Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 28 november 2007 - Bryssel

14. Europaparlamentets godkännande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Jo Leinen, för utskottet för konstitutionella frågor, om Europaparlamentets godkännande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2007/2218(ΑCI)) (A6-0445/2007).

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den högtidliga proklamationen av stadgan om de grundläggande rättigheterna den 12 december i Strasbourg av rådets ordförande, Portugals premiärminister José Sócrates, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen kommer utan tvivel att vara ett av de viktigaste ögonblicken i unionens moderna historia och det portugisiska EU-ordförandeskapet.

Detta innebär att vi tar ett steg framåt som kommer att få betydande och konkreta följder för konsolideringen av de universella värdena människans värdighet, frihet, jämställdhet och solidaritet. Tack vare det nya Lissabonfördraget kommer stadgan att få samma värde som fördragen. Med andra ord kommer den att vara rättsligt bindande. Med tanke på dess betydelse måste detta vederbörligen betonas och det är någonting som parlamentet, de nationella regeringarna och kommissionen ska vara stolta över. Det markerar slutet på en lång väg.

Beslutet att göra stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande kommer att få följder utöver de gängse politiska och diplomatiska ramarna eftersom det direkt påverkar den rättsliga situationen för våra medborgare. Det är ett konkret resultat av EU. Det råder ingen tvekan om att Lissabonfördragets institutionella reformer är viktiga och det är även sant att de förändringar som har skett i EU-politiken när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, rättsliga och inrikes frågor och andra områden är nödvändiga för att unionen ska kunna hantera framtida situationer och klara av de utmaningar som vi ställs inför. Att det finns en rättighetskatalog som är bindande för EU-institutionerna och medlemsstaterna vid tillämpningen av EU-lagstiftningen innebär emellertid mycket mer än så. Från och med nu står våra medborgare i centrum för EU-projektet.

När vi talar om grundläggande rättigheter vill jag på ordförandeskapets och även på mitt eget lands vägnar också uttrycka min glädje över Lissabonfördragets protokoll som innebär att gemenskapen ansluts till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Protokollet är ett bevis för att vi har uppnått ett mål som vi länge har strävat efter.

Mot denna bakgrund vill jag gratulera parlamentet och Jo Leinen till antagandet av detta förslag till betänkande från utskottet för konstitutionella frågor den 12 november. Detta är återigen ett bevis på parlamentets engagemang i EU:s grundläggande rättigheter. Det återstår bara för mig att uttrycka min uppriktiga önskan att även parlamentet röstar för det här betänkandet, så att de tre institutionerna högtidligt kan proklamera stadgan om de grundläggande rättigheterna den 12 december.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att bli ett mycket viktigt instrument i vår union, som bygger på rättsstatsprincipen. Den innehåller en omfattande förteckning över de rättigheter som alla EU-medborgare bör åtnjuta, från individens rättigheter i fråga om värdighet, friheter, jämlikhet och solidaritet till de rättigheter som är knutna till medborgarskap och rättsväsende. Stadgan påverkar inte EU:s befogenheter, men den kommer att stärka medborgarnas rättigheter och ge dem större frihet.

EU:s institutioner, organ, kontor och byråer kommer att vara bundna av de rättigheter som är inskrivna i stadgan och medlemsstaterna kommer att omfattas av samma skyldigheter när de tillämpar EU-lagstiftningen. Medborgarna kommer att kunna gå till domstol för att kräva sina rättigheter enligt stadgan och EG-domstolens juridiska granskning kommer att vara en garant för att stadgan tillämpas korrekt.

Kommissionen välkomnar att stadgans juridiskt bindande karaktär har bevarats under förhandlingarna i regeringskonferensen. I likhet med parlamentet skulle vi ha föredragit att stadgan hade tillämpats för samtliga 27 medlemsstater, utan några undantag i fråga om dess rättsliga prövningsmöjlighet, men vi får inte underskatta det resultat som uppnåtts. Rättsliga befogenheter är ett stort framsteg i skapandet av en legitim och ansvarstagande union där medborgarnas intressen är i fokus. Detta var inte självklart från början och vägen mot att förverkliga detta mål fullt ut har varit lång.

Den stadga som proklamerades 2000 var inte rättsligt bindande. Under Europeiska konventet 2002–2003 och den påföljande regeringskonferensen 2003–2004 antogs stadgan i syfte att göra den rättsligt bindande, men processen avstannade på grund av misslyckandet med att ratificera det konstitutionella fördraget.

Vid Europeiska rådets möte i juni 2007 kom man överens om att det kommande nya fördraget skulle innehålla en hänvisning till stadgan, i dess anpassade lydelse som slutligen godkändes 2004, och att den skulle ha samma rättsliga värde som fördragen. Detta avspeglas nu i det nya fördraget.

Föredraganden föreslår att parlamentet godkänner stadgan, vilket måste ske innan stadgan högtidligt proklameras, och kommissionen ställer sig förstås helt och hållet bakom detta förslag. Kommissionen kommer också att godkänna stadgan i nästa vecka och ge kommissionens ordförande i uppdrag att proklamera stadgan den 12 december tillsammans med parlamentets talman och rådets ordförande.

Proklamationen av den reviderade stadgan kommer att ligga till grund för en korshänvisning i det nya fördrag som ska undertecknas dagen därpå i Lissabon, vilket kommer att utvidga det rättsliga värdet och den rättsliga prövningsmöjligheten till att omfatta stadgans rättigheter.

Med det nya fördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer EU obestridligen att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna. EU är inte bara en marknadsplats utan ett gemensamt område baserat på värderingar och gemensamma rättigheter.

  Jo Leinen, föredragande. − (DE) Fru talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör en central del av Lissabonfördraget, ja, man skulle till och med kunna kalla den för själva kärnan i det nya reformfördraget. Jag är glad över att alla tre institutionerna är överens om att Lissabonfördraget inte bara handlar om institutioner eller politik, utan om människor, nämligen EU:s 500 miljoner människor. Stadgan är ett tydligt uttryck för att EU engagerar sig för att skydda våra medborgare i alla handlingar som utfärdas av EU.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna är på så vis en milstolpe. Vi rör oss från ett staternas Europa till ett medborgarnas Europa och i Europaparlamentet har vi alltid välkomnat den utvecklingen. I och med stadgan och de 50 rättigheterna och friheterna som ingår i den kommer EU att ha den modernaste och mest omfattande katalogen över grundläggande rättigheter i hela världen. Ingen annanstans i världen existerar något sådant, så vi ska vara stolta över att vi har åstadkommit detta. Från den första artikeln som gäller skydd av människans värdighet genom hela stadgan till den sista artikeln som gäller rätten att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott ger stadgan ökat skydd av rättigheter, och i stadgan nämns även rättigheter som inte nödvändigtvis finns med i alla de 27 medlemsstaternas författningar. Jag vill kort uppmärksamma er på förbudet mot reproduktiv kloning av människor genom modern genteknik, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till informationsfrihet, rätten till tillgång till handlingar och även rätten till god förvaltning, ”gott styre”, som vi predikar om för resten av världen men som naturligtvis gäller även för oss.

För första gången i en katalog över grundläggande rättigheter jämställs ekonomiska och sociala rättigheter med politiska rättigheter och medborgerliga friheter. I denna globaliseringens tid är jag säker på att det ger människorna ett fullgott skydd. Som parlamentet flera gånger har påpekat är det beklagligt att stadgans text inte återges i sin helhet i det nya fördraget, så det kommer inte att bli så tydligt som det skulle kunna ha blivit. Jag anser dock att vi bör vara mycket nöjda med artikel 6 i Lissabonfördraget där det står: ”Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.” Därmed undanröjs alla eventuella tvivel hos EU-medborgarna, eftersom det i och med fördraget bekräftas att de har möjlighet att hävda sina rättigheter inför de nationella domstolarna och i sista hand inför EG-domstolen i Luxemburg.

Vi måste fortfarande anta stadgan en gång till i plenum eftersom den har ändrats, och det skulle tyvärr kunna hävdas att den inte är lika bra som stadgan från 2000. Jag tänker särskilt på urvattningen av artikel 52, och tolkningen av de mycket oklart uttryckta punkterna i den artikeln kan bli problematisk. Icke desto mindre är stadgan bevarad och kommer att ingå i fördraget. Jag anser att stadgan är en symbol. Precis som det tidigare har påpekats i parlamentet är EU inte bara är en stor marknad knuten till en valutaunion. EU är en värdegemenskap och dess uppgift är att försvara dessa värden i sin interna politik och även i den externa politiken.

Desto mer beklagligt är det att det görs undantag för två medlemsstater, nämligen Storbritannien och Polen. Vi anser att detta är beklagansvärt, och jag vill vädja till regeringarna och parlamenten i dessa två länder att inte spara på krafterna för att upphäva de här undantagen så fort som möjligt så att alla de 27 medlemsstaterna har samma utgångspunkt när det gäller att försvara EU:s grundläggande rättigheter och värden. Av denna anledning stöder jag här ett antagande av de Grönas ändringsförslag som vi kommer att rösta om i morgon som ett tillägg till betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor. Jag vill därför be er att rösta för detta viktiga betänkande.

  Íñigo Méndez de Vigo, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Fru talman! I morse firade min grupp antagandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I dag bär medlemmarna i min grupp en knapp som uttrycker vår sympati för ett värdenas Europa.

I detta avseende håller jag med föregående talare, särskilt Margot Wallström, om att EU inte bara är en marknad. EU är ett politiskt projekt, men ett projekt som bygger på principer och värden som enar hela Europas befolkning.

Till följd av detta är den här dagen en bra dag, då vi har en resolution som kommer att göra det möjligt för oss att fira och högtidligt proklamera stadgan om de grundläggande rättigheterna under nästa sammanträdesperiod.

Jag avslöjar inte några hemligheter om jag säger att de av oss som hade turen att få vara med och utarbeta förslaget till stadgan i den första konventionen lämnades med en bitter eftersmak. Detta av två anledningar. För det första utarbetade vi stadgan som om den skulle vara rättsligt bindande, och trots det var det i slutändan inte möjligt att anta den i Nice eftersom sex regeringar förkastade den.

Tiden har dock utvisat att vi hade rätt och nu kommer stadgan tack vare Lissabonfördraget att vara rättsligt bindande. Den bittra eftersmaken har på så sätt omvandlats till belåtenhet.

För det andra minns jag att det inte skedde någon högtidlig proklamation av stadgan i Nice. I och med att stadgan undertecknades i hemlighet gick en fantastisk möjlighet förlorad att förklara för EU:s befolkning att de rättigheter och friheter som proklameras i stadgan är våra kännetecken.

Tack vare den beslutsamhet som Europaparlamentets talman och våra tre företrädare har visat i regeringskonferensen kommer vi den 12 december under sammanträdesperioden i Strasbourg att uppnå det som inte kunde uppnås i Nice. Vi kommer högtidligt att proklamera stadgan och återigen, precis som ledamöterna i PPE-DE-gruppen har gjort, bekräfta vårt engagemang i de rättigheter och friheter som omfattas av stadgan.

Vi kommer att rösta för Jo Leinens betänkande.

  Richard Corbett, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! PSE-gruppen ställer sig bakom att stadgan antas på nytt i sin nya utformning så att den via reformfördraget kan bli bindande för EU:s institutioner. Därmed kommer vi att täppa till ett stort hål. EU-institutionerna har ännu inte samma tvingande skyldighet att respektera de rättigheter som alla våra medlemsstater respekterar tack vare sina egna grundlagar eller genom deras anslutning till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna eller andra internationella instrument om mänskliga rättigheter. Denna stadga kommer att vara bindande för EU-institutionerna, och gemenskapslagstiftningen i sin helhet måste respektera dessa rättigheter eller riskera att ogiltigförklaras i domstol.

Det är förvånande att vissa EU-skeptiker, som man trodde skulle bli glada över att EU-institutionerna åläggs – tvingas – att agera på detta sätt, är emot denna stadga – men några är faktiskt det! Det är kanske olyckligt att detta har föranlett vissa medlemsstater att i ett protokoll förtydliga stadgans förhållande till deras nationella lagstiftning.

Detta har i sin tur skapat förvirring. En kollega hänvisade alldeles nyss till detta som en undantagsklausul, vilket det naturligtvis inte är. Stadgan är fortfarande bindande för EU-institutionerna och för gemenskapslagstiftningen som helhet, oavsett hur den påverkar den nationella lagstiftningen i vissa länder.

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Den högtidliga proklamationen av stadgan är höjdpunkten för vårt arbete som inleddes redan 1999 med målet att skapa en övergripande rättighetsordning för EU.

Eftersom stadgans främsta syfte är att skydda medborgarna från missbruk av EU:s omfattande befogenheter är det bisarrt och beklagligt att en medlemsstat försöker att kringgå stadgans bindande verkan. Jag tror att det brittiska protokollet kommer att visa sig vara juridiskt felaktigt och ett allvarligt politiskt misstag.

Domstolarna är skyldiga att utveckla en rättspraxis för hela EU utan hänsyn till nationalitet och i enlighet med den grundläggande principen för EU-lagstiftnignen, nämligen att våra grundläggande rättigheter har sitt ursprung i de traditioner som är gemensamma för alla medlemsstater, i stället för att gälla för en enda stat. Jag och min grupp menar att den brittiska undantagsklausulen är skamlig och bör falla i glömska så snabbt som möjligt.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! År 2000 upprättades stadgan om de grundläggande rättigheterna som en förklaring om de värderingar som skulle styra unionens politik. Unionen skulle ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. I anslutning till detta skulle EG-domstolen upphöra att besluta på grundval av allmänna rättsprinciper som hämtats från medlemsstaternas konstitutioner.

Det är nu 2007 och unionen ska ansluta sig till den europeiska konventionen, men konventionen kommer inte att bli det enda europeiska systemet för att skydda de mänskliga rättigheterna. Vi skapar ett alternativt system som grundas på en rättsligt bindande rättighetsstadga. På många sätt är stadgan nummer ett. De allmänna rättsprinciperna kommer att förbli den tredje uppsättningen grundvalar för beslut i frågor om de grundläggande rättigheterna.

Allt detta komplicerar systemet för att skydda de grundläggande rättigheterna i EU, och gör det ännu mindre begripligt för medborgarna. Många européer är bekymrade över denna situation. Dessa är de viktigaste skälen till att två medlemsstater valde att ha protokoll som skyddar mot de oväntade konsekvenser som stadgan kan ha.

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! I dag är jag glad över att vara ledamot av Europaparlamentet, som från första början har varit en trogen förkämpe för grundläggande och civila rättigheter i allmänhet och särskilt för denna stadga om de grundläggande rättigheterna. Det är nu nio år sedan man vid toppmötet i Köln tog initiativet att inleda arbetet med en rättsligt bindande stadga, och denna process är ännu inte slutförd.

Eftersom jag har varit privilegierad nog att kunna följa denna konstitutionella process hela vägen, skulle jag vilja dela två erfarenheter med er. En av dessa är mycket ironisk. Det är märkligt att inget under dessa nio år har varit så mödosamt och kontroversiellt, eller så svårt att uppnå, som de dokument som förkroppsligar de principer som utgör själva grunden för EU och som vi borde kunna ta för givna: demokrati, parlamentariska rättigheter, sociala rättigheter, marknadsekonomi, lagstiftning som är öppen för insyn och grundläggande friheter och rättigheter. Det är en mycket märklig situation som utan tvekan måste ha att göra med de grundläggande orsakerna till EU:s förtroendekris.

Den andra erfarenhet som jag skulle vilja dela med er är denna: Det är viktigt att inte bli utmattad eller desillusionerad och det är viktigt att inte tappa modet. Jag har länge betraktat Sisyfos som Europas skyddshelgon och hela denna erfarenhet bekräftar detta. Därför anser jag att vi, i dag av alla dagar, bör försöka igen och vädja till Storbritannien och Polen, i de odelbara grundläggande rättigheternas namn, i de odelbara mänskliga rättigheternas, grundläggande rättigheternas och friheternas namn, att instämma i detta betydelsefulla europeiska samförstånd.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Under vårt nästa sammanträde kommer vi återigen att godkänna stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Innan vi gör detta, låt mig ställa en fråga som kanske inte är så enkel som den verkar. Kommer detta att vara den ursprungliga stadga som utfärdades 2000 eller kommer den, såsom anges i Jo Leinens betänkande, att vara det omarbetade uppkok som integrerades i det tidigare utkastet till konstitutionellt fördrag? De två texterna är naturligtvis inte identiska och jag menar att det är olyckligt att deras skillnader inte framställs på ett tydligt sätt, även om detta skulle ha gett upphov till vissa befogade kontroverser.

Den franska kommissionen för mänskliga rättigheter uttryckte till exempel, och jag citerar, sin stora oro över de ändringar som gjorts i artiklarna om sociala rättigheter – jag citerar fortfarande – som hotar att beröva stadgan dess sociala innehåll.

En av de viktigaste upphovsmännen till den ursprungliga stadgan, advokaten Guy Braibant, förklarade i pressen – och jag citerar – att villkoren för att tillämpa texten har ändrats. För det första ersätts ordet ”kan” ibland med ”måste”. Vidare – och jag citerar fortfarande – finns det en officiell referens till ”förklaringar” från presidiet. Även om de borde vara pedagogiska och helt neutrala, tolkas lagstiftningen relativt snävt i dessa förklaringar. De grundläggande rättigheterna har undergrävts, slut på citatet.

Vilken text är det som vi kommer att godkänna vid nästa sammanträde? Jag har också en relaterad fråga. Kommer detta godkännande att gälla i alla EU-länder? Vid denna typ av åtgärder får det inte finnas några oklarheter. Därför skulle jag uppskatta ett exakt svar på dessa två frågor.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Fru talman! Jag har deltagit i utarbetandet av stadgan, och vid båda konventen föreslog jag en mycket enkel lösning: tillåt EU att vara anslutet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. På detta sätt skulle institutionerna vara bundna på samma sätt som länderna. Vi skulle överbrygga en klyfta. När vi gör stadgan rättsligt bindande överbrygger vi ingen klyfta. Tvärtom skapar vi ett antal tomrum i det skydd som vi har som medborgare enligt våra nationella konstitutioner och som en del av våra gemensamma europeiska mänskliga rättigheter. Den aktivistiska tolkningen från domstolen i Luxemburg kommer alltid att gå före både Strasbourg och vår egen högsta domstol. Stadgan är olämplig som en oberoende rättskälla. Den är alldeles för oprecis. Börjar rätten till liv vid födelsen? Om så inte är fallet, hur många månader före födelsen? Gäller rätten att vidta strejkaktioner också anställda inom den offentliga sektorn? Yttrandefriheten för offentliga tjänstemän är mycket bättre under domstolen i Strasbourg än under domstolen i Luxemburg. Dessutom såg vi i går ett skolexempel på möjliga konflikter. Den tyske journalisten Hans-Martin Tillack fick stöd från domstolen i Strasbourg, som fastställde att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) hade agerat olagligt när den anhöll honom och beslagtog 16 lådor med dokument, datorer och telefoner. Luxemburg gav sitt stöd till stölden av journalistens källor. Strasbourg fördömde stölden och anhållandet eftersom den prioriterade pressfriheten.

Stadgan kommer att framställas som en seger för de mänskliga rättigheterna. Möjligtvis. Den påminner mer om ett falskt lotteri. På ett sätt tar vi en stor risk när det gäller dyrköpta mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet och pressfrihet. Dragningen av lottnumren bestäms av domare i Luxemburg utom parlamentarisk kontroll, och först när dessa utdöms kommer det att ske en enhällig ändring av fördragen för att korrigera eventuella bakslag. Detta är mycket opraktiskt, och det är mer ett fängslande av våra rättigheter än en stadga.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Vi är alla för mänskliga rättigheter och jag börjar bli trött på att vissa personer – särskilt de som kommer från stater där mänskliga rättigheter historiskt sett är något av en nyhet – attackerar Storbritannien som något slags paria för sitt symboliska undantag i protokoll 7.

Låt mig påminna dem om att en rättighetsförklaring redan 1688 utgjorde kärnan i den ärorika revolutionen i Storbritannien. Sedan dess har Storbritannien varit en ledstjärna för friheten. Ingen behöver peka finger åt oss och försöka undervisa oss i mänskliga rättigheter.

Människor kanske blir irriterade över att vi har förstört festen genom att för tillfället ställa oss utanför vissa av symbolerna för EU:s superstat, men jag vill påpeka att det är vår nationella och politiska rättighet att göra detta. Tyvärr kommer undantaget att försvinna när EG-domstolen tar itu med sin centraliseringsagenda. I slutänden kommer de här människorna dock att få som de vill – om Storbritannien skulle göra något så dumt som att ratificera det här fördraget trots invånarnas motstånd.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, fru vice ordförande! Det är också en av medborgarnas grundläggande rättigheter att inte förbises. Denna stadga om de grundläggande rättigheterna ger faktiskt ett skydd för medborgarna liknande det som ges av den klassiska konstitutionella staten. Men Europeiska unionen är inte en stat. EU är inte en stat, men har behörighet att lagstifta, och det är enbart denna behörighet för EU:s institutioner att lagstifta som skyddas och kontrolleras på ett bindande sätt av stadgan om de grundläggande rättigheterna. Förbundet med detta är det faktum att EU:s lagstiftning och EU-institutionernas åtgärder är bundna av värderingar och värderingsgrundade beslut, i linje med den första meningen i denna stadga, som också är den mest ädla: Människans värdighet är okränkbar.

Jag härleder denna princip från en kristen människouppfattning. Emellertid kan den härledas också från andra källor. Vårt bindande åtagande till denna princip, och det bindande åtagandet från våra tre institutioner att ansluta sig till denna princip, utgör ett stort steg framåt. Detta gäller EU som helhet. Polen och Storbritannien är rättsstater. Detta råder det ingen tvekan om. Faktum är ändå att de genom att inte underteckna och genom att avstå från stadgan inte skyddar sig själva. De skyddar något som redan är skyddat. Faktum är att denna stadga inte alls är tillämplig för nationell lagstiftning och nationella institutioner. Med andra ord skyddar de något som redan kan tas för givet. Särskilt i Polen – där en majoritet i parlamentet och en majoritet av folket har en annan uppfattning, men där presidenten använder sina prerogativ – hoppas jag att detta kommer att ändras i tid.

Stadgans rättsligt bindande karaktär kan ytterligare stärkas om vi eftersträvar en harmoniserad strategi. Herr rådsordförande, jag är tacksam mot er för att vi utnyttjar den möjlighet som ges av en enhetlig rättskapacitet och ansluter oss till Strasbourgkonventionen. Om detta blir framgångsrikt, kommer det europeiska området med rättvisa att uppnå sammanhållning och sammanföra skyddet av de grundläggande rättigheterna på både nationell och europeisk nivå. Jag hoppas att resultatet kommer att bli ett värderingsgrundat medborgarnas EU som vi kan vara stolta över!

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Stadgan om de grundläggande rättigheterna är det tidiga 2000-talets motsvarighet till de storslagna uttalandena om mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter som gjordes under 1700-, 1800-, och 1900-talen. Dessa var berömda förklaringar om frihet och rättsstatsprincipen som formade den nutida demokratin. Vår stadga har sina rötter i händelser som har bidragit till utvecklingen av demokrati och det nutida systemet av liberal demokrati under de senaste 200 åren.

Jag ser inga skäl till varför vissa EU-länder inte skulle anta denna stadga. Jag frågar Konrad Szymański hur man på allvar kan argumentera emot stadgan i ett land som var födelseplatsen för Solidarność, vars ledarskap har bidragit till att forma hela Europas nuvarande uppfattning om rätten till frihet, rättsstatsprincipen och demokratin.

Jag vädjar till den polska regeringen i Warszawa, och särskilt till premiärministern Donald Tusk. Herr Tusk! Er parlamentsgrupp vann valet för en månad sedan tack vare rösterna från de polacker som vill att stadgan ska inkluderas i det europeiska reformfördraget. Jag litar på att ni inte kommer att svika de väljare som stödde er så sent som för en månad sedan. Jag uppmanar den polska regeringen att inkludera stadgan om de grundläggande rättigheterna i reformfördraget, så att den blir bindande också i mitt hemland. Det Polen som präglas av Solidarność, det europeiska Polen, toleransens och öppenhetens Polen, anser att stadgan om de grundläggande rättigheterna är en mycket viktig del av reformfördraget. Vi får inte låta oss utpressas av den konservativa högerflygeln, som vill att vi går med på att inte genomföra denna stadga i vårt hemland.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag anser att stadgan om de grundläggande rättigheterna är en nödvändig förutsättning för varje gemenskap som vill verka enligt ett värderingssystem som bygger på respekt för den mänskliga värdigheten. Denna ger upphov till principerna om frihet, jämlikhet och solidaritet. Jag ser inget skäl till att länder såsom Storbritannien eller Polen, som vill vara en del av gemenskapen, skulle vägra att delta i något som utgör grunden för vårt gemensamma agerande.

I stadgan förespråkas en anknytning till sociala värderingar, till den europeiska sociala modellen. Det anges också otvetydigt att den interna nationella lagstiftningen gäller i fråga om lokala seder och bruk. Detta betyder att det inte finns något skäl till att någon form av undantag ska gälla inom detta område. Jag litar på att både Polen och Storbritannien kommer att välja att ansluta sig i stället.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Debatten om detta betänkande berör många frågor och indirekt också grunden för att skapa en ny rättslig ram. I augusti 2007 gjorde Europaparlamentets talman ett uttalande angående detta vid en sammankomst för internflyktingar. Han förklarade att ursprunget till rätten till ett hemland bör sökas i rätten till värdighet, och att rätten till ett hemland därför är en grundläggande mänsklig rättighet.

Rätten till värdighet tas upp i stadgans första artikel. Talmannens yttrande kritiserades i det polska parlamentet. Tyska förbundet för internflyktingar beklagade det öde som personer som förflyttats från Polen hade mött. Vad skulle ske om det tyska klagomålet och denna särskilda tolkning av mänsklig värdighet tillämpades på Alsace och Lorraine? Skulle ett center för de förflyttade inrättas även i detta fall, eller kommer det att bli en försoning? Att försöka att grunda rätten till ett hemland i rätten till värdighet är en felaktig tolkning av de människorättsliga värderingarna, vilket har framhållits av Karol Karski, en polsk parlamentsledamot. En tolkning som förtydligar primärrätten är acceptabel, men inte att den utvidgas.

Europaparlamentets talman hänvisade till påven Johannes Paulus II. Jag skulle vilja påminna Europaparlamentet och talmannen om att ärkebiskop Karol Wojtyła 1965 offentliggjorde en skriftlig förklaring enligt vilken tyska biskopar tydligt hade uppgett att tyskar som omflyttats från öster ville, och faktiskt måste, förstå att en ny generation polacker växte upp där, och att dessa polacker betraktade det land som tilldelats deras föräldrar som sitt eget hemland. Inga rättsliga eller moraliska klarlägganden eller känslomässiga talesmän krävs i denna fråga.

Jag tror ändå att vi kan uppnå enhällighet om stadgan här i parlamentet, trots Nicolas Sarkozys antydan nyligen att enhällighet står i strid med demokrati. Det är fåfänga förhoppningar herr Sarkozy, eftersom ni inte ens kan övertyga de anställda i Paris tunnelbana.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Ingen kan bestrida att Europas medborgare måste vara beväpnade med grundläggande rättigheter och friheter, gentemot sina egna länder och gentemot EU. Ett Europa utan rättigheter och friheter skulle upphöra att vara Europa. Men detta är inte problemet nuförtiden eftersom medborgarna redan är tillräckligt skyddade mot sina nationella regeringar både av de egna nationella konstitutionerna och av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. När det gäller EU:s institutioner kan EU-medborgarna också hävda sina grundläggande friheter och rättigheter i enlighet med EG-domstolens fastställda jurisdiktion. Själva poängen här är att man i och med proklamationen av denna stadga tar ytterligare ett steg mot ett federalt EU. Människor vill ha en grundlag precis som i det federala Förenta staterna. Skillnaden dem emellan är dock att denna stadga går mycket längre än till en uppräkning av de traditionella rättigheterna och friheterna. Ibland verkar den som en uppräkning av alla möjliga socioekonomiska löften. Specifikationen stämmer inte alls överens med innehållet.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman, kommissionens vice ordförande, rådet, ledamöter och, inte minst, Europas medborgare! I dag är en högtidsdag, en stor dag, en glädjens dag, en väldigt viktig dag, mycket viktigare än många just nu inser. Det gäller både dem som tror på grundläggande rättigheter som princip och dem som tror på Europas utveckling och gemenskap.

Det borde länge, länge ha varit fullständigt självklart att EU:s institutioner ska vara bundna av de värden som vi alla står bakom, men så har det inte varit. Faktiskt även britter tror på rättsprinciperna, oavsett hur de kommer till stånd. Få parlamentariker skulle väl säga att det är roligt att bidra till att avskaffa mänskliga rättigheter, när de allra flesta tycker precis tvärtom. Det har varit en glädje och ära att få vara med och utveckla dessa värden som jag är övertygad om betyder så mycket för oss.

Nu vet alla vad denna union står för, även om man inte orkar läsa hela fördraget. Det är fina värden, det är goda värden, det är värden som vi alla ska bidra till och se till att hela denna union hjälper till att också genomföra på rätt sätt. Varmt tack till Jo Leinen, till alla medverkande och inte minst varma gratulationer till medborgarna!

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Den 12 december kommer parlamentets talman att tillsammans med ordförandena för Europeiska rådet och Europeiska kommissionen högtidligt proklamera EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av ledamöterna vid morgondagens omröstning kommer att ge sitt samtycke till detta historiska dokument och detta historiska steg.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna speglar moralen och det andliga arvet hos Europas folk i EU. Den speglar värderingar såsom mänsklig värdighet, frihet, jämlikhet, solidaritet, principerna om demokrati och rättsstatsprincipen. I vissa avsnitt inriktas den på det individuella eftersom bland annat unionsmedborgarskapet fastställs i stadgan. Jag är glad över att proklamationen av stadgan om de grundläggande rättigheterna äger rum efter EU:s utvidgning till nya medlemsstater. Detta betyder att stadgan på sitt eget sätt är en moralisk, rättslig och politisk spegling av Europeiska unionens enhet. Väst och öst, nord och syd. Jag tror också att regeringarna och parlamenten i Polen och Storbritannien kommer att inse detta, och att de inom en nära framtid kommer att ge sina medborgare möjlighet att delta i detta historiska ögonblick.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag välkomnar antagandet av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna eftersom de rättigheter som EU-medborgarna redan har görs mer synliga. Emellertid skulle jag också vilja be om ett förtydligande av eventuella intressekonflikter mellan EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som är ett EU-dokument, och Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som är ett Europarådsdokument, som EU har förklarat att det kommer att följa. Av detta följer också att det kan finnas en intressekonflikt mellan EG-domstolen i Luxemburg och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

Vilken ställning kommer domstolen i Strasbourg att ha jämfört med domstolen i Luxemburg? Kommer den att fungera som en högsta domstol, en författningsdomstol? Är detta resultat verkligt acceptabelt för EG-domstolen? Kommer EU, som har rättskapacitet, att ha en särskild domare i Europadomstolen? Jag vill betona behovet av att lösa denna juridiska fråga så att vi kan undvika att ett problem uppstår med detta. När stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande förväntar jag mig en ökning av antalet rättstvister som gäller människorättliga frågor.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Som nästan alla tidigare talare – tyvärr bara nästan alla – är jag nöjd att vi i dag, eller i morgon, kommer att ge mandat till parlamentets talman att underteckna stadgan.

Mänskliga rättigheter är vårt europeiska varumärke både inom och utanför Europa. Trots detta bör vi vara försiktiga så att vi inte rycks med av våra känslor och biter av mer än vi kan tugga. Med stadgan och den nödvändiga ratificeringen av Lissabonfördraget befäster vi de viktiga och klassiska grundläggande rättigheterna och de viktiga sociala rättigheterna på ett juridiskt bindande sätt, vilket innebär att de kommer att bli bindande för EU-institutionerna och vid tillämpningen av gemenskapsrätten. Vi gör det också möjligt att vända sig till EG-domstolen i Luxemburg i fråga om dessa grundläggande rättigheter, om än enligt vissa mycket snävt definierade villkor. Detta betyder dock inte att varje medborgare kommer att kunna vända sig till EG-domstolen i Luxemburg direkt, om ens alls, som vissa som ryckts med av sina känslor ibland har påstått. Sådana påståenden tjänar inte vårt intresse.

Låt oss sluta göra dessa överdrivna påståenden, och låt oss i stället känna tillfredsställelse över det resultat som vi har uppnått. Inom EU har vi nu angett en viktig riktning – inte bara när det gäller de klassiska rättigheterna utan också för vår socialpolitik – som vi med gott samvete kan vara stolta över. Den inkluderar en balans mellan arbete och privatliv, förbud mot barnarbete, hälsoskydd för alla och en hög grad av miljö- och konsumentskydd. Vi bör vara nöjda över detta. Det är sanningen och den behöver inte förskönas.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att vi diskuterar ett ämne av utomordentlig betydelse för folket. Det är tydligt att det kan vara mycket komplicerat att försöka förklara Europeiska unionens reform, men det är däremot lätt att understryka vikten av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Kommer stadgan att vara rättsligt bindande? Detta kommer inte att uttryckligen anges i fördraget, men det är vår skyldighet att göra detta känt. Därför menar jag att det beslut som vi har fattat om att underteckna stadgan innan Lissabonfördragets undertecknande är mycket positivt. Från och med nu måste vi också säga att inga ytterligare undantag kommer att tillåtas i framtiden eftersom de är negativa för medborgarna i de berörda länderna och för medborgarna i EU som helhet.

Därför anser jag att det är viktigt att vi, såsom Jo Leinen har föreslagit i sitt betänkande, anstränger oss för att klart stödja stadgan om de grundläggande rättigheterna och dess rättsligt bindande karaktär.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Magda Kósáné Kovács (PSE), föredragande. – (HU) Medborgarna i europeiska länder har kämpat både enskilt och tillsammans för alla de rättigheter som tas upp i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Därför är det glädjande att de grundläggande rättigheterna äntligen kan genomdrivas mer effektivt när stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande, inte bara på medlemsstatsnivå utan även när det gäller EU-lagstiftningen och dess tillämpning.

EU-medborgarna kommer att uppskatta dess fördelar om de har ett rättsligt medel att tillgripa om deras grundläggande rättigheter kränks på EU-nivå. Sådana garantier kommer att göra EU och dess institutioner mer demokratiska, mer direkt tillgängliga och mer kontrollerbara för en halv miljard EU-medborgare.

När stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande kommer detta att avsluta ett kapitel i historien om kampen för grundläggande rättigheter. Samtidigt anser jag att stadgan om de grundläggande rättigheterna måste bli till Europas poetik i framtiden. Tillsammans med gemensamma ekonomiska intressen måste Europa visa vägen i fråga om grundläggande rättigheter, och forma de som lever där som en enhet, inte bara genom den klassiska rätten till frihet, utan också genom att garantera sociala och kulturella rättigheter, likabehandling och minoriteters rättigheter.

Horatius sa i sin poetik: ”Undersök väl, ni författare, överväg noga, vad som passar ert geni, vad er styrka kan tåla.” Jag hoppas att EU:s institutioner kommer att vara tillräckligt starka och modiga för att kunna garantera samma grundläggande rättigheter för alla EU-medborgare i alla Europas hörn.

  Alexander Stubb (PPE-DE), föredragande. – (FI) Den 19 oktober undertecknades i Lissabon ett fördrag som skulle göra EU mer livskraftigt och mer demokratiskt. Det skulle också stärka de civila rättigheterna. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna måste göras rättsligt bindande, och EU bör ansluta sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna utgjorde den andra delen av den oratificerade konstitutionen. Vid en regeringskonferens kom Europaparlamentet med ett initiativ enligt vilket Europaparlamentets talman och kommissionens ordförande samt rådets ordförande skulle underteckna stadgan om de grundläggande rättigheterna vid en ceremoni i parlamentets plenisal den 12 december. Stadgan skulle offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Detta stämmer utmärkt överens med de värderingar som stadgan om de grundläggande rättigheterna representerar. Ett ceremoniellt undertecknande kommer också att öka dokumentets synlighet. Därför är det självklart att vi vill ge vår talman Hans-Gert Pöttering mandat att underteckna den.