vi inte göra den europeiska ungdomspakten till ett konkret instrument och garantera högkvalitativ utbildning för alla EU:s ungdomar, så att de kan utnyttja sina specialiserade kunskaper och sin begåvning i satsningen på att omstrukturera industrisamhället? Detta är de konkreta utmaningar som vi vill ta oss an.

  Marco Cappato (ALDE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tror att det i denna debatt också funnits talare som satt ekonomisk frihet i motsättning till garantier och skydd för sociala rättigheter och fattigdomsbekämpning.

Denna motsättning mellan ekonomisk frihet och sociala rättigheter har en anstrykning av det förra århundradet och är inte längre gångbar i vår europeiska politik. Vi är definitivt skyldiga att se till att reglerna tillämpas till fullo när det gäller ekonomisk frihet från monopol, insyn på finansmarknaderna och garantier för att kostnaderna för miljöförorening betalas. Det är absolut grundläggande! Men när det gäller sociala rättigheter är det som hindrar oss från att hjälpa de fattigaste i våra länder gamla sociala trygghetssystem med inriktning på bolag och organiserat arbete, som inte hjälper de arbetslösa och dem som fortfarande saknar sociala garantier och socialt skydd.

I mitt land Italien har vi ett system som mer eller mindre tvingar folk att gå i pension vid 58 eller 59 års ålder, samtidigt som bara 20 procent av de arbetslösa har någon form av socialt skydd. Det är problemet för de fattigaste – inte globalisering eller ekonomisk frihet utan de gamla, omoderna och förlegade sociala trygghetssystemen. Dessa system måste göras om, och där kan Lissabonstrategin och kommissionen vara till hjälp.

  Ryszard Czarnecki (UEN). - (PL) Fru talman! Jag vill inte upprepa samma gamla banala yttranden om globaliseringens vinster. Det vore också värdefullt att presentera en kritisk syn på globalismen i Europaparlamentet.

För mig illustreras vår debatt bäst av den kanadensiske filosofen John Ralston Sauls ord. Jag dedicerar hans ord till den kör som sjunger globaliseringens lov och i dag sjunger samma sång i Europaparlamentet. Globalismen är en ideologi som hämtar många inslag från typisk västerländsk religion. Globalismen är tron på en enda idé som utesluter andra synsätt. Den grundas på en övertygelse om ekonomins överhöghet i förhållande till andra områden av livet och en visshet om att alla ekonomiska teorier utom liberalismen har misslyckats och att det inte finns något annat sätt.

Denna övertygelse härrör ur det faktum att liberalismen har satt globala krafter i rörelse, som stöder denna ideologi som den rätta vägen framåt och får andra förhållningssätt att framstå som felaktiga. Globalismen har dock förletts att tro att ekonomin är civilisationens drivkraft. Under de senaste tjugo eller trettio åren har vi fått lära oss att se allting ur ekonomiskt perspektiv. Inte ens Karl Marx gick så långt. Han sa att ekonomin är viktig men gick inte så långt som till att säga att allt borde ses genom profitens prisma.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Det ämne som kommissionen presenterat i dag präglas av motsägelser. Låt mig ge två exempel:

För det första betonar kommissionen att anpassningen till globaliseringen måste intensifieras för att våra medborgares levnadsstandard ska kunna upprätthållas. Det sker inte i dag, eftersom Lissabonstrategin misslyckats. I själva verket är det så att denna politik av ökad konkurrens förvärrar orättvisorna i fråga om välstånd och produktionskapacitet, och det är bara Europeiska kommissionen som kan se att välståndet ökar eller att orättvisorna minskar i EU:s medlemsstater.

För det andra får vi i dokumentet veta att kommissionen arbetar för ett socialt Europa, en tanke som vi hört så mycket om men som vi aldrig själva sett några bevis för. Låt mig nämna ett enkelt exempel: sedan 2002 har priset på fordonsbränslen stigit med mellan 35 och 50 procent. Detta, liksom så mycket annat, känns i låginkomsttagarnas plånböcker, och ingen av kommissionens socioekonomiska strategier tycks erbjuda någon lösning.

  Daniel Caspary (PPE-DE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vårt europeiska mål att nå framgång i en globaliserad värld kan uppnås om vi utnyttjar våra möjligheter. Vår offentliga diskussion är alltför ofta inriktad på globaliseringens negativa effekter. Vi diskuterar dem så fort företag måste göra sig av med anställda eller omlokaliseras utomlands, men vi talar alldeles för lite om globaliseringens alla positiva följder.

Titta t.ex. på min valkrets, min hemregion. Så mycket som 74 procent av industriproduktionen i min valkrets exporteras i dag. Globaliseringen ger oss tydliga vinster. I min hemregion händer det sorgligt nog också att arbetstagare sägs upp i företag som inte längre är lönsamma, men många fler kan rekryteras av andra företag som har anpassat sig och drar nytta av globaliseringen, och våra arbetslöshetssiffror sjunker kraftigt. Tyvärr talar vi alltför sällan om den sidan av myntet.

EU har en viktig roll att spela när det gäller att forma globaliseringen. Vi är 480 miljoner européer som tillsammans måste stå upp för våra intressen och värden. Vi har redan världens mest öppna ekonomi, men vi behöver marknadstillträde världen över. Vi måste lägga större vikt vid ömsesidighet. Icke-tariffära hinder och andra handelshinder kan inte godtas. Vi måste kunna försvara oss mot illojala handelsmetoder. För det behöver vi handelspolitiska skyddsinstrument, och vi behöver en kommissionsledamot som varken saknar trovärdighet eller utstrålar arrogans när han företräder EU i världen utan oförskräckt försvarar våra handelsintressen i en anda av samarbete och ömsesidig tillit. Vi måste skydda den immateriella äganderätten mer effektivt, trycka på hårdare för globala regler och standarder, stärka WTO och få till stånd ett transatlantiskt partnerskap.

Om vi tillsammans med kommissionen kan fullgöra dessa uppgifter kommer vi verkligen att kunna utnyttja och forma globaliseringsprocessen på så sätt att vanligt folk kan fortsätta leva sina liv i frihet och välstånd.

  Edite Estrela (PSE). - (PT) Att nå framgång i en globaliserad värld är den stora utmaning som EU står inför. Frågan är hur konkurrenskraft kan förenas med social sammanhållning, eller med andra ord, hur globalisering kan förenas med reglering.

Svaret finns i Lissabonstrategin, och Lissabonfördraget kommer att underlätta beslutsfattandet, men framgången kommer framför allt att vara beroende av att EU ser globaliseringen som en möjlighet och inte som ett hot. Vi måste förstå vad som försiggår med Kina och Indien. Kina har gått förbi Storbritannien, Frankrike och Italien på listan över de mest industrialiserade nationerna, gått förbi Förenta staterna som den främsta exportören av tekniska produkter och ackumulerat enorma ekonomiska reserver.

När det gäller Indien är det inte så många som känner till namnet ”Tata”. Under 2006 hade dock Tatas biltillverkande dotterbolag ett högre börsvärde än General Motors. Ingen hade heller hört talas om Mittal-koncernen förrän den tog initiativ till ett fientligt uppköp av Arcelor, vilket ledde till panik i Paris, Bryssel och Luxemburg.

Men vi får inte glömma den andra sidan av det asiatiska miraklet. Det handlar om det lidande som är följden av Pekingregeringens medbrottslighet med västerländska multinationella företag som omlokaliserat sina fabriker för att utnyttja billig arbetskraft och frånvaron av en välfärdsstat.

Samtidigt är det i Asien som det kommer att avgöras om vi lyckas bekämpa den globala uppvärmningen eller inte. EU måste inta en fast hållning och kräva ömsesidighet i den internationella handeln, men vi får inte systematiskt införa en protektionistisk politik. Det stämmer att den kinesiska konkurrensen är illojal på grund av de låga lönerna, avsaknaden av politiska rättigheter och fackföreningsrättigheter, varumärkesförfalskningen och den undervärderade valutan. Allt detta stämmer. Men det stämmer också att det finns 800 miljoner kineser och 700 miljoner indier som otåligt väntar på att få en anständig minimilön och större social rättvisa. Det är utmaningar för ett starkare EU och en bättre värld.

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Fru talman! Jag tycker inte heller att vår reaktion på globaliseringen ska bygga på rädsla, utan på en känsla av möjligheter kombinerat med intelligent anpassning.

Som det står i resolutionen är EU som global aktör en av dem som tjänar mest på en öppen världsekonomi. Det inser man inte alltid när man hör all europeisk retorik mot globaliseringen. Jag håller med Ryszard Czarnecki om att liberalismen har spridit sig över världen. Men det gläder mig, till skillnad från honom.

EU kan bara nå sitt mål genom att vara aktivt och organiserat på världsscenen, och det gäller i synnerhet i fråga om migration. Jag är tacksam för att en punkt som jag sammanställde för ALDE-gruppen har klarat sig nästan helskinnad in i den slutliga resolutionen. Jag anser verkligen att migration förtjänar att vara en prioriterad fråga på EU:s agenda, i likhet med klimatförändring och energi. Vi ser trycket utifrån, vi ser de sociala spänningarna och definitivt också rasismen inom EU. Men fortfarande finns det inte någon heltäckande EU-politik om laglig och olaglig invandring och om integration.

Låt oss slutligen inte glömma den potential som ligger i global kommunikation och särskilt Internet, när det gäller att främja mänskliga rättigheter. Okej, den är kanske inte så oundviklig som vi en gång trodde – om man till exempel tittar på den censur som framgångsrikt tillämpas i Kina – men globaliseringen och Internet och annan global kommunikation är fortfarande mycket kraftfulla vapen i det godas tjänst. Det är också en del av globaliseringen.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). - (PL) Fru talman, ärade kolleger i rådet och kommissionen! Precis som barndomen följs av ungdomsåren i en människas liv tycks globaliseringen vara ett naturligt steg i mänsklighetens utveckling och nästa utmaning den står inför.

I den besvärliga debatten om denna föränderliga och obekanta fråga skulle jag vilja säga att alla tidigare talare från både höger och vänster i kammaren paradoxalt nog haft rätt i avsevärd utsträckning.

Det viktigaste är att det finns ett verkligt behov av att upprätta ordentliga riktlinjer och bestämmelser för en rättvis fördelning av globaliseringsvinsterna. Av själva definitionen av globalisering framgår att det är en utbredd företeelse, och det är därför inte tillräckligt att bara EU har sådana institutioner och bestämmelser – de måste godtas av hela världen. José Manuel Barroso hade helt rätt när han sa att EU kan och bör föreslå världen en balanserad och rättvis globaliseringsmodell.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Ämnet för dagens debatt har missuppfattats. Framgång i en globaliserad värld innebär varken att EU:s intressen tillvaratas eller att välståndet för EU-ländernas arbetstagare säkras, utan bara att kapitalets intressen skyddas. Den nya ordning som i samband med globaliseringen skapas av affärsintressen och multinationella företag på EU-nivå och internationell nivå syftar till att mångdubbla kapitalets vinster genom ökad exploatering av arbetstagarna.

Nicolas Sarkozys uttalanden om globaliseringen i går bekräftar EU:s tilltro till storkapitalet. De understryker intensiteten i imperialisternas interna konflikter och avsikten att använda EU som en murbräcka mot andra stora imperialistiska centrum, och särskilt mot arbetarnas landvinningar och rättmätiga anspråk. Den gemensamma nämnaren för alla dessa strävanden är ett fullskaligt angrepp på arbetarna. Lägre löner, längre arbetstid, anpassning till kapitalets behov, högre pensionsålder, flexicurity och omstrukturering av förhållandena på arbetsmarknaden är centrala inslag i Lissabonstrategin.

Vi anser därför att den hårda verklighet som miljontals arbetare upplever inte i något avseende kan ses ur ett globaliseringsperspektiv. Ingen låter sig heller övertygas av de miljöskyddsargument som kommissionen och rådet framför.

  Robert Sturdy (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Det är mycket svårt för kommissionsledamot Günter Verheugen att lyssna på allt som sägs här i kammaren, men en del mycket viktiga punkter har tagits upp och jag hoppas att han tar hänsyn till dem.

Jag lyssnade på vad ordförande José Manuel Barroso hade att säga. Jag tyckte att han framförde någonting som jag verkligen tror på, nämligen att globaliseringen gynnar Europeiska unionen. Georgios Toussas talade nyss väldigt munvigt om arbetarklassen, men utan globalisering, utan någon industri och några företag i Europeiska unionen får vi inga arbetstillfällen för folket. Något som faktiskt oroade mig mycket var det som Nicolas Sarkozy sa i går. Ska vi ha ett gammalt Frankrike, ett protektionistiskt Frankrike, eller ska vi ha ett Frankrike som tar emot en ny generation? Det påminner mig om när kineserna skulle skriva under förklaringen om medlemskap i WTO i Förenta staterna. President Bill Clinton hade lyckats hindra dem från att skriva under den i 10 år. När president George Bush skrev under den vände sig hans rådgivare om och sa: ”Herregud, Kina har skrivit på! Vad har vi gjort?” Vad de faktiskt gjorde var att skapa en del stora möjligheter för oss.

Vi måste se Kina och Indien som en möjlighet. Vi får inte hissa upp vindbryggan, bemanna kanonerna och stänga dörrarna, för Europa har en enorm möjlighet här och den måste vi ta vara på. Daniel Caspary talade med all rätt om sysselsättningen i hans valkrets. Jag vet att det är mycket svårt att behålla sysselsättningen, men om vi inte tillåter oss att vara en del av en global marknad så kommer vi inte att komma någonstans. Jag tror verkligen att vi har en enorm möjlighet om vi kan ta vara på den. Vi måste titta på sådant som frihandelsavtal. Marocko har just undertecknat ett frihandelsavtal med Förenta staterna. Det måste vi titta på.

Slutligen vill jag be kommissionen att låta företagen och industrin göra det de egentligen ska. Var mycket försiktiga med att införa lagstiftning som skadar EU:s möjligheter.

  Pervenche Berès (PSE) . – (FR) Fru talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Vi har just hört José Manuel Barroso berätta för oss att EU har unikt goda förutsättningar för att tillhandahålla en god grund för reglering på global nivå. Han har rätt. Men om det är det vi tänker göra måste vi också se till att få ordning på hemmaplan. Bland de redskap som finns tillgängliga i EU för att ta itu med dessa utmaningar finns de så kallade ”riktlinjerna” för den ekonomiska politiken och sysselsättningen. Jag är rädd att kommissionen i dag försöker sopa dessa nödvändiga riktlinjer under globaliseringens matta. Men de är värdefulla och vi måste se över dem.

Det här måste vi göra först och främst därför att stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte i mars antog bästa tänkbara strategi för att ge EU möjlighet att hantera globaliseringen och utmaningarna med anknytning till energiförsörjning och klimatförändring. Om vi inte utnyttjar alla medel som står till buds i EU för att fullfölja den strategin, inklusive riktlinjerna – och kanske i synnerhet riktlinjerna – kommer vi inte att komma någonvart, utan vi kommer bara att spä på desillusioneringen i fråga om unionens förmåga att hantera globaliseringen.

Vi måste också göra det här därför att kommissionsledamot Joaquín Almunia själv har erkänt att frågorna om växelkurser, oljepriser och subprimelånekrisens verkliga inverkan på EU:s ekonomi kommer att påverka unionens förväntade ekonomiska tillväxt. Han har justerat prognoserna nedåt – från 2,9 procent till 2,4 procent för EU som helhet och från 2,6 procent till 2,2 procent för euroområdet.

Vi måste göra det här av ytterligare ett skäl, nämligen att vi måste leva upp till folks förväntningar på EU, och därför att det sociala Europa, oavsett vad Nicolas Sarkozy kanske tror, är en högst påtaglig fråga som ni måste ta itu med om ni vill undvika att EU-medborgarna tar avstånd från er inom en mycket nära framtid.

Det sista skälet till att vi måste göra det här slog kommissionsledamot Almunia fast i dag när han medgav att EU:s tillväxt, i det rådande internationella klimatet, främst kommer att avgöras av den inhemska konsumtionen – kanske blir den helt avgörande.

Är det möjligt att det enda som bör vara konstant i denna situation av genomgripande förändring är riktlinjerna? Är det möjligt att det inte bör göras någon förändring av EU:s enda instrument för en effektiv styrning av medlemsstaternas ekonomiska och sociala politik?

Jag vill be kommissionens företrädare och kommissionens vice ordförande att tala om för José Manuel Barroso att han måste ändra riktlinjerna – att han måste ta hänsyn till den nya situationen så att EU internt kan utrusta sig med de bästa till buds stående redskapen för att beslutsamt ta itu med globaliseringsutmaningarna.

  Wolf Klinz (ALDE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! De som tillkännager sitt engagemang för en rättvisare värld hyser inga betänkligheter mot att skylla svårigheterna i sina egna ekonomier på globaliseringen. De kräver därför mindre av fri marknad och mer av reglering och statliga ingripanden. Ändå erbjuder globaliseringen verkliga möjligheter till en situation som alla parter vinner på, eftersom den ger tillväxtekonomierna och världsekonomins eftersläntrare möjlighet att komma i fatt och oss möjlighet att utveckla nya marknader för högkvalitativa, förstklassiga produkter, inrättningar och tjänster.

Men för att kunna ta till vara dessa möjligheter måste vi göra läxan, vilket betyder att vi måste fördubbla våra insatser i fråga om utbildning, fortbildning – särskilt för unga arbetslösa – och livslångt lärande och bli ännu mer kreativa när det gäller hur vi utformar de mervärdesalstrande kedjorna och processerna i vår ekonomi, samtidigt som vi främjar ännu mer fritt företagande. Obehindrad globalisering leder till större marknadsöppning och mer konkurrens, vilket gynnar alla konsumenter.

Låt oss motstå frestelsen att skydda vår ekonomi. En sådan hållning skulle snabbt urarta i ren protektionism. Låt oss i stället ge näring åt den inneboende kraften i vår ekonomi att ständigt förnya sig. Låt oss investera i framtidens teknik, så blir framtiden vår.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Fru talman! Ekonomin bör gynna folket och inte tvärtom. Naturliga temposkillnader i kapitalets och arbetskraftens rörlighet i en globaliserad värld leder till att arbetsmarknadsnormerna hamnar på allt lägre nivå. Produktionen flyttas till områden med lägre löner och allt farligare arbetsförhållanden. Det leder till att arbetstillfällen går förlorade i regioner med högre arbetsmarknadsnormer och till att arbetstagarnas köpkraft minskar, vilket dämpar efterfrågan på konsumentvaror.

Om EU vill nå framgång i en globaliserad värld måste unionen finna effektiva redskap för att bekämpa social dumpning och upprätthålla och skydda Europas sociala dimension.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag tycker att kommissionens bidrag till globaliseringsdebatten är mycket värdefullt.

Jag ser inte globaliseringen som ett hot utan som en möjlighet. Europa ligger väl till för att klara utmaningen. Vi har mycket utvecklad infrastruktur, utbildningssystem, teknik, kapitalmarknader och sjudande framtida hemmamarknader.

Man kan inte starkt nog betona att EU:s styrka ligger i en inre marknad som är en språngbräda för våra företag i världen. Överallt i EU föds nyskapande idéer i företagen. Byråkrati får inte hindra att de sprids och bidrar till EU:s välstånd. Här vänder jag mig främst till kommissionsledamot Günter Verheugen. Minskad byråkrati i EU är avgörande för globalisering och Europas konkurrenskraft. Vi måste särskilt inrikta oss på små och medelstora företag. De bör stå i fokus för kommissionens uppmärksamhet. Mycket har åstadkommits, men till exempel skattehinder hämmar fortfarande företagandet i EU.

Starka företag existerar inte utan arbetskraft, och den hotar att bli en knapp resurs i Europa mycket snart. Europas demografiska situation gör att invandring behövs. Här ligger andra regioner i världen långt före oss, vilket visar sig i deras ekonomiska utveckling. Det här är en svår fråga som kräver att man balanserar alla intressen mot varandra, inte minst arbetsgivarnas. Det är självfallet en EU-fråga, eftersom konkurrenskraft inte skapas utan en rörlig arbetsstyrka. Här är planer som det ”blå kortet” välkomna.

Något annat som bör röra sig fritt men stadigt är kapital. Ekonomisk stabilitet är en nödvändig förutsättning för ett konkurrenskraftigt och ekonomiskt tryggt Europa. Finansmarknaderna är en av EU:s starka sektorer globalt sett, en av våra nya framgångsrika industrier. Innovation tack vare marknadsledd reglering, vilket inte är detsamma som laissez-faire – också här är det avgörande att underlätta för sektorn att fungera i hela Europa.

När det gäller världen omkring oss bör EU etablera sig som en stark global aktör. Vi behöver enighet från Europeiska unionens medlemsstater, och kommissionen kan också bidra till att skapa denna enighet.

  Jan Andersson (PSE). - Fru talman, herr kommissionär, portugisiska ordförandeskapet! Jag ser hellre till globaliseringens möjligheter än till problemen, men det beror på hur vi agerar i Europa. Jag ställer upp på att vi ska satsa på forskning och utveckling, att vi ska göra fler investeringar som är långsiktiga i god miljö och att vi ska investera i människor och livslångt lärande, men vad kommissionen glömmer – felet i kommissionens dokument – är att man glömmer den sociala dimensionen.

Utvecklingen i Europa i dag visar på god tillväxt och fler jobb, men också större utanförskap, större klyftor och fler otrygga jobb, fler jobb – inte minst i Tyskland – som det inte går att försörja sig på utan man måste få socialbidrag för att komplettera sin lön. Vi måste koppla ihop tillväxt och sysselsättning med en social dimension som gör att klyftorna i Europa mellan människor och regioner minskar. Detta rörde debatten i Guimarães, som jag deltog i under arbetsmarknadsministrarnas möte.

Det portugisiska ordförandeskapet försöker driva frågan om de integrerade riktlinjerna och förändra dem och göra den sociala kopplingen mycket tydligare och mycket mer integrerad.

Men kommissionen vill inte. Kommissionen vill inte ändra i riktlinjerna. Det behövs ändras i riktlinjerna. I vår resolution har vi blivit överens om att vi vill ha nya riktlinjer som integrerar den sociala dimensionen och naturligtvis också tar upp frågorna om trygghet i förändringen och ”flexicurity”. Det borde också kommissionen ta till sig, så att vi får en starkare koppling mellan tillväxtfrågorna och den sociala dimensionen.

Vi måste också förankra Lissabonstrategin. Den är inte förankrad i dag på medlemsstatsnivå, regional och lokal nivå. Det är många som inte känner till Lissabonstrategin. Vi måste integrera den och få arbetsmarknadens parter och det civila samhället att också arbeta för att de här frågorna – den sociala dimensionen, tillväxten och sysselsättningen – är viktiga och att de är integrerade.

  Samuli Pohjamo (ALDE). - (FI) Fru talman! Jag vill föra in ett nordiskt perspektiv i denna debatt. För ungefär två år sedan arbetade jag inom en organisation för regional utveckling nära polcirkeln och den ryska gränsen. För den avlägsna regionen innebar globaliseringen både ett hot och en möjlighet. Vi inledde vårt utvecklingsarbete med tilltro till våra egna styrkor när vi drog fördel av globaliseringen. Företagen, den offentliga sektorn, utbildningssystemet och universiteten slog ihop sina resurser för att skapa en produktiv innovationsfrämjande miljö. Kunskapsbasen stärktes genom nätverkssamarbete med globala kunskapsnätverk i Lissabonstrategins anda. Samtidigt inleddes projekt för förnybar energi. Resultaten var uppmuntrande. Ett särskilt exempel utgörs av den internationella turismens snabba ökning i området. Jag anser att denna region skulle kunna tjäna som en lämplig förebild på andra håll i Europa, och EU bör bidra till att i hög grad underlätta arbete av detta slag.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). - (NL) Fru talman! EU:s ställning härrör ur den gemensamma marknaden, liberaliseringen av den gemensamma marknaden och liberaliseringen av världsmarknaden – globaliseringen. Detta har gett oss inte bara välstånd utan även en stabil demokrati. Vi måste därför vara på vår vakt mot en alltför defensiv strategi, och framför allt mot protektionistiskt inriktade handelsinstrument – det är främst handelsaspekter jag talar om.

EU:s konkurrenskraft gynnas mer av en öppen inställning till omvärlden, och jag anser därför att det är viktigt att i högre grad prioritera marknadsöppning i tredjeländer, framför allt i tillväxtekonomier som Indien, Brasilien och Kina. Den enorma tillväxtpotentialen på dessa marknader utgör nämligen en möjlighet för EU:s företag och för EU:s ekonomi. Dessa tillväxtekonomier kommer i sin tur att behöva öppna sina marknader för våra företag, även när det gäller tjänster, och i ömsesidighetens namn uppmanar jag kommissionen att i sina förhandlingar utöva nödvändiga påtryckningar på framför allt dessa länder.

När en delegation från utskottet för internationell handel besökte Singapore såg vi att amerikanska företag ges mycket bättre tillträde än europeiska, och så får det inte vara. Vi måste alltså vara proaktiva. Vi är trots allt världens största ekonomi. Om vi alla hjälps åt på ett effektivt sätt bör vi kunna utnyttja vår styrka för att få till stånd en öppning av dessa marknader. Sedan har vi avskaffandet av importavgifter och icke-tariffära handelshinder, och i vår strategi för marknadstillträde är det också viktigt att prioritera dessa framväxande marknader.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! EU har ombetts att visa sina medborgare en annan sida av globaliseringen. Det handlar inte om otyglad konkurrens utan om social solidaritet, omfördelning, diversifiering och kulturella värden.

I denna interna dialog, liksom alltid i samband med öppnande av EU mot omvärlden genom ekonomisk och social politik, miljöpolitik och politik gällande säkerhet, hållbar utveckling och invandring, måste Europeiska kommissionen främja och stärka EU:s etiska normer på det kulturella området. I sitt årliga lagstiftningsarbete, i Lissabonstrategin och även i samband med stärkandet av fördraget efter reformen, måste kommissionen direkt främja följande områden inom kultursektorn:

För det första måste kommissionen stärka kulturindustrin med utgångspunkt i högkvalitativa, innovativa tjänster, samtidigt som den europeiska ekonomin erbjuds betydande möjligheter i fråga om produktion och innovation. Denna sektor är av stor betydelse för den interkulturella dialogen.

För det andra måste man stärka ”kunskapstriangeln” av forskning, utbildning och innovation. Här finns tyvärr ännu inte stöd i form av lagstiftningsåtgärder, vilket dock bör vara ett av EU:s mål.

Innovation på kulturens område bör inte vara en lyx som några få multinationella företag åtnjuter utan en övergripande politik för små och medelstora företag.

Europeiska kommissionen och rådet måste fatta ett klart beslut om ståndpunkten när det gäller hur globaliseringens utmaningar ska hanteras. Det måste ske genom öppen dialog, inledningsvis med de nationella parlamenten. Globaliseringen kan framställas som en del av EU:s historia om den kan färgas av den europeiska kulturens etiska normer.

  Sharon Bowles (ALDE). - (EN) Fru talman! Globaliseringen får skulden för allt, från befolkningsexplosionen till klimatförändringen till exploatering. Men dessa är bara mänsklighetens produkter, och det är konkurrensen också. Darwin kallade det naturligt urval.

De europeiska medborgarna är ängsliga. Visst måste vi utbilda dem, men inte genom att säga att vi behöver en politik på EU-nivå för att klara utmaningen i en globaliserad ekonomi. Det gör mig ängslig, eftersom det tyder på att vi inte har någon politik.

EU har en unik makt att utforma saker och ting och ifrågasätta överdrifter på överstatlig nivå. I juli stod det i Financial Times: ”Bryssel är världens regleringshuvudstad och vare sig i Washington eller i Tokyo kan man bortse från det.” Så om vi nu har det, låt oss använda det, men med omdöme. Vad är meningen med en agenda för konkurrenskraft om inte att bibehålla vår ställning i världen? Vad är det för mening med en inre marknad om vi inte kan färdigställa den ordentligt? Sluta upp med fega ursäkter. EU handlar absolut om att klara utmaningarna. Vi måste bara sätta igång innan det naturliga urvalet gör sitt.

  Cristobal Montoro Romero (PPE-DE). - (ES) Fru talman, företrädare för rådet och kommissionen! Globaliseringen är bra för EU, och EU måste främja globalisering.

Vi bevittnar en än så länge långsam men oåterkallelig upplösning av världens gränser, en process som har bidragit till att mer än 400 miljoner människor kommit ur fattigdom på mindre än 20 år, och för första gången kommer Kina 2007 att vara det land, den del av världen, som bidrar mest till världsekonomins tillväxt – Kina alltså, och inte EU!

Det betyder kort sagt att globaliseringen är en utmaning men också en stor möjlighet. Den är en utmaning såtillvida att öppnandet betyder mer tillväxt, mer välstånd och ökad sysselsättning, och det måste vi förklara för EU-medborgarna. Något som återigen bekymrar mig är att höra ordet ”skydda” här i kammaren.

Protektionism innebär förnekelse av globaliseringen och av EU. Medborgarna behöver inte skyddas när de själva spelar huvudrollen i sin ekonomiska tillväxt och sitt välstånd. Vi måste ge tillbaka den förmågan till folket, och vi måste därför också vara självkritiska i EU.

Vi i EU gör nämligen inte det vi måste när vår tillväxt är otillräcklig, när vi också bär en del av ansvaret för krisen på världens finansmarknader och, kort sagt, när vi inte gör det vi måste hemma, på vår egen tröskel, för att stödja ekonomisk tillväxt i små och medelstora företag och skapa fler arbetstillfällen. Vi behöver nämligen många fler arbetstillfällen än vad öppnandet av ekonomin kommer att kunna erbjuda.

Lissabonagendan är verkligen ett riktmärke – en fullbordad inre marknad, ordning i de offentliga finanserna, reformer, moderniserad arbetsmarknad, engagemang för reformer på miljöområdet, förnybar energi och, kort sagt, öppnande av EU innebär i själva verket att den sociala sammanhållningen ökar i Europa.

  Enrique Barón Crespo (PSE). - (ES) Fru talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag anser att det är mycket lämpligt att globaliseringsdebatten hålls under det portugisiska ordförandeskapet, eftersom Portugal är ett land som satt sitt namn på kartan i och med att portugiserna gick i främsta ledet när vi i Europa inledde globaliseringen, och eftersom globaliseringen inte längre är en farsot vi dras med. Européerna inledde globaliseringsprocessen under renässansen, när vi låg efter kineser och indier i utvecklingen, och det är så man ser på oss i övriga världen.

Nu kommer vi i och med Lissabonfördraget också att bli föregångare i vad jag vill kalla den ”postimperialistiska globaliseringen”. Det handlar inte om att erövra nya världsdelar utan om att erbjuda ett gensvar där vi av fri vilja förenar de värden som delas av stater och folk. Vi kan vara ett exempel på det slags globalisering som behövs allra mest, nämligen politisk och social globalisering.

Vi har talat om förhastad, okontrollerad ekonomisk globalisering, trots att vi t.ex. har en europé som chef för Internationella valutafonden. Vi är det största blocket i WTO och har ett särskilt ansvar. Vad är det som fattas? Vad som fattas är just vår förmåga att finna svar i en globaliserad värld som ligger i linje med detta. Det finns framför allt två mycket viktiga och svåra frågor där vi måste vara oerhört aktiva – inte bara med avseende på handel och teknisk utveckling utan i det allmänna försvaret av mänskliga rättigheter, särskilt arbetstagares rättigheter, som hanteras av Internationella arbetsorganisationen, och även i de förhandlingar och den politik som krävs för att åtgärda klimatförändringen.

Under alla omständigheter anser jag avslutningsvis att vi européer inte har rätt att se på globaliseringen med pessimism. Vi ville ha den och måste nu komma med innovativa lösningar.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). - (PL) Fru talman, herr ordförande! Det är uppenbart att vi inte kommer att lösa globaliseringens alla problem med ett uttalande och en åtgärd för att främja Lissabonstrategin. Rådets och kommissionens uttalande är emellertid ändå bra eftersom det fäster uppmärksamheten på att globaliseringen inte är någon förbannelse och inte behöver vara något hot utan i själva verket kan vara något positivt för EU:s medborgare, och att medborgarna och deras verksamhet bör vara det som i första hand styr EU:s åtgärder.

Jag stöder fyra verksamhetsområden. Först och främst kunskapstriangeln, särskilt innovation, och här inser jag att det är nödvändigt att handla snabbt för att åtminstone få i gång Europeiska tekniska institutet.

För det andra, företagsklimatet, och här handlar det om en helt öppen och fri inre marknad utan monopol, med fri konkurrens, mindre reglering och mindre byråkrati, vilket är något som kommissionens vice ordförande Günter Verheugen kämpar så tappert för.

För det tredje, mänskliga resurser, vilket innefattar problemen med migration och, först och främst, att stoppa begåvningsflykten. Här handlar det om bättre utbildning, attraktiva investeringar och en social dimension i EU grundad på ekonomins landvinningar.

För det fjärde och sista, energi och klimatförändring, vilket innebär en gemensam energipolitik – något som jag tror att vi alla är medvetna om – och minskade utsläpp. Men en minskning av växthusgaserna enbart i EU kan definitivt inte rädda världens klimat. Därför behöver vi ha en union som är politiskt stark, för bara ett starkt EU kan få Förenta staterna, Kina och Indien att följa riktlinjerna för klimatskydd.

Visst stöder jag minskade utsläpp i EU, men jag stöder också ett EU som är politiskt starkt, och för det krävs en fullständig ratificering av det europeiska fördraget snarast möjligt.

  Gary Titley (PSE). - (EN) Fru talman! Förhoppningsvis, och jag säger förhoppningsvis, kommer Lissabonfördraget att bli slutpunkten för ett kapitel i Europeiska unionens historia, kapitlet om EU:s framväxt, om konsolideringen och freden och stabiliteten på vår kontinent, om nedmonteringen av handelshinder och ekonomiska hinder mellan medlemsstaterna och den institutionella utveckling som fordrades för att nå dit. Nu måste vi dock påbörja ett nytt kapitel, ett kapitel då vi blickar utåt och lever upp till globaliseringens utmaningar.

Vi behöver ett globalt EU som fastställer en helt ny agenda för globaliseringen, som bygger på principerna om öppenhet, rättvisa och vikten av samarbete mellan medlemsstaterna. Vi vet vilka utmaningarna är – de har utforskats noggrant under den här debatten. Klimatförändring och migration är enligt min mening de två största, men vi måste bibehålla hög tillväxt och sysselsättning. Vi måste ha en modern och effektiv social agenda. Vi måste ta itu med terrorism och brottslighet och verka för säkerhet utanför våra gränser och vidta åtgärder mot fattigdomen. Och som Sharon Bowles sa har vi ju politik för att göra detta. Men låt oss vara uppriktiga: framstegen har kommit långsamt, varit ojämna och inte alltid så effektiva.

Om vi verkligen vill ta itu med globaliseringen behöver vi en radikal och grundläggande förändring, inte bara av vår politik utan av hela vårt tänkande i Europeiska unionen. Nu måste vi helt enkelt inrikta oss på åtgärder och resultat. Vi måste se till att medlemsstaterna håller sina löften, för vi har en EU-ram. Någonting som vi inte har är 27 medlemsstater som alla gör vad de säger att de ska göra, och nu måste vi inrikta oss på att hålla våra löften och utnyttja hela den potential som EU har.

  Alexander Radwan (PPE-DE). - (DE) Fru talman! Sammanfatta globaliseringen på två minuter – bäst att sätta i gång! Mitt första önskemål är att vi behandlar ämnet globalisering med lite större ärlighet i våra diskussioner. I min hemregion Bayern kommer hälften av BNP från export. Det är många som kritiserar globaliseringen, men om vi frågade dem om de håller med om att deras lokala företag inte bör få sälja på världsmarknaden längre skulle de säga nej.

Om vi vände oss till åhörarläktaren och frågade om någon är beredd att ge upp möjligheten att köpa varor till konkurrenskraftiga priser – oavsett om det handlar om elektriska apparater, textilier eller andra produkter – skulle vi inte heller få några frivilliga. Alla vet att importen från lågkostnadsländer ligger bakom den låga inflationen på senare år. Det måste vi faktiskt erkänna, även om vi har för vana att tala om globalisering som ett hot.

EU måste forma globaliseringsprocessen, för den har gynnat både våra tillverkare och våra konsumenter. Det är exempelvis syftet med att avskaffa byråkrati, vilket är en viktig målsättning för både kommissionsledamot Günter Verheugen och EU. Jag försöker inte antyda att detta är en uppgift enbart för kommissionen, utan jag tänker också på parlamentet och rådet. Nu talar vi om globalisering, men sedan ska vi anta direktivet om markskydd och skapa mer byråkrati. Våra åtgärder måste kort sagt vara strikt konsekventa i EU, och det är vårt uppdrag att forma Europa.

När vi tittar på subprimelånekrisen i Förenta staterna måste vi inse att de internationella finansmarknaderna är sammanflätade och att vi européer måste bidra till att få saker och ting att hända. Hur ska vi hantera kreditvärderingsinstitut, och hur ska vi hantera hedgefonder? Tyvärr har kommissionsledamot Charlie McCreevy, som ansvarar för dessa frågor, ännu inte tagit täten i strävan efter att hålla tillbaka amerikanerna och andra marknader, och därför släpar EU efter.

Men jag är ändå övertygad om att EU är väl förberett för globaliseringen. Vi drar nytta av den, och det måste vi förklara för allmänheten. Dessutom måste vi trycka på för att få till stånd miniminormer, även om de inte är europeiska, och sedan kommer vi att vara förberedda och rustade att vinna globaliseringsspelet. Om globaliseringen äger rum eller inte avgörs inte i Bryssel eller Strasbourg.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). - (HU) Tack, fru talman. Jag talar som företrädare för en region som inte kunde välja sitt öde efter kriget. Det var taggtråd mellan vårt land och Europas mer lyckligt lottade del, men inte ens det kunde stoppa globaliseringens oväntade effekter.

Under 2000 började vi bekanta oss med konkurrenskraft och solidaritet inom ramen för strategin för arbete och arbetstagare och Lissabonstrategin. Sedan dess har vågskålen många gånger vägt över till förmån för kapitalåtervinning, och man har kommit att frukta att strategin börjat förlora sitt mänskliga ansikte.

Konkurrenskraft och arbete är obestridligen och historiskt sett oskiljaktiga begrepp, och vi börjar inse att ett givande arbete bara är en del av ett givande liv. I ett givande liv ingår också grundläggande trygghet, ett bidrag till ett sunt liv och en sund utveckling, frånvaro av diskriminering och godtagbara levnadsförhållanden.

Men EU bör inte bara se sig som en försvarare av värden utan även som en formare av generationers drömmar, som ger möjligheter för EU-medborgare och människor från tredjeländer som vill åstadkomma något. Och det är just av det skälet som solidaritet inte bara får vara ett slagord – det måste vara en chans för människor som kan åstadkomma något, eller ge dem den möjligheten.

Arbetsmarknaden och det avkastningskrävande kapitalet är hänsynslöst selektivt, och nya mänskliga resurser kräver investeringar till ett pris som överstiger det pris för vilket kapitalet, vars rörlighet underlättas alltmer, kan förvärva arbetskraft. I ett värdenas EU kan vi inte godta att de som befinner sig i början av sina karriärer, de äldre, de som är isolerade i fattigdom, de som tvingas lära sig nya färdigheter och zigenarna, som är missgynnade på många sätt, saknar arbete. Framför allt får inte nackdelarna tynga kommande generationers axlar, och de EU-medel som satsas på oss bör därför inte bara ge dem ett givande liv utan även fortsätta att öka utsikterna till europeisk konkurrenskraft. Tack, fru talman.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Den naturliga slutsatsen av debatten är att det medför både risker och möjligheter att projicera den europeiska modellen på den globala ”megaskärmen”.

Som regel uppfattar EU-medborgarna globaliseringen som ett yttre fenomen – den medför inga uppenbara ingripanden från EU:s sida i regleringshänseende eller politiskt sett. I EU:s handlingsplan måste det därför visas att det faktiskt är ett synligt och mätbart europeiskt intresse som försvaras, samtidigt som global förståelse främjas.

När det gäller EU:s externa handelsagenda anser jag att en av prioriteringarna bör vara att säkra ett ömsesidigt marknadstillträde och konkurrens på lika villkor, som Frankrikes president Nicolas Sarkozy eftertryckligen påpekade här i kammaren i går.

Det strikta europeiska regelverket för miljöskydd och folkhälsoskydd för konsumenter och arbetstagare är en viktig indikation på EU:s politiska och institutionella mognad. Men om inte detta ska bli en ihållande konkurrensnackdel för EU måste det hanteras på motsvarande sätt av andra ledande internationella aktörer.

Givandet och tagandet mellan Lissabonstrategins interna och externa aspekter kommer att bidra till att främja den europeiska modellen på det globala styrets arena. Men det är oförenligt med en lägre grad av regleringsmässig hårdhet och färre rättsligt bindande föreskrifter inom både WTO och andra internationella organisationer. EU uppmanas att spela en ledande och konstruktiv roll i samband med ett ökat internationellt samarbete. Unionen uppmanas att prioritera införande av bindande krav och internationella standarder för att främja en tilltagande samstämmighet i regleringshänseende.

  Stephen Hughes (PSE). - (EN) Fru talman! Det här har varit en mycket omfattande debatt och så här i slutet skulle jag återigen vilja leda den in på socialpolitiken som en produktiv faktor.

Lanseringen av det integrerade paketet med riktlinjer skulle leda till balanserade resultat i fråga om ekonomi, socialpolitik och hållbarhet inom ramen för Lissabonprocessen, men i praktiken har det i samband med sysselsättningsriktlinjerna inte handlat om integration utan om underordning. Sysselsättningsriktlinjerna har blivit praktiskt taget osynliga och döljer de mycket stora skillnaderna mellan medlemsstaternas prestationer i förhållande till de indikatorer och mål de ska nå enligt sysselsättningsstrategin när det gäller ungdomsarbetslöshet, integration av äldre arbetstagare – en rad faktorer. I en del medlemsstater har utgifterna för livslångt lärande och aktiva arbetsmarknadsåtgärder faktiskt minskat de senaste fem åren – inte ökat utan minskat. Detta är förödande för Lissabonprocessen som helhet.

Därför måste sysselsättningsstrategin få mycket mer uppmärksamhet i nästa Lissaboncykel. En annan sak – i den gemensamma resolution som vi diskuterar här i dag understryker man på flera ställen behovet av att tillhandahålla anständiga arbeten och inrikta sig på att förbättra arbetets kvalitet. Denna inriktning stöds inte av kommissionens inriktning mot sysselsättningstrygghet i motsats till anställningstrygghet, som upprepas i både grönboken om arbetsrätt och meddelandet om flexicurity. I det arbete om flexicurity som utskottet för sysselsättning och sociala frågor bedriver slår vi fast att både det är viktigt med både sysselsättningstrygghet och anställningstrygghet.

Vad ett snabbt föränderligt flexibelt företag behöver – ett företag som lägger om sin produktion varje halvår och konfigurerar om sin IT-utrustning var fjärde månad – är anpassningsbar, skicklig, lojal och engagerad personal, inte en fragmenterad arbetsmarknad som bygger på tillfälliga anställningar. Så vi ska göra vårt bästa för att hjälpa till att ta fram en bra uppsättning principer om flexicurity, men då måste de leda till att riktlinjerna ändras. Ordförande Barroso sa tidigare ”om det inte är något fel på dem bör vi inte ändra på dem”. Men det är fel på dem och de behöver ändras.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag gratulerar kommissionen till ett utmärkt dokument och vill bara framhålla fyra punkter.

Den första är kunskapsekonomin. Jag tycker att det har uttryckts på ett vackert sätt i dokumentet, där man säger att fri rörlighet för tankar och forskare kanske kan ses som EU:s ”femte frihet”, och jag skulle vilja se detta utvecklat.

När det gäller det som Stephen Hughes sa nyss anser jag att den här punkten egentligen återspeglar våra debatter i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, att vi vill komma bort från tanken på att bara skydda jobben och gå mot att skydda sysselsättningen, genom att främja anställbarhet och öka färdigheterna. På så sätt kan framgång för EU i globaliseringens tidevarv betyda framgång för individer – framgång för människor – vilket är vad EU borde handla om i mycket större utsträckning.

Den andra punkten gäller små och medelstora företag. Man hänvisar till en lång rad nya förslag i slutet av 2008. Det välkomnar jag, men det finns ett ”men”: låt oss inte förflytta blickarna till nya förslag som ska antas i morgon innan vi har inriktat oss på att klara de befintliga åtaganden som ska klaras av i dag. Här vill jag fästa särskilt Günter Verheugens uppmärksamhet på denna minskning av förenklingarna av den befintliga EU-lagstiftningen med 25 procent. Låt oss få se lite reella resultat överlag här, gärna snart, eftersom detta särskilt kommer att gynna små och medelstora företag. I det sammanhanget efterlyser jag en totalöversyn av arbetstidsdirektivet, där det krävs mycket horisontellt tänkande av oss alla – och då menar jag oss alla, också parlamentets ledamöter.

För det tredje, den inre marknaden: det är gott och väl att lägga till en extern dimension, men låt oss få den interna dimensionen först, låt oss fullborda vår egna inre marknad innan vi utvecklar stora ambitioner utanför den. Till Martin Schulz och Stephen Hughes vill jag säga att jag helt håller med om att det inte bara handlar om vår ekonomiska utveckling här utan också om att detta kommer att leda till social utveckling.

För att slutligen bli mer personlig är det enda som verkligen stöter mig i dokumentet den allra första raden på framsidan, där det står ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén”. Jag är medveten om att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén existerar – även om jag aldrig har begripit varför – men var snälla och höj inte upp dem till samma nivå som de två medbeslutande institutionerna.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Globaliseringen är en företeelse som märks alltmer. I det läget måste EU reagera ganska snabbt och avgöra om Europas konkurrenskraft inte bara har upprätthållits utan också ökat – om Lissabonstrategin, det verktyg som ska garantera att så sker, kan tillhandahålla lösningar i fråga om framför allt innovation, energi, invandring, utbildning och demografi. Allt detta måste underlätta tillväxten och förmågan att skapa arbetstillfällen.

Nya utmaningar tillkommer på miljöområdet, t.ex. koldioxidutsläpp, användning av bekämpningsmedel, farhågor gällande rena vattenreservoarer och vattenkällor, markskydd och jordbruk. Sist men inte minns finns det också utmaningar som gäller hälsa och epidemier, kampen mot fetma, kardiovaskulära sjukdomar samt ökningen av alla former av cancer.

Globaliseringen medför nya utmaningar i fråga om säkerhet och migration, och riskerna i samband med kriminalitet och terrorism ökar. Mycket snart kommer vi att få se de sista resterna av järnridån och det delade Europa försvinna när nio nya medlemsstater ansluter sig till Schengenområdet. Vi måste göra allt vi kan för att ge detta gemensamma område ett omfattande skydd, så att olagliga invandrare som förvärrar säkerhetssituationen i medlemsstaterna inte kan ta sig in. Å andra sidan förespråkar jag en ansvarsfull hållning i fråga om arbetstillstånd för lagliga invandrare – vi måste överväga detta noggrant och vi måste välja kvalificerade arbetstagare för de mest behövande sysselsättningssektorerna.

Jag anser också att EU:s äldre medlemsstater bör avskaffa de orimliga restriktionerna för anställning av medborgare från de nya medlemsstaterna – jag hoppas kommissionen noterar detta. I den rådande situationen utgör de en obegriplig anakronism.

  Tokia Saïfi (PPE-DE) . – (FR) Fru talman! EU kan inte tillåta sig att bli ett offer för globaliseringen eller ge sitt folk intrycket att de sitter fast i något de inte kan påverka. Så nu är inte frågan om globaliseringen är bra eller dålig utan om vi är beredda att utöva vårt inflytande över den och reglera den. För att klara den utmaningen måste EU förena konkurrenskraft och ekonomisk och social sammanhållning. I den processen ingår att stärka de multilaterala bestämmelserna.

I ett öppet ekonomiskt system är det bästa sättet att se till att konsumenters och medborgares rättigheter respekteras att iaktta konkurrensreglerna och upprätta en rättvis marknad som återspeglar miljömässiga och sociala standarder. Innan vi har en uppsättning internationellt erkända regler är det därför av avgörande betydelse att vi bibehåller och inte försvagar våra handelspolitiska skyddsinstrument, som är våra enda effektiva verktyg mot dumpning. Och visst är det möjligt för EU att skydda sina medborgare utan protektionism. EU måste också investera i de sektorer som kommer att avgöra dess ekonomiska slagkraft i framtiden, nämligen forskning, innovation och utveckling av ren teknik.

Dessutom måste EU, för att stödja dem som har svårast att dra nytta av globaliseringen, göra ökade insatser för att omsätta solidariteten i praktiken, t.ex. genom Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och genom flexicurity. När det handlar om att hantera internationell konkurrens ligger det i EU:s intresse att föregripa anpassningen och inleda reformer. EU har alla de möjligheter och resurser som krävs för att anta utmaningen.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Fru talman! Framgång i en globaliserad värld är av avgörande betydelse för EU:s välstånd – det är därifrån välståndets själva innehåll kommer. Nu när den förnyade Lissabonstrategins treårscykel närmar sig slutet måste vi rikta uppmärksamheten mot framför allt den externa dimensionen. Jag vill i synnerhet betona tre faktorer.

För det första är energiförsörjningen och tillgången på energi avgörande för ett samhälles starkare eller svagare ställning i den globala konkurrensen. Situationen i EU ser inte gynnsam ut. Den försämrade självförsörjningen på energiområde är en allvarlig utmaning för EU. Redan i dag importerar vi hälften av vår energi från tredjeländer, och importberoendet väntas öka. Vid sidan av en beslutsam insats för att öka självförsörjningen på energiområdet behöver vi en stark utrikespolitik i fråga om energi, ett samfällt agerande, solidaritet och importtrygghet.

Den andra centrala frågan är klimatförändringen, en global företeelse som får negativa globala effekter för miljön, ekonomin och samhället, och som kräver globala lösningar. Ensidiga åtgärder snedvrider konkurrensen och orsakar koldioxidläckage. I samband med globaliseringen är ett globalt system för utsläppshandel oundvikligt, och det krävs ett obligatoriskt engagemang för denna tanke från alla industriländers och tillväxtekonomiers sida samt ett avskaffande av hindren för marknadstillträde för ren teknik.

För det tredje bör EU alltid minnas Robert Schumans geniala tanke, nämligen att ekonomin i vår framgångssaga skulle bidra till gemensamma mål, människans bästa, fred och stabilitet. Vår kulturella tradition innebär att vi är skyldiga att sträva efter en mänskligare värld där mänskliga rättigheter respekteras. Först då kan globaliseringen ligga i allas intresse. Först då kan vi förhindra att världen glider oss ur händerna.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! EU-medborgarna tycks generellt sett hälsa den historiska företeelse som globaliseringen utgör med skepsis – många av dem faktiskt med rädsla och en helt igenom negativ inställning. Det beror på den revolution som pågår inom den globala ekonomin och Europas sociala struktur. Fördomar, rädsla och framför allt overksamhet och passivt iakttagande av utvecklingen är emellertid inte rätt sätt att hantera den nya ordningen på världsscenen. Situationen är oåterkallelig. Globaliseringen har kommit för att stanna, oavsett vad vi tycker om det. Det stora globala samhället är under uppbyggnad, som ordförande José Manuel Barroso sa.

EU har europeiska intressen att skydda. Unionen måste därför delta i globaliseringsprocessen på ett metodiskt, välplanerat, kollektivt och dynamiskt sätt, för att utveckla lämpliga verksamhetsregler i det nya globala systemet. EU måste gå framåt och sträva efter välfärd för både EU-medborgarna, givetvis, och världsmedborgarna. Som ett samvälde av principer och värden måste EU sätta sin mänskligt inriktade sida i första rummet och föra fram den på internationell nivå. EU måste omvandla ekonomisk konkurrens till verklig tävlan i att främja frihet, demokrati, legalitetsprincipen, social rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter, miljöskydd och fredlig samlevnad mellan nationer och individer. Det är den roll som EU kan och måste spela i globaliseringsprocessen.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). - (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Det var hög tid för denna debatt. Globaliseringen är ett faktum. Det sägs att varje generation ställs inför sina egna utmaningar. För oss är utmaningen att på bästa sätt hantera de nya förhållanden som globaliseringen medför.

Den bästa lösningen är naturligtvis inte att motarbeta globaliseringen, som en del fortfarande vill att vi ska göra. Det kan vi inte och det försöker vi inte göra. Det skulle under alla omständigheter vara särskilt kontraproduktivt för oss i Europa, eftersom vi mer än någon annan är beroende av omvärlden för att få råvaror, energi, marknader för att sälja det vi producerar och till och med, med tanke på vår åldrande befolkning, arbetskraft.

Vår lösning måste vara att följa med i globaliseringen och forma den bättre. I detta ingår att sluta avtal och enas om regler på internationell nivå. I EU har vi fått lära oss att ingå överenskommelser på gemenskapsnivå. Så låt oss utnyttja denna erfarenhet för att i större utsträckning visa vägen internationellt.

Detta bör vi göra med den självtillit som krävs och med utgångspunkt i de värden som också präglar våra insatser inom EU, de värden som så väl kommer till uttryck i reformfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Gårdagens försäkran om att kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2008 är inriktat på en önskan att forma globaliseringen på bästa sätt är ett gott tecken, ett tecken på att man börjar ta saker och ting på allvar. Att globaliseringen också var ett diskussionsämne vid det informella toppmötet i Lissabon tyder på att Lissabonstrategin behöver en ny extern dimension.

Som gruppsamordnare för Lissabonstrategin vill jag betona att denna strategi har sporrat oss att handla. Vi börjar nu, gradvis och stötvis, att komma någonvart. Det första treårscykeln efter halvtidsöversynen går nu mot sitt slut, och kanske behövs en ny anpassning. Jag skulle föreslå att vi från och med nu fokuserar mindre på mål, procentsatser och statistik och mer på de verkliga målsättningarna: innovation, ett gott företagsklimat, konkurrenskraft, tillväxt och fler och bättre arbetstillfällen.

I slutändan måste vi arbeta mot det mål som vi förhoppningsvis alla delar, nämligen goda möjligheter till en anständig livskvalitet för så många människor som möjligt.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) EU:s förmåga i det förflutna att hantera den moderna tidsåldern är beundransvärd, men när det gäller globaliseringen vet vi inte hur vi ska komma fram till en lämplig strategi som ger EU möjlighet att spela en nyckelroll. Första steget i sökandet är att inse att Lissabonstrategin saknar en extern dimension och måste bli en del av en mer komplex ekonomisk och social strategi. Inom ramen för denna strategi bör vi kunna identifiera konflikten mellan den i hög grad reglerade europeiska ekonomin och den liberaliserade globala handeln. Strategin bör också ge oss ett verktyg för att minimera denna konflikt, som innebär att EU:s konkurrenskraft minskar kraftigt.

De två faktorer som motiverar reglering inom ett gemensamt ekonomiskt område är rättvis konkurrens och konsumentskydd på hög nivå. På båda dessa områden sker dock en allt större urholkning till följd av störtfloderna av billiga varor från tredjeländer och varumärkesförfalskade artiklar. Vi står inför skrämmande uppgifter, t.ex. att kontrollera den enorma mängden importerade varor som inte uppfyller EU:s säkerhetsstandarder.

Den viktigaste punkten i vår komplexa strategi måste vara att främja samstämmighet mellan regleringsmekanismer, dvs. skapande av globala regler och standarder, inte bara på det tekniska området utan även i fråga om miljö, sociala frågor och säkerhet. Ett sätt att bidra till denna process är att ständigt kräva respekt för mänskliga rättigheter i tredjeländer. Yttrandefriheten ger medborgare i dessa länder möjlighet att kräva högre levnadsstandard och bättre arbetsförhållanden, och detta bidrar till samstämmighet från den andra sidan.

Vår nya energipolitik är ett lämpligt sätt att hantera den utmaning som globaliseringen utgör och är ett bra föredöme. Vi måste emellertid också se över politiken på andra områden, som sedan kommer att ingå i en lämplig och komplex strategi för att hantera globaliseringen. Vi måste t.ex. göra oss av med kvarlevor som jordbrukspolitiken.

Om vi vill fortsätta att vara en inflytelserik aktör på den globala scenen måste vi inte bara reagera, utan vi måste aktivt samarbeta i utarbetandet av samstämmiga globala regler både inom och utanför EU. EU måste förändras i viss mån. Annars får vi räkna med att möta samma öde som en kokt groda – vattnet blir mycket långsamt kokhett och då är det för sent att hoppa ur kastrullen.

  Hans-Peter Martin (NI). - (DE) Fru talman! En av de föregående talarna, Alexander Radwan, sa att EU var väl förberett för globaliseringen, men den moderna tidens globalisering har redan funnits hos oss i 18 år. Samtidigt går vi raka vägen från globaliseringsfällan – talet om hur det var förr, bakslaget för det breda välståndet och angreppet mot demokratin – i den europeiska fällan, en produkt av den politiska arvsynden i form av misslyckandet med att få fram ett ordentligt fördrag i Nice, där en förhastad utvidgning föredrogs framför en fördjupad union.

Till följd av detta är de centrala problemen i dag byråkrati, slöseri med miljardtals euro och, ja, misstag i samband med den politiska rekryteringen av EU:s eliter. Ni kan själv, kommissionsledamot Verheugen, tjäna som exempel. De ömkliga personangreppen på er började när ni försökte få byråkratin under kontroll. Nu är en ny man på plats, och man har redan börjat göra situationen ohållbar för honom. Vi får se vilka framsteg han lyckas göra när det gäller byråkratin.

Så här kan vi inte gå vidare. Om vi inte kan komma till rätta med de här missförhållandena kommer EU att sitta kvar i den politiska förlamningens grepp, och globaliseringens utmaningar kommer att besegra oss.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det har verkligen varit en lång och heltäckande debatt, och av alla debatter jag har deltagit i här på ordförandeskapets vägnar är det den här som haft den längsta listan över deltagare och ledamöter som yttrat sig. Det handlar definitivt om en mycket aktuell fråga av stor betydelse, men låt oss inte sticka under stol med att det också är en besvärlig och kontroversiell fråga som genererat en mångfald åsikter, analyser och kommentarer. Den gemensamma slutsats som jag anser kan dras är dock att globaliseringen har kommit för att stanna och utvecklas och yttra sig på nya sätt.

Det finns ingen återvändo – vi kan inte backa eller vända på historien. Globaliseringen är i sig själv resultatet av vår egen färd mot framtiden. Vårt agerande, vår analys och våra beslut måste givetvis inriktas på hur vi utnyttjar globaliseringen på bästa sätt och drar största möjliga nytta av den, samtidigt som vi minskar eller eliminerar alla kända risker den förknippas med och alltid kommer ihåg att globaliseringen måste tjäna mänskligheten och medborgarna i stället för tvärtom – det är mycket viktigt för mig. Det är inte mänskligheten, medborgarna eller människorna som ska tjäna globaliseringen.

Det råder knappast någon tvekan om att vi i EU, för att kunna göra det bästa av globaliseringen och till fullo utnyttja dess möjligheter, måste förse våra företag – både stora och små och medelstora – med verktyg och strategier som ger dem möjlighet att anta den ekonomiska globaliseringens utmaningar. Vi måste höja kvalifikationsnivån och utbilda EU-medborgarna, och vi måste dessutom reformera vår sociala modell. Det handlar inte om att begränsa eller försvaga modellen, utan faktiskt raka motsatsen. Vi måste stärka den och anpassa den så att den framgångsrikt kan hantera de utmaningar och hot som globaliseringen innebär. På miljöområdet måste det erkännas att EU har visat vad det går för när det gäller miljöskydd, och unionen har visat sin förmåga att leda och visa vägen mot framtiden som inget annat regionalt block i världen gjort. Det kommer tydligt att framgå vid de förhandlingar som inleds på Bali i december.

Slutligen måste jag också ta upp Lissabonstrategins ”externa dimension”, som hänger så nära samman med globaliseringen. Tanken är att få andra som går samma väg och delar dessa svårigheter och utmaningar i samband med globaliseringen att dela våra ekonomiska, sociala och miljömässiga värden och principer, och naturligtvis också att tydligt klargöra att globaliseringen kommer att bli en framgång för alla endast om vi faktiskt kan enas om en värld som i socialt, ekonomiskt och miljömässigt hänseende är ordentligt reglerad och tjänar alla. Detta är helt grundläggande. Vi får inte vara naiva. Som jag redan sagt anser vi att vi, med en gedigen politik, gedigna principer och gedigna värden, faktiskt kan åstadkomma det som är ett grundläggande mål för oss: globalisering i mänsklighetens tjänst.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det meddelande från kommissionen om det europeiska intresset som legat till grund för dagens debatt är inget annat än ett slags diskussionsunderlag. Det är inte Lissabonplanen för de kommande tre åren. Det är ett dokument som är avsett att stimulera till diskussion i Europeiska rådet och Europaparlamentet, så att kommissionen kan använda sig av resultaten från den diskussionen vid utarbetandet av sina förslag för nästa Lissaboncykel. Dessa förslag kommer att läggas fram först i december. De ligger ännu inte på bordet, så de ledamöter som kritiserade kommissionen för att den inte lagt fram några konkreta förslag misstog sig.

Det är inte vad dagens debatt har handlat om. Kommissionens syfte var att ta reda på vad ni, företrädarna för de europeiska väljarna, vill göra kommissionen uppmärksam på inför utarbetandet av Lissabonplanen. Det gläder mig att säga att jag kan ge positiva svar på mycket av det som sagts här.

Riktlinjerna kommer att förbli det centrala instrumentet i det nya Lissabonpaketet. Som ordförande José Manuel Barroso klargjorde är det ett instrument som fungerat, och vi kommer inte att göra några förändringar i sak men givetvis ge instrumentet en utformning som gör att vi kan ta hänsyn till de tre senaste årens erfarenheter och fästa större vikt vid de frågor som trätt i förgrunden under den tiden.

Låt mig nämna några exempel. Vi måste lägga ökad tonvikt vid sambanden mellan konkurrenskraft, energi och miljö. Flera önskemål om detta har framförts under dagens debatt. Det är helt riktigt. Det är dags att sluta se de olika politikområdena som isolerade från varandra. Vi behöver en helhetssyn. Vi måste fästa större vikt vid utarbetandet av beslutsamma förslag med syftet att se till att den globala konkurrensen, som vi definitivt vill ha, äger rum på rättvisa villkor med samma regler för alla. Vi måste ägna mer uppmärksamhet åt att försöka få socialpolitiken att understödja strukturförändringar. I dagens debatt verkade det råda samförstånd över partigränserna om att det är den riktigt stora frågan, och det är verkligen ett befogat synsätt.

Låt mig säga något om den saken. Jag anser att det är fel att bara betrakta investeringar i social stabilitet och social trygghet som allmosor. De är tvärtom också investeringar i ekonomisk potential, för det kan väl inte råda någon tvekan om att EU:s ekonomiska potential är beroende av en motiverad och högeffektiv arbetsstyrka. Denna tillgång har vi därför att vi har höga lönenivåer och social trygghet på hög nivå.

Ekonomisk tillväxt är inte oförenlig med social välfärd. I själva verket är det så, vilket flera talare påpekat i dag, att det ena kompletterar och bidrar till det andra. Det ser jag som något oerhört viktigt. Jag bör också framhålla att frågan om anställbarhet måste hanteras med mycket större beslutsamhet än hittills, framför allt som allt fler regioner och sektorer saknar utbildad och kvalificerad arbetskraft. Jag menar alltså att vi är på samma våglängd i många av dessa frågor.

Låt mig tillägga att kommissionen delar uppfattningen att den turbulens vi på senare tid sett på finansmarknaderna kräver internationella, multilaterala insatser. Vi kan inte bara låta saker och ting ha sin gång, för vad vi står inför är, som sagt, ett inbyggt strukturellt fel i det internationella finanssystemet. Det handlar inte om mänskliga misstag från de chefers sida som nu pensioneras med avgångsvederlag på mellan 100 och 200 miljoner dollar – nej, det är följden av ett strukturellt fel.

Jag har ytterligare tre korta kommentarer till den grundläggande debatt om globaliseringen som har ägt rum här i dag. För det första är det så svårt att forma en gemensam EU-politik med utgångspunkt i den här debatten därför att det inte råder någon enighet om vad det europeiska intresset egentligen är. I vårt dagliga arbete ställs vi faktiskt hela tiden inför en brokig definition av EU:s intressen. Beroende på vilken situation som råder vid en viss tidpunkt kan EU:s intresse handla om låga snabbköpspriser i en medlemsstat eller en hög sysselsättningsnivå inom industrin i en annan, och detta är en motsättning som inte är så lätt att komma till rätta med. Det europeiska intresset kan utgöras av en hög sysselsättningsnivå i stålindustrin i Liège, för att nämna ett mycket aktuellt exempel, eller av höga miljöstandarder i det europeiska systemet för utsläppshandel. Vi ställs ständigt inför dessa konflikter, och det finns ingen enhetlig linje som 27 medlemsstater kan följa för att definiera sitt gemensamma europeiska intresse.

För det andra kan vi inte inta hållningen att globaliseringen var bra så länge den innebar att de fattiga länderna i söder dominerades av de rika länderna i norr – att den var av godo så länge dessa förhållanden rådde men att den är av ondo när de sydliga länderna blir konkurrenter. Så får vi inte reagera. Det är inte heller godtagbart att ställa krav på höga miljömässiga och sociala standarder i utvecklingsregionerna, samtidigt som vi vägrar förändra vår egen politik.

Vad jag hör i Europa i dag är att Kina och Indien måste ändra sina miljömässiga och sociala standarder. Visst måste de det, men kineserna och indierna ser sådana krav som ren europeisk protektionism. Vi uppnådde ju själva välstånd med hjälp av låga standarder på det sociala området och miljöområdet, och nu talar vi om för andra att vi vill behålla det vi har men att de inte kan få samma sak.

En sådan politik är dömd att misslyckas, det kan jag försäkra er. Den enda hållbara ståndpunkten från vår sida är att visa dessa utvecklingsländer att det finns ett annat sätt, att det går att vända utmaningen på det sociala området och miljöområdet till en ekonomisk möjlighet. Därav begreppet ”industrimiljöpolitik”.

Jag tror att vi är i stort sett eniga på den punkten, och mot den bakgrunden kommer kommissionen nu att arbeta hårt för att lägga fram sina förslag för nästa Lissaboncykel. De kommer sedan att behandlas vid rådets vårmöte i mars, vilket ger Europaparlamentet goda möjligheter att framföra sina synpunkter på de konkreta initiativen och förslagen innan det slutliga beslutet fattas i mars nästa år.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack för summeringen, herr kommissionsledamot.

Jag har mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 142 i arbetsordningen.)

  Edit Herczog (PSE), skriftlig. – (HU) Fru talman, rådet, kommissionen, mina damer och herrar! Följden av globaliseringens utveckling är att allt fler länder blir demokratiska och övergår till fri global handel. I det avseendet är den ett tecken på framgången för Europas politik för fred och demokrati det senaste halvseklet. Att andra länder ibland skaffar sig en fördel i den internationella handeln genom att använda olagliga medel är å andra sidan ett tecken på att övergången till ett konstitutionellt styre sker gradvis och inte omedelbart är fulländad. Det är just av det skälet som EU:s mål även i fortsättningen bör vara att främja och stärka demokratin.

Det beror på oss själva hur framgångsrika vi blir i den globala konkurrensen. Som författare av parlamentets betänkande om globaliseringen vet jag att vi har antagit utmaningarna och att det är dags att handla.

Vi måste tänka på att det välstånd vi har i dag ska finnas kvar för våra barnbarn, och på ett sätt som gör att världens övriga folk samtidigt kan gå åt samma håll. Kommer de att ha energi? Kommer de att ha en beboelig miljö? Det är vad EU:s energipolitik och uppbyggnaden av ett ”utsläppssnålt samhälle” handlar om.

Vi måste se till att varje person i EU, oavsett ursprung och situation, och varje företag, oavsett storlek och säte, kan utveckla all sin skicklighet och sin bästa förmåga. Det är vad lika möjligheter, uppbyggnad av ett kunskapsbaserat samhälle, innovationspolitik och EU:s nya politik för små och medelstora företag handlar om.

Vi måste övergå till den digitala tidsåldern, och vi måste därför genomföra e-integration på alla områden och för alla.

Kort sagt – vi har redan alla verktyg; vi måste bara göra det. Låt oss skrida till verket!

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Globaliseringen är en process som inte kan hejdas, men EU:s framgång i samband med denna globalisering är inte på förhand given. Det står klart att Lissabonstrategin, om den genomförs på samma sätt som hittills, inte är något recept på framgång. Den är i själva verket bara en pappersprodukt, och redan vid halvtid 2005 stod det klart att det främsta syftet, nämligen att överträffa USA på konkurrenskraftens och innovationens område, inte hade uppnåtts.

Samtidigt har andra utmaningar tillkommit i form av den ekonomiska offensiven från Kina, Indien och andra asiatiska länder. Hittills har de många kloka målsättningarna dolt det faktum att det saknas politiskt mod att inleda strukturreformer på nationell nivå, vilket är den nivå där möjligheterna till ett innovativt och dynamiskt Europa avgörs. På grund av denna avsaknad av mod letar EU efter alternativa lösningar, t.ex. genom att sätta sitt hopp till en genomgripande förändring av gemenskapens budget och därmed ökade offentliga utgifter för forskning och utveckling. Detta är inte tillräckligt om det inte går hand i hand med en förmåga till risktagande kombinerat med stöd till innovativa företag från den privata finanssektorn.

Europeiska tekniska institutet utgör en illustration av tendensen till institutionella lösningar, medan fonden för justering för globaliseringseffekter är ett uttryck för EU:s överdrivna farhågor. Det rätta svaret på globaliseringsutmaningen är en fullständig marknadsliberalisering och modiga reformer av den europeiska sociala modellen.

  Joseph Muscat (PSE), skriftlig. – (EN) För att lyckas i detta globaliseringens tidevarv måste Europeiska unionen utarbeta en EU-politik för utländska direktinvesteringar.

Vi behöver en politik som omfattar

- inkommande utländska direktinvesteringar, det vill säga direkta investeringar i Europeiska unionen som har sitt ursprung någon annanstans i världen,

- utgående utländska direktinvesteringar, det vill säga direkta investeringar någonstans i världen som har sitt ursprung i Europeiska unionen,

- interna utländska direktinvesteringar, det vill säga investeringar i en medlemsstat i Europeiska unionen som har sitt ursprung i en annan medlemsstat i Europeiska unionen.

Visserligen har vi delar av en sådan politik, såsom det sjunde ramprogrammet, som ger oss förutsättningar att locka till oss investeringar i forskning och utveckling.

Men detta är bara en del, om än viktig, av historien.

Fakta och siffror visar hur oerhört viktiga utländska direktinvesteringar är i dagens världsekonomi, liksom Europas ställning i fråga om utländska direktinvesteringar i förhållande till övriga världen.

Dessa fakta visar att vi behöver en generell politik för utländska direktinvesteringar om vi ska kunna lägga någon verklig kraft i Lissabonmålen och dra största möjliga nytta av de utländska direktinvesteringarna för vårt folk.

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Nu för tiden tycker européer inte alls att det är konstigt att ryggsäcksluffa i Latinamerika, chatta på nätet med vänner från Afrika eller beställa cd-skivor från USA. Världen krymper på grund av globaliseringen. I synnerhet den unga generationen betraktar Europa som sin bakgård och världen bara som sin hemstad.

Men ändå klingar ordet globalisering illa. En vanlig farhåga är att länder med låga arbetskostnader kommer att beröva Europa arbetstillfällen till följd av globaliseringen.

EU har en viktig roll när det gäller att förändra dessa attityder. Och det har vi gjort – genom att bevisa att medlemsstaterna tillsammans är tillräckligt starka för att inte bara överleva globaliseringen utan också tjäna på den. Som nämns i uttalandet är EU världens största exportör av varor och tjänster och den näst största mottagaren av utländska direktinvesteringar. Och apropå sysselsättningen: 2006 skapades totalt 3,5 miljoner nya arbetstillfällen!

Visst finns det saker som kan förbättras: EU:s innovationspolitik skulle må väl av en upprustning, det behövs en global marknadsreglering, och arbetet för att förhindra klimatförändring bör inte vara bara Europas problem. Men när allt kommer omkring tvivlar jag inte på att EU kommer att klara globaliseringstestet med högsta betyg.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman