Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

RC-B6-0486/2007

Debatter :

PV 28/11/2007 - 17
CRE 28/11/2007 - 17
PV 11/12/2007 - 5

Omröstningar :

Antagna texter :


Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 28 november 2007 - Bryssel EUT-utgåva

17. Ekonomiska partnerskapsavtal (debatt)
Protokoll
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om ekonomiska partnerskapsavtal.

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag välkomnar den här möjligheten att förklara var vi befinner oss i förhandlingarna om ett ekonomiskt partnerskapsavtal (EPA). Det gläder mig att kunna konstatera att den strategi som kommissionen föreslog i sitt meddelande från den 23 oktober fick stöd av rådet i förra veckan. Precis som Peter Mandelson sa till parlamentets utskott för internationell handel förra veckan har förhandlingarna nu tagit en ny vändning.

Dessa förhandlingar utvecklas mycket snabbt. Låt mig förklara var vi står just nu. I Östafrika har ett förberedande avtal paraferats med Östafrikanska gemenskapen: Kenya, Uganda, Rwanda, Burundi och Tanzania. Vi är mycket nära att sluta ett provisoriskt avtal med länderna kring Indiska oceanen inom ramen för den öst- och sydafrikanska gruppen.

I Södra Afrikas utvecklingsgemenskap har vi paraferat ett förberedande avtal med Botswana, Lesotho, Swaziland och Moçambique. Angola kommer att ansluta sig så fort som möjligt. Sydafrika och Namibia kommer att fatta beslut om sin anslutning dagen därpå.

När det gäller Stilla havsregionen arbetar vi parallellt med ett paraplyavtal för regionen som helhet och med särskilda avtal om marknadstillträde för att skydda intressena hos de länder som står för regionens handel med EU. Jag förväntar mig att dessa kommer att offentliggöras inom en snar framtid.

Bilden är inte fullt lika tydlig i de återstående regionerna. När det gäller Västafrika och Centralafrika hålls det möten med så kallade undergrupper. Det är möjligt att vi kommer att kunna sluta provisoriska avtal om varor med de länder som påverkas mest, och dessa skulle sedan kunna utvidgas till fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap med hela regionen 2008. Detta beror förstås på om de berörda parterna vill gå den vägen och ta fram avtal om marknadstillträde som är förenliga med WTO-bestämmelserna.

I Västindien har vi ett avtal om nästan allt, men inte om handel med varor, där regionens förslag inte på långa vägar skulle gå att försvara inom ramen för WTO. Förhandlingarna fortsätter, men nu behöver vi ett tydligt politiskt beslut från regionen för att bryta dödläget i förhandlingarna och ta fram en plan för marknadstillträde som är förenlig med WTO-bestämmelserna.

I samtliga regioner har vi en pragmatisk och flexibel strategi för att nå vårt främsta mål med dessa avtal: fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap med fyra regioner. Detta kommer att modernisera våra handelsförbindelser och gynna utvecklingen. Fullständiga avtal med fyra regioner är alltså vårt mål.

Vi har gjort stora framsteg på senare tid men vi kan i nuläget inte garantera att det blir ett avtal som omfattar nya handelsavtal som är förenliga med WTO-bestämmelserna med samtliga AVS-länder.

Det avgörande inslaget i alla avtal är att de ska vara förenliga med WTO-bestämmelserna, oavsett om de är fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap, förberedande avtal eller endast omfattar varor. Om detta villkor inte uppfylls kan vi bara erbjuda det allmänna preferenssystemet.

Nästa vecka kommer rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att fatta beslut om en EG-förordning för att genomföra det tillträde till marknaden som AVS-länderna har erbjudits. Detta är det bästa erbjudandet någonsin i ett bilateralt avtal: fullständigt tull- och kvotfritt tillträde med övergångsperioder för endast två produkter – socker och ris.

Vi kommer att fortsätta att göra allt som står i vår makt för att få avtal till stånd. Vårt erbjudande ligger på bordet och så snart en AVS-stat ger oss ett WTO-förenligt förslag så att vi kan sluta ett avtal kan vi snabbt gå vidare med att föreslå rådet att den staten ska omfattas av förordningen om marknadstillträde med ekonomiska partnerskapsavtal.

Vi har visat vår vilja att arbeta med subregioner, om det är vad AVS-staterna önskar. Vi har gått med på att fortsätta att förhandla efter den 1 januari 2008 om andra frågor, som tjänster, investeringar och andra handelsrelaterade områden, som är mycket viktiga delar i utvecklingsdelen av dessa avtal. Vi har uppfyllt vårt åtagande att erbjuda handelsavtal som är likvärdiga med eller bättre än Cotonouavtalet till alla länder som når en överenskommelse med oss. Vi har erbjudit oss att öppna våra marknader fullständigt och matcha erbjudandet om varuhandel med generösa tjänsteerbjudanden.

Det vi inte kan göra är att utvidga handelsordningen inom ramen för Cotonouavtalet samtidigt som vi fortfarande förhandlar. Så länge vi inte har något avtal om ekonomiskt partnerskap har vi gjort klart att vi varken kan eller vill erbjuda lösningar som är olagliga eller osäkra.

Våra AVS-partner kommer att behöva stöd för att genomföra avtalen och de nödvändiga anpassningarna och reformerna. Därför arbetar kommissionen för att Europeiska utvecklingsfonden ska prioritera ”stöd till handeln” inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap. Vi har också ett nära samarbete med medlemsstaterna, så att de kan tillföra ytterligare pengar i samband med EU:s nya strategi för stöd till handeln.

Vi vet att det krävs svåra politiska beslut för att slutföra dessa förhandlingar, men välkomnar det ledarskap som visas av de AVS-regioner och länder som har bestämt sig för att parafera avtal om ekonomiskt partnerskap med oss. Vi kommer att fortsätta att stödja dem när de uppfyller sina åtaganden och i vårt gemensamma arbete för att se till att detta blir en handelsförbindelse som verkligen bidrar till deras utveckling.

 
  
MPphoto
 
 

  Robert Sturdy, för PPE-DE-gruppen.(EN) Herr talman! Att efter sju års förhandlingar säga att vi inte har kommit dit vi borde är kanske en underdrift. Jag är inte säker på att det är riktigt att påstå att utvecklingen har tagit en ny vändning.

Under de senaste veckorna har vissa AVS-medlemmar blivit alltmer oroade inför det begränsade – som kommissionsledamoten själv beskrev det – allmänna preferenssystem som väntar dem den 1 januari om de inte undertecknar ett avtal om ekonomiskt partnerskap. Europeiska kommissionen hävdar att den framgångsrikt har arbetat för att få till stånd provisoriska avtal med såväl enskilda stater som med subregionala grupperingar. Precis som kommissionsledamoten sa undertecknades ett avtal med den östafrikanska gruppen i går, medan Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) undertecknade ett sådant i förra veckan – dock utan Sydafrika och Namibia! Vilket slags ekonomiskt avtal är det när länder saknas? Det ryktas att kommissionen trycker på för att Västafrika ska underteckna ett avtal utan Nigeria, som är att av de största länderna i Afrika och som för närvarande har stora handelsförhandlingar på gång med EU. Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av att dessa så kallade ramavtal undertecknas? Hur blir det med den regionala integrationen? Såvitt jag kan se splittrar dessa avtal just de regioner som beskrivs i mitt betänkande och som avtalen om ekonomiskt partnerskap egentligen handlar om.

Parlamentets reslution utarbetades av en politisk grupp och där beskrivs tydligt behovet av att se framåt mot dessa förhandlingar, som nu går mycket snabbt. Vi kanske inte gillar de här avtalen men tidsfristen löper snart ut och i dagsläget finns inga alternativ. Kigaliförklaringen var mycket tung och kritisk. Parlamentets resolution i dag är framåtsyftande och jag hoppas att vi kan vara framsynta.

Precis som namnet antyder är avtalen om ekonomiskt partnerskap ett första steg på vägen mot kompletta och omfattande handelsförbindelser mellan EU och AVS. Jag är besviken över att PSE-gruppen inte kommer att rösta för dem.

Jag lämnar kommissionsledamoten med en sista tanke. I Storbritannien brukar man säga att det finns tre stora lögner i världen: ”checken är postad”, ”det var inte mitt fel” och ”jag kommer från EU och jag är här för att hjälpa er”.

 
  
MPphoto
 
 

  Harlem Désir, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi kan inte låta bli att lägga märke till att kommissionen genom sitt sätt att genomföra förhandlingarna misslyckades att få verkliga ekonomiska partnerskapsavtal undertecknade före det planerade datumet. I det avseendet håller jag med Robert Sturdy: i interimsavtalen ifrågasätts de regionala grupper som inrättats och som utgjorde grunden för diskussionerna om att underteckna dessa ekonomiska partnerskapsavtal.

I stället för att stärka förbindelserna och förtroendet mellan EU och AVS-staterna har förhandlingarna skapat stor oro. Denna oro gäller förlusterna av offentliga medel: den senegalesiska presidenten talade nyligen om för pressen att mellan 35 och 70 procent av de afrikanska budgetarna utgörs av tullavgifter. Nigeria kommer att förlora 800 miljoner euro till exempel.

Oron gäller också liberaliseringens konsekvenser för bräckliga sektorer inom AVS-ländernas ekonomier, som kommer att tvingas möta konkurrensen från europeiska företag. Det finns farhågor om kraven på att införliva ett antal frågor under den andra fasen som inte motsvarar WTO:s krav. Då tänker jag på tjänster, investeringar, offentliga marknader och konkurrensreglerna. Oron gäller hotet om att införa högre tullavgifter under 2008 för de AVS-stater som inte hör till de minst utvecklade länderna som ett slags utpressning för att tvinga dem att godkänna alla eventuella avtal.

Jag anser att vi måste ge AVS-EU-förbindelserna nytt liv och åter föra in förhandlingarna på de huvudsakliga Cotonou-principerna. De ekonomiska partnerskapsavtalen är utvecklingsinstrument. Liberaliseringen är inte ett mål i sig. Syftet med de ekonomiska partnerskapsavtalen är att stärka AVS-ekonomierna så att de kan träda in i världsekonomin.

Ingen AVS-stat borde få det sämre efter att ett ekonomiskt partnerskapsavtal undertecknats än före. Avtalsparterna måste omfattas av ett förmånssystem som är åtminstone lika gynnsamt som innan man undertecknat ett ekonomiskt partnerskapsavtal. Avtalen måste bygga på AVS-staternas intressen och på deras ekonomiska diversifiering.

Ursprungsreglerna måste förtydligas för att fastställa i vilken utsträckning de kommer att gynnas av eventuella nya åtgärder för marknadstillträde som vi lägger fram, och verkliga mekanismer för finansiell kompensation måste tillämpas. Budskapet i Kigali-förklaringen från parlamentsledamöterna i AVS-staterna och i EU måste förstås. Datumet den 31 december är inte ett så livshotande slag som det ni delade ut.

 
  
MPphoto
 
 

  Gianluca Susta, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi i ALDE-gruppen stod bakom begäran från den socialdemokratiska gruppens ledare om att skjuta upp omröstningen, i ett försök att nå en bredare överenskommelse om resolutionstexten.

Vi delar också de farhågor och förhoppningar som det redogörs för i slutdokumentet från mötet i Kigali. Ekonomiska partnerskapsavtal är ett viktigt verktyg för utveckling, regional integration och fattigdomsminskning. EU:s åtgärder i denna vår globaliserade värld måste inriktas på dessa mål. Frihandel, WTO:s regler och till och med ekonomiska partnerskapsavtal är inte ett mål i sig, utan verktyg i världshandelns tjänst.

Vi måste dock även medge att det rättsliga tomrum som uppstått efter utgången av Cotonouavtalet utsätter AVS-länderna för allvarlig fara, eftersom mer står på spel än huruvida dessa avtal är berättigade eller inte mot bakgrund av WTO:s regler och beslut.

Också vi hoppas att de pågående förhandlingarna i de sex regionerna kan slutföras snabbt och att återupptagandet och det lyckade avslutandet av de mer komplicerade Doha-förhandlingarna om reformen av världshandeln kan utgöra en tydlig ram för att bättre tillgodose de fattigaste ländernas utvecklingsbehov, däribland frågan om EU-AVS-förbindelserna.

Vi är dock medvetna om att AVS-förhandlingarna går långsamt framåt och att reformen av världshandeln, som också skulle bidra till att återuppliva multilateralismen inom världshandeln, håller på att försvagas.

Genomförbara lösningar borde därför eftersträvas på ett pragmatiskt sätt. I detta syfte anser vi att kommissionens valda tvåstegsstrategi – det vill säga först interimsavtal för endast handeln och sedan ett mer allmänt avtal – bidrar till att undvika ett avbrott i flödet av varor till förmånliga priser, vilket beslutades i Cotonou, som vore mycket skadligt för AVS-länderna.

 
  
MPphoto
 
 

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det var förvånande att höra er tala om förhandlingarna som om inget hade gått snett och som allt hade gått som smort för kommissionen.

Under de senaste månaderna har vi – här i parlamentet – vid flera tillfällen påpekat att kommissionen har överbelastat förhandlingarna med AVS-länderna. Vi påpekade att ett avtal om varor var nog för att uppfylla WTO-kraven och att ett avtal om Singapore-frågorna inte var oumbärligt. Kommissionen lyssnade inte på denna kritik utan avvisade den faktiskt. Er plötsliga kursändring mot ett interimsavtal om ”endast varor” är för lite, för sent. Ett avtal om ”endast varor” i det här skedet är att erkänna att ni misslyckats på grund av er egen bristande insikt. Det hade varit bättre för ert anseende om ni för en gångs skull självkritiskt hade medgett att er förhandlingsstrategi var ett misstag.

Det andra stora misstaget var hur förhandlingarna fördes. De fördes uppenbarligen som om de helt enkelt handlade om ett vanligt frihandelsavtal, och inte om ett utvecklingsbaserat ramavtal. AVS-länderna klagade alla på att de utsattes för påtryckningar, och detta vittnar om den dåliga stämningen vid förhandlingarna. Vi hörde detta budskap mycket tydligt i Kigali, och jag måste säga till kommissionen att tonen i förhandlingarna också är mycket viktig, inte bara innehållet.

Det är mycket viktigt att undvika att göra ännu ett stort misstag. Vi behöver nu en lösning för de länder som inte hör till de minst utvecklade länderna och som inte anser sig kunna underteckna avtalet för närvarande. Vi måste undvika att handelsförbindelserna bryter samman, och därför behöver vi ett förslag till en övergångsöverenskommelse för 2008.

 
  
MPphoto
 
 

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Kommissionens förhandlingsstrategi var fullständigt felaktig, ja, faktiskt en katastrof. Den byggde på strategin med ett ”globalt Europa”, som handlar om marknadstillträde för Europas stora transnationella bolag.

Jag har alltid undrat vad denna strategi har att göra med partnerskapsavtal. Partnerskap är något helt annat. Partnerskap innebär respekt för det land som måste genomföra en ekonomisk och social utveckling. Ett partnerskapsavtal måste respektera att tillhandahållandet av utvecklingsbistånd inte får vara sammankopplat med slutandet av ekonomiska partnerskapsavtal. Ekonomiska partnerskapsavtal måste beakta de svaga och de svagaste ländernas utveckling. Inget land som ingår ett partnerskapsavtal borde hamna i en värre situation än den det redan befinner sig i. Det handlar om ett rättvist partnerskap och om en strategi som bygger på solidaritet. Kommissionen var inte ens i närheten av det. Jag tror att det är bra att kommissionen nu, under påtryckningar från många sidor, börjar följa en annan strategi, även om jag är mycket skeptisk till detta när jag ser hur den agerar med Mercosur, Asean och de andinska länderna, där den fortfarande följer samma gamla tankesätt.

Vi européer tycks säga att ”så här kommer det att bli, ni får säga vad ni vill”. Jag upprepar att detta inte har något med partnerskap att göra. Jag blev tämligen irriterad – ja faktiskt förfärad – över vad som hände här i dag, över att vi inte skulle kunna använda Kigali-beslutet som grund, trots att det fick stöd av alla ledamöter som var i Kigali. Parlamentet borde ha gett denna delegation sitt stöd genom att stödja beslutet.

(Talmannen avbröt talaren.)

 
  
MPphoto
 
 

  Maria Martens (PPE-DE).(NL) Herr talman! Ekonomiska partnerskapsavtal är en kontroversiell fråga i Afrika och håller allt mer på att bli det även i Europa. Denna fråga inbegriper grundläggande skillnader i insikt när det gäller möjligheten att bekämpa fattigdomen genom en hållbar ekonomisk utveckling i AVS-länderna. Det är tydligt att endast finansiellt stöd inte i någon påtaglig utsträckning har bidragit till att minska fattigdomen. Vi anser att dessa handelsavtal kan utgöra ett tillfälle att komma bort från en lång tradition av biståndsgivande som knappast varit effektivt. Den globala handeln med AVS-länderna har minskat. Den är nu lägre än 1 procent och millennieutvecklingsmålen har inte nåtts i Afrika. Situationen måste ändras. Europa har en moralisk plikt att hjälpa AVS-länderna att växa ekonomiskt och att öka sin handel med dem. De ekonomiska partnerskapsavtalen måste bidra till detta.

Fördelarna med handel och ekonomisk integration är uppenbara, särskilt i en allt mer globaliserad värld. Konkurrens, ett bra investeringsklimat, marknadstillträde och fungerande produktion är grundläggande för den ekonomiska tillväxten i AVS-länderna. Vi måste vara flexibla och pragmatiska, men inom ramen för WTO. De slutförda handelsavtalen förväntas inte längre undertecknas före tidsfristen den 1 januari 2008. Vissa länder i östra och södra Afrika har dock enats om interimsavtal. Dessa omfattar endast varor. De kan inte kallas ett steg mot regional utveckling. Vi måste snabbt börja ge tekniskt stöd för att stärka dessa länder och sedan slutligen enas om ett fullständigt avtal som till exempel omfattar tjänster.

 
  
MPphoto
 
 

  Glenys Kinnock (PSE).(EN) Herr talman! Min grupp rekommenderar, precis som andra har påpekat, att parlamentet för trovärdighetens och äkthetens skull ska inta en ståndpunkt som avspeglar det som enhälligt beslutades av den gemensamma parlamentariska församlingen och som uttrycktes i Kigaliförklaringen. Jag anser att detta är ett både måttfullt och balanserat dokument som representerar långa och framgångsrika förhandlingar mellan samtliga politiska grupper här i parlamentet – även Robert Sturdys politiska grupp förstås, eftersom han hänvisade till den – och med AVS.

Jag har aldrig upplevt den typ av påtryckningar som AVS utsattes för under dessa förhandlingar, och särskilt att de hotas med att bli allvarligt missgynnade av EU:s allmänna preferenssystem. Det är det hotet som är anledningen till att nya regionala grupperingar har uppstått och vi kommer kanske att få se bilaterala avtal, t.ex. med Elfenbenskusten. Dessa delgrupperingar som kommissionsledamoten har talat om är inte något som vi skulle kalla en stor framgång, utan snarare något som hotar den regionala integrationen och orsakar enorma regionala spänningar inom AVS.

Mauritius, Seychellerna, Madagaskar och Komorerna har gått med på ett subregionalt avtal om ekonomiskt partnerskap, Väst- och Centralafrika har inte erbjudit marknadstillträde och har alltså det allmänna preferenssystemet att se fram emot. I SADC verkar Sydafrika och Namibia ha nått smärtgränsen och de uppmanas att införa klausuler om mest gynnad nation som skulle tvinga dem att ge EU samma marknadstillträde som de i framtiden kan komma att bevilja andra länder. Stillahavsområdet upplever förstås inte den bästa av förhandlingar och det är inte troligt att några länder förutom Fiji och Papua Nya Guinea kommer att underteckna eller parafera något avtal.

Omedgörlighet och bristande flexibilitet har helt klart stött bort AVS-länderna – framför allt när de inser att kommissionen pressar på för att få avtal med AVS som den inte har krävt från andra, och detta bekräftas av kollegorna från utskottet för internationella handel. Avtalet om enbart varor har visat sig vara både tekniskt och politiskt omöjligt, till och med för Västindien. Västindien har högre kapacitet än någon annan region. Så sent som förra veckan sa de att erbjudandet helt enkelt var ohållbart för dem.

Nu måste väl kommissionen ta ett steg tillbaka, lätta på trycket och fundera över hur vi ska undvika att göra det otänkbara och kasta de länder som inte hör till de minst utvecklade till vargarna. WTO bör informeras om båda sidors vilja att fortsätta att förhandla i god tro för att undvika de störningar i handeln som blir följden om avtalen om ekonomiskt partnerskap inte skulle undertecknas innan tidsfristen löper ut.

EU måste göra de interna lagändringar som krävs för att förlänga de nuvarande handelsordningarna. Därefter kan EU och AVS tillsammans arbeta för att se till att det inte blir något motstånd eller ifrågasättande inom WTO.

Vi som ledamöter av Europaparlamentet kan inte bara gå tillbaka till våra väljare – var de än befinner sig i EU – och säga att sårbara AVS-stater kommer att behandlas så här när de redan är överens sinsemellan om att de uppmanas att ingå ekonomiska partnerskapsavtal som de anser skadar deras ekonomiska intressen.

 
  
MPphoto
 
 

  Margie Sudre (PPE-DE).(FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill informera er om de allvarliga farhågor som under de senaste månaderna har framförts av de utomeuropeiska samhällena angående de ekonomiska partnerskapsavtalen.

De ekonomiska partnerskapsavtalen kan inte endast utgöras av frihandelsavtal under WTO:s överinseende, och får inte heller äventyra de redan bräckliga ekonomierna i våra utomeuropeiska samhällen. De måste utgöra ett verkligt partnerskap för att skapa en ny ekonomisk och handelsmässig ram som främjar utvecklingen på alla dessa territorier. De utomeuropeiska samhällenas geografiska läge nära många AVS-länder placerar dem i centrum för ömsesidiga förmånsavtal med dessa länder.

Jag är väl medveten om att de yttersta randområden och de utomeuropeiska länder och territorier (ULT) som bildar EU:s utomeuropeiska territorium endast rör sex EU-medlemsstater och att problemen i dessa territorier uppenbarligen till stor del är okända. De yttersta randområdenas särskilda situation är dock känd och måste beaktas mycket mer specifikt vid förhandlingarna på grundval av artikel 299.2 i EG-fördraget. Dessutom måste utomeuropeiska länder och territorier som är belägna intill AVS-länder också uppmärksammas särskilt när det gäller respekten för de associeringsavtal som redan binder dem till EU genom denna artikel.

Jag tackar er för att ni stöder det ändringsförslag som jag avser att lägga fram för att försöka säkra en intelligent jämvikt mellan regional integration av utomeuropeiska territorier och deras band till Europa. Även om förhandlingarna kan bli komplicerade, särskilt när det gäller skydd av lokala marknader och förteckningen över känsliga produkter, räknar jag med att kommissionen kommer att finna en respektfull kompromiss mellan de yttersta randområdenas, de utomeuropeiska ländernas och territoriernas och AVS-ländernas särskilda intressen.

 
  
MPphoto
 
 

  Erika Mann (PSE).(DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att det är viktigt att använda de kommande veckorna för att utforma avtalet så att alla blir nöjda med det. Det är ett avtal av stor betydelse och med en enorm symbolisk genklang. Det handlar inte bara om att förhandla fram ett frihandelsavtal för Afrikas regioner och länder och att föra dem närmare Europa. Det handlar också om att nå en överenskommelse om en verklig utvecklingsrunda för att bekämpa fattigdomen och verkligen visa att Europeiska unionen kan förhandla fram ett avtal på ett sätt som gör de afrikanska länderna nöjda och gör att de kan känna ett släktskap med EU.

Det finns flera viktiga punkter, som ni själv sa, och ni nämnde några av dem. Vi måste se till att de regionala avtalen verkligen gynnar de berörda länderna. Vi måste se till att de länder som inte hör till de minst utvecklade länderna också får ett avtal och inte utesluts, och vi måste se till att alla länder kan utvecklas i rätt riktning. Det avtal som ni föreslog, i form av en tvåstegsstrategi, måste också garantera att ingen utelämnas, så att vi i slutändan verkligen rör oss i rätt riktning, vilket fortfarande inte garanteras i dag.

Herr Markov! Vi borde utnyttja den möjlighet som nu ligger öppen för oss till följd av att vi inte antar resolutionen i morgon till att nå enighet i parlamentet, och jag tror att tillräckligt många av våra åsikter sammanfaller för att det ska kunna ske.

 
  
MPphoto
 
 

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla som har bidragit till den här intressanta diskussionen. Jag är säker på att vi ser detta som en pågående process. Jag deltar inte i den direkt eller personligen, men för att sluta ett avtal krävs god vilja på båda sidor och att många partner kommer överens.

Som jag sa i mitt inledningsanförande arbetar vi pragmatiskt och flexibelt. De som är redo eller villiga att följa samma strategi gör inte detta på ett sätt som missgynnar de andra, utan som gradvis förverkligar något som är viktigt för alla regioner och för den internationella handeln som helhet.

Det förekom några frågor eller en viss kritik i fråga om tonen i förhandlingarna. Jag försäkrar er om att vi förhandlar i en anda av partnerskap. I denna anda av partnerskap tar vi hänsyn till våra partners utvecklingsmål och begränsningar.

Några frågor gällde avtal om enbart varor. De förberedande avtalen leder framåt mot fullständiga ekonomiska partnerskapsavtal och dessa stöder utvecklingen och den regionala integrationen inom AVS. Vi har inte tappat helhetsbilden ur sikte eller glömt våra partnerländers och regioners övergripande behov.

Jag vill inte upprepa flera av mina anmärkningar i början, men processen fortsätter. Ibland kan en tidsfrist driva fram en lösning under de sista dagarna och veckorna och vi gör verkliga framsteg. Jag nämnde flera namn och länder där vi nyligen har paraferat förberedande avtal och detta kommer vi att fortsätta med, men det viktiga för oss är att hitta lösningar.

Processerna kommer att fortsätta, eftersom det ingår mer än ett led i denna situation. Som jag sa kommer vi efter den 1 januari att fortsätta att arbeta med frågor som tjänster, investeringar och andra handelsrelaterade områden.

Jag tror att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) nästa vecka kommer att ställa sig bakom förslaget till den gemenskapsförordning om marknadstillträde som AVS har erbjudits. Som jag sa är detta det bästa erbjudandet någonsin i ett bilateralt avtal: Vi är inte bara mycket öppna utan även mycket konstruktiva. Den strategi som kommissionen har föreslagit, och som jag försökte beskriva, godkändes helt och hållet av rådet – av alla 27 länder – och vi kommer att fortsätta i denna anda av partnerskap och på detta konstruktiva sätt.

Målet är verkligen ett fullständigt ekonomiskt partnerskapsavtal. Detta kommer att fungera som en katalysator för den regionala integrationen. Så snart de första förberedande avtalen har slutits kommer vi att fortsätta att sträva mot det målet. Ingen lämnas utanför eller glöms bort i processen. Vi tänker inte bara på, utan stöder mycket aktivt de minst utvecklade länderna.

Detta är allt jag kan säga i nuläget som svar på frågor eller som bekräftelse, men jag är säker på att parlamentet kommer att återkomma till den här frågan under de kommande veckorna och månaderna eftersom det är under den perioden som avtalen kommer att slutas.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Jag har mottagit fyra resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum den 12 december 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Gay Mitchell (PPE-DE), skriftlig.(EN) Vi har kommit till en kritisk tidpunkt för avtalen om ekonomiskt partnerskap (EPA). Det är nödvändigt för de AVS-länder som inte hör till de minst utvecklade länderna att få till stånd ett avtal som är förenligt med WTO-bestämmelserna.

Det är olyckligt att det inte alltid har funnits förtroendefulla förbindelser mellan de båda sidorna. Inget land borde känna sig tvingat att ingå ett avtal. Kommissionen borde ha gjort mer för att göra förhandlingarna mer omfattande.

EU är den viktigaste handelspartnern för de flesta AVS-länderna.

EU importerade varor till ett sammanlagt värde av 28 miljarder euro från AVS-länderna 2004. Detta är dubbelt så mycket som utvecklingsstödet till AVS-regionen från den nionde EUF 2000–2007.

Handel, inte bistånd, är nyckeln till hållbar ekonomisk tillväxt och utveckling. Ingen kan förneka att många AVS-länder står inför stora svårigheter, men om avtalen om ekonomiskt partnerskap utformas korrekt bör de kunna ses som en möjlighet för AVS.

EU bör helt och hållet stödja den utvecklingsplan som ska åtfölja alla avtal om ekonomiskt partnerskap.

Provisoriska avtal bör ingås för att garantera att handeln inte störs och att miljoner människors uppehälle inte hotas.

 
  

(1) Se protokollet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy