Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 15 november 2007 - Strasbourg

9.2. Uzbekistan (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Uzbekistan⁽¹⁾.

  Katrin Saks (PSE). - (ET) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill påminna om vad den franske presidenten Nicolas Sarkozy sa här i parlamentet för ett par dagar sedan: alla de som inte respekterar våra värderingar och istället föredrar att ta hem kontrakt är förlorare inom alla områden. När det gäller Uzbekistan och i vidare mening hela Centralasien finns det en risk att enskilda länders intressen vid bedömningen av regionens energiresurser kommer att segra över våra gemensamma värderingar. Tyvärr visas också detta tydligt genom oförmågan att komma överens om ett resolutionsförslag som stöder EPP och UEN i rådsbeslutet som avbryter viseringsförbuden för tjänstemän från Uzbekistan under sex månader utan en verklig förändring i situationen för de mänskliga rättigheterna.

Resolutionsförslaget tar också upp den mycket allvarliga situationen för de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan. Hittills, och detta har jag hört med egna öron, har man i Uzbekistan ansett att de mänskliga rättigheterna är landets interna angelägenhet. Detta kan vi inte gå med på och jag uppmanar er att stödja den första mer kritiska versionen av resolutionsförslaget.

  Elisabeth Jeggle (PPE-DE), författare. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som en demokratisk institution kan vi inte tillåta att man undertrycker de mänskliga rättigheterna någonstans i världen. Vi tycker dock det är lika oacceptabelt om man här i parlamentet riskerar de diplomatiska förbindelserna och det interparlamentariska samarbetet mellan EU och Uzbekistan utan att skänka det en tanke. När jag tittar på resolutionsförslagen som presenterats av den socialdemokratiska gruppen inom Europaparlamentet, gruppen Alliansen för liberaler och demokrater för Europa och grupperna i vänsterfalangen, verkar det hela som en diplomatisk krocktävling.

I parlamentets senaste resolution från oktober 2006 förband vi oss till att ta fram en konstruktiv lösning inriktad på dialog. I dag vill vi inte ha någon dialog utan vi slår igen dörren. Min grupp kan inte ansvara för detta så jag ber er att avslå resolutionsförslagen från PSE-gruppen, ALDE-gruppen och vänstern.

Resolutionsförslaget som lagts fram av min grupp tillsammans med gruppen Unionen för nationernas Europa har följande fördelar: Den politiska situationen i Uzbekistan är inte på långt när tillfredsställande. Situationen för de mänskliga rättigheterna är fortfarande på många sätt allvarlig. Trots allt gör man ändå vissa framsteg. Den första omgången av dialogen mellan EU och Uzbekistan om de mänskliga rättigheterna ägde till exempel rum i Tasjkent den 8:e och 9:e maj i år. Alla resolutioner från parlamentet måste belysa den aktuella situationen, och den nu aktuella resolutionen måste ha detta som grund.

  Adam Bielan (UEN), författare. – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka medförfattarna till resolutionen. Med gemenskapsriktlinjerna om skydd av de mänskliga rättigheterna som antogs 2004 i åtanke vill jag samtidigt betona behovet av att förbättra förbindelserna mellan EU och Uzbekistan. Men jag vill poängtera att dessa förbindelser bör baseras på demokratiska principer, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, med speciell betoning på de sistnämnda.

Med tanke på initiativet att för en sexmånadersperiod upphäva vissa sanktioner som utfärdats mot Uzbekistan stöder jag dessutom beslutet att övervaka framstegen för de mänskliga rättigheterna i landet. Att justitiedepartementet i Uzbekistan beslutat sig för att inte erkänna det ämbete som ska övervaka rättigheterna är ett bevis för att vi måste sätta in alla ansträngningar inom detta område.

Som vice talman i parlamentet med ansvar för grannskapspolitiken bland annat gentemot Uzbekistan vädjar jag till internationella institutioner och särskilt till Uzbekistans myndigheter om att vidta stödåtgärder som leder till utvecklingen av ett civilt samhälle.

  Hélène Flautre (Verts/ALE), författare. – (FR) Fru talman! Resolutionens syfte är enkelt: att säga sanningen. Det är vad Uzbekistans folk och människorättsaktivisterna ber oss att göra.

Brådskan kommer sig av morden på journalister och oliktänkande som har ägt rum de senaste månaderna, och från rådets slutsatser den 15:e oktober som president Karimov felaktigt lade fram som en diplomatisk seger. Det viktigaste är att sanktionerna har förlängts med 12 månader eftersom ingen utredning om massakern i Andizjan har skett och expertmötena i frågan inte har lett till något resultat.

När det gäller upphävandet av viseringsförbudet under sex månader instämmer vi i att viseringsförbudet automatiskt ska förnyas om de utmärkta villkor som infördes – t.ex. besök av FN:s särskilda rapportörer – inte uppfylls inom sex månader.

Å andra sedan är vi inte så glada för slutsatserna som kunnat dras om de påstådda framstegen för de mänskliga rättigheterna. Avskaffandet av dödsstraffet har faktiskt ännu inte genomförts, och dialogen mellan EU och Uzbekistan om de mänskliga rättigheterna har avbrutits.

I denna resolution fördömer vi slutligen morden på flera oberoende journalister och oliktänkande och kräver att seriösa och opartiska utredningar genomförs.

Jag är orolig över PPE:s och UEN:s avsikter. De föreslår att man ska gå längre än alla medlemsstaterna genom att tolka rådets slutsatser inte bara som att man avbryter viseringsförbudet utan faktiskt helt tar bort visumen. I punkt 3 i resolutionen stadgas att sanktionens ineffektivitet uppmuntrar regimen i Uzbekistan, vilket inte verkar vettigt vare sig intellektuellt eller politiskt. I texten nämner man inte ens de 13 människorättsaktivister som talman Hans-Gert Pöttering i ett brev krävt omedelbart ska släppas fria.

Min sista punkt gäller punkt 9 som tar upp den svåra situationen för Human Rights Watch. Det är ju bra, men organisationen klargjorde att man inte ville bli omnämnd i en resolution som var tekniskt felaktig och lika farlig för människorättsaktivisterna som för Uzbekistans folk och som i slutänden, som alla förstår, skulle komma att användas som ett propagandaverktyg av diktatorn, president Karimov.

Jag ber därför parlamentsmedlemmarna från PPE och UEN att inta den seriösa inställning vi behöver ha i denna fråga och med tanke på folket i Uzbekistan. Jag ber dem stödja vårt resolutionsförslag, som bara säger sanningen om situationen för de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Fru talman! Islam Karimovs tyranniska styre av Uzbekistan sedan 1989 är ett dödligt hot mot demokratin. Islam Karimovs regim är ansvarig för terrorpolitiken och korruptionen i landet, och de främsta offren är naturligtvis Uzbekistans befolkning. Dessa människor utsätts för godtyckliga arresteringar och kvarhållanden, tortyr och misshandel, och trots att det har ställts många krav på en demokratisk reform, både från världssamfundet och EU, fortsätter Karimov helt oberörd.

Detta påminner mig om en annan person som styr sitt land med liknande totalitära medel utan att bry sig om dem som kräver demokratiska reformer. Jag talar om kung Abdullah av Saudiarabien, ett land där kvinnor inte har rösträtt och inte ens får köra bil och där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter tillhör vardagen.

I detta hänseende är vissa av medlemsstaternas regeringar skyldiga till dubbelmoral. De går till hård attack mot Islam Karimov – med all rätt – men är mycket varsamma med kung Abdullah. Nyligen fick kung Abdullah till och med ett överdådigt välkomnande under sina statsbesök till Storbritannien och Italien.

Den största skillnaden mellan Uzbekistan och Saudiarabien är pengar – massvis med pengar – och så länge kung Abdullah spenderar sina miljarder i Storbritannien och Italien har man passande nog överseende med hans delaktighet i allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och de demokratiska institutionerna i Saudiarabien. Jag förmodar att det är anledningen till att mitt förslag om att diskutera situationen i Saudiarabien här i dag röstades avmätt ned av nästan alla grupper. Jag hoppas på lite mer lyhördhet nästa gång.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Fru talman! Uzbekistan behöver radikala förändringar. De första försöken i denna riktning kvävdes i sin linda den 13 maj 2005 genom brutalt våld som krävde hundratals demonstranters liv. Sedan dess har omvärlden varit tyst anmärkningsvärt länge. Efter vår förra brådskande debatt i detta ämne den 27 oktober 2005 hände till en början mycket lite.

Ändå var det inte endast i mer välkända länder som Ukraina, Georgien och Vitryssland som den auktoritära regimen tog makten när Sovjetunionen kollapsat, utan detta skedde även i Turkmenistan och Uzbekistan. Där var det inte demokratin som segrade utan en lite grupp människor med erfarenhet från den gamla statsapparaten och säkerhetsstyrkorna.

Deras enda mål var att hålla sig kvar vid makten, och de förvandlade statliga företag till sin egen, privata egendom, manipulerade valresultaten, gav oppositionen så lite rörelsefrihet som möjligt, hindrade de fria organisationerna, begränsade pressen och, om det behövdes, använde våld mot sitt eget folk. Tyvärr är förhållande fortfarande desamma i Uzbekistan.

Hittills har EU:s inställning till Uzbekistan i alltför hög grad påverkats av ekonomiska och militära intressen. Det verkar som om diktatorn i Uzbekistan har tillåtits stanna kvar eftersom det visade sig vara till nytta vid det militära ingripandet i Afghanistan. En sådan inställning skulle totalt förstöra trovärdigheten till EU:s krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Europa får inte låta rättigheter och friheter för Uzbekistans folk komma i andra hand.

  Karin Scheele, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Under rådets tyska ordförandeskap och efter tydlig påverkan från den tyska regeringen lättade man på sanktionerna mot Uzbekistan på villkor att Karimovs regering skulle förbättra de mänskliga rättigheterna i landet. Men fortfarande använder man tortyr i fängelserna i Uzbekistan. Situationen för de mänskliga rättigheterna har inte förbättrats ett dugg. Detta får vi veta från de internationella organisationer som observerar allvarliga attacker mot civilsamhället. Inte bara människorättsorganisationer utan också kvinnoorganisationer, informationscentra och många andra organisationer berörs. Människorättsaktivister döms till långvariga straff och många aktivister och även journalister har tvingats fly.

Vi får inte lätta på sanktionerna, vi får inte upphäva dem. Återigen kan vi se, till och med här i parlamentet, att de mänskliga rättigheternas värde varierar mellan när råvarutillgångar står på spel och när de inte gör det. Vi måste skicka en tydlig signal om att vi inte accepterar detta.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag vill också ta tillfället i akt under denna debatt att väcka parlamentet till insikt och fästa er uppmärksamhet på en grupp människor som är speciellt förföljda i Uzbekistan, och inte bara i Uzbekistan utan också i Turkmenistan. Det är HBT-gruppen (homo-, bi- och transsexuella).

Homosexuella män och kvinnor förföljs i dubbel bemärkelse, i många fall för att de är aktivister men också för att de är homosexuella. Mellan två och fem år i fängelse är vad som väntar många av dem om de offentligt erkänner att de tillhör denna grupp eller om de utpekas som tillhörande gruppen.

När vi talar om mänskliga rättigheter i stort brukar vi oftast i det här sammanhanget mena alla mänskliga rättigheter, men vi glömmer ofta bort den här speciella gruppen som har särskilda behov och som vid OSSE:s (organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) senaste möte i Madrid försökte lägga fram sina krav inför en obegriplig opposition från många regeringar.

Det här är något vi bör komma ihåg, och som vi i vilket fall som helst bör återkomma till i debatten om förbindelserna mellan EU och Centralasien.

  Józef Pinior (PSE). - (EN) Fru talman! För det första är jag mycket orolig över PPE-DE-gruppens inställning till situationen för de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan. Vi får inte låta oss luras av den uzbekistanska regeringens hycklande insatser för att vinna respekt och ge intryck av demokratiska framsteg och förbättrade förbindelserna med EU.

Nej, Uzbekistan har inte gjort några framsteg alls de senaste två åren. Regeringen har fortfarande inte gett tillstånd till en oberoende utredning av morden i Andizjan. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och tortyren fortsätter fortfarande enligt FN:s rapport. Den politiska oppositionen har fortfarande inte rätt att uttrycka sig fritt. Pressen styrs fortfarande av regeringen. Vi fördömer detta, och vi vill även fråga regeringen om morden på en teaterregissör och en journalist som båda var kända för att ha kritiserat den uzbekistanska regeringen.

Låt oss inte stödja president Karimovs svepskäl för att bli omvald den 23 december. Vi måste vara försiktiga och uppmärksamma när det gäller den politiska situationen i Uzbekistan, även om vissa nationella intressen inom EU blir lidande. De mänskliga rättigheterna får aldrig hamna i skymundan för ekonomiska förbindelser i EU.

  Danuta Hübner , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Den nyligen antagna nya strategin för Centralasien återspeglar EU:s åtagande för ett förbättrat långsiktigt engagemang och samarbete i regionen. EU och länderna i Centralasien, bland annat Uzbekistan, har enats om att de mänskliga rättigheterna, rättstatsprincipen, goda styrelseformer och demokratisering ska stå i centrum för strategin.

Vi har för avsikt att öka stödet till skyddet av de mänskliga rättigheterna och inrättandet av oberoende rättsväsenden, och därmed på ett hållbart sätt bidra till att befästa rättstatsprincipen och respekten för den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter i Centralasien.

Förbindelserna mellan EU och Uzbekistan måste ses i detta sammanhang, och vår uppmaning till att vidta positiva åtgärder för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna och demokratiseringen ligger till grund för EU:s dialog och samarbete. Våra förbindelser med Uzbekistan har genomgått en svår fas de senaste åren, i synnerhet sedan händelserna i Andizjan i maj 2005, och vi är fortfarande mycket bekymrade över den människorättsliga situationen i landet.

Vi är övertygade om att vi har större möjligheter att främja framsteg på det människorättsliga området i Uzbekistan genom samarbete i stället för isolering. Isolering har inte fungerat. Vi ser positivt på det nya samarbete som gradvis vuxit fram det senaste året sedan samarbetsrådet EU–Uzbekistan enades om att upprätta en regelbunden dialog om mänskliga rättigheter, som inleddes i maj i år. Två samtalsrundor på expertnivå om händelserna i Andizjan har också genomförts. Vi planerar även en dialog med grupper från civilsamhället i Uzbekistan om mediefrihet, som bör äga rum i Tasjkent i början av nästa år. Vi ser också positivt på att Uzbekistan har infört lagar om personlig frihet och avskaffandet av dödsstraffet, som bör träda i kraft i januari 2008.

Vid rådets (allmänna frågor) senaste möte enades EU:s medlemsstater om att förnya de restriktiva åtgärderna, men enades samtidigt om ett villkorligt upphävande av viseringsförbudet. Rådet uppmanade Uzbekistan att fullt ut uppfylla sina internationella skyldigheter när det gäller de mänskliga rättigheterna, särkilt genom att ge relevanta internationella organ obehindrat tillträde till fångar, ha ett effektivt samarbete med FN:s särskilda rapportörer för att låta alla frivilligorganisationer agera fritt i Uzbekistan samt frige människorättsförsvarare från häktena och sluta förfölja dem.

Rådet fastslog att upphävandet av viseringsrestriktionerna skulle granskas efter sex månader för att bedöma om Uzbekistan hade gjort några framsteg för att uppfylla dessa villkor. De uzbekistanska myndigheterna gick med på att fortsätta diskussionen om mänskliga rättigheter inom ramen för samarbetsrådet EU–Uzbekistan i början av nästa år.

Uzbekistan har också visat sig öppet för diskussioner med kommissionen om hur man ytterligare kan förbättra gemenskapsstödet till reformen av de politiska institutionerna, till exempel parlamentet, och reformen av rättsväsendet, som vi kommer att fortsätta att diskutera i samarbetsrådet. Att EU:s restriktiva åtgärder förnyas sänder tydliga signaler till både uzbekistanierna och den bredare allmänheten om vår oro över situationen i Uzbekistan.

Uzbekistan har en lång väg kvar när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna, och vi kommer i linje med rådets slutsatser att fortsätta att betona att vi förväntar oss konkreta framsteg på det människorättsliga området i landet.

De mänskliga rättigheterna kommer att fortsätta att vara en viktig och svår fråga i våra förbindelser med Uzbekistan, men kommissionen anser att samarbete är det bästa sättet för att främja en positiv utveckling.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(Förkortad i enlighet med artikel 142 i arbetsordningen)

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) När EU talar, ökar friheten.

EU måste definitivt fortsätta med den politik som inleddes 2005 efter den blinda och totalt ostraffade repressionen i Andizjan, som enligt OSSE och Human Rights Watch dödade mellan 500 och 1 000 personer. De många utmaningarna (energi, terrorism, friheter) betyder att Europa måste mobilisera mer än någonsin vid sina gränser. Det mest akuta uppdraget är åtgärder för att främja de mänskliga rättigheterna och skapa lugna förbindelser med Uzbekistan beroende på hur arbetet med de grundläggande friheterna framskrider. EU kan inte ignorera verkligheten med en falsk rättsstat och det avskyvärda mordet på teaterdirektör Mark Weil i september i fjol, känd för sitt motstånd mot regimen i Tasjkent. Parlamentet i Uzbekistan har nyligen vidtagit flera steg mot att avskaffa dödsstraffet och införa civilrätt. Även om besluten fortfarande är mycket otillräckliga har EU:s beslutsamhet inte varit förgäves och den motverkar en oacceptabel och farlig realpolitik. Vi måste gå ännu längre för att uppnå demokrati och politisk stabilitet men vi kan äntligen börja hoppas. Det är nu upp till det vidsträckta landet Uzbekistan att låta hoppet leva genom att bygga upp ett äkta partnerskap med Europa.

(1) Se protokollet.