Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 15 november 2007 - Strasbourg

3. Kartläggning av den sociala verkligheten (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Elizabeth Lynne för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om kartläggning av den sociala verkligheten (2007/2104(INI)) (A6-0400/2007).

  Elizabeth Lynne (ALDE), föredragande. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att tacka skuggföredragandena. Det faktum att inga ändringsförslag lämnats in till plenum till ett betänkande av den här omfattningen visar att detta verkligen är ett betänkande från utskottet för sysselsättning och sociala frågor som vi alla kan vara stolta över. Jag vill även tacka kommissionen för ett nära samarbete och det portugisiska ordförandeskapet för att det väljer att prioritera socialpolitiken under sitt ordförandeskap.

Vi står inför en stor utmaning i EU. Den utmaningen handlar om rättvisa. Den handlar om förlorade möjligheter, om att behöva leva på andras barmhärtighet och drömmen om ett liv utan diskriminering, fattigdom och socialt utanförskap.

Vår målsättning är tydlig: vi vill öka möjligheterna för alla så att ingen, oavsett bakgrund och omständigheter, lämnas utanför. Visionen av Europa måste vara frihet och lika möjligheter för alla, att öka möjligheterna och incitamenten till arbete samtidigt som vi stärker skyddsnätet för dem som inte kan arbeta.

Siffrorna från 2007 är skrämmande: 72 miljoner europeiska medborgare lever fortfarande i fattigdom, och 8 procent av EU:s befolkning lider nu av fattigdom trots förvärvsarbete. Denna statistik är verkligen upprörande. Men vad betyder dessa siffror egentligen? De betyder att en av sex medborgare nu lever under fattigdomsgränsen – en av sex! Många tror nog inte att det är möjligt år 2007. Femtio år efter Romfördraget, efter femtio år av ekonomisk tillväxt, bor 10 procent av befolkningen i hushåll där ingen har arbete! Fattigdomen är fortfarande ett av de största sociala problemen i Europa, och insatserna för att minska det sociala utanförskapet måste stå i centrum för vår politik.

På vissa områden är vi framgångsrika, men ärligt talat är vi det inte i de flesta fall. Klyftan mellan rika och fattiga ökar i många EU-medlemsstater. Att komma till rätta med den inkomstrelaterade fattigdomen måste förbli en prioritering för medlemsstaterna, men av den sjättedel som lever i ekonomisk fattigdom finns det många fler som står utanför samhället av andra orsaker. Vi måste inse att många familjer – och även många enskilda personer – har problem som är mycket mer invecklade än enbart en låg inkomst. Det finns många hinder för utvecklingen, och ett tidigt ingripande är det allra viktigaste i det här sammanhanget. Att förebygga är självklart bättre än att bota.

I Storbritannien vet vi att döttrar till tonårsmödrar löper tre gånger så stor risk att själva bli tonårsmödrar. Vi vet att en förbrytares son löper fyra gånger så stor risk att själv dömas för brott än personer med föräldrar som inte är förbrytare. Men på många områden behöver vi inte återuppfinna hjulet. Vi måste titta på hur andra EU-länder hanterar dessa frågor och lära av dem. Vi måste utbyta bästa praxis på ett effektivare sätt. I Finland har man till exempel börjat arbeta utifrån ett hållbart helhetsperspektiv som har visat sig vara mycket effektivt för att minska andelen hemlösa personer. I Danmark genomför man nya strategier som förbättrar livskvaliteten för långtidshemlösa, i stället för att ha som enda målsättning att integrera dessa personer i det konventionella samhället. I Belgien samarbetar människor som har levt i fattigdom med socialarbetare för att hjälpa dem att få bättre insikt i fattigas behov.

Det är inte alltid arbetslöshet som är orsaken till fattigdom. Fattigdomen bland förvärvsarbetare är också ett problem. Därför har jag efterlyst ett utbyte av bästa praxis för att fastställa en anständig minimilön på medlemsstatsnivå. Minst fem av medlemsstaterna har ingen minimilön, och vi måste se till att samtliga medlemsstaterna inför en levnadslön för alla.

Medlemsstaterna måste även göra mer för att förhindra att utsatta arbetstagare utnyttjas, se till att funktionshindrade och äldre har möjlighet till anställning, förhindra människohandel, skydda asylsökandes rättigheter, garantera alla lika tillgång till sjukvård och sociala tjänster, sluta att socialt brännmärka personer med psykiska problem och främja en mer konstruktiv strategi för att komma till rätta med problemen med droger och alkohol.

Detta är bara några av de frågor som tas upp i betänkandet. Europas vision måste vara frihet och lika möjligheter för alla. Därför är det så viktigt att införa mekanismer på EU-nivå så att utbytet av bästa praxis genomförs i praktiken.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Elizabeth Lynne för hennes mycket intressanta och omfattande betänkande. Det gläder mig att se att Europaparlamentet har beslutat att ta itu med det ganska stora antal frågor som omfattas av detta betänkande, frågor som måste lösas så snart som möjligt. Detta betänkande är ett betydelsefullt bidrag till den pågående kartläggningen av sociala realiteter.

Detta dokument kommer i en tid när kommissionen och medlemsstaterna undersöker möjligheterna att stärka Lissabonstrategins sociala dimension. Vi måste bemöta våra medborgares oro, och vi inser att den sociala rättvisan utgör ett av deras viktigaste angelägenheter. Offentliga opinionsundersökningar visar att Europeiska unionen borde spela en viktig roll när det gäller att stödja mer integrerade och sammanhållna samhällen.

Som talman Barroso sa under en viktig debatt om globaliseringen i går morse har Europeiska unionen gjort betydande framsteg när det gäller att uppnå Lissabonmålen. Nya arbetstillfällen håller på att skapas. Bara i år skapades 3,5 miljoner nya arbetstillfällen. Arbetslösheten har minskat till cirka 7 procent. Även om denna siffra fortfarande är för hög är den lägre än den någonsin har varit de senaste tio åren. Den ekonomiska tillväxten har varit tillfredsställande trots den senaste tidens ekonomiska instabilitet.

Det är dock inte läge för självgodhet. Genomförandet av Lissabonstrategin har varit ojämnt, och alla mål har inte uppnåtts. Tolv miljoner människor är fortfarande arbetslösa, och det rör sig ofta om ungdomar eller långtidsarbetslösa med dåliga möjligheter när det gäller att ta sig fram i yrkeslivet eller det sociala livet; 8 procent av arbetskraften inom EU är fattiga trots att de arbetar; 78 miljoner EU-medborgare är fattiga och en femtedel av Europeiska unionens medborgare har dåliga levnadsförhållanden.

Kort sagt måste mer göras för att vi ska kunna uppnå våra gemensamma sociala mål. Nu, i en tid när vi ser de positiva resultaten från Europeiska unionens strategi på området tillväxt och sysselsättning, är det rätt tid att börja sträva efter sociala mål.

Jag välkomnar den hänvisning som görs i betänkandet till den nödvändiga politiska viljan och föresatsen att ta itu med frågorna om fattigdom och utslagning. Jag anser också att det vi så snart som möjligt måste ta itu med är barnfattigdomen, bekämpa diskrimineringen och förbättra mångfalden. Detta innebär naturligtvis att vi måste övervaka införlivandet av relevant lagstiftning i den nationella lagstiftningen och, om så behövs, inleda förfaranden mot de medlemsstater som bryter mot Europeiska unionens lagstiftning.

I betänkandet tar man också upp de hinder som försvårar deltagandet i samhället och integrationen på arbetsmarknaden. Jag håller med om att vi måste kombinera stödåtgärder med lämpliga skyddsnät för att garantera att ingen hamnar utanför.

Denna attityd återspeglas i det senaste meddelandet från kommissionen om aktiv integration. I detta meddelande fastställs tre väsentliga faktorer för en balanserad strategi för aktiv integration:

– Tillgång till integrerade arbetsmarknader.

– Bättre tillgång till tjänster.

– Ett rimligt inkomststöd.

Detta meddelande inleder också den andra fasen av samråd med arbetsmarknadens parter om dessa frågor i syfte att öka Europeiska unionens samarbete på området aktiv integration.

Efter detta samråd tänker kommissionen utarbeta en ny rekommendation om de gemensamma principerna för aktiv integration, som beräknas vara färdig under andra halvan av 2008. I ytterligare ett meddelande som bör antas inom de närmaste veckorna kommer kommissionen också lägga fram nya åtgärder för att stödja den aktiva integrationen hos människor med funktionshinder.

Kommissionen tackar Europaparlamentet för dess ihärdiga arbete med att bekämpa diskrimineringen. I kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2008 står det att kommissionen under 2008 kommer att lägga fram förslag för att lösa problemet med bristen på enhetligt skydd enligt artikel 13 i fördraget. Dessa förslag, som bör antas senast nästa sommar, kommer att grundas på en långsiktig dialog med Europaparlamentet, på erfarenheter från Europeiska året för lika möjligheter för alla 2007 samt på ett omfattande offentligt samråd.

Europeiska unionen har gjort betydande framsteg när det gäller att uppnå jämställdhet mellan könen, och Europaparlamentet har varit en viktig samarbetspartner i denna process. Vi måste dock fortsätta att stärka denna jämställdhet i framtiden. Detta är en grundläggande rättighet, och samtidigt en viktig förutsättning för att vi ska kunna uppnå EU-målen på områdena tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning. Därför välkomnar jag i synnerhet betänkandets hänvisning till jämställdhet mellan könen.

Efter Amsterdamfördraget har unionen gjort framsteg på alla områden när det gäller jämställdhet mellan könen, och sedan 2003 på området lika möjligheter för funktionshindrade. Trots detta finns det fortfarande mycket att göra på båda områden. Det faktum att diskriminering på flera grunder fortfarande förekommer är ett starkt argument för att kontinuerligt betona lika möjligheter på alla områden. Detta ämne kommer att tas upp i kommissionens meddelande som väntas bli antaget 2008, och som kommer att grundas på de lärdomar vi har dragit från Europeiska året för lika möjligheter för alla 2007.

Mina damer och herrar! Förändringarna i EU:s sociala situation följer naturligtvis samhällsutvecklingen och förändringarna i det globala konceptet som helhet. Trots detta är jag övertygad om att den grundläggande idén, det vill säga att hitta en balans mellan de ekonomiska aspekterna och de sociala och ekologiska aspekterna, fortfarande är helt giltig. Därför åligger det oss att fortsätta leta efter nya strategier som kan hjälpa oss att lösa de problem som finns kvar.

  Miroslav Mikolášik, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (SK) Även om det är nödvändigt att övervaka den sociala situationen och socialpolitiken i medlemsstaterna för att fastställa de problem och utmaningar som unionen står inför, är de åtgärder vi vidtar för att lösa dem ännu viktigare.

När det gäller folkhälsan bör vi inrikta oss på de problem som EU-medborgarna står inför på området hälsovård. Med hänsyn till de demografiska trenderna och den ökande medellivslängden måste vi utveckla folkhälsostrategier som kan förbättra vår livskvalitet, särskilt i syfte att förhindra spridningen av sjukdomar och bekämpa dem effektivt. Samtidigt bör dessa strategier ta hänsyn till behovet av en högkvalitativ, tillgänglig och pålitlig hälsovård för medborgare från alla delar av samhället, oavsett deras sociala status, ålder eller bosättningsland.

Vi bör särskilt betona de mest missgynnade grupperna, till exempel psykiskt funktionshindrade, äldre och barn. Med tanke på de stigande kostnaderna för hälsovården bör medlemsstaterna vidta effektiva åtgärder, till exempel riktade informationskampanjer, användning av generiska läkemedel, ny teknik, ömsesidiga stödåtgärder på lokal nivå och ökad solidaritet mellan generationer och inom familjer. Förutom det, och i samarbete med kommissionen, bör medlemsstaterna utveckla en politik och ett stöd för EU:s initiativ för att bekämpa rökning, alkoholmissbruk och fetma, vilket kommer att bidra till att förbättra livskvaliteten för våra medborgare.

Sist men inte minst bör vi satsa på ett effektivt genomförande av befintlig lagstiftning på folkhälsoområdet. Medlemsstaterna och kommissionen bör garantera tillämpningen av gemenskapens lagstiftning om vatten-, luft- och markkvalitet samt bullerminskning, liksom även av bestämmelserna om kemikalier, även de som omfattas av Reach.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (PT) I detta yttrande betonar utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män att fattigdom och social utslagning är ett mångfasetterat problem som tar sig uttryck i första hand i familjernas ekonomiska situation, bostadsförhållanden och tillgång till utbildning, hälsovård och långtidsvård.

Utskottet betonar att kvinnor och barn är de som drabbas hårdast av fattigdom och social utslagning, och påpekar att risken att drabbas är ännu större för invandrare, äldre, funktionshindrade och personer som lever i familjer med en förälder. Europaparlamentet noterar att i genomsnitt 15 procent av eleverna hoppar av skolan, men att denna siffra i vissa medlemsstater, exempelvis Portugal, är närmare 40 procent, vilket är en källa till oro när det gäller unga flickors utbildning och yrkesutbildning.

Europaparlamentet trycker på vikten av att upprätthålla sociala tjänster av hög kvalitet, ett starkt offentligt och allmänt socialförsäkringssystem samt en hög social trygghetsnivå och en hög sysselsättningsnivå med kvalitetsarbeten som omfattas av rättigheter; slutligen uppmanar den med eftertryck kommissionen och medlemsstaterna att i största möjliga utsträckning prioritera kvinnors sociala integration och kvinnors rättigheter, genom att ändra relevant politik i enlighet härmed, inbegripet lönefördelningspolitiken.

  Edit Bauer, för PPE-DE-grruppen. – (HU) Tack så mycket, fru talman. Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det står helt klart att Elizabeth Lynne i sitt betänkande, som jag hjärtligt gratulerar henne till, varken har sagt eller kan säga sista ordet i frågan om social integration och förändringen av socialpolitiken.

Vi tenderar ofta att tycka att den europeiska sociala modellen är tidlös, men socialpolitiken måste sjävklart också förändras, inte bara genom globaliseringen, utan också på grund av ekonomin, de sociala förväntningarna, den demografiska utmaningen och de förändrade värderingarna, eftersom vi måste hitta lämpliga lösningar på de problem vi ställs inför. Även av denna anledning bör kommissionens initiativ för sammanställandet av någon sorts förteckning över de sociala problem som tynger EU:s medborgare välkomnas.

Det är självfallet så att unionens nästan 500 miljoner medborgare inte är någon homogen folkmassa. Trots att inkomstskillnaderna mellan de gamla medlemsstaterna minskar ökar skillnaderna mellan rika och fattiga regioner fortfarande. Två tredjedelar av befolkningen i de tio nya medlemsstaterna i EU lever i fattiga regioner där inkomstnivån är hälften, eller mindre än hälften av medelinkomsten i de gamla medlemsstaterna. Situationen är ännu värre i Bulgarien och Rumänien, där medelinkomsten inte ens utgör en tredjedel av inkomsten per invånare i de gamla medlemsstaterna.

Det råder inget tvivel om att vi för att kunna bekämpa fattigdomen måste veta mer om de olika sätt som fattigdom kan manifestera sig på. För att kunna göra detta behöver vi dock nya fattigdomsindikatorer, eftersom vi hittills endast har haft fullständiga uppgifter om risken för relativ fattigdom.

Av detta skäl väntar vi med spänning på kommissionens meddelande om denna fråga. I betänkandet betonas också de nya riskerna med utarmningen. Till exempel vet vi inte särskilt mycket om hur farliga de proportioner som befolkningens skulder har tagit är. I tolv av de femton gamla medlemsstaterna överstiger skulden 16 000 euro per invånare, vilket utgör 90 procent av familjernas årsmedelinkomster.

Låt mig bara säga en mening till, fru talman. Än en gång påpekas i betänkandet vikten av att bekämpa barnfattigdomen, och vi anser att detta är oerhört viktigt.

  Richard Falbr, för PSE-gruppen. – (CS) Fru talman, herr kommissionsledamot! Först av allt vill jag tacka Elizabeth Lynne för ett mycket bra betänkande och för vårt utmärkta samarbete. Social utestängning orsakas av en rad olika faktorer, och det vore väldigt synd att inte använda detta betänkande som grund för ett uppföljningsarbete. I mitt anförande vill jag betona vikten av offentliga tjänster och hur de bidrar till att utrota fattigdom och utestängning. Vid privatisering blir de offentliga tjänsterna dyrare och mindre tillgängliga. Jag ångrar att vi inte har lyckats ställa oss bakom en ståndpunkt som fördömer de stater som inför en låg grundläggande skatt och därmed gör det omöjligt att samla ihop tillräckligt med medel för att utföra statens sociala uppgifter. Det vore verkligen bra om medlemsstaterna kunde informera varandra om sina framgångar som en del av informationsutbytet om beprövade metoder. Självfallet vill jag också välkomna utbytet av information om metoder som inte gav något gott resultat eller rent av misslyckades. Jag vet att detta inte görs i dagsläget, men jag är säker på att det skulle vara bra om arbetsmarknadsparterna och de icke-statliga organisationerna kunde tillåta det.

En grundförutsättning för att se till att fler och fler medborgare i medlemsstaterna inte blir beroende av sociala trygghetssystem som ofta är bristfälliga är att man skapar tillräckligt många arbetstillfällen med skäliga löner. Vi kan inte tolerera att vissa människor som arbetar ofta är beroende av sociala trygghetssystem. Därför måste vi försöka besluta om en rimlig minimilön i alla medlemsstater, antingen genom lagstiftning eller genom kollektivavtal, beroende på varje lands traditionella metoder. Arbetet med att anpassa ålderspensionssystemen har ökats. När de vidtar åtgärder för att bevara den grundläggande pelaren – det statliga pensionssystemet – bör alla medlemsstater respektera de relevanta ILO-konventioner som de har ratificerat. Det är särskilt viktigt att personer med funktionshinder integreras på arbetsmarknaden. Därför måste vi se med kritiska ögon på handlingarna från de regeringar som har avskaffat olika incitament för att öka antalet arbetstillfällen för funktionshindrade, som till exempel den tjeckiska regeringen har gjort.

  Ona Juknevičienė, ALDE-gruppen. – (LT) Jag vill gratulera min kollega Elizabeth Lynne för att ha utarbetat betänkandet och för att ha uppnått en politisk kompromiss där hänsyn har tagits till de olika politiska gruppernas synpunkter när det gäller de sociala realiteterna inom unionen.

Det stämmer att medlemsstaternas regeringar är direkt ansvariga för minskningen av fattigdomen. Det är deras uppgift att vidta åtgärder för att se till att människor har arbeten, att barn går i skolan och att de fattigaste får socialt stöd.

Dock är unionens roll när det gäller att lösa problem som är förknippade med fattigdom och ojämlikhet fortfarande lika viktig. Det faktum att 78 miljoner EU-medborgare är fattiga och att den sociala klyftan mellan fattiga och rika blir större och större, är en mycket viktig indikation på att åtgärder måste vidtas både på nationell nivå och på EU-nivå.

De flesta medlemsstater har rimliga minimilöner. Det finns dock fortfarande fall där arbetsgivare inte betalar de löner som har fastställts och därigenom bryter mot lagen. Som jag har nämnt vid mer än ett tillfälle händer det att litauer som arbetar utomlands upplever en sådan olaglig behandling. Vi bör inte tolerera arbetsgivare som beter sig på detta sätt.

Jag välkomnar medlemsstaternas svar på rådets uppmaning att minska barnfattigdomen. De har dock ännu inte utarbetat sina handlingsplaner för att ta itu med detta problem. Funktionshindrade och gamla är särskilt sårbara. Vi måste se till att de har tillgång till åtminstone ett minimum av långtidsvård till överkomliga priser. Europeiska socialfonden har tilldelat anslag för detta. Det är verkligen synd att de ännu inte har använts i mitt land.

Jag håller med om föredragandens ståndpunkt om nödvändigheten av att utbyta erfarenheter och följa lyckade exempel på saker som har åstadkommits inom området social trygghet. Det är nödvändigt att vi lär oss från de medlemsstater som använder de resurser som har tilldelats från EU på ett effektivt sätt, att vi delar deras erfarenheter. Mina damer och herrar! För att vinna våra medborgares förtroende för Europeiska unionen, för dess institutioner, måste vi lösa de svåraste problem de ställs inför.

I det tal han höll här i kammaren sa Frankrikes president Nicolas Sarkozy att fransmännen inte tycker att EU bryr sig om dem och inte ger dem någon social trygghet. De franska medborgarna har inte röstat mot konstitutionen, utan mot Europa, eftersom de inte känner sig trygga här.

Kommissionen har lovat att utarbeta en rapport grundad på de sociala realiteterna, med en analys av de sociala trenderna. Jag hoppas att betänkandet främst inriktas på handlingsramen, den ram som kommer att definiera metoderna för att minska eller rent av avskaffa fattigdomen i Europa. Sedan kommer vi att kunna vinna våra medborgares stöd och kanske börja känna att vi arbetar för dem.

  Sepp Kusstatscher, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Framför oss har vi en mängd idéer om socialpolitik, som jag vill tacka Elizabeth Lynne för. Eftersom socialpolitiken inte väger lika tungt som den ekonomiska politiken i EU är detta betänkande snarare en lista med krav på socialpolitiska åtgärder än en EU-kartläggning, som titeln föreslår.

Jag har två kommentarer till detta. Socialpolitiska frågor ligger inom medlemsstaternas befogenhetsområde. På EU-nivå kan vi bara göra rekommendationer. EU befinner sig i obalans eftersom vi har fått en ekonomisk samordning men ingen social sådan. EU har inte blivit rättvisare efter Lissabon 2000. Tvärtom ökar fattigdomen. För att kunna bekämpa fattigdomen på allvar och göra det möjligt för alla EU-medborgare att leva ett värdigt och rättvist liv behöver vi inte bara en god ekonomi, marknad och konkurrens, utan också en social, rättvis och ekologisk inre marknad för alla människor.

För det andra: Det handlar ofta om ”mycket snack och lite handling”. Vi vet vilka problemen är. Vi behöver egentligen inga studier eller analyser. Det är dags att äntligen skrida till handling. Det räcker inte att utnämna 2010 till Europeiska året för bekämpning av utslagning och fattigdom. Vi behöver en effektiv agenda mot fattigdom, vi behöver information – så att alla människor, även de som är arbetslösa, har tillräckliga basinkomster och kan leva ett värdigt liv. Det är en fråga om rättvisa och det är en mänsklig rättighet för alla.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman, fru Lind! Det här är en bra kartläggning av den bristande sociala trygghet som allt för många av medborgarna i medlemsländerna tvingas leva i. Kartläggningen visar också sambanden mellan fattigdom, trångboddhet, social utslagning och ökad ohälsa och kortare livslängd.

Kartläggningen tar upp betydelsen av rätt till bostad, arbete, social trygghet och kvinnors rättigheter och funktionshindrades rättigheter. Det visar också på att spelmissbruk, alkoholkonsumtion, droger och rökning ökar den sociala utslagningen. Alltså konstaterar man att medlemsstaterna måste ta itu med de här problemen.

Så långt är allt bra, men verkligheten blir väldigt ofta en annan. Det här blir ofta bara vackra ord eftersom EU med olika direktiv och förordningar, med hänvisning till inre marknadens regler och konkurrensregler, ofta hindrar medlemsstaterna att lösa problemen.

Dessutom subventionerar man vinproducenter och tobaksodling. Den fria rörligheten för varor hindrar till exempel Sverige att behålla en restriktiv solidarisk alkoholpolitik, som är väldigt viktig. Sverige har spelmonopol för att begränsa spelandet, men då hotar EU med domstolen. Samma dubbelspel finns när det gäller texten om lagstiftning om vilseledande reklam och reklambudskap till barn, då EU:s andra hand beslutar om tv-direktiv med produktplacering och reklam till barn.

Det går att förändra den sociala verkligheten, men då måste folkhälsoskäl och miljöskäl vara viktigare än inre marknadens konkurrensregler, och social välfärd och trygghet vara viktigare än avreglering av privatiseringar.

GUE/NGL röstar för betänkandet och vi kommer att fortsätta att göra allt för att förbättra den sociala tryggheten för medborgarna.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! När jag först hörde talas om arbetet med en kartläggning av den sociala verkligheten blev jag mycket glad över att någon ville hålla en verklig diskussion om hur samhället ser ut i dag.

Tyvärr blev jag besviken när jag läste kommissionens meddelande och insåg att kartläggningen inte alls handlade om den sociala verkligheten utan om ekonomiska indikatorer.

Jag är inte övertygad om att ekonomiska indikatorer är ett tillförlitligt mått på social verklighet. Om så vore fallet skulle Irlands förbättrade ekonomiska status de senaste årtiondena ha lett till en bättre social sammanhållning i stället för en ökning av allvarliga brott, drogberoende, självmord, utanförskap, splittrade familjer, utestängning och ensamhet som är det vi faktiskt ser.

Vi bör inte bara fråga om en person har arbete. Vi måste fråga oss om han eller hon känner sig uppskattad, har ett socialt skyddsnät och mår bra fysiskt, känslomässigt, intellektuellt och andligt. Och vi måste se till att alla personer respekteras, oavsett ålder, utseende, färg eller andra egenskaper.

För att kartlägga den sociala verkligheten på ett riktigt sätt måste vi också titta på hållbarheten i människans naturliga livsmiljö – familjen. I det här sammanhanget bör vi inte bara titta på klyftan mellan rika och fattiga, utan även på den klyfta som orsakas av familjeuppbrott och social isolering.

För att förstå den sociala verkligheten måste vi börja med verkligheten hos människorna i samhället. Jag ska ge ett exempel som jag hoppas kan åskådliggöra de motstridiga resultat vi får om vi använder ekonomiska indikatorer jämfört med om vi kartlägger den sociala verkligheten i samhället. Vi är alla överens om att kvinnor ska ha rätt att arbeta och vara jämställda i arbetslivet. När vi pressar kvinnor som vill vara hemma och ta hand om sina nyfödda barn att gå ut i arbetslivet får vi mycket höga sysselsättningsnivåer och utgår från att detta leder till en sundare social situation. Men om vi sedan ser på barnet, som instinktivt söker närheten och omsorgen hos sin mor men går miste om detta, vilket enligt forskarna kan ge neurologiska och livslånga problem, måste vi fråga oss om de höga sysselsättningstalen verkligen är en indikator på en sund social verklighet.

Det ironiska med ett kortsiktigt tänkande, med att enbart inrikta sig på ekonomin i samhället, är att det är människornas och familjernas välfärd på en mänsklig nivå som till slut har den största inverkan på ekonomin.

Se bara på statens kostnader för ohälsan i samhället. Tänk på kostnaderna för brottslighet, droger, ungdomar som slutar skolan i förtid med mera. Den ekonomiska tillväxten kan uppslukas av de ökande sociala problemen. Ordet ”ekonomi” kommer från grekiskan och betyder hushållning. Ekonomin borde tjäna alla människor och hjälpa dem att känna sig trygga i sina samhällen och trygga i sig själva.

Om vi gör detta rätt kommer vi att få en mycket hälsosam social verklighet att kartlägga i framtiden.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Fru talman! Betänkandet med den något kryptiska titeln ”Kartläggning av den sociala verkligheten” antogs nästan enhälligt i utskottet för sysselsättning och sociala frågor – det var bara en röst emot – och detta borde faktiskt inte komma som någon överraskning. Betänkandets 97 rekommendationer innehåller ju uppmaningar om stöd för allt och alla: fattiga människor, kvinnor, män, ungdomar, äldre, arbetslösa, lågavlönade, funktionshindrade, diskriminerade, sjuka, de som är friska i dag men som kan bli sjuka i morgon, och så vidare och så vidare.

Med viss ironi skulle jag kunna säga att den enda grupp som inte nämns i detta betänkande är sådana som jag själv: heterosexuella medelålders vita män som står till höger i politiken.

Utan ironi vill jag dock säga att det inte torde finnas en enda person i denna kammare som inte håller med om att de svagare i vårt samhälle har rätt till skydd och att ett civiliserat samhälle slutligen kan bedömas efter den grad av socialt skydd det kan erbjuda de människor som av objektiva skäl har svårt att spela en vanlig roll i samhället. Därför måste man vara en så kallad dålig människa om man inte stöder den katalog av goda föresatser och social jultomtepolitik som finns i detta betänkande.

Trots det kommer jag inte att stödja detta betänkande. Faktum är att listan över rekommendationer innehåller en rad olika saker jag inte kan stödja, särskilt när det gäller invandringspolitik, integration och mångfald, samt bristen på nödvändigt skydd av familjepolitiken. Det viktigaste skälet till att jag inte kan stödja betänkandet är dock mycket mer grundläggande. Socialpolitiken och allt som kan inkluderas under rubriken ”social trygghet” är ett utmärkt exempel på ett område som tillhör medlemsstaterna, och ibland deras delstater – men inte Europeiska unionen.

Om det inte är så att någon i denna kammare har en maskin som kan tillverka pengar och resurser ur tomma luften, om det inte finns någon sådan maskin, måste sociala skyddsåtgärder fortfarande finansieras av skattebetalarnas pengar. Detta betyder att vi måste göra val och att vi tyvärr inte alltid kan leka jultomtar som hjälper allt och alla.

Det finns avgörande beslut som måste fattas och som är grundläggande för hela samhället, och dessa beslut måste fattas på lägsta möjliga nivå, så nära medborgarna som möjligt, och inte i elfenbenstornen i Bryssel, Luxemburg eller Strasbourg.

Erfarenheten från mitt land har till exempel visat att flamländare och valloner gör helt olika val i frågor som hälsovård och inställningen till arbetslöshet. Flamländarnas och vallonernas samhällen är olika, deras politiska och ekonomiska världar skiljer sig från varandra, och därför satsar de på olika strategier och prioriteringar. Om detta gäller för dagens Belgien, hur mycket mer borde det inte då gälla mutatis mutandis för de mycket olika medlemsstaterna i Europeiska unionen, till exempel Förenade kungariket och Rumänien?

Det skulle vara en annan sak om detta betänkande bara innehöll en uppsättning goda föresatser, men EU-institutionerna har velat lägga beslag på socialpolitik i flera år, och det är inte bra.

  Gabriele Stauner (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Till skillnad från några av talarna alldeles före mig anser jag att kommissionen bör gratuleras för de meddelanden som denna diskussion grundar sig på. De är inte bara en rik källa för medlemsstater som behöver fakta och information om sociala förhållanden, utan också enligt min åsikt, ett tydligt tecken på att EU och kommissionen menat allvar med en fristående socialpolitik.

Om vi bekänner oss till den europeiska sociala modellen, inte bara för att lovorda den som en tradition och en historisk prestation, utan också för att göra den till ett varumärke för ett enat Europa för framtiden, i så fall är en kartläggning av vår sociala verklighet en grundförutsättning. Inte minst som ett resultat av utvidgningarna 2004 och 2007 måste vi äntligen distansera oss från åsikten att EU:s socialpolitik är ett bihang till den inre marknaden.

Detta är dock inte helt sjävklart, för på många områden är den ekonomiska politikens dominans i Europeiska kommissionens förslag tyvärr påfallande. I detta sammanhang vill jag påminna kammaren om grönboken ”En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar” och debatten om ”flexicurity” (flexibilitet och säkerhet). Grönboken lades till handlingarna av kommissionen i går, vilket jag varmt välkomnar samtidigt som jag vill rekommendera att samma sak sker med förslagen om ”flexicurity”, som riktar sig mot de surt förvärvade rättigheterna för arbetstagare i anställningsförhållandet.

Alla de punkter som tas upp i detta betänkande – jag vill framföra många tack till Elizabeth Lynne – är högaktuella. Jag tänker på debatten om mimimilöner i mitt land och de lönekrav som stöds av de nuvarande strejkerna på franska och tyska järnvägar. När det gäller lönepolitiken har vi rätt när vi säger att ett heltidsjobb måste kunna försörja den man eller kvinna som utför arbetet. Något annat skulle inte vara förenligt med det kristna ansvar som arbetsgivare har gentemot sina arbetstagare. Arbete måste löna sig – det måste vara den grundläggande principen.

Det som alltid upprör mig är barnfattigdomen, som jag även beklagar i mitt hemland. Jag anser att vi särskilt måste ta upp denna. Den borde inte få finnas. Jag skulle faktiskt vilja se snabba åtgärder i medlemsstaterna som skulle göra att vi inte behövde utnämna 2010 till Europeiska året för bekämpning av utslagning och fattigdom.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Jan Andersson (PSE). - Herr talman, herr kommissionär! Jag vill också börja med att tacka fru Lind för ett utmärkt arbete och ett utmärkt betänkande. Jag var själv inbjuden till konferensen på Azorerna där vi tillsammans, kommissionen och parlamentet, hade en dialog med det civila samhället kring de här frågorna.

Jag vill också berömma kommissionen för att man tar de här frågorna på allvar genom sitt nya meddelande om social utestängning och genom att man lägger fram en rekommendation nästa år som lyfter upp de här frågorna. För det är precis som herr Špidla säger: Läget är ganska bra i Europa generellt sett med ökad tillväxt och flera arbetstillfällen. Men när vi ser detta så ökar samtidigt klyftorna. Klyftorna ökar och fattigdomen ökar. Det finns stora skillnader mellan medlemsländerna. I en del länder är skillnaderna oerhört stora, och då pratar jag inte om nya och gamla medlemsländer – det finns nya medlemsländer med små klyftor och det finns gamla medlemsländer med stora klyftor. Detta måste vi ta oss an.

Jag tycker strategin från kommissionen med tre pelare är ganska bra. När det gäller arbete räcker det inte med arbete, för det finns också dåliga arbeten som det inte går att försörja sig på och som inte ger inflytande. Det måste vara bra arbeten som ger ordentliga löner. Vi i utskottet tittade på situationen när det gäller minimiinkomster och såg stora skillnader mellan medlemsländerna. Där behöver vi ett erfarenhetsutbyte för att hitta bästa praxis. Sen gäller det de offentliga tjänsterna, som alla måste få tillgång till: sociala tjänster, bostäder, hälso- och sjukvård och så vidare. Metoderna är den öppna samordningsmetoden och den ska vi stärka.

Jag vill också nämna innan jag slutar mitt anförande att vi i dag kommer att rösta om parlamentets inställning till bland annat de kommande integrerade riktlinjerna. Också i de integrerade riktlinjerna måste vi föra in den sociala dimensionen så att vi binder ihop tillväxtfrågor och sysselsättningsfrågor med en social dimension, så att vi inte ser de här frågorna isolerade från varandra utan som en helhet.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Elizabeth Lynne för att hon har tagit upp denna viktiga fråga. Jag välkomnar betänkandets syfte, nämligen att uppmuntra olika aktörer att diskutera vad som utgör Europas sociala realiteter. Detta är ett omfattande ämne, och därför kan jag bara gå in på några avgörande punkter.

Vid toppmötet i Nice 2000 åtog sig medlemsstaterna att åstadkomma en betydande och mätbar minskning av fattigdomen och den sociala utestängningen fram till år 2010. Tyvärr har de åtgärder som vidtagits för att uppnå detta mål inte varit särskilt framgångsrika.

Ett öppet Europa baserat på fri rörlighet och fri handel har bidragit till den ekonomiska utveckling som är en förutsättning för människors välfärd och en ökad livskvalitet. Det har dock blivit tydligt under de senaste åren att det för många européer är diskutabelt om nettoeffekten av globaliseringen, avregleringen och den ökade konkurrensen har bidragit till att förbättra deras välfärd.

I dag, under tjugoförsta århundradet, är nivån på fattigdomen och den sociala utestängningen i EU oroväckande hög. Vladimír Špidla sa att omkring 20 procent, med andra ord en femtedel av våra medborgare, löper risk att bli fattiga. Alla medlemsstater har socialtjänster och sociala förmåner, men trots dessa är en sjättedel av människorna fattiga.

Har vi frågat oss själva varför det ser ut på detta sätt i en union som inte har bildats med våld? Hur kan det komma sig att vi nu, 63 år efter krigsslutet och 50 år efter att unionen bildades, inte har lyckats garantera människornas grundläggande rättigheter? Min fråga är: Är en framgångsrik ekonomi ett självändamål eller bör den vara ett verktyg för att förbättra människors välstånd?

Dessutom, genom att ge socialt stöd förbinder sig medlemsstaterna till att ge förmåner som motsvarar det minsta belopp som krävs för uppehället, att ge stöd som räcker till att uppnå detta mål. Vi behöver inte formellt införliva mängder av direktiv – där finns inget annat än självbedrägeri. Detta väcker frågan om huruvida man kan garantera att antagna texter genomförs inom fastställd tid på EU-institutionsnivå, även när det gäller ”mjuka politikområden”.

I EU bör vi inte enbart inrikta oss på ekonomiska resultat och konkurrens, vi bör också överväga att skapa ökad social solidaritet och hållbara sociala åtgärder. Och om vi har fattat ett beslut om detta måste vi också se till att det omsätts i praktiken. Våra medborgare förväntar sig det av oss.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Tyvärr åtföljs den ekonomiska utvecklingen, som vi alla så gärna vill ha, av en ökad inkomstdifferentiering, som försvagar den sociala sammanhållningen och skapar allvarliga problem för samhällets svagare grupper – de som drabbas av arbetslöshet, de lågavlönade eller de som har svårt att få tillgång till utbildning och hälsovård.

De uppgifter vi åtog oss vid Europeiska rådets möte i Nice har inte utförts på ett tillfredsställande sätt. Det finns fortfarande grupper av människor vars inkomster ligger under existensminimum. Bristen på ekonomiskt oberoende har också en negativ inverkan på människors känsla av värdighet. Ett allmänt förbud mot diskriminering och en garanti för lika möjligheter, i första hand för funktionshindrade, behövs uppenbarligen, men det innebär samtidigt ökade utgifter för sociala ändamål. Våra medborgare blir allt äldre, vilket leder till oro över pensionssystemens finansiella kapacitet.

Jag vill gratulera Elizabeth Lynne till ett utmärkt betänkande, vari tas upp dessa och andra viktiga sociala problem i våra länder, och även på metoder som kan användas för att ta itu med dessa problem. Jag stöder definitivt detta betänkande.

Jag vill dock ta upp en motsägelse i Europeiska unionens strategi när det gäller sociala och ekonomiska problem. Pressen att begränsa utgifterna för sociala ändamål utgör ett hinder för att många sociala problem ska kunna lösas. Ett exempel som kan nämnas är reformeringen av pensionssystemet i Polen.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är inte ensam om att gratulera Elizabeth Lynne till hennes betänkande, delvis för att jag vet att hon i sin kartläggning av alla sociala problem i EU hittade så mycket som var fel att parlamentets tjänstemän var tvungna att släpa i väg henne från skrivbordet så att hon kunde vara med oss denna förmiddag, och hon var ännu inte färdig.

Det stämmer att det finns mycket fattigdom i EU. När jag kom in och fick syn på min kollega Fernando Fernández kom jag att tänka på vad han sa i Puebla i Mexiko för några år sedan, när vi båda deltog i en konferens om fattigdomen i världen. Han sa då att fattigdomen huvudsakligen kan skyllas på dåligt styre, vilket förekommer i hela världen. Därför är de ansvariga för fattigdomen först och främst nationella regeringar, och inte Europeiska unionen. Detta är en uppmaning till de nationella regeringarna, som förväntar sig och kräver så mycket av EU men gör så lite själva, särskilt på de områden där behovet är störst, att ta på sig ansvaret.

När jag kom in i parlamentet mötte jag också en annan vän till mig, Karl von Wogau, och han frågade mig om det var sant att pensionen för en änka eller någon som inte klarar av att arbeta i Italien är 50 euro i månaden livet ut. Jag var tvungen att säga honom att det tyvärr stämmer. Som den ende valde företrädaren för pensionärer i detta parlament säger jag därför ja till en minimilön för alla som är tursamma nog att de kan jobba, jag säger ja till en minimipension i EU för alla ålderspensionärer och jag säger ja till alla som är arbetslösa och alla som saknar pension, till att också de ska ha rätt till en minimiinkomst.

  Karin Jöns (PSE). – (DE) Herr kommissionsledamot, fru Lynne! Jag står i stor tacksamhetsskuld till kommissionen för initiativen och till Elizabeth Lynne för hennes utmärkta betänkande. Alla som vill bekämpa fattigdomen – som Carlo Fatuzzo redan har sagt – måste verkligen satsa mer intensivt på den äldre generationen. Vi måste följa de demografiska förändringarna och också se till att det, trots de ständigt ökande kostnaderna i hälsovårdssystemet, måste vara lika möjligt att åldras med värdighet i framtiden. Gamla har lika stor rätt till en heltäckande, kvalitetssäkrad hälsovård och långtidsvård oavsett vilken inkomst de har eller var de bor.

Vi behöver så snart som möjligt ett målinriktat utbyte av erfarenheter bland medlemsstaterna om hur man på bästa sätt organiserar och säkrar en vård av god kvalitet och till rimlig kostnad. Vi måste särskilt ta hänsyn till problemet med det ökande antalet människor som lider av demens. För att kunna göra detta behöver vi dock korrekta uppgifter, det är också därför vi ber kommissionen att ge oss dessa uppgifter så snart som möjligt.

I ett socialt EU måste alla patienter ha lika tillgång till evidensbaserade läkemedel och medicinska produkter. Det är till exempel helt enkelt oacceptabelt att samma antiobiotika kostar 3 euro i Belgien och 34 euro i Tyskland. Därför är jag glad över att vi i och med detta betänkande uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inleda en intensiv dialog med oss och med läkemedelsindustrin och patientgrupperna, för att kunna utveckla balanserade riktlinjer för större öppenhet när det gäller läkemedlens effektivitet och priser. Detta är ytterligare ett bidrag till minskningen av hälsovårdskostnaderna för oss alla.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill gratulera dig till dina två meddelanden, och jag hoppas att du kommer att fortsätta med dina konstruktiva förslag.

Min kollega Elizabeth Lynne, med sitt känsliga förhållningssätt till sociala frågor, och alla vi med våra ändringsförslag, har varit involverade i alla åtgärder knutna till den öppna samordningsmetoden som finns med i de nationella handlingsplanerna. Betänkandet om kartläggningen av den sociala verkligheten kommer att staka ut riktningen för medlemsstaternas socialpolitik. Denna bör ta hänsyn till att det i dagens EU finns allvarliga demografiska problem som direkt påverkar den sociala sammanhållningen och solidariteten mellan generationerna.

Medlemsstaterna har ännu inte tagit hänsyn till familjen när det gäller vilket stöd den ska få, trots att den utgör samhällets grundval. Fattigdomen ökar, både i familjer med ensamstående föräldrar och i stora familjer, inte bara på grund av otillräckliga inkomster, utan också på grund av brist på socialt stöd och likabehandling, särskilt när det gäller skatterna.

Familjernas levnadsförhållanden påverkar barnen direkt, särskilt i de mer sårbara grupperna. Ojämlikheten när det gäller tillgången till resurser och möjligheter ökar, vilket begränsar både den personliga utvecklingen och EU:s framtida ekonomiska utveckling och sammanhållning. Skulle EU för varje barn som föds där inte kunna garantera en inkomst som täcker barnets levnadsutgifter och uppfostran, motsvarande medelinkomsten i varje medlemsstat?

Politiken om främjandet av den sociala sammanhållingen måste baseras på ett deltagande på arbetsmarknaden. Den måste också bidra till den sociala integrationen bland personer som inte arbetar och bland dem som erbjuder informella tjänster inom familjen. Av detta skäl uppmanas medlemsstaterna i första hand att undersöka möjligheter till att erkänna den inofficiella kunskap som inhämtas när man tar hand om barn och beroende personer, som till exempel förberedande yrkesutbildning och arbetserfarenhet. Detta kommer att underlätta deras integration på arbetsmarknaden och ge dem pensions- och försäkringsrättigheter.

Solidariteten mellan generationerna måste upprätthållas genom att man utnyttjar äldres erfarenhet och kunskap och att denna sprids och används av den yngre generationen. Medlemsstaterna uppmanas att främja system för utbyte av tjänster mellan generationerna och investera i frivilliga system, oavsett om de gäller utbildning, kultur eller affärsverksamhet.

Detta kommer att uppnås genom att man utarbetar lämplig infrastruktur och tillhandahåller information om ökade möjligheter för äldre att delta i sådan verksamhet, så att de inte blir marginaliserade eller hamnar i socialt utanförskap.

  Alejandro Cercas (PSE). – (ES) Herr talman, fru Lynne, herr kommissionsledamot! Tack så mycket för att ni har gett oss detta meddelande och detta dokument, som utan tvivel kommer att göra det möjligt för oss att förbättra vår kunskap om förändringar och tendenser samt den agenda vi behöver för framtiden.

Vi bör dock inte göra några misstag. Vi har många dokument, vi har många analyser, vi har många debatter och vi har många ord, men här, liksom med sjukdomar, behöver vi inte bara en diagnos utan också en behandling.

Det stämmer som ni sa, herr kommissionsledamot, att vi behöver en EU-behandling, genom EU:s institutioner och dess mekanismer, för att bemöta dagens och morgondagens problem, och om vi inte gör det på unionsnivå kommer det att vara omöjligt att göra det enbart på medlemsstatsnivå.

Vissa medlemsstater som gör snabba framsteg, till exempel mitt hemland, börjar bli hotade av en politik som försöker sakta ner dem, eller, som i andra medlemsstater, skapa orättvis konkurrens med de tillgångsförändringar och sociala förändringar som sker i våra länder. Herr kommissionsledamot! Jag skulle bli glad om du tog hänsyn till att en känsla börjar breda ut sig om att EU:s socialpolitik, som på 60- och 70-talen, som en företrädare för en spansk arbetstagarorganisation skrev till mig i ett brev i dag, samt 80- och 90-talen begränsade sig till att garantera minimikrav, nu börjar röra sig mot en socialpolitik där medlemsstaterna konkurrerar med varandra för att uppnå den minsta gemensamma nämnaren.

Herr kommissionsledamot! De risker vi står inför i framtiden innefattar inte bara åldrande och globalisering, utan också den påfallande bristen på solidaritet och den aggressiva, främlingsfientliga och antieuropeiska nationalism som hotar EU:s sociala framsteg både i dag och i framtiden.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag instämmer helhjärtat i berömmet till vår föredragande, Elizabeth Lynne. Socialt skydd och social integration bidrar till att bekämpa fattigdom och utestängning från förebyggande hälsovård och många andra oråden, och är en av de viktigaste utmaningarna för framtiden.

Begreppet minimiinkomst diskuteras ofta på olika sätt i den medlemsstat jag kommer ifrån. Jag stöder dock helt och hållet Gabriele Stauners förhållningssätt när det gäller jobb, heltidsarbete och inkomst. Det sociala partnerskapet är starkt etablerat i Österrike, vilket ger oss goda möjligheter som verkligen kan användas i våra försök att hitta en lösning som alla inblandade kan enas om. Detta innebär att vi inte har lika mycket strejker som i andra EU-stater, där dessa ofta hör till vardagen.

Av just detta skäl måste vi vara mycket noggranna när vi diskuterar en förordning på EU-nivå. På grund av de olika nationella socialförsäkringssystemen måste vi agera mycket klokt i fråga om en eventuell samordning.

Vår uppgift måste vara att ge socialt skydd till alla arbetstagare och möjliggöra deras sociala integration. Naturligtvis måste det också vara möjligt att, inom ramen för subsidiaritetsprincipen, medlemsstaterna bör, måste och kan ha högre standarder.

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Herr talman! Den sociala verkligheten i Europa är utbredd fattigdom. Sjuttiotvå miljoner män, kvinnor och barn lever under fattigdomsgränsen. Många är hemlösa, och många är funktionshindrade eller isolerade i sina hem på grund av bristande tillgång till tjänster. Många personer har fastnat i fattigdom på grund av stelbenta välfärdsregler.

Jag är rädd för att meddelanden och riktlinjer inte kommer att lösa dessa problem. Jag underskattar inte de svårigheter som kommissionsledamot Vladimir Špidla står inför, men medlemsstaterna måste har rättsliga skyldigheter på det här området om vi ska kunna åstadkomma de förändringar som krävs.

Arbetstagarna ser sina pensioner minska i värde och sin anställningstrygghet undergrävas, och många är rädda för att situationen kommer att förvärras. Problemet är att ojämlikhet ingår i många medlemsstaters ekonomiska modell. Många av dem, bland annat Irland, har inställningen ”först skapar vi välstånd och sedan tar vi hand om de sociala problemen”. Detta är att ignorera verkligheten att social ojämlikhet är ett hinder för ekonomisk utveckling. Vi inte kan få ett långsiktigt hållbart välstånd för alla om vi bedriver socialpolitik genom att vara efterkloka och misslyckas med att ta vara på den bortkastade talangen hos 72 miljoner människor, för att inte nämna det elände som döljer sig bakom den statistiken.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Samhällena i Europa genomgår dramatiska förändringar när det gäller arbets- och familjelivet, kvinnornas sociala status och den sociala rörligheten. De sociala värderingarna förändras och samhällena blir mer och mer multikulturella. Den nuvarande utvecklingen har vidgat människors horisonter och ökat deras möjligheter att påverka sina liv.

Trots att Europeiska unionens medlemsstater är bland de rikaste länderna i världen uppstår fortfarande nya typer av fattigdom och ojämlikhet. Tiotals miljoner EU-medborgare är fortsatt fattiga. Social integration och socialt skydd är grundläggande värderingar i Europeiska unionen och grundläggande rättigheter för alla människor. Medlemsstaterna måste dock öka arbetet med att bekämpa barnfattigdomen. Om det inte görs betydande framsteg för att integrera barn från missgynnade sociala grupper redan på förskolenivå kommer antalet elever som hoppar av skolan tidigt inte att minska, inte heller kommer vi att kunna öka antalet människor som går ut gymnasieskolan och därmed erhåller viktig kunskap. Ett ökande antal människor kommer att utsättas för social utestängning, arbetslöshet och andra oönskade sociala företeelser som är skadliga både för dem själva och för ekonomin och samhället.

Från denna synpunkt är det också avgörande att vi bekämpar ungdomsarbetslösheten. Det är viktigt att undanröja hindren i vissa yrkesutbildningsprogram så att de blir mer flexibla och effektiva och återspeglar arbetsmarknadens behov. Detta kommer att innebära en avsevärd förbättring för missgynnade personers möjligheter att hävda sig i samhället. Att stärka den sociala sammanhållningen och utrota fattigdomen och den sociala utestängningen måste vara politiska prioriteringar för Europeiska unionen och medlemsstaterna.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Jag ser positivt på denna diskussion och detta betänkande om den sociala verkligheten. Även om vi givetvis måste välkomna kartläggningar, utbyten av bästa praxis och den öppna samordningsmetoden måste vi förstå att verkligheten är att dessa mönster inte har förändrats. Kvinnor har 24 procent mindre betalt än män i Tyskland, nästan en tredjedel av barnen i Polen lever i fattigdom och ojämlikheten mellan rika och fattiga i mitt hemland Storbritannien är den största på 40 år.

Jag anser att EU:s sociala stöd och nationella program, som New Deal i Storbritannien, är viktiga aktiva arbetsmarknadsåtgärder för att undanröja de verkliga hinder som hindrar olika socialgrupper i vårt samhälle från att gå från arbetslöshet till arbete och att arbete fortfarande är ett av de bästa redskap vi har för att bekämpa fattigdom.

Jag vill tacka kommissionsledamot Vladimir Špidla för kommissionens starka åtagande i arbetsprogrammet för ny artikel 13-lagstiftning, som jag länge har diskuterat med honom. Vi ser fram emot att samarbeta med honom i detaljfrågorna, inte minst under ordförandeskapets konferens i nästa vecka.

Men vi måste alla – både kommissionsledamoten och vi – vara vaksamma mot kommentarerna om att kartläggningen försenar arbetet med den sociala dagordningen i EU eller att avregleringar leder till ökad ojämställdhet och orättvisa i stället för att bekämpa dessa missförhållanden.

Fackföreningsföreträdare, sociala frivilligorganisationer och förstås funktionshindrade, som jag har arbetat med i över 20 år, är skeptiska till vad vi gör för det sociala Europa. Vi måste lyssna till deras farhågor, och vi måste göra någonting åt det.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman! Denna debatt har varit mycket omfattande och detaljerad. Det skulle vara mycket svårt att ge ett detaljerat svar till varje enskild kommentar, så låt mig i stället svara genom en kort sammanfattning.

Först av allt tycker jag att det verkar som om debatten tydligt har visat att parlamentet välkomnar idén med en social kartläggning, och även om jag håller med Alejandro Cercas om att diagnos inte är samma sak som behandling, är jag av åsikten att ingen behandling är möjlig utan en diagnos. Vårt samhälle förändras ständigt, och vi måste hitta nya metoder för att anpassa oss till det eller reformera de gamla metoderna. För att detta ska kunna göras på ett effektivt sätt måste vi förstå det stora perspektivet.

Jag tycker att debatten har en annan gemensam nämnare, nämligen att vi trots att den sociala verkligheten i viss utsträckning har sin egen dynamik har våra egna värderingar: en allmän europeisk föreställning om en europeisk social modell som omfattar social integration, socialt skydd och social verksamhet i allmänhet. Enligt vårt sätt att tänka är det därför inte acceptabelt att inta en passiv ståndpunkt. Det finns alltid möjlighet att prova olika sorters aktiv politik och aktivt ingripande.

Jag vill också understryka en tredje aspekt. Det råder inget tvivel om att, liksom i nästan all politik, huvuddelen av EU-besluten också följer subsidiaritetsprincipen, enligt vilken den politik som förs för att lösa ett visst problem hanteras på det sätt som är bäst och mest effektivt. Det innebär att det inte råder något tvivel om medlemsstaternas ståndpunkt när det gäller socialpolitik. Å andra sidan visar debatten också tydligt att målet inte kan nås enbart på medlemsstatsnivå utan insatser på EU-nivå. Därför är det vår plikt att hitta den mest fördelaktiga och effektiva synergin på detta område.

I debatten uppmärksammades en oro som jag också i viss utsträckning delar: en oro för att det finns en risk för att ojämlikheten och oförenligheten i de enskilda medlemsstaternas socialpolitik kan leda till en konkurrens som skulle kunna inverka negativt på den sociala standarden. Europeiska kommissionen vill inte öppna denna dörr. Vår grundläggande idé är att få EU-ländernas socialpolitiska riktlinjer att stämma överens på ett sätt som kan säkerställa konkurrens och utveckling nedifrån och upp för att kunna nå framsteg som också innefattar en social dimension.

Mina damer och herrar! Debatten visar också tydligt att den sociala och ekonomiska politiken inte kan utformas på grundval av ”antingen eller”. Den enda möjligheten är ”inte enbart utan också”, vilket innebär en balanserad utveckling av båda politikområden utan att det ena ges företräde framför det andra. Vanligtvis tenderar vi att prioritera den ekonomiska politiken. I denna debatt kunde jag dock tydligt se att Europaparlamentet inte föredrar detta förhållningssätt.

Mina damer och herrar! Ni har nämnt en rad olika enskilda problem, bland annat frågan om hälsovårdstjänsten, även tillgången till läkemedel och dess övergripande organisation. Ni har diskuterat effekten av det demografiska åldrandet och vikten av tjänster i allmänhetens intresse. Det gläder mig att alla dessa synpunkter finns med i Europeiska kommissionens strategiska dokument. Vårt mål är att de ska integreras i en allmän helhetsstraegi.

Mina damer och herrar! Låt mig slutligen uttrycka mitt tack till Elizabeth Lynne, vars betänkande, som just nu diskuteras här, utan tvivel är ett viktigt inslag i det globala arbetet med att nå framsteg i hela Europeiska unionen.

  Talmannen. − Tack, herr kommissionsledamot. Som talman vill jag också gratulera Elizabeth Lynne till ett betänkande som har haft en enorm betydelse för det civila samhället.

Jag har haft privilegiet att få bevittna hur de grupper av unga människor som arbetar mot fattigdom och för integration, som har rest över hela Europa, tog Elizabeth Lynnes dokument och reste från stad till stad, från den ena europeiska huvudstaden till den andra, och lovordade Europaparlamentet, tack vare vår kollegas arbete.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 11,35 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill be er och Erika Mann, som inte kan närvara i parlamentet i dag, samt andra kolleger, att uttrycka den solidaritet som de medborgare i Europeiska unionen som företräds av parlamentet känner med offren för den tropiska storm som sedan förvandlades till en julorkan som har ödelagt stora delar av Haiti, Dominikanska republiken, Jamaica, Kuba. Barbados och andra områden i Karibien och lämnat efter sig förstörelse, sjukdomar och död.

Jag vill också be er, herr talman, att uttrycka vår solidaritet med dem som har drabbats av översvämningarna i de mexikanska delstaterna Oaxaca, Chiapas och framför allt Tabasco. Jag vill be er, herr talman, att inte bara uttrycka vår solidaritet utan också uppmana Europeiska kommissionen att mobilisera de verktyg de har till sitt förfogande för att lindra denna situation och åtgärda skadorna, som alltid drabbar de minst gynnade områdena.

  Talmannen. − Tack så mycket, herr Salafranca. För parlamentets del kommer vi att göra detta, och vi ska också framföra dina tankar till kommissionen.