Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 14 november 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Det europeiska intresset - För framgång i en globaliserad värld (debatt)

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Det gläder mig att se att två av gruppordförandena till slut kommit hit. Det var nära att jag inte såg en av dem, men där skyndar han sig nu till sin plats.

Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om det europeiska intresset - för framgång i en globaliserad värld.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Globaliseringen är inte bara en företeelse som måste ses mot bakgrund av sina ekonomiska följder och tekniska konsekvenser. För er, för medlemmarna av Europeiska unionens råd och faktiskt för oss allihop är det i grund och botten en politisk fråga. Det handlar om människor som förlorar sina arbeten, krisdrabbade regioner, ekonomiska sektorer som försvinner och nya säkerhets- och miljöhot, men det handlar också om nya arbetstillfällen, nya produktionssektorer och lägre priser på en lång rad produkter, vilket möjliggör en bättre fördelning av de ekonomiska resurserna och ökad handel med varor och tjänster.

Globaliseringen har gynnat uppkomsten av ett aldrig förut skådat utbyte av idéer och kontakter mellan människor. Möjligheterna till ökad rikedom, i både ekonomisk och kulturell bemärkelse, är enorma, men det är också riskerna för nya globala obalanser av olika slag. Vi står inför utmaningen att fastställa formerna för detta nya och allt instabilare ömsesidiga beroende i en allt mindre värld. Att komma underfund med och reglera globaliseringen är framför allt en central fråga för våra demokratier och för själva innebörden i en effektiv demokrati. Kommer vi att kunna se till att den politiska kontrollen över grundläggande val som gäller det ekonomiska styret och en mängd andra aspekter av vårt liv blir kvar hos vårt folk och våra valda företrädare?

Jag är övertygad om att vi européer kan vara effektiva på olika avgörande områden endast om vi kan tillhandahålla nya, gemensamma politiska lösningar på vår tids allvarligaste problem, t.ex. ekonomisk tillväxt och skapande av sysselsättning, miljöskydd, energi, migration och kampen mot terrorismen.

EU har aktualiserat sin interna politik för att säkra konkurrenskraft och en rättvis och hållbar utveckling. Stärkande av den sociala sammanhållningen och respekt för miljön bör vara vägledande för ekonomiska reformer. Investeringar i forskning, innovation och utbildning måste ge tillväxt och sysselsättning. Men vi är inte ensamma, och det vore oansvarigt att vända sig inåt i övertygelsen om att egenintresse kan vara effektivt. I den nya världen finns inga verkningsfulla murar eller fästningar. Vi måste samarbeta med andra länder och regioner för att åstadkomma resultat som gynnar alla.

Oavbruten och varaktig stabilitet, frihet, säkerhet och rikedom kan åstadkommas endast om de utgör delade värden. Detta är EU:s kall. Vi måste leda och forma globaliseringen i överensstämmelse med våra principer och värden och se på omvärlden med vidsynthet, som vi gjort under de bästa stunderna i vår gemensamma historia.

EU och dess medlemsstater har visat att de genom att samarbeta kan lösa gemensamma problem och ta sig an gemensamma utmaningar med utnyttjande av sin 50-åriga erfarenhet av integration. Genom det nya Lissabonfördraget införs effektivare och tydligare institutionella villkor för att EU ska kunna spela sin roll i världen. Utmaningen består i att bevara och stärka det vi har åstadkommit under den tiden och finna sätt att försvara våra intressen och sprida våra gemensamma värden utanför våra gränser.

Den förnyade Lissabonstrategin har gett EU de ramar som krävs för att ta itu med denna utmaning. Inledningen av en ny förvaltningscykel ger oss tillfälle att överväga vilken väg vi vill gå. Det meddelande från kommissionen som vi diskuterar i dag är en utmärkt utgångspunkt för debatten och låg till grund för diskussionen mellan stats- och regeringscheferna vid det informella mötet i Lissabon den 19 oktober. Vårt arbete i rådet baseras på detta dokument, och syftet är att utarbeta ett textpaket som ett bidrag till förberedelserna inför Lissabonstrategins nästa cykel.

Vid Ekofinrådets möte den här veckan antogs slutsatser, vid konkurrenskraftsrådets möte den 22 november kommer också en del texter att godkännas, och sysselsättningsrådet planerar att vid sitt möte den 5–6 december anta slutsatser om den europeiska sysselsättningsstrategins framtid inom ramen för Lissabonstrategins nästa cykel. Andra rådskonstellationer har behandlat frågor med anknytning till förberedelserna inför den nya cykeln. Jag kan bekräfta att vi i princip håller med kommissionen: den förnyade Lissabonstrategin måste även fortsättningsvis utgöra den lämpliga ramen för EU:s respons på de stora utmaningar vi står inför, särskilt globaliseringen. EU gör stora framsteg. De mål som fastställts på de fyra prioriterade områden som valdes ut 2006 – sysselsättning, kunskap och innovation, företagsklimat samt energi och klimatförändring – behåller sin relevans.

Huvuddragen i den nya cykeln måste handla om att bevara den stabilitet som krävs för att konsolidera resultaten. Det är samtidigt viktigt att göra anpassningar och förbättringar så att den förnyade Lissabonstrategin kan nå sin fulla potential. Vi måste utnyttja den energi som frigjorts genom de framsteg som redan gjorts och prioritera att öka takten i reformerna för att stärka våra ekonomier.

EU har ett globalt ansvar och måste förbereda sig bättre för globaliseringen genom en strategisk, sammanhängande och beslutsam strategi på global nivå. Samtidigt måste vi fortsätta att beslutsamt genomföra åtgärder på nationell nivå som gör att vi mer effektivt kan hantera de problem som uppstår till följd av demografiska förändringar, de offentliga finansernas kvalitet och långsiktiga hållbarhet, arbetsmarknaden, sysselsättningen, den sociala sammanhållningen, den inre marknaden, konkurrenskraft, forskning och innovation, energi och klimatförändring samt utbildning.

EU:s Lissabonprogram har dessutom en viktig roll att spela i den nya cykeln genom att erbjuda effektivare garantier för den nödvändiga konsekvensen i reformerna. Parlamentets och rådets egenansvar måste stärkas, och utbytet av god praxis mellan medlemsstaterna måste utvecklas. Migration spelar en viktig roll i samband med globalisering genom att bidra till en ökad tillväxtpotential och underlätta anpassning. Enligt en ny rapport som lagts fram för rådet den här veckan om hur denna situation påverkar arbetskraftens rörlighet främjas befolkningstillväxten i EU i allt högre grad av migrationsströmmar, och det bör noteras att de på ett avgörande sätt bidrar till den flexibilitet som krävs för att hantera kriser och kompensera för en låg rörlighet mellan regioner.

I detta globaliserade sammanhang måste Lissabonstrategins externa dimension stärkas och utvecklas, så att EU:s politiska och ekonomiska målsättningar och sociala och miljömässiga normer kan spridas utanför dess gränser. Som ni vet var det denna fråga som behandlades under stats- och regeringschefernas diskussion vid det informella mötet i Lissabon, där vi gick närmare in på frågor som finansmarknadens instabilitet och klimatförändringen. Denna intressanta och stimulerande politiska debatt, där även Europaparlamentets talman deltog, stärkte vår framtidstro.

Som den portugisiske premiärministern José Sócrates redan har påpekat här är EU skyldigt att leda globaliseringsprocessen och har förmågan att göra det genom att utnyttja de nya möjligheter som uppstått, även när det gäller utbyte av idéer och kultur. Genom att stärka förbindelserna mellan folken och det ömsesidiga beroendet mellan nationer bidrar EU på ett avgörande sätt till fred och global stabilitet. EU har de politiska och institutionella förutsättningarna för att på ett konsekvent sätt hantera de utmaningar som globaliseringen ger upphov till på det ekonomiska och sociala området och miljöområdet, och kan därför påverka globaliseringsprocessen. Vi behöver ett starkare strategiskt samarbete med våra partnerländer för att kunna utveckla en ny global agenda, där ömsesidig marknadsöppning och förbättrade normer på det miljömässiga, sociala, finansiella och immaterialrättsliga området kombineras med behovet av att stödja utvecklingsländernas institutionella kapacitet.

Som den portugisiske premiärministern också tillkännagav i slutet av det informella mötet i Lissabon kommer en förklaring från EU om globaliseringen att antas vid EU-toppmötet den 13–14 december. Detta kommer att utgöra en tydlig signal till medborgarna och till världen om de europeiska ledarnas beslutsamhet och engagemang för att öka EU:s förmåga att påverka globaliseringsagendan och komma fram till de rätta lösningarna.

De utmaningar som ligger framför oss är både svåra och stimulerande, och det portugisiska ordförandeskapet kommer att fortsätta att ge sig i kast med dem. Vi räknar som vanligt med Europaparlamentets stöd när det gäller att främja och utveckla insatser på europeisk och nationell nivå som beslutats på global nivå och ger EU möjlighet att fullgöra sitt ansvar i det globala sammanhanget och hantera de framtida utmaningarna med framgång.

Det händer att vi glömmer vad EU betyder för så många människor i vår globaliserade värld. Bilderna av utmattade migranter på våra stränder är en grym påminnelse om den verkligheten och om hur privilegierade vi är här i Europa, som har blivit en bastion av hopp – hopp om att det är möjligt att bygga upp en modell där frihet, ekonomisk tillväxt, social rättvisa och miljöskydd kombineras på grundval av partnerskap, samarbete och delat ansvar.

Det är inte bara vår framgång som européer som står på spel. En starkare union för en bättre värld är som ni vet mottot för vårt ordförandeskap, och det är vår uppriktiga mening att EU måste spela en avgörande roll i uppbyggnaden av en rättvisare och mer balanserad värld.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (PT) Herr talman, herr statssekreterare för EU-frågor och företrädare för rådets ordförandeskap, mina damer och herrar! Globaliseringen är den centrala frågan för den här generationens européer. Det är en fråga som berör alla medborgares liv på ett eller annat sätt, och det är därför passande att den hamnat högst upp på EU:s agenda.

Som ni vet är jag personligen övertygad om att EU:s agenda för 2000-talet främst måste struktureras kring globaliseringstemat, samtidigt som vi givetvis behåller de värden och principer som alltid genomsyrat EU-projektet. Men globaliseringen måste också ses som en möjlighet för EU att försvara och hävda sina intressen i vår värld, där det ömsesidiga beroendet tilltar. Jag är därför mycket glad över att få delta i Europaparlamentets debatt om denna fråga.

Som statssekreteraren nyss sa gav det dokument som kommissionen utarbetade i förra månaden upphov till en utmärkt debatt vid Europeiska rådets informella möte i Lissabon. Särskilt uppmuntrande var det stimulerande samförstånd som nåddes om våra idéer kring hur globaliseringen bör hanteras. Jag vill också tacka det portugisiska ordförandeskapet för dess ständiga stöd för denna globala europeiska agenda och för strävan att ge Lissabonstrategin en dimension som kan svara upp mot globaliseringens utmaningar.

Vi stöder också tanken på en förklaring om globaliseringen vid Europeiska rådets möte i december. Det vore ett utmärkt sätt att befästa detta samförstånd, som också måste främjas här i Europaparlamentet genom utarbetande av ett gemensamt resolutionsförslag om denna viktiga fråga.

EU har i själva verket utvecklat ett successivt och i sanning europeiskt gensvar på globaliseringen, som innebär att européerna uppmanas att utnyttja denna företeelse på bästa sätt. Detta gensvar utgör dock ett erkännande av de berättigade farhågorna hos dem som står inför förändring, eftersom vi inte får glömma att en del människor kan komma att drabbas negativt och vi måste ha en lösning även för dem.

Jag anser att det europeiska intresset består i att finna den rätta balansen, men det får under inga omständigheter handla om ett gensvar som präglas av fruktan eller uppgivenhet, utan det måste bygga på tillförsikt. Ett nytt intresse har faktiskt visat sig under de senaste månaderna: turbulensen på finansmarknaderna har visat att den europeiska ekonomins hälsotillstånd hänger samman med den globala utvecklingen, medan extrema klimatförhållanden har visat de allvarliga konsekvenserna av klimatförändringen och tydliggjort att det blir alltmer brådskande att finna en lösning på detta problem. Vi ser varje dag att jobben i EU, energin i EU och folkhälsan och livskvaliteten i hela EU påverkas av en global dimension.

Herr talman! Jag är övertygad om att vår utgångspunkt bör vara förtroende. Vi har erfarenhet av att vara världens största ekonomi och dess största exportör. Vi har skapat innovativa sätt att ta itu med nya problem – se bara på handeln med utsläppsrätter – och vi har tydliga grundregler som har varit oss till stor nytta.

För det första har vi ett ansvar att skydda våra medborgare utan att vara protektionistiska. Vår politik bör ha en inriktning som gör att andra slår in på samma väg som vi, och öppnar sig. Vi bör inte stänga några dörrar, utan snarare få dem att öppna sina. För Europa, som är världens största exportör, skulle protektionism vara en självförgörande doktrin.

För det andra är vi öppna, men inte naiva. Det betyder att vi inte ägnar oss att ge gratis skjuts åt dem som inte respekterar vissa grundprinciper. Det var det som var andan i våra förslag nyligen för att se till att reglerna om energiinvesteringar tillämpas på företag i tredjeländer.

För det tredje finns det många fördelar med ett regelbaserat system, och tack vare sin erfarenhet har Europeiska unionen unika förutsättningar att skapa en bra grund för regleringar på global nivå – ett konkret sätt att forma globaliseringen. Låt oss vara ärliga: om vi ska ha öppna ekonomier behöver vi vissa regler. Marknaderna kan inte fungera utan institutioner, och i Europeiska unionen har vi mer erfarenhet än någon annan av att sammanföra olika regler och nationella erfarenheter. Därför tror jag verkligen att vi är bättre rustade än någon annan i världen att forma globaliseringen – inte att tvinga på utan att föreslå vår modell för den globaliseringsfas som vi nu går in i.

Vi har också en del verktyg som hjälper oss att möta globaliseringen med tillförsikt. Det har aldrig stått klarare att euron är en stabiliserande kraft i det internationella ekonomiska systemet. Möjligheten att använda EU-rätten för att sätta upp bindande mål för växthusgaser och förnybara energikällor ger oss också en trovärdighet utan like, och vi har ett väletablerat redskap för reformer i Europa i form av den förnyade Lissabonstrategin.

När vi nylanserade Lissabonstrategin 2005 försökte vi förfina den på olika sätt. Vi ökade egenansvaret och ansvarsskyldigheten genom ett fastställt partnerskap mellan medlemsstaterna och kommissionen. Vi klargjorde vilket arbete som skulle utföras genom landsspecifika rekommendationer. Alla medlemsstaterna har nu egna nationella reformprogram och alla medlemsstaterna accepterar att vi kollektivt bemödar oss att gå vidare med dessa reformer. Vi har också på nytt fokuserat unionens finansiella instrument på tillväxt och sysselsättning.

Nu börjar detta bära frukt. Trots dagens problem har situationen förbättrats: nästan 6,5 miljoner nya arbetstillfällen har skapats i Europeiska unionen med 27 medlemmar de senaste två åren, och 8 miljoner förväntas tillkomma under perioden 2007–2009. Lissabonreformerna har utan tvivel förstärkt den europeiska ekonomins tillväxtpotential.

Det finns emellertid inget utrymme för självbelåtenhet: uppgiften är långt ifrån slutförd. Medlemsstaterna och unionen måste driva reformerna vidare. Det är bästa sättet att göra våra ekonomier mer flexibla med osäkra ekonomiska utsikter.

De fyra områden som prioriterades 2006 ger Lissabon den rätta inramningen: forskning och innovation, bättre företagsklimat (kamp mot byråkrati och främjande av bättre investeringsvillkor), större anställbarhet och de stora frågorna om energi och klimatförändringar. Dessa områden, och definitionerna av dem, har gett strategin en mycket tydligare inriktning. Naturligtvis är dessa områden också intimt sammanflätade. Vi kommer aldrig att bli en kunskapsbaserad ekonomi med låga koldioxidutsläpp utan en högt kvalificerad arbetsstyrka, mer forskning och mer innovation.

Så jag vill understryka detta om forskning och innovation. Jag vill ta tillfället i akt att tacka Europaparlamentet för dess stöd för kommissionens krav i fråga om kunskapstriangeln forskning, utbildning och innovation. Ja, jag vill tacka er och fästa er uppmärksamhet på behovet av att vi samarbetar för att behålla Galileoprojektet som ett stort europeiskt projekt, och jag vill också tacka er för ert stöd för EIT-projektet.

Vi gör framsteg med behovet av ett europeiskt område för kunskap. En av nyheterna i vårt dokument var ju just att vi presenterade tanken på en femte frihet – fri rörlighet för kunskap i Europeiska unionen.

Vi kommer aldrig att kunna skapa en ny dynamik om vi inte har det rätta klimatet också för våra små och medelstora företag. Det finns 23 miljoner små och medelstora företag i Europa. Så därför tror jag att alla dessa områden sammantagna kan skapa en god cirkel som befrämjar alla våra mål samtidigt.

När vi förbereder oss för att lansera nästa treårscykel måste vi uppdatera strategin mot bakgrund av gjorda erfarenheter och nya omständigheter. Det måste finnas en större inriktning på den sociala dimensionen. Mer investeringar i utbildning för alla åldrar är det bästa vapnet mot bristande jämställdhet och social utslagning, och som jag sa tidigare är det inte alla som tjänar på globaliseringen. Om vi vill vara säkra på att Europeiska unionens medborgare stöder vår agenda bör vi framdeles ta till oss oron över den sociala dimensionen. Därför har kommissionen till exempel föreslagit en korrigering av globaliseringsfonden, just på grund av att vi redan från början insåg att vi måste komma med konkreta svar på de här områdena.

Det är särskilt uppmuntrande att arbetsmarknadens parter har kommit överens om de flexicurityprinciper som kommissionen föreslog i våras. Vid Europeiska rådets informella möte i Lissabon fick vi höra mycket goda nyheter om denna överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter i EU. Jag hoppas att Europeiska rådet kan stödja dessa principer vid sitt möte i december. Detta ger medlemsstaterna en mycket god grund för att skapa en bättre balans mellan flexibilitet och trygghet på sina arbetsmarknader.

Kraftfullt genomförande av återstående reformer, starkare betoning på kunskap och utbildning, konkreta åtgärder för att omvandla EU till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp: dessa är enligt vår mening de prioriterade frågorna under nästa skede.

De integrerade riktlinjerna är ett viktigt instrument för samordning, en gemensam ram inom vilken olika medlemsstater kan gå vidare med sina egna nationella reformprogram. Analys och återkoppling från medlemsstaterna visar att riktlinjerna fungerar. De är grunden för EU:s Lissabonprogram. Min inställning är att de visserligen behöver uppdateras, men om det inte är något fel på dem bör vi inte ändra på dem.

Vi behöver också göra mer för att se till att Lissabonstrategin går vidare i jämn takt i alla medlemsstaterna: om reformtakten är långsammare i en medlemsstat påverkar det självfallet de andra. Vi behöver också en större delaktighet från parlament, arbetsmarknadens parter och lokala och regionala myndigheter.

Parlamentets engagemang för Lissabonstrategin har varit avgörande för att hålla takten uppe. Tillsammans med vice ordförande Günter Verheugen och hela kommissionen ser jag verkligen fram emot att få fördjupa vårt gemensamma arbete när vi nu går in i nästa skede av Lissabonstrategin.

Kopplingen mellan globalisering och Lissabon ger oss ett utmärkt tillfälle att visa att den europeiska ekonomiska agendan i dagens läge inte är något frivilligt komplement: den är nyckeln till en framgångsrik framtid för Europa. Ekonomiska reformer, en global vision och en ekonomi med låga koldioxidutsläpp: dessa mål är sammanflätade och arbetet för att nå dem måste bedrivas parallellt. Det är bara Europeiska unionen som kan tillhandahålla den omfattning och sammanhållning som Europa så väl behöver. Bara tillsammans kan vi arbeta för det som vi i vårt dokument kallar ”det europeiska intresset”.

Låt mig sluta med att säga att jag verkligen anser att det inte bara är ett europeiskt intresse. Jag tror verkligen att världen, i globaliseringens tidevarv, också behöver ett mer engagerat Europa, där vi skyddar och försvarar våra intressen men också upprätthåller våra värden – frihet och solidaritet.

(Applåder)

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman – min bäste Hans-Gert – herr rådsordförande Manuel Lobo Antunes, herr kommissionsordförande José Manuel Barroso! Globaliseringen är inte något abstrakt begrepp i våra medborgares ögon. Det är en verklighet som påverkar vanliga européer varje dag, och de förväntar sig att deras regeringar och institutioner ska finna lösningar på de problem det medför.

Våra medborgare har höga förväntningar på EU i det här avseendet. De förväntar sig skydd och säkerhet – fysiskt skydd mot terroristhot och dessutom skydd mot finansmarknadernas nycker. Men de förväntar sig också att vi ska garantera deras livsmedelsförsörjning och livsmedelssäkerhet. Ändå ledde kraftigt ökade spannmålspriser så sent som i somras till att konsumentpriserna sköt i höjden. De europeiska konsumenterna behöver garantier för att billiga, importerade produkter är säkra i alla avseenden. Detta är en särskilt aktuell fråga. När julen nu närmar sig måste vi kunna försäkra föräldrar och mor- och farföräldrar om att de leksaker de köper i julklapp till barnen inte utgör en fara för deras hälsa.

Globaliseringen måste ge välstånd, men den måste också vara rättvis och förenad med etiska regler, t.ex. förbud mot utnyttjande av barn. Globaliseringen får inte byggas på bekostnad av de svagaste – den måste vara ett instrument för att bekämpa orättvisa inte bara i enskilda länder utan även mellan länder. Globaliseringen måste syfta till att öka köpkraften för samhällets svagaste. Vi har alltid förespråkat frihandel, men handeln måste baseras på strikta regler. EU:s öppenhet mot omvärlden är en drivkraft i den globala ekonomin, och många företag är angelägna om att etablera sig i Europa. De måste följa våra regler och rätta sig efter våra normer i fråga om hälsa, miljö och konsumentskydd.

EU har under loppet av 50 år lyckats skapa en fungerande inre marknad, där harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning alltid har varit grundläggande. EU har en roll att spela när det gäller att exportera sin kunskap och bidra till högre standarder för produktion och kvalitetskontroll i partnerländerna. Detta arbete pågår redan med många av dem. Det framgångsrika första mötet i transatlantiska ekonomiska rådet, som hölls i Washington i fredags, är ett positivt tecken, och vi måste nu öka ansträngningarna för att påminna Brasilien, Kina och Indien om deras ansvar. Vi går något försiktigare fram med Afrika.

För att möta de yttre utmaningarna måste vi, för det första, stärka vår egen gemensamma marknad genom större investeringar i forskning och utveckling och, för det andra, säkra bättre samordning av forskning och innovation medlemsstaterna emellan. Globaliseringen erbjuder nya möjligheter men kräver också anpassningsarbete, t.ex. i form av utbildning genom hela arbetslivet.

Min grupp välkomnar de nya initiativen inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning, och även den ”Small Business Act” som kommissionen föreslår, eftersom små och medelstora företag fortfarande har oerhört stor betydelse för stabilitet och sysselsättningsskapande i Europa.

Som politiker uppmanas vi allt oftare att ta itu med den utmaning som energiproblemen utgör. Innan EU har en gemensam politik för trygg energiförsörjning och miljösäkerhet kommer unionen fortfarande att vara sårbar. Med ett oljepris på nästan 100 US-dollar per fat befinner sig vårt Europa i en kritisk situation. Vi behöver en europeisk energipolitik som kan garantera försörjningstrygghet och hållbar tillväxt inom denna sektor. Vi måste inleda en grundlig undersökning av förnybara energikällor och utreda vilken energiförsörjningspotential som finns i kärnkraft för civilt bruk.

Alla diskussioner om dessa frågor måste hållas öppet, för att öka människors medvetenhet och säkra deras stöd för våra åtgärder. Vad vi vill ha är renare, effektivare och säkrare energi för Europa. EU måste klargöra sina intressen, inte bara med avseende på handel och den globala ekonomin utan även när det gäller kultur, språk och tradition. Genom att försöka komma fram till gemensamma lösningar på globaliseringens utmaningar kommer vi att skaffa oss förmåga att skydda våra medborgares berättigade intressen, utan att vara protektionistiska.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Rubriken för denna debatt återspeglar det faktum att Europaparlamentet tillsammans med rådet och kommissionen ska diskutera den roll som EU – EU:s institutioner och dess medlemsstater – har för avsikt att spela i hanteringen av globaliseringens möjligheter och risker. Vi måste därför klargöra – vilket vi kommer att göra med dagens debatt – att globaliseringens följder kan betraktas på olika sätt och kan hanteras med hjälp av olika konkurrerande metoder.

Förhandlingarna om den resolution som ska antas i dag har visat att det finns stora, i många avseenden avgrundsdjupa, skillnader mellan de uppfattningar som råder till höger här i kammaren och det som vi i den socialdemokratiska gruppen vill. Det vi säger i denna debatt kommer därför att definiera våra parametrar för bedömning av vilka roller institutionerna bör ha, särskilt kommissionen. Nu när jag lyssnat mycket uppmärksamt på er, herr kommissionsordförande, och på Joseph Daul, kan jag säga att vi är överens på vissa punkter men att det också finns en del skarpa skillnader.

Alla som kandiderar till posten som kommissionens ordförande, i dag eller i framtiden, kommer av vår grupp att värderas med utgångspunkt i vissa nyckelkriterier som gäller framför allt hans eller hennes uppfattning om kommissionens roll i den globaliserade ekonomin. Samordningen av den makroekonomiska politiken, för att använda jargong, eller det som vi också skulle kunna kalla den gemensamma ekonomiska politiken och finanspolitiken, måste vägledas av socialpolitiska principer. Ekonomisk utveckling i EU måste leda till ökad social stabilitet. EU måste se till att global ekonomisk utveckling leder till mer lika rättigheter och möjligheter i världen. Det är också socialpolitik. Människors välfärd här hos oss och i andra länder är vår gemensamma måttstock.

Ekonomisk utveckling är en förutsättning för social trygghet – inte tvärtom, vilket har antytts i en del anföranden här i kammaren. Tanken på att minskad social trygghet i EU skulle kunna generera ekonomisk utveckling är en fullständig villfarelse. Alla som menar att EU kan utnyttjas för att undergräva resultat som nåtts på det socialpolitiska området med globaliseringen som förevändning tar miste. Avreglerade marknader som leder till maximala vinster och lägre sociala standarder är kanske idealet för högern i parlamentet. Men inte för oss. Vad vi menar är att hemligheten bakom EU:s framgång har varit sociala framsteg och ekonomisk utveckling, vilket ofta är två sidor av samma mynt. I det avseendet har inget förändrats, som vi ser det.

(Applåder)

Det var ett intressant inpass av Joseph Daul. För er som inte hörde sa han ”Ekonomin först!”. Nej! Ekonomisk tillväxt och social välfärd måste gå hand i hand – det är den springande punkten, och det är där det visar sig var högerpolitiken går fel i Europa. Låt oss klargöra en sak: en överväldigande majoritet av regeringarna i rådet är center-högerregeringar, och kommissionen är ju inte heller något socialismens eldorado. Ni, herr Barroso, är en politiker från center-högern, liksom de flesta av era kolleger i kommissionen. Vi håller därför ett vaksamt öga på kommissionens åtgärder för att kunna bedöma trovärdigheten i era uttalanden.

Naturligtvis behöver vi forskning, innovation och utbildning, och naturligtvis måste den inre marknaden utvecklas på ett sätt som skyddar miljön och stabiliserar samhällets resurser. Det är definitivt nödvändigt. Men kommissionen måste också lägga fram lämpliga förslag till direktiv. Sedan behöver vi motsvarande lagstiftningsinitiativ för att konsolidera processen. Det finns en del positiva inslag – och dem stöder vi – men det finns också en hel del som vi måste granska ingående.

Vi behöver också en effektiv förvaltning. Jag vet inte om det ska kallas bättre Lissabonförvaltning, som det kallas i EU-dokumentens rubriker. Jag vet inte heller om vanligt folk på gatan förstår vad vi menar med det. Och när ni talar om förenklad förvaltning och värvar Bayerns före detta ministerpresident för att leda det arbetet kan jag bara säga ett fyrfaldigt leve och lycka till!

En sak som vi definitivt behöver – och här håller vi helt med er, herr kommissionsordförande – är en uppsättning regler för att tämja den vildavästernkapitalism som råder på finansmarknaderna och faktiskt hotar hela nationers ekonomi. Låt oss därför börja arbetet med dessa regler i Europa. För att i klartext säga vad som krävs – vi förväntar oss att de internationella finanskapitalisterna ska övervakas, att deras transaktioner ska medge insyn och, naturligtvis, att deras makt ska inskränkas. Vi kommer att stödja er strävan mot dessa mål. Det är en av nycklarna till sociala framsteg i Europa.

Herr talman – Hans-Gert – mina damer och herrar! Sammanfattningsvis vill jag säga att den fråga vi diskuterar i dag, nämligen hur vi ska förhålla oss till globaliseringsutmaningen och vilket inflytande EU-institutionerna – ni i kommissionen och vi i parlamentet – i själva verket kan utöva i strävan efter dessa ambitiösa mål, också är den måttstock efter vilken väljarna kommer att bedöma oss. Om vi fortsätter att hålla oss till allmänna debatter där vi beskriver exakt vad vi vill men inte följer upp med konkreta lagstiftningsåtgärder här och i medlemsstaterna blir alltihop meningslöst. Vi förväntar oss därför att det vi talar om här också kommer att återspeglas i vår gemensamma resolution och omvandlas i handfast politik.

(Applåder från vänster)

  Talmannen. − Herr Schulz! Det faktum att ni tilläts överskrida er talartid ganska avsevärt hade ingenting att göra med hur ni titulerade talmannen. Den extra tid ni tog kommer i själva verket att i slutändan dras från er grupps tilldelning.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det vi just hörde är det förflutnas språk:

(DE) Die Rede der Vergangenheit!

(EN) Andra vet, ofta bättre än vi, att vi redan lever i ett globalt samhälle. Indien, Kina och Brasilien har hoppat på tåget och kör för fullt, samtidigt som alltför stora delar av Europa är rädda för att hamna under det.

När president Nicolas Sarkozy talade till oss i går nämnde han ”olika tänkbara framtidsutsikter för morgondagens Europa” och ville ha en debatt om vår konkurrens-, energi- och utvidgningspolitik.

José Manuel Barrosos ansiktsuttryck under en stor del av det anförandet sa oss mer än alla hans ord här i förmiddag. Om EU förhåller sig passivt på grund av att nationella ledare ifrågasätter EU:s agenda med hänvisning till medborgarnas oro kommer vi att missa tillfället att forma globaliseringen i Europas kollektiva intresse.

Det är inte medborgarna som vi måste övertyga, utan medlemsstaterna. Undersökning efter undersökning har visat att de flesta av våra medborgare anser att det är Europeiska unionen, inte de nationella regeringarna, som bäst kan hantera globaliseringen.

Se hur den jordbävning som globaliseringen är skakar om Europas politik. En del på högerkanten retirerar från konservatism till nationalism inför globala utmaningar, eller från kristdemokrati till kristen autokrati. Globaliseringssprickan skär rätt igenom EPP.

På vänsterkanten bromsar Kurt Beck och hans vänner välbehövliga reformer. Franz Müntefering insåg det och det var därför han röstade med fötterna. Och ändå inser visionärerna att det behövs reformer och har skrivit in det i de europeiska socialisternas nya manifest, som lämpligt nog antogs i Oporto.

Skiljelinjen i vår politik går inte längre mellan vänster och höger i den ekonomiska politiken utan mellan dem som svarar på globala utmaningar genom att hissa upp vindbryggan och de som – i likhet med liberaldemokraterna – förespråkar ett öppet samhälle.

Herr Barroso! Ni har stöd av en majoritet i parlamentet för er kommissions globaliseringsstrategi. Men det är inte en majoritet som bygger på en politisk gruppering. Den skulle faktiskt till och med kunna splittra och omforma de politiska grupperingarna i EU.

Globaliseringen kommer alltmer att forma vår politik. Inte globalisering i den ganska snäva ekonomiska bemärkelsen i detta meddelande – även om en stabil euro och effektiva konkurrensregler och marknadsreglering ligger i allas vårt intresse – utan i en vidare, mer holistisk mening, som omfattar global befolkningsökning och migration, klimatförändring och energitrygghet och internationell organiserad brottslighet med kopplingar till terrorism.

Är det inte det godkännande vi behöver för att ”agera i kontinental skala” som vi uppmanas till i detta dokument, att använda vår ”kritiska massa” för att ”göra det möjligt för européerna att forma globaliseringen”, som kommissionen vill i sitt meddelande?

Om det är så, var är då er politik? Er tidtabell? Er heltäckande strategi? Vi har blivit lovade handling: i stället får vi ett dokument med mycket retorik men ganska få förslag. Det här kan inte vara sista ordet i Europas svar på globaliseringen. Jag väntar på er översyn av den inre marknaden, för att se hur ni ska åstadkomma tillväxt och arbetstillfällen i svår terräng, och på er politik om laglig migration, i förhoppningen att den tar hänsyn till ursprungsländernas problem.

Mina kolleger och jag förväntar oss snabba åtgärder när det gäller att minska energiförbrukningen och bekämpa gränsöverskridande brottslighet. Vi anser också att det är viktigt med både social hälsa och ekonomisk vitalitet. Om vi skapar en global marknad behöver vi ett nytt globalt samhällskontrakt där de konkurrerande kraven på flexibilitet och rättvisa förenas, för, som Martin Luther King lärde oss, ”orättvisa någonstans är ett hot mot rättvisan överallt”.

Så unionen måste sammanföra Lissabonmålen med deras inriktning på konkurrenskraft, Cardiffagendan med dess inriktning på sociala rättigheter och Göteborgsagendan med dess inriktning på miljön.

Världen behöver en stark, enad union för att motverka orättvisor, konflikter och fattigdom varhelst de uppträder, eftersom vi är en av de få aktörer som kan komma till rätta med globala problem, och om inte vi tar ledningen så kommer ingen att göra det.

Det innebär att sätta stopp för hyckleriet med handelstullar och utforma en rättvis lösning för utvecklingsländerna i Doha, komma fram till en överenskommelse om koldioxidutsläppen på Bali, använda vårt kollektiva inflytande för att få med oss USA och bygga upp en internationell strategi för finansmarknaderna med inriktning på lagstiftningssamarbete, sammanfallande standarder och likvärdiga regler.

För att kunna hantera dessa utmaningar på ett sätt som är rättvist för alla behöver vi mer globalisering, inte mindre. Vi lever nämligen i en sammanlänkad värld, en värld som kräver solidaritet på global nivå lika mycket som den kräver solidaritet mellan europeiska medborgare.

Och vi måste se framåt, som Victor Hugo, mot den dag då de enda slagfälten är marknader som är öppna för handel och människors sinnen som är öppna för idéer.

  Mirosław Mariusz Piotrowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Globaliseringen är en på många sätt oåterkallelig företeelse. Enskilda EU-länder bör inte bara inse detta utan även reagera på dessa förändringar på ett ändamålsenligt sätt. EU:s åtgärder får emellertid inte inkräkta på suveräna staters ekonomiska intressen, exempelvis genom omotiverade begränsningar av koldioxidutsläppen, vilket allvarligt kommer att skada ekonomin i länder som Polen.

Å andra sidan får dessa politiska åtgärder inte leda till att den nationella identiteten går förlorad. Medan asiatiska länder framgångsrikt anpassar sig till den nya situationen och deras ekonomier snabbt växer, diskuterar vi i Europaparlamentet tunga frågor som backspeglar på jordbruks- och skogsbrukstraktorer, cirkusarnas roll och betydelse i EU och andra liknande saker.

EU inför ständigt nya bestämmelser som gör en effektiv konkurrens allt svårare, och man tycks blunda för verkligheten, vilket dagens anförande från den socialistiske företrädaren vittnar om. Jag hoppas att dagens debatt kommer att bidra till en förändring av vårt sett att se på globaliseringen ur europeiskt perspektiv.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag anser att det vi ser i det här meddelandet är en absolut brist på fantasi med tanke på allvaret i den situation vi står inför.

Vi har ingen riktig definition av globalisering här. Normalt avser man den ekonomiska sidan – det är det som jag ska tala om.

I det här dokumentet står det att vi står inför en tredje industriell revolution. Jag tror att vi måste dra några lärdomar av de tidigare industriella revolutionerna. De som inte fullt ut tog med miljökostnaderna i beräkningen, de som inte fullt ut tog med de sociala kostnaderna i beräkningen. Det finns ett antagande om att råvarupriserna även fortsatt kommer att vara låga, ofta till nackdel för världens fattigaste länder, att vi kan handla i länder där vi tvingar fram öppna marknader trots att det saknas social infrastruktur och en sund offentlig sektor, att vi måste akta oss för ömsesidighet om den inte gäller jämlikar. Det finns också exempel på att vi har överskattat marknadernas roll när det gäller att nå sociala mål, och det finns problem med den ekonomiska konsolideringen, särskilt när den baserar sig på en skuldekonomi och spekulation i stället för på verkligheten och därmed blir en stor fara för den ekonomiska stabiliteten.

Det nya sammanhang vi kommer att befinna oss i handlar inte bara om klimatförändring. Det handlar om oljeproduktionstoppen och vad den kommer att innebära för utvecklingsländernas möjligheter, det handlar om att nå millennieutvecklingsmålen.

Det stämmer att vi måste hitta en ny balans för handeln, den sociala dimensionen och miljödimensionen. WTO prioriterar handel framför produktionsmetoder, framför allting som ger oss rätt att säga att vi har problem med sättet på vilket varor produceras eftersom det inte stämmer med våra normer. Vi har valt att inte skriva in det i reglerna.

Om vi ser till tillväxten talar vi fortfarande som om det vore kvantiteten som räknades, inte kvaliteten och vad som egentligen växer i våra samhällen. Jag välkomnar kommissionens konferens om detta nästa vecka, men det här är ett arbete som borde ha pågått i åratal.

Vad ska vi göra med vår jordbrukssektor? Med våra turismsektorer? Med så många andra, med tanke på klimatförändringarna? Vi håller inte med om att vi inte behöver se över och förändra riktlinjerna. Vi anser att vi måste göra det.

Om vi talar om utbildning kräver strategin för hållbar utveckling nu att vi tittar på den i förhållande till klimatförändring och framsteg på miljöområdet. Jag har inte hört talas om någon reell, seriös koppling där. Det finns ingen europeisk strategi alls för detta.

Om vi talar om en ekonomi med låga koldioxidutsläpp, hur ska vi då skapa en sådan? Det finns ingenting i det här dokumentet som inger oss något större förtroende på de här punkterna.

Och vi måste se till den sociala integrationen igen. Inkomstklyftan mellan könen finns kvar. Vi behöver fortfarande löner som man kan leva på och flexicurity måste införas med hänsyn till de enskildas ekonomiska trygghet.

Vi måste fortfarande integrera Lissabon och Göteborg. Det är det som är utmaningen. Det här dokumentet lever inte upp till den och jag är inte säker på om parlamentet gör det heller.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Först och främst vill jag uttrycka min besvikelse över den slutliga versionen av resolutionsförslaget. Jag är besviken i två avseenden. För det första är det synd att det länge var omöjligt att nå enighet och att en majoritetsöverenskommelse kunde nås först i sista stund och under tidspress. Priset för detta blev, enligt min mening, alltför stora eftergifter i grundläggande frågor. För det andra är det en besvikelse att resolutionen inte speglar det europeiska intresset, som dokumentets titel antyder, och – vilket är viktigare – inte ens speglar intressena hos de flesta EU-medborgare.

Denna dubbla besvikelse bottnar i min analys av det gemensamma resolutionsförslaget, som inte innehåller något som helst erkännande av globaliseringens negativa effekter och faktiskt inte ger medborgarna något mer än en strategi för att finna sig i globaliseringen på ungefär samma sätt som de skulle finna sig i t.ex. översvämningar. Enligt min mening går det inte att tycka om vare sig globalisering eller översvämningar, än mindre finna sig i dem. Det normala förhållningssättet är att försöka påverka dessa processer för att förhindra deras negativa effekter. Men i resolutionen finns ingenting sådant – den kan inte ens erbjuda en modell för hållbar global utveckling.

I sitt resolutionsförslag har vår politiska grupp inriktat sig på framför allt följande faktorer:

– Kampen mot fattigdom, eftersom statistiken visar att omkring 80 miljoner människor i EU har en disponibel inkomst på mindre än 60 procent av den nationella ekvivalerade medianinkomsten.

– Vi har framhållit behovet av effektivare sätt att garantera medborgerliga rättigheter som tillgång till välavlönad sysselsättning av hög kvalitet och sociala minimistandarder.

– När det gäller Lissabonstrategin har vi betonat att en ny integrerad strategi för hållbarhet och solidaritet är nödvändig för att ersätta den gällande Lissabonstrategin och tillhandahålla ett effektivt genomförandeinstrument.

I går enades några politiska grupper om en gemensam resolution och bortsåg helt och hållet från vår grupps förslag. Därigenom har de tydligt visat att de fäster större vikt vid ekonomiska frågor än vid sociala rättigheter och rättvisa. Av dessa skäl kommer vår grupp inte att stödja resolutionen.

  Godfrey Bloom, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I går fick vi höra ett fantastiskt klokt tal av Frankrikes president. Jag lyssnade uppmärksamt på denne vältalige lille man. Han var benhårt för frihandel. Men om andra länder var protektionism var ju han det också, förstås. Han var benhårt för demokrati: människor hade rätt att få framföra sina synpunkter, men sedan skulle de visst nonchaleras, som folkens synpunkter har nonchalerats i Frankrike och Nederländerna. Han säger att han i första hand är europé, men alltigenom fransman, i första hand fransman men alltigenom europé. Okej, med lite ungersk gulasch här och där.

Vi behöver en europeisk armé, en flotta och ett flygvapen för att se till att våra fredliga europeiska värden sprids till när och fjärran, för vi får aldrig mer dra ut i krig. Vi måste bygga på våra demokratiska institutioner, men inte för mycket verkar det som. Fransmännen kan inte hålla en folkomröstning till, eftersom det skulle kunna leda till en engelsk folkomröstning, och det vet vi ju förstås alla att britterna skulle tillbakavisa den nya konstitutionen – åh, förlåt – ”fördraget”.

Han tyckte att vi skulle syna oss själva närmare i sömmarna och se till att få mer moderskap, inte bara för kvinnor utan för män, och mer äppelpaj, särskilt för de fattiga, oavsett om de vill ha eller inte. För att använda en klyscha, ett gammalt engelskt uttryck – och jag älskar att testa världens bästa tolkar – var det bara humbug!

  Dimitar Stoyanov (ITS) - (BG) Först och främst vill jag påminna kommissionen och rådet om att globaliseringen inte är en process som existerar i sig själv, att EU är en viktig faktor i världspolitiken och att den politik som EU driver kommer att avgöra globaliseringens utveckling.

Och det är just vad jag inte förstår i kommissionens strategi. Vill kommissionen driva en politik som kommer att bidra till globaliseringens utveckling eller sakta ned denna process? Jag vill också fästa er uppmärksamhet på att den gemensamma marknaden inte i sig är någon garanti för EU:s framgång i samband med globaliseringens utveckling.

Rådet har förklarat att man ser konkurrenskraft som något mycket viktigt, men i dag finns det nya ekonomier i EU som är ömtåliga och saknar konkurrenskraft till och med på den inre marknaden.

Kommissionen har i sin tur uppgett att den ser utvecklingen av Lissabonstrategin som viktigast när det gäller att genomföra planerna ur ett globaliseringsperspektiv.

Särskilt när det gäller Bulgarien tror jag att Lissabonstrategin kommer att misslyckas, för mitt land var inte, som vi upprepade gånger påpekat, redo när det anslöt sig till EU. Hur ska vi alltså kunna skydda EU-medborgarnas intressen om vi inte tillämpar protektionism i någon form?

Det öppna samhälle som Graham Watson talar om är helt enkelt förrädiskt för EU:s svagare ekonomier. Om vi sätter den globala solidariteten i första rummet i stället för solidariteten inom EU, varför behöver vi då EU över huvud taget?

En fortsatt globaliseringsutveckling med svaga ekonomier som har stora handelsbalansunderskott och inte ens är konkurrenskraftiga på den inre marknaden skulle mot denna bakgrund innebära en fortsatt press på dessa ekonomier tills de kollapsar, och dessa ekonomier, som kämpat för att få till stånd en normal utveckling, skulle rasa samman som korthus.

  Jana Bobošíková (NI). - (CS) (Inledningen av anförandet var ohörbart.) ... att anstränga sig för att EU ska bli en så stark aktör som möjligt på världsmarknaden. För att detta ska kunna åstadkommas måste dock förhandlingarna om världshandeln slutföras, subventionerna till europeiska jordbrukare minskas och de amerikanska tullarna sänkas. Det är också nödvändigt att inta en fastare hållning gentemot Kina inom WTO och att systematiskt tillämpa antidumpningsåtgärder. För att hantera globaliseringen framgångsrikt måste vi göra oss av med den börda i form av överdriven reglering som tynger små och medelstora företag. Detta är vad Barrosokommissionen hade lovat, men sedan körde den fast där vägen börjar.

EU skulle också bli starkare om Turkiet och Ukraina anslöt sig, och om ett lämpligt ekonomiskt partnerskap upprättades med Ryssland. Migrationspolitiken är osund. I stället för att utgöra en slutdestination för fattiga människor bör EU bli en slutdestination för de begåvningar som nuförtiden ger sig av till Kina och USA. Om vi verkligen vill ta itu med globaliseringens utmaningar är det viktigaste att ge EU möjlighet att agera samfällt på den internationella scenen – annars kommer inte unionen att tas på allvar. Jag hoppas att statscheferna kommer fram till samma slutsats i december.

Låt mig göra ett par avslutande kommentarer. Min kollega Martin Schulz talade om den vildavästernkapitalism som härjar på finansmarknaderna. Så lät retoriken vid tiden för den djupaste kommunismen, när finanskapitalister stämplades som ”Wall Street-ligister”. Vi vet alla vad denna inställning i slutändan gjorde för ekonomierna i östblocket.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag vill tacka ordförandena för rådet och kommissionen för deras uttalanden om denna grundläggande fråga för Europas framtid.

Om Europa ska överleva och blomstra måste vi klara globaliseringens utmaningar och vi måste ta itu med utmaningarna och se möjligheter och inte bara hot. Att nå Lissabonmålen är centralt för Europas framtida välstånd och vi måste se till att vi äntligen når en överenskommelse i världshandelssamtalen. Vi måste reformera den gemensamma jordbrukspolitiken och komma fram till en rättvis lösning inte bara för våra egna jordbrukare utan också för jordbrukarna i utvecklingsländerna. Vi måste fortsätta och påskynda avregleringsarbetet så att företagen och näringslivet kan stå sig i konkurrensen med Kina och Indien, och vi måste göra verkliga framsteg till stöd för kansler Angela Merkels bemödanden att skapa en transatlantisk gemensam marknad.

Jag välkomnar kommissionsordförandens uttalande om globalisering nyligen, där han sa att EU:s existensberättigande under det 21:a århundradet är klart: att rusta Europa för en globaliserad värld. Och för att göra det måste vi investera i människor, tillväxt, arbetstillfällen, trygg energiförsörjning, kamp mot klimatförändringar och större rättvisa för konsumenterna, sa han. Han fortsatte med att säga att protektionism inte kan göra Europa rikare. Protektionism skulle göra våra medborgare fattigare, inte skydda dem. Detta är ett viktigt uttalande som alla europeiska regeringar bör hörsamma nu.

När det gäller finansiella tjänster och redovisning håller förstås europeiska normer snabbt på att bli globala, och det är jag stolt över. Den rätta vägen att gå i Europa är att radikalt reformera den europeiska sociala modellen, öka flexibiliteten på arbetsmarknaderna och vidta fler åtgärder för att avreglera och minska bördorna på företagen.

Självfallet måste vi också ta ledningen för att komma till rätta med klimatförändringar och jag välkomnar parlamentets beslut att inkludera utsläpp från luftfarten och systemet för handel med utsläppsrätter, ännu ett tecken på vår vilja att leda världssamfundet.

I kampen mot fattigdom måste vi se till att EU:s program är trovärdiga, kostnadseffektiva och målinriktade. Vi måste öka utvecklingsländernas handelsmöjligheter och göra verklig skillnad i Afrika.

Vi ska vara stolta över vad vi har åstadkommit, men det finns fortfarande många möjligheter för oss att ta vara på.

  Robert Goebbels (PSE) . – (FR) Herr talman! Under förhandlingarna om resolutionsförslaget om globaliseringsutmaningen såg jag mycket tydligt hur stor klyftan är mellan vänster och höger i parlamentet. Mina kolleger i PPE-DE-gruppen och ALDE-gruppen har inriktat sig på att kritisera de miljontals vanliga människor som tvivlar på globaliseringens fördelar när de ser arbetstillfällen försvinna till följd av omlokalisering, sammanslagningar och uppköp av företag, eller när de jämför sina ynkliga inkomster med de frikostiga bonusar som slösas på företagsledarna (samtidigt som de för övrigt talar om hur viktigt det är att begränsa lönerna).

Jag ser globaliseringen som en nödvändig process, särskilt som den ger de fattigaste länderna tillträde till internationella marknader och därmed möjlighet att höja sina medborgares levnadsstandard. Men vi får inte låta oss luras av vackra ord! Den perfekta marknaden, som är så omhuldad av liberalerna, är en illusion. Konkurrens är nödvändigt, men den är aldrig fri.

Ta t.ex. energimarknaden, där 90 procent av världens tillgångar kontrolleras av suveräna stater. Oljemarknaden domineras av en kartell. En annan kartell förbereder sig för att ta över gasmarknaden. Prissättningspolitiken medger ingen insyn och tillämpas bara för 40 procent av världshandeln. En tredjedel av slutpriset går till en lång kedja av mellanhänder i form av spekulanter vars ekonomiska bidrag är noll. När dessa spekulanter och deras ”specialföretag” går omkull pumpar centralbankerna in miljard er i det finansiella systemet för att förhindra att instabiliteten sprider sig, men effekten blir i själva verket att man ger garantier för spekulation.

Ett fåtal företagsledare kanske lyckas landa mjukt tack vare sina gyllene fallskärmar, men miljontals konsumenter hamnar i skuldfällan och tvingas sälja sina hem. Under loppet av sex månader har nästan en halv miljon amerikaner tvingats ansöka om personlig konkurs. Samtidigt står den europeiska ekonomin och stampar. Kommissionen kanske har skurit ned sina ekonomiska prognoser, men i stället för att komma med politiska förslag nöjer den sig med att spotta fram välbekanta mantran. Ja, vi behöver mer tillväxt och fler jobb tack vare bättre samordning och mer forskning och utveckling, och ja, vi måste anpassa oss till en ny social verklighet.

Men var finns budgetarna för detta? Var finns medlen? José Manuel Barroso vill inte förbättra de integrerade riktlinjerna. Högern vägrar att diskutera ekonomisk samordning. Nicolas Sarkozy talar högtravande om än det ena, än det andra, men säger inte ordet ”social” en enda gång på en halvtimmes tid. Ändå bekräftar alla opinionsundersökningar att folk vill att de sociala frågorna ges större vikt. De vill känna sig tryggare, de vill ha ökad köpkraft och de vill ha bättre offentliga tjänster.

Borgmästarna i tio europeiska huvudstäder har just undertecknat en förklaring till försvar för allmänt tillgängliga offentliga tjänster. Men vad gör kommissionen? Den gömmer sig bakom ett ynkligt protokoll till det framtida fördraget, varigenom subsidiaritet garanteras bara för tjänster som inte är av ekonomisk art – allt för att rasera de offentliga tjänster som vanliga européer efterfrågar! Min grupp kommer inte att godta detta avhopp från kommissionens sida. Vi tänker ansluta oss till borgmästarna, Regionkommittén, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och fackförbunden i en politisk kamp för ett EU med en starkare social dimension, där offentliga tjänster prioriteras.

(Applåder)

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Många EU-medborgare bekymrar sig för de förändrade levnadsförhållandena till följd av globaliseringen, och det är vår plikt som politiker att ge dem ett svar. Parlamentet uppmanar mycket ofta medlemsstaterna att utarbeta en gemensam strategi, men jag vill påpeka att vi bör börja med oss själva. Utarbetandet av denna resolution var ett mycket hårt arbete, och det var inte lätt att sammanfoga alla utskottens yttranden till ett enda övergripande yttrande. Jag vill därför föreslå att vi oftare försöker sammanfoga olika utskotts yttranden och resolutioner till ett övergripande yttrande, så att vi kan ge EU-medborgarna ett samordnat svar på frågan om vad vi i praktiken tänker göra.

En annan mycket viktig fråga är vår roll som global aktör. Jag vill påpeka att vi bör spela en aktiv roll i världen. I dag är EU den största unionen, tack vare vår utvidgning och tack vare de nya möjligheterna. Det måste vara vi som spelar den viktigaste rollen, oavsett om vi vill eller inte. Men vi ger intryck av att släpa efter, som om vi väntar på att någon annan ska komma på en lösning. Vi bör föra en aktiv utrikespolitik genom Lissabonstrategins externa dimension.

På det inrikespolitiska området vill jag betona vikten av att se över våra prioriteringar. Enligt den senaste forskningen är det inte brist på datorer eller högteknologisk utrustning som gör att EU släpar efter med avseende på produktivitetstillväxt. Orsaken är att vi har ledningsproblem. Vi utnyttjar inte den gemensamma marknaden till fullo och misslyckas med att skapa goda förutsättningar för varors rörlighet och finansmarknadens expansion. Ytterligare en fråga: Stämmer det att EU:s huvudprioritering inför framtiden är teknikutveckling? Finns det en möjlighet att livsmedelsproduktion blir den främsta prioriteringen, som experterna varnar för?

Sammanfattningsvis bör vi utveckla ett nytt förhållningssätt till vår ekonomiska marknad och prioritera hemmamarknadens expansion. När det gäller socialpolitiken, som har nämnts många gånger här i dag, håller jag med: ja, det bör vara en av de främsta prioriteringarna på vår agenda, men även denna politik bör vara aktiv. Vi måste upphöra med vår benägenhet att stödja vissa människor och i stället ge dem förutsättningar för att kunna försörja sig. Människor ska inte tvingas att bli snyltgäster utan bör vara aktiva deltagare på marknaden. Därför vore det klokt att investera på de sociala områden som i framtiden kan bidra till att ackumulera intellektuellt kapital och säkra en produktivitetsökning.

Sammanfattningsvis vill jag betona vikten av ökad samordning mellan EU:s institutioner. Denna resolution och dagens debatt är exempel på god samordning. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att få tillfälle att diskutera dessa frågor inte bara under kvällssammanträdena, utan även dagtid.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! Det ligger i EU:s intresse att ha ett starkt och rättvist internationellt handelssystem under Världshandelsorganisationens beskydd. Det är därför inte godtagbart att Dohasamtalen endast kretsar kring ytterligare medgivanden från EU:s sida på jordbruksområdet, som trots allt bara står för 5 procent av världshandeln. Hur är det med de övriga 95 procenten? Kan det vara kapitulation det handlar om här?

Jag menar att kommissionsledamot Peter Mandelson är alltför villig att ge med sig i jordbruksfrågorna. I dag förespråkar han en 46-procentig sänkning av importtullarna inom jordbrukssektorn. Men som president Nicolas Sarkozy sa i går här i parlamentet måste vi behålla våra inhemska livsmedelskällor. Amerika, exempelvis, har hittills inte gett vika det minsta i jordbruksfrågan. Den amerikanska jordbruksproposition som nyligen lagts fram är ett tillräckligt bevis för detta.

Vi måste komma vidare i världshandelssamtalen i fråga om industri, handel och tjänster. Den genomsnittliga tullsatsen i EU ligger på 4 procent, medan motsvarande siffra i Asien och Sydamerika är 30 procent. När de indiska och kinesiska marknaderna väl har öppnats inom programvaru- och telekommunikationssektorerna kommer konkurrensen att ge möjlighet till framsteg. Förenklingen bör dessutom inte bara gälla tullförfaranden utan även framtida handelsbestämmelser.

  Pierre Jonckheer (Verts/ALE) . – (FR) Herr talman, herr vice kommissionsordförande! Enligt min mening är det något viktigt som utelämnats i det dokument vi har framför oss, och det saknades också i José Manuel Barrosos anförande. Det som saknas är en effektiv analys av de förslag som lagts fram om de internationella finansmarknadernas funktion, om förekomsten av internationella skatteparadis, om kampen mot internationell ekonomisk brottslighet och om skattemässig behandling på internationell nivå – om kapitalflöden i snävaste bemärkelse.

Jag anser att den internationella debatten skulle behöva stämmas av mot verkligheten i det här avseendet. Varken i dokumenten eller i kommissionsordförandens ord kan jag upptäcka några som helst beslutsamma politiska initiativ i vad som trots allt är oerhört allvarliga frågor, och jag kan inte låta bli att göra en koppling till klimatförändringen och den kommande debatten på Bali, där den ekonomiska dimensionen kommer att vara av avgörande betydelse, särskilt när det gäller att hjälpa de mest utsatta länderna att ansluta sig till det andra Kyotoprotokollet.

Vi vet alla att detta kommer att kräva enorma mängder offentliga medel. Var ska de komma ifrån? Jag inser visserligen att det är oerhört svårt att få dessa frågor att hamna högst upp på de internationella agendorna, men om vi försummar eller vägrar att göra det tror jag att det kommer att skada vår egen internationella politik.

Min andra kommentar gäller den globala kampen för normer, särskilt på miljöområdet och det sociala området, men framför allt miljönormer.

Kommissionens dokument är, som Graham Watson säger, mycket allmänt hållet – det håller jag med honom om. På sidan sex säger ni att ett nytt internationellt angreppssätt håller på att växa fram till följd av bilaterala sektorsdiskussioner med tredjeländer, med tonvikt på regleringssamarbete, samstämmiga normer och likvärdiga regler. Då, herr vice kommissionsordförande, skulle jag vilja veta exakt vad det innebär för bevarandet av EU:s miljönormer. Vad innebär det för utarbetandet av sådana normer och vad får det för praktiska följder när det gäller att föra fram dem i internationella sammanhang, som José Manuel Barroso tänker sig?

Mina farhågor förvärras ytterligare när jag läser i tidningarna om de förhandlingar som för närvarande äger rum mellan EU och Sydkorea. När det gäller upprätthållandet av normer – eller i alla fall sociala normer – ses vår hållning som svagare än USA:s.

Ni är skyldiga oss detaljerade svar på dessa frågor.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Globaliseringen är inte någon naturlig process, även om en del kanske vill framställa det så. Globaliseringen är i sig själv resultatet av politik. Det är en politisk skapelse som är följden av varje åtgärd för att avreglera och liberalisera de internationella kapitalrörelserna. Dess politiska tillblivelse fortsätter varje gång ett utvecklingsland pressas att öppna sin kapitalmarknad och tillåta utländska uppköp. Det är en skapelse av industriländerna och inte minst EU.

Begreppet ”globalisering” handlar i själva verket inte alls lika mycket om internationalisering av ekonomin som om makten hos förmögenhetsägare, banker och konglomerat, som nu befinner sig utanför de nationella lagstiftarnas räckvidd, att placera sina pengar där de ger den största avkastningen, oavsett de sociala följderna. Den makten ger dem givetvis också möjlighet att spela ut länder mot varandra som potentiella etableringsplatser och därigenom tvinga dem att skapa förutsättningar som i allt högre grad främjar vinstmaximering.

Det är just denna dolda agenda som ligger bakom konkurrenskraftsmålet, nämligen kampanjen för att rasera företagsbeskattningen, förstöra välfärdssystemen och få till stånd en brutal lönedumpning – med andra ord, strävan efter en alltmer otyglad kapitalism. Det betyder givetvis att det inte bara finns förlorare i globaliseringsspelet utan även en del mycket uppblåsta vinnare. Bland dem finns inte minst de europeiska konglomerat som utvecklats till globala aktörer under loppet av denna globaliseringsprocess och vars vinstutveckling de senaste åren knappast kunde ha varit bättre. Det stora flertalet gynnas emellertid inte av denna utveckling. Den djungelns lag som präglar den otyglade kapitalismen ger i stället de kapitalstarka möjlighet att förtrycka och exploatera de kapitalsvaga.

I den resolution vi har framför oss skönmålas denna situation, och vår grupp kommer inte att stödja den. I stället tänker vi fortsätta kampen för en annan ekonomisk ordning i Europa, en ekonomisk ordning där människor inte bara är kostnadsfaktorer och länder inte bara är etableringsplatser.

  Witold Tomczak (IND/DEM). - (PL) Herr talman! Vi måste skilja mellan två verkligheter: globaliseringen som företeelse och programmet för globalism.

Globaliseringen är en följd av utvecklingen av ny teknik på områden som transport, kommunikationer och insamling och bearbetning av data. Globaliseringen ger nya möjligheter men skapar också nya hot. Det är vi som avgör hur vi ska utnyttja den.

Globalism, å andra sidan, är ett program som syftar till att skapa en överstatlig global makt. Detta står i strid med frihet för folk och nationer och bidrar till att stärka ett fåtal av dem som förfogar över mest kapital och global infrastruktur, så att de får möjlighet att förverkliga sina egna själviska intressen i ett globalt sammanhang, utan hänsyn till folks och nationers bästa. Det är i grund och botten ett totalitärt program. Det strider mot pacifistiska ideal och leder till krigshot.

EU står inför frestelsen att undergräva sina egna nationers rättigheter för att förstärka den roll som dess kosmopolitiska eliter spelar i styret av världen. Att falla för denna frestelse skulle vara liktydigt med att utplåna de europeiska nationernas sekelgamla arv, som bygger på respekt för mänskliga rättigheter och mänskliga samhällens rättigheter.

I en globaliserad värld kommer Europas framsteg att utgöras av respekt för mänskliga rättigheter och för familjers och nationers rättigheter, som kommer till uttryck i uppbyggnad av institutioner som garanterar respekt för dessa landvinningar. Europas framsteg kommer att bestå i att visa andra folk och nationer i världen hur frihet och värdighet för medborgaren kan åstadkommas. Det vore katastrofalt om EU slog in på den totalitära väg som programmet för globalism innebär.

  Jean-Claude Martinez (ITS) . – (FR) Herr talman, ärade kolleger! Globaliseringen, internationaliseringen eller ”planetiseringen”, som jesuiten Teilhard de Chardin kallade det, har uppenbarligen kommit för att stanna, och det vi nu ser är en ny globaliseringsvåg som är mer omfattande än den vi såg på 1990-talet eftersom den innefattar finans, ekonomi, språk, befolkningsrörelser och ideologi. En enda modell dominerar – marknaden.

De negativa effekterna av denna globalisering är lika uppenbara. På södra halvklotet pågår ett överutnyttjande av tillgångarna, och i Indien och Kina påverkas människor, mark, skogar, hav och floder, och mänskliga rättigheter äventyras. Här i norr ser vi följderna i form av omlokaliseringar, förlorade arbetstillfällen och finansiell destabilisering av våra sociala system. Till detta kommer risken – när vår befolkning åldras och vi drabbas av kostnaden för omsorgen om de mycket gamla – för att Europa ska omvandlas till ett geriatriskt Rwanda, med allt vad det innebär i form av bristande respekt för människoliv och kränkningar av mänskliga rättigheter.

Hur reagerar vi då när vi ställs inför denna verklighet, detta uppenbara? Det verkar vara med en kombination av besvärjelser, minimalism och tomma ritualer. Besvärjelserna hör vi t.ex. i våra debatter och resolutioner. Våra politiska ”trollformler” består av hänvisningar till Lissabonfördraget och en mer konkurrenskraftig ekonomi. Det leder tankarna till Nikita Chrusjtjov i FN på 1960-talet, när han försökte komma i fatt det kapitalistiska systemet. Det är ett Harry Potter-svar på globaliseringen.

Och så har vi minimalismen. Det perfekta exemplet är globaliseringsfonden – en liten påse finansgodis. Utan att kunna kontrollera det som händer vänder vi oss sedan mot himlen och prövar de gamla ritualerna. I faderns – Adam Smith – sonens – David Ricardo – och den helige andes – marknaden – namn, och framför frihandelsideologins globala altare gör vi vårt offer genom att sänka och sedan avskaffa tullarna.

Fullständigt tomma ritualer! Och ändå är Europas största uppfinning, produkten av dess genialitet för 2 500 år sedan, det logiska tänkandet – förnuftet! Vad förnuftet säger oss i dag är att frihandel är nödvändigt, men att det är lika nödvändigt att skydda våra sociala och kulturella tillgångar. Vi måste alltså finna ett sätt att förena frihandel med mänsklig trygghet.

Det är vi i själva verket i stånd att göra, tack vare ett nytt slags tullteknik. Jag talar om tekniken med avdragsgilla tullavgifter. Med detta system ska tullavgifterna givetvis betalas av exportörerna, men i och med betalningen får exportörerna en tullkredit på samma belopp, som kan dras från kostnaden för inköp i importlandet. Denna nya generation av rörliga, återbetalningsbara och förhandlingsbara tullavgifter, med möjlighet till rabatter, kommer att ge oss en lösning på de alltför välbekanta problemen med ekonomisk, social och miljömässig obalans i den internationella handeln mellan nord och syd.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! För allt fler av våra väljare betyder globalisering förtvivlan när fabrik efter fabrik läggs ned och flyttas österut.

För bara två veckor sedan meddelade Seagate Technology i min valkrets Limavady att de skulle stänga och att 960 arbetstillfällen skulle gå förlorade, ett hårt slag för denna lilla stad. Det är inte bara billig arbetskraft som lockar, det är också våra regleringar som förlamar den europeiska industrin och förstör vår tillverkningssektor.

President Nicolas Sarkozy hade rätt när han i går sa att EU har rätt att skydda sig mot sådan förödelse, och det önskar jag att vi skulle göra. Två omedelbara åtgärder skulle hjälpa. Dels bör tröskeln för Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter sänkas. Om tusen arbetstillfällen försvinner i Paris är det illa, men i en liten stad som Limavady är det en katastrof. Så tröskeln borde vara lägre för mindre ekonomier. För det andra måste EU lätta på sina förbud mot statligt stöd så att saker som blygsamma skattelättnader för industrin kan bidra till att hålla tillverkningen på fötter. Jag hoppas att kommissionen kommer att svara positivt på dessa två punkter.

  Werner Langen (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Alla som lyssnat till vad som sagts här, särskilt av Sahra Wagenknecht och Martin Schulz, inser att de talade om en tid som, lyckligtvis, sedan länge är förbi. Det var yttranden som grävts fram ur den socialistiska skräplådan, och de för oss inte framåt i globaliseringsfrågorna.

Alla här i kammaren vet att ekonomisk frihet, ökat välstånd och den sociala modellen är inbördes förenliga. Det illustreras på bästa sätt av EU. På samma sätt som vi införde euron som ett internt träningsprogram för den gemensamma marknaden har vi nu Lissabonstrategin, med alla förbehåll och svårigheter den kan vara förknippad med, som ett träningsprogram för att förbereda oss för global konkurrens. Vi har inga som helst skäl att gömma oss undan globaliseringen. Det sätt på vilket detta diskuteras här är fullständigt orealistiskt.

Globaliseringen är drivkraften bakom demokrati och välstånd för underutvecklade länder. Det stämmer definitivt inte att det bara finns nackdelar, vilket antyddes med de exempel som nämndes i de senaste anförandena. Alla länder gynnas i själva verket av globaliseringen: utvecklingsländerna, de nyligen industrialiserade länderna och även de utvecklingsländer som har en alldeles orimlig statsapparat som skattebetalarna inte längre har råd med. Vi kan inte vrida tillbaka klockan, och EU är en förebild för övriga världen. Jag undrar varför vi talar så tyst om det. Varför talar vi bara om det som är dåligt?

Visst kan vi tala om vildavästernmetoder på finansmarknaderna. Och visst behöver vi internationell samordning. Vi behöver begränsningar och tillsyn på internationell nivå. Men vem, frånsett Robert Goebbels, har nämnt att det också finns systemfel som vi ännu inte lyckats åtgärda? I Japan finns regeln att en företagsledare inte får tjäna mer än tjugo gånger så mycket som den genomsnittlige arbetstagaren. Hur kan det motiveras att chefer i Europa och Förenta staterna tillåts tjäna tusen gånger så mycket som företagens arbetare? Vi kan tala om allt detta, men vi kan definitivt inte demonisera globaliseringen generellt sett, för den öppnar nya möjligheter samtidigt som friheten kombineras med välstånd.

  Anne Van Lancker (PSE). - (NL) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig att kommissionen erkänner den externa dimensionen som ett nytt inslag i Lissabonstrategin, men vi får framför allt inte glömma att globaliseringen också får konsekvenser för vår egen interna EU-politik.

Lissabonstrategin har främjat den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, det stämmer, men det stämmer också att alla inte har gynnats av detta. I Europa har globaliseringen avsevärt vidgat klyftan mellan kvalificerade och okvalificerade.

Det gläder mig därför att kommissionen och sysselsättningsrådet i framtiden kommer att ägna större uppmärksamhet åt den sociala dimensionen, för det finns fortfarande alltför många människor – okvalificerade, funktionshindrade, äldre arbetstagare, invandrare – som saknar möjligheter till lämplig utbildning och sysselsättning. Sex miljoner ungdomar saknar behörighet då de går ut skolan, 72 miljoner människor lever i fattigdom i samhällets utkant och EU har dessutom 14 miljoner fattiga yrkesarbetande.

Ekonomiskt välstånd bör gynna alla. Jag vill därför framhålla ytterligare tre punkter.

Ett: Det står klart att den nya generationens politiska instrument för Lissabonstrategin i mycket högre grad måste inriktas på social integration, lika möjligheter, fattigdomsminskning och ordentligt socialt skydd. Den sociala dimensionen måste återigen finnas med i de integrerade riktlinjerna.

Två: Större tonvikt måste läggas vid medlemsstaternas fullgörande av sina åtaganden i fråga om sysselsättning och utbildning. Ekonomisk tillväxt innebär inte automatiskt högkvalitativa arbetstillfällen – för detta krävs ett tydligt engagemang från medlemsstaternas sida.

Tre: Mycket mer måste göras inom ramen för partnerskap. En god strategi för tillväxt, sysselsättning och social integration kräver också insatser av nationella parlament, lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens parter och civilsamhället.

Min grupp anser därför inte att nästa generations instrument för Lissabonstrategin kan vara de gamla vanliga. Kommissionens vice ordförande måste inse att det finns många skäl att göra viktiga justeringar av Lissabonpaketet.

  Bernard Lehideux (ALDE) . – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Denna återkommande debatt om globaliseringens för- och nackdelar är ungefär lika meningsfull som en debatt om vinterns för- och nackdelar på julafton.

Den enda verkliga frågan för oss är hur EU kan försöka att vända en ofrånkomlig företeelse till sina medborgares fördel. Vad EU-medborgarna förväntar sig är effektiva reformer för att öka sysselsättningen och stödja dem i föränderliga tider.

Att följa Lissabonstrategin har hittills varit mest som att vänta på Godot. Vi hör talas om den hela tiden och är desperat angelägna om att den ska förverkligas, men vi får i själva verket aldrig möta den. De som har nyckeln till Lissabonstrategins framgång, nämligen medlemsstaterna, måste få fram de resurser som krävs för att nå de mål de satt upp. Vi förväntar oss att de ska lägga fram initiativ och en fullständig och objektiv utvärdering av resultaten.

Jag menar inte att måla upp en helt igenom dyster bild. Det finns några uppmuntrande tecken, t.ex. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, som fungerar även om ingen bedömning ännu gjorts av dess effektivitet. Det är också talande att arbetsmarknadens parter, för första gången i Europa, är eniga i sin analys av de utmaningar som arbetsmarknaderna står inför. De har också enats om att uppmana medlemsstaterna att driva en flexicuritypolitik, där de två inslagen flexibilitet och trygghet kombineras, för både arbetsgivare och arbetstagare.

Avslutningsvis, herr Barroso, vill jag uppmana er att inte offra Lissabonstrategins sociala dimension för att ni tror att den gör oss mindre konkurrenskraftiga. Vanligt folk förväntar sig att EU ska vara uppmärksamt på deras intressen, och företag förväntar sig att EU ska driva en politik som förhindrar att social dumpning breder ut sig.

  Wojciech Roszkowski (UEN). - (PL) Herr talman! I kommissionens dokument sägs mycket om EU:s plats i globaliseringsprocessen, men får vi några konkreta svar på de frågor vi ställer oss? Det betvivlar jag.

I dokumentet ges intrycket att lämpliga EU-bestämmelser kommer att garantera tillväxt i EU och välstånd för dess medborgare. Tillväxt och välstånd är dock beroende av insatser från medborgarnas sida – medborgarna måste bli effektivare och mer produktiva än tidigare, och de måste också bli effektivare och mer produktiva än medborgare i andra länder.

Lämpliga bestämmelser räcker inte för att säkra EU:s ekonomiska tillväxt i framtiden. Det räcker inte att utjämna den ekonomiska nivån mellan de gamla och de nya medlemsstaterna, som har en snabbare tillväxt än EU-genomsnittet. Effekterna av ekonomisk migration från länder med låg arbetskraftskostnad till länder med hög arbetskraftskostnad är inte tillräckliga.

EU:s ekonomiska tillväxt i framtiden kommer att vara beroende av dess konkurrenskraft, men i kommissionens dokument talas det i stället i stor utsträckning om att skydda sociala framsteg. Visst är det bra, men då är det inte tillväxtens orsaker utan dess resultat det handlar om. När vi skyddar dessa sociala framsteg får vi inte glömma att tillväxt härrör ur innovation, förbättrad organisatorisk effektivitet, ökad produktivitet och konkurrenskraft.

  Jill Evans (Verts/ALE). - (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionen och rådet för deras uttalanden. Jag håller med om att det finns potential för en mycket positiv roll för EU. Men hittills har den ekonomiska globaliseringen lett till ökad miljöförstörelse, dåliga arbetsvillkor och ökande sociala obalanser.

På lokal nivå har den blivit synonym med osäkra jobb och, än värre, förlorade arbetstillfällen inom tillverkning och tjänster. Det såg jag på nära håll i mitt eget samhälle i Wales, där jag bor, tidigare i år när Burberryfabriken stängde, vilket innebar att hundratals arbetstillfällen försvann i ett mycket fattigt område, ett konvergensområde.

För företagen är det lättare att flytta omkring och söka efter den billigaste arbetskraften utan att oroa sig för konsekvenserna av sitt agerande, trots frivilliga avtal om företagens sociala ansvar som, i likhet med Burberrys, ser fantastiska ut på papperet men betyder mycket lite i praktiken.

Konsekvenserna är förödande för lokalsamhällena, och dessa lokalsamhällen är, som vi redan har hört, nyckeln till arbetstillfällen och tillväxt, vilket just är syftet med Lissabonagendan. Allt detta skapar en känsla av besvikelse över politiken och bevisar att marknaden är starkare än demokratin.

EU kan hjälpa till genom att se till att förbättra arbetsvillkor och sociala standarder i hela världen och räkna in kostnaderna för klimatförändringen i marknadspriserna för att motverka miljödumpning. Globaliseringens effekter gör att det sociala skyddet blir än viktigare för arbetstagare och samhällen.

Jag håller verkligen med om att den rätta vägen att gå är att stödja småföretagen och tillhandahålla långsiktigt hållbara arbetstillfällen, jobb med hög kvalitet, och jag hoppas verkligen att förslaget till en småföretagsakt kommer att bidra till att detta kan åstadkommas på lång sikt.

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL). - (PT) Fru talman! I denna debatt är det rätt att framhålla att EU:s framgång beror på hur unionen hanterar frågor som solidaritet och ekonomisk och social sammanhållning. När EU fortfarande dras med omfattande fattigdom, som drabbar 17 procent av befolkningen eller omkring 80 miljoner människor i EU-27, när sysselsättningssituationen blir alltmer otrygg och andelen fattiga arbetstagare ökar, måste vår främsta prioritering vara att överge den nyliberala politiken och satsa på arbete med rättigheter, anständiga löner, ökat socialt skydd och högkvalitativa offentliga tjänster för alla. På så sätt kan vi främja produktiva investeringar av mikro- och småföretag och en rättvisare fördelning av det välstånd som produceras och därmed uppnå verklig konvergens mellan medlemsstaterna, underlätta utveckling och sociala framsteg och driva en samarbetspolitik med länderna i tredje världen.

  Patrick Louis (IND/DEM) . – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Våra medborgare – som också är arbetstagare, konsumenter och skattebetalare – inser helt uppenbart att EU, som det ser ut i dag, inte egentligen är något bålverk mot den ekonomiska globaliseringens excesser utan snarare en språngbräda på vägen mot dessa excesser.

Vi har under 20 års tid blivit lovade en lysande framtid tack vare euron och de avskaffade gränserna. Det var t.ex. vad man lockade med för att vinna vårt stöd för Maastrichtfördraget 1992. Men allt detta till trots håller vår produktionsbas på att packa ihop och flytta, och den lämnar efter sig miljontals arbetslösa, vidsträckta ödelagda industriområden och en övergiven landsbygd.

När man hör president Nicolas Sarkozy här i kammaren tala om en kallelse att skydda Europa kan man nästan tro att han aldrig hade godtagit vare sig Maastricht- eller Lissabonfördraget. Det är fantastiskt att höra honom i general Charles de Gaulles anda förklara att han i WTO kommer att motsätta sig alla förhandlingar som skulle kunna skada vårt nationella intresse. Han tycks dock ha glömt att Frankrike inte har vetorätt och att den enda som förhandlar är en kommissionsledamot från Bryssel, som konsekvent nonchalerar det mandat han fått av medlemsstaterna.

Liknande illusioner framkom i dag när han – återigen helt omotiverat – angrep den deflationistiska tvångsföreställningen hos den oberoende Europeiska centralbanken i Frankfurt. Men vem ska vi tro på? Mannen som står framför tv-kamerorna och hävdar Frankrikes suveränitet, eller mannen som ger upp vår nationella suveränitet i ett EU-fördrag? I själva verket är det så att Lissabonfördraget bekräftar den logik som präglar de befintliga fördragen och som hindrar oss från att styra euron, skydda våra marknader och tala för vår sak i de globala handelsförhandlingarna.

Det stämmer att det i fördraget talas om skyddet av medborgarna som en målsättning, men det är bara en policyförklaring utan rättsverkan. Det är talande att fördraget innebär att både kommissionens och ECB, med sitt frihandelstänkande, ges ökade befogenheter och stärkt oberoende. Genom protokoll nr 6 och även artiklarna 3 och 4 i EG-fördraget förstärks deras dogmatiska föreställning om ohämmad konkurrens, som varken tar hänsyn till nationella intressen, låter sig hindras av gränser eller fäster avseende vid demokrati.

Vi tror att Frankrikes och Europas folk vill ha något annat. Låt oss därför återupprätta den verkligt fria handeln i form av utbyte mellan nationer som berikar dem utan att beröva dem vare sig deras försvar eller deras identitet.

  Udo Bullmann (PSE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Under de kommande tre åren planerar kommissionen att lägga fram förslag om en omstrukturering av den ekonomiska och sociala politiken och miljöpolitiken i EU. Det är bra, för som vi alla vet har ingenting lagts fram ännu. Dokumentet från oktober, som utgör grunden för vår diskussion i dag, är kortfattat. Jag måste visserligen i förbigående säga att det alltid är bra att lägga fram kortfattade dokument, men det här är också ett ytligt och tunt dokument som inte säger oss någonting om vilken väg det är meningen att vi ska gå.

Kommissionen måste hjälpa oss genom att klargöra en motsägelse. Om dagens debatt ses som förstasidan, inledningen, är det enorma utmaningar det handlar om: globalisering, klimatförändring, frågan om de internationella finansmarknaderna – de oerhörda utmaningar vi står inför i var och en av medlemsstaterna. Men om vi sedan för diskussionen vidare in på de konkreta konsekvenserna får vi veta att det inte behövs någon ändring av de praktiska politiska riktlinjerna. Det är obegripligt. Det är fullständigt obegripligt eftersom det naturligtvis leder till frågan om vad den här globaliseringsdebatten egentligen går ut på. Är den en förevändning för att slippa vidta åtgärder med avseende på det praktiska genomförandet av vår socialpolitik, miljöpolitik och ekonomiska politik, eller utgör debatten verkligen ett tillfälle att se den verkliga bilden och ge svar på de angelägna frågor som människor i EU-länderna har och tillgodose deras behov?

Låt mig ställa några fler frågor. Om vår framtid verkligen finns i ett miljövänligt industrisamhälle, varför är det då så svårt att tala om den investeringspolitik som krävs för att vi ska kunna nå det målet inom kommissionen, med kommissionen och till och med här i parlamentet? Varför kan vi inte tala om de program för byggnadsrenovering och de moderna fordons- och transportsystem som vi behöver för att nå det målet? Varför är det nästa tabu att diskutera en lämplig investeringspolitik? Och varför finns inte dessa saker med i kommissionens program? Varför finns de inte heller med i Lissabonsstrategins arbetsprogram? Jag hoppas verkligen att en del förändringar återstår.

När vi talar om kunskapstriangeln – behovet av utbildning, forskning och innovation – varför kan vi inte göra den europeiska ungdomspakten till ett konkret instrument och garantera högkvalitativ utbildning för alla EU:s ungdomar, så att de kan utnyttja sina specialiserade kunskaper och sin begåvning i satsningen på att omstrukturera industrisamhället? Detta är de konkreta utmaningar som vi vill ta oss an.

  Marco Cappato (ALDE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tror att det i denna debatt också funnits talare som satt ekonomisk frihet i motsättning till garantier och skydd för sociala rättigheter och fattigdomsbekämpning.

Denna motsättning mellan ekonomisk frihet och sociala rättigheter har en anstrykning av det förra århundradet och är inte längre gångbar i vår europeiska politik. Vi är definitivt skyldiga att se till att reglerna tillämpas till fullo när det gäller ekonomisk frihet från monopol, insyn på finansmarknaderna och garantier för att kostnaderna för miljöförorening betalas. Det är absolut grundläggande! Men när det gäller sociala rättigheter är det som hindrar oss från att hjälpa de fattigaste i våra länder gamla sociala trygghetssystem med inriktning på bolag och organiserat arbete, som inte hjälper de arbetslösa och dem som fortfarande saknar sociala garantier och socialt skydd.

I mitt land Italien har vi ett system som mer eller mindre tvingar folk att gå i pension vid 58 eller 59 års ålder, samtidigt som bara 20 procent av de arbetslösa har någon form av socialt skydd. Det är problemet för de fattigaste – inte globalisering eller ekonomisk frihet utan de gamla, omoderna och förlegade sociala trygghetssystemen. Dessa system måste göras om, och där kan Lissabonstrategin och kommissionen vara till hjälp.

  Ryszard Czarnecki (UEN). - (PL) Fru talman! Jag vill inte upprepa samma gamla banala yttranden om globaliseringens vinster. Det vore också värdefullt att presentera en kritisk syn på globalismen i Europaparlamentet.

För mig illustreras vår debatt bäst av den kanadensiske filosofen John Ralston Sauls ord. Jag dedicerar hans ord till den kör som sjunger globaliseringens lov och i dag sjunger samma sång i Europaparlamentet. Globalismen är en ideologi som hämtar många inslag från typisk västerländsk religion. Globalismen är tron på en enda idé som utesluter andra synsätt. Den grundas på en övertygelse om ekonomins överhöghet i förhållande till andra områden av livet och en visshet om att alla ekonomiska teorier utom liberalismen har misslyckats och att det inte finns något annat sätt.

Denna övertygelse härrör ur det faktum att liberalismen har satt globala krafter i rörelse, som stöder denna ideologi som den rätta vägen framåt och får andra förhållningssätt att framstå som felaktiga. Globalismen har dock förletts att tro att ekonomin är civilisationens drivkraft. Under de senaste tjugo eller trettio åren har vi fått lära oss att se allting ur ekonomiskt perspektiv. Inte ens Karl Marx gick så långt. Han sa att ekonomin är viktig men gick inte så långt som till att säga att allt borde ses genom profitens prisma.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Det ämne som kommissionen presenterat i dag präglas av motsägelser. Låt mig ge två exempel:

För det första betonar kommissionen att anpassningen till globaliseringen måste intensifieras för att våra medborgares levnadsstandard ska kunna upprätthållas. Det sker inte i dag, eftersom Lissabonstrategin misslyckats. I själva verket är det så att denna politik av ökad konkurrens förvärrar orättvisorna i fråga om välstånd och produktionskapacitet, och det är bara Europeiska kommissionen som kan se att välståndet ökar eller att orättvisorna minskar i EU:s medlemsstater.

För det andra får vi i dokumentet veta att kommissionen arbetar för ett socialt Europa, en tanke som vi hört så mycket om men som vi aldrig själva sett några bevis för. Låt mig nämna ett enkelt exempel: sedan 2002 har priset på fordonsbränslen stigit med mellan 35 och 50 procent. Detta, liksom så mycket annat, känns i låginkomsttagarnas plånböcker, och ingen av kommissionens socioekonomiska strategier tycks erbjuda någon lösning.

  Daniel Caspary (PPE-DE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vårt europeiska mål att nå framgång i en globaliserad värld kan uppnås om vi utnyttjar våra möjligheter. Vår offentliga diskussion är alltför ofta inriktad på globaliseringens negativa effekter. Vi diskuterar dem så fort företag måste göra sig av med anställda eller omlokaliseras utomlands, men vi talar alldeles för lite om globaliseringens alla positiva följder.

Titta t.ex. på min valkrets, min hemregion. Så mycket som 74 procent av industriproduktionen i min valkrets exporteras i dag. Globaliseringen ger oss tydliga vinster. I min hemregion händer det sorgligt nog också att arbetstagare sägs upp i företag som inte längre är lönsamma, men många fler kan rekryteras av andra företag som har anpassat sig och drar nytta av globaliseringen, och våra arbetslöshetssiffror sjunker kraftigt. Tyvärr talar vi alltför sällan om den sidan av myntet.

EU har en viktig roll att spela när det gäller att forma globaliseringen. Vi är 480 miljoner européer som tillsammans måste stå upp för våra intressen och värden. Vi har redan världens mest öppna ekonomi, men vi behöver marknadstillträde världen över. Vi måste lägga större vikt vid ömsesidighet. Icke-tariffära hinder och andra handelshinder kan inte godtas. Vi måste kunna försvara oss mot illojala handelsmetoder. För det behöver vi handelspolitiska skyddsinstrument, och vi behöver en kommissionsledamot som varken saknar trovärdighet eller utstrålar arrogans när han företräder EU i världen utan oförskräckt försvarar våra handelsintressen i en anda av samarbete och ömsesidig tillit. Vi måste skydda den immateriella äganderätten mer effektivt, trycka på hårdare för globala regler och standarder, stärka WTO och få till stånd ett transatlantiskt partnerskap.

Om vi tillsammans med kommissionen kan fullgöra dessa uppgifter kommer vi verkligen att kunna utnyttja och forma globaliseringsprocessen på så sätt att vanligt folk kan fortsätta leva sina liv i frihet och välstånd.

  Edite Estrela (PSE). - (PT) Att nå framgång i en globaliserad värld är den stora utmaning som EU står inför. Frågan är hur konkurrenskraft kan förenas med social sammanhållning, eller med andra ord, hur globalisering kan förenas med reglering.

Svaret finns i Lissabonstrategin, och Lissabonfördraget kommer att underlätta beslutsfattandet, men framgången kommer framför allt att vara beroende av att EU ser globaliseringen som en möjlighet och inte som ett hot. Vi måste förstå vad som försiggår med Kina och Indien. Kina har gått förbi Storbritannien, Frankrike och Italien på listan över de mest industrialiserade nationerna, gått förbi Förenta staterna som den främsta exportören av tekniska produkter och ackumulerat enorma ekonomiska reserver.

När det gäller Indien är det inte så många som känner till namnet ”Tata”. Under 2006 hade dock Tatas biltillverkande dotterbolag ett högre börsvärde än General Motors. Ingen hade heller hört talas om Mittal-koncernen förrän den tog initiativ till ett fientligt uppköp av Arcelor, vilket ledde till panik i Paris, Bryssel och Luxemburg.

Men vi får inte glömma den andra sidan av det asiatiska miraklet. Det handlar om det lidande som är följden av Pekingregeringens medbrottslighet med västerländska multinationella företag som omlokaliserat sina fabriker för att utnyttja billig arbetskraft och frånvaron av en välfärdsstat.

Samtidigt är det i Asien som det kommer att avgöras om vi lyckas bekämpa den globala uppvärmningen eller inte. EU måste inta en fast hållning och kräva ömsesidighet i den internationella handeln, men vi får inte systematiskt införa en protektionistisk politik. Det stämmer att den kinesiska konkurrensen är illojal på grund av de låga lönerna, avsaknaden av politiska rättigheter och fackföreningsrättigheter, varumärkesförfalskningen och den undervärderade valutan. Allt detta stämmer. Men det stämmer också att det finns 800 miljoner kineser och 700 miljoner indier som otåligt väntar på att få en anständig minimilön och större social rättvisa. Det är utmaningar för ett starkare EU och en bättre värld.

  Sarah Ludford (ALDE). - (EN) Fru talman! Jag tycker inte heller att vår reaktion på globaliseringen ska bygga på rädsla, utan på en känsla av möjligheter kombinerat med intelligent anpassning.

Som det står i resolutionen är EU som global aktör en av dem som tjänar mest på en öppen världsekonomi. Det inser man inte alltid när man hör all europeisk retorik mot globaliseringen. Jag håller med Ryszard Czarnecki om att liberalismen har spridit sig över världen. Men det gläder mig, till skillnad från honom.

EU kan bara nå sitt mål genom att vara aktivt och organiserat på världsscenen, och det gäller i synnerhet i fråga om migration. Jag är tacksam för att en punkt som jag sammanställde för ALDE-gruppen har klarat sig nästan helskinnad in i den slutliga resolutionen. Jag anser verkligen att migration förtjänar att vara en prioriterad fråga på EU:s agenda, i likhet med klimatförändring och energi. Vi ser trycket utifrån, vi ser de sociala spänningarna och definitivt också rasismen inom EU. Men fortfarande finns det inte någon heltäckande EU-politik om laglig och olaglig invandring och om integration.

Låt oss slutligen inte glömma den potential som ligger i global kommunikation och särskilt Internet, när det gäller att främja mänskliga rättigheter. Okej, den är kanske inte så oundviklig som vi en gång trodde – om man till exempel tittar på den censur som framgångsrikt tillämpas i Kina – men globaliseringen och Internet och annan global kommunikation är fortfarande mycket kraftfulla vapen i det godas tjänst. Det är också en del av globaliseringen.

  Jan Tadeusz Masiel (UEN). - (PL) Fru talman, ärade kolleger i rådet och kommissionen! Precis som barndomen följs av ungdomsåren i en människas liv tycks globaliseringen vara ett naturligt steg i mänsklighetens utveckling och nästa utmaning den står inför.

I den besvärliga debatten om denna föränderliga och obekanta fråga skulle jag vilja säga att alla tidigare talare från både höger och vänster i kammaren paradoxalt nog haft rätt i avsevärd utsträckning.

Det viktigaste är att det finns ett verkligt behov av att upprätta ordentliga riktlinjer och bestämmelser för en rättvis fördelning av globaliseringsvinsterna. Av själva definitionen av globalisering framgår att det är en utbredd företeelse, och det är därför inte tillräckligt att bara EU har sådana institutioner och bestämmelser – de måste godtas av hela världen. José Manuel Barroso hade helt rätt när han sa att EU kan och bör föreslå världen en balanserad och rättvis globaliseringsmodell.

  Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Ämnet för dagens debatt har missuppfattats. Framgång i en globaliserad värld innebär varken att EU:s intressen tillvaratas eller att välståndet för EU-ländernas arbetstagare säkras, utan bara att kapitalets intressen skyddas. Den nya ordning som i samband med globaliseringen skapas av affärsintressen och multinationella företag på EU-nivå och internationell nivå syftar till att mångdubbla kapitalets vinster genom ökad exploatering av arbetstagarna.

Nicolas Sarkozys uttalanden om globaliseringen i går bekräftar EU:s tilltro till storkapitalet. De understryker intensiteten i imperialisternas interna konflikter och avsikten att använda EU som en murbräcka mot andra stora imperialistiska centrum, och särskilt mot arbetarnas landvinningar och rättmätiga anspråk. Den gemensamma nämnaren för alla dessa strävanden är ett fullskaligt angrepp på arbetarna. Lägre löner, längre arbetstid, anpassning till kapitalets behov, högre pensionsålder, flexicurity och omstrukturering av förhållandena på arbetsmarknaden är centrala inslag i Lissabonstrategin.

Vi anser därför att den hårda verklighet som miljontals arbetare upplever inte i något avseende kan ses ur ett globaliseringsperspektiv. Ingen låter sig heller övertygas av de miljöskyddsargument som kommissionen och rådet framför.

  Robert Sturdy (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Det är mycket svårt för kommissionsledamot Günter Verheugen att lyssna på allt som sägs här i kammaren, men en del mycket viktiga punkter har tagits upp och jag hoppas att han tar hänsyn till dem.

Jag lyssnade på vad ordförande José Manuel Barroso hade att säga. Jag tyckte att han framförde någonting som jag verkligen tror på, nämligen att globaliseringen gynnar Europeiska unionen. Georgios Toussas talade nyss väldigt munvigt om arbetarklassen, men utan globalisering, utan någon industri och några företag i Europeiska unionen får vi inga arbetstillfällen för folket. Något som faktiskt oroade mig mycket var det som Nicolas Sarkozy sa i går. Ska vi ha ett gammalt Frankrike, ett protektionistiskt Frankrike, eller ska vi ha ett Frankrike som tar emot en ny generation? Det påminner mig om när kineserna skulle skriva under förklaringen om medlemskap i WTO i Förenta staterna. President Bill Clinton hade lyckats hindra dem från att skriva under den i 10 år. När president George Bush skrev under den vände sig hans rådgivare om och sa: ”Herregud, Kina har skrivit på! Vad har vi gjort?” Vad de faktiskt gjorde var att skapa en del stora möjligheter för oss.

Vi måste se Kina och Indien som en möjlighet. Vi får inte hissa upp vindbryggan, bemanna kanonerna och stänga dörrarna, för Europa har en enorm möjlighet här och den måste vi ta vara på. Daniel Caspary talade med all rätt om sysselsättningen i hans valkrets. Jag vet att det är mycket svårt att behålla sysselsättningen, men om vi inte tillåter oss att vara en del av en global marknad så kommer vi inte att komma någonstans. Jag tror verkligen att vi har en enorm möjlighet om vi kan ta vara på den. Vi måste titta på sådant som frihandelsavtal. Marocko har just undertecknat ett frihandelsavtal med Förenta staterna. Det måste vi titta på.

Slutligen vill jag be kommissionen att låta företagen och industrin göra det de egentligen ska. Var mycket försiktiga med att införa lagstiftning som skadar EU:s möjligheter.

  Pervenche Berès (PSE) . – (FR) Fru talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande! Vi har just hört José Manuel Barroso berätta för oss att EU har unikt goda förutsättningar för att tillhandahålla en god grund för reglering på global nivå. Han har rätt. Men om det är det vi tänker göra måste vi också se till att få ordning på hemmaplan. Bland de redskap som finns tillgängliga i EU för att ta itu med dessa utmaningar finns de så kallade ”riktlinjerna” för den ekonomiska politiken och sysselsättningen. Jag är rädd att kommissionen i dag försöker sopa dessa nödvändiga riktlinjer under globaliseringens matta. Men de är värdefulla och vi måste se över dem.

Det här måste vi göra först och främst därför att stats- och regeringscheferna vid Europeiska rådets möte i mars antog bästa tänkbara strategi för att ge EU möjlighet att hantera globaliseringen och utmaningarna med anknytning till energiförsörjning och klimatförändring. Om vi inte utnyttjar alla medel som står till buds i EU för att fullfölja den strategin, inklusive riktlinjerna – och kanske i synnerhet riktlinjerna – kommer vi inte att komma någonvart, utan vi kommer bara att spä på desillusioneringen i fråga om unionens förmåga att hantera globaliseringen.

Vi måste också göra det här därför att kommissionsledamot Joaquín Almunia själv har erkänt att frågorna om växelkurser, oljepriser och subprimelånekrisens verkliga inverkan på EU:s ekonomi kommer att påverka unionens förväntade ekonomiska tillväxt. Han har justerat prognoserna nedåt – från 2,9 procent till 2,4 procent för EU som helhet och från 2,6 procent till 2,2 procent för euroområdet.

Vi måste göra det här av ytterligare ett skäl, nämligen att vi måste leva upp till folks förväntningar på EU, och därför att det sociala Europa, oavsett vad Nicolas Sarkozy kanske tror, är en högst påtaglig fråga som ni måste ta itu med om ni vill undvika att EU-medborgarna tar avstånd från er inom en mycket nära framtid.

Det sista skälet till att vi måste göra det här slog kommissionsledamot Almunia fast i dag när han medgav att EU:s tillväxt, i det rådande internationella klimatet, främst kommer att avgöras av den inhemska konsumtionen – kanske blir den helt avgörande.

Är det möjligt att det enda som bör vara konstant i denna situation av genomgripande förändring är riktlinjerna? Är det möjligt att det inte bör göras någon förändring av EU:s enda instrument för en effektiv styrning av medlemsstaternas ekonomiska och sociala politik?

Jag vill be kommissionens företrädare och kommissionens vice ordförande att tala om för José Manuel Barroso att han måste ändra riktlinjerna – att han måste ta hänsyn till den nya situationen så att EU internt kan utrusta sig med de bästa till buds stående redskapen för att beslutsamt ta itu med globaliseringsutmaningarna.

  Wolf Klinz (ALDE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! De som tillkännager sitt engagemang för en rättvisare värld hyser inga betänkligheter mot att skylla svårigheterna i sina egna ekonomier på globaliseringen. De kräver därför mindre av fri marknad och mer av reglering och statliga ingripanden. Ändå erbjuder globaliseringen verkliga möjligheter till en situation som alla parter vinner på, eftersom den ger tillväxtekonomierna och världsekonomins eftersläntrare möjlighet att komma i fatt och oss möjlighet att utveckla nya marknader för högkvalitativa, förstklassiga produkter, inrättningar och tjänster.

Men för att kunna ta till vara dessa möjligheter måste vi göra läxan, vilket betyder att vi måste fördubbla våra insatser i fråga om utbildning, fortbildning – särskilt för unga arbetslösa – och livslångt lärande och bli ännu mer kreativa när det gäller hur vi utformar de mervärdesalstrande kedjorna och processerna i vår ekonomi, samtidigt som vi främjar ännu mer fritt företagande. Obehindrad globalisering leder till större marknadsöppning och mer konkurrens, vilket gynnar alla konsumenter.

Låt oss motstå frestelsen att skydda vår ekonomi. En sådan hållning skulle snabbt urarta i ren protektionism. Låt oss i stället ge näring åt den inneboende kraften i vår ekonomi att ständigt förnya sig. Låt oss investera i framtidens teknik, så blir framtiden vår.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Fru talman! Ekonomin bör gynna folket och inte tvärtom. Naturliga temposkillnader i kapitalets och arbetskraftens rörlighet i en globaliserad värld leder till att arbetsmarknadsnormerna hamnar på allt lägre nivå. Produktionen flyttas till områden med lägre löner och allt farligare arbetsförhållanden. Det leder till att arbetstillfällen går förlorade i regioner med högre arbetsmarknadsnormer och till att arbetstagarnas köpkraft minskar, vilket dämpar efterfrågan på konsumentvaror.

Om EU vill nå framgång i en globaliserad värld måste unionen finna effektiva redskap för att bekämpa social dumpning och upprätthålla och skydda Europas sociala dimension.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag tycker att kommissionens bidrag till globaliseringsdebatten är mycket värdefullt.

Jag ser inte globaliseringen som ett hot utan som en möjlighet. Europa ligger väl till för att klara utmaningen. Vi har mycket utvecklad infrastruktur, utbildningssystem, teknik, kapitalmarknader och sjudande framtida hemmamarknader.

Man kan inte starkt nog betona att EU:s styrka ligger i en inre marknad som är en språngbräda för våra företag i världen. Överallt i EU föds nyskapande idéer i företagen. Byråkrati får inte hindra att de sprids och bidrar till EU:s välstånd. Här vänder jag mig främst till kommissionsledamot Günter Verheugen. Minskad byråkrati i EU är avgörande för globalisering och Europas konkurrenskraft. Vi måste särskilt inrikta oss på små och medelstora företag. De bör stå i fokus för kommissionens uppmärksamhet. Mycket har åstadkommits, men till exempel skattehinder hämmar fortfarande företagandet i EU.

Starka företag existerar inte utan arbetskraft, och den hotar att bli en knapp resurs i Europa mycket snart. Europas demografiska situation gör att invandring behövs. Här ligger andra regioner i världen långt före oss, vilket visar sig i deras ekonomiska utveckling. Det här är en svår fråga som kräver att man balanserar alla intressen mot varandra, inte minst arbetsgivarnas. Det är självfallet en EU-fråga, eftersom konkurrenskraft inte skapas utan en rörlig arbetsstyrka. Här är planer som det ”blå kortet” välkomna.

Något annat som bör röra sig fritt men stadigt är kapital. Ekonomisk stabilitet är en nödvändig förutsättning för ett konkurrenskraftigt och ekonomiskt tryggt Europa. Finansmarknaderna är en av EU:s starka sektorer globalt sett, en av våra nya framgångsrika industrier. Innovation tack vare marknadsledd reglering, vilket inte är detsamma som laissez-faire – också här är det avgörande att underlätta för sektorn att fungera i hela Europa.

När det gäller världen omkring oss bör EU etablera sig som en stark global aktör. Vi behöver enighet från Europeiska unionens medlemsstater, och kommissionen kan också bidra till att skapa denna enighet.

  Jan Andersson (PSE). - Fru talman, herr kommissionär, portugisiska ordförandeskapet! Jag ser hellre till globaliseringens möjligheter än till problemen, men det beror på hur vi agerar i Europa. Jag ställer upp på att vi ska satsa på forskning och utveckling, att vi ska göra fler investeringar som är långsiktiga i god miljö och att vi ska investera i människor och livslångt lärande, men vad kommissionen glömmer – felet i kommissionens dokument – är att man glömmer den sociala dimensionen.

Utvecklingen i Europa i dag visar på god tillväxt och fler jobb, men också större utanförskap, större klyftor och fler otrygga jobb, fler jobb – inte minst i Tyskland – som det inte går att försörja sig på utan man måste få socialbidrag för att komplettera sin lön. Vi måste koppla ihop tillväxt och sysselsättning med en social dimension som gör att klyftorna i Europa mellan människor och regioner minskar. Detta rörde debatten i Guimarães, som jag deltog i under arbetsmarknadsministrarnas möte.

Det portugisiska ordförandeskapet försöker driva frågan om de integrerade riktlinjerna och förändra dem och göra den sociala kopplingen mycket tydligare och mycket mer integrerad.

Men kommissionen vill inte. Kommissionen vill inte ändra i riktlinjerna. Det behövs ändras i riktlinjerna. I vår resolution har vi blivit överens om att vi vill ha nya riktlinjer som integrerar den sociala dimensionen och naturligtvis också tar upp frågorna om trygghet i förändringen och ”flexicurity”. Det borde också kommissionen ta till sig, så att vi får en starkare koppling mellan tillväxtfrågorna och den sociala dimensionen.

Vi måste också förankra Lissabonstrategin. Den är inte förankrad i dag på medlemsstatsnivå, regional och lokal nivå. Det är många som inte känner till Lissabonstrategin. Vi måste integrera den och få arbetsmarknadens parter och det civila samhället att också arbeta för att de här frågorna – den sociala dimensionen, tillväxten och sysselsättningen – är viktiga och att de är integrerade.

  Samuli Pohjamo (ALDE). - (FI) Fru talman! Jag vill föra in ett nordiskt perspektiv i denna debatt. För ungefär två år sedan arbetade jag inom en organisation för regional utveckling nära polcirkeln och den ryska gränsen. För den avlägsna regionen innebar globaliseringen både ett hot och en möjlighet. Vi inledde vårt utvecklingsarbete med tilltro till våra egna styrkor när vi drog fördel av globaliseringen. Företagen, den offentliga sektorn, utbildningssystemet och universiteten slog ihop sina resurser för att skapa en produktiv innovationsfrämjande miljö. Kunskapsbasen stärktes genom nätverkssamarbete med globala kunskapsnätverk i Lissabonstrategins anda. Samtidigt inleddes projekt för förnybar energi. Resultaten var uppmuntrande. Ett särskilt exempel utgörs av den internationella turismens snabba ökning i området. Jag anser att denna region skulle kunna tjäna som en lämplig förebild på andra håll i Europa, och EU bör bidra till att i hög grad underlätta arbete av detta slag.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). - (NL) Fru talman! EU:s ställning härrör ur den gemensamma marknaden, liberaliseringen av den gemensamma marknaden och liberaliseringen av världsmarknaden – globaliseringen. Detta har gett oss inte bara välstånd utan även en stabil demokrati. Vi måste därför vara på vår vakt mot en alltför defensiv strategi, och framför allt mot protektionistiskt inriktade handelsinstrument – det är främst handelsaspekter jag talar om.

EU:s konkurrenskraft gynnas mer av en öppen inställning till omvärlden, och jag anser därför att det är viktigt att i högre grad prioritera marknadsöppning i tredjeländer, framför allt i tillväxtekonomier som Indien, Brasilien och Kina. Den enorma tillväxtpotentialen på dessa marknader utgör nämligen en möjlighet för EU:s företag och för EU:s ekonomi. Dessa tillväxtekonomier kommer i sin tur att behöva öppna sina marknader för våra företag, även när det gäller tjänster, och i ömsesidighetens namn uppmanar jag kommissionen att i sina förhandlingar utöva nödvändiga påtryckningar på framför allt dessa länder.

När en delegation från utskottet för internationell handel besökte Singapore såg vi att amerikanska företag ges mycket bättre tillträde än europeiska, och så får det inte vara. Vi måste alltså vara proaktiva. Vi är trots allt världens största ekonomi. Om vi alla hjälps åt på ett effektivt sätt bör vi kunna utnyttja vår styrka för att få till stånd en öppning av dessa marknader. Sedan har vi avskaffandet av importavgifter och icke-tariffära handelshinder, och i vår strategi för marknadstillträde är det också viktigt att prioritera dessa framväxande marknader.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! EU har ombetts att visa sina medborgare en annan sida av globaliseringen. Det handlar inte om otyglad konkurrens utan om social solidaritet, omfördelning, diversifiering och kulturella värden.

I denna interna dialog, liksom alltid i samband med öppnande av EU mot omvärlden genom ekonomisk och social politik, miljöpolitik och politik gällande säkerhet, hållbar utveckling och invandring, måste Europeiska kommissionen främja och stärka EU:s etiska normer på det kulturella området. I sitt årliga lagstiftningsarbete, i Lissabonstrategin och även i samband med stärkandet av fördraget efter reformen, måste kommissionen direkt främja följande områden inom kultursektorn:

För det första måste kommissionen stärka kulturindustrin med utgångspunkt i högkvalitativa, innovativa tjänster, samtidigt som den europeiska ekonomin erbjuds betydande möjligheter i fråga om produktion och innovation. Denna sektor är av stor betydelse för den interkulturella dialogen.

För det andra måste man stärka ”kunskapstriangeln” av forskning, utbildning och innovation. Här finns tyvärr ännu inte stöd i form av lagstiftningsåtgärder, vilket dock bör vara ett av EU:s mål.

Innovation på kulturens område bör inte vara en lyx som några få multinationella företag åtnjuter utan en övergripande politik för små och medelstora företag.

Europeiska kommissionen och rådet måste fatta ett klart beslut om ståndpunkten när det gäller hur globaliseringens utmaningar ska hanteras. Det måste ske genom öppen dialog, inledningsvis med de nationella parlamenten. Globaliseringen kan framställas som en del av EU:s historia om den kan färgas av den europeiska kulturens etiska normer.

  Sharon Bowles (ALDE). - (EN) Fru talman! Globaliseringen får skulden för allt, från befolkningsexplosionen till klimatförändringen till exploatering. Men dessa är bara mänsklighetens produkter, och det är konkurrensen också. Darwin kallade det naturligt urval.

De europeiska medborgarna är ängsliga. Visst måste vi utbilda dem, men inte genom att säga att vi behöver en politik på EU-nivå för att klara utmaningen i en globaliserad ekonomi. Det gör mig ängslig, eftersom det tyder på att vi inte har någon politik.

EU har en unik makt att utforma saker och ting och ifrågasätta överdrifter på överstatlig nivå. I juli stod det i Financial Times: ”Bryssel är världens regleringshuvudstad och vare sig i Washington eller i Tokyo kan man bortse från det.” Så om vi nu har det, låt oss använda det, men med omdöme. Vad är meningen med en agenda för konkurrenskraft om inte att bibehålla vår ställning i världen? Vad är det för mening med en inre marknad om vi inte kan färdigställa den ordentligt? Sluta upp med fega ursäkter. EU handlar absolut om att klara utmaningarna. Vi måste bara sätta igång innan det naturliga urvalet gör sitt.

  Cristobal Montoro Romero (PPE-DE). - (ES) Fru talman, företrädare för rådet och kommissionen! Globaliseringen är bra för EU, och EU måste främja globalisering.

Vi bevittnar en än så länge långsam men oåterkallelig upplösning av världens gränser, en process som har bidragit till att mer än 400 miljoner människor kommit ur fattigdom på mindre än 20 år, och för första gången kommer Kina 2007 att vara det land, den del av världen, som bidrar mest till världsekonomins tillväxt – Kina alltså, och inte EU!

Det betyder kort sagt att globaliseringen är en utmaning men också en stor möjlighet. Den är en utmaning såtillvida att öppnandet betyder mer tillväxt, mer välstånd och ökad sysselsättning, och det måste vi förklara för EU-medborgarna. Något som återigen bekymrar mig är att höra ordet ”skydda” här i kammaren.

Protektionism innebär förnekelse av globaliseringen och av EU. Medborgarna behöver inte skyddas när de själva spelar huvudrollen i sin ekonomiska tillväxt och sitt välstånd. Vi måste ge tillbaka den förmågan till folket, och vi måste därför också vara självkritiska i EU.

Vi i EU gör nämligen inte det vi måste när vår tillväxt är otillräcklig, när vi också bär en del av ansvaret för krisen på världens finansmarknader och, kort sagt, när vi inte gör det vi måste hemma, på vår egen tröskel, för att stödja ekonomisk tillväxt i små och medelstora företag och skapa fler arbetstillfällen. Vi behöver nämligen många fler arbetstillfällen än vad öppnandet av ekonomin kommer att kunna erbjuda.

Lissabonagendan är verkligen ett riktmärke – en fullbordad inre marknad, ordning i de offentliga finanserna, reformer, moderniserad arbetsmarknad, engagemang för reformer på miljöområdet, förnybar energi och, kort sagt, öppnande av EU innebär i själva verket att den sociala sammanhållningen ökar i Europa.

  Enrique Barón Crespo (PSE). - (ES) Fru talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag anser att det är mycket lämpligt att globaliseringsdebatten hålls under det portugisiska ordförandeskapet, eftersom Portugal är ett land som satt sitt namn på kartan i och med att portugiserna gick i främsta ledet när vi i Europa inledde globaliseringen, och eftersom globaliseringen inte längre är en farsot vi dras med. Européerna inledde globaliseringsprocessen under renässansen, när vi låg efter kineser och indier i utvecklingen, och det är så man ser på oss i övriga världen.

Nu kommer vi i och med Lissabonfördraget också att bli föregångare i vad jag vill kalla den ”postimperialistiska globaliseringen”. Det handlar inte om att erövra nya världsdelar utan om att erbjuda ett gensvar där vi av fri vilja förenar de värden som delas av stater och folk. Vi kan vara ett exempel på det slags globalisering som behövs allra mest, nämligen politisk och social globalisering.

Vi har talat om förhastad, okontrollerad ekonomisk globalisering, trots att vi t.ex. har en europé som chef för Internationella valutafonden. Vi är det största blocket i WTO och har ett särskilt ansvar. Vad är det som fattas? Vad som fattas är just vår förmåga att finna svar i en globaliserad värld som ligger i linje med detta. Det finns framför allt två mycket viktiga och svåra frågor där vi måste vara oerhört aktiva – inte bara med avseende på handel och teknisk utveckling utan i det allmänna försvaret av mänskliga rättigheter, särskilt arbetstagares rättigheter, som hanteras av Internationella arbetsorganisationen, och även i de förhandlingar och den politik som krävs för att åtgärda klimatförändringen.

Under alla omständigheter anser jag avslutningsvis att vi européer inte har rätt att se på globaliseringen med pessimism. Vi ville ha den och måste nu komma med innovativa lösningar.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). - (PL) Fru talman, herr ordförande! Det är uppenbart att vi inte kommer att lösa globaliseringens alla problem med ett uttalande och en åtgärd för att främja Lissabonstrategin. Rådets och kommissionens uttalande är emellertid ändå bra eftersom det fäster uppmärksamheten på att globaliseringen inte är någon förbannelse och inte behöver vara något hot utan i själva verket kan vara något positivt för EU:s medborgare, och att medborgarna och deras verksamhet bör vara det som i första hand styr EU:s åtgärder.

Jag stöder fyra verksamhetsområden. Först och främst kunskapstriangeln, särskilt innovation, och här inser jag att det är nödvändigt att handla snabbt för att åtminstone få i gång Europeiska tekniska institutet.

För det andra, företagsklimatet, och här handlar det om en helt öppen och fri inre marknad utan monopol, med fri konkurrens, mindre reglering och mindre byråkrati, vilket är något som kommissionens vice ordförande Günter Verheugen kämpar så tappert för.

För det tredje, mänskliga resurser, vilket innefattar problemen med migration och, först och främst, att stoppa begåvningsflykten. Här handlar det om bättre utbildning, attraktiva investeringar och en social dimension i EU grundad på ekonomins landvinningar.

För det fjärde och sista, energi och klimatförändring, vilket innebär en gemensam energipolitik – något som jag tror att vi alla är medvetna om – och minskade utsläpp. Men en minskning av växthusgaserna enbart i EU kan definitivt inte rädda världens klimat. Därför behöver vi ha en union som är politiskt stark, för bara ett starkt EU kan få Förenta staterna, Kina och Indien att följa riktlinjerna för klimatskydd.

Visst stöder jag minskade utsläpp i EU, men jag stöder också ett EU som är politiskt starkt, och för det krävs en fullständig ratificering av det europeiska fördraget snarast möjligt.

  Gary Titley (PSE). - (EN) Fru talman! Förhoppningsvis, och jag säger förhoppningsvis, kommer Lissabonfördraget att bli slutpunkten för ett kapitel i Europeiska unionens historia, kapitlet om EU:s framväxt, om konsolideringen och freden och stabiliteten på vår kontinent, om nedmonteringen av handelshinder och ekonomiska hinder mellan medlemsstaterna och den institutionella utveckling som fordrades för att nå dit. Nu måste vi dock påbörja ett nytt kapitel, ett kapitel då vi blickar utåt och lever upp till globaliseringens utmaningar.

Vi behöver ett globalt EU som fastställer en helt ny agenda för globaliseringen, som bygger på principerna om öppenhet, rättvisa och vikten av samarbete mellan medlemsstaterna. Vi vet vilka utmaningarna är – de har utforskats noggrant under den här debatten. Klimatförändring och migration är enligt min mening de två största, men vi måste bibehålla hög tillväxt och sysselsättning. Vi måste ha en modern och effektiv social agenda. Vi måste ta itu med terrorism och brottslighet och verka för säkerhet utanför våra gränser och vidta åtgärder mot fattigdomen. Och som Sharon Bowles sa har vi ju politik för att göra detta. Men låt oss vara uppriktiga: framstegen har kommit långsamt, varit ojämna och inte alltid så effektiva.

Om vi verkligen vill ta itu med globaliseringen behöver vi en radikal och grundläggande förändring, inte bara av vår politik utan av hela vårt tänkande i Europeiska unionen. Nu måste vi helt enkelt inrikta oss på åtgärder och resultat. Vi måste se till att medlemsstaterna håller sina löften, för vi har en EU-ram. Någonting som vi inte har är 27 medlemsstater som alla gör vad de säger att de ska göra, och nu måste vi inrikta oss på att hålla våra löften och utnyttja hela den potential som EU har.

  Alexander Radwan (PPE-DE). - (DE) Fru talman! Sammanfatta globaliseringen på två minuter – bäst att sätta i gång! Mitt första önskemål är att vi behandlar ämnet globalisering med lite större ärlighet i våra diskussioner. I min hemregion Bayern kommer hälften av BNP från export. Det är många som kritiserar globaliseringen, men om vi frågade dem om de håller med om att deras lokala företag inte bör få sälja på världsmarknaden längre skulle de säga nej.

Om vi vände oss till åhörarläktaren och frågade om någon är beredd att ge upp möjligheten att köpa varor till konkurrenskraftiga priser – oavsett om det handlar om elektriska apparater, textilier eller andra produkter – skulle vi inte heller få några frivilliga. Alla vet att importen från lågkostnadsländer ligger bakom den låga inflationen på senare år. Det måste vi faktiskt erkänna, även om vi har för vana att tala om globalisering som ett hot.

EU måste forma globaliseringsprocessen, för den har gynnat både våra tillverkare och våra konsumenter. Det är exempelvis syftet med att avskaffa byråkrati, vilket är en viktig målsättning för både kommissionsledamot Günter Verheugen och EU. Jag försöker inte antyda att detta är en uppgift enbart för kommissionen, utan jag tänker också på parlamentet och rådet. Nu talar vi om globalisering, men sedan ska vi anta direktivet om markskydd och skapa mer byråkrati. Våra åtgärder måste kort sagt vara strikt konsekventa i EU, och det är vårt uppdrag att forma Europa.

När vi tittar på subprimelånekrisen i Förenta staterna måste vi inse att de internationella finansmarknaderna är sammanflätade och att vi européer måste bidra till att få saker och ting att hända. Hur ska vi hantera kreditvärderingsinstitut, och hur ska vi hantera hedgefonder? Tyvärr har kommissionsledamot Charlie McCreevy, som ansvarar för dessa frågor, ännu inte tagit täten i strävan efter att hålla tillbaka amerikanerna och andra marknader, och därför släpar EU efter.

Men jag är ändå övertygad om att EU är väl förberett för globaliseringen. Vi drar nytta av den, och det måste vi förklara för allmänheten. Dessutom måste vi trycka på för att få till stånd miniminormer, även om de inte är europeiska, och sedan kommer vi att vara förberedda och rustade att vinna globaliseringsspelet. Om globaliseringen äger rum eller inte avgörs inte i Bryssel eller Strasbourg.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). - (HU) Tack, fru talman. Jag talar som företrädare för en region som inte kunde välja sitt öde efter kriget. Det var taggtråd mellan vårt land och Europas mer lyckligt lottade del, men inte ens det kunde stoppa globaliseringens oväntade effekter.

Under 2000 började vi bekanta oss med konkurrenskraft och solidaritet inom ramen för strategin för arbete och arbetstagare och Lissabonstrategin. Sedan dess har vågskålen många gånger vägt över till förmån för kapitalåtervinning, och man har kommit att frukta att strategin börjat förlora sitt mänskliga ansikte.

Konkurrenskraft och arbete är obestridligen och historiskt sett oskiljaktiga begrepp, och vi börjar inse att ett givande arbete bara är en del av ett givande liv. I ett givande liv ingår också grundläggande trygghet, ett bidrag till ett sunt liv och en sund utveckling, frånvaro av diskriminering och godtagbara levnadsförhållanden.

Men EU bör inte bara se sig som en försvarare av värden utan även som en formare av generationers drömmar, som ger möjligheter för EU-medborgare och människor från tredjeländer som vill åstadkomma något. Och det är just av det skälet som solidaritet inte bara får vara ett slagord – det måste vara en chans för människor som kan åstadkomma något, eller ge dem den möjligheten.

Arbetsmarknaden och det avkastningskrävande kapitalet är hänsynslöst selektivt, och nya mänskliga resurser kräver investeringar till ett pris som överstiger det pris för vilket kapitalet, vars rörlighet underlättas alltmer, kan förvärva arbetskraft. I ett värdenas EU kan vi inte godta att de som befinner sig i början av sina karriärer, de äldre, de som är isolerade i fattigdom, de som tvingas lära sig nya färdigheter och zigenarna, som är missgynnade på många sätt, saknar arbete. Framför allt får inte nackdelarna tynga kommande generationers axlar, och de EU-medel som satsas på oss bör därför inte bara ge dem ett givande liv utan även fortsätta att öka utsikterna till europeisk konkurrenskraft. Tack, fru talman.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Den naturliga slutsatsen av debatten är att det medför både risker och möjligheter att projicera den europeiska modellen på den globala ”megaskärmen”.

Som regel uppfattar EU-medborgarna globaliseringen som ett yttre fenomen – den medför inga uppenbara ingripanden från EU:s sida i regleringshänseende eller politiskt sett. I EU:s handlingsplan måste det därför visas att det faktiskt är ett synligt och mätbart europeiskt intresse som försvaras, samtidigt som global förståelse främjas.

När det gäller EU:s externa handelsagenda anser jag att en av prioriteringarna bör vara att säkra ett ömsesidigt marknadstillträde och konkurrens på lika villkor, som Frankrikes president Nicolas Sarkozy eftertryckligen påpekade här i kammaren i går.

Det strikta europeiska regelverket för miljöskydd och folkhälsoskydd för konsumenter och arbetstagare är en viktig indikation på EU:s politiska och institutionella mognad. Men om inte detta ska bli en ihållande konkurrensnackdel för EU måste det hanteras på motsvarande sätt av andra ledande internationella aktörer.

Givandet och tagandet mellan Lissabonstrategins interna och externa aspekter kommer att bidra till att främja den europeiska modellen på det globala styrets arena. Men det är oförenligt med en lägre grad av regleringsmässig hårdhet och färre rättsligt bindande föreskrifter inom både WTO och andra internationella organisationer. EU uppmanas att spela en ledande och konstruktiv roll i samband med ett ökat internationellt samarbete. Unionen uppmanas att prioritera införande av bindande krav och internationella standarder för att främja en tilltagande samstämmighet i regleringshänseende.

  Stephen Hughes (PSE). - (EN) Fru talman! Det här har varit en mycket omfattande debatt och så här i slutet skulle jag återigen vilja leda den in på socialpolitiken som en produktiv faktor.

Lanseringen av det integrerade paketet med riktlinjer skulle leda till balanserade resultat i fråga om ekonomi, socialpolitik och hållbarhet inom ramen för Lissabonprocessen, men i praktiken har det i samband med sysselsättningsriktlinjerna inte handlat om integration utan om underordning. Sysselsättningsriktlinjerna har blivit praktiskt taget osynliga och döljer de mycket stora skillnaderna mellan medlemsstaternas prestationer i förhållande till de indikatorer och mål de ska nå enligt sysselsättningsstrategin när det gäller ungdomsarbetslöshet, integration av äldre arbetstagare – en rad faktorer. I en del medlemsstater har utgifterna för livslångt lärande och aktiva arbetsmarknadsåtgärder faktiskt minskat de senaste fem åren – inte ökat utan minskat. Detta är förödande för Lissabonprocessen som helhet.

Därför måste sysselsättningsstrategin få mycket mer uppmärksamhet i nästa Lissaboncykel. En annan sak – i den gemensamma resolution som vi diskuterar här i dag understryker man på flera ställen behovet av att tillhandahålla anständiga arbeten och inrikta sig på att förbättra arbetets kvalitet. Denna inriktning stöds inte av kommissionens inriktning mot sysselsättningstrygghet i motsats till anställningstrygghet, som upprepas i både grönboken om arbetsrätt och meddelandet om flexicurity. I det arbete om flexicurity som utskottet för sysselsättning och sociala frågor bedriver slår vi fast att både det är viktigt med både sysselsättningstrygghet och anställningstrygghet.

Vad ett snabbt föränderligt flexibelt företag behöver – ett företag som lägger om sin produktion varje halvår och konfigurerar om sin IT-utrustning var fjärde månad – är anpassningsbar, skicklig, lojal och engagerad personal, inte en fragmenterad arbetsmarknad som bygger på tillfälliga anställningar. Så vi ska göra vårt bästa för att hjälpa till att ta fram en bra uppsättning principer om flexicurity, men då måste de leda till att riktlinjerna ändras. Ordförande Barroso sa tidigare ”om det inte är något fel på dem bör vi inte ändra på dem”. Men det är fel på dem och de behöver ändras.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). - (EN) Fru talman! Jag gratulerar kommissionen till ett utmärkt dokument och vill bara framhålla fyra punkter.

Den första är kunskapsekonomin. Jag tycker att det har uttryckts på ett vackert sätt i dokumentet, där man säger att fri rörlighet för tankar och forskare kanske kan ses som EU:s ”femte frihet”, och jag skulle vilja se detta utvecklat.

När det gäller det som Stephen Hughes sa nyss anser jag att den här punkten egentligen återspeglar våra debatter i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, att vi vill komma bort från tanken på att bara skydda jobben och gå mot att skydda sysselsättningen, genom att främja anställbarhet och öka färdigheterna. På så sätt kan framgång för EU i globaliseringens tidevarv betyda framgång för individer – framgång för människor – vilket är vad EU borde handla om i mycket större utsträckning.

Den andra punkten gäller små och medelstora företag. Man hänvisar till en lång rad nya förslag i slutet av 2008. Det välkomnar jag, men det finns ett ”men”: låt oss inte förflytta blickarna till nya förslag som ska antas i morgon innan vi har inriktat oss på att klara de befintliga åtaganden som ska klaras av i dag. Här vill jag fästa särskilt Günter Verheugens uppmärksamhet på denna minskning av förenklingarna av den befintliga EU-lagstiftningen med 25 procent. Låt oss få se lite reella resultat överlag här, gärna snart, eftersom detta särskilt kommer att gynna små och medelstora företag. I det sammanhanget efterlyser jag en totalöversyn av arbetstidsdirektivet, där det krävs mycket horisontellt tänkande av oss alla – och då menar jag oss alla, också parlamentets ledamöter.

För det tredje, den inre marknaden: det är gott och väl att lägga till en extern dimension, men låt oss få den interna dimensionen först, låt oss fullborda vår egna inre marknad innan vi utvecklar stora ambitioner utanför den. Till Martin Schulz och Stephen Hughes vill jag säga att jag helt håller med om att det inte bara handlar om vår ekonomiska utveckling här utan också om att detta kommer att leda till social utveckling.

För att slutligen bli mer personlig är det enda som verkligen stöter mig i dokumentet den allra första raden på framsidan, där det står ”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén”. Jag är medveten om att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén existerar – även om jag aldrig har begripit varför – men var snälla och höj inte upp dem till samma nivå som de två medbeslutande institutionerna.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Globaliseringen är en företeelse som märks alltmer. I det läget måste EU reagera ganska snabbt och avgöra om Europas konkurrenskraft inte bara har upprätthållits utan också ökat – om Lissabonstrategin, det verktyg som ska garantera att så sker, kan tillhandahålla lösningar i fråga om framför allt innovation, energi, invandring, utbildning och demografi. Allt detta måste underlätta tillväxten och förmågan att skapa arbetstillfällen.

Nya utmaningar tillkommer på miljöområdet, t.ex. koldioxidutsläpp, användning av bekämpningsmedel, farhågor gällande rena vattenreservoarer och vattenkällor, markskydd och jordbruk. Sist men inte minns finns det också utmaningar som gäller hälsa och epidemier, kampen mot fetma, kardiovaskulära sjukdomar samt ökningen av alla former av cancer.

Globaliseringen medför nya utmaningar i fråga om säkerhet och migration, och riskerna i samband med kriminalitet och terrorism ökar. Mycket snart kommer vi att få se de sista resterna av järnridån och det delade Europa försvinna när nio nya medlemsstater ansluter sig till Schengenområdet. Vi måste göra allt vi kan för att ge detta gemensamma område ett omfattande skydd, så att olagliga invandrare som förvärrar säkerhetssituationen i medlemsstaterna inte kan ta sig in. Å andra sidan förespråkar jag en ansvarsfull hållning i fråga om arbetstillstånd för lagliga invandrare – vi måste överväga detta noggrant och vi måste välja kvalificerade arbetstagare för de mest behövande sysselsättningssektorerna.

Jag anser också att EU:s äldre medlemsstater bör avskaffa de orimliga restriktionerna för anställning av medborgare från de nya medlemsstaterna – jag hoppas kommissionen noterar detta. I den rådande situationen utgör de en obegriplig anakronism.

  Tokia Saïfi (PPE-DE) . – (FR) Fru talman! EU kan inte tillåta sig att bli ett offer för globaliseringen eller ge sitt folk intrycket att de sitter fast i något de inte kan påverka. Så nu är inte frågan om globaliseringen är bra eller dålig utan om vi är beredda att utöva vårt inflytande över den och reglera den. För att klara den utmaningen måste EU förena konkurrenskraft och ekonomisk och social sammanhållning. I den processen ingår att stärka de multilaterala bestämmelserna.

I ett öppet ekonomiskt system är det bästa sättet att se till att konsumenters och medborgares rättigheter respekteras att iaktta konkurrensreglerna och upprätta en rättvis marknad som återspeglar miljömässiga och sociala standarder. Innan vi har en uppsättning internationellt erkända regler är det därför av avgörande betydelse att vi bibehåller och inte försvagar våra handelspolitiska skyddsinstrument, som är våra enda effektiva verktyg mot dumpning. Och visst är det möjligt för EU att skydda sina medborgare utan protektionism. EU måste också investera i de sektorer som kommer att avgöra dess ekonomiska slagkraft i framtiden, nämligen forskning, innovation och utveckling av ren teknik.

Dessutom måste EU, för att stödja dem som har svårast att dra nytta av globaliseringen, göra ökade insatser för att omsätta solidariteten i praktiken, t.ex. genom Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter och genom flexicurity. När det handlar om att hantera internationell konkurrens ligger det i EU:s intresse att föregripa anpassningen och inleda reformer. EU har alla de möjligheter och resurser som krävs för att anta utmaningen.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Fru talman! Framgång i en globaliserad värld är av avgörande betydelse för EU:s välstånd – det är därifrån välståndets själva innehåll kommer. Nu när den förnyade Lissabonstrategins treårscykel närmar sig slutet måste vi rikta uppmärksamheten mot framför allt den externa dimensionen. Jag vill i synnerhet betona tre faktorer.

För det första är energiförsörjningen och tillgången på energi avgörande för ett samhälles starkare eller svagare ställning i den globala konkurrensen. Situationen i EU ser inte gynnsam ut. Den försämrade självförsörjningen på energiområde är en allvarlig utmaning för EU. Redan i dag importerar vi hälften av vår energi från tredjeländer, och importberoendet väntas öka. Vid sidan av en beslutsam insats för att öka självförsörjningen på energiområdet behöver vi en stark utrikespolitik i fråga om energi, ett samfällt agerande, solidaritet och importtrygghet.

Den andra centrala frågan är klimatförändringen, en global företeelse som får negativa globala effekter för miljön, ekonomin och samhället, och som kräver globala lösningar. Ensidiga åtgärder snedvrider konkurrensen och orsakar koldioxidläckage. I samband med globaliseringen är ett globalt system för utsläppshandel oundvikligt, och det krävs ett obligatoriskt engagemang för denna tanke från alla industriländers och tillväxtekonomiers sida samt ett avskaffande av hindren för marknadstillträde för ren teknik.

För det tredje bör EU alltid minnas Robert Schumans geniala tanke, nämligen att ekonomin i vår framgångssaga skulle bidra till gemensamma mål, människans bästa, fred och stabilitet. Vår kulturella tradition innebär att vi är skyldiga att sträva efter en mänskligare värld där mänskliga rättigheter respekteras. Först då kan globaliseringen ligga i allas intresse. Först då kan vi förhindra att världen glider oss ur händerna.

  Panayiotis Demetriou (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! EU-medborgarna tycks generellt sett hälsa den historiska företeelse som globaliseringen utgör med skepsis – många av dem faktiskt med rädsla och en helt igenom negativ inställning. Det beror på den revolution som pågår inom den globala ekonomin och Europas sociala struktur. Fördomar, rädsla och framför allt overksamhet och passivt iakttagande av utvecklingen är emellertid inte rätt sätt att hantera den nya ordningen på världsscenen. Situationen är oåterkallelig. Globaliseringen har kommit för att stanna, oavsett vad vi tycker om det. Det stora globala samhället är under uppbyggnad, som ordförande José Manuel Barroso sa.

EU har europeiska intressen att skydda. Unionen måste därför delta i globaliseringsprocessen på ett metodiskt, välplanerat, kollektivt och dynamiskt sätt, för att utveckla lämpliga verksamhetsregler i det nya globala systemet. EU måste gå framåt och sträva efter välfärd för både EU-medborgarna, givetvis, och världsmedborgarna. Som ett samvälde av principer och värden måste EU sätta sin mänskligt inriktade sida i första rummet och föra fram den på internationell nivå. EU måste omvandla ekonomisk konkurrens till verklig tävlan i att främja frihet, demokrati, legalitetsprincipen, social rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter, miljöskydd och fredlig samlevnad mellan nationer och individer. Det är den roll som EU kan och måste spela i globaliseringsprocessen.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). - (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Det var hög tid för denna debatt. Globaliseringen är ett faktum. Det sägs att varje generation ställs inför sina egna utmaningar. För oss är utmaningen att på bästa sätt hantera de nya förhållanden som globaliseringen medför.

Den bästa lösningen är naturligtvis inte att motarbeta globaliseringen, som en del fortfarande vill att vi ska göra. Det kan vi inte och det försöker vi inte göra. Det skulle under alla omständigheter vara särskilt kontraproduktivt för oss i Europa, eftersom vi mer än någon annan är beroende av omvärlden för att få råvaror, energi, marknader för att sälja det vi producerar och till och med, med tanke på vår åldrande befolkning, arbetskraft.

Vår lösning måste vara att följa med i globaliseringen och forma den bättre. I detta ingår att sluta avtal och enas om regler på internationell nivå. I EU har vi fått lära oss att ingå överenskommelser på gemenskapsnivå. Så låt oss utnyttja denna erfarenhet för att i större utsträckning visa vägen internationellt.

Detta bör vi göra med den självtillit som krävs och med utgångspunkt i de värden som också präglar våra insatser inom EU, de värden som så väl kommer till uttryck i reformfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Gårdagens försäkran om att kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2008 är inriktat på en önskan att forma globaliseringen på bästa sätt är ett gott tecken, ett tecken på att man börjar ta saker och ting på allvar. Att globaliseringen också var ett diskussionsämne vid det informella toppmötet i Lissabon tyder på att Lissabonstrategin behöver en ny extern dimension.

Som gruppsamordnare för Lissabonstrategin vill jag betona att denna strategi har sporrat oss att handla. Vi börjar nu, gradvis och stötvis, att komma någonvart. Det första treårscykeln efter halvtidsöversynen går nu mot sitt slut, och kanske behövs en ny anpassning. Jag skulle föreslå att vi från och med nu fokuserar mindre på mål, procentsatser och statistik och mer på de verkliga målsättningarna: innovation, ett gott företagsklimat, konkurrenskraft, tillväxt och fler och bättre arbetstillfällen.

I slutändan måste vi arbeta mot det mål som vi förhoppningsvis alla delar, nämligen goda möjligheter till en anständig livskvalitet för så många människor som möjligt.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) EU:s förmåga i det förflutna att hantera den moderna tidsåldern är beundransvärd, men när det gäller globaliseringen vet vi inte hur vi ska komma fram till en lämplig strategi som ger EU möjlighet att spela en nyckelroll. Första steget i sökandet är att inse att Lissabonstrategin saknar en extern dimension och måste bli en del av en mer komplex ekonomisk och social strategi. Inom ramen för denna strategi bör vi kunna identifiera konflikten mellan den i hög grad reglerade europeiska ekonomin och den liberaliserade globala handeln. Strategin bör också ge oss ett verktyg för att minimera denna konflikt, som innebär att EU:s konkurrenskraft minskar kraftigt.

De två faktorer som motiverar reglering inom ett gemensamt ekonomiskt område är rättvis konkurrens och konsumentskydd på hög nivå. På båda dessa områden sker dock en allt större urholkning till följd av störtfloderna av billiga varor från tredjeländer och varumärkesförfalskade artiklar. Vi står inför skrämmande uppgifter, t.ex. att kontrollera den enorma mängden importerade varor som inte uppfyller EU:s säkerhetsstandarder.

Den viktigaste punkten i vår komplexa strategi måste vara att främja samstämmighet mellan regleringsmekanismer, dvs. skapande av globala regler och standarder, inte bara på det tekniska området utan även i fråga om miljö, sociala frågor och säkerhet. Ett sätt att bidra till denna process är att ständigt kräva respekt för mänskliga rättigheter i tredjeländer. Yttrandefriheten ger medborgare i dessa länder möjlighet att kräva högre levnadsstandard och bättre arbetsförhållanden, och detta bidrar till samstämmighet från den andra sidan.

Vår nya energipolitik är ett lämpligt sätt att hantera den utmaning som globaliseringen utgör och är ett bra föredöme. Vi måste emellertid också se över politiken på andra områden, som sedan kommer att ingå i en lämplig och komplex strategi för att hantera globaliseringen. Vi måste t.ex. göra oss av med kvarlevor som jordbrukspolitiken.

Om vi vill fortsätta att vara en inflytelserik aktör på den globala scenen måste vi inte bara reagera, utan vi måste aktivt samarbeta i utarbetandet av samstämmiga globala regler både inom och utanför EU. EU måste förändras i viss mån. Annars får vi räkna med att möta samma öde som en kokt groda – vattnet blir mycket långsamt kokhett och då är det för sent att hoppa ur kastrullen.

  Hans-Peter Martin (NI). - (DE) Fru talman! En av de föregående talarna, Alexander Radwan, sa att EU var väl förberett för globaliseringen, men den moderna tidens globalisering har redan funnits hos oss i 18 år. Samtidigt går vi raka vägen från globaliseringsfällan – talet om hur det var förr, bakslaget för det breda välståndet och angreppet mot demokratin – i den europeiska fällan, en produkt av den politiska arvsynden i form av misslyckandet med att få fram ett ordentligt fördrag i Nice, där en förhastad utvidgning föredrogs framför en fördjupad union.

Till följd av detta är de centrala problemen i dag byråkrati, slöseri med miljardtals euro och, ja, misstag i samband med den politiska rekryteringen av EU:s eliter. Ni kan själv, kommissionsledamot Verheugen, tjäna som exempel. De ömkliga personangreppen på er började när ni försökte få byråkratin under kontroll. Nu är en ny man på plats, och man har redan börjat göra situationen ohållbar för honom. Vi får se vilka framsteg han lyckas göra när det gäller byråkratin.

Så här kan vi inte gå vidare. Om vi inte kan komma till rätta med de här missförhållandena kommer EU att sitta kvar i den politiska förlamningens grepp, och globaliseringens utmaningar kommer att besegra oss.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Det har verkligen varit en lång och heltäckande debatt, och av alla debatter jag har deltagit i här på ordförandeskapets vägnar är det den här som haft den längsta listan över deltagare och ledamöter som yttrat sig. Det handlar definitivt om en mycket aktuell fråga av stor betydelse, men låt oss inte sticka under stol med att det också är en besvärlig och kontroversiell fråga som genererat en mångfald åsikter, analyser och kommentarer. Den gemensamma slutsats som jag anser kan dras är dock att globaliseringen har kommit för att stanna och utvecklas och yttra sig på nya sätt.

Det finns ingen återvändo – vi kan inte backa eller vända på historien. Globaliseringen är i sig själv resultatet av vår egen färd mot framtiden. Vårt agerande, vår analys och våra beslut måste givetvis inriktas på hur vi utnyttjar globaliseringen på bästa sätt och drar största möjliga nytta av den, samtidigt som vi minskar eller eliminerar alla kända risker den förknippas med och alltid kommer ihåg att globaliseringen måste tjäna mänskligheten och medborgarna i stället för tvärtom – det är mycket viktigt för mig. Det är inte mänskligheten, medborgarna eller människorna som ska tjäna globaliseringen.

Det råder knappast någon tvekan om att vi i EU, för att kunna göra det bästa av globaliseringen och till fullo utnyttja dess möjligheter, måste förse våra företag – både stora och små och medelstora – med verktyg och strategier som ger dem möjlighet att anta den ekonomiska globaliseringens utmaningar. Vi måste höja kvalifikationsnivån och utbilda EU-medborgarna, och vi måste dessutom reformera vår sociala modell. Det handlar inte om att begränsa eller försvaga modellen, utan faktiskt raka motsatsen. Vi måste stärka den och anpassa den så att den framgångsrikt kan hantera de utmaningar och hot som globaliseringen innebär. På miljöområdet måste det erkännas att EU har visat vad det går för när det gäller miljöskydd, och unionen har visat sin förmåga att leda och visa vägen mot framtiden som inget annat regionalt block i världen gjort. Det kommer tydligt att framgå vid de förhandlingar som inleds på Bali i december.

Slutligen måste jag också ta upp Lissabonstrategins ”externa dimension”, som hänger så nära samman med globaliseringen. Tanken är att få andra som går samma väg och delar dessa svårigheter och utmaningar i samband med globaliseringen att dela våra ekonomiska, sociala och miljömässiga värden och principer, och naturligtvis också att tydligt klargöra att globaliseringen kommer att bli en framgång för alla endast om vi faktiskt kan enas om en värld som i socialt, ekonomiskt och miljömässigt hänseende är ordentligt reglerad och tjänar alla. Detta är helt grundläggande. Vi får inte vara naiva. Som jag redan sagt anser vi att vi, med en gedigen politik, gedigna principer och gedigna värden, faktiskt kan åstadkomma det som är ett grundläggande mål för oss: globalisering i mänsklighetens tjänst.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det meddelande från kommissionen om det europeiska intresset som legat till grund för dagens debatt är inget annat än ett slags diskussionsunderlag. Det är inte Lissabonplanen för de kommande tre åren. Det är ett dokument som är avsett att stimulera till diskussion i Europeiska rådet och Europaparlamentet, så att kommissionen kan använda sig av resultaten från den diskussionen vid utarbetandet av sina förslag för nästa Lissaboncykel. Dessa förslag kommer att läggas fram först i december. De ligger ännu inte på bordet, så de ledamöter som kritiserade kommissionen för att den inte lagt fram några konkreta förslag misstog sig.

Det är inte vad dagens debatt har handlat om. Kommissionens syfte var att ta reda på vad ni, företrädarna för de europeiska väljarna, vill göra kommissionen uppmärksam på inför utarbetandet av Lissabonplanen. Det gläder mig att säga att jag kan ge positiva svar på mycket av det som sagts här.

Riktlinjerna kommer att förbli det centrala instrumentet i det nya Lissabonpaketet. Som ordförande José Manuel Barroso klargjorde är det ett instrument som fungerat, och vi kommer inte att göra några förändringar i sak men givetvis ge instrumentet en utformning som gör att vi kan ta hänsyn till de tre senaste årens erfarenheter och fästa större vikt vid de frågor som trätt i förgrunden under den tiden.

Låt mig nämna några exempel. Vi måste lägga ökad tonvikt vid sambanden mellan konkurrenskraft, energi och miljö. Flera önskemål om detta har framförts under dagens debatt. Det är helt riktigt. Det är dags att sluta se de olika politikområdena som isolerade från varandra. Vi behöver en helhetssyn. Vi måste fästa större vikt vid utarbetandet av beslutsamma förslag med syftet att se till att den globala konkurrensen, som vi definitivt vill ha, äger rum på rättvisa villkor med samma regler för alla. Vi måste ägna mer uppmärksamhet åt att försöka få socialpolitiken att understödja strukturförändringar. I dagens debatt verkade det råda samförstånd över partigränserna om att det är den riktigt stora frågan, och det är verkligen ett befogat synsätt.

Låt mig säga något om den saken. Jag anser att det är fel att bara betrakta investeringar i social stabilitet och social trygghet som allmosor. De är tvärtom också investeringar i ekonomisk potential, för det kan väl inte råda någon tvekan om att EU:s ekonomiska potential är beroende av en motiverad och högeffektiv arbetsstyrka. Denna tillgång har vi därför att vi har höga lönenivåer och social trygghet på hög nivå.

Ekonomisk tillväxt är inte oförenlig med social välfärd. I själva verket är det så, vilket flera talare påpekat i dag, att det ena kompletterar och bidrar till det andra. Det ser jag som något oerhört viktigt. Jag bör också framhålla att frågan om anställbarhet måste hanteras med mycket större beslutsamhet än hittills, framför allt som allt fler regioner och sektorer saknar utbildad och kvalificerad arbetskraft. Jag menar alltså att vi är på samma våglängd i många av dessa frågor.

Låt mig tillägga att kommissionen delar uppfattningen att den turbulens vi på senare tid sett på finansmarknaderna kräver internationella, multilaterala insatser. Vi kan inte bara låta saker och ting ha sin gång, för vad vi står inför är, som sagt, ett inbyggt strukturellt fel i det internationella finanssystemet. Det handlar inte om mänskliga misstag från de chefers sida som nu pensioneras med avgångsvederlag på mellan 100 och 200 miljoner dollar – nej, det är följden av ett strukturellt fel.

Jag har ytterligare tre korta kommentarer till den grundläggande debatt om globaliseringen som har ägt rum här i dag. För det första är det så svårt att forma en gemensam EU-politik med utgångspunkt i den här debatten därför att det inte råder någon enighet om vad det europeiska intresset egentligen är. I vårt dagliga arbete ställs vi faktiskt hela tiden inför en brokig definition av EU:s intressen. Beroende på vilken situation som råder vid en viss tidpunkt kan EU:s intresse handla om låga snabbköpspriser i en medlemsstat eller en hög sysselsättningsnivå inom industrin i en annan, och detta är en motsättning som inte är så lätt att komma till rätta med. Det europeiska intresset kan utgöras av en hög sysselsättningsnivå i stålindustrin i Liège, för att nämna ett mycket aktuellt exempel, eller av höga miljöstandarder i det europeiska systemet för utsläppshandel. Vi ställs ständigt inför dessa konflikter, och det finns ingen enhetlig linje som 27 medlemsstater kan följa för att definiera sitt gemensamma europeiska intresse.

För det andra kan vi inte inta hållningen att globaliseringen var bra så länge den innebar att de fattiga länderna i söder dominerades av de rika länderna i norr – att den var av godo så länge dessa förhållanden rådde men att den är av ondo när de sydliga länderna blir konkurrenter. Så får vi inte reagera. Det är inte heller godtagbart att ställa krav på höga miljömässiga och sociala standarder i utvecklingsregionerna, samtidigt som vi vägrar förändra vår egen politik.

Vad jag hör i Europa i dag är att Kina och Indien måste ändra sina miljömässiga och sociala standarder. Visst måste de det, men kineserna och indierna ser sådana krav som ren europeisk protektionism. Vi uppnådde ju själva välstånd med hjälp av låga standarder på det sociala området och miljöområdet, och nu talar vi om för andra att vi vill behålla det vi har men att de inte kan få samma sak.

En sådan politik är dömd att misslyckas, det kan jag försäkra er. Den enda hållbara ståndpunkten från vår sida är att visa dessa utvecklingsländer att det finns ett annat sätt, att det går att vända utmaningen på det sociala området och miljöområdet till en ekonomisk möjlighet. Därav begreppet ”industrimiljöpolitik”.

Jag tror att vi är i stort sett eniga på den punkten, och mot den bakgrunden kommer kommissionen nu att arbeta hårt för att lägga fram sina förslag för nästa Lissaboncykel. De kommer sedan att behandlas vid rådets vårmöte i mars, vilket ger Europaparlamentet goda möjligheter att framföra sina synpunkter på de konkreta initiativen och förslagen innan det slutliga beslutet fattas i mars nästa år.

(Applåder)

  Talmannen. – Tack för summeringen, herr kommissionsledamot.

Jag har mottagit sju resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 142 i arbetsordningen.)

  Edit Herczog (PSE), skriftlig. – (HU) Fru talman, rådet, kommissionen, mina damer och herrar! Följden av globaliseringens utveckling är att allt fler länder blir demokratiska och övergår till fri global handel. I det avseendet är den ett tecken på framgången för Europas politik för fred och demokrati det senaste halvseklet. Att andra länder ibland skaffar sig en fördel i den internationella handeln genom att använda olagliga medel är å andra sidan ett tecken på att övergången till ett konstitutionellt styre sker gradvis och inte omedelbart är fulländad. Det är just av det skälet som EU:s mål även i fortsättningen bör vara att främja och stärka demokratin.

Det beror på oss själva hur framgångsrika vi blir i den globala konkurrensen. Som författare av parlamentets betänkande om globaliseringen vet jag att vi har antagit utmaningarna och att det är dags att handla.

Vi måste tänka på att det välstånd vi har i dag ska finnas kvar för våra barnbarn, och på ett sätt som gör att världens övriga folk samtidigt kan gå åt samma håll. Kommer de att ha energi? Kommer de att ha en beboelig miljö? Det är vad EU:s energipolitik och uppbyggnaden av ett ”utsläppssnålt samhälle” handlar om.

Vi måste se till att varje person i EU, oavsett ursprung och situation, och varje företag, oavsett storlek och säte, kan utveckla all sin skicklighet och sin bästa förmåga. Det är vad lika möjligheter, uppbyggnad av ett kunskapsbaserat samhälle, innovationspolitik och EU:s nya politik för små och medelstora företag handlar om.

Vi måste övergå till den digitala tidsåldern, och vi måste därför genomföra e-integration på alla områden och för alla.

Kort sagt – vi har redan alla verktyg; vi måste bara göra det. Låt oss skrida till verket!

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Globaliseringen är en process som inte kan hejdas, men EU:s framgång i samband med denna globalisering är inte på förhand given. Det står klart att Lissabonstrategin, om den genomförs på samma sätt som hittills, inte är något recept på framgång. Den är i själva verket bara en pappersprodukt, och redan vid halvtid 2005 stod det klart att det främsta syftet, nämligen att överträffa USA på konkurrenskraftens och innovationens område, inte hade uppnåtts.

Samtidigt har andra utmaningar tillkommit i form av den ekonomiska offensiven från Kina, Indien och andra asiatiska länder. Hittills har de många kloka målsättningarna dolt det faktum att det saknas politiskt mod att inleda strukturreformer på nationell nivå, vilket är den nivå där möjligheterna till ett innovativt och dynamiskt Europa avgörs. På grund av denna avsaknad av mod letar EU efter alternativa lösningar, t.ex. genom att sätta sitt hopp till en genomgripande förändring av gemenskapens budget och därmed ökade offentliga utgifter för forskning och utveckling. Detta är inte tillräckligt om det inte går hand i hand med en förmåga till risktagande kombinerat med stöd till innovativa företag från den privata finanssektorn.

Europeiska tekniska institutet utgör en illustration av tendensen till institutionella lösningar, medan fonden för justering för globaliseringseffekter är ett uttryck för EU:s överdrivna farhågor. Det rätta svaret på globaliseringsutmaningen är en fullständig marknadsliberalisering och modiga reformer av den europeiska sociala modellen.

  Joseph Muscat (PSE), skriftlig. – (EN) För att lyckas i detta globaliseringens tidevarv måste Europeiska unionen utarbeta en EU-politik för utländska direktinvesteringar.

Vi behöver en politik som omfattar

- inkommande utländska direktinvesteringar, det vill säga direkta investeringar i Europeiska unionen som har sitt ursprung någon annanstans i världen,

- utgående utländska direktinvesteringar, det vill säga direkta investeringar någonstans i världen som har sitt ursprung i Europeiska unionen,

- interna utländska direktinvesteringar, det vill säga investeringar i en medlemsstat i Europeiska unionen som har sitt ursprung i en annan medlemsstat i Europeiska unionen.

Visserligen har vi delar av en sådan politik, såsom det sjunde ramprogrammet, som ger oss förutsättningar att locka till oss investeringar i forskning och utveckling.

Men detta är bara en del, om än viktig, av historien.

Fakta och siffror visar hur oerhört viktiga utländska direktinvesteringar är i dagens världsekonomi, liksom Europas ställning i fråga om utländska direktinvesteringar i förhållande till övriga världen.

Dessa fakta visar att vi behöver en generell politik för utländska direktinvesteringar om vi ska kunna lägga någon verklig kraft i Lissabonmålen och dra största möjliga nytta av de utländska direktinvesteringarna för vårt folk.

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Nu för tiden tycker européer inte alls att det är konstigt att ryggsäcksluffa i Latinamerika, chatta på nätet med vänner från Afrika eller beställa cd-skivor från USA. Världen krymper på grund av globaliseringen. I synnerhet den unga generationen betraktar Europa som sin bakgård och världen bara som sin hemstad.

Men ändå klingar ordet globalisering illa. En vanlig farhåga är att länder med låga arbetskostnader kommer att beröva Europa arbetstillfällen till följd av globaliseringen.

EU har en viktig roll när det gäller att förändra dessa attityder. Och det har vi gjort – genom att bevisa att medlemsstaterna tillsammans är tillräckligt starka för att inte bara överleva globaliseringen utan också tjäna på den. Som nämns i uttalandet är EU världens största exportör av varor och tjänster och den näst största mottagaren av utländska direktinvesteringar. Och apropå sysselsättningen: 2006 skapades totalt 3,5 miljoner nya arbetstillfällen!

Visst finns det saker som kan förbättras: EU:s innovationspolitik skulle må väl av en upprustning, det behövs en global marknadsreglering, och arbetet för att förhindra klimatförändring bör inte vara bara Europas problem. Men när allt kommer omkring tvivlar jag inte på att EU kommer att klara globaliseringstestet med högsta betyg.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

3. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

3.1. De regionala konsekvenserna av jordbävningar (omröstning)

- Betänkande: Vakalis (A6-0388/2007)

3.2. Europeiska unionen och humanitärt bistånd (omröstning)

- Betänkande: Cornillet (A6-0372/2007)

3.3. Fastställande av en ram för markskydd (omröstning)

− Betänkande: Gutiérrez-Cortines (A6-0410/2007)

3.4. Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0236/2007)

– Före omröstningen:

  Pervenche Berès (PSE), föredragande. – (FR) Herr talman! Vi ska rösta om nio betänkanden. De sex närmast följande gäller i själva verket i princip samma sak. Det handlar om genomförandet av den överenskommelse om kommittéförfarandet som de tre institutionerna så beundrandsvärt ingått. Det vi nu ägnar oss åt är den nödvändiga praktiska uppföljningen, och parlamentets stöd är nödvändigt efter de långa och givande förhandlingarna mellan rådet och kommissionen.

3.5. Insyn angående upplysningar om emittenter av värdepapper (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0418/2007)

3.6. Kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0419/2007)

3.7. Rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0420/2007)

3.8. Livförsäkring (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0421/2007)

3.9. Tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0422/2007)

3.10. Insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0423/2007)

3.11. Marknader för finansiella instrument (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0424/2007)

3.12. Prospekt om värdepapper (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Berès (A6-0425/2007)

3.13. Gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Cashman (A6-0289/2007)

3.14. Avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Hegyi (A6-0292/2007)

– Före omröstningen:

  Gyula Hegyi (PSE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill inte stjäla tid från mina kolleger, men eftersom vi inte hade någon debatt i plenum och har kommit fram till diskussionen vid första behandlingen vill jag informera er om de grundläggande inslagen i den nya lagstiftningen om genetiskt modifierade organismer.

Kompromisspaketet ger parlamentet rätt att kontrollera avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer. Parlamentarisk kontroll betyder insyn i denna känsliga fråga. Eurobarometerundersökningen visade när det gäller genetiskt modifierade organismer att 94 procent av våra medborgare vill ha rätt att välja, 86 procent vill veta mer innan de konsumerar dem och 71 procent vill helt enkelt inte ha sådan mat. Därför är vår största framgång att rådet och kommissionen har gått med på parlamentarisk kontroll över fullgörandet av märkningskraven för genetiskt modifierade organismer.

Jag vill tacka skuggföredragandena, kommissionen och det portugisiska ordförandeskapet. Större öppenhet i fråga om genetiskt modifierade organismer gör EU mer demokratiskt.

3.15. Utsläppande av biocidprodukter på marknaden (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Westlund (A6-0344/2007)

3.16. Lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning (kommissionensgenomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Doorn (A6-0374/2007)

3.17. Internationella redovisningsstandarder (kommissionens genomförandebefogenheter)(omröstning)

- Betänkande: Medina Ortega (A6-0370/2007)

3.18. Förhindrande av att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering avterrorism (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

− Betänkande: Bradbourn (A6-0225/2007)

3.19. Kontrollåtgärder och straffrättsliga bestämmelser beträffande 1-bensylpiperazin (BZP) (omröstning)

− Betänkande: Cavada (A6-0417/2007)

3.20. Internationella redovisningsstandarder (omröstning)

− Förslag till resolution (B6-0437/2007)

3.21. Tillämpningen av internationellt godkända redovisningsstandarder (omröstning)

– Förslag till resolution (B6-0438/2007)

3.22. Toppmötet EU/Ryssland (omröstning)

− Gemensamt resolutionsförslag: Toppmötet mellan EU och Ryssland (RC-B6-0434/2007)

– Före omröstningen:

  Konrad Szymański (UEN). - (PL) Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på att vi, efter diskussionen om kompromissversionen av denna resolution, hade exakt 16 minuter på oss att lägga fram ändringsförslag och se över resultatet av vårt arbete. Jag anser att detta undergräver rätten för varje parlamentsledamot och varje politisk grupp här i parlamentet att fritt kunna påverka våra resolutionstexter, även genom att lägga fram ändringsförslag.

Jag vill be om att vi inte låter detta upprepas i framtiden.

– Före omröstningen om ändringsförslag 1:

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill föreslå följande ändring av punkt 6. Det kräver delad omröstning. Första meningen bör ändras så att den får följande lydelse:

”understryker att situationen i Tjetjenien fortfarande är en stötesten i förbindelserna mellan EU och Ryssland”

(NL) i stället för den befintliga texten. Föredraganden håller med om detta.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

– Före omröstningen om punkt 23:

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Vi måste låta verkligheten tala för sig själv, och toppmötet om överflygning av Sibirien. Det ägde aldrig rum, så vi vill be om att hänvisningen till det i texten ersätts med en hänvisning till nästa toppmöte.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

– Före omröstningen om skäl O:

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi talar om låsta konflikter. Vi nämner två konflikter – Abchazien och Sydossetien – men jag skulle, för min grupps räkning, vilja lägga till frasen ”såsom Transnistrien” efter ”låst konflikt” så att Transnistrien också nämns i skäl O.

  Marianne Mikko, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Hannes Swoboda har redan informerat er om vårt ändringsförslag, som handlar om Transnistrien.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

3.23. Rapport om överläggningarna i utskottet för framställningar under 2006 (omröstning)

- Betänkande: Iturgaiz Angulo (A6-0392/2007)

  Talmannen. − Omröstningen är härmed avslutad.

4. De politiska gruppernas sammansättning

  Talmannen. − Jag har i dag mottagit skrivelser från Daniela Buruiană-Aprodu och Cristian Stănescu där de meddelar att de har beslutat att lämna ITS-gruppen. Parlamentet noterar detta beslut med verkan från i dag, den 14 november 2007.

Detta tillsammans med de meddelanden som redan har kommit den här veckan om att tre ledamöter har lämnat gruppen gör att jag drar slutsatsen att antalet ledamöter i ITS-gruppen nu har sjunkit under det minimiantal på 20 ledamöter som krävs för att bilda en politisk grupp enligt artikel 29.2.

(Livliga applåder)

Parlamentet konstaterar därför att ITS-gruppen inte längre uppfyller villkoren i arbetsordningen för bildande av en grupp. Följaktligen upphör gruppen att existera med verkan från och med detta meddelande.

(Applåder)

  Hans-Peter Martin (NI). - (DE) Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på att Jean-Marie Le Pen, när jag och många andra ledamöter applåderade ert senaste tillkännagivande, gjorde denna gest med handen, med innebörden ”Fuck you!”, direkt mot mig. Jag vill be er att kontrollera videoupptagningen. Jag anser att ett sådant agerande verkligen måste få konsekvenser. Det är förfärligt att någon uppträder så öppet aggressivt mot mig.

  Talmannen. − Tack, herr Martin, jag såg det inte själv, men jag noterar det.

5. Röstförklaringar

- Betänkande: Vakalis (A6-0388/2007)

  Den Dover (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Vi konservativa stödde Vakalisbetänkandet men har allvarliga invändningar mot punkterna 16 och 17. Vi anser att både förebyggande åtgärder och förmåga till snabba insatser vid jordbävningar ska koncentreras till medlemsstaternas resurser och stöder inte ”inrättandet av en europeisk civilskyddsstyrka”.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stödjer det här betänkandet om regionala konsekvenser av jordbävningar. Som geolog och oceanograf – min avhandling handlade faktiskt om seismiciteten i den mittatlantiska ryggen från 12°N till 20°S – är jag bara alltför medveten om att Storbritannien nästan är immunt. Enligt brittiska uppgifter har bara en person dött till följd av en jordbävning och det var i mitten av sextonhundratalet. I övriga Europa är det ju dock inte så. Tusentals har dödats och massiv förödelse ägt rum från Lissabon till Sarajevo under århundradenas lopp.

En del av min egen valkrets, Gloucestershire, förstördes av översvämningar i juli som medförde skador för miljarder euro på vägar och järnvägar, sjukhus och skolor, reningsverk och kraftverk. Vi kommer förmodligen att få hjälp ur europeiska solidaritetsfonden. Jag hoppas att det inte ska behövas, men om det blir nödvändigt måste EU vara redo att bistå nationer, regioner och samhällen som drabbas av jordbävningar.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Hela Sydeuropa avgränsas, som påpekats, av kanterna på två tektoniska plattor som korsar Medelhavet och fortsätter genom Atlanten via vissa av de azoriska öarna, vilket innebär att jordbävningar tillhör de vanligaste naturkatastroferna i detta område.

I detta betänkande av parlamentet framförs en rad farhågor och förslag som vi stöder, framför allt erkännandet av att de yttre randområdena regelbundet drabbas av dessa företeelser och framhållandet av behovet av att bland annat stödja nationella insatser i form av förebyggande, respons och reparation av skador, information till allmänheten, vetenskaplig forskning, civilskydd och solidaritet på EU-nivå.

När det gäller samordning föreslås i rapporten samarbete mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och tredjeländer för att genomföra de åtgärder som avses. Trots stödet för inrättandet av en ”europeisk civilskyddsstyrka” som ett ”centraliserat instrument för förebyggande och hantering” – något som vi motsätter oss – anges emellertid att en sådan ”endast är meningsfull om den grundar sig på ett förbättrat nationellt civilskydd och förbättrar instrumenten för gränsöverskridande samordning”. Det innebär enligt vår mening att frågan återigen tas upp på det sätt som är lämpligt.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Vår kollega Thierry Cornillet har lagt fram ett mycket genomarbetat betänkande för oss, där det konstateras att jordbävningar får negativa följder för den sociala och ekonomiska sammanhållningen i regionerna.

Vi bör minnas att allvarliga jordbävningar också ofta äger rum i EU:s länder och regioner, särskilt i Sydeuropa och vid Medelhavet. Vi måste därför se till att den nödvändiga kapaciteten för förebyggande och snabbinsatser finns på plats så att vi kan hantera sådana katastrofer.

Det är viktigt att inleda utbildnings- och informationskampanjer i hela EU och att utbilda personalen vid berörda tekniska myndigheter i medlemsstaterna, och detta bör innefatta utbildning på regional och lokal nivå liksom för alla specialister som berörs av jordbävningar. Vidare måste vi ta hänsyn till den roll som ska spelas av de många nationella, regionala och lokala myndigheterna och se till att det finns anvisningar för ett effektivt skydd av grundläggande infrastruktur, t.ex. åtkomst till infrastruktur för telekommunikation, elnät, sjukhus, broar, hamnar, flygplatser osv.

I framtidens sammanhållningspolitik bör de skador som orsakas av jordbävningar tas under grundligt övervägande, och detta bör tas i beaktande inom ramen för ett nytt finansiellt instrument för skydd av befolkningen.

Jag anser också att frågor som rör samordning, samarbete och flexibilitet i samband med verksamheten vid myndigheter på europeisk, nationell, regional och lokal nivå bör ingå i debatten, eftersom allt detta ger upphov till avsevärda svårigheter i hanteringen av naturkatastrofer.

- Betänkande: Cornillet (A6-0372/2007)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) I dag har vi röstat för resolutionen om ett europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd, som upprättats på grundval av ett betänkande av Thierry Cornillet. Jag vill tacka föredraganden och på nytt bekräfta mitt stöd för detta viktiga dokument.

Vi är väl medvetna om att EU – och med detta menar jag kommissionen och medlemsstaterna – är den största givaren av humanitärt bistånd. EU:s bidrag under 2006 uppgick endast till 2 miljarder euro. Jag håller fullständigt med om att EU bör avgöra var gränsen ska sättas för den nya nivån för det humanitära biståndet. Å andra sidan måste EU fastställa sin ståndpunkt i förhållande till de nya internationella initiativen och genomförandet av den reform som inletts av FN. Som ledamot av budgetutskottet vill jag peka på det tredje problem som EU måste lösa, nämligen en förbättrad samordning av EU:s och medlemsstaternas resurser för att göra dem lättillgängliga för offren för humanitära katastrofer.

Jag hoppas att parlamentets konkreta och tydliga ståndpunkt kommer att bidra till att vi kan uppnå våra gemensamma mål och nå samförstånd i frågan om humanitärt bistånd.

  Koenraad Dillen (NI). - (NL) Herr talman! Det gläder mig att höra att det finns ett europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd, och naturligtvis finns det ingen förnuftig människa som motsätter sig bistånd till länder som verkligen behöver det. Men vi måste också vara uppriktiga och erkänna att det uppenbarligen inte finns något europeiskt samförstånd om en uppförandekod i fråga om diktatorer.

Storbritanniens avsikt att bojkotta toppmötet mellan EU och Afrika om Robert Mugabe deltar ignoreras helt enkelt av övriga medlemsstater, och humanitära tragedier uppstår, som vi alla vet, mycket ofta till följd av krig eller kriminellt vanstyre, som i fallet med Zimbabwe. Den bestående sanningen är att Afrika är en scen för blodiga konflikter och att afrikanerna spenderar mer på vapen än de får i utvecklingsbistånd.

Det stämmer i lika hög grad att stater med ett demokratiskt system, där makthavare och regering inte står över lagen, nästan aldrig förklarar krig mot varandra. Om diktatorer som Mugabe tillåts delta i ett EU-toppmöte undergrävs EU:s trovärdighet i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati helt och hållet. Det var på grund av denna ambivalens som jag avstod från att rösta om Cornilletbetänkandet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Trots vårt stöd för olika aspekter av humanitärt bistånd som lyfts fram i betänkandet kan vi inte ställa oss bakom ett ”samförstånd” om EU:s principer, målsättningar och strategier för tillhandahållande av humanitärt bistånd i tredjeländer som kräver främjande av ”rätten, eller faktiskt skyldigheten, att agera i händelse av allvarliga överträdelser mot den internationella humanitära rätten och/eller de mänskiga rättigheterna”, eftersom ”tvångsåtgärder, däribland militära ingripanden, endast får användas som en sista utväg”. Vi känner till resultaten av en sådan politik av ”goda avsikter”, dvs. USA:s och dess allierades angrepp på och militära ockupation av Irak, som lett till hundratusentals döda.

Bakom så kallade ”humanitära ingripanden” döljer sig, som påpekats, mycket ofta andra egentliga målsättningar, och ingripandena utnyttjas och manipuleras i enlighet med stormakternas och de multinationella företagens intressen och skrupelfria beräkning. Därmed äventyras den internationella rättens grundläggande principer.

Vi anser att lösningen på de allvarliga problem som drabbar miljontals människor bland annat innefattar respekt för alla folks och länders suveränitet, fredlig lösning av internationella konflikter och tillfredsställande av de trängande behoven i de ekonomiskt sett fattigaste länderna på grundval av vänskap och solidaritet och en effektiv utveckling av dessa värden.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Föredraganden Thierry Cornillet gör rätt i att framhålla att EU och medlemsstaterna måste vidga debatten om politiska strategier i fråga om humanitära insatser till ett lämpligt rådsforum, genom att inrätta en ny särskild arbetsgrupp. Inrättandet av en sådan grupp (t.ex. en arbetsgrupp för humanitära frågor) skulle bidra till utvecklingen av konsekventa metoder för att möjliggöra snabba och systematiska insatser på detta område.

Det var också helt riktigt att påpeka att antalet naturkatastrofer har ökat och får allt värre följder, vilket innebär att insatserna måste stärkas.

Jag stöder därför förslaget att EU bör förbättra sin förmåga att reagera snabbt på kriser. Beredskapen och förmågan att reagera kommer definitivt att vara beroende av förbättringar av samordningen och mekanismerna för tidig varning samt av att lämpligt material och lager finns att tillgå på internationell nivå.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Det är ofta mycket svårt att ge humanitärt bistånd på grund av ogynnsamma förhållanden eller säkerhetsproblem. Det gör det desto viktigare med en god harmonisering och samordning av biståndsinsatserna. Ansträngningar för att nå det målet får dock inte i något avseende användas som en förevändning för att låta EU-institutionerna svälla ut ännu mer. Varken en europeisk civilförsvarsbyrå eller en europeisk snabbinsatsstyrka kan heller ge ett effektivt skydd vid naturkatastrofer.

Vidare måste hänsyn tas till gårdagens kritik från revisionsrätten, som konstaterat väsentliga oriktigheter på flera områden, bland annat budgeten på 5,2 miljarder euro för livsmedelsbistånd, humanitärt bistånd och delfinansiering av icke-statliga organisationer. Eftersom det aktuella betänkandet enligt min mening inte utgör en lämplig grund för lösning av alla dessa problem har jag röstat mot det.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag är en stor anhängare av projekt för humanitärt bistånd som kommer i rättan tid, är ordentligt målinriktade och har en effektiv resurstilldelning, och jag röstade därför för betänkandet om humanitärt bistånd.

Jag har dock allvarliga invändningar mot många av de formuleringar som används. Det är olyckligt att det finns hänvisningar till det så kallade reformfördraget – den återupplivade EU-konstitutionen – som jag är emot i grunden. Det är orealistiskt att föreställa sig att humanitärt bistånd kan vara befriat från alla politiska hänsyn. Betänkandet är i sig ett mycket politiskt dokument som för EU:s agenda framåt.

Hur som helst är prioriteringar, biståndets omfattning och tillhandahållande av stöd på ett sätt som gör att det inte hamnar i klorna på förhatliga regimer politiska frågor. Bortsett från många andra invändningar om EU:s inblandning i militära frågor innebär det en avvikelse från vår tydliga inriktning på humanitärt bistånd. EU är ingen unik humanitär aktör. Vi bör inrikta oss på att ge våra länders humanitära insatser mervärde genom att förbättra samordningen av insatserna i vissa områden och se till att det finns en ordentlig kontroll över resurserna och utvärdering av resultaten.

- Betänkande: Gutiérrez-Cortines (A6-0410/2007)

  Hans-Peter Mayer (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Jag ser detta ramdirektiv om markskydd som ett allvarligt misstag som äventyrar det europeiska jordbrukets konkurrenskraft och livsmedelsförsörjningen i EU. Vad har anhängarna av detta direktiv egentligen för bild av våra jordbrukare? Låt mig tala om det för er: de menar att det krävs ett stort, byråkratiskt direktiv, kartläggning av 420 miljoner hektar jordbruksmark, hot om fasansfulla böter och slutligen upprättande av prioriterade områden för markskydd för att jordbrukarna ska ta hand om sin mark ordentligt.

Jag vill dock påpeka att denna bild inte har något med verkligheten att göra. Marken är en jordbrukares mest värdefulla tillgång. En jordbrukare som inte behandlar sin mark med omsorg kommer inte att vara jordbrukare särskilt länge. Större delen av marken i EU tas väl om hand; den är värd att bevara och sköts om av våra jordbrukare. Jag ser detta direktiv som ett elfenbenstorn av byråkrati, och jag hoppas att vi snabbt kan rätta till detta misstag innan vårt jordbruk lider någon allvarlig skada.

  Péter Olajos (PPE-DE). - (HU) Tack, herr talman. Som parlamentsledamot från MDF har jag röstat för antagandet av EU-direktivet om markskydd, eftersom jag är övertygad om att det är nödvändigt. Utan en tillräcklig kvantitet mark av god kvalitet kommer även det europeiska jordbruket att äventyras. Jag hoppas att vi, om denna lagstiftning blir verklighet, får goda möjligheter att använda EU:s resurser för att sanera marken från föroreningar och skydda dess kvalitet.

I det här skedet vill jag dock fästa medlemsstaternas uppmärksamhet på att detta är möjligt endast om medlemsstaterna också tar sina skyldigheter på allvar. I mitt hemland, exempelvis, handlar det främst om att utarbeta planer, och genomförandet drar ut på tiden. Det finns ett nationellt åtgärdsprogram i Ungern, men inte ett ord sägs om ett konsekvent genomförande av det. Regeringen garanterar inte de resurser som krävs. För framtiden har 18 miljoner öronmärkts, vilket är löjligt i jämförelse med problemets omfattning. Med den här farten skulle vi behöva mer än 220 år för att slutföra saneringen av den markförorening vi känner till i dag. Skulle vi kunna ta detta på lite större allvar? Tack.

  Anja Weisgerber (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Jag röstade för ett förkastande av kommissionens förslag. Förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen. Mark har inga gränsöverskridande aspekter, och denna fråga kan därför regleras lika bra eller till och med bättre i medlemsstaterna än på EU-nivå. Många länder har redan lagstiftning om markskydd. I kommissionens förslag tas knappt någon hänsyn till detta.

I den slutliga omröstningen röstade jag också mot betänkandet och de flesta kompromissändringsförslagen, även om jag faktiskt anser att det betänkande som antagits av parlamentet utgör en klar förbättring av kommissionens förslag. Förbättringar har gjorts exempelvis med avseende på identifieringen av potentiellt förorenade områden. Det omarbetade förslaget ger större flexibilitet i tillämpningen av de kriterier som anges i bilaga II. Generellt sett finns det dock fortfarande många bestämmelser som gör detta direktiv till ett utstuderat byråkratiskt och dyrt instrument.

Ett positivt inslag är att de kriterier som anges i bilaga I åtminstone kommer att vara icke-bindande nu. Ett annat är att de särskilda egenskaperna hos mark som används för jordbruksändamål erkänns i direktivet. Men nackdelarna är fler än fördelarna. När det gäller finansiering, exempelvis, borde vi tydligare ha angett att markskyddsdirektivet inte kommer att påverka gemenskapsbudgeten och att inga nya medel kommer att avsättas för genomförandet av direktivet. Endast de befintliga stödmekanismerna kommer att utnyttjas.

Av dessa skäl har jag röstat mot direktivet, och jag hoppas att rådet nu kommer att göra de nödvändiga rättelserna.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Herr talman! För en tid sedan bad parlamentet kommissionen om ett direktiv om markskydd. Fem år senare fick vi det av kommissionsledamot Stavros Dimas. Nu behöver vi det inte längre, och det är inte någon hemlighet. Vi har andra direktiv om skydd av specifika, gränsöverskridande aspekter med anknytning till mark. Kommissionen bortser från att många länder, t.ex. Tjeckien, har sin egen lagstiftning och lämpliga system för att skydda marken från ytterligare erosion och förstöring. Vad somliga länder (bl.a. Flandern) behöver är en gemensam strategi och bättre samordning.

Tack vare en enorm insats från föredragandenas sida kunde parlamentet rösta om det omarbetade direktivet, som antagligen inte kommer att orsaka alltför stor skada eftersom det åtminstone kommer att göra det möjligt att behålla nationell lagstiftning där sådan redan finns. I gårdagens framställning visade inte kommissionsledamoten någon förståelse för en förnuftig lösning som med mycket möda förhandlats fram av föredraganden i parlamentet. Eftersom kommissionsledamoten inte vill ta emot parlamentets råd bidrar han till att begrava sitt eget direktiv. Han nästan bad mig att rösta mot betänkandet. Jag tror att rådet kommer att agera på ett liknande sätt.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Jag är övertygad om att de bestämmelser vi godkänt är absolut nödvändiga och kommer att bidra till att förbättra miljöns tillstånd och även människors hälsa. Mark är en begränsad och icke-förnybar naturtillgång. Den förtjänar ett särskilt skydd på grund av den sociala, ekonomiska, miljömässiga och kulturella roll den spelar.

Jag håller med om att markskyddet bör omfattas av lagstiftning på EU-nivå för att en lägsta skyddsnivå ska kunna garanteras i alla EU:s medlemsstater.

Jag är mycket positiv till förslaget om att upprätta allmänt tillgängliga nationella register över förorenade områden. Ett register bör upprättas över områden där marken kan ha förorenats i det förflutna. Med utgångspunkt i principen om att ge bistånd bör EU:s medlemsstater få hjälp med att återställa förorenad mark för odling och avlägsna farliga ämnen som finns kvar i marken.

Införandet av lämplig lagstiftning för att begränsa markförstöring och säkra en hållbar markanvändning, samtidigt som förstörda områden återställs för odling, kommer definitivt att utgöra ett steg framåt i skyddet av naturmiljöns resurser.

Jag anser också att det är av särskild vikt att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning om markskydd.

  Richard Seeber (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Alla österrikiska ledamöter i PPE-DE-gruppen förespråkar en omfattande uppsättning åtgärder för markskydd, men de måste antas på rätt politisk nivå. Vi anser att förslaget och betänkandet uppenbart strider mot subsidiaritetsprincipen, och vi har därför röstat mot många av ändringsförslagen och även mot betänkandet som helhet.

Trots den gedigna insatsen av föredraganden Cristina Gutiérrez-Cortines, som dragit ut många av förslagets gifttänder, anser vi att detta betänkande går långt utöver de lämpliga gränserna för EU:s lagstiftning. Medlemsstaterna bör dock uppmanas till ett större engagemang på detta område, eftersom marken utgör grunden för all ekonomisk verksamhet och allt jordbruk. Det måste också sägas att medlemsstaterna ansvarar för finansieringen av sina egna program.

  Albert Deß (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Jag har röstat mot detta så kallade markskyddsdirektiv, eftersom jag menar att vi förlorar all trovärdighet om vi varje dag talar om att avskaffa byråkrati och sedan skapar detta byråkratiska monster till direktiv. Till skillnad från luft och vatten är inte mark någon gränsöverskridande fråga, utan en nationell angelägenhet. Detta direktiv gör mer skada än nytta. Kommissionen och ordförande José Manuel Barroso borde ha dragit tillbaka förslaget. Ordförande Barroso talar vackert om att avskaffa byråkrati, men han lever inte som han lär. I mina hemtrakter kallas sådana människor för Dampfplauderer – pratmakare. I 46 års tid har jag odlat min mark. Min mark är bördigare nu än den var för 46 år sedan. Jag stöder helt och hållet europeiska markskyddsbestämmelser, men då ska det vara bestämmelser som skyddar min mark från EU-byråkratin.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Jag röstade för direktivet. När dess bestämmelser genomförs kommer förstörda områden att kunna användas för ekonomiska ändamål, samtidigt som grönområden skyddas från användning för industriella och kommersiella ändamål. Direktivet kommer också att göra det möjligt att klassificera mark med utgångspunkt i en värdering av kapaciteten för vegetabilisk och animalisk produktion, med särskilt fokus på produktion av livsmedel av hög kvalitet.

Jag vill betona vikten av att utarbeta en EU-strategi för att identifiera och lösa problem med anknytning till markförstöring. Den stora mångfalden marktyper innebär att en EU-strategi är nödvändig oavsett vilka åtgärder som vidtas av enskilda länder. Strategin bör grundas på förebyggande och ökad medvetenhet om behovet av markskydd samt på en beskrivning av befintliga riskfaktorer, så att detta problem kan lösas på EU-nivå.

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi har valt att rösta för betänkandet även om en del av EU-länderna i dag redan har fullt fungerande lagstiftning på markskyddsområdet.

Vi stödde ändringsförslagen 106, 107, 108 och 110 som lyder:

”De medlemsstater som redan har infört särskild nationell lagstiftning för att skydda sin mark ska undantas från skyldigherna i denna artikel, under förutsättning att deras lagstiftning garanterar en åtminsone likvärdig skyddsnivå.”.

Även om direktivet kan ses som överfödigt i vissa medlemsländer har vi förhoppningar om att det kan innebära en förbättring i den stora mängd medlemsländer som i dag saknar en fungerande lagstiftning för marksskydd.

Vi hoppas att även de medlemsstater som har fungerade lagstiftning på området tillsammans med parlamentet i de fortsatta förhandlingarna verkar för att direktivet inte innebär onödigt administrativt dubbelarbete för dem när det väl trätt i kraft.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM), skriftlig. − (DA) Lagring av koldioxid har stor betydelse för begränsning av växthusgaser. Överutnyttjandet av marken är förknippat med kolförbränning som innebär ett avsevärt tryck. Detta är därför en fråga där ett internationellt initiativ är nödvändigt.

Junirörelsen stöder därför EU:s insatser för markskyddet i medlemsstaterna.

Det är utmärkt att Europaparlamentet har godkänt en undersökning av eventuell tillämpning av principen om att förorenaren ska betala enligt artikel 22, och en bedömning av markanvändningen enligt artikel 28, med tanke på dess stora betydelse i samband med kolbindning. Båda förslagen har tillkommit på Jens-Peter Bondes initiativ.

  Avril Doyle (PPE-DE), skriftlig. − (EN) När allt kommer omkring röstade jag för Gutiérrez-Cortinesbetänkandet eftersom jag anser att hennes text egentligen är en omskrivning av markförslaget för att återupprätta subsidiaritet, undvika dubblering av skyldigheter och införa en frivillig uppförandekod för jordbruket, utan att öka byråkratin. Jordbrukarnas viktiga roll som markens väktare erkänns också, med all rätt.

Det är viktigt att markförslaget både skyddar torvmarker som är värdefulla hotade livsmiljöer och medger erforderlig utvinning av torv som råmaterial. Det framgår inte om ändringsförslag 36 till Gutiérrez-Cortinesbetänkandet (om ändring av listan över funktioner i artikel 1) möjliggör detta, och jag uppmanar kommissionen och/eller rådet att klargöra detta i sina skäl.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Gutiérrez-Cortinesbetänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om inrättande av rambestämmelser för markskydd och om ändring av direktiv 2004/35/EG, eftersom jag betraktar marken som en livsviktig tillgång som måste skyddas för att lindra klimatförändringens effekter och se till att framtida generationer kan verka i en säker och hälsosam miljö.

Jag anser därför att detta förslag bidrar till ett effektivt markskydd i och med att det innehåller målsättningar som det inte finns någon om lagstiftning på EU-nivå och/eller nationell nivå. Beroende på sin specifika situation måste dock varje medlemsstat avgöra vilka åtgärder som ska prioriteras, i enlighet med subsidiaritetsprincipen.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi inser betydelsen av att skydda marken, först och främst för jordbruket, som kommer att behöva producera mer livsmedel och kräva mer vatten. Markskyddet är därför nödvändigt för att skydda livsmedelsproduktionen och garantera tillräckligt rent vatten för framtida generationer, eftersom jorden har en social funktion som inget privat intresse får hota.

Marken är en plattform för mänsklig verksamhet, för städer och infrastruktur, men också för natur och landskap. Markskyddet är därför av avgörande betydelse för vårt kulturarv och våra naturtillgångar.

Det förslag som Europeiska kommissionen lagt fram är dock inte det lämpligaste på grund av dess brist på helhetssyn, de villkor det innehåller och dess otillräckliga hänsyn till jordbruket.

Europaparlamentet har ändrat det avsevärt, med förslag till stöd för subsidiaritetsprincipen som innebär ett erkännande av jordbrukets betydelse och där det anges att ”varje medlemsstat får, utifrån landets klimat, markegenskaper (…) själv fatta jordbrukspolitiska beslut för den egna marken” samt att det finns olika förhållningssätt i fråga om markskydd.

Direktivet har dock inslag som vi reserverar oss mot, och vi lade därför ned våra röster i den slutliga omröstningen.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag anser att det är oerhört viktigt att vi får ett ramdirektiv om markskydd, eftersom marken är en icke-förnybar tillgång som har en livsviktig funktion för mänsklig verksamhet och ekosystemens överlevnad, särskilt som klimatförändringen blir en alltmer bekymmersam fråga och det ännu inte finns någon specifik EU-lagstiftning om markskydd.

Jag stöder därför Gutiérrez-Cortinesbetänkandet och röstar mot alla ändringsförslag som syftar till att förkasta kommissionens förslag eller avsevärt försvaga betänkandet.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE), skriftlig. − (PL) Genom det föreslagna ramdirektivet konsolideras lagstiftningslösningar på markskyddsområdet som på ett fragmentariskt sätt ingår i annan lagstiftning om avfallshantering, användning av bekämpningsmedel och miljöskydd. I dokumentet föreslås inte bara åtgärder för skydd och hållbar användning av marken för att förhindra att den förstörs av klimatförändringar, utan även åtgärder för att sanera mark som redan förstörts.

Ramdirektivet är ett instrument som först och främst kommer att göra det möjligt att beakta skillnader mellan marken i enskilda medlemsstater och att garantera en flexibel tillämpning. Direktivets syften uppnås redan, om än i varierande grad, genom lagstiftningen i enskilda medlemsstater. Å andra sidan innebär direktivet en utmärkt möjlighet för de länder som ännu inte har lagstiftning om markskydd.

I detta avseende framstår beslutet om att införa en definition av förorenad mark som rätt betydelsefullt, liksom skyldigheten för EU-länderna att upprätta nationella förteckningar över sådan mark, som ska offentliggöras och ses över vart femte år. Mycket hoppingivande är också bestämmelserna om skyldigheten att upprätta en saneringsstrategi som innefattar målsättningar för saneringsåtgärderna, ett finansieringsinstrument och identifiering av prioriterade områden som behöver särskilt skydd mot erosion, försaltning eller försurning, inom sju år från direktivets genomförande.

Tack för er uppmärksamhet.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) De geologiska förhållandena och klimatförhållandena i EU varierar stort mellan länderna, och ibland till och med inom ett och samma land. Det finns omkring 300 olika marktyper. Ändå har Europeiska kommissionen föresatt sig att reglera markanvändningen i hela EU, och miljöutskottet vill faktiskt ha mer reglering. Jag stöder subsidiaritet och motsätter mig överreglering. Jag röstade därför mot detta svårsmälta och meningslösa betänkande.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Något ramdirektiv för markskydd behövs inte. Marksituationen i medlemsländerna skiljer sig åt. De problemområden som tas upp i direktivet är av nationell karaktär och sköts därför bäst på nationell nivå. Det markskydd som behövs regleras redan genom befintlig EU-lagstiftning och nationell lagstiftning.

Förslaget leder endast till ökad byråkrati och krångligare regler för inblandande parter. Detaljerade bestämmelser och uppmaningar är typiska EU-påfund som leder till ökade kostnader och irritation över EU-apparaten. I Sverige är vi några som ifrågasätter direktivets förenlighet med EU:s regelförenklingsarbete och vill att Sveriges riksdag ska pröva förslaget enligt subsidiaritetsprincipen.

Vi har därför av principiella skäl valt att förkasta förslaget i sin helhet.

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. − (EN) Ändringsförslag 112: Jag tillbakavisar kommissionens förslag, eftersom ett ramdirektiv om mark bara skulle innebära ökad byråkrati och dubblering av bestämmelser utan att medföra några förbättringar av markskyddet. Det finns ett stort antal åtgärder i GJP-reformen, liksom i reformen av miljölagstiftningen, och dessa kommer att främja markskyddet.

  Christa Klaß (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Marken är en livsviktig tillgång. Som en icke-förnybar resurs har den oerhört stor betydelse för bevarandet av den biologiska mångfalden, som en källa till råvaror och även som medium för lagring och filtrering av näringsämnen och vatten. Marken är dock inte något som korsar gränser, och den kan inte heller flyttas av EU. Att skydda vår mark ligger i markägarnas intresse och omfattas därför av medlemsstaternas ansvar. I det avseendet måste subsidiaritetsprincipen tillämpas även fortsättningsvis.

Det finns ingen anledning att bortse från alla befintliga rättsliga bestämmelser på EU-nivå och jordbrukarnas engagemang fram till denna dag och införa nya bestämmelser som löper parallellt med EU-direktiven, nationell lagstiftning och tvärvillkor som direkt eller indirekt påverkar markskyddet. Bland de många direktiv och förordningar med markanknytning som EU antagit finns rättsakter som nitratdirektivet, ramdirektivet om vatten, direktivet om utsläppshandel och direktivet om växtskyddsprodukter.

Den byråkratiska börda som skulle kunna drabba medlemsstaterna och jordbrukarna står i skarp kontrast mot de gemensamma insatserna för att avskaffa byråkrati. De skyddsåtgärder som planeras i förslaget till direktiv strider dessutom mot alla aspekter av jordbrukslagstiftningen. Jag anser att ett EU-direktiv om markskydd är överflödigt och olämpligt, och jag har röstat mot detta förslag.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Frisk mark är grunden för människors hälsa och välstånd. Marken måste skyddas. Vi kan inte vara nöjda med markens nuvarande tillstånd i alla delar av EU.

Men att vilja reglera detta problem på ett förmyndaraktigt och byråkratiskt sätt på EU-nivå är att gå ett steg för långt.

Marken skyddas redan genom direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet) och habitatdirektivet, och som vi vet rör den sig inte mellan länder, vilket dock kan sägas om vatten, som är en potentiell källa till markförorening. Den aspekten omfattas dock redan av ramdirektivet om vatten och grundvattendirektivet. Om vi nu dessutom får ett markskyddsdirektiv kommer resultatet att bli dubbelreglering och kostsam byråkrati, och det vill ingen ha.

Öppen samordning och utbyte av erfarenheter av bästa praxis skulle vara en bättre metod. Att anta ett ramdirektiv om markskydd vore att börja i fel ände. Det är otänkbart att länder som redan har föredömlig lagstiftning om markskydd skulle tvingas lägga ned en massa tid och pengar på en ny genomgång av hela sitt territorium för att identifiera möjliga riskområden.

Jag försökte få till stånd en begränsning av skadan inför denna omröstning, men tyvärr misslyckades jag. Jag kunde därför inte rösta för betänkandet. Jag vill vara säker på att fortfarande kunna se våra jordbrukare i ögonen.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Tillsammans med mina kolleger från Labourpartiet röstade jag emot detta förslag till direktiv. Vi stödde den allmänna temainriktade strategin för markskydd i går, men direktivet om markskydd är i sin nuvarande utformning alltför normativt. Det tar inte hänsyn till redan befintlig och väl fungerande lagstiftning i medlemsstaterna.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Trots att jag har sagt att jag är emot ett förslag till direktiv om markskydd röstade jag för det här betänkandet i den slutliga omröstningen.

Jag har redan fått mitt motstånd mot ett sådant direktiv taget till protokollet i samband med den temainriktade strategin för markskydd. Jag tycker inte att det behövs någon mer lagstiftning om markskydd. Vi har redan en rad rättsliga instrument som skyddar marken, och innan dessa rättsakter är fullt genomförda och effekterna analyserade till fullo anser jag inte att mer lagstiftning på det här området vare sig behövs eller är önskvärd.

De ändringar som föredraganden föreslår innebär dock att överlappningen mellan detta nya förslag och den befintliga lagstiftningen minskar i viss mån, och det är välkommet.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) Markskydd är av största vikt för att förhindra förstörelse av naturliga marksystem, erosion, förorening och uttorkning. Utan åtgärder av detta slag blir det omöjligt att bedriva odling i tätbefolkade områden där markanvändningen är intensiv. På många platser i EU ser man övergiven mark som förlorat allt värde för naturen och för mänsklig användning.

I går röstade jag, tillsammans med en majoritet här i kammaren, för Prodibetänkandet, där behovet av proaktiva åtgärder för att skydda vår mark tydligt framhålls.

I dag tittar vi på vilka åtgärder det bör handla om. Jag anser att medlemsstater som ännu inte vidtagit de nödvändiga åtgärderna på eget initiativ ska uppmanas att åtgärda sin försummelse nu. Deras passivitet påverkar inte bara dem själva utan även grannländer, t.ex. genom att ge upphov till erosionsrester som gör att floder slammas igen och översvämmas.

Men EU-regler får under inga omständigheter medföra att medlemsstater som redan reglerar dessa frågor på lämpligt sätt ställs inför mer byråkrati eller nya hinder för en effektiv hantering av frågorna. Jag stöder ändringsförslag med innebörden att de som tillämpar likvärdiga eller högre standarder måste ha rätt att göra det. Men det är oansvarigt att förkasta, försena eller begränsa markskyddspaketet på det sätt som den största gruppen i parlamentet föreslår.

  Robert Navarro (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för Gutiérrez-Cortinesbetänkandet eftersom det innehåller förslag till positiva åtgärder för skydd och hållbar användning av marken – en icke-förnybar resurs som det är livsviktigt att bevara, och vars kvalitet är avgörande för att vi ska kunna säkra en tillräcklig livsmedelsproduktion och tillgång till rent vatten. Europaparlamentet har efterlyst en tydligare identifiering av förorenade områden där farliga ämnen, som finns där till följd av mänsklig verksamhet, utgör en betydande hälso- och miljörisk. Nationella eller regionala förteckningar över sådana områden kommer att sammanställas, och de kommer att vara tillgängliga för allmänheten. Varje medlemsstat måste utarbeta saneringsstrategier så att antalet förorenade områden kan begränsas, och en hållbar jordbrukspolitik kommer att stödjas, där hänsyn tas till nationella markegenskaper, så att ren mark kan bevaras. I samband med antagandet av detta betänkande betonar Europaparlamentet behovet av att skydda jordens resurser och utnyttja dem klokare.

  James Nicholson (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Detta är ännu ett exempel på att man drar alla över en kam, vilket ger Europeiska unionen dåligt rykte i våra medlemsstater. Hur kan vi förvänta oss att omfatta fler än trehundra marktyper i Europeiska unionen med ett enda direktiv? Detta är verkligen ett utmärkt exempel på ett område där vi bör låta medlemsstaterna anta sin egen lagstiftning med utgångspunkt från sina egna marktyper.

Det är väldigt tråkigt att Europeiska kommissionen har tagit fram ett lagstiftningsförslag som inte tar hänsyn till enkla vetenskapliga fakta, med all den vetenskapliga expertis som den har tillgång till. Om Storbritannien drabbas av översvämningar och Grekland av en värmebölja samma sommar är det uppenbart att dessa väderförhållanden får helt skilda effekter på marken i dessa medlemsstater. Den enda verkliga följden av det här förslaget kommer att bli att jordbruksindustrin tyngs av ännu mer byråkrati och ännu högre kostnader. Det är frustrerande att jordbruket än en gång kommer att tvingas betala för strävan efter meningslös enhetlighet.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar parlamentets antagande av Cristina Gutiérrez-Cortines betänkande, där en gemensam, enhetlig politik i fråga om markskydd efterlyses.

Markskydd har blivit en prioritering för EU eftersom Europas mark förstörs i allt större utsträckning. Detta kan skyllas på den otyglade urbaniseringen, en ökning av antalet förorenade områden (till över 2 miljoner när de senast räknades) och intensiva jordbruksmetoder de senaste 50 åren, med otillåten användning av bekämpningsmedel och nitratbaserade gödselmedel.

De 225 parlamentsledamöter som röstade för ett förkastande av detta direktiv gjorde det, enligt min mening, antingen av nationalistisk fanatism, eller också har de åtminstone tappat känslan för vanligt folks bekymmer! EU kan erbjuda ett verkligt mervärde när det gäller markskydd, en fråga där bara nio medlemsstater har egen lagstiftning.

Låt mig tillägga att direktivet lämnar stort utrymme för medlemsstaternas fria val, med två tydliga mål som ska nås inom generösa tidsfrister: de ska inom fem respektive sju år efter direktivets införlivande sammanställa en förteckning över förorenade områden anta en nationell saneringsstrategi.

Jag tycker definitivt att flexibilitets- och subsidiaritetsprinciperna har respekterats!

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag kommer tyvärr att rösta mot det här betänkandet eftersom jag inte anser att det behövs någon ramlagstiftning om markskydd. Jag röstade mot redan från början eftersom jag anser att den här frågan bör överlåtas till medlemsstaterna enligt subsidiaritetsprincipen.

Vad vi har framför oss är en rättsakt som är oproportionerlig och oflexibel och bara upprepar sådant som redan täcks av andra direktiv. Man strävar efter att täcka både ökenutbredning och sanering av mark – verkligen ett brett spektrum – men det slutar med ett betänkande som inte täcker något av dessa områden ordentligt utan i stället skapar problem med tillämpningen.

I min egen region, där de lokala myndigheterna försöker återvinna mark, skulle det här förslaget göra detta så svårt att hela projektet äventyras.

Jag beklagar, men jag tycker att detta är en dålig och onödig rättsakt, och jag kommer att rösta mot den i förhoppning att kunna rädda jordbrukare, blomsterodlare och lokala myndigheter från en byråkratisk mardröm.

  Gabriele Stauner (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag motsätter mig ramdirektivet om markskydd eftersom det utgör en grov överträdelse av subsidiaritetsprincipen och därför är oacceptabelt som EU-lagstiftning. Även om Europaparlamentet röstar för direktivet kommer jag att fortsätta kämpa i förbundsregeringen för att försöka få Tyskland att dra direktivet inför EG-domstolen.

  Jacques Toubon (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag anser, i överensstämmelse med omröstningen i utskottet för rättsliga frågor, att kommissionen i det här avseendet har överskridit sina befogenheter och att EU inte behöver utfärda nya anvisningar för medlemsstaterna. Frågan omfattas av nationellt ansvar. För mig framstår det som artificiellt att försöka utfärda identiska föreskrifter för länder med oerhört varierande rättsliga traditioner och miljöförhållanden. Kommissionen bör därför se över sitt förslag och särskilt identifiera de situationer där det är motiverat med EU-lagstiftning.

  Thomas Ulmer (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag motsätter mig ramdirektivet om markskydd eftersom det utgör en grov överträdelse av subsidiaritetsprincipen och därför är oacceptabelt som EU-lagstiftning. Även om Europaparlamentet röstar för direktivet kommer jag att fortsätta kämpa i förbundsregeringen för att försöka få Tyskland att dra direktivet inför EG-domstolen.

- Betänkande: Berès (A6-0425/2007)

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Kommissionens förslag till Europaparlamentet motiveras av ett nytt kommittéförfarande som ger Europaparlamentet avsevärt ökade befogenheter. Det är ett föreskrivande förfarande kombinerat med kontroll. Föredragandens ståndpunkt, som förtjänar stöd, är att det nya förfarandet kommer att tillämpas på regleringsfrågor som gäller värdepappersprospekt, t.ex. åtgärder som avser undantag från skyldigheten att offentliggöra prospekt, utformningen av prospekt och överensstämmelse med tredjeland.

Detta är utgångspunkten för de ändringsförslag som utskottet för ekonomi och valutafrågor lagt fram inför plenaromröstningen. Det aktuella betänkandet ger också nya impulser i strävan efter betydande framsteg i harmoniseringen av bestämmelser för EU:s finans- och aktiemarknader. Detta är nödvändigt främst på grund av den ofrånkomliga globaliseringsprocessen och även i viss mån till följd av 1999 års handlingsplan för finansiella tjänster.

Samtidigt bekräftas det kloka val som i början av 1990-talet gjordes i länder som Polen, där återuppbyggnaden av kapitalmarknaderna grundades på europeiska standarder, vilket nu underlättar harmoniseringen av bestämmelser över hela EU.

- Betänkande: Cashman (A6-0289/2007)

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Beslutet om ändring av det tidigare beslutet från 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter antogs till sist 2006, efter åratal av förhandlingar mellan rådet, kommissionen och Europaparlamentet.

Därigenom infördes det föreskrivande förfarandet med kontroll. Det ska tillämpas vid antagandet av åtgärder med allmän räckvidd som är avsedda att ändra (genom strykning eller komplettering) icke väsentliga delar av en rättsakt som antagits i enlighet med artikel 251 i fördraget, dvs. genom medbeslutandeförfarandet

Det är alltså ett nytt kommittéförfarande som ska tillämpas på 25 rättsakter – som kommissionen sammanställt en förteckning över – som redan antagits och måste anpassas, inklusive den aktuella förordningen om kodexen om Schengengränserna.

Jag stöder därför de tekniska förslag som lagts fram av föredraganden Michael Cashman för att ta hänsyn till det som är speciellt med kodexen om Schengengränserna, eftersom den utgör en vidareutveckling av Schengenregelverket.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Schengenregelverket är ett mycket känsligt område där vi måste kunna hantera alla eventualiteter. Organiserade ligor av människosmugglare håller ständigt utkik efter nya luckor i vårt försvar, för att kunna översvämma EU med migranter. Någon förhastad utvidgning av Schengenområdet får därför inte ske. Åtgärder måste vidtas i förväg för att se till att berörda medlemsstater till fullo har bemästrat uppgiften att skydda sina yttre gränser. Eftersom detta enligt min mening är ytterst tveksamt har jag röstat mot Cashmanbetänkandet.

- Betänkande: Hegyi (A6-0292/2007)

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). - (DE) Herr talman! Jag röstade för Hegyibetänkandet, eftersom vi vid upprepade tillfällen har kritiserat det demokratiska underskottet när det gäller genetiskt modifierade organismer (GMO).

Vi vet att rådet eller Ständiga representanternas kommitté knappast någonsin fattat ett ordentligt beslut för eller mot godkännande av GMO. Det har alltid gått till på i stort sett samma sätt, nämligen att Europeiska kommissionen utövat sitt riskhanteringsansvar genom att godkänna GMO mot EU-medborgarnas vilja och trots många medlemsstaters och experters reservationer. Europeiska kommissionen kan inte tillåtas att få sista ordet. Dess beslut måste vara föremål för Europaparlamentets granskning.

Gyula Hegyis betänkande går visserligen i rätt riktning genom att man insisterar på bindande medbeslutanderätt för parlamentet i samband med godkännande av GMO, men vi tillbakavisar den kompromiss som förhandlats fram eftersom den innebär att det odemokratiska kommittéförfarandet blir kvar. Det finns egentligen bara en lösning, nämligen medbeslutanderätt för Europaparlamentet i alla frågor som gäller tillstånd för GMO. Jag tycker därför att det är beklagligt att vi inte i samband med denna omröstning tagit tillfället i akt att till sist utöva större påtryckningar mot att detta demokratiska underskott kvarstår.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det stämmer att de långsiktiga effekterna av GMO-tekniken ännu inte är kända. Det finns motstridiga forskningsresultat och många människor är oroliga över de möjliga farorna och riskerna. Försiktighetsåtgärder måste därför vidtas, och vi får inte kräva att de ska användas i jordbruket.

Direktiv 2001/18/EG om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön är i kraft. Detta direktiv innefattar experimentell utsättning av GMO i miljön, dvs. införande av GMO i miljön i experimentellt syfte (t.ex. för fältförsök) och utsläppande av GMO på marknaden (produkter som innehåller eller består av GMO), t.ex. för odling, import eller bearbetning till industriprodukter.

Vi anser att det är viktigt att som ett minimum utöka kontrollen över GMO-tekniken, åtminstone med avseende på förfaranden, som Europaparlamentet nu vill, men vi betonar behovet av att gå försiktigt fram, oavsett om det gäller jordbruk eller bearbetade livsmedel.

  Andreas Mölzer (ITS), skriftlig. − (DE) Det är 70 procent av EU:s befolkning som motsätter sig genteknik. I Österrike är människor till och med mer rädda för giftiga restsubstanser i livsmedel än för terroristattacker eller fågelinfluensa. Vid sidan av misstanken om en koppling mellan GMO och tilltagande hälsoproblem finns det mer och mer belägg för att användning av genteknik kommer att leda till att jordbruksmark överges och till att jordbrukarna blir beroende av multinationella konglomerat.

- Betänkande: Bradbourn (A6-0225/2007)

  Philip Bradbourn (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Vi konservativa röstade för det här betänkandet men har invändningar mot den hållning som rådet intagit under den parlamentariska processen. När utarbetandet av det här betänkandet inleddes utsattes parlamentet för en hel del onödig press av det dåvarande ordförandeskapet för rådet. Det anser vi vara oacceptabelt med tanke på parlamentets roll som granskare av lagstiftningen.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. − (PT) – Detta direktiv är oerhört viktigt med tanke på de tilltagande farhågorna i fråga om penningtvätt och dess roll i samband med finansiering av internationell brottslighet och terrorism.

Det krävs därför en ansats på EU-nivå för att införa enhetliga regler, täppa till kryphål och finna en balans mellan kontrollbehovet och krav på att skydda den inre marknaden och den fria rörligheten för kapital.

Jag stöder detta initiativ, som syftar till att uppdatera direktiv 2005/60/EG om penningtvätt, särskilt med avseende på alla de genomförandeåtgärder som anges i artikel 41 i det direktivet.

Detta utgör därmed ytterligare ett skäl att uppdatera den gällande lagstiftningen i enlighet med det nya föreskrivande förfarande med kontroll som anges i kommittébeslutet.

Därmed får Europaparlamentet större kontroll över kommissionens genomförandebefogenheter.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. −Vi har valt att rösta ja till förslaget i sin helhet. Det är viktigt att internationella standarder införs och respekteras för att skydda det finansiella systemet mot brott och penningtvätt i allmänhet samtidigt som medlemsstaternas egna åtgärder inte får vara oförenliga med den inre marknadens regler. Det är dock enligt vår mening motbjudande att EU genom ett flitigt användande av begreppet terrorism vill utvidga sin makt på medlemsländernas bekostnad. Pengar till terrorism är en blygsam del av penningtvätten. De stora beloppen går till välorganiserad brottslighet av annat slag.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Genom det aktuella förslaget ändras bestämmelserna i direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, som innehåller bestämmelser om en tidsbegränsning för kommissionens genomförandebefogenheter på detta område.

I det nya beslutet om utövandet av kommissionens befogenheter har denna begränsning avskaffats, men Europaparlamentet behåller rätten att kontrollera genomförandet av rättsakter som antas enligt medbeslutandeförfarandet. Det står nu därför klart att alla ändringar av detta direktiv måste lämnas till både Europaparlamentet och rådet för granskning.

Det bör dock inte innebära att nationella parlament utesluts från lagstiftningsförfarandet eller begränsas till att endast införliva direktiv på detta område som antas på EU-nivå. Och inte heller, vilket eftersträvas med ”reformfördraget”, att rättsliga och inrikes frågor gradvis omvandlas till gemensam politik i framtiden, något som vi givetvis motsätter oss.

Slutligen måste vi peka på EU:s inkonsekvens när man stöder fullständigt fri rörlighet för kapital och skatteparadis, samtidigt som man vill bekämpa penningtvätt.

  Jeffrey Titford (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Syftet med den här lagstiftningen är att skydda EU:s finansiella system mot penningtvätt och finansiering av terrorism. UKIP skulle alltid sträva efter internationellt samarbete i de här frågorna, men EU har ingen fastställd kompetens på försvarsområdet. Europeiska kommissionen är dessutom en organisation som inte har lyckats få sina egna räkenskaper godkända de senaste tretton åren och kan inte anses ha någon som helst ekonomisk expertis eller vara ett lämpligt organ för att lägga fram lagstiftning om kontroll över det finansiella systemet.

- Betänkande: Cavada (A6-0417/2007)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater röstade för betänkandet då vi anser att det finns ett behov av att öka kunskaperna om BZP, som är en ny syntesisk drog, samt underställa ämnet kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder. Vi röstade dock emot samtliga förslag som syftar till att hindra att beslut om kontrollåtgärder och straffrättsliga påföljder införs, då det strider mot försiktighetsprincipen.

- Resolution: Internationella redovisningsstandarder (B6-0437/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Sedan 2005 har börsnoterade företag varit skyldiga att under vissa omständigheter upprätta koncernredovisning i överensstämmelse med internationella redovisningsstandarder. Dessa standarder har utarbetats av en Londonbaserad privat organisation (International Accounting Standards Committee Foundation/International Accounting Standards Board) och sedan införlivats med gemenskapslagstiftningen genom en förordning.

Trots vissa förbehåll godtas i denna resolution kommissionens förslag (varigenom den förordningen ändras) att godkänna en standard (IFRS 8) som i sin tur innebär att en amerikansk standard (SFAS 131) införlivas med EU:s lagstiftning.

Detta godtas, som sägs i resolutionen, trots att den konsekvensbedömning som kommissionen genomfört inte tog tillräcklig hänsyn till användarnas intressen eller behoven i små och medelstora företag i olika europeiska länder och företag som är verksamma endast lokalt.

Vi kan därför inte stödja denna resolution.

- Gemensam resolution: Toppmötet mellan EU och Ryssland (RC-B6-0434/2007)

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag begärde röstförklaringar om resolutionen om toppmötet mellan EU och Ryssland. Jag beklagar att några viktiga punkter av någon underlig anledning har offrats för att göra resolutionen kortare i stället för att ha en längre resolution som täcker viktiga frågor.

Jag anser att det är mycket viktigt att uppmana kommissionen och rådet att driva gemensamma initiativ med den ryska regeringen i syfte att öka säkerheten och stabiliteten i det gemensamma grannskapet, särskilt genom en förstärkt dialog om Ukraina och Vitryssland och gemensamma insatser för att äntligen lösa de låsta konflikterna i Nagorno-Karabach, Moldavien och Georgien genom att garantera dessa staters fulla territoriella integritet, och när det gäller Transnistrien genom att dra tillbaka de återstående ryska trupperna, som om nödvändigt bör ersättas med en internationell övervakningsstyrka.

  Jana Hybášková (PPE-DE). - (CS) Jag röstade eftertryckligen mot detta resolutionsförslag om resultatet av det tionde toppmötet mellan EU och Ryssland. Den ryska KGB-regimen söker legitimitet. Jag vägrar att bli en marionett och jag skäms för alla dem som på grund av okunnighet och feghet blir Rysslands marionetter, särskilt för att få obetydliga ekonomiska fördelar. Ryssland är inte EU:s partner. Jag avvisar fullständigt synpunkten att Ryssland är vår partner i frågan om Kosovos oberoende. Varför fäster parlamentet så stor vikt vid partnerskapet? Ryssland fortsätter att slänga tjetjenska kroppar från helikoptrar över Tjetjenien, håller tusentals regimkritiker fängslade, inleder olagliga rättegångar mot politiker från Det andra Ryssland och håller Mikhail Chodorkovskij olagligt fängslad. Vem ska ta reda på sanningen om Anna Politkovskajas död, och när ska det ske? När ska Ryssland sluta med hoten mot människorättsaktivister? Varför har vi inte bjudits in att övervaka det ryska parlamentsvalet? Varför vill inte Vladimir Putin att vi, hans partner, ska vara där? De står ut med oss i både Marocko och Palestina.

Ett land som bryter mot den grundläggande solidaritetsprincipen och hjälper Polen med fri export och likvärdiga exportvillkor betraktas som en partner av parlamentet. Vi är Rysslands gisslan. Om vi inte stöder ett demokratiskt och stabilt Ryssland utan i stället stöder en underrättelsetjänstregim är vi vår egen värsta fiende. Slutligen har vårt land rätt att om det vill bidra till Europas säkerhet och skydda Europa från en eventuell attack av iranska styrkor. Hur kan vi uppmana USA att inte äventyra freden i Europa genom sin politik, samtidigt som vi har överseende med ryssarnas uppenbara stöd till den iranska regimen? Denna resolution är ett exempel på svekfullhet och svaghet. Som vi tjecker vet lönar det sig knappast att vara svag i förhållande till Ryssland. Jag avvisar eftertryckligen denna resolution, om inte annat så för att visa respekt för arvet efter de tjeckiska politiska fångarna, alla de som motsatte sig ockupationen.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade för resolutionsförslaget om toppmötet mellan EU och Ryssland men beklagar fortfarande att föredraganden tillbakavisade den ändring som jag föreslog som ett nytt skäl. Därför citerar jag den nu: ”Ryssland har inte fullföljt några av de åtaganden som gjordes i samband med anslutningen till Europarådet 1996 och sa för två år sedan tvärt upp ett redan undertecknat nytt gränsavtal med EU:s medlemsstat Estland, vilket lett till att denna del av gränsen mellan EU och Ryssland har lämnats oreglerad fram till i dag. Rysslands befintliga lagstiftning innehåller fortfarande aggressiva ståndpunkter som till exempel den om sociala förmåner för militärer om förluster eller skador uppstår i samband med väpnade insatser i de baltiska staterna eller den om förfaranden för att ansluta utländska stater eller delar av dessa till Ryssland”. Jag är övertygad om att parlamentet kommer att överväga dessa ståndpunkter senare.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stödde den här resolutionen lite motvilligt. Ryssland och dess ledare Vladimir Putin har varit svåra att ha att göra med på ett antal områden den senaste tiden, särskilt när det gäller energin.

Icke desto mindre är den enda fråga där jag känner viss sympati deras reaktion på USA:s högst omtvistade plan att sätta in regionala missilförsvar i EU, som skulle försvara oss mot ett knappast trovärdigt hot från iranska kärnvapenbestyckade missiler, men som är ett lika stort hot mot Rysslands eget försvar.

Därför beklagar jag att ändringsförslag 3 från De gröna, som jag röstade för, avslogs med 242 röster mot 362.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Mycket skulle kunna sägas om denna resolution om toppmötet mellan EU och Ryssland nyligen, och vi ska därför bara nämna vissa exempel på dess syften.

Samtidigt som man slätar över den amerikanska regeringens initiativ och djupgående ansvar när det gäller stödet för en ny upptrappning i militariseringen av Europa – med Natomedlemmarnas stöd, märk väl – menar man att ”de uttalanden som har gjorts av de ryska myndigheterna” och ”[…] Rysslands olämpliga hot att dra sig ur Fördraget om begränsning av konventionella vapen i Europa har väckt stark oro för bevarandet av fred och stabilitet i Europa”.

Mer eller mindre direkt betonas de grundläggande aspekterna, t.ex. att Ryssland har tillåtit EU-bolag att köpa strategiska andelar i ryska bolag, vikten av att förbättra investeringsklimatet i Ryssland (till glädje för stora finanskoncerner) och ”lika tillgång till marknader, infrastruktur och investeringar” med utgångspunkt i principerna i ”energistadgefördraget”.

Och i linje med dessa exempel behåller man den politiska pressen på Ryssland och försöker till och med främja instrument för ingripanden, samtidigt som man bortser från den oacceptabla situationen när det gäller de mest grundläggande rättigheterna för den ryskspråkiga befolkningen i Lettland, en av EU:s medlemsstater.

  Richard Howitt (PSE), skriftlig. − (EN) Europaparlamentets Labourgrupp stödjer den här resolutionen och strävan i den att bygga upp ett strategiskt samarbete med Ryssland som bygger på gemensamma värden, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. I synnerhet stödjer vi kraven på ett positivt ryskt bidrag till att finna en hållbar politisk lösning på frågan om Kosovo.

Vi röstade för ändringsförslag 3, eftersom man bör ifrågasätta en ytterligare upprustning med konventionella eller okonventionella vapen i Europa, och vi stöder fortsatta bilaterala diskussioner mellan EU och Ryssland om detta.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Herr talman! Toppmötet mellan EU och Ryssland i Mafra åskådliggör förändringen i förbindelserna sedan 1990-talet, när partnerskaps- och samarbetsavtalet, som löper ut 2007, blev till. Det är främst tre faktorer som har påverkat dessa förbindelser.

Först och främst EU:s utvidgning, som markerar en hel grupp länders slutgiltiga frigörelse från Rysslands intressesfär, något som det tidigare imperiet inte vill godta.

För det andra, Vladimir Putins auktoritära presidentskap, som har fått Rysslands demokratisering att avstanna. Även om det finns en utbredd acceptans för det i Ryssland och det ger en grundläggande ekonomisk ordning kan inte EU förbli passivt inför kränkningarna av mänskliga rättigheter, som ger upphov till motsättningar på ytterligare ett område.

För det tredje, situationen på energimarknaderna, som gör det lättare att utnyttja Gazprom för politiska syften och även har lett till en ökad känslighet för frågan om trygg energiförsörjning i EU-länderna.

Mot denna bakgrund utgör den resolution som föreslås av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater en balanserad kritik av Ryssland med förhoppningar om ett varmare diplomatiskt klimat, förstärkt med principer som speglar vårt värdesystem. De punkter som gäller respekt för mänskliga rättigheter förtjänar särskild uppmärksamhet, liksom det för Polen så viktiga kravet att dödläget i fråga om polsk export av jordbruksvaror till den ryska marknaden ska brytas. Detta utgör en bekräftelse av den solidaritet mellan EU-länderna i förbindelserna med Moskva som så många vill se.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för de gemensamma resolutionsförslagen efter toppmötet mellan EU och Ryssland, där parlamentet bland annat uppmanade den ryska regeringen att tillsammans med Europeiska unionen skapa de förutsättningar som krävs för en snabb start på förhandlingarna om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och Ryssland. Andra punkter som finns med är Rysslands kommande anslutning till WTO, människorättsfrågor i Ryssland, investeringsklimatet och den rådande oron över om fördraget om konventionella styrkor i Europa kan upprätthållas.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Artonårsdagen av Berlinmurens fall inföll efter toppmötet mellan EU och Ryssland, som hölls efter det att detta betänkande diskuterats men innan det gick till omröstning. Arton år senare är det forna Östeuropa nu ett demokratiskt område där marknadsekonomi etablerat sig. Ryssland är samtidigt långt ifrån demokratiskt och inte alls någon pålitlig partner. När det gäller energifrågan, Kosovo, Kaukasus, Centralasien, Ukraina, Moldavien eller frågan om iranska kärnvapen har Ryssland inte på något sätt bidragit till en lösning.

Samma vecka lade fram rådet för yttre förbindelser en rapport där det uppgavs att det är ryssarna som styr förbindelserna mellan Ryssland och EU och att EU har visat bristande enighet och strategiskt tänkande genom att i vissa fall agera som om man inte lagt minnena från Sovjettiden bakom sig och i andra fall vara överdrivet pragmatiskt. Det föreslås sedan med rätta att EU:s strategi bör gå ut på att uppmana Ryssland att respektera rättsstatsprincipen. Även om Ryssland inte är någon liberal demokrati måste det vara en förutsägbar och pålitlig stat, och EU måste arbeta hårt för att detta ska kunna åstadkommas.

- Betänkande: Iturgaiz Angulo (A6-0392/2007)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi anser att meddelarfrihet är en viktig princip. Tjänstemän bör utan risk för repressalier kunna lämna uppgifter, anskaffa uppgifter för att utnyttja yttrande- och meddelarfriheten, rätt till anonymitet samt ett efterforskningsförbud som innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte får undersöka vem som har lämnat ut information enligt meddelarfriheten.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag är starkt kritisk till Robert Atkins ändringsförslag (ändringsförslag 1 till punkt 15) av betänkandet från utskottet för framställningar av Carlos José Iturgaiz Angulo.

Ombudsmannens särskilda rapport om OLAF handlar om byråns anklagelser mot en journalist som skrev om dess undersökning av Paul van Buitenens anklagelser.

Oavsett om Paul van Buitenens anklagelser är grundade eller inte måste vi försvara journalisters rätt att skriva om sådant som tillhör allmänintresset, också de som arbetar på tidningar som inte stöder våra åsikter.

Enligt ombudsmannens särskilda rapport var det fel av OLAF att anklaga en journalist. Utskottet för framställningar beslutade att begära ett initiativbetänkande om detta för att pressa OLAF att acceptera att byrån hade agerat felaktigt. Genom att rösta för ändringsförslaget från PPE-DE underlåter vi att försvara journalisters oberoende när de utför sitt arbete, att stödja utskottet för framställningar i dess arbete och att stödja ombudsmannen i hans arbete.

6. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokolle

(Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

7. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

8. Situationen i Pakistan (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Pakistan.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU har som vi vet iakttagit den senaste utvecklingen i Pakistan med stor oro, särskilt de händelser som ledde fram till att undantagstillstånd infördes den 3 november i år och följaktligen till omfattande social oro och ett stort antal gripanden, bl.a. av överdomaren, som nu befinner sig i husarrest.

Detta utgör definitivt ett stort steg tillbaka för rättstatsprincipen och den demokratiska processen i Pakistan och innebär enligt min mening att alla förhoppningar som det pakistanska folket och det internationella samfundet som helhet kan ha haft när det gäller stärkt legitimitet för demokratiska institutioner i Pakistan har grusats. Ordförandeskapet gjorde därför den 6 november ett uttalande på EU:s vägnar där vi gav uttryck för vår djupa oro när det gäller införandet av undantagstillstånd och upphävandet av den pakistanska konstitutionen och av grundläggande friheter.

Två dagar tidigare, den 4 november, hade delegationscheferna i Islamabad och den höge representanten Javier Solana uttryckt oro för händelseutvecklingen. Våra ord, EU:s ord, kunde alltså läggas till de många andra upprepade förklaringarna om vikten av att återinföra konstitutionen, återställa den civila ordningen, garantera rättsväsendets oberoende och pressfriheten, frige alla politiska fångar, journalister och människorättsförsvarare och skapa förutsättningar för att parlamentsvalet ska kunna hållas som planerat i januari 2008.

Vi är övertygade om att en nations stabilitet och utveckling endast kan garanteras i en stämning av fullständig demokratisk trovärdighet. Vi är allvarligt oroade över rapporterna om en mängd gripanden, bojkotten av informationsfriheten, undertryckandet av den grundläggande yttrandefriheten för medborgarna och angreppen mot yrkesverksamma såsom domare, advokater, journalister och människorättsaktivister. Samtidigt vill vi dock starkt vädja till alla parter att visa största möjliga återhållsamhet och att samarbeta för att försöka nå en demokratisk och fredlig lösning på den pågående krisen, så att landet snabbt kan återgå till normala förhållanden.

EU erkänner de utmaningar som Pakistan står inför i dag när det gäller säkerhetssituationen och det pakistanska folkets uppoffringar och insatser i kampen mot extremism och terrorism, men det är vår bestämda övertygelse att lösningen inte får medföra ett avbrott i den demokratiska processen.

Vi får dock inte försumma att erkänna den allierade vi alltid har kunnat räkna med i denna kamp mot extremism och terrorism. Därför måste vi se till att Pakistan behåller sitt engagemang för kampen mot detta globala hot, där internationellt samarbete är ett nödvändigt redskap.

Slutligen hoppas EU att den osäkerhet som präglar läget i dag snabbt kan upphöra under fredliga former, och president Pervez Musharraf uppmanas att infria sitt löfte om att lägga undan militäruniformen och lämna sin ställning som stabschef.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Pakistan står på föredragningslistan för plenarsammanträdet för tredje gången på några få månader. Detta vittnar om den mycket svåra övergångsperiod som landet befinner sig i för närvarande. Att president Pervez Musharraf införde undantagslagar den 3 november i egenskap av överbefälhavare har skickat en djupt oroande signal till Europa och världen i övrigt och skadat demokratins utveckling i Pakistan.

Innan undantagstillståndet infördes kunde vi bevittna en positiv utveckling, med hopp om en mer öppen politisk process och starkare demokratiska institutioner, men tyvärr har detta nu äventyrats och i dag frågar vi oss om den här situationen fortfarande går att rädda eller om det är för sent att återställa förtroendet och förutsättningarna före parlamentsvalet.

President Musharraf sa i sitt tv-tal på natten den 3 november att han tillfälligt upphävde konstitutionen på grund av hot mot landet i form av en påtaglig upptrappning av terroristernas aktiviteter och terrorattackerna. Det råder inga tvivel om att Pakistan för närvarande lever under ett mycket allvarligt hot om religiös extremism och våld, vilket händelserna i Nordvästra gränsprovinsen och attacken mot Benazir Bhuttos konvoj i Karachi den 18 oktober klart visade. Men vi bevittnar nu också att tusentals advokater, journalister, partiarbetare och människorättsaktivister arresteras, däribland så framträdande personer som Asma Jahangir, ordförande för Pakistans människorättskommission, och Aitzaz Ahsan, ordförande för högsta domstolens advokatsamfund.

De är människor som står för ett öppet och tolerant Pakistan. De är inte terrorister och det är fel att hålla dem fängslade. De bör omedelbart friges. Jag anser att de drastiska åtgärder som har vidtagits mot Pakistans domarkår är särskilt allvarliga. Rättsstatsprincipen är central i alla demokratiska processer och ett fungerande demokratiskt system kan inte upprätthållas utan en självständig domarkår.

Ordförandeskapets uttalande, som vår ordförande också nyss upprepade för EU:s räkning, är därför mycket tydligt och detta förblir vår ståndpunkt. I söndags meddelade president Musharraf vid en presskonferens att han hoppas att parlamentsval kan hållas i Pakistan senast den 9 januari 2008. Det vore ett steg i rätt riktning, men det finns många problem kvar. När kan vi vänta oss att undantagstillståndet upphör? Hur kan vi få fria och rättvisa val när tryckta och elektroniska medier censureras, andra medborgerliga rättigheter och friheter upphävs och domarkårens oberoende har underminerats? Hur ska partierna kunna bedriva kampanjer när mötesfriheten är inskränkt och partiledare som Benazir Bhutto hålls i husarrest? På de här punkterna finns det ingen klarhet alls i det här läget.

För att få slut på den här osäkerheten är det av grundläggande vikt att ett definitivt valdatum meddelas så snart som möjligt, tillsammans med en tydlig tidsram för att upphäva undantagstillståndet. Om det här valet ska ha någon chans att alls vara demokratiskt och öppet är det viktigt att alla inskränkningar av politiska rättigheter och grundläggande friheter upphävs. Och som läget nu är verkar det inte bli möjligt att sända en valobservatörsdelegation. Vissa minimivillkor som fastställs i meddelandet från kommissionen om EU:s stöd till och övervakning av val är inte uppfyllda.

Om undantagstillståndet skulle hävas ganska snabbt och förutsättningarna snart förbättras markant skulle jag dock kanske fortfarande kunna se över detta. Hur som helst har jag gjort de nödvändiga förberedelserna för att kunna sända en valobservatörsdelegation från EU till Pakistan om förutsättningarna snabbt förbättras märkbart. Men som jag säger är jag mycket oroad för att detta kanske inte är sannolikt.

Det har funnits dem som vill dra in eller se över vårt stöd till Pakistan, och en del medlemsstater i EU har vidtagit åtgärder eller överväger åtgärder på det området. Jag vill påminna er om att Europeiska kommissionens stöd till Pakistan är inriktat på centrala frågor som minskad fattigdom och utbildning, bland annat i Nordvästra gränsprovinsen och Baluchistan, de mest missgynnade provinserna i Pakistan.

Därför tycker jag att vi måste fundera på hur vi bäst ska gå vidare, men med tanke på biståndets karaktär tror jag att vi måste tänka igenom det ordentligt.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Sanningen är att situationen är mycket oroande: upphävande av konstitutionsenliga garantier, undantagstillstånd, fängslande av många medlemmar av civilsamhället, bl.a. advokater som Aitzaz Ahsan, som är ordförande för högsta domstolens advokatsamfund, och regimkritiker, husarrest av oppositionsledaren Benazir Bhutto. Vad gör vi i denna situation?

Vi har fått veta att USA:s biträdande utrikesminister John Negroponte inom kort kommer att besöka Pakistan och att en medlemsstat, Storbritannien, har anslutit sig till FN:s krav att presidenten ska avsäga sig sitt ledarskap för armén och häva undantagstillståndet inom tio dagar.

Vad kan vi i Europeiska unionen göra? Jag anser att vi i ett första skede måste gå oerhört försiktigt fram. Ordförandeskapets företrädare har, helt riktigt som jag ser det, konstaterat att Pakistan är en mycket viktig partner i kampen mot terrorismen och dessutom ett land med kärnvapen.

Jag anser därför att EU å ena sidan måste uppmana regeringen att i möjligaste mån – för vi får inte glömma att terrorismen är en viktig faktor i Pakistan – återupprätta en viss ordning och stabilitet liksom konstitutionella rättigheter och friheter, och frige de människor som olagligen fängslats. Dessutom, fru kommissionsledamot, vill jag be er att samordna er avsevärda kapacitet och era insatser för att se till att fria och rättvisa val kan hållas och, med utgångspunkt i de garantier ni nämnde i ert anförande, att EU är på plats och deltar i den process i Pakistan som är så oerhört viktig för stabiliteten i regionen och alla förbindelser mellan den regionen och EU.

Vi har därför stor tilltro till er förmåga, era diplomatiska insatser och era ansträngningar, och vi hoppas att de verkligen kommer att bli framgångsrika så att EU kan närvara under valprocessen.

  Robert Evans, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådet och kommissionen, i synnerhet rådet för dess tuffa förklaring den 8 november.

Jag tror inte att någon tvivlar på att situationen i Pakistan är mycket allvarlig och instabil. Det är kanske svårt att inse att allt som har hänt faktiskt bara har skett de senaste tio dagarna eller så, sedan undantagstillståndet proklamerades. Åtskilliga ledamöter här träffade general Pervez Musharraf för några månader sedan, både i Bryssel och senare i Islamabad, och han gav oss försäkringar på en rad punkter. Han var benhård i fråga om att han skulle följa konstitutionen och att ett fritt och rättvist val skulle hållas. Jag välkomnar hans tillkännagivande av att valet kan hållas senast den 9 januari, men jag delar kommissionsledamotens oro och vill fråga följande: Mot bakgrund av vad som har hänt och de nuvarande undantagsåtgärderna – att en del tv-kanaler har stängts och andra mänskliga rättigheter har upphävts – är det möjligt att hålla ett fritt och rättvist val om mindre än åtta veckor?

Jag hänvisar till kommissionsledamoten men vill också fästa hennes uppmärksamhet i synnerhet på vår punkt 14 i den här resolutionen, där vi uppmanar kommissionen att överväga att utöka stödet till Pakistan för utbildning, fattigdomsbekämpning, hälso- och sjukvård och nödhjälp, men att slussa medlen genom sekulära icke-statliga organisationer i stället för direkt till regeringen under rådande omständigheter.

Vi har ingenting otalt med det pakistanska folket. Vi är medvetna om att Pakistan är en viktig allierad till väst, som José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra sa. Vi inser att landet har spelat en viktig roll på många, många områden och också fallit offer för terrorism. Men jag tror inte att det betyder att vi ska ställa oss vid sidan av och nonchalera det som händer nu. Min grupp ville också ha med en punkt om möjliga sanktioner, och uppmana rådet ...

(Talmannen bad talaren att tala långsammare.)

Jag trodde att jag talade en så tydlig engelska att de skulle klara det alldeles utmärkt, men jag ska förstås ta det lugnare.

Jag uppmanar också rådet att överväga riktade sanktioner, vilket är vad den socialdemokratiska gruppen skulle ha velat göra men inte fick något stöd för: reseförbud kanske, frysning av tillgångar. Men vi hoppas att allt detta inte blir nödvändigt och att Pakistan fortfarande kan vända om, att undantagstillståndet kan upphävas och att general Musharraf kommer att avgå som överbefälhavare. Jag ber om ursäkt för att jag talade för snabbt.

  Sajjad Karim, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Pakistan är en viktig allierad för Europeiska unionen. I dag ser vi att Pakistan befinner sig vid ett vägskäl. Jag tror dock att landet vill ha förbindelser med oss, och vi har återupprättat förbindelser med Pakistan under den senaste tiden som vad jag förstår fungerar ganska väl.

Men vi får inte glömma det historiska sammanhang som vi befinner oss i dag. Jag känner ganska väl till Pakistan och det allra största problemet som Pakistan har internt i dag är terrorhotet från Afghanistan på andra sidan gränsen. Afghanistan är ett gemensamt globalt problem. Vi i väst vände Afghanistan ryggen för några år sedan. Det är viktigt att vi inte vänder Pakistan ryggen i dag.

Pakistan har kämpat vid fronten i det här slaget och ibland burit en mycket tung börda åt världssamfundet, en tung börda som ibland bärs på svaga skuldror, en börda som Pakistans folk har burit och i det sammanhanget utsatts för så mycket våld och mördande som annars skulle ha funnit vägen till andra delar av världen. Lösningen är inte att isolera liberaler och liberala värden och ta ifrån Pakistans folk dessa liberala värden.

I dag ser jag att kommissionen än en gång har krävt att fångar ska släppas och jag stöder detta. Det inkluderar människor som Pakistans överdomare, liksom Aitzaz Ahsan, som är en ledande advokat i Pakistan. Pakistans president måste – och det måste vara vår utgångspunkt – omedelbart upphäva undantagstillståndet. Han måste återupprätta konstitutionen. Han måste återställa högsta domstolen och han måste gå mot ett fritt och rättvist val.

President Musharraf bör inse att vi inte har vänt Pakistan ryggen. Vi är fortfarande engagerade. Nu är det dags för honom att retirera från sin nuvarande position, att erkänna våra grundläggande värden och göra dem till gemensamma värden. Trots den desperata situationen har han helt klart ett unikt tillfälle att nu ge makt åt Pakistans folk, de verkliga väktarna av denna makt.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Även jag inser hur viktigt Pakistan är för oss alla i kampen mot terrorism, och landet har varit allas vår allierade i den kampen. Däremot tycker jag absolut inte att detta under några omständigheter kan rättfärdiga det som har hänt i Pakistan de senaste veckorna.

Avsteg från den allmänna demokratiska processen kan inte vara en lösning på de politiska problemen i Pakistan. En av de saker som verkligen oroar mig i fråga om detta är orsaken till att han gjorde det: han var rädd att han inte skulle få det beslut från högsta domstolen som han väntade sig och ville ha. Det är på ett sätt en ganska trivial fråga och det verkar som om han har vidtagit extrema åtgärder i sina mellanhavanden med folket i Pakistan, med domarkåren i Pakistan, som han har hanterat på ett oerhört farligt sätt.

Jag välkomnar att han har åtagit sig att hålla val, men världssamfundet får inte låta honom frångå detta löfte. Undantagstillståndet i Pakistan måste omedelbart hävas och Pakistans regering måste respektera sin konstitutions gränser. Stängningen av högsta domstolen orsakade omätbar skada på maktdelningssystemen i Pakistan. Det är ett mycket, mycket dåligt exempel som generalen har satt. Jag fördömer fullständigt massarresteringarna av generalens politiska motståndare, däribland 3 000 fredliga demonstranter och medborgar- och människorättsaktivister.

Europaparlamentet måste i dag sända ett mycket kraftfullt budskap till general Musharraf om att hans åtgärder den senaste tiden strider emot alla respekterade internationella konventioner och att han för Pakistan i en mycket negativ och farlig riktning.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! I likhet med många andra tror jag att vi här djupt beklagar och känner viss ilska över att vi än en gång måste diskutera situationen i Pakistan. Jag kan hålla med om praktiskt taget allt som har sagts här i eftermiddag. Läget är allvarligt, inte minst eftersom detta är en kärnvapenstat och risken att en kärnvapenstat faller samman verkligen bör få oss alla att bli väldigt nervösa.

Det är rätt att säga att makten att vända utvecklingen här i grunden ligger hos president Musharraf och hans anhängare. Att upprätthålla undantagstillstånd råder samtidigt som valet ska genomföras utan störningar håller inte. Det är definitivt inget ostört val om ledarna för de andra politiska partierna sitter i husarrest eller fängelse. Om det inte finns någon pressfrihet, om människor inte ens kan köpa parabolantenner eftersom importen av sådana nu har förbjudits, då finns det inga som helst förutsättningar för fria och rättvisa val.

Det är klart att vi vill att alla dessa politiska fångar ska släppas, att vi vill ha pressfrihet och att domarkåren ska kunna verka fritt, för om alla de som har uttalat sig för demokrati låses in, vilka blir då kvar ute på gatorna? Det budskap som Pakistans regering nu sänder genom sina åtgärder är därför oerhört oroande för en stat som säger att den vill vara demokratisk.

Jag håller med om det som Robert Evans sa. Vi måste ha vissa sanktioner redo att sätta in om tidsfristen den 22 november som samväldet och FN har satt upp inte respekteras och president Musharraf inte avgår som militär ledare och häver undantagstillståndet.

Vi bör stödja Amnesty Internationals aktionsdag i morgon för att minnas de politiska fångarna i Pakistan, och vi måste verkligen se över biståndet och hur det används. Pakistan har fått 10 miljarder US-dollar i bistånd från USA de senaste fem eller sex åren, främst för åtgärder mot terrorism och inte för att underhålla och utveckla utbildningsväsendet.

  Georgios Georgiou, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Herr talman! Jag har sett att hela västvärlden, med Förenta staterna i spetsen, kräver att valet i Pakistan ska tidigareläggas. De vill se ett val innan oppositionen friges och Aitzaz Ahsan, ordförande för högsta domstolens advokatsamfund, släpps ur husarresten.

Konsekvenserna kommer att bli kännbara i Pakistan. Det är också oundvikligt med politisk instabilitet och en negativ inverkan på ekonomin i ett land som redan befinner sig i en tillräckligt svår situation. Krisen får sannolikt andra återverkningar på regional nivå, och mer omfattande följder som påverkar stabiliteten i hela Asien. Utvecklingen i Pakistan och Kashmir kan inte, enligt min mening, skiljas från det som händer i Afghanistan.

Jag föreslår att EU insisterar på att säkra Pakistans avsevärda kärnvapenarsenal, om nödvändigt genom FN, åtminstone tills landet återgår till sitt tidigare politiska och, om möjligt, demokratiska tillstånd.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot! Vi och övriga västvärlden har i åratal sett Pakistan som en viktig allierad. Terrorhotet och den pakistanska regeringens löften och kompromisslösa retorik när det gäller att avvärja detta hot har också ingett tillförsikt i EU. Denna allians och ömsesidiga solidaritet har dock präglats av alltför många avbräck. Det är dags att till sist öppna ögonen.

Det undantagstillstånd som general Pervez Musharraf utropade den tredje dagen, en spricka i Pakistans konstitution, är bara toppen på isberget, och vi varnade för detta här i juli och oktober. Samhället har gradvis militariserats under årens lopp, och det avgörande provet av tillståndet för de mänskliga rättigheterna, religionsfriheten och minoriteternas rättigheter har visat på begränsningar. I stället för förberedelser i Pakistan inför demokratins triumfmarsch i år har vi sett tydliga tecken på ett allt hårdare diktatoriskt styrelseskick. Gripandena av oppositionsmedlemmar, avbrottet i högsta domstolens arbete, vägran att släppa in en oppositionsledare i landet och husarresten av en annan, fängslandet av en FN-företrädare och myndigheternas våld mot fredliga demonstranter – allt detta visar att Pakistan står på kanten av en avgrund.

Fru kommissionsledamot! EU bör nu sända ett tydligt och gemensamt budskap om att det är folkets demokratiska styrka och ett samhälle som respekterar mänskliga rättigheter, inte en armé, som utgör det starkaste skyddet mot att radikala grupper når en maktställning. Vi inser att landet står inför interna säkerhetshot som kräver en respons, men demokrati är inte ett säkerhetshot. Demokrati är också just det svar som krävs i kampen mot talibanisering. EU måste våga höja rösten och säga att vi ser uppbyggnaden av ett stabilt och demokratiskt samhälle som avgörande för vår allians. Det första steget i Pakistans stabilitet är att garantera att högsta domstolens kan arbeta oberoende och under fredliga förhållanden. Sedan har vi parlamentsvalet i januari. Vi skulle kunna visa vårt engagemang genom att ge internationellt bistånd till myndigheterna för utredningen av bombattacken i oktober. Ett samhälle som i alla fall officiellt sett är konstitutionellt, med långa demokratiska traditioner och ett folk som har en genuin önskan om demokrati, fred och stabilitet kommer inte att ge upp så lätt. Pakistan är därför fullt av hopp.

  Libor Rouček (PSE). - (CS) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Många länders erfarenhet på lång sikt visar att rättsstatsprincipen och demokrati är det bästa och effektivaste sättet att förebygga extremism, instabilitet och kaos. Sett ur detta perspektiv är president Pervez Musharrafs beslut att utfärda undantagstillstånd ett allvarligt misstag och en blunder. Pakistan saknar inte demokratiska traditioner – tvärtom. Att döma av det modiga och ansvarsfulla agerandet av pakistanska domare, advokater, journalister och andra företrädare för icke-statliga organisationer har civilsamhället djupa och starka rötter i Pakistan. Men detta civilsamhälle behöver hjälp. Vi vädjar därför till president Musharraf att häva undantagstillståndet, frige alla politiska fångar och återupprätta alla rättigheter och friheter som garanteras i konstitutionen, inklusive rörelse-, yttrande-, förenings- och mötesfrihet, så att ett i sanning demokratiskt, fritt och öppet parlamentsval kan hållas i början av nästa år.

  Neena Gill (PSE). – (EN) Herr talman! De senaste veckorna har varit en bergochdalbana av chockerande händelser i detta turbulenta och problemfyllda land. Införandet av krigslagar förklädda till undantagstillstånd är ett slugt försök att destabilisera Pakistan på grund av en mans personliga ambitioner.

President Musharraf rättfärdigar sina åtgärder som ett försök att hindra landet att begå självmord, men det handlar inte om att landet begår självmord utan om att en diktators åtgärder och handlingar dödar landet.

Det är fullständigt oacceptabelt att oppositionsledaren Benazir Bhutto har satts i husarrest och förbjudits att bedriva politisk verksamhet och att andra aktivister liksom medierna och den oberoende domarkåren har tystats.

Jag är medveten om att det finns reella hot från extremister i landet, men jag tror att general Musharrafs åtgärder bara kommer att göra extremisterna djärvare, inte utrota dem, och försvaga de demokratiska och moderata rösterna i landet.

Somliga säger att Pakistan håller på att kollapsa. Det måste vi förhindra genom en kraftfull reaktion. Moderata människor i Pakistan känner sig frustrerade och arga och är besvikna över EU:s svaga reaktion.

Därför uppmanar jag kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och rådet att sända ett otvetydigt, tydligt budskap till presidenten om de allvarliga konsekvenser det kommer att få om förtrycket av konstitutionen, politikerna, medierna och domarkåren inte upphör omedelbart.

  Philip Claeys (NI). - (NL) Herr talman! Nästan alla tidigare talare har påpekat att utropandet av undantagstillstånd i Pakistan och det sett på vilket det skedde är fullständigt oacceptabelt. Det är oacceptabelt att president Musharraf visar en sådan nonchalant brist på respekt för demokratin.

Undantagstillståndet bidrar dessutom till att ytterligare förvärra ett allvarligt problem genom att det så att säga öppnar en andra front, den islamiska terrorismens.

Som ni vet finns det redan en hel del att kritisera i Musharrafs regim: den är ineffektiv i sina åtgärder mot exempelvis talibanerna och grupper med anknytning till al-Qaida som opererar längs gränsen till Afghanistan. Utropandet av undantagstillstånd har öppnat dörren för terrororganisationer av det här slaget, och resultatet kan bara bli en ytterligare förvärrad situation.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill till att börja med tacka Europaparlamentet för att man planerat in denna debatt som, mot bakgrund av situationen i Pakistan och det samarbete vi haft med det landet i den viktiga kampen mot extremism och terrorism, verkligen kommer mycket lägligt.

Vi kan inte och vi kommer inte att förhålla oss likgiltiga till ett land som Pakistan. Denna debatt visar också att de tre institutionerna – parlamentet, rådet och kommissionen – delar samma grundläggande och omedelbara målsättningar, dvs. ett snabbt och fullständigt återupprättande av rättsstatsprincipen och demokratiska friheter i Pakistan och anordnande av fria och demokratiska val. Detta är det mål som förenar oss och som vi alla måste sträva mot, särskilt de tre institutionerna inom ramen för vår respektive behörighet och våra befogenheter.

Jag vill också säga att vi från ordförandeskapets sida också inser, som kommissionsledamoten sa, att alla åtgärder som kan leda till ett eventuellt avbrutet samarbete och slår mot en befolkning som redan drabbats av många svårigheter måste övervägas och granskas noga. Pakistans folk har redan lidit tillräckligt och får inte utsättas för ytterligare lidande. Även detta är en fråga som måste övervägas noga om den uppkommer.

Våra målsättningar är nu under alla omständigheter tydliga och klart avgränsade, och jag kan försäkra er att ordförandeskapet och rådet kommer att ta alla initiativ och vidta alla åtgärder som bedöms som lämpliga för att hantera händelseutvecklingen.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag tycker att det har framgått mycket tydligt att vi alla anser att det är mycket svårt att förstå det som har hänt. Det är mycket allvarligt. Vi är alla bekymrade, för införandet av undantagstillstånd har verkligen äventyrat förstärkandet av de demokratiska institutionerna och byggandet av en demokratisk process med större allmän delaktighet. Därför är det av grundläggande vikt att medborgerliga och politiska rättigheter återupprättas till fullo, att restriktionerna mot medierna hävs och att det görs viktiga förbättringar av ramen och villkoren för valet. Stabilitet och utveckling kan bara åstadkommas med demokrati och rättsstatsprincipen.

Därför måste vi fundera vidare på frågan om ett eventuellt valobservatörsuppdrag. Som jag sa kanske vi kan skicka en mindre grupp rådgivare som följer processen under rådande omständigheter. Annars måste undantagstillståndet hävas mycket snart och de medborgerliga friheterna återställas, som jag sa.

När det gäller biståndet vill jag säga att vi redan hade ökat vårt stöd till Pakistan betydligt, särskilt när det gäller utbildning och landsbygdens utveckling. Därför tycker jag att vi måste luta oss tillbaka i det här läget, vänta ett ögonblick, och göra en mycket noggrann bedömning. Självfallet bör vi inte utsätta de fattiga människorna i Pakistan för fara, men vi måste sköta saker och ting på rätt sätt.

  Talmannen. − Jag har mottagit sju resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 15 november 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Pakistan är en viktig allierad i kriget mot terrorn. Därför har landet utsatts för ett enormt inre tryck och hotande instabilitet. President Musharraf har hanterat denna situation genom att införa undantagstillstånd.

Han hävdar att en onormal situation kräver onormala åtgärder. Hans reaktion är delvis förståelig, men helt felaktig. Antidemokratiska krafter ska bekämpas med demokrati. Han bör häva undantagstillståndet, meddela datum för valet och när han kommer att lämna in sin uniform. Sedan bör han efterlysa en öppen och omfattande debatt om Pakistans framtid.

Jag är övertygad om att en sådan debatt skulle visa att en stor majoritet av pakistanierna tillbakavisar extremism och fundamentalism och vill leva i ett land som präglas av inre fred, fred med grannarna och goda förbindelser med väst.

(1) Se protokollet.

9. Rådets strategi inför konferensen på Bali om klimatförändringar (COP 13 et COP/MOP 3) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till rådet från Guido Sacconi för det tillfälliga utskottet för klimatförändringar, om rådets strategi inför konferensen på Bali om klimatförändringar (COP 13 och COP/MOP 3) (O-0057/2007 - B6-0379/2007), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Guido Sacconi för det tillfälliga utskottet för klimatförändringar, om kommissionens strategi inför konferensen på Bali om klimatförändringar (COP 13 och COP/MOP 3) (O-0058/2007 - B6-0380/2007).

  Guido Sacconi (PSE), frågeställare. – (IT) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag behöver säkert inte påminna er om vikten av partskonferensen på Bali som nu snart äger rum och inför vilken vi har bett att få veta mer om er strategi, den hållning ni tänker inta.

Vi är från EU:s sida själva angelägna om att göra vårt yttersta, om jag får uttrycka mig så, även om vi vet att det inte är den slutliga lösningen. Vårt gemensamma mål är att hålla den globala uppvärmningen inom två grader från den förindustriella nivån. Vi är fullt medvetna om att denna gräns är förenad med hög risk och att det för vissa delar av världen och vissa delar av Europa kommer att bli nödvändigt med en anpassningspolitik, vilket också planeras. Men om vi verkligen vill nå detta ambitiösa mål vet vi att ett nytt internationellt fördrag är av helt avgörande betydelse.

EU bär, som vi vet, ett begränsat ansvar (14 procent av de globala växthusgasutsläppen). Vi behöver ett nytt internationellt fördrag där hänsyn tas till de förändringar som ägt rum sedan Kyoto, särskilt den anmärkningsvärda och explosiva tillväxten hos de asiatiska jättarna. Bali är verkligen ett viktigt steg i den riktningen, och även om det inte blir där en överenskommelse nås kommer det att vara där förhandlingarna inleds, och det är därför mycket viktigt att vi på Bali kommer fram till ett tydligt förhandlingsmandat, med exakta tidsfrister, för att kunna sluta ett avtal under 2009.

Under de senaste månaderna har situationen i världen förändrats i politiskt, ekonomiskt och kulturellt hänseende, från IPCC:s rapporter vars slutsatser kommer att offentliggöras i slutet av den här veckan och ska presenteras i Valencia, till tilldelningen av Nobelpriset till Al Gore och forskarna vid IPCC. Mycket har förändrats under de senaste månaderna och vi kan därför vara optimistiska, men på ett kritiskt och vaksamt sätt.

Jag vill därför sammanfatta andemeningen i den resolution vi utarbetat och som vi är säkra på att parlamentet i morgon kommer att anta med bred majoritet: det är ett erbjudande till förhandlarna att hjälpa dem att inta en tuffare hållning när förhandlingarna inleds. Jag vill tacka Satu Hassi, som tillsammans med övriga föredragande har lyckats göra en sammanfattning och förhindra att alltihop blir en överklädd julgran. Fokus ligger i hög grad på dessa förhandlingar, och det är så vi framställer det för er.

  Satu Hassi (Verts/ALE), frågeställare. – (FI) Herr talman! Jag vill uttrycka min tacksamhet för det omfattande samarbetet med de politiska gruppernas skuggföredragande under förhandlingarna om denna resolution. Klimatförändringen äger rum nu, och den går snabbare än vad som förutsetts. Ett dramatiskt tecken på detta var att en miljon kvadratmeter av Norra ishavets is smälte i slutet av sommaren, ett område som motsvarar Finland, Sverige och Norge tillsammans. Budskapet från forskarna om klimatförändringens fortskridande och det akuta behovet av att minska utsläppen blir alltmer alarmerande. Det återspeglas också i förhandsinformationen inför mötet i Mellanstatliga panelen för klimatförändringar i Valencia den här veckan.

Det är viktigt att det inte blir någon lucka mellan Kyotoprotokollet och nästa klimatöverenskommelse. Det är därför fördraget för tiden efter 2012 måste stå färdigt senast 2009. På Bali måste EU göra allt vi kan för att få ett förhandlingsmandat som gör det möjligt att hålla kvar den globala uppvärmningen under två grader. EU:s ledande roll är avgörande i det sammanhanget. Vi visar vägen med våra egna åtgärder för att minska våra utsläpp, men också genom att samordna internationella förhandlingar. Det är oerhört viktigt att få alla industriländer att delta, även Förenta staterna, men det kommer ändå inte att räcka för att rädda klimatet. Det är precis lika viktigt att få stora utvecklingsländer, t.ex. Kina och Indien, att acceptera gränser för sin utsläppsökning. Detta är kanske den svåraste utmaningen i den internationella diplomatins historia. Vi måste inse att det, om Kina, Indien och andra liknande länder godtar gränser för sina utsläpp, innebär en enorm förändring av deras sätt att tänka och agera. Vi måste vara beredda att ge dem något i gengäld. Vi måste alltså med andra ord även ge ekonomiskt bistånd för dessa länders genombrott i fråga om ren, klimatvänlig teknik.

Jag vill erinra alla om Nicholas Stern uppskattning att 1 procent av den globala bruttonationalprodukten varje år skulle behövas för att skydda klimatet. Efter andra världskriget tillhandahöll Förenta staterna 2 procent av sin BNP i form av stöd enligt Marshallplanen. Det var viktigt att få i gång återuppbyggnaden efter kriget, men det är ännu viktigare att förhindra en jämförbar katastrof till följd av klimatförändringen. Vi måste därför också vara beredda att betala för klimatskyddet.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är nu snart dags för den indonesiska ön Bali att välkomna delegaterna till den trettonde partskonferensen för konventionen om klimatförändringar, som på nytt kommer att uppmanas att utnyttja sin erfarenhet och förhandlingsskicklighet för att skriva historia.

Mot bakgrund av den första perioden av tillämpning av Kyotoprotollet, från 2008 till 2012, visar de oroande vetenskapliga rön som under tiden framkommit om klimatförändringens senaste utveckling hur angeläget det är att komma fram till en kollektiv och effektiv respons på denna utmaning, eftersom det är vår planets hela framtid som står på spel. I det avseendet utgör Bali det sista tillfället att inleda förhandlingar om ett globalt och övergripande avtal om klimatordningen efter 2012. Vi känner till svårigheterna med denna juridiska process.

EU kommer att åka till Bali med samma kall som väglett oss de senaste 15 åren, när vi beslutsamt och otvetydigt tagit på oss rollen som det internationella samfundets ledare i samband med denna stora globala utmaning. EU:s främsta målsättning vid Balikonferensen om klimatförändringar kommer att gälla själva processen, dvs. att se till att en global och övergripande förhandlingsprocess inleds.

Jag vill också informera er om att EU ser följande aspekter som grundläggande för inrättandet av effektiva och lämpliga ramar för tiden efter 2012: för det första, att fortsätta utveckla en gemensam syn på problemet för att nå konventionens främsta syfte; för det andra, att nå enighet om mer bestämda åtaganden från utvecklingsländernas sida i fråga om globala utsläppsminskningar; för det tredje, att underlätta nya rättvisa och ändamålsenliga bidrag från andra länder, inklusive incitament genom nya typer av flexibla åtaganden om att minska växthusgasutsläppen i förbindelse med ekonomisk utveckling; för det fjärde, att utöka koldioxidmarknaden, särskilt genom att stärka innovativa och flexibla mekanismer; för det femte, att stärka samarbetet i fråga om forskning, utveckling, spridning, prognostisering och insyn inom den tekniska sektorn; till sist, att öka anpassningsinsatserna, särskilt med avseende på riskhanteringsverktyg, finansiering och teknik.

Siffrorna talar för sig själva. Vi stod i främsta ledet i Kyoto och gjorde större åtaganden än man bad oss om, och i dag har EU och dess medlemsstater tydliga och ambitiösa mål som återigen ställer oss i främsta ledet i kampen mot klimatförändringen. Som Europeiska rådets ordförande betonade i New York är klimatförändringen nu onekligen en av de största utmaningar mänskligheten står inför, och problemet har övergått från den teoretiska sfären till att vara ett konkret och utbrett bekymmer för hela världens folk.

Denna globala utmaning kräver ett globalt gensvar, vars effektivitet kommer att vara beroende av det internationella samfundets kollektiva agerande. Det är därför vi insisterar på att varje ansträngning, som jag sa, måste göras i förhandlingarna om det globala övergripande avtalet inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar, som utgör och måste fortsätta att utgöra den centrala och grundläggande referensramen för alla insatser och initiativ på detta område.

Det är därför dags att andra stater tar sitt ansvar och spelar en verklig och proportionerlig roll i den globala kampen mot klimatförändringen. Stärkta av debatten mellan stats- och regeringscheferna vid det informella toppmötet om Europa och globaliseringen i Lissabon nyligen, som tydligt visade att klimatförändringen är ett prioriterat område för EU, och även av miljöutskottets slutsatser av den 30 oktober om förberedelserna inför COP 23, kommer vi att åka till Bali med föresatsen att aktivt bidra till ett resultat som kan omsättas i konkreta, märkbara framsteg när det gäller den framtida klimatordningen. Bali är inte slutet utan snarare början på en resa, den ”färdplan” som det talats så mycket om på senare år. Det är en komplex och besvärlig utmaning, men vi kan klara den och den får inte skjutas på framtiden. EU är för sin del berett att leda arbetet med denna utmaning, eftersom det är vad våra medborgare vill.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman! Jag vill tacka för att vi i dag fått möjlighet att utbyta åsikter om EU:s ståndpunkt vid FN-konferensen på Bali, som inleds den 3 december.

Kommissionen och Europaparlamentet har på ett avgörande sätt bidragit till antagandet av en ambitiös EU-politik i fråga om klimatförändring. Vi har tagit en ledande roll på den internationella scenen och intagit en konstruktiv hållning i förhållande till våra främsta partner bland industri- och utvecklingsländer. Jag ser fram emot ett fortsatt nära och givande samarbete på Bali, där parlamentet kommer att företrädas av en stark delegation.

Frågan från det tillfälliga utskottet för klimatförändringar gäller våra viktigaste uppgifter på Bali.

En sådan uppgift är att säkra stöd från våra huvudsakliga partner för att inleda förhandlingar med målet att ingå en internationell överenskommelse för att se till att den globala uppvärmningen begränsas till två grader Celsius.

Balikonferensen kommer utan tvekan att bli en milstolpe i den internationella strävan att bekämpa klimatförändringen. Bali kommer att bli det första praktiska testet av det internationella samfundets beslutsamhet när det gäller att omsätta politiska förklaringar i handling.

Det finns många hoppingivande tecken. Klimatförändringen har nu högsta prioritet i internationell politik och är en fråga av omedelbart intresse för stats- och regeringschefer världen över. För en månad sedan, vid det första mötet av detta slag som sammankallats av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon i New York, förmedlades ett mycket kraftfullt budskap: klimatförändringen erkänns nu av alla världens ledare som en fråga som kräver omedelbara och beslutsamma åtgärder av det internationella samfundet.

Vid mötet i Bogor nyligen bekräftades också att allt fler länder är eniga om att en överenskommelse måste nås i Bali om att inleda officiella förhandlingar med syftet att ingå ett avtal om klimatförändring för tiden efter 2012.

Diskussionerna så här långt har också visat att det råder samsyn om de viktigaste inslagen i avtalet för tiden efter 2012. Somliga skulle visserligen föredra en indelning i grupper (begränsning, anpassning, teknik, finansiering) i stället för ett fastställande av de viktigaste punkter man bör enas om på Bali, vilket är EU:s hållning.

Det stämmer dock att EU i hög grad lyckats bestämma dagordningen för Balikonferensen. EU:s klimat- och energistrategi, som godkändes av Europeiska rådet i mars 2007 på grundval av ett förslag i ämnet från kommissionen, har haft en avgörande inverkan på Balikonferensens mål och ambitionsnivå liksom på utformningen av avtalet om klimatförändring för tiden efter 2012.

EU:s strategi har legat till grund för en rad multilaterala och bilaterala diskussioner. I slutet av den här månaden kommer EU att diskutera klimatförändring som en prioriterad fråga vid toppmötena mellan EU och Kina och EU och Indien. Det är upp till våra partner i industriländerna att agera och samarbeta med utgångspunkt i EU:s mål, hela tiden med vetenskapliga rön som grund.

Industriländerna måste fortsätta att gå i täten genom att göra ambitiösa åtaganden om att minska utsläppen i absoluta termer. Vi har de ekonomiska och tekniska resurserna för att begränsa växthusgasutsläppen. Om inte vi och övriga industriländer tar de första stegen, hur kan vi då förvänta oss att tillväxtekonomierna, som är under snabb utveckling, ska vidta åtgärder, särskilt av den omfattning som krävs?

Prognoserna för utsläppsökningarna världen över visar dock alldeles tydligt att utvecklingsländerna måste bidra. Vi ber dem inte i nuläget att göra åtaganden om utsläppsminskningar i absoluta termer. Men med vår hjälp måste utvecklingsländerna minska ökningstakten för sina utsläpp. Någon gång under de kommande 10–15 åren, när koldioxidutsläppen nått sin högsta nivå, kan de alltså börja avta i absoluta termer på global nivå.

Det är bara på det sättet vi kan hålla den genomsnittliga temperaturökningen på jorden inom gränsen på två grader Celsius. I det sammanhanget måste vi fokusera på konkreta förslag för att stärka finansieringen och investeringarna i ren teknik och överföringen av sådan teknik till utvecklingsländerna.

Vi stöder därför våra indonesiska värdars initiativ att bjuda in finansministrarna till ett möte om klimatförändring och finansiering, som ska hållas i Bali i samband med konferensen.

För att behålla sin ledande roll på internationell nivå måste EU framför allt åstadkomma resultat på sitt eget territorium. Kommissionen kommer i början av nästa år att anta åtgärdspaketet för klimat och energi och kommer att planera de insatser som krävs för att nå våra mål, nämligen en ensidig utsläppsminskning på 20 procent, eller 30 procent om en internationell överenskommelse ingås.

Åtgärdspaketet kommer att innefatta förslag gällande fördelningen av ansvar och skyldigheter mellan medlemsstaterna för att förbättra EU:s system för handel med utsläppsrättigheter och nå målen i fråga om förnybara energikällor.

De åtgärder som ska vidtas på EU-nivå måste också bidra till att begränsa utsläppen. Ett sådant område är våra kommande förslag om koldioxid och motorfordon, som diskuterades i Europaparlamentet vid plenarsammanträdet i oktober.

Kommissionen kommer att föreslå rättsliga ramar för att EU:s mål på 120 g/km ska kunna nås till 2012. Kommissionen kommer också att föreslå rättsliga ramar för avskiljning och lagring av koldioxid, med nödvändiga garantier i fråga om miljöskydd.

Bali innebär bara början av förhandlingsprocessen, som ordföranden sa nyss. Vi måste nu grundlägga och säkra bredast möjliga internationella stöd för vår planerade färdväg.

EU kommer att intensifiera de bilaterala kontakterna med våra främsta partnerländer och dra största möjliga nytta av de kommande toppmötena och alla viktiga internationella möten.

Trots de uppmuntrande tecknen på internationell nivå finns det ändå, som jag sagt förut, allvarliga meningsskiljaktigheter. Det råder t.ex. oenighet om hur klimatförändringen ska bekämpas, framför allt om målens typ och karaktär. USA motsätter sig fortfarande bindande mål.

Mål av det slaget är av grundläggande betydelse om vi vill se till att vårt avtal är effektivt och stärka den globala koldioxidmarknaden. Vi kommer att fortsätta att samarbeta med alla i Förenta staterna som kan bidra till att få till stånd en ändrad inställning på federal nivå.

I Förenta staterna pågår redan en mycket livlig dialog i frågan om bekämpning av klimatförändringen. Från olika delar av det amerikanska samhället får vi tydliga budskap och vädjanden om beslutsamma åtgärder inför Balikonferensen.

Vi räknar med att Europaparlamentet, genom sina kontakter med kolleger i andra parlament världen över, med företrädare för industrin och med civilsamhället, ska stödja oss i främjandet av EU:s ambitiösa mål i klimatförändringsfrågan.

Vi behöver det stödet i våra ansträngningar för att stärka det internationella samarbetet i fråga om klimatförändring.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman

  Eija-Riitta Korhola, för PPE-DE-gruppen. – (FI) Fru talman! Först och främst vill jag uppriktigt tacka Satu Hassi för hennes samarbete med denna resolution. Det här blir kanske en av de viktigaste konferenserna om klimatförändringen, om inte den allra viktigaste. Tyvärr har inte särskilt stora framsteg gjorts vid de senaste fem konferenserna. Nu är det till sist dags att fatta beslut om konkreta åtgärder för tiden efter 2012.

Gemensamt för alla tidigare konferenser har varit att vi, i stället för minnen i form av verkliga genombrott, har sett EU få en klapp på axeln för att man visat vägen med sina ensidiga åtgärder och miljösträvanden, och sedan har alla åkt hem igen och fortsatt i ytterligare ett år. Problemet är att det finns ett trängande behov av globala åtgärder mot vad som är ett globalt klimatproblem, men sådana har varit svåra att få till stånd. För ett år sedan i Nairobi, exempelvis, var det inget som tydde på att det skulle komma några åtaganden om utsläppsminskningar från och med 2013 från något av de viktiga nya länderna. Vi har därför fått hoppas att förhandlingarna utanför Kyotoprotokollets ramar kommer att resultera i minskade utsläpp från världens fyra största förorenare – Förenta staterna, Kina, Indien och Ryssland.

Den kanske mest påtagliga utmaningen för utvecklingsländerna är solidaritetsaspekten. Det fanns en tid då ingen kunde ha förutsett i vilken utsträckning utsläppen skulle börja öka, och nu kommer omkring hälften av alla utsläpp från utvecklingsländerna, främst Kina och Indien. Deras medborgare har givetvis rätt till ekonomisk tillväxt, men det ligger i allas intresse att den tillväxten är så ren som möjligt. Förhandlingsläget är alltså besvärligt, men det är ju även verkligheten. Företag som verkar på globala marknader kan vara frestade att fortsätta investera på platser där det inte finns några ordentliga miljöstandarder eller utsläppsgränser. För människor i utvecklingsländerna finns det emellertid ingenting solidariskt med att få miljön förorenad. Att flytta utsläpp innebär inte heller att de minskar. Resultatet blir alltså att tre av fyra utsläpp ökar snabbt. Hur går vi vidare i det läget? Kommer vi att hinna frigöra industriproduktionen från landspecifika begränsningar och i stället få till stånd en världsomfattande ordning för industrisektorn och en internationell ekonomi med låga koldioxidutsläpp? Prioriteringarna bör vara energiinnehåll, ekoeffektivitet och utveckling av lågutsläppsteknik.

  Elisa Ferreira, för PSE-gruppen. – (PT) Herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill till att börja med uppriktigt gratulera föredraganden Satu Hassi för den inledande texten och för hennes förmåga att åstadkomma åtaganden i denna komplexa fråga.

Den text som ska gå till omröstning speglar de olika gruppernas gedigna insats för att sända ett tydligt, effektivt och mobiliserande budskap till Bali. Det är det enda sättet att åstadkomma förutsättningar för att uppnående av det centrala målet, som är att göra Balimötet till utgångspunkt för alla globala partners tydliga och kvantifierade politiska åtaganden i kampen mot klimatförändringen till 2009.

Alla måste göra uppoffringar och anpassningar. Målet kommer att ha nåtts om denna text ges ett brett godkännande av parlamentet. Det kommer att ge demokratisk legitimitet åt EU:s pionjäranda på miljö- och klimatområdet i hela världens ögon. Denna pionjäranda har dock lett till ett nytt ansvar, särskilt när det gäller kvaliteten på de konkreta förslag som läggs fram, som måste innefatta både begränsningar och anpassningar. Framför allt måste hänsyn tas till att de största anpassningskostnaderna nu faller på världens fattigaste regioner, som har bidragit minst till problemet och har de sämsta förutsättningarna att lösa det. I förslagen måste det säkras att det internationella ansvaret för minskningen fördelas på ett rimligt, proportionerligt och rättvist sätt.

Miljöåtagandena måste anpassas till den utveckling som de fattigaste länderna och regionerna har rätt till. Här måste också ingå tillgång till välstånd och bekvämlighet på normal nivå, oavsett om det gäller de minst utvecklade länderna eller de enorma befolkningarna i tillväxtekonomierna. EU:s banbrytande förhållningssätt är en skyldighet, men det måste också ses som en möjlighet att skaffa komparativa fördelar i fråga om teknik och innovation på miljöområdet. Det kommer dock bara att kunna ske om miljöhänsyn och miljöåtaganden gradvis kommer att prägla verksamheten i den globala ekonomin. Annars kommer EU:s goda praxis att snedvrida konkurrensen och göra medborgarna besvikna.

I detta sammanhang lägger parlamentet fram det genomförbara förslaget att nationella åtaganden ska kompletteras med undersökning av globala sektorsåtaganden för att upprätta referensnivåer och internationellt vedertagen god praxis för alla industri- och tjänstesektorer som är föremål för internationell konkurrens. Detta är en mycket ambitiös agenda, men EU måste ta på sig det ansvar som dess positiva ledarroll kräver – en roll som är så oerhört viktig för planetens överlevnad.

  Lena Ek, för ALDE-gruppen. – Fru talman, herr minister, herr kommissionär. Uppstarten av förhandlingarna om vad som ska bli det nya Kyotoavtalet på Bali i december är naturligtvis oerhört viktig. Parlamentet förbereder sig genom denna debatt och en resolution, och rådet har också förberett sig genom en resolution. Det som fortfarande fattas, tycker jag, är ett tydligare samarbete mellan EU:s olika institutioner. Här vilar ett starkt ansvar på det portugisiska ordförandeskapet. Europeiska unionen måste tala med en röst på Bali.

En viktig del blir hur utvecklingsländernas situation ska hanteras och hur de ska kunna kombinera ekonomisk utveckling med miljövänlig teknik. De behöver vårt stöd. Inte bara i vackra ord, utan de behöver pengar, metodutveckling och tillgång till ny teknik. Vi behöver fokusera våra insatser på olika politikområden och biståndet måste ändras så att det också blir klimatvänligt.

En del av lösningen berör också den andra punkt jag har tänkt nämna i debatten – skog. Stora områden skövlas i dag och vi vet alla vad det betyder för klimatet. Men det är också en katastrof för de människor som bor i dessa områden när deras levebröd försvinner. Det måste utvecklas en arbetsmetod där vi betalar u-länder och vanliga familjer för att de sköter och vårdar skogsområden. Just den uthålliga produktionen är oerhört viktig. En helt orörd skog är bra med tanke på biodiversitet, men en ruttnande skog släpper ut stora mängder av metangas. Vad vi behöver är en växande skog där slutprodukten tas till vara på ett sådant sätt att det låser inne CO2 och andra växthusgaser.

Bali blir ett stort och svårt och kaotiskt möte. Det bästa vi kan göra är att förbereda oss väl så att själva starten av förhandlingarna blir bra. Där är den här debatten ett utmärkt verktyg, men vi måste också förbereda det tillsammans med våra vänner med en stark transatlantisk dialog liksom dialog med Kina och Indien. Vi vet att 25 stater släpper ut 83 procent av de gaser vi måste stoppa och, herr kommissionär och minister, en riktig vän är en person som frågar hur du mår och dessutom stannar för att lyssna på svaret.

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! Även jag vill gratulera Satu Hassi till hennes arbete och bidrag till denna debatt.

Jag vill också gratulera USA:s tidigare vice president Al Gore, som nyligen tilldelades Nobels fredpris för sitt utmärkta arbete med att framhålla behovet av internationella åtgärder för att stoppa klimatförändringen.

Detta pris är ett internationellt erkännande av att klimatförändringarna har klättrat upp till toppen på den internationella politiska agendan. Nu behövs det internationella åtgärder, så att vi alla kollektivt kan se till att koldioxidutsläppen reduceras markant inom den närmaste framtiden. Således stödjer jag till fullo EU:s 20/20- och 50/50-åtaganden för att minska koldioxidutsläppen.

Bali är en reell möjlighet för oss att komma överens om ett officiellt mandat och en ram för att säkra tydliga och fasta internationella åtaganden för perioden efter 2012.

Låt grundvalen för byggstenarna och vägkartan börja läggas på Bali, på basis av en gemensam vision, fasta åtaganden från industriländernas sida, ökad användning av koldioxidmarknader, förstärkt samarbete om teknisk forskning och minskad avskogning. Låt oss inte heller glömma att EU behöver visa resultat här hemma och föregå med gott exempel.

Därför ser jag fram emot talman Hans-Gert Pötterings förslag i februari om hur vi här i Europaparlamentet kan minska vårt eget koldioxidfotavtryck.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Det har blivit normal praxis i EU, som vi i dag återigen hört från rådsordföranden, att tala om en ledande roll för EU i den internationella insatsen för att bekämpa klimatförändringen. När jag tänker tillbaka på besluten vid toppmötet i mars om att fastställa målet med en 20-procentig minskning av koldioxidutsläppen, en 20-procentig ökning av energieffektiviteten och en andel förnybar energi på 20 procent till 2020 framstår det verkligen som en ledande roll.

Det är högst beklagligt att förhandlingarna med medlemsstaterna om energipaketet inte nådde tillräckligt långt för att kunna bekräfta dessa beslut vid toppmötet i Bryssel före Balikonferensen. Om de länder som EU tänker förhandla med på Bali tittar bakom kulisserna i EU och ser de krävande förhandlingarna med medlemsstaterna om energieffektivitet och förnybar energi, kommer de att inse att det hela inte är något annat än en tragedi. Jag ser det som ett illavarslande tecken att vi kräver jättesteg på den globala scenen men bara är beredda att tassa försiktigt fram på hemmaplan. Det är ju inte så att vi har problem med bristande teknik. Vårt problem är att vi helt saknar det politiska modet att undergå den fullständiga förvandling som diskuterades i mars när det gäller vår energi- och resurspolitik.

Jag måste säga att jag, när Reulbetänkandet antogs vid det förra plenarsammanträdet, blev förfärad över att höra att vi gått tillbaka till att bara tala om kol- och kärnkraftsalternativ, och jag skäms oerhört över att européerna nu erbjuder afrikanska länder kärnkraft som en lösning på klimatproblemen. Vissa européer tycks ha förlorat förståndet.

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman! Den text som lagts fram för parlamentet är resultatet av klimatutskottets kollektiva insats. Det utskottet, som inrättades på tillfällig basis med ett mandat av oerhörd betydelse, har inlett omfattande samråds- och diskussionsinitiativ och har upprättat ett instrument som EU kan utnyttja för att spela en viktig roll vid den trettonde partskonferensen på Bali.

Kärnan i det politiska förslaget är tydlig och stark. Vad som krävs är en politisk och multilateral hållning som grundas på FN och tar hänsyn till IPCC och viktiga förändringar inte bara i tekniskt hänseende utan även av den sociala modellen. Vi behöver tekniköverföring, samarbeta och en ny syn på miljö och utveckling. Kommissionens och rådets förslag om 3,20 procent är bara en utgångspunkt i det avseendet, om än en positiv sådan. Vi måste tänka brett och långsiktigt, och framtiden kan faktiskt inte handla om en återgång till det förflutnas teknik, som är gammal, farlig och kontroversiell, t.ex. kärnteknik.

Vi måste också börja överväga innovativa förslag som vi själva lagt fram i vår parlamentsdebatt och som nu tas upp på ett mer auktoritativt sätt av ledargestalter som förbundskansler Angela Merkel. Jag talar om den beräkning av utsläpp per invånare som vi har föreslagit tillsammans med Vittorio Prodi och som har stor betydelse mot bakgrund av den rådande situationen som nu verkar präglas av orättvisa i utsläppshänseende och där alla utsläpp ska begränsas på ett jämlikt sätt.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Jag skulle vilja framföra följande på min kollega Hans Bloklands vägnar.

Till att börja med måste jag varmt tacka Satu Hassi för allt det viktiga arbete hon lagt ned på den resolution vi nu har framför oss. Inför den kommande klimatförändringskonferensen på Bali är det viktigt att så kortfattat som möjligt redogöra för Europaparlamentets ståndpunkt i fråga om klimatpolitiken, och det är just vad Satu Hassi har gjort.

Nu när EU arbetar så intensivt med klimatpolitiken är det dags för andra delar av världen att följa efter, även de länder som ännu inte ratificerat Kyotoavtalet. På Bali bör EU visa sin trovärdighet som ledare, inte på ett förmyndaraktigt sätt utan i en anda av samarbete.

Jag ser Balikonferensen som ett perfekt tillfälle för oss alla att sätta oss ned tillsammans och överväga vilka klimatpolitiska åtgärder som är nödvändiga efter 2012. Det kommer att krävas gemensamma insatser i hela världen för att vi ska kunna bevara världen som den är och värna om vår framtid.

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE). - (DE) Fru talman! Jag vill hälsa Stavros Dimas varmt välkommen. Vi ser fram emot våra diskussioner med er på Bali om den väg EU tänker gå på klimatpolitikens område.

Jag ser klimatpolitiken som en utmaning för oss alla. Den är inte förbehållen miljövänner med fuktig blick eller liberala köpmän utan en utmaning som vi alla måste ta oss an tillsammans, och det är just det arbetet som tillfälliga utskottet för klimatförändringar påbörjar. Det är inte alla som uppskattar detta ännu, men vi har i alla fall börjat bra.

Det råder ingen tvekan om att Bali är en milstolpe. En lucka efter Bali, vilket också skulle bli en lucka efter Kyoto, skulle vara en katastrof, inte bara för miljön utan även med avseende på den ekonomiska politiken, för industrin kan inte investera utan tillförlitliga data. Det handlar också om var vi står för närvarande och vad vi egentligen har att erbjuda på Bali. Vi måste ha något att erbjuda, för annars kan vi inte förvänta oss att andra världsdelar ska ansluta sig till oss i en gemensam ansträngning för att lösa problemet.

Därför är det rätt och riktigt att vi strävar efter att erbjuda saker här. Tre gånger tjugo procent blir en hel del, och vi skulle gärna vilja nå de målen. Vi har definitivt fortfarande betydande hinder framför oss, men vi ska klara det. Förresten menar jag faktiskt att vi, just för att vi måste föregå med gott exempel, måste komma fram till en europeisk utrikespolitik på miljöområdet som kan ligga till grund för sökandet efter svar på frågor som varför dessa enorma bränder bryter ut världen över. De genererar mer koldioxid än alla EU:s kraftverk tillsammans.

Jag anser att EU måste engagera sig på det här området, och det är vi också på god väg att göra. Då kommer även amerikanerna i Förenta staterna att få ett incitament till att göra framsteg – dock inte nödvändigtvis genom sin regering. Det är just dit vi är på väg. Jag ser klimatförändringen helt och hållet som ett gyllene ekonomiskt tillfälle. Om vi inte tar vara på det kommer andra definitivt att göra det.

  Riitta Myller (PSE). - (FI) Fru talman! Trovärdigheten i det ledarskap som EU visat på klimatpolitikens område kommer att mätas på Bali i december. Resultatet måste utgöras av den globala viljan i form av ett tydligt mandat att förhindra att jordens temperatur stiger med mer än två grader. EU har redan fattat sina egna beslut. Om målet ska kunna nås krävs dock att alla industriländer, t.ex. Förenta staterna och Australien, åtar sig att göra kvantitativa utsläppsminskningar.

Vi har inte längre råd att ha det slags debatt vi haft hittills om huruvida målet ska nås genom teknisk utveckling eller genom fastställande av bindande mål. Vi behöver bådadera. Men det är bara bindande mål och tillräckligt strikta utsläppsmål som kan få företagen att gå över till renare och miljövänligare teknik. Vi måste, som redan sagts här, minnas att det kommer att krävas solidaritet för att få alla parter att anta fördraget, särskilt solidaritet med utvecklingsländerna, som har det sämsta läget. Vi måste emellertid också åstadkomma en tydlig förhandlingsposition med utvecklingsländer som Kina och Indien när det gäller kvantitativa utsläppsminskningar i framtiden.

Jag vill än en gång tacka alla som medverkat i utarbetandet av denna resolution från parlamentet, särskilt Satu Hassi och gruppernas förhandlare. Ni har uträttat ett fantastiskt arbete.

  Vittorio Prodi (ALDE). - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill välkomna kommissionsledamot Stavros Dimas, som kommer att gå i främsta linjen på Bali. Den globala uppvärmningen är ett överhängande, mycket allvarligt och i sanning globalt problem, som snarast kräver global konsensus. Det är därför nödvändigt att omedelbart lägga fram förslag om kontroll av växthusgasutsläpp som är rättvisare och mer allmänt accepterade än förslagen i Kyotoprotokollet, som bygger på principen om bibehållna rättigheter, dvs. att den som förorenat mest får fortsätta att förorena mest. Det är oacceptabelt.

Jag anser därför att vi måste lägga fram ett djärvare förslag. Som redan påpekats har jag lagt fram ett ändringsförslag, som kan sammanfattas i parollen ”en person, en utsläppsrätt”, något som föreslagits av professor Lutz i Tyskland och även välkomnats av förbundskansler Angela Merkel.

Om varje enskild person ska få rätt till samma beteende och samma tillgång till naturresurser är det viktigt att parlamentet stöder denna process, som med avseende på systemet för utsläppshandel skulle kunna ge människorna i utvecklingsländerna resurser som är större än dem som det internationella samarbetet ger och dessutom lättare att kontrollera. I gengäld skulle det också kräva ett åtagande om att respektera kolsänkor som tropiska regnskogar.

Rättviseprincipen bör utgöra utgångspunkten för en gradvis förbättring som måste utgå från en viss punkt för att siffror för de utsläpp som ska tillåtas 2050 ska kunna beräknas. Det är därför av avgörande betydelse att de bibehållna rättigheterna gradvis begränsas. Det är just för att frågan är så allvarlig och brådskande som vi måste få saker att hända, så att slutresultatet snabbt kan nås.

  Caroline Lucas (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! En av de mest effektiva strategier som EU kan använda sig av på Bali är att föregå med gott exempel. Den första delen av den nya europeiska klimatlagstiftning som ska antas efter rådets möte i mars är inkluderandet av luftfarten i systemet för handel med utsläppsrätter. Så vilket det beslutet blir är av avgörande betydelse, inte bara i sig utan på grund av den signal som det sänder till andra vid Balikonferensen om huruvida EU verkligen tar sina åtaganden i fråga om klimatförändringen på allvar.

Hittills ser det uppriktigt sagt ganska dystert ut. Kommissionens ursprungliga förslag var hopplöst svagt och det faktum att rådet inte har lyckats komma överens om ett gemensamt mandat för en överenskommelse vid första behandlingen sänder ett oerhört negativt budskap. Därför uppmanar jag både rådet och kommissionen att höja insatserna betydligt och snabbt.

Framgång på Bali är också beroende av om en ny överenskommelse kännetecknas av rättvisa. Därför måste förslagen bygga på konvergens mot lika stora utsläppsrätter per capita, som i den strategi som kallas ”minskning och utjämning”. Jag uppmanar rådet och kommissionen att använda sig av denna strategi.

Slutligen vill jag varna för en övertro på mekanismer för koldioxidkompensation. Som en kollega till mig så minnesvärt påpekade gör koldioxidkompensation ungefär lika mycket nytta som en kampanj mot rökning där man betalar någon annan i utvecklingsländerna för att sluta röka samtidigt som man själv glatt fortsätter att blossa. Det är oansvarigt och verkligt ineffektivt.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Mandatet för Balikonferensen är att främja ambitiösa och realistiska ramar för tiden efter 2012. Det finns inte utrymme för ytterligare förseningar. Vi måste ta itu med den globala uppvärmningen omedelbart och kraftfullt. Ekologi och ekonomi kan och måste samexistera.

Vinsterna kommer långt att överstiga den ekonomiska kostnaden. Detta kräver dock ett bredare avtal, med konkreta åtaganden om att minska utsläppen och inte bara önsketänkande. Åtaganden måste göras för att bekämpa utsläpp från internationell luft- och sjötransport. Vi måste binda växthusgaser genom en hållbar skogsförvaltning och förändringar av produktionsstandarder och konsumtion samt genom markanvändning.

Men för att detta ska kunna åstadkommas måste kommissionen minnas bortglömda målsättningar om ett oförskräckt främjande av förnybara energikällor. Man måste sätta upp mer ambitiösa mål och visa starkare politisk vilja.

Det är vad vi förväntar oss, herr Dimas.

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). - (SL) EU är världsledande i kampen mot klimatförändring och utvecklingen av ny miljövänlig teknik. Men hur länge kommer det att vara så? Medvetenheten om behovet av att minska människans påverkan på naturmiljön ökar i många länder. Detta följs av strategier, planer och åtgärder, även i länder där miljöskydd fram till nyligen inte prioriterats.

Ta t.ex. Kina, som en delegation från det tillfälliga utskottet för klimatförändringar nyligen besökte för att skaffa sig en uppfattning om situationen där. Som utvecklingsland måste inte Kina minska sina växthusgasutsläpp enligt Kyotoprotokollet, men man börjar bli medveten om problemet med global uppvärmning och har redan inlett åtgärder. Kina har antagit ett nationellt klimatförändringsprogram som bl.a. innefattar en mängd nationella mål.

Allt detta visar att vi inte kan vila på våra lagrar om EU ska behålla sitt globala inflytande. Jag uppmanar därför Balidelegationen att på lämpligt sätt och samfällt föra fram EU:s ståndpunkt i kampen mot global uppvärmning. Enligt min mening kan en tillräcklig begränsning av uppvärmningen åstadkommas endast om vi lyckas inrätta en global koldioxidmarknad. Priset, dvs. pengar, är en oerhört effektiv mekanism när det gäller att uppnå mål i mänskliga samhällen.

I strävan efter att få till stånd ett avtal om globala åtgärder får vi inte glömma genomförandet av våra egna målsättningar. Vi måste ständigt utveckla vår egen politik och fortsätta med innovationer inom energi- och transportsektorn och andra sektorer som också orsakar växthusgasutsläpp. Det är endast med ett effektivt och framgångsrikt genomförande på hemmaplan som vi kan lyckas i våra förhandlingar och vårt samarbete med tredjeländer.

Jag hoppas att Balidelegationens besök blir mycket lyckosamt och att man lyckas föra fram de ståndpunkter som anges i vår resolution.

  Dorette Corbey (PSE). - (NL) Fru talman! Nästa månad på Bali måste EU utnyttja hela sin politiska tyngd för att göra konferensen till en framgång. I det sammanhanget är vi i hög grad beroende av stöd från utvecklingsländerna och även länder som Kina och Indien. Hittills har de länderna bidragit mycket lite till klimatförändringen, men de drabbas allvarligt av dess följder. EU måste erbjuda sig att hjälpa dessa länder och nå ut till dem så att de kan anpassa sig till klimatförändringen, och vi måste investera i tekniköverföring.

Min förhoppning är att vi under 2009 verkligen ska kunna komma till skott och sluta ett bra avtal som även Förenta staterna kan ansluta sig till. Men om övriga världen inte vill göra som EU och enas om bindande mål behöver vi en plan B och till och med en plan C.

Plan B skulle vara att fastställa globala mål för minskningar inom varje industrisektor, och om det inte fungerar skulle plan C vara att införa importavgifter för produkter från länder som vägrar genomföra klimatpolitiken.

Den föreslagna resolutionen är utmärkt och förtjänar vårt fulla stöd. Jag vill gratulera Satu Hassi och skuggföredragandena.

  David Hammerstein (Verts/ALE). - (ES) Fru talman! En genomsnittlig utsläppsnivå per invånare har föreslagits för alla, men tänk på att något som kanske är rättvist i socialt hänseende kanske i slutändan är omöjligt ekologiskt sett.

Miljömål måste innefatta länder som Kina och Indien, och de måste vara rättvisa. Samstämmighet på miljöområdet mellan nord och syd måste dock komma till stånd snabbt, och utsläppsnivån måste vara mycket låg om det ska bli en effektiv åtgärd och inte bara en rökridå.

Samtidigt bör vi överväga skattemässiga och kommersiella åtgärder för att begränsa handeln med både produkter som orsakar stora föroreningar och produkter som tillverkats med smutsig teknik.

Externt klimatskydd av det slaget kan utgöra ett gensvar från EU:s sida på de ökade utsläppen från våra produkter från sydliga länder, och vi kan samla in den inkomst som genereras och sedan investera den i ren teknik i syd.

  Jens Holm (GUE/NGL). - Vi ska snart besluta om hur vi ska kunna bekämpa den globala uppvärmningen efter 2012, då Kyoto-avtalet löper ut.

Vi har ett mycket bra underlag. Vi kräver minskningar på upp till 80 procent till 2050, stöd till utvecklingsländerna för att minska sina utsläpp, åtgärder mot köttindustrin som står för nästan en femtedel av de globala växthusgasutsläppen, mer flexibla patentlagar som gör det lättare att sprida grön teknologi, certifiering av biobränslen för att undvika att dessa hamnar i konflikt med livsmedelsförsörjning och bibehållandet av världens skogar. Allt detta är som sagt jättebra.

Det som saknas och som vi måste göra i framtiden är åtgärder mot de ständigt växande trafikströmningarna inom EU, EU:s subventioner och det faktum att marknaden brukar vara överordnad när EU lagstiftar och implementerar.

Det finns elva ändringsförslag och de flesta tycker jag är bra och förstärker inriktningen i resolutionen, nämligen att det är den rika världen som bär ansvaret för klimatförändringarna och därför måste ta ledningen för radikala minskningar.

Jag oroas av ändringsförslag 7, som vill använda kärnkraft för att bekämpa växthuseffekten. Vi ska inte ersätta ett miljöproblem med nya problem.

  Anders Wijkman (PPE-DE). - Fru talman! Det är snart 15 år sen Rio-konferensen undertecknade klimatkonventionen och ändå är det ett faktum att klimatutsläppen ökar snabbare i dag än någonsin tidigare. Det visar hur otillräckligt det internationella samarbetet hittills har varit.

EU måste fortsätta att ta ett ledande ansvar genom åtgärder på hemmaplan, allt från tuffare krav på morgondagens bilar till ökat stöd för alternativa energikällor. Men ”domestic action” räcker inte. Karl Heinz Florenz frågade vad vi kan erbjuda resten av världen. Det var en bra fråga. Jag tror vi kan erbjuda tre saker. För det första ren miljövänlig teknik till alla de utvecklingsländer som är i en moderniseringsfas, inte minst Kina och Indien. De har all rätt till sin utveckling men de behöver inte upprepa våra misstag. Att ge stöd till teknik och kunskap måste bli en prioritet i EU:s budget. Det tjänar de på, men det tjänar också vi på.

Lika viktigt är det att ta vårt historiska ansvar och ge stöd till anpassningsåtgärder till alla de låginkomstländer som kommer att drabbas hårt av stormar, översvämningar och förlängd torka. De pengar som hittills avsatts i olika anpassningsfonder respektive det initiativ som kommissionen nyligen tagit, ”Climate Alliance”, räcker inte. De är löjligt små. Behoven är hundratalt mycket större.

För det tredje är det, som Lena Ek underströk, viktigt att beakta skogarnas roll, inte minst de tropiska skogarna. Vi måste ge skogsägarna ett incitament att inte hugga ner skogen utan att bevara skogen.

Klimatpolitiken står inte och faller med Bali, men ett lyckat resultat på Bali ökar naturligtvis förutsättningarna för att nå ett slutavtal år 2009. För att underlätta detta utgår jag ifrån att kommissionen och rådet lyssnar på parlamentet, inte minst om behoven att göra mycket mer vad gäller tekniksamarbete, anpassningsåtgärder och skogsfrågor.

  Matthias Groote (PSE). - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid stats- och regeringschefernas vårtoppmöte fattades lämpliga beslut om kampen mot klimatförändring. Beslutet om växthusgaser innebär en minskning med 20 procent av 1990 års utsläppsnivåer i EU till 2020. Vid vårtoppmötet enades man också om att minskningsmålet skulle höjas till 30 procent om andra industriländer åtog sig att begränsa sina växthusgasutsläpp. EU bör därför göra allt man kan för att uppmana andra industriländer att ansluta sig till det avtal som kommer efter Kyoto.

Jag vill hänvisa till en annan specifik fråga, nämligen transport, för det är viktigt att vi lyckas få med transport i avtalet efter Kyoto. Bara i Europa kommer 21 procent av alla växthusgaser från transport. Framför allt omfattades inte internationell luftfart av Kyotoprotokollet eftersom ICAO, Internationella civila luftfartsorganisationen, försäkrade att det fanns planer på ett globalt system. Detta löfte har inte uppfyllts sedan 1997, och tyvärr väntar vi fortfarande på att luftfart ska tas med i protokollet. Jag hoppas vi kan ta ett steg mot detta på Bali.

  Herbert Reul (PPE-DE). - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi har ett allvarligt klimatproblem. Det förnekar ingen. Den politiska frågan är dock hur vi ser på lösningen av problemet. Jag måste säga att vi har haft stora svårigheter med det aktuella betänkandet när det gäller synen på problemet.

Man löser inte problem genom att beskriva domedagsscenarier och tala om kränkningar av mänskliga rättigheter eller genom att anlägga en modfälld ton i stället för att föreslå lösningar. Strävan måste vara att realistiskt och objektivt söka efter lösningar och värdera olika argument. I det avseendet ser jag det som beklagligt att vi inte har varit beredda att acceptera avvikande bedömningar när det gäller orsakerna till klimattrender och klimatförändringar. Jag stöder definitivt fastställande av ambitiösa mål, men vi måste också se till att de är uppnåeliga, för annars blir vår klimatpolitik verkningslös.

Det är också fel att skapa tabun och säga att frågor som kol och utveckling av ren kolteknik eller kärnkraft är förbjudet område och att det enda svaret är förnybar energi. Med en sådan inställning frångår vi helt själva problemet. Vad vi behöver är en uttömmande debatt där alla aspekter detaljgranskas och vi alla är öppna för en mångfald instrument och information från en lång rad källor.

Jag anser att vi också, som en del av debatten, bör överväga vilken effekt vi kan åstadkomma och med vilka resurser. Hur får vi största möjliga effekt? Vi bör också fundera över kostnaderna. Jag menar att vi inte bara bör inrikta oss på hur nationella politiska beslut fattas utan även, som ett par kolleger har sagt till mig, överväga hur teknikutvecklingen kan stimuleras och stödjas. Det verkar inte vettigt att hålla dagens debatt och sedan, två eller tre timmar eller två eller tre dagar senare, diskutera Lissabonstrategier och liknande i samma kammare. Dessa två debatter måste slås samman till en om vi ska kunna bekämpa klimatförändringen och lindra dess effekter.

Jag menar att det bara funnits begränsade möjligheter här att framföra de kritiska synpunkter som vi ventilerat under våra utskottsöverläggningar. Jag hoppas att vi nästa gång, när vi behandlar det fullständiga betänkandet från utskottet för klimatförändringar, får möjlighet att föra fram en något bredare uppsättning argument.

  Karin Scheele (PSE). - (DE) Fru talman! Jag vill instämma i de många gratulationer som framförts till föredraganden för detta utmärkta och objektivt upplagda betänkande, som också fått stöd av en stor majoritet i utskottet för klimatförändringar. Det behöver knappast sägas att vi förväntar oss resultat och ett tydligt mandat från Bali. Det måste innefatta gemensamt men differentierat ansvar för industriländerna, tillväxtekonomierna och utvecklingsländerna.

I resolutionen anges också tydligt att vi förväntar oss resultat till 2009. I de rättsakter som Europaparlamentet antar – inkluderandet av luftfarten i utsläppshandeln och koldioxidutsläpp från motorfordon har redan nämnts av några talare i dag – måste vi sända mycket tydliga politiska budskap till övriga världen, övriga världsdelar. Det är en nödvändig förutsättning om vi ska få alla länder med oss.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag gratulera er till era insatser i den viktiga internationella klimatförändringsfrågan.

Herr talman! Kampen mot klimatförändringen bör prägla utarbetandet av en ny utvecklingsmodell. Denna modell kommer att innebära att den befintliga politiken ges en ny utformning med inriktning mot miljöskydd, där ekonomisk verksamhet kombineras med respekt för naturresurser och socialt välstånd.

EU bör spela en ledande roll och se till att förhandlingarna inte resulterar i en utökning av Kyotoprotokollets flexibla mekanismer. Målet på Bali bör vara ett avtal med ett miljöperspektiv. I avtalet bör även möjligheterna till teknisk innovation, ekonomisk utveckling och skapande av sysselsättning tas till vara.

Övergång till en global ekonomi med låga koldioxidutsläpp, genom att koldioxidmarknaderna kopplas till system för utsläppshandel, skulle vara ett steg i rätt riktning.

Balikonferensen bör utgöra en möjlighet att formulera ett övergripande förslag för tiden efter 2012, med bindande, långsiktiga mål.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det här är en debatt av obestridd betydelse som vi regelbundet har här i Europaparlamentet. Frågan om klimatförändring och EU:s förberedelser inför Balikonferensen har varit ett återkommande tema under dessa månatliga sammanträden där jag deltagit. Det är ett tydligt bevis för den vikt som parlamentet med rätta fäster vid frågan, och nu på förmiddagen var klimatförändringen återigen på agendan i samband med debatten om globaliseringen.

I mitt inledningsanförande talade jag om EU:s sex grundläggande målsättningar inför Balikonferensen. Det handlar om tydliga och väldefinierade mål som jag tror att alla förstår och stöder till fullo, och vi strävar naturligtvis efter att uppnå dem alla. Men jag sa också mycket tydligt att detta är en besvärlig, komplex och politiskt känslig process, men vi kommer givetvis att göra vårt yttersta för att nå en lösning.

Vissa ledamöter har antytt att EU kanske inte varit den ledare man ofta sagt sig vara i denna process. Jag delar inte den åsikten, för om det finns något block, någon organisation eller enhet som har visat konkreta tecken på att ha ambitiösa mål, att vilja gå längre och visa verkligt intresse för ett problem som påverkar våra medborgare, så är det EU. Vi har fastställt våra egna mål för minskning av utsläppen, som ingen annan i världen kan komma eller har kommit upp till, och vi har också gjort betydande ansträngningar för att spara energi, investera i förnybar energi osv. Vi måste därför vara stolta över våra insatser och vårt arbete och inte tappa farten.

Till sist vill jag också säga att jag noterat rekommendationerna och förslagen i Satu Hassis betänkande. Elisa Ferreira nämnde vissa av dessa förslag, och rådet kommer definitivt att ha rekommendationerna i åtanke.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! För det första vill jag tacka talarna i dagens debatt för deras positiva bidrag.

Det håller på att uppstå samförstånd om att det behövs globala bemödanden för att vinna kampen mot klimatförändringen och att Bali måste bli avstampet för klimatöverenskommelsen för perioden efter 2012 och dess innehåll.

Europeiska unionen kommer att intensifiera sina bilaterala kontakter med viktiga partner för att få stöd för denna linje. Men vi måste också se bortom Bali. Låt oss inte glömma att Bali bara är början på en förhandlingsprocess, Det är förstås grundläggande att se till att vi hamnar på rätt kurs på Bali. Men vi måste öka våra ansträngningar att komma fram till gemensamma ställningstaganden och gemensamma lösningar med alla våra partner under de kommande månaderna och åren.

Toppmötena mellan EU och Kina och EU och Indien, liksom toppmötet mellan EU och Asien, som alla ska hållas nu i november, är nästa steg på vägen mot att skapa ännu större konvergens och politisk drivkraft för den internationella klimatöverenskommelsen för perioden efter 2012.

När det gäller Förenta staterna och Kanada är det viktigt att upprätthålla kontakterna med de federala regeringarna, men också att gå vidare. Internationella partnerskapet för insatser på koldioxidområdet med amerikanska delstater och kanadensiska provinser, som jag undertecknade för Europeiska unionens räkning i Lissabon den 29 oktober, består av partner som aktivt försöker förverkliga koldioxidmarknader genom tvingande tak och handelssystem.

Jag ser fram emot att fortsätta dessa diskussioner med ledamöterna i Europaparlamentet inför Bali och tackar er så mycket för ert stöd.

Jag måste understryka att utan Europaparlamentets kontinuerliga stöd skulle vi inte ha fått något energi- och klimatförändringspaket tidigare i år, och utan ert stöd kan vi inte hoppas nå ett bättre resultat på Bali. Så kom till Bali med stora ambitioner och försök hjälpa oss, som ni är så bra på.

  Talmannen . – Jag har mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits för det tillfälliga utskottet för klimatförändringar i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdag.

(1) Se protokollet.

10. Stärkande av den europeiska grannskapspolitiken - Situationen i Georgien (debatt)

  Talmannen . – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Raimon Obiols i Germà och Charles Tannock, för utskottet för utrikesfrågor, om stärkande av den europeiska grannskapspolitiken (2007/2088(INI)), och

– rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Georgien.

  Raimon Obiols i Germà (PSE), föredragande. – (ES) Fru talman! Jag fick överta rollen som medföredragande för detta betänkande från vår kollega Panagiotis Beglitis, som nu är ledamot av det grekiska parlamentet, och det var med viss bävan jag gjorde det, men jag måste nu säga att jag är mycket nöjd med det resultat vi åstadkommit. Först och främst tack vare det goda arbetsförhållandet med min medföredragande Charles Tannock, och även därför att jag fått tillfälle att arbeta med en grupp oerhört kompetenta assistenter och tjänstemän, samt slutligen därför att en hög grad av samförstånd kunnat nås vid utarbetandet av betänkandet.

De flesta ändringsförslagen har också kunnat godtas. Även dessa lades fram i en anda av enighet, och jag tycker att resultatet är tillfredsställande.

I betänkandet ges stöd för kommissionens dokument från december 2006 om bedömning av och framtida utveckling för den europeiska grannskapspolitiken, och med tanke på det samförstånd som nåtts kan vi i dag säga att parlamentet och kommissionen delar samma vision, tanken att den europeiska kontinenten och Medelhavsområdet är ömsesidigt beroende realiteter som inte kan betraktas isolerat från varandra, och att grannskapspolitiken erbjuder nya kanaler för förbindelser och samarbete med samhällen som står inför gemensamma utmaningar och problem, och även har stora möjligheter till gemensamma framsteg.

I betänkandet framhålls ett antal aspekter som kan bidra till att göra den europeiska grannskapspolitiken så stark och ambitiös som möjligt. Jag ska snabbt gå igenom fem av dem.

För det första, principen om ett brett politiskt upplägg med differentiering som utgångspunkt och princip, så att den europeiska grannskapspolitiken inte ses som en standardiserad, mekanisk rutin utan som ett sätt för EU att organisera förbindelser med sina grannländer, med den flexibilitet som krävs för att kunna hantera olika situationer på ett framgångsrikt sätt.

För det andra, tanken om balans mellan länderna i öst och länderna i syd. Vi får inte prioritera den ena sidan framför den andra utan måste alltid sträva efter fullständig balans.

För det tredje, tanken att med hjälp av grannskapspolitiken stärka politiken för Europa och Medelhavsområdet, den aspekt som jag arbetat mest med i detta betänkande. Det betyder inte att vi ska lägga politik på politik och upprätta överarbetade och alltför komplicerade ramar. I stället ska vi skapa synergieffekter, så att den europeiska grannskapspolitiken kan medföra ett stärkande av partnerskapspolitikens övergripande struktur eller associeringen mellan Europa och Medelhavsområdet.

För det fjärde, tanken att gå från samarbete mot integration på alla områden där det kan vara möjligt. Det skulle betyda att de sektorer som är redo för det under kommande år skulle ha viss politik gemensam för att bidra till att åstadkomma tillnärmning och synergieffekter inom nyckelsektorer som energi, transportnät, interkulturell dialog, miljö och utbildning.

Och slutligen, medverkan inte bara från regeringspolitiskt eller parlamentariskt håll utan även, i möjligaste mån, från många andra aktiva sektorer i engagerade civilsamhällen – ju fler desto bättre.

I det syftet bör den europeiska grannskapspolitiken också ta upp den grundläggande frågan om kommunikation och synlighet – historien i fråga om EU:s övergripande politik i förhållande till grannländerna.

Till sist noterar jag att politiken nu står inför sin första utmaning när det gäller synlighet – och historia – i och med Nicolas Sarkozys förslag om en Medelhavsunion. I går hörde vi den franske presidenten tala, och jag tycker att han gav uttryck för en del mycket positiva nyanser när han noterade att hans förslag om en Medelhavsunion för det första inte utesluter någon, att det, för det andra, måste läggas till regelverket för politiken för Europa och Medelhavsområdet och, för det tredje, måste försöka gå längre än så.

Jag ställer mig helt bakom denna tanke på att försöka förenkla de allmänna politiska och institutionella ramarna för den europeiska grannskapspolitiken, särskilt med avseende på Medelhavsområdet.

  Charles Tannock (PPE-DE), föredragande. – (EN) Fru talman! Jag vill också tacka medföredragandena för detta viktiga betänkande, Panagiotis Beglitis, som nu är ledamot av det grekiska parlamentet, och hans efterträdare Raimon Obiols i Germà, för ett utmärkt samarbete över partigränserna som slutade med konsensus.

Det är självklart att alla behöver goda grannar. I en osäker och ständigt föränderlig värld måste EU utveckla goda och intensifierade förbindelser med omgivande länder, som bygger på säkerhet, stabilitet och ömsesidig nytta för alla. Hittills har den europeiska grannskapspolitiken visat sig vara ett värdefullt redskap i denna process, för att skapa en krets av vänner i syfte att förbättra samarbetet om handel, resande och politik, i synnerhet mot terrorism och människohandel. Men naturligtvis är de gemensamma värdena, särskilt förstärkning av demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna, av yttersta vikt och vår högsta prioritet.

Den europeiska grannskapspolitiken kom till lite hastigt, det måste jag säga till kommissionen. Man kan hävda att ett generellt arrangemang för alla länder i södra Medelhavsområdet, de östeuropeiska länderna och grannländerna i Sydkaukasien inte kan vara någon bärkraftig utrikespolitisk idé för Europeiska unionen. Icke desto mindre accepterar vi i vårt betänkande till fullo att denna enhetliga politik är här för att stanna under överskådlig framtid, och parlamentet kommer att hantera den som den är.

Men helt klart är det skillnad mellan Moldavien och Marocko. Länderna i den sydliga dimensionen är inte europeiska och har därför inga reella utsikter till medlemskap i EU. I öst, som är min del av betänkandet, finns det dock enligt min mening åtminstone två länder – Ukraina och Moldavien – som har rätt till anslutning enligt artikel 49 i Maastrichtfördraget, eftersom de onekligen är europeiska till sin natur.

Läget i fråga om underlättade viseringsförfaranden, återtagande och ett fördjupat frihandelsavtal med EU efter Ukrainas anslutning till WTO – som vi hoppas kommer nästa år – utvecklas väl med ett land som Ukraina, och jag hoppas att vi kan gå vidare med Moldavien och i slutändan så småningom andra länder i Sydkaukasien.

Enligt min åsikt måste det slutliga målet för den europeiska grannskapspolitiken i öst vara visumfria resor.

Den europeiska grannskapspolitiken kommer generellt sett att bidra till att konsolidera dessa länders önskan att fast förankra sig i EU:s institutioner. När det gäller Moldavien kan den europeiska grannskapspolitiken visa sig vara ett viktigt redskap som bidrar till att lösa de låsta konflikterna i Transnistrien. Dessa östeuropeiska länder i partnerskapet måste dock få försäkringar, av rådet och kommissionen, om att de någon gång kan bli medlemmar och att den europeiska grannskapspolitiken inte bara är en förhalningstaktik för att gäcka dessa länders medlemskapsambitioner.

I betänkandet uppmärksammar vi också det vitryska folkets lidanden och landets modiga demokratiska krafter. Om och när Lukasjenkoregimen faller måste vi vara redo att välkomna Vitryssland tillbaka in i den europeiska grannskapspolitiken och ge också det landet ett europeiskt perspektiv.

I betänkandet föreslår vi att det inrättas en gemensam parlamentarisk församling för Europaparlamentet och partnerländerna i öst, provisoriskt kallad ”EURO-NEST”. Det bygger på framgångarna med liknande strukturer, såsom den parlamentariska församlingen för Europa-Medelhavsområdet, som redan fungerar och i grund och botten är den sydliga dimensionen av det parlamentariska samarbetet inom den europeiska grannskapspolitiken, liksom Barcelonaprocessen och den mer välkända AVS-församlingen. Personligen är jag övertygad om att EURO-NEST skulle stärka de demokratiska institutionerna i partnerländerna i öst. Den skulle påskynda slutet på Vitrysslands isolering och till exempel göra det möjligt för parlamentsledamöter i Azerbajdzjan och Armenien att diskutera den potentiellt explosiva låsta konflikten i Nagorno-Karabach, där ett krig kan bryta ut igen med tanke på de mängder oljedollar som strömmar in i den azerbajdzjanska regeringens kassakistor och retoriken på båda sidor om skiljelinjen.

EU har också blivit alldeles för beroende av ryska energitillgångar, så vi är alla överens om att vi måste utveckla alternativa källor. Därför föreslog vi i vårt betänkande, när det passerade genom utskottet för utrikesfrågor, att Kazakstan en dag skulle kunna omfattas av den europeiska grannskapspolitiken. Nu måste jag tyvärr säga att detta inte längre stöds av de stora politiska grupperna, så det kan mycket väl komma att tas bort ur betänkandet vid omröstningen i morgon. Genom en sådan process skulle vi ha fått tillgång till Kazakstans enorma naturtillgångar, samtidigt som EU skulle främja reformer i detta geografiskt vidsträckta, sekulariserade land av strategisk vikt. Om landet faktiskt en dag förs närmare Ryssland och Kina, som jag är säker på att dessa makter vill, kommer vi att beklaga att vi fattade ett så brådstörtat beslut att hålla Kazakstan på armlängds avstånd.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill särskilt berömma er, fru kommissionsledamot, för att ni ägnar så mycket tid, arbete, ansträngning och entusiasm åt att utveckla och genomföra den europeiska grannskapspolitiken. Jag erkänner allt ert engagemang och arbete och alla era insatser och måste berömma er för dem.

Den europeiska grannskapspolitiken, som jag hädanefter kommer att kalla bara grannskapspolitiken, är grundläggande för EU.

Grannskapspolitiken är ett grundläggande inslag i EU:s förbindelser med de stater som omger unionen. Stabilitet, säkerhet och utveckling är processer som hänger samman. Förbindelserna mellan EU och dess grannländer måste stärkas, både österut och söderut, så att grannskapspolitiken utgör en övergripande, enhetlig, allomfattande, balanserad och sammanhängande politisk ram. Trots varje lands och varje samhälles specifika karaktär och egenart finns det gemensamma intressen och utmaningar som vi måste hantera tillsammans.

Det faktum att vi stärker grannskapspolitiken är först och främst ett bevis för denna politiks förtjänster. Vi är bara intresserade av att stärka och fördjupa politik som varit framgångsrik. Vi inser dock alla att vi måste fortsätta att bygga upp och stärka grannskapspolitiken. Sedan kommissionen lade fram sina förslag i slutet av förra året har medlemsstaterna nått ett brett samförstånd om behovet av att stärka grannskapspolitiken och de åtgärder som krävs för detta. I detta sammanhang vill jag på rådets vägnar tacka de två föredragandena, Charles Tannock och Raimon Obiols i Germà, för deras utmärkta och uttömmande betänkande.

Parlamentets synpunkter är särskilt viktiga och värdefulla, särskilt för genomförandet av den stärkta europeiska grannskapspolitiken, och de kommer att tas i beaktande när vi går vidare. Som ni vet har det tyska ordförandeskapet lagt fram en interimsrapport om stärkande av grannskapspolitiken, som fick stöd av rådet och Europeiska rådet i juni. Vid rådets möte i juni antogs också slutsatser där det på nytt erinrades om grannskapspolitikens huvudprinciper. För det första bidrar grannskapspolitiken till att konsolidera en strategi grundad på partnerskap och samarbete. Vårt mål är att hjälpa våra grannländer med modernisering och reformer. I detta syfte, och för att se till att den stärkta grannskapspolitiken blir effektiv, måste den följas av alla medlemsländer som en del av ett privilegierat medlemskap för att åstadkomma de nödvändiga reformerna. Att från Bryssel genomdriva en reformkalender är definitivt inte bästa sättet att nå resultat, och vi har därför lyssnat till vad partnerländerna vill ha ut av den stärkta grannskapspolitiken.

För det andra handlar det om en övergripande, enhetlig, allomfattande, balanserad och sammanhängande politisk ram. Medlemsstaterna är eniga om att erbjudandet om närmare förbindelser gäller alla partnerländer, samtidigt som en balans mellan öst och syd upprätthålls.

För det tredje är differentiering med hänsyn till resultatet och biståndet i samband med varje åtgärd fortfarande grundläggande för EU:s förbindelser med grannländer. Den politiska ramen för grannskapspolitiken måste givetvis förbli tillräckligt flexibel för att varje partnerlands behov ska kunna beaktas, liksom i vilken utsträckning de i själva verket gör och är beredda att göra synliga framsteg i form av reformer. EU:s stöd bör därför skräddarsys ännu mer utifrån partnerländernas behov och prioriteringar enligt grannskapspolitikens handlingsplaner.

Slutligen är den europeiska grannskapspolitiken fortfarande skild från utvidgningsprocessen och föregriper inte någon eventuell framtida utveckling av partnerländernas förbindelser med EU. Deltagandet i grannskapspolitiken innebär i sig självt en möjlighet att stödja nationella förändringsprocesser i partnerländernas medborgares intresse, oberoende av utsikterna till ett medlemskap i EU. Vi måste därför vara försiktiga och undvika att blanda ihop två helt olika saker.

Enligt artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen får varje europeisk stat som respekterar principerna om rättsstaten, frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna ansöka om att bli medlem av unionen. En ansökan om medlemskap behandlas i enlighet med fördragets bestämmelser.

Jag vill nu gå in på stärkandet av grannskapspolitiken. Som ni vet är ett av de viktigaste inslagen i den stärkta grannskapspolitiken att utnyttja EU:s ekonomiska tyngd på bästa sätt. Den ökade finansieringen till partnerländerna genom det nya europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet är redan ett tecken på EU:s större engagemang. För att ytterligare främja reformer har en mekanism för gott styre inrättats, med objektiva och tydliga tilldelningskriterier som utgångspunkt. I höst kommer finansiering för första gången att ges genom denna mekanism. Arbetet går också framåt när det gäller inrättandet av grannskapspolitikens investeringsfond, som är avsedd att öka effekten av EU:s budgetanslag och bidra till att mobilisera medel från viktiga givare. Denna nya mekanism kommer att vara helt förenlig med befintliga finansiella instrument, särskilt faciliteten för investering och partnerskap för Europa-Medelhavsområdet.

För att ytterligare främja och stödja lagstiftningsmässiga och administrativa reformer och institutionsuppbyggnad strävar vi efter att gradvis öppna gemenskapens myndigheter och program för länder som omfattas av grannskapspolitiken. Vissa framsteg har redan gjort på det området. Kommissionen förhandlar nu om de nödvändiga bestämmelserna om allmänna principer för deltagande i dessa nya gemenskapsprogram för den första gruppen av partnerländer inom grannskapspolitiken. Israel, Marocko och Ukraina blir sannolikt de första länder som kommer att kunna utnyttja denna åtgärd.

Avslutningsvis vill jag framföra några kommentarer om vad vi anser vara de viktigaste inslagen i den stärkta grannskapspolitiken. Först och främst är en av dess grundläggande beståndsdelar ekonomisk integration, som måste åstadkommas framför allt genom ett successivt antagande av övergripande frihandelsavtal. Innan förhandlingar om sådana avtal inleds måste dock partnerländerna ansluta sig till WTO.

Det är också nödvändigt att underlätta rörligheten för vissa kategorier människor mellan partnerländerna och EU. Som ett tydligt och påtagligt tecken på EU:s öppenhet mot sina grannländer, och i överensstämmelse med vår gemensamma hållning i fråga om viseringslättnader, har vi ingått avtal om viseringslättnader och återtagande med Ukraina och Moldavien. Vi kommer också att diskutera viseringslättnader för vissa grupper av människor från Östeuropa så att de kan delta i evenemang med anknytning till grannskapspolitiken, med utgångspunkt i motsvarande bestämmelser som sedan 2003tillämpats på grupper av medborgare från de länder som omfattas av partnerskapet mellan Europa och Medelhavsområdet.

Till sist vill jag nämna det åtagande vi gjorde nyligen med avseende på Svarta havet och länderna i den regionen. Initiativet Svartahavssynergin syftar till att stärka samarbetet mellan länderna i regionen och fördjupa EU:s förbindelser med regionen på alla nivåer. Generellt sett ligger den europeiska grannskapspolitiken i både EU:s och partnerländernas intresse. Det är nu dags att göra den till en attraktivare, effektivare och mer trovärdig politik som garanterar säkerhet och välstånd för alla.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ser den europeiska grannskapspolitiken, som vi i dag talar om att intensifiera, som en viktig strategisk politik, och jag vill uttrycka mitt varma tack till de två föredragandena för deras betänkande – ett mycket viktigt dokument som också kommer att ge oss vind i seglen inför nästa etapp av grannskapspolitikens resa.

Vi vill naturligtvis utnyttja denna grannskapspolitik för att sprida vår stabilitet och främja reformer. Med tanke på de internationella utmaningar som EU står inför är det dessutom avgörande inte bara för vårt välstånd, utan även för välståndet, stabiliteten och säkerheten hos oss och i våra grannländer, att denna politik blir framgångsrik. Det är grundtanken.

Jag vill också tacka er för de grundläggande aspekter som utvecklats i betänkandet. Det handlar om en differentierad politik, en politik som kräver en sammanhängande politisk ram. Det är en politik som dessutom är utformad för att skapa samverkan inom en regional struktur – Svartahavssynergin i det ena området och partnerskapet mellan EU och Medelhavsområdet i det andra. Det är en politik som bygger på erkännande av behovet av att stödja vissa sektorer. Att genomföra och ytterligare intensifiera grannskapspolitiken har alltså absolut prioritet. Jag gläder mig därför åt parlamentets stöd, som är helt nödvändigt.

Resultaten från den stora konferensen om den europeiska grannskapspolitiken den 3 september visar också att våra partnerländer och våra medlemsstater nu helt håller med om denna prioritering. Konferensen var en stor framgång eftersom den innebar att alla våra partnerländer inom grannskapspolitiken och alla medlemsstater samlades för första gången, tillsammans med företrädare för olika myndigheter och för civilsamhället. Ett tydligt samförstånd framträdde i fråga om grannskapspolitikens faktiska prioriteringar, från ekonomisk integration till ökad rörlighet, och från energipolitik till politiskt samarbete.

Parlamentet kan spela en särskilt framträdande och betydelsefull roll när det gäller det politiska samarbetet, och ni är givetvis också en katalysator för demokratiutveckling, mänskliga rättigheter och reformer som leder till upprättandet av en rättsstat, något som vi naturligtvis fäster ytterst stor vikt vid här och som tjänar som en kompass för grannskapspolitiken. Dessutom ger grannskapspolitiken redan tydliga resultat. Man behöver bara tänka på hur mycket vi har intensifierat vårt samarbete med Ukraina inom ramen för grannskapspolitiken sedan den orangea revolutionen. Det är onekligen en framgång att Ukraina nu har hållit fria och rättvisa val för andra gången. Jag hoppas att de politiska beslutsfattarna i Kiev nu kommer att behålla den energi vi sett de senaste veckorna.

Vi kommer även att fortsätta att samarbeta med er om genomförandet av större reformer, med hjälp av den omfattande handlingsplanen inom ramen för grannskapspolitiken. Förhandlingarna går vidare om ett förstärkt avtal som – det känner ni till – är avsett att föra Ukraina så nära EU som möjligt.

Vi kommer givetvis även att fortsätta stödja Ukrainas anslutning till WTO så att vi kan upprätta ett omfattande frihandelsområde, och vi har redan, som ni vet, ingått ett avtal om viseringslättnader med Ukraina och hoppas att detsamma snart kan ske med Moldavien. Vart och ett av dessa avtal kommer att åtföljas av ett återtagandeavtal.

Marocko är en entusiastisk deltagare i denna grannskapspolitik och utnyttjar den listigt som ett moderniseringsredskap, vilket är precis vad vi önskade. Vi har mycket tydligt berömt Marockos framsteg med utgångspunkt i dess ingående program för inhemska reformer, och det nya luftfartsavtalet och Marockos nära energisamarbete med EU är goda exempel på ett givande samarbete.

Så sent som i förra veckan var jag i Rabat för samtal, och jag tog då också initiativ till ytterligare framsteg i den gemensamma reflexionsprocess vi inledde i juli för att kunna tillgodose Marockos önskemål om en framskjuten ställning inom ramen för grannskapspolitiken. Jag är övertygad om att vi under andra halvåret nästa år kommer att kunna lägga fram lämpliga förslag om en ny och avancerad associeringsform.

Grannskapspolitiken fungerar alltså, men vi måste naturligtvis gå längre i våra ansträngningar för att göra den ännu bättre, ännu effektivare och ännu mer omfattande. I december förra året offentliggjorde kommissionen rekommendationer om hur grannskapspolitiken kunde stärkas, som vår rådsordförande redan har redogjort för. Jag anser att vi har tagit några mycket viktiga steg. Exempelvis saknade våra partnerländer i öst en regional dimension, men nu har vi lanserat programmet Svartahavssynergin som en skräddarsydd process för länderna i öst. Den innebär att öst får vad syd länge har haft i form av partnerskapet mellan EU och Medelhavsområdet, och det första mötet inom ramen för Svartahavssynergin kommer att hållas under 2008.

Vi har också gjort framsteg mot ett öppnande av gemenskapens program och myndigheter för våra grannländer. I år kommer vi också att tilldela de första anslagen från mekanismen för gott styre, varigenom vi visar att vi kan och vill erbjuda mer till de partnerländer som visar verklig reformiver.

Före årsskiftet ska vi dessutom ha upprättat grannskapsinvesteringsfonden. Dess syfte är att bidra till att mobilisera medel för grannskapspolitiken utöver vår normala budget, främst för att göra det möjligt att finansiera storskaliga projekt på områden som energi och transport.

Jag anser definitivt att vi gjort en del framsteg, men nu behöver vi ert och medlemsstaternas fortsatta stöd för att vi ska kunna göra ytterligare förbättringar och gå vidare. Jag tänker främst på närmare ekonomisk integration och intensivare frihandel med våra partnerländer. Deras integration på EU:s inre marknad är naturligtvis en mycket kraftfull hävstång för reform. Därför måste vi också gradvis öppna vår marknad, även för vad vi kallar känsliga jordbruksvaror och tjänster, där våra partnerländer har vissa konkurrensfördelar. Det betyder att vi också måste fråga oss om vi är beredda att göra det.

Det andra jag tänker på är ytterligare åtgärder för viseringslättnad, något som är helt nödvändigt för att underlätta kontakter mellan människor i olika länder. Dessa åtgärder kan ofta vidtas inom ramen för gällande bestämmelser, förutsatt att det finns tillräcklig politisk vilja att utnyttja det utrymme som finns, och vi måste fortsätta att utveckla grannskapspolitikens politiska dimension. Detta gäller de fastlåsta konflikter vi ser i partnerländerna vid våra gränser i öst, konflikter som utgör ett allvarligt hinder för våra grannländers framsteg mot reform och i vissa fall hotar vår egen säkerhet.

Grannskapspolitiken måste därför bidra till att skapa det rätta klimatet för lösning av konflikter som den i södra Kaukasus.

I Medelhavsområdet kommer jag givetvis att fortsätta att trycka på för framsteg i Mellanöstern, särskilt inom ramen för kvartetten, och jag hoppas verkligen att mötet i Annapolis och den därpå följande givarkonferensen i Paris kommer att bli av, så att ytterligare konkreta framsteg kan göras i Mellanöstern.

Vi är också beredda att hjälpa parterna i konflikten i Västsahara att komma fram till en långsiktig lösning. Under den kommande perioden kommer vår grannskapspolitik i hög grad att inriktas på praktiskt genomförande. Vi måste alla gå samman för att upprätthålla och intensifiera den reformdynamik som utvecklats bland våra partnerländer.

Nästa månad kommer kommissionen att anta ett nytt meddelande om grannskapspolitiken, där vi kommer att skissera vilka åtgärder EU måste vidta för att kunna leverera påtagliga resultat 2008, dvs. vårt eget bidrag. I april ska vi sedan lägga fram lägesrapporterna för varje land, och där kommer vi att analysera var våra grannländer ytterligare kan förbättra genomförandet av handlingsplanerna.

I början av december måste en del grundläggande frågor ställas, t.ex. om kommissionen är fullt medveten om enskilda grannländers olika möjligheter och målsättningar. Som jag har sagt kan vi dock göra en hel del framsteg med utgångspunkt i den differentierade hållningen.

Jag fäster dessutom vikt vid tanken på egenansvar och den lokala potentialen att omsätta egenansvarsprincipen i praktiken, liksom vid ett ännu större deltagande från civilsamhällets sida. Det är ett område där vi skulle kunna göra mycket mer.

Jag får inte försumma att säga några ord om händelserna i Georgien, som vi har diskuterat. Jag vill bara tillägga att vi är mycket bekymrade över den senaste utvecklingen i Georgien. Vi beklagar de statliga säkerhetsstyrkornas överdrivna våldsanvändning i samband med att demonstrationer stoppats och oberoende tv-kanaler stängts.

Jag menar att det är nödvändigt med en oberoende utredning av dessa incidenter. Dessutom kvarstår vår oro för det fortsatta undantagstillståndet och begränsningarna av mediefriheten. Inskränkningar i de konstitutionella rättigheterna och stängning av medieföretag är nämligen drakoniska åtgärder som är oförenliga med de demokratiska värden som utgör grunden för våra bilaterala förbindelser med Georgien, och som Georgien förbundit sig att upprätthålla. Vi förväntar oss därför att dessa åtgärder snarast upphävs.

Å andra sidan välkomnar jag president Micheil Saakasjvilis beslut att hålla presidentval och en folkomröstning på samma dag som parlamentsvalet, vilket innebär att oppositionens huvudsakliga krav tillgodoses. Jag hoppas att detta kommer att bidra till att lindra spänningen, och jag vädjar till alla inblandade att hålla de politiska konflikterna inom gränserna för den normala demokratiska processen och att lämna gatorna för förhandlingsbordet. Vi behöver de rätta förutsättningarna för en rättvis och öppen valprocess.

Jag ville bara tillägga det. Jag ber om ursäkt för att jag tagit längre tid på mig än vanligt, men eftersom jag har ett särskilt ansvar med utgångspunkt i rättesnöret att politik handlar om människor förstår ni säkert att dessa frågor ligger mig särskilt varmt om hjärtat.

  Tunne Kelam (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. – (EN) Herr talman! Utskottet för regional utveckling betraktar en förstärkt europeisk grannskapspolitik som ett viktigt verktyg först och främst för att föra våra grannar närmare det europeiska värdesystemet. En verkningsfull och öppen europeisk grannskapspolitik kan ge många incitament till ekonomiska, rättsliga och sociala reformer i länder som gränsar till EU. Det är sant att den europeiska grannskapspolitiken inte ska ses som en direkt väg till medlemskap i EU. Därför bör villkorlighetsprincipen i EU:s strategi ligga till grund för fungerande mekanismer som uppmuntrar nödvändiga ekonomiska och demokratiska förändringar i våra partnerländer, i enlighet med deras egen vilja och deras framsteg.

Den europeiska grannskapspolitiken kan bara fungera med givande och tagande. På politisk nivå tror jag att den skulle ge oss ett fantastiskt tillfälle att fördjupa den regelbundna politiska dialogen med länder som är beredda att anpassa sina utrikespolitiska ställningstaganden till EU:s, länder som Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien och andra.

Utskottet för regional utveckling understryker att program för gränsöverskridande och interregionalt samarbete är av avgörande betydelse när den europeiska grannskapspolitiken genomförs. Dessa program bör omfatta ekonomiska och miljömässiga liksom sociala och kulturella aspekter.

Jag vill betona ytterligare en princip: den europeiska grannskapspolitiken bör inte begränsas till samarbete mellan regeringar och institutioner. Den måste inbegripa civilsamhället och särskilt stimulera utbyte på gräsrotsnivå mellan medborgare, icke-statliga organisationer och lokala myndigheter. Därför är det viktigt att på ett effektivt sätt lätta på visumkraven för lokal gränstrafik och särskilda befolkningsgrupper. Vi uppmanar också kommissionen att ta fram riktlinjer för lokala och regionala myndigheter om deras specifika roll när det gäller att genomföra handlingsplanerna inom den europeiska grannskapspolitiken för att vidareutveckla den.

Slutligen anser utskottet för regional utveckling att den europeiska grannskapspolitiken också bör inkludera samarbete för att gemensamt förebygga och hantera naturkatastrofer. Vi uppmuntrar medlemsstaterna att ta med denna fråga i de gränsöverskridande samarbetsprogrammen.

  Adina-Ioana Vălean (ALDE), föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. – (EN) Herr talman! I dessa tider av globalisering och osäkerhet om framtiden behöver våra grannar tydliga signaler från Europeiska unionen. De måste få höra att vi ser dem som partner. De måste känna att vi stöder dem i deras övergång till demokrati och ett bättre liv. Därför välkomnar jag kommissionens förslag att stärka den europeiska grannskapspolitiken genom att ge våra partner nya incitament till reformer.

Som föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor vill jag insistera på den europeiska grannskapspolitikens betydelse när det gäller att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa som sträcker sig bortom våra gränser. Vi har inte råd att låta våra grannar ensamma lösa frågor om säkerhet, organiserad brottslighet och olaglig migration. I dagens värld har alla dessa företeelser globala konsekvenser och dessa utmaningar är våra utmaningar. Den europeiska grannskapspolitiken är i slutändan en politik som alla parter vinner på. Att bygga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa ligger i EU:s och våra grannars gemensamma intresse, för allas våra folks skull.

  Talmannen. − Jag har fått veta att rådets ordförandeskap inte informerats om att debatten var en gemensam debatt om den europeiska grannskapspolitiken och situationen i Georgien.

Vi ska därför ge Manuel Lobo Antunes möjlighet att ta upp den andra frågan nu, när vi byter talare.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Jag förstod faktiskt inte varför denna debatt skulle handla om både grannskapspolitiken och Georgien. Vi har inte så lång tid på oss, och jag vill därför mycket snabbt säga att ordförandeskapet, som ni vet, den 18 november förra året gjorde ett uttalande där man uttryckte sin djupa oro för de senaste händelserna i Georgien och efterlyste en dialog mellan parterna och ett sökande efter lösningar på den pågående krisen som inte stred mot demokratiska principer och grundläggande rättigheter som yttrandefriheten. Vi vill också betona att Georgiens regering definitivt måste återupprätta förtroendet för legitimiteten i sina handlingar och göra sitt yttersta för att se till att demokratiska principer respekteras.

Ur vårt perspektiv ger den rådande situationen fortfarande anledning till oro, men vi välkomnar verkligen det georgiska parlamentets tillkännagivande av att undantagstillståndet kommer att hävas den 16 november, i övermorgon. Vi hoppas att detta verkligen kommer att ske och inte bara stanna vid ett tillkännagivande.

Detta är ett viktigt steg mot återupprättande av normala demokratiska förhållanden i Georgien, eftersom man har tillkännagett att presidentval kommer att hållas inom en nära framtid och alla demokratiska förutsättningar som krävs för att detta val ska kunna hållas givetvis måste garanteras. Det gläder oss också att en dialog har kommit till stånd mellan myndigheterna och oppositionen.

Jag kan meddela er att rådet utövar politiska och diplomatiska påtryckningar mot Georgien för att säkra en snabb återgång till normala förhållanden. Vår särskilda representant för området är aktiv och befinner sig just nu i Georgien. Jag kan också tala om att situationen i Georgien kommer att stå på dagordningen för nästa möte i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). För ungefär tre veckor sedan var jag själv ordförande för ett associeringsråd mellan EU och Georgien och kunde då framhålla landets ekonomiska framsteg och med ett visst hopp tala om den demokratiska utveckling vi såg som positiv.

Vi hoppas innerligt att det som händer i Georgien i dag inte är ett steg tillbaka, för det skulle givetvis vara oerhört skadligt för den positiva utveckling på både det politiska och det ekonomiska området som vi sett som hoppingivande. Jag antar att det georgiska folket och de georgiska myndigheterna är medvetna om det. Ett steg tillbaka är varken möjligt eller godtagbart.

  Jacek Saryusz-Wolski, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr minister! Jag vill ta upp en aspekt av det utmärkta betänkande som våra kolleger Charles Tannock och Raimon Obiols i Germà utarbetat. Det gäller tanken om den parlamentariska församlingen för partnerländerna i öst (EURO-NEST).

Det främsta syftet med EURO-NEST är enligt betänkandet att förverkliga idén om att skapa en vänkrets för EU på parlamentarisk nivå och se till att vännerna också blir varandras vänner. Detta är ett komplement till den grannskapspolitik som drivs av EU:s verkställande organ. EURO-NEST skulle vara ett parlamentariskt forum för dialog, erfarenhetsutbyte och multilateralt samarbete. Det handlar inte bara om att stärka kontakterna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten i Ukraina, Moldavien, Azerbajdzjan, Armenien och Georgien, och med företrädare för demokratiska krafter i Vitryssland. För oss är den viktigaste frågan att våra grannländer har dialog och samarbete sinsemellan, att de lär känna varandra bättre, bygger upp förtroende för varandra och drar nytta av de bästa exemplen på demokrati, yttrandefrihet och respekt för mänskliga rättigheter.

Tanken på EURO-NEST stöddes av majoriteten av ledamöterna i utskottet för utrikesfrågor och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag hoppas att det också får hela parlamentets stöd. Jag vill vända mig till mina kolleger i den liberala gruppen, som lagt fram ändringsförslag nummer 5, där det föreslås att EURO-NEST ska ersättas med den befintliga organisationen PABSEC. Jag vill påpeka att PABSEC, den parlamentariska sammanslutningen för ekonomiskt samarbete i Svartahavsområdet, fyller en helt annan funktion. Framför allt finns det ingen plats för Europaparlamentet i den organisationen. Jag vill tacka mina kolleger från den socialdemokratiska gruppen för deras förståelse. Den kompromiss som ersätter ändringsförslag 11, där behovet av bättre mellanstatligt samarbete betonas, kommer att göra det möjligt att skissera denna samarbetsform på lämpligt sätt.

Jag är övertygad om att EURO-NEST kommer att ge ytterligare impulser åt arbetet med att stärka partnerskapet med våra grannländer i öst och kommer att komplettera förbindelserna med avseende på våra grannländer i syd inom ramen för Barcelonaprocessen. Det blir en signal om att vi i Europaparlamentet tar våra grannländer på allvar och ett bevis för att vi stärker banden med våra grannar i öst, oberoende av partiindelningar.

  Marek Siwiec, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! I det betänkande som vi diskuterar finns vissa viktiga uttalanden som kommer lägligt. Situationen i de länder som betänkandet rör (jag talar mest om länderna i öst) är mycket dynamisk och medför som förväntat många nya erfarenheter. Det är mycket bra att EU-institutionerna – kommissionen, rådet och Europaparlamentet – talar med en gemensam röst, en röst som återspeglar den funktion för vilken institutionerna inrättades, och jag vill tacka kommissionsledamoten och ministern för dessa inledande uttalanden. Jag vill också tacka föredragandena.

Socialistgruppen i Europaparlamentet stöder utvecklingen av en europeisk grannskapspolitik, en stärkt europeisk grannskapspolitik, under förutsättning att den är klok och effektiv. Under arbetet med detta betänkande undvek vi många onödiga dispyter. Vi undvek en tämligen oförnuftig diskussion om huruvida grannsämjan med öst är viktigast eller grannsämjan med söder. Det vore som att fråga ett barn ”Vem älskar du mest, mamma eller pappa?” Vi undvek en onödig debatt om huruvida en europeisk grannskapspolitik ska ersätta en politik inriktad på en EU-utvidgning eller inte. Det här är också overkliga dilemman, men dessa frågor klargjordes.

En grannskapspolitik kan vara effektiv om den genomförs gemensamt. ”Gemensamt” innebär att den genomförs av Europeiska unionen såväl som av de berörda länderna. Politiken kan inte vara densamma för alla länder, eftersom dessa länder har olika demokratinivåer och vill tillämpa denna politik på olika sätt. Hur känslig denna fråga är har ni själva sett, när ni iakttagit händelserna nyligen i Georgien, som precis varit föremål för diskussion. Tillfredsställelsen över ytterligare ett demokratiskt val i Ukraina har överskuggats av det faktum att detta var det andra valet på två år i landet. Man skulle kunna säga att det är en blandad tillfredsställelse. När det gäller länderna i öst rör vår politik ett område som konstant störs av den ryska federationens intriger, oavsett om de är uppenbara eller dolda.

Liksom ministern sa kan denna politik slutligen endast bli framgångsrik om den åtföljs av resurser, en politisk vilja och en avsaknad av naivitet, särskilt när det gäller skapandet av nya institutioner.

  Anneli Jäätteenmäki, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Grannskapspolitiken är en av prioriteringarna för EU:s utrikespolitik. Den europeiska grannskapspolitiken ingår i en bredare strävan att främja fred, stabilitet och ekonomiskt välstånd. Tillämpningen av den europeiska grannskapspolitiken kräver också mycket av EU, eftersom de 27 medlemsstaternas mål måste vara kompatibla. Det är viktigt att undvika konfrontationer mellan öst och väst, även om EU-medlemsstaterna uppenbarligen har olika prioriteringar när det gäller samarbete.

Samarbete behövs i alla riktningar. Eftersom alla EU-medlemsstater såväl som 16 partnerländer deltar är det också förståeligt om människor har starka farhågor under utarbetandet av denna politik om hur de olika partnerländerna kan göras delaktiga i samarbetet. Styrkan hos den europeiska grannskapspolitiken ligger dock i det faktum att den ger EU mer resurser att bistå partnerländerna än vad som vore fallet om varje land skulle hanteras separat och ur helt olika perspektiv. Den europeiska grannskapspolitikens omfattande strategi garanterar också att EU-politiken inte är beroende av de regionala och nationella preferenserna i varje land som innehar ordförandeskapet.

Min grupp ger sitt otvetydiga stöd till utarbetandet av den europeiska grannskapspolitiken och de prioriterade områden som kommissionen betonat, vilka är ekonomisk integration, rörlighet för personer, energi (till vilket vi definitivt vill lägga klimatförändringarna) och finansiellt och tekniskt stöd.

(Applåder)

  Adam Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Den europeiska grannskapspolitiken fick en ökad drivkraft i samband med den senaste EU-utvidgningen. Den bidrar nu till att uppmuntra grannskapsregionerna att röra sig mot det europeiska värdesystemet. Den europeiska grannskapspolitiken är den nödvändiga förutsättningen för att genomföra mål som ligger i båda sidors intresse, det vill säga att garantera säkerheten och stabiliteten och främja värderingar som respekten för de mänskliga rättigheterna och fullständig demokrati.

Samtidigt är det inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken värt att betona den särskilda betydelsen och identiteten hos länder som till exempel Ukraina. Detta land borde ha en särställning inom den grupp med länder som införlivats i den europeiska grannskapspolitiken och borde ges priotierad behandling, först och främst på grund av dess betydelse för Europas kulturarv och dess historiska band med grannländerna. Att bevilja Ukraina privilegierad status är också särskilt viktigt eftersom detta land har en central roll att spela när det gäller att garantera energistabilitet och energitrygghet för hela Europeiska unionen.

Frågan om Ukraina och om att möjliggöra ett fullt EU-medlemskap för landet borde därför beaktas på individuell basis, med tanke på att Ukraina är EU:s främsta partner i det östeuropeiska grannskapet.

  Marie Anne Isler Béguin, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag beklagar att detta är en gemensam debatt, eftersom krisen i Georgien borde ha varit föremål för en egen debatt. Förra helgen sände parlamentets talman mig till Georgien. Jag har just återvänt och jag skulle ha velat redogöra för händelserna och mina olika möten där. Två minuter är tyvärr inte länge nog för att jag ska kunna göra det.

Innan jag talar om Georgien skulle jag dock vilja välkomna det senaste tillskottet bland länderna inom den europeiska grannskapspolitiken, nämligen Mauretanien, som är ett land som jag besökt som chef för vår valobservatörsdelegation där.

Vad som i dag är tydligt är att den allvarliga krisen i Georgien förvisso har satt vår europeiska grannskapspolitik på prov. Kan denna grannskapspolitik verkligen vara användbar? Det är nu berättigat att ställa den frågan mot bakgrund av situationen i Georgien.

Vad jag kan tala om för er, kära kolleger, är att fyra år efter den fredliga rosornas revolution är samhällena i Georgien verkligt chockade över det våld som vi delvis sett på tv: våldet mot det georgiska folket och det våld som användes för att stänga Imedi TV. De är chockade eftersom de inte förstår vad som händer.

Jag är därför tacksam mot kommissionen för att den uppmanat de georgiska myndigheterna att inleda en utredning – en oberoende och insynsvänlig utredning – eftersom människor vill veta exakt vad som hände och hur det hände.

Vi besökte Georgien och har naturligtvis hört två versioner av händelserna: oppositionens version och myndigheternas version. Båda är tillåtliga. Det är mycket tydligt att det finns två versioner, men människor kräver verklig öppenhet. Vi måste uppenbarligen komma ihåg att Georgien, liksom vår kollega också påminde oss om, inte bara är sårbart – och det vet vi – utan också att Georgien måste kompromissa med en ”storebror” som ständigt ligger och lurpassar för att ertappa landet.

När de georgiska myndigheterna uppmärksammar oss på Rysslands allestädesnärvaro, måste vi beakta den typ av saker och ting som sker. Vi hade ett exempel med vårt system för viseringslättnader med Ryssland, vilket skulle gynna personer från Abkhazien och Sydossetien med ryska pass, även om dessa områden ingår i det georgiska territoriet, och därmed placera Georgien i en besvärlig position.

Inget av detta är nytt för er, herr kommissionsledamot. Vad vi måste begära i dag – förutom att undantagstillståndet naturligtvis måste avskaffas – är att yttrande- och mediefriheten omedelbart återupprättas och naturligtvis, vilket är viktigast av allt, att man garanterar att det kommer att hållas fria och öppna val. Georgien kan i dag hålla sådana val. Landet visade detta förra året när det höll öppna, demokratiska och lokala val helt i enlighet med internationella normer. Det är nu dags – och nu vänder jag mig till rådet, för jag anser att det varit något hårt mot de georgiska myndigheterna – att vi genom vår europeiska grannskapspolitik visar att vi kan vara till nytta. Vi måste visa folket i Georgien att det finns en poäng med den europeiska grannskapspolitiken. Europeiska unionen får inte göra dem besvikna. Det är det budskap som vi mycket bestämt måste framföra till de georgiska myndigheterna.

  Willy Meyer Pleite, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Herr minister! Jag vill börja med att tacka Charles Tannock och Raimon Obiols i Germà för att de lagt fram detta betänkande, och utan omsvep informera er om att min grupp är kritisk till utvecklingen av och strategin för grannskapspolitiken.

Vi är kritiska eftersom vi, när vi inrättade en grannskapspolitik som i grunden bygger på främjandet av de mänskliga rättigheterna, specialiserad teknisk rådgivning, en bättre balans i fråga om handel och människor i migrationsflöden, tydligt såg att möjligheter öppnades upp. Det råder dock inga tvivel om att sedan det finansiella instrumentet godkänts tycks det som om vi i grunden verkar vara intresserade av att inrätta frihandelsområden, frihandelsavtal och benhård kontroll av migrationsflödena, samtidigt som vi åsidosätter alla hänvisningar till främjandet av mänskliga rättigheter och kravet att respektera dem.

Det finns två tydliga västliga och sydliga exempel, nämligen konflikten i Sahara, som Benita Ferrero-Waldner har nämnt, och konflikten med Israel, eller för att formulera om det, Marocko och staten Israels ansvar för två konflikter: de ockuperade territorierna i Västra Sahara och den palestinska konflikten.

Jag anser uppriktigt att grannskapspolitiken i dessa områden borde ställa mycket högre krav på dessa två stater så att de tar på sig ansvaret en gång för alla för dessa konflikter, varav den ena har pågått i nästan hundra år och den andra i fyrtio eller femtio år utan att ha lösts.

Ur denna aspekt skulle vi därför ha velat att Europeiska unionen hade intagit en mycket strängare position vid inrättandet av grannskapspolitiken.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det här betänkandet visar hur den EU-vänliga politiska eliten på det här stället helt har tappat greppet om verkligheten och sina väljares önskemål.

I betänkandet kräver man att visumhanteringen snarast ska förbättras så att det blir lättare och mindre besvärligt att resa från vissa länder utanför EU. Det här är inte vad de flesta Londonborna vill. De vill inte att det ska bli lättare för folk att ta sig till Storbritannien utan att det ska bli svårare. De vill vara mer selektiva i fråga om vilka vi bjuder in till vårt land, inte att dagens politik med öppna dörrar ska utökas.

I betänkandet utgår man från att Ukraina ska bli medlem i EU. Ukraina har en befolkning på 46 miljoner och i egenskap av EU-medborgare skulle de alla ha rätt att komma in i Storbritannien. Majoriteten av mina väljare vill inte att miljontals fler människor ska få rätt att komma in i Storbritannien. De vill inte ha någon mer urskillningslös invandring från Östeuropa. Vi har redan tillräckligt många invandrare som kör omkring i London utan skatt och försäkring; vi har tillräckligt många brottslingar, narkotikalangare, bedragare, människohandlare och sexslavar.

En annan vansinnig idé i det här betänkandet är kravet på en parlamentarisk församling för EU:s grannländer – ännu ett ställe för politiker att hålla låda, utan kontakt med verkligheten, och fantisera fram nya sätt att slösa bort skattebetalarnas pengar på. Dessa politiker skulle förstås bli rikligt belönade för sina bemödanden.

Det borde inte komma som en överraskning för någon att en av författarna till det här betänkandet är medlem av det brittiska konservativa partiet, ett parti som låtsas vara EU-skeptiskt hemma men som är utpräglat EU-vänligt här. Inte att undra på att Charles Tannock kallas ledamot för Östeuropa i London.

Jag är helt emot denna politik, den skadar mina väljares intressen. Därför kommer jag att bli omvald i London 2009, vilket Charles Tannock kanske inte blir.

  Philip Claeys (NI). - (EN) Herr talman! I skäl C i betänkandet sägs det att den Europeiska grannskapspolitiken ”bör förbli skild från utvidgningsprocessen. Deltagande i den europeiska grannskapspolitiken utesluter inte de östra grannländer som klart kan identifieras som europeiska länder från ett eventuellt EU-medlemskap på längre sikt”. Av något skäl tycks den regeln inte gälla Turkiet. Här har vi den exakt motsatta situationen. Turkiet är helt klart identifierbart som ett icke-europeiskt land, det ingår inte i den europeiska grannskapspolitiken, men strävar efter ett EU-medlemskap.

Det framgick egentligen aldrig varför Turkiet inte införlivades i den europeiska grannskapspolitiken. Kommissionen sa i början att som ansökarland var Turkiets införlivande inte lämpligt. Det är konstigt, för i andra fall påpekas det specifikt att den europeiska grannskapspolitiken och utvidgningsprocessen måste förbli åtskilda från varandra. För Turkiet gäller uppenbarligen en unik regel.

Jag är rädd att allt detta har med ideologisk förvillelse att göra. Även om man utgår från ett totalt engagemang i förhandlingarna om Turkiets anslutning borde vi ha införlivat Turkiet i den europeiska grannskapspolitiken, om enbart av försiktighetsskäl. Om förhandlingarna måste skjutas upp, vilket de borde ha gjorts för länge sedan, skulle Turkiet sedan ha kunnat direkt införlivats i en befintlig struktur. Det skedde inte och det kommer bara att göra saker och ting ännu mer komplicerade i framtiden.

  Marek Siwiec (PSE). - (PL) Herr talman! Efter dagens omröstning fick jag reda på – det kanske bara var jag som fick reda på det – att Gruppen Identitet, tradition och suveränitet upphörde att existera vid den tidpunkt då parlamentets talman tillkännagav denna information. Jag noterar dock att enligt förteckningen över debatter finns denna grupp fortfarande, så jag är inte alls säker på vem felet beror på: beror det på Edward McMillan-Scott, för att han tillkännagav att gruppen hade upphört att existera, eller på den person som upprättar dessa förteckningar?

  Talmannen. − Herr Siwiec! Den elektroniska mekanismen har fortfarande inte uppdaterats, men Philip Claeys har inte redan talat för en grupp som upphörde att existera för ett par timmar sedan, utan som grupplös ledamot.

  Elmar Brok (PPE-DE). − (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Herr tjänstgörande rådsordförande! Mina damer och herrar! Jag är verkligen förvånad över uttalandet från Chris Patten, som kommer från det kosmopolitanska Storbritannien och som ändå sprider inskränkt och främlingsfientlig propaganda här med sina falska påståenden. Det har inget att göra med den stolta traditionen i hans land.

Grannskapspolitiken har verkligen blivit EU:s centrala utrikespolitiska instrument när vi nu träder in i vad som är en mer utpräglad konsolideringsfas efter anslutningen av tolv länder allt som allt. Därför är det viktigt att det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet används på ett lämpligt och koncentrerat sätt, och detta sker uppenbarligen i vissa avseenden.

Grannskapspolitiken ger oss också ett stabilt instrument för aktivt deltagande i frågor som rör konflikten i Mellanöstern, liksom kommissionsledamot Ferrero-Waldner angav. Jag tror faktiskt att uppkomsten av lösningar i Georgien så snart efter spänningarnas utbrott, och det faktum att nya val ska hållas, delvis beror på effekterna av de europeiska utsikterna och grannskapspolitiken, och att det visar att vi är på rätt spår i det avseendet. Politiken ger oss möjlighet att se efter våra egna intressen, skapa förbindelser, tjäna våra partners intressen och främja utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati.

När vi diskuterar Vitryssland i detta sammanhang, herr kommissionsledamot, tycker jag att det är intressant att vi lyckas hitta ett lämpligt sätt att binda samman instrumenten för mänskliga rättigheter och demokrati i en situation där grannskapsinstrumentet ännu inte kan ha samma inverkan. Det är en viktig övning, som vi måste upprepa under det kommande året.

Vi har här en grannskapspolitik för länderna i öster och en för länderna i söder. Båda är lika viktiga, men metoden behöver inte alltid vara densamma, eftersom grannskapspolitiken för länderna i öst också har denna dimension med det europeiska perspektivet, vilket innebär att utgångspunkterna kan skilja sig åt och i viss mån också framtidsutsikterna. En politik som rör associeringsavtal, partnerskaps- och samarbetsavtal och som syftar till att få ett land som Ukraina att bli WTO-medlem och att sedan skapa ett frihandelsområde – med steg mot den typen av utveckling – tycks för mig vara ett mycket viktigt framstegsinstrument.

Detta är en politik med gemensamt ansvar. Det är inte en fråga endast för de centraleuropeiska medlemsstater som tittar österut och de sydeuropeiska medlemsstater som tittar söderut, utan hela Europeiska gemenskapen ansvarar för båda delarna. Därför måste jag säga att jag inte kan godta förslag som det om en Medelhavsunion. Jag vill verkligen att människorna i Spanien och Frankrike ska bry sig om Ukraina och att svenskar och tyskar på samma sätt ska bry sig om Marocko. Det, och inte en ny uppdelning av Europeiska unionen, måste vara vår politik.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Jan Marinus Wiersma (PSE). - (NL) Herr talman! Jag vill börja med att på min grupps vägnar helhjärtat upprepa den vädjan som Elmar Brok just riktade till oss alla. Den visar hur viktig grannskapspolitiken är för EU:s yttre åtgärder. Vi välkomnar planerna på att stärka den europeiska grannskapspolitiken, men det innebär inte att denna politik är en perfekt produkt. EU måste fortsätta att leta efter sätt att göra politiken mer effektiv.

Differentiering – liksom också andra har sagt – är nyckeln till att göra grannskapspolitiken till en framgång. Den europeiska grannskapspolitiken omfattar ett enormt område, från Marocko till Ukraina. Europas inflytande är inte detsamma i alla dessa länder, och Europa är inte lika attraktivt för dem alla. Inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken måste EU erbjuda sina partnerländer det samarbetsavtal som bäst uppfyller deras förväntningar. Detta är ett faktum som vi anser borde återspeglas i kommissionens prioriteringar.

Georgiens europeiska strävan skiljer sig åt från Azerbajdzjans. Tunisien är mindre viktigt för EU än Ukraina och Libanon har inte samma betydelse som Marocko. Därför måste vi hantera varje land enskilt.

Vi måste koncentrera oss på de länder där det centrala målet för den europeiska grannskapspolitiken med att föra grannländerna närmare Europa framstår som mest genomförbart.

I betänkandet nämns också ENP-ländernas grannar i öst. Vi anser att det är en bra idé, som en del av den nyligen antagna strategin för Centralasien, att arbeta för starka förbindelser med dessa länder. Genom att göra det skulle EU förvisso kunna dra nytta av lärdomarna från sin grannskapspolitik.

Vi stöder dock inte idén att ge länderna utanför regionen status som ENP-länder. Det vore bättre om vi inriktade oss på en konsekvent strategi för Centralasien än att dra vissa länder in i den europeiska grannskapspolitiken.

Till sist är ett starkare parlamentariskt samarbete med ENP-länderna i öst endast användbart om det åtföljs av multilateralt samarbete med regionens regeringar. Om en parlamentarisk församling inrättades skulle det också behövas en ministerförsamling, liksom i andra regioner där vi har inrättat parlamentariska församlingar av detta slag. Enligt vår åsikt skulle det endast kunna finnas ett parlament av detta slag om rådet och kommissionen också skapade en mellanstatlig motsvarighet.

  Lydie Polfer (ALDE) . – (FR) Herr talman! Som föredragande för Sydkaukasus vill jag med detta betänkande av Charles Tannock och Raimon Obiols i Germà – vars arbete jag förresten gratulerar dem till – ta tillfället i akt för att berätta om mitt intryck av situationen i Georgien, som bygger på ett besök som jag gjorde i landet den 5 november, då demonstrationerna var som värst.

Situationen var mycket komplex. De stora reformer som hade inletts där var å ena sidan imponerande, särskilt i fråga om ekonomin och korruptionsbekämpningen, men å andra sidan får vi inte glömma det svåra sociala klimatet, eftersom arbetslösheten är mycket hög och en tredjedel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.

Det som var mest slående var det mycket spända och verkligt aggressiva politiska klimatet, i vilket oppositionen riktade oerhört allvarliga anklagelser mot presidenten och sedan gjorde offentliga dementier som bara väckte ännu fler frågor. Regeringen svarar med upprepade anklagelser om utländskt – dvs. ryskt – ingripande, och lägger fram videoupptagningar som stöd för sina påståenden. Händelserna den 7 november – då undantagstillståndet deklarerades, då polisen våldsamt slog ned på demonstranterna och då tv-stationen stängdes – underströk situationens oerhört oroande karaktär. Åtgärder som dessa passar naturligtvis inte in i de traditionella europeiska ramarna med värderingar som bygger på rättssäkerhet och grundläggande rättigheter och de måste förklaras.

Vi måste hoppas att presidentvalet som planerats till den 5 januari kommer att göra det möjligt för den demokratiska debatten att åter få en central plats. Det kommer att vara upp till det georgiska folket att besluta vad som är rykten och vad som är fakta, och om de ska fokusera på sina besvikelser eller på de utmaningar som ligger framför dem. Det kommer dock att vara upp till oss att uppmuntra dem och att bistå i anordnandet av verkligt demokratiska och korrekt genomförda val, i enlighet med internationella normer. Den georgiska demokratins trovärdighet och stabilitet står på spel.

  Inese Vaidere (UEN). – (LV) Mina damer och herrar! Efter rosornas revolution visade Georgien på sin vilja att följa europeiska värderingar. Det förväntade sig att vi skulle förstå och vara lyhörda. Tyvärr har vi totalt ignorerat denna önskan. Förra året krävde jag att de fredsbevarande styrkorna från Oberoende staters samvälde skulle ersättas med internationella fredsbevarande styrkor. Jag föreslog att man skulle granska om det var lagligt att utfärda ryska pass i Abkhazien och Sydossetien, vilket ändrar den nationella sammansättningen för de georgiska medborgarna. Jag föreslog att kommissionen och rådet skulle införa samma viseringslättnader för Georgien som för närvarande beviljas Ryssland. Dessa krav på ett mer aktivt deltagande för att lösa Georgiens problem ignorerades dock. Detta ignorerande har i hög grad bidragit till uppkomsten av den nuvarande situationen. Vägen till demokratisering och reform medför ofta interna politiska kriser, särskilt i denna situation, där de uppstår på grund av en stor grannstat. Europeiska unionen måste lyssna på Georgien och demonstrera sin solidaritet genom handling såväl som ord. Tack.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL). - (DE) Herr talman! Det officiella syftet för den europeiska grannskapspolitiken är att skapa, och jag citerar, ”en ring med stabila, vänliga stater” omkring EU. En enorm summa pengar avsätts för detta – 12 miljarder euro för perioden 2007 till 2013. I vilket syfte? Det har talats mycket om mänskliga rättigheter, men det handlar helt om att hävda EU:s intressen. Det talas till exempel om inrättandet av ett frihandelsområde. Till vems fördel, undrar jag.

Det görs mycket för att skydda gränser och kontrollera migrationen. I betänkandet sägs specifikt, om jag får citera delar av det, att parlamentet ”understryker behovet av att förbättra partnerländernas kapacitet att hantera migrationsströmmar, effektivt bekämpa illegal invandring, … intensifiera sitt samarbete i kampen mot … terrorism (och) stöder grannländernas delaktighet i Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) och Europeiska polisbyrån (Europol)”. Vi stöder inte detta, och därför kommer min grupp, liksom min kollega Willy Meyer-Pleite sagt, inte att rösta för betänkandet.

  Bastiaan Belder (IND/DEM). - (NL) Herr talman! Kommissionens åtagande i fråga om staten Israel inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Så sent som i går demonstrerade kommissionen sitt åtagande här genom sin framstående talesman Dr Andreas Eldina.

Fortsätt så, herr kommissionsledamot. Jag vet att vår medföredragande Charles Tannock och ordföranden för vår Israel-delegation, Jana Hybášková, stöder mig.

Jag har en aktuell fråga att ställa. Vilka specifika nya möjligheter planerar kommissionsledamoten för att stärka den europeiska grannskapspolitiken i fråga om Israel, särskilt mot bakgrund av den judiska statens i hög grad utvecklade politiska och ekonomiska status? Vore det kort sagt inte helt och hållet lämpligt att göra en differentiering här inom den europeiska grannskapspolitiken? Det anser jag att det vore. Verkligen!

  Francisco José Millán Mon (PPE-DE). - (ES) Herr talman! Det är mycket viktigt att våra grannar utgör en cirkel med välmående, stabila och fredliga länder där makten utgår från demokratiska modeller och där det finns en fullständig respekt för de grundläggande rättigheterna.

Denna idé måste vara en grundläggande förutsättning för den europeiska grannskapspolitiken, som är en politik som ska uppmuntra och hjälpa våra grannar att inleda de nödvändiga reformerna för att ta i bruk de värderingar jag nyss nämnde.

Frågan om politiska, ekonomiska och sociala reformer är för mig en grundläggande del av det betänkande som vi ska anta i morgon.

En andra tanke är att grannskapspolitiken måste beakta varje lands specifika egenskaper. Skillnader får inte göras på grundval av vilken kontinent landet tillhör. Grannar är just det: grannar. Det är det viktiga. Det faktum att vissa av dem också är europeiska kan ha konsekvenser i fråga om en möjlig anslutning till unionen, men inte när det gäller grannskapspolitiken. Det är ett mer allmänt påstående som jag instämmer i, eftersom det vore ett misstag att diskriminera en grupp av länder till förmån för en annan.

Vi kan inte ha en förstahandsgrannskapspolitik och en andrahandsgrannskapspolitik. Grannarna vid Medelhavets södra kust har med vissa farhågor konstaterat att utvidgningen till 27 länder kan leda till en nivå av uteslutande av den utvidgade unionen, och en grannskapspolitik som prioriterar Östeuropa eller Kaukasus skulle mycket väl kunna underblåsa denna rädsla.

Länderna vid södra Medelhavet har mycket gamla band till unionen. De är avgörande för oss på centrala områden som säkerhet, immigration och energi. Många av våra medlemsstater har, som vi vet, extremt nära historiska, politiska, kulturella och ekonomiska band med dem.

Detta är alltså den andra viktiga punkten i mitt anförande. Vi får inte göra skillnad mellan européer och icke-européer i grannskapspolitiken. Politiken måste, liksom Elmar Brok just sade, vara en politik med ett delat ansvar.

Mot bakgrund av detta, herr talman, delar jag inte tvekan i den numrerade punkt två i betänkandet om huruvida ENP:s geografiska räckvidd är meningsfull. Dessutom skulle jag inte ha delat upp betänkandet i två avsnitt, ett om europeiska grannar och ett om våra grannar vid Medelhavet. Ett enda dokument skulle ha varit bättre.

Avslutningsvis vill jag gratulera Charles Tannock och Raimon Obiols i Germà.

  Hannes Swoboda (PSE). - (DE) Herr talman! Frågan är om utvecklingen i Georgien visar att grannskapspolitiken har misslyckats. Det tror inte jag. Utvecklingen visar att det fortfarande kan finnas ett behov av att stärka grannskapspolitikens profil, för mycket av vad som hände var förutsägbart. Faktum är att framgångarna och förtjänsterna med rosornas revolution i Georgien har skamfilats under de senaste månaderna och åren genom en hel del auktoritära beslut som har inkräktat på domarkårens befogenheter.

Tillsammans med den sociala situationen har detta lett till oron nyligen, och jag hoppas att vi nu är starka nog att tillsammans med president Saakasjvili se till att en dialog inleds och att öppna och fria val genomförs med en verklig yttrandefrihet som leder till verkligt demokratiska val.

En andra orsak till varför grannskapspolitiken måste stärkas är tveklöst hela denna diskussion om vidare utvidgning. Våra avsikter är nu att diskutera den sydostliga utvidgningen, att förhandla med länderna i sydöstra Europa och med Turkiet och att slutföra denna process. Detta är inte rätt tillfälle att vänta sig på varandra följande utvidgningsrundor, utan snarare att stärka förbindelserna med våra grannar, och vissa av dessa grannländer, i den mån de ligger i Europa, kommer att ha möjlighet att ansluta sig till Europeiska unionen vid ett senare tillfälle, även om vissa inte kommer att kunna göra det. Detta starka band måste dock finnas.

Den tredje orsaken har redan nämnts. Jag anser att så dunkla idéer, om ni ursäktar uttrycket, som en Medelhavsunion som skulle dela Europeiska unionen i mitten, en Medelhavsunion i vilken president Sarkozy i går föreslog till talmanskonferensen att de andra EU-medlemsstaterna skulle kunna ha observatörsstatus, borde och måste förhindras, varför vi behöver en gemensam grannskapspolitik och måste arbeta för att stärka förbindelserna.

Det är berättigat att planera en gemenskap för EU-Svarta havet och en gemenskap för EU-Medelhavet, men det kommer alltid att vara EU:s uppgift som helhet att bevara och stärka förbindelserna med dessa grannar, vilket är en uppgift som också innebär att man måste stödja kommissionens ansträngningar.

  István Szent-Iványi (ALDE). - (HU) Herr talman! Unionens mål är att skapa ett område med välstånd, stabilitet och säkerhet med sina grannar. Vi har redan nått vissa ordentliga och stabila resultat på detta område, men vi har också haft allvarliga misslyckanden. Det har inte gjorts några verkliga framsteg i fråga om frusna konflikter, och inga idéer har lagts fram för att lösa kriserna i Transnistrien, Abkhazien, Palestina eller Västra Sahara.

Länderna inom grannskapspolitiken utgör ingen helhet, varken geografiskt, kulturellt, ekonomiskt eller politiskt. Därför behövs en differentierad, landsspecifik strategi – och det är inte säkert att vad som är bra för Jordanien är bra för Ukraina.

En politisk och budgetmässig balans måste skapas så snart som möjligt mellan grannskapspolitikens östliga och sydliga dimensioner. Detta måste dock leda till en förstärkning av den östliga dimensionen, eftersom det är en uppbar konsekvens av det faktum att Europeiska unionen nyligen utvidgades genom anslutningen av de nya medlemsstaterna. Kommissionen har gjort många löften om detta, men vi väntar på att den ska hålla dem. Tack.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). - (PL) Herr talman! För att den europeiska grannskapspolitiken ska bli effektiv måste den ständigt övervakas och anpassas till den geopolitiska situationen. Endast då kan den effektivt genomföra de uppgifter som EU kräver av den.

Europeiska grannskapspolitiken står fortfarande inför avsevärda utmaningar. Dessa utmaningar består inte bara i att ge effektivt stöd till inrättandet av ett mellanstatligt eller ekonomiskt samarbete. I dag är det också av grundläggande betydelse att vi kan besvara frågan om hur vi kan bidra till att lösa situationen i de länder där friheten hotas. Jag tänker särskilt på Ryssland och Vitryssland.

Den europeiska grannskapspolitiken måste vara ett verktyg för att utöva inflytande på myndigheterna i de länder där den politiska friheten och demokratin endast är ett spel för gallerierna, där journalister från oberoende medier omkommer under oförklarliga omständigheter, och där oppositionen systematiskt och ofta brutalt avlägsnas från det offentliga livet. De länder som agerar på detta sätt måste göras medvetna om att sådana metoder kommer att exponeras och grundligt fördömas av EU.

  Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman! De tre senaste åren har visat att den europeiska grannskapspolitiken är ett mycket viktigt instrument för ett allt närmare samarbete med de berörda staterna och för en ökad stabilitet och säkerhet för vår gemenskap. Grannskapspolitiken innebär också ett förpliktigande för oss, framför allt om det bräckliga system som hittills konstruerats i ett av de berörda länderna äventyras.

Jag vill uppmärksamma er på situationen i Georgien, där demokratin, grundlagsenligheten och den livskraftiga ekonomiska utveckling som gemensamt har skapats hotas. Massdemonstrationerna och upploppen har gjort situationen osäker. Jag är övertygad om att de omstörtande intentionerna hos den ryska supermaktspolitiken ligger bakom den situation som har utvecklats.

Vi måste mycket noga uppmärksamma en förstärkning av systemet med demokratiska institutioner. Efter att undantagstillståndet utropades, eller efter de väpnade styrkornas överdrivna insatser mot demonstranterna, var uppskjutandet av presidentvalen det rätta steget i denna riktning.

Georgien, under Micheil Saakasjvilis ledning, är en engagerad EU-partner, och trots flera problem visar landet nu upp avsevärda framsteg på området för reform och ekonomisk tillväxt. EU, det vill säga kommissionen, rådet och parlamentet, i samarbete med OSSE, har intresserat sig för att lösa denna spända situation med fredliga medel. Vi måste alla stödja detta.

EU är en ”mjuk makt”, med andra ord bevisades metoden med övertalning genom delaktighet av situationen i Georgien, då president Saakasjvili förde den intensifierade processen tillbaka till demokratins område. Jag anser att det är särskilt viktigt att systematiskt granskar effektiviteten hos grannskapspolitiken mot bakgrund av händelserna i Georgien. Den georgiska makten sätts på prov. Hur som helst är det oundvikligt med dialog med den splittrade oppositionen, vilken inte kan uteslutas från denna process. Trots vårt stöd måste Tbilisi visa hur starkt landets demokratiska system är i valen i januari.

  Josep Borrell Fontelles (PSE). - (ES) Herr talman! Som det spanska ordförandeskapets särskilda sändebud för OSSE har jag haft tillfälle att besöka ett av de mest konfliktdrabbade av våra grannskapsområden: Kaukasus. Det bästa som skulle kunna hända med alla ”frusna” konflikter är, med tanke på vad som sker i Georgien, att de förblir ”frusna”, eftersom vi inte har nått några tydliga framsteg i någon av dem. Händelserna i Georgien, som har beskrivits på ett beundransvärt sätt, visar verkligen hur svår vägen till fullständig demokrati är.

I dag befinner sig Kaukasus på frontlinjen i det nya kalla kriget, det begränsade kalla kriget. När man kommer till Tbilisi möts man av en enorm bild på president Bush och när man kommer till gränsen med Ossetien möts man av en enorm bild på president Putin, vilket symboliserar den nya konfrontation som vi trodde att vi hade övervunnit.

Vad som hänt har hänt, men det är nu vårt ansvar att använda grannskapspolitiken för att se till att valen i januari blir fria och rättvisa. Det kommer att bli svårt. Det är svårt att inom ett par månader gå från ett undantagstillstånd där demonstrationer våldsamt trycks tillbaka, där medierna stängs ned med brutal kraft, till en atmosfär med frihet som gör det möjligt att hålla ett fritt, demokratiskt val. Det är svårt att föreställa sig att vi kan gå från en situation där ombudsmannen slås ned på stadens gator av polisen, till en situation där människor fritt kan välja sin president. Men så ser det ut.

Vi i Europaparlamentet måste vara djupt involverade och delta i OSSE:s övervakning av valen med de observatörer som vi måste sända, eftersom det berörda området är ett område där de flesta framsteg mot demokrati står på spel i ett av de mest konfliktdrabbade områdena i vårt grannskap.

  Samuli Pohjamo (ALDE). - (FI) Herr talman! Jag vill också tacka författarna till detta betänkande till deras utmärkta arbete. Jag vill påpeka hur viktiga de lokala och regionala myndigheterna och det civila samhället är för genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken.

När vi vill främja de europeiska värderingarna i grannländerna är kultur- och studentutbyten av avgörande vikt, liksom gemensamt genomförda framgångsrika praktiska projekt. Utskottet för regional utveckling påminns också om de utmärkta erfarenheterna av partnerskapsprincipen inom sammanhållningspolitiken. Dessa borde också användas vid genomförandet av den europeiska grannskapspolitiken.

En verklig känsla av tillnärmning kommer också att nås om hindren för gränstrafiken lindras och rörligheten för studenter, forskare, konstnärer, journalister, företagare och andra underlättas.

  Bogusław Rogalski (UEN). - (PL) Herr talman! När vi talar om den europeiska grannskapspolitiken måste vi först och främst komma ihåg att stödja de regeringar som respekterar de grundläggande friheterna och de mänskliga rättigheterna, och främja dessa rättigheter i länder där de inte respekteras. Detta är av grundläggande vikt för stabiliteten på den europeiska kontinenten.

Listan över de länder som ingår i den europeiska grannskapspolitiken är lång. Jag vill fästa er uppmärksamhet på två länder, Ukraina och Vitryssland, som kan införlivas i den europeiska grannskapspolitiken.

Ukraina måste vara en prioritet för oss, och de nuvarande förhandlingarna med landet borde leda till att ett associeringsavtal ingås och sedan göra det möjligt för landet att bli EU-medlem. En sådan politik borde ge oss en försäkringspolitik mot Rysslands framväxande ambitioner och mot ännu ett försök att göra Ukraina till en lydstat.

Slutligen, Vitryssland. Kommissionens initiativ att bjuda in Vitryssland som observatör till ENP-konferensen tycks förhastat. Vi borde komma ihåg att detta land fortfarande lyder under Lukasjenkos diktatur, och överträder mänskliga rättigheter och etniska minoriteters rättigheter. Det vore bättre om EU gav ett mer effektivt stöd till folket och oppositionen i Vitryssland. En minskad kostnad för viseringar för vitryssar och särskilt för studenter skulle kunna vara en positiv signal i denna riktning och kommissionen borde införa detta snarast.

  Jana Hybášková (PPE-DE). – (EN) Herr talman! För det första vill jag gratulera kommissionen till att ha samarbetat om ett så unikt koncept som den europeiska grannskapspolitiken. Nu har vi äntligen en klar åtskillnad mellan utvidgningsinstrumentet och den europeiska grannskapspolitiken.

EU:s utveckling är mycket fredlig. Hittills har den varit oerhört framgångsrik. Den europeiska grannskapspolitiken representerar ett nödvändigt mått av kreativt tänkande som kommer att trygga fred och stabilitet för våra barn. Tryggad energiförsörjning, invandring och kamp mot terrorismen är centrala frågor. Ju tydligare, exaktare, mer analytiska och mindre politiska vi är, desto bättre rustade är vi att möta dessa hot. Låt mig då utnyttja detta speciella sammanhang och fråga om den rättsliga grunden.

En del handlingsplaner löper snart ut. Jag kan särskilt framhålla handlingsplanen för EU och Israel som löper ut i april 2008. Det tyska ordförandeskapet skapade beredningsgruppen. Dess huvuduppgift är att ta fram tydliga, fungerande åtgärder för framtiden. Under tiden återspeglas ert arbete, fru kommissionsledamot, och vårt arbete, mycket positivt i Israel.

Rådet och kommissionen har fått ett icke-officiellt dokument som handlar om det enkla faktum att Israel vill utöka våra bilaterala förbindelser, att EU och Israel ska träffas årligen, att vi ska ha ett regelbundet samarbete på hög nivå. Min fråga är hur kommissionen kommer att resonera om det israeliska icke-officiella dokumentet och särskilt hur kommissionen kommer att arbeta på en ny handlingsplan. Hur kommer vår nya handlingsplan eller förbättrade handlingsplan att återspegla våra problem – åtgärder mot terrorism, bekämpning av extremism, främlingsfientlighet, tryggad energiförsörjning och naturligtvis frågor om mänskliga rättigheter, liksom internationella frågor, Genèvekonventionerna? Hur kommer allt detta att återspeglas och vad ska vi svara beredningsgruppen och det tyska ordförandeskapet?

  Alexandra Dobolyi (PSE). - (EN) Herr talman! Jag är också mycket bekymrad över krisen i Georgien och måste erkänna att jag är negativt överraskad. Den senaste utvecklingen är mycket olycklig och beklaglig för alla dem som är för en demokratisk utveckling i Georgien. Rapporter från organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch och den georgiske ombudsmannen är mycket oroande.

Med tanke på den nuvarande situationen i landet välkomnar jag att talmannen i Georgiens parlament sa att undantagstillståndet kommer att hävas på fredag och att de georgiska medborgarna förhoppningsvis kommer att kunna återgå till ett normalt liv om två dagar. Den här situationen underminerar enligt min uppfattning regeringens och Mikhail Saakashvilis rykte. Han som kom till makten genom fredliga protester 2003, och räknas som den mest demokratiska ledaren i Kaukasus.

Det faktum att president Saakashvili redan har utlyst presidentval till den 5 januari 2008 är ett positivt steg som redan har bidragit till att minska spänningarna i landet. Men regeringen måste hålla ett demokratiskt och fritt val i enlighet med internationella normer för att visa världen att landet går framåt. Därför måste regeringen garantera att alla kandidaters yttrandefrihet tryggas i valkampanjen. Jag välkomnar den dialog som förs mellan myndigheterna och oppositionen; den är ett tecken på framsteg. Jag förväntar mig också att alla berörda parter ska agera ansvarsfullt under hela valrörelsen och ta konstruktiv del i den utmaning som ett fritt och säkert demokratiskt val är.

  Grażyna Staniszewska (ALDE). - (PL) Herr talman! Det är mycket viktigt att EU:s dörrar förblir öppna för våra östeuropeiska grannar, vid sidan av grannskapspolitiken. Medlemskap kan vara en möjlighet på lång sikt, eftersom det beror på framstegen för reformerna och på förenligheten med Köpenhamnskriterierna, men det har stor symbolisk och politisk betydelse. Jag vet, utifrån exemplet med mitt eget land, att möjligheten till EU-medlemskap i sig har förmågan att mobilisera samhället att slå in på vägen mot ekonomiska reformer och demokratisk förändring.

I dag sänder vi i Europaparlamentet en tydlig och positiv signal till våra partner i öst, och nu inväntar vi deras reaktion, inte bara i form av politiska uttalanden, utan också i form av praktiska och sociala åtgärder, vilket är viktigast. Vi förväntar oss att de ska slå in på vägen mot reform och demokrati, reformera sina rättssystem och göra dem oberoende av politiskt inflytande, bekämpa korruption och skapa en positiv miljö för ekonomisk tillväxt.

Jag är övertygad om att ett demokratiskt och rikt Ukraina, Moldavien och – låt oss hoppas – en dag också Vitryssland vore bra inte bara för invånarna i dessa länder, utan också för hela Europeiska unionen.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). - (PL) Herr talman! Grannskapspolitiken är en av de mekanismer som är inriktad på att stödja inrättandet av ett område omkring EU där samarbete utan konflikter är möjligt, såväl som på att undvika skapandet av en kulturell och ekonomisk skiljelinje vid EU:s gränser. Jag instämmer i de farhågor som framförts av betänkandets författare om att det vore ett misstag att införliva länderna omkring Medelhavet i samma politik. Det vore mycket bättre att skapa ett partnerskap mellan EU och Medelhavet med sina egna mekanismer.

Jag anser att endast länder som gränsar till Europeiska unionen bör införlivas i grannskapspolitiken. Deltagande i denna politik borde vara ett steg för landet i fråga mot att nå EU-medlemskap, men uppenbarligen endast om detta är vad länderna själva och EU vill. I framtiden måste vi fundera över skapandet av en särskild politik för EU och Asien för samarbete med de länder i Asien som vill samarbeta ekonomiskt och politiskt med EU, till exempel länder som Georgien och Armenien. Vi måste dela upp vår verksamhet per region.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Vi är medvetna om att syftet för den europeiska grannskapspolitiken är att skapa en trygg cirkel med säkerhet och stabilitet omkring Europeiska unionen, att utveckla nära förbindelser med grannländerna såväl som att göra det möjligt för dessa länder att genomföra demokratiska reformer som bygger på respekten för de mänskliga rättigheterna, rättssäkerhet och ekonomisk och social utveckling. Min fråga är denna: vilket pris är vi beredda att betala för att nå dessa mål?

Med beaktande av tidigare erfarenheter vill jag påpeka att tillräckliga medel är grundläggande för utvecklingen av den europeiska grannskapspolitiken. Enligt min åsikt är 11 miljarder euro för en sjuårsperiod för 16 länder inte särskilt mycket. En mer effektiv samordning av de finansiella instrumenten och finanspolitiken är ett grundläggande inslag när det gäller att förbättra finansieringen för den europeiska grannskapspolitiken, och den framväxande EU-budgetreformen är ett utmärkt tillfälle att lägga en stabil grund för en mycket mer effektiv utveckling av den europeiska grannskapspolitiken i framtiden. Jag kan inte på något sätt hålla med Tobias Pflüger om att detta bara är ett bortslösande av skattebetalarnas pengar.

Den andra punkt jag vill betona rör förbindelserna mellan EU:s grannstater. Det är avgörande att de upprätthåller goda förbindelser och stöder varandra. De skulle säkerligen kunna lösa merparten av sina problem om de samarbetade. Mot bakgrund av detta borde Europaparlamentet framföra sitt direkta stöd för EURO-NEST – den parlamentariska församlingen för partnerländerna i öst – samt visa sin politiska beslutsamhet och ge finansiellt stöd till genomförandet av projektet. EURO-NEST skulle ge ny drivkraft för ett mer effektivt genomförande av den europeiska grannskapspolitiken och samtidigt avsevärt öka den parlamentariska dimensionen hos denna politik, inom vilken Europaparlamentet skulle kunna utföra sitt ärofulla uppdrag.

  Jamila Madeira (PSE). - (PT) Europeiska unionens roll i världen är nu absolut avgörande om vi ska nå vissa jämvikter som är grundläggande för att kunna nå global fred och rättvisa. Logiken med att förena sig med vissa länder genom i synnerhet bilaterala avtal får därför inte undergräva utvecklingen av en multilateral strategi, vilket en global vision kräver av oss.

Det obestridliga inflytandet av de universella mänskliga rättigheterna och garantin av de grundlägggande friheterna i EU:s förbindelser med världen måste ligga bakom alla dialoger med alla partner i världen, särskilt de med Medelhavsregionen.

På grund av denna regions geografiska närhet till Europa, dess urgamla samhörighet, dess kulturella mångfald och dess ständiga politiska instabilitet, måste EU agera mycket beslutsamt för att garantera dessa grundläggande principer. Jag gratulerar därför föredragandena till den vikt som de fäster vid detta i sitt betänkande om den europeiska grannskapspolitiken.

Det förslag som president Sarkozy lagt fram om Medelhavsunionen är dock fullständigt lösryckt. Även om förslaget är oerhört användbart eftersom det revitaliserar debatten om Medelhavet, föreslås det å ena sidan att det nuvarande partnerskapet ska nedmonteras samtidigt som EU:s grundläggande principer om framför allt de universella mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna å andra sidan förnekas, eftersom de uppfattas som sekundära frågor inom ramen för en fall-till-fall-pragmatism som skulle främja förbindelser i flera hastigheter.

Det är inte vår uppgift att främja den dämpade takt som våra partner tar sin tillflykt till, eller att främja splittring. Vi måste främja utveckling och framsteg, särskilt i fråga om rättigheter, och samtidigt alltid se till att vi använder våra investeringar för att möjliggöra tillväxt och ekonomisk utveckling som en helhet för hela regionen.

Att garantera att frihandelsområdet i regionen ska slutföras 2010 för alla regionens länder är därför ett genomförbart mål, men vi får aldrig överge vår respekt för de humanistiska och demokratiska värderingarna och rättigheterna.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE). - (RO) Jag uppskattar Charles Tannocks betänkande. Vi behöver grannar som uppfyller EU:s normer, oavsett om och när de blir EU-medlemmar.

Därför anser jag att grannskapspolitiken borde bli proaktiv, det vill säga att vi inte bara borde övervaka situationens utveckling, utan också stödja de nämnda länderna i deras ansträngningar att uppfylla de nödvändiga normerna.

Angående situationen i Georgien är president Saakasjvilis beslut att anordna tidiga presidentval, en folkomröstning för att fastställa parlamentsval och att avskaffa undantagstillståndet välgörande.

Alla dessa åtgärder kommer att bidra till återupprättandet av ett demokratiskt klimat som gynnar återupptagandet av debatterna och förhandlingarna om en livskraftig lösning av den känsliga situationen i Georgien.

Jag stöder idén med att återinrätta mekanismerna med rättssäkerheten, yttrande- och mediefriheten. Jag uppmanar alla de politiska krafterna i Georgien att samarbeta för att utarbeta en lagstiftning som reglerar den audiovisuella sektorn, vilket skulle förhindra situationer som den aktuella.

Det nu styrande partiet är ett parti som från och med 2003 har initierat och stöttat ett sammanhängande system med reformer på centrala områden som i sin tur har skapat en synlig ekonomisk utveckling som har drivit Georgien mot en funktionell marknadsekonomi och en verklig demokrati.

Under samma regering har inrättandet av mekanismer för att mer effektivt genomföra åtgärdsplanen i praktiken med Europeiska unionen stöttats och utvecklingen mot en europeisk riktning har stärkts.

Samtidigt har Georgien blivit en strategisk partner i grannskapspolitiken, vilket är oumbärligt för att lösa de frusna konflikterna i regionen, en god medlare, en viktig partner inom det regionala samarbetet och en strategisk allierad för energisamarbetsprojekt och transport.

Oppositionens krav och inställning borde beaktas, men utvärderas inom ramen för hela den politiska och ekonomiska situationen, både internt och i regionen. Jag anser att vi noga borde följa vad som sker i konfliktområdena i Georgien, såväl som den ryska federationens inställning, särskilt inom ramen för den nära förestående tidsfristen för beslutet om Kosovos status.

  Kader Arif (PSE) . – (FR) Herr talman! Jag vill särskilt tala om Medelhavsregionen som är mycket viktig för Europa i utrikespolitiska termer, vilket föredragandena har påmint oss om, och det tackar jag dem för. Det är mitt stöd för ett avsevärt europeiskt åtagande i fråga om Medelhavsregionen som får mig att varna för riskerna med att försvaga Europas Medelhavspolitik inom dess övergripande grannskapspolitik.

Vi vill inte att en rivalitet ska utvecklas mellan de östeuropeiska länderna och våra grannar i söder. Den europeiska grannskapspolitiken borde utgöra ett bilateralt komplement till den multilaterala Barcelonaprocessen som, vilket jag vill påminna er om, har varit referensramen för utarbetandet av förbindelserna i Medelhavsregionen sedan 1995. Med tanke på detta borde varken den europeiska grannskapspolitiken eller något annat projekt för Medelhavsländerna tillåtas att fördunkla eller ersätta Barcelonamålen, som bygger på de tre pelarna med partnerskap inom den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen, vilket är det enda sättet att främja en effektiv regional integration.

Jag måste därför betona två punkter. Till att börja med måste vi upprätthålla en jämvikt när vi fördelar finansieringen mellan Östeuropa och Medelhavsländerna. Vår förmåga att bevara en stark och ambitiös europeisk politik för Medelhavsregionen beror på om vi lyckas skapa en bra sådan jämvikt. För det andra och när det gäller det planerade frihandelsområdet för EU och Medelhavsområdet – vilket mitt betänkande i kammaren tidigare i år handlade om – vill jag betona vikten av en samordnad och gradvis strategi, som gör det möjligt för de berörda länderna att hantera takten och intensiteten för ett öppet handelssystem, samtidigt som deras egna särdrag och särskilt bräckligheten hos vissa sektorer inom deras ekonomi beaktas. Handel i utvecklingens intresse måste förbli vårt mål.

Sammanfattningsvis vill jag att dessa aspekter ska behandlas i betänkandet, eftersom de är nödvändiga för att utarbeta en tydlig Medelhavspolitik som bygger på en strategisk långsiktig vision för utveckling och stabilisering i denna region.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Låt mig gratulera föredragandena till deras noggranna undersökning av ämnet. Jag måste dock påpeka att om ett av våra grundläggande mål är att skapa ett område med fred, måste vi uppmärksamma den politiska framtiden för de berörda länderna.

Låt mig citera Egypten som ett exempel. Vet någon av oss vad som kommer att ske efter Mubarak? Jag är inte rädd. Inser vi inte att förr eller senare kommer Egypten att tas över av det muslimska brödraskapet, som är en stor islamisk extremistorganisation? Vi måste därför förstå att allt vårt planerande i området kommer att undergrävas av en sådan situation.

Jag vill inte ännu en gång upprepa det förslag som jag lade fram förra året i den tidigare debatten om betänkandet här i kammaren. Jag föreslog att ett samvälde skulle inrättas mellan dessa länder för att stärka förbindelserna i det politiska grannskapet.

Låt mig avsluta med att påpeka att det europeiska politiska grannskapet främjades genom anslutningen av de tio medlemsländerna, som syftade till att mildra skapandet av nya skiljelinjer med grannländerna. Därför måste det europeiska politiska grannskapet förbli enat, geografiskt sammanhållet och balanserat mellan de östra och södra delarna.

Dessutom är mångfaldsprincipen som alltid av avgörande vikt, eftersom länderna inom det europeiska politiska grannskapet uppvisar politiska, ekonomiska och också kulturella skillnader, men denna princip får inte användas för att bredda klyftorna mellan dessa länder.

  Evgeni Kirilov (PSE). - (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Ferrero-Waldner hade rätt från början i att den europeiska grannskapspolitiken bör stimulera till demokratiska reformer. Den georgiska regeringen måste till fullo återställa den normala demokratiska processen i landet och strikt följa rättsstatsprincipen i allt sitt agerande. I synnerhet bör vi uttrycka vår oro över de allvarliga brotten mot rätten att yttra sig fritt och få tillgång till information. Det som nu behövs är att den politiska dialogen återupptas och att man finner en kompromiss för folkets och landets demokratis skull.

Jag är särskilt oroad över det våld som polismakten utövar mot fredliga demonstranter. De senaste dagarnas händelser visar att regeringen inte har klarat att ta emot kritik. Förevändningen om en påstådd statskupp, med antydningar om visst ryskt inflytande, är minst sagt mycket kontroversiell. Dessutom står det klart att en framgångsrik utmanare från oppositionen, som för närvarande inte syns till på den politiska scenen, med största sannolikhet inte kommer att vara någon ryssvän.

Vi välkomnar president Saakashvilis beslut att utlysa ett förtida presidentval. Dagens nyhet att undantagstillståndet kommer att hävas är också ett positivt tecken. Från och med nu förväntar vi oss att alla nödvändiga villkor för ett fritt och rättvist val kommer att uppfyllas. Ett av dessa är yttrandefrihet, och det innebär att alla medier som har tvingats stänga den senaste tiden, som Imedi TV och Kafkasya TV, bör återuppta sin normala verksamhet. På den punkten måste vi vara mycket tydliga.

Jag tror att president Saakashvili kommer att vara djärv nog att vända de negativa trender som har uppstått de senaste veckorna. Sedan han valdes har han påbörjat en bra reformpolitik i Georgien, och den måste stödjas. Jag är också fast övertygad om att den demokratiska utvecklingen i landet bör bevakas noga och stödjas av Europaparlamentet.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! På grund av tiden kommer jag att fatta mig myckert kort, även om det är till min fördel eftersom jag kommer att närvara vid frågestunden. Detta har varit en lång och intensiv debatt, som jag tycker har omfattat alla väsentliga aspekter av grannskapspolitiken.

Jag anser också att en bred enighet har nåtts i fråga om grundläggande frågor som exempelvis nödvändigheten att grannskapspolitiken är en allsidig och omfattande politik som är inriktad på de norra regionerna men också på de östra och södra regionerna. Grannskapspolitiken måste också beakta de särskilda särdragen hos de länder som den rör. Vi måste naturligtvis beakta våra partners särdrag och behov, precis som vi också måste använda de nödvändiga instrumenten i enlighet med dessa behov och särskilda egenskaper. Den europeiska grannskapspolitiken har ett enda mål som är giltigt för alla partner, vilket är att inrätta ett partnerskap som leder dem mot ekonomiska och sociala framsteg och mot en stärkt rättssäkerhet och starkare demokratier.

Jag vill dock säga att här i parlamentet och i andra forum hör jag ibland reflektionen eller till och med förslaget och rådet att vi om möjligt borde öka resurserna och möjligen utöka instrumenten. Det är generösa idéer som jag förstår, men vi måste också vara medvetna om att det ofta inte fungerar att utöka instrumenten eller att öka finansieringen, dvs. resurserna, helt enkelt för att våra partnerländers absorptionsförmåga är begränsad. Vi vill naturligtvis också se en ökning av resurserna, men sanningen är liksom jag sagt att våra partners absorptionsförmåga mycket ofta är begränsad, så att ge dem större finansiella resurser kommer inte att göra programmen mer effektiva eller resultaten snabbare eller synligare.

Jag anser att kommissionen har gjort ett riktigt urval av områden inom vilka partnerskap bör inrättas med de länder som är associerade med oss. Kommissionen agerar på ett stort antal områden, däribland administrativt kapacitetsbyggande, förstärkning av rättssystemet och tillhandahållande av stöd till det civila samhällets organisationer och till utbildning och yrkesutbildning – ja, en lång rad områden omfattas av grannskapspolitiken. Liksom jag sagt är det enda och viktigaste målet för dessa partner att få uppleva en utveckling som också ligger i EU:s intresse.

Rådet kommer naturligtvis att fortsätta att noga övervaka de förslag som kommissionen lägger fram för godkännande i samband med den europeiska grannskapspolitiken, och är naturligtvis också beredd att diskutera och debattera idéer, uppslag och förslag med parlamentet.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag ska också försöka fatta mig så kort som möjligt. Jag ska bara säga att jag anser att det har varit en mycket givande debatt och vill tacka de båda föredragandena. Det framgick verkligen att ett stort antal ledamöter ville i yttra sig i denna mycket viktiga diskussion.

Jag ska bara påpeka några saker som svar på en del frågor. För det första stämmer det att Mauretanien nu är ett partnerland i Europa-Medelhavsprocessen, men det är inte ett land som omfattas av grannskapspolitiken. Jag vill bara göra det förtydligandet. Anslagen till Mauretanien ligger fortfarande under AVS-rubriken.

I fråga om den andra punkt som jag vill ta upp vill jag vara mycket tydlig. Det har framförts kritik från en del ledamöter om att mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen inte är våra huvudmål. Det stämmer inte. Om ni tittar på någon av handlingsplanerna så är ett av de viktigaste inslagen alltid en grund för att utveckla mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen så mycket som möjligt. Men det tar naturligtvis tid och vi arbetar särskilt med de här länderna i frågan om domarkåren och rättsväsendet, vilket självfallet är en grund för att förbättra situationen i länderna i fråga.

Sedan sa en av ledamöterna från gruppen Självständighet/Demokrati att han inte ville ha mer invandring. Till honom vill jag säga att underlättade viseringsförfaranden alltid går hand i hand med återtagandeavtal, så vi försöker bekämpa olaglig invandring, men vi vill också försöka underlätta kontakten människor emellan och ibland göra en del insatser för laglig invandring, som också behövs i många av våra länder på grund av den åldrande befolkningen.

När det för det fjärde gäller låsta konflikter kan förstås inte grannskapspolitiken ensam lösa alla låsta konflikter. I det syftet har vi också särskilda representanter, som rådets generalsekreterare Javier Solana. Men via grannskapspolitiken försöker vi skapa den bästa miljön för att främja detta. Och det är mycket viktigt: i Israel och Palestina, när vi talar om Maghreb och när vi talar om länderna i Östeuropa.

Jag fick en annan fråga om Israels särskilda status. Jag kan berätta för er, som jag gjorde för utrikesminister Tzipi Livni när vi träffade henne i Lissabon, att vi har en särskild beredningsgrupp. Denna beredningsgrupp arbetar. De idéer som har lagts fram är mycket ambitiösa, särskilt från Israels sida. Men vi måste se till att de passar in i grannskapspolitikens övergripande sammanhängande ram. Inom denna ram kan vi emellertid göra mycket och det är detta som vi funderar på och diskuterar för närvarande. Jag föreställer mig att vi nästa år, vid nästa associeringsråd, kan lägga fram förslag i detta avseende. Så vi har inte glömt bort det, vi arbetar med det.

En sista kommentar om Georgien: många kolleger som talade om Georgien, däribland min vän Lydie Polfer, sa att situationen är mycket komplicerad. Vi vet alla att det å ena sidan finns stora spänningar mellan oppositionen och regeringen, men å andra sidan kan det också finnas andra tendenser där. Därför tycker jag att det är mycket viktigt att president Saakashvili har utlyst presidentval. Han har sagt att han ska rådfråga befolkningen om datum för parlamentsval. Och jag hoppas verkligen att de reformer som vi så har försökt främja kommer att fortsätta i framtiden, annars kommer förtroendet för den georgiska regeringen att skadas väldigt mycket om den nuvarande krisen inte kan lösas på demokratisk väg. Men självfallet kommer vi att försöka göra allt för att stödja Georgien.

Min sista punkt gäller finansiering. Många har sagt att vi behöver större anslag. Men ni bör veta att Europeiska investeringsfonden eller de investeringsanslag som alltid nämns är en möjlighet att ge större anslag till de länder som behöver dem för infrastrukturprojekt, energi, transporter och så vidare. Därför har vi sagt att det vi har kanske inte räcker. Så, låt oss få mer.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Jag vill påminna er om att betänkandet av Raimon Obiols i Germà och Charles Tannock kommer att läggas fram för omröstning i morgon bitti, och att de texter som lagts fram för att avsluta debatten om rådets och kommissionens uttalanden kommer att läggas fram för omröstning i Bryssel den 29 november 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Marianne Mikko (PSE), skriftlig. – (EN) Som ordförande för Moldaviendelegationen vill jag tacka Charles Tannock för att han påpekade att Moldavien till fullo uppfyller kriterierna i artikel 49 i Maastrichtfördraget för att kunna komma ifråga för medlemskap. Jag tackar också hans medföredragande Raimon Obiols i Germà för detta balanserade och grundliga betänkande.

Moldavien hör inte till Europas grannskap utan ligger geografiskt sett i Europa och bör ha rätt att gå med i EU när de tre Köpenhamnskriterierna väl är uppfyllda.

Även om handlingsplanen EU-Moldavien långt ifrån är färdig måste vi fråga oss vad nästa steg är. Det behövs fler incitament för att motivera våra partner i Europa att genomföra smärtsamma reformer.

För att vi ska nå målen med den europeiska grannskapspolitiken måste den få betydligt generösare finansiella och andra resurser. Det behövs fullskaliga ESFP-insatser om vi ska ha en realistisk chans att lösa de låsta konflikterna i Transnistrien och Kaukasus. För närvarande finns det inga resurser för att bekosta dessa insatser.

Slutligen är det svårt att föreställa sig en politik som skulle passa både länderna i det geografiska Europa och de icke-europeiska Medelhavsländerna. Det är uppenbart att den europeiska grannskapspolitikens räckvidd måste förändras i framtiden. Särskilt dess östra komponent behöver definieras bättre.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Jag gratulerar föredragandena till deras utmärkta arbete. Den resolution som vi antar kommer att befästa parlamentets vision på detta område för grannskapspolitiken, och utveckla de linjer som vi fastställde i januari 2006.

Av just det skälet är det viktigt att anta ändringsförslagen 1 och 2, som jag tackar Charles Tannock för att han lagt fram. Dessa ändringsförslag bekräftar de punkter som vi redan har godkänt och det får vi nu inte glömma, om våra grannförbindelser vid den sydatlantiska gränsen. Det är viktigt att återigen erinra sig den särskilda situationen för de östater som är grannar med våra yttersta randområden – Kanarieöarna, Madeira och Azorerna – med vilka vi har historiska band och särskilt nära förbindelser. Vi måste därför också upprepa vår begäran om att kommissionen ska föreslå och utarbeta en särskild politik för att utvidga den europeiska grannskapspolitiken till att i så hög grad som möjligt omfatta våra ögrannar i Atlanten, nära den europeiska kontinenten, eftersom de inte bara betonar vår geografiska närhet utan också vår kulturella och historiska samhörighet och det gemensamma intresset av ömsesidig säkerhet.

På samma sätt vill jag också ta detta tillfälle i akt att hylla det aktuella meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om de framtida förbindelserna mellan EU och Republiken Kap Verde.

11. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B6-0382/2007).

Följande frågor har lagts fram.

Fråga nr 1 från Manuel Medina Ortega (H-0777/07)

Angående: ”Svängdörrar” i invandringspolitiken

Vissa politiker och experter har föreslagit att ett avtal kan ingås mellan medlemsstaterna så att det blir möjligt att kombinera en kontroll av unionens yttre gränser med en ny invandringspolitik med ”svängdörrar” så att de invandrare som kommit till unionen på laglig väg kan återvända till sina ursprungsländer utan att behöva vara rädda för att stå inför stängda dörrar då de vill återvända till unionen stängs.

Anser rådet att denna väg är framkomlig och vore det möjligt att skapa en sådan politik med de enklare medlen av interinstitutionellt samarbete eller är det nödvändigt att skapa nya institutionella mekanismer i detta syfte?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Liksom den ärade ledamoten vet lade kommissionen i maj 2007 fram ett meddelande till Europaparlamentet, rådet och Regionkommittén om cirkulär migration och partnerskap för rörlighet mellan Europeiska unionen och tredjeländer. I sitt meddelande betraktar kommissionen cirkulär migration som ett användbart instrument som kan utvecklas på gemenskapsnivå för att garantera en mer effektiv hantering av migrationsflöden. I slutsatserna från juni 2007 om att utvidga och stärka den globala strategin för migration betonade rådet i sin tur att lagliga migrationsmöjligheter, däribland en välreglerad cirkulär migration, eventuellt kunde gagna alla berörda parter.

Rådet anser att alla välreglerade möjligheter till cirkulär migration därför borde undersökas i nära samarbete med alla berörda parter, i syfte att anta rådets slutsatser senast i slutet av 2007. Behovet av att undersöka dessa möjligheter till cirkulär migration, utifrån kommissionens meddelande av den 16 maj 2007, upprepades också i slutsatserna från Europeiska rådets möte i juni 2007. Rådet undersöker för närvarande frågan om antagandet av särskilda instrument och åtgärder för att underlätta cirkulär migration, och frågan om hur sådana åtgärder ska tillämpas.

Kommissionen har ännu inte föreslagit några särskilda åtgärder.

  Manuel Medina Ortega (PSE). - (ES) Herr talman! Jag anser att det portugisiska ordförandeskapet ägnar en hel del uppmärksamhet åt denna fråga, och jag anser att svaret var korrekt.

Jag är medveten om att det portugisiska ordförandeskapet närmar sig sitt slut, eftersom detta halvår är relativt kort, men jag vet inte om ni anser att det är möjligt att utarbeta ett särskilt förslag före den 31 december, eller om ni kommer att uppmuntra kommissionen att lägga fram mer specifika förslag, särskilt med tanke på de institutionella aspekterna, om de mekanismer som vi har i dag är tillräckliga eller om det vore lämpligt att inrätta en institution av något slag för att underlätta cirkulär migration av detta slag.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Herr talman! Jag vill tacka den ärade ledamoten för hans vänliga ord. Ordförandeskapen är faktiskt alltid lite kortare under andra halvåret på grund av sommaruppehållet, men om det är bra eller dåligt är jag inte säker på. Vi vill faktiskt göra ytterligare avsevärda framsteg i den här frågan vid slutet av året, men vi är naturligtvis också i viss mån beroende av de initiativ som kommissionen vill lägga fram för att vi ska kunna göra framsteg. Det är vår intention och vår önskan. Just nu kan jag dock inte garantera detta, men om det är möjligt och om vi får tillfälle utnyttjar vi det naturligtvis.

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). - (ES) Herr talman! Jag delar rådsordförandens åsikt om svängdörrar i invandringspolitiken och de nya idéerna om blåkort för att locka till sig högkvalificerade invandrare.

Jag vill dock fråga rådets ordförandeskap om det är övertygat om att det kommer att kunna tygla det enorma tillflödet med invandrare till Europeiska unionen varje år, mot bakgrund av det faktum att det finns länder i världen vars utvecklingsnivå är så begränsad och så låg.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). - (PT) Den fråga jag vill ställa om cirkulär invandring är om det inte borde finnas en särskild mekanism för sådan invandring, särskilt när det gäller att ge utbildning i de berörda länderna. Jag tänker på doktorer och sköterskor från Malawi i Storbritannien till exempel.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Denna fråga om cirkulär invandring har diskuterats eller diskuteras och togs snabbt upp av kommissionen vid en mer omfattande debatt om frågan om invandringen i Europa, särskilt olaglig och laglig invandring, och var en av de mekanismer som det hänvisades till i denna debatt om invandringsrelaterade frågor. Kommissionen har funderat över saken och har uppmanat rådet att göra detsamma och att diskutera frågan. Enligt min åsikt kommer inte enbart mekanismer för cirkulär invandring att lösa alla frågor på detta området och i denna debatt. Det är en åtgärd som skulle kunna vara ett förslag och som skulle kunna vara ett sätt att lätta på vår börda och lösa frågorna med invandring, och i detta fall också frågorna om laglig invandring, men det kommer förvisso inte att lösa alla berörda problem. Det kommer naturligtvis att kräva fler politiska åtgärder, vilket ni vet att rådet faktiskt diskuterar på förslag från kommissionen.

Ni känner naturligtvis också till att det portugisiska ordförandeskapet i sitt program prioriterar alla frågor om invandring, såväl laglig som olaglig. Vid nästa månads rådsmöte i december, vilket markerar slutet för vårt ordförandeskap, skulle vi vilja kunna lägga fram en rad slutsatser om den allmänna frågan om laglig invandring och om att bekämpa olaglig invandring, vilket är ett tecken på verkliga framsteg på dessa båda områden.

Vad gäller de konkreta tekniska frågor som ställts till särskilda grupper, har den reflektion som rådet är och måste vara engagerad i ännu inte slutförts, och jag är säker på att den ärade ledamoten kommer att förstå att jag för närvarande inte kan tala om vilket resultatet av denna reflektion är, särskilt i mycket särskilda och specifika frågor.

  Talmannen. −

Fråga nr 2 från Claude Moraes (H-0779/07)

Angående: Ansvarsfördelning på asyl- och invandringsområdet

Vilka framsteg har gjorts i frågan om ansvarsfördelning inom ramen för programmet Solidaritet och hantering av migrationsströmmar 2007–2013?

Vilka praktiska åtgärder har medlemsstaterna vidtagit för att säkra en rättvis inbördes fördelning av ansvaret för asyl och invandring?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) I maj 2007 antog Europaparlamentet och rådet tre beslut: beslutet om att inrätta Europeiska flyktingfonden 2008-2013, beslutet om att inrätta Fonden för yttre gränser 2007-2013, och beslutet om att inrätta Europeiska återvändandefonden 2008-2013. I juni 2007 antog rådet också beslutet om att inrätta Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare 2007-2013. Dessa fyra beslut utgör en ingående del i det allmänna programmet ”Solidaritet och hantering av migrationsströmmar”.

I enlighet med de mål som fastställts av Europeiska rådet är syftet med detta program en rättvis fördelning av ansvaret bland medlemsstaterna i fråga om den finansiella bördan i och med införandet av den integrerade hanteringen av EU:s yttre gränser och genomförandet av den gemensamma asyl- och invandringspolitiken.

Europeiska flyktingfonden är förenlig med målen i artikel 63.2 b) i EG-fördraget om antagande av åtgärder för främjande av en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot flyktingar och fördrivna personer och bära följderna av detta.

Rådet eftersträvar också solidaritet med andra medel. I rådets slutsatser av den 18 september 2007 om att stärka EU:s södra sjögränser, till exempel, uppmuntrade rådet medlemsstaterna att ge bilateralt stöd till medlemsstater som står inför särskilda påfrestningar, och konstaterade att detta stöd kan ges inom ramen för återvändandeförfaranden, mottagningsförhållanden, ärendehanteringsexperter eller genom att frivilligt åta sig ansvaret för asylsökande, flyktingar, personer som beviljats subsidiärt skydd eller ensamresande barn.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Det var ett heltäckande uttalande om den teoretiska ståndpunkten i fråga om att dela bördorna. Vi vet vilka instrumenten är, men jag måste fråga er rakt ut: när det gäller Malta, Lampedusa och Kanarieöarna, hur ser tillämpningen då ut? Anser ni att rådets ledamöter, också de från Västeuropa, under det senaste halvåret har tagit sitt åtagande att dela bördorna på allvar när det gäller de platserna, som befinner sig i ett nödläge? En del av våra kolleger här vet det och ser det varje dag.

Det är ingen som säger att Portugal på något sätt är likgiltigt i den här frågan, men hur skulle det vara om rådet aktivt hade delat bördorna? Görs det? Var snäll och svara uppriktigt.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Jag är mycket glad över att få svara den ärade ledamoten, och jag talar naturligtvis för det portugisiska ordförandeskapet i enlighet med dess åsikter i denna fråga. Den ärade ledamoten vet att migration och migrationsflöden, särskilt olagliga migrationsflöden, i synnerhet från regionerna söder om Europa, utgör ett nytt problem som vi inte var drabbade av för bara ett par år sedan.

Vi måste därför naturligtvis reagera på detta nya och okända fenomen och vidta lämpliga åtgärder. Men liksom alltid är fallet utarbetas dessa åtgärder, denna reaktion och de instrument som det hänvisats till gradvis, precis som vår medvetenhet om vikten av och allvaret med detta problem. Jag måste säga i detta hänseende att nyckelordet i denna fråga för det portugisiska ordförandeskapet och för Portugal som medlemsstat är solidaritet. Precis som vi alla förstår att när andra frågor drabbar en eller två medlemsstater så måste de betraktas som ett problem för alla, så är det lämpliga ordet när det gäller olaglig invandring också solidaritet, eftersom vi är medvetna om att dessa fenomen ofta drabbar i synnerhet enskilda stater.

Det är sant att vi tämligen ofta inte gör annat än pratar, och det är sant att vi måste och borde göra mer än att bara prata. Den nuvarande medvetenheten om att den aktuella frågan är ett globalt problem som drabbar alla och att det är allas ansvar är dock ett första steg. Vi är naturligtvis övertygade om att vi gradvis och realistiskt, men också med den nödvändiga ihärdigheten, kan fortsätta att hänvisa till ”solidaritet” samtidigt som vi omvandlar det till konkreta åtgärder och insatser. Det är ordförandeskapets roll, och det är vad Portugal måste göra som medlemsstat. Ni förstår också att det inte är upp till en enda medlemsstat eller ett enda ordförandeskap att påverka alla händelser och alla åtgärder, vilket man kanske skulle vilja. Men jag kan försäkra er om att det finns en ökad och allt starkare medvetenhet om att vi måste dela detta ansvar och genomföra denna solidaritet.

  Simon Busuttil (PPE-DE). – (MT) Jag är med all vederbörlig respekt, herr tjänstgörande rådsordförande, inte övertygad av ert svar, för samtidigt som ministerrådet funderar över saken drunknar människor i Medelhavet och det finns Medelhavsländer som inte kan hantera denna kritiska situation, och därför är jag inte övertygad. Jag vill be er om något särskilt: Malta lade fram ett förslag i rådet om att fördela bördan, om ansvarsfördelning. Malta bad att alla invandrare som räddas ur havet utanför EU-vattnen – i till exempel Libyens vatten – skulle fördelas på alla EU-länder. Jag skulle vilja veta vad rådet svarade på det.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Jag är väl medveten om denna situation och jag är väl medveten om den fråga som Maltas regering har tagit upp i detta hänseende, och er fråga täcks av det svar som jag redan gett en kollega i kammaren: ordförandeskapet, liksom Portugal som medlemsstat, är medvetna om att Portugal också är ett sydligt land, och vi kommer därför också att göra allt vi kan för att se till att ordet ”solidaritet” faktiskt omvandlas till praktiska åtgärder samtidigt som vi kommer ihåg de befintliga svårigheterna och problemen, även om detta fall liksom många andra också kräver ihärdighet och uthållighet.

  Talmannen. −

Fråga nr 3 Från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0781/07)

Angående: Åtgärder för att trygga levnadsvillkoren för olagligt invandrade kvinnor och barn

Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att garantera värdiga förhållanden under den tillfälliga vistelsen för illegala invandrare, i synnerhet kvinnor och barn, och för att medlemsstaterna på ett enhetligt sätt ska fullgöra sina internationella åtaganden?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Herr talman! Jag vet inte om detta är möjligt eller om det är förenligt med reglerna, men när frågan presenteras vill jag veta exakt vem av de ärade ledamöterna som är författare, eftersom mitt svar uppenbarligen i första hand kommer att vara riktat till dem.

Liksom jag är säker på att ni vet omfattar Europaparlamentets och rådets förslag till direktiv om gemensamma normer och förfaranden i medlemsstaterna för att återsända tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna specifika regler för behandlingen av sådana personer. I artikel 13 i förslaget till direktiv föreskrivs garantier om vistelsevillkoren i väntan på återvändande för alla personer som omfattas av direktivet. I artikel 15, där villkoren för tillfälligt frihetsberövande fastställs, fastställs hur tredjelandsmedborgare i väntan på återvändande ska behandlas. I artikel 15.3 anges att särskild uppmärksamhet ska ägnas åt situationen för sårbara personer, och det finns särskilda bestämmelser för underåriga. Som ni också vet undersöker Europaparlamentet och rådet för närvarande detta förslag till direktiv.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Tack, herr talman! Låt mig upprepa Claude Moraes kommentarer: ni besvarar teoretiskt sett era frågor mycket väl och detaljerat. Men vilket är medlemsstaternas ansvar när vi ännu inte har fått era analyser? Finns det några internationella fördrag och tillämpas de likadant för alla medlemsstater, eller bidrar vissa medlemsstater av särskilda skäl mer eller mindre? Vilket ansvar har de anslutningsländer som tjänar som transitväg för olagliga invandrare, främst kvinnor och barn? Vid gårdagens sammanträde nämnde jag för kommissionsledamoten att till och med en 14 år gammal olaglig transportör av olagliga invandrare hade arresterats.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Jag har just sagt att ett förslag till direktiv för närvarande diskuteras i rådet och Europaparlamentet i vilket denna fråga behandlas. Eftersom förslaget till direktiv ännu inte har antagits kan jag inte säga exakt vilka åtgärder som kommer att föreslås i direktivet för att försvara och skydda de svagaste personer som behöver det största skyddet. Vi får se. Detta förslag till direktiv tar nu upp denna fråga för att skydda de svagaste.

Jag kan också tydligt tala om för er att när vi, det portugisiska ordförandeskapet, tar upp frågan om olaglig invandring, säger vi alltid att kampen mot denna invandring bygger på två grundläggande principer: solidaritet och respekt för människor och för den humanitära tragedi som ligger bakom fenomenet. Vi borde inte behandla personer som objekt, och varken ordförandeskapet eller Portugal accepterar eller har någonsin accepterat att den humanitära dimensionen inte beaktas eller betraktas som sekundär i dessa situationer. Det är vår principiella ståndpunkt som ordförandeskap, det är vår ståndpunkt som EU-medlemsstat och det är en ståndpunkt som vi inte kommer att överge under några omständigheter.

  Talmannen. −

Fråga nr 4 från Georgios Papastamkos (H-0784/07)

Angående: Europeiska säkerhetsstrategin

Vilka resultat har genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin gett så här långt? Mer konkret, vilka är resultaten av att säkerhetszonen utvidgats till EU:s grannskap? Är rådet tillfreds med strategin för ”fred genom regional integration” och ”regional integration genom fred” i EU:s geopolitiska omgivning?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Herr talman! Ärade ledamot! Under de fyra år som gått sedan den europeiska säkerhetsstrategin antogs i december 2003, har Europeiska unionens utrikes- och säkerhetspolitik utvecklats dynamiskt.

Vi har med framgång reagerat på de hot som konstaterats inom ramen för den europeiska strategin, genom att följa den centrala linje som vår strategi byggde på. Vi har tvingats vara mer aktiva, mer sammanhållna och också mer kompetenta. De nya hoten med terrorism, spridningen av massförstörelsevapen, regionala konflikter, statens degenerering och organiserad brottslighet har bemötts med många konkreta åtgärder som återspeglar den rad instrument som EU för närvarande förfogar över. Dessa omfattar diplomatiska åtgärder, civila och militära uppdrag och handel och utvecklingsverksamhet.

Vi har förespråkat en verklig multilateralism, genom att stödja och öka vårt samarbete med FN i fråga om krishantering, kriget mot terrorismen och icke-spridning. Vår verksamhet i fråga om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken är vårt synligaste bidrag till global fred och säkerhet och visar på vår vilja att ta på oss ett globalt ansvar. Sedan 2003 har vi initierat 16 krishanteringsoperationer, fyra militära och 12 civila, i olika delar av världen. Dessa operationer inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken omfattar tre kontinenter och allt från rent militära operationer, däribland en reform av säkerhetssektorn och institutionell utveckling, till polisuppdrag för att garantera rättssäkerheten. Från Aceh till Ramallah, från Kinshasa till Sarajevo, inför EU de katalysatorer som är centrala för att skapa fred och stabilitet.

Trycket på unionen ökar dock. Vi har just beslutat att i princip leda ett militärt uppdrag till Tchad och Centralafrikanska republiken för att hjälpa till att få ett slut på de regionala konsekvenserna av Darfurkrisen. Vi är också beredda att leda ett polisuppdrag för att garantera rättssäkerheten i Kosovo. Från Västra Balkan och Östeuropa till Medelhavet har vi arbetat aktivt för fred och stabilitet i vårt grannskap genom att använda alla tillgängliga medel. Jag tror att det arbete som utförs av den höga representanten Javier Solana, EU:s utvidgningspolitik, Barcelonaprocessen, den europeiska grannskapspolitiken som just debatterats här, EU:s särskilda representanter i Bosnien-Herzegovina, före detta jugoslaviska republiken Makedonien, Moldavien och Sydkaukasus och fredsprocessen i Mellanöstern, såväl som EU:s roll som medlem i kvartetten för Mellanöstern och trojkan för Kosovo, samt de övriga EFSP-uppdrag som jag nämnt här återspeglar vår beslutsamhet att skapa fred i vårt grannskap.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (PL) Tack för ert svar, herr talman! Jag anser verkligen att den europeiska säkerhetsstrategin visar sig mer framgångsrik i uppdrag utanför den europeiska kontinenten än när det gäller att möta utmaningarna inom EU. Jag anser att situationer som den i Kosovo, hanteringen av en framväxande kris, villkorspolitiken i Fyrom, som är ett kandidatland vars politiska system är allvarligt problematiskt, och rysslandsfobin hos våra kolleger från länderna i före detta Östeuropa, oavsett om den är berättigad eller inte – allt detta utmanar oss att utforma en mer sammanhängande och effektiv europeisk säkerhetsstrategi.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Vi har precis haft en diskussion här vid parlamentssammanträdet om den europeiska grannskapspolitiken, som är avsett för just våra partner på denna kontinent. Jag förmodar att en allmän slutsats, trots de eventuella problem som finns och de förbättringar som kan göras, var att denna europeiska grannskapspolitik som ingår i vår strategi har fungerat bra och har gjort att många av våra partner- och grannländer kan åtnjuta stabilitet, ekonomiska framsteg och en ekonomisk och social utveckling.

Av välkända historiska orsaker upplever nu många av våra partner vad som kan kallas faser av övergång, demokratiskt befästande och befästande av rättssäkerheten, och liksom så ofta är fallet är dessa processer inte undantagna från svårigheter, kaos eller problem. Detta stämmer kanske för vissa av dessa länder. Vi talade nyligen om Georgien, och jag nämnde då att jag var ordförande för associeringsrådet med Georgien för ungefär tre veckor sedan och fick tillfälle att informera våra georgiska kolleger om att vi på ekonomiområdet var glada över att kunna konstatera att avsevärda framsteg hade gjorts i fråga om den ekonomiska utvecklingen, trots landets problem med Ryssland. Vi måste därför vara redo för de avsevärda framsteg som vi förväntar oss och vill ha, men av välkända skäl måste vi också ibland förvänta oss steg bakåt som vi uppriktigt hoppas kommer att vara endast tillfälliga, och vi hoppas att staterna och länderna snabbt kommer att återgå till att göra framsteg och till att stärka rättssäkerheten.

Jag måste därför uppriktigt tala om för den ärade ledamoten att även om vi EU-medborgare ibland tenderar att vara mycket blygsamma när det gäller vår förmåga att skapa resultat och angående själva resultaten, måste vi vara lite snällare mot oss själva som man brukar säga. Jag anser att vi har lyckats med något trots svårigheterna.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Mot bakgrund av det som står i unionens fördrag och innehållet i reformfördraget när det gäller säkerhet och försvar, och med tanke på det som Frankrikes president sa här i går och att Frankrike kommer att ta över ordförandeskapet nästa år, undrar jag om rådet kan berätta för kammaren om det förutser att vi får en gemensam försvarspolitik i Europeiska unionen under det här parlamentets livstid, eller under nästa mandatperiod, och när det tror att den kommer att bli verklighet?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Som den ärade ledamoten känner till kommenterar rådet inte anföranden från stats- och regeringscheferna för EU:s medlemsstater. Jag har dock naturligtvis noterat president Sarkozys åsikt, som är åsikten hos statschefen för en mycket viktig EU-medlemsstat. Om vi ska gå i den riktningen eller inte, mot ett Europa med ett ökat försvar, kommer det att vara rådet som kommer att få besluta, och som ni förstår kan jag inte förekomma rådets beslut. Om rådet fattar ett sådant beslut – och som ni vet är försvar ett mycket specifikt område som kräver en mycket stark enighet – då kommer vi naturligtvis att kunna gå framåt längs den vägen, men beslutet ligger uppenbarligen hos rådet. Jag har inte någon kristallkula och kan därför inte tala om för er hur långt denna idé kommer att gå. Vi får se, men eftersom det är ett förslag från president Sarkozy kommer det naturligtvis att uppmärksammas mycket noga, liksom alla hans förslag.

  Talmannen. −

Fråga nr 5 från Bernd Posselt (H-0788/07)

Angående: Anslutningsförhandlingar med Makedonien

Hur ser rådet på det aktuella läget när det gäller Makedoniens närmande till EU, och när anser rådet att det är möjligt och önskvärt att fastställa ett datum för att inleda anslutningsförhandlingarna?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Herr talman! Ärade ledamot! Europeiska rådets beslut från december 2005 om att bevilja före detta jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland var ett erkännande av landets reformresultat. Europeiska rådet angav att ytterligare steg mot ett EU-medlemskap måste beaktas till att börja med mot bakgrund av debatten om utvidgningsstrategin, enligt rådets slutsatser av den 12 december 2005 som ledde till det ”förnyade samförstånd” om utvidgningen som nåddes vid Europeiska rådets möte den 14-15 december 2006. För det andra mot bakgrund av före detta jugoslaviska republiken Makedoniens förenlighet med Köpenhamnskriterierna, för det tredje mot bakgrund av kraven i stabiliserings- och associeringsprocessen och det effektiva genomförandet av stabiliserings- och associeringsavtalet, och slutligen mot bakgrund av behovet av ytterligare avsevärda framsteg för att bemöta de övriga frågorna och kriterierna för medlemskap i kommissionens yttrande och genomförandet av prioriteringarna för det europeiska partnerskapet.

I sina lägesrapporter har kommissionen undersökt utvecklingen i detalj. Efter bedömningen av situationen i före detta jugoslaviska republiken Makedonien, som det redogjordes för i kommissionens rapport från 2006, beklagade rådet vid dess sammanträde den 11-12 december 2006 att den iakttagna reformtakten hade minskat under 2006. Den 14-15 december 2006 upprepade Europeiska rådet att varje lands framsteg mot unionen skulle bero på dess ansträngningar för att följa Köpenhamnskriterierna och på villkorligheten med stabiliserings- och associeringsprocessen. Rådet uppmanade före detta jugoslaviska republiken Makedonien att påskynda reformtakten på centrala områden och genomföra de prioriteringar som fastställts för det europeiska partnerskapet för att gå framåt i anslutningsprocessen. Det fjärde mötet i stabiliserings- och associeringsrådet mellan EU och före detta jugoslaviska republiken Makedonien ägde rum den 24 juli förra året. Vad som var särskilt viktigt bland de budskap som framfördes i unionens gemensamma ståndpunkt för stabiliserings- och associeringsrådet var dess betoning på att stabilitet och ett korrekt funktionssätt för de demokratiska institutionerna var grundläggande aspekter för de politiska kriterier som är avgörande för att garantera framsteg mot europeisk integration. Institutioner som regeringen, parlamentet och presidenten måste fungera och samarbeta effektivt. De måste också spela sina olika roller och interagera konstitutionsenligt. Ett konstruktivt politiskt klimat måste inrättas och upprätthållas så att landet kan koncentrera sig på de reformer som är nödvändiga för att göra framsteg mot EU. Vidare ansträngningar måste också göras för att skapa ett förtroende mellan etniska grupper på alla nivåer. EU erinrade om att ett konsekvent genomförande av ramavtalet från Ohrid var ett centralt inslag i de politiska kriterierna. Alla ansträngningar måste göras för att nå bredast möjliga politiska överenskommelse om de associerade reformerna, i full förenlighet med avtalets innehåll och anda.

Vid sammanträdet erinrades också om vikten av att göra framsteg på områdena för rättvisa och inrikesfrågor, särskilt när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet och korruption. Samtidigt påminde rådet också om att regionalt samarbete och goda grannförbindelser var ett grundläggande inslag i processsen med EU-integration. Slutligen vill jag säga att rådet mycket noga granskar den rapport som kommissionen lade fram den 6 november, som kommer att vara föremål för slutsatser från rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) möte i december.

  Bernd Posselt (PPE-DE). - (DE) Tack, herr tjänstgörande rådsordförande för ert mycket uttömmande svar. Jag har bara två korta kompletterande frågor. Anser ni till att börja med att det är genomförbart att fastställa ett datum för inledande av anslutningsförhandlingar under nästa år? Makedoniens ansökarstatus är mer än två år gammal, och det är verkligen hög tid att fundera över ett datum.

Min andra kompletterande fråga är vilken strategi som antas? Görs försök att koppla samman Makedoniens anslutning med andra länders, däribland Serbien, eller behandlas detta land verkligen separat från alla andra?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Som den ärade ledamoten förstår kan jag inte säga om vi kan fastställa ett datum under det kommande året för inledande av anslutningsförhandlingar med före detta jugoslaviska republiken Makedonien eller inte. Komplicerade och krävande villkor och kriterier måste uppfyllas innan sådana förhandlingar kan inledas, så före detta jugoslaviska republiken Makedonien kommer att vara längre från eller närmare att informeras om datumet för inledandet av förhandlingar beroende på i vilken utsträckning landet uppfyller dessa kriterier och villkor. Vad jag dock vill säga är att kandidatlandet borde ha lättare att svara på den frågan än Europeiska unionen.

Vad gäller att sammanföra anslutningsförfarandena hävdar ordförandeskapet och har alltid hävdat att varje kandidatstat måste bedömas separat utifrån sina egna meriter. Om kandidatstaten bedöms lämplig för status för att den uppfyller åtagandena och villkoren för att inleda anslutningsförhandlingar borde den beviljas sådan status oavsett av vad som kan komma att hända i liknande processer med andra kandidatstater.

  Talmannen. −

Fråga nr 6 från Sarah Ludford (H-0790/07)

Angående: Skydd av tigern

Vad har EU gjort och vilka ytterligare åtgärder har planerats för att uppmuntra och hjälpa Indien och andra berörda länder att skydda sina tigerbestånd på ett sätt som involverar lokalbefolkningen och skapar ett intresse för den av att skydda dessa djur?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Herr talman! Ärade ledamot! Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter, eller Cites, utgör den internationella rättsliga ramen för bevarandet av tigrar och andra utrotningshotade arter. EU och dess medlemsstater är starka förespråkare av Cites, både politiskt och finansiellt.

Under senare år har EU särskilt betonat behovet av att i högre grad inrikta åtgärderna på den praktiska tillämpningen av Cites-kontroller för att minska illegal slakt och handel och garantera en hållbar handel med arter. För att understryka detta behov har kommissionen publicerat rekommendation nr 207/425/EG av den 13 juli 2007, där en rad åtgärder fastställs för genomförandet av rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem. Arten ”pantera tigris” är dock upptagen på bilaga A i kommissionens förordning (EG) nr 1332/2005 av den 9 augusti 2005, och står också med på bilaga I i Cites, vilket innebär att exemplar av den arten endast kan flyttas under exceptionella omständigheter, under rigorösa kriterier. Om dessa kriterier ska uppfyllas och beslut om att tillåta handel ska bli möjligt måste garantier göras om att verksamheten inte inverkar negativt på läget för artens bevarande.

Vi vill också uppmärksamma er på behovet av internationellt samarbete och i synnerhet av kapacitetsbyggande för att underlätta tillämpningen av politiska linjer för bevarandet och en hållbar användning vilda djur och växter i stater där sådana arter finns. EU stod därför bakom besluten om asiatiska stora kattdjur, som antogs vid det fjortonde mötet för parterna till Cites i början av året, med målet att stärka tillämpnings- och bevarandeinsatserna.

Vi är dessutom beredda att ge stöd till Indien och de andra staterna i spridningsområdet när det gäller att genomföra dessa beslut. Vi inser att den effektiva tillämpningen av bevarandeåtgärder kräver deltagande av lokalbefolkningen. Vi har betonat behovet, genom Cites, av att garantera stödet för och samarbetet med lokalsamhällena och landsbygden när det gäller förvaltningen av resurserna av vilda djur och växter och följaktligen att bekämpa den illegala handeln med dem.

  Sarah Ludford (ALDE). – (EN) Jag tackar ordförandeskapet så mycket för det och kommer att läsa de handlingar som nämndes.

Problemet är emellertid att tigrarnas situation är krisartad. Det finns förmodligen bara 3 000 kvar i vilt tillstånd. 2020 kan de vara utrotade som vilda djur. Huvudproblemet är tjuvskytte, som sker på grund av att det är så lukrativt att handla med tigerhudar och kroppsdelar, en handel som påstås sträcka sig in i Östeuropa. De indiska skogsmyndigheterna säger att de inte kan komma åt tjuvskytteligor, eftersom de kroniskt har för lite pengar. Kan EU hjälpa till här? Har vi några specifika projekt?

En kinesisk statstjänsteman sa nyligen att det är mycket svårt att stå emot trycket att öppna tigerhandeln. Säkerligen är nyckeln å ena sidan utbildning, men också att ge lokalbefolkningen ett ekonomiskt intresse av att hålla högre nivåer. Vad gör EU egentligen i form av specifika projekt?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Den ärade ledamoten kan notera att jag uttömmande, utförligt och i detalj hänvisat till den internationella lagliga och rättsliga ram som Europeiska unionen existerar och verkar inom. Jag har naturligtvis också framför rådets villighet, beredvillighet och engagemang att göra sitt yttersta inom denna internationella ram för att se till att de åtgärder som den föreskriver verkligen tillämpas.

Jag har också sagt mycket öppet att vi också inser att vi måste arbeta tillsammans med de lokalbefolkningar som har direkt kontakt med dessa utrotningshotade arter. Kampen mot tjuvskytte och liknande olaglig verksamhet är inte enkel, liksom de som har erfarenhet av dessa situationer vet. De är medvetna om att det är en komplicerad men nödvändig kamp, vilket är en bedömning som jag håller med om.

Hela EU:s allmänna opinion är med er, för vad som har framkommit nyligen i fråga om olaglig handel med utrotningshotade arter visar att människor är mycket mer medvetna om behovet av att uppmärksamma dessa frågor än vad de brukade vara. Påtryckningarna genom den allmänna opinionen och dess uppmärksammande på grund av dessa situationer är nu därför mycket större än förut. Ni kan därför uppenbarligen räkna med denna allmänna medvetenhet, som också är nödvändig för att garantera att vi i EU och i medlemsstaterna kan agera mer effektivt. Som jag sa måste vi inse att detta är en komplicerad kamp.

  David Martin (PSE). – (EN) Herr ordförande! Ni har gjort det mycket klart att ni och rådet som helhet har åtagit er att skydda och bevara tigrarna. Den indiske premiärministern har också i en rad uttalanden visat sitt stora engagemang för att försvara tigrarna. Eftersom vi nu är involverade i en bilateral förhandling med Indien om ett nytt bilateralt avtal mellan EU och Indien, anser ni att det här är ett ämne som skulle kunna tas med i detta avtal och att vi skulle kunna gå längre än våra nuvarande åtaganden i CITES för att hjälpa till med utbildning, bevarande – det slags åtgärder som baronessan Ludford talade om?

  Reinhard Rack (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Herr tjänstgörande rådsordförande! Min fråga gäller detta område, men en något annorlunda aspekt. Jag tror – och det nämnde ni med rätta – att frågor som den som vi diskuterar väcker starka känslor hos den stora allmänheten. Har vi i Europeiska unionen å andra sidan – och ni nämnde den rättsliga ståndpunkten – rätt att tillskansa oss lagstiftningsmässiga eller kontraktsenliga befogenheter i alla frågor som djupt berör någon inom EU? Eller borde vi kanske utöva lite självbehärskning i dessa frågor?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Nåväl, jag måste erkänna herr talman att jag inte fullt ut förstod den andra frågan, kanske på grund av att tolkningen fördröjdes.

Vad gäller frågan om tigrar och dialogen med Indien, måste jag säga helt uppriktigt och ärligt att detta är en specifik fråga som jag inte har reflekterat över, men som vi kommer att reflektera över i framtiden, och därför noterar jag den ärade ledamotens förslag. I vår bilaterala dialog med Indien – ett toppmöte mellan EU och Indien ska hållas – kan vi också diskutera denna fråga om skyddade arter och hur vi bättre kan skydda utrotningshotade arter.

Jag måste erkänna att på grund av tolkningen tror jag, så förstod jag inte er andra fråga.

  Reinhard Rack (PPE-DE). - (DE) Tack så mycket och ursäkta för att jag talade så snabbt. Jag försökte medvetet att undvika att dra över tiden. Jag anser att det är viktigt att vi hanterar sådana frågor när de har betydelse för Europas folk. Å andra sidan ska vi också vara medvetna om unionens rättsliga gränser och vara noga med att respektera dessa i så hög grad som möjligt.

Den strategi som ni föreslagit tycks intressant, men vi borde inte låta oss anklagas för att unionen gör anspråk på befogenheter i alla globala frågor.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Jag håller med den ärade ledmaoten om att Europeiska unionen inte kan och inte borde vara ansvarig för allt, och inte borde anklagas eller dömas för allt. Enligt fördragen ligger många av dessa aspekter och skyldigheter hos medlemsstaterna, och i detta fall kan ansvaret ligga hos både medlemsstaterna och de stater där dessa situationer uppstår.

Europeiska unionen är och kan inte vara en universell patentlösning, framför allt eftersom det finns en princip, nämligen subsidiaritetsprincipen, som alltid måste respekteras.

  Talmannen. −

Fråga nr 7 från Gay Mitchell (H-0792/07)

Angående: Centrum för finansiella tjänster i tredjeländer

Skulle rådet kunna uttala sig om på vilket sätt det samarbetar med centrum för finansiella tjänster i tredjeländer inom områden av gemensamt intresse?

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Herr talman! Ärade ledamot! I de slutsatser som antogs i maj 2006 välkomnade rådet kommissionens vitbok om finansiella tjänster för 2005-2010. Rådet välkomnade särskilt, och jag citerar: ”de förslag som har lämnats avseende den yttre dimensionens växande betydelse i fråga om finansiella tjänster – dvs. att fördjupa och bredda regelbundna dialoger med tredjeländer och arbeta för ytterligare öppnande av de globala marknaderna för finansiella tjänster”.

Angående det portugisiska ordförandeskapets initiativ granskade Ekofin-rådet den 9 oktober nuläget för de makroekonomiska, finansiella och tillsynsrelaterade dialogerna med unionens främsta partner – USA, Japan, Ryssland, Indien och Kina. Vikten av dessa strategiska dialoger betonades under diskussionen. Sådana dialoger gör det möjligt att stärka konvergensen, samarbetet och den ömsesidiga förståelsen mellan globala partner, och därigenom bidra till att underlätta tillträdet till de respektive marknaderna och att främja makroekonomisk och finansiellt stabilitet, särskilt inom finansiella tjänster. Dialogerna har lett till avsevärda framsteg i fråga om konvergensen och överensstämmelsen hos redovisningsstandarderna.

Rådet stöder kommissionens arbete och anser att globaliseringen av finansmarknaden kräver större insatser för att nå konvergens och samarbete på internationell nivå, i enlighet med kommissionens och rådets strategiska vision om behovet av att stärka Lissabonstrategins yttre dimension genom främjandet av och en internationell strategi för tillsynssamarbete och konvergens och överensstämmelse hos standarderna.

Det betonades också hur viktigt det är för Europeiska unionen att garantera en sammanhängande strategi på detta område, och det ansågs att information om utvecklingen av sådana dialoger borde fortsätta att sändas till rådet regelbundet.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Jag vill tacka rådets ordförandeskap för svaret. Är ordförandeskapet medvetet om att det finns en skola som anser att utvecklingsländerna skulle tjäna mycket på att ha en finanssektor? Med tanke på Portugals erfarenheter särskilt i Afrika, skulle jag vilja fråga rådets ordförande, om han inte har svaret där i sina papper, om han skulle kunna undersöka och driva den här frågan, för det kan mycket väl vara ett sätt att inte bara hjälpa utvecklingsländerna utan också att få ett globalt utbyte som även det skulle gagna den delen av världen mycket.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Den ärade ledamoten har rätt, och jag har inte ett skriftligt svar i min dossier att ge er, men jag ska tala om vad jag tycker. I detta avseende har vi fört en mycket intressant diskussion den här morgonen om globalisering, när vi också diskuterade finansiella tjänster och frågor om störningen på vissa finansmarknader.

En fråga som jag anser är grundläggande i fråga om Afrika och som är nära sammanbunden med toppmötet mellan Europa och Afrika rör Afrikas ståndpunkt i fråga om globalisering: Borde Afrika vara en fullständig partner, som vi anser att det borde, när det gäller problemen och utmaningarna med globaliseringen, borde Afrika vara en aktiv partner och borde det ha verkliga instrument till sitt förfogande så att det verkligen kan vara en fullständig globaliseringspartner, eller borde vi å andra sidan vilja ha ett Afrika som är fördömt till krig, osäkerhet, underutveckling och fattigdom?

I detta sammanhang kan därför de finansiella eller övriga instrument, initiativ eller mekanismer som faktiskt kan föra upp Afrika tillsammans med oss alla, med Europeiska unionen och med de andra stora framväxande blocken, på dagordningen för samtalen, debatten och globaliseringsfrågan endast välkomnas.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Jag tackar talmannen och rådets ordförande för att de är här på övertid, som vi alla; vi uppskattar det.

Vilka hinder anser ni att det finns för större framsteg på det här området, och anser ni att det görs tillräckligt som det nu är? Det vi talar om är ju nämligen konsumenternas förtroende för finanssektorn, både i och utanför EU.

  Manuel Lobo Antunes, rådets tjänstgörande ordförande. − (PT) Detta ämne, dvs. genomförandet av dessa dialoger och så vidare på detta specifika område, vilket ingår i den fråga som jag fick, har skötts av kommissionen och faller under dess ansvarsområde. Jag måste också erkänna att jag inte är någon finansspecialist och därför inte har den detaljerade kunskap som krävs för att ge er ett tekniskt svar. Ni ber om ett tekniskt svar och jag kan inte lämna ett sådant. Jag kan ge er ett politiskt svar med en redogörelse för en ny verklighet, ett nytt problem och en ny utmaning, men också en ny möjlighet. Detta problem borde undersökas och har nu undersökts och har utvecklats i oöverträffad utsträckning. Vi i Europeiska unionen måste också naturligtvis söka lämpliga svar när problem uppstår, och de nödvändiga instrumenten måste finnas till vårt förfogande när det handlar om att utvecklas och göra framsteg.

Jag kan inte tala om för er specifikt vilka hinder som har uppstått eller som kan uppstå, även om jag kan ge er en uppfattning, liksom jag har gjort, om vad EU:s politik och rådets ansvar på detta område har varit. Slutligen kan jag säga att det är ett stort nöje för mig att kunna förlänga min vistelse här hos er, särskilt eftersom detta uppdrag närmar sig sitt slut. Jag har endast ytterligare ett tillfälle att vara med er, så jag måste göra det mesta av det.

  Talmannen. − Frågor som inte har besvarats på grund av tidsbrist besvaras skriftligt (se bilagan).

Frågestunden är avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.45 och återupptogs kl. 21.05.)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

12. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

13. Handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Ukraina (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Zbigniew Zaleski, för utskottet för internationell handel, om handel och ekonomiska förbindelser med Ukraina (2007/2022(INI) (A6-0396/2007).

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE), föredragande. – (PL) I betänkandet beskrivs den roll som vi planerar för Ukraina mot bakgrund av vår egen ekonomiska verksamhet såväl som partner i sammanhanget med handeln med andra länder. Dessutom ville vi betona Ukrainas roll i Svartahavsregionen, det vill säga dess politiska, ekonomiska och kulturella roll.

Jag anser att den ekonomiska verksamheten och utvecklingen borde fortlöpa oavsett ett lands politiska uppfattning. Ekonomin måste vara fri, statliga och rättsliga myndigheter måste ge stöd, enskilda affärsmän och företagargrupper borde utgöra ekonomiska enheter. Ekonomin borde vara ett instrument för att ge medborgarna goda levnadsförhållanden, och detta mål kan nås genom att höja levnadsstandarderna, förbättra arbetsvillkoren, genom god utbildning och ett bra rättssystem, däribland äganderätt. Vi kan inte låta gemensamma ägodelar användas för invividuella fördelar. Människor som arbetar hederligt för att skapa materiella och andra personliga fördelar måste uppmuntras och motiveras.

Om man inte har några egna goda exempel eller en egen bra historia är det värdefullt att dra fördel av andras goda metoder och erfarenheter, nämligen sina grannars. Därför är det viktigt att införliva Ukraina i den gemensamma marknaden och ge landet tillgång till den kunskap som utvecklats i EU. Jag anser att vår ekonomiska modell är bra, även om den är långt ifrån perfekt, till exempel när det gäller produktion av och handel med livsmedel, men vi gör ständigt ansträngningar för att förbättra oss. Vi kan ge vår granne på andra sidan floden Bug de normer och regler som vi har konstaterat fungerar.

Vad omfattar betänkandet? Det omfattar industri, jordbruk, energi, finans, gränsvakter, transportinfrastruktur, exempel på icke-korrumperad verksamhet, immaterialrätt, miljöfrågor, vetenskapligt samarbete och förbindelser med grannländerna. Detta ingår i en enda helhet som vi kallar ekonomin. Det finns väldefinierade normer som utgör grunden för denna ekonomi och i betänkandet rekommenderar vi att våra partner ska utarbeta sådana standarder för sig själva eller följa dem.

Vilka villkor måste Ukraina uppfylla för att kunna förhandla fram bättre förbindelser med Europeiska unionen? Som grundläggande villkor uppfattar jag till att börja med en anslutning till Världshandelsorganisationen, och samtidigt eller innan dess, en lösning av skuldproblemet med Kirgizistan. Denna process har redan inletts. För det andra, att Ukrainas parlament godkänner ett medlemskap snarast möjligt. Andra villkor omfattar goda förbindelser med dess grannländer, det vill säga Ryssland och Vitryssland, en stabil valuta, kvalitativa finansiella tjänster, en utveckling av varumärken på internationella marknader och att lagstiftningen följs till punkt och pricka.

Ukraina, som har förklarat att det vill ansluta sig till Europeiska unionen, står inför stora, ja till och med enorma utmaningar. Nämligen att övertyga Europa genom sin ekonomiska, lagstiftningsmässiga, finansiella och politiska verksamhet att landet är en tillräckligt engagerad partner för att EU ska fråga sig, förr eller senare, om det inte vore värdefullt att införliva Ukraina i den gemensamma europeiska enheten?

Herr kommissionsledamot! Våra strategier kanske ibland har skiljt sig ifrån varandra, men jag tror att vi har samma mål, nämligen att utveckla ett fördelaktigt modus vivendi, ett sätt att samexistera med denna viktiga granne i öst.

Jag tror, herr talman, att jag har sparat in lite tid eftersom det redan är kväll.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Låt mig först och främst gratulera föredraganden Zbigniew Zaleski till detta betänkande, som är mycket bra.

Jag vill också tacka föredraganden för det utmärkta samarbetet med kommissionens avdelningar när det här betänkandet utarbetades. Betänkandet kommer verkligen i rättan tid. Det ger en heltäckande beskrivning av vad som står på spel i de ekonomiska förbindelserna och handelsförbindelserna mellan EU och Ukraina.

Låt mig inrikta mig på några punkter som ni också har framhållit i betänkandet. Vi betraktar Ukraina som en central och värdefull partner i vår grannskapsstrategi. Vi instämmer i den allmänna andan i det här betänkandet: att närma Ukrainas ekonomi till EU så mycket som möjligt genom ett nytt förbättrat avtal där det fördjupade och heltäckande frihandelsavtalet är en central pelare.

Kommissionen instämmer också till fullo i era åsikter om behovet av att stärka rättsstatsprincipen i Ukraina och vikten av att Ukraina blir medlem i WTO. Vi hoppas verkligen att Ukraina fortfarande kan fullfölja WTO-anslutningsprocessen i år, och vi kommer att samarbeta intimt med den ukrainska regeringen för att åstadkomma detta. Vi anser att den multilaterala anslutningsprocessen kommer att vara fullbordad när WTO:s medlemmar har godkänt anslutningspaketet.

Ukraina har satt upp medlemskap i WTO som en prioriterad fråga och vi är övertygade om att landet kommer att genomföra sina interna ratificeringsförfaranden i vederbörlig ordning för att formalisera medlemskapet. Europeiska unionen har inget intresse av att fördröja förhandlingarna om ett frihandelsavtal ytterligare och är beredd att inleda dem så snart som beslutet om anslutningspaketet har godkänts av WTO:s medlemmar. När det gäller det framtida frihandelsavtalet håller vi helt med om att det bör vara fördjupat och heltäckande, med stark inriktning på att anpassa regelverken till varandra.

När det gäller de ekonomiska förbindelserna med grannländerna föreslår man en trepartsdialog i betänkandet: mellan EU, Ryssland och Ukraina. Vi bör vara mycket noga med att inte dubblera förfaranden om frågor som redan täcks av andra forum. Vidare uppstår frågan om Europeiska unionen inte skulle riskera att dras in i bilaterala tvister mellan Ryssland och Ukraina. Vi ifrågasätter också nyttan med en sådan inställning.

Vår politik går ut på att verka för att öppna energimarknaderna för konkurrens som ett sätt att garantera tillgång till säker och överkomlig energi. Detta kommer att bli ett viktigt ämne i de framtida förhandlingarna med Ukraina om ett frihandelsavtal.

När det gäller att trygga befolkningens grundläggande behov innehåller EU:s lagstiftning om avreglering av el- och gassektorn viktiga bestämmelser som syftar till att skydda konsumenterna och deras grundläggande behov. Vi har för avsikt att förhandla för att få Ukraina att anpassa sig till denna lagstiftning.

När det gäller förslaget att utvidga GSP+ till att omfatta Ukraina vill jag understryka att Ukraina inte uppfyller kraven för sådana ytterligare förmåner och att Europeiska unionen har förbundit sig att inte ändra de grundläggande GSP-kriterierna på ad hoc-basis. Dessutom skulle detta allvarligt underminera vår förhandlingsposition när det gäller det kommande frihandelsavtalet.

Låt mig avslutningsvis än en gång gratulera föredraganden till hans utmärkta betänkande. Kommissionen instämmer i stort i det, förutom på ett par punkter som jag har understrukit här. Kommissionen kommer att ta hänsyn till det här betänkandet i sitt pågående och framtida samarbete med Ukraina.

  Jerzy Buzek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Även om situationen efter valet i Ukraina ännu inte har stabiliserats har de som representerar demokratin vunnit. Detta är en seger inte bara för demokratin i Ukraina, utan också för själva Europeiska unionen, som har stöttat denna typ av verksamhet. Nu måste vi, i Ukrainas, ukrainarnas och EU:s intresse, befästa vad som har uppnåtts med sådana svårigheter i Ukraina. Det är ukrainarna själva som måste besluta om vad som ska ske efter valet, men vi kan hjälpa Ukraina och samtidigt hjälpa oss själva.

Jag stöder Zbigniew Zaleskis betänkande fullt ut och gratulerar honom till hans arbete med detta dokument. Enligt min åsikt finns det tre områden som är ytterst viktiga när det gäller att skapa stabilitet i Ukraina och också fördelar för Europeiska unionen.

Till att börja med energisamarbetet, vilket är mycket viktigt för båda sidor. Det är avgörande att vi blir delaktiga i investeringarna i pipelines som i många fall är i dåligt skick, också i nya pipelines, som den från Odessa – Brody – Gdańsk, i investeringar i elnätet och i att stödja energieffektiviteten. Vi kan erbjuda vår egen teknik, vi kan skapa gemensamt kapital för att förbättra energieffektiviteten i Ukraina, och detta kommer också att bidra till vår egen energisäkerhet. Slutligen något som är uppenbart, nämligen förbättringar i kärnkraftsverkssäkerheten i Ukraina, vilket är mycket viktigt för Europa.

Det andra området är vetenskapligt samarbete. Ukraina har nått avsevärda resultat på detta område. Det kan vara värt att dra nytta av dem. Dessutom utbyte av studenter och forskare, vilket skulle kunna minska underskottet i Europeiska unionen, där vi behöver ytterligare sjuhundratusen forskare. Vi borde komma ihåg att detta alltid är den säkraste och snabbaste samarbetsmetoden: vetenskap, utbildningsinstitutioner och studenter.

För det tredje, samarbete mellan de lokala och regionala myndigheterna. Våra städer i EU har mycket att erbjuda i det hänseendet. Vi skulle kunna bidra till skapandet av fullständig demokrati på den lokala myndighetsnivån i Ukraina, vilket är något som inte hittills har skett.

Allt detta borde införlivas i en långsiktig strävan, nämligen ett associeringsavtal med Ukraina. Det spelar ingen roll om det tar tio eller tjugo år. Det vore bra att lägga fram denna möjlighet för Ukraina. Det skulle hjälpa ukrainarna och också Europeiska unionen.

  Vural Öger, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! I kammaren har vi under eftermiddagen debatterat den europeiska grannskapspolitiken. Efter utvidgningsrundan 2004 föreslog Europeiska kommissionen att en sammanhängande strategi skulle utarbetas för unionens nya grannar. Den europeiska grannskapspolitiken har skapat särskilda band med ett antal länder som delar EU:s grundläggande värderingar och mål.

Vårt grannland Ukraina är fast omslutet av den europeiska grannskapspolitiken. Vi är medvetna om Ukrainas särskilda geopolitiska och handelsmässiga vikt som en naturlig bro mellan EU å ena sidan och Ryssland och Centralasien å andra sidan. I dag är EU Ukrainas huvudsakliga handelspartner och 2006 kommer omfattningen av handeln mellan Ukraina och EU-medlemsstaterna redan att ha nått 26,6 miljarder euro.

Vi i Europeiska unionen erkänner de stora ansträngningar som har gjorts i Ukraina under senare år. Den före detta planekonomin har utvecklats till en effektiv marknadsekonomi. Enligt OECD:s rapport låg Ukrainas ekonomiska tillväxt i genomsnitt på 7,6 procent under åren mellan 2000 till 2006. Det är en stor framgång.

I februari 2007 inledde vi förhandlingar om ett nytt partnerskap och associeringsavtal mellan Ukraina och EU. Ukrainas strävan mot ett EU- och Nato-medlemskap är också väldokumenterat. Av handelsmässiga och ekonomipolitiska skäl står en anslutning till WTO allra högst upp på Ukrainas dagordning. Vi förmodar att en anslutning till WTO kommer att bli möjlig före slutet av detta år. Detta skulle också avsevärt bredda räckvidden för samarbetet mellan EU och Ukraina och underlätta förhandlingar om skapandet av ett frihandelsområde inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken.

EU måste behandla Ukraina som en verklig partner och sända landet tydliga budskap. I detta avseende kan jag endast välkomna resultatet av toppmötet mellan EU och Ukraina som hölls i Kiev den 14 september 2007, där den starka och varaktiga förbindelsen mellan de två parterna bekräftades. Vi borde fortsätta att ge ett livskraftigt stöd till Ukraina på dess väg mot WTO-medlemskap, under det efterföljande skapandet av ett frihandelsområde, och till Ukrainas europeiska strävan.

  Danutė Budreikaitė, ALDE-gruppen. – (LT) Ukraina är en strategiskt och ekonomiskt viktig EU-partner och en östlig granne med en viktig roll både inom och utanför regionen.

Förbindelserna mellan EU och Ukraina har främst utvecklats mot ett allt större politiskt samarbete och en gradvis ökande ekonomisk integration. Genomförandet av dessa mål borde bidra till en vidare bekräftelse av demokratin och utvecklingen av marknadsekonomin i Ukraina. Framgången för Ukrainas utveckling beror dock inte enbart på EU. Ukraina måste fatta ett direkt beslut om att följa den provästliga riktningen och att följa den konsekvent.

Jag vill dela med mig av några tankar om de ekonomiska och handelsmässiga förbindelserna mellan EU och Ukraina.

Till att börja med är inledandet av förhandlingarna om ett frihandelsområde med EU strängt förknippade med Ukrainas medlemskap i WTO. Förhandlingarna om frihandelsområdet skulle dock inte enbart omfatta avskaffandet av tullavgifter (vilket ingår i förhandlingarna med WTO), utan den mer omfattande konvergensen – liberaliseringen av tjänstesektorn, institutionella reformer, harmonisering av den rättsliga grunden med EU:s regelverk. Följaktligen borde samordnade åtgärder mellan EU och Ukraina i syfte att skapa detta frihandelsområde utvecklas vid sidan av Ukrainas medlemskap med WTO.

För det andra borde större uppmärksamhet fästas på genomförandet av god förvaltningspraxis, en stärkt offentlig sektor och avskaffandet av korruptionen. Ett mer intensivt samarbete på dessa områden skulle avsevärt bidra till att skapa mer stabila ekonomiska och handelsrelaterade förbindelser mellan EU och Ukraina, samt stärka demokratiseringsprocessen och öka möjligheten till ett EU-medlemskap för Ukraina.

För det tredje är det viktigt att påpeka att Ukrainas producenter ännu inte är redo att konkurrera med EU-medlemsstaternas producenter. Därför bör övergångsperioder införas såväl som tillsynsinstitutioner som skydd mot den negativa inverkan på Ukrainas ekonomi och samhälle.

Den fjärde punkten är att medan EU stöder liberaliseringen av handeln med Ukraina, måste unionen vara beredd på att svårigheter kan uppstå på grund av Ukrainas producenter, särskilt de som exporterar till Oberoende staters samvälde – det kan finnas en motvillighet mot att tillämpa EU:s standarder eller så kan tjänstemän försöka att upprätthålla status quo och befintliga korrumperade kopplingar. För att underlätta ett framgångsrikt genomförande av reformerna borde Ukrainas regering informera näringslivet och allmänheten om fördelarna med liberaliseringen av handeln och med ett frihandelsområde mellan EU och Ukraina.

Den femte punkten är att den intensiva utvecklingen av förbindelserna mellan EU och Ukraina skulle kunna öka Rysslands politiska och ekonomiska påtryckningar på Ukraina. I så fall borde EU överge sin roll som passiv medlare, liksom har skett relativt ofta förut, och ta på sig rollen som försvarare av sina egna och Ukrainas intressen. Det finns en möjlighet att Ryssland skulle kunna utöva påtryckningar på Ukraina och på vissa EU-länder inom ramen för energiförsörjningen. Därför borde EU inte bara göra en ansträngning för att lösa dessa problem på högsta nivå, utan samtidigt försöka se till att Ukraina är delaktigt i EU:s gemensamma energimarknad och garantera säkerheten för EU:s och Ukrainas trygga energiförsörjning.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) I betänkandet ges en översikt över Ukrainas nuvarande utveckling som EU-partner och över de uppgifter som landet fortfarande måste utföra, och betänkandet förtjänar att hyllas på grund av de många frågor som omfattas och hur ingående de diskuteras. Det framgår tydligt av betänkandet att författaren har ett djupt personligt intresse för utvecklingsfrågorna i Ukraina och för utformandet av dess förbindelser med Europeiska unionen, och detta har naturligtvis gynnat betänkandet. Föredraganden har noggrant och hänsynsfullt bedömt de problem som utgör ett hot mot Ukrainas framgångsrika utveckling, men samtidigt är det ibland svårt att förutse lösningar på problemen om vi inte kallar saker och ting vid deras rätta namn. Det måste kommenteras att inom Ukrainas ekonomi är allt fler ekonomiska sektorer överreglerade, det statliga ingripandet utgår inte från lagar och allt fler ömsesidigt oförenliga lagar stiftas kontinuerligt, vilket gynnar de som söker efter kryphål i lagstiftningen och de vars uppgift det är att tolka lagstiftningen. Tillsammans med den mycket utbredda byråkratin hindrar detta avsevärt inflödet av investeringar i landets ekonomi, däribland från Europeiska unionen. Energisektorn är ett uppenbart exempel på detta. Europeiska unionen är intresserad av ett öppet transportsystem för Ukrainas naturgas, som liksom hela energisektorn i Ukraina är överreglerat, med artificiellt komplexa strukturer och pengaflöden som inte är insynsvänliga. Europeiska unionen har fortfarande inte tillgång till uppgifter som skulle tillåta den att bedöma säkerheten hos Ukrainas gastransportsystem. Detta är viktiga frågor för Europeiska unionen, som är Ukrainas största handelspartner. Förhoppningen är att Ukraina ska lyckas övervinna den utdragna politiska krisen och att den ukrainska regeringen i framtiden kommer att vara delaktig i EU-samtal som utifrån ett ömsesidigt intresse kommer att göra det möjligt att inrätta ett nära samarbete. Jag instämmer med föredraganden i att Ukrainas önskan att ansluta sig till Europeiska unionen inte kan ignoreras, och i detta sammanhang vill jag betona det återigen: en tydlig möjlighet till ett EU-medlemskap är det mest effektiva reformverktyg som EU kan erbjuda Ukraina. Tack.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill mycket varmt gratulera Zbigniew Zaleski till det här betänkandet. Jag anser att det är mycket olikt de senaste betänkanden som vi har röstat om i utskottet för internationell handel. Jämfört med betänkandena om bilaterala handelsförbindelser för ett eller två år sedan, t.ex. betänkandena om EU-Ryssland och EU-Mercosur, visar det på mycket större försiktighet när det gäller fördelarna med ohämmad frihandel. Jag tycker också att det återspeglar en växande konsensus över partigränserna om vikten av att aktivt söka efter politiska lösningar för att på bästa sätt underkasta handelsreglerna principen om hållbar utveckling.

På det området tycker jag att vi kan glädja oss åt att ha gjort mesta möjliga av de olika fördröjningarna av WTO:s Doharunda, som på sätt och vis har möjliggjort för oss att sträva efter rättvisare och mer hållbara handelsregler i våra bilaterala handelsförbindelser. Därför tackar jag föredraganden för att han aktivt tagit vara på detta tillfälle.

Av de många positiva signaler som det här betänkandet ger GD Handel inför förhandlingarna om ett frihandelsavtal med Ukraina vill jag särskilt framhålla fyra.

I punkt 10 i betänkandet anser jag att man med rätta varnar för att uteslutande förlita sig på exportinriktning och exportdiversifiering för att göra handeln hållbar. I stället inriktar man sig på vikten av att utveckla den inhemska marknaden som en nödvändig grund för ekonomiskt hållbar utveckling.

I punkt 13 i betänkandet säger man att det krävs balans när det gäller investerarnas rättigheter. Med andra ord insisterar man på en rättslig ram i Ukraina som främjar bästa metoder i fråga om företagens sociala ansvar.

I punkt 23 i betänkandet förespråkar man en markant ändring av vår politik för energiförsörjning från utlandet genom att kräva multilaterala regler för tillgången till energiresurser och varna för att stödja kapplöpningen om mest gynnsamma villkor för multilateral energitillgång.

I punkt 36 tillstår man slutligen att jordbruket är en speciell verksamhet som inte kan behandlas på samma sätt som industriproduktion, och att olika tullregler därför är motiverade.

Jag hoppas verkligen att dessa punkter och andra kvarstår i den slutliga texten så att min grupp med stor glädje kan rösta för betänkandet. Men jag vill bara tillägga att jag tycker att det är tråkigt att höra att GD Handel har invänt mot tre viktiga ändringsförslag från De gröna som föredraganden stöder, i vilka GD Handel uppmanas att inte inleda förhandlingar om ett bilateralt frihandelsavtal förrän Ukrainas parlament har gett sitt samtycke till anslutningsförhandlingar med WTO. Visst har GD Handel rätt i att detta kan fördröja det bilaterala frihandelsavtalet, men som parlamentsledamöter måste vi insistera på att folkets röst ska tas med i beräkningen i en sådan viktig fråga, som vi själva gör innan Europeiska unionen ingår liknande frihandelsavtal. Det måste förstås gälla Ukrainas folk också. Således vill vi särskilt tacka Zbigniew Zaleski för att han inte har gett efter för detta tryck och – än en gång – för ett utmärkt betänkande.

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Alla har tackat vår ärade ledamot Zbigniew Zaleski, och det ska också jag göra. Hans betänkande antogs enhälligt i utskottet, vilket visar att vi faktiskt kan lägga fram ett betänkande för alla partier om vi försöker tillräckligt.

Låt mig göra ett par uttalanden. Valen i Ukraina har ägt rum. De var demokratiska, rättvisa och fria, men jag anser att de har lämnat en hel del problem olösta. Den nuvarande presidenten har alltid haft problem i sina förbindelser med starka premiärministrar, oavsett om det varit Julia Timosjenko, som han avskedade 2005, eller Viktor Janukovitj 2006 och 2007.

Även om koalitionsöverenskommelsen mellan Julia Timosjenkos allians och blocket ”Vårt Ukraina” finns på papper som grunden för en möjlig ny regeringskonstellation, har regeringen ännu inte utformats. Inte heller vet vi vad som faktiskt kommer att hända, trots att tidsfristen nu är rätt nära. Om denna regering har utformats vid det laget är dess första uppgift enligt min åsikt att ta itu med den konstitutionella reformen, för utan en sådan reform finns det inga garantier för att den interna stabiliteten hos de politiska krafterna i Ukraina kommer att vara tillräcklig för att undvika ännu en ny omgång med val, särskilt med tanke på att somliga redan överväger att kräva nya parlamentsval vid tidpunkten för presidentvalet.

Om man ser på vissa områden, som till exempel den ekonomiska politiken, ges en mycket uppmuntrande bild i OECD-rapporten. Där anges att Ukrainas genomsnittliga BNP-tillväxt låg på 8,7 procent mellan 2000 och 2006. Om man också tittar på andra uppgifter ser man dock ett enormt handelsunderskott. Ukraina har ett underskott på över 4,5 miljarder euro i sin handel med OSS och ett underskott på nästan 4,5 miljarder euro i sin handel med Europeiska unionen. Med andra ord finns det fortfarande ett verkligt behov av ekonomisk förändring, och partnerskapsavtalen kan och måste användas för det syftet.

Å andra sidan framstår Ukrainas uppgifter, jämfört med statistiken för ett sådant land som mitt eget – Förbundsrepubliken Tyskland – som fantastiska. Ukrainas arbetslöshetsnivå är lägre, dess BNP växer fortfarande, dess sociala utgifter för pensioner är högre och det spenderar en större procentandel av sin BNP på utbildning, och därmed på investeringar i framtiden, än Förbundsrepubliken Tyskland. Det finns därför all anledning att dra slutsatsen att landet obestridligt är på rätt väg.

Jag nämnde dock problemen inom ekonomin, och det finns naturligtvis problem också på andra områden. Ryssland har tydligt signalerat och klart angivit att dess energipriser kommer att höjas med 10 procent från och med den 1 januari 2008. Det kommer att få en djupgående inverkan på Ukrainas ekonomi. För närvarande betalar Ukraina sina skulder till Ryssland genom gasförsörjning från dess underjordiska fyndigheter. Vi får se hur det utvecklar sig. Det kommer att bli en politisk fråga igen, och det är viktigt att Europeiska unionen ingriper för att bevara freden. Ryssland har rätt att höja sina priser och det är självklart att Ukraina kommer att tvingas ta reda på hur de ska hantera den ekonomiska sidoeffekten.

Jag går över till en annan fråga, nämligen socialpolitiken. Under valkampanjen tillkännagav alla partier som deltog i valet enorma ökningar av de sociala utgifterna. Om man ser på den nuvarande koalitionsöverenskommelsen mellan Timosjenko-alliansen och presidentblocket, ser man ingen hänvisning till någon ökning av de sociala utgifterna. Och det vore faktiskt praktiskt taget omöjligt med tanke på den nuvarande nivån för de statliga intäkterna att genomföra de utlovade ökade utgifterna. Det innebär att Ukrainas utveckling inte går framåt så snabbt som man alltid påstår.

Nästa punkt som jag vill ta upp är utrikespolitiken. Under valkampanjen lovade alla partier att föra landet närmare Europeiska unionen. Det parti som alltid i högsta grad har kopplat denna anslutning till Europeiska unionen till frågan om en Nato-anslutning, nämligen partiet ”vårt Ukraina”, var det parti som förlorade flest röster. En absolut majoritet av den ukrainska befolkningen motsätter sig ett Nato-medlemskap. Jag ber därför EU att gå försiktigt fram här. Merparten av befolkningen vill inte att deras land ska ansluta sig till Nato. Alla tillgängliga uppgifter visar på att de vill att landet ska ansluta sig till WTO.

Om vi mot denna bakgrund reflekterar över hur partnerskapsavtalen nu borde utformas uppstår de verkliga behoven på de områden där Ukraina fortfarande har de problem som jag räknat upp. Ukraina måste ha ett europeiskt perspektiv och en möjlighet till EU-anslutning, och här instämmer jag helt med Zbigniew Zaleski. Det vore bra för EU att ha en stark partner i öst, och det vore också bra för Ukraina mot bakgrund av dess allmänna geostrategiska inriktning.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Vår debatt om Europeiska unionens handel och ekonomiska förbindelser med Ukraina, som är ämnet för Zbigniew Zaleskis mycket noggranna betänkande, kommer vid en avgörande tid: parlamentsvalen har ägt rum och landets ekonomiska och politiska problem måste hanteras kraftfullt av en ny energisk regering. Jag tänker på aktiva åtgärder mot korruption. Nu när vintern närmar sig behöver Ukraina också en stark regering som kan förhandla med Ryssland om försörjningen och transporten av rysk gas.

Efter att ha läst detta betänkande är jag benägen att säga att Europa har klargjort vad det vill. Bollen ligger nu hos Ukraina. Landet måste inte bara ha en effektiv regering, utan också en regering som uppvisar en politisk beslutsamhet att ta itu med problemen. Efter fem val på lika många år är befolkningen förståeligt nog trött på allt politiskt käbbel. Ukrainas politiker måste hädanefter bry sig mindre om varandra och mer om landets politiska och ekonomiska framtid.

Ja, bollen ligger hos Ukraina, men jag vill säga ännu mer, herr talman. Europeiska unionen måste också prestera något. Jag håller med om vad vår föredragande säger i punkt 51, om att den europeiska grannskapspolitiken lider av en brist på tydliga definitioner och perspektiv. Möjligheten till EU-medlemskap måste erbjudas Ukraina på medellång eller lång sikt. Som en del av den europeiska grannskapspolitiken kan Europeiska unionen sedan inleda eller stödja de reformer som behövs i landet.

  Sylwester Chruszcz (NI). - (PL) Herr talman! Ukraina är ett land med strategisk betydelse för den europeiska grannskapspolitiken, och en viktig partner för EU-länderna.

Vi hoppas alla att tillväxten i handel mellan Ukraina och EU-länderna kommer att stärka den ekonomiska tillväxten och samarbetet med länderna i regionen. Goda ekonomiska förbindelser gynnar båda sidor.

Den ekonomiska tillväxten i Ukraina borde äga rum vid sidan av respekten för demokratin och landets lagar. Jag tänker här också på respekten för de etniska minoriteternas rättigheter, och på en fråga som är viktig för mig, nämligen att verksamhet som glorifierar fascism och folkmord inte borde tillåtas. Vi stöder demokratiska och ekonomiska processer i vårt östliga grannland.

Å andra sidan tycks det lämpligt att undvika partiskt och ensidigt stöd för något politiskt block i Ukraina.

  Bogdan Golik (PSE). - (PL) Herr talman! Liksom ni redan gjort vill jag först av allt gratulera Zbigniew Zaleski till ett så insiktsfullt betänkande om handeln och de ekonomiska förbindelserna med Ukraina. Frågan om samarbetet med Ukraina är särskilt viktig för närvarande, och alla initiativ som är inriktade på att stärka samarbetet är ett tydligt tecken på EU:s intresse för vår östliga granne och på EU:s öppenhet.

Problemet ligger i det faktum att den tidpunkt då det vore lämpligt att införa idén med ett närmare samarbete i praktiken, och att gå längre än den europeiska grannskapspolitiken, som har varit till så begränsad nytta för Ukraina hittills, faktiskt närmar sig. Det är obestridligt att Ukraina fortfarande har långt kvar när det gäller att närma sig gemenskapens ekonomiska, politiska och sociala strukturer. De uppgifter som Ukraina har framför sig har noggrant övervägts i betänkandet.

Trots att Ukraina kan skryta över sina resultat vad gäller liberaliseringen av handeln och kapitalflödena, är det nödvändigt med vidare reformer och en fortsatt förstärkning av den ukrainska ekonomin, vilket omfattar ett WTO-medlemskap. Trots strävan mot EU som tillkännagavs under den orangea revolutionen, måste Ukraina fortfarande göra ett otvetydigt val mellan det europeiska och det ryska alternativet. Om vi vill att Ukraina ska välja det europeiska alternativet måste vi uppge detta tydligt och ge det vårt stöd.

EU borde framföra sitt intresse i kontakterna med Ukraina, genom att ge aktivt stöd å ena sidan för förhandlingar i Ukraina och å andra sidan genom att vidta åtgärder inom EU till förmån för en gradvis övergång från en grannskapspolitik till en integrationspolitik. I detta syfte måste åtgärder vidtas såväl på den ekonomiska fronten som på de sociala och politiska områdena. Det vore därför lämpligt att stödja Ukrainas oberoende från Ryssland genom att stärka de ekonomiska förbindelserna, vilket innebär att man måste skapa ett frihandelsområde mellan EU och Ukraina, vilket skulle införliva Ukraina i gemenskapens elnät, och ett eventuellt finansiellt stöd till transportsystemet.

Det vore också användbart att stödja och genomföra program för att främja Ukraina inom Europeiska unionen såväl som EU i Ukraina, och också program för att främja utvecklingen av forskning och utbildning, vilket är en fråga som professor Buzek tog upp. Det viktigaste steget mot att förändra bilden av EU i Ukraina vore att avskaffa viseringskravet för inresor till EU, såväl som ett tydligt uttalande, och det är något som alla har talat om, om att Ukraina kommer att kunna ansluta sig till Europeiska unionen, även om detta kommer att ske på lång sikt.

  Šarūnas Birutis (ALDE). – (LT) Den 18 oktober i Portugal annonserade president Justjenko Ukrainas avsikt att ansluta sig till WTO i år. Ukraina har redan slutfört förhandlingar med WTO-länderna, med undantag för Kirgizistan, som fortfarande insisterar på att återdriva den gamla skulden på 27 miljoner euro från sovjettiden.

Införlivandet av Ukraina i WTO kommer att leda till minskade importskatter och till ett ökat antal importörer. Det är dock viktigt att Ukraina genomför systematiska ekonomiska reformer. Trots de positiva förändringarna, som WTO-medlemskapet, tyder den allmänna stämningen på ett behov av verkliga reformer.

Ukraina utvecklas snabbt. Under senare år har det skett en betydande BNP-tillväxt, men mycket återstår att göras på området för ekonomisk produktivitet och konkurrenskraft. Enligt Världsekonomiskt forums globala konkurrensrapport för 2007-2008 har Ukraina fallit från 69:e plats till 73:e. Oligarkernas inflytande är helt klart negativt.

Ukraina är en strategisk partner, så det är viktigt att integrera landet ytterligare i så viktiga sektorer som energi och bilateral handel. Ukrainas betydande roll när det gäller att garantera säkerheten hos EU:s energiförsörjning borde beaktas ingående. Möjligheten att integrera Ukraina i de transeuropeiska transportnäten borde uppmuntras, eftersom Ukraina skulle kunna spela den strategiska rollen som transitland genom vilket olja och gas skulle kunna levereras till Europa.

Jag hoppas att Ukraina, nu när parlamentsvalen har ägt rum, kommer att ha tagit in på vägen mot politisk stabilitet. Jag anser att EU borde fortsätta sin politik med öppna dörrar gentemot Ukraina.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). - (PL) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Det skulle helt klart ligga i Europeiska unionens intresse att stärka och utveckla de politiska och ekonomiska förbindelserna med Ukraina. Ukraina, som har gynnats av den fortsatta demokratiseringsprocessen, har blivit en av EU:s mest lovande handelspartner.

Ukrainas önskan om att bli medlem i WTO förtjänar stöd. Om Ukraina tas upp som medlem i WTO skulle det visa en gång för alla att landet har gått från att vara en central planekonomi till en fullt fungerande marknadsekonomi.

Det är också viktigt att acceptera Ukrainas önskan om goda politiska och ekonomiska förbindelser med Ryssland. Eftersom Ryssland, genom att erbjuda ett avtal om ett gemensamt handelsområde med Ukraina, försöker att få kontroll över Ukraina för sina egna syften, är det viktigt att Europeiska kommissionen lägger fram en beslutsam ståndpunkt om stöd för Ukraina i dess önskan att bli EU-medlem. Ukraina borde ha verkliga politiska och ekonomiska förbindelser med Ryssland, men samtidigt borde vi stödja dess EU-önskan.

I början av det kommande året kommer lösningarna för Polens accepterande av Schengenkonventionen att träda i kraft. Det är viktigt att förenligheten med säkerhetsreglerna i fråga om EU:s gränser inte samtidigt skapar en ny Berlinmur för Ukrainas invånare. Jag hoppas att Europeiska kommissionen kommer att tillåta Polen att införa dessa regler på ett sådant sätt att de gynnar Ukrainas invånare.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Jag ställde frågor till Ukrainas premiärminister Viktor Janukovytj när han besökte parlamentet i mars. Jag konfronterade honom med problemet med den hemska men lukrativa och utbredda olagliga handeln med mänskliga kroppsdelar i hans land. Till min förvåning förnekade han inte att den förekommer. Han sa faktiskt att det är en mycket plågsam fråga och bad oss i utskottet för utrikesfrågor om hjälp, särskilt med köparna, av vilka många kommer från EU.

Det är viktigt att ge Ukraina en eloge för dess ärlighet i fråga om detta problem och vi bör framföra att vi har en stark önskan att utrota denna handel som är fullständigt oförenlig med mänsklig värdighet och närmare förbindelser mellan EU och Ukraina. Det här betänkandet handlar om att hjälpa Ukraina på områden som handel. Det måste inkludera den hjälp som den förre premiärministern bad vårt parlament om. Det är bråttom, för man kan inte tala om fördjupat samarbete med ett land där handel med levande och döda människor utgör en betydande del av ekonomin. Kampen mot detta måste vara ett viktigt inslag i samarbetet mellan EU och Ukraina.

  Béla Glattfelder (PPE-DE). – (HU) Tack så mycket, herr talman! Jag vill sälla mig till dem som har gratulerat vår kollega Zbigniew Zaleski till hans utmärkta betänkande. Det ligger i EU:s intresse att Ukraina förblir politiskt stabilt och utvecklar sin ekonomi. Ett framgångsrikt Ukraina skulle kunna utgöra ett positivt exempel för alla länder i regionen och för staterna i före detta Sovjetunionen, och bidra till att stärka demokratin i regionen.

Europeiska unionen måste hjälpa och uppmuntra Ukraina att knyta sin framtid inte bara till Ryssland utan också till Europeiska unionen. Ukraina är ett europeiskt land, och dess geografiska belägenhet, historia och kulturella traditioner binder landet till Europa. Vi måste hjälpa Ukraina att kunna tillämpa WTO-reglerna. WTO-medlemskap kan leda till ett frihandelsavtal med Europeiska unionen.

Att utöka handeln ligger i Europas och Ukrainas gemensamma intresse, men det finns ett behov av en icke-snedvriden handel som också garanterar Ukrainas tillämpning av regler på området för sociala frågor, sysselsättning, djurhälsa, växtskydd och miljö. Om vi inte lyckas med detta kommer vi att stå inför många problem.

Låt mig citera Ungern som ett exempel i detta fall, eftersom Ungern delar en gräns med Ukraina. I Ungern måste fjäderfäägare göra utomordenligt omfattande investeringar för att uppfylla bestämmelserna om djurhälsa och miljöskydd. Om frihandelsavtalet också omfattade djuruppfödningsprodukter skulle en avsevärd andel av de ungerska producenterna flytta sina produktionsanläggningar till Ukraina, som ligger knappt 100 km från de nuvarande anläggningarna, och fortsätta med en konkurrenskraftig produktion till en utomordentligt låg kostnad. Å andra sidan skulle alla de produkter som de skulle kunna producera genom att kringgå bestämmelserna om djurhälsa komma tillbaka in i Europeiska unionen, och eftersom floden Tisza går från Ukraina till Ungern skulle vi i Ungern också ställas inför miljöskyddsproblem.

Jag anser därför att vi måste hjälpa Ukraina att tillämpa alla internationella regler om sociala frågor, djurhälsa, miljöskydd och djurskydd snarast möjligt. Tack så mycket för er presentation.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman! Jag vill också gratulera Zbigniew Zaleski till hans utmärkta arbete.

Ukraina är en viktig handelspartner för EU. Vi stöder dess anslutning till WTO och förhandlingarna om ett frihandelsområde med unionen.

I detta syfte måste Ukrainas ekonomiska resultat vidareutvecklas så att det kan nå största möjliga ekonomiska tillnärmning med EU-ekonomin.

Dessutom måste vi göra större ansträngningar för att möta utmaningarna i Ukraina effektivt. Följande utmaningar måste uppmärksammas:

bekämpning av korruptionen, bekämpning av den illegala handeln, förstärkning av samarbetet med unionen på området för vetenskap, teknik och utbildning och skapande av närmare gränsöverskridande kulturella förbindelser.

Om Ukraina fortsätter att med ökad styrka stödja de reforminsatser som landet har inlett, tror jag inte att de önskade resultaten kommer att dröja.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). - (PL) Herr talman! Ukraina står i dag inför ett strategiskt beslut: att välja om de ska göra splittringen i landet permanent genom skapandet av en orange koalition, eller om de ska skapa en ”Vårt Ukraina”-koalition med Regionernas parti. Det beslut som fattas i detta hänseende kommer att ha mycket stor betydelse för framtiden för förbindelserna mellan EU och Ukraina. Om det första alternativet väljs finns det en stor sannolikhet för att detta kommer att leda till ett politiskt samarbete med Europeiska unionen, samt till enorma ekonomiska spänningar med Ryssland. Om det finns en bred orange-blå koalition kommer det att finnas en relativ ekonomisk stabilitet, men Ukrainas integration med EU kommer att fördröjas avsevärt.

Jag är inte säker på om EU i dag kan ge Ukraina ett tillräckligt stort stöd för att kompensera landet för förlusterna på grund av en konflikt med Ryssland. Denna fråga är viktig, på så vis att EU nu måste göra ett uttalande om huruvida det är redo för ett betydande ekonomiskt och politiskt deltagande när det gäller att hjälpa Ukraina. Om vi inte antar en entydig ståndpunkt skulle vi själva kunna framkalla en destabilisering av den interna situationen i Ukraina. Jag vill gratulera Zbigniew Zaleski till hans betänkande.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Om någon frågade mig i dag vilka av länderna inom den europeiska grannskapspolitiken som var närmast Europeiska unionen skulle jag inte tveka att svara: Ukraina.

Detta enorma land med en befolkning på 46 miljoner har rätt att vara stolt över sina demokratiska bedrifter sedan Sovjetunionens kollaps. Landet har tveklöst utvecklats till en av EU:s mest lovande partner. Som företrädare för Europaparlamentets delegation hade jag för över en månad sedan tillfälle att övervaka parlamentsvalen i Ukraina och jag var övertygad om att det finns en tydlig trend mot en ökad utveckling av demokratiska medborgerliga institutioner, om att demokratin håller på att bli en integrerad del av livet i Ukraina och om att valen i landet inte skiljer sig åt från valen i EU-medlemsstaterna.

Om man tittar på kartan är det uppenbart att Ukrainas läge inte kan vara okomplicerat (på ena sidan finns EU, och på andra sidan ligger Ryssland). Valet är inte lätt, likväl som det inte är lätt att svara på frågan – ”Quo vadis, Ukraina?” Det är dock tydligt att Ukraina i dag måste göra ett oåterkalleligt val.

Detta val innebär inte att alla långsiktiga handelsrelationer och ekonomiska förbindelser med Ryssland och OSS måste avbrytas eller att Ryssland inte kan delta i Ukrainas ekonomi, utan snarare motsatsen. Det avtal om det gemensamma ekonomiska området för OSS som Ryssland föreslagit skulle dock mer sannolikt äventyra Ukrainas strävan att nå ekonomiskt oberoende än bidra till att förverkliga denna strävan.

Jag vill påpeka att EU, tillsammans med sina institutioner och sina medlemsstater, borde ge Ukraina politiskt och diplomatiskt stöd i syfte att garantera att landet införlivas i WTO. Stöd efter att WTO-medlemskapet genomförts är också av stor betydelse, som t.ex. stöd för de officiella förhandlingarna om frihandelsavtalet och ett nytt mer detaljerat avtal mellan EU och Ukraina.

Slutligen vill jag tacka min polska kollega Zbigniew Zaleski för hans utmärkta betänkande. Jag vill sända mina bästa lyckönskningar till våra kolleger från Ukraina när det gäller att slutföra bildandet av den nya regeringen och påbörja den viktiga uppgift som väntar dem.

  Bogusław Rogalski (UEN). – (PL) Herr talman! Ukraina är ett strategiskt viktigt grannland för Europeiska unionen. Det är en naturlig bro som förbinder oss med Ryssland och Centralasien.

Sedan 2004, det vill säga sedan den stora utvidgningen, har EU varit Ukrainas största handelspartner. EU och Ukraina delar i hög grad samma ekonomiska och handelsrelaterade intressen och därför är det förnuftigt att slå in på vägen mot vidare integration av våra marknader för att få så stora fördelar som möjligt. Detta borde genomföras genom att skapa ett gemensamt frihandelsområde, men först måste Ukraina slutföra sin WTO-anslutningsprocess. Vi borde göra allt vi kan, politiskt och diplomatiskt, för att stödja Ukraina i dess försök att nå ett sådant medlemskap. Det kommer också att bli nödvändigt att ge pågående stöd för att hjälpa Ukraina att uppfylla WTO-kraven.

Vi borde komma ihåg att bakom Ukraina finns det mäktiga Ryssland, som återigen skulle vilja dominera denna del av Europa. Därför är det en bra idé att ge Ukraina status som marknadsekonomi, vilket borde föra landet närmare Västeuropa och följaktligen borde leda till EU-medlemskap. Zbigniew Zaleskis betänkande är ett bra steg i denna riktning, och jag vill gratulera honom till betänkandet.

  Daniel Caspary (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Låt mig inleda mitt anförande med att påpeka att detta är den andra debatten i dag om en utrikespolitisk fråga i vilken kommissionen inte har företrätts av den behöriga kommissionsledamoten. I morse hade vi vår huvuddebatt om globaliseringen och den behöriga kommissionsledamoten var inte närvarande, och i kväll är de kommissionsledamöter som ansvarar för denna viktiga fråga återigen frånvarande. Jag har inget emot vår ärade kommissionsledamot Borg, men det vore enligt min åsikt korrekt om kommissionen företräddes av kommissionsledamoten med ansvar för det ämne som diskuteras. Jag vore tacksam, herr talman, om ni kunde vidarebefordra denna förfrågan till kommissionen inför framtida debatter och jag är säker på att det tjänar hela kommissionskollegiets intressen.

Jag vill framföra mitt innerliga tack till Zbigniew Zaleski för hans mycket balanserade betänkande. Vi måste förbättra vårt samarbete med våra ukrainska grannar. Därför vore det bra om den europeiska grannskapspolitiken utformades därefter. Därför vore det bra om Ukraina anslöt sig till WTO. Därför vore det bra om vi förhandlade om ett partnerskaps- och samarbetsavtal, och om vi stod bakom en vision om ett frihandelsområde som en början på ett försiktigt framläggande av en europeisk framtidsutsikt för Ukraina.

Låt mig också säga vid detta tillfälle att jag dock inte kan tänka mig ett ukrainskt EU-medlemskap inom överskådlig framtid. Ett förbättrat samarbete, vilket många av mina kolleger i kammaren redan har hänvisat till, är också ett brådskande krav och kan gynna båda sidor. Jag fäster särskild vikt vid ett givande samarbete och en nära solidaritet med våra grannar i öst.

Enligt min åsikt är det till exempel oacceptabelt att Ryssland villkorar sitt samarbete med Ukraina med vilken regering som styr Ukraina och vilken parlamentsmajoritet landet har valt. Det är oacceptabelt och Ryssland är inne på fel spår med en sådan politik. Vi som européer, som Europeiska unionen, måste stödja det ukrainska folket i de kommande skedena av deras resa mot oberoende och mot en ordentligt etablerad demokrati. Zbigniew Zaleskis betänkande utgör ett stort och viktigt bidrag till denna ansträngning.

  Talmannen. − Herr Caspary! Ni har säkert rätt i att den berörda kommissionsledamoten borde svara i debatten, men på det praktiska planet är det inte alltid möjligt. Jag vet att Joe Borg är en oerhört erfaren kommissionsledamot och politiker som utan tvivel kommer att vidarebefordra ert budskap till dem det rör.

Jag vill påpeka att det var José Manuel Barroso som svarade i debatten om globalisering tidigare i dag, så man tager vad man haver, men vi har en mycket kompetent kommission.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Ukraina borde prioriteras när det gäller Europeiska unionens utrikespolitik inom Europa. Det beror på dess strategiska geopolitiska situation. Å ena sidan är det ett direkt grannland till Europeiska unionen och å andra sidan skulle Ukraina kunna vara en viktig bro mellan EU, Ryssland och länderna i Centralasien. Med dess tillgång till Svarta havet skulle det också kunna vara en viktig ekonomisk partner i denna region.

Jag stöder föredragandens rekommendationer om medlemsstaternas stöd till Ukraina för dess anslutning till WTO.

Detta kommer att medföra en lång rad fördelar för Ukraina och regionen.

Detta sagt borde vi dock inte glömma bort att av historiska skäl har Ukrainas regering fortfarande mycket kvar att göra. Europeiska unionen borde stödja den ukrainska regeringen i att återuppbygga landet på många nivåer, inte bara när det gäller dess ekonomi eller industri, utan också i sociala frågor. Det borde också finnas en avsevärd flexibilitet när det gäller utrikespolitiken, med beaktande av den politiska komplexiteten i Ukraina.

I detta skede är det viktigt att beakta Ryssland, vars intressen strider mot gemenskapens intressen i östra Ukraina. Den ukrainska demokratin är fortfarande mycket ung. De senaste åren har dock visat att de demokratiska processerna håller på att stabiliseras. Vi får nu inte glömma att starka anti-europeiska krafter skulle kunna komma till makten, beroende på de sociala attityderna. Därför vill jag instämma i de gratulationer som redan har framförts här i kammaren, och säga att jag stöder Zbigniew Zaleskis betänkande. Det är ett betänkande i vilket alla dessa grundläggande frågor har behandlats, och där en väg har utformats som EU skulle kunna följa i sin politik för Ukraina.

  Joe Borg, kommissionsledamot. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentets ledamöter för deras kommentarer och en intressant debatt.

Jag har noterat era synpunkter och kommer att vidarebefordra dem till min kollega kommissionsledamot Peter Mandelson, som i dag har ett internationellt åtagande som han inte kunde utebli från. Jag är dock säker på att han kommer att beakta dem.

Låt mig få reagera på några av de punkter som har tagits upp i debatten. Utan att gå in på de olika punkterna i detalj vill jag understryka att vi är överens om två mycket viktiga slutsatser.

För det första att Ukraina är en central och värdefull partner i Europeiska unionens grannskapsstrategi. Vi instämmer i era viktiga synpunkter på det positiva ekonomiska ömsesidiga beroendet, vikten av våra energiförbindelser, vetenskapen, mänskliga kontakter och behovet av att fördjupa och förstärka våra ekonomiska förbindelser.

När det gäller anslutningen till WTO håller kommissionen fullständigt med om att detta är en viktig fråga. Kommissionen och medlemsstaterna anser dock att förhandlingar om ett frihandelsavtal är ett avgörande steg som måste tas så snart som möjligt. Således skulle slutförandet av WTO:s Genèveprocess vara tillräckligt för att förhandlingar om ett fördjupat och heltäckande frihandelsavtal ska kunna inledas. Vi hoppas att WTO-processen fortfarande kan slutföras i slutet av det här året eller alldeles i början av 2008.

Vi strävar efter att ingå det mest ambitiösa frihandelsavtal som vi någonsin har slutit. Det måste också omfatta institutionell kapacitet och reformbehov, tullfrågor, polis och rättsväsende samt frågan om korruption i allmänhet.

När det gäller vetenskapligt utbyte och visum vill jag påpeka att dessa frågor också kommer att täckas av frihandelsavtalet.

Låt mig också säga att ökande handelsflöden inte är något hot mot hållbar utveckling. De främjar tvärtom hållbar utveckling genom att EU-normer antas.

När det gäller Ukrainas eventuella medlemskap i EU vill jag betona att ingendera sidan är redo för detta steg. Det nya förbättrade avtalet kommer att föra Ukraina så nära EU som möjligt på så många områden som möjligt utan att föregripa en möjlig framtida vidareutveckling av förbindelserna mellan EU och Ukraina i enlighet med bestämmelserna i fördraget.

Avslutningsvis vill jag än en gång tacka föredraganden för ett bra betänkande, som vi anser vara balanserat. Vi kommer att ta vederbörlig hänsyn till rekommendationerna i det i vårt pågående arbete med Ukraina.

  Talmannen. − Tack, herr kommissionsledamot, och tack till alla talare i denna viktiga debatt om ett särskilt relevant ämne.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  András Gyürk (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Det betänkande som har diskuterats belyser med rätta att Ukraina är en strategiskt viktig partner för Europeiska unionen, eftersom landet kan spela en viktig medlande roll i dialogen med Ryssland och andra Centralasiatiska länder. Vi är övertygade om att en förstärkning av de ekonomiska förbindelserna genom principerna om en fri marknad har inneboende fördelar för båda sidor. Detta stämmer särskilt när det gäller energipolitiken.

Händelserna under de senaste månaderna har på nytt belyst det faktum att energisektorn i Ukraina i dag utmärks av en bristande öppenhet. De förvirrande förbindelserna möjliggör korruption och utövande av politiska påtryckningar. Inget av detta främjar genomförandet av marknadsförbindelser. Det hindrar Ukrainas strävan mot en integration i unionen och äventyrar därigenom en trygg energiförsörjning i Europa.

Europeiska unionen och Ukraina måste samarbeta av just det skälet, så att principerna om öppenhet och konkurrens genomförs när samarbetet börjar att utvecklas på energiområdet. Samtidigt måste vi hur som helst bygga denna förbindelse på ömsesidighet.

Jag anser att det är viktigt att notera att det ekonomiska samarbete som måste utvecklas mellan Europeiska unionen och Ukraina måste betraktas i sammanhanget med Rysslands ambitioner. Den tillträdande ukrainska regeringen kan spela en viktig roll när det gäller att se till att de ovan nämnda principerna genomförs inte bara inom ramen för dialogen med unionen utan också i hela regionen.

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (EN) Efter utvidgningen 2004 och anslutningen av länder som har gemensamma yttre gränser med Ukraina står det klart att Ukraina har blivit en granne av strategisk betydelse för EU som helhet, liksom en viktig aktör i regionen. Sedan 2004 har EU varit Ukrainas främsta handelspartner och förflyttningen av unionens gränser österut har definitivt öppnat nya möjligheter till handel, industriellt samarbete och ekonomisk tillväxt i regionen.

Därför är det oerhört viktigt att unionen aktivt stöder Ukrainas anslutning till WTO. Därefter kommer det att bli möjligt att upprätta ett verkligt frihandelsområde mellan EU och Ukraina inom en sund och tydlig institutionell ram. Generellt sett ligger det verkligen i unionens intresse att främja en god kommersiell, ekonomisk och social utveckling i Ukraina för att trygga handelsförbindelser och politisk stabilitet i regionen.

Därför stöder vi kravet på ett samordnat globalt svar på de politiska, ekonomiska och sociala utmaningarna i östra Centraleuropa. Mer specifikt bör vi tillsammans med Ukraina utforma konsekventa strategier i viktiga frågor såsom tryggad energiförsörjning, kärnkraftssäkerhet, jordbruk och miljömässigt hållbara standarder.

14. Återhämtningsplan för tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Iles Braghetto, för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om upprättande av en flerårig återhämtningsplan för tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet (KOM(2007)0169 – C6-0110/2007 – 2007/0058(CNS)) (A6-0408/2007).

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först vill jag framföra mitt tack till föredraganden Iles Braghetto och fiskeriutskottet för detta betänkande, som handlar om en återhämtningsplan för tonfisk.

Tonfisken i östra Atlanten och Medelhavet är ett viktigt bestånd för EU. Som forskningsrönen visat finns det nu stor risk att detta tonfiskbestånd kollapsar. Alla stater som bedriver detta fiske har kommit överens om att det snarast behövs åtgärder för att göra tonfiskbeståndet och fisket hållbart.

Jag är övertygad om att den återhämtningsplan som Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten antog 2006 innebär att det finns en realistisk möjlighet att successivt återställa tonfiskbeståndet, om den följs till punkt och pricka. Därför behövs det omedelbart kraftfulla och verkningsfulla åtgärder på EU-nivå. Det är ett absolut måste att ICCAT:s återhämtningsplan genomförs snabbt, både av bevarandeskäl och för att värna om trovärdigheten hos den gemensamma fiskeripolitiken och hos EU:s fiskare. Målet är att förslaget ska antas vid rådets möte i november.

Under diskussionerna i samband med förberedelserna för rådets möte infördes många ändringar av det ursprungliga förslaget, av vilka en del går i samma riktning som era ändringsförslag. Jag är säker på att vi är överens om målen att snarast vidta åtgärder för att eliminera överfiske och att se till att ICCAT:s åtgärder efterlevs strikt så att tonfiskbeståndet kan återställas till hållbara nivåer. Detta kommer samtidigt att göra fiskeindustrin mer lönsam på lång sikt. Bortsett från fördelarna för industrin är det också ett internationellt politiskt åtagande som vi måste fullgöra.

För att övergå till betänkandet uppskattar och delar jag fiskeriutskottets åsikt att EU måste ta itu med sin fiskeflottas överfiske. Kommissionen anser också att den årliga fiskeplanen är ett effektivt instrument mot överfiske till följd av överkapaciteten hos EU-flottan.

I det sammanhanget kan kommissionen godta ändringsförslagen 1, 2, 7 och 8 om att upprätta årliga fiskeplaner för att skapa balans mellan EU-flottans fiskeansträngning och kvoterna. En relevant bestämmelse om detta har införts i ordförandeskapets kompromiss.

Dessutom ber kommissionen de berörda medlemsstaterna att i sina verksamhetsplaner ta med en minskning av fiskekapaciteten, antingen tillfälligt eller genom skrotning av fartyg, för att se till att deras kvoter för 2008 och följande år respekteras till fullo. Jag inser att vi ber industrin att göra stora uppoffringar, men de är nödvändiga för att se till att fisket, flottorna och de berörda kustsamhällena blir hållbara på lång sikt. Valet står mellan kortsiktiga uppoffringar och att beståndet kollapsar.

Dessutom håller jag helt med er om att industrin måste kompenseras ekonomiskt för att mildra de socioekonomiska konsekvenserna av ett minskat fiske. En bestämmelse om den härmed förknippade finansieringsåtgärden i linje med ändringsförslag 5 har också införts i ordförandeskapets kompromiss. Jag är medveten om att det finns andra farhågor. Jag delar många av dessa och vet att de också måste uppmärksammas.

När det gäller ändringsförslag 3 vill jag först och främst säga att jag är fullt medveten om att antalet burar för gödning av tonfisk har ökat mycket sedan 1990 och att deras kapacitet överstiger den totala tillåtna fångstmängden.

ICCAT har nu antagit ett strikt regelverk för att garantera en hållbar utveckling av tonfiskodlingen. Nästa steg blir att reglera antalet fiskodlingar. Kommissionen stöder till fullo antagandet av den rekommendation som ICCAT:s arbetsgrupp om kapacitet utfärdade i juli 2007.

I denna rekommendation föreslår man en frysning av fartygens fiskekapacitet liksom odlingskapaciteten för tonfisk. Vi måste vänta på slutresultaten av ICCAT:s diskussion i Antalya den här veckan. Av det skälet kan inte kommissionen på det här stadiet godta ändringsförslaget om att begränsa odlingskapaciteten.

I fråga om undantagen i fråga om fiskeområden och minimistorlek vill jag påminna er om i vilket sammanhang dessa godkändes av ICCAT. Alla parter har kommit överens om dessa undantag som en del av paketet med återhämtningsplanen. Dessa undantag beviljades för icke-industriella flottor och en del säsongsflottor eftersom deras inverkan på fångsterna är obetydlig. Dessutom innefattar undantagen en rad strikta villkor, såsom ett begränsat antal fartyg, begränsade fångster och särskilda hamnar. När detta är sagt kan återhämtningsplanen ses över 2008 på grundval av nya vetenskapliga rön eller konstaterade brister i genomförandet.

I det här läget har gemenskapen ett ansvar för att se till att återhämtningsplanen införs i gemenskapslagstiftningen så att den genomförs till fullo. I det sammanhanget kan jag inte godta parlamentets ändringsförslag om att stryka undantagen, det vill säga ändringsförslagen 4 och 6, eller ändringsförslagen 12 och 13 om att ge planen ett nytt namn, ändra EG-kvoterna och införa ett nytt återbetalningssystem. Dessa ändringsförslag ligger inte i linje med den återhämtningsplan som ICCAT har antagit och ICCAT:s regler om återbetalning.

Jag kan inte heller godta ändringsförslag 10 om fällor, eftersom detta förslag inte inkluderar åtgärder för att komma till rätta med problemet. För första gången reglerar återhämtningsplanen användning av fällor och detta kommer i framtiden att göra det möjligt att utvärdera hur detta fiske påverkar beståndet.

När det gäller ändringsförslagen 9 och 11 om harmonisering av sanktioner och möjlighet att förbjuda en medlemsstats nationella fiske om den inte respekterar rapporteringskraven vill jag säga att vi visserligen fullkomligt förstår andan bakom detta förslag och delar den, men vi kan inte godta ändringsförslaget i det här sammanhanget eftersom det inte innehåller några åtgärder för att komma till rätta med problemet. Det är en fråga om allmän policy och kommissionen kommer att ta upp den i samband med 2008 års reform av kontrollramen inom den gemensamma fiskeripolitiken.

Vi anser att dokumentation och överföring av information till kommissionen vid fastställda tidpunkter är avgörande för att återhämtningsplanen för tonfisk ska bli en framgång, och det är också en förutsättning för att vi ska kunna övervaka hur EU:s fiskekvot utnyttjas i realtid. Kommissionen har därför inlett överträdelseförfaranden mot alla de sju medlemsstater som bedriver fiske av tonfisk för brister i dataöverföringen.

Låt mig avslutningsvis säga att vi är djupt bekymrade över att en del medlemsstater överskrider kvoterna, vilket underminerar gemenskapens trovärdighet på internationell nivå och äventyrar återhämtningsplanen för tonfisk.

Vid sammanträdet med tillämpningskommittén i Antalya den 8–9 november kritiserade undertecknarna – främst Förenta staterna och Kanada – den bristande efterlevnaden av ICCAT:s regler. Som väntat kritiserades EU hårt för att den totala tillåtna fångstmängden överskreds 2007.

Samtidigt var undertecknarna medvetna om de svårigheter som EU:s flotta har med att anpassa sig till realiteterna i återhämtningsplanen, som trädde i kraft 2007, och välkomnade EU:s förslag om ett särskilt återbetalningssystem. Tillämpningskommittén har antagit en särskild rekommendation om ett återbetalningssystem för överskridandet av EU-kvoten 2007, som uppgår till 4 440 ton, på grundval av ett förslag från EU.

Enligt denna rekommendation kommer överskridandet av EU:s kvot 2007 att leda till en årlig minskning av årskvoten för perioden 2009–2011 med 1 480 ton.

Dessutom beslutade tillämpningskommittén att siffran för EU var provisorisk och kan komma att ses över och eventuellt justeras som en följd av pågående undersökningar. ICCAT kommer att anta denna rekommendation vid sitt plenarsammanträde den 18 november.

Men vi måste också försäkra parterna i ICCAT om att EU kommer att göra sitt yttersta för att se till att de kvoter som våra medlemsstaters fartyg har fått sig tilldelade noggrant övervakas av dessa medlemsstater och av Europeiska kommissionen, för att garantera att den kvot som har satts för 2008 och följande år respekteras.

När denna bestämmelse har antagits kommer kommissionen att samarbeta nära med medlemsstaterna för att säkra och strängt övervaka att återhämtningsplanen för tonfisk genomförs till fullo. Gemenskapens kontrollorgan för fiske kommer också att spela en aktiv roll. Det har påbörjat förberedelserna för att samordna medlemsstaternas kontroll- och inspektionsverksamhet, så att allt ska vara klart inför 2008 års tonfisksäsong.

  Iles Braghetto (PPE-DE), föredragande. – (IT) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Syftet med Europeiska kommissionens återhämtningsplan för tonfisk, som genomförts av ICCAT, är att bemöta forskarnas farhågor angående beståndets kritiska tillstånd på grund av överfiske.

Planen har kritiserats på flera sätt, vilket belyser det faktum att vetenskapliga experter och fiskare har skilda åsikter om behovet av att skydda bestånden. Återhämtningsplanen utgör dock ett lämpligt svar på de behov som har lyfts fram, eftersom det i planen föreskrivs en stadig minskning av fångstkvoten på upp till 20 procent mellan 2006 och 2010, en ökning av den minsta storleken till 30 kg, en begränsning av fiskeperioderna och en skärpning av åtgärderna för att bekämpa illegalt fiske.

Om man ska gå mer in på detalj skärptes vissa inslag i planen under utskottets arbete, med förslag om att:

– vidta åtgärder för och begära att fiskeriplaner ska lämnas in till medlemsstaterna inom ramen för fiskeriavtalen, också i fallet med fiskbestånd vars biologiska tillstånd är gott, eftersom ett av de huvudsakliga problemen är en flottkapacitet som överskrider de tillgängliga kvoterna,

– införa en jämvikt i varje medlemsstat mellan kvoterna och kapaciteten för dess uppfödningsanläggningar,

– avskaffa undantagen för fiskeområden och minsta storlek: dessa strider mot alla vetenskapliga experters åsikter och mot merparten av medlemsstaternas åsikt. Dessutom är dessa undantag inte berättigade ur biologisk aspekt, eftersom Medelhavet och Atlanten har ett enda bestånd, och snedvrider allvarligt konkurrensen, vilket leder till ett mer intensivt fiske i de berörda områdena, däribland av fartyg som inte traditionellt fiskar där, vilket minskar kontrollernas effektivitet,

– uppmana medlemsstaterna att respektera sina skyldigheter att rapportera in uppgifter och lämna information till kommissionen, och att stänga det nationella fisket om inga fångstuppgifter lämnas av medlemsstaterna,

– utarbeta en plan för att åter ta fällor i bruk i Atlanten och att ta bort fällor som inte längre används i Medelhavet för att bevara en hållbar och i hög grad selektiv metod för tonfiskfångst,

– göra det möjligt att betala ut ekonomisk kompensation från Fonden för fiskets utveckling till fiskare under de perioder då fisket är stängt för att garantera och skydda den socio-ekonomiska balansen för fiskeriföretag och fiskare,

– harmonisera böterna för att förhindra avvikelser i hur medlemsstaterna tillämpar denna regel.

Avslutningsvis är de överträdelseförfaranden som inletts under de senaste månaderna mot vissa medlemsstater på grund av deras underlåtenhet att respektera 2007 års fångstkvoter tveklöst berättigade och nödvändiga, men den korta perioden för ikraftträdandet av de nuvarande bestämmelserna under detta år borde också beaktas.

Med tanke på att också förvaltningen av fiskbestånden är särskilt komplex, särskilt i områden där det finns en stark konkurrens med andra flottor från länder utanför EU, främst i Medelhavet, finns ett behov av en ökad respekt för ömsesidighetsprincipen för att se till att de mål som ICCAT ställt upp genomförs korrekt. Dessa åtgärder kommer endast att vara effektiva om deras principer och bestämmelser tillämpas av såväl medlemsstaterna som länderna utanför EU.

Sammanfattningsvis, herr talman, vill jag särskilt tacka alla de kolleger som deltagit i detta arbete.

  Carmen Fraga Estévez, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Även om jag delar åsikten att denna återhämtningsplan inte är så ambitiös som den borde vara är sanningen den att planen är ett resultat av en svårvunnen kompromiss i ICCAT och jag anser att vi, genom att godkänna den, tar ett enormt steg framåt och för första gången sänder ett mycket tydligt budskap till de personer som ansvarar för överfisket av denna art.

Hur som helst beror tonfiskens allvarliga tillstånd, såvitt Europeiska unionen kan se, på att vissa medlemsstater har tillåtit och till och med uppmuntrat en alltför stor tillväxt av sina Medelhavsflottor och på att kommissionen, trots att den varit fullt medveten om detta missbruk och den kontinuerliga underrapporteringen av fångster, inte har lyft ett finger för att åtgärda situationen förrän nu.

Denna underlåtenhet att ta ansvar är vad som har lett till att fisket stängs i alla medlemsstater, på grund av de skandalösa nyheterna i augusti om att två länder hade fiskat hela Europeiska unionens kvot.

På dessa grunder anser jag att det är viktigt att vi vid parlamentssammanträdet stöder Iles Braghettos betänkande, som omfattar mitt ändringsförslag, så att medlemsstaterna hädanefter kommer att tvingas lämna in en fiskeriplan i förväg, där det maximala antalet fartyg för det första anges och där landets fiskeansträngning för det andra är förenlig med dess kvot. Kommissionen har angett att den förespråkar ett införlivande i fiskeriplanen och vi hoppas att rådet också kommer att ställa sig bakom detta.

Jag beklagar dock att betänkandet inte tillåter några undantag för flottor som sedan urminnes tider har fiskat i Atlanten och fångat en försumbar mängd av gemenskapskvoten med mycket mer selektiva redskap. De personer som sysslar med detta traditionella fiske tvingas därför att betala för synderna i form av en obegränsad girighet hos de två medlemsstaters notflotta som jag nyss nämnde, även om de inte deltagit i detta fiske. Detta är en orättvisa som jag också hoppas att parlamentet och rådet kommer att korrigera.

Slutligen återstår bara för mig att be och uppmana kommissionen att vidta alla nödvändiga åtgärder, så att man när man fördelar gemenskapskvoten för nästa år ger vederbörlig kompensation till de medlemsstater som har tvingats upphöra med sitt fiske för att de kvoter som de hade rätt till utnyttjats av andra stater och så att det lämpliga tonnaget räknas bort från kvoterna för de ansvariga länderna som en verklig och effektiv gottgörelse.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag ser mycket positivt på kommissionens förslag om att införliva återhämtningsplanen för tonfisk som godkänts i ICCAT i rättsordningen och jag håller med kommissionen om att de åtgärder som planen omfattar, om de tillämpas korrekt, kommer att tillåta en gradvis återhämtning av bestånden i såväl Atlanten som Medelhavet.

Planen — och detta är en mycket viktig faktor för mig – beaktar de särskilda egenskaperna hos det traditionella fisket genom att föra in dem inom ramen för villkor och bestämmelser som kommer att förhindra denna fiskeriverksamhet från att straffbeläggas, samtidigt som den syftar till att kombinera bevarande av resursen med socio-ekonomiska aspekter.

I detta sammanhang vill jag informera kommissionsledamoten om att mitt land från början ville att en flexibilitetsnivå över minimistorlek skulle tillämpas för den traditionella flottan och därför begärde att en viss procentandel för den traditionella flottan skulle införlivas i kvoten för fångster på under 30 kg för den flottan.

Kommissionen hörsammade detta krav, förstod att traditionella fiskare som bedriver småskaligt fiske inte kunde tvingas betala för en situation som orsakats av stora industriella flottor, och samtyckte till att införliva denna åtgärd, även om den reducerade den till 2 procent i planen.

Herr kommissionsledamot! Det ställe där denna åtgärd införlivats, nämligen punkt 6 i bilaga, väcker tvivel angående tillämpningens geografiska räckvidd.

Om man begränsar åtgärden till fisket i Atlanten skulle det helt enkelt innebära att man beordrade den traditionella Medelhavsflottan att försvinna, vilket är en flotta som inte ens kan förflytta sig till fiskeområdena i Atlanten. Detta handlar om en historisk flotta som har verkat i århundraden utan att orsaka bestånden några problem, och all nedgång beror på den alltför stora kapaciteten inom notflottan i Medelhavet.

Herr kommissionsledamot! Åtgärden borde gälla för flottorna från alla länder som deltar i fisket, och inte bara för de länder som har atlantiska flottor. Algeriet, Tunisien eller Turkiet har också rätt att använda en del av sin kvot för att skydda sina traditionella flottor mot konkurrens från de industriella flottorna och jag anser inte att detta undantag, hur litet det än är, kommer att bidra överhuvudtaget till att minska effektiviteten hos återhämtningsplanen.

Därför ber jag kommissionen att beakta de tvivel som väcks genom införlivandet av åtgärden i punkt 6 i bilaga I och därför ber jag även kommissionens företrädare att göra allt de kan vid det pågående ICCAT-mötet för att klargöra att 2 procent av fångsterna kan fiskas av traditionella flottor i såväl Atlanten som Medelhavet.

Vad gäller det betänkande som vi diskuterar i dag vill jag informera föredraganden om att min grupp motsätter sig avskaffandet av undantagen för både minsta storlek och förbjudna områden, vilka är undantag som beslutades av ICCAT, liksom kommissionsledamoten sagt. Av samma skäl motsätter vi oss de nya ändringsförslag som lagts fram av Gruppen De gröna, och vi kommer att motsätta oss dem i morgon vid omröstningen.

  Alfonso Andria, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! Till att börja med vill jag gratulera föredraganden, Iles Braghetto, till hans utmärkta arbete i fiskeriutskottet, vilket gjort att vi kan lägga fram en balanserad text vid morgondagens omröstning som i viss mån bygger på tidigare erfarenheter och som ändrar förordningen om återhämtningen av tonfisk på ett sätt som tveklöst förbättrar det.

Avskaffandet av undantagen för de fastställda kvoterna för tonfiskfångster, varav några ursprungligen behölls, och för fångster i östra Atlanten och i Adriatiska havet, är enligt min åsikt en av de stora framgångarna i detta parlamentsförfarande. Dessa undantag var inte tillräckligt berättigade ur biologisk synvinkel, eftersom Medelhavet och Atlanten har ett enda tonfiskbestånd, och de skulle till och med kunna allvarligt snedvrida konkurrensen eftersom de skulle kunna leda till ett mer intensivt fiske i de områden som inte är föremål för begränsningar. Kontroller skulle också bli svårare och tveklöst mindre effektiva.

Jag instämmer med föredraganden om att ekonomisk kompensation måste betalas till fiskarna under den förbjudna perioden och jag välkomnar också den föreslagna planen om att åter ta fällor i bruk.

Illegalt fiske, som anses vara ett av de stora gissel som undergräver skyddet av tonfiskbestånden, måste också kraftfullt bekämpas. Även om förslaget till förordning hanterar problemet med kontroller mer rigoröst än tidigare, borde de pågående skillnaderna i hur de olika medlemsstaterna tillämpar lagstiftningsbestämmelserna enligt min åsikt utjämnas. Enligt min åsikt behövs ett förbättrat samarbete mellan staterna för att harmonisera den nationella lagstiftningen om genomförandebestämmelser och det är i den riktningen som mitt ändringsförslag går.

Enligt min åsikt måste också ytterligare ett problem lösas: förvaltningen av tonfiskbestånden i Medelhavet kräver en global strategi i samråd med de andra länder som inte är medlemmar i ICCAT och som fiskar i Medelhavet. Jag tänker till exempel på den japanska flottan, eftersom målen för förordningen annars inte skulle nås.

Jag hoppas därför sammanfattningsvis att omröstningen ska ge stöd för den text som fiskeriutskottet enats om.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag vill också börja med att erkänna vår kollega Iles Braghettos arbete med detta betänkande. Liksom jag nämnde vid tidpunkten för diskussionerna i fiskeriutskottet, som byggde på rapporter som utarbetats av ett stort antal forskare, miljöorganisationer och till och med vissa delar av fiskerinäringen, anser jag att betänkandets titel borde ändras.

I stället för att hänvisa till en planerad förordning om upprättande av en återhämtningsplan för tonfisk, borde vi kalla det icke-återhämtningsplanen eller planen för tonfiskförintelse. Låt oss vara tydliga med detta: när den felaktigt döpta återhämtningsplanen antogs i ICCAT i Dubrovnik för ett år sedan varnade den vetenskapliga kommittén till och med i det skedet, och jag citerar, för att ”de preliminära resultaten allmänt sett antyder att det är osannolikt att de antagna åtgärderna, även om de är ett steg i rätt riktning, kommer att göra att planens mål uppfylls helt och hållet”. Den vetenskapliga kommittén sa också att om planen tillämpas perfekt och om den framtida rekryteringen ligger ungefär på 1990-talets nivå och inte påverkas av den aktuella nivån för den reproduktiva biomassan, finns det en 50 procents sannolikhet för återhämtning under 2023 med de nuvarande bestämmelserna.

Med andra ord kommer målen i återhämtningsplanen att vara svåra att nå om genomförandet inte är perfekt eller om rekryteringen understiger minskningen av den reproduktiva biomassan eller både och.

Jag upprepar att grunden för mitt anförande är vetenskapliga rapporter. Som om det inte vore nog har planen, som redan har tillämpats preliminärt under 2007, fungerat så dåligt i praktiken att Europeiska unionen har överskridit sin kvot med 26 procent, vilket genom en tidigare ej skådad åtgärd har gjort det obligatoriskt att inleda rättsliga förfaranden mot alla de länder som underlåtit att följa reglerna, särskilt Frankrike och Italien.

Det bekymrar mig naturligtvis att få höra att ett annat land, Spanien, kunnat exportera nästan 9 000 ton tonfisk under 2006, när det endast har rapporterat in fångster på 4 700 ton, liksom organisationer som Greenpeace eller Adena har noterat.

Slutligen vore det också intressant att höra vilka åtgärder som kommissionen och regeringarna avser att vidta för att kontrollera och till och med reducera fiskeflottans storlek, med tanke på att det minst sagt vore svårt att tro att det skulle gå att minska fångsterna när våra fartyg ökar i antal och kvalitet, och i merparten av fallen livnär sig på EU-stöd. Det ICCAT-möte som för närvarande äger rum i Antalya i Turkiet, som mina kolleger Marie-Hélène Aubert och Michael Earle närvarar vid, kommer att kunna ge oss vissa svar.

Jag anser dock att den direkta slutsatsen är både enkel och oroväckande: allt tyder på att situationen för beståndet är mycket värre än de mest optimistiska prognoserna. Vissa säger till och med att det nu inte finns någon återvändo. Med andra ord har jag med tanke på omständigheterna svårt att anse att den nvuarande planen borde kallas återhämtningsplan snarare än något annat.

  James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Låt mig för det första också jag gratulera föredraganden till detta betänkande. Det är alltid svårt att åstadkomma återhämtning genom en återhämtningsplan. Den här är inte annorlunda än många av de andra fleråriga återhämtningsplanerna, men den här gången gäller det tonfisk. I likhet med alla andra hoppas jag verkligen att den här planen kommer att lyckas.

Jag har bara en erfarenhet, och det var med planen för torskens återhämtning i Irländska sjön. Under de åren fick inte fiskarna i området någon kompensation för att de inte fick fiska under den perioden. Jag tror inte att det blir rätt om man gör fel två gånger: om man talar om bevarande anser jag att man också måste vara beredd att betala ersättning – jag tycker inte att det finns något alternativ. Det går bra att kräva uppoffringar, men de har också ett pris.

Jag inser att det här betänkandet är oerhört känsligt för fiskare som kommer från Medelhavet och för dem som fiskar i Atlanten. Så från ekonomisk och social synpunkt kommer det att bli ytterst svårt för dem. Under dessa omständigheter kommer dessa bestämmelser också att bli mycket smärtsamma för fiskarna i regionen. Det är dock av avgörande betydelse att bevara och skydda tonfiskbeståndet.

  Paulo Casaca (PSE). - (PT) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag vill också gratulera vår föredragande Iles Braghetto till hans utmärkta arbete, och jag vill börja med att säga att det mest slående exemplet på oförmågan hos den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken att garantera fiskets hållbarhet är den situation vi nu står inför med tonfisk i särskilt östra Atlanten och Medelhavet. Detta uppmärksammades nyligen i en mycket intressant studie beställd av generaldirektoratet för fiske, som Joe Borg gjorde sig besväret att offentliggöra, vilket jag nu tackar honom för.

Faktum är att de tuffa åtgärder som vi nu ser på detta område, med en fullständig stängning av fisket före årets slut, ett försök att avveckla en avsevärd del av flottan och risken för en fullständig förlamning av verksamheten, även om detta kanske inte gör att målen nås, är en direkt konsekvens av en syn på den gemensamma fiskeripolitiken genom vilken förvaltningsbesluten åtskiljs från deras tillämpning och kontroll, och genom vilken fiskesamhällena och myndigheternas skyldigheter har undergrävts genom en exklusiv europeisk behörighet som trots det inte har utövats av den part som förespråkar den.

Miljömässigt hållbara men ekonomiskt mindre lönsamma fiskeredskap för fiske med fasta linor har tvingats konkurrera med modern teknik och oerhört sofistikerade resurser som var ojämförligt mer lönsamma på kort sikt, men miljömässigt ohållbara, och vissa diskriminerande åtgärder mot den senare typen av fartyg framkommer inte slutligen förrän nu. Jag vill ställa mig bakom och betona mitt totala stöd för vad min kollega Rosa Miguélez Ramos sa här om att det är väsentligt att gynna traditionella fiskemetoder.

Det förestående hotet med ett kommersiellt avskaffande av tonfiskfisket borde få oss alla att fundera över vad som omgående måste göras när det gäller den gemensamma fiskeripolitiken i sin helhet.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag instämmer i merparten av Iles Braghettos åsikter om återhämtningen av tonfiskbestånden. Jag tror att vi alla vill ha hav med tillräckliga fiskbestånd.

Låt mig dock framföra två farhågor. Till att börja med finns det planer på att inrätta ett system genom vilket fiskefartyg skulle lägga fram en detaljerad fiskeplan för tonfisk, för att garantera större kontroll. Jag anser att den situation som skulle skapas genom denna fiskeplan endast skulle vara genomförbar för stora fiskefartyg som endast fiskar efter tonfisk, och inte för små fartyg som fiskar efter tonfisk och annan fisk.

Vi vill alla kontrollera fisket efter tonfisk, men vi vill inte utesluta nationer med små fartyg. Dessutom finns det en stark fisketradition här.

För det andra hänvisar jag till ändringsförslag 3, som kopplar samman kapaciteten hos uppfödningsanläggningarna med den nationella kvoten. Uppfödningen av röd tonfisk inom EU utförs i andra länder än de med stora kvoter.

Mitt land till exempel är inte ett av de land som gynnats i fråga om kvoter. Å andra sidan har vi komparativa fördelar när det gäller tonfiskuppfödning. Varför borde vi reducera kapaciteten hos våra enheter till nivån för vår kvot?

Låt mig avslutningsvis nämna det oacceptabla faktum att fiske efter tonfisk förbjöds i september, eftersom två EU-länder fångade kvantiteter som borde ha räckt för alla medlemsstater tillsammans. Dessa länder måste bli föremål för lämpliga sanktioner. Å andra sidan borde de länder som berövats sina fiskerättigheter i år vara de som nästa år först får den procentandel som de berövats. Under tiden borde vi hitta sätt att snabbt kontrollera fiskefångsterna.

  Robert Navarro (PSE) . – (FR) Herr talman! Låt mig börja med att tacka föredraganden, Iles Braghetto, för hans utmärkta arbete. Eftersom ICCAT-förhandlingarna fortfarande pågår vet vi inte ännu vad ödet för med sig för våra fiskare nästa år. Vad vi vet är att något mycket allvarligt hände i sommar och att vi måste genomföra en noggrann granskning av systemen för övervakningen av fångsterna. Kommissionen har lyckligtvis haft denna uppgift, även om jag befarar att några av de åtgärder som föreslogs förra månaden för att avskaffa illegalt fiske inte kommer att få ett alltför positivt mottagande i rådet.

Jag hoppas att Gemenskapens kontrollorgan för fiske vad som än händer kommer att lyckas med att införa en verklig samordning av de europeiska ansträngningarna för att utföra de nödvändiga kontrollerna, eftersom de nationella övervakningssystemen inte fungerar. Det går ju bra för våra spanska, portugisiska och grekiska vänner att orera om de franska och italienska flottornas beteende och bristen på övervakning i dessa två länder. Alla vet hur det egentligen ligger till! Vi vet alla att alla länder har dolt den illegala verksamheten i sin egen fiskeflotta under alltför lång tid. Därför behöver vi en mer rigorös kontroll på EU-nivå, vad vi än tycker om det, och därför är jag övertygad om att vi behöver en europeisk kustbevakning.

Vi måste också diskutera sanktioner för detta överfiske. Det är mycket sannolikt att ICCAT kommer att besluta att straffbelägga gemenskapen, och sedan måste vi i vår tur straffbelägga de medlemsstater som har felat. Den franska regeringen har högljutt talat om att vägra att kompromissa och har varnat för att huvuden kan komma att rulla. Personligen hoppas jag att dessa sanktioner – som inte skulle ha varit nödvändiga om övervakningssystemet hade varit effektivt – kommer att vara hårda men rättvisa och balanserade. Jag hoppas också att de som sysslar med traditionellt fiske efter tonfisk – vilket inverkar mindre på bestånden – inte kommer att straffas för andras fel.

Eftersom experterna tydligt har fastställt att den europeiska flottans kapacitet har varit oproportionerlig till tonfiskbestånden vill jag slutligen ta detta tillfälle i akt att fråga kommissionsledamoten vilka resurser som avsätts för att omskola de fiskare som kommer att tvingas upphöra med sin verksamhet.

  Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka ledamöterna för de intressanta synpunkter som de har framfört.

Något som har framkommit i den här debatten är insikten om att vi har ett gemensamt mål, nämligen att på ett verkningsfullt sätt åtgärda den svåra situationen för tonfisken. Det bästa sättet att komma till rätta med beståndets dåliga skick är att genomföra ICCAT:s återhämtningsplan. Således tackar jag parlamentet för dess förslag om nationella fiskeplaner, ett effektivt redskap för att trygga efterlevnaden i fråga om överkapacitet.

När det gäller undantagen kan inte kommissionen ändra innehållet i den plan som ICCAT har antagit. Alla undertecknarna har godkänt dessa undantag. Låt mig påminna er om att undantagen beviljades för icke-industriella flottor och en del säsongsflottor eftersom deras inverkan på fångsterna är obetydlig. Dessutom innefattar undantagen en rad strikta villkor, såsom ett begränsat antal fartyg, begränsade fångster och särskilda hamnar. När detta är sagt kan återhämtningsplanen ses över 2010 på grundval av nya vetenskapliga rön eller konstaterade brister i genomförandet.

När det gäller den fråga som Rosa Miguélez Ramos tog upp, om en vidare utökning till att omfatta de två särskilda fallen i Atlanten och Adriatiska havet, så är dessa specifika, små och obetydliga fall. En utvidgning av dem till att omfatta andra områden kräver att avtalet om ICCAT:s återhämtningsplan ändras. Det kan absolut inte göras i år. Vi vill inte öppna ICCAT:s plan igen. En översyn ska göras 2008, men mot bakgrund av kritiken mot de båda undantagen tror jag att det kommer att bli oerhört svårt att utöka dem ännu mer.

Överkapaciteten kommer att hanteras genom de nationella planer som medlemsstaterna ska lämna in, och i dem måste kapaciteten balanseras mot fångsterna. Dessutom har vi i våra diskussioner i rådet lyckats införa förstärkta kontrollåtgärder för att förbättra efterlevnaden. Under 2008 kommer vi också att koncentrera oss på att förstärka kontrollerna i allmänhet.

Vi insisterar också på att medel ur Europeiska fiskerifonden ska avsättas för avveckling av fartyg i de medlemsstater som har överkapacitet, i synnerhet när det gäller fiske av tonfisk.

När det gäller att se till att andra fiskefartyg, det vill säga fartyg från tredjeländer, följer ICCAT:s bestämmelser gäller dessa bestämmelser alla undertecknarna, och vi förväntar oss att de alla följer villkoren i återhämtningsplanen för tonfisk. Om de inte gör det kommer vi att ta upp det med dem i ICCAT och bilateralt. Om de vägrar att fullgöra sina åtaganden så kommer vi att överväga andra åtgärder som kan vidtas.

När det gäller frågan om två länders överfiske har jag redan sagt att vi stöder de nationella fiskeplanerna, och det finns med i ordförandeskapets kompromiss, som jag hoppas att alla medlemsstater kommer att stödja vid rådets möte i november.

De överfiskade mängderna måste återbetalas, och det kom vi överens om i Antalya. Följden kommer att bli en årlig minskning med 1 480 ton för perioden 2009–2011. Kompensation till stater som fiskar mindre än kvoterna kommer att utgå från och med 2008.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Francesco Musotto (PPE-DE), skriftlig. – (IT) Braghettobetänkandet innehåller mycket som vi måste tänka på när det gäller genomförandet av återhämtningsplanen för tonfisk. I planen införs stora begränsningar av fisket, mot bakgrund av behovet att skydda bestånden med en utrotningshotad art. Det finns dock en risk för att initiativet inte kommer att vara effektivt om Europeiska unionen underlåter att vidta åtgärder för att motverka dess socio-ekonomiska inverkan. Betänkandet ska berömmas för att det belyser denna klyfta och föreslår lämpliga instrument för en effektiv tillämpning av kommissionens och ICCAT:s rekommendationer.

Vad gäller de socio-ekonomiska aspekterna är fiske efter tonfisk en traditionell verksamhet och den enda inkomstkällan för tusentals familjer: om det skulle stängas helt och hållet skulle fiskarna behöva finansiell ersättning från Fonden för fiskets utveckling.

Medlemsstaterna måste också tillämpa böter för illegalt fiske, som är den verkliga orsaken till beståndens utarmning. Det tjänar inte mycket till att läxa upp ärliga fiskare om det inte finns några instrument för att stoppa dessa rovgiriga personer till havs.

Till sist måste man kräva ömsesidighet från länderna utanför EU: det tjänar ingenting till att offra våra fiskare för att skydda arten om de andra länderna, och då tänker jag på Libyen och Turkiet såväl som på Kina och Japan, inte också tillämpar stränga restriktioner i sina hav. Samtidigt som de skulle ha en konkurrensfördel m