Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 14 november 2007 - Strasbourg

14. Återhämtningsplan för tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Iles Braghetto, för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om upprättande av en flerårig återhämtningsplan för tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet (KOM(2007)0169 – C6-0110/2007 – 2007/0058(CNS)) (A6-0408/2007).

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först vill jag framföra mitt tack till föredraganden Iles Braghetto och fiskeriutskottet för detta betänkande, som handlar om en återhämtningsplan för tonfisk.

Tonfisken i östra Atlanten och Medelhavet är ett viktigt bestånd för EU. Som forskningsrönen visat finns det nu stor risk att detta tonfiskbestånd kollapsar. Alla stater som bedriver detta fiske har kommit överens om att det snarast behövs åtgärder för att göra tonfiskbeståndet och fisket hållbart.

Jag är övertygad om att den återhämtningsplan som Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten antog 2006 innebär att det finns en realistisk möjlighet att successivt återställa tonfiskbeståndet, om den följs till punkt och pricka. Därför behövs det omedelbart kraftfulla och verkningsfulla åtgärder på EU-nivå. Det är ett absolut måste att ICCAT:s återhämtningsplan genomförs snabbt, både av bevarandeskäl och för att värna om trovärdigheten hos den gemensamma fiskeripolitiken och hos EU:s fiskare. Målet är att förslaget ska antas vid rådets möte i november.

Under diskussionerna i samband med förberedelserna för rådets möte infördes många ändringar av det ursprungliga förslaget, av vilka en del går i samma riktning som era ändringsförslag. Jag är säker på att vi är överens om målen att snarast vidta åtgärder för att eliminera överfiske och att se till att ICCAT:s åtgärder efterlevs strikt så att tonfiskbeståndet kan återställas till hållbara nivåer. Detta kommer samtidigt att göra fiskeindustrin mer lönsam på lång sikt. Bortsett från fördelarna för industrin är det också ett internationellt politiskt åtagande som vi måste fullgöra.

För att övergå till betänkandet uppskattar och delar jag fiskeriutskottets åsikt att EU måste ta itu med sin fiskeflottas överfiske. Kommissionen anser också att den årliga fiskeplanen är ett effektivt instrument mot överfiske till följd av överkapaciteten hos EU-flottan.

I det sammanhanget kan kommissionen godta ändringsförslagen 1, 2, 7 och 8 om att upprätta årliga fiskeplaner för att skapa balans mellan EU-flottans fiskeansträngning och kvoterna. En relevant bestämmelse om detta har införts i ordförandeskapets kompromiss.

Dessutom ber kommissionen de berörda medlemsstaterna att i sina verksamhetsplaner ta med en minskning av fiskekapaciteten, antingen tillfälligt eller genom skrotning av fartyg, för att se till att deras kvoter för 2008 och följande år respekteras till fullo. Jag inser att vi ber industrin att göra stora uppoffringar, men de är nödvändiga för att se till att fisket, flottorna och de berörda kustsamhällena blir hållbara på lång sikt. Valet står mellan kortsiktiga uppoffringar och att beståndet kollapsar.

Dessutom håller jag helt med er om att industrin måste kompenseras ekonomiskt för att mildra de socioekonomiska konsekvenserna av ett minskat fiske. En bestämmelse om den härmed förknippade finansieringsåtgärden i linje med ändringsförslag 5 har också införts i ordförandeskapets kompromiss. Jag är medveten om att det finns andra farhågor. Jag delar många av dessa och vet att de också måste uppmärksammas.

När det gäller ändringsförslag 3 vill jag först och främst säga att jag är fullt medveten om att antalet burar för gödning av tonfisk har ökat mycket sedan 1990 och att deras kapacitet överstiger den totala tillåtna fångstmängden.

ICCAT har nu antagit ett strikt regelverk för att garantera en hållbar utveckling av tonfiskodlingen. Nästa steg blir att reglera antalet fiskodlingar. Kommissionen stöder till fullo antagandet av den rekommendation som ICCAT:s arbetsgrupp om kapacitet utfärdade i juli 2007.

I denna rekommendation föreslår man en frysning av fartygens fiskekapacitet liksom odlingskapaciteten för tonfisk. Vi måste vänta på slutresultaten av ICCAT:s diskussion i Antalya den här veckan. Av det skälet kan inte kommissionen på det här stadiet godta ändringsförslaget om att begränsa odlingskapaciteten.

I fråga om undantagen i fråga om fiskeområden och minimistorlek vill jag påminna er om i vilket sammanhang dessa godkändes av ICCAT. Alla parter har kommit överens om dessa undantag som en del av paketet med återhämtningsplanen. Dessa undantag beviljades för icke-industriella flottor och en del säsongsflottor eftersom deras inverkan på fångsterna är obetydlig. Dessutom innefattar undantagen en rad strikta villkor, såsom ett begränsat antal fartyg, begränsade fångster och särskilda hamnar. När detta är sagt kan återhämtningsplanen ses över 2008 på grundval av nya vetenskapliga rön eller konstaterade brister i genomförandet.

I det här läget har gemenskapen ett ansvar för att se till att återhämtningsplanen införs i gemenskapslagstiftningen så att den genomförs till fullo. I det sammanhanget kan jag inte godta parlamentets ändringsförslag om att stryka undantagen, det vill säga ändringsförslagen 4 och 6, eller ändringsförslagen 12 och 13 om att ge planen ett nytt namn, ändra EG-kvoterna och införa ett nytt återbetalningssystem. Dessa ändringsförslag ligger inte i linje med den återhämtningsplan som ICCAT har antagit och ICCAT:s regler om återbetalning.

Jag kan inte heller godta ändringsförslag 10 om fällor, eftersom detta förslag inte inkluderar åtgärder för att komma till rätta med problemet. För första gången reglerar återhämtningsplanen användning av fällor och detta kommer i framtiden att göra det möjligt att utvärdera hur detta fiske påverkar beståndet.

När det gäller ändringsförslagen 9 och 11 om harmonisering av sanktioner och möjlighet att förbjuda en medlemsstats nationella fiske om den inte respekterar rapporteringskraven vill jag säga att vi visserligen fullkomligt förstår andan bakom detta förslag och delar den, men vi kan inte godta ändringsförslaget i det här sammanhanget eftersom det inte innehåller några åtgärder för att komma till rätta med problemet. Det är en fråga om allmän policy och kommissionen kommer att ta upp den i samband med 2008 års reform av kontrollramen inom den gemensamma fiskeripolitiken.

Vi anser att dokumentation och överföring av information till kommissionen vid fastställda tidpunkter är avgörande för att återhämtningsplanen för tonfisk ska bli en framgång, och det är också en förutsättning för att vi ska kunna övervaka hur EU:s fiskekvot utnyttjas i realtid. Kommissionen har därför inlett överträdelseförfaranden mot alla de sju medlemsstater som bedriver fiske av tonfisk för brister i dataöverföringen.

Låt mig avslutningsvis säga att vi är djupt bekymrade över att en del medlemsstater överskrider kvoterna, vilket underminerar gemenskapens trovärdighet på internationell nivå och äventyrar återhämtningsplanen för tonfisk.

Vid sammanträdet med tillämpningskommittén i Antalya den 8–9 november kritiserade undertecknarna – främst Förenta staterna och Kanada – den bristande efterlevnaden av ICCAT:s regler. Som väntat kritiserades EU hårt för att den totala tillåtna fångstmängden överskreds 2007.

Samtidigt var undertecknarna medvetna om de svårigheter som EU:s flotta har med att anpassa sig till realiteterna i återhämtningsplanen, som trädde i kraft 2007, och välkomnade EU:s förslag om ett särskilt återbetalningssystem. Tillämpningskommittén har antagit en särskild rekommendation om ett återbetalningssystem för överskridandet av EU-kvoten 2007, som uppgår till 4 440 ton, på grundval av ett förslag från EU.

Enligt denna rekommendation kommer överskridandet av EU:s kvot 2007 att leda till en årlig minskning av årskvoten för perioden 2009–2011 med 1 480 ton.

Dessutom beslutade tillämpningskommittén att siffran för EU var provisorisk och kan komma att ses över och eventuellt justeras som en följd av pågående undersökningar. ICCAT kommer att anta denna rekommendation vid sitt plenarsammanträde den 18 november.

Men vi måste också försäkra parterna i ICCAT om att EU kommer att göra sitt yttersta för att se till att de kvoter som våra medlemsstaters fartyg har fått sig tilldelade noggrant övervakas av dessa medlemsstater och av Europeiska kommissionen, för att garantera att den kvot som har satts för 2008 och följande år respekteras.

När denna bestämmelse har antagits kommer kommissionen att samarbeta nära med medlemsstaterna för att säkra och strängt övervaka att återhämtningsplanen för tonfisk genomförs till fullo. Gemenskapens kontrollorgan för fiske kommer också att spela en aktiv roll. Det har påbörjat förberedelserna för att samordna medlemsstaternas kontroll- och inspektionsverksamhet, så att allt ska vara klart inför 2008 års tonfisksäsong.

  Iles Braghetto (PPE-DE), föredragande. – (IT) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Syftet med Europeiska kommissionens återhämtningsplan för tonfisk, som genomförts av ICCAT, är att bemöta forskarnas farhågor angående beståndets kritiska tillstånd på grund av överfiske.

Planen har kritiserats på flera sätt, vilket belyser det faktum att vetenskapliga experter och fiskare har skilda åsikter om behovet av att skydda bestånden. Återhämtningsplanen utgör dock ett lämpligt svar på de behov som har lyfts fram, eftersom det i planen föreskrivs en stadig minskning av fångstkvoten på upp till 20 procent mellan 2006 och 2010, en ökning av den minsta storleken till 30 kg, en begränsning av fiskeperioderna och en skärpning av åtgärderna för att bekämpa illegalt fiske.

Om man ska gå mer in på detalj skärptes vissa inslag i planen under utskottets arbete, med förslag om att:

– vidta åtgärder för och begära att fiskeriplaner ska lämnas in till medlemsstaterna inom ramen för fiskeriavtalen, också i fallet med fiskbestånd vars biologiska tillstånd är gott, eftersom ett av de huvudsakliga problemen är en flottkapacitet som överskrider de tillgängliga kvoterna,

– införa en jämvikt i varje medlemsstat mellan kvoterna och kapaciteten för dess uppfödningsanläggningar,

– avskaffa undantagen för fiskeområden och minsta storlek: dessa strider mot alla vetenskapliga experters åsikter och mot merparten av medlemsstaternas åsikt. Dessutom är dessa undantag inte berättigade ur biologisk aspekt, eftersom Medelhavet och Atlanten har ett enda bestånd, och snedvrider allvarligt konkurrensen, vilket leder till ett mer intensivt fiske i de berörda områdena, däribland av fartyg som inte traditionellt fiskar där, vilket minskar kontrollernas effektivitet,

– uppmana medlemsstaterna att respektera sina skyldigheter att rapportera in uppgifter och lämna information till kommissionen, och att stänga det nationella fisket om inga fångstuppgifter lämnas av medlemsstaterna,

– utarbeta en plan för att åter ta fällor i bruk i Atlanten och att ta bort fällor som inte längre används i Medelhavet för att bevara en hållbar och i hög grad selektiv metod för tonfiskfångst,

– göra det möjligt att betala ut ekonomisk kompensation från Fonden för fiskets utveckling till fiskare under de perioder då fisket är stängt för att garantera och skydda den socio-ekonomiska balansen för fiskeriföretag och fiskare,

– harmonisera böterna för att förhindra avvikelser i hur medlemsstaterna tillämpar denna regel.

Avslutningsvis är de överträdelseförfaranden som inletts under de senaste månaderna mot vissa medlemsstater på grund av deras underlåtenhet att respektera 2007 års fångstkvoter tveklöst berättigade och nödvändiga, men den korta perioden för ikraftträdandet av de nuvarande bestämmelserna under detta år borde också beaktas.

Med tanke på att också förvaltningen av fiskbestånden är särskilt komplex, särskilt i områden där det finns en stark konkurrens med andra flottor från länder utanför EU, främst i Medelhavet, finns ett behov av en ökad respekt för ömsesidighetsprincipen för att se till att de mål som ICCAT ställt upp genomförs korrekt. Dessa åtgärder kommer endast att vara effektiva om deras principer och bestämmelser tillämpas av såväl medlemsstaterna som länderna utanför EU.

Sammanfattningsvis, herr talman, vill jag särskilt tacka alla de kolleger som deltagit i detta arbete.

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Även om jag delar åsikten att denna återhämtningsplan inte är så ambitiös som den borde vara är sanningen den att planen är ett resultat av en svårvunnen kompromiss i ICCAT och jag anser att vi, genom att godkänna den, tar ett enormt steg framåt och för första gången sänder ett mycket tydligt budskap till de personer som ansvarar för överfisket av denna art.

Hur som helst beror tonfiskens allvarliga tillstånd, såvitt Europeiska unionen kan se, på att vissa medlemsstater har tillåtit och till och med uppmuntrat en alltför stor tillväxt av sina Medelhavsflottor och på att kommissionen, trots att den varit fullt medveten om detta missbruk och den kontinuerliga underrapporteringen av fångster, inte har lyft ett finger för att åtgärda situationen förrän nu.

Denna underlåtenhet att ta ansvar är vad som har lett till att fisket stängs i alla medlemsstater, på grund av de skandalösa nyheterna i augusti om att två länder hade fiskat hela Europeiska unionens kvot.

På dessa grunder anser jag att det är viktigt att vi vid parlamentssammanträdet stöder Iles Braghettos betänkande, som omfattar mitt ändringsförslag, så att medlemsstaterna hädanefter kommer att tvingas lämna in en fiskeriplan i förväg, där det maximala antalet fartyg för det första anges och där landets fiskeansträngning för det andra är förenlig med dess kvot. Kommissionen har angett att den förespråkar ett införlivande i fiskeriplanen och vi hoppas att rådet också kommer att ställa sig bakom detta.

Jag beklagar dock att betänkandet inte tillåter några undantag för flottor som sedan urminnes tider har fiskat i Atlanten och fångat en försumbar mängd av gemenskapskvoten med mycket mer selektiva redskap. De personer som sysslar med detta traditionella fiske tvingas därför att betala för synderna i form av en obegränsad girighet hos de två medlemsstaters notflotta som jag nyss nämnde, även om de inte deltagit i detta fiske. Detta är en orättvisa som jag också hoppas att parlamentet och rådet kommer att korrigera.

Slutligen återstår bara för mig att be och uppmana kommissionen att vidta alla nödvändiga åtgärder, så att man när man fördelar gemenskapskvoten för nästa år ger vederbörlig kompensation till de medlemsstater som har tvingats upphöra med sitt fiske för att de kvoter som de hade rätt till utnyttjats av andra stater och så att det lämpliga tonnaget räknas bort från kvoterna för de ansvariga länderna som en verklig och effektiv gottgörelse.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag ser mycket positivt på kommissionens förslag om att införliva återhämtningsplanen för tonfisk som godkänts i ICCAT i rättsordningen och jag håller med kommissionen om att de åtgärder som planen omfattar, om de tillämpas korrekt, kommer att tillåta en gradvis återhämtning av bestånden i såväl Atlanten som Medelhavet.

Planen — och detta är en mycket viktig faktor för mig – beaktar de särskilda egenskaperna hos det traditionella fisket genom att föra in dem inom ramen för villkor och bestämmelser som kommer att förhindra denna fiskeriverksamhet från att straffbeläggas, samtidigt som den syftar till att kombinera bevarande av resursen med socio-ekonomiska aspekter.

I detta sammanhang vill jag informera kommissionsledamoten om att mitt land från början ville att en flexibilitetsnivå över minimistorlek skulle tillämpas för den traditionella flottan och därför begärde att en viss procentandel för den traditionella flottan skulle införlivas i kvoten för fångster på under 30 kg för den flottan.

Kommissionen hörsammade detta krav, förstod att traditionella fiskare som bedriver småskaligt fiske inte kunde tvingas betala för en situation som orsakats av stora industriella flottor, och samtyckte till att införliva denna åtgärd, även om den reducerade den till 2 procent i planen.

Herr kommissionsledamot! Det ställe där denna åtgärd införlivats, nämligen punkt 6 i bilaga, väcker tvivel angående tillämpningens geografiska räckvidd.

Om man begränsar åtgärden till fisket i Atlanten skulle det helt enkelt innebära att man beordrade den traditionella Medelhavsflottan att försvinna, vilket är en flotta som inte ens kan förflytta sig till fiskeområdena i Atlanten. Detta handlar om en historisk flotta som har verkat i århundraden utan att orsaka bestånden några problem, och all nedgång beror på den alltför stora kapaciteten inom notflottan i Medelhavet.

Herr kommissionsledamot! Åtgärden borde gälla för flottorna från alla länder som deltar i fisket, och inte bara för de länder som har atlantiska flottor. Algeriet, Tunisien eller Turkiet har också rätt att använda en del av sin kvot för att skydda sina traditionella flottor mot konkurrens från de industriella flottorna och jag anser inte att detta undantag, hur litet det än är, kommer att bidra överhuvudtaget till att minska effektiviteten hos återhämtningsplanen.

Därför ber jag kommissionen att beakta de tvivel som väcks genom införlivandet av åtgärden i punkt 6 i bilaga I och därför ber jag även kommissionens företrädare att göra allt de kan vid det pågående ICCAT-mötet för att klargöra att 2 procent av fångsterna kan fiskas av traditionella flottor i såväl Atlanten som Medelhavet.

Vad gäller det betänkande som vi diskuterar i dag vill jag informera föredraganden om att min grupp motsätter sig avskaffandet av undantagen för både minsta storlek och förbjudna områden, vilka är undantag som beslutades av ICCAT, liksom kommissionsledamoten sagt. Av samma skäl motsätter vi oss de nya ändringsförslag som lagts fram av Gruppen De gröna, och vi kommer att motsätta oss dem i morgon vid omröstningen.

  Alfonso Andria, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Till att börja med vill jag gratulera föredraganden, Iles Braghetto, till hans utmärkta arbete i fiskeriutskottet, vilket gjort att vi kan lägga fram en balanserad text vid morgondagens omröstning som i viss mån bygger på tidigare erfarenheter och som ändrar förordningen om återhämtningen av tonfisk på ett sätt som tveklöst förbättrar det.

Avskaffandet av undantagen för de fastställda kvoterna för tonfiskfångster, varav några ursprungligen behölls, och för fångster i östra Atlanten och i Adriatiska havet, är enligt min åsikt en av de stora framgångarna i detta parlamentsförfarande. Dessa undantag var inte tillräckligt berättigade ur biologisk synvinkel, eftersom Medelhavet och Atlanten har ett enda tonfiskbestånd, och de skulle till och med kunna allvarligt snedvrida konkurrensen eftersom de skulle kunna leda till ett mer intensivt fiske i de områden som inte är föremål för begränsningar. Kontroller skulle också bli svårare och tveklöst mindre effektiva.

Jag instämmer med föredraganden om att ekonomisk kompensation måste betalas till fiskarna under den förbjudna perioden och jag välkomnar också den föreslagna planen om att åter ta fällor i bruk.

Illegalt fiske, som anses vara ett av de stora gissel som undergräver skyddet av tonfiskbestånden, måste också kraftfullt bekämpas. Även om förslaget till förordning hanterar problemet med kontroller mer rigoröst än tidigare, borde de pågående skillnaderna i hur de olika medlemsstaterna tillämpar lagstiftningsbestämmelserna enligt min åsikt utjämnas. Enligt min åsikt behövs ett förbättrat samarbete mellan staterna för att harmonisera den nationella lagstiftningen om genomförandebestämmelser och det är i den riktningen som mitt ändringsförslag går.

Enligt min åsikt måste också ytterligare ett problem lösas: förvaltningen av tonfiskbestånden i Medelhavet kräver en global strategi i samråd med de andra länder som inte är medlemmar i ICCAT och som fiskar i Medelhavet. Jag tänker till exempel på den japanska flottan, eftersom målen för förordningen annars inte skulle nås.

Jag hoppas därför sammanfattningsvis att omröstningen ska ge stöd för den text som fiskeriutskottet enats om.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill också börja med att erkänna vår kollega Iles Braghettos arbete med detta betänkande. Liksom jag nämnde vid tidpunkten för diskussionerna i fiskeriutskottet, som byggde på rapporter som utarbetats av ett stort antal forskare, miljöorganisationer och till och med vissa delar av fiskerinäringen, anser jag att betänkandets titel borde ändras.

I stället för att hänvisa till en planerad förordning om upprättande av en återhämtningsplan för tonfisk, borde vi kalla det icke-återhämtningsplanen eller planen för tonfiskförintelse. Låt oss vara tydliga med detta: när den felaktigt döpta återhämtningsplanen antogs i ICCAT i Dubrovnik för ett år sedan varnade den vetenskapliga kommittén till och med i det skedet, och jag citerar, för att ”de preliminära resultaten allmänt sett antyder att det är osannolikt att de antagna åtgärderna, även om de är ett steg i rätt riktning, kommer att göra att planens mål uppfylls helt och hållet”. Den vetenskapliga kommittén sa också att om planen tillämpas perfekt och om den framtida rekryteringen ligger ungefär på 1990-talets nivå och inte påverkas av den aktuella nivån för den reproduktiva biomassan, finns det en 50 procents sannolikhet för återhämtning under 2023 med de nuvarande bestämmelserna.

Med andra ord kommer målen i återhämtningsplanen att vara svåra att nå om genomförandet inte är perfekt eller om rekryteringen understiger minskningen av den reproduktiva biomassan eller både och.

Jag upprepar att grunden för mitt anförande är vetenskapliga rapporter. Som om det inte vore nog har planen, som redan har tillämpats preliminärt under 2007, fungerat så dåligt i praktiken att Europeiska unionen har överskridit sin kvot med 26 procent, vilket genom en tidigare ej skådad åtgärd har gjort det obligatoriskt att inleda rättsliga förfaranden mot alla de länder som underlåtit att följa reglerna, särskilt Frankrike och Italien.

Det bekymrar mig naturligtvis att få höra att ett annat land, Spanien, kunnat exportera nästan 9 000 ton tonfisk under 2006, när det endast har rapporterat in fångster på 4 700 ton, liksom organisationer som Greenpeace eller Adena har noterat.

Slutligen vore det också intressant att höra vilka åtgärder som kommissionen och regeringarna avser att vidta för att kontrollera och till och med reducera fiskeflottans storlek, med tanke på att det minst sagt vore svårt att tro att det skulle gå att minska fångsterna när våra fartyg ökar i antal och kvalitet, och i merparten av fallen livnär sig på EU-stöd. Det ICCAT-möte som för närvarande äger rum i Antalya i Turkiet, som mina kolleger Marie-Hélène Aubert och Michael Earle närvarar vid, kommer att kunna ge oss vissa svar.

Jag anser dock att den direkta slutsatsen är både enkel och oroväckande: allt tyder på att situationen för beståndet är mycket värre än de mest optimistiska prognoserna. Vissa säger till och med att det nu inte finns någon återvändo. Med andra ord har jag med tanke på omständigheterna svårt att anse att den nvuarande planen borde kallas återhämtningsplan snarare än något annat.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Låt mig för det första också jag gratulera föredraganden till detta betänkande. Det är alltid svårt att åstadkomma återhämtning genom en återhämtningsplan. Den här är inte annorlunda än många av de andra fleråriga återhämtningsplanerna, men den här gången gäller det tonfisk. I likhet med alla andra hoppas jag verkligen att den här planen kommer att lyckas.

Jag har bara en erfarenhet, och det var med planen för torskens återhämtning i Irländska sjön. Under de åren fick inte fiskarna i området någon kompensation för att de inte fick fiska under den perioden. Jag tror inte att det blir rätt om man gör fel två gånger: om man talar om bevarande anser jag att man också måste vara beredd att betala ersättning – jag tycker inte att det finns något alternativ. Det går bra att kräva uppoffringar, men de har också ett pris.

Jag inser att det här betänkandet är oerhört känsligt för fiskare som kommer från Medelhavet och för dem som fiskar i Atlanten. Så från ekonomisk och social synpunkt kommer det att bli ytterst svårt för dem. Under dessa omständigheter kommer dessa bestämmelser också att bli mycket smärtsamma för fiskarna i regionen. Det är dock av avgörande betydelse att bevara och skydda tonfiskbeståndet.

  Paulo Casaca (PSE). - (PT) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag vill också gratulera vår föredragande Iles Braghetto till hans utmärkta arbete, och jag vill börja med att säga att det mest slående exemplet på oförmågan hos den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken att garantera fiskets hållbarhet är den situation vi nu står inför med tonfisk i särskilt östra Atlanten och Medelhavet. Detta uppmärksammades nyligen i en mycket intressant studie beställd av generaldirektoratet för fiske, som Joe Borg gjorde sig besväret att offentliggöra, vilket jag nu tackar honom för.

Faktum är att de tuffa åtgärder som vi nu ser på detta område, med en fullständig stängning av fisket före årets slut, ett försök att avveckla en avsevärd del av flottan och risken för en fullständig förlamning av verksamheten, även om detta kanske inte gör att målen nås, är en direkt konsekvens av en syn på den gemensamma fiskeripolitiken genom vilken förvaltningsbesluten åtskiljs från deras tillämpning och kontroll, och genom vilken fiskesamhällena och myndigheternas skyldigheter har undergrävts genom en exklusiv europeisk behörighet som trots det inte har utövats av den part som förespråkar den.

Miljömässigt hållbara men ekonomiskt mindre lönsamma fiskeredskap för fiske med fasta linor har tvingats konkurrera med modern teknik och oerhört sofistikerade resurser som var ojämförligt mer lönsamma på kort sikt, men miljömässigt ohållbara, och vissa diskriminerande åtgärder mot den senare typen av fartyg framkommer inte slutligen förrän nu. Jag vill ställa mig bakom och betona mitt totala stöd för vad min kollega Rosa Miguélez Ramos sa här om att det är väsentligt att gynna traditionella fiskemetoder.

Det förestående hotet med ett kommersiellt avskaffande av tonfiskfisket borde få oss alla att fundera över vad som omgående måste göras när det gäller den gemensamma fiskeripolitiken i sin helhet.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag instämmer i merparten av Iles Braghettos åsikter om återhämtningen av tonfiskbestånden. Jag tror att vi alla vill ha hav med tillräckliga fiskbestånd.

Låt mig dock framföra två farhågor. Till att börja med finns det planer på att inrätta ett system genom vilket fiskefartyg skulle lägga fram en detaljerad fiskeplan för tonfisk, för att garantera större kontroll. Jag anser att den situation som skulle skapas genom denna fiskeplan endast skulle vara genomförbar för stora fiskefartyg som endast fiskar efter tonfisk, och inte för små fartyg som fiskar efter tonfisk och annan fisk.

Vi vill alla kontrollera fisket efter tonfisk, men vi vill inte utesluta nationer med små fartyg. Dessutom finns det en stark fisketradition här.

För det andra hänvisar jag till ändringsförslag 3, som kopplar samman kapaciteten hos uppfödningsanläggningarna med den nationella kvoten. Uppfödningen av röd tonfisk inom EU utförs i andra länder än de med stora kvoter.

Mitt land till exempel är inte ett av de land som gynnats i fråga om kvoter. Å andra sidan har vi komparativa fördelar när det gäller tonfiskuppfödning. Varför borde vi reducera kapaciteten hos våra enheter till nivån för vår kvot?

Låt mig avslutningsvis nämna det oacceptabla faktum att fiske efter tonfisk förbjöds i september, eftersom två EU-länder fångade kvantiteter som borde ha räckt för alla medlemsstater tillsammans. Dessa länder måste bli föremål för lämpliga sanktioner. Å andra sidan borde de länder som berövats sina fiskerättigheter i år vara de som nästa år först får den procentandel som de berövats. Under tiden borde vi hitta sätt att snabbt kontrollera fiskefångsterna.

  Robert Navarro (PSE) . – (FR) Herr talman! Låt mig börja med att tacka föredraganden, Iles Braghetto, för hans utmärkta arbete. Eftersom ICCAT-förhandlingarna fortfarande pågår vet vi inte ännu vad ödet för med sig för våra fiskare nästa år. Vad vi vet är att något mycket allvarligt hände i sommar och att vi måste genomföra en noggrann granskning av systemen för övervakningen av fångsterna. Kommissionen har lyckligtvis haft denna uppgift, även om jag befarar att några av de åtgärder som föreslogs förra månaden för att avskaffa illegalt fiske inte kommer att få ett alltför positivt mottagande i rådet.

Jag hoppas att Gemenskapens kontrollorgan för fiske vad som än händer kommer att lyckas med att införa en verklig samordning av de europeiska ansträngningarna för att utföra de nödvändiga kontrollerna, eftersom de nationella övervakningssystemen inte fungerar. Det går ju bra för våra spanska, portugisiska och grekiska vänner att orera om de franska och italienska flottornas beteende och bristen på övervakning i dessa två länder. Alla vet hur det egentligen ligger till! Vi vet alla att alla länder har dolt den illegala verksamheten i sin egen fiskeflotta under alltför lång tid. Därför behöver vi en mer rigorös kontroll på EU-nivå, vad vi än tycker om det, och därför är jag övertygad om att vi behöver en europeisk kustbevakning.

Vi måste också diskutera sanktioner för detta överfiske. Det är mycket sannolikt att ICCAT kommer att besluta att straffbelägga gemenskapen, och sedan måste vi i vår tur straffbelägga de medlemsstater som har felat. Den franska regeringen har högljutt talat om att vägra att kompromissa och har varnat för att huvuden kan komma att rulla. Personligen hoppas jag att dessa sanktioner – som inte skulle ha varit nödvändiga om övervakningssystemet hade varit effektivt – kommer att vara hårda men rättvisa och balanserade. Jag hoppas också att de som sysslar med traditionellt fiske efter tonfisk – vilket inverkar mindre på bestånden – inte kommer att straffas för andras fel.

Eftersom experterna tydligt har fastställt att den europeiska flottans kapacitet har varit oproportionerlig till tonfiskbestånden vill jag slutligen ta detta tillfälle i akt att fråga kommissionsledamoten vilka resurser som avsätts för att omskola de fiskare som kommer att tvingas upphöra med sin verksamhet.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka ledamöterna för de intressanta synpunkter som de har framfört.

Något som har framkommit i den här debatten är insikten om att vi har ett gemensamt mål, nämligen att på ett verkningsfullt sätt åtgärda den svåra situationen för tonfisken. Det bästa sättet att komma till rätta med beståndets dåliga skick är att genomföra ICCAT:s återhämtningsplan. Således tackar jag parlamentet för dess förslag om nationella fiskeplaner, ett effektivt redskap för att trygga efterlevnaden i fråga om överkapacitet.

När det gäller undantagen kan inte kommissionen ändra innehållet i den plan som ICCAT har antagit. Alla undertecknarna har godkänt dessa undantag. Låt mig påminna er om att undantagen beviljades för icke-industriella flottor och en del säsongsflottor eftersom deras inverkan på fångsterna är obetydlig. Dessutom innefattar undantagen en rad strikta villkor, såsom ett begränsat antal fartyg, begränsade fångster och särskilda hamnar. När detta är sagt kan återhämtningsplanen ses över 2010 på grundval av nya vetenskapliga rön eller konstaterade brister i genomförandet.

När det gäller den fråga som Rosa Miguélez Ramos tog upp, om en vidare utökning till att omfatta de två särskilda fallen i Atlanten och Adriatiska havet, så är dessa specifika, små och obetydliga fall. En utvidgning av dem till att omfatta andra områden kräver att avtalet om ICCAT:s återhämtningsplan ändras. Det kan absolut inte göras i år. Vi vill inte öppna ICCAT:s plan igen. En översyn ska göras 2008, men mot bakgrund av kritiken mot de båda undantagen tror jag att det kommer att bli oerhört svårt att utöka dem ännu mer.

Överkapaciteten kommer att hanteras genom de nationella planer som medlemsstaterna ska lämna in, och i dem måste kapaciteten balanseras mot fångsterna. Dessutom har vi i våra diskussioner i rådet lyckats införa förstärkta kontrollåtgärder för att förbättra efterlevnaden. Under 2008 kommer vi också att koncentrera oss på att förstärka kontrollerna i allmänhet.

Vi insisterar också på att medel ur Europeiska fiskerifonden ska avsättas för avveckling av fartyg i de medlemsstater som har överkapacitet, i synnerhet när det gäller fiske av tonfisk.

När det gäller att se till att andra fiskefartyg, det vill säga fartyg från tredjeländer, följer ICCAT:s bestämmelser gäller dessa bestämmelser alla undertecknarna, och vi förväntar oss att de alla följer villkoren i återhämtningsplanen för tonfisk. Om de inte gör det kommer vi att ta upp det med dem i ICCAT och bilateralt. Om de vägrar att fullgöra sina åtaganden så kommer vi att överväga andra åtgärder som kan vidtas.

När det gäller frågan om två länders överfiske har jag redan sagt att vi stöder de nationella fiskeplanerna, och det finns med i ordförandeskapets kompromiss, som jag hoppas att alla medlemsstater kommer att stödja vid rådets möte i november.

De överfiskade mängderna måste återbetalas, och det kom vi överens om i Antalya. Följden kommer att bli en årlig minskning med 1 480 ton för perioden 2009–2011. Kompensation till stater som fiskar mindre än kvoterna kommer att utgå från och med 2008.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Francesco Musotto (PPE-DE), skriftlig. – (IT) Braghettobetänkandet innehåller mycket som vi måste tänka på när det gäller genomförandet av återhämtningsplanen för tonfisk. I planen införs stora begränsningar av fisket, mot bakgrund av behovet att skydda bestånden med en utrotningshotad art. Det finns dock en risk för att initiativet inte kommer att vara effektivt om Europeiska unionen underlåter att vidta åtgärder för att motverka dess socio-ekonomiska inverkan. Betänkandet ska berömmas för att det belyser denna klyfta och föreslår lämpliga instrument för en effektiv tillämpning av kommissionens och ICCAT:s rekommendationer.

Vad gäller de socio-ekonomiska aspekterna är fiske efter tonfisk en traditionell verksamhet och den enda inkomstkällan för tusentals familjer: om det skulle stängas helt och hållet skulle fiskarna behöva finansiell ersättning från Fonden för fiskets utveckling.

Medlemsstaterna måste också tillämpa böter för illegalt fiske, som är den verkliga orsaken till beståndens utarmning. Det tjänar inte mycket till att läxa upp ärliga fiskare om det inte finns några instrument för att stoppa dessa rovgiriga personer till havs.

Till sist måste man kräva ömsesidighet från länderna utanför EU: det tjänar ingenting till att offra våra fiskare för att skydda arten om de andra länderna, och då tänker jag på Libyen och Turkiet såväl som på Kina och Japan, inte också tillämpar stränga restriktioner i sina hav. Samtidigt som de skulle ha en konkurrensfördel mot de europeiska fiskarna, skulle problemet med utarmningen av tonfisk inte lösas.