Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 15 november 2007 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.00.)

2. EU:s hantering av instabila situationer i utvecklingsländer

  Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om ”EU:s hantering av instabila situationer: insatser för hållbar utveckling, stabilitet och fred i svåra förhållanden”.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Sedan juli 2007 har kommissionen och det portugisiska ordförandeskapet haft ett nära samarbete för att inleda förberedandet av en mer strategisk och effektiv hantering av instabila situationer i partnerländer.

Denna förberedelseprocess bör drivas vidare av de kommande ordförandeskapen. Syftet är inte att märka eller klassificera länder, utan att skräddarsy deras instrument för och hantering av specifika situationer. Vid dessa instabila situationer finns det stora hinder för fattigdomsbekämpningen. De institutionella möjligheterna vid sådana situationer är mycket begränsade, med stater som inte kan ta på sig att styra landet, eller ta itu med konsekvenserna av naturkatastrofer, våldsamma konflikter eller brist på politisk vilja från regeringens sida när det gäller utvecklingsmål. I extrema fall kan dessa situationer ha en inverkan bortom landets gränser och påverka den regionala stabiliteten eller till och med den globala säkerheten.

Tanken på instabila situationer är inte ny, även om den internationella debatten är relativt ny. Givare, partnerländer och civilsamhället har under lång tid varit medvetna om behovet av att vara mer effektiva i särskilt ogynnsamma situationer för att uppnå målen med en hållbar utveckling.

Varje situation är komplex och annorlunda och kräver ett skräddarsytt svar, där diplomatiska åtgärder, humanitärt stöd, utvecklingssamarbete samt insatser för hantering av säkerhet och kriser alla spelar en roll.

Effektiviteten i Europeiska unionens hantering kräver ett långsiktigt engagemang, men också en definition av tydliga mål när åtgärder ska vidtas i ett instabilt land. Den vägledande principen bör även i fortsättningen vara kapacitetsutveckling och mänsklig säkerhet, inom ramen för en hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning.

Man bör dock undvika att ge stöd till instabila situationer där det sker på bekostnad av framgångsrika länder. Åtaganden för att förstärka biståndet är därför aktuellt igen. Europeiska kommissionen har lagt fram ett meddelande med förslag om en pragmatisk strategi för att Europeiska unionen ska göra insatser för hållbar utveckling, stabilitet och fred i svåra förhållanden.

Detta meddelande skickades till alla institutioner i Europeiska unionen. Rådet (allmänna frågor) kommer den 19 och 20 november att anta slutsatser i denna fråga. Rådet kommer att uppmana kommissionen att utarbeta en särskild arbetsplan för genomförande av de rekommendationer och prioriterade åtgärder som har lagts fram i meddelandet, vars syfte är att instabila situationer ska kunna hanteras mer effektivt genom stöd till partnerländernas arbete för att skapa eller återupprätta de förhållanden som är nödvändiga för en hållbar utveckling.

År 2008 kommer att ägnas åt att förbereda Europeiska unionens strategi för instabila situationer. Denna process kräver ett aktivt deltagande av alla institutioner i Europeiska unionen och alla dem som arbetar för utvecklingen i EU och i partnerländerna.

Europaparlamentets bidrag till denna process är av stort intresse för kommissionen, som uppmanar parlamentet att medverka aktivt i denna debatt, som bör göra det möjligt att stödja en övergripande strategi för hantering av instabila situationer och på detta sätt bidra till att skapa lämpliga förutsättningar för hållbar utveckling, stabilitet, fred och demokratiskt styre.

  Nirj Deva, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Det är alltid lika givande att kunna diskutera en sådan viktig fråga inför en fullsatt kammare med kolleger som spänt väntar på att få höra vad parlamentet har att säga i detta mycket viktiga ärende. Jag är också mycket tacksam mot kommissionsledamoten för att han redogjorde för de grundläggande förutsättningarna och för och sina åsikter om hur vi ska hantera detta problem.

Instabilitet är ett tillstånd som har många olika orsaker. Den första är såklart avkoloniseringen, när kolonialmakterna ritade upp godtyckliga gränser på kartorna som skar tvärs igenom stabila civilsamhällen i länderna och delade dem i två, tre eller till och med fyra delar, utan att ta hänsyn till de stammar, religiösa grupper och andra som levde där. Detta orsakade en stor instabilitet.

Sedan finns det en naturlig form av instabilitet som sårbara nationer nu upplever – länder som drabbas av översvämningar och små östater som bara producerar en enda ekonomisk produkt. Det finns länder med komplicerade geografiska förhållanden som har svårt att försörja sig själva och länder som har problem med ökenspridning, vilket börjar ge upphov till massutvandring.

Det finns för tillfället 26 så kallade instabila stater i världen, och de mest sårbara och utsatta människorna i världen står inför katastrofala konsekvenser som de i de flesta fall inte har orsakat själva, utan som beror på dåliga styrelseformer, konflikter, inbördeskrig eller folkmordbenägna diktatorer, som vi såg nyligen i Sierra Leone och Liberia.

Men en stabil stat kan faktiskt förändras och bli mer hållbar, vilket vi ser just nu i Sierra Leone. Detta kräver emellertid omfattande insatser, stort engagemang och ett långsiktigt åtagande, som kommissionsledamoten sa, för landets ekonomiska tillväxt. Det krävs ett åtagande för nationsbyggande, ett uttryck som jag använder avsiktligt här i parlamentet, eftersom det är något som mitt land Storbritannien har lång erfarenhet av, vilket gäller även Frankrike, Spanien och några andra europeiska länder. Detta är emellertid något som de nya supermakterna inte alls känner till, som rent ut sagt inte har en aning om vad nationsbyggande innebär.

Vi måste ha förmågan kunna sätta oss i och förstå det historiska arv som lever i de europeiska nationernas medvetande för att hjälpa de länder som tar ledningen inom nationsbyggandet i världen. Om vi och premiärminister Tony Blair skulle ha lyckats göra detta tror jag att exempelvis att situationen i Irak skulle ha sett helt annorlunda ut.

Är Irak en sårbar stat? Ja, det är den eftersom den är instabil. Styret är inte säkrat, och osäkerheten är mycket stor i landet. Det finns andra länder i Afrika som är mycket instabila – Sudan, Somalia och små öar. För att hjälpa dessa länder måste vi som sagt utnyttja den stora kunskapsmassa som vi redan har, och därför är jag verkligen glad över att inleda debatten denna morgon.

  Talmannen. − Tack så mycket, herr Deva. Jag är rädd att ni glömmer en faktor när det gäller instabilitet. När man kommer till de länderna blir situationen instabil på nytt.

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. – (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag uttrycka min glädje över detta meddelande, som – som ni sa, herr kommissionsledamot – verkligen präglas av riktig pragmatism från kommissionens sida, och som gör det möjligt för oss att i dag debattera ett problem som inte bara oroar medborgarna i EU:s partnerländer i Syd, utan också våra egna medborgare, som ofta, helt legitimt, frågar hur effektivt Europeiska unionens utvecklingsstöd är.

I just detta fall kan det viktigaste budskapet i vår resolution sammanfattas i en enda mening, och det borde kunna stödjas av alla, tvärs över de politiska skiljelinjerna. Nämligen ett förslag om att utarbeta ett förenklat samarbetssystem som tillåter kommissionen och medlemsstaterna att ge den hjälp de har utlovat till partnerländer som befinner sig i särskilt allvarliga kriser snabbare än de kan i dag – och jag ska inte uppehålla mig för länge vid dessa kriser eftersom Nirj Deva just har förklarat dem i detalj. Utan denna hjälp ser medborgarna i dessa länder sina chanser till överlevnad minska för var dag som går. Efter att denna hjälp har godkänts, vilket i sig inte är någon liten insats, kan komplexiteten och längden hos de nuvarande förfarandena för europeiskt bistånd skapa situationer som är ännu mer dramatiska och direkt skadliga för medborgarna i de mottagande staterna.

Ta till exempel Burundi, ett litet land där jag ledde parlamentets observatörsuppdrag under det senaste valet för två år sedan, och till vilket jag kommer att ha nöjet att återvända om några dagar. Europeiska unionen har gjort ett mycket viktigt och anmärkningsvärt arbete där genom att stödja valprocessen och den institutionella demokratiseringen efter mer än tio år av blodiga konflikter. Så fort de hade inrättats ställdes institutionerna och de nya demokratiskt valda makthavarna inför verkligheten och befolkningens behov i fråga om hälsa, utbildning och jordbruk, som i första hand måste tillgodoses.

De finns ingen brist på projekt inom dessa sektorer, men för att de ska kunna se dagens ljus är det europeiska biståndet av avgörande betydelse. Det är inte bara avgörande för att man ska kunna tillgodose de trängande behoven bland medborgarna, utan också för att göra det möjligt för myndigheterna, som fortfarande är sårbara, att påbörja en återuppbyggnadsprocess, för utan en sådan finns det en stor risk att landet snabbt sjunker ner i ett kaos igen. Två år har nu gått, herr kommissionsledamot, och det budgetstöd som EU utlovade har ännu inte nått fram.

Det som gäller för området kring de stora sjöarna i Afrika gäller också för andra områden i världen. Det är därför som alla länder i världen som Europeiska unionen samarbetar med och som befinner sig i en allvarlig instabil situation bör kunna lita på ett undantagssystem som garanterar snabba och effektiva insatser då de omfattas av de tydligt definierade krav de måste uppfylla för att få del av dessa insatser.

  Ryszard Czarnecki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Jag är glad över att jag fick ordet efter att ha fått lyssna till så enastående experter och specialister, som har ägnat åratal åt att brottas med denna fråga, och jag räknar dig till en av dem, fru talman.

Jag vill ta upp problemet med det växande antalet stater som erkänns som instabila. På sex år har antalet nästan fördubblats, från 14 till 26, så detta är ett mycket verkligt problem, och ett problem som utgör en växande utmaning för Europeiska unionen.

Jag vill betona att över hälften av dessa instabila stater är länder i Afrika söder om Sahara, vilket understryker vårt behov av att särskilt uppmärksamma den regionen i Afrika, i världen.

Jag anser också att några kraftfulla ord behöver sägas om behovet av att bygga upp regeringarnas maktbefogenhet i dessa länder. Afrikanska unionen har rätt när den påpekar att problemet med återuppbyggnaden också är en politisk fråga, kanske är den mer politisk än teknisk. Med tanke på detta utgör demokratins och öppenhetens mekanismer grundläggande frågor.

Jag håller fullständigt med Alain Hutchinson, som talade före mig, om behovet av att förenkla förfarandena för att vårt bistånd ska kunna bli snabbare och mer verkligt.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Även jag välkomnar verkligen att denna fråga tas upp i kammaren, för även om det stämmer att det inte finns någon fullständig rättslig definition av vad en instabil stat är finns det många fall som empiriskt sett faller inom den kategorin. Denna eftermiddag diskuterar vi bland annat fallet Somalia.

Resolutionen gör det därför möjligt för oss att bekämpa några av de mer allvarliga problem som måste tas upp i de sammanhangen – till exempel att instabiliteten ofta grundar sig på en situation med extrem fattigdom som tenderar att föra med sig institutionell kollaps och osäkerhet på alla nivåer.

Dessutom är det också av största vikt att man börjar med principen att dessa stater utgör en utmaning när det gäller utveckling, och detta innebär att vi så snart som möjligt måste definiera en sammanhängande dagordning baserad på den humanitära principen om att inte göra någon skada. Det är den första principen, och det är en viktig lärdom som kan dras från den senaste tidens händelser när det gäller agerandet från Zoe’s Ark i Tchad.

När det gäller externa åtgärder, i synnerhet EU-åtgärder, i detta sammanhang måste detta baseras på att genomföra program på plats, som måste vara flexibla och kunna anpassas till växlande behov och grundade på en strategi som planerats på kort, meddellång och lång sikt. Alltför ofta nöjer vi oss med åtgärder som kanske är nödvändiga på kort sikt, men där vi i grund och botten inte tar någon hänsyn till konsekvenserna på medellång och lång sikt.

Slutligen måste jag nämna hur viktigt det är att upprätta en dubbel ansvarighetsmekanism som särskilt innefattar en skyldighet för mottagarländerna att vara ansvariga, naturligtvis gentemot dem som har tillhandahållit resurser, medel och donationer, men också gentemot sina egna medborgare, som de måste skydda och vars överlevnad de måste säkerställa. Givarna bör också garantera att de kommer att vara ansvariga gentemot dessa medborgare.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Fru talman! Det råder inget tvivel om att vi så snabbt som möjligt måste skänka mer och bättre humanitärt bistånd i en alltmer ojämlik och orättvis värld där rikedomen koncentreras till ett fåtal på bekostnad av att miljontals människor utnyttjas och lever i misär. Det råder inget tvivel om att det finns ett trängande behov av mer och bättre samarbete i en värld som står inför en ny kapprustning och en ökande militarisering av de internationella förbindelserna som leds av USA och deras allierade. Just därför är vi allvarligt oroade över försöken att göra utvecklingsstödet beroende av säkerhetsstrategier som i praktiken syftar till att uppnå mer eller mindre dolda mål som politisk inblandning, plundring av resurser och neokolonialism.

I en anlays av den internationella situationen får man inte bortse från eller underskatta de yttre orsaker som underblåser och förstärker de motsättningar som så ofta utgör problemens kärna. Vi behöver bara titta på den mycket subjektiva lista av länder som Världsbanken anser vara instabila stater. Hur många fall av yttre inblandning och aggression återspeglar denna?

Vi behöver verkligen en agenda för samarbete och utveckling som ett svar på de mest grundläggande behoven hos miljontals människor, grundad på respekten för nationernas suveränitet och oberoende samt fredliga lösningar på internationella konflikter – en agenda som främjar demilitarisering av internationella förbindelser, jämlika och rättvisa ekonomiska förbindelser samt avskrivning av utlandsskulder som har betalats igen för länge sedan, en agenda som kan komma till rätta med den politik som orsakar de djupa orättvisorna och ojämlikheterna för att kunna skapa en rättvisare, fredligare och mer human och solidarisk värld.

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) I instabila stater är kopplingen mellan styre, utveckling och säkerhet avgörande. EU måste bestämma de strategiska prioriteringarna för förbindelserna med dessa stater med den mänskliga säkerheten som övergripande mål.

Det räcker inte att stödja de lokala myndigheterna. Det är av yttersta vikt att främja stärkandet av den parlamentariska granskningen, att stödja fria och pluralistiska medier, ett oberoende rättsväsen och civilsamhällets egenmakt genom att prioritera kvinnor, sårbara grupper och minoriteter. Det förutsätter att EU engagerar sig i frågan.

Somalia är i dag ett tragiskt exempel på EU:s reserverade hållning. Orsakerna till den instabilitet som underblåser våldsamma konflikter och förstärker statens oförmåga att handla – till exempel dåligt styre, extrem fattigdom eller brott mot de mänskliga rättigheterna – måste tas upp i en bilateral dialog, och detta försummas ofta av rådet, kommissionen och medlemsstaterna. Man måste ta hänsyn till orsakerna till instabiliteten i utarbetandet av strategier och globaliseringen av EU:s finansiella instrument. Utvecklingsstödet måste riktas till människor, och direkta ekonomiska stöd till regeringar bör endast övervägas om det finns en bevisad vilja att lösa konflikter, att skapa en demokratisk rättsstat och förbättra styret och öka medborgarnas mänskliga säkerhet.

Slutligen, och denna aspekt har tyvärr fallit bort i kommissionens meddelande och den resolution vi ska rösta om, måste EU investera mer, vid sidan om DDR- och SSR-program, för att kontrollera den globala handeln med lätta vapen, eftersom dessa fungerar som bränsle i väpnade konflikter som bidrar till att bibehålla instabiliteten i många stater.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Tack för den korta men mycket uttömmande debatten. Låt mig sammanfatta den på följande vis: I grund och botten återspeglade den parlamentets stöd för den allmänna ståndpunkten, för kommissionens generella koncept, för den allmänna idén. Självklart uppstod enskilda frågor under debatten, och dessa kan diskuteras under kommande debatter. Detta gäller till exemepel frågan om handeln med lätta vapen och många andra idéer som enligt mig utgör ett betydligt berikande av det allmänna konceptet.

  Talmannen. − Jag har tagit emot ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som har överlämnats i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.

(1) Se protokollet.

3. Kartläggning av den sociala verkligheten (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Elizabeth Lynne för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om kartläggning av den sociala verkligheten (2007/2104(INI)) (A6-0400/2007).

  Elizabeth Lynne (ALDE), föredragande. – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att tacka skuggföredragandena. Det faktum att inga ändringsförslag lämnats in till plenum till ett betänkande av den här omfattningen visar att detta verkligen är ett betänkande från utskottet för sysselsättning och sociala frågor som vi alla kan vara stolta över. Jag vill även tacka kommissionen för ett nära samarbete och det portugisiska ordförandeskapet för att det väljer att prioritera socialpolitiken under sitt ordförandeskap.

Vi står inför en stor utmaning i EU. Den utmaningen handlar om rättvisa. Den handlar om förlorade möjligheter, om att behöva leva på andras barmhärtighet och drömmen om ett liv utan diskriminering, fattigdom och socialt utanförskap.

Vår målsättning är tydlig: vi vill öka möjligheterna för alla så att ingen, oavsett bakgrund och omständigheter, lämnas utanför. Visionen av Europa måste vara frihet och lika möjligheter för alla, att öka möjligheterna och incitamenten till arbete samtidigt som vi stärker skyddsnätet för dem som inte kan arbeta.

Siffrorna från 2007 är skrämmande: 72 miljoner europeiska medborgare lever fortfarande i fattigdom, och 8 procent av EU:s befolkning lider nu av fattigdom trots förvärvsarbete. Denna statistik är verkligen upprörande. Men vad betyder dessa siffror egentligen? De betyder att en av sex medborgare nu lever under fattigdomsgränsen – en av sex! Många tror nog inte att det är möjligt år 2007. Femtio år efter Romfördraget, efter femtio år av ekonomisk tillväxt, bor 10 procent av befolkningen i hushåll där ingen har arbete! Fattigdomen är fortfarande ett av de största sociala problemen i Europa, och insatserna för att minska det sociala utanförskapet måste stå i centrum för vår politik.

På vissa områden är vi framgångsrika, men ärligt talat är vi det inte i de flesta fall. Klyftan mellan rika och fattiga ökar i många EU-medlemsstater. Att komma till rätta med den inkomstrelaterade fattigdomen måste förbli en prioritering för medlemsstaterna, men av den sjättedel som lever i ekonomisk fattigdom finns det många fler som står utanför samhället av andra orsaker. Vi måste inse att många familjer – och även många enskilda personer – har problem som är mycket mer invecklade än enbart en låg inkomst. Det finns många hinder för utvecklingen, och ett tidigt ingripande är det allra viktigaste i det här sammanhanget. Att förebygga är självklart bättre än att bota.

I Storbritannien vet vi att döttrar till tonårsmödrar löper tre gånger så stor risk att själva bli tonårsmödrar. Vi vet att en förbrytares son löper fyra gånger så stor risk att själv dömas för brott än personer med föräldrar som inte är förbrytare. Men på många områden behöver vi inte återuppfinna hjulet. Vi måste titta på hur andra EU-länder hanterar dessa frågor och lära av dem. Vi måste utbyta bästa praxis på ett effektivare sätt. I Finland har man till exempel börjat arbeta utifrån ett hållbart helhetsperspektiv som har visat sig vara mycket effektivt för att minska andelen hemlösa personer. I Danmark genomför man nya strategier som förbättrar livskvaliteten för långtidshemlösa, i stället för att ha som enda målsättning att integrera dessa personer i det konventionella samhället. I Belgien samarbetar människor som har levt i fattigdom med socialarbetare för att hjälpa dem att få bättre insikt i fattigas behov.

Det är inte alltid arbetslöshet som är orsaken till fattigdom. Fattigdomen bland förvärvsarbetare är också ett problem. Därför har jag efterlyst ett utbyte av bästa praxis för att fastställa en anständig minimilön på medlemsstatsnivå. Minst fem av medlemsstaterna har ingen minimilön, och vi måste se till att samtliga medlemsstaterna inför en levnadslön för alla.

Medlemsstaterna måste även göra mer för att förhindra att utsatta arbetstagare utnyttjas, se till att funktionshindrade och äldre har möjlighet till anställning, förhindra människohandel, skydda asylsökandes rättigheter, garantera alla lika tillgång till sjukvård och sociala tjänster, sluta att socialt brännmärka personer med psykiska problem och främja en mer konstruktiv strategi för att komma till rätta med problemen med droger och alkohol.

Detta är bara några av de frågor som tas upp i betänkandet. Europas vision måste vara frihet och lika möjligheter för alla. Därför är det så viktigt att införa mekanismer på EU-nivå så att utbytet av bästa praxis genomförs i praktiken.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Elizabeth Lynne för hennes mycket intressanta och omfattande betänkande. Det gläder mig att se att Europaparlamentet har beslutat att ta itu med det ganska stora antal frågor som omfattas av detta betänkande, frågor som måste lösas så snart som möjligt. Detta betänkande är ett betydelsefullt bidrag till den pågående kartläggningen av sociala realiteter.

Detta dokument kommer i en tid när kommissionen och medlemsstaterna undersöker möjligheterna att stärka Lissabonstrategins sociala dimension. Vi måste bemöta våra medborgares oro, och vi inser att den sociala rättvisan utgör ett av deras viktigaste angelägenheter. Offentliga opinionsundersökningar visar att Europeiska unionen borde spela en viktig roll när det gäller att stödja mer integrerade och sammanhållna samhällen.

Som talman Barroso sa under en viktig debatt om globaliseringen i går morse har Europeiska unionen gjort betydande framsteg när det gäller att uppnå Lissabonmålen. Nya arbetstillfällen håller på att skapas. Bara i år skapades 3,5 miljoner nya arbetstillfällen. Arbetslösheten har minskat till cirka 7 procent. Även om denna siffra fortfarande är för hög är den lägre än den någonsin har varit de senaste tio åren. Den ekonomiska tillväxten har varit tillfredsställande trots den senaste tidens ekonomiska instabilitet.

Det är dock inte läge för självgodhet. Genomförandet av Lissabonstrategin har varit ojämnt, och alla mål har inte uppnåtts. Tolv miljoner människor är fortfarande arbetslösa, och det rör sig ofta om ungdomar eller långtidsarbetslösa med dåliga möjligheter när det gäller att ta sig fram i yrkeslivet eller det sociala livet; 8 procent av arbetskraften inom EU är fattiga trots att de arbetar; 78 miljoner EU-medborgare är fattiga och en femtedel av Europeiska unionens medborgare har dåliga levnadsförhållanden.

Kort sagt måste mer göras för att vi ska kunna uppnå våra gemensamma sociala mål. Nu, i en tid när vi ser de positiva resultaten från Europeiska unionens strategi på området tillväxt och sysselsättning, är det rätt tid att börja sträva efter sociala mål.

Jag välkomnar den hänvisning som görs i betänkandet till den nödvändiga politiska viljan och föresatsen att ta itu med frågorna om fattigdom och utslagning. Jag anser också att det vi så snart som möjligt måste ta itu med är barnfattigdomen, bekämpa diskrimineringen och förbättra mångfalden. Detta innebär naturligtvis att vi måste övervaka införlivandet av relevant lagstiftning i den nationella lagstiftningen och, om så behövs, inleda förfaranden mot de medlemsstater som bryter mot Europeiska unionens lagstiftning.

I betänkandet tar man också upp de hinder som försvårar deltagandet i samhället och integrationen på arbetsmarknaden. Jag håller med om att vi måste kombinera stödåtgärder med lämpliga skyddsnät för att garantera att ingen hamnar utanför.

Denna attityd återspeglas i det senaste meddelandet från kommissionen om aktiv integration. I detta meddelande fastställs tre väsentliga faktorer för en balanserad strategi för aktiv integration:

– Tillgång till integrerade arbetsmarknader.

– Bättre tillgång till tjänster.

– Ett rimligt inkomststöd.

Detta meddelande inleder också den andra fasen av samråd med arbetsmarknadens parter om dessa frågor i syfte att öka Europeiska unionens samarbete på området aktiv integration.

Efter detta samråd tänker kommissionen utarbeta en ny rekommendation om de gemensamma principerna för aktiv integration, som beräknas vara färdig under andra halvan av 2008. I ytterligare ett meddelande som bör antas inom de närmaste veckorna kommer kommissionen också lägga fram nya åtgärder för att stödja den aktiva integrationen hos människor med funktionshinder.

Kommissionen tackar Europaparlamentet för dess ihärdiga arbete med att bekämpa diskrimineringen. I kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2008 står det att kommissionen under 2008 kommer att lägga fram förslag för att lösa problemet med bristen på enhetligt skydd enligt artikel 13 i fördraget. Dessa förslag, som bör antas senast nästa sommar, kommer att grundas på en långsiktig dialog med Europaparlamentet, på erfarenheter från Europeiska året för lika möjligheter för alla 2007 samt på ett omfattande offentligt samråd.

Europeiska unionen har gjort betydande framsteg när det gäller att uppnå jämställdhet mellan könen, och Europaparlamentet har varit en viktig samarbetspartner i denna process. Vi måste dock fortsätta att stärka denna jämställdhet i framtiden. Detta är en grundläggande rättighet, och samtidigt en viktig förutsättning för att vi ska kunna uppnå EU-målen på områdena tillväxt, sysselsättning och social sammanhållning. Därför välkomnar jag i synnerhet betänkandets hänvisning till jämställdhet mellan könen.

Efter Amsterdamfördraget har unionen gjort framsteg på alla områden när det gäller jämställdhet mellan könen, och sedan 2003 på området lika möjligheter för funktionshindrade. Trots detta finns det fortfarande mycket att göra på båda områden. Det faktum att diskriminering på flera grunder fortfarande förekommer är ett starkt argument för att kontinuerligt betona lika möjligheter på alla områden. Detta ämne kommer att tas upp i kommissionens meddelande som väntas bli antaget 2008, och som kommer att grundas på de lärdomar vi har dragit från Europeiska året för lika möjligheter för alla 2007.

Mina damer och herrar! Förändringarna i EU:s sociala situation följer naturligtvis samhällsutvecklingen och förändringarna i det globala konceptet som helhet. Trots detta är jag övertygad om att den grundläggande idén, det vill säga att hitta en balans mellan de ekonomiska aspekterna och de sociala och ekologiska aspekterna, fortfarande är helt giltig. Därför åligger det oss att fortsätta leta efter nya strategier som kan hjälpa oss att lösa de problem som finns kvar.

  Miroslav Mikolášik, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (SK) Även om det är nödvändigt att övervaka den sociala situationen och socialpolitiken i medlemsstaterna för att fastställa de problem och utmaningar som unionen står inför, är de åtgärder vi vidtar för att lösa dem ännu viktigare.

När det gäller folkhälsan bör vi inrikta oss på de problem som EU-medborgarna står inför på området hälsovård. Med hänsyn till de demografiska trenderna och den ökande medellivslängden måste vi utveckla folkhälsostrategier som kan förbättra vår livskvalitet, särskilt i syfte att förhindra spridningen av sjukdomar och bekämpa dem effektivt. Samtidigt bör dessa strategier ta hänsyn till behovet av en högkvalitativ, tillgänglig och pålitlig hälsovård för medborgare från alla delar av samhället, oavsett deras sociala status, ålder eller bosättningsland.

Vi bör särskilt betona de mest missgynnade grupperna, till exempel psykiskt funktionshindrade, äldre och barn. Med tanke på de stigande kostnaderna för hälsovården bör medlemsstaterna vidta effektiva åtgärder, till exempel riktade informationskampanjer, användning av generiska läkemedel, ny teknik, ömsesidiga stödåtgärder på lokal nivå och ökad solidaritet mellan generationer och inom familjer. Förutom det, och i samarbete med kommissionen, bör medlemsstaterna utveckla en politik och ett stöd för EU:s initiativ för att bekämpa rökning, alkoholmissbruk och fetma, vilket kommer att bidra till att förbättra livskvaliteten för våra medborgare.

Sist men inte minst bör vi satsa på ett effektivt genomförande av befintlig lagstiftning på folkhälsoområdet. Medlemsstaterna och kommissionen bör garantera tillämpningen av gemenskapens lagstiftning om vatten-, luft- och markkvalitet samt bullerminskning, liksom även av bestämmelserna om kemikalier, även de som omfattas av Reach.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (PT) I detta yttrande betonar utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män att fattigdom och social utslagning är ett mångfasetterat problem som tar sig uttryck i första hand i familjernas ekonomiska situation, bostadsförhållanden och tillgång till utbildning, hälsovård och långtidsvård.

Utskottet betonar att kvinnor och barn är de som drabbas hårdast av fattigdom och social utslagning, och påpekar att risken att drabbas är ännu större för invandrare, äldre, funktionshindrade och personer som lever i familjer med en förälder. Europaparlamentet noterar att i genomsnitt 15 procent av eleverna hoppar av skolan, men att denna siffra i vissa medlemsstater, exempelvis Portugal, är närmare 40 procent, vilket är en källa till oro när det gäller unga flickors utbildning och yrkesutbildning.

Europaparlamentet trycker på vikten av att upprätthålla sociala tjänster av hög kvalitet, ett starkt offentligt och allmänt socialförsäkringssystem samt en hög social trygghetsnivå och en hög sysselsättningsnivå med kvalitetsarbeten som omfattas av rättigheter; slutligen uppmanar den med eftertryck kommissionen och medlemsstaterna att i största möjliga utsträckning prioritera kvinnors sociala integration och kvinnors rättigheter, genom att ändra relevant politik i enlighet härmed, inbegripet lönefördelningspolitiken.

  Edit Bauer, för PPE-DE-grruppen. – (HU) Tack så mycket, fru talman. Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det står helt klart att Elizabeth Lynne i sitt betänkande, som jag hjärtligt gratulerar henne till, varken har sagt eller kan säga sista ordet i frågan om social integration och förändringen av socialpolitiken.

Vi tenderar ofta att tycka att den europeiska sociala modellen är tidlös, men socialpolitiken måste sjävklart också förändras, inte bara genom globaliseringen, utan också på grund av ekonomin, de sociala förväntningarna, den demografiska utmaningen och de förändrade värderingarna, eftersom vi måste hitta lämpliga lösningar på de problem vi ställs inför. Även av denna anledning bör kommissionens initiativ för sammanställandet av någon sorts förteckning över de sociala problem som tynger EU:s medborgare välkomnas.

Det är självfallet så att unionens nästan 500 miljoner medborgare inte är någon homogen folkmassa. Trots att inkomstskillnaderna mellan de gamla medlemsstaterna minskar ökar skillnaderna mellan rika och fattiga regioner fortfarande. Två tredjedelar av befolkningen i de tio nya medlemsstaterna i EU lever i fattiga regioner där inkomstnivån är hälften, eller mindre än hälften av medelinkomsten i de gamla medlemsstaterna. Situationen är ännu värre i Bulgarien och Rumänien, där medelinkomsten inte ens utgör en tredjedel av inkomsten per invånare i de gamla medlemsstaterna.

Det råder inget tvivel om att vi för att kunna bekämpa fattigdomen måste veta mer om de olika sätt som fattigdom kan manifestera sig på. För att kunna göra detta behöver vi dock nya fattigdomsindikatorer, eftersom vi hittills endast har haft fullständiga uppgifter om risken för relativ fattigdom.

Av detta skäl väntar vi med spänning på kommissionens meddelande om denna fråga. I betänkandet betonas också de nya riskerna med utarmningen. Till exempel vet vi inte särskilt mycket om hur farliga de proportioner som befolkningens skulder har tagit är. I tolv av de femton gamla medlemsstaterna överstiger skulden 16 000 euro per invånare, vilket utgör 90 procent av familjernas årsmedelinkomster.

Låt mig bara säga en mening till, fru talman. Än en gång påpekas i betänkandet vikten av att bekämpa barnfattigdomen, och vi anser att detta är oerhört viktigt.

  Richard Falbr, för PSE-gruppen. – (CS) Fru talman, herr kommissionsledamot! Först av allt vill jag tacka Elizabeth Lynne för ett mycket bra betänkande och för vårt utmärkta samarbete. Social utestängning orsakas av en rad olika faktorer, och det vore väldigt synd att inte använda detta betänkande som grund för ett uppföljningsarbete. I mitt anförande vill jag betona vikten av offentliga tjänster och hur de bidrar till att utrota fattigdom och utestängning. Vid privatisering blir de offentliga tjänsterna dyrare och mindre tillgängliga. Jag ångrar att vi inte har lyckats ställa oss bakom en ståndpunkt som fördömer de stater som inför en låg grundläggande skatt och därmed gör det omöjligt att samla ihop tillräckligt med medel för att utföra statens sociala uppgifter. Det vore verkligen bra om medlemsstaterna kunde informera varandra om sina framgångar som en del av informationsutbytet om beprövade metoder. Självfallet vill jag också välkomna utbytet av information om metoder som inte gav något gott resultat eller rent av misslyckades. Jag vet att detta inte görs i dagsläget, men jag är säker på att det skulle vara bra om arbetsmarknadsparterna och de icke-statliga organisationerna kunde tillåta det.

En grundförutsättning för att se till att fler och fler medborgare i medlemsstaterna inte blir beroende av sociala trygghetssystem som ofta är bristfälliga är att man skapar tillräckligt många arbetstillfällen med skäliga löner. Vi kan inte tolerera att vissa människor som arbetar ofta är beroende av sociala trygghetssystem. Därför måste vi försöka besluta om en rimlig minimilön i alla medlemsstater, antingen genom lagstiftning eller genom kollektivavtal, beroende på varje lands traditionella metoder. Arbetet med att anpassa ålderspensionssystemen har ökats. När de vidtar åtgärder för att bevara den grundläggande pelaren – det statliga pensionssystemet – bör alla medlemsstater respektera de relevanta ILO-konventioner som de har ratificerat. Det är särskilt viktigt att personer med funktionshinder integreras på arbetsmarknaden. Därför måste vi se med kritiska ögon på handlingarna från de regeringar som har avskaffat olika incitament för att öka antalet arbetstillfällen för funktionshindrade, som till exempel den tjeckiska regeringen har gjort.

  Ona Juknevičienė, ALDE-gruppen. – (LT) Jag vill gratulera min kollega Elizabeth Lynne för att ha utarbetat betänkandet och för att ha uppnått en politisk kompromiss där hänsyn har tagits till de olika politiska gruppernas synpunkter när det gäller de sociala realiteterna inom unionen.

Det stämmer att medlemsstaternas regeringar är direkt ansvariga för minskningen av fattigdomen. Det är deras uppgift att vidta åtgärder för att se till att människor har arbeten, att barn går i skolan och att de fattigaste får socialt stöd.

Dock är unionens roll när det gäller att lösa problem som är förknippade med fattigdom och ojämlikhet fortfarande lika viktig. Det faktum att 78 miljoner EU-medborgare är fattiga och att den sociala klyftan mellan fattiga och rika blir större och större, är en mycket viktig indikation på att åtgärder måste vidtas både på nationell nivå och på EU-nivå.

De flesta medlemsstater har rimliga minimilöner. Det finns dock fortfarande fall där arbetsgivare inte betalar de löner som har fastställts och därigenom bryter mot lagen. Som jag har nämnt vid mer än ett tillfälle händer det att litauer som arbetar utomlands upplever en sådan olaglig behandling. Vi bör inte tolerera arbetsgivare som beter sig på detta sätt.

Jag välkomnar medlemsstaternas svar på rådets uppmaning att minska barnfattigdomen. De har dock ännu inte utarbetat sina handlingsplaner för att ta itu med detta problem. Funktionshindrade och gamla är särskilt sårbara. Vi måste se till att de har tillgång till åtminstone ett minimum av långtidsvård till överkomliga priser. Europeiska socialfonden har tilldelat anslag för detta. Det är verkligen synd att de ännu inte har använts i mitt land.

Jag håller med om föredragandens ståndpunkt om nödvändigheten av att utbyta erfarenheter och följa lyckade exempel på saker som har åstadkommits inom området social trygghet. Det är nödvändigt att vi lär oss från de medlemsstater som använder de resurser som har tilldelats från EU på ett effektivt sätt, att vi delar deras erfarenheter. Mina damer och herrar! För att vinna våra medborgares förtroende för Europeiska unionen, för dess institutioner, måste vi lösa de svåraste problem de ställs inför.

I det tal han höll här i kammaren sa Frankrikes president Nicolas Sarkozy att fransmännen inte tycker att EU bryr sig om dem och inte ger dem någon social trygghet. De franska medborgarna har inte röstat mot konstitutionen, utan mot Europa, eftersom de inte känner sig trygga här.

Kommissionen har lovat att utarbeta en rapport grundad på de sociala realiteterna, med en analys av de sociala trenderna. Jag hoppas att betänkandet främst inriktas på handlingsramen, den ram som kommer att definiera metoderna för att minska eller rent av avskaffa fattigdomen i Europa. Sedan kommer vi att kunna vinna våra medborgares stöd och kanske börja känna att vi arbetar för dem.

  Sepp Kusstatscher, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Framför oss har vi en mängd idéer om socialpolitik, som jag vill tacka Elizabeth Lynne för. Eftersom socialpolitiken inte väger lika tungt som den ekonomiska politiken i EU är detta betänkande snarare en lista med krav på socialpolitiska åtgärder än en EU-kartläggning, som titeln föreslår.

Jag har två kommentarer till detta. Socialpolitiska frågor ligger inom medlemsstaternas befogenhetsområde. På EU-nivå kan vi bara göra rekommendationer. EU befinner sig i obalans eftersom vi har fått en ekonomisk samordning men ingen social sådan. EU har inte blivit rättvisare efter Lissabon 2000. Tvärtom ökar fattigdomen. För att kunna bekämpa fattigdomen på allvar och göra det möjligt för alla EU-medborgare att leva ett värdigt och rättvist liv behöver vi inte bara en god ekonomi, marknad och konkurrens, utan också en social, rättvis och ekologisk inre marknad för alla människor.

För det andra: Det handlar ofta om ”mycket snack och lite handling”. Vi vet vilka problemen är. Vi behöver egentligen inga studier eller analyser. Det är dags att äntligen skrida till handling. Det räcker inte att utnämna 2010 till Europeiska året för bekämpning av utslagning och fattigdom. Vi behöver en effektiv agenda mot fattigdom, vi behöver information – så att alla människor, även de som är arbetslösa, har tillräckliga basinkomster och kan leva ett värdigt liv. Det är en fråga om rättvisa och det är en mänsklig rättighet för alla.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Fru talman, fru Lind! Det här är en bra kartläggning av den bristande sociala trygghet som allt för många av medborgarna i medlemsländerna tvingas leva i. Kartläggningen visar också sambanden mellan fattigdom, trångboddhet, social utslagning och ökad ohälsa och kortare livslängd.

Kartläggningen tar upp betydelsen av rätt till bostad, arbete, social trygghet och kvinnors rättigheter och funktionshindrades rättigheter. Det visar också på att spelmissbruk, alkoholkonsumtion, droger och rökning ökar den sociala utslagningen. Alltså konstaterar man att medlemsstaterna måste ta itu med de här problemen.

Så långt är allt bra, men verkligheten blir väldigt ofta en annan. Det här blir ofta bara vackra ord eftersom EU med olika direktiv och förordningar, med hänvisning till inre marknadens regler och konkurrensregler, ofta hindrar medlemsstaterna att lösa problemen.

Dessutom subventionerar man vinproducenter och tobaksodling. Den fria rörligheten för varor hindrar till exempel Sverige att behålla en restriktiv solidarisk alkoholpolitik, som är väldigt viktig. Sverige har spelmonopol för att begränsa spelandet, men då hotar EU med domstolen. Samma dubbelspel finns när det gäller texten om lagstiftning om vilseledande reklam och reklambudskap till barn, då EU:s andra hand beslutar om tv-direktiv med produktplacering och reklam till barn.

Det går att förändra den sociala verkligheten, men då måste folkhälsoskäl och miljöskäl vara viktigare än inre marknadens konkurrensregler, och social välfärd och trygghet vara viktigare än avreglering av privatiseringar.

GUE/NGL röstar för betänkandet och vi kommer att fortsätta att göra allt för att förbättra den sociala tryggheten för medborgarna.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! När jag först hörde talas om arbetet med en kartläggning av den sociala verkligheten blev jag mycket glad över att någon ville hålla en verklig diskussion om hur samhället ser ut i dag.

Tyvärr blev jag besviken när jag läste kommissionens meddelande och insåg att kartläggningen inte alls handlade om den sociala verkligheten utan om ekonomiska indikatorer.

Jag är inte övertygad om att ekonomiska indikatorer är ett tillförlitligt mått på social verklighet. Om så vore fallet skulle Irlands förbättrade ekonomiska status de senaste årtiondena ha lett till en bättre social sammanhållning i stället för en ökning av allvarliga brott, drogberoende, självmord, utanförskap, splittrade familjer, utestängning och ensamhet som är det vi faktiskt ser.

Vi bör inte bara fråga om en person har arbete. Vi måste fråga oss om han eller hon känner sig uppskattad, har ett socialt skyddsnät och mår bra fysiskt, känslomässigt, intellektuellt och andligt. Och vi måste se till att alla personer respekteras, oavsett ålder, utseende, färg eller andra egenskaper.

För att kartlägga den sociala verkligheten på ett riktigt sätt måste vi också titta på hållbarheten i människans naturliga livsmiljö – familjen. I det här sammanhanget bör vi inte bara titta på klyftan mellan rika och fattiga, utan även på den klyfta som orsakas av familjeuppbrott och social isolering.

För att förstå den sociala verkligheten måste vi börja med verkligheten hos människorna i samhället. Jag ska ge ett exempel som jag hoppas kan åskådliggöra de motstridiga resultat vi får om vi använder ekonomiska indikatorer jämfört med om vi kartlägger den sociala verkligheten i samhället. Vi är alla överens om att kvinnor ska ha rätt att arbeta och vara jämställda i arbetslivet. När vi pressar kvinnor som vill vara hemma och ta hand om sina nyfödda barn att gå ut i arbetslivet får vi mycket höga sysselsättningsnivåer och utgår från att detta leder till en sundare social situation. Men om vi sedan ser på barnet, som instinktivt söker närheten och omsorgen hos sin mor men går miste om detta, vilket enligt forskarna kan ge neurologiska och livslånga problem, måste vi fråga oss om de höga sysselsättningstalen verkligen är en indikator på en sund social verklighet.

Det ironiska med ett kortsiktigt tänkande, med att enbart inrikta sig på ekonomin i samhället, är att det är människornas och familjernas välfärd på en mänsklig nivå som till slut har den största inverkan på ekonomin.

Se bara på statens kostnader för ohälsan i samhället. Tänk på kostnaderna för brottslighet, droger, ungdomar som slutar skolan i förtid med mera. Den ekonomiska tillväxten kan uppslukas av de ökande sociala problemen. Ordet ”ekonomi” kommer från grekiskan och betyder hushållning. Ekonomin borde tjäna alla människor och hjälpa dem att känna sig trygga i sina samhällen och trygga i sig själva.

Om vi gör detta rätt kommer vi att få en mycket hälsosam social verklighet att kartlägga i framtiden.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Fru talman! Betänkandet med den något kryptiska titeln ”Kartläggning av den sociala verkligheten” antogs nästan enhälligt i utskottet för sysselsättning och sociala frågor – det var bara en röst emot – och detta borde faktiskt inte komma som någon överraskning. Betänkandets 97 rekommendationer innehåller ju uppmaningar om stöd för allt och alla: fattiga människor, kvinnor, män, ungdomar, äldre, arbetslösa, lågavlönade, funktionshindrade, diskriminerade, sjuka, de som är friska i dag men som kan bli sjuka i morgon, och så vidare och så vidare.

Med viss ironi skulle jag kunna säga att den enda grupp som inte nämns i detta betänkande är sådana som jag själv: heterosexuella medelålders vita män som står till höger i politiken.

Utan ironi vill jag dock säga att det inte torde finnas en enda person i denna kammare som inte håller med om att de svagare i vårt samhälle har rätt till skydd och att ett civiliserat samhälle slutligen kan bedömas efter den grad av socialt skydd det kan erbjuda de människor som av objektiva skäl har svårt att spela en vanlig roll i samhället. Därför måste man vara en så kallad dålig människa om man inte stöder den katalog av goda föresatser och social jultomtepolitik som finns i detta betänkande.

Trots det kommer jag inte att stödja detta betänkande. Faktum är att listan över rekommendationer innehåller en rad olika saker jag inte kan stödja, särskilt när det gäller invandringspolitik, integration och mångfald, samt bristen på nödvändigt skydd av familjepolitiken. Det viktigaste skälet till att jag inte kan stödja betänkandet är dock mycket mer grundläggande. Socialpolitiken och allt som kan inkluderas under rubriken ”social trygghet” är ett utmärkt exempel på ett område som tillhör medlemsstaterna, och ibland deras delstater – men inte Europeiska unionen.

Om det inte är så att någon i denna kammare har en maskin som kan tillverka pengar och resurser ur tomma luften, om det inte finns någon sådan maskin, måste sociala skyddsåtgärder fortfarande finansieras av skattebetalarnas pengar. Detta betyder att vi måste göra val och att vi tyvärr inte alltid kan leka jultomtar som hjälper allt och alla.

Det finns avgörande beslut som måste fattas och som är grundläggande för hela samhället, och dessa beslut måste fattas på lägsta möjliga nivå, så nära medborgarna som möjligt, och inte i elfenbenstornen i Bryssel, Luxemburg eller Strasbourg.

Erfarenheten från mitt land har till exempel visat att flamländare och valloner gör helt olika val i frågor som hälsovård och inställningen till arbetslöshet. Flamländarnas och vallonernas samhällen är olika, deras politiska och ekonomiska världar skiljer sig från varandra, och därför satsar de på olika strategier och prioriteringar. Om detta gäller för dagens Belgien, hur mycket mer borde det inte då gälla mutatis mutandis för de mycket olika medlemsstaterna i Europeiska unionen, till exempel Förenade kungariket och Rumänien?

Det skulle vara en annan sak om detta betänkande bara innehöll en uppsättning goda föresatser, men EU-institutionerna har velat lägga beslag på socialpolitik i flera år, och det är inte bra.

  Gabriele Stauner (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Till skillnad från några av talarna alldeles före mig anser jag att kommissionen bör gratuleras för de meddelanden som denna diskussion grundar sig på. De är inte bara en rik källa för medlemsstater som behöver fakta och information om sociala förhållanden, utan också enligt min åsikt, ett tydligt tecken på att EU och kommissionen menat allvar med en fristående socialpolitik.

Om vi bekänner oss till den europeiska sociala modellen, inte bara för att lovorda den som en tradition och en historisk prestation, utan också för att göra den till ett varumärke för ett enat Europa för framtiden, i så fall är en kartläggning av vår sociala verklighet en grundförutsättning. Inte minst som ett resultat av utvidgningarna 2004 och 2007 måste vi äntligen distansera oss från åsikten att EU:s socialpolitik är ett bihang till den inre marknaden.

Detta är dock inte helt sjävklart, för på många områden är den ekonomiska politikens dominans i Europeiska kommissionens förslag tyvärr påfallande. I detta sammanhang vill jag påminna kammaren om grönboken ”En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar” och debatten om ”flexicurity” (flexibilitet och säkerhet). Grönboken lades till handlingarna av kommissionen i går, vilket jag varmt välkomnar samtidigt som jag vill rekommendera att samma sak sker med förslagen om ”flexicurity”, som riktar sig mot de surt förvärvade rättigheterna för arbetstagare i anställningsförhållandet.

Alla de punkter som tas upp i detta betänkande – jag vill framföra många tack till Elizabeth Lynne – är högaktuella. Jag tänker på debatten om mimimilöner i mitt land och de lönekrav som stöds av de nuvarande strejkerna på franska och tyska järnvägar. När det gäller lönepolitiken har vi rätt när vi säger att ett heltidsjobb måste kunna försörja den man eller kvinna som utför arbetet. Något annat skulle inte vara förenligt med det kristna ansvar som arbetsgivare har gentemot sina arbetstagare. Arbete måste löna sig – det måste vara den grundläggande principen.

Det som alltid upprör mig är barnfattigdomen, som jag även beklagar i mitt hemland. Jag anser att vi särskilt måste ta upp denna. Den borde inte få finnas. Jag skulle faktiskt vilja se snabba åtgärder i medlemsstaterna som skulle göra att vi inte behövde utnämna 2010 till Europeiska året för bekämpning av utslagning och fattigdom.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Jan Andersson (PSE). - Herr talman, herr kommissionär! Jag vill också börja med att tacka fru Lind för ett utmärkt arbete och ett utmärkt betänkande. Jag var själv inbjuden till konferensen på Azorerna där vi tillsammans, kommissionen och parlamentet, hade en dialog med det civila samhället kring de här frågorna.

Jag vill också berömma kommissionen för att man tar de här frågorna på allvar genom sitt nya meddelande om social utestängning och genom att man lägger fram en rekommendation nästa år som lyfter upp de här frågorna. För det är precis som herr Špidla säger: Läget är ganska bra i Europa generellt sett med ökad tillväxt och flera arbetstillfällen. Men när vi ser detta så ökar samtidigt klyftorna. Klyftorna ökar och fattigdomen ökar. Det finns stora skillnader mellan medlemsländerna. I en del länder är skillnaderna oerhört stora, och då pratar jag inte om nya och gamla medlemsländer – det finns nya medlemsländer med små klyftor och det finns gamla medlemsländer med stora klyftor. Detta måste vi ta oss an.

Jag tycker strategin från kommissionen med tre pelare är ganska bra. När det gäller arbete räcker det inte med arbete, för det finns också dåliga arbeten som det inte går att försörja sig på och som inte ger inflytande. Det måste vara bra arbeten som ger ordentliga löner. Vi i utskottet tittade på situationen när det gäller minimiinkomster och såg stora skillnader mellan medlemsländerna. Där behöver vi ett erfarenhetsutbyte för att hitta bästa praxis. Sen gäller det de offentliga tjänsterna, som alla måste få tillgång till: sociala tjänster, bostäder, hälso- och sjukvård och så vidare. Metoderna är den öppna samordningsmetoden och den ska vi stärka.

Jag vill också nämna innan jag slutar mitt anförande att vi i dag kommer att rösta om parlamentets inställning till bland annat de kommande integrerade riktlinjerna. Också i de integrerade riktlinjerna måste vi föra in den sociala dimensionen så att vi binder ihop tillväxtfrågor och sysselsättningsfrågor med en social dimension, så att vi inte ser de här frågorna isolerade från varandra utan som en helhet.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Elizabeth Lynne för att hon har tagit upp denna viktiga fråga. Jag välkomnar betänkandets syfte, nämligen att uppmuntra olika aktörer att diskutera vad som utgör Europas sociala realiteter. Detta är ett omfattande ämne, och därför kan jag bara gå in på några avgörande punkter.

Vid toppmötet i Nice 2000 åtog sig medlemsstaterna att åstadkomma en betydande och mätbar minskning av fattigdomen och den sociala utestängningen fram till år 2010. Tyvärr har de åtgärder som vidtagits för att uppnå detta mål inte varit särskilt framgångsrika.

Ett öppet Europa baserat på fri rörlighet och fri handel har bidragit till den ekonomiska utveckling som är en förutsättning för människors välfärd och en ökad livskvalitet. Det har dock blivit tydligt under de senaste åren att det för många européer är diskutabelt om nettoeffekten av globaliseringen, avregleringen och den ökade konkurrensen har bidragit till att förbättra deras välfärd.

I dag, under tjugoförsta århundradet, är nivån på fattigdomen och den sociala utestängningen i EU oroväckande hög. Vladimír Špidla sa att omkring 20 procent, med andra ord en femtedel av våra medborgare, löper risk att bli fattiga. Alla medlemsstater har socialtjänster och sociala förmåner, men trots dessa är en sjättedel av människorna fattiga.

Har vi frågat oss själva varför det ser ut på detta sätt i en union som inte har bildats med våld? Hur kan det komma sig att vi nu, 63 år efter krigsslutet och 50 år efter att unionen bildades, inte har lyckats garantera människornas grundläggande rättigheter? Min fråga är: Är en framgångsrik ekonomi ett självändamål eller bör den vara ett verktyg för att förbättra människors välstånd?

Dessutom, genom att ge socialt stöd förbinder sig medlemsstaterna till att ge förmåner som motsvarar det minsta belopp som krävs för uppehället, att ge stöd som räcker till att uppnå detta mål. Vi behöver inte formellt införliva mängder av direktiv – där finns inget annat än självbedrägeri. Detta väcker frågan om huruvida man kan garantera att antagna texter genomförs inom fastställd tid på EU-institutionsnivå, även när det gäller ”mjuka politikområden”.

I EU bör vi inte enbart inrikta oss på ekonomiska resultat och konkurrens, vi bör också överväga att skapa ökad social solidaritet och hållbara sociala åtgärder. Och om vi har fattat ett beslut om detta måste vi också se till att det omsätts i praktiken. Våra medborgare förväntar sig det av oss.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Tyvärr åtföljs den ekonomiska utvecklingen, som vi alla så gärna vill ha, av en ökad inkomstdifferentiering, som försvagar den sociala sammanhållningen och skapar allvarliga problem för samhällets svagare grupper – de som drabbas av arbetslöshet, de lågavlönade eller de som har svårt att få tillgång till utbildning och hälsovård.

De uppgifter vi åtog oss vid Europeiska rådets möte i Nice har inte utförts på ett tillfredsställande sätt. Det finns fortfarande grupper av människor vars inkomster ligger under existensminimum. Bristen på ekonomiskt oberoende har också en negativ inverkan på människors känsla av värdighet. Ett allmänt förbud mot diskriminering och en garanti för lika möjligheter, i första hand för funktionshindrade, behövs uppenbarligen, men det innebär samtidigt ökade utgifter för sociala ändamål. Våra medborgare blir allt äldre, vilket leder till oro över pensionssystemens finansiella kapacitet.

Jag vill gratulera Elizabeth Lynne till ett utmärkt betänkande, vari tas upp dessa och andra viktiga sociala problem i våra länder, och även på metoder som kan användas för att ta itu med dessa problem. Jag stöder definitivt detta betänkande.

Jag vill dock ta upp en motsägelse i Europeiska unionens strategi när det gäller sociala och ekonomiska problem. Pressen att begränsa utgifterna för sociala ändamål utgör ett hinder för att många sociala problem ska kunna lösas. Ett exempel som kan nämnas är reformeringen av pensionssystemet i Polen.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är inte ensam om att gratulera Elizabeth Lynne till hennes betänkande, delvis för att jag vet att hon i sin kartläggning av alla sociala problem i EU hittade så mycket som var fel att parlamentets tjänstemän var tvungna att släpa i väg henne från skrivbordet så att hon kunde vara med oss denna förmiddag, och hon var ännu inte färdig.

Det stämmer att det finns mycket fattigdom i EU. När jag kom in och fick syn på min kollega Fernando Fernández kom jag att tänka på vad han sa i Puebla i Mexiko för några år sedan, när vi båda deltog i en konferens om fattigdomen i världen. Han sa då att fattigdomen huvudsakligen kan skyllas på dåligt styre, vilket förekommer i hela världen. Därför är de ansvariga för fattigdomen först och främst nationella regeringar, och inte Europeiska unionen. Detta är en uppmaning till de nationella regeringarna, som förväntar sig och kräver så mycket av EU men gör så lite själva, särskilt på de områden där behovet är störst, att ta på sig ansvaret.

När jag kom in i parlamentet mötte jag också en annan vän till mig, Karl von Wogau, och han frågade mig om det var sant att pensionen för en änka eller någon som inte klarar av att arbeta i Italien är 50 euro i månaden livet ut. Jag var tvungen att säga honom att det tyvärr stämmer. Som den ende valde företrädaren för pensionärer i detta parlament säger jag därför ja till en minimilön för alla som är tursamma nog att de kan jobba, jag säger ja till en minimipension i EU för alla ålderspensionärer och jag säger ja till alla som är arbetslösa och alla som saknar pension, till att också de ska ha rätt till en minimiinkomst.

  Karin Jöns (PSE). – (DE) Herr kommissionsledamot, fru Lynne! Jag står i stor tacksamhetsskuld till kommissionen för initiativen och till Elizabeth Lynne för hennes utmärkta betänkande. Alla som vill bekämpa fattigdomen – som Carlo Fatuzzo redan har sagt – måste verkligen satsa mer intensivt på den äldre generationen. Vi måste följa de demografiska förändringarna och också se till att det, trots de ständigt ökande kostnaderna i hälsovårdssystemet, måste vara lika möjligt att åldras med värdighet i framtiden. Gamla har lika stor rätt till en heltäckande, kvalitetssäkrad hälsovård och långtidsvård oavsett vilken inkomst de har eller var de bor.

Vi behöver så snart som möjligt ett målinriktat utbyte av erfarenheter bland medlemsstaterna om hur man på bästa sätt organiserar och säkrar en vård av god kvalitet och till rimlig kostnad. Vi måste särskilt ta hänsyn till problemet med det ökande antalet människor som lider av demens. För att kunna göra detta behöver vi dock korrekta uppgifter, det är också därför vi ber kommissionen att ge oss dessa uppgifter så snart som möjligt.

I ett socialt EU måste alla patienter ha lika tillgång till evidensbaserade läkemedel och medicinska produkter. Det är till exempel helt enkelt oacceptabelt att samma antiobiotika kostar 3 euro i Belgien och 34 euro i Tyskland. Därför är jag glad över att vi i och med detta betänkande uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inleda en intensiv dialog med oss och med läkemedelsindustrin och patientgrupperna, för att kunna utveckla balanserade riktlinjer för större öppenhet när det gäller läkemedlens effektivitet och priser. Detta är ytterligare ett bidrag till minskningen av hälsovårdskostnaderna för oss alla.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill gratulera dig till dina två meddelanden, och jag hoppas att du kommer att fortsätta med dina konstruktiva förslag.

Min kollega Elizabeth Lynne, med sitt känsliga förhållningssätt till sociala frågor, och alla vi med våra ändringsförslag, har varit involverade i alla åtgärder knutna till den öppna samordningsmetoden som finns med i de nationella handlingsplanerna. Betänkandet om kartläggningen av den sociala verkligheten kommer att staka ut riktningen för medlemsstaternas socialpolitik. Denna bör ta hänsyn till att det i dagens EU finns allvarliga demografiska problem som direkt påverkar den sociala sammanhållningen och solidariteten mellan generationerna.

Medlemsstaterna har ännu inte tagit hänsyn till familjen när det gäller vilket stöd den ska få, trots att den utgör samhällets grundval. Fattigdomen ökar, både i familjer med ensamstående föräldrar och i stora familjer, inte bara på grund av otillräckliga inkomster, utan också på grund av brist på socialt stöd och likabehandling, särskilt när det gäller skatterna.

Familjernas levnadsförhållanden påverkar barnen direkt, särskilt i de mer sårbara grupperna. Ojämlikheten när det gäller tillgången till resurser och möjligheter ökar, vilket begränsar både den personliga utvecklingen och EU:s framtida ekonomiska utveckling och sammanhållning. Skulle EU för varje barn som föds där inte kunna garantera en inkomst som täcker barnets levnadsutgifter och uppfostran, motsvarande medelinkomsten i varje medlemsstat?

Politiken om främjandet av den sociala sammanhållingen måste baseras på ett deltagande på arbetsmarknaden. Den måste också bidra till den sociala integrationen bland personer som inte arbetar och bland dem som erbjuder informella tjänster inom familjen. Av detta skäl uppmanas medlemsstaterna i första hand att undersöka möjligheter till att erkänna den inofficiella kunskap som inhämtas när man tar hand om barn och beroende personer, som till exempel förberedande yrkesutbildning och arbetserfarenhet. Detta kommer att underlätta deras integration på arbetsmarknaden och ge dem pensions- och försäkringsrättigheter.

Solidariteten mellan generationerna måste upprätthållas genom att man utnyttjar äldres erfarenhet och kunskap och att denna sprids och används av den yngre generationen. Medlemsstaterna uppmanas att främja system för utbyte av tjänster mellan generationerna och investera i frivilliga system, oavsett om de gäller utbildning, kultur eller affärsverksamhet.

Detta kommer att uppnås genom att man utarbetar lämplig infrastruktur och tillhandahåller information om ökade möjligheter för äldre att delta i sådan verksamhet, så att de inte blir marginaliserade eller hamnar i socialt utanförskap.

  Alejandro Cercas (PSE). – (ES) Herr talman, fru Lynne, herr kommissionsledamot! Tack så mycket för att ni har gett oss detta meddelande och detta dokument, som utan tvivel kommer att göra det möjligt för oss att förbättra vår kunskap om förändringar och tendenser samt den agenda vi behöver för framtiden.

Vi bör dock inte göra några misstag. Vi har många dokument, vi har många analyser, vi har många debatter och vi har många ord, men här, liksom med sjukdomar, behöver vi inte bara en diagnos utan också en behandling.

Det stämmer som ni sa, herr kommissionsledamot, att vi behöver en EU-behandling, genom EU:s institutioner och dess mekanismer, för att bemöta dagens och morgondagens problem, och om vi inte gör det på unionsnivå kommer det att vara omöjligt att göra det enbart på medlemsstatsnivå.

Vissa medlemsstater som gör snabba framsteg, till exempel mitt hemland, börjar bli hotade av en politik som försöker sakta ner dem, eller, som i andra medlemsstater, skapa orättvis konkurrens med de tillgångsförändringar och sociala förändringar som sker i våra länder. Herr kommissionsledamot! Jag skulle bli glad om du tog hänsyn till att en känsla börjar breda ut sig om att EU:s socialpolitik, som på 60- och 70-talen, som en företrädare för en spansk arbetstagarorganisation skrev till mig i ett brev i dag, samt 80- och 90-talen begränsade sig till att garantera minimikrav, nu börjar röra sig mot en socialpolitik där medlemsstaterna konkurrerar med varandra för att uppnå den minsta gemensamma nämnaren.

Herr kommissionsledamot! De risker vi står inför i framtiden innefattar inte bara åldrande och globalisering, utan också den påfallande bristen på solidaritet och den aggressiva, främlingsfientliga och antieuropeiska nationalism som hotar EU:s sociala framsteg både i dag och i framtiden.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag instämmer helhjärtat i berömmet till vår föredragande, Elizabeth Lynne. Socialt skydd och social integration bidrar till att bekämpa fattigdom och utestängning från förebyggande hälsovård och många andra oråden, och är en av de viktigaste utmaningarna för framtiden.

Begreppet minimiinkomst diskuteras ofta på olika sätt i den medlemsstat jag kommer ifrån. Jag stöder dock helt och hållet Gabriele Stauners förhållningssätt när det gäller jobb, heltidsarbete och inkomst. Det sociala partnerskapet är starkt etablerat i Österrike, vilket ger oss goda möjligheter som verkligen kan användas i våra försök att hitta en lösning som alla inblandade kan enas om. Detta innebär att vi inte har lika mycket strejker som i andra EU-stater, där dessa ofta hör till vardagen.

Av just detta skäl måste vi vara mycket noggranna när vi diskuterar en förordning på EU-nivå. På grund av de olika nationella socialförsäkringssystemen måste vi agera mycket klokt i fråga om en eventuell samordning.

Vår uppgift måste vara att ge socialt skydd till alla arbetstagare och möjliggöra deras sociala integration. Naturligtvis måste det också vara möjligt att, inom ramen för subsidiaritetsprincipen, medlemsstaterna bör, måste och kan ha högre standarder.

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Herr talman! Den sociala verkligheten i Europa är utbredd fattigdom. Sjuttiotvå miljoner män, kvinnor och barn lever under fattigdomsgränsen. Många är hemlösa, och många är funktionshindrade eller isolerade i sina hem på grund av bristande tillgång till tjänster. Många personer har fastnat i fattigdom på grund av stelbenta välfärdsregler.

Jag är rädd för att meddelanden och riktlinjer inte kommer att lösa dessa problem. Jag underskattar inte de svårigheter som kommissionsledamot Vladimir Špidla står inför, men medlemsstaterna måste har rättsliga skyldigheter på det här området om vi ska kunna åstadkomma de förändringar som krävs.

Arbetstagarna ser sina pensioner minska i värde och sin anställningstrygghet undergrävas, och många är rädda för att situationen kommer att förvärras. Problemet är att ojämlikhet ingår i många medlemsstaters ekonomiska modell. Många av dem, bland annat Irland, har inställningen ”först skapar vi välstånd och sedan tar vi hand om de sociala problemen”. Detta är att ignorera verkligheten att social ojämlikhet är ett hinder för ekonomisk utveckling. Vi inte kan få ett långsiktigt hållbart välstånd för alla om vi bedriver socialpolitik genom att vara efterkloka och misslyckas med att ta vara på den bortkastade talangen hos 72 miljoner människor, för att inte nämna det elände som döljer sig bakom den statistiken.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Samhällena i Europa genomgår dramatiska förändringar när det gäller arbets- och familjelivet, kvinnornas sociala status och den sociala rörligheten. De sociala värderingarna förändras och samhällena blir mer och mer multikulturella. Den nuvarande utvecklingen har vidgat människors horisonter och ökat deras möjligheter att påverka sina liv.

Trots att Europeiska unionens medlemsstater är bland de rikaste länderna i världen uppstår fortfarande nya typer av fattigdom och ojämlikhet. Tiotals miljoner EU-medborgare är fortsatt fattiga. Social integration och socialt skydd är grundläggande värderingar i Europeiska unionen och grundläggande rättigheter för alla människor. Medlemsstaterna måste dock öka arbetet med att bekämpa barnfattigdomen. Om det inte görs betydande framsteg för att integrera barn från missgynnade sociala grupper redan på förskolenivå kommer antalet elever som hoppar av skolan tidigt inte att minska, inte heller kommer vi att kunna öka antalet människor som går ut gymnasieskolan och därmed erhåller viktig kunskap. Ett ökande antal människor kommer att utsättas för social utestängning, arbetslöshet och andra oönskade sociala företeelser som är skadliga både för dem själva och för ekonomin och samhället.

Från denna synpunkt är det också avgörande att vi bekämpar ungdomsarbetslösheten. Det är viktigt att undanröja hindren i vissa yrkesutbildningsprogram så att de blir mer flexibla och effektiva och återspeglar arbetsmarknadens behov. Detta kommer att innebära en avsevärd förbättring för missgynnade personers möjligheter att hävda sig i samhället. Att stärka den sociala sammanhållningen och utrota fattigdomen och den sociala utestängningen måste vara politiska prioriteringar för Europeiska unionen och medlemsstaterna.

  Richard Howitt (PSE). - (EN) Herr talman! Jag ser positivt på denna diskussion och detta betänkande om den sociala verkligheten. Även om vi givetvis måste välkomna kartläggningar, utbyten av bästa praxis och den öppna samordningsmetoden måste vi förstå att verkligheten är att dessa mönster inte har förändrats. Kvinnor har 24 procent mindre betalt än män i Tyskland, nästan en tredjedel av barnen i Polen lever i fattigdom och ojämlikheten mellan rika och fattiga i mitt hemland Storbritannien är den största på 40 år.

Jag anser att EU:s sociala stöd och nationella program, som New Deal i Storbritannien, är viktiga aktiva arbetsmarknadsåtgärder för att undanröja de verkliga hinder som hindrar olika socialgrupper i vårt samhälle från att gå från arbetslöshet till arbete och att arbete fortfarande är ett av de bästa redskap vi har för att bekämpa fattigdom.

Jag vill tacka kommissionsledamot Vladimir Špidla för kommissionens starka åtagande i arbetsprogrammet för ny artikel 13-lagstiftning, som jag länge har diskuterat med honom. Vi ser fram emot att samarbeta med honom i detaljfrågorna, inte minst under ordförandeskapets konferens i nästa vecka.

Men vi måste alla – både kommissionsledamoten och vi – vara vaksamma mot kommentarerna om att kartläggningen försenar arbetet med den sociala dagordningen i EU eller att avregleringar leder till ökad ojämställdhet och orättvisa i stället för att bekämpa dessa missförhållanden.

Fackföreningsföreträdare, sociala frivilligorganisationer och förstås funktionshindrade, som jag har arbetat med i över 20 år, är skeptiska till vad vi gör för det sociala Europa. Vi måste lyssna till deras farhågor, och vi måste göra någonting åt det.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman! Denna debatt har varit mycket omfattande och detaljerad. Det skulle vara mycket svårt att ge ett detaljerat svar till varje enskild kommentar, så låt mig i stället svara genom en kort sammanfattning.

Först av allt tycker jag att det verkar som om debatten tydligt har visat att parlamentet välkomnar idén med en social kartläggning, och även om jag håller med Alejandro Cercas om att diagnos inte är samma sak som behandling, är jag av åsikten att ingen behandling är möjlig utan en diagnos. Vårt samhälle förändras ständigt, och vi måste hitta nya metoder för att anpassa oss till det eller reformera de gamla metoderna. För att detta ska kunna göras på ett effektivt sätt måste vi förstå det stora perspektivet.

Jag tycker att debatten har en annan gemensam nämnare, nämligen att vi trots att den sociala verkligheten i viss utsträckning har sin egen dynamik har våra egna värderingar: en allmän europeisk föreställning om en europeisk social modell som omfattar social integration, socialt skydd och social verksamhet i allmänhet. Enligt vårt sätt att tänka är det därför inte acceptabelt att inta en passiv ståndpunkt. Det finns alltid möjlighet att prova olika sorters aktiv politik och aktivt ingripande.

Jag vill också understryka en tredje aspekt. Det råder inget tvivel om att, liksom i nästan all politik, huvuddelen av EU-besluten också följer subsidiaritetsprincipen, enligt vilken den politik som förs för att lösa ett visst problem hanteras på det sätt som är bäst och mest effektivt. Det innebär att det inte råder något tvivel om medlemsstaternas ståndpunkt när det gäller socialpolitik. Å andra sidan visar debatten också tydligt att målet inte kan nås enbart på medlemsstatsnivå utan insatser på EU-nivå. Därför är det vår plikt att hitta den mest fördelaktiga och effektiva synergin på detta område.

I debatten uppmärksammades en oro som jag också i viss utsträckning delar: en oro för att det finns en risk för att ojämlikheten och oförenligheten i de enskilda medlemsstaternas socialpolitik kan leda till en konkurrens som skulle kunna inverka negativt på den sociala standarden. Europeiska kommissionen vill inte öppna denna dörr. Vår grundläggande idé är att få EU-ländernas socialpolitiska riktlinjer att stämma överens på ett sätt som kan säkerställa konkurrens och utveckling nedifrån och upp för att kunna nå framsteg som också innefattar en social dimension.

Mina damer och herrar! Debatten visar också tydligt att den sociala och ekonomiska politiken inte kan utformas på grundval av ”antingen eller”. Den enda möjligheten är ”inte enbart utan också”, vilket innebär en balanserad utveckling av båda politikområden utan att det ena ges företräde framför det andra. Vanligtvis tenderar vi att prioritera den ekonomiska politiken. I denna debatt kunde jag dock tydligt se att Europaparlamentet inte föredrar detta förhållningssätt.

Mina damer och herrar! Ni har nämnt en rad olika enskilda problem, bland annat frågan om hälsovårdstjänsten, även tillgången till läkemedel och dess övergripande organisation. Ni har diskuterat effekten av det demografiska åldrandet och vikten av tjänster i allmänhetens intresse. Det gläder mig att alla dessa synpunkter finns med i Europeiska kommissionens strategiska dokument. Vårt mål är att de ska integreras i en allmän helhetsstraegi.

Mina damer och herrar! Låt mig slutligen uttrycka mitt tack till Elizabeth Lynne, vars betänkande, som just nu diskuteras här, utan tvivel är ett viktigt inslag i det globala arbetet med att nå framsteg i hela Europeiska unionen.

  Talmannen. − Tack, herr kommissionsledamot. Som talman vill jag också gratulera Elizabeth Lynne till ett betänkande som har haft en enorm betydelse för det civila samhället.

Jag har haft privilegiet att få bevittna hur de grupper av unga människor som arbetar mot fattigdom och för integration, som har rest över hela Europa, tog Elizabeth Lynnes dokument och reste från stad till stad, från den ena europeiska huvudstaden till den andra, och lovordade Europaparlamentet, tack vare vår kollegas arbete.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 11,35 och återupptogs kl. 12.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Jag vill be er och Erika Mann, som inte kan närvara i parlamentet i dag, samt andra kolleger, att uttrycka den solidaritet som de medborgare i Europeiska unionen som företräds av parlamentet känner med offren för den tropiska storm som sedan förvandlades till en julorkan som har ödelagt stora delar av Haiti, Dominikanska republiken, Jamaica, Kuba. Barbados och andra områden i Karibien och lämnat efter sig förstörelse, sjukdomar och död.

Jag vill också be er, herr talman, att uttrycka vår solidaritet med dem som har drabbats av översvämningarna i de mexikanska delstaterna Oaxaca, Chiapas och framför allt Tabasco. Jag vill be er, herr talman, att inte bara uttrycka vår solidaritet utan också uppmana Europeiska kommissionen att mobilisera de verktyg de har till sitt förfogande för att lindra denna situation och åtgärda skadorna, som alltid drabbar de minst gynnade områdena.

  Talmannen. − Tack så mycket, herr Salafranca. För parlamentets del kommer vi att göra detta, och vi ska också framföra dina tankar till kommissionen.

4. Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet

5. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

5.1. Regler för och finansiering av politiska partier på europeisk nivå (omröstning)

- Betänkande: Leinen (A6-0412/2007)

- Före omröstningen:

  Jo Leinen (PSE), föredragande. – (DE) Herr talman! I fredags godtog rådet det huvudsakliga innehållet i denna förordning om finansiering av politiska partier på EU-nivå. Dessutom hölls i morse ett trepartsmöte med kommissionen och rådet, och vi nådde en överenskommelse om de frågor som ännu inte hade blivit lösta. Därför finns det en realistisk chans att anta detta projekt vid förstabehandlingen och skapa förutsättningar för en bättre finansiering redan för 2008.

Därför föreslår jag att vi skjuter upp omröstningen till den 29 november, vid nästa sammanträdesperiod i Bryssel.

(Parlamentet godkände förslaget.)

5.2. Kvartalsstatistik över lediga platser i gemenskapen (omröstning)

– Betänkande: Athanasiu (A6-0335/2007)

5.3. Tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i Republiken Tjeckien, Republiken Estland, Republiken Lettland, Republiken Litauen, Republiken Ungern, Republiken Malta, Republiken Polen, Republiken Slovenien och Republiken Slovakien (omröstning)

– Betänkande: Coelho (A6-0441/2007)

5.4. Återhämtningsplan för tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet (omröstning)

Betänkande: Braghetto (A6-0408/2007)

5.5. Det europeiska intresset - För framgång i en globaliserad värld (omröstning)

– Gemensamt resolutionsförslag (B6-0435/2007)

– Före omröstningen om rubriken ovanför punkt 1:

  Margarita Starkevičiūtė, för ALDE-gruppen. – (EN) Jag vill föreslå att rubriken i den första delen ändras till ”Lissabonstrategins externa dimension”. Det vill säga att ändra ”extern politik” till ”Lissabonstrategins externa dimension”.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

– Före omröstningen om punkt 5:

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman! På grund av att ett muntligt ändringsförslag till punkt 5 har dragits tillbaka vill gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater rösta nej, tvärt emot vad som står i dess listor.

− Före omröstningen om punkt 14:

  Udo Bullmann (PSE). – (DE) Herr talman! Det finns ledamöter som har problem med mittpartiet, den del av texten som börjar med ”påpekar att” och slutar med ”inhemsk efterfrågan”. Tillsammans med Daniel Caspary från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, föreslår jag därför att vi lägger till orden ”i vissa medlemsstater” efter ”den europeiska ekonomin”, och jag hoppas att detta kommer att lösa problemen med mittpartiet. Jag tror att detta också kan vara till hjälp för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

– Före omröstningen om punkt 30:

  Daniel Caspary (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Det finns inget att invända mot att texten senareläggs, men jag skulle ändå vilja att vi hade en omröstning om den. Om parlamentet röstar för texten hör den hemma någon annanstans, men det skulle kunna inträffa att texten inte får något stöd, vilket är anledningen till att jag ber om en omröstning om den ursprungliga texten.

  Talmannen. – Det har inte framförts någon yrkan på en delad omröstning.

– Efter den slutliga omröstningen:

  Jan Andersson (PSE). - Herr talman. Nu har parlamentet röstat för att de integrerade riktlinjerna ska uppdateras och förändras. Det handlar till exempel om den sociala dimensionen. Hittills har kommissionen inte velat lyssna på det.

Jag skulle vilja höra herr Špidlas kommentarer till det beslut som parlamentet nu har tagit och om han inom kommissionen kommer att driva frågan om uppdaterade och förändrade integrerade riktlinjer.

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. − (CS) Det beslut som parlamentet har fattat har en viss tyngd, och kommissionen måste ta hänsyn till detta vid utarbetandet av ytterligare handlingar. Av denna anledning väger parlamentets omröstning naturligtvis tungt och frågan om de integrerade riktlinjerna var grundläggande i den debatt vi hade i parlamentet.

  Talmannen. − Vi utgår från att ”viss tyngd” betyder ”stor tyngd” och rekommenderar att kommissionen antar vår bedömning.

5.6. Tillämpning av direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (omröstning)

Gemensamt resolutionsförslag (B6-0462/2007)

– Före omröstningen:

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill hänvisa till artiklarna 19 och 166 i arbetsordningen. Innan parlamentet röstar om det gemensamma resolutionsförslaget av vissa grupper om den fria rörligheten, vill jag på min grupps vägnar kraftfullt fördöma det personliga angrepp på kommissionens vice ordförande Franco Frattini som förekommer i punkt 13.

Jag vill kritisera en politiskt ovärdig handling av de italienska socialisterna, som vissa av mina kolleger i parlamentet också deltog i, vilket är ovärdigt de utmaningar vi står inför. Men det som är ännu allvarligare är att denna osanna förvrängning av Franco Frattini, som vår institution måste ta avstånd ifrån, kommer att innebära att vi inte kan fatta ett förnuftigt beslut.

Om vår grupp skulle rösta mot denna resolution på grund av denna handling skulle det inte på något sätt innebära en minskning av vårt stöd för alla rumäner och andra EU-medborgare som lyder lagen och respekterar sitt värdland.

EU är grundat på rättsstatsprincipen, vilket vi bekräftar i den resolution som min grupp har skrivit under på våra italienska och rumänska kollegers gemensamma initiativ. Frågan om fri rörlighet är inte bara en nationell fråga, utan en europeisk sådan. Det handlar inte om att ta politiska poäng, utan det är en fråga om värderingar, mina damer och herrar.

(Applåder)

  Martin Schulz , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi hade en uttömmande debatt i denna kammare där kommissionsledamot Franco Frattini deltog. Kommissionsledamoten uttryckte sig mycket försiktigt i sina egna inlägg och i sina svar på olika ledamöters anföranden. I resolutionen kritiseras bara en sak, nämligen att kommissionsledamot Frattini bevisligen gav allmänheten felaktig information om en specifik fråga när det gäller gemenskapslagstiftningen.

Att man i resolutionen korrigerar detta och även klargör att den kommissionsledamot som är ansvarig för det rättsliga skyddet av EU:s medborgare gjorde ett felaktigt offentligt yttrande om en central fråga som rör medborgarnas rättigheter är parlamentets skyldighet och har inget att göra med några konspirationsteorier. Vi vet dock mycket väl, herr Daul, att ni är en ångerfull parlamentsledamot, eftersom ni pressades av Forza Italia för att göra detta uttalande. Det är allt som kan sägas i denna fråga.

(Applåder från vänster)

  Talmannen. − Vi vill inte hålla en debatt här och nu.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi bör kommentera yttrandet från ordföranden Joseph Daul separat. Parlamentet uttrycker sig med majoritet och har all rätt att kritisera eller fördöma kommissionsledamöterna. Det är parlamentets oinskränkta rättighet.

Vi handlade som vi gjorde för att Franco Frattini misstolkade gemenskapsrätten, och trots att det är svårt att göra mig hörd på grund av allt skrikande vill jag upprepa att vi här agerar som parlamentsledamöter gentemot en kommissionsledamot och vi kommer att fortsätta att göra det!

(Applåder från vänster)

  Talmannen. − Skulle vi kunna lugna ner känslorna lite när vi diskuterar denna fråga?

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill säga några korta ord om en ordningsfråga. Oavsett eventuell partipolitisk debatt är det mycket oklokt av kommissionsledamöterna att engagera sig i partipolitiska frågor i sina egna länder eller i någon annans land. Jag anser att det är på sin plats att parlamentet påminner kommissionen om dess skyldigheter i detta hänseende.

(Applåder från vänster)

  Talmannen. − Jag har nu tre talare till på min lista, och därefter avslutar vi denna korta debatt.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag tycker inte att jag behöver tillägga särskilt mycket till det som Monica Frassoni, Graham Watson och Martin Schulz har sagt. Jag vill bara säga detta: Om en kommissionsledamots yttrande blir ifrågasatt av fyra grupper som inte alla befinner sig på samma halva av kammaren, vore det klokt för honom att fundera över vad han borde undvika att göra igen om han är mån om att ha parlamentets förtroende.

(Applåder)

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I enlighet med artiklarna 151 och 19 i arbetsordningen vill jag be er att bedöma tillåtligheten hos punkt 13, som innehåller ett omotiverat och ogrundat personangrepp på kommissionens vice ordförande. Det är en text som, om den antogs, efter yttrandena från kommissionsordförandens talesman som försvarade Franco Frattini, skulle orsaka en olämplig konflikt mellan parlamentet och kommissionen av interna politiska skäl. Därför ber jag er att låta förslagstexten gå till omröstning utan punkt 13, och samtidigt vill jag be författarna att dra tillbaka texten genom ett muntligt ändringsförslag.

– Före omröstningen om punkt 1:

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill lägga till följande muntliga ändringsförslag: ”Europaparlamentet beklagar djupt mordet på Giovanna Reggiani i Rom den 31 oktober 2007, och sänder sina uppriktiga kondoleanser till hennes familj.”

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

– Före omröstningen om punkt 13:

  Roberta Angelilli, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill lägga till följande ändringsförslag: Europaparlamentet anser att kampen för att få elever i de romska samhällena att inte sluta skolan i förtid är en av de grundläggande verktygen för att bekämpa social utestängning, utnyttjande och brottslighet.”

(Det muntliga ändringsförslaget antogs inte.)

– Före omröstningen om skäl F:

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Med tanke på vikten av villkoren i artiklarna 5, 6, 7 och 8 i direktiv 2004/38/EG om rätten till inresa och vistelse.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs inte.)

5.7. Tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket (omröstning)

Resolutionsförslag (B6-0448/2007)

5.8. Situationen i Pakistan (omröstning)

Gemensamt resolutionsförslag (B6-0472/2007)

– Före omröstningen om punkt 1:

  Robert Evans, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som ordförande för delegationen för förbindelserna med länderna i Sydasien leder jag förhandlingarna om denna kompromisstext. Jag vet att det är en känslig fråga, och det är viktigt att vi alla inser hur allvarligt läget är i Pakistan. Jag är övertygad om att hela parlamentet vill sända ett kraftfullt, enat budskap till general Pervez Musharraf.

I kompromissens anda och i förhoppning om att vinna stöd från hela parlamentet vill jag lägga fram följande muntliga ändringsförslag. I skäl A hänvisar vi till att president Musharraf ”utfärdade en ’tillfällig konstitutionell ordning’ som tillfälligt upphäver författningen och rättstaten och ersätter dem med krigslagar”. Jag vill föreslå att vi säger att han har ersatt dem ”med undantagstillstånd, i praktiken krigslagar”. Sedan när det gäller tre andra ställen, punkterna 1, 10 och 11, bör vi i linje med mina kollegers förslag ersätta ”krigslagar” med ”undantagstillstånd”. Jag hoppas att det leder till parlamentets fulla stöd.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

5.9. Begränsning av den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – vägen framåt för Balikonferensen om klimatförändringar och därefter (COP 13 och COP/MOP 3) (omröstning)

Resolutionsförslag (B6-0432/2007)

– Före omröstningen:

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Jag vill bara säga att en viktig punkt i den finska versionen av denna resolution har översatts felaktigt. I avsnitt 1, som handlar om förhandlingsmandatet inför Balikonferensen, finns det en missuppfattning i den finska versionen som ger vid handen att denna resolution skulle handla om EU:s interna förhandlingsmandat inför Balikonferensen. I själva verket innebär Balimandatet att de länder som har ratificerat klimatavtalet ska försöka erhålla ett förhandlingsmandat på Balikonferensen för att göra det möjligt att upprätta nästa klimatavtal. Med andra ord, i den finska texten i avsnitt 1 där det står ”att enas om ett förhandlingsmandat för konferensen” bör det i stället stå ”om ett förhandlingsmandat för ett avtal vid denna konferens”.

– Efter omröstningen:

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Min röst ska registreras som en röst mot ändringsförslag 7. Jag är rädd att fel lampa lyste när jag tryckte på knappen. Det skulle alltså ha varit en nejröst. Detta förändrar inte röstresultatet, men det är en känslig fråga för mig. Jag vill därför be att min röst registreras som en nejröst.

  Talmannen. − Det ni sa kommer att föras till protokollet.

5.10. Stärkande av den europeiska grannskapspolitiken (omröstning)

Betänkande: Obiols i Germà och Tannock (A6-0414/2007)

- Före omröstningen om punkt 14/2:

  Hélène Flautre (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Ursäkta mig, men jag vill bara klargöra att strykningen av termen ”återtagandeavtal” endast gäller första delen av punkt 14, för att undvika några som helst missförstånd om tolkningen av omröstningen.

− Före omröstningen om punkt 3:

  Charles Tannock (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill lägga till följande formulering till punkt 19a: ”understryker vikten av att involvera och samarbeta med EES-länderna (Island, Norge och Liechtenstein) och Schweiz för att till fullo ta vara på deras erfarenhet av samarbetet med EU”.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

– Före omröstningen om punkt 42:

  Charles Tannock (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Jag vill bara bekräfta att det muntliga ändringsförslaget är att stryka stycket, så det bör göras först, före ändringsförslag 13, vilket innebär att ordningsföljden för omröstningen måste ändras i listan.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

5.11. Handelsförbindelser och ekonomiska förbindelser med Ukraina (omröstning)

Betänkande: Zaleski (A6-0396/2007)

– Före omröstningen:

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE), föredragande. – (DE) Herr talman! Före omröstningen vill jag, tillsammans med mina kolleger från utskottet för internationell handel, tacka för det framgångsrika arbete som har gjorts, som gör det möjligt för oss att spara tid tack vare att det finns några ändringsförslag.

I och med detta betänkande bör en tydlig signal skickas till den nya regeringen och parlamentet i Ukraina att vi från vår sida har gjort allt som krävs för att se till att förhandlingarna om frihandelsområdet kan äga rum. Vi är en pålitlig partner i denna dialog. Om det finns någon företrädare för Ukraina här i dag vore jag tacksam om han eller hon kunde berätta för det nationella parlamentet att Europaparlamentet rekommenderar en omedelbar omröstning om Ukrainas ansökan om anslutning till WTO, samt att denna anslutning ska ratificeras så snart ett beslut har fattats i Genève.

Till gagn för både EU och Ukraina vill jag nu be er alla att stödja detta betänkande. Tack så mycket.

(Applåder)

  Talmannen. − Herr Zaleski, jag vill bara gratulera er för att ni uttrycker er så väl på mitt eget språk.

5.12. EU:s hantering av instabila situationer i utvecklingsländer (omröstning)

– Resolutionsförslag (B6-0476/2007)

5.13. Kartläggning av den sociala verkligheten (omröstning)

– Betänkande: Lynne (A6-0400/2007)

– Före omröstningen om punkt 9:

  Elizabeth Lynne (ALDE), föredragande. – (EN) Jag föreslår att ordet ”kvinnor” ändras till ”enskilda personer” i punkt 9.

(Det muntliga ändringsförslaget antogs.)

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

6. Röstförklaringar

  Talmannen. - Nästa punkt är röstförklaringarna.

- Betänkande: Leinen (A6-0412/2007)

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Jo Leinen påpekar särskilt i sitt betänkande att den viktigaste nyheten i kommissionens förslag är att det nu även är möjligt att finansiera inte bara europeiska politiska partier, utan också politiska stiftelser på EU-nivå som är anslutna till dessa partier med medel från unionens budget.

Jag håller med om att den föreslagna bestämmelsen kommer att förbättra de europeiska politiska partiernas ekonomiska stabilitet och underlätta finansieringen av deras valkampanjer i valet till Europaparlamentet 2009.

- Betänkande: Coelho (A6-0441/2007)

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) För ett år sedan såg det fortfarande ut som att datumet för utvidgning av Schengenområdet skulle skjutas fram till 2009. Det gläder mig att vi alla har arbetat hårdare och hittat en konstruktiv lösning för att förverkliga den fria rörligheten för människor utan passkontroll.

Därför välkomnar jag Carlos Coelhos betänkande som bekräftar anslutningen av nio nya medlemsstater till Schengenområdet. Jag anser att den fria rörligheten för personer utan passkontroller är en riktig framgångshistoria för den europeiska integrationen, och därför röstade jag för detta betänkande. Anslutningen av de nya medlemsstaterna, däribland Slovakien, till Schengenområdet, är ett tydligt budskap till EU:s medborgare att järnridån, som byggdes upp mellan Väst- och Östeuropa av de totalitära kommunistregimerna, kommer att förpassas till historieböckerna efter den 21 december 2007.

För mig är omröstningen om detta betänkande en historisk händelse eftersom den äger rum samma vecka som de slovenska och tjeckiska republikerna firar – den 17 november – den artonde årsdagen av fallet för den totalitära regim som hindrade människor från att resa fritt i Europa. Jag tror att alla EU-medborgare kommer att välkomna denna julklapp.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade mot Coelhos betänkande i första hand för att betona de många problemen med Schengenavtalets öppna gränspolitik. Trots allt är det så att Schengensystemet står och faller med dels en strikt, vattentät kontroll av dess yttre gränser – vilket uppriktigt sagt inte sker – och dels ett strikt förhållningssätt till brottslighet i alla medlemsstater, som samordnas i alla medlemsstater – vilket är alltför ovanligt. Slutligen måste alla Schengenländer också driva en strikt invandringspolitik, vilket går helt i stick i stäv med till exempel de vågor av masslegalisering som vi har sett i en hel del medlemsstater under de senaste åren.

Under dessa omständigheter kan jag inte, varken som privatperson eller politiker, glädjas åt att inte längre behöva passera gränskontroller vid våra inre gränser, eftersom brottslingar och illegala invandrare inte heller behöver göra det, och det är skadligt för vårt samhälle.

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). - (CS) Herr talman! Låt mig tala om min kollega Carlos Coelhos betänkande om utkastet till rådets beslut om fullständig tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket i de nio medlemsstater som anslöts till EU 2004. Personligen anser jag att detta beslut är absolut nödvändigt. Anslutningen av våra länder, däribland mitt hemland Tjeckien, bör inte skjutas upp under några som helst omständigheter. I alla analyser hittills visas objektivt att alla dessa länder är väl förberedda för utvidgningen av Schengenområdet. Tack vare de berörda medlemsstaternas omfattande arbete, av de många experter som deltog i inspektionerna, polisen, de rättsliga myndigheterna, tjänstemän och andra, är dessa medlemsstater i dag tillräckligt förberedda för att tillämpa alla bestämmelser i Schengenregelverket på ett tillfredsställande sätt. Därför utgår jag från att rådet (rättsliga och inrikes frågor) också kommer att uttrycka sitt stöd för detta beslut vid sitt möte den 6 och 7 december i år. Den symboliska vikten av det avskaffande av de inre gränserna som våra medborgare associerar med anslutningen till Schengenområdet kommer att gå till historien och kan endast jämföras med järnridåns fall för nästan 20 år sedan.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Mina damer och herrar! Det gläder mig att – trots det tekniska problemet – vi alla tillsammans deltog i omröstningen om betänkandet där det bekräftas att de nya medlemsstaterna, däribland Republiken Tjeckien, kommer att kunna anslutas till Schengenområdet redan 2008. Jag uppskattar medlemsstaternas och kommissionens arbete och öppenhet under de intensiva tekniska samråd som krävdes före utvidgningen. Det utvidgade Schengenområdet kommer utan tvivel att medföra större utmaningar för EU:s inre säkerhet, men å andra sidan, och jag vill understryka detta, är det kulmen på insatserna för att uppnå en fri rörlighet i ett verkligt integrerat område. Nästa år kommer EU att vara enat på ett sätt som det aldrig varit förut. Järnridån är definitivt borta, och det tackar jag er för.

  Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Herr talman! Polens anslutning till Schengenområdet medför inte bara potentiella fördelar i samband med att det blir enklare att korsa gränserna, utan också hot.

En negativ företeelse som Polen redan erfarit i några år är svårigheterna för de medborgare som lever i våra östra grannländer att komma in i vårt land, även polacker som lever i Vitryssland och Ukraina. Bristen på gränskontroller kan leda till många negativa företeelser kopplade till kriminalitet och illegal invandring. Vi är också oroade över de åtgärder som har vidtagits för att avskaffa gränskontrollerna i medlemsstater som åtnjuter alleuropeiska gränsöverskridande tjänster. Detta är anledningen till att jag avstod att rösta i denna fråga.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Som vi har argumenterat för länge anser vi att rättsliga och inrikes frågor tillhör staternas grundläggande befogenheter, särskilt när det gäller den portugisiska staten. Därför är vi emot den gradvisa överföringen till EU:s överstatliga institutioner i en process som rättfärdigar varje nytt ”framsteg” på grundval av det senaste ”framsteget”.

Detta är fallet med inrättandet av Schengenområdet med sitt Schengenregelverk, som tjänar som en katalysator för överföringen till gemenskapens behörighet av politik eller åtgärder kopplade till gränskontroll – visum, asyl eller invandring – eller polisiära och rättsliga mekanismer.

Detta gäller i ännu högre utsträckning när denna överföring sker inom en ram där de mäktigaste staterna inom EU tillsammans ser till att beslutsprocessen ger dem möjlighet att försvara och skydda sina egna intressen, vilket inte gäller för Portugal.

Som vi har sagt är ett nödvändigt internationellt och europeiskt samarbete mellan oberoende stater med lika rättigheter i dessa frågor en sak, men ett oacceptabelt överlämnande av grundläggande delar för skyddandet av den nationella suveräniteten och demokratin till överstatliga institutioner som domineras av de mäktigaste staterna i EU för att skapa en ”fästning Europa” är en helt annan sak.

Därav vår röst.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstar mot detta betänkande eftersom, som jag redan har förklarat utförligt nyligen och vid flera andra tillfällen i mina anföranden i parlamentet, jag bestämt motsätter mig Schengenavtalet. Jag är särskilt emot det när detta avtal blir ett redskap för illegala invandrare och farlig verksamhet inom EU.

Gränserna till de länder som vill ansluta sig till Schengenregelverket är lätta mål för brottslingar. De skulle utgöra ännu ett sätt att ta sig in för den okontrollerade invandringen från de länder som tidigare tillhörde Sovjetblocket och från Mellanöstern, för att inte nämna den sociala oreda som medborgarnas fria rörlighet inom EU onekligen orsakar Italien och andra länder.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Schengensamarbetet måste stå öppet för alla medlemsländer som vill ansluta sig och delta i samarbetet. Däremot är det oerhört viktigt att alla länder som deltar i samarbetet uppfyller alla krav redan vid inträdet eftersom samarbetet innebär en gemensam yttre gräns. Finns det brister i ett land har Sverige ingen möjlighet att kontrollera gränsskyddet. De granskningar som gjorts visar att det finns problem som måste åtgärdas och det rimliga skulle vara att avvakta med inträdet tills alla krav uppfyllts.

- Betänkande: Braghetto (A6-0408/2007)

  Jan Andersson, Göran Färm och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Undertecknade svenska socialdemokratiska ledamöter i Europaparlamentet vill i och med denna röstförklaring förtydliga hur vi röstat i ärendet (A6-0408/2007) Braghetto.

Vi tycker att det är väldigt viktigt att inrätta en återhämtningsplan för tonfisk. Tonfisken har sedan länge varit utrotningshotad efter ett allt för stort uttag av tonfisk. På sikt riskerar detta att skada hela ekosystemet i de aktuella fiskevattnen. Vi tycker dock att kommissionens resolution inte är fullt tillräckligt och röstade därför emot denna.

Vi röstade för utskottens ändringsförslag 4 och 6. Två ändringsförslag som innebär att två enligt oss tveksamma undantag för tonfiskfisket stryks.

Vi stödde också ändringsförslag 13 som hade inneburit att vi skulle anta en återhämtningsplan värd namnet. Förslaget gick betydligt längre än det ursprungliga förslaget, något som vi helt och fullt ställer oss bakom. Tillståndet för tonfiskebeståndet är fortfarande allvarligt låg och Europeiska unionen måste ta ett större ansvar för återhämtningen av tonfiskebeståndet.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag vill förklara min röst om betänkandet om en återhämtningsplan för tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet.

Mot bakgrund av den verkligt kritiska situationen för tonfisken reagerar Europeiska unionen på följande sätt genom denna förordning: en stadig minskning av fångstkvoterna, en begränsning av fångstperioderna samt en ökning av kontrollåtgärderna för att bekämpa det illegala fisket. Jag stöder dessa förslag.

Jag är dock besvärad av en viss pessimism.

För det första för att forskarna redan säger att bestämmelserna i denna förordning inte är tillräckliga för att garantera att bestånden återhämtar sig. De anser att det skulle finnas goda skäl att bestämma kvoter som sträcker sig mycket längre än de årliga fångster som bestäms av ICCAT (Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten). Jag är beredd att tro på dem, därför stöder jag ändringsförslag 13 som har lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.

Med tanke på närvaron i Medelhavet av flottor från länder utanför EU som till exempel Libyen, Turkiet, Tunisien, Japan och Kina, som inte är medlemmar i ICCAT, är det tydligt att den förordning vi diskuterar bara kommer att ha någon effekt om dessa länder undertecknar bestämmelserna i förordningen, och det är inte säkert att de kommer att göra det.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Upprättandet av en flerårig återhämtningsplan för tonfisk är ett praktiskt genomförande av en av de åtgärder som antogs av Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten.

I planen föreslås bland annat en stadig minskning av fångstkvoterna, införandet av fredningstider, en ökning av minsta storleken samt ett övervakningssystem ombord på fiskefartyg och vid fiskodlingar.

Enligt den antagna rekommendationen ska även ekonomisk ersättning utgå till fiskare under perioder då fiske är förbjudet för att skydda flottan och sysselsättningen inom sektorn.

Vi tycker också att det är att viktigt att förbättra kontrollen genom att regelbundet uppdatera fångstvolymen från de olika fartygen för att förhindra att vissa länder överskrider de tilldelade kvoterna på bekostnad av andra, vilket sker för närvarande. Ni minns säkert att fisket av tonfisk förbjöds mellan september och december eftersom det misstänktes att vissa länder redan hade överskridit kvoterna, vilket visade sig vara sant.

Slutligen beklagar vi att vårt förslag, där vi betonade att småskaligt kustfiske och traditionellt fiske, förutom att det ger tusentals arbetstillfällen, möjliggör ett hållbart utnyttjande av fiskeresurserna, förkastades.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta förslag till rådsförordning om upprättande av en flerårig återhämtningsplan för tonfisk i östra Atlanten och Medelhavet. Enligt förslaget kommer yrkesfiskarna att få ersättning för förluster under de perioder då fiske är förbjudet och till följd av de minskade kvoter som införts för att beståndet ska kunna återhämta sig. Man rekommenderar att det inte görs några undantag för förbjudna perioder eller minsta storlek. Det behövs stränga åtgärder för att se till att detta fiskbestånd inte utarmas helt.

- Resolution: Det europeiska intresset (B6-0435/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL) , skriftlig. – (PT) Vi röstade mot denna resolution där man har tagit upp de viktigaste aspekterna av den nyliberala politiken på gemenskapsnivå och försöker uppmuntra till att den genomförs på världsnivå.

Enligt denna resolution ska ”flexicurity” accepteras som ett begrepp som ska utvecklas och integreras i de nationella reformprogrammen i varje medlemsstat, och i resolutionen försöker man dölja den konkreta innebörden och de inneboende målsättningarna i Lissabonstrategin och i dess riktlinjer för den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken, särskilt de avregleringar och privatiseringar som förknippas med denna.

Vi kan inte acceptera en resolution där man välkomnar avsikten att utveckla en yttre dimension av Lissabonstrategin, särskilt främjandet av avregleringen av marknader i hela världen, och där man betonar dess nyliberala natur och blandar sig i tredjeländers ekonomiska riktlinjer.

I kommissionens meddelande om dess bidrag till mötet mellan stats- och regeringschefer i oktober står det att nystarten för Lissabonstrategin för tillväxt och arbetstillfällen har varit framgångsrik, men kommissionen borde ha lagt till orden ”för de stora nationella och internationella ekonomiska och finansiella grupperna” som har fått se sina vinster öka exponentiellt, medan arbetarna har ställts inför en urholkning av sina rättigheter.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Mina brittiska konservativa kolleger och jag anser att det är mycket viktigt att EU-medlemsstaterna tillämpar strategier för att stärka EU:s konkurrenskraft i den globala ekonomin. Vi anser att EU bör genomföra Lissabondagordningen kraftfullt för att nå en överenskommelse i samtalen om världshandeln, uppmana till ytterligare avregleringar för att ge industrin och näringslivet friare händer så att vi kan konkurrera på världsmarknaden, främja avregleringar på den inre marknaden, genomföra tjänstedirektivet på ett effektivt sätt samt föra en sund konkurrenspolitik. Allt detta måste förstärkas av ett orubbligt åtagande för fri handel och öppna marknader. Vissa av dessa delar finns med i förslaget, vilket vi ser positivt på.

Tyvärr anser vi att man på det stora hela inte har utnyttjat de mycket stora möjligheter som detta gemensamma förslag erbjuder. Det borde ha innehållit de grundläggande principerna för en EU-strategi för att hantera globaliseringen enligt ovan, men gör det inte. Vissa av de åtgärder som föreslås skulle kunna undergräva EU:s förmåga att konkurrera framgångsrikt i den globala ekonomin.

  Marie-Noëlle Lienemann (PSE), skriftlig. – (FR) Denna resolution borde ha inneburit ett tillfälle att bekräfta en del viktiga frågor och uttrycka det som Europaparlamentet faktiskt förväntar sig av Europeiska unionens institutioner för att säkerställa en nytändning av tillväxt, delade sociala framgångar i våra 27 medlemsstater samt utveckling för utvecklingsländerna.

Det finns inget av detta, utan endast samma gamla visa om hur bra globaliseringen är. Det finns ingenting om en demokratisk motvikt till ECB som driver en penningpolitik som gynnar industrin och jobben. Det finns ingenting om en strategi för att motverka att EU genomsyras av hedgefonder och statliga investeringsfonder. Det finns ingenting om gemenskapspreferensen och det strikta införandet av sociala normer (ILO) eller miljönormer. Det finns ingenting om utvecklingsstöd, vilket är avgörande för den gemensamma utvecklingen.

Varför är vi förvånade över den låga tillväxten i Europa, de sociala problemen och medborgarnas misstro?

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta gemensamma resolutionsförslag till svar på kommissionens meddelande ”Det europeiska intresset – För framgång i en globaliserad värld”. I resolutionen lyfter man fram ett antal förslag till hur EU kan utnyttja de möjligheter som globaliseringen medför: främja lika villkor inom konkurrens- och handelsfrågorna, förbättra EU:s beslutsfattande så att det är mer samordnat och betona behovet av att stärka EU:s sociala dimension.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Jag ser positivt på denna resolution, där man uppmärksammar en rad frågor som har samband med varandra – allt från sociala rättigheter till ekonomiska bestämmelser och medborgarnas ökade medvetenhet tack vare de utvidgade marknaderna. Det krävs en balans mellan liberala marknadsförhållanden och utvecklingsländernas behov, och det är absolut nödvändigt att vi regelbundet återkommer till diskussionen om dessa frågor.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. – (NL) EU kommer inte att lyckas bekämpa den växande fattigdomen och den globala uppvärmningen – globaliseringens största utmaningar – om vi hela tiden lägger tonvikten på avreglering. Det är ju den fria handeln som skapar dessa problem. Globaliseringen skapar en illusion av att den allmänna välståndsnivån i världen gradvis ökar, men samtidigt kan jag notera en ständigt ökande klyfta mellan rika och fattiga i medlemsstaterna. Avregleringarna är också orsaken till den enorma miljökatastrof vi har framför oss om vi inte skyndar oss att vidta avgörande, genomförbara åtgärder för att bekämpa den globala uppvärmningen.

Det är ansvarslöst och kriminellt att inte ha någon kraftfull politik på detta område. Att investera i en energieffektiv ekonomi och skapa arbetstillfällen inom detta område är dock en lovande strategi. Principen om att förorenaren ska betala nonchaleras alltför ofta. Som medlem av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen beklagar jag att denna insats saknas.

Om EU vill ha en inre marknad med fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital, bör vi också fastställa höga sociala och miljömässiga normer som ger skydd och statuerar exempel för resten av världen.

Den föreslagna texten är fortfarande vag och ytlig och kännetecknar än en gång kommissionens politik.

- Resolution: Tillämpning av direktiv 2004/38/EG (B6-0462/2007)

  Mario Borghezio (UEN). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det vore verkligen hyckleri om parlamentet, efter att med en mycket stor majoritet ha röstat för Roberta Angelillis muntliga ändringsförslag, som innebär att Europaparlamentet ska sända kondoleanser och stöd till familjen till ett offer för ett så omotiverat och allvarligt brott i vårt land, och sedan inte lyckas inta en tydlig ståndpunkt för att förhindra dessa dåd, denna massaker på hederliga medborgare, som sker tack vare bristen på kontroll.

Ingen vill att det ska finnas främlingsfientlighet i Italien, särskilt inte om den riktas mot ett folk som rumänerna, som, vilket vi kunde läsa om i en ledare i tidningen L’Avvenire, har gett oss författare och filosofer som Mircea Eliade, Eugène Ionesco och Emil Cioran. Det är en stor civilisation som också är nära knuten till vår egen. Tillströmningen av kriminella, och särskilt uppkomsten av romska grupper, är en helt annan sak. När det gäller dessa behövs gränskontroller och avskräckande åtgärder, till exempel genom att vi om möjligt inför ett system för igenkänning av fingeravtryck så att vi vet vilka som kommer in i vårt land och vad de har för avsikter och, vilket är ännu viktigare, så att vi kan fastställa det exakta datum då de kom in i landet.

Även om vi inte vill införa drakoniska åtgärder i EU måste vi, om vi säger att kontroller måste utföras efter tre månader, känna till det exakta inresedatumet, och detta är för närvarande inte fallet, vilket Giuliano Amato erkände i Italiens deputeradekammare.

  Robert Evans (PSE). - (EN) Herr talman! Jag röstade för denna resolution eftersom jag inser att den fria rörligheten för personer är en av EU:s grundläggande principer, en princip som alla medlemsstater måste respektera och värna om.

Dessutom anser jag att vi gör rätt i att ännu en gång betona att en av grundtankarna med EU faktiskt är att bekämpa alla typer av rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Alla här i parlamentet bör även erkänna att Europas romer antagligen är den mest diskriminerade gruppen, i vissa länder på en fullkomligt oacceptabel nivå. Vi måste inse att EU fortfarande inte har uppnått målen för likabehandling, social integration och skydd av den romska minoriteten, och vi måste alla arbeta för att nå dessa mål inom ramen för den fria rörligheten.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade mot resolutionen om fri rörlighet i Europeiska unionen som lades fram av center- och vänstergrupperna – jag ska förklara varför om en liten stund – efter att jag hade förklarat att jag helt och fullt stöder Mario Mantovanis förslag att vägra tillträde till EU och därmed även Italien för tredjelandsmedborgare i tre år. För EU-medborgare är jag mycket positiv till den fria rörligheten för arbetstagare, medborgare och turister, under förutsättning att detta inte innebär rätten att döda.

Det är ofattbart att en 45-årig kvinna ska behöva dö på vägen hem från arbetet och en läkare som bara har några dagar kvar till pension ska bli dödad under ett inbrottsförsök i sitt hem i Milano. Båda dessa händelser har inträffat under de senaste dagarna i Italien. Detta är inte fri rörlighet!

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE). - (RO) Jag röstade för resolutionen om fri rörlighet som lades fram av PSE-gruppen, ALDE-gruppen, den gröna gruppen och GUE/NGL-gruppen, även om den bara till en del uppfyller det syfte som jag anser bör ligga till grunden för denna resolution.

Jag anser att resolutionstexten borde ha innehållit ett ännu tydligare stöd för de EU-medborgare som inte bor i sina ursprungsländer, det vill säga de rumänska medborgare som bor i Italien och lyder den italienska lagen.

Den text vi har röstat om innehåller inget fördömande av de främlingsfientliga attityderna mot rumänska medborgare och ingen hänvisning till den ökade spänningen mellan de rumänska grupperna i Italien och det italienska folket, som också skapas av den olämpliga tillämpningen av det direktiv som utfärdades av den italienska ministerkommittén samt uttalanden från vissa italienska politiker.

Jag anser också, vilket nämns i PPE-DE- och UEN-gruppens gemensamma resolution, att situationen kunde ha förhindrats om de italienska myndigheterna hade tillämpat de rättsliga bestämmelserna på ett effektivt sätt.

Jag uppmanar både Europeiska kommissionen och de italienska myndigheterna att också beakta bestämmelserna i PPE-DE- och UEN-gruppens gemensamma resolution, som inte finns med i den text som antogs i dag.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Saker och ting blir alltmer skrattretande. Nu anser en majoritet av kammaren att det är nödvändigt att anklaga Italiens medborgare och regering för att vara främlingsfientliga. Dessutom står det i resolutionsförslaget att den italienska regeringens förhållningssätt till problemet med brottslighet bland de rumänska romer som bor där har bidragit till den ökade spänningen. Italienarna har därför enbart sig själva att skylla för allt detta, och landet borde ha deltagit i Europeiska socialfondens program för integration av romerna.

I denna situation vill jag klargöra att det italienska folket och den italienska regeringen har rätt att försvara sig, och att det som har inträffat i huvudsak visar att direktivet är olämpligt och att det måste bli lättare, inte svårare, att deportera brottslingar – brottslingar, märk väl, inte hederliga människor som arbetar för sitt uppehälle.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för denna gemensamma resolution där man slår fast att rätten till fri rörlighet är en grundläggande rättighet för alla EU-medborgare. Medlemsstaterna är skyldiga att sörja för de medborgare från andra medlemsstater som lever i deras länder och garantera att alla EU-medborgare, oavsett var de bor, behandlas med värdighet och att deras rättigheter respekteras.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag motsätter mig starkt dessa resolutionsförslag och vill uttrycka mitt kraftiga motstånd. Allt detta har sina rötter i att den italienska regeringen, som nu har insett att Italien befinner sig i kris, handlade för sent och utan resultat, tyvärr endast efter att fruktansvärda illdåd hade begåtts av EU-medborgare.

Det står tydligt i direktiv 2004/38/EG: ”Varje unionsmedborgare ska ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium … om den berörda personen … har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig själv och familjen, så att de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.”

Därför ter sig dessa resolutionsförslag som meningslösa förevändningar. Enligt fördragen ska alla medborgare kunna röra sig fritt inom EU, och ingen vill diskriminera någon på grund av dennes ursprungsland. Om EU-medborgare dock begår allvarliga och avskyvärda våldsbrott i en annan medlemsstat, eller om de inte kan uppge något skäl till sin vistelse, vilket krävs enligt direktivet, ligger det i hela unionens intresse att de ska skickas tillbaka till sitt eget land.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Jag röstade för resolutionen om fri rörlighet, som har tillkommit på initiativ av PSE-gruppen tillsammans med andra politiska grupper eftersom jag anser att det är mycket viktigt att den situation som har uppkommit i Italien inte skapar ett farligt prejudikat som ifrågasätter själva respekten för Europeiska unionens grundläggande principer.

Jag anser att situationen måste lösas omedelbart för att inte Europeiska unionens medborgare ska bli diskriminerade, oavsett nationalitet.

De åtgärder som har föreslagits i resolutionen kommer att skydda alla EU-medborgare från kränkningar. EU behöver alla sina medborgare, och rumänerna bör kunna känna solidaritet från Europas invånare eftersom det finns tusentals rumäner som arbetar i andra länder och som uppskattas för sitt hårda arbete, sin hederlighet och sitt oklanderliga uppförande.

I unionens stadga som ska bifogas till det reformfördraget räknas EU-medborgarnas grundläggande rättigheter upp: värdighet, frihet, jämlikhet, solidaritet, medborgarskap, rättvisa. EU garanterar demokratin, rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna samt skyddet för minoriteter. I detta sammanhang kommer de åtgärder som föreslås i resolutionen att bidra till en bättre integration av romerna.

- Resolution: Tillämpning av bestämmelserna i Schengenregelverket (B6-0448/2007)

  Zita Pleštinská (PPE-DE). - (SK) För att upprepa vad som står i resolutionsförslaget vill jag också ge Portugals regering ett erkännande för att ha lagt fram ett förslag om en teknisk övergångslösning – SISone4all – som innebär att nya medlemsstater kan kopplas samman med SIS under 2007, i väntan på att kommissionen genomför det nya SIS II.

De nya medlemsstater som ansluts till Schengenområdet bör också berömmas för sitt omfattande arbete för att uppfylla alla Schengenkrav på en sådan kort tid. Utvidgningen av Schengenområdet med nio nya stater från den 21 december 2007 är också ett välförtjänt resultat av Europaparlamentets arbete för att hålla den ursprungliga tidsplanen. Därför röstade jag för detta resolutionsförslag.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade mot denna resolution eftersom vi principiellt motsätter oss överföringen av rättsliga och inrikes frågor till gemenskapens behörighet, ett område som ligger till grund för staternas suveränitet. Det ”reformerade” fördraget är ett försök att göra denna överföring av befogenheter till gemenskapen till en gemensam politik.

Överföringen av befogenheter till gemenskapen – det vill säga förlusten av den nationella suveräniteten – är ännu allvarligare när den sker i ett sammanhang som karaktäriseras av politik och åtgärder på gemenskapsnivå som på ett farligt sätt äventyrar medborgarnas rättigheter, friheter och garantier som utgör civilisationens framåtskridande och grundläggande demokratiska landvinningar.

Tänk på den restriktiva asylpolitiken och de ökande svårigheter som asylsökande ställs inför när de vill säkra sina rättigheter och garantier. Titta på invandringspolitiken med sitt säkerhetsorienterade förhållningssätt, sin kriminalisering av illegala invandrare, sina omänskliga ”förvarsenheter” och återsändandeåtgärder, sin diskriminerande, utnyttjande och rovgiriga behandling av arbetskraft från tredjeländer. Notera den ökade användningen av information och den ständigt ökande lagringen av uppgifter – även biometriska uppgifter – som blir tillgängliga för allt fler organ, även i tredjeländer, till exempel amerikanska myndigheters tillgång till uppgifter om flygpassagerare.

- Resolution: Pakistan (B6-0472/2007)

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Det aktuella politiska klimatet i Pakistan är förvisso kritiskt, sedan presidenten utlyst undantagstillstånd och tydliga brott mot mänskliga rättigheter begåtts, genom frihetsberövande, våld mot fredliga demonstranter och tystade media. Detta är vi bestämt emot, men vi vänder oss också mot att EU-parlamentet genom denna resolution gör ännu ett försök att låta EU ta över de självständiga medlemsländernas utrikespolitik.

FN är det enda organ som har kompetens och befogenhet att å medlemmarnas vägnar använda påtryckningar i det globala samfundet. Det är mycket angeläget att återupprätta stabilitet och fred och återställa respekt för de mänskliga rättigheterna i Pakistan, men detta är inte en uppgift som EU ska ta ifrån medlemsländerna.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Jag håller med om att det utlysta undantagstillståndet (i praktiken krigslagar) bör upphöra och civilrätten återinföras med omedelbar verkan, vilket jag röstade för.

För många av oss som följer den pakistanska politiken är det nedslående att se hur illa berörda pakistanierna i våra valkretsar är.

Återgången till en demokratisk process är avgörande för den pakistanska politikens trovärdighet och lämpliga genomförande.

- Resolution: Balikonferensen on klimatförändringar (B6-0432/2007)

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). - (FI) Herr talman! Vår grupp ansåg att ändringsförslaget om erkännandet av kärnkraftens roll i vår förklaring om klimatkonferensen utgör en mycket viktig del av denna resolution. Därför är vi nöjda med att parlamentet bekräftade detta genom att anta ändringsförslag 7. Vi är inte ensamma om att tycka detta. FN:s klimatpanel IPCC bekräftade också kärnkraftens roll som ett utsläppssnålt energislag. Kanske bör vi också påminna oss om att denna kammare fattade ett historiskt beslut i samband med Herbert Reuls betänkande, med 509 röster för. Europaparlamentet erkände att kärnkraften för närvarande är EU:s viktigaste energikälla med låga utsläpp koldioxid, och underströk samtidigt dess roll i kampen mot klimatförändringarna.

Å andra sidan stödde inte vår grupp avsnitt 25 i resolutionen eftersom denna enligt vår åsikt innehöll en onödig koppling eller jämförelse mellan det fredliga användandet av kärnkraft och spridandet av kärnvapen och hotet om terrorism. Vi bör komma ihåg att det inte finns några moralkritikeri atmosfären. Den ogillar inte en viss form av energi och sympatiserar med en annan av ideologiska skäl. Endast bristen på utsläpp är betydelsefullt, och för tillfället är utsläppen inte välkomna. Hur som helst vill jag säga att vi är glada över att parlamentet har skickat ett tydligt budskap för klimatkonferensen och erkänt allvaret i hotet från klimatförändringarna.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Min delegation, de österrikiska socialdemokraterna, avstod från att rösta om betänkandet om Balikonferensen av exakt samma anledningar som Eija-Riitta Korhola tog upp. Vi stöder de andra politiska budskapen i detta betänkande. Betänkandet är mycket bra. Min delegation kan inte stödja att man skickar en signal om att kärnkraften utgör en grundläggande del i kampen mot klimatförändringarna. Jag anser också att det borde vara upp till de enskilda staterna och kontinenterna vilken strategi de ska följa.

Jag vill än en gång understryka min delegations stöd för alla delar av detta betänkande, även uteslutandet av kärnkraftsprojekt från mekanismen för ren utveckling. Vi ville dock inte ställa oss bakom denna politiska signal för kärnkraft, så vi avstod från att rösta. För att visa att vi stöder resten av betänkandet, vilket på det stora hela är bra, röstade vi inte mot det.

  Bairbre de Brún, Jens Holm och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Vi stöder resolutionen om den kommande konferensen på Bali. I resolutionen tas flera viktiga punkter upp. Bland annat tydliggörs de stora utsläppen från animaliesektorn. Man understryker också vikten av relevant stöd till utvecklingsländerna i deras förebyggande arbete för att begränsa klimatförändringens negativa effekter. Vi stöder dock inte förslaget om att kärnenergin bör betraktas som ett nödvändigt verktyg för att förhindra klimatförändringen.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Europaparlamentets förslag till resolution om att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius – vägen framåt för Balikonferensen om klimatförändringar och därefter (COP 13 och COP/MOP 3). Med tanke på att klimatförändringarna är en stor utmaning för dagens samhällen anser jag att det är grundläggande för Europeiska unionen att förnya sin ledande roll vid Balikonferensen, samt att ett globalt klimatavtal för tiden efter 2012 måste uppnås.

  Elisa Ferreira (PSE), skriftlig. – (PT) Ändringsförslag 7 förstör hela den kompromissanda som rådde under förhandlingarna om den slutliga texten. Dess antagande innebar en grundläggande förändring i en text som borde ha behållit en bred parlamentarisk samsyn om Baliutmaningarna.

Därför, med tanke på detta övergripande mål, och även om jag som skuggföredragande antydde till socialistpartiet att jag skulle rösta för resolutionen, fann jag mig personligen tvingad att avstå i den slutliga omröstningen i protest mot två saker: införandet av ovan nämnda ändringsförslag 7 som stöder kärnkraften samt den metod som användes av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater med tanke på den kompromissvilja som rådde under förhandlingarna om texten.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL) , skriftlig. – (PT) Det stämmer att vi kan bevittna mycket tydliga, snabba och onaturliga klimatförändringar som orsakas av många faktorer, dock särskilt av den nyliberala politikens rovdriftskaraktär. Vi behöver effektiva åtgärder för att anpassa det mänskliga samhället till nya levnadsomständigheter.

Det är inte säkert att de klimatförändringar som förutspås i olika vetenskapligt trovärdiga och motiverade scenarier blir långsamma och gradvisa, beroende på de åtgärder som vidtas under tiden.

Vi måste snabbt vidta djupare, tvärgående åtgårder för att undvika ännu allvarligare problem i framtiden, även ökningen av mänskliga och miljömässiga tragedier.

Vi måste dock även understryka behovet av att bryta med den nyliberala politiken på EU-nivå och global nivå, annars kommer stormakterna och de multinationella företagen att fortsätta att driva sina egna vinstintressen, både när det gäller utnyttjandet av naturresurser och i den internationella handeln, även handeln med utsläppsrätter, vilket kommer att få ytterst negativa effekter för den balanserade mänskliga utvecklingen.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Miljöproblem är gränsöverskridande och därför utgör FN:s klimatkonferenser en viktig diplomatisk arena för förändringar på global nivå. I den aktuella resolutionen vill EU samla medlemsländerna under gemensam fana för att driva konferensförhandlingarna i vad EU anser vara den rätta riktningen.

Att stävja klimatförändringar är ett gott mål om något, men det är beklagligt att global miljöpolitik i EU:s händer trampar över i gränslandet till utrikespolitik, samtidigt som man dikterar för tredjeländer såväl som för medlemsländer hur deras nationella klimatpolitik bör se ut. Junilistan anser att varje land ska ha en egen röst vid klimatkonferensen och vi har därmed valt att rösta nej till denna resolution.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för denna resolution från det tillfälliga utskottet för klimatförändringar, som innehåller förslag om EU:s ståndpunkt inför inledandet av förhandlingarna om det framtida samarbetet för att bekämpa de globala klimatförändringarna efter 2012. I resolutionen föreslås en sund och progressiv EU-ståndpunkt för att främja minskningar av de globala växthusgasutsläppen. Man behandlar även de sociala följderna av klimatförändringarna och EU:s strategi för att begränsa den globala uppvärmningen till högst två grader och lyfter fram det brådskande behovet av ett globalt system för handel med utsläppsrätter.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. − (EN) På Fine Gael-delegationens (PPE-DE) vägnar: Ledamöterna i Fine Gael röstade för detta resolutionsförslag eftersom vi anser att det är viktigt att Europaparlamentet enas om en ståndpunkt i klimatförändringsfrågan före konferensen på Bali. Vi röstade dock mot ändringsförslag 7 eftersom vi traditionellt sett är emot kärnkraft.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Jag vill tacka föredragandena i denna fråga som uppmärksammar ett av vår tids största problem.

Strategin med utsläppstak och minskningsmål i kombination med alternativ energiproduktion utan kol genomförs inte i vissa länder på det sätt som EU har enats om. Konferensen utgör därför en stor möjlighet för att enas om och samordna internationella åtgärder på detta område.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Resolutionen om att begränsa den globala klimatförändringen till 2 grader Celsius är ett mycket viktigt dokument för vår framtid och av detta skäl röstade jag för att det skulle antas.

Klimatförändringarna utgör en stor utmaning med katastrofala konsekvenser på miljön och på samhällen.

Vi diskuterar ett problem vi borde ta itu med genom åtgärder på kort, medellång och lång sikt. Klimatförändringarna har redan haft katastrofala effekter på jordbruket, de hydrologiska systemen, skogarna samt djur- och växtlivet. Länder som Grekland, Rumänien, Bulgarien, Spanien och Portugal har drabbats av både perioder av torka och översvämningar.

EU borde återigen bekräfta sin ledarroll när det gäller att minska klimatförändringarna. De finansiella mekanismer som finns för att skydda vattenresurser, undvika avskogning och främja icke-förorenande teknik bör utökas, och medlemsstaterna bör få tillgång till dem.

Vi måste låta varje medlemsstat definiera sin egen energimix för att tillhandahålla sina energiresurser. Samtidigt bör de medlemsstater som producerar kärnenergi garantera säkerheten i dessa anläggningar samt i synnerhet en lämplig avfallshantering. Forskningsfonder för att minska mängden avfall och öka anläggningarnas säkerhet krävs.

- Betänkande: Raimon Obiols i Germà och Charles Tannock (A6-0414/2007)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Jag vill på intet sätt nedvärdera det gedigna arbete som har utförts av de två föredragandena för detta betänkande om den europeiska grannskapspolitiken, men jag vill påpeka att betänkandet innehåller en lucka. I texten riktas ingen uppmärksamhet på den enorma utmaning som utgörs av invandringen söderifrån, och i detta hänseende anser jag att de nordafrikanska länderna själva bär ett mycket stort ansvar.

Jag skulle önska att betänkandet innehöll en vädjan om att EU:s medlemsstater och de nordafrikanska länderna ska införa en gemensam politik för att bekämpa den illegala invandringen, en politik som skulle ställa de nordafrikanska länderna själva till svars och göra goda grannförbindelser och ekonomiskt och materiellt stöd från medlemsstaterna beroende av god vilja, i en gemensam strategi för denna enorma utmaning.

Denna – som jag ser det – grundläggande aspekt finns inte med i betänkandet, och därför har jag avstått från att rösta.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Till följd av detta beslut om att ta nya och viktiga steg i den europeiska kapitalistiska integrationen, särskilt på den nivå som kallas ”EU:s roll i världen” som återspeglas i det pågående ”konstitutionella” projektet – nu återupplivat i det ”reformerade” fördraget – och i den rådande EU-politiken, godtar majoriteten av Europaparlamentet ett betänkande som är obligatorisk läsning ..., om stärkandet av den europeiska grannskapspolitiken.

Alla tvivel om EU:s verkliga syften och ambitioner med den europeiska grannskapspolitiken undanröjs snabbt om man läser detta betänkande. Det handlar om ett program för att faktiskt ingripa i och kontrollera hela Medelhavsområdet, Mellanöstern, Centralasien och Östeuropa. Det är ett program som syftar till att uppnå sådana mål som att ”väcka och stärka engagemanget för politiska och ekonomiska reformer hos regeringarna i partnerländerna”, assimilering av EU:s ”gemensamma politik”, deras ”anpassning till EU:s utrikespolitik” och att ”skapa ett frihandelsområde”.

I betänkandet förespråkas också ökad dialog och samordning och ”fler gemensamma åtgärder mellan EU och USA” för ”främjandet av demokrati, förbättring av energisäkerheten och förstärkning av den regionala säkerheten i EU:s grannskap”, en punkt som var så genomskinlig att den tonades ner vid omröstningen i kammaren.

Det vore bäst att läsa betänkandet ...

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Grannskapspolitiken har fått en ny innebörd i en tid när ytterligare utvidgning av Europeiska unionen börjar bli omodernt. Grannskapet i Medelhavsområdet skiljer sig från grannskapet i Östeuropa, där många länder som har befriats från Sovjets inflytande öppet förklarar att de vill ansluta sig till Europeiska gemenskapen. I detta fall, som polacker, ungrare och litauer mycket väl förstår, kommer inga alternativa former av delaktighet att tillfredsställa de nationella ambitionerna. De har mindre inflytande på den önskade riktningen för den politiska och ekonomiska utvecklingen i dessa länder. De ger mindre stimulans för att stärka förfarandena för en stat grundad på demokrati, rättsstatlighet, ekonomiska marknadsprinciper och en genuin respekt för medborgarnas rättigheter.

Om man betraktar detta ur perspektivet från ett EU-gränsland som Polen verkar det som att den bästa politiken är maximal öppenhet för önskemålen hos länder som ligger bortom vår östra gräns. Detta är tydligt kopplat till upprättandet av ett område med stabilitet runt Europeiska unionen och begränsandet av handlingsutrymmet för demagogi, som det finns gott om i unga demokratier.

Det är också motiverat med en budgetsatsning baserad på ENPI, det nya instrument som ska ersätta Tacis- och Medaprogrammen, som stöder den önskade utvecklingen i vår del av världen. Än så länge har det östeuropeiska grannskapet fått mindre finansiering än grannskapet runt Medelhavsområdet. Ju större Europeiska unionen blir, desto större blir vårt ansvar för den gamla kontinenten.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) I betänkandet om den europeiska grannskapspolitiken sammanfattas metoderna för imperialistisk inblandning i grannländer. Det faller inom ramen för EU:s allmänna imperialistiska strategi för hela världen. Som vanligt används i betänkandet ”demokratiska reformer” och ”demokratisering” i grannländerna som den mest passande förevändningen för att utöva tvång och påtryckningar mot regeringar som inte anpassar sig med sin politik. Detta görs för att stödja och finansiera verksamheten för de många organisationerna från det civila samhället, så att de kan fortsätta med sin undergrävande roll inom dessa länder och främja EU:s interventionistiska planer.

Europaparlamentet uppmanar grannländerna att delta i EU:s anti-invandringspolitik genom att öka de repressiva åtgärderna mot invandrare. Det uppmanar dem att ha ett nära samarbete med alla dess repressiva mekanismer, till exempel Europol och gränsmyndigheten Frontex, det inbegriper dem i EU:s planer för att begränsa den demokratiska friheten och slå ner på folkrörelserna, med kampen mot terrorismen som förevändning. Det kräver öppet ”gemensamma åtgärder mellan EU och USA i strävan att nå gemensamma mål”, som till exempel gemensamma imperialistiska ingripanden och fördelning av bytet.

Det ligger i folkets intresse att motsätta sig och kullkasta EU:s och USA:s imperialistiska planer på detta område samt att öka kampen för nationellt oberoende och folkens suveränitet.

  Pierre Schapira (PSE), skriftlig. – (FR) Stärkandet av den europeiska grannskapspolitiken, som beskrivs i detta betänkande, kräver ett fördjupat samarbete mellan Medelhavets två sidor med hjälp av en ökad dialog mellan regeringar, lokala myndigheter och företrädare för det civila samhället. Det är också mycket nödvändigt att komma ihåg att den europeiska grannskapspolitiken måste följa den linje som Europeiska unionens utvecklingspolitik har stakat ut. Nästan alla länder söder och öster om Medelhavet är utvecklingsländer, enligt den officiella lista som har upprättats av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd. Att uppnå millennieutvecklingsmålen bör därför prioriteras när det gäller EU:s verksamhet i regionen.

- Betänkande: Zaleski (A6-0396/2007)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Jag är för stärkandet av förbindelserna med Ukraina, och jag stöder ytterligare strukturerad dialog med detta land, som är vårt östra grannland.

Under det senaste valet visade Ukrainas företrädare stor beslutsamhet när det gäller att genomföra demokratiska förändringar. Det beslutade att fortsätta med en koalition som är klart proeuropeisk, modern och progressiv. Vi måste också komma ihåg att Ukraina är ett vidsträckt land med en attraktiv ekonomisk potential och en seriös partner i ekonomiska förbindelser. Det är verkligen på tiden att vi undertecknar ett avtal med Ukraina om ekonomiskt samarbete, om ett frihandelsområde. Vi måste reagera på att Ukraina är på väg att ansluta sig till Världshandelsorganisationen.

Jag stöder fullt ut utarbetandet av ett pålitligt system för energiöverföring mellan Ukraina och EU. Jag är mycket positiv till ett samarbete i frågor som rör jordbruk och miljö, men jag vill främst betona det vetenskapliga och tekniska samarbetet, samt stärkandet av den dimension som rör den kunskapsbaserade ekonomin.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). - (SK) Ukraina är ett grannland av strategisk vikt för EU och en naturlig ”bro” som förbinder EU med Ryssland och Centralasien. Det är ett stort land vars orangefärgade revolution har placerat dem på vägen mot demokrati. Ukraina har blivit en viktig partner i Europeiska unionens grannskapspolitik.

Vårt samarbete med Ukraina måste förbättras, och vi måste ge allt tänkbart diplomatiskt och politiskt stöd till Ukrainas anslutning till WTO. Förhandlingarna om frihandelsområdet bör starta så snart som möjligt, så att ett ambitiöst avtal kan undertecknas så snart som möjligt. Vi förstår alla hur komplicerad situationen är i Ukraina: det är en mycket ung och skör demokrati. I dag måste landet fatta ett strategiskt beslut: Att röra sig mot Ryssland eller att röra sig mot Europeiska unionen?

Därför kommer detta utmärkta och välavvägda betänkande av föredraganden Zbigniew Zaleski i en tid när Ukraina behöver ett tydligt europeiskt perspektiv. Jag välkomnar detta betänkande, och jag gav det mitt entydiga stöd i omröstningen. Jag anser att landet efter förhandsvalet till parlamentet kommer att kunna bilda en regering som kommer att föra Ukraina ännu närmare vårt gemensamma Europa.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Europeiska unionens avsikt borde vara att upprätta starkare och allt närmare förbindelser med Ukraina. Zbigniew Zaleskis betänkande, som vi har antagit, innehåller många förslag på hur detta kan göras.

Ukraina bör vara en strategisk partner till oss, inte bara på grund av landets särskilda geografiska situation och storlek, utan i synnerhet på grund av den roll det spelar i regionen när det gäller förbindelserna med Ryssland och staterna i Centralasien. Därför ligger det i EU:s intresse att stärka och utveckla ekonomiska och politiska band med detta land.

Vi är alla medvetna om hur mycket mer arbete som ligger framför det ukrainska folket på vägen mot att uppnå västerländsk standard i deras ekonomi, levnadsförhållanden och sociala frågor samt för att stärka statens demokratiska system. EU bör bistå med hjälp för att dessa mål ska kunna uppnås, och ett sätt att göra detta på är att sluta ett frihandelsavtal med Ukraina, samt att stödja dess anslutning till WTO. Detta skulle kunna bidra till att stärka marknadsekonomin, demokratin och civilsamhället, vilket kommer att föra Ukraina närmare ett EU-medlemskap.

Det är en svår process att föra EU och Ukraina närmare varandra. Det är en process som måste föras på flera nivåer, men den är hur som helst nödvändig. För att de två parterna ska kunna mötas måste Ukraina fortsätta med de ekonomiska och sociala reformer de har påbörjat, hålla fast vid sin proeuropeiska politik och stärka sin demokrati. EU måste för sin del skicka ut en tydlig signal för att visa att det finns utsikter för ett ukrainskt medlemskap i EU.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan är varmt för ökad handel samt fördjupade ekonomiska relationer med Ukraina. En sådan utveckling skulle gynna båda aktörerna på både kort och lång sikt. Dock så går det att skönja att det bakomliggande syftet med detta betänkande inte enbart är att utveckla de ekonomiska relationerna utan även att bedriva utrikespolitik från EU:s sida. Tonen i betänkandet är påtagligt befallande och de förslag till samarbete som ges framställs nästan uteslutande enbart på EU:s villkor och med EU:s egna intressen i förgrunden. Därför har Junilistan valt att rösta emot detta betänkande.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande som jag var den socialdemokratiska gruppens skuggföredragande för. I betänkandet behandlar man olika områden där EU och Ukraina bör stärka sina förbindelser samt diskuterar ett frihandelsområde med Ukraina, energitillgångar och förbindelser med Ryssland. Jag skulle vilja se starkare och fördjupade förbindelser mellan EU och Ukraina. Handel och ekonomiska förbindelser är en mycket viktig del av detta.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EU:s förbindelser med Ukraina faller inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken som, vilket betonas i betänkandet, syftar till att stärka marknadsekonomins utveckling i EU:s grannländer, eller med andra ord kapitalismen.

Syftet med betänkandet är ett undertecknande av ett frihandelsavtal (FTA), det vill säga att Ukraina ska integreras i EU:s inre marknad genom ”Ukrainas gradvisa antagande av gemenskapens regelverk”.

Följaktligen står det i betänkandet att Europaparlamentet

- ”uppmanar Ukraina ... att i högre grad uppmärksamma marknadsavregleringar genom att garantera ett framgångsrikt genomförande av privatiseringsprocessen, nedmontering av monopol och en oberoende centralbank”,

- uppmuntrar till ”tillnärmning och konvergens mellan standarder inom jordbruk, industri och tjänster” genom att säkra ”överensstämmelsen med EU:s standarder”, och erinrar mot bakgrund av Ukrainas villkorliga anslutning till det ”gemensamma ekonomiska området” med Ryssland och andra tidigare Sovjetrepubliker ”om att vissa bestämmelser i avtalet om det gemensamma ekonomiska området, om de genomförs till fullo, kan strida mot upprättandet av ett fungerande frihandelsavtal med EU”. Tro det eller ej, som föredraganden skriver, avtalet med Ryssland ”skulle i själva verket hindra Ukraina att få en verklig ekonomisk suveränitet och kraftigt påverka landets oberoende”.

Nog sagt ...

- Resolution: EU:s hantering av instabila situationer i utvecklingsländer (B6-0476/2007)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi tycker att vissa av de trender ”som till viss del kommer att forma EU:s humanitära metoder i framtiden” är mycket oroande och extremt negativa när de yttrar sig i form av initiativ som ”EU:s hantering av instabila situationer i utvecklingsländer” eller ”det europeiska samförståndet om utveckling”, som främst riktar sig mot afrikanska länder men även mot länder i Västindien och Stillahavsområdet.

En analys av dessa initiativ avslöjar att den viktiga frågan om att inkludera ”utveckling” som en extern dimension för att uppnå målen för EU:s viktigaste maktinstanser (GUSP/ESFP) är liktydigt med att främjandet av ”utveckling” är ett medel för ingripande och styrning i en strategi som betecknande nog inte utesluter ”militärt ingripande med våld”.

Därför finns ett helt program och en stor mängd olika instrument som enligt vår mening blandar samman och förvillar gränserna mellan ”bistånd” och ingripande, t.ex. i sådana grundläggande frågor som ”statsbyggande”.

Det finns absolut ett akut behov av att visa solidaritet med många länder vars situation efter kolonialismen är katastrofal och som är offer för årtionden av ingripanden, men sådan solidaritet måste för att vara effektiv grundas på respekt för principerna om nationell suveränitet och oberoende och på ett effektivt och äkta utvecklingsbistånd och samarbetspolitik.

- Betänkande: Elizabeth Lynne (A6-0400/2007)

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är med stor glädje jag kan säga att jag röstade för Elizabeth Lynnes förslag till hur man tacklar den fattigdom som existerar i Europa.

Jag måste dock inför detta fullsatta parlament här i Strasbourg kritisera det faktum att man i Italien diskriminerar de äldre pensionärerna. De måste leva i fattigdom om de blir arbetsoförmögna efter 65 års åder medan de får betydande bidrag om det händer innan de fyllt 65.

Herr talman, eftersom det nya fördraget kommer att undertecknas den 12 december 2007 i Bryssel och göra stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande, kräver jag att överträdelseförfarande mot Italien inleds den 12 december eftersom landet bryter mot de äldres rätt till samma behandling som övriga medborgare.

  Jan Andersson, Göran Färm och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater röstade för betänkandet. Det är viktigt att kampen mot fattigdom och social utslagning intensiveras i Europa. Vi vill dock förtydliga vårt ställningstagande. I punkt 32 talar man om ett inrättande av en anständig minimilön på medlemsstatsnivå. I betänkandet står det tydligt att detta ska göras med arbetsmarknadens parter där så är tillämpligt. Vi anser därför att den kollektivavtalsmodell vi har valt i Norden täcks av skrivningen.

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. − Moderaterna är positivt inställda till stora delar av betänkandet om kartläggning av den sociala verkligheten 2007. Vad gäller många av förslagen, rörande t.ex. arbetskraftsinvandring och ökade möjligheter att kombinera förvärvsarbete och familj, har vi varit mycket drivande i den nationella politiken.

Moderaterna har dock valt att rösta emot betänkandet eftersom flera av förslagen överträder subsidiaritetsprincipens gränser. Vi anser t.ex. inte att Europaparlamentet ska ägna sig åt behandlingsprogram vid kriminalvårdsanstalter eller åt behandling av spelberoende. Europaparlamentet bör heller inte ha åsikter om i vilken regi medlemsländerna väljer att bedriva sin hälso- och sjukvård, och vi ställer oss negativa till påståendet att en avreglering skulle försämra kvalitén på vården. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom införande av minimilöner bör även det lämnas till beslut på nationell nivå.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi röstade för betänkandet eftersom det innehåller viktiga fakta om den sociala situationen: 78 miljoner europeiska medborgare lever fortfarande i fattigdom, 8 procent av Europeiska unionens medborgare lider trots förvärvsarbete av fattigdom och klyftan mellan rika och fattiga i många av medlemsstaterna ökar.

Det innehåller också några positiva rekommendationer såsom behovet av att fastslå en anständig minimilön, skydda arbetslöshetsersättningen och stötta människor med funktionshinder, även om det inte angriper grundorsakerna till den sociala situationen och inte uppmanar till att upphöra med den nyliberala politiken, vilket vi föreslår.

Få krav ställs alltså på att genomföra de förändringar av politiken som är nödvändiga. Tyvärr innehåller betänkandet endast delvis de förslag som antogs av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, bland vilka jag vill nämna vädjan till gemenskapsinstitutioner och medlemsstater om att i största möjliga utsträckning prioritera kvinnors sociala integration och rättigheter genom att förändra sin politik i enlighet härmed, även avseende inkomstfördelning.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Mina brittiska konservativa kolleger och jag anser att medlemsstaterna bör få bestämma själva om socialpolitiken. Vi vill inte att EU:s befogenheter ska utvidgas till detta område, eftersom det kan leda till att medlemsstaterna kan tvingas anta strategier som kanske inte bidrar till deras ekonomiska och sociala välbefinnande. Vi anser också att den europeiska sociala modellen utgör ett hinder för den ekonomiska och sociala utvecklingen.

Det finns frågor i detta betänkande som vi stöder, som att hjälpa människor ur fattigdom, hjälpa människor tillbaka till arbete, stöd till funktionshindrade personer och äldreomsorg. Strategierna inom dessa och andra sociala frågor tas bäst fram av medlemsstaterna som kan ta hänsyn till de nationella omständigheterna. Vi anser fullt och fast att starka ekonomier är den bästa vägen för att göra sociala framsteg i samhället.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Detta betänkande om kartläggning av den sociala verkligheten i Europa klargör i grunden de verkliga ekonomiska och sociala förhållandena. Det innebär ett erkännande av maktlösheten i den mängd europeiska absurda lösningar som den ultraliberala, globala tankepolisen spottar ur sig.

Sedan 2000 har ingen åtgärd för att motarbeta arbetslösheten, fattigdomen och utanförskapet gett något resultat. Och vad värre är, medan EU uppmanar till större ekonomisk invandring och att skydda sin så kallade sociala modell, påminner rapporten oss om att 78 miljoner européer lever i fattigdom.

Man glömmer att nämna det som följer i den helvetiska fattigdomens spår och som inte är rent ekonomiskt. Det handlar om psykologi för miljoner européer som känner sig kulturellt och socialt utan hemvist i sitt eget land när de ser hur deras jobb försvinner iväg utomlands vid omlokaliseringar. Det handlar också om psykologi när våld och otrygghet, till stor del sprungen ur invandrargrupper som är frustrerade över svårigheterna att integreras i samhället, förvärrar hela situationen.

Lösningen är därför inte att erkänna det ultraliberala, schizofrena, europeiska blandsystemet utan att utmana det för att skapa ett Europa med återvunna identiteter som ger skydd och gemenskapspreferens till Europas medborgare först av alla!

  Bogulaw Liberadzki (PSE), skriftlig. – (PL) Jag instämmer i att social integration och social trygghet är några av EU:s grundläggande värden och en grundläggande rättighet för alla medborgare.

Betänkandet betonar helt riktigt behovet av att ta hänsyn till etniska och religiösa olikheter vid lagstiftning inom EU för att skydda alla människor från våld och diskriminering.

Jag instämmer också i formuleringen att tillgången till varor och tjänster bör vara en rättighet för alla EU:s medborgare.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Socialpolitiken faller till stor del under medlemsstaternas behörighet, och därför är jag för ett arbete för den öppna samordningen såväl som utbyte av bästa praxis för att bekämpa socialt utanförskap.

Sociala trygghetssystem måste grundas på principer som motiverar mottagarna att söka arbete och inte tvärtom fungerar som incitament till inaktivitet.

Befolkningens låga utbildningsnivå och det stora antalet människor som avbryter sin skolgång borde få oss att stanna upp och tänka efter, eftersom det är de med lägst utbildning som löper störst risk att hamna i socialt utanförskap.

Situationen är särskilt oroande i mitt hemland Portugal, där över 39 procent av de unga (mellan 18 och 24 år) endast hade utbildning motsvarande grundskolans högstadium år 2005.

Den trenden måste vändas och medborgarna måste få nödvändiga kunskaper för att kunna träda in på arbetsmarknaden.

Eftersom betänkandet följer dessa linjer röstade jag för detta.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstar för Elizabeth Lynnes betänkande om kartläggning av den sociala verkligheten.

Hon har helt riktigt anmärkt att den förnyade Lissabonstrategin inte bara fokuserar på ekonomiska resultat och konkurrenskraft utan också på en önskan om bättre social sammanhållning och den sociala dimensionen av en hållbar tillväxt. Social integration och social trygghet är grundläggande värden inom EU. De är alla människors fundamentala rättigheter, oavsett etniskt ursprung, ålder, kön, funktionshinder, sexuell läggning eller religion.

Tyvärr finns det fortfarande fattigdom inom delar av EU. Medlemsstaterna föreslår olika former av skydd mot fattigdom och socialt utanförskap. Jag anser därför att det bör finnas ett större samarbete och utbyte av modeller för bästa praxis mellan medlemsstaterna inom detta område.

Man bör också uppmärksamma problemet med ungdomsarbetslösheten och kampen mot barnfattigdom, eftersom barn från fattiga familjer har färre chanser att få arbete i framtiden.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Det finns många lovvärda skrivningar om anti-diskriminering och vikten av likabehandling i detta betänkande som förtjänar att uppmärksammas. Dessvärre innehåller den även extremt långtgående skrivningar om bl a införande av minimilöner. Sverige är emot politiskt bestämda minimilöner. Alldeles oavsett vad man tycker är rimlig socialpolitik måste EU acceptera att medlemsländer väljer olika lösningar. Detta får inte bli ännu ett exempel på där EU går in och detaljreglerar inom ett område som helt och fullt ut måste ligga på medlemslandsnivå.

EU-länderna befinner sig dessutom på enormt skilda utvecklingsnivåer, att införa minimilöner förhindrar de fattigaste länderna att komma ikapp.

7. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 13.20 och återupptogs kl. 15.00)

ORDFÖRANDESKAP: RODI KRATSA-TSAGARAPOULOU
Vice talman

8. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

9. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer

9.1. Kristna samfund i Mellanöstern (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sju resolutionsförslag rörande kristna samfund i Mellanöstern⁽¹⁾

  Mario Mauro (PPE-DE), författare. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Religionsfrihet är en objektiv faktor när man tillämpar respekt för de mänskliga rättigheterna. Det våld som kristna över hela världen får utstå är både en skymf och ett hot mot människovärdet.

Jag tänkte lägga fram detta resolutionsförslag vid det senaste plenarsammanträdet i oktober, men samordnaren för de politiska grupperna bad mig skjuta upp resolutionen till plenumet i november för att ge oss tid att förbereda en mer detaljerad text underbyggd av ett bredare samförstånd. Den text som vi kommer att rösta om i eftermiddag är resultatet av en kompromiss mellan socialister, liberaler, gruppen Unionen för nationernas Europa och gruppen Självständighet/Demokrati. I texten kvarstår de viktigaste punkterna från det första resolutionsförslaget oförändrade.

Vi har också kunnat lägga till konkreta hänvisningar till våldshandlingar och kränkningar som begåtts mot kristna samfund i år, inte bara i Mellanöstern utan även i andra delar av världen. Händelserna har huvudsakligen berört Irak, Egypten, Pakistan, Turkiet, Kina och Vietnam, och faktiskt har den ökade samordning som skett de sista dagarna och därmed följande avslöjanden av många händelser som har ägt rum utanför Mellanöstern gjort att vi har gett texten en ny och mer passande titel, nämligen ”allvarliga händelser som äventyrar kristna samfunds och andra religiösa samfunds existens”.

Texten tar naturligtvis inte upp allt våld som begås mot kristna, som t.ex. i Eritrea och Nordkorea. Men, mina damer och herrar, jag ber er ändå uppmärksamma det politiska budskapet i texten, som även riktar sig mot de länder och händelser som inte omnämns. Ända från början har det varit nödvändigt att ha kontakt med andra grupper, och jag har kunnat klargöra att denna resolution inte på något sätt syftar till att återuppväcka konflikter mellan olika kulturer. Europa har alltid legat i framkanten när det gäller att skydda minoriteternas rättigheter och kan inte fortsätta ignorera den skada som åsamkas så många kristna i allt högre grad.

Mina damer och herrar, i dag kan vårt parlament uttrycka sin åsikt om ett brådskande och viktigt ämne för att skydda liv och religionsfriheten, inte bara för kristna utan för miljoner människor med olika trosinriktningar. Jag vill därför be …

(Talmannen avbröt talaren)

  Glyn Ford (PSE), författare. – (EN) Fru talman! Jag talar på den socialdemokratiska gruppens vägnar för att ge vårt fulla stöd till detta gemensamma resolutionsförslag om religiös förföljelse.

På en minut hinner jag bara ta upp vissa punkter i resolutionen och jag vill därför särskilt lyfta fram den kristna urbefolkningens svåra situation i Irak, som en gång i tiden utgjorde nästan 10 procent av befolkningen. Jag stöder och stöds av kampanjen Rädda assyrierna, och vill för deras räkning påpeka att parlamentet brukar föredra att enas genom kompromisser och jämka samman de olika åsikterna, vilket ibland leder till att förslagen blir urvattnade.

Så är fallet med denna resolution. I skäl K förklarar man att situationen för de assyriska byarna i de turkiska gränsområdena är djupt beklaglig. Varför? För att Turkiets regering faktiskt beskjuter de assyriska byarna eftersom den hävdar att det finns PKK-soldater som bor där, vilket verkar orimligt. I skäl S hänvisar man även till situationen i Syrien dit tiotusentals, om inte hundratals, flyktingar har flytt från Jordanien och Irak, men där gränsen nu håller på att stängas.

Det som behövs är hjälp och bistånd.

  Adam Bielan (UEN), författare. – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka min glädje och med att tacka de övriga medförfattarna till denna resolution. Den tar upp det mycket viktiga problemet med händelserna i de kristna samfunden i vissa länder i Mellanöstern, och även globalt.

Samtidigt vill jag, som en av undertecknarna av resolutionen, betona att en garanti om religionsfrihet är det första steget mot att säkerställa de grundläggande mänskliga rättigheterna. De fall av förföljelse mot kristna som äger rum runt om i världen är ett grundläggande exempel på kränkningar av dessa rättigheter.

Samtidigt som jag är medveten om bristen på någon som helst reaktion på problemet från myndigheter, institutioner och politiska rörelser runt om i världen, vill jag återigen betona betydelsen av resolutionen som vi nu diskuterar för att försvara de kristnas rättigheter och poängtera att gruppen Unionen för nationernas Europa stöder den fullt ut.

  Hélène Flautre (Verts/ALE), författare. – (FR) Fru talman! jag vågar inte tänka på ansiktsuttrycken hos mina kolleger inom PPE om de skulle få höra att en resolution om muslimska samfund i Europa hade antagits av Gulfstaterna eller ASEAN (sydostasiatiska nationers förbund). Det skulle kännas som en otrevlig chock, ett tecken på aggression, ett oacceptabelt intrång från en religiös makt i ett land utanför EU i våra medlemsstaters relationer med religiösa minoriteter. Det du inte vill att andra ska göra mot dig ska du inte heller göra mot dem. Detta är också ett kristet rättesnöre.

Allvarligt talat, skulle en sådan resolution uppfattas som en uppmaning till tolerans och interkulturell och religiös dialog? Definitivt inte! EU, som är så stolt över sina värderingar, borde visa en smula urskillning och respekt för internationella konventioner i dessa mycket känsliga frågor.

För att bekämpa kränkningar av rättigheterna för personer som tillhör religiösa minoriteter, för att fördöma morden på kristna eller begränsningarna av friheten att utöva en religiös sedvänja, kan vi välja mellan två lika välgrundade metoder. Den första är samtal med landet i fråga, grundat på dess internationella åtaganden och avtalen mellan oss, där vi ber dem att utreda saken, ställa de ansvariga inför rätta, och se till att de religiösa minoriteternas rättigheter respekteras. Det är det vi gör här med jämna mellanrum.

Den andra metoden är den som FN tillämpar genom en resolution som lades fram av 12 länder och alla EU:s medlemsstater, om avskaffandet av alla former av intolerans och diskriminering på grund av religion, övertygelse, samt tanke- och samvetsfrihet eftersom dessa enligt internationell lag, vilket är mycket viktigt, är sammankopplade. En individs rätt till sin övertygelse, sin religion, sina tankar och sitt samvete är beroende av varandra.

Vad skulle vi göra i dag om vi antog den oacceptabla text som ni föreslår? Vi skulle ignorera det arbete som våra medlemsstater och FN har gjort och gå en annan väg, som troligen skulle uppmuntra vissa länder till att utnyttja religionsfrågor i sina internationella förbindelser. Vi skulle gå emot det balanserade angreppssätt som rekommenderas av bland andra Asma Jahangir, FN:s särskilda rapportör, som för tillfället sitter i husarrest i Pakistan. Slutligen skulle vi också göra situationen för de religiösa minoriteterna runt om i världen, bland dem de kristna, ännu mer sårbar.

Återigen, tillsammans med de experter som arbetar med religionsfrihet som t.ex. Christian Solidarity Worldwide, menar jag att denna resolution endast ökar faran för dem vi vill skydda.

  Bastiaan Belder (IND/DEM), författare. – (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Om de grundläggande rättigheterna verkligen ligger oss varmt om hjärtat måste vi känna oss oroade av den besvärliga situationen för de kristna samfunden i Mellanöstern. Föreliggande resolutionsförslag är en sporre för alla europeiska institutioner i denna fråga.

Ett delegationsbesök som parlamentet nyligen gjorde gav oss större insikt i de libanesiska kristnas vardag. De är rädda för att bli en slags andra klassens människor i likhet med övriga av samma religion i nästan alla länder i regionen.

De står inför ett direkt val mellan personlig säkerhet och personlig värdighet, sin religiösa övertygelse. De kristna i Libanon vill ha kvar båda.

Det politiska våld som pågått de senaste åren påverkar nu direkt de kristna i cederträdens land. En informatör i Libanon sa just i denna vecka att även om de kristna inte är det främsta målet har de flesta politiker som mördats en kristen bakgrund, och det har även de journalister som utsatts för attacker. Detta skrämmer den kristna befolkningen i Libanon.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Fru talman! Människorna på jorden har under tusentals år varit utsatta för faror från dödliga krafter som de inte kan försvara sig mot eller förstå, allt från naturkatastrofer till oförståeliga fysiska och psykiska sjukdomar. Tron på ett allsmäktigt väsen som kallas för ”Gud” har varit ett sätt för människan att lättare stå ut med sin maktlöshet. Olika grupper utvecklade olika förståelse och olika åsikter om Gud.

Detta har lett till skapandet av flera olika religioner. Dessa religioner är förstås skapade av människan och inte av Gud och har därför flera svagheter. Till dessa svagheter hör fanatism, dogmatism och oförmågan att acceptera andra människors rätt till en annan tro. Dessa svagheter skiljer sig åt till antal och intensitet bland olika religioner och har tyvärr ofta utnyttjats av extremistiska religiösa ledare och skrupelfria politiker.

Detta har lett till religionskrig och till att fruktansvärda brott har begåtts mot människor i religionens namn. Kristendomen och islam, två av människans största religioner, är inga undantag från dessa sorgliga händelser, och historien är full av skamliga exempel som åskådliggör detta. Med tidens gång mognade givetvis de flesta religionerna och blev mer humanistiska, vilket skedde med kristendomen. Andra religioner har tyvärr inte utvecklats på samma sätt.

Därför förföljs kristna i vissa länder, framför allt muslimska länder, ibland med extrema kriminella metoder och ibland med samtycke från politiska grupper eller till och med regeringar. Detta är mycket beklagligt, och det förekommer i en rad länder och regioner i världen, varav några har nämnts här i dag, men det gäller särskilt i Mellanöstern.

Med denna resolution vill vi uppmärksamma förföljelsen av kristna i dessa länder och förhoppningsvis bidra till att myndigheterna, både politiska och religiösa, i dessa länder verkligen inser att ett sådant aggressivt beteende varken är förenligt med de människorättsliga principerna eller den sanna läran i en kärleksfull religion.

Tack fru talman! Som ni ser har jag fortfarande 20 sekunder kvar!

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Fru talman! De kristna samfunden i Mellanöstern daterar sig bakåt till kristendomens tidigaste år. De kom före både kristendomen i Europa och islam i Mellanöstern.

Ändå betraktas de i dag ofta som ett främmande element i vad som numera är ett till största delen islamskt område. Detta är inte bara ett resultat av religiös intolerans från vissa grupper inom islam, utan skulden ligger också hos Europa.

Europa och kristendomen har uppväckt motvilja och hat i området vid tre tillfällen under historien. Första gången var vid korstågen under senare medeltid när europeiska ockupationsarméer tog kontrollen över platser som var heliga, inte bara för de kristna utan även för judar och muslimer. Den andra gången var efter det ottomanska rikets fall vid början av förra århundradet, när Egypten, Sudan, Jordanien och Irak kom under brittiskt kolonialt styre och Syrien och Libanon under franskt kolonialt styre.

Vi befinner oss just nu i den tredje fasen. EU:s ställningstagande rörande Israel, Palestina och Irak uppväcker stor opposition i Mellanöstern, där Europa misstänks att bara tänka på sin egen energiförsörjning, att skydda sina egna transportvägar och att behandla de etniska eller religiösa minoriteter som är mest positiva till Europa med företräde.

En möjlig konsekvens är att de kristna inte kan hålla stånd i Mellanöstern i det långa loppet och måste fly till Europa. En bättre lösning är att ge kristna och judar i Mellanöstern större rörelsefrihet, precis som vi i Europa måste ge till den islamska minoriteten.

  Bernd Posselt, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman! Ursäkta uttrycket, men Hélène Flautre pratar strunt. Muslimer gör en massa för de muslimska minoriteterna. Vi stöder muslimer och andra religiösa minoriteter. Tyvärr är det så att om inte vi gör något för de kristna, så gör ingen det.

Det islamiska förbundet, eller Arabförbundet, har aldrig kämpat för de kristnas rättigheter så som vi har kämpat för muslimernas. Det är därför hög tid att vi sätter detta ärende på dagordningen. Det är en rättvisehandling, och jag måste betona att problemet inte är islam. De kristna i Mellanöstern har överlevt 1 200 år med islamskt styre. Det är i vår förment så avancerade tidsålder som de är i allvarlig fara, speciellt i Irak som är ockuperat av västländer.

Vi måste ta på oss vårt ansvar för att de ska kunna ha en möjlighet att överleva och leva i frihet och värdighet. De flesta fallen av religiös förföljelse sker i Kommunistkina, i det pseudokristna nationalistiska Ryssland, i kommunistiska diktaturer – och även under muslimska regeringar. För mig är islamism helt enkelt en förvriden diktatur och ideologi som hör till 1900-talet. Vi européer har en plikt att uppfylla, och vi ska göra det.

(Applåder)

  Paulo Casaca, för PSE-gruppen. – (PT) Fru talman! Jag gratulerar författarna till detta gemensamma förslag. Jag vill påpeka att vi bör komma ihåg att före förföljelserna av de kristna pågick judeförföljelser, och det fanns och finns fortfarande förföljelse av jezider, mandéer och även av muslimerna själva, både shiiter och sunniter, i Irak.

Det vore inte rättvist eller rimligt att jämföra det som händer i Irak med det som händer i Europa. Man måste faktiskt komma ihåg att de som förföljs i Irak tyvärr inte har det skydd de har rätt till i Europa, vare sig de är kristna eller inte. Det finns helt otroliga fall av total brist på lyhördhet från EU:s sida när det gäller irakier som förföljs. Utan att förringa allt det övriga vill jag avsluta med att påminna er om Fader Ragheed Ganni och hela församlingen i Church of Holy Spirit i Mosul, kanske det mest fruktansvärda brott som har begåtts i år.

  Marcin Libicki, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Vi talar här i dag om den brutala förföljelsen av kristna, speciellt i Mellanöstern. Vi får dock inte glömma bort att kristna förföljs över hela världen, och jag håller inte med Paulo Casacas uttalande om att det finns väldigt många religiösa minoriteter som förföljs.

Kanske han kan ge oss exempel på var dessa minoriteter finns som utsätts för förföljelse i någon större omfattning. Jag menar inte det impulsstyrda mördandet av en otrogen, hur klandervärt det än är, utan de fall när en annan religion förföljs på samma sätt som de kristna förföljs. Jag håller fullständigt med Bernd Posselt och jag instämmer med mycket annat som har sagts där dussintals exempel på förföljelser av kristna har tagits upp, men inte, som Paulo Casaca påstår, av många andra religioner. Det är inte sant. De kristna är det främsta målet för förföljelse, och det är huvudsakligen kristna som förföljs.

I går lyssnade vi i parlamentet på ett anförande av president Nicolas Sarkozy, som talade om behovet av att försvara Europas identitet. Vilken är denna identitet? Vem försvarar oss om vi inte själva försvarar oss och rötterna till vår identitet? De kristna i Mellanöstern vittnar om vår europeiska identitet. De har funnits där i 2 000 år och vi måste försvara dem om de ska kunna stanna kvar.

  Giusto Cataniaz, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tror att vi i dag med detta resolutionsförslag tar ett viktigt steg. Parlamentet måste alltid fördöma ageranden och händelser som riskerar mäns och kvinnors liv på grund av deras tro, religiösa övertygelse eller politiska åsikt.

Religionsfrihet är en värdering som vi måste uppmärksamma. Även om det är sant att kristna i vissa fall riskerar förföljelse och att utsättas för kriminella handlingar är det av denna anledning som parlamentet måste skydda och försvara dem, på samma sätt som parlamentet alltid har skyddat och försvarat muslimska medborgare som har blivit diskriminerade i väst. Vi menar att alla religioner kan spela en positiv roll, en fredsbevarande roll, för att främja respekten för mångfalden. Därför måste vi starkt fördöma alla form av religiös fundamentalism, vilket så ofta utgör en del i en konflikt. Jag menar att parlamentet alltid måste försöka lyssna och främja en interreligiös dialog.

Det finns några viktiga exempel som visar hur det är möjligt att ta fram en lösning där religionerna kan lyssna till varandra och bygga vidare på en gemensam grund. Jag vill också gärna påminna om vissa katolikers, vissa kristnas, uppoffringar när de har kämpat för att befria de fattiga, för folken och för social frigörelse. Därför röstar vår grupp för denna resolution, till minne av präster som Peppino Diana och Pino Puglisi som dog därför att de tog ställning mot maffian och den organiserade brottsligheten i allmänhet.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag ser positivt på detta gemensamma resolutionsförslag eftersom jag anser att det är mycket viktigt att vi skyddar kristna minoriteter i Afrika, Asien och Mellanöstern. Det är viktigt att vi skyddar alla religiösa grupper från förföljelse. Jag anser att det är fruktansvärt att människor begränsas i sina dagliga liv, vad de får göra och var de får åka, deras möjligheter att äga egendom och skaffa sig en utbildning eller ett arbete och att de blir hotade till livet på grund av sin kristna tro.

Religionsfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet, och därför är det mycket viktigt att regeringarna ser till att även de religiösa minoriteterna i deras länder får utöva sin tro utan några hinder, det vill säga utan att deras liv hotas eller de utsätts för andra förföljelser.

Muslimerna måste inse att de måste främja principen om religionsfrihet och tolerans, samma frihet och tolerans som de möts av och förväntar sig att vi ska visa dem i våra länder där det finns en stor kristen befolkning.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE) . – (FI) Fru talman! Jag sätter stort värde på Mario Mauros initiativ. Varenda dag hotas fredsälskande kristna av systematiskt förtryck och används som syndabockar vid kriser som de inte är inblandade i. Det är helt förkastligt och ett problem som vi måste belysa. För att faktiskt kunna förbättra de kristnas ställning är det dock viktigt att förstå att problemet utgör en del i ett större sammanhang. Det är inte bara de kristna som har svårigheter. I många länder har också muslimer, buddister, hinduer, judar, sikher och ahmadier problem. Listan är lång.

Religionsfriheten är grundläggande för ett samhälle som respekterar de mänskliga och medborgerliga rättigheterna. Den är så att säga en metarättighet, i praktiken en förutsättning för att övriga mänskliga rättigheter ska kunna existera, och återspeglar det generella tillståndet i samhället. Om ett samhälle börjar bli dåligt märks det först genom hur begränsningarna av religionsfriheten tar sig uttryck och vilken status de religiösa minoriteterna har. Vi måste därför visa vårt kraftfulla stöd för FN:s generalförsamlings resolution om religionsfrihet.

Det är värt att notera att religiösa samfund i många länder, som Pakistan och Indonesien, gemensamt kämpar för att få religionsfrihet och skydda minoriteterna. Religionen i sig kan därför också vara en lösning. En pluralistisk dialog leder alltid till färre spänningar och gynnar religionsfriheten och samhället i stort.

  Ana Maria Gomes (PSE). – (PT) Förföljelserna av religiösa minoriteter i många länder borde få oss att tänka på hur ömtåliga vissa delar av den civilisation vi tycker vi har uppnått är. Religionsfriheten är en av de mänskliga rättigheternas grundläggande och omistliga pelare. Trots de lovvärda avsikterna är denna resolution inte tillräcklig.

Parlamentet måste höja rösten speciellt om förföljelserna av kristna minoriteter, men först och främst om alla former av intolerans och diskriminering på grund av övertygelse eller religion, vilket faktiskt drabbar alla religiösa samfund. Vi borde också vara oroliga för islamofobi och antisemitism som ökar i Europa och på andra ställen. Om vi nästan uteslutande koncentrerar oss på diskrimineringen av kristna kan det ge fel intryck. Vi måste därför betona att parlamentet fullt ut stöder den resolution om att avskaffa alla former av intolerans och diskriminering på grund av religion eller övertygelse som lagts fram av EU:s medlemsstater inför FN:s generalförsamling.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Fru talman! Även Mellanöstern har kristna rötter. Trots skillnaderna dem emellan har de kristna vid många tillfällen visat att de kan leva sida vid sida med muslimer, judar eller anhängare till andra religioner, i fred och ömsesidig respekt.

På senare tid har vi emellertid bevittnat handlingar av anhängare till islam som på ett handgripligt sätt har visat på den felaktiga uppfattningen att man är en god muslim om man är emot de kristna. Den libanesiske journalisten Hazem Saghieh påpekade nyligen detta. Många och ofta drastiska episoder av kränkningar av de människors rättigheter som enbart på grund av sin kristna tro behandlas som andra klassens medborgare utgör bevis på kränkningen av den grundläggande principen om människans friheter: friheten att utöva sin religion.

Vi måste ställa oss frågan: Vad kan vi inom EU, som är öppet för och respekterar våra muslimska medborgares rättigheter, göra för de kristna som inte har tillstymmelse till några sådana rättigheter i dessa länder? Var finns den minsta ömsesidighet? Inte i mord som sker på grund av religion, i utbredd diskriminering, i att förbjuda uppbyggnad av kristna kyrkor eller i att förstöra den kristna kulturens minnesmärken.

Hela världen vill ha fred och människor vill ha frihet, också religionsfrihet.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Dagens politiska situation i Mellanöstern gör att de kristna som bor i regionen känner sig alltmer hotade. En orsak är de muslimska fundamentalisternas ökande inflytande. De kristna anklagas för alla misslyckanden som drabbar människorna i regionen. På grund av sina religiösa band till människorna i väst anklagas de också för att förvästliga de traditionella sociala strukturerna, som man i Mellanöstern väldigt ogärna talar om.

Fundamentalisterna uttrycker sitt missnöje bland annat genom att anordna demonstrationer mot västvärlden, då man förstör kristna symboler och affärer som drivs av kristna. I extrema fall begås även mord. Myndigheternas passivitet gör att allt fler kristna familjer bestämmer sig för att emigrera.

Resolutionen beskriver ett antal problem som de kristna i Mellanöstern möter. Detta är dock inte alla exempel, varför jag anser att parlamentet bör upprätta en fullständig rapport över de kristnas situation i Mellanöstern, eller situationen för religiösa grupper över huvudtaget. Vi bör också överväga hur vi ska genomföra en dialog mellan dessa kulturer, där både det kristna samhället och de muslimska regionerna kan involveras på ett effektivt sätt.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Jag gratulerar Mario Mauro. Jag hyser inga som helst tvivel om denna resolution. Jag stöder den helhjärtat. Det enda problemet är om vi är effektiva, om vi kommer att vara effektiva och om vi kommer att förändra någonting. Vi kan agera på tre sätt.

Det första är genom diplomatiska påtryckningar. Det är det vi håller på med just nu. Men de europeiska regeringarna måste också engageras. Varenda diplomat måste hålla detta i minnet. Vi måste arbeta för dessa åtgärder i bilaterala och multilaterala samtal. Det enda sättet att nå ett bra resultat är genom storskaliga diplomatiska påtryckningar.

Den andra metoden är genom ekonomiska sanktioner. Jag vet från erfarenheterna i mitt eget land för 20 eller 30 år sedan vad ekonomiska sanktioner innebar för kommunistregimen i Warshawa. Det ska vara noga utvalda sanktioner så att det inte skadar medborgarna. Vi måste använda även denna metod.

Den sista metoden är genom att analysera våra handlingar, eftersom länder i Mellanöstern och andra delar av världen har sina upp- och nedgångar. Detta beror också på våra handlingar, som inte alltid är så väldigt sammanhängande och välbetänkta. Det innebär intervention, kulturella evenemang, och även tal av diplomater. Vi vill inte dölja våra övertygelser. Vi vill tvärtom visa dem klart och tydligt. Men vi måste agera både bestämt och med omdöme.

  Danuta Hübner , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Kommissionen är medveten om och fördömer starkt diskriminering på grund av religion och tro. Vår politik går ut på att bekämpa alla typer av diskriminering, och vi gör det i bilaterala förbindelser och multilaterala forum som FN.

Vid FN:s generalförsamling valde EU att lägga fram sin sedvanliga resolution om avskaffande av alla typer av intolerans och diskriminering på grund av religion eller tro. Förra året var enigheten om resolutionstexten mycket bred, med 99 medförslagsställare, vilket är rekord.

Tillsammans med medlemsstaterna följer vi noggrant situationen när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i partnerländerna. Vi tar upp dessa frågor i våra politiska dialoger via démarcher och offentliga uttalanden för att påminna partnerländerna om deras åtaganden enligt den internationella rätten om förbud mot alla typer av diskriminering.

EU arbetar aktivt för att det människorättsliga skyddet ska ingå i grannskapspolitiken. Den europeiska grannskapspolitikens handlingsplaner omfattar ett brett urval av frågor i detta hänseende. Under de enskilda möten som underutskottet för mänskliga rättigheter har genomfört med Jordanien, Israel, Marocko, Libanon och Tunisien har man redan utvärderat de framsteg som gjorts för att uppfylla åtagandena om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna inom ramen för den europeiska grannskapspolitikens handlingsplaner. Underutskottet för mänskliga rättigheters första möte med Egypten är schemalagt till senare denna månad.

Utöver bilaterala kontakter med regeringar och stöd till politiska reformer stöder vi frivilligorganisationer över hela världen som verkar för att skydda och främja de mänskliga rättigheterna. Vi anser att människorättsförsvararna har en oumbärlig roll i samhället.

Vi anser att det är lika viktigt att bevara och utöka religionsfriheten i Europa. EU kan visa vägen och dela med sig av god praxis.

  Talmannen. – Paulo Casaca har bett att få göra ett personligt uttalande i enlighet med artikel 145 i arbetsordningen.

  Paulo Casaca, (PSE). – (PT) Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag inte uttryckte mig tillräckligt klart. Min solidaritet med de kristna samfund som förföljs i hela Mellanöstern, speciellt i Irak, är total och oreserverad. Jag påpekade bara att denna förföljelse tyvärr inte var begränsad till de kristna samfunden, och jag kommer att ge min kollega i parlamentet alla fakta som han anser att han behöver. Jezider, mandéer, även shiiterna och sunniterna själva, som står utanför de stora samfunden, har utsatts för fruktansvärda förföljelser i detta land. Det är ett faktum som man inte kan bortse ifrån. Jag ville bara betona det och säga att jag är villig att ta fram all dokumentation som krävs.

  Talmannen. – Herr Casaca, ni har överskridit tidsgränsen för att göra ett personligt uttalande.

Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(1) Se protokollet.

9.2. Uzbekistan (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Uzbekistan⁽¹⁾.

  Katrin Saks (PSE). - (ET) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill påminna om vad den franske presidenten Nicolas Sarkozy sa här i parlamentet för ett par dagar sedan: alla de som inte respekterar våra värderingar och istället föredrar att ta hem kontrakt är förlorare inom alla områden. När det gäller Uzbekistan och i vidare mening hela Centralasien finns det en risk att enskilda länders intressen vid bedömningen av regionens energiresurser kommer att segra över våra gemensamma värderingar. Tyvärr visas också detta tydligt genom oförmågan att komma överens om ett resolutionsförslag som stöder EPP och UEN i rådsbeslutet som avbryter viseringsförbuden för tjänstemän från Uzbekistan under sex månader utan en verklig förändring i situationen för de mänskliga rättigheterna.

Resolutionsförslaget tar också upp den mycket allvarliga situationen för de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan. Hittills, och detta har jag hört med egna öron, har man i Uzbekistan ansett att de mänskliga rättigheterna är landets interna angelägenhet. Detta kan vi inte gå med på och jag uppmanar er att stödja den första mer kritiska versionen av resolutionsförslaget.

  Elisabeth Jeggle (PPE-DE), författare. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som en demokratisk institution kan vi inte tillåta att man undertrycker de mänskliga rättigheterna någonstans i världen. Vi tycker dock det är lika oacceptabelt om man här i parlamentet riskerar de diplomatiska förbindelserna och det interparlamentariska samarbetet mellan EU och Uzbekistan utan att skänka det en tanke. När jag tittar på resolutionsförslagen som presenterats av den socialdemokratiska gruppen inom Europaparlamentet, gruppen Alliansen för liberaler och demokrater för Europa och grupperna i vänsterfalangen, verkar det hela som en diplomatisk krocktävling.

I parlamentets senaste resolution från oktober 2006 förband vi oss till att ta fram en konstruktiv lösning inriktad på dialog. I dag vill vi inte ha någon dialog utan vi slår igen dörren. Min grupp kan inte ansvara för detta så jag ber er att avslå resolutionsförslagen från PSE-gruppen, ALDE-gruppen och vänstern.

Resolutionsförslaget som lagts fram av min grupp tillsammans med gruppen Unionen för nationernas Europa har följande fördelar: Den politiska situationen i Uzbekistan är inte på långt när tillfredsställande. Situationen för de mänskliga rättigheterna är fortfarande på många sätt allvarlig. Trots allt gör man ändå vissa framsteg. Den första omgången av dialogen mellan EU och Uzbekistan om de mänskliga rättigheterna ägde till exempel rum i Tasjkent den 8:e och 9:e maj i år. Alla resolutioner från parlamentet måste belysa den aktuella situationen, och den nu aktuella resolutionen måste ha detta som grund.

  Adam Bielan (UEN), författare. – (PL) Fru talman! Jag vill börja med att tacka medförfattarna till resolutionen. Med gemenskapsriktlinjerna om skydd av de mänskliga rättigheterna som antogs 2004 i åtanke vill jag samtidigt betona behovet av att förbättra förbindelserna mellan EU och Uzbekistan. Men jag vill poängtera att dessa förbindelser bör baseras på demokratiska principer, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, med speciell betoning på de sistnämnda.

Med tanke på initiativet att för en sexmånadersperiod upphäva vissa sanktioner som utfärdats mot Uzbekistan stöder jag dessutom beslutet att övervaka framstegen för de mänskliga rättigheterna i landet. Att justitiedepartementet i Uzbekistan beslutat sig för att inte erkänna det ämbete som ska övervaka rättigheterna är ett bevis för att vi måste sätta in alla ansträngningar inom detta område.

Som vice talman i parlamentet med ansvar för grannskapspolitiken bland annat gentemot Uzbekistan vädjar jag till internationella institutioner och särskilt till Uzbekistans myndigheter om att vidta stödåtgärder som leder till utvecklingen av ett civilt samhälle.

  Hélène Flautre (Verts/ALE), författare. – (FR) Fru talman! Resolutionens syfte är enkelt: att säga sanningen. Det är vad Uzbekistans folk och människorättsaktivisterna ber oss att göra.

Brådskan kommer sig av morden på journalister och oliktänkande som har ägt rum de senaste månaderna, och från rådets slutsatser den 15:e oktober som president Karimov felaktigt lade fram som en diplomatisk seger. Det viktigaste är att sanktionerna har förlängts med 12 månader eftersom ingen utredning om massakern i Andizjan har skett och expertmötena i frågan inte har lett till något resultat.

När det gäller upphävandet av viseringsförbudet under sex månader instämmer vi i att viseringsförbudet automatiskt ska förnyas om de utmärkta villkor som infördes – t.ex. besök av FN:s särskilda rapportörer – inte uppfylls inom sex månader.

Å andra sedan är vi inte så glada för slutsatserna som kunnat dras om de påstådda framstegen för de mänskliga rättigheterna. Avskaffandet av dödsstraffet har faktiskt ännu inte genomförts, och dialogen mellan EU och Uzbekistan om de mänskliga rättigheterna har avbrutits.

I denna resolution fördömer vi slutligen morden på flera oberoende journalister och oliktänkande och kräver att seriösa och opartiska utredningar genomförs.

Jag är orolig över PPE:s och UEN:s avsikter. De föreslår att man ska gå längre än alla medlemsstaterna genom att tolka rådets slutsatser inte bara som att man avbryter viseringsförbudet utan faktiskt helt tar bort visumen. I punkt 3 i resolutionen stadgas att sanktionens ineffektivitet uppmuntrar regimen i Uzbekistan, vilket inte verkar vettigt vare sig intellektuellt eller politiskt. I texten nämner man inte ens de 13 människorättsaktivister som talman Hans-Gert Pöttering i ett brev krävt omedelbart ska släppas fria.

Min sista punkt gäller punkt 9 som tar upp den svåra situationen för Human Rights Watch. Det är ju bra, men organisationen klargjorde att man inte ville bli omnämnd i en resolution som var tekniskt felaktig och lika farlig för människorättsaktivisterna som för Uzbekistans folk och som i slutänden, som alla förstår, skulle komma att användas som ett propagandaverktyg av diktatorn, president Karimov.

Jag ber därför parlamentsmedlemmarna från PPE och UEN att inta den seriösa inställning vi behöver ha i denna fråga och med tanke på folket i Uzbekistan. Jag ber dem stödja vårt resolutionsförslag, som bara säger sanningen om situationen för de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Fru talman! Islam Karimovs tyranniska styre av Uzbekistan sedan 1989 är ett dödligt hot mot demokratin. Islam Karimovs regim är ansvarig för terrorpolitiken och korruptionen i landet, och de främsta offren är naturligtvis Uzbekistans befolkning. Dessa människor utsätts för godtyckliga arresteringar och kvarhållanden, tortyr och misshandel, och trots att det har ställts många krav på en demokratisk reform, både från världssamfundet och EU, fortsätter Karimov helt oberörd.

Detta påminner mig om en annan person som styr sitt land med liknande totalitära medel utan att bry sig om dem som kräver demokratiska reformer. Jag talar om kung Abdullah av Saudiarabien, ett land där kvinnor inte har rösträtt och inte ens får köra bil och där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter tillhör vardagen.

I detta hänseende är vissa av medlemsstaternas regeringar skyldiga till dubbelmoral. De går till hård attack mot Islam Karimov – med all rätt – men är mycket varsamma med kung Abdullah. Nyligen fick kung Abdullah till och med ett överdådigt välkomnande under sina statsbesök till Storbritannien och Italien.

Den största skillnaden mellan Uzbekistan och Saudiarabien är pengar – massvis med pengar – och så länge kung Abdullah spenderar sina miljarder i Storbritannien och Italien har man passande nog överseende med hans delaktighet i allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna och de demokratiska institutionerna i Saudiarabien. Jag förmodar att det är anledningen till att mitt förslag om att diskutera situationen i Saudiarabien här i dag röstades avmätt ned av nästan alla grupper. Jag hoppas på lite mer lyhördhet nästa gång.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Fru talman! Uzbekistan behöver radikala förändringar. De första försöken i denna riktning kvävdes i sin linda den 13 maj 2005 genom brutalt våld som krävde hundratals demonstranters liv. Sedan dess har omvärlden varit tyst anmärkningsvärt länge. Efter vår förra brådskande debatt i detta ämne den 27 oktober 2005 hände till en början mycket lite.

Ändå var det inte endast i mer välkända länder som Ukraina, Georgien och Vitryssland som den auktoritära regimen tog makten när Sovjetunionen kollapsat, utan detta skedde även i Turkmenistan och Uzbekistan. Där var det inte demokratin som segrade utan en lite grupp människor med erfarenhet från den gamla statsapparaten och säkerhetsstyrkorna.

Deras enda mål var att hålla sig kvar vid makten, och de förvandlade statliga företag till sin egen, privata egendom, manipulerade valresultaten, gav oppositionen så lite rörelsefrihet som möjligt, hindrade de fria organisationerna, begränsade pressen och, om det behövdes, använde våld mot sitt eget folk. Tyvärr är förhållande fortfarande desamma i Uzbekistan.

Hittills har EU:s inställning till Uzbekistan i alltför hög grad påverkats av ekonomiska och militära intressen. Det verkar som om diktatorn i Uzbekistan har tillåtits stanna kvar eftersom det visade sig vara till nytta vid det militära ingripandet i Afghanistan. En sådan inställning skulle totalt förstöra trovärdigheten till EU:s krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Europa får inte låta rättigheter och friheter för Uzbekistans folk komma i andra hand.

  Karin Scheele, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Under rådets tyska ordförandeskap och efter tydlig påverkan från den tyska regeringen lättade man på sanktionerna mot Uzbekistan på villkor att Karimovs regering skulle förbättra de mänskliga rättigheterna i landet. Men fortfarande använder man tortyr i fängelserna i Uzbekistan. Situationen för de mänskliga rättigheterna har inte förbättrats ett dugg. Detta får vi veta från de internationella organisationer som observerar allvarliga attacker mot civilsamhället. Inte bara människorättsorganisationer utan också kvinnoorganisationer, informationscentra och många andra organisationer berörs. Människorättsaktivister döms till långvariga straff och många aktivister och även journalister har tvingats fly.

Vi får inte lätta på sanktionerna, vi får inte upphäva dem. Återigen kan vi se, till och med här i parlamentet, att de mänskliga rättigheternas värde varierar mellan när råvarutillgångar står på spel och när de inte gör det. Vi måste skicka en tydlig signal om att vi inte accepterar detta.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag vill också ta tillfället i akt under denna debatt att väcka parlamentet till insikt och fästa er uppmärksamhet på en grupp människor som är speciellt förföljda i Uzbekistan, och inte bara i Uzbekistan utan också i Turkmenistan. Det är HBT-gruppen (homo-, bi- och transsexuella).

Homosexuella män och kvinnor förföljs i dubbel bemärkelse, i många fall för att de är aktivister men också för att de är homosexuella. Mellan två och fem år i fängelse är vad som väntar många av dem om de offentligt erkänner att de tillhör denna grupp eller om de utpekas som tillhörande gruppen.

När vi talar om mänskliga rättigheter i stort brukar vi oftast i det här sammanhanget mena alla mänskliga rättigheter, men vi glömmer ofta bort den här speciella gruppen som har särskilda behov och som vid OSSE:s (organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) senaste möte i Madrid försökte lägga fram sina krav inför en obegriplig opposition från många regeringar.

Det här är något vi bör komma ihåg, och som vi i vilket fall som helst bör återkomma till i debatten om förbindelserna mellan EU och Centralasien.

  Józef Pinior (PSE). - (EN) Fru talman! För det första är jag mycket orolig över PPE-DE-gruppens inställning till situationen för de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan. Vi får inte låta oss luras av den uzbekistanska regeringens hycklande insatser för att vinna respekt och ge intryck av demokratiska framsteg och förbättrade förbindelserna med EU.

Nej, Uzbekistan har inte gjort några framsteg alls de senaste två åren. Regeringen har fortfarande inte gett tillstånd till en oberoende utredning av morden i Andizjan. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och tortyren fortsätter fortfarande enligt FN:s rapport. Den politiska oppositionen har fortfarande inte rätt att uttrycka sig fritt. Pressen styrs fortfarande av regeringen. Vi fördömer detta, och vi vill även fråga regeringen om morden på en teaterregissör och en journalist som båda var kända för att ha kritiserat den uzbekistanska regeringen.

Låt oss inte stödja president Karimovs svepskäl för att bli omvald den 23 december. Vi måste vara försiktiga och uppmärksamma när det gäller den politiska situationen i Uzbekistan, även om vissa nationella intressen inom EU blir lidande. De mänskliga rättigheterna får aldrig hamna i skymundan för ekonomiska förbindelser i EU.

  Danuta Hübner , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Den nyligen antagna nya strategin för Centralasien återspeglar EU:s åtagande för ett förbättrat långsiktigt engagemang och samarbete i regionen. EU och länderna i Centralasien, bland annat Uzbekistan, har enats om att de mänskliga rättigheterna, rättstatsprincipen, goda styrelseformer och demokratisering ska stå i centrum för strategin.

Vi har för avsikt att öka stödet till skyddet av de mänskliga rättigheterna och inrättandet av oberoende rättsväsenden, och därmed på ett hållbart sätt bidra till att befästa rättstatsprincipen och respekten för den internationella lagstiftningen om mänskliga rättigheter i Centralasien.

Förbindelserna mellan EU och Uzbekistan måste ses i detta sammanhang, och vår uppmaning till att vidta positiva åtgärder för att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna och demokratiseringen ligger till grund för EU:s dialog och samarbete. Våra förbindelser med Uzbekistan har genomgått en svår fas de senaste åren, i synnerhet sedan händelserna i Andizjan i maj 2005, och vi är fortfarande mycket bekymrade över den människorättsliga situationen i landet.

Vi är övertygade om att vi har större möjligheter att främja framsteg på det människorättsliga området i Uzbekistan genom samarbete i stället för isolering. Isolering har inte fungerat. Vi ser positivt på det nya samarbete som gradvis vuxit fram det senaste året sedan samarbetsrådet EU–Uzbekistan enades om att upprätta en regelbunden dialog om mänskliga rättigheter, som inleddes i maj i år. Två samtalsrundor på expertnivå om händelserna i Andizjan har också genomförts. Vi planerar även en dialog med grupper från civilsamhället i Uzbekistan om mediefrihet, som bör äga rum i Tasjkent i början av nästa år. Vi ser också positivt på att Uzbekistan har infört lagar om personlig frihet och avskaffandet av dödsstraffet, som bör träda i kraft i januari 2008.

Vid rådets (allmänna frågor) senaste möte enades EU:s medlemsstater om att förnya de restriktiva åtgärderna, men enades samtidigt om ett villkorligt upphävande av viseringsförbudet. Rådet uppmanade Uzbekistan att fullt ut uppfylla sina internationella skyldigheter när det gäller de mänskliga rättigheterna, särkilt genom att ge relevanta internationella organ obehindrat tillträde till fångar, ha ett effektivt samarbete med FN:s särskilda rapportörer för att låta alla frivilligorganisationer agera fritt i Uzbekistan samt frige människorättsförsvarare från häktena och sluta förfölja dem.

Rådet fastslog att upphävandet av viseringsrestriktionerna skulle granskas efter sex månader för att bedöma om Uzbekistan hade gjort några framsteg för att uppfylla dessa villkor. De uzbekistanska myndigheterna gick med på att fortsätta diskussionen om mänskliga rättigheter inom ramen för samarbetsrådet EU–Uzbekistan i början av nästa år.

Uzbekistan har också visat sig öppet för diskussioner med kommissionen om hur man ytterligare kan förbättra gemenskapsstödet till reformen av de politiska institutionerna, till exempel parlamentet, och reformen av rättsväsendet, som vi kommer att fortsätta att diskutera i samarbetsrådet. Att EU:s restriktiva åtgärder förnyas sänder tydliga signaler till både uzbekistanierna och den bredare allmänheten om vår oro över situationen i Uzbekistan.

Uzbekistan har en lång väg kvar när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna, och vi kommer i linje med rådets slutsatser att fortsätta att betona att vi förväntar oss konkreta framsteg på det människorättsliga området i landet.

De mänskliga rättigheterna kommer att fortsätta att vara en viktig och svår fråga i våra förbindelser med Uzbekistan, men kommissionen anser att samarbete är det bästa sättet för att främja en positiv utveckling.

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

(Förkortad i enlighet med artikel 142 i arbetsordningen)

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) När EU talar, ökar friheten.

EU måste definitivt fortsätta med den politik som inleddes 2005 efter den blinda och totalt ostraffade repressionen i Andizjan, som enligt OSSE och Human Rights Watch dödade mellan 500 och 1 000 personer. De många utmaningarna (energi, terrorism, friheter) betyder att Europa måste mobilisera mer än någonsin vid sina gränser. Det mest akuta uppdraget är åtgärder för att främja de mänskliga rättigheterna och skapa lugna förbindelser med Uzbekistan beroende på hur arbetet med de grundläggande friheterna framskrider. EU kan inte ignorera verkligheten med en falsk rättsstat och det avskyvärda mordet på teaterdirektör Mark Weil i september i fjol, känd för sitt motstånd mot regimen i Tasjkent. Parlamentet i Uzbekistan har nyligen vidtagit flera steg mot att avskaffa dödsstraffet och införa civilrätt. Även om besluten fortfarande är mycket otillräckliga har EU:s beslutsamhet inte varit förgäves och den motverkar en oacceptabel och farlig realpolitik. Vi måste gå ännu längre för att uppnå demokrati och politisk stabilitet men vi kan äntligen börja hoppas. Det är nu upp till det vidsträckta landet Uzbekistan att låta hoppet leva genom att bygga upp ett äkta partnerskap med Europa.

(1) Se protokollet.

9.3. Somalia (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Somalia⁽¹⁾.

  John Bowis (PPE-DE), författare. – (EN) Fru talman! I flera generationer har människor från Somaliland och Somalia kommit till min valkrets i London. De har under många år arbetat i den brittiska handelsflottan och skickat pengar till hemlandet. Under min tid i det brittiska parlamentet var jag medordförande för den brittisk-somaliska gruppen som omfattade alla partier (British-Somali All-Party Group). Ibland tog vi upp problem, och ibland tog vi upp personliga frågor med mera. Det fanns många sådana. Somalierna är fantastiska människor, men deras ledare var inte särskilt fantastiska.

Nu har situationen förvärrats ännu mer. Somalia är nu en sviktande stat. Detta har lett till att Somalia nu är ett av de länder som har den sämsta hälsostatistiken i världen. Befolkningen utsätts för våld dagligen, och barn- och modersdödligheten ökar ständigt. De har hamnat i korselden mellan Etiopiens och regeringens trupper å ena sidan och milisen å den andra. Därför är denna fråga med på dagordningen i dag. Vi ser hur fruktansvärt det är att leva i Somalia i dag. Vi ser ett uppenbart behov av humanitärt bistånd, och ändå kan vi inte få dit det. Vi ser behovet av fredsbevarande styrkor, och vi välkomnar Afrikanska unionens löften, men vi välkomnar inte vad den gör i praktiken. Det är inte ens i närheten av vad som utlovades.

För närvarande har vi bara ugandiska trupper. Etiopierna kommer inte att dra sig tillbaka förrän den utlovade siffran på 8 000 soldater nås. Vi måste försöka få människorna att börja tala med varandra – tala med varandra över gränserna, föra en dialog trots de traditionella fördomarna – för utan dialog är det omöjligt att skapa stabilitet, och om det inte finns någon stabilitet har landet ingen framtid. Om det inte finns någon framtid kommer fler människor att dö. Vi kommer inte att vara ansvariga, men vi kommer att veta att vi inte gjorde något för att förhindra det.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), författare. – (ES) Fru talman! Jag vill naturligtvis också betona vikten av denna resolution, speciellt med tanke på förmiddagens debatt. Vi talar precis om hur vi ska hantera situationen i instabila länder. Somalia är inte ett instabilt land, det är faktiskt ett land som har kollapsat.

Men, som John Bowis sa, på den här punkten får vi inte glömma att det massiva våldet i landet just nu underblåses av vapen som hela tiden förs in i landet, mest lättare vapen och ammunition. Dessa kommer från andra länder i området och även från västländer, däribland EU.

Vi får därför inte glömma att samtidigt som vi opponerar oss mot vad som händer i Somalia har vi också ett ansvar för situationen, och när vi talar om skyldigheten och ansvaret att skydda, som vi är vana vid att göra i den här typen av debatter, måste vi också ta vårt eget ansvar för att förhindra händelserna, till exempel genom att kontrollera vapenexporten.

  Ana Maria Gomes (PSE), författare. – (PT) I går i Mogadishu pågick uppmaningar till attack på Afrikanska unionens styrkor. Så stor är tragedin och den brist på styrning som förstör Somalia och inflammerar hela Afrikas horn. EU måste genast utöva alla påtryckningar som är möjliga på samtliga parter i konflikten så att de förbinder sig att inleda en nationell försoningsprocess som omfattar alla, och som kan åtgärda de politiska problemen från grunden. ”Övergångsregeringen” kommer att förbli en ren fantasi om den fortsätter att underlåta att agera för att skydda civilbefolkningen och underlätta humanitärt bistånd.

Somalia översköljs av vapen mer än någonsin tidigare, enligt en FN-rapport nyligen. Det är av yttersta vikt att länder och handlare som bryter mot det vapenembargo som infördes 1992 stoppas och ställs till svars. Slutligen måste Afrikanska unionens fredsbevarande styrka snarast förstärkas och de ockuperande etiopiska trupperna lämna landet. Vi måste erkänna att Etiopiens ingripande, som anstiftats av Bush-administrationen med EU:s passiva delaktighet, inte resulterade i fred eller en regering eller ens bidrog till att bekämpa terrorismen i Somalia. Det medförde endast större lidande, fattigdom och död för människorna i hela regionen.

  Marcin Libicki (UEN), författare. – (PL) Fru talman! Vi talar här i dag om tragedin som har ägt rum i Somalia. Ofta säger man att det finns tre sätt att ingripa i ett fall som detta: diplomatiska påtryckningar, ekonomiskt embargo och vid behov väpnat ingripande. Men det finns en fjärde möjlighet som vi inte nämner, och det är att EU-länderna börjar med att eliminera möjligheterna för sina egna pseudoföretag att korrumpera byråkrater i olika postkoloniala länder. Dessa startar sedan inbördeskrig, ofta för att tillvarata dessa pseudoföretags intressen.

Jag vill också säga något om samma ämne som Raül Romeva i Rueda och Ana Maria Gomes: vapnen som används i dessa länder, däribland Somalia, produceras och exporteras säkerligen från så kallade demokratiska länder, länder som är ekonomiskt utvecklade. Länderna i vår del av världen borde utöva särskilda påtryckningar på sina egna vapentillverkare och falska affärsmän så att de inte provocerar fram eller har del i de största katastrofer som i dag utspelar sig på vår planet.

  Marios Matsakis (ALDE), författare. – (EN) Fru talman! Somalia har varit föremål för Europaparlamentets och FN:s resolutioner förut. Tyvärr har situationen i landet inte förbättrats, och det långvariga destruktiva inbördeskriget har fortsatt med oförsvagad kraft. Människornas tragiska lidande till följd av detta fortsätter, med hundratusentals fattiga flyktingar, tusentals undernärda och döende barn och den rapporterade uppkomsten av smittsamma sjukdomar som kolera och hepatit i regionen. Landet befinner sig i en desperat situation där anarki och djungelns lag råder.

Detta gemensamma resolutionsförslag, liksom tidigare sådana, innehåller en rad praktiska förslag, till exempel att alla utländska militära ingripanden i Somalia – framför allt från Etiopien och Eritrea – måste upphöra och att vapenembargot mot Somalia, som trots att det infördes för 15 år sedan tyvärr inte har fungerat särskilt effektivt hittills, ska genomföras fullt ut.

Vi uppmanar även till skydd av tryckfriheten genom att kraftigt fördöma den somaliska regeringens systematiska trakasserier av medierna och dess föraktliga underlåtenhet att utreda morden på journalister vars arbete ansågs regeringskritiskt.

Vi framför våra uppmaningar, trots att vi är medvetna om att chansen att någon tar dem till sig är mycket liten. Men vi måste fortsätta i hopp om att det sunda förnuftet och en humanistisk inställning kanske segrar till slut och att det somaliska folket så småningom får uppleva fredligare och lyckligare tider.

  Erik Meijer (GUE/NGL), författare. – (NL) Fru talman! Somalia har sedan 1991 i praktiken inte längre existerat som ett land, åtminstone inte som det territorium som utgjorde den förra italienska kolonin. Endast i den norra delen, i den förra brittiska kolonin Somaliland, finns någon form av statsbildning, men denna stat erkänns inte internationellt.

Statens plats har intagits av ett antal krigsherrar som skiftar mellan att bekämpa och samarbeta med varandra. Grannlandet Etiopiens armé har utsett sig själv till den gemensamma beskyddaren. De islamiska domstolarnas förbund är å andra sedan deras gemensamma fiende, och vill återförena Somalia enligt traditionella islamiska lagar, utan krigsherrar.

Alla försök att skapa en allmänt accepterad enhetsregering och hjälpa Somalia att fungera som ett land igen har misslyckats. Kommissionens ekonomiska stöd till den federala övergångsregeringens institutioner som inrättades 2004 verkade berättigat då, men ledde till anklagelser om att EU tog parti i en väpnad konflikt och därmed samarbetade med Etiopien mot de styrkor som hellre ville se en strikt islamisk regering vid makten.

En sådan EU-politik, hur välmenande den är, kan inte lyckas utan stöd från Somalias invånare. Därför är det bra att det resolutionsförslag som vi snart ska rösta om uppmanar till upphörande av utländsk militär intervention och till nationell dialog och försoning.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för PSE-gruppen. – (PL) Fru talman! Ända sedan Siad Barre-regeringens fall 1991 har Somalia saknat en ordentligt fungerande regering. I landet råder kaos och anarki. På grund av konflikterna mellan rebellerna i de islamiska domstolarnas förbund och provisoriska regeringstrupper har 850 000 personer blivit hemlösa och många har dödats.

Situationen i Somalia är dramatisk. Koleran sprider sig i regionen, och över 1,5 miljoner människor behöver omedelbar medicinsk hjälp. Tiotusentals barn är undernärda. Det finns en reell risk att konflikten kan leda till att hela regionen blir instabil. Ännu mer oroande är att av de utlovade 8 000 soldaterna från Afrikanska unionen har bara 1 600 hittills använts för medlingsaktioner.

Därför måste Afrikanska unionen, Förenta Staterna, EU och FN öka det humanitära och logistiska biståndet till Somalia och även intensifiera de diplomatiska ansträngningarna för att snabba på fredsprocessen och skapa en stabil regering genom fria val 2009.

  Leopold Józef Rutowicz, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Somalia ligger på den somaliska halvön, mer känt som Afrikas horn, och är en etniskt och religiöst homogen stat. Somalierna utgör 97 procent av befolkningen och nästan 100 procent av dem bekänner sig till islam.

Med sina naturresurser hade landet de förutsättningar som behövdes för att nå ekonomisk utveckling och ett bra liv för sina medborgare i republiken Somalia, som bildades 1960. Tyvärr har en statskupp, ett inbördeskrig, en förändrad politisk inriktning, stammotsättningar och inblandning från de islamiska domstolarnas förbund med dessas kopplingar till talibanerna i kampen om makten kombinerats och skapat ett helvete på jorden för Somalias befolkning.

Hur kan vi hjälpa dessa människor? Lösningen ligger hos FN och Afrikanska unionen. För Afrikas skulle bör Afrikanska unionen öka sina politiska och militära åtgärder för att skydda människorna och skapa de förutsättningar som krävs för det absolut grundläggande humanitära biståndet som kan ges av FN och EU. När det gäller Somalia kommer en debatt om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vilket förekommer i stor omfattning i landet, inte att förändra någonting. Det behövs handling, understödd av Europeiska unionen.

  Danuta Hübner , ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag håller helt och hållet med John Bowis om att så länge människor samtalar finns det hopp. Vi anser att det lägligt att vi får denna tankeställare om Somalia i dag eftersom den nuvarande situationen utgör ett allvarligt hot mot freden och säkerheten både i och utanför regionen. Den orsakar även Somalias befolkning oerhört stort lidande.

Som ni vet har EU tagit på sig en ledande roll i den somaliska fredsprocessen och inrättandet av federala övergångsinstitutioner. Vi har alltid strävat efter en politisk lösning som omfattar alla somaliska parter. Kommissionsledamot Louis Michel genomförde ett sista desperat fredsuppdrag för att rädda fredsprocessen före Etiopiens ingripande i december 2006 och har bidragit stort till att knyta EU:s stöd till Afrikanska unionens fredsuppdrag i Somalia och till upprättandet av en kongress för verklig nationell försoning.

En humanitär katastrof håller på att utvecklas, och det humanitära utrymmet minskar i Somalia. Exempel på detta är kraftåtgärder mot oberoende medier, och journalister som är måltavlor för mord. Den humanitära nöden i södra och centrala Somalia har nu nått alarmerande nivåer. Man uppskattar att 1,5 miljoner människor är i behov av humanitär hjälp, bland annat 730 000 internflyktingar, varav en tredjedel tros befinna sig i extrem fara. Uppskattningsvis 173 000 Mogadishubor har flytt undan våldet bara de senaste två veckorna.

Jag vill även informera er om att ECHO, kommissionens kontor för humanitärt bistånd, till svar på den aktuella humanitära krisen arbetar med genomförandepartner för att stödja 1,5 miljoner människor, genom att ge lokalbefolkningen, internflyktingar och värdsamhällen tillgång till vatten, sanitär utrustning, mat, mediciner och medel till boskap och uppehälle. I år har den största budgeten någonsin anslagits för stöd till Somalia, till en summa av 20 miljoner euro.

Vi är också mycket bekymrade över den säkerhetssituation som håller på att utvecklas i Mogadishu och andra regioner i södra och centrala Somalia. Upproren verkar öka, och alla parter har utökat sina militära styrkor betydligt de senaste veckorna. EU står fast vid att tillämpa ett mångsidigt tillvägagångssätt, och stöder bland annat en bred säkerhetsstrategi som omfattar insatser för att nå vapenvila och full utplacering av Afrikanska unionens styrkor i Somalia, vilket skulle underlätta ett etiopiskt tillbakadragande. Man kommer dessutom att främja utnämnandet av en representativ och effektiv premiärminister och regering samtidigt som man samarbetar med och uppmuntrar oppositionen för att underlätta dess medverkan under återstoden av övergångsperioden fram till valet 2009. EU kommer även att uppmana alla parter att respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten.

Slutligen måste vi ta hänsyn till krisens regionala dimension och samarbeta med Etiopien och Eritrea som för ett ”ställföreträdande” krig i Somalia, vilket riskerar att utlösa deras egna gränskonflikter. Kommissionen har utsett ett särskilt sändebud till Somalia och lägger fram förslag till EU-åtgärder inför rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser). Kommissionen är besluten att samarbeta nära med Europaparlamentet för att få slut på våldet och finna en politisk lösning på denna kris.

  Talmannen. – Marios Matsakis kommer nu att ta upp en ordningsfråga.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Fru talman! Jag har en ordningsfråga innan vi går vidare till omröstningen. Jag konstaterar återigen att det inte finns någon företrädare för rådet i kammaren. Detta hör nu nästan till det normala, och något kanske måste göras åt saken.

  Talmannen – Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Glyn Ford (PSE). - (EN) Situationen i Somalia återspeglar en nedbruten stat och sviktande ekonomi. Det har inte funnits någon fungerande regering sedan Said Barres regim störtades 1991, vilket ledde till anarki, konflikter mellan olika klaner och kriminalitet.

Den nuvarande konflikten mellan Islamiska domstolarnas högsta råd och Etiopiens och den federala övergångsregeringens allierade trupper har lett till att minst 100 000 människor har flytt, och risken för svält är överhängande. Den förvärrade säkerhetssituationen i Mogadishu har emellertid hindrat internationella frivilligorganisationer från att försöka avhjälpa denna begynnande humanitära katastrof.

Jag ser positivt på Afrikanska unionens insatser för att samla en fredsbevarande styrka som ska bidra till insatserna för att nå nationell försoning, men endast 20 procent av de utlovade 8 000 soldaterna har i praktiken utplacerats. Afrikanska unionen måste uppfylla sina åtaganden. Samtidigt måste dock EU öka sina insatser för att ge politiskt, ekonomiskt och logistiskt stöd.

Världssamfundet, bland annat EU, måste öka sitt humanitära bistånd till flyktingarna. Den slutgiltiga lösningen för att återställa Somalia till en fungerande stat kräver dock att den internationella kontaktgruppen för Somalia, bland annat Afrikanska unionen, FN, EU och Förenta staterna, samarbetar med aktörer i Somalia för att stödja genomförandet av den federala övergångsstadgan och de federala övergångsinstitutionerna.

(1) Se protokollet.

10. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

10.1. Kristna samfund i Mellanöstern (omröstning)

– (EL) Gemensamt förslag till resolution Β6-0449/2007

10.2. Uzbekistan (omröstning)

– (EL) Gemensamt förslag till resolution Β6-0451/2007

Efter omröstningen om det första förslaget till resolution:

  Evgeni Kirilov (PSE). - (EN) Fru talman! Jag hann inte rösta i tid. Jag ber er registrera min röst som en jaröst.

10.3. Somalia (omröstning)

– (EL) Gemensamt förslag till resolution Β6-0454/2007

11. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

12. Inkomna dokument: se protokollet

13. Beslut om vissa dokument: se protokollet

14. Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

15. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

16. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

17. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 16.20)

Valresultatet i Turkiet för en tid sedan gav den nya turkiska regeringen ett starkt mandat vad de politiska och ekonomiska reformerna beträffar. På vilket sätt stöder rådet den turkiska regeringen i dess arbete för att tackla de förestående politiska och ekonomiska utmaningarna och för att se till att den inneboende rörelsekraften i det turkiska reformarbetet ökar?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Valdeltagandet var högt i det turkiska parlamentsvalet. Det nya parlamentets sammansättning är mer represenativt för det turkiska folket än den förra, och premiärminister Tayyip Erdogans regering har en absolut majoritet. Som ledamoten säger har nu regeringen fått en förnyad legitimitet och ett tydligt mandat, vilket ger den möjlighet att skynda på reformprocessen med beslutsamhet.

Europeiska unionen har tagit – och kommer att fortsätta att ta – varje möjlighet, särskilt inom ramen för de olika politiska dialogmötena, att rikta Turkiets uppmäsrksamhet på EU:s förväntningar på att den nya regeringen ska ge ny fart åt reformerna efter den dämpning av takten som vi har kunnat se under det senaste året och inför valet. I detta sammanhang vill vi fästa uppmärksamheten på den parlamentariska majoritetens avsikt att utarbeta en ny konstitution – en process som vi kommer att följa noggrant.

Framsteg i reformprocessen, både när det gäller att anta ny lagstiftning och genomföra denna, är avgörande för att anslutningsförhandlingarna ska kunna gå framåt, och unionen är beredd att hjälpa Turkiet med detta. Det finns mycket arbete kvar att göra, särskild när det gäller de politiska kriterierna. Vi har påpekat behovet av betydande framsteg på områden som till exempel yttrandefrihet, religionsfrihet samt förbindelserna mellan det civila och militära. Naturligtvis ser vi med stor oro på situationen i sydöstra delen av landet; vi fördömer kraftfullt alla terrorhandlingar och vi understryker behovet av en fortsatt respekt för rättssamhällets principer och ett upprätthållande av den regionala stabiliteten.

Dessutom fortsätter vi att uppmuntra Turkiet att gå vidare när det gäller att normalisera förbindelserna med Republiken Cypern, och vi kräver ett fullständigt genomförande av tilläggsprotokollet till Ankara-avtalet, vilket nämndes i EU:s förklaring av den 21 september 2005 i samband med rådets slutsatser av den 11 december 2006. Vi uppmanar också Turkiet att öka sina ansträngningar för att se till att landet fullt ut och otvetydigt fullgör sitt åtagande att upprätthålla goda grannförbindelser och sitt åtagande att lösa alla kvarvarande gränstvister i enlighet med FN-stadgans princip om fredliga lösningar, inklusive om nödvändigt Internationella domstolens domslut.

När det gäller ekonomin hoppas vi att Turkiet kommer att fortsätta på den inslagna vägen med en hållbar ekonomisk tillväxt samtidigt som det strukturella reformprogrammet genomförs.

Sammanfattningsvis vill jag påpeka att unionen har utarbetat en föranslutningsstrategi som ger Turkiet en ram för förberedandet av en eventuell anslutning. Associeringsavtalet är ett viktigt instrument för samarbete mellan båda parter. I föranslutningsavtalet, som snart kommer att ses över, finns prioriteringar för det kommande arbetet, och det tjänar också som referens för anpassning av EU:s stöd till ansökarlandets särskilda behov. När det gäller det ekonomiska stödet, inom ramen för det nya finansiella instrumentet för stöd inför anslutningen (IPA), kommer det årliga anslaget till Turkiet att öka från 497 miljoner euro 2007 till 653 miljoner 2010.

Dessutom är själva anslutningsförhandlingarna det mest värdefulla och kraftiga instrumentet för reformskapande.

Vid ett sammanträde den 1 oktober enades rådet om en fullständig liberalisering av posttjänsterna. Enligt det beslut som fattades skall posttjänsterna i Europeiska unionen ha öppnats senast den 31 december 2010. Kan rådet göra ett uttalande om den här frågan?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Som ledamoten korrekt har påpekat nådde rådet vid sitt möte den 1 oktober 2007 en politisk överenskommelse om förslaget om Europaparlamentets och Rådets direktiv om ändring av direktiv 97/67/EG beträffande fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster, som förväntas bli antaget genom medbeslutande och således med parlamentets fulla medverkan.

En av överenskommelsens viktigaste punkter är att den 31 december 2010 ska vara slutlig tidsfrist för genomförande av det ändrade direktivet. På denna punkt kan vissa medlemsstater (dessa finns uppräknade i den nya artikel 3) förlänga denna tidsfrist till senast den 31 december 2012, med förbehållet att de måste meddela kommissionen om detta först. Ytterligare punkter i överenskommelsen är bland annat förtydliganden och viktiga anpassningar som har gjorts av de relevanta definitionerna, samt skyddet av de samhällsomfattande tjänsterna och även finansiering av dessa tjänster och tillståndssystemet.

Dessutom har man i överenskommelsen tagit hänsyn till ändringsförslagen till kommissionens förslag genom att ta med ett stort antal ändringar som föreslogs i Europaparlamentets yttrande vid förstabehandlingen.

Juristlingvisterna lägger nu sista handen vid texten till överenskommelsen så att rådet ska kunna anta en gemensam ståndpunkt vid ett kommande möte.

Rådet välkomnar verkligen det utmärkta samarbete och den gemensamma vision det hittills har delat med Europaparlamentet i detta mycket viktiga ämne.

Skulle rådet kunna utreda möjligheten att grunda en fond för EU-medborgare, avsedd att täcka kostnader för återsändande i händelse av dödsfall, i situationer där familjer inte har ekonomiska möjligheter att klara dessa kostnader själva?

På Irland, vars befolkning under senare tid ökat till följd av inflyttning från andra medlemsstater, har det visat sig att vissa familjer ställts inför ekonomiska problem när de skall låta återsända kroppen av någon närstående som avlidit utomlands. I många fall har man samlat in medel i lokalsamhället i fråga för att täcka de här kostnaderna. Men vad händer när detta inte sker? Skulle det vara möjligt att grunda en repatrieringsfond som skulle åtgärda det här problemet?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Den fråga som ledamoten tar upp är intressant och speglar en aspekt av den bredare frågan om ”återsändning av avlidna mellan stater” som för närvarande regleras av Strasbourgkonventionen från 1973, som endast några medlemsstater har undertecknat och som innehåller strikta regler om transporteringen av avlidna. Denna fråga behandlades i kommissionens grönbok om konsumentskydd för Europeiska unionens medborgare, men bara när det gäller transporten av avlidna från stater utanför Europeiska unionen.

Frågan om återsändande av avlidna faller under medlemsstaternas ansvar, och dessa har olika ståndpunkter i denna fråga. De flesta, dock inte alla, har inte någon skyldighet eller rättslig möjlighet att transportera hem sina avlidna medborgare. Ordförandeskapet anser därför inte att det är troligt att ett beslut kommer att fattas i denna fråga på kort eller medellång sikt, det vill säga när det gäller att skapa en fond för att täcka kostnader som de flesta medlemsstater åtminstone anser tillhöra de enskilda individernas ansvar.

Som rådet naturligtvis vet orsakar de kardiovaskulära sjukdomarna 1,9 miljoner EU-medborgares död varje år. Rådet känner säkert också till att den nyckel som behövs för att minska dödsfallen i relation till kardiovaskulära sjukdomar ligger i att man har en plan som omsätts i praktiken, politiskt, socialt och ekonomiskt. Kan rådet därför tala om för oss vilka åtgärder det ämnar vidta för att garantera förebyggande av kardiovaskulära sjukdomar?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Rådet framhåller betydelsen av att förebygga CVD (kardiovaskulära sjukdomar) genom att ta itu med specifika hälsofrågor som påverkar förekomsten av CVD.

– Kost och motion: Rådet antog 2005 slutsatser om främjande av hälsosamma livsstilar och förebyggande av typ 2-diabetes, och antog också slutsatser om främjande av hälsa genom kostvanor och motion vid sitt möte den 31 maj 2007. Det håller för närvarande på med att utarbetat nya slutsatser om tillämpningen av EU:s strategi för hälsofrågor som rör kost, övervikt och fetma. Den högnivågrupp som har upprättats för att genomföra strategin kommer att diskutera en prioritering av minskningen av mängden salt i livsmedel, eftersom salt är en avgörande faktor för CDV.

– Rökning: Ett åsiktsutbyte ägde rum vid rådets möte den 31 maj 2007 om strategiska val för en politik för ett ”rökfritt Europa”. En minskning av aktivt och passivt rökande kan leda till betydande framsteg när det gäller kardiovaskulär hälsa.

– Alkohol: I november 2006 antog rådet sina slutsatser om EU:s strategi för att minska alkoholrelaterade skador. Överdriven alkoholkonsumtion och dess skadliga återverkningar är en av de viktigaste prioriteringarna i de tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapens program.

Det är också värt att nämna det europeiska hjärthälsofördraget, som har utarbetats av European Heart Network (europeiska hjärtnätverket) och European Society of Cardiology (europeiska kardiologisällskapet), med stöd från Europeiska kommissionen och WHO, och som syftar till att minska de kardiovaskulära sjukdomarnas inverkan i EU och WHO:s europeiska region, samt att minska skillnaderna mellan olika länder inom detta område.

Dessa åtgärder bidrar till att minska de största riskfaktorerna för att drabbas av CDV som räknas upp i Europaparlamentets resolution från juli 2007 och de understryker vikten av förebyggande genom en hälsosam livsstil.

Det civila samhället och AVS-länderna hyser oro över att tidsfristen för ingåendet av avtalen om ekonomiskt partnerskap löper ut i december. Vilka planer har rådet mot bakgrund av detta för förhandlingarna med sina afrikanska kollegor under den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens kommande möte, som ska hållas i Kigali den 17–23 november?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Ansvaret för förhandlingar om avtal om ekonomiskt partnerskap ligger hos kommissionen, enligt de riktlinjer som antogs av rådet i juni 2002. Förhandlingarna sker vanligtvis på regional nivå. För alla AVS-länder är ministerrådet för AVS-EG ansvarigt för att anta politiska riktlinjer och för att fatta nödvändiga beslut för att genomföra bestämmelserna i Cotonouavtalet, (artikel 15.2 b), även dem som gäller ekonomiska partnerskapsavtal. I detta sammanhang stödde ministerrådet för AVS-EG vid sitt möte den 25 maj 2007 en granskning av förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap, enligt kraven i artikel 37.4 i Cotonouavtalet.

Den gemensamma parlamentsförsamlingen för AVS-EU är inget formellt förhandlingsforum för avtal om ekonomiskt partnerskap, utan den spelar en bredare och mycket viktig roll i Cotonousystemet. Enligt bestämmelserna i artikel 17.2 i Cotonouavtalet är dess roll i egenskap av samrådsorgan nämligen att främja demokratiska processer genom dialog och samråd, samt att diskutera frågor som rör utveckling och partnerskapet mellan AVS och EU.

Rådet har starkt förbundit sig att utarbeta politiska riktlinjer åt EU för den process som är relaterad till avtal om ekonomiska partnerskap. Därför antog rådet i april 2006 och maj 2007 slutsatser där dess engagemang för avtal om ekonomiska partnerskap som utvecklingsinstrument som kan bidra till att utrota fattigdomen i AVS-länderna understryks.

Europeiska unionen är världens största exportör och importör av varor, världens största exportör av tjänster och näst störst vad gäller att göra eller ta emot direkta investeringar och således en av dem som dragit största nyttan av den globala ekonomin, och har därför ett stort ansvar i dag för att möta de globala utmaningarna. En av dem, nämligen att euron ökat i värde jämfört med de huvudsakliga valutorna i den övriga världen är en konsekvens av bristerna på balans i världsekonomin samt av den låga tillväxten inom Europeiska unionen, som är en följd av den svaga efterfrågan på den inre marknaden i unionen.

Anser rådet att Europeiska unionen inte har något ansvar för att euron ökat i värde och att allt är en följd av de andra handelsblockens, nämligen Kinas och Förenta staternas, agerande?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Som ledamoten korrrekt påpekar är Europeiska unionen en världsledande ekonomi ur många aspekter, när det gäller handeln med varor och tjänster, och på området inre och yttre investeringar. Jag kan dock inte hålla med om ledamotens bedömning av den ekonomiska tillväxten och den inhemska efterfrågan i unionen: om de tillgängliga prognoserna från Europeiska kommissionen visar sig stämma kommer BNP att stiga över sin potentiella nivå både 2007 och 2008, och den inhemska efterfrågan kommer att öka ännu mer i år (och kommer att överstiga USA:s).

Om sanningen ska fram tar Europeiska unionen sitt ansvar på fullaste allvar när det gäller att lösa obalanserna i världsekonomin, och unionen hoppas att samma sak gäller för dess partner i världen. EU har genomdrivit Lissabonmålens ekonomiska reformer i sju år för att försöka lösa ett stort antal frågor om både ekonomisk efterfrågan och det allmänna programmet för konkurrenskraft i den globala ekonomin. De framgångsrika reformer som medlemsstaterna har infört inom ramen för Lissabonmålen ger nu resultat, och EU:s ekonomi befinner sig för närvarande i en starkare position för att kunna klara av den nuvarande perioden med global ekonomisk osäkerhet. Vi är dock inte självbelåtna: våra strukturella reformansträngningar måste och kommer att fortsätta i enlighet med Lissabonmålens prioriteringar.

När det gäller den specifika frågan om eurons växlingskurs kan jag informera ledamoten om att rådet inte har diskuterat växlingskursernas tendenser för euron eller valutorna i de medlemsstater som inte använder euron som sin nationella valuta.

Jag kan ändå meddela att eurogruppen vid sitt möte den 8 oktober antog och beslutade att offentliggöra ett uttalande där den upprepade att ”euroområdet spelar en roll för en välordnad minskning av obalanserna genom genomförandet av strukturella reformer och bidragandet till en återbalansering av tillväxten”.

Den ekonomiska situationen och växelkursernas utveckling diskuterades också vid G7-finansministrarnas möte i Washington den 19 oktober. I G7-finansministrarnas uttalande stod det bland annat: ”Vi bekräftar att växelkurserna bör återspegla ekonomiska fundamenta. Överdriven volatilitet och oroliga rörelser i växelkurserna är inte önskvärt för den ekonomiska tillväxten. Vi fortsätter att övervaka valutamarknaderna noggrant och samarbetar på lämpligt sätt. Vi välkomnar Kinas beslut att öka flexibiliteten i dess valuta, men med tanke på landets ökande överskott i handelsbalansen och dess inhemska inflation betonar vi dess behov av att tillåta en snabb uppskrivning av dess effektiva växelkurs.

Turkiets premiärminister Erdogan sa i ett uttalande den 10 oktober 2007 att han inom kort kommer att lägga fram en resolution inför den turkiska nationalförsamlingen och där begära mandat att inleda militär verksamhet i norra Irak.

EU:s höge representant för utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana, har i uttalanden tagit ställning i frågan och sagt att allting som riskerar att ytterligare komplicera säkerhetsläget i Irak är ovälkommet och att det är det budskapet som EU skickar till sina turkiska vänner. Vilka omedelbara åtgärder tänker rådet med tanke på det vidta för att avvärja en eventuell turkisk militärintervention i norra Irak? Vilka följder skulle en sådan handling få för Turkiets väg mot EU-medlemskap?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Vi följer situationen mycket noggrant och har en nära kontakt med de turkiska myndigheterna. Ordförandeskapet fördömde kraftfullt de senaste terroristdåden i sydöstra Turkiet och uttryckte på detta vis vår solidaritet med det turkiska folket. Världssamfundet och i synnerhet alla viktiga aktörer i regionen måste stödja Turkiets ansträngningar för att skydda sitt folk och bekämpa terrorismen, och samtidigt respektera de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna och rättsstatsprincipen, upprätthålla internationell och regional fred och stabilitet och avstå från att göra oproportionerliga militära ingripanden. Det bör också nämnas att ordförandeskapet deltog i ministerkonferensen om Iraks grannländer, som ägde rum i Istanbul 2–3 november, där deltagarna uttryckte sin uppskattning för de ansträngningar som har gjorts av den irakiska regeringen för att bekämpa terrorismen, bland annat ansträngningar för att förhindra att Irak används som en bas för terroristangrepp på dess grannländer, och påminde om de bilaterala avtal som har undertecknats mellan Irak och dess grannländer när det gäller att bekämpa terrorismen. För att försöka lösa detta problem är det av yttersta vikt att vi stärker dialogen och samarbetet mellan de turkiska och irakiska regeringarna.

Som ett ansökarland som förhandlar om en anslutning till EU – och i enlighet med förhandlingsramen – måste Turkiet åta sig att upprätthålla goda grannförbindelser och respektera den internationella rättsordningen.

I detta sammanhang kan jag försäkra ledamoten att vi ska fortsätta att följa situationen mycket noggrant och förorda en lösning baserad på ett samarbete mellan Turkiet och Irak.

Kan rådets nuvarande ordförandeskap ange om det har begärt att frågan om medlemsstaternas bristande genomförande av EU:s lagstiftning ska föras upp på föredragningslistan för något av rådets möten som enligt planerna ska hållas under det portugisiska ordförandeskapet?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Det portugisiska ordförandeskapet har inte för avsikt att diskutera denna fråga i rådet för närvarande.

Det påpekades att kommissionen, i sin roll som ”fördragens väktare”, övervakar genomförandet av gemenskapsrätten i medlemsstaterna. Kommissionen lägger fram en rapport två gånger per år med titeln ”Resultattavla för den inre marknaden” om genomförandet av lagstiftningen i olika länder i unionen. Den sextonde resultattavlan publicerades den 5 juli 2007.

Ordförandeskapet har ingen information om kommissionens publiceringsdatum för nästa resultattavla.

Under en lång tid har det förts en bred diskussion om luftföroreningarna i centrum av de stora städerna i Europa och om hur dessa hänger samman med biltrafiken. Jag vill mot bakgrund av detta be rådet upplysa mig om hur antagandet av direktivet om beskattning av passagerarfordon (KOM(2005)0261) framskrider. I detta direktiv kopplas beskattningen av fordon till koldioxidutsläppen.

Europaparlamentet utfärdade en resolution om detta den 5 september 2006. Av vilken anledning har antagandet av direktivet dröjt med över ett år? Har ordförandeskapet för avsikt att arbeta för att dess antagande framskrider?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Det portugisiska ordförandeskapet anser att finanspolitiken behöver bidra mer för att förbättra den ekologiska hållbarheten. Ordförandeskapet inleder därför en debatt om alla initiativ som skulle kunna främja de ansträngningar som görs för att bekämpa klimatförändringarna och uppnå EU:s mål med en allmän minskning av växthusgasutsläppen, med insikten att finansiella åtgärder kan ha en positiv inverkan på föroreningarna och konsumenternas beteende.

Mot denna bakgrund har det portugisiska ordförandeskapet intensifierat diskussionerna om förslaget om ett direktiv om beskattning av personbilar (KOM(2005)0261) i arbetsgruppen för skattefrågor, och har lagt fram en kompromisstext som ger medlemsstaterna mer flexibilitet när det gäller att välja de miljömässiga resultatkriterier som används som grund för skattedifferentiering (gram koldioxid per kilometer, bränslekonsumtion eller andra aspekter som kan bidra till att minska utsläppen). Det portugisiska ordförandeskapet inledde en allmän diskussion om detta ämne vid Ekofinrådets möte den 13 november med målet att förslaget om direktivet om möjligt skulle antas före slutet på dess mandatperiod.

Vilka nya och innovativa initiativ har rådet tagit på europeisk nivå i år för att bidra till att bekämpa ungdoms- och långtidsarbetslösheten i Europa?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Medlemsstaterna ansvarar först och främst för att utarbeta och genomföra sin sysselsättningspolitik. Trots det har rådet en del ansvar på området sysselsättning och har i år granskat medlemsstaternas sysselsättningspolitik⁽¹⁾ och understrukit, genom riktlinjer för sysselsättningen, vikten av att bekämpa ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten i medlemsstaterna.

I enlighet med artikel 130 i fördraget har rådet inrättat sysselsättningsutskottet, ett rådgivande organ som började analysera medlemsstaternas sysselsättningspolitik i oktober 2007 med hjälp av ”Cambridgeanalys” och genom att rikta särskild uppmärksamhet på ungdomsaspekten.

I år finns det ett nytt instrument tillgängligt för unionen – Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter – för att bekämpa långtidsarbetslöshet i områden där massavskedanden har förkommit. Som ledamoten säkert känner till enades parlamentet och rådet om detta instrument i slutet av förra året.

I Sierra Leone hölls i år ett mycket fredligt och rättvist presidentval. Kommer rådet att ompröva sitt beslut och öka biståndet till folket i Sierra Leone för att hjälpa till med återuppbyggnaden av landet som ödelagts av kriget och som enligt FN är det näst fattigaste landet i världen?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Så fort det slutliga resultatet från valet i Sierra Leone hade tillkännagivits den 17 september gratulerade ordförandeskapet på EU:s vägnar den nya presidenten Ernest Bai Koroma. Rådet ser fram emot en förbättrad politisk dialog med den nya regeringen.

Folket i Sierra Leone har visat ett berömvärt och starkt engagemang för demokrati under hela valförfarandet. Sierra Leones grundläggande institutioner och NEC (nationella valkommissionen) i synnerhet har spelat en viktig roll i det framgångsrika valförfarandet.

EU:s bistånd till Sierra Leone kanaliseras i huvudsak genom Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Det belopp som har tilldelats Sierra Leone inom ramen för den tionde europeiska utvecklingsfonden för programplanerat bistånd är 242 miljoner euro (till skillnad från 220 miljoner euro inom ramen för den nionde europeiska utvecklingsfonden), plus 26,4 miljoner i icke programplanerat bistånd (oförutsedda situationer). Detta belopp kan komma att ses över i halvtidsöversynen, i huvudsak baserat på de resultat som landet uppnår jämfört med de åtaganden som deras ledare har gjort. Detta nya inslag i EU-samarbetet inom ramen för Europeiska utvecklingsfonden kommer faktiskt att göra det möjligt att ge lämpligt stöd till de länder som är mest engagerade för att reformera sitt styrelsesätt. Vi hoppas att de nya ledarna i Sierra Leone kommer att bidra till att driva på landets utveckling så att de kan få mer stöd.

EU och flera av dess medlemsstater ger också ett generöst stöd till Sierra Leones specialdomstol. Efter de senaste vädjandena från specialdomstolen om behovet att täcka dess finansiering för 2008 har rådets förberedande organ nyligen diskuterat ytterligare stöd som skulle kunna ges, vilket skulle resultera i nya åtaganden för 2008 års budget.

Kan kommissionen upplysa om vilka konkreta administrativa och politiska strukturer som håller på att upprättas mellan regeringarna i EU:s medlemsstater och Förenta staternas regering, så att vi alla kan samarbeta för att gemensamt utarbeta de särskilda åtgärder som krävs för att bromsa klimatförändringen?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

EU har beslutat att skicka en tydlig signal till världssamfundet om dess beslutsamhet att bekämpa klimatförändringarna och dess engagemang för att inleda förhandlingar om ett globalt avtal efter Kyoto för perioden efter 2012.

Klimatförändringarna har systematiskt funnits på EU:s diplomatiska dagordning, och förra året spelade de en framträdande roll vid de olika toppmötena och sammanträdena mellan EU och tredjeländer, bland annat USA.

Vid det senaste toppmötet mellan EU och USA den 30 april 2007 antogs ett gemensamt uttalande om energisäkerhet och klimatförändringar där vi understryker vårt ömsesidiga intresse i att garantera en säker och ren energiförsörjning till rimliga kostnader och ta itu med klimatförändringarna med det yttersta målet att stabilisera koncentrationen av växthusgaser.

EU och USA hade en högnivådialog om klimatförändringar, ren energi och hållbar utveckling i Helsingfors den 24 och 25 oktober 2006 om att avända befintliga initiativ som en grund för att gå vidare med G8-handlingsplanen från Gleneagles. Det tredje ministermötet om Gleneaglesdialogen om klimatförändringar, ren energi och hållbar utveckling ägde rum i Berlin 9–11 september 2007 och hade deltagare från 20 länder med höga energibehov, bland annat USA, som diskuterade nyskapande idéer för att utveckla ett integrerat politiskt synsätt för energi och klimatförändringar.

Den G8-process som inleddes i Gleneagles gav ett viktigt resultat i Heiligendamm i år: erkännandet av alla G8-länder att FN:s klimatprocess är det lämpliga organet för att förhandlingar om globala åtgärder mot klimatförändringarna. Också inom ramen för G8 är det värt att nämna det särskilda mötet för sherpas (tekniska rådgivare) om klimatförändringar (Berlin, 16 oktober 2007).

En annan företeelse som också erbjöd en möjlighet att gå vidare med arbetet på området samarbete på bilaterala möten mellan EU och USA var konferensen på hög nivå om klimatförändringarna som anordnades av Förenta nationernas generalsekreterare (New York, 24 September 2007).

Kan rådet försäkra att randområden och regionala områden i EU kommer att kunna dra nytta av finansieringsinitiativen i det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling under perioden 2007-2013?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Det sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling är grundat på premissen att regionerna är de viktigaste intressenterna i politiken för forskning och utveckling.

Inom ramen för det särskilda programmet ”Kapacitet” har 126 miljoner euro tilldelats specifikt till initiativet ”Kunskapsregioner”, förutom ytterligare 340 miljoner euro som har öronmärkts för initiativet ”Forskningspotential”, som är särskilt inriktat på Europeiska unionens konvergens- och randområden.

Teoretiskt sett ska de ovan nämnda initiativen (som riktar sig till regionerna) löpa under hela ramprogrammet. En halvtidsöversyn är planerad för det sjunde ramprogrammet, och den kommer att genomföras under programmets löptid. Denna kan eventuellt få någon inverkan på vissa aspekter av programmet. Det är dock troligast att de initiativ som riktar sig mer specifikt mot regionerna kommer att fortsätta.

Vi bör också notera ERA-NET-projekten inom ramen för det särskilda programmet ”Samarbete”, som är värda att nämna med tanke på den regionala dimensionen, eftersom en av prioriteringarna för den motsvarande mekanismen består i att stödja upprättandet av nätverk mellan regionala (och nationella) allmänna program för naturvetenskap och teknik.

Därför bör Europas regioner i allmänhet (och de yttersta randområdena i synnerhet) kunna dra nytta av finansieringsinitiativen inom ramen för sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling fram till 2013.

Dessutom kommer det troligen att vara möjligt att uppnå bättre synergi mellan strukturfondsrelaterade program för europeiska regioner och ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling, i huvudsak genom att tillåta regionala organ att delta i ramprogrammet och göra det möjligt för de europeiska regionerna att på lokal nivå utveckla de resultat som har erhållits genom deltagande i projekt som omfattas av programmet.

Pakistan har kämpat för Kashmirs självbestämmanderätt. Anser inte rådet att Pakistan bör ge samma rättigheter till folket i Baluchistan och till områdena med stambefolkning i Pakistan, i stället för att hänge sig åt användning av väpnade styrkor för att förtrycka sitt eget folk?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Rådet har aldrig tagit någon ståndpunkt i frågan om självbestämmande för folket i Baluchistan.

Yang Chunlin, en kinesisk aktivist för landrättigheter, har torterats i ett kinesiskt fängelse. Enligt hans syster Yang Chunping satt han fastkedjad i samma position i flera dagar och tvingades att ta rätt på exkrementer från andra fångar. Anledningen till att han blev arresterad var en petition där han motsatte sig de olympiska spelen. Han samlade in mer än 10 000 underskrifter, framför allt från fördrivna bönder under mottot: ”Vi vill inte ha några olympiska spel, vi vill ha mänskliga rättigheter”. Illegal markexpropriering är allmänt förekommande i Kina. En och en halv miljon människor lär ha fördrivits från sina hus för att lämna plats för nya sportanläggningar.

Under lång tid trodde man att de olympiska spelen i Kina skulle ha ett positivt inflytande eftersom detta evenemang är en möjlighet att öppna Kina för inflytande utifrån. Nu umgås man snarare med tanken att en bojkott av de olympiska spelen är det enda medel som Europa har för att utöva påtryckningar mot Kina. Överväger rådet att bojkotta OS för att tydliggöra för Kina att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna är oacceptabla?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

I enlighet med EU:s riktlinjer om försvarare av de mänskliga rättigheterna följer EU:s delegationschefer i Peking situationen för försvarare av de mänskliga rättigheterna noggrant, vilket även gäller för Yang Chunlin, och rådet tar regelbundet upp enskilda oroande fall med de kinesiska myndigheterna genom olika kanaler.

De kinesiska myndigheterna fick också en lista med enskilda fall före de senaste samtalen som genomfördes i Peking den 17 oktober. Vid det mötet uttryckte EU sin oro över de trakasserier och de pågående fängslanden som drabbar försvarare av de mänskliga rättigheterna. EU beklagade den ökade övervakningen av och kontrollen över medierna, även via Internet, och försvarade yttrandefriheten. EU tog också upp frågan om tortyr. Liksom i tidigare dialoger uppmanade EU Kina att ratificera Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Kina undertecknade för nio år sedan, enligt vilken medborgarna och deras rättigheter ska skyddas mot kränkningar.

I sin dialog om mänskliga rättigheter med Kina tar EU regelbundet upp de krav som har fastställts i det öppna brevet med titeln ”Mänskliga rättigheter önskas, inte olympiska spel”, som utgjorde grunden för Yang Chunlins kampanj. Under den sista samtalsrundan togs bland annat följande frågor upp: frågan om att ge nationella journalister samma tillgång och oberoende som utländska journalister, frågan om att skydda de kinesiska arbetstagarnas rättigheter på byggarbetsplatser samt frågan om att upphöra med diskrimineringen mot migrerande arbetstagare. Rådet är också oroat över tvångsförflyttningarna av människor på grund av stadsutveckling oavsett om de är kopplade till de olympiska spelen eller inte.

Sammanfattningsvis håller rådet med ledamoten om att situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina fortsätter att ge anledning till oro. Vissa små framsteg har dock gjorts på vissa områden, till exempel minskningen av antalet avrättningar efter översynen av dödsdomar i Högsta folkdomstolen, mindre begränsningar för utländska medier sedan den 1 januari 2007 och utfärdandet av den nya lagen om anställningskontrakt.

Rådet anser därför att det är värt att fortsätta dialogen med Kina om dessa frågor, även om resultaten inte alltid är kvantifierbara efter varje samtalsrunda och faktiskt endast sker gradvis.

När det gäller mänskliga rättigheter och de olympiska spelen har Kina gjort en rad åtaganden inom detta område som en del av sin ansökan om att vara värdland för de olympiska spelen 2008. Rådet kommer således att övervaka situationen noggrant och ta upp alla frågor som ger upphov till oro. När det gäller möjligheten att bojkotta spelen är det inte upp till rådet att fatta ett sådant beslut (eftersom detta är en fråga för varje medlemsstat i IOK).

Vid Europeiska rådets möte den 18–19 oktober antogs reformfördraget, som är avsett att undertecknas i Lissabon den 13 december. Tack vare att enighet uppnåtts kommer de diskussioner som pågått i sex år om den institutionella reformen att kunna avslutas och uppmärksamheten inriktas på att lösa de viktigaste uppgifterna för EU. Men, såsom erfarenheterna med EU:s konstitutionsfördrag utvisat, är vägen fortfarande svår innan reformfördraget ratificerats i de 27 medlemsstaterna. Enligt sociologiska undersökningar har ungefär 60 procent av dem som i Frankrike motsatte sig konstitutionsfördraget haft som ett av argumenten för sin ståndpunkt att texten i fördraget vore mycket invecklad och svårbegriplig. Jämfört med reformfördraget var konstitutionsfördraget avgjort kortare och lätt att förstå. Det är tvivel underkastat om medlemsstaterna på lämpligt sätt kommer att kunna förklara innehållet i och betydelsen av det nya fördraget för sina medborgare.

Har rådet planer på några åtgärder på europeisk nivå för att hjälpa medlemsstaterna med att presentera texten i fördraget för unionsmedborgarna?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Ratificeringsprocesserna faller uteslutande under varje medlemsstats ansvar.

När kommer ratificeringsprocessen för det stabiliserings- och associeringsavtal mellan Europeiska unionen och Albanien som undertecknades 2006 att vara avslutad?

Hittills har endast 10 av de 27 medlemsstaterna ratificerat avtalet, och av dessa är 6 ”nya” medlemsstater – Polen, Ungern, Slovakien, Slovenien, Litauen och Lettland, och 4 ”gamla” medlemsstater – Spanien, Irland, Sverige och Luxemburg.

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Sådana rättsliga och parlamentariska ratificeringsförfaranden varierar från medlemsstat till medlemsstat. Därför kan inte rådet förutse när dessa förfaranden kommer att vara avslutade. Rådet hoppas verkligen att framstegen kommer att fortsätta göras för att avsluta dessa förfaranden under de kommande månaderna.

När det gäller den rådande situationen har, förutom de 10 medlemsstater som nämndes, ytterligare två nyligen ratificerat stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU och Albanien (Storbritannien och Estland).

I Grekland, liksom i andra medlemsstater, har det nyligen inletts en offentlig dialog om en reform av försäkringssystemet och om en eventuell justering av den ”skyddslagstiftning” som gäller för kvinnor. Med anledning av den kongress om reformeringen av pensionssystemen⁽¹⁾ som ska hållas i Lissabon den 13 och 14 november vill jag fråga ordförandeskapet följande: Vilken bild har ordförandeskapet fått av de diskussioner som rådet för sysselsättning och socialpolitik hittills fört om de olika pensionssystemen för kvinnor i respektive medlemsstat? Vilka pensionsmodeller har gett bäst resultat i fråga om kvinnors löner, anställbarhet och karriärmöjligheter? Tänker rådet uppmana kommissionen att utarbeta en jämförande studie för att identifiera bästa praxis när det gäller att få ut fler kvinnor i arbetslivet och göra det möjligt för dem att förena familje- och yrkesliv?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Medlemsstaterna ombads att lämna information om den senaste utvecklingen i deras pensionssystem som ett bidrag till rådets och kommissionens gemensamma rapport om social trygghet och social integration som utarbetades av kommittén för socialt skydd för att godkännas av rådet och läggas fram vid Europeiska rådets vårmöte. Ledamoten kan finna en del information om den rådande reformsituationen i Grekland i motsvarande analytiska huvuduppslag från tilläggen till den gemensamma rapporten från 2007.⁽²⁾

Frågor om att förena yrkesliv med familjeliv är en av rådets prioriteringar, och låt mig ta tillfället i akt att påminna om att just de farhågor som har uttryckts av ledamoten togs upp vid det senaste informella mötet mellan ministrar med ansvar för att främja jämställdhet mellan könen (4 oktober), där särskilt följande ämnen analyserades: införlivande av könsdimensionen i tillväxt och sysselsättning, kvinnors företagaranda och integration i arbetslivet, förenandet av arbetsliv, privatliv och familjeliv för män och kvinnor.

Under konferensen ”Förena arbetsliv, privatliv och familjeliv: nya utmaningar för arbetsmarknadens parter och den offentliga politiken” som ägde rum den 12 juli underströks den strategiska vikten av förenandet, nämligen i fråga om att uppnå Lissabonstrategins sysselsättningsmål, särskilt när det gäller tillträdesvillkor för kvinnor (lika möjligheter, sociala tjänster flextid).

Grekiska tidningsartiklar har nyligen avslöjat 23 fall av cancer som upptäckts hos grekiska militärer som tjänstgjort i Natos styrkor i Bosnien, Kosovo och Afghanistan sedan 1996. Misstankarna att det föreligger ett samband med vistelser i förorenade områden blir allt starkare i och med att det har upptäckts tre fall av cancer i matsmältningssystemet, två i testiklarna och tre i lymfkörtlarna. I övriga 15 fall finns det inga uppgifter. Rapporter förekommer också om liknande cancerfall hos militärer i andra länder som har skickat trupper till krigszoner. I Italien har man exempelvis redan konstaterat 225 fall, och 37 personer har avlidit.

Vilket ansvar anser rådet att EU och Nato har för användningen av förbjudna vapen i kriget mot Jugoslavien? Tänker rådet ersätta de soldater som kontaminerats, liksom befolkningen?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Frågor om Natos militära operationer faller inte under Europeiska unionens behörighetsområde, och den har ingen närmare information om den fråga som togs upp av ledamoten.

Mottagaren av Nobels litteraturpris 2007 har till tidningen El País sagt att ingen vågar kritisera den iranska diktaturen på grund av alla oljeintressen. Hon har därigenom visat att hon perfekt uppfattat de europeiska motiv som föranleder Europeiska unionen att försöka ställa sig in hos Teheran.

Anser inte rådet att denna eftergiftspolitik gentemot Teheran får allvarliga konsekvenser för de iranska medborgarna och att den äventyrar världsfreden?

Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Rådet fördömer den allt värre situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. EU:s ordförandeskap har följt denna situation noggrant och har vid flera tillfällen genom demarscher, både i Lissabon och i Teheran, och uttalanden uppmanat Iran att garantera att landet uppfyller sina internationella åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter.

EU har gjort flera uttalanden sedan början av det portugisiska ordförandeskapets mandatperiod, särskilt om rättvisa för ungdomar, dödsstraff och yttrandefrihet, och kommer att fortsätta att göra det närhelst det är nödvändigt och i enlighet med Europeiska unionens riktlinjer om dödsstraff, tortyr och försvarare av de mänskliga rättigheterna.

Hittills har fem demarscher gjorts inom våra huvudsakliga områden som ger anledning till oro, till exempel användningen av dödsstraff utan att de internationellt definierade minimireglerna har uppfyllts (avrättning av minderåriga, avrättning genom stening och offentlig avrättning), den ökade begränsningen av yttrandefriheten, press- och mediefriheten samt förföljelsen av vissa minoriteter och religiösa samfund, nämligen bahaierna, samt förföljelsen av människorättsförsvarare.

EU har därför bidragit till stödet för och har starkt förbundit sig att ställa sig bakom den resolution som har lagts fram av Kanada och som nu diskuteras i FN:s generalförsamlings tredje kommitté.

Det har nå gått 16 år sedan Litauen återfick sin självständighet från Sovjetunionen. Lika länge har Litauen förgäves väntat på att den ambassadbyggnad i Rom, den så kallade Villa Lituania, som tillhörde landet fram tills 1937, ska återlämnas. Trots att den litauiska ambassadören Stasys Lozoraitis överlämnat en not, tillät italienska tjänstemän att Villa Lituania beslagtogs av Sovjetunionen. Idag vajar den ryska flaggen framför byggnaden.

Rom har under hela denna tid gång på gång bekräftat att Litauen inte har förlorat rätten till Villa Lituania, men den italienska utrikesministern Massimo D’Alema har nu hävdat att Litauen aldrig kommer att återfå sin egendom. Litauen erbjöds 1999 att hyra palatset Stozzi i utkanten av Rom. Den avgörande diplomatiska konflikten - att få tillbaka den förlorade egendom - är emellertid inte löst med detta. Villa Lituania är i dagsläget värd 20 miljoner euro.

Hur kan Litauen enligt rådets mening göra sina berättigade krav gällande?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Rådet har inte diskuterat denna fråga eftersom den inte ligger inom dess behörighetsområde.

Kommissionen lade nyligen fram sina förslag till en framtida integrerad havspolitik för Europeiska unionen. Varje initiativ på detta område bör bevara medlemsstaternas behörighet när det gäller förvaltningen av deras territorium, särskilt deras territorialvatten och exklusiva ekonomiska zoner, när det gäller till exempel följande aspekter: utvinnande av resurser, transporter, forskning, gränsförvaltning och säkerhet, fysisk planering, miljöhänsyn eller ekonomisk verksamhet såsom fiske.

Hur tänker rådet finansiera denna politik ur EU:s budget, om man utgår från principen att nya prioriteringar förutsätter nya finansiella medel?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

I sitt meddelande om en integrerad havspolitik för Europeiska unionen, som antogs den 10 oktober 2007, tar kommissionen upp sina idéer om en global politik för maritima angelägenheter och tillkännager de initiativ och åtgärder den tänker lägga fram i framtiden för att göra det möjligt att formulera en integrerad havspolitik för Europeiska unionen.

Förhoppningsvis kommer Europeiska rådet att vid sitt möte i december 2007 kommentera kommissionens meddelande och de idéer som finns där.

Rådet ser fram emot att få höra förslag på framtida havspolitik som kommissionen eventuellt kommer att lägga fram inom ramen för sin initiativrätt, och kommer alltid att analysera dem i enlighet med relevanta förfaranden och med full respekt för gemenskapens regler. Om något sådant förslag skulle kräva gemenskapsfinansiering för de föreslagna åtgärderna kommer rådet, i nära samarbete med Europaparlamentet, att analysera frågan i enlighet med tillämpliga budgetregler.

Domstolen i Budapest har genom ett beslut blandat sig i det ungerska kommunistiska arbetararbetarpartiets inre angelägenheter och inte ens dragit sig för att ogiltigförklara partiets tjugoförsta kongress. Partiets presidium fördömde juryns utslag som det ansåg vara politiskt färgat och sakna motstycke i de två senaste decenniernas rättshistoria. Efter att partiets ledning hade vägrat att lyda uppmaningen anklagade domstolens ordförande partiets ordförande Gyula Thurmer och sex andra medlemmar av presidiet för offentlig smädelse, vilket kan innebära att de döms till fängelsestraff på upp till två år. Det här beslutet strider mot den ungerska författningen vad yttrandefriheten beträffar och kan läggas till en rad andra antikommunistiska åtgärder som man vidtar i Östeuropa.

Fördömer rådet den oacceptabla hållning som domstolen i Budapest intagit gentemot det ungerska kommunistiska arbetarpartiet?

Anser inte rådet att de anklagelser som riktas mot partiet allvarligt strider mot de politiska och demokratiska rättigheterna och friheterna och utgör en olaglig inblandning i ett fullständigt lagligt partis inre angelägenheter.

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Det ligger inte inom rådets ansvarsområde att uttrycka sin åsikt om ett rättsligt avgörande från en domstol i en medlemsstat.

När det gäller normaliseringen av de bilaterala förbindelserna mellan Turkiet och Republiken Cypern har hittills inga framsteg registrerats. Det finländska ordförandeskapet för rådet 2006 hade som en av sina utrikespolitiska prioriteringar den så kallade ”Cypernproblematiken”. Denna problematik har hittills hamnat utanför dagordningen för det portugisiska ordförandeskapet.

Vilka åtgärder avser det portugisiska ordförandeskapet vidta före utgången av 2007 för att ändra nuvarande status quo i samtalen?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Frågan om normaliseringen av de bilaterala förbindelserna mellan Turkiet och Republiken Cypern följs noggrant och behandlas på lämplig nivå. Ratifikation och genomförande av tilläggsprotokollet till Ankara-avtalet om anslutning av de tio nya medlemsstaterna i EU är en skyldighet som Turkiet har åtagit sig men ännu inte uppfyllt. Denna fråga har getts ,mycket uppmärksamhet, till exempel vid mötet mellan EU:s och Turkiets trojka av politiska direktörer som hölls i Lissabon den 18 september. Frågan kommer också att tas upp vid nästa sammanträde för ministermötet mellan EU och Turkiet, som kommer att äga rum i Bryssel den 20 november. Dessutom uppmanar rådet regelbundet Turkiet att ändra sin politik när det gäller Republiken Cyperns deltagande i internationella organisationer och forum.

Vidare kommer rådet att analysera situationen på grundval av den lägesrapport som publicerades av Europeiska kommissionen den 6 november. Enligt rådets slutsatser av den 11 december 2006 kommer rådet att analysera de frågor som omfattas av EU:s förklaring av den 21 september 2005. Ett fullständigt genomförande av protokollet är också en kortsiktig prioritering inom ramen för föranslutningsavtalet, som kommer att ses över någon gång under detta år. Turkiets fullgörande av sina förpliktelser gentemot EU och föranslutningsavtalets prioriteringar kommer att påverka förhandlingsprocessen.

När det gäller situationen på Cypern är unionen fortfarande besluten att bidra till en helhetslösning på Cypernfrågan inom ramen för FN som är livskraftig och förenlig med de principer som EU vilar på. I detta avseende stöder vi ett snabbt genomförande av den överenskommelse som nåddes den 8 juli 2006 under FN:s beskydd, och vi väntar fortfarande med spänning på att de tekniska utskotten och expertgrupperna ska påbörja sitt arbete med de fördjupade frågorna.

Jag kan försäkra ledamoten att ordförandeskapet och unionen kommer att fortsätta att stödja de ansträngningar som har gjorts på detta område.

Låt mig också säga att unionen fortfarande är besluten att bidra till en helhetslösning på Cypernfrågan inom ramen för FN som är livskraftig och förenlig med de principer som EU vilar på. Ordförandeskapet fortsätter att göra undersökningar när det gäller att nå ett samförstånd kring en fullständig tillämpning av de slutsatser som rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) antog i april 2004 och januari 2007.

Har rådet diskuterat möjligheten att tillåta direktflyg till Ercanflygplatsen (den enda internationella flygplatsen som betjänar norra Cypern), belägen nära Cyperns delade huvudstad Nicosia?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

Flygförbindelser regleras på nationell nivå av medlemsstaternas berörda myndigheter. Europeiska kommissionen ansvarar för att se till att reglerandet utförs i överensstämmelse med gemenskapsrätten, och detta innefattar respekt för internationella förpliktelser. Denna fråga diskuteras därför inte i rådet.

Jag kan tillägga att Cyperns regering, genom att utöva sin oinskränkta rättighet att utse republikens lagliga flygplatser och platser för inresa och utresa och i enlighet med internationell rätt (Chicagokonventionen), har beslutat att verksamheten vid flygplatsen Tymbou (Ercan) är olaglig. Den flygplatsen är belägen i det område på Republiken Cypern där den cypriotiska regeringen inte har fullständig kontroll, och ändå sker där flygningar utan nödvändiga tillstånd från de berörda myndigheter som har utsetts av regeringen.

Låt mig också säga att unionen fortfarande är besluten att bidra till en helhetslösning på Cypernfrågan inom ramen för FN som är livskraftig och förenlig med de principer som EU vilar på. Ordförandeskapet fortsätter att göra demarscher för att nå ett samförstånd för en fullständig tillämpning av de slutsatser som rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) antog i april 2004 och januari 2007.

Förenta staternas president har meddelat om nya åtgärder riktade mot Kuba. Detta bara några dagar innan FN:s generalförsamling skall sammanträda – den 30 oktober 2007 – för att diskutera ett förslag till resolution och ett fördömande av den politik som Förenta staterna fortsättningsvis för mot Kuba, en politik som isolerar landet ekonomiskt, handelsmässigt och finansiellt. Presidenten utfärdade också löften om ekonomiskt och politiskt stöd för den så kallade ”övergången till demokrati” på Kuba, det vill säga hjälp med att störta det socialistiska styret i landet. Dessutom har det läckt ut i internationella massmedier att man ämnar ta initiativ till grundandet av en ”internationell frihetsfond” för att hjälpa kubanerna att bygga upp sitt land på nytt, utfärda tillstånd för olika privata grupper som skall hjälpa kubanska studenter att få tillgång till Internet och uppmana kubanska ungdomar att delta i olika stipendieprogram.

Ställer rådet upp bakom den internationella opinionen som kräver att Förenta staterna måste häva sitt embargo mot Kuba? Fördömer rådet Förenta staternas upprepade försök att blanda sig i Kubas inre angelägenheter?

(PT) Detta svar, som utarbetats av ordförandeskapet och inte är bindande för vare sig rådet eller medlemsstaterna, gavs inte muntligen vid frågestunden med frågor till rådet under Europaparlamentets sammanträdesperiod i november i Strasbourg.

EU anser att denna fråga först och främst faller under bilaterala förbindelser mellan USA och Kuba. Dock röstade EU förra året för Förenta nationernas generalförsamlings resolution 61 om behovet av att häva det ekonomiska, kommersiella och finansiella embargo so USA har infört mot Kuba. Rådet antog förordning (EG) 2271 om skydd mot följderna av tillämpning av extraterritoriell lagstiftning som antas av ett tredje land, och åtgärder som grundar sig på eller är en följd av denna lagstiftning, och gemensamma åtgärder som grundar sig på artiklarna J.3 och J.4 i EU-fördraget om skydd mot följderna av tillämpning av extraterritoriell lagstiftning som antas av ett tredje land, och åtgärder som grundar sig på eller är en följd av denna lagstiftning. EU fortsätter att kräva att Helms-Burton-lagarna sak upphävas.

Dessutom står det i rådets slutsatser av den 18 juni 2007 om EU:s politik gentemot Kuba att: ”EU erkänner de kubanska medborgarnas rätt att utan påverkan besluta om sin framtid och förblir berett att positivt bidra till den framtida utvecklingen av alla sektorer i det kubanska samhället, bland annat genom instrument för utvecklingssamarbete.”

Kan kommissionen utförligt redogöra för utvecklingen hittills när det gäller att sända den 4 000 man starka fredsbevarande EU-styrkan till Tchad, och kan kommissionen upplysa om hur många medlemsstater som har åtagit sig att sända fredsbevarande styrkor för detta uppdrag?

(EN) Planeringsprocessen pågår fortfarande och den formella styrkebidragsprocessen kommer att börja när driftskonceptet godtas av rådet, vilket enligt den information som står till kommissionens förfogande förväntas ske de närmaste veckorna. Styrkebidragsprocessen kommer att ske under operationschefens ansvar. Informella indikationer avseende bidragen till de fredsbevarande styrkorna har lämnats av en del medlemsstater, men de är inte bindande i detta skede.

Eftersom de gemensamma insatserna omfattas av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken kan ledamoten även vända sig till rådet för att få ytterligare information.

Kan kommissionen tala om vilka program den stöder för att grundskoleutbildning ska tillhandahållas barn i länder i tredje världen och uppge vad det ekonomiska stödet för detta ändamål uppgår till? Kan kommissionen dessutom förklara hur dessa program i allmänhet förvaltas?

(EN) Kommissionen bidrar till att uppnå millennieutvecklingsmålen om allmän grundskoleutbildning genom en blandning av olika instrument. Detta upprätthålls tydligt av millennieutvecklingsmålens fokus på det europeiska samförståndet och strategin för Afrika.

I sitt bilaterala samarbete stöder Europeiska kommissionen för närvarande utvecklingsländernas arbete inom utbildningsområdet genom mer än 400 bilaterala och regionala pågående projekt i nästan 100 länder. År 2006 anslog EG 517 miljoner euro för utbildningsdelen i sin utvecklingspolitik och externt bistånd – 43 procent till grundutbildning, 15 procent till gymnasieutbildning, 24 procent till eftergymnasial utbildning och 18 procent specifikt till stöd till institutionerna.

Utöver bistånd genom projekt lämnar kommissionen allmänt budgetstöd till 28 länder ur den nionde europeiska utvecklingsfonden. Detta instrument är viktigt eftersom det bidrar till att betala för löner och andra löpande kostnader som täcks av budgetarna för dessa länders regeringar. Omkring 30 procent av de medel som går till dessa 28 länder ska lämnas på detta sätt. Kommissionen lämnar nödvändigt bistånd till utbildning genom detta instrument, vilket ger ett starkt ekonomiskt incitament att genomföra en sund politik i de sociala sektorerna, eftersom en del av fördelningen av allmänt budgetstöd är knuten till indikatorer som bidrar till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen.

I linje med Parisförklaringen om biståndseffektivitet och harmonisering har kommissionen för avsikt att öka den del av sitt bilaterala utvecklingsbistånd som omfattas av program, vilket kanaliseras genom budgetstöd – oavsett om det avser en sektor eller är generellt – till 50 procent om det är möjligt.

En ren redovisningsstrategi för utvecklingsbistånd baserat på sektorsfördelningar är inte helt fullständig. I Rwanda lämnas budgetstöd exempelvis genom en samordnad grupp biståndsgivare som för en ständig sektorsdialog med myndigheterna. Resultaten är synliga eftersom de offentliga utgifterna framgångsrikt har omfördelats till sociala sektorer (samtidigt som de militära utgifterna har minskats). Mellan 1998 och 2004 ökade de sociala utgifterna från 2,5 procent av bruttonationalprodukten till 7,5 procent. Specifika insatser gjorde att skolavgifterna kunde elimineras, med ett motsvarande uppsving för andelen barn som deltar i grundskoleutbildning, som ökade till 93 procent

När det gäller den nya programcykeln har cirka 1,8 miljarder euro avsatts för utbildning ur EG:s budget och den tionde europeiska utvecklingsfonden (alla regioner). Kommissionen förbättrar sätten att koppla finansieringsåtaganden till framstegen med millennieutvecklingsmålen. Avtalet om millennieutvecklingsmålen är en förbättrad form av allmänt budgetstöd med resultatindikatorer knutna till utbildning och andra sektorer som är relevanta för millennieutvecklingsmålen. Målet är att ha en längre förutsebarhet där utbildningsstödet inte undergrävs av den ”stop and go”-dynamik som ofta har kännetecknat fördelningen av budgetstöd.

Avslutningsvis kommer det tematiska programmet "Investing in People" också att ge ytterligare stöd till utvecklingsländerna i fall där de vanliga kanalerna för ekonomiskt bistånd inte räcker. Detta ytterligare stöd kommer att användas för att påskynda framstegen mot kärnmålet för Utbildning för alla med allmän grundskoleexamen genom ett ekonomiskt bidrag till Fast Track-initiativet.

På senare tid har en rad olika frivilligorganisationer som verkar i Burma varnat för fattigdom och en hotande utarmning av lokalbefolkningen till följd av de stigande oljepriserna, frånvaron av sociala tjänster och de begränsade offentliga utgifterna på hälso- och utbildningsområdet. Vidare anses de internationella biståndsprogrammen vara tämligen begränsade och otillräckliga. Den 15 och 16 oktober 2007 framhöll rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) behovet av omfattande humanitära biståndsprogram i Burma och tillkännagav att EU är redo att öka biståndet på grundval av en analys av den humanitära situationen.

På vilket sätt är EU verksamt och närvarande i landet, och vilket samarbete bedrivs med lokalbefolkningen och med lokala och internationella organisationer? Förfogar kommissionen över någon analys av den nuvarande humanitära situationen och de eventuella konsekvenserna av det internationella embargot? Tänker kommissionen vidta ytterligare åtgärder och initiativ av humanitär och diplomatisk natur?

(FR) Kommissionen delar de humanitära organisationernas oro för den allmänna sårbarheten för den burmesiska befolkningen, som bara har förvärrats under de senaste åren.. Mot bakrund av denna utveckling har kommissionen svarat genom att ständigt öka sitt humanitära bistånd under de senaste åren. 1997 avsattes mindre än 4 miljoner euro per år till krisen i Burma – detta omfattade inte enbart bistånd till de människor som levde i landet, utan även bistånd till burmesiska flyktingar som bodde i flyktingläger i grannländerna. 2007 omfattade de pågående programmen 15,5 miljoner euro.

De sektorer där åtgärder prioriteras i Burma är trygghet, grundläggande hälso- och sjukvård, vatten och sanitet, livsmedelshjälp samt näring för barn och gravida och ammande kvinnor. I flyktinglägren i Thailand – det finns cirka 150 000 sådana – omfattar kommissionens bistånd grundläggande behov: mat, hälso- och sjukvård samt tillgång till dricksvatten och sanitet. Dessa åtgärder genomförs av Förenta nationernas organisationer, Internationella rödakorskommittén (ICRC) och icke-statliga partnerorganisationer.

Vidare kan kommissionen meddela ledamoten att ytterligare bistånd på 1 miljon euro för Världslivsmedelsprogrammet (WFP) just har godkänts, och att dess tjänstemän just nu förbereder ett nytt program värt 18 miljoner euro som täcker slutet på 2007 och hela 2008, för att tillgodose behovet av trygghet, grundläggande hälso- och sjukvård, vatten och sanitet för de mest sårbara folkgrupperna i Burma, särskilt etniska minoriteter, samt behoven hos burmesiska flyktingar i Thailand.

Detta humanitära bistånd kommer att kompletteras av budgetposten för stöd till befolkningsgrupper som tvingats lämna sin hembygd, vilken omfattar 16 miljoner euro för perioden 2007 till 2010 för Myanmar och Thailand, och från 2008 av det nya tematiska programmet för livsmedelssäkerhet, som har tilldelats 16 miljoner enbart för Myanmar.

Förutom det humanitära biståndet i snäv mening har kommissionen också utvecklat program för att bekämpa fattigdomen. För första gången under 2007 har ett flerårigt vägledande program (2007–2010) antagits till fördel för folket i Burma. Detta program är värt 32 miljoner euro och kommer att användas för att stödja åtgärder inom ramen för de tre sjukdomarnas fond, vars syfte är att bekämpa härjningarna av tuberkulos, malaria och hiv/aids⁽¹⁾ i Myanmar. Programmets andra sektor för ingripande kommer att vara grundläggande utbildning, genom Unicefs program Utbildning för alla⁽²⁾.

Dessutom har kommissionen vid ett flertal tillfällen uttryckt sin oro, både offentligt och genom diskret diplomati, om minskningen av det humanitära utrymmet i Myanmar – till exempel Internationella rödakorskommitténs svårighet att uppfylla sitt mandat i Myanmar, särskilt när det gäller att besöka fängslade människor samt konfliktområden i öster. Restriktionerna för arbete och villkoren för tillgång för biståndsarbetare i Myanmar utgör också ett stort hinder för utökningen av biståndsprogrammen.

Kommissionen kan försäkra ledamoten att den kommer att fortsätta med sina ansträngningar för att övertala de burmesiska myndigheterna och att den kommer att fortsätta med sitt humanitära bistånd.

Abujadeklarationen av den 27 april 2001 innehåller ett åtagande från afrikanska regeringar om att 15 procent av de årliga offentliga utgifterna ska gå till hälso- och sjukvård. Trots detta, använder mer än sex år senare en stor majoritet av länderna en betydligt mindre del av sin budget för hälso- och sjukvård.

Hälsa är av avgörande betydelse för utveckling. Vad tänker kommissionen därför göra för att uppmuntra regeringarna i utvecklingsländerna att öka de nationella investeringarna i hälso- och sjukvård och för att uppnå parlamentets mål att satsa 20 procent av EU:s ekonomiska stöd på hälso- och sjukvård samt utbildning?

(EN) År 2001, vid det afrikanska toppmötet om hiv/aids⁽¹⁾, tuberkulos och andra relaterade infektionssjukdomar i Abuja, lovade stats- och regeringscheferna i Organization of African Unity faktiskt att ställa upp målet att anslå minst 15 procent av sin årliga budget till att förbättra vårdsektorn.

Ledamoten påstår i sin fråga att de flesta länder investerar en mycket mindre andel av sina budgetar i vård. Bilden är dock inte riktigt så mörk. Världshälsoorganisationens regionkommitté för Afrika rapporterade i augusti 2007 att hälften av länderna i regionen nu anslår mellan 10 och 15 procent av sina nationella budgetar till vård. Dessutom har tio länder i regionen kunnat öka sina vårdutgifter till mellan 30 och 40 US-dollar per capita.

Kommissionen stödde den ursprungliga Abujadeklarationen och har fortsatt att engagera Afrikas regeringar – finans- och hälso- och sjukvårdsministerierna – genom en politisk dialog om olika utvecklingsfrågor, däribland vård och vårdkostnader. Kommissionen fortsätter denna dialog, men beslutet om resursfördelningarna måste fattas av partnerländerna och kan inte fattas i Bryssel.

För två veckor sedan (24–26 oktober 2007) var kommissionen inblandad i det första mötet mellan AVS-staternas (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) hälso- och sjukvårdsministrar, som ägde rum i Bryssel, och där mer än 40 hälso- och sjukvårdsministrar diskuterade utmaningarna med AVS-staternas framsteg mot millennieutvecklingsmålen. Problemen med finansieringen och administrationen av hälso- och sjukvårdssystemen har varit nyckelområden för oro och diskussion. Deklarationen från detta möte har ännu en gång innehållit ett åtagande om att göra framsteg mot Abujadeklarationen.

Den politiska dialogen med partnerländer i Afrika stöds av arbetet med biståndets effektivitet och förutsebarhet. Kommissionen har varit drivkraften bakom antagandet av EU:s nya utvecklingspolitik, som avspeglar den europeiska ambitionen att lämna ett avgörande bidrag till att uppnå millennieutvecklingsmålen genom att ge ett bättre samordnat officiellt utvecklingsstöd på ett mindre rörligt och oförutsebart sätt.

Prestationsbaserat budgetstöd, som stärker partnerländernas totala förmåga att utveckla och genomföra sina utvecklingsplaner, är ett viktigt steg i detta avseende. Under den nionde europeiska utvecklingsfonden hade två tredjedelar av de länder som tog emot budgetstöd prestationsbaserade mål som var knutna till finansieringsförbättringar i hälso- och sjukvårdssektorn. Under den tionde europeiska utvecklingsfonden kommer cirka 40 procent av programbiståndet på nationell nivå att vara i form av budgetstöd, varav en del kommer att varar knutet till resultat och budgetprestation i hälso- och sjukvårdssektorn.

Inte ens budgetstöd tillåter dock alltid det stora skatteutrymme som länderna behöver för att kunna finansiera höga återkommande kostnader för hälso- och sjukvård. Om inte kommissionen tillhandahåller långsiktigt, förutsebart och samordnat stöd kommer den inte att kunna ge partnerländerna tillräckliga möjligheter att stärka sina hälso- och sjukvårdssystem, garantera tillräckligt många vårdarbetare och leverera de hälsoprogram som är avgörande för att uppnå de hälso- och sjukvårdsrelaterade millennieutvecklingsmålen.

Detta är orsaken till att en ny metod för budgetstöd under den tionde europeiska utvecklingsfonden – avtalet om millennieutvecklingsmålen – också kommer att införas, vilken kommer att ge mer långsiktigt (sex år) och mer förutsebart bistånd, med fokus på resultat som ett sätt att förbättra effektiviteten för budgetstödet, för att påskynda framstegen mot millennieutvecklingsmålen.

Det mål på 20 procent som nämns av ledamoten är ett åtagande av kommissionen till 2009 om att 20 procent av utgifterna inom instrumentet för utvecklingssamarbete senast 2009 ska avsättas för "grund- och sekundärutbildning och grundläggande hälsovård genom projekt-, program- eller budgetstöd som är kopplat till dessa sektorer, fördelat över alla geografiska områden".

I sin framstegsrapport 2006 om Turkiet konstaterade kommissionen att reformerna i Turkiet 2004 och 2005 har haft positiva effekter för verkställigheten av domarna från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Å andra sidan konstaterade kommissionen också att den turkiska lagen i många fall kan sätta käppar i hjulet för att ett rättsfall tas upp till förnyad behandling i landet.

I början av oktober 2007 riktade Europarådets parlamentariska församling hård kritik bland annat mot Turkiet, eftersom landets samarbete med Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna varit bristfälligt. Turkiet beskylls framför allt för att göra det svårt att överklaga vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Den parlamentariska församlingen pekade på att de berörda myndigheterna skyddade de anklagade.

Vilka positiva effekter av besluten från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är det som avses? Vad har kommissionen tänkt göra till följd av den parlamentariska församlingens resultat och slutsatser?

(EN) I 2006 års framstegsrapport om Turkiet nämns verkligen att reformerna i Turkiet 2004 och 2005 har haft positiva effekter för verkställigheten av domarna från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Bland dessa reformer finns ändringarna av den turkiska författningen från maj 2004, där bland annat de statliga säkerhetsdomstolarna avskaffas och företräde ges för godkända internationella avtal framför nationella lagar inom området för de grundläggande rättigheterna.

De innefattar även 2005 års ändringar av strafflagen och rättegångslagen, som bland annat reglerar brotten tortyr, plåga och dålig behandling. Enligt dessa ändringar definieras tortyr i Turkiet mer i linje med folkrätten. Europarådets kommitté för förebyggande av tortyr har lovordat Turkiets nya lagstiftningsram för att vara bland Europas mest konkurrenskraftiga.

Genom dessa reformer har Turkiet lyckats lösa ett antal fall där Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har hållit Turkiet ansvarigt för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det har haft positiva effekter när det gäller verkställandet av domstolens domar.

Kommissionen följer noggrant upp arbetet i alla organ inom Europarådet, inbegripet dess parlamentariska församling och informerar om sin inställning genom detta samarbete.

Kommissionen kommer att fortsätta att noggrant följa upp situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet och samarbeta med alla organ inom Europarådet.

På grund av förväntningar inom EU och gemenskapsbeslut som fattats i samband med Bulgariens anslutning kommer det att uppstå brist på elektricitet på Balkan. Vad kommer kommissionen att göra, eller vad bör göras enligt kommissionen – särskilt med tanke på EU-institutionernas och medlemsstaternas skyldighet att bibehålla en trygg energiförsörjning inom EU – för att man ska avhjälpa den situation som uppstått till följd av de beslut som fattats inom EU samt förebygga, förhindra och komma till rätta med de avbrott i försörjningen som man kan räkna med i området?

(EN) Ledamotens fråga avser uppenbarligen följderna av stängningen i slutet av 2006 av enheterna 3 och 4 i kärnkraftverket Kozloduy.

Den bulgariska regeringen fattade beslutet om att stänga dessa enheter för åtta år sedan, 1999. Detta beslut var baserat på det helt dominerande hänsynstagandet kärnsäkerhet, och det ligger i linje med Bulgariens åtagande enligt anslutningsfördraget.

Det var känt att det här skulle få konsekvenser.

EU har lämnat mycket ekonomiskt bistånd inte bara för avvecklingen, utan även för att mildra effekterna av stängningen. 550 miljoner euro har lämnats i bidrag, främst via den avvecklingsstödfond för Kozloduy som administreras av Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD). Hälften av denna summa ska finansiera projekt som leder till stora energibesparingar, inbegripet förbättringen av brunkolseldade kraftverk, exempelvis Pernik. Dessutom finns det ett Euratomlån för att modernisera enheterna 5 och 6 i Kozloduy, vilket därmed har en högre utnyttjandegrad för kraftkapaciteten. Enligt konservativa bedömningar från EBRD kommer den kombinerade effekten av de energibesparingar som kommissionen finansierar att överstiga den förlorade kraftförsörjningen från Kozloduys enheter 3 och 4.

En trygg elförsörjning kräver dock även bättre kopplingar mellan olika länder. Det handlar främst om operatörer av överföringssystem som samarbetar. Dessutom finns det i Baltikum ett strukturellt problem med underinvesteringar i produktionskapacitet. Med tanke på behovens vikt är det nödvändigt att locka till privata investeringar. Därför stöder kommissionen starkt ett fullständigt genomförande av energigemenskapsfördraget där en gemensam lagstiftnings- och regelram införs i regionen. Marknadsintegrering och tydliga regler för marknaden är faktiskt en nyckelförutsättning för investeringar i regionen.

Turkiet utför sedan en tid tillbaka militära operationer i norra Irak. Den turkiska nationalförsamlingen har genom ett beslut gett turkiska trupper grönt ljus att gå in i norra Irak. Att en stat tar till vapen mot en annan och kränker dess gränser är ett brott mot folkrätten och mot EU:s principer.

Hur har kommissionen reagerat respektive tänker den reagera mot Turkiet, som redan utför militära operationer i norra Irak? Kommer detta att inverka negativt på Turkiets anslutningsprocess? Kommer de turkiska truppernas militära operationer i Irak att tas upp i kommissionens utvärderingsrapport?

(EN) Kommissionen fördömer våldet av det kurdiska arbetarpartiet (PKK) på turiskt territorium.

Sedan september 2007 har sådana attacker orsakat otaliga offer bland civila och militär personal. Det internationella samfundet, särskilt alla huvudintressenter i regionen, måste stödja Turkiets arbete för att skydda sin befolkning och bekämpa terrorismen, samtidigt som man respekterar de rättsstatliga principerna, bevarar den internationella och regionala freden och stabiliteten och avstår från att vidta oproportionella militära åtgärder. Varje åtgärd som medför ett åsidosättande av dessa värderingar skulle utgöra en framgång för PKK:s strategi med provokationer och våld.

Kommissionen anser att det är av yttersta vikt att stärka dialogen och samarbetet mellan regeringarna i Turkiet och Irak för att hantera detta problem och uppmanar den irakiska regeringen och den kurdiska regionala regeringen att garantera respekten för den turkiska gränsen och att det irakiska territoriet inte används för några våldshandlingar mot Turkiet.

När kan man börja tala om ett faktiskt datum för Makedoniens och Bosnien och Hercegovinas inlemmande i EU:s strukturer, mot bakgrund av de framsteg som dessa länder har gjort under de senaste åren?

(EN) Före detta jugoslaviska republiken Makedonien och Bosnien och Hercegovina har, som stater i västra Balkan som deltar i stabiliserings- och associeringsprocessen (SAP), fått utsikter till ett framtida EU-medlemskap. Före anslutningen till EU måste de två länderna uppfylla Köpenhamnskriterierna och de villkor som har uppställts inom ramen för SAP.

I sitt strategidokument 2005 beskrev kommissionen de steg som länderna i Västra Balkan måste ta på sin väg mot EU. Stabilisterings- och associeringsavtalen (SAA), som syftar till att förbereda länderna för det framtida EU-medlemskapet, utgör en viktig punkt på denna väg. En tillfredsställande historia av genomförande av skyldigheterna i SAA kommer att vara ett viktigt kriterium för att EU ska beakta en ansökan om medlemskap.

När det gäller tidsramen för integreringsprocessen av de två länderna med EU uppgav Europarådet i december 2006 att unionen skulle avstå från att fastställa måldatum för anslutningen tills anslutningsförhandlingarna närmade sig sitt slut.

Före detta jugoslaviska republiken Makedonien ansökte om medlemskap 2004 och fick status som kandidatland i december 2005. Kommissionen kommer att kunna rekommendera att anslutningsförhandlingar inleds när landet har uppfyllt alla nödvändiga villkor.

Innan anslutningsförhandlingarna kan inledas måste landet särskilt uppnå konkreta framsteg i uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna och ett effektivt genomförande av SAA. De politiska kriterierna måste uppfyllas och betydande framsteg mot uppfyllandet av de ekonomiska kriterierna och medlemsskyldigheterna måste ha gjorts.

När det gäller Bosnien och Hercegovina slutfördes de tekniska förhandlingarna om SAA i december 2006. I maj 2007 godkände medlemsstaterna utgången av förhandlingarna, men upprepade att för att slutföra SAA måste Bosnien och Hercegovina uppfylla de fyra nyckelvillkor som angavs av EU i oktober 2005 – i) polisreform, ii) fullt samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (Icty), iii) reform av tv-sändningar till allmänheten och vi) reform av den offentliga förvaltningen. De framsteg som hittills har gjorts av Bosnien och Hercegovina har inte möjliggjort ett ingående av SAA. Ingåendet av SAA är en förutsättning för att Bosnien och Hercegovina ska kunna närma sig EU ytterligare.

Nyligen undertecknade Storbritannien och Turkiet ett avtal om ett strategiskt samarbete mellan de båda länderna under 2007–2008. Detta avtal styrs alldeles uppenbart av sekteristiska tankegångar, eftersom det systematiskt förs resonemang som innebär att den turkiska arméns ockupation av 37 % av Republiken Cypern ska erkännas som ett fullbordat faktum och som på ett flagrant sätt strider mot säkerhetsrådets resolutioner 541/83 av den 18 november 1983 och 550/84 av den 11 maj 1984. Dessa resolutioner fördömer ”Turkiska republiken Nordcypern” som en olaglig utbrytning och uppmanar alla medlemsstater att inte erkänna någon annan cypriotisk stat än Republiken Cypern. Enligt uppgifter innebär avtalet samtidigt att Cypern offras till förmån för turkiska intressen, något som skulle vara en brittisk eftergift till Turkiet mot att landet inte går in i Irak.

Vilken är kommissionens ståndpunkt och hur bedömer den detta avtal? Anser kommissionen att avtalet strider mot internationell rätt och mot gemenskapsrätten och att det skapar problem mellan medlemsstater i EU?

(EN) För det första vill kommissionen erinra om Europeiska unionens välkända och långvariga inställning, enligt vilken republiken Cypern bara erkänns som ett föremål för folkrätten. Den självutropade ”turkiska republiken Nordcypern” erkänns varken av Europeiska unionen eller av någon av dess medlemsstater.

Kommissionen kan varken ingripa eller kommentera avtal mellan medlemsstater och tredjeländer så länge de inte kränker det gemensamma regelverket.

Kommissionen anser starkt att dessa frågor ännu en gång belyser det brådskande behovet av en slutgiltig lösning av Cypernfrågan. Den uppmanar ännu en gång alla inblandade parter att så snart som möjligt återuppta fullständiga förhandlingar under Förenta nationernas överinseende för att nå en sådan slutgiltig lösning.

Die europäischen Entscheidungsträger haben es bei Erweiterungsrunden oft versäumt, den Bürgern Europas die historische Tragweite und die Potenziale von neuen EU-Beitritten angemessen zu vermitteln. Nach der Osterweiterung waren es vielmehr Warnungen vor einer Überlastung der Arbeitsmärkte durch Arbeitsmigration aus den neuen Mitgliedstaaten, die die öffentlichen Debatten prägten. Was die Beitrittsperspektive für die Länder des Westbalkan angeht, wurden die Ziele der europäischen Erweiterung der Öffentlichkeit nicht vermittelt, was sich in einem eklatanten Informationsmangel und einer dramatisch sinkenden Zustimmung zur EU-Erweiterungspolitik ausdrückt. Was gedenkt die Kommission im Hinblick auf dieses Informationsdefizit zu tun?

(EN) Kommissionen beklagar den negativa inställning till EU:s utvidgningspolitik som förefaller råda i ett antal medlemsstater.

Kommissionen har flera gånger betonat betydelsen av en bättre kommunikation och av att möta myter med fakta. Det är nödvändigt att öka medvetenheten om båda, såväl utmaningarna som fördelarna med utvidgningspolitiken.

Det är dock ett faktum att kommissionen inte på egen hand kan förändra allmänhetens uppfattning, utan att alla institutioner i Europeiska unionen måste spela sin roll. Mycket mer måste göras i detta avseende av medlemsstaterna själva, på såväl nationell och regional som lokal nivå.

Kommissionen är naturligtvis redo att stödja deras arbete genom att ställa faktainformation till deras förfogande, och genom att skapa synergier med EU:s institutioner och berörda medlemsstater. Den har i detta avseende ökat sin verksamhet, för vilken följande exempel kan ge en illustration:

Tre år efter 2004 års utvidgning publicerades ett antal specifika webbsidor med illustrationer av den positiva effekten av den senaste utvidgningen.

En broschyr om utvidgningspolitiken för allmänheten kommer snart att publiceras på alla de officiella språken.

Anordnande av ett antal evenemang som särskilt involverar ungdomar.

När det gäller den specifika frågan om fri rörlighet för arbetskraft från de nya till de gamla medlemsstaterna (som uttryckligen nämns i frågan) har kommissionen publicerat en rapport i frågan.

Utvidgningen ledde till ett gradvis genomförande av den fria rörligheten för arbetskraft inom EU. De medlemsstater som omedelbart öppnade sin arbetsmarknad för nya personer gynnades på olika sätt – invandrare bidrog till att ta lediga arbetstillfällen och arbetstillfällen flyttade från den grå till den vita sektorn. För att bygga vidare på denna positiva erfarenhet rör sig ett antal medlemsstater mot en fullständig fri rörlighet för arbetskraft. Rädsla för en tidvattensvåg av arbetskraftsinvandring från de nya medlemsstaterna som allvarligt skulle störa arbetsmarknaderna i de gamla medlemsstaterna har inte blivit verklighet.

Under 2008 kommer projekt med information om utvidgningens effekter att fortsätta och kompletteras av kommunikationsverksamhet i syfte att ge en plattform för att bilda nätverk mellan det civila samhällets aktörer i medlemsstaterna och kandidatländer och potentiella kandidatländer.

Ett ökat offentligt stöd för framtida utvidgningar till länderna i sydöstra Europa kommer att kräva en gemensam ansträngning. Kommissionen anser att det särskilt kommer att bli nödvändigt att lämna faktainformation om de betydande fördelarna med den femte utvidgningen.

Kommissionen vädjar till alla aktörer att bidra till att lämna information och stödja arbetet för bättre kommunikation, och den välkomnar inte minst stödet från parlamentsledamöter.

Expertgruppen för frågor om människohandel, som funnits sedan 2003, har en viktig uppgift att fylla i EU:s arbete mot människohandel. Kommissionen är nu enligt uppgift i färd med att utnämna nya medlemmar till gruppen. Gruppen har hittills bestått av samma medlemmar sedan inrättandet. Vilken tidsplan har kommissionen för utnämnandet av nya medlemmar och vilket förfarande avser kommissionen att tillämpa i denna process? Hur kan kommissionen garantera ett transparent utnämningsförfarande? Hur kommer de nationella experterna att utses och kommer alla länder att ha var sin representant i gruppen? Ska gruppens mandat fortsatt vara detsamma eller ändras? Hur avser kommissionen tillse att icke-statliga organisationer, som exempelvis kvinnoorganisationer, får en plats i gruppen?

(EN) Kommissionen delar ledamotens uppfattning när det gäller den viktiga uppgiften för expertgruppen för frågor om människohandel. Sedan sitt utnämnande har den nuvarande expertgruppen tillhandahållit kommissionen yttranden och åsikter om många viktiga ämnen. År 2004 utfärdade den sin rapport, som fortfarande är en inspirationskälla för vidare verksamhet.

Kommissionen håller nu på att utse en ny expertgrupp, med hänsyn till de nödvändiga ändringarna till följd av utvidgningen, och behovet av att garantera specifik expertis, särskilt inom området för utnyttjande av tvångsarbete. Den 17 oktober 2007 fattade kommissionen beslut om att inrätta en ny expertgrupp för frågor om människohandel⁽¹⁾.

Expertgruppen kommer att bestå av 21 medlemmar, varav upp till 11 medlemmar från medlemsstaternas administrationer, upp till 5 medlemmar från mellanstatliga, internationella och icke-statliga organisationer, upp till 4 medlemmar från sociala partner och arbetsgivarorganisationer, 1 medlem från Europol⁽²⁾ och upp till 2 medlemmar från universitet eller andra forskningsinstitut. Medlemmen från medlemsstaternas administrationer kommer att utses av kommissionen på medlemsstaternas förslag. De övriga kommer att utses av kommissionen bland dem som har besvarat infordran av intresseanmälningar.

För att garantera öppenheten kommer infordran av intresseanmälningar att publiceras i den officiella tidningen och på webbplatsen för generaldirektoratet för rättvisa, frihet och säkerhet.

Den 21 juni 2007 antog Europaparlamentet resolution http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=TA&reference=P6-TA-2007-0283&language=SV" om ungdomsbrottslighet och efterlyste där en gemensam strategi på gemenskapsnivå.

Att låta insatser som syftar till att bekämpa företeelsen och till att skapa nätverk mellan behöriga myndigheter ingå i allmänna gemenskapsprogram som Daphne II eller i programmet ”Förebyggande och bekämpande av brott” är endast en tillfällig lösning. För att verkligen gå till botten med den oroande ökningen i hela EU krävs det ett gemenskapsprogram särskilt inriktat på frågor om ungdomsbrottslighet.

Har kommissionen för avsikt att ta fram en europeisk strategi mot ungdomsbrottslighet?

Planerar kommissionen att utarbeta en studie och offentliggöra ett meddelande med sikte på ett ramprogram på gemenskapsnivå som i enlighet med förslaget i parlamentets resolution kretsar kring de tre grundpelarna förebyggande åtgärder, åtgärder i och utanför domstol samt social integration av förövarna?

Vad anser kommissionen om tendensen i vissa medlemsstater att tillämpa frihetsberövande straff i stället för alternativa straff av pedagogisk natur? Vore det enligt kommissionen lämpligt att främja vissa gemensamma europeiska minimistandarder och minimiriktlinjer rörande ungdomsbrottslighet?

(FR) Kommissionen har noterat rekommendationerna i den resolution som antogs av parlamentet den 21 juni 2007, på grundval av ledamotens betänkande om ungdomsbrottslighet.

Det råder inget tvivel om att de berörda parterna – framför allt de från det civila samhället och de lokala och nationella myndigheterna – måste öka sina ansträngningar för att förhindra och bekämpa de orsaker som gör att unga människor börjar med brottslighet samt minska effekterna av deras sociala marginalisering.

Kommissionen stöder fullt ut den flerdimensionella strategin för att förhindra och hejda ungdomsbrottsligheten. Det är nödvändigt att stärka samarbetet mellan alla offentliga och privata tjänster med ansvar på området yrkesutbildning, utbildning, sysselsättning och social integration, och särskilt fokusera på förebyggande åtgärder. Att underlätta utbytet av information och bästa metoder bör vara en hörnsten i Europeiska unionens åtgärder som eventuellt kan leda till utvecklingen av modeller för ingripande eller minimiriktlinjer.

Kommissionen fortsätter att stödja samarbetet mellan olika lokala och nationella organ genom finansiella instrument med olika syften. Med tanke på den tvärgående naturen hos ungdomsbrottslighetens orsaker och dess behandling verkar det inte lämpligt att utveckla ett enhetligt finansiellt stödprogram. Mångfalden i den offentliga politik som kan förhindra desocialiserigen och marginaliseringen av unga människor kräver olika typer av finansiellt stöd från gemenskapen.

Just nu genomförs en stor studie om ungdomsbrottslighet, och statistiska uppgifter om straffrätten kommer att samlas in på grundval av pålitliga och jämförbara indikatorer. Europeiska nätverket för förebyggande av brottslighet (ECPN) är ett värdefullt verktyg för samråd och samordning inför den förestående utvecklingen.

Vilka framsteg har gjorts i den kamp mot narkotikasmuggling längs Europas västkust som förs inom ramen för det så kallade MAOC-programmet (Maritime Analysis Operations Centre)?

(EN) MAOC-N (Maritime Analysis and Operation Centre – Narcotics) är ett mellanstatligt initiativ för lagars verkställighet med militärt stöd som har inrättats av sju EU-medlemsstater (Spanien, Portugal, Frankrike, Italien, Irland, Nederländerna och Storbritannien) i syfte att hantera narkotikasmuggling, närmare bestämt smuggling av kokain, från latinamerikanska länder till Europa, via den västafrikanska havskusten, med flyg och till havs. Huvudkontoret för MAOC-N finns i Lissabon, Portugal, vilket har valts som en lämplig plats för att samordna den narkotikabekämpande verksamheten, på grund av att verksamhetsområdet främst är inriktat på Atlanten, med möjlighet till utvidgning till västra Medelhavet.

MAOC-N har i praktiken verkat sedan den 1 april 2007 och genom ett fördrag, som har varit i sin ratificeringsprocess sedan den 30 september 2007. Sedan april 2007 har MAOC-N, genom utbyte av taktisk information mellan de fördragsslutande parterna, framgångsrikt samordnat genomförandet av 27 operationer och beslagtagit totalt 16 638 kg narkotika, varav 13 038 har tagits beslag av partnerländer och 3 600 kg har sprängts genom operativ verksamhet.

Hur utbrett är kokainmissbruket i EU för närvarande? Vilka program har startats på ett samordnat sätt på EU-nivå för att bekämpa kokainmissbruket i EU?

(EN) Årsrapporten 2006 om situationen med narkotikaproblemet i Europeiska unionen, publicerad av Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN) visar att kokain har ersatt syntetiska droger (ecstasy/amfetamin) som den näst vanligaste olagliga drogen efter cannabis. Det kan förklaras av en stabiliserad minskning av narkotikamissbruket i de flesta EU-länder och av en ökning av kokainmissbruket i vissa. Missbruket av kokain varierar avsevärt mellan medlemsstaterna, och ligger fortfarande på en låg nivå i de flesta.

Alla EU-medlemsstater genomför regelbundet forskning och samlar in uppgifter om förekomsten och utbredningen av kokainmissbruk. Dessa uppgifter samlas in i enlighet med tillförlitliga och standardiserade övervakningsmetoder och bearbetas, analyseras och bearbetas vidare av ECNN så att en bild för hela EU skapas.

EU:s handlingsplan för narkotika 2005–2008 främjar ett utbyte av bästa arbetsmetoder och en förbättring av EU:s kunskapsinfrastruktur inom området för förebyggande. De flesta medlemsstater har allmänna förebyggande program som kombinerar information, utbildning och kommunikation med inriktning på allmänheten, men även selektiva program som är inriktade på specifika grupper (dvs. ungdomar i risk, fritidsmiljöer osv.) Samarbete på EU-nivå stöds av gemenskapens handlingsprogram för folkhälsa och – från och med 2007 – av programmet för bekämpande av och information om narkotika.

Vid sitt sammanträde i början av oktober i Lissabon beslutade EU-medlemsstaternas inrikesministrar att föreslå att person- och trafikkontrollerna vid EU:s inre gränser skulle avskaffas fram till den 21/22 december i år. Samtidigt rapporterade media om ett inofficiellt EU-meddelande i vilket de nya EU-medlemsstaterna uppmärksammas på svagheter i kontrollerna vid gränserna till EU:s grannländer.

Vad anser kommissionen om bristerna i vissa EU-medlemsstaters kontroller vid landsgränserna till grannländerna Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Serbien och Kroatien?

(EN) Processen med utvärderingen av Schengen i Tjeckiska republiken, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Ungern, Slovakien och Slovenien innan de inre gränskontrollerna hävs har slutförts. Trots att experter från kommissionen deltar i utvärderingsbesöken bör det understrykas att denna utvärderingsprocess genomförs på rådets ansvar.

Utvärderingsprocessen av tillståndet för förberedelserna i de berörda medlemsstaterna började 2006. Sedan dess har ett antal besök ägt rum för att kontrollera att regelverket för Schengen tillämpas på rätt sätt vid de yttre gränserna (men även på konsulat, polisstationer och datasekretessmyndigheter).

Till följd av denna tvååriga process av utvärderingar och kontroller har det blivit tydligt att de berörda medlemsstaterna har visat sig tillräckligt förberedda för att tillämpa hela regelverket för Schengen. Det återstår inga svårigheter eller problem med kontrollen av landsgränserna mot Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Serbien och Kroatien.

Parlamentet konsulteras om förslaget till rådets beslut om bekräftelse av denna positiva utvärdering och med fastställande av datumet för att häva gränskontrollerna vid gränserna mot och mellan dessa nya medlemsstater.

Rådets (rättsliga och inrikes frågor) senaste utkast till rambeslut innebär en legalisering av den nya ”biometriska” eran med övervakning av medborgarnas moral och övertygelser. Således stärks underrättelsetjänsternas immunitet, medan behandling och utbyte av känsliga personuppgifter med utomstående parter – tredjeländer, internationella organisationer och även privata företag – kommer att bli allmän praxis, till och med i ”förebyggande syfte”. På så vis kommer man att kunna utbyta uppgifter om misstänkta personer för att vidta förebyggande åtgärder och göra utredningar i samband med brottmål eller för att utdöma straff. Dessa uppgifter handlar om politisk och facklig verksamhet men även om sådana saker som hälsa, religiös och filosofisk övertygelse och etnisk bakgrund – allt med förevändningen att det föreligger ett potentiellt hot mot folkets säkerhet i en medlemsstat eller att uppgifterna behövs för vetenskapliga och statistiska ändamål.

Vad är kommissionens inställning till detta beslut, som strider mot personuppgiftsskyddet och mot demokratiska rättigheter?

(EN) Kommissionens förslag till rådets rambeslut av skydd för personuppgifter inom ramen för polis- och domstolssamarbetet i straffrättsliga frågor har ännu inte antagits av rådet.

Förslaget till rådets rambeslut reglerar inte den biometriska övervakningen av enskilda antaganden och övertygelser. Artikel 7 i förslaget till rådets rambeslut reglerar behandlingen av särskilda kategorier uppgifter – känsliga personuppgifter. Personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiösa eller filosofiska övertygelser eller medlemskap i fackförbund och uppgifter om hälsotillstånd eller sexliv anses vara särskilda kategorier uppgifter. Behandlingen av särskilda kategorier uppgifter ska endast vara tillåten om den är strikt nödvändig och när den nationella lagen ger ett tillräckligt skydd. Kommissionen anser att detta inte bidrar till mer utbredd behandling och utbyte av känsliga personuppgifter. Europeiska datatillsynsmannen har signalerat att han är nöjd med den nuvarande ordalydelsen av artikel 7.

Förslaget till rådets rambeslut ger en tydlig uppsättning regler om behandlingen av personuppgifter mellan medlemsstaterna. Dessutom reglerar det tydligt överföringen eller tillhandahållandet av personuppgifter som tas emot från en annan medlemsstat till ett tredjeland eller ett internationellt organ. Avslutningsvis reglerar rambeslutet överföring av personuppgifter som tas emot från eller tillhandahålls av den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat till privatpersoner i medlemsstaterna.

Förslaget till rådets rambeslut tillåter inte vidare behandling av personuppgifter för någon intressent. De syften som medför rätt till vidare behandling av personuppgifter i syfte att förhindra, utreda, upptäcka eller åtala brott eller verkställande av straff anges tydligt och detaljerat i rambeslutet. När det gäller avvärjande av ett potentiellt hot mot den allmänna säkerheten ger förslaget till rådets rambeslut vidare möjlighet till behandling av personuppgifter i syfte att förhindra ett omedelbart och allvarligt hot mot den allmänna säkerheten, i den mån det inte är oförenligt med det syfte för vilket uppgifterna samlades in. De behöriga myndigheterna har endast behörighet att behandla sådana uppgifter i enlighet med de lagbestämmelser som gäller och om behandlingen är nödvändig och proportionell mot detta syfte. När det gäller behandlingen av personuppgifter för vetenskapliga och statistiska syften föreskrivs i förslaget till rådets rambeslut att de behöriga myndigheterna kan behandla de överförda uppgifterna ytterligare i historiska, statistiska eller vetenskapliga syften, under förutsättning att medlemsstaterna erbjuder ett lämpligt skydd, exempelvis genom att göra uppgifterna anonyma.

Avslutningsvis anser kommissionen inte att förslaget till rådets rambeslut innebär ett åsidosättande av skyddet för personuppgifter eller demokratiska rättigheter. Eftersom rambeslutet bara innehåller en minimiuppsättning krav för skydd av personuppgifter anser kommissionen att utvärderingen av de nationella åtgärder som vidtas för att säkerställa full efterlevnad av rambeslutet, som avses i artikel 27 i förslaget till rådets rambeslut, ska användas för att undersöka om skyddsnivån för personuppgifter kan ökas.

Europeiska gemenskapen har nyligen anslutit sig till Haagkonferensen för internationell privaträtt. Medlemsstaterna måste få gemenskapens godkännande för att ansluta sig till en rad internationella civilrättsliga arrangemang. Kommissionen har för rådet presenterat en mängd förslag om att underteckna eller ratificera dem. När det gäller vissa konventioner har beslut låtit vänta på sig redan i flera år. Vissa konventioner är i kraft endast mellan de medlemsstater som lyckades ratificera dem före sin EU-anslutning.

Anser kommissionen att det är god politik att vägra europeiska medborgare de fördelar som följer av moderna konventioner som ofta framförhandlas på begäran av och med aktivt deltagande av både medlemsstater och kommissionen, att hålla Europa utanför globala samarbetsinstrument eller att i all oändlighet förhala sådana steg? Anser kommissionen att det är förenligt med gemenskapens anslutning till Haagkonferensen att nästan inte göra någonting för att ansluta sig till instrument som är utvecklade av dess medlemmar? Tror kommissionen att EU av andra betraktas som en pålitlig partner i de internationella förhandlingarna om man under flera år inte har kunnat bestämma sig och fatta beslut om vad som bör göras? Avser kommissionen att vidta några åtgärder för att lösa detta problem?

(EN) Kommissionen förstår att ledamoten hänvisar till internationella konventioner som ännu inte har ratificerats och som hör samman med tvisten mellan Storbritannien och Spanien om Gibraltar och inte hänvisar till Haagkonventionen om tillämplig lag för vissa rättigheter i fråga om finansiella instrument som förvaltas av en förmedlare, där rådet har starkt delade åsikter när det gäller ratificeringens önskvärdhet, eftersom parlamentet självt, i en resolution som antogs den 14 december 2006, uppmanade rådet att inte underteckna denna konvention förrän det genom en omfattande konsekvensanalys hade fastställts att en sådan anslutning inte skulle skapa snedvridningar på den inre markanden för finansiella tjänster.

Såsom redan har angetts i svaret på den skriftiga frågan E-2576/07 delar kommissionen till fullo oron över att meningsskiljaktigheten mellan Spanien och Storbritannien när det gäller Gibraltar för närvarande blockerar gemenskapens anslutning till flera viktiga konventioner, nämligen följande:

- 1996 Haagkonventionen om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (Haagkonventionen om skydd för barn),

- 2001 Kapstadskonventionen av Unidroit om internationell säkerhetsrätt till flyttbar egendom och protokollet till den avseende frågor som är specifika för flygplansutrustning,

- 2002 Internationella sjöfartsorganisationens protokoll till Atenkonventionen om transport av passagerare och deras bagage till havs,

- 2003 Förenta nationernas protokoll om civilt skadeståndsansvar och ersättning för skada som orsakas av gränsöverskridande effekter av industriolyckor på gränsöverskridande vatten,

- 2003 Europarådets konvention om umgängesrätt.

Eftersom dessa konventioner helt eller delvis omfattas av gemenskapens exklusiva behörighet har medlemsstaterna inte rätt att ratificera dem utan tillstånd från gemenskapen att göra det. Därför förhindrar det bilaterala problemet mellan Spanien och Storbritannien faktiskt alla andra medlemsstater från att ratificera dessa konventioner.

Såsom framgår av listan rör detta problem inte bara konventioner som har antagits inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt utan även andra internationella organisationer såsom Unidroit och Europarådet.

Kommissionen har redan utfört ett betydande arbete för att avhjälpa situationen. När det gäller Haagkonventionen om skydd för barn har kommissionen särskilt skrivit till de berörda medlemsstaterna flera gånger sedan 2005, och uppmanat dem att låsa upp situationen, som blir allt mer oacceptabel för de andra medlemsstater som är angelägna om att ratificera denna värdefulla konvention. Frågan togs även upp vid ett antal råd (RIF)⁽¹⁾ direkt med de berörda ministrarna.

Kommissionen har tagit emot försäkringar från de två berörda medlemsstaterna om att förhandlingarna i denna fråga pågår och att en lösning på problemet förväntas inom en nära framtid.

Jag undrar i vilket genomförandeskede vi befinner oss när det gäller alla de nya fonder som inrättats i anslutning till Allmänna programmet för solidaritet och hantering av migrationsströmmar (Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare, Europeiska flyktingfonden, Europeiska fonden för yttre gränser och Europeiska återvändandefonden)? Har riktlinjerna för de här fonderna fastslagits och hur fördelningen per land skall ske? Är det tänkt – och i så fall i vilken omfattning – att även inbegripa regionala och lokala aktörer samt frivilligorganisationer i planeringen och förverkligandet av de här fondernas verksamhet?

(EN) Syftet med de strategiska riktlinjerna är att erbjuda riktlinjer för programmen för EU:s fonder i medlemsstaterna. För de yttre gränserna och Europeiska fonden för integration antogs de strategiska riktlinjerna av kommissionen i augusti 2007⁽¹⁾. De strategiska riktlinjerna för genomförandet av Europeiska återvändandefonden och Europeiska flyktingfonden förväntas antas i november 2007.

L'adoption des orientations stratégiques ne souffre pas d'un retard particulier. Les actes de base créant les Fonds n'ont été adoptés qu'au printemps 2007. Pour trois des Fonds, l'adoption de ces orientations se fait sur la base de la procédure de réglementation avec contrôle dont c'était d'ailleurs la première utilisation.

När det gäller anslagen till medlemsstaterna för var och en av de fyra berörda fonderna överförde kommissionen till medlemsstaterna i juli 2007 de slutgiltiga anslagen för budgetåret 2007 och de provisoriska för budgetåret 2008.

Mellan 90 och 93 procent av medlen i fonderna måste fördelas under gemensam förvaltning. Nu är det därför upp till medlemsstaterna att involvera regionala och lokala organ, samt icke-statliga organisationer i processen att utarbeta och genomföra deras fleråriga och årliga program.

En effet, les décisions créant les Fonds prévoient explicitement que les Etats membres sont responsables de la sélection et la mise en œuvre des projets cofinancés, dans le respect des grands objectifs européens de programmation. C'est au niveau national et local que les besoins prioritaires spécifiques liés à la politique d'asile, d'intégration, de la gestion des retours et des frontières extérieures peuvent être le mieux défini.

När det gäller de delar av fonderna som ska fördelas direkt av kommissionen som ”gemenskapsåtgärder” kommer förslagsinfordringar att publiceras regelbundet. Icke-statliga organisationer och regionala och lokala organ kan skicka särskilda ansökningar för Integrationsfonden, Europeiska flyktingfonden och återvändandefonden.

Kan kommissionen redogöra för hur långt man kommit i förhandlingarna om ekonomiska partnerskapsavtal med AVS-länderna?

Det förekommer särskilt i vissa afrikanska länder en växande oro för att dessa nya avtal kommer att undergräva den process för hållbar utveckling som alla tidigare handelsavtal byggt på. Dessutom uppfattar man det så att dessa avtal kommer att gynna EU på ett oproportionerligt sätt, på bekostnad av dess handelspartner i AVS-länderna. Anser kommissionen att detta ligger i EU:s långsiktiga intresse?

Är det sannolikt att de nya partnerskapsavtalen med AVS-länderna kommer att träda i kraft den 1 januari 2008, såsom planerat? Om inte, har kommissionen för avsikt att ta i bruk övergångsåtgärder fram till dess att en överenskommelse nåtts? Om så är fallet, vilken typ av övergångsåtgärder har kommissionen för avsikt att vidta?

Nästa månad löper tidsfristen ut för ingåendet av de avtal om ekonomiskt partnerskap som kommer att ersätta det gällande systemet med handelsförmåner för AVS-länderna inom ramen för Cotonou-avtalet. Det civila samhället har starkt motsatt sig att dessa avtal ingås före årets slut eftersom man ännu inte förhandlat ordentligt om många av avtalets huvudaspekter. Ingåendet av dessa avtal skulle de facto tvinga några av världens fattigast länder att godta omfattande liberalisering av sina sårbara marknader. För att dessa avtal ska bli rättvisa behöver AVS-länderna mer tid på sig att förhandla om dem. Dessutom måste dessa länder få behålla möjligheten att på ett flexibelt sätt besluta om, planera och organisera sina egna handelsreformer. Om avtal om ekonomiskt partnerskap ingås i år skulle det leda till att AVS-ländernas export till EU kollapsade, varvid dessa länder skulle bli tvunga att finna nya inkomstkällor för att finansiera sina hälso- och utbildningssystem.

På vilket sätt planerar kommissionen att skydda AVS-länderna i händelse att avtalen om ekonomiskt partnerskap inte ingås före årets slut?

Tiden för de pågående förhandlingarna om europeiska partnerskapsavtal, som ska ersätta det nuvarande handelssystemet för AVS-länder enligt Cotonou-avtalet, löper ut i slutet av nästa månad. Det civila samhället har fört en kampanj mot att dessa avtal måste ingås så snabbt, eftersom avtalens nyckelfrågor inte har diskuterats igenom tillräckligt. Om man avslutar förhandlingarna alltför snabbt måste de redan svaga marknaderna i några av världens mest fattiga länder genomgå en liberalisering som kan få verkligt negativa effekter på AVS-exporten till EU, och det kan få svåra återverkningar för finansieringen av hälovårds- och utbildningssystemen. AVS-länderna kräver därför längre förhandlingstid och möjligheter att själva planera sina egna handelsreformer. Det är av yttersta vikt att förhandlingarna förblir rättvisa.

Vad föreslår kommissionen för att man ska skydda de berörda länderna, om de europeiska partnerskapsavtalen inte har ingåtts vid årsskiftet?

I sitt meddelande av 23 oktober 2007 om avtal om ekonomiskt partnerskap hävdar kommissionen klart och tydligt att om de regioner som förhandlar med kommissionen inte har undertecknat avtalen inom de fastställda tidsfristerna, så skulle kommissionen vara beredd att ingå avtal enbart med vissa länder. Hittills har kommissionen emellertid insisterat på att avtal om ekonomiskt partnerskap skulle förhandlas fram och ingås på regional nivå och understrukit att det endast skulle vara ändamålsenligt att ingå sådana avtal om det gjordes med hänsyn till den regionala integrationen. Ett sådant agerande skulle innebära att kommissionen blir ansvarig för de starka spänningar som med säkerhet skulle uppstå mellan länder i samma region som behandlas på olika sätt, dvs. raka motsatsen till målet med regional integration, beroende på om de har undertecknat avtalen eller inte.

Hur tänker kommissionen förhindra att sådana avtal blir direkt skadliga för länder som inte undertecknar dem? Hur kan kommissionen förklara denna nya inställning med tanke på att kommissionen alltid i första hand har angett den regionala integrationen som argument för undertecknandet av avtal om ekonomiskt partnerskap?

(EN) Baserat på Cotonou-avtalet och dess målsättningar hållbar utveckling, regional integration och ett bättre samarbete mellan AVS-länderna (Afrika, Västindien och Stillahavsområdet) i det multilaterala handelssystemet har EG genomfört förhandlingar och ekonomiska partnerskapsavtal (EPA) med AVS-staterna och AVS-regionerna sedan 2002. Dessa förhandlingar är nu i sin slutfas före slutet av tidsfristen 2007. då de nuvarande Cotonou-preferenserna och Världshandelsorganisationens undantag som skyddar den upphör. Den gemensamma AVS-EU-översynen av EPA-förhandlingarna bekräftade på nytt parternas åtagande att nå sin tidsfrist.

EG:s målsättning är fortfarande att ersätta det nuvarande handelssystemet enligt Cotonou genom fullständiga, totala EPA om frågor som hör samman med handel med både varor och tjänster, investeringar och handelsrelaterade områden som är viktiga för AVS-ländernas utvecklig i syfte att etablera effektiva regionala marknader och särskilda förbindelser mellan dessa regioner och EU. Samtidigt har framstegen i EPA-förhandlingarna varit ojämna. Om ett fullständigt EPA inte kan ingås i tid måste parterna föra in de frågor som har förhandlats hittills i ett avtal med ett bra arrangemang för marknadsåtkomst i sin kärna och sedan gå vidare och slutföra förhandlingarna inom andra områden i början av 2008. Det bidrar till att undvika handelsstörningar utan att äventyra målsättningen att förhandla fram omfattande EPA med ett fullständigt utvecklingspaket.

På liknande sätt är kommissionen, när bara vissa länder i en region vill gå vidare med förhandlingar, beredd att arbeta på denna grund, för att ingå avtal om marknadsåtkomst som ett steg mot fullständiga EPA. För att behålla hastigheten i de pågående regionala integrationsplanerna kommer varje sådant avtal att vara ett trappsteg mot ett fullständigt EPA som är öppet för alla länder i den aktuella regionen.

Kommissionen anser att det för närvarande inte finns något alternativ till denna pragmatiska syn, som anges i dess meddelande av den 23 oktober 2007, och den kommer att fortsätta att arbeta mot utvecklingsmål i stället för intressen som är stötande för EU.

Hur effektivt fungerar enligt kommissionen sammankopplingen av de inre och yttre säkerhetsaspekterna inom ramen för den europeiska säkerhetsstrategin? Vilka institutionella brister finns i genomförandet av den inre dimensionen av den europeiska säkerhetspolitiken, som bygger på olika stadfästa pelare? Anser kommissionen att säkerhetssystemet, som bygger på en pelaröverskridande strategi (cross-pillar security regime) i frågor om ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa, är komplett i institutionellt och operativt hänseende?

(FR) I den europeiska säkerhetsstrategin står det: ”Det kalla krigets slut har lett till en miljö med allt öppnare gränser där de inre och yttre säkerhetsaspekterna oupplösligen är förenade.” EU:s ingripande har omfattat både inre och yttre aspekter av de hot som har identifierats i den europeiska säkerhetsstrategin, särskilt genom den europeiska antiterrorstrategin från 2005 ur ett inre perspektiv och genom internationellt samarbete och stöd med strategiska parnter i tredjeländer. När det gäller kampen mot den organiserade brottsligheten driver Europeiska unionen på för en ratifikation av de internationella avtal som utgör ramen för vårt stöd i tredjeländer. Europol tillhandahåller årsrapporter och statistik som bidrar till att förbättra informationen och kunskapen kring dessa områden.

Genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin blir mer effektivt när EU:s och gemenskapens instrument arbetar mot samma mål. Kommissionen har försökt uppnå detta genom att också ta hänsyn till de yttre aspekterna av den inre politiken. Detta kommer att bli lättare med ikraftträdandet av Lissabonfördraget, som innebär att den nuvarande uppdelningen mellan den första och den tredje pelaren försvinner, att medbeslutandeförfarandet införs och att parlamentets roll förstärks.

För åtgärder inom ramen för GUSP⁽¹⁾ och ESFP⁽²⁾ kommer man att fortsätta ta hänsyn till externa hot parallellt med gemenskapens åtgärder utanför EU och inre åtgärder på området frihet, säkerhet och rättvisa.

Rent allmänt anser kommissionen att målen med dess inrikes- och utrikespolitik är mer sammanflätade än någonsin, vilket kräver en förnyad syn på hur EU:s intressen och värderingar, vilket naturligtvis även omfattar medborgarnas säkerhet, ska planeras, främjas och skyddas.

Alla våra instrument arbetar tillsammans för att ta itu med de utmaningar som har lyfts fram i den europeiska säkerhetsstrategin: vår utvidgningspolitik, som utökar freden, stabiliteten, välfärden, demokratin och rättsstatsprincipen i hela Europa, vår grannskapspolitik, som syftar till att skapa förbindelser grundade på intressen och värderingar som delas med grannländer, vår handelspolitik, vår politik för utveckling och humanitärt bistånd samt våra åtgärder i samband med klimatförändringarna och energisäkerheten.

I en revidering av den europeiska säkerhetsstrategin bör man ta hänsyn till dessa nya globala utmaningar och införliva alla svar på dem på EU-nivå, oavsett institutionella hänsyn, som kommissionen fastslog 2006 i sitt meddelande ”Europa i världen — några praktiska förslag om hur man skall kunna uppnå ökad samstämmighet, effektivitet och synlighet”.⁽³⁾.

Med hänvisning till den senaste tidens rapporter om en ny tragedi i en klädesfabrik i Bangalore, där en indisk arbetare, som blev sjuk under arbetet tvingades vänta i flera timmar för att få tillstånd att lämna fabriken, dog på sjukhuset senare under dagen. Episoden påminde om en tidigare händelse som ska ha inträffat vid samma fabrik för endast tre månader sedan, där en gravid kvinnlig arbetstagare födde sitt barn utan hjälp utanför fabriken efter att ha nekats hjälp när födseln satte i gång under hennes arbetspass. Efter vad jag har förstått dog barnet.

Kan kommissionen ange om den anser att hälsa och säkerhet på arbetsplatsen är en grundläggande rättighet, och redogöra för vilka åtgärder den vidtar i samband med förhandlingar och avtal med tredjeländer när det gäller hälsa och säkerhet för att undvika att sådana fruktansvärda och ytterst tragiska händelser upprepas?

(EN) Främjandet av hälsa och säkerhet på arbetet på internationell nivå är en av de viktigaste målsättningarna med den av kommissionen nyligen antagna arbetsmiljöstrategi⁽¹⁾. I denna strategi betonas behovet av att förbättra arbetsnormerna i hela världen. I detta sammanhang har EU för avsikt att främja det förebyggande arbetet inom området för hälsa och säkerhet på arbetet genom ett multilateralt samarbete med de behöriga internationella organen (ILO⁽²⁾, WHO⁽³⁾) och bilateral verksamhet, som en del av kommissionens förbindelser med tredjeländer, och särskilt tillväxtekonomier som Indien.

Det råder många problem i medlemsstaterna i samband med frågan om hur de befintliga europeiska direktiven om identifikation av hästar skall genomföras på rätt sätt. Jag har uppmärksammats på fall där identifieringshandlingar (pass) som utfärdats av den behöriga myndigheten i en medlemsstat inte godkänts i en annan medlemsstat, men jag har också hört talas om fall där passen inte kontrollerats på vederbörligt sätt under genomresor mellan olika medlemsstater.

Kan kommissionen uttala sig om behovet av att förbättra genomförandet av den befintliga lagstiftningen och om hur detta låter sig göras?

(EN) Rådets direktiv 90/426/EEG⁽¹⁾ innehåller reglerna för veterinärkontroller för hästdjur som flyttas mellan medlemsstaterna. När ett hästdjur flyttas mellan medlemsstater måste det inte bara åtföljas av sin identitetshandling (pass), utan även av en officiell veterinärattest eller ett intyg som utfärdas på avreseorten. Enligt artikel 6 i direktivet har dock vissa medlemsstater beviljat varandra undantag från dessa certifieringskrav.

Genom kommissionens beslut 93/623/EEG⁽²⁾ inrättades det pass som ska åtfölja registrerade hästdjur under deras förflyttningar. Genom kommissionens beslut 2000/68/EG⁽³⁾ ändrades 93/623/EEG och bestämmelserna för identifiering av hästdjur utvidgades till att även omfatta hästdjur för avel och produktion.

För att säkerställa en mer enhetlig tillämpning av gemenskapslagstiftningen har kommissionen framställt ett förslag till förordning för att ersätta dessa två beslut. När den har antagits kommer denna direkt tillämpliga kommissionsförordning att vända sig direkt till de olika intressenter som bär ansvaret för att identifiera hästdjur och se till att hästdjur identifieras, inom en viss tid efter födseln eller importen, genom ett enda pass för hela livet som är knutet till djuret genom en elektronisk sändare.

Europaparlamentet anser enligt sin resolution http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=TA&reference=P6-TA-2007-0326&language=SV" av den 10 juli 2007 att offentligt ägande på marknaden för el och gas är en av huvudorsakerna till snedvridningar på EU-nivå och att incitamenten att konkurrera på dessa marknader är lägre, eftersom det finns offentliga företag som i de flesta fall, på grund av sina bolagsstadgar, är mindre öppna och lämnar färre upplysningar till potentiella investerare, och som är beroende av politiska beslut som fattas av regeringarna i dessa medlemsstater.

Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att inbegripa denna princip i sin strategi, inom de gränser för ägande av bolag i energisektorn som fastställts av fördraget? Tror kommissionen att det är möjligt att fortsätta utveckla en gemensam energimarknad när det i energisektorn finns offentliga oligopol och monopol som stöds av vissa europeiska regeringar?

(EN) Såsom anges i motiveringen till kommissionens förslag för den inre marknaden, som antogs den 19 september 2007, gäller paketet och mer specifikt förslaget om mer effektiv uppdelning på samma sätt för offentligt och privat ägda företag. Det betyder att oavsett sin offentliga eller privata karaktär skulle ingen person eller grupp av personer ensamt eller gemensamt kunna påverka sammansättningen i styrelserna, röstning eller beslutsfattande hos operatörer i överföringssystem och samtidigt leverans- eller produktionsbolagen. Om leverans- eller produktionsverksamheten är i offentligt ägande garanteras ändå självständigheten hos en offentligt ägd operatör av överföringssystem, men dessa förslag kräver inte att statligt ägda företag säljer sina nät till ett privatägt företag. För att uppfylla detta krav kan exempelvis en offentlig enhet eller staten överföra rättigheterna (som ger ”inflytande”) till en annan offentligt eller privat ägd juridisk person.

Den viktiga frågan är att den aktuella medlemsstaten i alla fall måste visa att resultaten är effektiva i praktiken och att företagen verkar helt skilt från varandra, vilket ger en verkligt jämn spelplan över hela EU. Dessutom gör kommissionens förslag medlemsstaterna skyldiga att garantera tillsynsmyndighetens oberoende genom att se till att den är juridiskt skild och funktionellt självständig från varje annan offentlig eller privat enhet.

Dessa bestämmelser bör garantera att alla marknadsaktörer oberoende av ägandet av operatörer av överföringssystem eller leveransföretag bör ställas inför samma jämna spelplan och få lika behandling av tillsynsmyndigheterna.

Enligt en undersökning som till vissa delar offentliggjordes nyligen underlåter runt 433 flygbolag och turistbyråer att lämna riktiga uppgifter med faktiska siffror på sina lågpriserbjudanden och vilseleder på så vis människor som går in på Internet om biljettpriserna. De hittills publicerade uppgifterna visar att hälften av flygbolagen vilseleder allmänheten. Runt 217 av dessa, i 14 medlemsstater samt i Norge, efterlever inte gemenskapens bestämmelser, bland annat den skyldighet som finns i varje land att på Internet ange det faktiska biljettpriset med avgifter (flygplatsskatter osv.) och att göra detta på landets officiella språk och inte bara på engelska, vilket sker i dag.

När tänker kommissionen offentliggöra detaljerade uppgifter från undersökningen? Vilka flygbolag är det som överträder gemenskapens konsumentskyddsbestämmelser? Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta? Ingår det bland kommissionens kommande mål att utarbeta ett lagstiftningsförslag som skyddar konsumenterna mot bedrägeri och garanterar dem ersättning?

(EN) Nätverket för konsumenttillsyn – som inrättades genom förordningen om samarbete inom konsumentskydd⁽¹⁾ för mindre än ett år sedan – har i slutet av september 2007 genomfört sin första gemensamma marknadsövervakningsövning i form av en ”svepning” av webbplatser som säljer flygbiljetter. Detta är ett nytt och kraftfullt verktyg för tillsynssamarbete. Denna gång deltog 15 medlemsstater och Norge i övningen. Kommissionen har för avsikt att bygga vidare på denna teståtgärd och upprepa sådana tillsynsåtgärder i framtiden.

Myndigheterna kontrollerade att webbplatserna uppfyllde EU-lagar och nationella lagar och upptäckte webbplatser som inte helt uppfyllde kraven. Dessa undersöks nu vidare av myndigheterna, som kommer att avgöra vilka uppföljande åtgärder som krävs. Vid bekräftade lagbrott kommer myndigheterna att se till att lämpliga åtgärder vidtas.

Kommissionen förstår verkligen intresset för att ta del av resultaten av denna övning. Eftersom medlemsstaterna är ansvariga för att vidta tillsynsåtgärder diskuterar den med dem vilken uppföljning som ska ges till svepningen, särskilt när det gäller den detaljerade publiceringen av resultaten.

De preliminära resultaten av svepningen tyder på att en förbättrad tillsyn baserat på den nuvarande lagstiftningen kan skydda konsumenterna från vilseledande handelsseder. Skyddsnivån kommer att höjas ytterligare genom genomförandet av direktivet om otillbörliga affärsmetoder⁽²⁾. Kommissionen har därför för avsikt att intensifiera tillsynen av lagstiftningen i framtiden med hjälp av nätverket för konsumenttillsyn. Innan något nytt lagstiftningsförslag diskuteras bör kommissionen undersöka hela potentialen hos de nuvarande instrumenten.

Kommissionen välkomnar den nuvarande lagstiftningsdiskussionen mellan parlamentet och rådet om dess förslag till omarbetning av tredje flygtransportpaketet⁽³⁾. När denna nya förordning antas kommer öppenheten om priser att förbättras genom ett klargörande att det slutgiltiga priset kommer att antas innefatta alla gällande biljettpriser, påslag, skatter och avgifter som är oundvikliga och förutsebara vid tiden för publiceringen. Alla flygningar inom EU kommer att omfattas av detta, liksom flygningar av alla bolag som reser från en flygplats i EU.

I Mexiko 2004 lyckades Ulises Ruiz Ortiz bli guvernör i Oaxaca genom valfusk. Han är ansvarig för en rad kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bland annat mot ursprungsbefolkningen, mot lärare som strejkar för att få mat och bättre arbetsvillkor och mot dem som vågar anmäla det förtryck som de utsätts för. Detta har också påtalats av Amnesty International.

Mexicos högsta domstol beslutade i juni 2007 att de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som begåtts under Ruiz Ortiz styre ska undersökas.

Hur avser kommissionen att utöva sitt inflytande och insistera på att dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna undersöks?

Med tanke på att denna situation pågått i mer än tre år och att associeringsavtalet mellan EU och Mexico innehåller en klausul om respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen, överväger kommissionen möjligheten att revidera associeringsavtalet?

(FR) Europeiska unionen och kommissionen är särskilt uppmärksamma på utvecklingen av situationen i Oaxaca och har övervakat händelseutvecklingen noggrant. Kommissionen har därför regelbundet informerats om händelserna i Oaxaca av sin delegation i landet, av organisationer från det civila samhället och av de mexikanska myndigheterna.

Kommissionen tar upp frågan om mänskliga rättigheter så fort den får tillfälle, och det har den gjort sedan början och stärkandet, sedan 2004, av utbytet med Mexiko inom ramen för den politiska dialogen. Självfallet kommer den att fortsätta att göra det inom ramen för de förestående kontakterna på hög nivå i enlighet med det globala avtalet, och den kommer att fortsätta att rikta särskild uppmärksamhet åt situationen i Oaxaca.

Parallellt med våra olika åtgärder inom ramen för avtalet har EU:s delegation i Mexiko hjälpt och följt Erika Mann, parlamentsledamot och ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén för EU och Mexiko, under parlamentets besök till Oaxaca i september 2006. Där mötte Erika Mann företrädare för Popular Assembly of the Peoples of Oaxaca (APPO), bland andra.

Kommissionen håller sig också informerad om rapporter och observationer från olika nationella och internationella icke-statliga organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter, bland annat om konflikten i Oaxaca. Kommissionen oganiserar också möten med dessa organisationer för att få reda på resultaten av deras forskning och analyser av situationen. Parlamentsledamöter som ingår i den interparlamentariska delegationen för EU och Mexiko har varit inblandade i dessa möten. Vid den interparlamentariska delegationens möte i Mexiko i slutet av februari 2007 organiserade kommissionens delegation i Mexiko ett sammanträde om mänskliga rättigheter, där problemet med Oaxaca diskuterades.

Nyligen begärde EU-rådet information om situationen för de mänskliga rättigheterna i staten Oaxaca. En delegation bestående av företrädare från medlemsstaternas ambassader och från kommissionens delegation i Mexiko organiserades därför 27–28 augusti 2007. Denna delegation hade möten med ordföranden för den statliga kommissionen för mänskliga rättigheter (CEDHO), icke-statliga människorättsorganisationer, högsta domstolens ordförande, justitiekanslern, statssekreteraren och biträdande sekreteraren för mänskliga rättigheter i staten Oaxaca. En företrädare för kansliet för ministern för allmän säkerhet talade också vid det månatligta mötet för politiska rådgivare i september 2007, där situationen i Oaxaca granskades.

Det bör påpekas att kommissionen samarbetar aktivt med Förenta nationernas högkommissarie för mänskliga rättigheter i Mexiko. Den är engagerad i två projekt för att stödja mänskliga rättigheter, varav det ena handlar om situationen för de infödda i Oaxacas fängelsesystem. I detta sammanhang behandlas frågan om konflikter i Oaxaca under diskussionerna mellan kontoret för FN:s högkommissarie och kommissionen, och de utgör en del av vår gemensamma politik för att försvara de mänskliga rättigheterna.

Kan kommissionen ange om den har begärt att frågan om medlemsstaternas bristande genomförande av EU:s lagstiftning ska föras upp på föredragningslistan för något av rådets möten som enligt planerna ska hållas under det portugisiska ordförandeskapet?

(EN) Kommissionen har ännu inte begärt att frågan om otillräckligt genomförandet av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna sätts på dagordningen för några möten i ministerrådet som hålls under det portugisiska ordförandeskapet.

Man bör komma ihåg att kommissionen nyligen har antagit ett meddelande om tillämpningen av gemenskapsrätten⁽¹⁾, vilket har överlämnats till institutionerna. Kommissionen arbetar aktivt med genomförandet av de åtgärder som tillkännagavs i detta meddelande. En grupp nationella experter kallas samman av kommissionen för att diskutera meddelandet under det portugisiska ordförandeskapet, med möjligheten att vissa frågor som tas upp i meddelandet förs upp på föredragningslistan för något av rådets sammanträden 2008.

Vidare kan en allmän debatt ske i ett eller flera sammanträden i rådet vid andra tillfällen, exempelvis presentationen av en årsrapport om genomförandet av ett program eller en handlingsplan.

Särskilt när det gäller resultattavlan för den inre marknaden presenterade kommissionen sin första rapport för 2007 i juli 2007. En andra rapport väntas i december 2007 och förväntas bidra till debatten med insriktning på nästa vårmöte i Europeiska rådet 2008.

Inom området för rättvisa, frihet och säkerhet presenteras en årlig resultattavla också av kommissionen sedan juni 2005, med en bedömning i andra delen av genomförandet av EU-lagstiftningen i dessa frågor på nationell nivå.

Det var inte mycket som sades om Olympic Airlines i samband med den grekiska regeringens programförklaring inför det grekiska parlamentet och några konkreta löften avseende bolagets framtid gavs inte heller. Det här är den nuvarande grekiska regeringens fjärde år vid makten och den tragiska situationen avseende Olympic Airlines, som den här regeringen fick ta över av Pasok-regeringen, blir allt värre - och då talar vi om ett flygbolag som hör till de mest historiska och säkraste i världen.

Exakt i vilket skede befinner sig de diskussioner om Olympic Airways framtid som förs mellan Europeiska kommissionen och den grekiska regeringen?

(FR) Sedan 1994, har kommissionen antagit fem beslut om statligt stöd till Olympic Airways. De första tre var ”villkorade” beslut som berättigade till stöd för omstrukturering av företaget före slutet på 1990-talet, under vissa villkor.

Tyvärr uppfylldes inte villkoren för dessa beslut, och omstruktureringen gav inte de förväntade resultaten. Därför var kommissionen tvungen att i december 2002, och sedan september 2005, anta två ”negativa” beslut om att Grekland hade gett Olympic Airways och Olympic Airlines illegalt stöd som var oförenligt med den inre marknaden. Det första av dessa beslut bekräftades till stor del av EG:s förstainstansrätt, förutom på några smärre punkter. Det bör också nämnas att EG-domstolen ansåg att Grekland hade misslyckats med att genomföra det första beslutet. Eftersom domstolens beslut där detta misslyckande påpekades inte genomfördes har kommissionen inlett en process enligt villkoren i artikel 228 i EG-fördraget.

Liksom den har gjort i flera år fortsätter Europeiska kommissionen diskussionerna med de grekiska myndigheterna för att finna en lösning på problemen med genomförandet av besluten från 2002 och 2005. Kommissionens mål är att se till att EU-rätten efterföljs, både när det gäller genomförandet av besluten från 2002 och 2005 och när det gäller andra åtgärder som berör användningen av allmänna medel till förmån för Olympic Airways/Airlines.

I vilken utsträckning har kommissionen tagit till sig förslagen i initiativbetänkandet om framtida utvidgningars konsekvenser för regionalpolitikens effektivitet, http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=TA&reference=P6-TA-2007-0130&language=SV" ?

Vilka slutsatser har kommissionen dragit av detta initiativbetänkande?

Har kommissionen redan tagit fram konkreta idéer för den avtrappningsmodell som begärs i initiativbetänkandet och utarbetat förslag till en reformering av anslutningsstödet? Om så inte är fallet, vilken tidsplan har kommissionen då tänkt sig?

(EN) Kommissionen delar helt de två utgångspunkterna i betänkandet – betydelsen av och framgången för sammanhållningspolitiken för att sätta stopp för skillnader och därmed bidra till EU:s sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållning, samt att antalet skillnader av detta slag till följd av de senaste utvidgningarna är större. Kommissionen är också mycket väl medveten om den press som globaliseringen lägger på de europeiska ekonomierna när det gäller flyttningar, demokratiska förändringar, migrationsflöden och andre relaterade frågor. Som svar på dessa utmaningar har sammanhållningspolitiken för 2007–2013 formats om och moderniserats samtidigt som den har anpassats till dagordningarna från Lissabon och Göteborg.

Kommissionen håller också med om att om Kroatien och länderna i västra Balkan skulle ansluta sig till EU före slutet av denna programperiod skulle de kunna anpassas till den nuvarande ramen för sammanhållningspolitiken utan större störningar. Ledamoten bör notera att behörighetsreglerna för 2007–2013 för EU-27 fastställdes 2006 och tillämpades. När det gäller Turkiet håller kommissionen med om att en specifik konsekvensbedömning måste göras i lämplig tid med tanke på dess troliga effekt på EU:s sammanhållningspolitik. Enligt förhandlingsramen kan anslutningsförhandlingarna med Turkiet bara slutföras efter inrättandet av den finansiella ramen för perioden från 2014 tillsammans med eventuella följdreformer.

Kommissionen kommer därför vid en lämplig tidpunkt att bedöma effekten av alla framtida utvidgningar av EU:s sammanhållningspolitik och föreslå motsvarande modifieringar. Innan denna bedömning har ägt rum kan kommissionen inte kommentera någon beräkning av de relaterade kostnaderna.

Kommissionen anser att ett tillräckligt ekonomiskt anslag är en nödvändig förutsättning för att politiken ska bli framgångsrik, i linje med kommissionens förslag för budgetramen 2007–2013, och är mycket angelägen om att acceptera förslag som syftar till att öka hävstångseffekten av sammanhållningspolitiken i de nuvarande medlemsstaterna, såsom att förbättra deltagandet av privat kapital eller använda innovativa finansiella instrument utöver subventioner. Vid denna tidpunkt kan kommissionen dock inte kommentera beräkningar av de belopp som behövs för någon specifik politik i framtiden.

Europeiska kemikaliekontoret kommer snart att utge en ny klassificering av kemiska substanser (den trettionde anpassningen till den tekniska utvecklingen). Enligt de senaste forskningsresultaten från Internationella centret för cancerforskning är formaldehyd (CAS-nr. 50-00-0) ett cancerframkallande ämne. Frågeställaren förväntar sig att kommissionen i förbindelse med genomförandet av REACH-lagstiftningen om kemiska ämnen kommer att göra allt den kan för att se till att formaldehyd klassificeras som ett cancerframkallande ämne.

Kan kommissionen dessutom ange om den samarbetar med Europeiska kemikaliekontoret i utarbetandet av en ny klassificering av kemiska ämnen (den trettionde anpassningen till den tekniska utvecklingen) och huruvida man verkar för att klassificera formaldehyd som ett cancerframkallande ämne för att skydda allmänheten mot detta farliga ämne?

(EN) Formaldehyd klassificeras som ett cancerframkallande ämne i kategori 3 sedan 1996, då anpassningen till tekniska framsteg för tjugoandra gången⁽¹⁾ av direktiv 67/548/EEG⁽²⁾ om tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen antogs. Kategori 3 omfattar ämnen som orsakar bekymmer för människan på grund av möjliga cancerframkallande effekter, men med avseende på vilka den tillgängliga informationen inte är tillräcklig för en tillfredsställande bedömning.

Frankrike föreslår, med hänsyn till beslutet nyligen av Internationella centret för cancerforskning, att formaldehyd ska klassificeras som cancerframkallande ämne i kategori 1. Kategori 1 omfattar ämnen som är kända för att vara cancerframkallande för människan. I september 2004 drog Internationella centret för cancerforskning slutsatsen att formaldehyd är cancerframkallande för människor och förde in det i sin grupp 1. Det är en högre klassificering än i tidigare utvärderingar av Internationella centret för cancerforskning.

Det franska förslaget har diskuterats i november 2005 av den tekniska kommittén för klassificering och märkning under direktiv 67/548/EEG⁽³⁾ om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen. De rekommendationer som lämnades av denna tekniska kommitté används av kommissionen för att utarbeta ett förslag till anpassning till tekniska framsteg för att uppdatera förteckningen över ämnen i direktivet om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen genom kommittéförfarande. Dessa ämnen ingår i bilaga I.

På grund av pågående forskning om de cancerframkallande egenskaperna hos formaldehyd, särskilt en uppdatering av en epidemiologisk studie av Förenta staternas nationella cancerinstitut, beslutades det dock att ett eventuellt beslut skulle skjutas upp till ett senare sammanträde. Resultaten av den uppdaterade studien av det nationella cancerinstitutet bör finnas tillgängliga inom kort.

Eftersom den tekniska kommittén för klassificering och märkning inte avslutade sin diskussion om de cancerframkallande egenskaperna hos formaldehyd var det därför inte möjligt att inkludera dem i förslaget till anpassning för trettionde gången till tekniska framsteg som röstades fram i februari 2007 eller i anpassningen för trettioförsta gången till tekniska framsteg, som kommer att genomgå kommittéförfarandet till slutet av 2007.

Det franska förslaget kommer dock att diskuteras på nytt under lagstiftningsramen Reach⁽⁴⁾ av riskbedömningskommittén, vilken bör inrättas till juni 2008. På grundval av rekommendationen av denna riskbedömningskommitté kan kommissionen sedan utarbeta ett nytt förslag till anpassning till tekniska framsteg för att vid behov ändra den nuvarande klassificeringen av formaldehyd.

På auktionssiter på Internet erbjuds CD-skivor av europeiska artister som klart och tydligt är producerade i Kina (etiketterna är på kinesiska) och omisskännligen är illegala kopior. Trots löften från de kinesiska myndigheterna och trots en påstått strängare lagstiftning har striktare kontroller av illegala kopior och piratism uteblivit. Enligt tullmyndigheterna kommer också mer än 70 procent av alla illegalt kopierade produkter från Kina.

Framför allt den audiovisuella sektorn faller offer för detta. Förargligt nog drabbas inte bara stora kända amerikanska artister av de kinesiska piratkopiorna utan också mindre kända europeiska artister. Kommer kommissionen att återigen ta upp piratismproblemet med kinesiska myndigheter? Är kommissionen beredd att överväga sanktioner, på det sätt som USA gjort med ett antal anmälningar till WHO?

(EN) Ett effektivt skydd och verkställande av immateriella rättigheter i Kina är ett prioriterat område för EU. Kommissionen är medveten om den piratism som drabbar den audiovisuella sektorn i Kina och tar regelbundet upp denna fråga i sina bilaterala samtal om immaterialrättsliga frågor med de kinesiska myndigheterna. Denna fråga stod exempelvis på dagordningen för den senaste arbetsgruppen för immateriell egendom mellan EU och Kina, vilken ägde rum i Peking den 27 september 2007. De kinesiska myndigheterna har ansträngt sig för att hantera denna fråga, men detta arbete är otillräckligt. Denna fråga kommer även att finnas på dagordningen för toppmötet mellan EU och Kina, som planeras till den 28 november 2007 i Kina.

Kommissionen har främjat dialog och samarbete med Kina för att hantera piratismen. Denna samarbetsstrategi har gett begränsade resultat. Kommissionen har klargjort för Kina att stora framsteg måste göras. I detta avseende kommer toppmötet mellan EU och Kina att vara avgörande för att mäta Kinas beslutsamhet att möta EU:s oro. Om Kina fortsätter att rikta otillräcklig uppmärksamhet mot EU:s oro avseende immaterialrättsliga frågor kommer kommissionen att överväga att lämna in ett klagomål till Världshandelsorganisationen.

Med tanke på att cirka tre miljoner EU-medborgare smittas av sjukvårdsrelaterade infektioner varje år och omkring 50 000 människor dör till följd av detta är det tydligt att det krävs en snabb motåtgärd. Kan kommissionen uppge om den planerade publiceringen av en rekommendation om sjukvårdsrelaterade infektioner kan flyttas fram till hösten 2008?

(EN) Såsom anges av ledamoten är de sjukvårdsrelaterade infektionerna en stor börda när det gäller sjukdomar och dödlighet i Europas samhällen.

Kommissionen avspeglar för närvarande ett förslag till rådets rekommendation om förebyggande och kontroll av sjukvårdsrelaterade infektioner.

Detta förslag framställs med hjälp av en internationell grupp av experter och innehåller kommentarer från följande:

tillsynsmyndigheterna i gemenskapens nätverk för smittsamma sjukdomar och

kommentarer av intressenter som framställdes under ett samråd med allmänheten i december 2005 till januari 2006.

De främsta rekommendationerna kommer att vara att upprätta eller stärka följande:

kontrollåtgärder och förebyggande åtgärder för att förhindra spridning av infektioner,

program för att förebygga och kontrollera infektioner i sjukvårdsinstitutioner,

övervakningssystem enligt gemensamt avtalade normer,

utbildning, forskning och utbyte av information.

I kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2008 identifieras förslaget som ett strategiskt initiativ, vilket understryker den vikt som kommissionen lägger vid detta förslag.

Målet är att lägga fram förslaget för rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) under det franska ordförandeskapet 2008.

Med tanke på den tid som behövs för de steg som leder till antagande av kollegiet och överföring till rådet är det inte realistiskt att flytta fram förslaget ett halvår till rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) under det slovenska ordförandeskapet.

Kommissionen vill dock försäkra ledamoten att den är fast besluten att undvika dröjsmål när det gäller detta strategiska initiativ.

Kommer kommissionen att låta Natura 2000-beteckningen utvidgas till att omfatta områden med gamla träd, vilket redan skett i Skandinavien? Kommer kommissionen att se över de djurarter som är beroende av gamla träd och införa de mest hotade arterna i Habitatdirektivet?

(EN) Direktiv 92/43/EGG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter⁽¹⁾ (habitatdirektivet) har som mål att skydda den biologiska mångfalden i hela EU och särskilt att skydda viktiga arter och livsmiljöer, vars bevarande är av särskild betydelse för EU, vilka anges i direktivet. Direktivet innehåller många typer av skogsmiljöer som specifikt avser karakteristiska trädarter som finns och för vilka Natura 2000-beteckningen behövs. Vidare är skyddet av träd även viktigt för att bevara arter såsom hackspettar och skalbaggar, som kan vara beroende av mogna och gamla träd. Därför kan Natura 2000-nätverket innefatta mycket gamla träd, om de bidrar till målsättningen att bevara dessa områden.

Det finns dock ingen specifik hänvisning till att områden i Natura 2000 ska inkluderas enbart på grund av närvaron av mindre antal mycket gamla träd. Trots att sådana träd kan ha en stor ekologisk, kulturell eller historisk betydelse anses de inte systematiskt vara avgörande för den totala biologiska mångfalden. Av denna anledning har kommissionen inga planer på att ändra direktivet till att även omfatta hänsyn till mycket gamla träd bland kriterierna för områdens beteckning. Medlemsstaterna har naturligtvis friheten att införa nationella åtgärder för att skydda sådana viktiga levande monument.

Priserna på gas och el fortsätter att stiga oerhört, bland annat på grund av att det saknas konkurrens, särskilt i Belgien. Detta kan komma att föranleda de nationella tillsynsmyndigheterna och de övriga nationella myndigheterna att införa maximipriser, för att på det sättet kunna utöva en viss press på de priser som slutanvändarna betalar.

Håller kommissionen med om att det vore både befogat och ändamålsenligt att fastställa maximipriser (eventuellt för en viss tid framöver) för att med hjälp av dem kompensera konsumenterna för bristen på konkurrens på energimarknaden?

(EN) EU:s rättsliga ram, särskilt artiklarna 3.3 i el-⁽¹⁾ och gasdirektivet⁽²⁾, tillåter prisreglering under begränsade omständigheter – för att säkerställa allmänna och offentliga serviceskyldigheter, det vill säga rätten för hushåll och, om medlemsstaten bedömer det som lämpligt, små företag, att förses med el av angiven kvalitet inom sitt territorium till skäliga, enkelt och tydligt jämförbara och öppet redovisade priser. En sådan prisreglering får dock inte hämma öppnandet av marknaden.⁽³⁾

För att marknader ska fungera är det faktiskt nödvändigt att beslut om tillgång, produktion och investeringar fattas på grundval av den mest relevanta och oförvanskade informationen. Priser är den viktigaste delen av denna information.

Pristak utanför den legitima målsättningen att säkerställa allmän service enligt direktiven kan utgöra ett betydande hot mot utvecklingen av konkurrenskraftiga energimarknader. Om pristaken är för låga eller om kostnaderna ökar medan de reglerade priserna är oförändrade kan el- och gasleverantörer enkelt fastna i en prispress där försäljningspriserna inte längre gör att de kan täcka sina kostnader. Nya aktörer på marknaden är nödvändiga för att föra in konkurrens på tidigare monopoliserade marknader, och dessa nya aktörer är särskilt sårbara eftersom de måste förlita sig på grossistmarknaderna för energi för att skaffa el och gas. Denna risk är inte teoretisk. Det har redan skett i flera medlemsstater.

Det är därför som kommissionen har tvingats väcka talan om fördragsbrott mot flera medlemsstater som har infört reglerade priser eller pristak utanför det legitima målet med allmän service. Kommissionen har även tvingats inleda förfaranden under andra rättsliga instrument, inbegripet reglerna om statligt stöd.

Det bör tilläggas att väl fungerande marknader och prissignaler även är en förutsättning för att vägleda investeringsbeslut. Pristak kan göra en marknad oattraktiv för investeringar och kväva kapacitetsökningar eftersom privata operatörer inte längre kan återfå sina kostnader eller åtminstone inte realisera den avkastning som är möjlig på andra marknader. Investeringar, exempelvis i produktionskapacitet, är dock viktiga för att säkra ersättningen av den befintliga kapaciteten. Väl fungerande marknader och prissignaler är därmed inte bara viktiga för att realisera en inre marknad för energi, utan minst lika viktiga för att uppnå andra politiska mål, särskilt en trygg energiförsörjning, uppnåendet av Kytotomålen enligt avtalet vid Europeiska rådets vårmöte 2007 och mål för energibesparingar⁽⁴⁾.

Kommissionen anser därför att åtgärderna måste vara inriktade på kärnfrågan, nämligen åtgärder som förbättrar konkurrensvillkoren. Det tredje avregleringspaketet, som presenterades av kommissionen den 19 september 2007, samt de ökade tillsynsåtgärderna enligt EG:s konkurrensregler visar vilken hög prioritet kommissionen ger åt att skapa verkligt konkurrenskraftiga energimarknader.

Den faktiska eller förmodade förekomsten av en gemenskapslagstiftning som förbjuder småskalig framställning av traditionella produkter såsom ost, korv eller olivolja, eller som inför förbud mot träskedar eller olje- och vinägerställ i restaurangerna, har utlöst ett ramaskri och blivit en av de viktigaste orsakerna till missnöje bland medborgarna beträffande EU-medlemskapet.

Kan inte kommissionen vidta åtgärder så att medborgarna på ett klart och otvetydigt sätt kan göra skillnad mellan gemenskapslagstiftning och annan lagstiftning?

(EN) Kommissionen anser att reglerna om livsmedelshygien faktiskt ger den nödvändiga flexibiliteten för att säkerställa och stödja den fortsatta mångfalden i den europeiska livsmedelsproduktionen.

Kommissionen vill dessutom betona att det inte finns något europeiskt förbud mot småskalig tillverkning av traditionella livsmedel och för restauranger finns det inget europeiskt förbud mot träskedar eller olje- och vinägerställ.

Förordning (EG) nr 852/2004 och förordning (EG) nr 853/2004 gäller inom området för livsmedelshygien. För att tillgodose bearbetning på bondgården för att behålla möjligheten att producera livsmedel med traditionella kännetecken och dessutom använda traditionella metoder i något skede i produktionen, bearbetningen eller distributionen av livsmedel kan medlemsstaterna dock införa nationella åtgärder.

Användbara verktyg, exempelvis kommissionens vägledande dokument om genomförandet av hygienförordningar och nationella vägledningar till goda seder har, utvecklats och är tillgängliga för att hjälpa medlemsstater och livsmedelsföretag att förstå EU-lagstiftningen inom området för livsmedelshygien.

Från och med 2008 kommer kommissionen att anordna utbildningskurser för de officiella inspektörerna i medlemsstaterna. Dessa kurser kommer även att syfta till att informera dem om den flexibilitet som erbjuds i lagstiftningen om livsmedelshygien.

Kan kommissionen redogöra för läget när det gäller vägprojektet Via Baltica efter det att man avbrutit arbetet med kringfartsleden runt staden Augustów? Denna skulle gå genom Rospuda-dalen som är ett Natura 2000-område.

(EN) Såsom redan har angetts i svaren på tidigare muntliga frågor om projektet Via Baltica (H-0157/07, H-0158/07 och H-0202/07) är det kommissionens skyldighet enligt artikel 211 i fördraget om upprättande av Europeiska gemenskapen att se till att bestämmelserna i fördraget och de åtgärder som vidtas av institutionerna i enlighet med dem tillämpas.

När det gäller kringfartsleden runt staden Augustow, som är en del av Via Baltica-projektet, beslutade kommissionen den 21 mars 2007 att hänskjuta fallet till domstolen. I kommissionens beslut av den 21 mars 2007 föreskrevs även tillfälliga åtgärder på grundval av artiklarna 242 och 243 i fördraget. Bygget av kringfartsleden runt Augustow skulle leda till förstörande av ett unikt ekosystem och förstörelse av den unika sumpmarken i Rospuda. Projektet inkräktar på särskilda skyddsområden enligt direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar⁽¹⁾ (fågeldirektivet), och platser som har föreslagits som områden av gemenskapsintresse enligt direktiv 92/43/EGG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter⁽²⁾ (habitatdirektivet), samt platser som avses att föreslås för kommissionen som områden av gemenskapsintresse.

Efter polska myndigheters tillkännagivande att arbetet i Rospuda-dalen skulle inledas den 1 augusti 2007 lämnades en begäran om interimistiska åtgärder in till domstolen den 27 juli 2007. Det måste noteras att Polen senare bekräftade för domstolen att arbetet i Rospuda-dalen inte skulle inledas förrän domstolen har meddelat sitt avgörande. Kommissionen övervakar situationen när det gäller genomförandet av projektet noga. Den tillgängliga informationen visar att arbetet i Rospuda-dalen inte har inletts.

Bakgrunden till min fråga är den senaste utvecklingen i samband med att samförståndsavtalet om export av vissa textil- och konfektionsprodukter från Kina till länderna i Europeiska unionen löper ut den 31 december i år och att den totala avregleringen av textil- och konfektionshandeln fortsätter.

Hur bedömer kommissionen konsekvenserna av liberaliseringen av textil- och konfektionshandeln för denna strategiska bransch i Europeiska unionen, inte minst för företagens överlevnad (särskilt de små och medelstora företagen) och för antalet sysselsättningstillfällen?

Hur bedömer kommissionen konsekvenserna av liberaliseringen av textil- och konfektionshandeln för de stora importörerna och distributörerna, särskilt vad gäller de kraftigt stigande vinstmarginalerna, med prissänkningar som får bäras av producenterna samtidigt som vinstmarginalerna i förhållande till konsumenterna är oförändrade eller ökar?

(EN) Efter utgången av avtalet om textil och konfektion år 2005 föreskrevs i samförståndsavtalet från Shanghai, för att hantera de allt högre nivåerna av textilimporter från Kina, avtalade importnivåer från Kina till EU av tio produktkategorier. De avtalade nivåerna gäller för importer från Kina fram till den 31 december 2007. Själva samförståndsavtalet gäller fram till 2008 års utgång.

Detta var en överenskommelse en gång för alla med Kina baserat på bestämmelserna i dess inträde i Världshandelsorganisationen (WTO) och gav extra andrum till EU:s industri för att anpassa sig till de nya utmaningarna från Kina som viktig världsaktör i textilsektorn.

Fullt medveten om att andra länder har ingått samförståndsavtal med importbegränsningar som kommer att gälla fram till 2008 års utgång och att textilsektorn behöver en mjuk övergång till full avreglering 2008 har kommissionen fört diskussioner med Kina om det bästa sättet att uppnå en sådan övergång. I denna anda har kommissionen och Kina beslutat att inrätta en gemensam övervakningsmekanism för handeln i åtta textilproduktkategorier till 2008 (kategori 4 t-tröjor, kategori 5 tröjor, kategori 6 byxor, kategori 7 blusar, kategori 20 sänglinne, kategori 26 klänningar, kategori 31 bysthållare och kategori 115 lin- och ramigarn). Övervakningen omfattar de ekonomiskt viktiga kategorierna och de kategorier som är särskilt känsliga. De två kategorier som inte omfattas av den är de där utnyttjandet av de avtalade nivåerna har varit lägst under perioden 2005–2007.

Genom denna gemensamma övervakning har Kina i praktiken accepterat att det delar ansvaret med oss för att säkerställa en mjuk övergång efter att de avtalade nivåerna enligt samförståndsavtalet upphör i slutet av det här året.

Medlemsstaterna, textilindustrin och handelssektorn har välkomnat detta avtal, eftersom de alla var överens om att en upprepning av situationen 2005 inte låg i någons intresse.

Mer allmänt, även om handelsfrågor är mycket viktiga när det gäller avregleringen av handeln i textil- och konfektionsindustrin, står denna sektor i EU inför strukturella förändringar som sträcker sig bortom handelsfrågorna.

Den strukturella anpassningsprocessen började faktiskt långt före avvecklingen av kvoterna. Det gjorde det tydligare att konkurrensfördelarna för EU:s textil- och konfektionsindustri främst ligger inom innovation, forskning, arbetskraftens kunskaper och tillgången till marknader. I denna industrisektor utgör förstärkningen av dessa konkurrensstyrkor ett viktigt bidrag till vår Lissabonstrategi.

Textil- och konfektionsindustrin kan behålla sin strategiska roll i EU:s ekonomi. Sektorn kan dock ge färre men bättre arbetstillfällen i framtiden. Det behövs därför initiativ som hör samman med innovation, forskning och kunskaper som den främsta metoden för att öka livskraften hos företagen i sektorn.

Efter avregleringen av textilsektorn 2005 var kommissionen intresserad av avregleringens effekt på konsumentpriserna och har beställt en studie i ämnet.

Studien visade tydligt att konsumenterna har gynnats väsentligt av den progressiva avregleringen av textilbranschen. Över hela EU föll priserna på kläder med 16,2 procent jämfört med den övergripande prisnivån under utfasningsperioden för avtalet om textil och konfektion. Det finns en direkt koppling mellan den progressiva avregleringen under avtalet om textil och konfektion och prissänkningen – i genomsnitt har 60 procent av nedgången förts vidare till konsumenterna i form av lägre priser. Eftersom konsumentpriserna är en sammansättning av priserna för ingående tjänster och priserna på importerade produkter är nedgången inte alls bra.

I studien fanns även bevis på att en del av dessa förmåner har fångats upp av distributionskedjan, vilket tyder på problem med den inre marknadens funktion och på konkurrens i distributionssektorn. Vissa medlemsstater har upplevt en stor nedgång i konsumentpriserna (en 50-procentig nedgång i klädpriserna jämfört med den totala prisnivån), medan andra i stort sett är oförändrade. Denna totala variation över medlemsstaterna när det gäller nedgångar i konsumentpriserna är kopplad till strukturen i de nationella tjänstesektorerna, särskilt butikssektorn.

Studien är början på en process där kommissionen diskuterar frågan om hur den ska säkerställa en rättvis fördelning av fördelarna med öppnandet av handeln, och den måste betraktas i det vidare sammanhanget med vår strategi EU i världen.

Kommissionen har tillkännagett ett förslag till systemet för utsläppshandel efter 2012. En övre gräns för EU eller nationella övre gränser diskuteras. Utsläppsrätter kan fördelas genom förlängd auktionering eller med hjälp av riktmärkning. Systemet har potential att starkt påverka bränsleanvändningen i EU och i medlemsstaterna, energiförsörjningstryggheten i EU och möjligheterna till investeringar framför allt i effektivare kolkraftverk.

På vilket sätt tänker kommissionen se till att medlemsstaternas beslut om strukturen hos energimixen efterlevs? Hur kan systemet för utsläppshandel konstrueras för att få det att bidra till den kontinuerliga moderniseringen av kolkraftverk och uppbyggandet av högeffektiva kraftverk fram tills tekniken för avskiljning och lagring av koldioxid kommer ut på marknaden efter 2020?

(EN) Kommissionens förslag till översyn av EU:s system för utsläppshandel håller fortfarande på att framställas. Efter den erfarenhet som samlades under systemets första handelsperiod kommer ett av målen med översynen att vara att uppnå ytterligare harmonisering och ökad förutsebarhet, särskilt när det gäller fördelningen av de utsläppsrätter för installationer som omfattas av systemet.

Energimixens struktur är fortfarande ett beslut som ska fattas av medlemsstaterna. EU:s system för utsläppshandel är bara ett instrument för att se till att priset på kol beaktas i investerings- och produktionsbeslut. Investeringar i moderna och effektivare kraftverk uppmuntras därför enligt systemet, eftersom sådana anläggningar antingen får överblivna utsläppsrätter att sälja, eller behöver köpa färre utsläppsrätter för att täcka sina utsläpp.

År 2008 har utnämnts till Europeiska året för interkulturell dialog, och kulturell mångfald liksom ömsesidig tolerans är grundläggande värderingar för EU. Samtidigt har man konstaterat konkreta fall där nationella minoriteters rättigheter och i synnerhet deras språkliga rättigheter inte respekterats, både i medlemsstaterna och i grannländerna. Ett uppenbart exempel är situationen för de rumänska samfunden och den bristande respekten för deras språkliga rättigheter i många europeiska länder, vilket innebär en risk för att det rumänska språket, som är ett av EU:s officiella språk, försvagas och glöms bort.

Vilka åtgärder tänker kommissionen vidta med hänsyn till den betydelse som sedan januari 2007 har fästs vid flerspråkigheten och det faktum att 2008 utnämnts till Europeiska året för interkulturell dialog, för att främja denna dialog och den kulturella mångfalden och bidra till att förbättra och konsolidera skyddet av de nationella minoriteternas språkrättigheter, inklusive de rumänska samfundens? Vilka instrument kommer man att använda för detta inom ramen för EU:s interna såväl som externa politik?

(EN) I sitt meddelande "En ny ramstrategi för flerspråkighet"⁽¹⁾, som antogs 2005, bekräftar kommissionen på nytt sitt åtagande avseende flerspråkighet, och understryker att respekten för språklig mångfald faktiskt är en av Europeiska unionens kärnvärderingar. Kommissionens politik för flerspråkighet uppmuntrar till ett fullständigt uttryckande av alla språk, vilka har samma rättigheter och lika värde.

Handlingsplanen "Främjande av språkinlärning och språklig mångfald" (2004-2006) var det första heltäckande politiska uttalandet om språk, där åtgärder på EU-nivå föreskrevs för att göra ytterligare framsteg inom detta område. Dessa åtgärder riktar sig till alla språk som är närvarande i Europeiska unionen, såväl officiella språk som nationella, regionala språk, minoritets- och invandrarspråk.

I både handlingsplanen och meddelandet om flerspråkighet betonas behovet av att beakta språkliga aspekter på annan EU-politik och andra EU-program, exempelvis inom områdena kultur, media och social integrering. För att definiera flerspråkighetens bidrag till Europeiska året för interkulturell dialog 2008 inrättade kommissionen en högnivågrupp av intellektuella som kommer att framställa sina rekommendationer till 2007 års utgång.

Ett av de främsta målen med Europeiska året för interkulturell dialog 2008 är att erbjuda medel för interkulturell dialog och dialog mellan medborgare för att stärka respekten för kulturell och språklig mångfald. Dess förberedelse har lett till utvecklingen av en vidare strategi för att främja interkulturell dialog, som involverar EU-program och -instrument, samt mobiliserar medlemsstater och alla intressenter. Tredjeländer kommer också att involveras.

Skolornas läroplaner för språkinlärning faller inom EU-medlemsstaternas ansvar. Regionala språk och minoritetsspråk skyddas av Europeiska stadgan för regionala språk och minoritetsspråk. Medlemsstaterna i Europarådet har undertecknat denna stadga.

Främjandet av språkinlärning och språklig mångfald är ett mål för programmet Livslångt lärande 2007–2013. Tidigare var gemenskapens stöd till organisationer för främjande av regionala språk och minoritetsspråk begränsat till http://ec.europa.eu/education/policies/lang/languages/langmin/eblul_en.html" och informationsnätverket http://ec.europa.eu/education/policies/lang/languages/langmin/mercator_en.html" . Nu har programmet Livslångt lärande öppnats för sådana andra organisationer. Under 2008 kommer den tvärgående verksamheten för språk i programmet att ge prioritet åt projekt som stärker förvärvet av språklig kompetens för att förbättra den interkulturella dialogen i Europa. Det är öppet för i princip alla språk (medlemsstaternas officiella språk, regionala språk, minoritetsspråk, invandrarspråk ”icke-EU-språk” osv.). Ansökan för projekt och organisationer för att stödja och främja rumänska även som ett språk i minoritetssamhällen kan ske under detta nya program.

De riktas allvarliga anklagelser mot Sri Lankas regering för kränkning av de mänskliga rättigheterna. Överväger kommissionen med tanke på det att göra en ny bedömning av Sri Lankas situation när det gäller det allmänna preferenssystemet+?

(EN) Enligt den gällande förordningen om det allmänna preferenssystemet⁽¹⁾ beviljades det allmänna preferenssystemet+ för tiden från januari 2006 till slutet av 2008, till de länder som i slutet av 2005 uppfyllde kraven i dess artikel 9.

Sri Lanka var ett av de 15 länder som 2005 uppfyllde både kriterierna för sårbarhet och ratificeringen av konventionerna i bilaga III till förordningen om det allmänna preferenssystemet.

För att kunna fortsätta att gynnas av preferenserna under nästa förordning om det allmänna preferenssystemet, som kommer att träda i kraft den 1 januari 2009, måste förmånstagarna visa efterlevnad av kraven i artikel 9 i förordningen om det allmänna preferenssystemet – sårbarhetskriterier, en tillämpning i praktiken av de internationella konventionerna och ett åtagande att fullfölja ratificeringen av konventionerna och iaktta deras genomförandelagstiftning och -åtgärder.

Listan över förmånstagare under det allmänna preferenssystemet+ för åren 2009–2011 kommer att antas i december 2008 efter en noggrann undersökning av efterlevnaden av kriterierna i artikel 9.

Samtidigt som det råder ett akut födelseunderskott i vanliga familjer i de flesta medlemsstater försöker företagskoncerner beröva unga kvinnor rätten att bli mödrar och bekämpar arbetstagares rättigheter i största allmänhet. Ett talande exempel är det olagliga tilltaget vid textilfabriken Varvaresos i Naousa. Där blev fabriksledningen i en intern skrivelse ombedd att ange vilka anställda som skulle få barn under 2007 och 2008, eftersom Varvaresos, i likhet med många andra företag, försöker slippa undan sina skyldigheter i fråga om föräldraledighet och graviditets- och förlossningsbidrag, som arbetstagarna har lyckats kämpa sig till. Det är inte för inte som denna händelse äger rum samtidigt som företaget planerar att lägga ner en av sina tre fabriker, med omedelbara uppsägningar eller omvandlingar av kontrakt, där de främsta offren tycks vara unga kvinnor och mödrar. Företeelsen är utbredd och förekommer bland koncerner som vill anställa eller säga upp folk.

Fördömer kommissionen detta olagliga agerande av företagskoncerner som kränker individuella och kollektiva rättigheter för kvinnor och för arbetstagare i största allmänhet?

(EN) Artikel 10 i direktiv 92/85/EEG⁽¹⁾ innehåller ett förbud mot uppsägning av gravida arbetstagare "under tiden från början av graviditeten och till utgången av den barnledighet (…) om detta inte sker i undantagsfall av skäl som inte sammanhänger med deras tillstånd (…)."

Dessutom definieras direkt diskriminering i direktiv 2002/73/EG⁽²⁾ som "när en person på grund av könstillhörighet behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation" (artikel 2) medan det i artikel 7 föreskrivs att "mindre förmånlig behandling av en kvinna som har samband med graviditet eller mammaledighet i den mening som avses i direktiv 92/85/EEG skall anses utgöra diskriminering enligt detta direktiv".

Därför skulle en praxis som innebär att gravida kvinnor väljs ut för uppsägning strida mot gemenskapsrätten.

Kommissionen vill betona att det är de behöriga nationella myndigheternas roll att se till att gemenskapsrätten tillämpas av arbetsgivare på nationell nivå. Medlemsstaterna måste även se till att det finns medel för att lämna en verklig och effektiv ersättning eller kompensation till de personer som blir lidande till följd av diskriminering.

Arbetsgruppen DABLAS inrättades i november 2001 med syftet att vara en plattform för samarbete för skydd av Donau och Svarta havet. Arbetsgruppen DABLAS ansträngningar riktar sig till följande förmånsländer: Bulgarien, Rumänien, Turkiet och Kroatien. Enligt experter inom området kommer ca 50 procent av Svarta havets föroreningar från Donau, medan Dnieprs och Dniestrs avrinningsområden som mynnar direkt i havet svarar för ca 20 procent av vattenföroreningarna.

Vilka åtgärder vidtar kommissionen för att förhindra miljöföroreningar från Dnieprs och Dniestrs avrinningsområden och från de andra floder som mynnar direkt i Svarta havet? Kommer DABLAS-initiativet att utvidgas så att dessa åtgärder kan genomföras?

(EN) DABLAS-initiativet (Donau och Svarta havet) lanserades efter ett meddelande från kommissionen 2001⁽¹⁾ som belyste de landbaserade föroreningsproblemen för Donau- och Svartahavsregionen och innehöll en beskrivning av kommissionens strategi för att hantera dem.

Som tillflöden till Svarta havet ligger de två floderna Dniestr och Dniepr redan inom initiativets tillämpningsområde, även om ingen del av deras flodbäddar ligger i någon av EU:s medlemsstater.

I meddelandet underströks att de två relevanta miljökonventionerna (konventionen om samarbete och skydd och hållbar användning av Donau och konventionen om skydd av Svarta havet mot föroreningar eller Svartahavskonventionen) ska utgöra grunden för regionalt samarbete. Svartahavskonventionen har fortsatt att vara aktivt inblandad i DABLAS under hela dess utveckling.

Svartahavskonventionens betydelse som forum för miljösamarbete i regionen har också bekräftats nyligen i meddelandet om Svartahavssynergin⁽²⁾. Efter detta har kommissionen därefter undersökt möjligheten för Europeiska gemenskapen att bli fördragsslutande part i denna konvention. Det kommer att kräva en ändring av konventionen för att tillåta möjligheten för regionala organisationer för integrering, exempelvis Europeiska gemenskapen, att bli fördragsslutande part.

Dessutom förhandlar Europaparlamentet och rådet för närvarande om det föreslagna havsstrategidirektivet, som kommer att syfta till att säkerställa en god miljösituation till 2021 i de hav som omger EU, däribland Svarta havet. I detta syfte kommer direktivet att kräva ytterligare samarbete på regional nivå för att på rätt sätt involvera andra berörda länder i dess genomförande, bland annat för att hantera landbaserade föroreningar. I detta sammanhang förefaller Svartahavskonventionen vara ett privilegierat forum på vilket ett sådant samarbete kan byggas upp i regionen i enlighet med direktivet.

Ett oräkneligt antal djur utsätts fortfarande för ett ohyggligt lidande vid djurtransporter på europeiska vägar. Till exempel respekteras inte de tider då djuren ska få vatten, och kalvar som skadas under transporten måste avlivas. I EU-direktivet fastställs en högsta transporttid på 8 timmar, men trots det tog en fårtransport från Spanien till Grekland hela 96 timmar. Nu har aktiva inom djurskyddsrörelsen i Österrike upprättat en internetplattform (http://www.gegentiertransporte.at) och har redan samlat in mer än 60 000 stödförklaringar mot dessa missförhållanden.

Hur kan dessa redan över 60 000 stödförklaringarna användas på ett effektivt sätt för att såväl parlamentet som kommissionen och rådet i större utsträckning ska befatta sig med de missförhållanden som råder i samband med djurtransporter? När kan en rapport från kommissionen om djurtransporter förväntas?

(EN) Kommissionen delar ledamotens åsikter när det gäller vikten av att EU:s institutioner tar hänsyn till den oro som har uttryckts av EU:s medborgare avseende djurens välfärd.

Bland dessa frågor är ett korrekt genomförande av förordningen om skydd av djur under transport högt prioriterat av kommissionen.

Det är dock inte en fråga som helt vilar på kommissionens ansvar.

Medlemsstaterna har fullt ansvar för att hitta lämpliga lösningar för att garantera ett snabbt och tillfredsställande verkställande av reglerna.

EU:s regler om djurtransporter innehåller stränga krav på fordon, förare och lastnings-/avlastningsvillkor.

Vid det senaste mötet i jordbruksministerrådet i oktober 2007 diskuterades frågan om bättre tillsyn av EU:s djurtransportlagstiftning. Ministrarna krävde en strikt efterlevnad av EU-lagstiftningen i alla medlemsstater.

Under tiden undersöker kommissionen noggrant tillsynen av förordningen på transporter i medlemsstaterna.

Både uppdrag med veterinärexperter från kommissionen och klagomål från icke-statliga organisationer belyser att det finns ett brådskande behov av samordnade åtgärder. Samtidigt är kommissionen medveten om att åtgärder för att avhjälpa brister har vidtagits i vissa medlemsstater.

Kommissionen är alltid redo att väcka talan mot medlemsstater som inte genomför åtgärder för att verkställa EU:s regler om djurs välfärd.

Användningen av navigationssystem för långa transporter kommer att förbättra kontrollerna och möjliggöra målinriktade åtgärder. Inrättandet av nationella kontaktpunkter för djurtransporter och skapandet av nätverk av behöriga myndigheter i medlemsstaterna kommer att underlätta förebyggandet av sådana episoder av missförhållanden för djur. Det är inte bara en fråga om sanktioner och kontroller. Det behövs en stark politisk vilja för att stärka vikten av djurs välfärd hos operatörerna i livsmedelskedjan.

När det gäller det framtida kommissionsförslaget om översynen av restider och tilldelning av utrymme kommer en specifik konsekvensbedömning att genomföras 2008. Denna konsekvensbedömning kommer särskilt att innehålla en omfattande studie av den aktuella situationen för genomförandet av ovan nämnda aspekter på lagstiftningen.

En rad olika publikationer rapporterar nyligen om att en ny produkt med namnet ”C-Ice Swiss Cannabis Ice Tea” har lanserats i ett antal länder runt om i Europa. Efter att ha först introducerats i Schweiz finns denna dryck nu att tillgå i Tyskland, Förenad kungariket, Nederländerna, Portugal, Spanien, Rumänien och Bulgarien (med flera länder). Tillverkaren förklarar att för att den ska vara laglig har de narkotiska ämnena i växten fjärmats från tebladen som enligt uppgift innehåller fem procent sirap från hampans blomma och endast en ytterst liten (0,0015 procent) mängd THC. Detta framgår dock inte för konsumenterna. Produkten reser allvarliga farhågor eftersom den kan leda till att ”bilden av cannabis normaliseras hos unga människor”. Det verkar till och med som om produkten marknadsförs som en hälsodryck.

Betraktar kommissionen denna typ av marknadsföringsstrategi som lämplig, i en tid då bruket av alkohol, narkotika och tobak, i synnerhet bland ungdomar, skapar allvarliga samhällsproblem?

Har kommissionen planer på att vidta några specifika åtgärder för att försöka kontrollera reklam- och marknadsföringsmetoder som kan främja en positiv bild av produkter eller ämnen som är olagliga eller skadliga i andra former eller mängder?

(EN) Ett varumärke eller ett namn under vilket ett livsmedel säljs, som innehåller ordet "Cannabis", är verkligen oroande ur folkhälsosynpunkt.

För det första regleras märkning, presentation och annonsering av livsmedel som säljs till slutkonsumenten av det allmänna direktivet om livsmedelsmärkning 2000/13/EG. De allmänna reglerna förbjuder användning av information som kan vilseleda konsumenten.

För det andra klassas cannabis som narkotika i alla medlemsstater och listas som sådant i de relevanta konventionerna från Förenta nationerna. Att marknadsföra en produkt som ens påstår sig innehålla detta ämne är oförenligt med kampen mot narkotikahandel och -missbruk i EU, vilken är en prioritet för alla medlemsstater och är baserad på ett antal lagstiftningsinstrument på EU-nivå samt på EU:s narkotikastrategi 2005–2012 och EU:s handlingsplan för narkotika 2005–2008.

Utöver det befintliga arbetet under EU:s folkhälsoprogram frigörs dessutom avsevärda medel i år under EU:s specifika program för förebyggande av och information om narkotika, som är avsett att stödja medlemsstaterna i deras arbete för att motverka narkotikamissbruk. Marknadsföringen av produkter genom att vädja till en attraktion till dessa läkemedel strider därför mot de principer för bekämpande av narkotika som alla medlemsstater har. Det är också anledningen till att en del medlemsstater har förbjudit de aktuella livsmedlen från att placeras på deras marknad på grundval av artikel 30 i EG-fördraget, som kan motivera ett förbud på grund av såväl den allmänna moralen som folkhälsan.