Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 28 november 2007 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 15 november 2007.

2. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

3. Parlamentets sammansättning: se protokollet

4. Valprövning: se protokollet

5. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

6. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

7. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

8. Utropande av samförstånd om humanitärt bistånd (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

9. Situationen i Georgien (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

10. Inkomna dokument: se protokollet

11. Skriftliga förklaringar (inkomna dokument): se protokollet

12. Arbetsplan

  Talmannen. – Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen). Följande ändringar har föreslagits:

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! På föredragningslistan i dag har vi kommissionens uttalande om partnerskapsavtal med AVS-länderna och en resolution är planerad för den debatten. Vår grupp har den här morgonen och de senaste dagarna debatterat resolutionen mycket intensivt. Vi har även ansträngt oss mycket för att utarbeta en kompromissresolution med andra grupper, i förhoppning om att komma fram till en sådan kompromiss. Tyvärr har detta visat sig vara omöjligt. Vi vill dock inte ge upp vårt mål, utan försöker fortfarande komma fram till en kompromiss innan vi tvingas ta till motröster.

På min grupps vägnar föreslår jag därför att resolutionen om uttalandet från kommissionen och omröstningen om resolutionen skjuts upp till sammanträdesperioden i december. Jag skulle vara tacksam om ledamöterna i kammaren ville stödja detta tillvägagångssätt som skulle ge utrymme för förhandlingar om en kompromiss.

  Talmannen. – Herr Schulz, vi kommer att ta upp den här frågan i sinom tid i enlighet med arbetsplanen.

Onsdag:

– Den gemensamma debatten om gemenskapens järnvägar kommer att hållas före Ruth Hieronymis betänkande om sändningsverksamhet för television.

– Omröstningen om Josu Ortuondo Larreas betänkande om driftskompatibilitet hos gemenskapens järnvägssystem kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod i Strasbourg.

Torsdag:

Jag vill informera er om följande när det gäller omröstningen:

– Jo Leinens betänkande om ändring av förordningen med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget har antagits i enlighet med artikel 43.1 och är klar för omröstning.

– Johannes Bloklands betänkande om farliga kemikalier har skjutits upp till sammanträdesperioden i januari så att förlikning kan nås i första behandlingen.

För att återgå till den fråga ni tog upp, herr Schulz:

Jag har mottagit en begäran från den socialdemokratiska gruppen om att omröstningen om resolutionsförslagen till ekonomiska partnerskapsavtal ska skjutas upp till sammanträdesperioden i december, vilket medför nya slutdatum för inlämning av texterna.

  João de Deus Pinheiro, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Fru talman! Jag noterar kompromissviljan från den socialdemokratiska sidan, och på PPE-DE-gruppens vägnar måste jag säga att vi också är öppna för kompromisser och därför inte kommer att motsätta oss förslaget. Till följd av folkomröstningen i Venezuela skulle vi dock även vilja ha en resolution under sammanträdesperioden i december om situationen i landet. I kompromissernas och även julstämningens anda anser jag att vi kan gå med på de här förslagen.

  Talmannen. – Herr Pinheiro, den här frågan gäller inte Venezuela, utan förslaget från den socialdemokratiska gruppen om att skjuta upp resolutionsförslagen till ekonomiska partnerskapsavtal till sammanträdesperioden i december.

Finns det någon ledamot som vill tala för detta förslag?

  João de Deus Pinheiro, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Fru talman! Ni hörde förmodligen inte vad jag sa. Jag började med att säga att i kompromissernas anda skulle vi vara beredda att godkänna det här förslaget. Men i julstämningens anda skulle vi vilja att våra socialdemokratiska vänner i sin tur godkände vårt förslag till en resolution om Venezuelafrågan till följd av folkomröstningen där.

  Talmannen. – Finns det någon ledamot som vill tala emot det här förslaget?

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag är förvånad över det här förslaget från den socialdemokratiska gruppen. I det gemensamma resolutionsförslaget från socialdemokraterna, de Gröna och min grupp införlivades den resolution som antagits i Kigali. I Kigali samtyckte även ledamöterna från PPE-DE-gruppen till den här kompromissen så jag kan helt enkelt inte förstå varför allting ska skjutas upp till ytterligare debatt nu när ledamöterna i parlamentet redan hade nått en överenskommelse. Alla var överens om den här kompromissen i Kigali! Därför är jag emot en uppskjutning, eftersom handlingen i fråga har godkänts av ett stort antal ledamöter och skulle kunna gå till omröstning i dag.

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Bara så att det inte sker några missförstånd: Det är inte innehållet som är problemet, utan problemet är att man vill se till att man får en majoritet. Jag anser att det är befogat. Ni har helt rätt, herr Markov. Förslaget innebär att debatten skulle börja om igen, vilket är svårt att förstå, men socialdemokraternas tanke är så att säga att se till att en majoritet godkänner det som alla ändå vill uppnå. Det är det saken gäller och det är därför som de vill ha en bordläggning. Det är allt.

(Parlamentet godkände begäran.)

  Talmannen. – Omröstningen om förslagen till ekonomiska partnerskapsavtal har skjutits upp till december och de föreslagna slutdatumen är följande:

för ingivande av resolutionsförslag onsdagen den 5 december kl. 12.00,

för ändringsförslag och gemensamma resolutionsförslag måndagen den 10 december kl. 19.00.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 12 december.

Jag har mottagit en begäran från gruppen för Europeiska folkpartiet och Europademokrater om att debatten om kommissionens uttalande om folkomröstningen i Venezuela ska avslutas med framläggande av resolutionsförslag.

Finns det någon ledamot som vill tala emot denna begäran?

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! João de Deus Pinheiro nämnde precis julstämningen. Jag tycker också att det är trevligt med julstämning, men vi ska inte överdriva. När allt kommer omkring så var vi i den andemeningen faktiskt villiga att ingå en kompromiss med Kigali som utgångspunkt.

När det gäller Venezuela kommer det alltid att finnas olika åsikter och även kontroverser i alla debatter om Hugo Chávez. Vi anser att debatten är bra – och den pågår just nu – men vi är inte övertygade om att vi kan komma fram till en förnuftig resolution på den korta tid som står till buds i dag eller i morgon. Om vi skjuter upp resolutionen till sammanträdesperioden i december kommer den vid det laget att vara tre veckor gammal. Det är väldigt bra att vi håller debatten nu, men vi vill inte ha en resolution eftersom den antingen kommer att bli en ihoplappning eller komma alldeles för sent. Jag anser att vi bör hålla debatten i dag, och det kommer att vara tillräckligt.

  Talmannen. – Har vi någon ledamot för denna begäran?

  João de Deus Pinheiro, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Fru talman! Tack för den här möjligheten. Vi kommer att ha en ny situation i Venezuela efter den folkomröstning som snart ska äga rum där. Det är en mycket viktig folkomröstning och jag ansåg att det var viktigt att även Europaparlamentet skulle kunna hålla en förnuftig debatt i frågan nu med tanke på folkomröstningens möjliga resultat. Sedan kan vi försöka att anta en resolution i december. Jag tror att det är möjligt och att vi borde göra ett försök. Jag föreslår detta i en anda av julstämning och samarbete.

(Parlamentet avslog begäran.)

(Arbetsplanen fastställdes med dessa ändringar.)

13. Välkomsthälsning

  Talmannen. – I dag har vi det stora nöjet att få välkomna en delegation från Islamiska republiken Afghanistan till parlamentet. Delegationen besökte vårt parlament i Strasbourg i december förra året och vi är glada över att få välkomna den även till Bryssel.

(Applåder)

Mina damer och herrar! Jag skulle vilja framföra våra djupa och uppriktiga kondoleanser till er församling och det afghanska folket med avseende på terroristattacken den 6 november 2007 där sex av era parlamentsledamöter och omkring 100 afghanska medborgare miste livet. Bland offren fanns Sayed Mustafa Kazemi som var ledamot av den afghanska delegationen som besökte Strasbourg förra året.

Syftet med ert besök är att inleda en regelbunden dialog som gör det möjligt för oss att snabbare nå ökad förståelse för den politiska och sociala situationen i Afghanistan och att diskutera den hjälp som ert land behöver.

Jag är säker på att ni alla ser besöket som en symbol för våra gemensamma ansträngningar att främja de demokratiska värdena och fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna i hela världen.

Jag vill uttrycka vår glädje över ert besök och vårt engagemang för att stärka samarbetet mellan våra regeringar.

Så vitt jag vet har ni redan haft givande förbindelser med Europaparlamentet och jag önskar er en konstruktiv fortsättning på ert uppdrag, en trevlig vistelse och en angenäm resa tillbaka till ert land.

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Fru talman! Min ordningsfråga faller under artikel 9.2 i arbetsordningen om att parlamentets arbete inte får störas.

Vi har informerats om att det finns asbest i byggnaderna Winston Churchill och SDM i Strasbourg. I den senaste rapporten bekräftas att förekomsten av asbest var mer utbredd på våra arbetsplatser där än vad man trodde till en början. Asbest är ett av de mest farliga cancerframkallande ämnena och kan vara en fara för människoliv. Därför bör vi kräva ordentlig information om riskbedömningen och detaljerade uppgifter om hur parlamentets byggnader ska asbestsaneras, samt om tidsplanen och om vilka säkerhetsåtgärder som kommer att vidtas. Parlamentsledamöternas, tjänstemännens och besökarnas hälsa bör komma i första rummet.

  Talmannen. – Herr Hegyi, det här är i grund och botten inget som gäller arbetsordningen, men eftersom ni har tagit upp en sådan central fråga vill jag säga att generalsekreteraren redan har gjort ett uttalande om möjlig förekomst av asbest i våra byggnader.

14. Europaparlamentets godkännande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Jo Leinen, för utskottet för konstitutionella frågor, om Europaparlamentets godkännande av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2007/2218(ΑCI)) (A6-0445/2007).

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Fru talman, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den högtidliga proklamationen av stadgan om de grundläggande rättigheterna den 12 december i Strasbourg av rådets ordförande, Portugals premiärminister José Sócrates, Europaparlamentet och Europeiska kommissionen kommer utan tvivel att vara ett av de viktigaste ögonblicken i unionens moderna historia och det portugisiska EU-ordförandeskapet.

Detta innebär att vi tar ett steg framåt som kommer att få betydande och konkreta följder för konsolideringen av de universella värdena människans värdighet, frihet, jämställdhet och solidaritet. Tack vare det nya Lissabonfördraget kommer stadgan att få samma värde som fördragen. Med andra ord kommer den att vara rättsligt bindande. Med tanke på dess betydelse måste detta vederbörligen betonas och det är någonting som parlamentet, de nationella regeringarna och kommissionen ska vara stolta över. Det markerar slutet på en lång väg.

Beslutet att göra stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande kommer att få följder utöver de gängse politiska och diplomatiska ramarna eftersom det direkt påverkar den rättsliga situationen för våra medborgare. Det är ett konkret resultat av EU. Det råder ingen tvekan om att Lissabonfördragets institutionella reformer är viktiga och det är även sant att de förändringar som har skett i EU-politiken när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, rättsliga och inrikes frågor och andra områden är nödvändiga för att unionen ska kunna hantera framtida situationer och klara av de utmaningar som vi ställs inför. Att det finns en rättighetskatalog som är bindande för EU-institutionerna och medlemsstaterna vid tillämpningen av EU-lagstiftningen innebär emellertid mycket mer än så. Från och med nu står våra medborgare i centrum för EU-projektet.

När vi talar om grundläggande rättigheter vill jag på ordförandeskapets och även på mitt eget lands vägnar också uttrycka min glädje över Lissabonfördragets protokoll som innebär att gemenskapen ansluts till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Protokollet är ett bevis för att vi har uppnått ett mål som vi länge har strävat efter.

Mot denna bakgrund vill jag gratulera parlamentet och Jo Leinen till antagandet av detta förslag till betänkande från utskottet för konstitutionella frågor den 12 november. Detta är återigen ett bevis på parlamentets engagemang i EU:s grundläggande rättigheter. Det återstår bara för mig att uttrycka min uppriktiga önskan att även parlamentet röstar för det här betänkandet, så att de tre institutionerna högtidligt kan proklamera stadgan om de grundläggande rättigheterna den 12 december.

(Applåder)

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att bli ett mycket viktigt instrument i vår union, som bygger på rättsstatsprincipen. Den innehåller en omfattande förteckning över de rättigheter som alla EU-medborgare bör åtnjuta, från individens rättigheter i fråga om värdighet, friheter, jämlikhet och solidaritet till de rättigheter som är knutna till medborgarskap och rättsväsende. Stadgan påverkar inte EU:s befogenheter, men den kommer att stärka medborgarnas rättigheter och ge dem större frihet.

EU:s institutioner, organ, kontor och byråer kommer att vara bundna av de rättigheter som är inskrivna i stadgan och medlemsstaterna kommer att omfattas av samma skyldigheter när de tillämpar EU-lagstiftningen. Medborgarna kommer att kunna gå till domstol för att kräva sina rättigheter enligt stadgan och EG-domstolens juridiska granskning kommer att vara en garant för att stadgan tillämpas korrekt.

Kommissionen välkomnar att stadgans juridiskt bindande karaktär har bevarats under förhandlingarna i regeringskonferensen. I likhet med parlamentet skulle vi ha föredragit att stadgan hade tillämpats för samtliga 27 medlemsstater, utan några undantag i fråga om dess rättsliga prövningsmöjlighet, men vi får inte underskatta det resultat som uppnåtts. Rättsliga befogenheter är ett stort framsteg i skapandet av en legitim och ansvarstagande union där medborgarnas intressen är i fokus. Detta var inte självklart från början och vägen mot att förverkliga detta mål fullt ut har varit lång.

Den stadga som proklamerades 2000 var inte rättsligt bindande. Under Europeiska konventet 2002–2003 och den påföljande regeringskonferensen 2003–2004 antogs stadgan i syfte att göra den rättsligt bindande, men processen avstannade på grund av misslyckandet med att ratificera det konstitutionella fördraget.

Vid Europeiska rådets möte i juni 2007 kom man överens om att det kommande nya fördraget skulle innehålla en hänvisning till stadgan, i dess anpassade lydelse som slutligen godkändes 2004, och att den skulle ha samma rättsliga värde som fördragen. Detta avspeglas nu i det nya fördraget.

Föredraganden föreslår att parlamentet godkänner stadgan, vilket måste ske innan stadgan högtidligt proklameras, och kommissionen ställer sig förstås helt och hållet bakom detta förslag. Kommissionen kommer också att godkänna stadgan i nästa vecka och ge kommissionens ordförande i uppdrag att proklamera stadgan den 12 december tillsammans med parlamentets talman och rådets ordförande.

Proklamationen av den reviderade stadgan kommer att ligga till grund för en korshänvisning i det nya fördrag som ska undertecknas dagen därpå i Lissabon, vilket kommer att utvidga det rättsliga värdet och den rättsliga prövningsmöjligheten till att omfatta stadgans rättigheter.

Med det nya fördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer EU obestridligen att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna. EU är inte bara en marknadsplats utan ett gemensamt område baserat på värderingar och gemensamma rättigheter.

  Jo Leinen, föredragande. − (DE) Fru talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna utgör en central del av Lissabonfördraget, ja, man skulle till och med kunna kalla den för själva kärnan i det nya reformfördraget. Jag är glad över att alla tre institutionerna är överens om att Lissabonfördraget inte bara handlar om institutioner eller politik, utan om människor, nämligen EU:s 500 miljoner människor. Stadgan är ett tydligt uttryck för att EU engagerar sig för att skydda våra medborgare i alla handlingar som utfärdas av EU.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna är på så vis en milstolpe. Vi rör oss från ett staternas Europa till ett medborgarnas Europa och i Europaparlamentet har vi alltid välkomnat den utvecklingen. I och med stadgan och de 50 rättigheterna och friheterna som ingår i den kommer EU att ha den modernaste och mest omfattande katalogen över grundläggande rättigheter i hela världen. Ingen annanstans i världen existerar något sådant, så vi ska vara stolta över att vi har åstadkommit detta. Från den första artikeln som gäller skydd av människans värdighet genom hela stadgan till den sista artikeln som gäller rätten att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott ger stadgan ökat skydd av rättigheter, och i stadgan nämns även rättigheter som inte nödvändigtvis finns med i alla de 27 medlemsstaternas författningar. Jag vill kort uppmärksamma er på förbudet mot reproduktiv kloning av människor genom modern genteknik, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till informationsfrihet, rätten till tillgång till handlingar och även rätten till god förvaltning, ”gott styre”, som vi predikar om för resten av världen men som naturligtvis gäller även för oss.

För första gången i en katalog över grundläggande rättigheter jämställs ekonomiska och sociala rättigheter med politiska rättigheter och medborgerliga friheter. I denna globaliseringens tid är jag säker på att det ger människorna ett fullgott skydd. Som parlamentet flera gånger har påpekat är det beklagligt att stadgans text inte återges i sin helhet i det nya fördraget, så det kommer inte att bli så tydligt som det skulle kunna ha blivit. Jag anser dock att vi bör vara mycket nöjda med artikel 6 i Lissabonfördraget där det står: ”Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som ska ha samma rättsliga värde som fördragen.” Därmed undanröjs alla eventuella tvivel hos EU-medborgarna, eftersom det i och med fördraget bekräftas att de har möjlighet att hävda sina rättigheter inför de nationella domstolarna och i sista hand inför EG-domstolen i Luxemburg.

Vi måste fortfarande anta stadgan en gång till i plenum eftersom den har ändrats, och det skulle tyvärr kunna hävdas att den inte är lika bra som stadgan från 2000. Jag tänker särskilt på urvattningen av artikel 52, och tolkningen av de mycket oklart uttryckta punkterna i den artikeln kan bli problematisk. Icke desto mindre är stadgan bevarad och kommer att ingå i fördraget. Jag anser att stadgan är en symbol. Precis som det tidigare har påpekats i parlamentet är EU inte bara är en stor marknad knuten till en valutaunion. EU är en värdegemenskap och dess uppgift är att försvara dessa värden i sin interna politik och även i den externa politiken.

Desto mer beklagligt är det att det görs undantag för två medlemsstater, nämligen Storbritannien och Polen. Vi anser att detta är beklagansvärt, och jag vill vädja till regeringarna och parlamenten i dessa två länder att inte spara på krafterna för att upphäva de här undantagen så fort som möjligt så att alla de 27 medlemsstaterna har samma utgångspunkt när det gäller att försvara EU:s grundläggande rättigheter och värden. Av denna anledning stöder jag här ett antagande av de Grönas ändringsförslag som vi kommer att rösta om i morgon som ett tillägg till betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor. Jag vill därför be er att rösta för detta viktiga betänkande.

  Íñigo Méndez de Vigo, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Fru talman! I morse firade min grupp antagandet av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I dag bär medlemmarna i min grupp en knapp som uttrycker vår sympati för ett värdenas Europa.

I detta avseende håller jag med föregående talare, särskilt Margot Wallström, om att EU inte bara är en marknad. EU är ett politiskt projekt, men ett projekt som bygger på principer och värden som enar hela Europas befolkning.

Till följd av detta är den här dagen en bra dag, då vi har en resolution som kommer att göra det möjligt för oss att fira och högtidligt proklamera stadgan om de grundläggande rättigheterna under nästa sammanträdesperiod.

Jag avslöjar inte några hemligheter om jag säger att de av oss som hade turen att få vara med och utarbeta förslaget till stadgan i den första konventionen lämnades med en bitter eftersmak. Detta av två anledningar. För det första utarbetade vi stadgan som om den skulle vara rättsligt bindande, och trots det var det i slutändan inte möjligt att anta den i Nice eftersom sex regeringar förkastade den.

Tiden har dock utvisat att vi hade rätt och nu kommer stadgan tack vare Lissabonfördraget att vara rättsligt bindande. Den bittra eftersmaken har på så sätt omvandlats till belåtenhet.

För det andra minns jag att det inte skedde någon högtidlig proklamation av stadgan i Nice. I och med att stadgan undertecknades i hemlighet gick en fantastisk möjlighet förlorad att förklara för EU:s befolkning att de rättigheter och friheter som proklameras i stadgan är våra kännetecken.

Tack vare den beslutsamhet som Europaparlamentets talman och våra tre företrädare har visat i regeringskonferensen kommer vi den 12 december under sammanträdesperioden i Strasbourg att uppnå det som inte kunde uppnås i Nice. Vi kommer högtidligt att proklamera stadgan och återigen, precis som ledamöterna i PPE-DE-gruppen har gjort, bekräfta vårt engagemang i de rättigheter och friheter som omfattas av stadgan.

Vi kommer att rösta för Jo Leinens betänkande.

  Richard Corbett, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! PSE-gruppen ställer sig bakom att stadgan antas på nytt i sin nya utformning så att den via reformfördraget kan bli bindande för EU:s institutioner. Därmed kommer vi att täppa till ett stort hål. EU-institutionerna har ännu inte samma tvingande skyldighet att respektera de rättigheter som alla våra medlemsstater respekterar tack vare sina egna grundlagar eller genom deras anslutning till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna eller andra internationella instrument om mänskliga rättigheter. Denna stadga kommer att vara bindande för EU-institutionerna, och gemenskapslagstiftningen i sin helhet måste respektera dessa rättigheter eller riskera att ogiltigförklaras i domstol.

Det är förvånande att vissa EU-skeptiker, som man trodde skulle bli glada över att EU-institutionerna åläggs – tvingas – att agera på detta sätt, är emot denna stadga – men några är faktiskt det! Det är kanske olyckligt att detta har föranlett vissa medlemsstater att i ett protokoll förtydliga stadgans förhållande till deras nationella lagstiftning.

Detta har i sin tur skapat förvirring. En kollega hänvisade alldeles nyss till detta som en undantagsklausul, vilket det naturligtvis inte är. Stadgan är fortfarande bindande för EU-institutionerna och för gemenskapslagstiftningen som helhet, oavsett hur den påverkar den nationella lagstiftningen i vissa länder.

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Den högtidliga proklamationen av stadgan är höjdpunkten för vårt arbete som inleddes redan 1999 med målet att skapa en övergripande rättighetsordning för EU.

Eftersom stadgans främsta syfte är att skydda medborgarna från missbruk av EU:s omfattande befogenheter är det bisarrt och beklagligt att en medlemsstat försöker att kringgå stadgans bindande verkan. Jag tror att det brittiska protokollet kommer att visa sig vara juridiskt felaktigt och ett allvarligt politiskt misstag.

Domstolarna är skyldiga att utveckla en rättspraxis för hela EU utan hänsyn till nationalitet och i enlighet med den grundläggande principen för EU-lagstiftnignen, nämligen att våra grundläggande rättigheter har sitt ursprung i de traditioner som är gemensamma för alla medlemsstater, i stället för att gälla för en enda stat. Jag och min grupp menar att den brittiska undantagsklausulen är skamlig och bör falla i glömska så snabbt som möjligt.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! År 2000 upprättades stadgan om de grundläggande rättigheterna som en förklaring om de värderingar som skulle styra unionens politik. Unionen skulle ansluta sig till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. I anslutning till detta skulle EG-domstolen upphöra att besluta på grundval av allmänna rättsprinciper som hämtats från medlemsstaternas konstitutioner.

Det är nu 2007 och unionen ska ansluta sig till den europeiska konventionen, men konventionen kommer inte att bli det enda europeiska systemet för att skydda de mänskliga rättigheterna. Vi skapar ett alternativt system som grundas på en rättsligt bindande rättighetsstadga. På många sätt är stadgan nummer ett. De allmänna rättsprinciperna kommer att förbli den tredje uppsättningen grundvalar för beslut i frågor om de grundläggande rättigheterna.

Allt detta komplicerar systemet för att skydda de grundläggande rättigheterna i EU, och gör det ännu mindre begripligt för medborgarna. Många européer är bekymrade över denna situation. Dessa är de viktigaste skälen till att två medlemsstater valde att ha protokoll som skyddar mot de oväntade konsekvenser som stadgan kan ha.

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! I dag är jag glad över att vara ledamot av Europaparlamentet, som från första början har varit en trogen förkämpe för grundläggande och civila rättigheter i allmänhet och särskilt för denna stadga om de grundläggande rättigheterna. Det är nu nio år sedan man vid toppmötet i Köln tog initiativet att inleda arbetet med en rättsligt bindande stadga, och denna process är ännu inte slutförd.

Eftersom jag har varit privilegierad nog att kunna följa denna konstitutionella process hela vägen, skulle jag vilja dela två erfarenheter med er. En av dessa är mycket ironisk. Det är märkligt att inget under dessa nio år har varit så mödosamt och kontroversiellt, eller så svårt att uppnå, som de dokument som förkroppsligar de principer som utgör själva grunden för EU och som vi borde kunna ta för givna: demokrati, parlamentariska rättigheter, sociala rättigheter, marknadsekonomi, lagstiftning som är öppen för insyn och grundläggande friheter och rättigheter. Det är en mycket märklig situation som utan tvekan måste ha att göra med de grundläggande orsakerna till EU:s förtroendekris.

Den andra erfarenhet som jag skulle vilja dela med er är denna: Det är viktigt att inte bli utmattad eller desillusionerad och det är viktigt att inte tappa modet. Jag har länge betraktat Sisyfos som Europas skyddshelgon och hela denna erfarenhet bekräftar detta. Därför anser jag att vi, i dag av alla dagar, bör försöka igen och vädja till Storbritannien och Polen, i de odelbara grundläggande rättigheternas namn, i de odelbara mänskliga rättigheternas, grundläggande rättigheternas och friheternas namn, att instämma i detta betydelsefulla europeiska samförstånd.

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! Under vårt nästa sammanträde kommer vi återigen att godkänna stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Innan vi gör detta, låt mig ställa en fråga som kanske inte är så enkel som den verkar. Kommer detta att vara den ursprungliga stadga som utfärdades 2000 eller kommer den, såsom anges i Jo Leinens betänkande, att vara det omarbetade uppkok som integrerades i det tidigare utkastet till konstitutionellt fördrag? De två texterna är naturligtvis inte identiska och jag menar att det är olyckligt att deras skillnader inte framställs på ett tydligt sätt, även om detta skulle ha gett upphov till vissa befogade kontroverser.

Den franska kommissionen för mänskliga rättigheter uttryckte till exempel, och jag citerar, sin stora oro över de ändringar som gjorts i artiklarna om sociala rättigheter – jag citerar fortfarande – som hotar att beröva stadgan dess sociala innehåll.

En av de viktigaste upphovsmännen till den ursprungliga stadgan, advokaten Guy Braibant, förklarade i pressen – och jag citerar – att villkoren för att tillämpa texten har ändrats. För det första ersätts ordet ”kan” ibland med ”måste”. Vidare – och jag citerar fortfarande – finns det en officiell referens till ”förklaringar” från presidiet. Även om de borde vara pedagogiska och helt neutrala, tolkas lagstiftningen relativt snävt i dessa förklaringar. De grundläggande rättigheterna har undergrävts, slut på citatet.

Vilken text är det som vi kommer att godkänna vid nästa sammanträde? Jag har också en relaterad fråga. Kommer detta godkännande att gälla i alla EU-länder? Vid denna typ av åtgärder får det inte finnas några oklarheter. Därför skulle jag uppskatta ett exakt svar på dessa två frågor.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Fru talman! Jag har deltagit i utarbetandet av stadgan, och vid båda konventen föreslog jag en mycket enkel lösning: tillåt EU att vara anslutet till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. På detta sätt skulle institutionerna vara bundna på samma sätt som länderna. Vi skulle överbrygga en klyfta. När vi gör stadgan rättsligt bindande överbrygger vi ingen klyfta. Tvärtom skapar vi ett antal tomrum i det skydd som vi har som medborgare enligt våra nationella konstitutioner och som en del av våra gemensamma europeiska mänskliga rättigheter. Den aktivistiska tolkningen från domstolen i Luxemburg kommer alltid att gå före både Strasbourg och vår egen högsta domstol. Stadgan är olämplig som en oberoende rättskälla. Den är alldeles för oprecis. Börjar rätten till liv vid födelsen? Om så inte är fallet, hur många månader före födelsen? Gäller rätten att vidta strejkaktioner också anställda inom den offentliga sektorn? Yttrandefriheten för offentliga tjänstemän är mycket bättre under domstolen i Strasbourg än under domstolen i Luxemburg. Dessutom såg vi i går ett skolexempel på möjliga konflikter. Den tyske journalisten Hans-Martin Tillack fick stöd från domstolen i Strasbourg, som fastställde att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) hade agerat olagligt när den anhöll honom och beslagtog 16 lådor med dokument, datorer och telefoner. Luxemburg gav sitt stöd till stölden av journalistens källor. Strasbourg fördömde stölden och anhållandet eftersom den prioriterade pressfriheten.

Stadgan kommer att framställas som en seger för de mänskliga rättigheterna. Möjligtvis. Den påminner mer om ett falskt lotteri. På ett sätt tar vi en stor risk när det gäller dyrköpta mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet och pressfrihet. Dragningen av lottnumren bestäms av domare i Luxemburg utom parlamentarisk kontroll, och först när dessa utdöms kommer det att ske en enhällig ändring av fördragen för att korrigera eventuella bakslag. Detta är mycket opraktiskt, och det är mer ett fängslande av våra rättigheter än en stadga.

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Vi är alla för mänskliga rättigheter och jag börjar bli trött på att vissa personer – särskilt de som kommer från stater där mänskliga rättigheter historiskt sett är något av en nyhet – attackerar Storbritannien som något slags paria för sitt symboliska undantag i protokoll 7.

Låt mig påminna dem om att en rättighetsförklaring redan 1688 utgjorde kärnan i den ärorika revolutionen i Storbritannien. Sedan dess har Storbritannien varit en ledstjärna för friheten. Ingen behöver peka finger åt oss och försöka undervisa oss i mänskliga rättigheter.

Människor kanske blir irriterade över att vi har förstört festen genom att för tillfället ställa oss utanför vissa av symbolerna för EU:s superstat, men jag vill påpeka att det är vår nationella och politiska rättighet att göra detta. Tyvärr kommer undantaget att försvinna när EG-domstolen tar itu med sin centraliseringsagenda. I slutänden kommer de här människorna dock att få som de vill – om Storbritannien skulle göra något så dumt som att ratificera det här fördraget trots invånarnas motstånd.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr rådsordförande, fru vice ordförande! Det är också en av medborgarnas grundläggande rättigheter att inte förbises. Denna stadga om de grundläggande rättigheterna ger faktiskt ett skydd för medborgarna liknande det som ges av den klassiska konstitutionella staten. Men Europeiska unionen är inte en stat. EU är inte en stat, men har behörighet att lagstifta, och det är enbart denna behörighet för EU:s institutioner att lagstifta som skyddas och kontrolleras på ett bindande sätt av stadgan om de grundläggande rättigheterna. Förbundet med detta är det faktum att EU:s lagstiftning och EU-institutionernas åtgärder är bundna av värderingar och värderingsgrundade beslut, i linje med den första meningen i denna stadga, som också är den mest ädla: Människans värdighet är okränkbar.

Jag härleder denna princip från en kristen människouppfattning. Emellertid kan den härledas också från andra källor. Vårt bindande åtagande till denna princip, och det bindande åtagandet från våra tre institutioner att ansluta sig till denna princip, utgör ett stort steg framåt. Detta gäller EU som helhet. Polen och Storbritannien är rättsstater. Detta råder det ingen tvekan om. Faktum är ändå att de genom att inte underteckna och genom att avstå från stadgan inte skyddar sig själva. De skyddar något som redan är skyddat. Faktum är att denna stadga inte alls är tillämplig för nationell lagstiftning och nationella institutioner. Med andra ord skyddar de något som redan kan tas för givet. Särskilt i Polen – där en majoritet i parlamentet och en majoritet av folket har en annan uppfattning, men där presidenten använder sina prerogativ – hoppas jag att detta kommer att ändras i tid.

Stadgans rättsligt bindande karaktär kan ytterligare stärkas om vi eftersträvar en harmoniserad strategi. Herr rådsordförande, jag är tacksam mot er för att vi utnyttjar den möjlighet som ges av en enhetlig rättskapacitet och ansluter oss till Strasbourgkonventionen. Om detta blir framgångsrikt, kommer det europeiska området med rättvisa att uppnå sammanhållning och sammanföra skyddet av de grundläggande rättigheterna på både nationell och europeisk nivå. Jag hoppas att resultatet kommer att bli ett värderingsgrundat medborgarnas EU som vi kan vara stolta över!

  Józef Pinior (PSE). – (PL) Fru talman! Stadgan om de grundläggande rättigheterna är det tidiga 2000-talets motsvarighet till de storslagna uttalandena om mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter som gjordes under 1700-, 1800-, och 1900-talen. Dessa var berömda förklaringar om frihet och rättsstatsprincipen som formade den nutida demokratin. Vår stadga har sina rötter i händelser som har bidragit till utvecklingen av demokrati och det nutida systemet av liberal demokrati under de senaste 200 åren.

Jag ser inga skäl till varför vissa EU-länder inte skulle anta denna stadga. Jag frågar Konrad Szymański hur man på allvar kan argumentera emot stadgan i ett land som var födelseplatsen för Solidarność, vars ledarskap har bidragit till att forma hela Europas nuvarande uppfattning om rätten till frihet, rättsstatsprincipen och demokratin.

Jag vädjar till den polska regeringen i Warszawa, och särskilt till premiärministern Donald Tusk. Herr Tusk! Er parlamentsgrupp vann valet för en månad sedan tack vare rösterna från de polacker som vill att stadgan ska inkluderas i det europeiska reformfördraget. Jag litar på att ni inte kommer att svika de väljare som stödde er så sent som för en månad sedan. Jag uppmanar den polska regeringen att inkludera stadgan om de grundläggande rättigheterna i reformfördraget, så att den blir bindande också i mitt hemland. Det Polen som präglas av Solidarność, det europeiska Polen, toleransens och öppenhetens Polen, anser att stadgan om de grundläggande rättigheterna är en mycket viktig del av reformfördraget. Vi får inte låta oss utpressas av den konservativa högerflygeln, som vill att vi går med på att inte genomföra denna stadga i vårt hemland.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag anser att stadgan om de grundläggande rättigheterna är en nödvändig förutsättning för varje gemenskap som vill verka enligt ett värderingssystem som bygger på respekt för den mänskliga värdigheten. Denna ger upphov till principerna om frihet, jämlikhet och solidaritet. Jag ser inget skäl till att länder såsom Storbritannien eller Polen, som vill vara en del av gemenskapen, skulle vägra att delta i något som utgör grunden för vårt gemensamma agerande.

I stadgan förespråkas en anknytning till sociala värderingar, till den europeiska sociala modellen. Det anges också otvetydigt att den interna nationella lagstiftningen gäller i fråga om lokala seder och bruk. Detta betyder att det inte finns något skäl till att någon form av undantag ska gälla inom detta område. Jag litar på att både Polen och Storbritannien kommer att välja att ansluta sig i stället.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Debatten om detta betänkande berör många frågor och indirekt också grunden för att skapa en ny rättslig ram. I augusti 2007 gjorde Europaparlamentets talman ett uttalande angående detta vid en sammankomst för internflyktingar. Han förklarade att ursprunget till rätten till ett hemland bör sökas i rätten till värdighet, och att rätten till ett hemland därför är en grundläggande mänsklig rättighet.

Rätten till värdighet tas upp i stadgans första artikel. Talmannens yttrande kritiserades i det polska parlamentet. Tyska förbundet för internflyktingar beklagade det öde som personer som förflyttats från Polen hade mött. Vad skulle ske om det tyska klagomålet och denna särskilda tolkning av mänsklig värdighet tillämpades på Alsace och Lorraine? Skulle ett center för de förflyttade inrättas även i detta fall, eller kommer det att bli en försoning? Att försöka att grunda rätten till ett hemland i rätten till värdighet är en felaktig tolkning av de människorättsliga värderingarna, vilket har framhållits av Karol Karski, en polsk parlamentsledamot. En tolkning som förtydligar primärrätten är acceptabel, men inte att den utvidgas.

Europaparlamentets talman hänvisade till påven Johannes Paulus II. Jag skulle vilja påminna Europaparlamentet och talmannen om att ärkebiskop Karol Wojtyła 1965 offentliggjorde en skriftlig förklaring enligt vilken tyska biskopar tydligt hade uppgett att tyskar som omflyttats från öster ville, och faktiskt måste, förstå att en ny generation polacker växte upp där, och att dessa polacker betraktade det land som tilldelats deras föräldrar som sitt eget hemland. Inga rättsliga eller moraliska klarlägganden eller känslomässiga talesmän krävs i denna fråga.

Jag tror ändå att vi kan uppnå enhällighet om stadgan här i parlamentet, trots Nicolas Sarkozys antydan nyligen att enhällighet står i strid med demokrati. Det är fåfänga förhoppningar herr Sarkozy, eftersom ni inte ens kan övertyga de anställda i Paris tunnelbana.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Ingen kan bestrida att Europas medborgare måste vara beväpnade med grundläggande rättigheter och friheter, gentemot sina egna länder och gentemot EU. Ett Europa utan rättigheter och friheter skulle upphöra att vara Europa. Men detta är inte problemet nuförtiden eftersom medborgarna redan är tillräckligt skyddade mot sina nationella regeringar både av de egna nationella konstitutionerna och av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. När det gäller EU:s institutioner kan EU-medborgarna också hävda sina grundläggande friheter och rättigheter i enlighet med EG-domstolens fastställda jurisdiktion. Själva poängen här är att man i och med proklamationen av denna stadga tar ytterligare ett steg mot ett federalt EU. Människor vill ha en grundlag precis som i det federala Förenta staterna. Skillnaden dem emellan är dock att denna stadga går mycket längre än till en uppräkning av de traditionella rättigheterna och friheterna. Ibland verkar den som en uppräkning av alla möjliga socioekonomiska löften. Specifikationen stämmer inte alls överens med innehållet.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman, kommissionens vice ordförande, rådet, ledamöter och, inte minst, Europas medborgare! I dag är en högtidsdag, en stor dag, en glädjens dag, en väldigt viktig dag, mycket viktigare än många just nu inser. Det gäller både dem som tror på grundläggande rättigheter som princip och dem som tror på Europas utveckling och gemenskap.

Det borde länge, länge ha varit fullständigt självklart att EU:s institutioner ska vara bundna av de värden som vi alla står bakom, men så har det inte varit. Faktiskt även britter tror på rättsprinciperna, oavsett hur de kommer till stånd. Få parlamentariker skulle väl säga att det är roligt att bidra till att avskaffa mänskliga rättigheter, när de allra flesta tycker precis tvärtom. Det har varit en glädje och ära att få vara med och utveckla dessa värden som jag är övertygad om betyder så mycket för oss.

Nu vet alla vad denna union står för, även om man inte orkar läsa hela fördraget. Det är fina värden, det är goda värden, det är värden som vi alla ska bidra till och se till att hela denna union hjälper till att också genomföra på rätt sätt. Varmt tack till Jo Leinen, till alla medverkande och inte minst varma gratulationer till medborgarna!

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Den 12 december kommer parlamentets talman att tillsammans med ordförandena för Europeiska rådet och Europeiska kommissionen högtidligt proklamera EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av ledamöterna vid morgondagens omröstning kommer att ge sitt samtycke till detta historiska dokument och detta historiska steg.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna speglar moralen och det andliga arvet hos Europas folk i EU. Den speglar värderingar såsom mänsklig värdighet, frihet, jämlikhet, solidaritet, principerna om demokrati och rättsstatsprincipen. I vissa avsnitt inriktas den på det individuella eftersom bland annat unionsmedborgarskapet fastställs i stadgan. Jag är glad över att proklamationen av stadgan om de grundläggande rättigheterna äger rum efter EU:s utvidgning till nya medlemsstater. Detta betyder att stadgan på sitt eget sätt är en moralisk, rättslig och politisk spegling av Europeiska unionens enhet. Väst och öst, nord och syd. Jag tror också att regeringarna och parlamenten i Polen och Storbritannien kommer att inse detta, och att de inom en nära framtid kommer att ge sina medborgare möjlighet att delta i detta historiska ögonblick.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag välkomnar antagandet av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna eftersom de rättigheter som EU-medborgarna redan har görs mer synliga. Emellertid skulle jag också vilja be om ett förtydligande av eventuella intressekonflikter mellan EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, som är ett EU-dokument, och Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, som är ett Europarådsdokument, som EU har förklarat att det kommer att följa. Av detta följer också att det kan finnas en intressekonflikt mellan EG-domstolen i Luxemburg och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

Vilken ställning kommer domstolen i Strasbourg att ha jämfört med domstolen i Luxemburg? Kommer den att fungera som en högsta domstol, en författningsdomstol? Är detta resultat verkligt acceptabelt för EG-domstolen? Kommer EU, som har rättskapacitet, att ha en särskild domare i Europadomstolen? Jag vill betona behovet av att lösa denna juridiska fråga så att vi kan undvika att ett problem uppstår med detta. När stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande förväntar jag mig en ökning av antalet rättstvister som gäller människorättliga frågor.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Som nästan alla tidigare talare – tyvärr bara nästan alla – är jag nöjd att vi i dag, eller i morgon, kommer att ge mandat till parlamentets talman att underteckna stadgan.

Mänskliga rättigheter är vårt europeiska varumärke både inom och utanför Europa. Trots detta bör vi vara försiktiga så att vi inte rycks med av våra känslor och biter av mer än vi kan tugga. Med stadgan och den nödvändiga ratificeringen av Lissabonfördraget befäster vi de viktiga och klassiska grundläggande rättigheterna och de viktiga sociala rättigheterna på ett juridiskt bindande sätt, vilket innebär att de kommer att bli bindande för EU-institutionerna och vid tillämpningen av gemenskapsrätten. Vi gör det också möjligt att vända sig till EG-domstolen i Luxemburg i fråga om dessa grundläggande rättigheter, om än enligt vissa mycket snävt definierade villkor. Detta betyder dock inte att varje medborgare kommer att kunna vända sig till EG-domstolen i Luxemburg direkt, om ens alls, som vissa som ryckts med av sina känslor ibland har påstått. Sådana påståenden tjänar inte vårt intresse.

Låt oss sluta göra dessa överdrivna påståenden, och låt oss i stället känna tillfredsställelse över det resultat som vi har uppnått. Inom EU har vi nu angett en viktig riktning – inte bara när det gäller de klassiska rättigheterna utan också för vår socialpolitik – som vi med gott samvete kan vara stolta över. Den inkluderar en balans mellan arbete och privatliv, förbud mot barnarbete, hälsoskydd för alla och en hög grad av miljö- och konsumentskydd. Vi bör vara nöjda över detta. Det är sanningen och den behöver inte förskönas.

  Carlos Carnero González (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att vi diskuterar ett ämne av utomordentlig betydelse för folket. Det är tydligt att det kan vara mycket komplicerat att försöka förklara Europeiska unionens reform, men det är däremot lätt att understryka vikten av EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Kommer stadgan att vara rättsligt bindande? Detta kommer inte att uttryckligen anges i fördraget, men det är vår skyldighet att göra detta känt. Därför menar jag att det beslut som vi har fattat om att underteckna stadgan innan Lissabonfördragets undertecknande är mycket positivt. Från och med nu måste vi också säga att inga ytterligare undantag kommer att tillåtas i framtiden eftersom de är negativa för medborgarna i de berörda länderna och för medborgarna i EU som helhet.

Därför anser jag att det är viktigt att vi, såsom Jo Leinen har föreslagit i sitt betänkande, anstränger oss för att klart stödja stadgan om de grundläggande rättigheterna och dess rättsligt bindande karaktär.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Magda Kósáné Kovács (PSE), föredragande. – (HU) Medborgarna i europeiska länder har kämpat både enskilt och tillsammans för alla de rättigheter som tas upp i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Därför är det glädjande att de grundläggande rättigheterna äntligen kan genomdrivas mer effektivt när stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande, inte bara på medlemsstatsnivå utan även när det gäller EU-lagstiftningen och dess tillämpning.

EU-medborgarna kommer att uppskatta dess fördelar om de har ett rättsligt medel att tillgripa om deras grundläggande rättigheter kränks på EU-nivå. Sådana garantier kommer att göra EU och dess institutioner mer demokratiska, mer direkt tillgängliga och mer kontrollerbara för en halv miljard EU-medborgare.

När stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande kommer detta att avsluta ett kapitel i historien om kampen för grundläggande rättigheter. Samtidigt anser jag att stadgan om de grundläggande rättigheterna måste bli till Europas poetik i framtiden. Tillsammans med gemensamma ekonomiska intressen måste Europa visa vägen i fråga om grundläggande rättigheter, och forma de som lever där som en enhet, inte bara genom den klassiska rätten till frihet, utan också genom att garantera sociala och kulturella rättigheter, likabehandling och minoriteters rättigheter.

Horatius sa i sin poetik: ”Undersök väl, ni författare, överväg noga, vad som passar ert geni, vad er styrka kan tåla.” Jag hoppas att EU:s institutioner kommer att vara tillräckligt starka och modiga för att kunna garantera samma grundläggande rättigheter för alla EU-medborgare i alla Europas hörn.

  Alexander Stubb (PPE-DE), föredragande. – (FI) Den 19 oktober undertecknades i Lissabon ett fördrag som skulle göra EU mer livskraftigt och mer demokratiskt. Det skulle också stärka de civila rättigheterna. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna måste göras rättsligt bindande, och EU bör ansluta sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna utgjorde den andra delen av den oratificerade konstitutionen. Vid en regeringskonferens kom Europaparlamentet med ett initiativ enligt vilket Europaparlamentets talman och kommissionens ordförande samt rådets ordförande skulle underteckna stadgan om de grundläggande rättigheterna vid en ceremoni i parlamentets plenisal den 12 december. Stadgan skulle offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

Detta stämmer utmärkt överens med de värderingar som stadgan om de grundläggande rättigheterna representerar. Ett ceremoniellt undertecknande kommer också att öka dokumentets synlighet. Därför är det självklart att vi vill ge vår talman Hans-Gert Pöttering mandat att underteckna den.

15. Gemensamma principer för ”flexicurity” (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Ole Christensen, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om gemensamma principer för ”flexicurity” (2007/2209(INI)) (A6-0446/2007).

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman! Jag trodde att ni bad mig att göra ett avslutande anförande i debatten om stadgan, ett anförande som jag inte har förberett. Det var anledningen till min förvirring.

Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Frågan om ”flexicurity” är nu en nyckelfråga på EU:s dagordning och den är mycket viktig för framtiden för EU:s ekonomiska och sociala modeller. Det är en komplex fråga som innefattar förmågan att hantera förändringar, främja sysselsättningen och reformera systemen för social trygghet i ett snabbt föränderligt globalt sammanhang som kräver svar på utmaningarna med global konkurrens, teknisk innovation och en åldrande befolkning. Vi behöver mer flexibla marknader, men detta innebär även att vi måste säkra bättre villkor, bättre instrument och större trygghet för våra medborgare så att de kan hantera dessa förändringar på ett positivt sätt. Det är den utmaning som vi står inför.

För vår del har vi i det portugisiska ordförandeskapet försökt att aktivt bidra till sökandet efter integrerade och balanserade lösningar inom detta område. Till följd av kommissionens meddelande som lades fram i juni, ansvarade vi för att leda en process med syfte att fullfölja Europeiska rådets uppdrag och uppnå samförstånd om de gemensamma principerna för flexicurity. Kommissionens meddelande utgjorde naturligtvis en utmärkt utgångspunkt för detta arbete eftersom det hjälpte oss att utveckla begreppet och bredda diskussionerna om de lösningar som skulle kunna bilda en gemensam plattform för de olika linjer som medlemsstaterna behöver följa.

Med tanke på att utgångspunkterna och situationerna är olika, kommer lösningarna också att med nödvändighet skilja sig åt. För att skapa förutsättningar för framgång inom detta område tog vi fram vi olika initiativ med de huvudsakliga aktörerna på EU-nivå, inklusive en konferens om utmaningarna i samband med flexicurity. Denna konferens var politiskt välbesökt och där diskuterades utmaningarna i detta avseende samt framtidsutsikter. Vi försökte också att analysera erfarenheten från länder där modeller har tillämpats med gott resultat och identifiera vilka delar av dessa modeller som kan användas i andra sammanhang. Vi mottog också yttranden från expertkommittéer om sysselsättning och social välfärd och även från Regionkommittén. Dessutom försökte vi att uppmuntra arbetsmarknadens parter inom detta område att delta eftersom vi är medvetna om att denna nya modell kräver ett bestämt åtagande från alla intressenter, men också att man tar hänsyn till allas intressen.

I detta sammanhang fick debatten viktig stimulans i och med den överenskommelse som vi nådde med arbetsmarknadens parter vid det sociala trepartstoppmötet den 18 oktober i Lissabon. Social dialog på olika nivåer och deltagande av arbetsmarknadens parter är avgörande för att strategierna för arbetsmarknadsreformer ska bli framgångsrika. Att alla deltar i denna process är viktigt för att hitta lyckade lösningar och vi behöver ett klimat av tillit mellan arbetsmarknadens parter och med institutionerna. Vi måste alla vara förberedda på att acceptera och ta ansvar för förändringen. Jag vill belysa kvaliteten när det gäller debatten och inläggen i alla skeden, både i tekniska och akademiska termer och även när det gäller diskussionen om det politiska innehållet och processen.

Som ett resultat av allt detta arbete som jag har nämnt, under vilket vi alltid kunde räkna med kommissionens stöd, kan rådet nu stödja en uppsättning gemensamma principer om flexicurity som vi hoppas kunna anta formellt vid mötet den 5–6 december. Dessa gemensamma principer som vi alla enades om inkluderar särskilt vikten av att beakta de skilda nationella omständigheterna, vilka kommer att kräva olika strategier och lösningar, behovet av att övervinna segmentering av arbetsmarknaden, de olika aspekterna av flexicurity – arbetsrätt, utbildning, social välfärd – att erkänna relevansen av social dialog i detta sammanhang, främjande av social integration, icke-diskriminering, jämlikhet och förenande av arbete och familjeliv, och även att värna om behovet av att se till att politiken och solidariteten och de offentliga finansernas hållbarhet är förenliga. Jag vill betona att det generellt sett råder stor enighet med Europaparlamentet. Jag måste understryka det utmärkta arbete som vi och Europaparlamentet har gjort inom detta område.

När de gemensamma principerna har antagits kommer de att utgöra ett mycket viktigt instrument för att genomföra nästa cykel i Lissabonstrategin. Medlemsstaterna kommer att uppmanas att ta hänsyn till dessa principer när de definierar och genomför sina nationella principer. Detta sker genom att de utvecklar sina egna mekanismer och strategier beroende på sin särskilda situation, vilket kommer att övervakas inom ramen för nationella reformprogram. Arbetsmarknadens parter på alla nivåer kommer också uppmuntras att bidra till att definiera och genomföra flexicurity-åtgärderna, och även att använda de gemensamma principerna som referens. Vi ser det som mycket viktigt att investera i våra medborgares sociala mobilisering inom denna strategi. I detta sammanhang måste jag betona hur viktigt det är att Europaparlamentet deltar. Med tanke på vilka det företräder politiskt och dess närhet till folket, kan parlamentet bidra stort till att säkra en bättre förståelse av begreppet flexicurity. Nyckelprincipen är att flexicurity och trygghet måste ses som ömsesidigt understödjande och förstärkande faktorer, snarare än som motstridiga faktorer, och detta måste till fullo förstås av våra medborgare.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman! Kommissionens meddelande om flexicurity har föranlett en viktig och nyttig diskussion inom hela unionen. Jag tackar föredraganden, Ole Christensen, och de andra ledamöter som aktivt har deltagit i diskussionen om flexicurity.

Tack vare era insatser och ert samarbete med de andra parlamentsutskotten kommer Europaparlamentet att kunna anta en resolution som starkt kommer att stödja den strategi som kommissionen har föreslagit. I vårt samhälle är tryggheten beroende av förändring. Nu måste vi samordna sätt att söka nya former av trygghet: bättre färdigheter, möjligheten att hitta nya arbeten, moderna skyddsåtgärder som anpassats till den nya arbetsmarknaden.

Under de senaste åren har för varje förlorat arbetstillfälle inom EU:s industrisektor fyra nya arbetstillfällen skapats inom andra sektorer. Den viktigaste frågan är hur man ska få kontroll över dessa förändringar och hur man ska hantera detta på ett framgångsrikt sätt. Vi måste också fråga oss vilka skälen är till segregationen på arbetsmarknaden i ett antal medlemsstater.

Jag välkomnar verkligen det betänkande som ni behandlar i dag. I detta betänkande erkänns att flexicurity kan vara en strategi för reform av arbetsmarknaden. Den fyrdelade politiska struktur som kommissionen har formulerat i fråga om flexicurity stöds även i texten. Jag kan också helt stödja det förslag som gäller de gemensamma principer som nämns i punkt 15 i betänkandet. Era förslag går i ungefär samma riktning som de förslag som kommissionen kommit med i sitt eget meddelande. Jag förstår er önskan om att några frågor, såsom åtgärder för att bekämpa otryggheten, förklaras mer i detalj. Emellertid anser jag att principerna måste vara koncisa och att de måste ses utifrån meddelandet som helhet.

Jag välkomnar även att arbetsmarknadens parter i EU instämmer i analysen av problemen på arbetsmarknaden. Deras analys presenterades vid det sociala trepartstoppmötet i Lissabon den 18 oktober 2007 och behandlade bland annat flexicurity. Denna enighet visar att den sociala dialogen kan åstadkomma konkreta resultat. Ni har ju också hänvisat till denna gemensamma analys i ert förslag till resolution.

Nu skulle jag vilja svara på några av de kritiska synpunkter som framförs i ert betänkande. Jag vet att ni anser att diskussionen om flexicurity bör vara mer balanserad. För det första skulle jag vilja påminna er om att kommissionens meddelande är ett resultat av intensiv dialog mellan alla intressenter och ett grundligt samråd med ledande experter inom detta område. Jag är övertygad om att kommissionens strategi är balanserad, eftersom målet är att stödja flexibilitet och trygghet samtidigt och, vilket redan har sagts, som två faktorer som samverkar och på intet sätt är oförenliga.

Självklart får diskussionen om flexicurity inte missbrukas för att gå mot en avreglering av arbetsmarknaden. Tvärtom måste flexibiliteten och rörligheten ha ett högre mål. Det vill säga en strävan mot bättre arbetstillfällen, bättre balans mellan arbete, familj och privatliv och en effektivare ekonomi som helhet. Som ni vet kommer rådet under de kommande veckorna att fatta ett beslut om gemensamma principer för flexicurity. Efter detta kommer de nationella diskussioner som planerats av alla intressenter att fortsätta, vilket gör det möjligt att eftersträva flexicurity-strategier på nationell nivå med hänsyn till de särskilda förutsättningarna i de enskilda staterna. Jag är säker på att de olika intressenterna kommer att se till att en balanserad strategi kan uppnås inom området flexicurity.

När det gäller kostnader måste man inse att kostnaderna i samband med en flexicurity-politik är mycket lägre än de konkreta fördelarna i form av en mer dynamisk arbetsmarknad och minskad arbetslöshet. I ett antal fall kommer det inte att innebära någon ökning av de finansiella kostnaderna, utan i stället effektivare användning av tillgängliga resurser.

Jag vill även kommentera den punkt i betänkandet där det hävdas att fasta anställningsavtal bör utgöra grunden för de sociala trygghetssystemen. Kommissionens avsikt är inte alls att minska betydelsen av fasta anställningsavtal. Jag anser dock att vi bör införa mer allmänna system för de sociala trygghetssystemen, vilka skulle gälla både för fasta avtal och för deltidsanställningar. Kort sagt är avsikten att dessa anställningsformer också ska få ett tillräckligt socialförsäkringsskydd, och inte att fasta avtal skulle försvagas.

Bortsett från dessa få reservationer, anser jag att betänkandet är ett användbart och relevant bidrag till diskussionen om flexicurity, och jag tackar än en gång Europaparlamentet för detta.

  Ole Christensen, föredragande. − (DA) Herr talman, mina damer och herrar! Det är ett stort nöje att stå här som föredragande. Förhandlingarna i parlamentet har slutförts och vi kan lägga fram ett balanserat betänkande som speglar de olika ståndpunkterna inom hela det politiska spektrumet. Hela idén bakom dessa riktlinjer om flexicurity är att hantera de utmaningar som EU:s arbetsmarknader möter. Observera att jag använder pluralformen, ”arbetsmarknaderna”, eftersom det i betänkandet erkänns att det inte finns någon universallösning när det gäller flexicurity. Fastän det inte finns någon gemensam modell för flexicurity, måste vi erkänna att EU har många gemensamma utmaningar på sina arbetsmarknader som kräver ett gemensamt svar. Den demografiska utmaningen innebär att det 2050 kommer att finnas 1,5 anställda för varje pensionär. För närvarande är siffran 3 anställda per pensionär. Omkring 100 miljoner européer lever i fattigdom eller på tröskeln till fattigdom. Ojämlikhetens effekter blir mycket tydliga när man jämför länder där det finns stora skillnader, såsom länderna i Öst- och Västeuropa. Men de kan också ses internt i länder där vi ser en växande ojämlikhet. Sex procent av de anställda i Europa kan beskrivas som ”arbetande fattiga” och ett växande antal upplever sämre arbetsförhållanden med otrygga anställningsvillkor och mycket dåliga arbetsvillkor. Andelen korttidskontrakt och tillfälliga arbeten är på uppgång, och det normala fasta anställningsavtalet är hotat. Sådana otrygga anställningar uppgår till 12 procent i Europa. Dessutom ökar andelen odeklarerat och olagligt arbete. I vissa länder står olagligt arbete för nästan 15 procent av hela sysselsättningen. Vi måste vända på denna utveckling, delvis eftersom det är dyrt för EU och delvis eftersom dessa otrygga och instabila arbetsförhållanden ofta påverkar samhällets svagare grupper.

Utbildning är EU:s viktigaste råvara på den konkurrenskraftiga globala marknaden, men den får inte tillräcklig uppmärksamhet. Faktum är att 15 procent av våra unga lämnar utbildningssystemet i förtid, samtidigt som arbetsmarknaden ställer högre krav på kunskaper. De som inte vill delta i utbildningsinsatserna kommer att möta svårigheter på lång sikt, och därför har vi en skyldighet att hjälpa dessa personer.

Följaktligen är EU:s utmaningar tydliga. Vårt ansvar är att föra fram ett budskap och en vision om hur vi ska hantera dessa utmaningar. I detta sammanhang vill jag tacka kommissionen för dess utmärkta bidrag. Vi har haft ett gott samarbete i samband med betänkandet, där min roll naturligt nog har varit att knyta ihop de lösa trådarna här i parlamentet. Mitt intryck som föredragande är att det krävs en ökad inriktning på det sociala Europa för att garantera att arbetstagarnas rättigheter respekteras inom hela EU och för att skapa fler och bättre arbetstillfällen. Större flexibilitet inom organisationerna får inte ske på bekostnad av de anställdas arbetsvillkor. Hur kan vi se till att det inte blir så? I betänkandet betonas särskilt behovet av att fasta anställningsavtal blir den standardiserade avtalstypen inom EU. För det andra måste vi se till att arbetsmarknadens parter deltar i större utsträckning. Att besluten inte får fattas över huvudet på de anställda är centralt för en flexibel och trygg arbetsmarknad. Deltagandet från de anställdas sida är helt nödvändigt, och detta kan inte nog betonas i genomförandet av flexicurity-strategier.

I betänkandet behandlas slutligen vad vi kan kalla ramen för flexicurity. Med andra ord, de nationella villkoren för att genomföra strategier för flexibilitet och trygghet. Flexibilitet och flexicurity kostar pengar. Emellertid är det inte bortkastade pengar. Tvärtom är det pengar som investeras och som ger en bonus. Om man till exempel investerar i sin personal kan det kanske vara en kostnad på kort sikt, men erfarenheten visar att det betalar sig på längre sikt. Därför kräver flexicurity, som vi förstår begreppet i Nordeuropa, en välfärdsstat av en viss kaliber och omfattning. I detta sammanhang måste vi vara uppriktiga och säga att den utveckling som vi ser i vissa länder, där det råder konkurrens om att införa allt lägre skatter, kommer att göra det mycket svårt att finansiera trygghetsaspekten av flexicurity. Därför kommer jag att försöka att en gång för alla tysta alla de röster som hävdar att flexicurity är ett nyliberalt begrepp som syftar till att undergräva de anställdas rättigheter. Så är inte fallet. Tvärtom.

Avslutningsvis hoppas jag att vi genom denna debatt här i parlamentet och runtom i Europa kommer att kunna skingra några av de myter som är vanliga i samband med flexicurity. Som föredragande har jag, med stor hjälp från mina kolleger, kunnat ta fram en uppsättning balanserade riktlinjer för flexicurity, riktlinjer som visar hur EU bör utveckla sin arbetsmarknad i framtiden för att göra den både konkurrenskraftig och social. Med en sådan strategi kommer vi också att lära oss hur man hanterar den ovisshet som råder bland de anställda i EU. Många är för närvarande rädda för att deras arbeten kommer att omlokaliseras och att de kommer att bli överflödiga på arbetsmarknaden.

Slutligen skulle jag vilja tacka skuggföredraganden, föredragandena från de andra utskotten och alla andra som i något avseende har bidragit till betänkandet. Jag avslutar med att uttrycka förhoppningen att stats- och regeringscheferna, när de träffas i Portugal i december, kommer att införliva parlamentets rekommendationer i sitt vidare arbete för att uppnå de gemensamma riktlinjerna för flexicurity.

  Olle Schmidt, föredragande av yttrande från utskottet för ekonomi och valutafrågor. − Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för ett gott arbete. De förändringar som globaliseringen skapar medför nya och bättre möjligheter för alla världens länder men skapar givetvis också utmaningar. Europa står vid ett vägval. Vi kan välja att välkomna den nya och flexibla ekonomin och dess möjligheter eller sluta oss inåt i olika former av protektionism.

”Flexicurity” är därför ett av de viktigaste redskapen för att skapa en arbetsmarknad som till fullo, som föredraganden säger, utnyttjar den kraft och styrka som finns i arbetskraften. Utbildning, rörlighet och anställningsbarhet är nyckelord. Ingen modell passar alla, så är det givetvis, men vi kan och bör lära av varandra. Vi i utskottet för ekonomi och valutafrågor poängterar i vårt yttrande att alltför rigida skyddssystem visserligen skyddar dem som är inne men kan göra det svårt för andra att ta sig in på arbetsmarknaden.

Även befolkningsutvecklingen i Europa är ett problem, vilket föredraganden också påpekade. Fler måste komma i arbete. ”Flexicurity” är därför rätt använd en bra modell för att Europa ska kunna fortsätta utvecklas positivt i en global ekonomi. Exemplet Danmark, som föredraganden inte nämnde, visar detta tycker jag.

Herr talman, en sak borde vi i varje fall kunna vara överens om i denna församling, nämligen om att för många går utan arbete i dag. Europa måste uthålligt växa så att nya jobb skapas.

  Giovanni Berlinguer, föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Ole Christensens betänkande har varit mycket viktigt för att vidareutveckla det ursprungliga dokumentet.

Dessa principer är potentiellt mycket värdefulla, men bara om det samtidigt finns säkerhetsmekanismer för alla riskgrupper – invandrare, kvinnor, äldre och funktionshindrade – samt för vuxna som har låg utbildningsnivå och är mer sårbara och mindre skyddade.

Ojämlikheterna i vårt samhälle sprider sig alltmer, såsom avsaknaden av en minimilön – vilket måste införas i alla länder – och behovet av att erkänna arbetstagarnas rättigheter. Arbetstagarnas kunskapsbas måste dessutom höjas. Att anslå ekonomiska medel för genomförandet av dessa principer och identifiera faktiska resurser är också en brådskande fråga.

Slutligen verkar det under de senaste åren ha förekommit många nya källor till obalans i förhållandet mellan kapital och arbete. Avkastning och finansiell spekulation har fått övertag medan lönerna har sjunkit. Att ta itu med denna obalans är en av de uppgifter som vi tillsammans måste ta oss an när vi går vidare med dessa frågor.

  Tadeusz Zwiefka, föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (PL) Herr talman! Den så kallade flexicurity-modellen kommer troligen inte att vara effektiv på den europeiska arbetsmarknaden om den inte åtföljs av andra åtgärder och förslag för att främja företagande och göra det lättare att starta företag. Jag tänker till exempel på arbetet med att upprätta en stadga för det privata Europaaktiebolaget.

När det gäller de gemensamma principerna för att genomföra flexicurity vill jag betona att införandet av komplexa lagstiftningslösningar på EU-nivå inom detta område strider mot subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen. Socialpolitik och sysselsättningspolitik faller inom medlemsstaternas behörighet, och alla EU-åtgärder inom området flexicurity måste vara förenliga med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget.

Dessutom är modellens interna komplexitet inte gynnsam för införandet av gemenskapslagstiftning och för en så kallad universallösning i frågan. Resultatet av konsekvensbedömningen anger att öppen samordning kan vara den lämpligaste metoden. Detta är särskilt viktigt för de nya medlemsstaterna, som med tanke på sitt historiska arv kan stå inför mycket olika strukturproblem inom sysselsättningsområdet. De höga kortsiktiga kostnaderna i samband med arbetet för att kunna genomföra flexicurity-modellen måste man också hålla i tankarna, tillsammans med den avsevärda belastningen på budgeten.

  José Albino Silva Peneda, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! De reformer som EU måste genomföra för att säkra en konkurrenskraftig ställning i världsekonomin kan inte bara ses som begränsade initiativ inom den offentliga sektorn. Det är också något som kräver förändringar i beteende och attityder både när det gäller arbetstagare och företag.

Dessa förändringar kan endast genomföras framgångsrikt om det finns ett klimat av tillit mellan arbetsmarknadens parter, och detta kan bara utvecklas genom att man främjar den sociala dialogen. När det handlar om att förvalta arbetsmarknaden måste vi gå ifrån det synsätt som domineras av en konfliktkultur till ett nytt synsätt som grundas på en samarbetskultur. Personligen tycker jag inte om begreppet ”flexicurity”. Jag skulle föredra att tala om ”förändring med trygghet” eftersom all förändring inbegriper risker. Det viktiga är att minimera dessa risker. Folk kan inte uppmanas att vara flexibla när de inte har något förtroende vare sig för sig själva eller för sin omvärld. I betänkandet betonar vi därför genomgående behovet av en aktiv sysselsättningspolitik och av system för livslångt lärande.

PPE-DE-gruppen lade fram 120 ändringsförslag till det ursprungliga betänkandet. Efter en förhandlingsprocess har vi kommit fram till en slutlig version som jag anser är balanserad och innehållsrik. En bra balans har uppnåtts mellan begreppen flexibilitet och trygghet och även mellan intressena hos alla berörda parter i processen, särskilt arbetsmarknadens parter och offentliga myndigheter. I betänkandet nämns tydligt behovet av att tillämpa subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen när man genomför och förvaltar flexicurity. Därför rekommenderar jag att detta betänkande antas av parlamentet.

  Stephen Hughes, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag gratulerar föredraganden.

Jag har fyra anmärkningar och den första riktar sig till kommissionen, som först i sin grönbok om arbetsrätten och nu i sitt meddelande om ”flexicurity” (flexibel säkerhet) lägger tonvikten vid sysselsättningstrygghet i stället för anställningstrygghet. Vi lägger tonvikten vid båda begreppen eftersom vi inser behoven hos flexibla företag. Ett flexibelt företag är ett företag som måste justera sina produktionslinjer en gång i halvåret eller justera sitt IT-system var fjärde månad och därför behöver en anpassningsbar, kvalificerad och lojal arbetskraft – och det får man inte av en fragmenterad, segmenterad och flyktig arbetskraft.

För det andra krävs en rad faktorer för att ”flexicurity” ska fungera väl: ett gott, stabilt makroekonomiskt klimat, investeringar i en god, aktiv arbetsmarknadspolitik, en välutvecklad social dialog och en väl fungerande politik för social trygghet. Alla dessa delar är viktiga och en sak är säker: de är inte billiga. Därför måste kommissionen erkänna att i vissa medlemsstater måste ”flexicurity” införas över en mycket lång tidsperiod.

För det tredje måste en balanserad form av ”flexicurity” baseras på de principer som anges i punkt 15 i detta betänkande, och dessa principer bör införlivas i ett ändrat paket med riktlinjer. De måste lyftas fram och de måste tillämpas. Annars kommer allt det goda arbete som ägnats åt detta utmärkta betänkande ha varit förgäves.

Slutligen talar både rådet och kommissionen i det oändliga om hur viktigt det är med ”flexicurity”, men hur kan man ta rådet på allvar så länge direktivet om bemanningsföretag blockeras? Hur kan man ta de andra institutionerna på allvar så länge exploaterande och atypiska arbetsformer i allt högre grad förekommer i samtliga medlemsstater? För alltför många miljoner av våra arbetstagare innebär ”flexicurity” enbart flexibilitet och har ingenting med säkerhet att göra. I betänkandet föreslås metoder för att ändra på detta.

  Bernard Lehideux, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vi vill stödja kommissionen i dess försök att stimulera till kollektiv eftertanke om flexicurity. EU måste stödja dialog bland alla aktörer inom detta område. Vår grupp är också nöjd över att arbetsmarknadens parter för första gången i Europa har nått en överenskommelse i ett gemensamt dokument om att uppmana medlemsstaterna att genomföra en flexicurity-politik. Detta är mycket viktigt, eftersom flexicurity är vettigt bara om det skapar en atmosfär av tillit mellan anställda och arbetsgivare.

I egenskap av valda företrädare för EU-medborgarna har vi ett särskilt ansvar för att skapa förutsättningar för denna typ av tillit. Det ligger i allas intresse att delta. Framför allt får vi inte låta oss frestas att motsätta oss flexibiliteten, vilken skulle gynna arbetsgivarna, och tryggheten, vilken skulle utgöra en kompensation för de anställda.

Att genomföra flexicurity innebär att samtidigt garantera flexibilitet och trygghet för anställda och arbetsgivare. Anställda behöver flexibilitet för att kunna förena yrkesliv och privatliv, eller för att styra sin yrkesbana i nya riktningar. Arbetsgivarna behöver trygghet lika mycket som de anställda, särskilt juridisk trygghet i sina avtalsförbindelser med personalen.

Betänkandet är ett steg i rätt riktning. Det är balanserat och ger medlemsstaterna en ram för att anta gemensamma principer. Jag vill tacka och gratulera föredraganden till hans arbete. Medlemsstaterna får inte tvingas att införa en särskild vision om flexicurity. Arbetsmarknaderna i varje medlemsstat har uppenbarligen vissa mycket skilda egenskaper. Vi talar om en samordnad sysselsättningspolitik, inte om en förhastad harmonisering.

Våra medborgare vill dock se ett Europa som ger lösningar på globaliseringens utmaningar. Genom att skydda alternativ inom yrkeslivet, underlätta de anställdas anpassning, acceptera och följa med i livets plötsliga förändringar, kan flexicurity på ett unikt sätt modernisera våra sociala modeller. Låt oss inte missa chansen för oss alla att enas om att arbeta mot ett gemensamt mål.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Tendensen mot mer flexibla anställningsformer utvecklades vid en tid av mycket hög arbetslöshet, när det var relativt lätt att tvinga arbetstagarna att acceptera sämre anställningsvillkor för att över huvud taget ha ett arbete. När arbetstagarna saknade medel för att tillgodose sina egna och sina familjers grundläggande behov, kunde de till och med tolerera att bli förödmjukade på arbetsplatsen. De var också beredda att acceptera att inte vara försäkrade mot olyckor och att arbeta illegalt för svältlöner.

Lyckligtvis förändras nu situationen på arbetsmarknaden. De flesta polska arbetsgivare underskattade vikten av fast anställning. Därför har de nu brist på arbetskraft, och Polen har upplevt en emigration av nästan två miljoner unga, varav många är högutbildade. Flexibla anställningar där man inte lägger vikt vid anställningstrygghet ger kortsiktiga fördelar för arbetsgivarna på bekostnad av arbetstagarna. Jag är glad över att Europaparlamentets i sitt förslag till resolution prioriterar behovet av anställningstrygghet högre än Europeiska kommissionen. Jag skulle vilja påpeka att den forskning som genomförts av Internationella arbetsorganisationen (ILO) bekräftar att arbetstagare med fast anställning är effektivare.

Jag gratulerar föredraganden till hans arbete.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Debatten om flexicurity visar att det inte är möjligt att direkt överföra en given social modell från en medlemsstat till EU som helhet. Det verkar inte heller vara kommissionens målsättning. Kommissionens meddelande handlar inte om att förbättra den sociala tryggheten för arbetstagarna mot bakgrund av arbetsmarknadsvillkor som förändras radikalt. Nej, kommissionen vill driva igenom flexibla anställningsrelationer utan att reellt kunna förbättra arbetstagarnas sociala trygghet. Detta område hör till medlemsstaternas behörighet, där det finns många olika uppfattningar om hur viktigt detta är.

Dessutom kan fackföreningarnas centrala roll och kontrollfunktioner – som i Danmark är en central faktor i flexicurity-modellen – för närvarande inte tas för givna i andra medlemsstater, eller inom den närmaste framtiden. Vissa regeringar, som tolkar och förespråkar flexicurity enbart som flexibilitet, inskränker samtidigt fackföreningarnas rättigheter ytterligare. Vi inom de Gröna är kritiska mot försök att utnyttja flexicurity som ett instrument för att avreglera arbetsrätten inom hela EU, och därmed uppnå global konkurrenskraft för EU på bekostnad av arbetstagarnas rättigheter. Tyvärr följer koalitionen i Europaparlamentet kommissionens exempel och missar möjligheten att införa en central faktor – nämligen social trygghet – som en lika viktig del av flexicurity-modellen.

Jag undrar hur socialisterna tänker förklara detta för arbetstagarna. Jag är orolig över att vi kommer att missa möjligheten till en framtida debatt om de fördelar som otvivelaktigt också finns med flexicurity-modellen. Därför behöver vi ändra i betänkandet. I annat fall kommer vi inte att kunna stödja det.

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Flexicurity är inget nytt. Det är en gammal dansk modell som går tillbaka till det sena 1800-talet, genom vilken den trygghet som inte finns i anställningsavtalen garanteras av regeringen, till en hög kostnad.

Vad som är nytt i vårt Europa är en oerhört stor otrygghet, som påverkar de unga i arbetslivet men skadar samhället som helhet. För att bekämpa denna otrygghet måste vi ändra kurs och göra oss av med de låt-gå-metoder och ideologier som gav upphov till detta. Det är inte sant att otrygghet skapar arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt, tvärtom. Med flexicurity experimenterar vi nu med en ny ideologi, en ideologi som bevarar den gamla modellen av otrygghet som den är.

Därför har min grupp kämpat för några mycket praktiska idéer. Vi har kämpat mot tanken på en indikator på stela arbetsmarknader och för en bra indikator på sysselsättning, så att man betonar att stabila, trygga anställningar är normen. Vi har också kämpat mot oberättigade uppsägningar, vilket leder till diskriminering, mot en återkommande ökning av atypiska anställningsavtal, eller livslång otrygghet, vilket är en modern form av slaveri, för rätten för dem som inte är anställda till en inkomst, eftersom de inte kan leva på enbart luft, för att föra samman olika former av social trygghet, och mot diskriminering som påverkar kvinnor i arbetet.

Det faktum att inga resurser har öronmärkts för att garantera flexicurity – det har skett en nedskärning med 2 procent – och att det följaktligen inte är möjligt att göra hållbara investeringar, talar sitt tydliga språk om risken för att alltihop bara mynnar ut i tomt prat.

Arbetstagarna och de unga kräver något konkret, inte föråldrade ideologier. Det är dessa ståndpunkter som vi har kämpat för i Europaparlamentet och som vi skulle vilja se antagna vid omröstningen.

  Kartika Tamara Liotard, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (NL) Herr talman! Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män förbigicks nästan i denna debatt, men lyckligtvis har vi i sista stund fått möjlighet att göra ett inlägg.

Mer än hälften av Europas befolkning är kvinnor och för närvarande är de vanligtvis överrepresenterade på arbetsmarknaden när det gäller tillfälliga anställningar och deltidskontrakt. Kvinnor drabbas därför hårdare av otrygghet, dåliga pensioner och olämpliga sjukvårdskostnader. Där vissa, såsom kommissionen och den nederländska regeringen, vill göra uppsägningsrättigheterna ännu mer flexibla, kommer denna grupp bara att sjunka ännu djupare in i förtryck och brist på rättigheter. Därför var jag förtjust när utskottet för kvinnors rättigheter enhälligt kom med ett antal förslag för att förbättra kommissionens förslag på denna punkt. Tyvärr har föredraganden valt att endast ta till sig några få av dessa breda och lovvärda förslag. Genom detta agerande har han kränkt utskottet för kvinnors rättigheter och bortsett från den mycket påtagliga ojämlikhet som finns. Därför uppmanar jag alla ledamöter att vid morgondagens omröstning stödja de ändringsförslag som har lagts fram för att förhindra denna ojämlikhet.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Allt färre personer tillbringar hela sitt arbetsliv hos samma arbetsgivare. Därför behöver de kunna anpassa sig utan problem till föränderliga levnads- och arbetsvillkor. Samtidigt måste folk ha en tillräcklig anställningstrygghet. Kommissionsledamot Špidla, bara om flexibiliteten och tryggheten balanseras kommer det nya begreppet flexicurity att bli allmänt accepterat. Å ena sidan måste det finnas större flexibilitet för företagen så att de kan identifiera marknadsnischer och bli mer innovativa och planera sin utveckling aktivt snarare än bara reagera på vad som sker. Å andra sidan behöver arbetstagarna i medlemsstaterna den trygghet som ges av moderna system för social trygghet och pålitliga avtal mellan ansvarsfulla arbetsmarknadsparter. De rätta ramvillkoren måste också inrättas för mer permanenta arbetstillfällen och enklare övergång till ett nytt arbete. Missbruket av nya anställningsformer måste också förebyggas, tillsammans med falskt egenföretagande och odeklarerat arbete.

En ytterligare prioritering är livslångt lärande, vilket är centralt för att göra våra arbetstagare redo för att bemöta globaliseringen. Att gå med på ett riktmärke på 2 procent av BNP på bindande basis är oacceptabelt, enligt mitt synsätt. Vi måste ge medlemsstaterna ett visst finansiellt svängrum. Regeringarna och företagen måste emellertid se till att mycket mer investeras i vår viktigaste resurs, nämligen välutbildade personer med hög kompetens, som är motiverade och anpassningsbara.

PPE-DE-gruppen har åter lagt fram olika ändringsförslag på mitt initiativ. I ett av dessa ändringsförslag förklarar vi att företagen måste kunna besluta själva om hur de vill närma sig frågan om företagens sociala ansvar. Det måste även fortsättningsvis grundas på ett frivilligt och inte ett obligatoriskt system.

Låt mig avslutningsvis säga att ett tidigareläggande av datumet, från 2013 till 2009, för att upphäva de transnationella åtgärder som hindrar arbetstagarnas fria rörlighet sänder ut fel signal. Inom områden där mycket högre timlön betalas ut med en hög grad av social trygghet är migrationstrycket starkt och svårt att hantera. Inte heller här får tryggheten försummas, trots den flexibilitet som utan tvivel är nödvändig.

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman, rådets ordförande, kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett väl utfört arbete och ett utmärkt betänkande. Liksom José Albino Silva Peneda, använder jag hellre uttrycket trygghet i förändringen, den förändring som vi möter i form av globalisering, i form av den demografiska utvecklingen. Jag tycker att det är en bättre beskrivning.

Det finns en skillnad mellan kommissionens förslag och parlamentets förslag, nämligen när det gäller var fokus ligger på förändringarna. Vi har ett annat fokus i parlamentets förslag. Kommissionens fokus ligger på anställningstrygghet kontra jobbtrygghet. Den motsättningen finns inte. Det går att förena en trygghet att få ett nytt jobb och ändå ha en stark anställningstrygghet. Vi från parlamentet försöker fokusera på delaktighet i processen, starka fackföreningar och en stark social dialog. Vi fokuserar på en aktiv arbetsmarknadspolitik, vi fokuserar på mer av utbildningsinsatser och vi fokuserar på starka socialförsäkringssystem.

Många har sagt att det inte är en modell utan att alla måste utgå från sina utgångspunkter. Det är då Lissabonprocessen som gäller. Nu när principerna ska fastställas vill jag poängtera det som Stephen Hughes sade: Titta på punkt 15, se vilka principer som ska vara vägledande.

Till slut vill jag säga till Elisabeth Schroedter att det inte är så att föredraganden inte haft någon kontakt med den europeiska fackföreningsrörelsen. Det har varit nära kontakter under hela tiden, och de stöder oss fullt ut att vi ska försöka förändra fokus. Att avstå från att ha synpunkter innan arbetsmarknadsministrarna har det, det vore att ge dem hela bestämmanderätten. Parlamentet måste ha en linje…

(Talmannen avbröt talaren.)

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman, mina damer och herrar!

EU behöver inte bara reformera sina egna institutioner snabbt. EU måste också ge sina medborgare och sina företag en politik som lindrar de negativa effekterna av intensiv konkurrens och öppnandet av marknaden.

Jag anser att det är viktigt att stimulera till stabila anställningsförhållanden med en hög grad av förtroende. Framgångarna med ändringar i arbetsrätten skulle vara större om de anställda kände sig tryggare. Vi måste även tänka på att känslan av otrygghet ofta beror på hur lätt det är att finna nytt arbete.

Jag anser att de största problemen inom EU handlar om hur vi ska kunna skapa en flexibel, kvalificerad arbetskraft, och därför bör denna fråga stå i centrum för EU:s strategi för flexicurity.

Det viktigaste måste vara att skapa en flexibel arbetsmarknad genom att höja utbildningsnivån genom vidareutbildning och omskolningsprogram.

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Flexicurity är varken en universallösning eller ett ämne som är tabu. Vi behöver bara komma överens om spelreglerna. Det är självklart att EU måste vara anpassat till de utmaningar i samband med globaliseringen och konkurrensen – inte alltid rättvis konkurrens – som världsekonomin tvingar på oss.

Allt detta kräver flexibilitet, men det betyder inte att vi vänder ryggen åt den europeiska sociala modellen, dess värderingar, dess trygghetsnormer och framför allt dess solidaritet. Flexibilitet är därför acceptabelt på villkor att det finns bestämda regler, garantier och kompensationsmekanismer.

Viktigast av allt är att EU leder medlemsstaterna i en strategi som omfattar vissa centrala komponenter: en rimlig grad av fortbildning, tillräckliga välfärdsåtgärder, kvalitetstjänster med början i barnomsorgstjänster, och sociala trygghetssystem för att stödja arbetstagare under overksamma perioder. Sådant stöd behöver för övrigt inte nödvändigtvis bestå av gåvor. Det kan också innebära att man ger personer möjlighet att få den kompetens som krävs för de nya arbeten som erbjuds.

Slutligen måste det finnas åtgärder för att förena arbete och familjeliv, särskilt för att ge kvinnor lika möjligheter i arbetslivet.

Dessa mål kräver naturligtvis avsevärd finansiering, men bara på detta sätt kan flexicurity ge möjligheter snarare än att vara en genväg mot avreglering av arbetslivet.

  Donata Gottardi (PSE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är också tacksam mot föredraganden för hans arbete, särskilt som det slutfördes på så kort tid.

Även jag anser att ett ord bara är ett ord. Flexicurity i sig självt är varken en bra eller en dålig politik. Det är inte heller bara en politik. Det är en uppsättning kombinerade och välbalanserade åtgärder. Allt beror på hur dessa åtgärder utformas och omsätts i praktiken.

Flexicurity anses normalt vara en strategi för att göra arbetsmarknaden mer flexibel och belöna övergången från ett arbete till ett annat genom ekonomiskt stöd och utbildning. Detta är en defensiv inställning, en form av skadebegränsning, medan vad vi behöver är en ny strategi, innovation och kvalitet.

Om vi försöker att se på flexicurity ur ett kvinnligt perspektiv, får vi ett användbart perspektiv på det hela. Vi ser då att flertalet av de mest otrygga och instabila arbetena är inriktade på kvinnor. Samtidigt kan ser vi också hela den positiva potentialen hos en sådan strategi, om vi inte ser flexibiliteten som otrygghet utan som en flexibel organisation av anställningar och arbetsscheman för att möta de anställdas behov.

Om vi inte bara tolkar trygghet som utbildningsstöd, utan även tänker på allt som sker och alla beslut som en människa fattar under sin livstid, så kommer vi att bryta ny mark och komma med framåtblickande förslag, snarare än att återvända till hur saker gjordes i det förgångna.

  Manuel Lobo Antunes, rådets ordförande. − (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kommer att fatta mig mycket kort. Arbetet i Europaparlamentet kommer att fortsätta efter den här debatten så jag måste säga till er att det är detta ordförandeskaps eller snarare vårt ordförandeskaps övertygelse att debatten naturligtvis är viktig och nödvändig. Det ser man på graden av deltagande och på det stora antal ledamöter som ville delta och samarbeta i denna debatt.

Flexibilitet betyder naturligtvis rörlighet. I en globaliserad värld är ordet ”rörlighet” nödvändigt och betyder anpassning till förändring. Men vi talar inte bara om rörlighet utan också om trygghet. Detta innebär ett åtagande gentemot människorna, arbetstagarna, deras kvalifikationer och utbildning, och även till skydd av familjer och skydd av arbetskvaliteten.

Vi anser naturligtvis att de huvudsakliga riktlinjer som vi har lyckats enas om med arbetsmarknadens partner i praktiken kommer att göra det möjligt att utforma och införa de nödvändiga åtgärderna. På så sätt kan förändring och trygghet garanteras och EU har bättre chans att framgångsrikt kunna hantera de utmaningar som vi står inför till följd av globaliseringen.

Vid sitt möte den 5–6 december kommer rådet förhoppningsvis att anta dessa riktlinjer. Jag är säker på att framtiden kommer att utvisa att vi har valt rätt riktlinjer och rätt grund för en politik som kommer att göra Europa starkare och mer konkurrenskraftigt.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! När jag ser på skärmen märker jag hur snabbt tiden går, så låt mig bara nämna två saker. För det första framgår det tydligt av debatten, och jag vill också betona detta, att målet med flexicurity inte på något sätt är att införa en enda nationell modell för hela EU. Den särpräglade karaktären hos olika modeller erkänns. Jag hävdar emellertid att de stater som genomför de nämnda principerna har ett bättre läge på arbetsmarknaden, och här talar vi inte bara om de skandinaviska länderna.

Den andra punkt jag vill nämna är frågan om kostnader. Ett typiskt exempel som ofta har nämnts är Danmark, vars utgifter för social trygghet och hälsovård inte ligger över genomsnittet i EU-sammanhang. Detta bör alltid påpekas.

Tack för en mycket intensiv debatt som, även om den är kort, har bidragit till att berika begreppet flexicurity. Låt mig särskilt tacka föredraganden.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Christian Ehler (PPE-DE), skriftlig. – (DE) I ett av de ändringsförslag som lagts fram om detta betänkande görs ett försök att säkra Europaparlamentets stöd för minimilöner på EU-nivå. Enligt min åsikt är detta tillvägagångssätt i grunden felaktigt. Villkoren och parametrarna inom de enskilda regionala arbetsmarknaderna är så vitt skilda att vi inte kan öka medborgarnas välstånd genom en EU-strategi. I stället skulle vi befästa fattigdom, arbetslöshet och svartarbete.

Det ställs också krav på att minimilöner sätts till inte mindre än 50–60 procent av den genomsnittliga nationella lönen. Vilket land i EU har en så hög minimilön? Innan de lägger fram denna typ av ändringsförslag för debatt, bör dess upphovsmän åtminstone göra sig mödan att se på verkligheten i EU. Ett försök görs här att förespråka en europeisk lönepolitik som skulle öka de befintliga nationella minimilönerna med i genomsnitt 20 procent. Det är ren och skär populism!

Jag hoppas att en klar majoritet kommer att träda fram i parlamentet för att kuva dessa riskabelt utopiska idéer, som bara skulle öka arbetslösheten och fattigdomen och äventyra EU:s ekonomiska konkurrenskraft.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Vi beklagar att man i betänkandet inte tillräckligt tydligt motsätter sig den strategi för flexicurity som Europeiska kommissionen förespråkar. Man inskränker sig till att försöka mildra de principer som fastställs i kommissionens meddelande.

Därför röstade vi inte bara emot detta betänkande i utskottet för sociala frågor och sysselsättning, utan vi insisterade också på att lägga fram förslag där vi avvisar den strategi för flexicurity som läggs fram i meddelandet. Detta gjorde vi eftersom denna strategi syftar till att avreglera arbetsmarknaderna och arbetsrätten, vilket i praktiken kommer att leda till att de befintliga avtalsvillkoren försvinner, till liberalisering av oberättigade uppsägningar och till ökad otrygghet för arbetstagare i allmänhet.

Ingen lindrande omsorg kan stå emot det ständiga försvagandet av kollektivavtalen, nedvärderingen av fackföreningarna och omformandet av fasta anställningsavtal till tillfälliga avtal med den kapitalistiska globaliseringen som förevändning.

Vid den enorma demonstration som ägde rum den 18 oktober i Lissabon och som arrangerades av den portugisiska fackliga centralorganisationen (CGTP), sa de portugisiska arbetstagarna nej till dessa förslag. Vad de vill ha är fler arbetstillfällen med rättigheter som förutsätter ett åtagande till produktion, mer investeringar i högkvalitativa offentliga tjänster och respekt för arbetstagarnas rättigheter.

Därför insisterar vi på de förslag som vi har lagt fram. Om de fortsätter att förkastas, kommer vi rösta emot betänkandet eftersom vi förkastar flexicurity.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. – (RO) I betänkandet tar man upp en central europeisk fråga för diskussion: När det gäller EU:s åtgärder för integration på arbetsmarknaden kan vi inte bortse från den godtyckliga begränsningen av arbetstagarnas fria rörlighet. Åtta av de länder som anslöt sig till EU 2004 – tillsammans med Rumänien och Bulgarien – har övergångsperioder på minst två år, vilka kan vara i upp till sju år.

Från och med det andra övergångsåret blir EU-institutionerna aktivt involverade i godkännandet av de övergångsperioder som medlemsstaterna inför. Därför begär jag att Europeiska rådet i december mycket noga undersöker införandet av begränsningar av den fria rörligheten i EU för de nya medlemsstaterna och att rådet antar en bindande gemensam ståndpunkt för att minimera hindren för arbetskraftens fria rörlighet.

Frågan om begränsad tillgång till arbetsmarknaden är direkt kopplad till den första princip som förslagits av föredraganden, nämligen EU-åtgärder mot missbruk i fråga om olika typer av icke-standardiserade anställningsavtal. Som ledamot av Europaparlamentet har jag fått många klagomål från rumänska medborgare som på ett oriktigt sätt har berövats lön för sitt arbete och de mest grundläggande villkoren för social- och hälsoförsäkring i de länder där de är verksamma. De bestämmelser som vi kommer att anta på grundval av begreppet flexicurity bör främst vara inriktade på att undanröja sådana situationer.

(Sammanträdet avbröts kl. 17.05 och återupptogs kl. 17.10.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

16. Debatt om Europas framtid (debatt)

  Talmannen. − Mina damer och herrar!

¡Bienvenido al Parlamento Europeo, señor Rodríguez Zapatero! Es un gran placer contar con su presencia.

Jag vill uttrycka mitt uppriktiga tack till er för att ha accepterat Europaparlaments inbjudan att medverka vid den här debatten om Europas framtid, en debatt som är mycket viktig för Europaparlamentet. Flera premiärministrar från olika EU-länder har redan besökt oss för att diskutera de frågor som är viktiga för unionens framtid, bland annat Guy Verhofstadt, Romano Prodi och Jan Peter Balkenende. Vi har haft möjlighet att lyssna på deras synpunkter och debattera frågor med dem, också vid tillfällen när det rådde stor osäkerhet om EU:s framtida inriktning. I dag är vi här för att lyssna på er. Grundat på ett beslut från talmanskonferensen – ordförandena i de politiska grupperna – kommer denna debatt avslutas med ett anförande av den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt.

Herr premiärminister! Jag anser att det är viktigt att nämna att Spanien 2005 var det första landet som höll en folkomröstning om vad som då var utkastet till det konstitutionella fördraget, och 77 procent av spanjorerna röstade för detta utkast.

(Applåder)

Det är därför ett särskilt stort nöje att kunna välkomna er här i dag, kort före undertecknandet av Lissabonfördraget som kommer efter en lång period av eftertanke och till och med kris. Det är ett fördrag där huvudinnehållet i konstitutionsfördraget skulle kunna införlivas.

Spanien är ett viktigt land inom EU och har länge gett ett värdefullt bidrag till EU, inte bara sedan sin anslutning 1986 utan långt dessförinnan. Spanien har alltid visat – och detta gäller alla de stora partierna – att det är ett land med en djup europeisk övertygelse, ett land som tar initiativ och är villigt att visa ett aktivt åtagande gentemot vår världsdels gemensamma framtid.

Nästa punkt är debatten om Europas framtid med deltagande av den spanske premiärministern och ledamoten av Europeiska rådet.

  José Luis Rodríguez Zapatero, Spaniens regeringschef. − (ES) Herr talman, mina damer och herrar!

Som en engagerad och aktiv EU-vän och som premiärminister för ett djupt EU-vänligt land, är det med stor stolthet som jag i dag talar inför Europaparlamentet, det mest representativa parlamentet i Europa.

Här förenas en stor mångfald av nationer. Här uttrycker vi våra identiteter, med utgångspunkt i mångfalden, för att komma fram till det som enar oss. Om det finns en institution som särskilt förkroppsligar själen i vårt projekt så är det Europaparlamentet, eftersom det är här som de direkta önskemålen från våra EU-medborgare blir hörda.

Europaparlamentet har gradvis blivit stabilare och bättre utrustat och hyser nu utan problem den stora europeiska familjen. Det har också blivit starkare och mer krävande. I och med att dess representativitet har växt har även dess kapacitet växt, först till att vägleda och sedan till att kontrollera all vår politik och alla våra åtgärder.

Därför är vi på precis rätt plats för att diskutera det Europa vi vill se och det Europa vi behöver. Jag måste därför tacka er för att ni ger mig denna möjlighet att presentera mina tankar och förslag om unionen i dag och i framtiden.

Begreppet EU är för oss spanjorer förknippat med vår önskan om fred, frihet, demokrati och välstånd.

Våra bästa traditioner överensstämmer med de värderingar som vi tillmäter den europeiska kulturella och politiska arenan.

Under många år höll vi hoppet vid liv om att vi skulle kunna delta i denna process som inleddes för över 50 år sedan.

Spaniens framgång under de senaste två årtiondena beror i stor utsträckning på den sociala dynamik som skapats genom vårt medlemskap i unionen och på vår effektiva användning av de medel som ställts till vårt förfogande genom solidariteten från de medlemmar som föregick oss i detta projekt.

Som spanjorer är vi skyldiga EU en hel del och vi anslöt oss från början till detta projekt med en djup känsla av tacksamhet, vilket jag i dag vill upprepa för Europaparlamentet.

Så ingen kan vara förvånad över att vi godkände konstitutionsfördraget i en folkomröstning. På samma sätt kan ingen förvåna sig över att vi uppbådade all vår goodwill och flexibilitet för att övervinna den institutionella krisen, samtidigt som vi fortfarande var beslutsamma, konsekventa och ihärdiga när det gällde att bevara det grundläggande innehållet, utan vilket själva projektet skulle ha tappat i värde.

Vi övervann faran men vi har fortfarande en utmaning framför oss. Det är utmaningen med att bygga det Europa som vi behöver och som världen behöver under 2000-talet.

Vi vill ha ett Europa av värderingar. Den europeiska identiteten har formats under en lång historia som förmörkats av tragedier, men som också lysts upp av mänsklighetens mest ädla skapelser, av tankens ljus, värmen och kreativiteten hos våra konstnärer, de djupa övertygelserna hos våra statsmän och kvinnor och modet hos vårt folk.

Frihet, rättsstatsprincipen, de mänskliga rättigheterna, tolerans, jämställdhet mellan män och kvinnor, solidaritet, alla dessa utgör Europas moralkodex. Det är här, i anslutningen till dessa värderingar och inte bara till ett geografiskt område, som vår unions sanna väsen finns.

(Applåder)

Vårt EU måste ha en verklig politisk substans. Bara på detta sätt kan vi bygga en union i linje med våra ambitioner.

Om vi vill åstadkomma detta EU, måste det med nödvändighet vara effektivt. Det måste vara en union som har förmågan att hantera vår tids utmaningar utan tvekan.

Europas källa till legitimitet och dess slutliga mål är dess folk. Bland världens medborgare åtnjuter vi européer flest rättigheter och är de bäst skyddade. Men vi är inte en ö och vi kan inte leva lyckligt i vetskap om att dessa rättigheter inte existerar eller kränks i andra delar av världen. Vi har en moralisk plikt att se till att alla kan åtnjuta dessa rättigheter. Det är denna moraliska plikt som ger EU ett uppdrag i världen.

Detta EU av värderingar med en verklig politisk substans, som stöds av sitt folk, är också det EU vi behöver. I en föränderlig och ständigt mer komplex värld måste vi eftersträva integration. Om vi ger efter för isolationism, en snäv syn på våra gränser och företräde för nationella intressen, kommer vi oundvikligen att bli maktlösa och ovidkommande.

Det är nu dags att tillsammans återuppväcka vår entusiasm. Vi hörde allt oftare att EU var i kris, att det tvivlade på sig självt, att dess folk inte kände sig delaktiga i dess projekt och att utvidgningen skulle försvaga beslutsamheten i den politiska unionen.

Jag delade inte denna pessimistiska synpunkt. Vi har upplevt dessa svåra situationer tidigare och vi har alltid klarat oss igenom dem starkare än tidigare. Jean Monnet sa att folk bara accepterar förändring när de står inför nödvändigheten och att de bara erkänner nödvändigheten när de står inför en kris. Tvingade av nödvändigheten har vi gjort förändringar som kommer att vara mycket produktiva.

Jag värderar verkligen den process som har fört oss fram till godkännandet av det nya fördraget. Det har inte varit lätt. Vi utvecklar en helt ny modell i den politiska civilisationens historia och gör gradvisa framsteg i de konkreta realiteter som Robert Schuman talade om. Det är helt logiskt att vi ibland kan behöva mer tid för att fatta beslut. Ändå ser vi redan frukten av vårt arbete.

Det är inte mer än rätt att erkänna Europaparlamentets enastående bidrag till den här processen. För Spanien, som har kämpat för att behålla fördragets EU-vänliga känsla och balans, har Europaparlamentets stöd varit uppmuntrande och avgörande.

Under förhandlingarna har EU fortsatt att gå framåt. Vi kommer snart att ha de nya instrument som behandlas i fördraget, tillsammans med den viktiga utökningen av de frågor där beslut kan fattas genom kvalificerad majoritet, för att hitta lösningar på de problem som vårt folk har.

Nu måste EU mer än någonsin vara en ledstjärna i fråga om framsteg och välfärd. Vi kan inte dröja längre med att öppna och modernisera våra ekonomier. Vi måste försöka att uppnå målen i Lissabonstrategin. Detta måste vara vår viktigaste och omedelbara referenspunkt för att hantera kraven från globaliseringens både externa och interna dimensioner.

Vi måste vara ambitiösa. Erfarenheten har lärt oss att vi brukar lyckas väl när vi är ambitiösa. De utomordentliga effekterna av införandet av euron, vilken nu utvidgas till nya medlemsstater, visar tydligt de potentiella möjligheterna om vi fortsätter att öka vår integration. Vi måste slutföra utvecklingen av den inre marknaden för varor, tjänster och nätverk och vi måste stärka de institutioner som ansvarar för att övervaka konkurrensen, för att se till att den fungerar som den ska.

I sin externa dimension måste EU spela en ledande roll i utvecklingen av rättvisa regler för globaliseringen. Vi måste öka insynen och öppenheten på våra marknader och stödja dessa marknader hos våra partner utanför gemenskapen utifrån ett perspektiv av rättvis konkurrens. Vi måste driva på Doharundan. Vi måste föregå med gott exempel i främjandet av internationell handel.

Den globaliserade världen fordrar att vi gör en särskild insats inom teknisk innovation och forskning för att dra maximal nytta av den utomordentliga potentialen hos våra forskare och våra universitet, och för att förena utmärkt kvalitet med territoriell sammanhållning. Vår modell för effektiv integration innebär att alla medlemsstater bör ha lika tillgång till ny teknik.

Vi vill göra framsteg när det gäller den sociala välfärden. Vårt Europa är ett socialt Europa, ett Europa med sociala rättigheter.

(Applåder)

Vår ekonomiska modell är obegriplig utan rättvisa, och rättvisa kan inte uppnås utan skydd. Vår framgång måste mätas genom vår kapacitet att fortsätta växa samtidigt som vi garanterar solidariteten och sammanhållningen.

Vi måste främja stabil och värdig sysselsättning, hjälpa våra arbetstagare att anpassa sig till förändringar inom produktionssystemet och förespråka en social integrationspolitik, lika möjligheter, säkerhet på arbetet och hälsogarantier för våra medborgare.

Detta nya och allt större EU kommer bara att vara framgångsrikt om vi stärker solidariteten bland alla dess medlemsstater. Sammanhållningen är en grundläggande princip, särskilt på grund av det åtagande vi alla har gjort och på grund av behovet att skapa fasta band och säkra unionens politiska integration.

Spanien, som har dragit stor fördel av gemenskapens solidaritet, är positivt till att de nya medlemsstaterna också ska kunna få en sådan fördel och är villigt att dela med sig av sina erfarenheter så att de kan utnyttja denna solidaritet på ett bra sätt.

EU befinner sig nu i en process av mycket stor strategisk betydelse: skapandet av ett gemensamt område med frihet, säkerhet och rättvisa, utvecklingen av Schengenområdet och systemet med de yttre gränserna. Det kan inte finnas något bättre bevis för vår ömsesidiga tillit än den gemensamma säkerheten, för vilken medlemsstaterna med en extern gräns har åtagit sig ett särskilt ansvar. Spanien har alltid gått i spetsen för dessa initiativ och kommer att fortsätta stödja dessa med största beslutsamhet.

Jag vill betona hur viktigt det är att stärka EU:s invandringspolitik. Invandringen är en realitet som redan har påverkat EU:s dagordning. Denna påverkan kommer att bli ännu större, då den påverkar vissa mycket känsliga aspekter i vårt projekt.

Vi måste börja med att tydligt erkänna invandringens positiva potential, vilken sträcker sig från ett befolkningstillskott till ett stärkande av den kulturella mångfalden. Man bör heller inte glömma det positiva tillskottet till våra ekonomier, vilket har varit mycket tydligt i Spanien.

Vi måste främja en integrationspolitik som respekterar rättigheter och kräver skyldigheter. Ett Europa som säkrar denna integration kommer att vara värdigare, friare och säkrare.

Samtidigt måste vi agera i fråga om migrationens orsaker. Vi bör göra detta genom dialog och effektivt samarbete med ursprungs- och transitländerna.

Vi måste stärka solidariteten bland medlemsstaterna och utrusta oss med de resurser som krävs för att effektivt kunna kontrollera de yttre gränserna. Spanien har utformat åtgärder som tillämpas framgångsrikt, men mycket återstår att göra. Vi måste stärka den europeiska byrån för förvaltning av de yttre gränserna, förbättra vårt samarbete på plats och sätta stopp för de maffiagrupper som drar nytta av det mycket stora och trängande behov som män och kvinnor har att fly från sina liv, som präglas av elände och frustration.

(Applåder)

Vi står inför den stora utmaningen att förebygga och bekämpa terrorism och organiserad brottslighet. Vi måste vara mer ambitiösa i vårt polissamarbete och straffrättsliga samarbete. På grund av Spaniens egna smärtsamma erfarenheter känner vi alltför väl det trängande behovet av gemensamma åtgärder och kommer alltid att gå i täten för denna politik.

Genom nya initiativ och genom att föregå med gott exempel måste EU försöka att utforma multilaterala svar på globala problem. Vi gör redan detta i kampen mot klimatförändringarna, i och med vårt åtagande att minska växthusgasutsläppen med 20 procent senast 2020. Vi kan och måste gå i spetsen, etablera EU som en referens och uppmuntra ett nytt samförstånd vid de förhandlingar som kommer att inledas på Bali i december.

Vi har en enorm uppgift framför oss inom energiområdet. Spanien förespråkar en verklig energipolitik med en öppen inre marknad och garanterade leveranser till lägsta miljökostnad. Enligt vår synpunkt kan vi bara ha en trovärdig europeisk energipolitik om vi utvecklar ett välkonstruerat system av länkar mellan alla medlemsstater.

Vi är en global aktör eftersom vi inte bara är ett projekt för européer. Vi kommer inte att uppnå våra mål helt och fullt om vi bara försvarar våra egna intressen. Vi kommer bara att uppnå dessa mål om vi projicerar våra värderingar på den internationella arenan och om vi konsoliderar vår union som ett område med fred, stabilitet och solidaritet.

Framgången med vår integration kommer i stor utsträckning att mätas genom vad vi betyder för andra, genom den mening som vår röst har för hela världen. Framtiden behöver EU mer än någonsin. Vår ambition bör inte vara att hela världen ska se på vår storslagna historia, utan på vår öppna framtid.

Med det nya fördraget kommer vi att ha effektiva instrument för vår gemensamma utrikespolitik. Inrättandet av rådets ordförande och den höge representanten för utrikespolitiken och omfördelningen av behörigheter och resurser kommer att ge denna politik större eftertryck och kontinuitet.

Vi kan också använda de senaste årens erfarenheter då vi har utrustat oss med civil och militär krishanteringsförmåga och framgångsrikt gjort insatser på de mest utmanande platser, såsom Kongo eller Bosnien.

Vi är en ledande givare av utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. Detta beror inte bara på vår uppfattning om värdighet, humanistiska rötter och en känsla för rättvisa, utan också på vårt egenintresse. Bara en gemensam utveckling och rättvisa i världen kan garantera säkerheten under sådana utmanande tider.

Under dessa tider av djupgående förändringar av den internationella situationen, måste EU öka sin legitimitet som ett område av integration och demokrati och utveckla sin kapacitet att uppnå samförstånd på internationell nivå.

Det nya EU får inte ses som isolerat från sina grannländer i öst och i syd. Vårt välstånd måste gå hand i hand med deras. Vi måste göra vår röst hörd och lyssna på dem för att tillsammans kunna föra en givande dialog.

Vi är mycket engagerade i våra förbindelser med länderna vid södra Medelhavskusten. I dessa förbindelser måste vi bekräfta Europas sanna dimension: det Europa som är intresserat av allt som andra har att bidra med, som respekterar olikheter, som erbjuder sina värderingar utan att tvinga dem på andra och som utvecklar partnerskap inom ramen för den nya grannskapspolitiken.

De största inkomstklyftorna på jorden finns mellan den norra och den södra Medelhavskusten och i denna region finns fortfarande djupt rotade konflikter. Men det är också sant att samhällena i norra Afrika är unga och dynamiska och att deras politiska system gradvis öppnas för att tillåta en betydande frihet. Förbindelserna med den muslimska världen, där EU måste följa en väg av dialog och partnerskap, kommer att präglas av det intryck som vi gör i denna region.

Vi måste dra nytta av nästa toppmöte mellan EU och Afrika för att behandla de berättigade och brådskande kraven från denna lidande världsdel, som finns nära oss och ändå samtidigt är avlägsen och som knackar bekymrat på vår dörr. Vi behöver vidta åtgärder för att få dess folk att stanna i sina egna länder, för att stödja dem i deras strävan att leva där i välstånd.

Vi kan också erbjuda ett europeiskt förhållningssätt till de största utmaningarna på den internationella arenan, till exempel i fredsprocessen i Mellanöstern och i förbindelserna med den muslimska världen, i kampen mot internationell terrorism, icke-spridning av kärnvapen, i den strategiska förbindelsen med Ryssland och de stora asiatiska länderna, när det gäller de mänskliga rättigheterna och utvidgning av demokratin, i kampen mot hunger och fattigdom, i att ge allmän tillgång till utbildning och hälsovård, och i social sammanhållning.

Vi måste öka vår aktiva närvaro i världens alla geografiska områden genom att stimulera andra integrationsprocesser. Låt mig som ett exempel betona vikten av att utvidga våra förbindelser med Latinamerika och att gå vidare med förhandlingarna om associeringsavtal mellan unionen och olika latinamerikanska regionala grupper.

Vi måste göra ett bestämt åtagande till multilateralism och stärka FN:s centrala roll i insatserna för att medla i konflikter och delta i konfliktlösning. Det är också av stor betydelse att unionen gör framsteg med inrättandet av en gemensam försvarspolitik, som kommer att ge EU möjlighet att aktivt och oberoende delta i bevarandet av internationell fred och säkerhet under FN:s mandat.

Utveckling av nödvändig civil och militär kapacitet, EU:s stridsgrupper, initiativ för en snabbinsatsstyrka och program för Europeiska försvarsbyrån utgör viktiga framsteg, men det krävs mer.

Jag ville delge er några grundläggande aspekter av min vision för EU och de mål som jag anser att vi nu bör fastställa med sikte på framtiden. Jag har försökt att tala om EU ur ett spanskt perspektiv. Låt mig nu i korthet tala om Spanien ur ett EU-perspektiv.

Den politik som har förts av min regering under de senaste åren har haft samma kännetecken som de europeiska prioriteringarna.

Vi genomgår en period av ekonomisk tillväxt. Vi uppnår större öppenhet för var dag och inför reformer i linje med Lissabonstrategin. År 2007 uppnådde vi redan ett av de två huvudsakliga målen i vårt nationella reformprogram, nämligen att nå en sysselsättningsgrad på 66 procent, och vi kommer att uppnå det andra målet, nämligen fullständig konvergens med den europeiska genomsnittsinkomsten per capita, före 2010, det datum som från början planerats.

Vi har gjort ett bestämt åtagande om att utbilda mänskliga resurser, tillhandahålla infrastruktur och utvidga kommunikationstekniken. På detta sätt bidrar vi till att göra EU-ekonomin till en kunskapsbaserad ekonomi som är konkurrenskraftig i informationssamhället.

Vår sociala modell har blivit rikare och starkare. Vi har sunda offentliga finanser med ett överskott på omkring 2 procent av BNP. Vi har en minskande statsskuld och ett konsoliderat socialförsäkringssystem.

Spaniens sysselsättning har ökat på ett imponerande sätt – tre miljoner nya arbetstillfällen under de senaste fyra åren – och arbetena har blivit mer stabila. Vi gör framsteg genom överenskommelser med arbetstagarna och har den mest harmoniska perioden i relationen mellan arbetsmarknadens parter sedan vår demokratis början.

Vi har börjat genomföra en socialpolitik genom att införa rätt till omsorg för dem som är funktionshindrade och beroende av andra. Detta kommer hädanefter att utgöra en ny stöttepelare i välfärdsstaten.

Hållbarheten har blivit en väsentlig del av vår tillväxtmodell. År 2006 lyckades vi minska växthusgasutsläppen för första gången, samtidigt som vi fortfarande hade en intensiv ekonomisk tillväxt. Vi har ett åtagande gentemot Bali och även till Kyoto.

De spanska medborgarna har nu fler rättigheter, såsom större socialt inflytande, jämställdhet mellan kvinnor och män, som nu är fullt utvecklad och garanteras i lagstiftningen, och, vilket är mycket betydelsefullt, äktenskap mellan personer av samma kön, som erkänns som jämställda med alla andra, vilket hedrar oss som samhälle.

Spanien har stött multilateralismen och kommer att fortsätta att göra detta. Spanien har stöttat EU och EU-institutionerna och kommer att fortsätta med det.

Liksom under de senaste åren kommer vi att fortsätta öka vårt utvecklingssamarbete så att vi blir bland de tio ledande länderna i världen i termer av den procentandel av vår bruttonationalprodukt som vi ger i utvecklingsstöd. Vi kommer att fortsätta att öka denna andel så att 0,7 procent av vår BNP inom de närmaste fyra åren, kommer att ägnas åt utvecklingsbistånd samt åt att erbjuda solidaritet och värdighet till miljontals människor runtom i världen.

Under lång tid kunde vi bara säga att om EU gick framåt, skulle även Spanien göra detta. Jag anser att jag nu i dag kan säga, med både stolthet och ödmjukhet, att om Spanien fortsätter att gå framåt som det har gjort, så kommer även EU att göra det.

Jag är helt övertygad om att EU kommer att överträffa våra förväntningar. Vi kan förlita oss på den enastående kapaciteten hos alla dess institutioner, särskilt Europaparlamentet. I de svåraste tiderna har Europaparlamentet alltid visat sig vara ett försvar mot pessimism och en modig och outtröttlig förespråkare för europeisk integration. I dag vill jag tacka er särskilt. Era förslag och debatter har påverkat unionens stora reformer under alla dessa år.

Här i Europaparlamentet, bland alla er, kan EU förnimmas med större kraft än på någon annan plats. EU lever här med större hopp och större förtroende.

Därför vill jag med mina avslutande ord uttrycka Spaniens erkännande, och mitt eget personliga erkännande, av Europaparlamentets prestige och arbete och av insatsen från de män och kvinnor av alla ideologier och från alla länder som, genom de olika lagstiftande församlingarna, har gjort det möjligt för oss att från dessa bänkar uppnå dagens Europa och att förbereda för morgondagens Europa.

Vi har med framgång övervunnit den senaste tidens faror. Nu måste vi ta itu med de många andra utmaningar som väntar. Vi måste vända oss mot framtiden och samarbeta för att snabbt åstadkomma det Europa som vi behöver och, framför allt, det Europa som världen behöver.

Stort tack!

(Stående ovationer.)

  Jaime Mayor Oreja, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, ärade premiärminister, mina damer och herrar! På gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraternas vägnar vill jag tacka den spanske premiärministern för hans uttalanden om EU:s framtid.

Visserligen hade vi föredragit att höra hans anförande och hans tankar om Europa vid ett annat tillfälle, före i stället för efter Lissabontoppmötet och speciellt inte tre dygn efter hans utnämnande till premiärminister. Sådana omständigheter är aldrig bra för att uppnå det verkliga målet med denna typ av möte. Men samtidigt vore det orättvist av mig, och vår grupp skulle inte heller önska det, om jag inte tackade premiärministern för eller rätt uppskattade hans bidrag, som utan tvivel är mycket användbart när det gäller EU:s framtida inriktning.

Det är inte lätt att tala på PPE-DE-gruppens vägnar om frihet och om Europeiska unionen, främst för att man i gruppen haft personliga erfarenheter som just avser försvaret av friheten och som inträffat så nyligen att jag inte kan finna tillräckliga och lämpliga ord för att förklara EU:s stora och verkliga betydelse för vår grupp.

Gruppen är glad över de framsteg som gjordes vid Lissabonmötet, men samtidigt skulle vi ljuga om vi inte sa att det fortfarande inte finns tillräcklig politisk drivkraft och ambition för att förvandla EU av i dag till det EU vi behöver för det europeiska folkets framtid. Vi kan inte uppnå det EU vi behöver om vi inte tror på oss själva. Vi kan inte fullborda Europeiska unionen genom inaktivitet, vackra ord eller genom att bara inta en gemensam ståndpunkt. Ord som till exempel sammanhållning och äkthet räcker inte till när man ska börja införliva EU-direktiven eller uppfylla Kyotoprotokollet.

Herr premiärminister, det som saknas är tvivelsutan beslutsamhet, försvar av våra värderingar samt kraftansträngningar. Det är dessa komponenter som kommer att göra att vi lyckas konsolidera unionens moraliska styrka och i slutändan vår egen kultur, vilket är det som vårt projekt i grunden innebär. Vi måste göra de europeiska medborgarna medvetna om dessa saknade komponenter. Vi måste berätta och tydligt förklara detta för dem. Vi måste informera om det politiska behovet av insatser och våga berätta sanningen om vad det är som saknas. De kommer inte att bli missmodiga utan kommer i stället att ge oss det hopp, de drömmar och den närhet som vi är i så desperat behov av. Vi måste tydligare berätta om var problemen ligger. Vi måste prioritera dessa och arbeta med de akuta frågorna för att kunna fördela makten mellan EU och de europeiska nationerna, utan att generalisera och i stället prioritera och identifiera de mest brådskande problemen som kvarstår.

Överenskommelser, samförstånd och en stegvis strategi har varit EU:s traditionella metod, eftersom samförstånd är en metod snarare än en värdering. Det betyder att vi måste definiera och organisera detta samförstånd och samtidigt stärka de politiska grupperna inom EU, för utan Europas politiska partier blir det ingen europeisk union. Det betyder också att vi i parlamentet inte bör ta upp några nationella tvister eller meningsskiljaktigheter (som är verkliga och allvarliga) vilket vi tyvärr gjorde för Spaniens del för några månader sedan, som ni väl känner till.

Det finns problem som kräver en lösning på EU-nivå. Det stärker utan tvivel unionen, men vår grupp menar att det också stärker Europas nationer. Unionen blir inte starkare för att de europeiska länderna blir svagare, snarare tvärtom: EU måste för att fullbordas ha starka medlemmar, och det blir omöjligt att fullfölja projektet med försvagade nationer som hotar unionens territoriella integritet.

Frihet är den värdering som förenar oss. Friheten är den viktigaste av alla värderingar, och dessa värderingar fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna som kommer att undertecknas den 12 december i Strasbourg. Det är inte bara en föreställning: det är ett förnyat åtagande för frihet, inte bara inom vår unions territorium utan speciellt i de territorier som tillhör våra vänner med vilka vi sedan gammalt har en gemensam kultur, i Latinamerika och även i några republiker i östra Europa. Det är i dessa länder vi måste försöka konsolidera ramarna för våra principer och värderingar.

Jag vill säga ytterligare en sak: sammanhållning är bättre än ord. Historien har visat att vår kultur har en gynnsam påverkan på världen. Vi måste föra den vidare och vara medvetna om att det inte går att stänga inne denna värdering inom EU.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är mycket glada över att hälsa premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero välkommen hit till Europaparlamentet Vi är också glada över att ni kom hit efter Lissabontoppmötet och att ni kom bara tre dygn efter er nominering till kandidat. Vi skulle ha varit ännu gladare om PPE-DE-gruppen åtminstone hade varit företrädd här i dag genom gruppens ordförande.

Jag kan säga en sak: Joseph Daul missade ett bra anförande från Spaniens premiärminister nu i eftermiddags. Han missade också ett mindre övertygande anförande från Jaime Mayor Oreja, så det var nog ändå bra att han inte var här. De tomma platserna på högersidan här i parlamentet har ju också ett tydligt budskap. Låt mig säga att när den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt, som hör till den högra politiska falangen, besöker oss, kommer den socialdemokratiska gruppen här att vara lika stor som i dag. Jag anser nämligen att artighet är en dygd som man antingen besitter eller inte, och på den högra sidan gör man det inte!

(Applåder)

Spanien och spanjorerna, representerade av sitt lands premiärminister, har rätt att bli respekterade av alla politiska grupperingar i parlamentet. Vi visar Spaniens folk denna respekt. Herr Zapatero, ni har tackat parlamentet och ni har tackat EU. Det var ett minnesvärt uttalande från Spaniens regeringschef, ett land som under 40 års tid har lidit under en skoningslös och brutal diktatur och som genom integrationen i EU har återfått sin frihet och demokratiska mångfald. Att ni, herr premiärminister, står upp och tackar EU gör er all heder. Men vi är också skyldiga er ett tack för att Spanien har lyckats i sina ansträngningar. Vi är skyldiga det spanska folket och de spanska demokraterna, män och kvinnor, ett tack. Deras bidrag till Europa är ett bidrag till demokrati, mångfald, kulturellt framåtskridande och social stabilitet. Vi måste därför uttrycka vårt tack till den spanska regeringen.

(Applåder)

Spanien är en modell för Europa, och det gäller hela den spanska regionen. Det samma gäller förresten Grekland och alla andra länder som var tvungna att kämpa mot fascistdiktaturer och började närma sig EU i början och mitten av 1980-talet. Som västeuropéer var vi fria att resa till de här länderna på den tiden, så vi kan jämföra hur de var då och hur de är i dag. Spanien är ett land med en blomstrande ekonomi. Det är ett land med en strålande framtid, fullt av förhoppningar, ett land vars invånare har lämnat ett enormt bidrag till freden i världen, ett land som är ekonomiskt välmående och som med rätta knackar på dörren till G8-länderna på grund av sin ekonomiska styrka. Vem skulle för tjugo år sedan ha trott att det var möjligt? Varför säger jag då att Spanien är en modell? Som ni själv har sagt, herr premiärminister, om EU:s struktur- och regionalpolitik får samma ekonomiska effekter på de länder som gick med i EU den 1 maj 2004 som den har fått på Spanien kan hela Europa se fram emot en mycket positiv framtid, och det är orsaken till att Spanien är en modell för Europa.

(Applåder)

Spanien har lyckats på grund av integrationen med EU, som ni så vältaligt själv uttryckte det. Som många andra länder inom EU avstod Spanien från en del av sin självbestämmanderätt när man införde euron. Att avsäga sig bestämmanderätten över valutan innebär att man avsäger sig en del av sitt lands självständighet. Men låt oss ett ögonblick fundera över vad som kunde ha hänt om Spanien hade haft kvar sin peseta, och fundera på om Zapatero-regeringen som allra första åtgärd hade sagt ”vi drar tillbaka våra trupper från Irak”. US-dollarn kunde ha lekt med pesetan, och vilka ekonomiska följder hade det kunnat få? Genom att ge upp valutasjälvständigheten fick Spanien faktiskt en viss grad av oberoende och suveränitet. Det är ytterligare en orsak till att Spanien är en god modell som visar hur den europeiska integrationen gör att man blir starkare, inte svagare.

(Applåder)

José Luis Rodríguez Zapatero har tagit upp många olika frågor. Jag vill på min grupps och på männens och speciellt kvinnornas i min grupps vägnar säga några ord om jämställdhet mellan könen. Mycket få regeringschefer i Europa har gjort mer för kvinnornas rättigheter än ni, herr Zapatero, och Europaparlamentet är skyldigt er tack för ert arbete även inom detta område.

(Applåder)

(ES) Herr Zapatero, fortsätt med er utmärkta, moderna och progressiva politik. Det är bra för Spanien och det som är bra för Spanien är också bra för Europa. Fortsätt på samma sätt, herr premiärminister.

(Stående ovationer från gruppen.)

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! När medlemsstaterna ratificerar reformfördraget – vilket vi hoppas och tror att de gör – kan vi äntligen se fram emot ett vitaliserat EU – en union som har kapacitet att möta nya utmaningar, är ödmjuk nog att lyssna på sina medborgare och som har den politiska viljan att agera. Fördraget kan inte ratificeras snabbt nog och min grupp tackar José Luis Zapatero för hans insatser för att skynda på processen.

Min grupp ser inget behov av någon grupp av vise män som ska fundera på EU:s framtid. Vi har varit där, gjort det och har till och med T-tröjor som bevisar det. Det var den s.k. ”perioden av eftertanke” och den är slut nu. Vi är halvvägs igenom Lissabonstrategin och det är först nu vi börjar göra framsteg i fråga om tillväxten och sysselsättningen. Vi är på väg att fullborda den inre marknaden och frigör därmed potentialen hos EU:s entreprenörer. Vi öppnar lagliga invandringsmöjligheter för att hjälpa såväl utvecklingsekonomier som utvecklade ekonomier.

Detta är inte rätt tid för att gå tillbaka till ett franskt ritbord, eller för att följa en ny brittisk plan för ett glorifierat frihandelsområde. De visionerna är bara synpunkter från marginalen som presenteras som majoritetens åsikt. De representerar inte den allmänna meningen. Majoriteten av våra medborgare vill att EU ska skapa en stark och växande ekonomi. De vill ha ett ökat EU-engagemang på alla områden, mer engagemang i kampen mot terrorismen, mer samarbete i säkerhets- och försvarsfrågor och fler miljöåtgärder. Endast då kan EU bli en global aktör med förmåga att åstadkomma en varaktig förändring.

För hur ska vi kunna trygga tillväxten och arbetstillfällena om EU hänfaller till protektionism? Hur ska vi kunna bekämpa klimatförändringarna om vi inte kan agera gemensamt? Hur kan vi sprida fred, välstånd och rättvisa i världen om EU käbblar vid sidolinjen? Därför behöver EU fler politiker som är beredda att ta ledningen och inta en paneuropeisk ståndpunkt.

Herr Zapatero! Genom att förena konstitutionens 18 vänner i Madrid visade ni att er vision av ett öppet, integrerat och konkurrenskraftigt EU delas av många. Det är denna vision av EU som progressiva från alla partier här i parlamentet vill se frodas och växa. ALDE-gruppen kommer att samarbeta med alla som delar denna vision och lever upp till den, oavsett om de kommer från höger, vänster eller mitten, för att se till att EU utvecklas. Däremot kommer vi inte att tolerera dem som påstår sig dela denna vision men inte lever upp till den.

Herr premiärminister! Spanien får ofta rättmätigt beröm för sin sociala och ekonomiska omvandling sedan anslutningen till EU. Vi behöver andra som kan följa ert exempel och er strävan att skapa ett blomstrande och öppet EU.

(Applåder från mitten och vänster.)

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill ansluta mig till mina kollegor och hälsa premiärministern välkommen, men på ett annat sätt. Premiärministern kom hit redo att diskutera EU:s framtid men fick tyvärr höra vissa argument om EU:s förflutna i stället för om vart vi borde vara på väg.

Jag tror att när vi ser på EU:s behov inför 2000-talet så vet alla vilka de behoven är. Dessutom vet vi alla att de gamla ideologierna har misslyckats med att uppfylla dessa behov på egen hand. Det är bara genom att kombinera och samordna de olika metoderna och idealen som vi har kunnat skapa framgång. Oavsett om det gäller jämställdhet, rättvisa, ekonomisk utveckling eller hälsa och säkerhet har det alltid krävts individuella möjligheter att välja bland de framgångsrika metoder som använts tidigare.

På min grupps vägnar vill jag tacka premiärministern för den respekt han alltid har visat för parlamentet genom att tacka EU och framför allt Europaparlamentet som folkets representativa röst i EU. Vi betraktar oss – ibland – som en verkligt representativ röst. Ibland gör vi misstag, men ingen kan ifrågasätta vårt demokratiska ansvar och vårt demokratiska mandat att tala på folkets vägnar.

Alltför ofta åsidosätts Europaparlamentets synpunkter och åsikter när det gäller vilken typ av diskussion som ska föras på mellanstatlig nivå. För ett tag sedan gladde det mig mycket att premiärministern under perioden av eftertanke om fördraget – som nu är över och inte kommer att återkomma – beslutade sig för att omorganisera gruppen ”gemenskapsmetodens vänner” och kalla den ”konstitutionsmetodens vänner” för att försöka skapa en förtrupp i fråga om hur utvecklingen ska drivas vidare. Han såg att detta lyckade drag öppnade andra dörrar och möjligheter för honom i regeringen när han behövde stöd i fråga om invandring och andra frågor.

Om jag fick rikta en vädjan till premiärministern i dag i fråga om EU:s framtid skulle jag be honom fortsätta att använda sitt inflytande, inte bara inom EU utan framför allt i Latinamerika där problemen i fråga om frihet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter blir alltmer uppenbara under sken av demokratiska rörelser.

Slutligen har några av oss en vision av EU som för med sig klart lysande stjärnor, stora möjligheter och framför allt respekt för de grundläggande olikheter och värden som EU omfattar. Vi borde nå en punkt där vi inte längre försöker homogenisera allt till en enda form eller storlek, utan förstår att vi genom att uppskatta dessa skillnader faktiskt kan skapa ett bättre, mer färgrikt och inte minst mer levande EU för framtiden.

(Applåder)

  Monica Frassoni , för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr premiärminister! Verts/ALE-gruppen uppskattar verkligen er fasta proeuropeiska ståndpunkt, ert mod att hålla en folkomröstning om konstitutionsfördraget och er regerings förmåga att lugnt och utan religionskrig driva fram lagstiftning och åtgärder för jämställdhet, individens rättigheter och friheter som utgör exempel för många länder i Europa, även om jag inte ser många kvinnor i ert följe i dag.

Vi uppskattar också era kommentarer om invandring, dock ej alltid era handlingar, och även att ni har betonat de positiva aspekterna på invandringen och inte bara att den är illegal, som er företrädare verkade göra.

Därför vill jag säga att vi har saknat er de senaste två åren och de senaste månaderna under den institutionella kris som utan särskilt mycket passion eller ära slutade med ”minifördraget” i Lissabon. Dagordningen vid regeringskonferensen sattes av motståndarna till den europeiska konstitutionen medan dess förespråkare, som ni själv, visade sig vara alldeles för tystlåtna efter de artons omtalade möte.

Nu står vi inför flera olika strategier i Europa: Sarkozys dualistiska system, Gordon Browns atlantiska nationalism och Romano Prodis ganska formella men mycket uppriktiga proeuropeiska ståndpunkt. Hur ser ni på detta? Vilka är era allierade?

Ni talade kort om problemet med klimatförändringarna, men er idé om ett nytt avtal mellan mänskligheten och vår planet är gamla nyheter. Ni talade också mycket om tacksamhet för hjälpen från EU. Jag måste tala om att det i dag står klart, och har gjort sedan en tid, att dessa EU-medel också har använts för att förvandla Spanien till det land som har störst antal kilometer väg per invånare, och det land där byggverksamhet, även det med hjälp av EU-medel, har lett till allvarlig spekulation och korruption och har bidragit till att Spanien, tillsammans med mitt hemland Italien, och Danmark – fast ni är lite värre – långt ifrån uppfyller Kyotomålen.

Som jag förstår det har Spanien inte införlivat Eurovinjettdirektivet och har fortfarande en mycket omfattande infrastrukturpolitik. Vi hoppas att Spanien som ett resultat av vallöftena ni uttalade om klimatförändringarna – det skadar inte att föra lite valkampanj ens här – kommer att ändra inriktning. Vi hoppas också att er fantastiska miljöminister kommer att få mycket större rörelsefrihet i er regering än hon har nu.

(Applåder)

Herr premiärminister, avslutningsvis måste jag säga att vi här i Europaparlamentet mycket uppskattar och tackar er för ert anförande, men vi behöver allierade bland medlemsstaternas regeringar. Vi kan inte slappna av, vi behöver människor som önskar ett Europa och har en vision av Europa.

(Applåder)

  Francis Wurtz , för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr premiärminister, ni höll ett bra anförande. På många sätt var det ett humanistiskt anförande, vilket jag gärna ser som Europas ideal i framtiden. Men om dagens verklighet för Europas medborgare ska likna den vision ni nyss har beskrivit måste många förändringar av EU:s förfaranden och strukturer ske, det måste vi erkänna.

Ni säger att vårt Europa är ett socialt Europa. Bravo! Men det är inte pessimistiskt att påstå att detta sociala Europa ännu till stora delar måste byggas upp. Ramen för dagens europeiska socialpolitik är enligt fördragen en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens. Denna ram uppmuntrar naturligtvis till konkurrens mellan olika sociala modeller och har en naturlig tendens att krympa våra rättigheter i konkurrensens namn. Denna ram pressar ner arbetskraftskostnaden, ökar otryggheten på arbetsmarknaden och underminerar de sociala rättigheterna.

Det sociala problemet är utan tvekan huvudskälet till att våra medborgare inte litar på EU:s institutioner. Europeiska centralbankens ordförande till exempel upplevde själv detta när han nyligen talade vid Europeiska fackliga samorganisationens konferens, där han lade fram sin teori, den officiella EU-teorin, om återhållsamhet i lönebildningen för att få konkurrenskraftiga priser. Han möttes av enhällig opposition. Jag har redan nämnt att Tysklands finansminister tog upp risken för en legitimitetskris för den europeiska sociala och ekonomiska modellen. Låt oss titta närmare på dessa aspekter, just för att ge er framtidsvision någon trovärdighet.

Ni nämnde också förbindelserna med Afrika och att vi måste reagera på deras krav på rättvisa. Ni har rätt. Men då måste vi till komma tillbaka till avtalsförslaget om ekonomiskt partnerskap som alla de afrikanska parterna avvisade eftersom de känner sig övertygade om, och jag menar att de har rätt, att utvecklingen av mänsklig kapacitet och frihandel inte är en bra blandning.

Slutligen vill jag tacka för att ni påminde oss om vad jag ser som EU:s viktigaste mål, och om vi fortfarande inte kan enas om hur vi ser på nuläget, låt oss åtminstone enas om vårt framtidsperspektiv.

  Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är ett nöje att se premiärministern här i Bryssel. Han är en förebild för andra europeiska regeringschefer eftersom han lät sitt eget folk avgöra om de ville ha konstitutionen. Detta ska han ha beröm för. Det spanska folket stödde när allt kommer omkring planerna med överväldigande majoritet.

Det jag undrar är varför han inte tänker upprepa denna övning. Han borde trots allt vara säker på att få ett liknande resultat. Är det för att reformfördraget – vilket premiärministern påpekade – innehåller samtliga avgörande punkter i det konstitutionella fördraget? Om så är fallet är det rimligt att han anser att det inte är nödvändigt att ställa samma fråga till folket två gånger. Eller är det så att reformfördraget – vilket det brittiska folket fick höra – är så totalt annorlunda att det är en helt annan sak och alldeles för komplicerat för folket att förstå?

Det här är förstås avgörande för allas vår framtid. Antingen bryr sig den politiska eliten inte om vad folk vill ha – vilket är fallet med Nicolas Sarkozy och Gordon Brown – eller så tycker den att folk är för dumma för att bestämma något viktigare än vilken hamburgare de ska köpa på McDonalds. Jag tycker att det verkar som om EU snabbt är på väg att bli världens första postdemokratiska stat. Detta kan jag tala om för premiärministern: om den europeiska eliten inte låter folket säga sitt kommer det att hitta andra sätt att göra sin röst hörd.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tycker att den största utmaning EU står inför i dag är den totala avsaknaden av demokratiskt deltagande i beslutsprocessen. Medborgarnas misstro mot EU:s institutioner ökar, helt motiverat enligt min mening, och de accepterar inte att viktiga beslut som direkt påverkar deras liv fattas helt avskärmat från verkligheten och utan kontroll av några organ eller personer. Besluten fattas dessutom utan någon som helst demokratisk grund. Jag ska ge två exempel.

Exempel nummer ett: de nya europeiska fördragen kommer snart att undertecknas i Lissabon. Alla vet att detta är en mycket lite förändrad version av den europeiska konstitutionen. José Luis Rodríguez Zapatero har själv sagt att inte en enda viktig del har ändrats. Nåja, texten röstades ned vid demokratiska folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna, men det har viftats bort nu. Det bästa scenariot är att vi eventuellt kan få en röst då och då för att hålla eurokraterna glada, men verkligt demokratiska yttringar från en folkomröstning kastas ut med soporna. På det här sättet är jag rädd för att EU allt mer går mot att bli en liten klubb av den typ som, om den styr en superstat, tolererar icke-deltagandet och därför inte längre kan kallas en demokrati. Detsamma gäller faktiskt det sätt på vilket Turkiets eventuella inträde i EU hanteras. Våra medborgare önskar det inte, snarare tvärtom, eftersom Turkiet inte är ett europeiskt land, varken kulturellt, geografiskt eller religiöst, inte på något sätt alls. Men kommissionen och rådet tar ändå ingen hänsyn till vad majoriteten av medborgarna tycker. I stället för att debattera om unionens framtid borde vi debattera om hur demokratin ska återhämta sig i EU:s institutioner.

  José Luis Rodríguez Zapatero, Spaniens regeringschef. − (ES) Herr talman! Först vill jag tacka alla som har talat för kommentarerna och för tonfallet i dessa. Jag är också glad över denna livliga debatt, vilket faktiskt var just vad jag hade hoppats på. Jag är glad att ha kunnat bidra till en så livlig och intensiv debatt, speciellt med tanke på vissa anföranden för vilka jag tackar er av hela mitt hjärta.

Spanien är tacksamt mot EU, mot dess grundare och mot de stora länderna som Frankrike, Tyskland och Italien som har hjälpt oss att införa demokrati i vårt land, välkomnat oss in i EU och sedan, med sina resurser, bidragit till vår utveckling. Vi är tacksamma mot andra offentliga gestalter och statsmän som jag inte har nämnt här i dag, som Helmut Kohl, François Mitterrand och Olof Palme, som i hög grad har bidragit både till Spaniens demokrati och till landets framtid. Vi är mycket stolta över att kunna bidra till denna gemensamma sak.

Tacksamheten går hand i hand med tanken på vad Spanien har lyckats uppnå under de senaste 25 åren. Förmodligen har inget annat samhälle i världen upplevt en sådan politisk och ekonomisk förvandling och sådana framsteg inom rättigheter, friheter och människornas sociala situation som Spanien har gjort de sista 25 åren.

Spanien har alltid varit hängivet Europa och har alltid varit mycket proeuropeiskt. Företrädare från alla partier, kulturer och politiska ideologier och representanter av stor politisk vikt har arbetat i EU:s institutioner, i kommissionen och här i parlamentet där vi har haft tre talmän. Alla har utfört sina uppdrag mycket väl och jag vill passa på att tacka alla dem som har representerat Spanien i EU:s institutioner. De har lyckats utforma en gemensam proeuropeisk kultur i ett slags politisk organisation vilket, enligt de anföranden som just har hållits, saknar tidigare motstycke.

Den politiska union som vi kallar Europeiska unionen saknar motstycke eller en tidigare modell att hänvisa till eftersom den inte passar in i någon av de kända politiska klassificeringarna. I detta ligger EU:s storhet och också dess oförutsägbarhet i den nödvändiga processen för att fastställa en gemensam vilja för 27 länder, 27 flaggor, 27 stater, 27 nationer, 27 språk och en mängd ideologier som man kan se här i Europaparlamentet.

Varje framsteg som vi gör i den europeiska processen har därför inte endast en färg och kommer inte från endast ett land eller en ideologi. Det har inte endast en färg, inte endast en ideologisk färg, och inte endast en flagga. Varje framsteg är faktiskt summan av alla delar och har sin egen flagga och sin egen färg – samexistensens och enhetens färg. Om något verkligen representerar EU:s själ är det en union av demokrater. Det är EU: en demokratisk union, vilket betyder att framsteg baseras på ställningstaganden som är så eniga som möjligt, som respekterar och involverar alla och ger alla samma möjligheter, även de som i grunden är motståndare till det EU står för. EU:s storhet ligger i att det är en klubb som ger samma möjligheter både till dem som är för EU och till dem som inte vill att EU ska gå framåt. Det är den europeiska klubbens storhet, det är kort sagt, storheten med en union av demokrater.

Någon talade om ett ”minifördrag”. Den inställning vi väljer att ha kan alltid göra oss missnöjda med vad vi lyckas uppnå, men om det nya fördraget ratificeras av alla och om det fungerar kommer det att bli ett stort fördrag, inte ett minifördrag. Det är åtminstone enligt min mening den inställning vi bör ha i dag. Vi måste ge det tid och se de möjligheter som finns när fördraget har genomförts och när det används för att tackla de framtida utmaningarna.

Någon talade om ratificeringen av fördraget. Den var nödvändig eftersom Spanien höll en rådgivande folkomröstning om konstitutionsfördraget, som därefter har genomgått en omförhandlingsprocess som ett fördrag i den klassiska betydelsen av detta europeiska begrepp.

Jag har fått frågan – och jag vill inte undvika några frågor – varför vi inte lät detta gå till folkomröstning. Det finns två uppenbara anledningar: för det första att det spanska folket var positiva till ett konstitutionsfördrag. Det fördrag som vi nu har antagit, som väntar på ratificering och som redan är känt under namnet Lissabonfördraget, innehåller många av de tidigare delarna av konstitutionsfördraget. För det andra, och detta är mycket viktigt, råder det ett brett samförstånd i vårt land om en parlamentarisk ratificering av detta fördrag, både bland dem som är för fördraget och bland de minoriteter som är emot.

Jag vill dock kommentera en sak som jag anser är viktig inför framtiden. Jag vet inte om vi någonsin kan uppnå detta, men det är ett uppenbart problem inom EU att vi har ett bristfälligt system för ratificering som vi aldrig har debatterat i grunden. Jag menar att ratificeringen ska vara gemensam, göras av alla länder och om möjligt i en enda handling och med ett enda instrument. Det är tydligen svårt just nu, men mycket önskvärt och jag hoppas att vi så småningom kan få den typen av ratificering.

Några talare tog upp frågan om förhållandet mellan EU och nationsstaterna, en fråga som har funnits med ända från början, då unionen grundades som Europeiska kol- och stålgemenskapen och senare blev Europeiska ekonomiska gemenskapen. Man har ofta ifrågasatt demokratins tillstånd inom EU eftersom många beslut helt logiskt fattas genom en mellanstatlig procedur.

Jag ska nu mycket kort redovisa min syn på saken.

För det första, nationsstaten är en form av politisk organisation som historiskt sett försöker förena territorier, effektivisera offentliga verksamheter och därigenom bana väg för demokratiska system. Den har därför haft en viktig historisk uppgift.

EU är en form av politisk organisation som baseras på erfarenheterna från nationsstaten. Unionen är en nationsstat på högre nivå. Den berövar inte nationsstaten något utan snarare berikar den och dess traditionella utformning. Enighet innebär nämligen oftast att man tillför något, vilket visas rent historiskt av politisk samexistens, politisk humanism och politisk gemenskap. Förena och fördela är vad EU handlar om. Det handlar inte om att ta bort eller försvaga något av nationsstatens historiska innebörd. Rent faktiskt innebär ett starkare EU också starkare nationsstater. Det är min åsikt.

Det innebär också att EU får större befogenheter genom sina institutioner som kräver legitimitet och kontinuerlig legalisering av politiker och regeringar i dessa länder … Jag tillbakavisar bestämt en speciell teori som finns inom EU, och det är att ansvaret för många av de problem som finns i vår ekonomiska, privata och sociala tillvaro ligger hos Bryssel. Den attityden är förödande för EU:s integration och för våra medborgare och är också oftast felaktig.

Jag menar att historien kan visa oss och nutiden lära oss att tendensen att skylla på andra för vad vi inte har uppnått resulterar i dysterhet och en negativ inställning hos människorna.

Några talare nämnde konkreta mål och vackra ord. Jag instämmer: ingen handling utan ord och inga ord utan handling när det gäller politiska åtgärder. Jag anser därför att allt som innebär en möjlighet för framtiden måste prioriteras, måste få politisk prioritet som är trovärdig och som syns i åtgärder och beslut. Detta är under diskussion. Jag ska sammanfatta de tre faktorer som jag anser är viktigast för EU:s framtid.

Låt mig säga att dessa prioriteringar inte har något att göra med fördrag eller gällande regler eller strukturer eller översyn av lagstiftning eller minskad lagstiftning från kommissionens sida, vilket i och för sig skulle vara väldigt lämpligt. De handlar om de politiska målen i vår tid. Jag håller med den talare som sa att EU är frukten av samverkan mellan många ideologier och många värderingar. Men EU kan bara vara en regional kraft som leder världen genom värderingar och handlingar om man kan se de historiska prioriteringarna i vår nutid, i början av 2000-talet.

Som första prioritet måste vi titta på vad Europa vet, eftersom kontinentens bästa erfarenheter är en ovärderlig lektion. Vetenskap, kreativitet och innovationer har gjort vår ekonomi stark och våra länder socialt integrerade. Vetenskapens utmaningar i dag, vilka är både utmaningar och möjligheter, är klimatförändringarna och energitillgångarna. Jag måste understryka en sak som nämndes i några anföranden och som inte många känner till och jag inte heller klargjorde i mitt anförande. Det är sant att Spanien är långt ifrån att uppfylla kraven i Kyotoprotokollet. Det är visserligen sant, men det är också sant att år 2006, det vill säga ett år efter det att min regering kom till makten, minskades utsläppen av växthusgaser med 4 procent trots att ekonomin växte med 4 procent. Vi vidtar alltså kraftfulla åtgärder som kommer att fortsätta, för det första inriktat på alternativa och förnybara energikällor och för det andra på energieffektivitet och energibesparing.

För ungefär 20 år sedan handlade den stora debatten om hur man blir innovationsledande i Europa om att utveckla den nya IT-tekniken. Jag är säker på att detta debatterades i parlamentet ett otal gånger. Nu är det den ekonomiska lösning som så snabbt som möjligt kan minska vårt beroende av kol och ta fram alternativa energikällor som är viktigast för att garantera framtida produktion och därmed välstånd. Det anser jag är den främsta utmaningen. Jag måste betona att det inte bara är en utmaning utan också en stor möjlighet, eftersom det här finns kunskaper som kommer att ge oss mycket, även många av de potentiella arbetstillfällen och verksamheter som skapar mervärde och därför har en bra social kapacitet.

För det andra måste EU göra sociala framsteg. Det är sant att EU endast kan göra sociala framsteg om vi samtidigt gör bestämda och avgörande framsteg inom samarbete och utvecklingsbistånd, och då tänker jag på Afrika, Latinamerika och delar av Asien.

Orsaken är, och förlåt att jag säger detta offentligt, att jag inte vet vad människor och regeringar i många afrikanska länder tänker när de ser hur EU ibland debatterar om hur man ser på en djup kris. Jag vet inte vad de tänker. Jag berättar bara hur jag ser på saken. Jag tror att vi lyckligtvis, speciellt tack vare vårt arbete för demokrati, innovationer och välfärdsstaten vilken har sitt ursprung på vår kontinent, tack vara dessa tre värderingar (arbete, demokrati och välfärdsstaten), kan vara den kontinent och den union som har det bästa sociala skyddet och den högsta inkomst- och välståndsnivån.

För mig är förbättringar av den sociala välfärden även i fortsättningen ett grundläggande mål. En öppen ekonomi och en välfärdsstat med sociala rättigheter för folket är inte oförenliga. Faktum är att de kompletterar varandra. Socialpolitik konsumerar inte välstånd. Den kan bidra till att skapa välstånd, att skapa sådana villkor att alla kan delta genom utbildning med lika möjligheter, möjligheter att förena privatliv och arbetsliv vilket kräver en socialpolitik, och stabila villkor för arbetskraften vilket är det bästa incitamentet för produktivitet när man vill skapa välstånd. Socialpolitik med mål som är inriktade på produktivitet och människor är en tänkbar modell som fungerar. Den modell som kan ge den största förvandlingen är naturligtvis full integration och full jämställdhet för kvinnor inom alla yrken och i alla sociala sammanhang.

Spanien har förändrat mycket, delvis på grund av de senaste 30 årens demokrati. Men det som mest har förändrat Spanien är kvinnornas integration i arbetslivet, i ett socialt sammanhang och som medborgare i landet. Det är detta som har förändrat oss mest och avgjort till det bättre eftersom det har handlat om värderingar som solidaritet och framsteg. Jag vill påminna om att min regering består av lika många män som kvinnor. Av deltagarna här kommer faktiskt ingen från regeringen.

Slutligen vill jag nämna vårt tredje mål, vilket tillsammans med klimatförändringarna, utbyggnaden av socialt välstånd och tryggandet av sociala rättigheter, måste utvecklas till ett varumärke för Europa. Det har gjort att vi är där vi är i dag och att vi kan vara en modell för andra länder. Det tredje huvudmålet är att garantera och förstärka samexistensen på ett mycket noga avvägt sätt, och komma ihåg att vi bor på en kontinent där många länder upplevt allt större demografiska förändringar under de senaste 20 eller 30 åren.

Samexistens betyder integration och absolut och totalt förkastande av alla tecken på rasism och främlingsfientlighet. Det är vad samexistens innebär. EU får inte svika en enda av sina värderingar, och om det finns en viktig värdering i ett demokratiskt Europa så är det respekten för kulturell och religiös mångfald och därmed ett bestämt förkastande av alla tecken till främlingsfientlighet och rasism. Vi skulle misslyckas som européer om vi gav efter för frestelsen.

Samexistensen måste åtföljas av stor tolerans. Ökande individuella och kollektiva rättigheter är inte bara det främsta tecknet på frihet, det är också ytterligare en värdering som EU i mitt tycke måste följa. För vilken större frihet kan finnas än respekten för allas religiösa, kulturella och politiska uppfattning eller sexuella läggning när man går in ett partnerskap eller äktenskap? Vilken bättre sätt finns det att uttrycka frihet?

Om EU är en demokratisk union som jag sa tidigare, kan det inte bara handla om frihet: Det måste gälla både frihet och jämställdhet.

(Applåder)

  Talmannen. − Tack så mycket, herr premiärminister. Ni kommer inte att tala igen men kommer att stanna kvar för att lyssna till fler anföranden.

Presidiets sammanträde börjar strax och jag vill innan jag går tacka er för besöket och för ert anförande. Jag vill tacka er och Spanien – alla regeringar som har arbetat i ett fritt Spanien med Europafrågor – för ert bidrag till Europa. Baserat på det vi har sett under de senaste två årtiondena känner vi oss säkra på att oavsett vem som styr Spanien i framtiden kommer landet alltid att vara troget Europa.

I denna anda vill jag återigen tacka er varmt för dagens besök.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr premiärminister! Jag kommer att begränsa mig till att tala om invandringen, ett stort framtida problem i Europa kring vilket ni framförde några förslag till enighet.

Det är sant att ingen kan lära ut något om ett så svårt problem, men det är också sant att ingen kan känna sig undantagen från den solidaritet som krävs inom en union. Opinionsundersökningar visar att vissa länder har en mer ekonomisk strategi medan andra tillämpar en mer kulturell strategi.

I länder som sätter sina ekonomiska intressen i främsta rummet ser man det som lämpligt att säkra den viktiga arbetskraften genom att anpassa lagstiftningen. Därav följde de regleringar som antogs en masse av flera nationella regeringar, utan alltför stora bekymmer om de problem detta för med sig, medan andra medlemsstater försöker kontrollera migrationsströmmarna.

Vi kan till exempel nämna er regerings åtgärd att legalisera hundratusentals illegala invandrare. Frankrike uttryckte sitt beklagande och missnöje när det hände. Vår talman uttryckte sig helt uppriktigt. Liknande åtgärder får inte upprepas i framtiden. Speciellt inte eftersom Spanien helt lagenligt mottar EU-medel för att kunna hantera de dramatiska situationerna vid den afrikanska gränsen.

PPE-gruppen förespråkar en politik som baseras på individuell bedömning av ansökningar om legalisering, och vägrar därför att acceptera en masse-regleringar som inte uppnår något mer än ökad oro. Enligt samma principer kommer Frankrikes ordförandeskap att föreslå en europeisk immigrationspakt. Dessutom, herr premiärminister, under de kommande åren kommer Lissabonfördraget att ge oss möjlighet att agera i enighet och att avstå från att agera på egen hand. Detta ligger i EU:s, Spaniens och alla medlemsstaternas intresse på lång sikt.

ORDFÖRANDESKAP: LUIGI COCILOVO
Vice talman

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman, herr premiärminister, herr vice ordförande för kommissionen, mina damer och herrar! På de spanska socialisternas vägnar vill jag tacka premiärministern för att han kommit hit i dag.

Man har sagt att hans anförande var det perfekta anförandet. Man har också sagt att han har en mycket ambitiös agenda. Jag vill först och främst säga till premiärministern att hans taktik nu har visat sig fungera i praktiken, han har med andra ord presenterat flera ekonomiska, politiska och sociala fakta som inte bara berättigar en proeuropeisk inställning rent generellt utan också faktamässigt. Låt mig helt kort referera till något som sades här tidigare i dag. Frågan om masslagstiftning var på tal. Just nu kopierar Frankrike och Tyskland det regleringssystem …

(Applåder)

… som Spanien har antagit, som handlar om individuell lagstiftning och arbetsgivares och fackföreningars deltagande. Var vänlig och berätta för oss, herr Toubon, vad som pågår i ert land.

För det andra vill jag uttala mitt personliga tack till premiärministern för hans omnämnande av vissa veteraner och det arbete som vi har utfört här under många år. Jag vill betona en sak angående detta: förutom det som vi har mottagit, och som det är rätt och riktigt att vara tacksam för, har vi också bidragit med en del. Det populära och sociala Europa, sammanhållningen och stadgan om de grundläggande rättigheterna har inte bara Spanien utformat, men de har i hög grad påverkats av Spanien, och för det kan vi med rätta känna oss stolta.

När det gäller ratificeringsfrågan instämmer jag i premiärministerns uttalande. Det är slående att människor som inte har gjort någonting i sitt eget land och inte tagit ett enda steg mot att ratificera konstitutionsfördraget försöker undervisa dem som har gjort vad de ska.

(Applåder)

Jag måste speciellt påpeka en sak. Under ratificeringsprocessen har krav på solidaritet och ömsesidig lojalitet framförts; det är inte rätt att vissa gör vad de ska medan andra försöker omförhandla. Detta måste upphöra en gång för alla i EU.

Slutligen råkade Jaime Mayor Oreja säga fel när han utnämnde herr Zapatero till premiärminister några månader före valet. Han är än så länge bara premiärministerkandidat. Med tanke på valet av nästa ordförande i kommissionen skulle det vara intressant om de politiska grupperna, med början med PPE-DE-gruppen, skickade kandidaten en kopia av premiärminister Zapateros anförande.

(Applåder)

  Ignasi Guardans Cambó (ALDE). – (ES) Herr premiärminister, välkommen till parlamentet!

I Spanien har lyckligtvis arbetet med byggandet av EU enat de flesta politiska krafter, även de i Katalonien. Enigheten började 1986, fortsatte med euron och upprepades i debatten om EU:s konstitutionsfördrag. Detta har gjort att tidigare regeringar och även er egen regering har kunnat leda kampanjen för ett politiskt och ambitiöst Europa. Ert tal i dag bekräftar detta engagemang och jag vill gratulera er till det.

Men ert ansvar slutar inte med entusiastiska tal laddade med europeisk glöd. EU behöver ledare som är hängivna projektet i sina dagliga politiska gärningar och inte bara vid enstaka högtidliga och institutionella händelser. Vi ser inte alltid detta engagemang på daglig basis i vissa av er regerings åtgärder, och resultatet blir att meningslösa konfrontationer med kommissionen inte kan undvikas. Vi ser inte heller detta engagemang hos de personer som verkar vänta på att andra ska ta initiativet innan de själva bestämmer sig för hur de ska ställa sig.

Hur som helst, det är dags för de politiska ledarna att bygga upp ett Europa som inger människorna hopp om detta gemensamma projekt. Detta därför att EU är så mycket mer än bara summan av de nationella framsteg de olika regeringarna uppnår, bland annat de som ni har nått, herr Zapatero.

Lissabonfördragets godkännande kommer att innebära slutet på en fas, men arbetet har just inletts. Det är dags att fortsätta byggandet av en frihetens, säkerhetens och rättvisans plats, att bygga upp en verkligt europeisk invandringspolitik, att förbättra konkurrenskraften hos våra företag och välfärden för våra medborgare, och det är också dags att EU höjer sin röst i världen och förbättrar förbindelserna med sina grannar, bland annat i Medelhavsområdet där Spanien kan vara till stor hjälp.

Med sin stora nationella och språkliga mångfald har Spanien därför mycket att erbjuda för att förverkliga detta gemensamma ideal, och om valurnorna återigen ger er förtroendet att regera, ensam eller i samverkan med andra, måste ni göra ett verkligt personligt åtagande för att uppnå dessa mål.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack, herr talman. Herr premiärmister! Lissabonfördraget som antogs i december kommer inte bara att forma de institutionella villkoren för EU:s framtid. Som jag ser det finns det tre bedömningar av resultatet från Lissabon som alla som anser att EU:s framtid är viktig kan instämma i, både de som välkomnar det som har uppnåtts i Lissabon och de som ogillar det. Alltsedan överenskommelsen i Lissabon har det funnits anledning till viss optimism om EU:s framtid, för det första angående medlemsstaternas förmåga att enas, för det andra för att man är försiktig med att bedöma den nådda överenskommelsen eftersom den verkliga effekten av fördraget inte går att utvärdera förrän det har varit i kraft i flera år, och för det tredje för att man gör en negativ bedömning av att konstitutionsfördraget efter resultatet av folkomröstningarna i Nederländerna och Frankrike delvis blev ett fördrag genom att man undvek att lyssna till allmänhetens åsikter. En av de centrala uppgifterna i arbetet med konstitutionsfördraget var paradoxalt nog att göra det mera förståeligt och acceptabelt för de europeiska medborgarna. Som ledamot i det europeiska konventet är jag emot användningen av och andemeningen i ordet ”konstitution” för det nya fördraget. Resultatet från Lissabon utgör en strategi som jag stöder, men jag tror inte att skälen till förändringarna kommer att vara till nytta för EU:s framtid. Tack.

  David Hammerstein (Verts/ALE). – (ES) Herr Zapatero! Jag är mycket glad över att ni är här i dag och att ni har fäst så stor vikt vid klimatförändringen och behovet av att agera nu. Välkommen i klubben.

Samtidigt måste ord åtföljas av positiva politiska beslut och det är en obestridlig sanning att Spanien fortfarande är det svarta fåret när det gäller klimatförändringarna med siffror som ligger långt ifrån Kyotomålen. Detta kräver betydande åtgärder för förnybara energikällor – vi behöver en beskattningspolitik. Jag är mycket glad över förslaget om en extra cent på bensin, även om det är en skenmanöver. Samtidigt skulle jag önska att Spanien presenterade ett förslag om en europeisk miljöskatt för att åtgärda störtfloden av utländska produkter och importen av förorenande produkter.

Vi skulle bli mycket glada om kolsubventionerna kunde avskaffas i Spanien och i hela Europa, om beskattningsåtgärder för att minska den skenande spanska energiförbrukningen togs på allvar och om infrastrukturinvesteringarna kunde inriktas på järnvägar och annan kollektivtrafik och inte på vägar.

För att säga något positivt gratulerar jag er helhjärtat till att Spanien tänker avveckla kärnkraften. Denna gradvisa avveckling är mycket viktig och jag skulle vilja be andra ledare i Europa att uppmärksamma detta eftersom kärnkraften är mycket dyr, mycket farlig och mycket långsam att bygga upp, och den är inte lösningen på klimatförändringen.

  Willy Meyer Pleite (GUE/NGL). – (ES) Välkommen, herr premiärminister! Ni vet att jag hör till en av dessa minoriteter som skulle ha velat se en folkomröstning om Lissabonfördraget i Spanien och i alla medlemsstaterna.

Jag har lyssnat uppmärksamt på er, och det finns fortfarande tid för er att ta initiativet. Det finns tid för EU att hålla en folkomröstning i alla medlemsstater samtidigt för att ta hänsyn till en av de grundläggande komponenterna i vår historia: folket. Vår ställning är inte bara en tom fasad, den är djupt demokratisk i den mening att vi inte kan bygga upp eller avsluta EU-projektet utan folkets direkta medverkan.

Jag menar att ni är överdrivet optimistisk när ni säger att vi har avslutat uppbyggnaden av vårt sociala Europa. Här i parlamentet måste vi ofta medlagstifta med direkta attacker mot den europeiska välfärdsstaten när det gäller arbeten och anställningstrygghet. Just nu pågår en debatt om flexicurity. Jag anser därför att vi även måste diskutera konsolideringen av denna välfärdsstat.

Jag slutar med en önskan, herr premiärminister. EU:s Afrikamöte står för dörren. Glöm inte bort de ockuperade territorierna i Västsahara. Spanien och EU har ett grundläggande ansvar i området. FN:s säkerhetsråd har krävt självbestämmanderätt och det är upp till EU att ge kravet substans och om möjligt förverkliga det vid Afrikamötet.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Herr premiärminister! Ni har uttalat er aktning för parlamentet och jag vill göra detsamma för er och genom er också för Spanien. EU:s framtid är en enorm uppgift för Europaparlamentet. När det gäller antagandet av lagstiftning har medbeslutandeförfarandet utökats till att gälla 68 områden. Dessa är energi, klimatförändringen, strukturfonder, samarbete inom straffrätt, intellektuell äganderätt och så vidare. Europaparlamentet blir medlagstiftare i 95 procent av all EU-lagstiftning. Parlamentet kommer alltså att besluta om dubbelt så många rättsakter som det gör i dag. Dessutom kommer parlamentet att välja ordförande i Europeiska kommissionen. Kommissionens ordförande måste redogöra för alla sina diskussioner med rådet till parlamentet.

År 2009 blir Europaparlamentet det starkaste parlamentet sedan det första sammanträdet 1968. Det blir en jämbördig partner till de övriga EU-institutionerna. Vi måste därför öka valdeltagandet i valet 2009 av denna starka institution. Valdeltagandet i det senaste valet till Europaparlamentet var det lägsta någonsin. Endast 47 procent av väljarkåren deltog, och i Slovakien som jag företräder var siffran så låg som 11 procent. Vi har ett stort arbete framför oss.

  Manfred Weber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr premiärminister, kära kolleger, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Martin Schulz. Han har lyckats få en dunk i ryggen av sina socialistvänner med sin trista – för att inte säga dumma – polemik riktad mot PPE-DE-gruppen. Strax efter att han hade avslutat sitt anförande var det precis lika många tomma stolar på den socialistiska sidan som det är på denna sida. Även om det är frestande att säga att socialisterna bara lyssnar på sina stora ledare och inte är intresserade av att debattera ska jag avstå från att göra det eftersom vi förväntas behandla varandra med respekt. Martin Schulz bör be om ursäkt.

Låt mig gjuta lite liv i debatten genom denna fråga: vad har vi egentligen lärt oss i dag? Tja, vi har fått höra att Spanien är en nation i Europa. Jag tror jag att har rätt när jag säger att det var samma nation när premiärminister José Maria Aznar talade till oss. Men vi har också hört ett anförande om nationell politik med en snegling mot valen.

Jag tycker inte att det är Europaparlamentets uppgift att engagera sig i det. Angela Merkel och president Nicolas Sarkozy var också här, men de följde ingen nationell agenda utan talade om Europa. Dessa debatter är bara av värde om vi ser på detaljfrågorna. I det avseendet har min kollega herr Dupont naturligtvis helt rätt. Det faktum att Spanien har legaliserat 700 000 invandrare förkastades tydligt av president Sarkozy i förra veckan här i parlamentet. Det hade varit intressant att höra varför det uppenbarligen finns vissa meningsskiljaktigheter i frågan i Europarådet. Det hade varit intressant att höra hur vi egentligen försöker lösa invandringsfrågan. Vi vet att en stor illegal invandring sker och vi vet att tydliga EU-direktiv med regler och förfaranden för att skicka tillbaka illegala invandrare har lagts fram. Dessa direktiv stoppas i Europarådet och kommer inte längre.

Jag förstår inte hur vi ska kunna förklara för våra medborgare varför vi diskuterar EU:s stora och ädla värderingar här i parlamentet medan framstegen i den dagliga verksamheten i Europarådet, där även ni är ledamot, herr premiärminister, tyvärr har avstannat.

Mitt budskap är följande: det är viktigt att tala om EU och diskutera EU:s grundläggande värderingar, men EU:s åtgärder måste ha högsta prioritet.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr premiärminister! När vi i dag talar om Europas framtid ligger historien inte långt borta. Den var mycket påtaglig för vissa av våra medborgare när Berlinmuren fanns kvar. Vi visste var hotet fanns eftersom det hade en plats och ett ansikte. Vi gick i spetsen för friheten, till och med bredvid Franco, och man behövde förresten aldrig tala om gränser eftersom de drogs av järnridån. Därmed var Europa uppdelat och det var inte mer med det.

Numera känner jag att Europas framtid ligger i dess geografi. Vi behöver bara se oss omkring. Vi befinner oss alldeles bredvid världens slagfält, från Gaza till Kabul. De behöver lite europeisk försoningsanda där borta. Vi är också nära hungerzonen, landet av pandemier – Afrika, som ni också nämnde. Vi måste dela med oss till dem, för det är där vi kan kontrollera migrationsflödena.

Vi befinner oss också nära ett område som under de senaste åren visat tecken på religiös fanatism. Det gäller inte alla, naturligtvis. Här måste vi samtidigt kräva en dialog mellan kulturerna, och inte kulturkrockar. Vi ligger också nära olje- och gastillgångarna. Vi behöver dem. Det innebär att vissa av våra planer är beroende av en trygg energiförsörjning och energioberoende.

Detta är några förklaringar vi kan ge till våra medborgare, som känner sig lite förvirrade. Det moderna Europa befinner sig i centrum av kontinentala nationer. Det finns inga imperier längre. Ni hade ett och det hade även vi. Det finns några småbitar kvar här och var. Det finns inga block längre. Europa måste få en ny riktning. Det kan man inte uppnå bara genom fler direktiv. Vissa breda framtidsperspektiv måste dras upp för att något slags europeisk dröm ska kunna byggas upp igen. Så ser jag delvis på Europas framtid.

Slutligen vill jag be om ert överseende, herr premiärminister, eftersom vi nästa år firar 200-årsjubileet av Napoleons fälttåg i Spanien. Eftersom vi är bekanta och det är franskt ordförandeskap nästa år, ber jag om överseende med oss.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka premiärministern för hans uppfriskande tal om en politisk union. Jag vore tacksam om han kunde ta sig tid att åka till London och upprepa detta för sin socialdemokratiska premiärministerkollega, Gordon Brown, inklusive delarna om den sociala dimensionens betydelse för den gemensamma marknaden och vikten av solidaritet och sammanhållning i EU för att möta de globala utmaningarna.

Om två veckor kommer premiärministern att delta i Europeiska rådets decembermöte och diskutera med Nicolas Sarkozy om förslaget att inrätta en grupp av vise män, en ”comité des sages”. Jag vore tacksam om han kunde säga till Nicolas Sarkozy att vi inte borde äventyra möjligheten att få fördraget ratificerat genom att på nytt börja gräla om förfaranden och maktbalans. Och var snäll och säg till honom att det inte är vettigt att försöka fastställa Europas geografiska gränser. Utvidgningsprocessen är fast förankrad. EU kommer att få sin slutgiltiga utformning när de europeiska länder som fortfarande befinner sig utanför unionen slutar att vilja ansluta sig till oss.

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) Herr talman! Geografiskt sett har Europa tydliga och fastställda gränser. Politiskt däremot har termen Europa blivit synonymt med det växande EU. Å ena sidan ingår inte alla europeiska länder i denna organisation, men å andra sidan trycker de flesta ledamöterna i parlamentet på för att låta icke-europeiska länder som Turkiet komma med.

När vi diskuterar Europas framtid är det viktigt att ha dess rötter och grundläggande värderingar i åtanke. Det finns tusentals dokument som handlar om EU:s värderingar. De beskrivs dock inte alltid klart och tydligt, inte ens i stadgan om de grundläggande rättigheterna som har debatterats här i dag. I slutändan är Europas rötter kristna och dessa grundläggande värderingar fastställdes för länge sedan. Ideliga försök att beskriva det uppenbara gör att proportionerna förvrängs. Det påverkar också förmågan att komma till rätta med de verkliga problemen på den gamla kontinenten, som t.ex. en allt äldre befolkning i Europa, migration, aggressiv konkurrens från länder i Asien, terrorism, epidemier, nya sjukdomar och även energiförsörjning.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr premiärminister! Det är rätt och riktigt att vi bör erkänna att efter en oroande period med osäkerhet har ni varit en av de ledare som gjutit nytt liv i Europas transatlantiska förbindelser, och jag måste gratulera er till detta.

För dem av oss som anser oss vara djupt proeuropeiska är det sorgligt att se att de transatlantiska förbindelserna fortfarande tyngs av två barlaster som tidigare har fått dem att gå till botten: för mycket merkantilism och för mycket mellanstatlighet. Vi har också märkt att även om skeppet seglar bra så har dess riktning, eller kurs för att tala i maritima termer, bestämts av Angela Merkels och Nicolas Sarkozys kompass, vilket gör att båten helt klart får slagsida mot den konservativa högern.

Frågan är vilket manöverutrymme ni har för att räta upp skeppet och få det på rätt kurs? Hur tror ni att ni ska kunna övertyga dem som, trots att de är proeuropeiska, är rädda för att gå ombord på EU-skeppet för att de inte tycker att det verkar säkert, eller för att de inte vet var det är på väg eller för att de inte kan se varken ett socialt Europa, ett Europa med en hållbar miljöpolitik, ett Europa med internationellt ansvar eller ett öppet, demokratiskt och populärt Europa som vi så ofta talar om? Tror ni att ni kan leda språnget från det marknadsinriktade Europa till det politiska Europa? Hur?

Och eftersom ni har gratulerat parlamentet till så mycket, är det inte dags att parlamentet blir den huvudsakliga lagstiftaren i EU?

På tal om detta, och i ljuset av den nya informationen om hur de spanska baserna används för transport av fångar till Guantanamo, har regeringen för avsikt att genom FN:s säkerhetsråd se över sina förbindelser med USA?

Jag säger detta för att allt hör ihop med EU, speciellt med EU:s trovärdighet.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr premiärminister! Parlamentet beslutar i morgon om huruvida stadgan om de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande i framtiden. För mig som har varit ledamot av det konvent som inrättades för att dra upp riktlinjerna till stadgan om de grundläggande rättigheterna blir detta en mycket viktig omröstning, inte bara för att jag hade äran att arbeta med det mest moderna EU-dokumentet om grundläggande rättigheter, och inte bara för att jag, som många andra, kämpande i sju år för att garantera att det skulle bli rättsligt bindande.

Stadgan om de grundläggande rättigheterna grundas på de civila, politiska och social rättigheternas odelbarhet. För mig, som ingår i parlamentets vänsterfalang, kommer från Berlin och har bott i Östtyskland fram till den fredliga revolutionen 1989, är detta av största vikt. För mig är ett rungande ja till stadgan den logiska följden av vår kritiska bedömning av vår egen historia. En bedömning som var nödvändig och som inriktades på de gigantiska brotten mot de grundläggande och mänskliga rättigheterna under ”faktiskt existerande socialism”.

Herr premiärminister, ert land spelar en viktig roll i EU. Genom att rösta ja i folkomröstningen om det dåvarande konstitutionsfördraget bidrog Spaniens befolkning i hög grad till att stadgan inte lades på hyllan. Ni kan och bör bygga vidare på detta. Alla har stora förhoppningar på EU. De förväntar sig att EU ska ta itu med deras dagliga behov och problem. De vill att EU ska arbeta handgripligen, inte bara nynna på melodin som Jean-Claude Juncker sa, för att skapa ett arbetarnas EU som verkligen grundar sig på solidaritet. Därför behövs en kraftfull kampanj i EU mot social dumpning och lönedumpning. Minimilöner för alla som tryggar människornas uppehälle: det är vad vi behöver. De sociala frågorna är verkligen avgörande för EU:s framtid!

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman, herr premiärminister! Lissabonfördraget – eller den omdöpta konstitutionen – är er vision av EU:s framtid. Detta är den konstitution som beslutsamt avvisades av de franska och nederländska väljarna 2005 och som vi nu försöker tvinga igenom utan folkets samtycke.

I alla 27 medlemsstater visar opinionsundersökningar att en majoritet av medborgarna vill folkomrösta om fördraget. I Storbritannien vill 80 procent ha en folkomröstning och två tredjedelar skulle rösta nej. Ändå förvägrar vår regering oss den omröstning som den högtidligt utlovade i sitt valmanifest.

Herr premiärminister! Ni talar om ett demokratiskt EU, men EU undertrycker den allmänna opinionen. Det förakt vi visar för den allmänna opinionen innebär att vårt anspråk på att vara en ”union av värderingar” är ett hån. Gång på gång berättar mina väljare för mig att de röstade för ett frihandelsområde 1975, inte en politisk union. Det är dags att montera ned EU:s överstatliga politiska strukturer och återgå till den enkla handelsgrupp som britterna utlovades 1972.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Det faktum att vi välkomnar den spanske premiärministern till vårt sammanträde i dag kan felaktigt ge intryck av att vi fortfarande befinner oss i en period av eftertanke kring konstitutionen eftersom denna serie av diskussioner med premiärministrar anordnades i det syftet. Som tur är har vi emellertid den perioden bakom oss och under tiden har vi kommit överens om ett bra reformfördrag. Ni är naturligtvis välkommen hit, herr premiärminister, för nu är det mödan värt att tala om Europas EU:s. Nu mer än någonsin tidigare, eftersom fördraget inte är ett avslut utan en ny början.

Det är inte ett mål i sig själv, utan ett instrument som vi måste använda effektivt och som ger oss en bild av en bättre förvaltning, mer demokrati, förverkligandet av värderingar som frihet, säkerhet, välstånd och en fortsatt utbyggnad av vår sociala marknadsekonomi i en öppen och globaliserad värld. Herr talman, mina damer och herrar, ni kan lita på mig när jag säger att detta är samma mål som många belgiska medborgare arbetar för i syfte att reformera staten. Men det är helt slumpmässigt. Dess syfte är att förverkliga de mål vi delar med så många människor här.

  Adrian Severin (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill berömma premiärministern för att han – till skillnad från många andra premiärministrar – talar samma språk här i Bryssel som i sin huvudstad. Jag vill också berömma honom för att han är en av mycket få premiärministrar som inte döljer vad EU är och bör vara för sin egen befolkning. Därför har han folkets stöd och därför blev det ett rungande ja till den europeiska konstitutionen.

Jag vill också ta tillfället i akt att gratulera premiärministern för att han återgett Spanien dess rätta representationsnivå här i parlamentet från och med 2009.

Jag anser att Spaniens budskap är tydligt och vi håller med om detta budskap: EU kommer antingen att vara socialt eller inte finnas alls; vara en global aktör, eller inte finns alls; kunna kombinera solidaritet med subsidiaritet eller misslyckas; kunna erbjuda en hållbar tillväxtmodell eller försvinna; kunna erbjuda en lösning som gynnar social integration, jämställdhet mellan kvinnor och män och ökat självbestämmande för folket eller falla samman; kunna förena mångkulturalism med social sammanhållning, fri konkurrens med generositet, effektivitet med rättvisa, flexibilitet med säkerhet, eller så kommer det att vara meningslöst.

Jag delar också premiärministerns åsikt att säkerheten är okränkbar och bör vara individuell, social, nationell och internationell för alla. Jag delar också hans åsikter om invandring. Ja, det rätta svaret på invandringsproblemen är integration, inte utvisning; integration, inte marginalisering. Det korrekta svaret bör vara inriktat på att ta itu med orsakerna, inte symptomen.

Jag förstår mycket väl varför premiärministern inte behöver en ny folkomröstning om det nya fördraget. Han har redan ett ”maximandat” och därför acceptera ett minifördrag. Vi måste ratificera det här fördraget snabbt och sedan återuppta vår resa mot ett mer integrerat EU.

(Applåder)

  Bogdan Pęk (UEN). – (PL) Herr talman! När jag följt debatten har jag fått känslan av att allt är bra och kommer att bli ännu bättre, trots att det faktiskt redan är så bra att det knappast kan bli bättre. Det finns dock ett antal problem som de stora EU-ledarna är eniga om, men tycks ha missuppfattat.

Vi står inför en ny kvasireligion, nämligen den så kallade växthuseffekten. Växthuseffekten presenteras på ett sätt som ska leda till ett krav på maximala utsläppsminskningar. De europeiska länderna tvingas därför att konkurrera med länder som inte har några sådana stränga planer för utsläppsminskning. Samtidigt anser nu alla seriösa forskare att växthuseffekten är ett naturfenomen som uppstår regelbundet och att mänsklighetens totala påverkan endast kan göra skillnad med ett par procent som mest.

Mina damer och herrar, jag uppmanar er att inte ägna er åt önsketänkande. Börja i stället att utforma en förnuftig energipolitik, eftersom oljan nu kostar 100 US-dollar och en del tror att den snart kommer att bli ännu dyrare. De uppenbara frågorna är: varför ser situationen ut som den gör och vem tjänar på den?

  Gerardo Galeote (PPE-DE). – (ES) Herr premiärminister! Jag måste upprepa välkomsthälsningarna från alla mina kolleger i min grupp som en handling av respekt och parlamentarisk hövlighet som jag verkligen inte anser att PSE-gruppen har visat.

Vi spanska ledamöter borde också vara smickrade, eftersom ni har kommit hit i dag, innan ni rapporterar till det spanska parlamentet om resultatet av rådets möte i Lissabon innan det spanska parlamentet upplöses, vilket ni utan tvekan planerar att göra, eftersom ni måste hålla med om att det spanska folket förtjänar en förklaring med tanke på att de, som ni nämnt, var de första som höll en folkomröstning om en konstitution som fortfarande inte existerar.

Det proeuropeiska engagemanget i ert tal delas fullt ut av den stora majoriteten i kammaren. Därför kan jag tänka mig att ni nu, från Europa och mot Spanien, liksom ni sagt, kommer att dela vår oro angående att Spanien har varit sämst i EU på att införliva gemenskapsdirektiven i den nationella lagstiftningen och ändå har gått i täten när det har gällt rättsliga förfaranden vid överträdelser av EU-rätten. På samma sätt måste jag säga att era åtaganden här i dag om miljön – som man måste hylla – står i kontrast till den hårda faktiska verkligheten, eftersom vi precis i dag har hört om en rapport från Europeiska kommissionen av vilken det framgår att vårt land är det land som har längst kvar när det gäller att uppfylla målen i Kyotoprotokollet.

Jag kan inte önska er lycka till vid valet i mars. Det stämmer att ert anförande lät mer som ett kampanjtal än något annat, men jag vill, och det är det som är problemet, att ni ska göra allt ni kan för att återupprätta det samförstånd mellan de spanska politiska krafterna i EU-institutionerna som har försvunnit, inte på grund av initiativen från denna sida av …

(Talmannen avbröt talaren.)

  José Luis Rodríguez Zapatero, Spaniens regeringschef. − (ES) Herr talman! Jag ska göra två kortfattade påpekanden om två frågor som tagits upp mycket ihärdigt: invandringspolitiken och legaliseringen av situationen för invandrare i Spanien.

Jag förespråkar en gemensam invandringspolitik för Europeiska unionen som omfattar gränskontroller, integration och en stadga för dess gemensamma reglering. Vi är långt därifrån, men jag kan försäkra de två ledamöter som tog upp denna fråga om en sak: när jag blev premiärminister upptäckte jag att det i mitt land finns 700 000 illegalt invandrade arbetare som utnyttjas, som inte betalar några skatter eller socialförsäkringsavgifter och som arbetar i den informella eller illegala ekonomin.

Våra europeiska värderingar är rättigheter, laglighet, öppenhet och rättssäkerhet. Jag kommer därför alltid att försöka att se till att ingen i mitt land arbetar illegalt, att ingen utnyttjas, att ingen nekas sina rättigheter och att ingen underlåter att bidra till de bördor som axlas av ett demokratiskt land. Aldrig.

(Applåder)

Jag vet inte hur många av dessa 700 000 personer som kommit in i landet genom Frankrike. Jag vet inte. Vad jag dock vet är att Frankrike och Spanien, efter långa diskussioner på grund av att det fanns meningsskiljaktigheter, nu delar en gemensam filosofi och en gemensam politisk strategi. Detsamma gäller den tyska regeringen. Dessa länders erfarenheter och omständigheter har varit mycket olika på grund av avsaknaden av en gemensam invandringspolitik. När det inte finns någon gemensam invandringspolitik har vi tendens att skylla våra problem på Frankrike, eller så skylls Frankrikes problem på Spanien, eller så skylls Tysklands problem på Italien eller tvärtom. Detta leder absolut ingenstans och skadar också den europeiska integrationen.

När vi har en politik med gemensamma yttre gränser, som alla kontrollerar tillsammans, och en integrationspolitik och en gemensam status, kommer vi inte att frestas att kritisera ett land som tar itu med frågan med 700 000 personer som arbetar illegalt så att de kan legaliseras.

Angående klimatförändringen kan jag inte betona detta mer bestämt, men jag vill inte heller se tillbaka på någon särskild regering, eftersom vi i mitt land har haft regeringar av alla färger … Det har utan tvekan skett en enorm ekonomisk tillväxt i Spanien. Det enda jag vet är att den regering som jag leder är den enda som har stoppat de ökade utsläppen av växthusgaser – vilket vi gjorde 2006 – och den enda regering som har börjat minska dessa utsläpp samtidigt som vi ökat den ekonomiska tillväxten med 4 procent. År 2006 var också det första året då den spanska konsumtionen av primärenergi minskade. Vi är oerhört beslutsamma på detta område, liksom vi har varit på andra politiska åtgärdsområden där vi inte har tvekat att anta långtgående lagar om rättigheter eller att fatta kraftfulla utrikespolitiska beslut när vi har varit emot vissa åtgärder. På den internationella arenan kommer vi inte att tveka att vara stränga eller beslutsamma när vi hanterar vad jag har beskrivit som en enorm utmaning och en enorm möjlighet. Jag kan försäkra er om att Spanien inte är det värsta landet och säkerligen inte kommer att vara det under de kommande åren, eftersom vi kommer att göra en enorm nationell insats för att drastiskt minska utsläppen av växthusgaser, investera i alternativ förnybar energi och driva en politik för energieffektivitet och energibesparingar.

Jag vill avslutningsvis upprepa min djupa tacksamhet till Europaparlamentet. Jag har känt mig väl till mods här och också europeisk, djupt europeisk, och när jag lämnar denna det europeiska folkets gemensamma kammare kommer jag att känna mig ännu mer europeisk. Jag skulle mycket gärna ha velat komma hit tidigare.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Katalin Lévai (PSE), skriftlig. – (HU) Herr talman! Ekonomisk utveckling och skapande av arbetstillfällen är grundläggande krav i EU i dag. Framsteg måste göras på området för skapande av arbetstillfällen genom ekonomisk utveckling, och detta kräver en längre planeringsperiod än 1–2 år och en mer flexibel användning av solidaritetsfonderna.

Vi måste konfrontera hotet med klimatförändringen, och vi måste garantera en säker och hållbar energiförsörjning. Miljöskydd och införandet av miljövänlig teknik är nu globala frågor som påverkar hela samhället.

I enlighet med Lissabonstrategin, och genom att ändra den när så är nödvändigt, måste unionen omvandlas till en region med välstånd, solidaritet, säkerhet och frihet, genom att sträva efter nya partnerskap med hela världen, men särskilt med sina närma grannar, Asien och Afrika.

EU måste spela en ledande roll i fråga om globaliseringen! I det hänseendet är det viktigt att skapa ett kunskapsbaserat samhälle där medborgarna kan erhålla flexibla och överförbara kunskaper som de kan använda i sina dagliga liv, genom utbildning och yrkesutbildning. Livslångt lärande är grunden för en rörlig arbetskraft. När det gäller sysselsättningen måste vi nå fullständigt lika möjligheter, bekämpa social utestängning, stödja de som släpar efter, de som befinner sig i missgynnade situationer och de som tvingats till samhällets marginaler. Vi måste särskilt uppmärksamma små och medelstora företag, vilka kan ses som ett tecken på ett välfärdssamhälle och på en lämplig sysselsättningsnivå.

Energiproduktionen måste bygga på en stabil grund, konsumtionen måste minska till en lägre nivå, och avfallet måste stoppas genom införandet av energibesparingstekniker. Andelen alternativa energikällor måste ökas parallellt med en minskad användning av fossila bränslen.

17. Ekonomiska partnerskapsavtal (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om ekonomiska partnerskapsavtal.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag välkomnar den här möjligheten att förklara var vi befinner oss i förhandlingarna om ett ekonomiskt partnerskapsavtal (EPA). Det gläder mig att kunna konstatera att den strategi som kommissionen föreslog i sitt meddelande från den 23 oktober fick stöd av rådet i förra veckan. Precis som Peter Mandelson sa till parlamentets utskott för internationell handel förra veckan har förhandlingarna nu tagit en ny vändning.

Dessa förhandlingar utvecklas mycket snabbt. Låt mig förklara var vi står just nu. I Östafrika har ett förberedande avtal paraferats med Östafrikanska gemenskapen: Kenya, Uganda, Rwanda, Burundi och Tanzania. Vi är mycket nära att sluta ett provisoriskt avtal med länderna kring Indiska oceanen inom ramen för den öst- och sydafrikanska gruppen.

I Södra Afrikas utvecklingsgemenskap har vi paraferat ett förberedande avtal med Botswana, Lesotho, Swaziland och Moçambique. Angola kommer att ansluta sig så fort som möjligt. Sydafrika och Namibia kommer att fatta beslut om sin anslutning dagen därpå.

När det gäller Stilla havsregionen arbetar vi parallellt med ett paraplyavtal för regionen som helhet och med särskilda avtal om marknadstillträde för att skydda intressena hos de länder som står för regionens handel med EU. Jag förväntar mig att dessa kommer att offentliggöras inom en snar framtid.

Bilden är inte fullt lika tydlig i de återstående regionerna. När det gäller Västafrika och Centralafrika hålls det möten med så kallade undergrupper. Det är möjligt att vi kommer att kunna sluta provisoriska avtal om varor med de länder som påverkas mest, och dessa skulle sedan kunna utvidgas till fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap med hela regionen 2008. Detta beror förstås på om de berörda parterna vill gå den vägen och ta fram avtal om marknadstillträde som är förenliga med WTO-bestämmelserna.

I Västindien har vi ett avtal om nästan allt, men inte om handel med varor, där regionens förslag inte på långa vägar skulle gå att försvara inom ramen för WTO. Förhandlingarna fortsätter, men nu behöver vi ett tydligt politiskt beslut från regionen för att bryta dödläget i förhandlingarna och ta fram en plan för marknadstillträde som är förenlig med WTO-bestämmelserna.

I samtliga regioner har vi en pragmatisk och flexibel strategi för att nå vårt främsta mål med dessa avtal: fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap med fyra regioner. Detta kommer att modernisera våra handelsförbindelser och gynna utvecklingen. Fullständiga avtal med fyra regioner är alltså vårt mål.

Vi har gjort stora framsteg på senare tid men vi kan i nuläget inte garantera att det blir ett avtal som omfattar nya handelsavtal som är förenliga med WTO-bestämmelserna med samtliga AVS-länder.

Det avgörande inslaget i alla avtal är att de ska vara förenliga med WTO-bestämmelserna, oavsett om de är fullständiga avtal om ekonomiskt partnerskap, förberedande avtal eller endast omfattar varor. Om detta villkor inte uppfylls kan vi bara erbjuda det allmänna preferenssystemet.

Nästa vecka kommer rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) att fatta beslut om en EG-förordning för att genomföra det tillträde till marknaden som AVS-länderna har erbjudits. Detta är det bästa erbjudandet någonsin i ett bilateralt avtal: fullständigt tull- och kvotfritt tillträde med övergångsperioder för endast två produkter – socker och ris.

Vi kommer att fortsätta att göra allt som står i vår makt för att få avtal till stånd. Vårt erbjudande ligger på bordet och så snart en AVS-stat ger oss ett WTO-förenligt förslag så att vi kan sluta ett avtal kan vi snabbt gå vidare med att föreslå rådet att den staten ska omfattas av förordningen om marknadstillträde med ekonomiska partnerskapsavtal.

Vi har visat vår vilja att arbeta med subregioner, om det är vad AVS-staterna önskar. Vi har gått med på att fortsätta att förhandla efter den 1 januari 2008 om andra frågor, som tjänster, investeringar och andra handelsrelaterade områden, som är mycket viktiga delar i utvecklingsdelen av dessa avtal. Vi har uppfyllt vårt åtagande att erbjuda handelsavtal som är likvärdiga med eller bättre än Cotonouavtalet till alla länder som når en överenskommelse med oss. Vi har erbjudit oss att öppna våra marknader fullständigt och matcha erbjudandet om varuhandel med generösa tjänsteerbjudanden.

Det vi inte kan göra är att utvidga handelsordningen inom ramen för Cotonouavtalet samtidigt som vi fortfarande förhandlar. Så länge vi inte har något avtal om ekonomiskt partnerskap har vi gjort klart att vi varken kan eller vill erbjuda lösningar som är olagliga eller osäkra.

Våra AVS-partner kommer att behöva stöd för att genomföra avtalen och de nödvändiga anpassningarna och reformerna. Därför arbetar kommissionen för att Europeiska utvecklingsfonden ska prioritera ”stöd till handeln” inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap. Vi har också ett nära samarbete med medlemsstaterna, så att de kan tillföra ytterligare pengar i samband med EU:s nya strategi för stöd till handeln.

Vi vet att det krävs svåra politiska beslut för att slutföra dessa förhandlingar, men välkomnar det ledarskap som visas av de AVS-regioner och länder som har bestämt sig för att parafera avtal om ekonomiskt partnerskap med oss. Vi kommer att fortsätta att stödja dem när de uppfyller sina åtaganden och i vårt gemensamma arbete för att se till att detta blir en handelsförbindelse som verkligen bidrar till deras utveckling.

  Robert Sturdy, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Att efter sju års förhandlingar säga att vi inte har kommit dit vi borde är kanske en underdrift. Jag är inte säker på att det är riktigt att påstå att utvecklingen har tagit en ny vändning.

Under de senaste veckorna har vissa AVS-medlemmar blivit alltmer oroade inför det begränsade – som kommissionsledamoten själv beskrev det – allmänna preferenssystem som väntar dem den 1 januari om de inte undertecknar ett avtal om ekonomiskt partnerskap. Europeiska kommissionen hävdar att den framgångsrikt har arbetat för att få till stånd provisoriska avtal med såväl enskilda stater som med subregionala grupperingar. Precis som kommissionsledamoten sa undertecknades ett avtal med den östafrikanska gruppen i går, medan Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) undertecknade ett sådant i förra veckan – dock utan Sydafrika och Namibia! Vilket slags ekonomiskt avtal är det när länder saknas? Det ryktas att kommissionen trycker på för att Västafrika ska underteckna ett avtal utan Nigeria, som är att av de största länderna i Afrika och som för närvarande har stora handelsförhandlingar på gång med EU. Vad blir de långsiktiga konsekvenserna av att dessa så kallade ramavtal undertecknas? Hur blir det med den regionala integrationen? Såvitt jag kan se splittrar dessa avtal just de regioner som beskrivs i mitt betänkande och som avtalen om ekonomiskt partnerskap egentligen handlar om.

Parlamentets reslution utarbetades av en politisk grupp och där beskrivs tydligt behovet av att se framåt mot dessa förhandlingar, som nu går mycket snabbt. Vi kanske inte gillar de här avtalen men tidsfristen löper snart ut och i dagsläget finns inga alternativ. Kigaliförklaringen var mycket tung och kritisk. Parlamentets resolution i dag är framåtsyftande och jag hoppas att vi kan vara framsynta.

Precis som namnet antyder är avtalen om ekonomiskt partnerskap ett första steg på vägen mot kompletta och omfattande handelsförbindelser mellan EU och AVS. Jag är besviken över att PSE-gruppen inte kommer att rösta för dem.

Jag lämnar kommissionsledamoten med en sista tanke. I Storbritannien brukar man säga att det finns tre stora lögner i världen: ”checken är postad”, ”det var inte mitt fel” och ”jag kommer från EU och jag är här för att hjälpa er”.

  Harlem Désir, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi kan inte låta bli att lägga märke till att kommissionen genom sitt sätt att genomföra förhandlingarna misslyckades att få verkliga ekonomiska partnerskapsavtal undertecknade före det planerade datumet. I det avseendet håller jag med Robert Sturdy: i interimsavtalen ifrågasätts de regionala grupper som inrättats och som utgjorde grunden för diskussionerna om att underteckna dessa ekonomiska partnerskapsavtal.

I stället för att stärka förbindelserna och förtroendet mellan EU och AVS-staterna har förhandlingarna skapat stor oro. Denna oro gäller förlusterna av offentliga medel: den senegalesiska presidenten talade nyligen om för pressen att mellan 35 och 70 procent av de afrikanska budgetarna utgörs av tullavgifter. Nigeria kommer att förlora 800 miljoner euro till exempel.

Oron gäller också liberaliseringens konsekvenser för bräckliga sektorer inom AVS-ländernas ekonomier, som kommer att tvingas möta konkurrensen från europeiska företag. Det finns farhågor om kraven på att införliva ett antal frågor under den andra fasen som inte motsvarar WTO:s krav. Då tänker jag på tjänster, investeringar, offentliga marknader och konkurrensreglerna. Oron gäller hotet om att införa högre tullavgifter under 2008 för de AVS-stater som inte hör till de minst utvecklade länderna som ett slags utpressning för att tvinga dem att godkänna alla eventuella avtal.

Jag anser att vi måste ge AVS-EU-förbindelserna nytt liv och åter föra in förhandlingarna på de huvudsakliga Cotonou-principerna. De ekonomiska partnerskapsavtalen är utvecklingsinstrument. Liberaliseringen är inte ett mål i sig. Syftet med de ekonomiska partnerskapsavtalen är att stärka AVS-ekonomierna så att de kan träda in i världsekonomin.

Ingen AVS-stat borde få det sämre efter att ett ekonomiskt partnerskapsavtal undertecknats än före. Avtalsparterna måste omfattas av ett förmånssystem som är åtminstone lika gynnsamt som innan man undertecknat ett ekonomiskt partnerskapsavtal. Avtalen måste bygga på AVS-staternas intressen och på deras ekonomiska diversifiering.

Ursprungsreglerna måste förtydligas för att fastställa i vilken utsträckning de kommer att gynnas av eventuella nya åtgärder för marknadstillträde som vi lägger fram, och verkliga mekanismer för finansiell kompensation måste tillämpas. Budskapet i Kigali-förklaringen från parlamentsledamöterna i AVS-staterna och i EU måste förstås. Datumet den 31 december är inte ett så livshotande slag som det ni delade ut.

  Gianluca Susta, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi i ALDE-gruppen stod bakom begäran från den socialdemokratiska gruppens ledare om att skjuta upp omröstningen, i ett försök att nå en bredare överenskommelse om resolutionstexten.

Vi delar också de farhågor och förhoppningar som det redogörs för i slutdokumentet från mötet i Kigali. Ekonomiska partnerskapsavtal är ett viktigt verktyg för utveckling, regional integration och fattigdomsminskning. EU:s åtgärder i denna vår globaliserade värld måste inriktas på dessa mål. Frihandel, WTO:s regler och till och med ekonomiska partnerskapsavtal är inte ett mål i sig, utan verktyg i världshandelns tjänst.

Vi måste dock även medge att det rättsliga tomrum som uppstått efter utgången av Cotonouavtalet utsätter AVS-länderna för allvarlig fara, eftersom mer står på spel än huruvida dessa avtal är berättigade eller inte mot bakgrund av WTO:s regler och beslut.

Också vi hoppas att de pågående förhandlingarna i de sex regionerna kan slutföras snabbt och att återupptagandet och det lyckade avslutandet av de mer komplicerade Doha-förhandlingarna om reformen av världshandeln kan utgöra en tydlig ram för att bättre tillgodose de fattigaste ländernas utvecklingsbehov, däribland frågan om EU-AVS-förbindelserna.

Vi är dock medvetna om att AVS-förhandlingarna går långsamt framåt och att reformen av världshandeln, som också skulle bidra till att återuppliva multilateralismen inom världshandeln, håller på att försvagas.

Genomförbara lösningar borde därför eftersträvas på ett pragmatiskt sätt. I detta syfte anser vi att kommissionens valda tvåstegsstrategi – det vill säga först interimsavtal för endast handeln och sedan ett mer allmänt avtal – bidrar till att undvika ett avbrott i flödet av varor till förmånliga priser, vilket beslutades i Cotonou, som vore mycket skadligt för AVS-länderna.

  Frithjof Schmidt, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det var förvånande att höra er tala om förhandlingarna som om inget hade gått snett och som allt hade gått som smort för kommissionen.

Under de senaste månaderna har vi – här i parlamentet – vid flera tillfällen påpekat att kommissionen har överbelastat förhandlingarna med AVS-länderna. Vi påpekade att ett avtal om varor var nog för att uppfylla WTO-kraven och att ett avtal om Singapore-frågorna inte var oumbärligt. Kommissionen lyssnade inte på denna kritik utan avvisade den faktiskt. Er plötsliga kursändring mot ett interimsavtal om ”endast varor” är för lite, för sent. Ett avtal om ”endast varor” i det här skedet är att erkänna att ni misslyckats på grund av er egen bristande insikt. Det hade varit bättre för ert anseende om ni för en gångs skull självkritiskt hade medgett att er förhandlingsstrategi var ett misstag.

Det andra stora misstaget var hur förhandlingarna fördes. De fördes uppenbarligen som om de helt enkelt handlade om ett vanligt frihandelsavtal, och inte om ett utvecklingsbaserat ramavtal. AVS-länderna klagade alla på att de utsattes för påtryckningar, och detta vittnar om den dåliga stämningen vid förhandlingarna. Vi hörde detta budskap mycket tydligt i Kigali, och jag måste säga till kommissionen att tonen i förhandlingarna också är mycket viktig, inte bara innehållet.

Det är mycket viktigt att undvika att göra ännu ett stort misstag. Vi behöver nu en lösning för de länder som inte hör till de minst utvecklade länderna och som inte anser sig kunna underteckna avtalet för närvarande. Vi måste undvika att handelsförbindelserna bryter samman, och därför behöver vi ett förslag till en övergångsöverenskommelse för 2008.

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Kommissionens förhandlingsstrategi var fullständigt felaktig, ja, faktiskt en katastrof. Den byggde på strategin med ett ”globalt Europa”, som handlar om marknadstillträde för Europas stora transnationella bolag.

Jag har alltid undrat vad denna strategi har att göra med partnerskapsavtal. Partnerskap är något helt annat. Partnerskap innebär respekt för det land som måste genomföra en ekonomisk och social utveckling. Ett partnerskapsavtal måste respektera att tillhandahållandet av utvecklingsbistånd inte får vara sammankopplat med slutandet av ekonomiska partnerskapsavtal. Ekonomiska partnerskapsavtal måste beakta de svaga och de svagaste ländernas utveckling. Inget land som ingår ett partnerskapsavtal borde hamna i en värre situation än den det redan befinner sig i. Det handlar om ett rättvist partnerskap och om en strategi som bygger på solidaritet. Kommissionen var inte ens i närheten av det. Jag tror att det är bra att kommissionen nu, under påtryckningar från många sidor, börjar följa en annan strategi, även om jag är mycket skeptisk till detta när jag ser hur den agerar med Mercosur, Asean och de andinska länderna, där den fortfarande följer samma gamla tankesätt.

Vi européer tycks säga att ”så här kommer det att bli, ni får säga vad ni vill”. Jag upprepar att detta inte har något med partnerskap att göra. Jag blev tämligen irriterad – ja faktiskt förfärad – över vad som hände här i dag, över att vi inte skulle kunna använda Kigali-beslutet som grund, trots att det fick stöd av alla ledamöter som var i Kigali. Parlamentet borde ha gett denna delegation sitt stöd genom att stödja beslutet.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Maria Martens (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Ekonomiska partnerskapsavtal är en kontroversiell fråga i Afrika och håller allt mer på att bli det även i Europa. Denna fråga inbegriper grundläggande skillnader i insikt när det gäller möjligheten att bekämpa fattigdomen genom en hållbar ekonomisk utveckling i AVS-länderna. Det är tydligt att endast finansiellt stöd inte i någon påtaglig utsträckning har bidragit till att minska fattigdomen. Vi anser att dessa handelsavtal kan utgöra ett tillfälle att komma bort från en lång tradition av biståndsgivande som knappast varit effektivt. Den globala handeln med AVS-länderna har minskat. Den är nu lägre än 1 procent och millennieutvecklingsmålen har inte nåtts i Afrika. Situationen måste ändras. Europa har en moralisk plikt att hjälpa AVS-länderna att växa ekonomiskt och att öka sin handel med dem. De ekonomiska partnerskapsavtalen måste bidra till detta.

Fördelarna med handel och ekonomisk integration är uppenbara, särskilt i en allt mer globaliserad värld. Konkurrens, ett bra investeringsklimat, marknadstillträde och fungerande produktion är grundläggande för den ekonomiska tillväxten i AVS-länderna. Vi måste vara flexibla och pragmatiska, men inom ramen för WTO. De slutförda handelsavtalen förväntas inte längre undertecknas före tidsfristen den 1 januari 2008. Vissa länder i östra och södra Afrika har dock enats om interimsavtal. Dessa omfattar endast varor. De kan inte kallas ett steg mot regional utveckling. Vi måste snabbt börja ge tekniskt stöd för att stärka dessa länder och sedan slutligen enas om ett fullständigt avtal som till exempel omfattar tjänster.

  Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Herr talman! Min grupp rekommenderar, precis som andra har påpekat, att parlamentet för trovärdighetens och äkthetens skull ska inta en ståndpunkt som avspeglar det som enhälligt beslutades av den gemensamma parlamentariska församlingen och som uttrycktes i Kigaliförklaringen. Jag anser att detta är ett både måttfullt och balanserat dokument som representerar långa och framgångsrika förhandlingar mellan samtliga politiska grupper här i parlamentet – även Robert Sturdys politiska grupp förstås, eftersom han hänvisade till den – och med AVS.

Jag har aldrig upplevt den typ av påtryckningar som AVS utsattes för under dessa förhandlingar, och särskilt att de hotas med att bli allvarligt missgynnade av EU:s allmänna preferenssystem. Det är det hotet som är anledningen till att nya regionala grupperingar har uppstått och vi kommer kanske att få se bilaterala avtal, t.ex. med Elfenbenskusten. Dessa delgrupperingar som kommissionsledamoten har talat om är inte något som vi skulle kalla en stor framgång, utan snarare något som hotar den regionala integrationen och orsakar enorma regionala spänningar inom AVS.

Mauritius, Seychellerna, Madagaskar och Komorerna har gått med på ett subregionalt avtal om ekonomiskt partnerskap, Väst- och Centralafrika har inte erbjudit marknadstillträde och har alltså det allmänna preferenssystemet att se fram emot. I SADC verkar Sydafrika och Namibia ha nått smärtgränsen och de uppmanas att införa klausuler om mest gynnad nation som skulle tvinga dem att ge EU samma marknadstillträde som de i framtiden kan komma att bevilja andra länder. Stillahavsområdet upplever förstås inte den bästa av förhandlingar och det är inte troligt att några länder förutom Fiji och Papua Nya Guinea kommer att underteckna eller parafera något avtal.

Omedgörlighet och bristande flexibilitet har helt klart stött bort AVS-länderna – framför allt när de inser att kommissionen pressar på för att få avtal med AVS som den inte har krävt från andra, och detta bekräftas av kollegorna från utskottet för internationella handel. Avtalet om enbart varor har visat sig vara både tekniskt och politiskt omöjligt, till och med för Västindien. Västindien har högre kapacitet än någon annan region. Så sent som förra veckan sa de att erbjudandet helt enkelt var ohållbart för dem.

Nu måste väl kommissionen ta ett steg tillbaka, lätta på trycket och fundera över hur vi ska undvika att göra det otänkbara och kasta de länder som inte hör till de minst utvecklade till vargarna. WTO bör informeras om båda sidors vilja att fortsätta att förhandla i god tro för att undvika de störningar i handeln som blir följden om avtalen om ekonomiskt partnerskap inte skulle undertecknas innan tidsfristen löper ut.

EU måste göra de interna lagändringar som krävs för att förlänga de nuvarande handelsordningarna. Därefter kan EU och AVS tillsammans arbeta för att se till att det inte blir något motstånd eller ifrågasättande inom WTO.

Vi som ledamöter av Europaparlamentet kan inte bara gå tillbaka till våra väljare – var de än befinner sig i EU – och säga att sårbara AVS-stater kommer att behandlas så här när de redan är överens sinsemellan om att de uppmanas att ingå ekonomiska partnerskapsavtal som de anser skadar deras ekonomiska intressen.

  Margie Sudre (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill informera er om de allvarliga farhågor som under de senaste månaderna har framförts av de utomeuropeiska samhällena angående de ekonomiska partnerskapsavtalen.

De ekonomiska partnerskapsavtalen kan inte endast utgöras av frihandelsavtal under WTO:s överinseende, och får inte heller äventyra de redan bräckliga ekonomierna i våra utomeuropeiska samhällen. De måste utgöra ett verkligt partnerskap för att skapa en ny ekonomisk och handelsmässig ram som främjar utvecklingen på alla dessa territorier. De utomeuropeiska samhällenas geografiska läge nära många AVS-länder placerar dem i centrum för ömsesidiga förmånsavtal med dessa länder.

Jag är väl medveten om att de yttersta randområden och de utomeuropeiska länder och territorier (ULT) som bildar EU:s utomeuropeiska territorium endast rör sex EU-medlemsstater och att problemen i dessa territorier uppenbarligen till stor del är okända. De yttersta randområdenas särskilda situation är dock känd och måste beaktas mycket mer specifikt vid förhandlingarna på grundval av artikel 299.2 i EG-fördraget. Dessutom måste utomeuropeiska länder och territorier som är belägna intill AVS-länder också uppmärksammas särskilt när det gäller respekten för de associeringsavtal som redan binder dem till EU genom denna artikel.

Jag tackar er för att ni stöder det ändringsförslag som jag avser att lägga fram för att försöka säkra en intelligent jämvikt mellan regional integration av utomeuropeiska territorier och deras band till Europa. Även om förhandlingarna kan bli komplicerade, särskilt när det gäller skydd av lokala marknader och förteckningen över känsliga produkter, räknar jag med att kommissionen kommer att finna en respektfull kompromiss mellan de yttersta randområdenas, de utomeuropeiska ländernas och territoriernas och AVS-ländernas särskilda intressen.

  Erika Mann (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att det är viktigt att använda de kommande veckorna för att utforma avtalet så att alla blir nöjda med det. Det är ett avtal av stor betydelse och med en enorm symbolisk genklang. Det handlar inte bara om att förhandla fram ett frihandelsavtal för Afrikas regioner och länder och att föra dem närmare Europa. Det handlar också om att nå en överenskommelse om en verklig utvecklingsrunda för att bekämpa fattigdomen och verkligen visa att Europeiska unionen kan förhandla fram ett avtal på ett sätt som gör de afrikanska länderna nöjda och gör att de kan känna ett släktskap med EU.

Det finns flera viktiga punkter, som ni själv sa, och ni nämnde några av dem. Vi måste se till att de regionala avtalen verkligen gynnar de berörda länderna. Vi måste se till att de länder som inte hör till de minst utvecklade länderna också får ett avtal och inte utesluts, och vi måste se till att alla länder kan utvecklas i rätt riktning. Det avtal som ni föreslog, i form av en tvåstegsstrategi, måste också garantera att ingen utelämnas, så att vi i slutändan verkligen rör oss i rätt riktning, vilket fortfarande inte garanteras i dag.

Herr Markov! Vi borde utnyttja den möjlighet som nu ligger öppen för oss till följd av att vi inte antar resolutionen i morgon till att nå enighet i parlamentet, och jag tror att tillräckligt många av våra åsikter sammanfaller för att det ska kunna ske.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla som har bidragit till den här intressanta diskussionen. Jag är säker på att vi ser detta som en pågående process. Jag deltar inte i den direkt eller personligen, men för att sluta ett avtal krävs god vilja på båda sidor och att många partner kommer överens.

Som jag sa i mitt inledningsanförande arbetar vi pragmatiskt och flexibelt. De som är redo eller villiga att följa samma strategi gör inte detta på ett sätt som missgynnar de andra, utan som gradvis förverkligar något som är viktigt för alla regioner och för den internationella handeln som helhet.

Det förekom några frågor eller en viss kritik i fråga om tonen i förhandlingarna. Jag försäkrar er om att vi förhandlar i en anda av partnerskap. I denna anda av partnerskap tar vi hänsyn till våra partners utvecklingsmål och begränsningar.

Några frågor gällde avtal om enbart varor. De förberedande avtalen leder framåt mot fullständiga ekonomiska partnerskapsavtal och dessa stöder utvecklingen och den regionala integrationen inom AVS. Vi har inte tappat helhetsbilden ur sikte eller glömt våra partnerländers och regioners övergripande behov.

Jag vill inte upprepa flera av mina anmärkningar i början, men processen fortsätter. Ibland kan en tidsfrist driva fram en lösning under de sista dagarna och veckorna och vi gör verkliga framsteg. Jag nämnde flera namn och länder där vi nyligen har paraferat förberedande avtal och detta kommer vi att fortsätta med, men det viktiga för oss är att hitta lösningar.

Processerna kommer att fortsätta, eftersom det ingår mer än ett led i denna situation. Som jag sa kommer vi efter den 1 januari att fortsätta att arbeta med frågor som tjänster, investeringar och andra handelsrelaterade områden.

Jag tror att rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) nästa vecka kommer att ställa sig bakom förslaget till den gemenskapsförordning om marknadstillträde som AVS har erbjudits. Som jag sa är detta det bästa erbjudandet någonsin i ett bilateralt avtal: Vi är inte bara mycket öppna utan även mycket konstruktiva. Den strategi som kommissionen har föreslagit, och som jag försökte beskriva, godkändes helt och hållet av rådet – av alla 27 länder – och vi kommer att fortsätta i denna anda av partnerskap och på detta konstruktiva sätt.

Målet är verkligen ett fullständigt ekonomiskt partnerskapsavtal. Detta kommer att fungera som en katalysator för den regionala integrationen. Så snart de första förberedande avtalen har slutits kommer vi att fortsätta att sträva mot det målet. Ingen lämnas utanför eller glöms bort i processen. Vi tänker inte bara på, utan stöder mycket aktivt de minst utvecklade länderna.

Detta är allt jag kan säga i nuläget som svar på frågor eller som bekräftelse, men jag är säker på att parlamentet kommer att återkomma till den här frågan under de kommande veckorna och månaderna eftersom det är under den perioden som avtalen kommer att slutas.

  Talmannen. – Jag har mottagit fyra resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum den 12 december 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gay Mitchell (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Vi har kommit till en kritisk tidpunkt för avtalen om ekonomiskt partnerskap (EPA). Det är nödvändigt för de AVS-länder som inte hör till de minst utvecklade länderna att få till stånd ett avtal som är förenligt med WTO-bestämmelserna.

Det är olyckligt att det inte alltid har funnits förtroendefulla förbindelser mellan de båda sidorna. Inget land borde känna sig tvingat att ingå ett avtal. Kommissionen borde ha gjort mer för att göra förhandlingarna mer omfattande.

EU är den viktigaste handelspartnern för de flesta AVS-länderna.

EU importerade varor till ett sammanlagt värde av 28 miljarder euro från AVS-länderna 2004. Detta är dubbelt så mycket som utvecklingsstödet till AVS-regionen från den nionde EUF 2000–2007.

Handel, inte bistånd, är nyckeln till hållbar ekonomisk tillväxt och utveckling. Ingen kan förneka att många AVS-länder står inför stora svårigheter, men om avtalen om ekonomiskt partnerskap utformas korrekt bör de kunna ses som en möjlighet för AVS.

EU bör helt och hållet stödja den utvecklingsplan som ska åtfölja alla avtal om ekonomiskt partnerskap.

Provisoriska avtal bör ingås för att garantera att handeln inte störs och att miljoner människors uppehälle inte hotas.

(1) Se protokollet.

18. Ändring av direktiv 2004/49/EG om säkerhet på gemenskapens järnvägar - Driftskompatibilitet hos gemenskapens järnvägssystem - Ändring av förordning (EG) nr 881/2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

- betänkandet av Paolo Costa, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2004/49/EG om säkerhet på gemenskapens järnvägar (KOM(2006)0784 – C6-0493/2006 – 2006/0272(COD)) (A6-0346/2007),

- betänkandet av Josu Ortuondo Larrea, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om driftskompatibiliteten hos gemenskapens järnvägssystem (KOM(2006)0783 – C6-0474/2006 – 2006/0273(COD)) (A6-0345/2007), och

- betänkandet av Paolo Costa, för utskottet för transport och turism, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 881/2004 om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå (KOM(2006)0785 – C6-0473/2006 – 2006/0274(COD)) (A6-0350/2007).

  Jacques Barrot, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Efter antagandet av de två första järnvägspaketen 2001 och 2004 och före antagandet av det tredje järnvägspaketet den 13 december 2006, föreslog kommissionen en ny uppsättning lagstiftningsåtgärder om ömsesidigt godkännande av rullande materiel, särskilt lokomotiv. Syftet med åtgärderna är att modernisera järnvägssektorn genom att avskaffa hindren för driften av tåg på det europeiska järnvägsnätet.

Kommissionen lanserade detta initiativ av två huvudsakliga skäl: att underlätta den fria rörligheten för tåg inom EU genom att göra förfarandet för ibruktagande av lokomotiv mer öppet och effektivt, men också för att förenkla reglerna genom att stärka och slå samman de tre direktiven om driftskompatibilitet hos järnvägar till ett enda direktiv.

Hela paketet innehåller ett meddelande och tre lagstiftningsförslag med konsekvensbedömningar: ett meddelande där det redogörs för de nuvarande svårigheterna och där ett antal lösningar föreslås för att förenkla certifiering av järnvägsfordon, ett förslag om att omarbeta de befintliga direktiven om driftskompatibilitet hos järnvägar, ett förslag om att ändra förordningen om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå, och en rapport om konsekvensbedömningen.

Vilka är de centrala punkterna i dessa texter? En avgörande aspekt är att underlätta tågens fria rörlighet, och detta rör förfarandet för typgodkännande av lokomotiv. Enligt järnvägsföretagen och järnvägstillverkarna är godkännandeförfarandet mycket långsamt och kostsamt, och vissa krav från myndigheterna kan knappast motiveras ur ett strikt tekniskt perspektiv.

Kommissionen delar denna åsikt och avser att lösa problemet genom att ändra lagstiftningen och också genom att uppmana järnvägsmyndigheterna i medlemsstaterna att ändra sitt förhållningssätt, och därav vikten av det meddelande som lagts fram tillsammans med lagstiftningsförslagen, vilket innehåller lösningar som kan tillämpas omedelbart utan att lagändringar måste inväntas. Detta meddelande har inte utarbetats i onödan. Ett samarbetsavtal har redan uppkommit, vilket undertecknades i maj, om korridoren Rotterdam–Genua. Detta avtal följer de modeller som föreslogs i vårt meddelande till punkt och pricka.

Vi kan också nämna den föreslagna omarbetningen av direktiven om driftskompatibilitet och säkerhet. Kommissionen hade två mål i åtanke när den utarbetade dessa förslag. Det första var att förenkla godkännandeförfarandet för järnvägsfordon. I detta syfte har vi infört principen om ömsesidigt godkännande av tillstånd för ibruktagande som redan utfärdats av en medlemsstat. Denna princip går ut på att rullande materiel som redan har beviljats tillstånd för ibruktagande i en medlemsstat inte kommer att behöva vidare certifiering i en annan medlemsstat förutom den som krävs enligt ytterligare nationella bestämmelser på grund av det lokala järnvägsnätets egenskaper till exempel.

I en strävan efter tydlighet har vi för det andra använt en enda text för att kombinera 1996 års direktiv om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg och 2001 års direktiv om driftskompatibiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg. I det hänseendet har det nya föreskrivande förfarandet med kontroll införts för vissa befogenheter som delegeras till kommissionen av rådet och Europaparlamentet.

Ändringen av direktiven om driftskompatibilitet och säkerhet tvingade oss att vidta ytterligare två åtgärder. Vi har gjort ett antal ändringar av tekniska frågor i det nya direktivet om driftskompatibilitet mot bakgrund av vår erfarenhet efter tio års arbete, inte bara i kommissionen, utan också i medlemsstaterna i fråga om kommittéförfarandet, inom industrin och sektorn och, från och med 2005, vid europeiska järnvägsbyrån.

Vi ville också bemöta andra aktörer genom att i säkerhetsdirektivet klargöra förhållandet mellan järnvägsföretaget och den enhet som utför underhållet. Syftet är att genom detta direktiv inrätta det nya regelverk som följer på gemenskapsdirektiven om att öppna marknaderna och det nya internationella kontraktet om användningen av vagnar genom konventionen Cotif.

Jag kommer nu till min slutliga punkt om förslaget om att ändra förordningen om inrättande av den europeiska järnvägsbyrån. Detta omfattar en utvidgning av den europeiska järnvägsbyråns befogenheter i syfte att ge den möjlighet att sammanställa de olika nationella förfarandena och de befintliga tekniska reglerna för typgodkännande av lokomotiv, och att utarbeta och följaktligen utöka förteckningen över krav som endast måste kontrolleras en gång, antingen för att det rör sig om internationellt erkända regler, eller för att de kan betraktas som likvärdiga mellan medlemsstaterna. Denna uppgift kommer att utföras i samarbete med de nationella säkerhetsmyndigheterna under byråns ledning. Byrån ska utfärda tekniska yttranden på begäran av de nationella säkerhetsmyndigheterna eller kommissionen.

Samtidigt som vi gjort dessa ändringar har vi också förtydligat ett antal andra frågor i förordningen på grundval av tidigare erfarenheter, särskilt när det gäller införandet av ERTMS (det europeiska trafikstyrningssystemet för tåg) och registren över rullande materiel.

Jag ber om ursäkt för denna tämligen tekniska kommentar, och jag vill säga att de första och andra järnvägspaketen, och snart också det tredje, utgör den rättsliga och ekonomiska ramen för en sund drift av järnvägstjänster inom den inre marknaden. Det hela kommer att fullbordas genom öppnandet av de nationella marknaderna tekniskt sett. Det är målet för dessa av järnvägsindustrin så ivrigt efterlängtade förslag. Jag vill tacka parlamentet för dess utmärkta och snabba arbete med dessa texter.

  Paolo Costa, föredragande. − (IT) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Även om vi tvingas hålla en ”teknisk debatt”, som kommissionens vice ordförande sagt, tar vi i dag ett stort politiskt steg framåt.

Ända sedan det första fördraget utarbetades i slutet av 1950-talet har den europeiska transportpolitiken haft tre mål: att inrätta en inre marknad, att binda samman nät som var åtskilda från varandra – så att en inre marknad skapas för och mellan transportsätten naturligtvis – och att göra näten driftskompatibla under konstruktionsskedet. Driftskompatibiliteten är därför inte en teknisk fråga, utan verkligen en förutsättning för inrättandet av EU-omfattande marknader, vilket är absolut nödvändigt och fördragets uttryckliga syfte.

Stora framsteg har gjorts i nästan alla hänseenden, men ändå släpar järnvägssektorn efter något. Vi har i dag samma mål som på 1960-talet. Skälen är annorlunda, och detta är inte rätt tillfälle att granska dem, men detta påpekande måste göras för att stärka vår övertygelse om att vi tar ett stort steg framåt och att det är avgörande för att vi ska lyckas.

Driftskompatibilitet är därför en central förutsättning för att inrätta, och kunna röra sig inom, nät som är fria från tekniska hinder för fullständigt fri rörlighet för lokomotiv och vagnar. Detta är följaktligen ett grundläggande steg som måste tas så snabbt som möjligt.

Kommissionen gjorde rätt i att sluta att skilja mellan driftskompatibilitet hos höghastighetsnät och konventionella nät, och därigenom att gå så långt som möjligt i denna riktning.

Den gjorde också rätt i att ta upp säkerhetsproblemet samtidigt, eftersom säkerheten ibland läggs fram som – och här måste jag gå försiktigt fram – ett skäl för att införa villkor för driftskompatibiliteten. Hur kan lokförare fås att korsa en gräns när de kanske inte förstår språket i det land dit de åker? Hur kan ett lokomotiv korsa en gräns när det kanske inte passar nätet på andra sidan perfekt? Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen.

Kommissionen gjorde därför rätt i att föra samman dessa två aspekter. Vi måste absolut garantera säkerheten, men inom gränserna för ett driftskompatibelt system, för om säkerheten sätts i första rummet som ett villkor för att förhindra driftskompatibilitet så är något fel i den här branschen. Själva det faktum att det beslutats att en europeisk byrå ska hantera dessa och andra frågor, vilket vi kommer att se, är tveklöst ett tecken på att vi tar saker och ting på allvar.

Vad har parlamentet gjort? Parlamentet har i stor utsträckning godkänt kommissionens förslag, med ett antal rekommendationer i syfte att göra systemet mer driftskompatibelt. I betänkandet om driftskompatibilitet avser parlamentet att införa tidsfrister för när typgodkännanden ska beviljas när det gäller rullande materiel naturligtvis. Parlamentet förespråkar också att bevisbördan för att något inte är driftskompatibelt – också av säkerhetsskäl – borde föras över på medlemsstaterna: med andra ord är den inledande förutsättningen att när materielen en gång har certifierats kan de användas överallt, om inte någon kan ange ett allvarligt skäl till varför det inte borde vara fallet. För det tredje anser parlamentet att säkerhetsanpassning av all befintligt rullande materiel i efterhand borde vara berättigat till statligt stöd. Detta är vad jag anser att parlamentet har bidragit med.

Detsamma gäller säkerheten. Också här har vi försökt att säga att certifiering borde vara obligatoriskt före ett särskilt datum: 2010 är vårt förslag. Detta borde lindra allas farhågor, utan undantag, med tanke på att alla behandlas på samma sätt, snarare än att man fortsätter att betrakta de monopol som fortfarande bedriver järnvägstrafik som om de automatiskt vore särskilt kompetenta och därför undantagna från dessa skyldigheter.

Den tredje punkten gäller att ta byrån i drift. I detta sammanhang har jag en central fråga som jag vill ställa till alla, framför allt till kommissionen. Vi ansåg med rätta att det var lämpligt att åtskilja säkerheten från allt annat genom att inrätta 25 europeiska byråer. Det var ett viktigt beslut som fattades för en tid sedan. Jag undrar nu, med tanke på att dessa byråer ännu inte tagits i drift, om det inte vore värdefullt att överväga att ha en enda europeisk byrå som arbetar genom 25 lokalkontor i de olika länderna. Detta är en grundläggande fråga och det skulle hjälpa oss att finna en positiv lösning på de relaterade problemen med driftskompatibilitet och säkerhet på EU-nivå.

  Josu Ortuondo Larrea, föredragande. − (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag är vår ekonomi, gemenskapens framgång och våra medborgares välstånd till följd av globaliseringen mer beroende än någonsin av ett effektivt, verkningsfullt, ekonomiskt och framför allt hållbart transportsystem.

Alla transportsätt behövs. Järnvägarna upplevde till en början en gyllene era, men åsidosattes sedan av fordon på vägar och motorvägar, på grund av dessa fordons större mångsidighet, individualitet och tillgänglighet. Nu, när våra vägar riskerar att kollapsa och vår miljö befinner sig i ett kritiskt läge på grund av föroreningarna, betraktar vi återigen järnvägarna som ett hopp inför framtiden för att tillgodose våra behov i fråga om inhemsk rörlighet.

Kommissionen är medveten om detta och har lagt fram ett nytt lagstiftningspaket för att förbättra den tekniska delen i regelverket för järnvägstransporter. Detta omfattar en översyn av direktiven om driftskompatibilitet och säkerhet och förordningen om den europeiska järnvägsbyrån. Allmänt sett var det för åratal sedan som EU-institutionerna först övervägde behovet av att stärka järnvägarna på gemenskapsnivå. Bara när det gäller frågan om driftskompatibilitet vet alla att vi i juli 1996, med andra ord för 11 år sedan, antog rådets direktiv 96/48/EG om järnvägssystemet för höghastighetståg, vilket i mars 2001 följdes av direktivet om det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg.

Under mer än ett decennium har dock driftskompatibilitetsnivåerna inom de europeiska näten aldrig överstigit 7 procent, och det är kravet för nationellt typgodkännande av lokomotiv och dragfordon i varje medlemsstat där dessa ska användas som för närvarande är ett av de stora hindren för inrättandet av nya järnvägsföretag inom passagerar- och godstransport, och också ett stort hinder för driftskompatibiliteten hos det europeiska järnvägssystemet. Eftersom medlemsstaterna inte själva kan bestämma att deras tillstånd för ibruktagande ska vara giltiga på andra medlemsstaters territorier är det nödvändigt med ett gemenskapsinitiativ för att förenkla och harmonisera de nationella förfarandena och främja en mer systematisk tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande.

De nuvarande direktiven reglerar endast ny rullande materiel som tagits i bruk. Syftet med det nya direktivet är att stärka, omarbeta och slå samman de nuvarande direktiven. Vi har för vår del, utifrån kortfattade tekniska rapporter som vi begärt i enlighet med parlamentets arbetsordning, föreslagit att innehållet i före detta artikel 14 i säkerhetsdirektivet ska överföras till direktivet om driftskompatibilitet. Detta är särskilt avsett att ge järnvägssektorn en större rättslig säkerhet och göra det möjligt att förenkla tillstånd för ibruktagande.

Vi instämmer i villkoret att det endast ska finnas ett tillstånd som utfärdas av en medlemsstat för varje fordon. Detta tillstånd ska bygga på förenlighet med ”EG”-förklaringen och med de tillämpliga tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet. Medlemsstaterna kommer att anse att de strukturella delsystem som har tillstånd för att tas i bruk i en annan medlemsstat uppfyller de grundläggande tekniska kraven och kommer inte att kräva något ytterligare tillstånd, förutom då kompatibiliteten med infrastrukturens egenskaper eller begränsningar kan påverkas.

I vårt betänkande ville vi strukturera de olika aspekterna och avsnitten i direktivet på ett mer lättförståeligt sätt för de som berörs, genom att ägna ett särskilt kapitel åt kraven för ibruktagande av fordon, beroende på om detta omfattar första eller andra tillstånd för fordon som uppfyller alla TSD (de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet) eller endast några av dem.

När det gäller alla nämnda aspekter och genom hela förfarandet har vi haft regelbunden kontakt med skuggföredragandena för de olika politiska grupperna, kommissionen och även rådets ordförandeskap. Vi har slutligen lyckats nå en överenskommelse, efter att ha löst en viktig fråga om den maximala tidsgränsen för att besluta om tillstånd, och därigenom fick vi slut på den välkända och paralyserande administrativa tystnaden på grund av avsaknaden av ett beslut.

Efter en hel del ansträngningar har vi enats om att tillstånd kommer att vara automatiskt vid frånvaron av ett beslut och vi har också enats om resten av artiklarna. På parlamentets vägnar har vi därför lagt fram ett gemensamt ändringsförslag som undertecknats av alla parlamentsgrupper och som innehåller samma text, som kommer att läggas fram för transportministrarna i rådet. Jag hoppas att det faktum att vi nått enighet vid första behandlingen kommer att gynna hela sektorn.

Jag vill avsluta genom att tacka alla skuggföredragande för deras hjälp och samarbete för att nå detta mål.

  Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! På min grupps vägnar vill jag tacka båda föredragandena innerligt för deras goda och konstruktiva samarbete. Jag anser att vi genom hela arbetet lyckades finna en gemensam utgångspunkt för viktiga frågor, att vi lyckades komma överens mycket snabbt, och jag vill gratulera de två föredragandena till att de lyckats nå en överenskommelse så snabbt med rådet. Vad skulle en utdragen dispyt med rådet ha lett till? Vi hade kunnat förlora ett helt år! Nej, enligt min åsikt har vi trots allt lyckats göra framsteg i denna fråga vid första behandlingen, och det är en stor triumf för parlamentet, kommissionen och rådet.

Jag vill bara fokusera på två eller tre punkter, och jag är säker, herr kommissionsledamot, på att ni kommer att vidarebefordra detta till Europeiska järnvägsbyrån. Vi ger byrån större ansvar för att fastställa säkerhetsstandarder och kriterier för driftskompatibilitet. Jag hoppas att byrån kommer att utnyttja dessa möjligheter till förmån för vår industri, att den kommer att fastställa nya standarder snabbt och att den kommer att agera på ett effektivt och praktiskt sätt. Jag vill också i förbifarten säga att jag också hoppas - och här vänder jag mig till Paolo Costa om han bara kunde höra mig, han talar i telefon, och telefonsamtal är alltid viktigare – att jag hoppas att allteftersom Europeiska järnvägsbyrån tar sig an fler uppgifter, kommer de nationella byråerna att kunna delta i allt mindre grad, och ju mindre de nationella byråerna har att göra, desto mindre byråkrati kommer vi att få. Om byråkratin fungerar ordentligt på EU-nivå kommer vi inte att behöva 25 nationella myndigheter. Vi vill bespara den europeiska järnvägsindustrin onödig överlappning och dubbelarbete.

Jag har slutligen en kommentar till kommissionsledamoten och de två föredragandena: det är mycket viktigt att vi har nått en överenskommelse. Om medlemsstaterna missar sina tidsfrister för att besluta om ömsesidigt erkännande förmodas de ha gett sitt tillstånd. Det är endast genom denna tillståndsfunktion som vi kan utöva den typ av påtryckningar på de nationella myndigheterna som behövs för att hindra dem från att ständigt dra ut på tiden.

Låt oss alltså tillsammans se till att vi gör kostnadsbesparingar genom ömsesidigt godkännande av lokomotiv och rullande materiel, och därigenom ökar tillgängligheten och ger i synnerhet de europeiska godstransporterna på järnväg ökad drivkraft.

  Inés Ayala Sender, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr vice ordförande Barrot! Jag måste erkänna att jag är kluven i dag eftersom min premiärminister, José Luis Rodríguez Zapatero, efter att ha talat i kammaren, nu är på en mottagning hos rådet. Jag har dock beslutat att stanna här för att lyssna på er och förhoppningsvis därmed i någon mån stärka europeiseringen av järnvägstransporterna.

Jag gläder mig innerligt över den sanning och den möjlighet som kommissionen erbjudit det europeiska folket genom en process som egentligen handlar om bättre lagstiftning, och som omfattar en omarbetning av en rad gamla direktiv för att utarbeta en enda text och göra avsevärda framsteg till förmån för järnvägarna.

I detta avseende gratulerar jag återigen Josu Ortuondo Larrea till hans engagemang och hans nästan pedantiska orubblighet för att utarbeta en sådan bra lagstiftningstext. Jag måste erkänna att jag också gläder mig över det utmärkta samarbetet mellan alla grupper i syfte att göra framsteg i denna viktiga fråga om driftskompatibilitet.

Jag måste även säga att den bästa möjliga jämvikten mellan säkerhet och behovet av att göra djärva framsteg mot driftskompatibilitet har nåtts. Säkerheten garanteras också definitivt genom de två betänkandena från Paolo Costa, som också utarbetats med stort engagemang.

Byrån förbättras och stärks och dess uppgifter och behov definieras tydligare. Vi hoppas även kunna utveckla dessa mer harmoniskt i framtiden. EU-medborgarna ska därför inte vara rädda, eftersom järnvägssäkerheten har europeiserats och därmed ökats.

Arbetet med driftskompatibilitet måste slutföras omgående eftersom vi först måste europeisera järnvägstransporterna och sedan förbättra bekvämligheten och logistiken, samtidigt som vi måste komma ihåg att vi nu också har en ny text om särskilda färdvägar som kommer att göra driftskompatibiliteten ännu mer nödvändig.

Liksom Paolo Costa sagt måste framsteg göras genom att lagstiftarens, det vill säga parlamentets och rådets, mål genomförs i syfte att tillåta fri rörlighet för tåg. Jag anser att vi har lyckats skapa förutsättningar för att minimera den ständigt närvarande rättsliga ovissheten som var skälet till att alla frågor om ömsesidigt erkännande av tillstånd för rullande materiel och lokomotiv ständigt stötte på barriärer och hinder.

Jag anser att vi till och med gjort det tydligare av vem, hur och när dessa måste erkännas. Vi har till och med stött på lite, genom framstegen i fråga om administrativ tystnad …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Nathalie Griesbeck, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Dagens debatt kan framstå som tämligen teknisk för våra medborgare. Det är den verkligen, även om harmoniseringen av järnvägssäkerheten och reglerna om driftskompatibilitet utgör en av de stora farhågorna i deras dagliga liv. Jag minns till exempel den förfärliga olyckan för ett par månader sedan i Zoufftgen, mellan Luxemburg och Frankrike, som chockade oss alla.

Om vi vill finna en lösning på de utmaningar vi har framför oss, i synnerhet klimatförändringen, om vi vill minska växthusgasutsläppen och genomföra trafikomställningen, med andra ord minska godstransporterna på väg till förmån för andra transportsätt som förorenar mindre, måste vi avlägsna en del av de nuvarande tekniska hindren.

För att inrätta ett verkligt europeiskt järnvägsområde måste vi antingen harmonisera de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet eller införa ömsesidigt erkännande av standarder. De nuvarande förfarandena för nationellt godkännande av rullande materiel är för långsamma och för dyra. Vi måste underlätta de administrativa förfarandena, minska tidsgränserna och göra allt vi kan för att harmonisera de nationella säkerhetsreglerna, vilka ibland leder till omfattande trafikrestriktioner utan goda skäl.

Jag vill naturligtvis varmt tacka våra föredragande, Paolo Costa och Josu Ortuondo Larrea, för deras utmärkta arbete, särskilt eftersom detta tycks tillfredsställa alla våra politiska grupper, och jag hoppas att vi går mot en överenskommelse med rådet vid första behandlingen.

Jag vill göra tre kortfattade iakttagelser. Till att börja med är jag, liksom alla mina kolleger sagt, nöjd med att vi nått en ökad läsbarhet. Bestämmelserna om godkännande kommer att samlas i ett enda lagstiftningsdokument, direktivet om driftskompatibilitet, för både det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg och det konventionella systemet.

Den andra iakttagelsen är att jag också är oerhört glad över att ett antal principer, som vid första anblicken framstår som tämligen tekniska men som ändå är mycket viktiga i detta fall, har antagits i fråga om godkännande, framför allt ömsesidigt godkännande av rullande materiel, förutom då det lokala nätet har särskilda egenskaper, skyldigheten för de nationella myndigheterna att påvisa de aktuella säkerhetsriskerna, och byråns roll i fråga om sammanställning och klassificering av de nationella reglerna i klargörande syfte. I detta sammanhang anser jag även att det är viktigt att byrån förlitar sig till expertråd från nätverksförvaltarna.

Jag gläder mig också över principen om underförstått godkännande när de nationella myndigheterna inte fattar något beslut inom tre månader, men när det gäller de tidsgränser som fastställts för att hålla innehavaren ansvarsskyldig vill jag framföra min tydliga reservation, eftersom jag befarar att detta skulle kunna leda till att järnvägsföretagets ansvarsskyldighet avskaffas.

  Bogusław Rogalski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! När vi ändrar direktivet om säkerhet på gemenskapens järnvägar är det viktigt att stödja insatserna för att skapa en gemensam marknad för transporttjänster på järnväg. Därför måste ett gemensamt regelverk för att reglera säkerheten på järnvägarna inrättas.

Kommissionen bör få tillstånd att anpassa och anta gemensamma säkerhetsbestämmelser och gemensamma säkerhetsmål. Den bör även få tillstånd att införa ett enda certifieringssystem. I detta syfte bör de befintliga kraven först kontrolleras, tillsammans med de nuvarande säkerhetsvillkoren i medlemsstaterna, så att man kan fastställa om den nuvarande säkerhetsnivån hos järnvägssystemen har undergrävts i någon medlemsstat. Man bör också fastställa prioriterade områden där säkerheten måste förbättras. Ett säkerhetsintyg bör utgöra en försäkran om att järnvägsföretaget har infört ett säkerhetsstyrningssystem som omfattar tillhandahållandet av transporttjänster inom det europeiska nätet.

Rullande materiel med tillstånd för ibruktagande i en viss medlemsstat måste omfattas av detta tillstånd i andra medlemsstater, om dessa kräver ett sådant tillstånd. I det berörda direktivet anges att när rullande materiel omfattas av ett tillstånd för ibruktagande måste en juridisk enhet med ansvar för dess underhåll utses. Det är oerhört viktigt. Denna enhet skulle kunna vara ett järnvägsföretag, en underleverantör eller ägaren till den rullande materielen. Denna åtgärd motsvarar marknadens förväntningarna i fråga om tjänster.

Det initiativ som vi nu behandlar kommer att garantera att järnvägstransporterna blir mer konkurrenskraftiga och kommer att göra det möjligt att rädda arbetstillfällen inom sektorn. Ändringen av detta direktiv har varit ivrigt efterlängtad, särskilt i de nya medlemsstaterna. Jag gratulerar därför föredraganden.

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

  Michael Cramer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Herr talman, herr vice ordförande, kära kolleger, mina damer och herrar! Med dessa tre betänkanden kommer sammanförandet av det europeiska järnvägsnätet att ta ett enormt steg framåt. Säkerhetsstandarderna kommer i framtiden att harmoniseras och övervakas av Europeiska järnvägsbyrån. Ömsesidigt erkännande av järnvägsfordon inom EU-medlemsstaterna, vilket borde ha införts för länge sedan, kommer att garanteras. När nu detta är fallet vill jag framföra mitt innerliga tack till de två föredragandena och skuggföredragandena, för utan detta goda samarbete skulle vi inte ha nått detta resultat.

De svåra tiderna är äntligen över. Det tog ofta tre år och kunde kosta upp till 10 miljoner euro att kunna använda ett lokomotiv vars tillstånd utfärdats i en annan medlemsstat. Detta var provokativt och skadade de miljövänliga järnvägstransporterna långt innan EU hade 27 medlemmar. I framtiden kommer godkännandet av ett järnvägsfordon att gälla i alla 27 EU-medlemsstater om inte en medlemsstat inom tre månader motsätter sig detta och motiverar varför användandet av fordonet inte är möjligt av säkerhetsskäl. Användandet av ett fordon kan inte förhindras av triviala skäl som färgen på en brandsläckare eller storleken på backspegeln. Bevisbördan kommer därmed att överföras. Tidigare tvingades tillverkarna att utföra en hel del besvärligt arbete för att visa att det inte fanns några skäl till oro, men i framtiden måste goda argument läggas fram vid säkerhetsrelaterade farhågor, och det är Europeiska järnvägsbyrån – vars befogenheter kommer att utökas – som ska besluta om dessa farhågor är berättigade.

Om tidsfristen på tre månader passerar utan några invändningar gäller tillståndet för hela EU:s järnvägsnät. Detta innebär att järnvägsfordon kan tillverkas i större antal och till en lägre kostnad. Tysklands federala järnvägsadministration motsatte sig i synnerhet inskränkningen av dess befogenheter ända till slutet. Det är tack vare att alla grupper i parlamentet framhärdade som en genomförbar kompromiss nåtts och Josu Ortuondo Larreas betänkande nu kan antas i samförstånd i första behandlingen av kommissionen, rådet och parlamentet.

  Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Herr talman! Efter glädjen över det enhälliga stödet för dessa tre betänkanden från utskottet för transport och turism vill jag avsluta diskussionen med två kritiska iakttagelser: den europeiska järnvägsbyrån kan utföra den nyttiga uppgiften att vidareutveckla och tillämpa det nya europeiska trafikstyrningssystemet för tåg och minska dess beroende av tillverkarna. Men byrån behövs särskilt på andra områden på grund av den allt större omfattningen av verksamheten, liberaliseringen och konkurrensen på spåren. Denna utveckling kräver mer och mer byråkrati för att allt ska kunna samordnas ordentligt.

Långt före inrättandet av Europeiska unionen skedde denna samordning på ett annat sätt. Det fanns bra överenskommelser mellan de nationella järnvägsföretagen, som samordnade tågförbindelser tillsammans på långa sträckor, tillsammans med Compagnie Internationale des Wagons Lits. Jag tvekar på att den nya modellen är en förbättring.

Från och med nu kommer alla järnvägsfordon som godkänns i en medlemsstat i princip automatiskt att godkännas i en annan medlemsstat. En sådan situation finns inte ens i liten skala mellan spårvagnsföretag i städer, för på grund av kurvornas skarpa böjning, hållplatsernas placering och ibland avståndet mellan två spår kan vissa spårvagnar inte användas på alla sträckor. Jag räknar även med att järnvägsföretagen ofta kommer att ansöka om möjliga undantag av säkerhetsskäl. Mycket lite kommer därför att ändras i praktiken.

  Michael Henry Nattrass, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! I kommissionens direktiv om driftskompatibilitet erkänns att syftet är att ”göra det möjligt för unionsmedborgare … att i full utsträckning utnyttja fördelarna med att skapa ett område utan … gränser”. Denna vision är en börda för Storbritannien eftersom många EU-medborgare endast köper biljetter för enkel resa.

Det gläder mig att isolerade, smalspåriga och restaurerade järnvägar kommer att undantas. Men hur är det med sekundära järnvägar? Förmodligen kommer allt det här extra pappersarbetet att göra det möjligt för luxemburgare, letter och litauer att ställa sig i kö och erbjuda förbindelser från Long Eaton till Letchworth.

Jag vet att det framför allt handlar om godstrafik nonstop från Lissabon till Liverpool utan att behöva byta lok eller tågpersonal, som det står i informationen. Trodde ni ja! Vad kommer tågpersonalen att säga om arbetstidsdirektivet? Dessutom kommer tåget att stoppas strax väster om Folkestone och genomsökas efter olagliga invandrare. Dagens portugisiska lok kommer att spåra ur före kanaltunneln eftersom de franska järnvägsspåren är för smala.

Det här tåget kommer att stanna. Den blinda ideologins triumf över det sunda förnuftet har gjort den här platsen till den papperskvarn som Storbritannien har kommit att förakta. Jag önskar er en trevlig dag herr talman, men bota tunnelseendet först.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! I syfte att nå driftskompatibla järnvägsnät, garantera en hög nivå av hållbar rörlighet för våra medborgare och effektiva förbindelser mellan EU-regionerna, borde vi tveklöst välkomna den förenkling av det nuvarande regelverket som eftersträvas i betänkandena av Paolo Costa och Josu Ortuondo Larrea. Jag vill ta detta tillfälle i akt för att tacka båda kollegerna för deras utmärkta arbete, särskilt med tanke på den strategiska vikten av driftskompatibilitet, det oumbärliga behovet av säkerhet och behovet av att inrätta Europeiska järnvägsbyrån med ett utökat mandat.

Det är också tveklöst en god idé, av de angivna skälen, att förbättra den tekniska delen av regelverket och främja ömsesidigt godkännande av rullande materiel. Det nya förfarandet kommer sålunda att bygga på principen med ömsesidigt godkännande av tillstånd som redan utfärdats i en medlemsstat, för vilket den nödvändiga ytterligare certifieringen inte kommer att vara något annat än en formsak.

Det är ju bra, men all rullande materiel måste absolut vara i gott skick: inte bara rullande materiel som rör sig från ett land till ett annat, utan också det som används i lokala nät. Järnvägsanvändare i Italien utsätts för uppenbar diskriminering, eftersom ytterst gammalmodig och ofta felaktig rullande materiel används i Italiens lokala nät, inte minst om man jämför med standarderna i många andra EU-länder.

Om kommissionen undersökte saken vidare skulle den se att det finns enorma skillnader i de tjänster som erbjuds. Liksom jag påpekat vid tidigare tillfällen ger de italienska järnvägarna en helt och hållet otillfredsställande service, särskilt när det gäller lokala transporter.

Av detta skäl bland annat anser jag att järnvägsföretagens och ägarnas ansvarsskyldighet borde definieras tydligare i fråga om säkerheten, och även när det gäller förenligheten med de sociala standarderna och standarden på servicen till användarna.

  Luis de Grandes Pascual (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot Barrot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag gratulera föredragandena till deras arbete med de olika betänkanden som utgör ytterligare ett steg mot integrationen av de europeiska järnvägarna.

Vi står inför utmaningen att utveckla ett konkurrenskraftigt, lönsamt, hållbart och säkert europeiskt järnvägssystem, med andra ord ett verkligt alternativ till andra transportsätt, vilket skulle möjliggöra en trafikomställning.

Det europeiska järnvägssystemet uppvisar dock fortfarande många problem som ännu inte har lösts. Vi kan resa med tåg från Madrid till Berlin, men denna resa, i ett Europa med en gemensam valuta och en inre marknad, vore tyvärr ett verkligt epos, eftersom vi saknar ett integrerat järnvägssystem.

Skillnaderna i spårbredd mellan olika länder, avsaknaden av standardisering och teknisk harmonisering av rullande materiel och signalsystem, skillnaderna i utbildning och certifiering av lokomotivförare och den oöverstigliga skillnaden i voltstyrka inom spåren gör alla järnvägstransporter mindre konkurrenskraftiga och motverkar själva skälet till varför transeuropeiska nät planerades, med andra ord för att genomföra en verklig inre marknad för transporter, vilket skulle möjliggöra en ökad europeisk integration.

Mina damer och herrar, låt mig med er och med kommissionsledamoten, om än kortfattat, ta upp det välkända och allvarliga problem som hotar sträckan mellan den iberiska halvön och det europeiska järnvägsnätet, i synnerhet Medelhavsområdet. Detta är inte bara en spansk eller fransk fråga, utan en europeisk fråga. Om arbetet på denna sträcka inte påskyndas kommer vi inte på medellång sikt att kunna övervinna det nästan oöverstigliga orografiska hindret med Pyrenéerna.

I detta hänseende vill jag uppmana kommissionen och kommissionsledamoten att kräva att de spanska och franska regeringarna ska lösa detta problem i syfte att inrätta ett verkligt europeiskt järnvägssystem. Jag vet att saker och ting är komplicerade i Spanien för tillfället, eftersom en minister ifrågasätts och regeringen är en övergångsregering, men vi kommer snart att få en annan regering, och med detta ett nytt hopp. Jag hoppas verkligen att vi kommer att lyckas lösa detta problem, som varken är spanskt eller franskt, utan europeiskt.

  Leopold Józef Rutowicz (UEN). – (PL) Herr talman! De villkor som styr ekonomin förändras ständigt. Därför krävs ständiga förändringar inom många sektorer, och vi talar i dag om förändringarna inom driften av järnvägarna, och i synnerhet om driftssäkerheten. Följaktligen måste de berörda bestämmelserna systematiskt anpassas till den aktuella situationen.

Många förändringar har skett den senaste tiden. Dessa omfattar utvidgningen av Schengenområdet till att omfatta ett antal länder vars järnvägssystem varierar avsevärt när det gäller deras tekniska förutsättningar. Dessutom har järnvägsmonopolen avskaffats i många länder och det förekommer nu att företag äger näten, tillsammans med regionala och internationella transportföretag. Allt detta gör att definitionerna och de förfarandemässiga principerna för att garantera säkerheten på unionens territorium måste skärpas. Situationen kommer i stor utsträckning att lösas genom att de nationella bestämmelserna ändras för att ta hänsyn till utvecklingen.

Förslagen i Costabetänkandet utgör ett mervärde i detta hänseende. Paolo Costa har föreslagit förändringar som syftar till en förenkling, som exempelvis att föra över artikel 14 i bilaga VII till direktivet om driftskompatibilitet. Detta kommer att avsevärt öka direktivets läsbarhet. Att fastställa ett tydligare ansvar för säkerheten är grundläggande. Jag vill tacka Paolo Costa för allt hans arbete med betänkandet.

  Jacky Henin (GUE/NGL). – (FR) Herr talman! Angående denna uppenbarligen tekniska fråga om driftskompatibilitet hos det europeiska järnvägssystemet och Europeiska järnvägsbyråns på säkerhetsområdet, står vi i centrum av ett verkligt val mellan kulturer.

Antingen tillämpar EU en europeisk järnvägsmarknad som bygger på konkurrens med ”alla mot alla” och på en uppstyckning av de nationella järnvägsföretagen med den vaga förhoppningen att bevara de lämpliga säkerhetsnivåerna – vilket är vad kommissionens förslag innebär – eller så möjliggör vi samarbete mellan alla medlemsstaters järnvägsföretag så att de kan använda ett nät inom hela EU för att transportera passagerare och gods snabbt och med full säkerhet. Det senare skulle kunna nås genom att utveckla Railteam alliance, och sammanföra de största höghastighetsoperatörerna i Europa.

Vi bör notera att det under den europeiska järnvägshistorien redan har fattats ett beslut mellan de två systemen. Storbritannien genomförde de alternativ som kommissionen nu föreslår i sitt eget järnvägsnät för tio år sedan. Resultatet var en allmänt försämrad service och minskad säkerhet, vilket har lett till dödsolyckor. Å andra sidan inrättades Thalys för tio år sedan på grundval av ett samarbete mellan SNCF och SNCB, trots att kommissionen motsatte sig det. Detta ledde till effektiva, säkra och kvalitativa tjänster som tillgodosåg passagerarnas behov.

I kraft av denna historiska erfarenhet vill jag be kommissionen att överge sitt alternativ för järnvägskonkurrens till förmån för samarbete.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr vice ordförande, mina damer och herrar! EU har mycket att erbjuda för att hjälpa oss alla att förbättra våra liv och vår ekonomi. Nästan alla dessa goda avsikter har tyvärr namn som är svåra att uttala.

Detta gäller särskilt en av prioriteringarna i dagens järnvägspaket. Driftskompatibilitet är det magiska ord som beskriver vad vi vill ha och vad vi måste nå om vi verkligen ska få ett fungerande järnvägssystem i Europa. Lokomotiv och annan rullande materiel måste anpassas till varandra, men för att det ska kunna ske behöver vi godkännandeförfaranden som är sammankopplade.

Kommissionen har lagt fram ett relevant förslag som vi har vidareutvecklat i parlamentet i samförstånd mellan alla politiska grupper. Vi hoppas att detta, vid sidan av de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet (TSD) och annat, kommer att bidra till att vi kan nå ett bättre samordnat järnvägssystem för ett enat Europa. Vårt system bygger på idén och principen med ömsesidigt erkännande och teknisk harmonisering, innehåller tydliga fastställda tidsfrister och kriterier för tillstånd och krav på – och detta är mycket viktigt – att den nationella säkerhetsmyndigheten bevisar att det finns en säkerhetsrisk om den avslår en ansökan om tillstånd, och inte tvärtom.

Vad vi vill och hoppas kunna åstadkomma är att många av de uppgifter som överförts till Europeiska järnvägsbyrån i detta sammanhang kommer att utföras av byrån så snabbt och målmedvetet som möjligt. Min förhoppning är, liksom min kollega Georg Jarzembowski sagt, att vi i slutet av denna process kommer att ha mindre byråkrati här i vårt enade Europa än vad som nu är fallet. Vi är övertygade om att våra förslag kan säkra ett brett samförstånd i kammaren vid omröstningen, så att det konkreta resultatet faktiskt blir en ökad driftskompatibilitet.

  Jacques Barrot, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredragandena Josu Ortuondo Larrea och Paolo Costa till deras utmärkta arbete på mycket kort tid med en tämligen teknisk fråga.

Angående förslaget om att omarbeta direktivet om driftskompatibilitet hos järnvägssystemet, ser jag att en överenskommelse vid första behandlingen är inom räckhåll. Detta har uppnåtts efter flera arbetsmöten och jag vill särskilt gratulera Josu Ortuondo Larrea till hans personliga åtagande att slutföra detta förslag. Det var viktigt att införa ett precist och detaljerat förfarande för certifiering av lokomotiv och andra järnvägsfordon i förhållande till de nationella säkerhetsmyndigheternas eventuella åtgärder, och att samtidigt införa ett tak för den maximala tidsgränsen för certifieringsförfarandet, liksom Georg Jarzembowski sa.

Resultatet av de förhandlingar som kommissionen lämnat ett tekniskt bidrag till är ett ändringsförslag som innebär en fullständig omarbetning av direktivet och som kommissionen helt och hållet samtycker till. Om denna överenskommelse bekräftas kommer vi sålunda att sända en beslutsam politisk signal till industrin och de nationella säkerhetsmyndigheterna.

Det är nu upp till de nationella säkerhetsmyndigheterna att göra godkännandeförfarandena för järnvägsfordon mindre kostsamma och snabbare. Vi kommer också att anta denna lagstiftning rekordsnabbt, vilket visar att EU-lagstiftningen kan vara lika snabb som höghastighetståg.

Jag vill svara utskottsordförande Paolo Costa angående de nationella säkerhetsmyndigheterna. Dessa inrättades till följd av 2004 års direktiv om säkerhet på gemenskapens järnvägar. För de flesta medlemsstater innebar detta att de tvingades att inrätta en myndighet ur intet, med alla budget- och rekryteringssvårigheter som detta innebar. Det vore en rätt så komplicerad uppgift, herr ordförande, att ta bort en funktion från dessa myndigheter som just tilldelats dem, och detta skulle också göra att trovärdigheten hos vår järnvägspolitik skulle ifrågasättas. Jag håller dock med er. På lång sikt kan vi tänka oss att det kommer att ske en mer omfattande europeisering av detta system. Jag ville svara er på den punkten.

Jag kommer nu till frågan om säkerhet, för vilken ni var föredragande. Enligt era önskemål har en del av bestämmelserna i dessa direktiv överförts till det nya direktivet om driftskompatibilitet. Med undantag för förenligheten med det nya kommittébeslutet genom införandet av det föreskrivande förfarandet med kontroll, är den enda kvarstående delen av detta förslag frågan om underhåll av järnvägsfordon och fordonsinnehavarnas roll.

Mer än hälften av de ändringsförslag som lagts fram kan kommissionen godta som de är, i princip eller delvis. Jag måste dock nämna situationen med ändringsförslag 21. I denna tämligen tekniska fråga måste alla eventuella ändringsförslag vara förenliga med den redan gällande lagstiftningen, i synnerhet säkerhetsdirektivet, men också med de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet för tågvagnar som trädde i kraft den 31 januari 2007 och med beslutet om det nationella fordonsregistret som trädde i kraft den 9 november 2007.

Dessa ändringsförslag måste också i så stor utsträckning som möjligt vara förenliga med de olika situationer som kan finnas i praktiken. De måste vara mycket snarlika de gällande förfarandena för andra transportsätt. De får inte leda till att en avtalsmässig kommersiell modell införs i lagstiftningen som kan ändras under reformen av järnvägssystemet. Därför samtycker inte kommissionen till ändringsförslag 21. Detsamma gäller ändringsförslagen 3 till 7, 10, 14, 17 och 22, framför allt av rent tekniska eller rättsliga skäl.

Jag vill avsluta med några kommentarer om det ändringsförslag som lagts fram om förordningen om inrättande av en europeisk järnvägsbyrå. Eftersom de nya funktioner som tilldelats Europeiska järnvägsbyrån i grunden är beroende av direktiven om driftskompatibilitet och säkerhet och direktivet om certifiering av förare, borde texten inte innebära några större problem.

Vad gäller ändringsförslag 4, i vilket ni vill att byrån ska agera som certifierare av de nationella myndigheterna, gläder det mig att en rimlig kompromiss har nåtts jämfört med Josu Ortuondo Larreas betänkande. På lång sikt skulle byrån kunna ta på sig ansvaret för detta, men för närvarande är experterna eniga om att denna typ av omorganisering vore förhastad. De möjliga modellerna för samarbete mellan Europeiska järnvägsbyrån och de nationella säkerhetsmyndigheterna måste granskas. Kommissionen har åtagit sig att bedöma inverkan av alla dessa alternativ för att kunna fatta det lämpligaste beslutet senast 2015.

De övriga ändringsförslagen är godtagbara som de är, antingen delvis eller i princip, med undantag för tre av dem. Till att börja med beviljas byrån i ändringsförslag 5 en roll som medlare vid problem med utfärdandet av säkerhetsintyg. Vi samtycker inte till detta ändringsförslag av de skäl som redan angivits. För det andra godtar vi inte ändringsförslag 6 av skäl som hänger samman med samstämmigheten med den motsvarande artikeln i direktivet om säkerhet på gemenskapens järnvägar. Slutligen godtar vi inte ändringsförslag 8, eftersom det skulle göra byrån till rådgivare i kommersiella projekt, trots att denna uppgift bör utföras av ett gemenskapsorgan.

Jag har lyssnat noga till alla anföranden i dag. Jag anser att Europaparlamentet generellt sett har gjort en korrekt bedömning av värdet av dessa bestämmelser, som verkligen kommer att europeisera våra järnvägar. Jag har inte för avsikt att besvara alla frågor som ställts. Jag vill bara säga att vi har avsatt 85 procent av medlen för järnvägsprojekt för de transeuropeiska näten. Jag vill säga till Luis de Grandes Pascual att vi inte har ignorerat bergsvägarna, särskilt inte Pyrenéerna.

Jag vill också säga att oavsett vilken strategi som tillämpas för järnvägssystemet måste vi ändå medge att om vi vill att tågen ska göra comeback i Europa, måste vi göra en verklig insats för att europeisera systemet genom teknisk driftskompatibilitet och harmoniserade säkerhetsbestämmelser.

År 2007 kommer att vara ett centralt år för järnvägstransporterna. Från och med den 1 januari har de nationella och internationella godstransporterna varit konkurrensutsatta. Vi ser att processen för att gjuta nytt liv i denna sektor börjar ge resultat. Järnvägarnas marknadsandel har nu, efter en nedgång sedan 1970 i de flesta medlemsstater, stabiliserats och ökar faktiskt.

De lagstiftningsförslag som ni diskuterar här i dag kommer att hjälpa järnvägsföretagen att konkurrera med vägtrafiken. Jag är därför oerhört nöjd med överenskommelsen om direktivet om driftskompatibilitet, och kommissionen kommer att göra allt den kan för att nå en snabb överenskommelse om de två övriga aspekterna av dessa åtgärder.

Låt mig framföra min djupaste tacksamhet till alla ledamöter som gjort en outtröttlig insats i en så teknisk fråga. Jag anser att detta har hjälpt oss att göra mycket snabbare framsteg, för om vi hade tvingats att överväga en andra behandling skulle vi ha förlorat ett värdefullt år. Jag tror alltså att 2007 kommer att vara ett bra år för järnvägstransporterna, och det gör det också till ett bra år för kampen mot den globala uppvärmningen, som vi vet att järnvägstransporterna kan vara särskilt fördelaktiga för.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Eftersom två tåg inte kan stanna vid samma stationsperrong samtidigt kommer vi att rösta om Costa-betänkandet och om Ortuondo Larrea-betänkandet onsdagen den 11 december i Strasbourg.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Kommissionens förslag om att förbättra lagstiftningen på området för driftskompatibilitet välkomnas, med beaktande av behovet av att förbättra järnvägstransportsystemet inom Europeiska unionen.

De nationella förfarandena för certifiering av lokomotiv och rullande materiel samt förfarandena för certifiering av lokförare skiljer sig i hög grad åt, vilket faktiskt hindrar den fria rörligheten för tåg på unionens territorium.

Det är oerhört viktigt att reglerna för driftskompatibilitet utvidgas till att omfatta hela gemenskapens järnvägsnät. De transeuropeiska näten utformas redan enligt principen om driftskompatibilitet och därför borde investeringarna inriktas på de normala järnvägarna och på alla kategorier av rullande materiel, för att de ska uppfylla de europeiska gemensamma standarderna i framtiden.

Driftskompatibilitet är ett krav, men det finns också regioner inom EU där inga järnvägar som är kompatibla med höghastighetståg kan byggas: bergsregioner, allmänt isolerade regioner, järnvägar som går genom tunnlar och viadukter.

Jag anser att lagstiftaren borde utfärda särskilda bestämmelser, för å ena sidan kan vi inte beröva dessa regioner fördelarna med järnvägstransporter och å andra sidan kan vi inte bortse från säkerhetsvillkoren för passagerare, tåg och själva infrastrukturen.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) De nationella järnvägssäkerhetsregler som medlemsstaterna infört är grundläggande för att järnvägssystemen ska uppfylla säkerhetskraven och för deras driftskompatibilitet.

När rullande materiel tagits i bruk ska en juridisk enhet med ansvar för dess underhåll utses. Jag anser att de tekniska specifikationerna ska ange de grundläggande parametrar och tekniska egenskaper som krävs för underhållet av komponenter, monteringsgrupper eller maskindelar som införlivats eller ska införlivas i ett delsystem på en järnväg.

Hastighetsrestriktioner har införts på 66 procent av de rumänska järnvägarna på grund av järnvägsinfrastrukturens skick, och 77 procent av den rullande materielen är utsliten. Rumänien måste investera i järnvägstransporternas utveckling. Jag anser att det är oerhört viktigt att Rumänien och Bulgarien snabbt ansluts till systemet med järnvägstransporter med höghastighetståg.

Järnvägstransporternas säkerhet är grundläggande. Den första uppsättningen projekt för de gemensamma säkerhetsmålen för järnvägar, som syftar till att förbättra resultaten för järnvägssystemets säkerhet i medlemsstaterna, kommer att antas av kommissionen den 30 april 2009 och den andra uppsättningen projekt kommer att antas den 30 april 2011. Jag uppmanar kommissionen att hjälpa de nya medlemsstaterna att få tillträde till de tillgängliga gemenskapsinstrumenten för att utveckla transportinfrastrukturen.

19. Samordning av vissa bestämmelser om sändningsverksamhet för television (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation från utskottet för kultur och utbildning om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (10076/6/2007 – C6-0352/2007 – 2005/0260(COD) (Föredragande: Ruth Hieronymi) (A6-0442/2007).

  Ruth Hieronymi, föredragande. − (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag diskuterar vi en på förväg framförhandlad gemensam ståndpunkt från parlamentet och rådet om översynen av direktivet om utförandet av sändningsverksamhet för television. Vi kan se detta som en stor framgång för parlamentet, rådet och kommissionen, så jag vill börja med att framföra mitt varma tack till mina parlamentskolleger från alla politiska grupper och från alla de berörda utskotten, särskilt skuggföredragandena från utskottet för kultur och utbildning, Henri Weber, Ignasi Guardans Cambó och Helga Trüpel. De har gjort mycket för att göra det möjligt för oss att visa upp ett lyckat och gemensamt resultat i dag.

Jag vill också tacka kommissionsledamot Viviane Reding – årets kommissionsledamot 2007, grattis! – som lade fram förslaget till en översyn av direktivet med stor lika stor beslutsamhet som samarbetsvilja, och som arbetade tillsammans med oss med förslaget.

Jag vill likaså tacka rådet, särskilt det tyska ordförandeskapet, under vars ledarskap det visade sig möjligt att nå den gemensamma ståndpunkten, och det nuvarande portugisiska ordförandeskapet, som ståndaktigt försvarade den gemensamma ståndpunkt som nåtts, vilket gjort det möjligt för oss att debattera den i dag och rösta om den i morgon.

”Television utan gränser” är avgörande för informationsfriheten och mediemångfalden i Europa. Vi välkomnar därför innerligt att vi kunnat uppdatera detta direktiv precis i tid. På grundval av ursprungslandsprincipen har vi nått gemensamma mål för traditionella och nya former av television, oavsett plattform. För traditionell tv omfattar detta i huvudsak rätten till kort rapportering över hela Europa, garantier för bättre tillgång för funktionshindrade, bättre kontroll av reklam riktad till barn, och oberoende nationell kontroll av medier.

Men vi har också förbättrat de finansiella grunderna för kommersiella sändningar, inte genom att öka reklamen – den uppgår fortfarande till maximalt 12 minuter per timme – utan genom att införa mer flexibla regler. Vi har tagit det komplicerade steget att tillåta produktplacering, så att privata tv-företag, i konkurrens med Google och andra rivaler, i framtiden kan erbjuda okodade tv-tjänster. Det var Europaparlamentet som arbetade för att nå tillräckliga öppenhetsbestämmelser i det här sammanhanget.

För modern tv via Internet är den princip som kommer att gälla efter morgondagens beslut och den påföljande tillämpningen på nationell nivå att tv kommer att förbli en ekonomisk och kulturell produkt, oavsett vilken teknik som används. Det är den europeiska modell som vi har skyddat genom detta direktiv för audiovisuella medier, som det kommer att kallas i framtiden. Tv via Internet och mobil-tv borde också ha en framtid i Europa, inte bara som en ekonomisk produkt, utan också som en grundläggande garanti för informationsfrihet och mediemångfald.

Det är därför som det är så viktigt att vi har tagit initiativ till detta moderniserade direktiv precis i tid. ”Precis i tid” innebär att de förestående förhandlingarna om telekompaketet, som nu har inletts, och överläggningarna om online-innehåll, kan äga rum mot bakgrund av denna förtydligade rättsliga ram för traditionella och nya audiovisuella medietjänster.

Därför vill jag be om ert stöd vid morgondagens omröstning, så att vi kan säkra en bred majoritet för att föra vår europeiska mediepolitik framåt.

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Det är alltid ett stort nöje för en mor att se det barn hon fött växa upp till en intelligent och livlig tonåring. Det är så jag känner i kväll när det gäller vårt direktiv om audiovisuella medietjänster ”utan gränser”. Jag känner tillfredsställelse och stolthet som jag vill dela med barnets gudmor, vår utmärkta föredragande Ruth Hieronymi.

Det finns många sätt att intelligenstesta ett barn. Ruth Hieronymi har räknat upp dem: en räckvidd som är anpassad till framtida audiovisuella verktyg, eftersom den har utvidgats till audiovisuella medier på begäran som till exempel VOD (beställvideo), bekräftelse av principen om etableringsland, och därmed befästande av den fria rörligheten för program, införlivande av ett intelligent samarbets- och dialogförfarande för att förhindra eller lösa eventuella konflikter, en jämvikt mellan respekten för konsumenterna och större frihet för våra företag och förstärkt informationsrätt i och med de nya reglerna om tillgång till korta utdrag av centrala händelser. Alla dessa nya inslag och mer, anser jag visar på en intelligent jämvikt mellan förnyelse och respekt för värderingar.

Som bevis på barnets vitalitet vill jag peka på främjandet av den kulturella mångfalden på det digitala området, erkännandet av nya reklamtekniker, att vi äntligen får en rättslig ram för produktplacering och uppmärksammar tillgången till audiovisuella medier för medborgare med syn- eller hörselnedsättning, och förtroendet för branschen genom åtgärder för att tillämpa direktivet genom självreglering eller samreglering.

Parlamentet spelade en viktig roll när det gällde att vårda barnet till dess tonårstid, och jag vill framföra min tacksamhet. Detta är ytterligare ett exempel på ett utmärkt arbete mellan de tre institutionerna, som framgångsrikt har slutfört lagstiftning som kommer att utgöra en viktig grund för branschen och för morgondagens kultur.

Tiden är nu inne för barnet att lämna boet och pröva sina vingar som vuxen. När det gäller ett gemenskapsdirektiv innebär detta införlivande i alla medlemsstater. I linje med EU:s politik hoppas jag att detta skede inte gör barnet överviktigt. Det vore desto mer motsägelsefullt, eftersom vi i det nya direktivet uppmanar branschen att utarbeta koder för gott uppförande för reklam riktad till barn som leder till fetma. Jag hoppas därför att medlemsstaterna så långt som möjligt kommer att avstå från att lägga till nationella krav som inverkar negativt på den audiovisuella industrin.

Jag är helt säker på att den text som kommer att läggas fram för ert godkännande i morgon kommer att ge sektorn en verklig rättssäkerhet, och även kommer att främja våra samhälleliga och kulturella värderingar. Med denna rättsliga ram går EU före lagstiftningen på andra kontinenter. Jag tycker att vi kan vara stolta över den. Vi hjälper också våra industrier när det gäller skapande. Vi bidrar till det bästa möjliga finansieringssystemet för våra filmer och till européernas tillgång till attraktiva innehållstablåer i fria tv-nät: så i kväll har jag alltså med er och tack vare er känslan av att vårt uppdrag har slutförts.

  Gunnar Hökmark, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Först av allt vill jag gratulera och tacka vår föredragande för arbetet i denna fråga, liksom fru kommissionär. Jag vill gärna säga att detta är en fråga som det finns många olika och mycket starka uppfattningar om, men vi har ändå fått fram ett förslag som vi diskuterar här i kväll som för den europeiska televisionen framåt.

Det finns ett par saker som jag tycker är viktiga att understryka, bland annat att vi slår fast principen om ursprungslandets lagstiftning, vilket innebär en bättre och starkare grund för mångfald men också för en gemensam europeisk television och – vilket är viktigt – bättre förutsättningar för en europeisk filmindustri, eftersom det hänger mycket nära samman. Det innebär också bättre utrymme för fria media att existera över Europas gränser.

Självfallet kunde vissa saker ha varit ännu bättre. Jag hade själv tyckt att det hade varit bra om vi hade haft en större öppenhet när det gäller tiden för reklam, men det skapas här en bättre flexibilitet. Jag tycker att det förslag som nu har kommit tillbaka när det gäller produktplaceringar också innebär en förbättring. Vi har därför anledning att vara nöjda med de steg som tas fram.

Låt mig bara säga en sak inför framtiden, eftersom denna lagstiftning bygger mycket på att det finns en skillnad mellan det som kallas linjära och icke-linjära sändningar. Jag tror att den skillnaden kommer att spela mindre och mindre roll i framtiden. Redan i dag ser vi att denna skillnad inte är så stor och relevant. Jag tror att det blir viktigt att följa utvecklingen inom detta område, så att vi inte får en situation som innebär att våra traditionella TV-media i Europa får en sämre situation än dem som sänds icke-linjärt, via internet och via andra sammanhang, därför att det i grunden långsiktigt kan skada våra förutsättningar i det globala perspektivet. Med detta vill jag än en gång tacka föredraganden och konstatera att vi har kommit ett steg framåt.

  Catherine Trautmann, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att citera min kollega Henri Weber. Denna text är en godtagbar kompromiss för den socialdemokratiska gruppen och under förhandlingarna lyckades vi med att införa vissa värdefulla bestämmelser för att bevara den europeiska audiovisuella modellen. Jag vill tacka vår föredragande Ruth Hieronymi för hennes beslutsamhet, tålamod och också för hennes särskilt öppna och positiva kompromissanda.

Vissa frågor om den digitala revolutionen inom ramen för kunskapsekonomin gjorde denna översyn nödvändig. Reglerna har på ett lämpligt sätt utvidgats till att omfatta de nya audiovisuella tjänsterna. Skydd av minderåriga garanteras, liksom skydd av EU-medborgarna mot uppmuntran till diskriminering. Dessa nya tjänster ska bidra till finansieringen av filmer och till europeiska audiovisuella medier. En procentandel av deras omsättning kommer att betalas in på stödkonton, och det kommer att finnas en garanterad exponering av europeiska produktioner i online-kataloger. Mediemångfald har nu blivit ett officiellt krav. Tillsynsmyndigheternas roll har stärkts, och antagandet av bestämmelser om tillgänglighet för alla rekommenderas mycket bestämt till medlemsstaterna.

Vad gäller reklam ville den socialdemokratiska gruppen behålla bestämmelserna i det nuvarande direktivet. Eftersom reklamen är begränsad till 20 procent per timme är nu tiden mellan två reklaminslag 30 minuter, medan vi ville bevara 45 minuter för europeiska sändningar. Men vi är ändå nöjda med att produktreklam förbjuds under dokumentärer, informationssändningar och barnprogram. Medlemsstaterna kan dock välja att tillåta denna typ av reklam för filmer, tv-filmer och sportsändningar. I det fallet finns det stränga regler för produktplacering för att förhindra missbruk och vissa snedvridande effekter.

En jämvikt har därför nåtts mellan yttrandefrihet, informationsöverföring, allmän tillgång till nya tjänster som VOD (beställvideo), och innehåll med ett kulturellt och ekonomiskt värde. Betoningen på kvalitet kommer att göra det möjligt för europeiska produktioner att stärka sin ställning. Det är en av de viktigaste effekterna av direktivet.

  Ignasi Guardans Cambó, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Jag anser att vi nått slutet på en mycket lång resa. Det har tagit lång tid och resan omfattar insatser som gjorts av många människor, ledamöter och experter, till och med av personer som följt denna debatt mycket noga utanför kammaren eftersom den var så viktig för dem. Vi borde alla vara mycket nöjda med oss själva, eftersom den text som är resultatet av alla dessa förhandlingar och debatter i morgon, om vi slipper överraskningar, kommer att antas enhälligt, kanske till och med utan omröstning, vilket vore det verkliga testet för att en sådan text nästan kan antas med bifall.

Tiden är därför inne att gratulera Ruth Hieronymi och de övriga skuggföredragandena, men särskilt Ruth Hieronymi och, måste jag säga, även kommissionsledamoten. Hon säger att hon anser att uppdraget har slutförts. Hon har rätt. Hon kan verkligen känna så i dag.

Detta innebär att vi kommer att anta en mycket tydlig rättslig ram med tydliga regler som kommer att göra investeringar i audiovisuella medier tryggare och säkrare. Reglerna kommer att kunna utvidgas till att omfatta nya digitala medier och nya verktyg för nya medier, med alla grundläggande inslag som krävs för konsumentskyddet och för skyddet av minderåriga, utan att de samtidigt överlappar eller helt enkelt ökar de befintliga bestämmelserna, eftersom verktygen är nya och de rättsliga medlen också måste vara det.

De nya reglerna gör verkligen reklamen mer flexibel. Det är vi medvetna om. Vi debatterade reglerna och gav dem vårt stöd. På det stora hela var det min grupp som arbetade hårdast för att se till att denna text slutligen kunde fullbordas, eftersom vi inte har denaturaliserat den europeiska audiovisuella modellen. Vi gick faktiskt aldrig så långt, men vi vet – och detta borde vi säga högt, eftersom vi också förespråkade produktplacering, och det gjorde vi fullt medvetet – att om vi vill ha gratis television för tittarna, tv är visserligen aldrig gratis, men den är det för tittarna, och om vi inte vill att denna typ av gratis television ska betalas endast genom skatter och offentliga medel, måste det finnas finansieringssätt inom en konkurrensram. Detta är alltså i detta sammanhang som vi har godkänt produktplacering. Vi har gjort det på ett öppet sätt och vi har gjort mycket klart hur och när det bör tillämpas.

Det är nu dags att vidta åtgärder för tillämpningen. I detta sammanhang vill jag be kommissionen att åter ta sitt ansvar. Det är sant att barnet har flyttat hemifrån, men inte helt och hållet. Tillämpningen måste övervakas mycket noga, och fru kommissionsledamot, något måste i synnerhet göras när det gäller en aspekt som oroar mig allvarligt. Jag tror att det finns en allmän känsla i vissa medlemsstater av att det inte finns några regler för europeisk tv från och med nu och fram till tillämpningstidpunkten. Det finns inte längre några lagar, skulle vi kunna säga. Det är dock inte sant. I direktivet television utan gränser, som fortfarande är tillämpligt, fastställdes reklamregler och i dessa regler fastställdes vad som kunde göras och inte. Det finns en allmän känsla av att fram till dess att den nya förordningen och det nya direktivet tillämpas i medlemsstaterna, är de redan gällande reglerna inte tillämpliga. I detta sammanhang är det ert och kommissionens ansvar att klargöra att denna uppfattning är felaktig, och att situationen inte ska uppfattas så.

  Zdzisław Zbigniew Podkański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Syftet med ändringen av Europaparlamentets och rådets direktiv om samordningen av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television är att se till att mottagarna av audiovisuella medietjänster i medlemsstaterna kan dra full nytta av fördelarna med den inre marknaden genom att tillämpa principerna om reglering alltefter ursprungsland.

En ändring av direktivet skulle innebära en anpassning av EU:s bestämmelser till de senaste tekniska framstegen. I kommissionens förslag skiljs mellan linjära tjänster, nämligen överföring genom traditionell television, Internet eller mobil television som konstant tillhandahåller tittaren material under ett pågående program, och icke-linjära tjänster liknande television som laddats ner från nätverket på begäran.

Att bevara det så kallade direktivet television utan gränser i dess nuvarande utformning skulle förvärra de omotiverade skillnaderna i regleringen av olika metoder för distribution av liknande eller identiskt medieinnehåll. De nuvarande bestämmelserna om television borde fortsätta att gälla för linjära tjänster. För icke-linjära tjänster borde dock grundläggande minimibestämmelser införas. Dessa skulle till exempel kunna omfatta skyddet av minderåriga, förbud mot uppmuntran till rashat, och förbud mot smygreklam. Allt detta finns med i de föreslagna ändringarna. Gruppen Unionen för Nationernas Europa kommer därför att rösta för förslaget.

  Helga Trüpel, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! I våra förnyade förhandlingar om den nya versionen av direktivet om utförandet av sändningsverksamhet för television, vilket hädanefter kommer att kallas ”direktivet om audiovisuella medietjänster”, har vi under hela tiden parallellt fört en kulturpolitisk debatt om kulturell mångfald och om att bevara kvaliteten inom tv-sändningar. I och med parlamentets slutliga beslut inleds faktiskt precis lagstiftningsprocessen, så vi ser redan framåt.

Jag uppmanar medlemsstaterna att använda subsidiaritetsprincipen i direktivet och fullt ut utnyttja räckvidden för mer kulturell mångfald och större mediemångfald. Detta gäller särskilt fler rättigheter för oberoende producenter, tillskottet med icke-linjära tjänster som till exempel leverantörer av beställvideo till stöd för europeiska produktioner och en begränsad räckvidd för produktplacering. Särskilt tv i allmänhetens tjänst i Europa borde klara sig utan produktplacering.

Under hela arbetet med den nya versionen av direktivet hade vi en dispyt om grundläggande principsaker. Dessa handlade om hur mycket marknadsliberalisering vi vill ha och exakt var vi avser att reglera. Ur de Grönas perspektiv har denna dispyt lösts till förmån för mer marknadsorienterad liberalisering, särskilt reklam. Vår grupp kommer därför inte att stödja den nya versionen av direktivet vid morgondagens omröstning. De många nya möjligheterna till ännu mer reklam – oavsett om det är i sportprogram, serier eller spelfilmer – kommer att leda till en minskad kvalitet i europeiska medier. Tv i allmänhetens tjänst kommer därför att spela en ännu viktigare roll i framtiden, och de nationella lagstiftarna måste göra det möjligt för denna television att fullgöra sitt uppdrag att informera och utbilda i så stor utsträckning som möjligt, också via nya medier som mobil television eller Internet-tv. Därför måste vi, även när det rör sig om den nya versionen av telekommunikationsdirektivet, inrätta en lämplig ram på EU-nivå, om sändningarna i framtiden i högre grad ska tas emot via mobiltelefoner eller Internet.

  Doris Pack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Den kompromiss som Ruth Hieronymi – naturligtvis med hjälp av sina kolleger – har utformat är en kompromiss som jag fullt ut kan stödja. Jag vill verkligen tacka henne varmt. Detta var ett mycket komplicerat ämne och hon har gjort ett fantastiskt arbete. Enligt min åsikt omfattar kompromissen merparten av det vi ville nå vid första behandlingen.

Som vi vet hade den snabba tekniska utvecklingen gjort det gamla direktivet förlegat. Jag arbetade själv med detta första direktiv. Vi har nu något nytt: nya överföringsmöjligheter, nya beställtjänster vid sidan av traditionell tv, så vi behöver detta nya direktiv. För mig var det i detta sammanhang viktigt att bevara principen om ursprungsland och kort rapportering. Mer flexibla regler om reklam har införts, men jag anser att det är rätt att hålla fast vid maximalt 12 minuter per timme. Liksom tidigare kommer inte filmer eller nyhetsprogram att avbrytas.

En problematisk fråga var produktplacering, som ni vet fru kommissionsledamot. Många av oss röstade för den nuvarande kompromissen med tungt hjärta. Det som dock är positivt är att förbudet kommer först, följt av de undantag som redan har nämnts här. Jag tror att om dessa tillämpas korrekt kommer vi inte att ha några villkor av amerikansk modell. Restriktionerna för reklam i barnprogram är också något som jag välkomnar. Denna kompromiss gör det möjligt för den audiovisuella sektorn att bemöta de stora förändringar som sker och anpassa sig till de tekniska och marknadsmässiga förutsättningarna. Kompromissen hjälper den audiovisuella sektorn att bli mer konkurrenskraftig i framtiden. Kompromissen är för tillfället den bästa jämvikten mellan mediemångfald och kulturell mångfald, och ger oss möjlighet att utveckla en mer konkurrenskraftig europeisk audiovisuell industri.

Jag vill återigen framföra mitt varma tack till kommissionsledamoten, och särskilt till vår kollega Ruth Hieronymi.

  Viviane Reding, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Jag kan inte annat än instämma i vad som just har sagts: tack vare institutionernas stöd och vår föredragandes och hennes kollegers engagemang har vi faktiskt lagt fram ett direktiv som kommer att föra vår audiovisuella industri in i framtiden med vederbörlig respekt för våra värderingar och kulturer. Det är ett avsevärt steg framåt för den europeiska audiovisuella industrin och jag kan bara glädja mig över detta tillsammans med alla talare som sagt samma sak.

En fråga ställdes: vad kommer att ske från och med nu och fram till och med den faktiska tillämpningen av det nya direktivet? Jag kan lugna ledamoten i denna fråga. Vi kommer att fortsätta att tillämpa reglerna i direktivet television utan gränser. Jag har faktiskt precis inlett överträdelseförfaranden mot Spanien för att ha överträtt reklamtiden. Detsamma kommer att gälla alla medlemsstater som inte följer reglerna: till dess att vi har nya regler gäller fortfarande de gamla.

  President. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Claire Gibault (ALDE), skriftlig. – (FR) Jag vill gratulera Ruth Hieronymi och Ignasi Guardans Cambó till deras fantastiska dialog med ledamöterna och till kvaliteten på de förbindelser de upprättat med rådet och som lett till att detta betänkande, som präglas av stort samförstånd, kunnat läggas fram vid andra behandlingen.

Rådet har godtagit många av parlamentets krav och samtliga krav från min politiska grupp. Det gläder mig att två punkter som jag är särskilt mån om har tagits med i texten: principen om ursprungsland och skyddet av barn när det gäller reklambudskap.

Parlamentet har visat att man kunnat föra förhandlingar med rådet, och de har resulterat i en mycket mer genomarbetad text än innan. Det var ingen lätt uppgift, men vi har nått vårt mål. Nu hoppas jag att införlivandet med nationell lagstiftning kommer att underlättas av god vilja från våra regeringars sida.

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) Det nya direktivet om television utan gränser har varit framgångsrikt i skiftande utsträckning. Det är positivt att vi skapar rättsliga grunder för digital och icke-linjär television. På grund av teknikens snabba utveckling befinner vi oss redan i elfte timmen. Jag anser att det är mycket viktigt att offentliga tv-kanaler som förmedlar EU:s värderingar utnyttjar de möjligheter som den nya tekniken erbjuder. Om offentliga programföretag inte kan hålla jämna steg med kommersiella kanaler när det gäller teknisk kvalitet riskerar de att förlora de tittare de hittills haft, och deras kultur- och samhällsprogram och andra kvalitetsprogram kommer inte längre att nå yngre generationer. I den slutliga versionen mjukas reklamreglerna upp avsevärt. Det är särskilt besvärande att vi inte heller lyckats förbjuda smygökningen av mängden reklam, trots att våra väljare i hela EU beklagar den här utvecklingen. Det är också sorgligt att till och med barnprogram kan avbrytas av reklam. Bestämmelsen om produktplacering är en rimlig kompromiss. Lagstiftningen bidrar inte till många av Europaparlamentets målsättningar, men om den inte infördes skulle avsaknaden av reglering antagligen bli ännu mer problematisk.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar rådets gemensamma ståndpunkt, som innebär en del viktiga förändringar när det gäller skyddet av barn och minderåriga, funktionshindrade personers tillgång till audiovisuella tjänster och produktplacering i reklamsyfte.

Reklaminslag för alkohol och tobak ger ungdomar intrycket att dessa produkter är socialt accepterade bland vuxna, och dessa laster förknippas med fysisk attraktion, nöje, äventyr och rekreation. Intensiv reklam riktad särskilt till barn för livsmedel och drycker med hög fett- och sockerhalt underminerar dessutom de positiva initiativen för att skydda folkhälsan, t.ex. utbildning i näringslära och korrekt märkning av produkter. EU står inför en fetmakris, och tv förvärrar problemet. I Spanien gäller 48 procent av reklamen i barnprogram sötsaker, snabbmatsprodukter och chips, och i Storbritannien står livsmedel med hög fett- och sockerhalt för 80 respektive 90 procent av tv-reklamen.

I rådets text läggs tonvikten vid utarbetande av uppförandekoder gällande reklam för ”skräpmat” riktad till barn, samt på att införa filtreringssystem och PIN-koder som kommer att ge ett ökat skydd av minderåriga mot audiovisuella tjänsters negativa inverkan och spela en viktig roll i kampen mot fetman.

20. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. − Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Europaparlamentet antog nyligen en klok resolution om förbindelserna med en av sina grannstater. Jag vill citera några rader ur den. Lyssna noga och var inte rädda: ”Det” ryska ”folket har inte fått tillräcklig information om omfattningen av de förbrytelser som begicks under” andra världskriget, ”särskilt i” Finland, de baltiska staterna, och Königsbergområdet. Europaparlamentet ”anser att” Rysslands ”medborgare har rätt att få veta sanningen om de krigs- och folkmordsstrategier som nyligen genomförts i deras namn, och få veta vilka som har begått krigsförbrytelser”. Europaparlamentet ”anser att” Ryssland ”måste ta itu med sitt” sovjetiska ”förflutna på ett ärligt sätt för att kunna utvecklas, eftersom en viktig del av vägen mot försoning med landets grannar är att” Ryssland ”accepterar sitt förflutna”.

Parlamentet riktade sig i själva verket till – Serbien, som uppskattade våra förslag, men eftersom detta parlament inte hycklar bör samma typ av uppmuntran användas i våra dokument beträffande Ryssland.

  Lívia Járóka (PPE-DE). – (HU) Tack så mycket, herr talman. Mina damer och herrar, herr talman! Jag skulle vilja säga några ord om situationen för Europas romer, i samband med vårt yttrande som antogs vid förra plenarsammanträdet. Jag anser att det är mycket viktigt att kommissionen och parlamentet arbetar tillsammans och tar ansvar för denna minoritet, och att man påtar sig en mycket tydligare roll än hittills. Man bör utarbeta, genomföra och övervaka program som syftar till att integrera utestängda och marginaliserade samhällsgrupper. Som ett led i detta skulle det vara av stor betydelse om Europaparlamentets ledamöter arbetade sida vid sida med de kommissionsledamöter som direkt eller indirekt ansvarar för minoriteter, deras integration och deltagande, och om man som specialistgrupp gemensamt utarbetade en övergripande, gränsöverskridande strategi för romerna, med effektiv övervakning. Därigenom skulle de som lever i de mest eftersatta områdena och de grupper som har de sämsta förutsättningarna kunna få tillgång till EU:s utvecklingsprogram. För att detta ska kunna ske måste en gemensam europeisk kriskarta upprättas, som skulle göra det enklare att bedöma i vilka områden det råder svår fattigdom. För två år sedan var Europeiska folkpartiet först här i parlamentet med att anta en strategi för romerna. Jag skulle vilja att övriga partier anslöt sig till den. Jag menar att det är av mycket stor betydelse att vi tillsammans, sida vid sida, deltar i utfrågningen om romerna den 14 februari och att vi gör en insats för denna minoritet. Det är oerhört viktigt att något händer. Tack.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Ögonvittnen rapporterar om en fullständigt osannolik fortkörningsincident där Europaparlamentets generalsekreterare Harald Rømer var inblandad. Vid 15-tiden den 14 november i år färdades han tydligen i en Luxemburgregistrerad CD-bil från Europaparlamentet till Strasbourgs centrum. Sparvar krossades under hjulen när han dånade fram längs Allée de la Robertsau och i över 100 km/timmen körde förbi bilköer och tvingade förskräckta fotgängare att kasta sig i säkerhet från övergångsstället.

Jag har därför några frågor till Harald Rømer: Färdades ni faktiskt i den här bilen vid den aktuella tidpunkten? Vem var det som körde? Vilka anvisningar hade chauffören fått – eller inte fått – av er? Varför kördes fordonet i fråga så vårdslöst, och varför överskreds hastighetsbegränsningen så dramatiskt? Tror ni att trafikregler inte gäller er? Tycker ni inte att ni, som Europaparlamentets högste tjänsteman, borde visa särskild hänsyn och hålla er inom trafiklagstiftningens ramar? Är det så här ni tänker uppträda i framtiden, och bör alla trafikanter hålla sig undan för er?

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) I söndags valde rumänerna för första gången sina företrädare i Europaparlamentet. Rumänien ansluter sig till den europeiska traditionen med direkta val till parlamentet, som inleddes 1979.

Valet i Rumänien har visat oss att vi har ett stort ansvar gentemot de rumänska medborgarna. Vi måste tala mer med dem om EU och förklara fördelarna och villkoren i den familj vi tillhör. Trots att Rumänien är det land som är näst mest positivt till EU var valdeltagandet relativt lågt, 29,4 procent. Men valet var ändå en enorm framgång för Europeiska folkpartiet. Företrädarna för Demokratiska partiet i Rumänien är nu nästan tre gånger fler i detta forum, och till följd av vår seger har vikten för PPE-DE i Europaparlamentet ökat med nästan 4 procent.

Jag tackar rumänerna för deras förtroende och jag tackar er för de positiva budskap ni förmedlat till de rumänska väljarna.

  Pierre Pribetich (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Sanden i timglaset för Kosovo rinner obevekligt ned, och den 10 december är snart här. Tyvärr fortsätter de dövas dialog mellan ett ytterst självständigt Kosovo innanför Serbiens gränser och övervakat oberoende. Valet till den lagstiftande församlingen den 18 november ledde enbart till högre politiska ambitioner, och självständighetsivrarna segrade i ett val som präglades av rekordlågt valdeltagande.

EU måste därför lägga fram en strategi som inte går ut på självständighet och därigenom fastställa en europeisk utrikespolitik. Själva ordet självständighet är en fälla, synonymt med kaos för vårt Europa. Genom att godta denna process öppnar vi en Pandoras ask med all den nationalism, regionalism och lokalism det medför på vårt eget territorium.

I en globaliserad värld är självständighet en illusion. Alla parter måste uppmanas att bygga upp ett regionalt samhälle med fredliga utbyten som sker med respekt för demokratiska principer. Stöd till splittring och självständighet kommer bara att leda till ökad nationalism. Låt oss minnas president François Mitterrands ord till parlamentet: nationalism är krig, och krig är inte bara det förflutna utan kan också bli vår framtid.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Det är mycket troligt att Irland blir det enda EU-land som håller en folkomröstning om Lissabonfördraget. Själv är jag för EU och har röstat ja i alla folkomröstningar om fördrag. Men jag har ett problem och jag vill att rådet ska lösa det åt mig.

Vi behöver en konsoliderad version av fördraget innan vi ber våra medborgare att fatta ett välgrundat beslut. Titta bara på sidan 51 i fördraget, ett avsnitt med rubriken ”Icke-diskriminering och medborgarskap”, ett avsnitt som alla medborgare kan tänkas vilja läsa och bedöma. I punkt 32 står följande: ”En artikel 16d med samma lydelse som artikel 12 ska införas”. I punkt 33 anges att en ”artikel 16e med samma lydelse som artikel 13 ska införas. I punkt 2 ska orden ’… ska rådet fatta beslut i enlighet med förfarandet i artikel 251 när rådet…’ ersättas med ’… får Europaparlamentet och rådet’, och orden ’beslutar om’ ska ersättas med ’i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet anta de grundläggande principerna för ..’.”

Herr talman! Jag behöver inte läsa mer: Jag tror att min poäng har gått fram.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Herr talman! Jag är glad att se er i dag, tre dagar efter ett oerhört betydelsefullt ögonblick för Rumänien.

I enlighet med fördraget om anslutning till Europeiska unionen höll Rumänien i söndags val till Europaparlamentet, sex månader efter den tidpunkt som först bestämts. Rumäniens medborgare, EU-medborgare, kunde därmed direkt välja dem som företräder dem i EU:s mest demokratiska institution. Även om valdeltagandet låg nära EU-genomsnittet, som inte är så högt, är jag övertygad om att de rumänska medborgarna, tack vare deltagandet av våra nya rumänska kolleger, i ännu högre grad kommer att bli medvetna om den inverkan som Europaparlamentets verksamhet har på deras dagliga liv. Att extremistpartierna inte fick tillräckligt många röster för att ta sig in i Europaparlamentet visar att de rumänska medborgarna redan visat prov på europeisk mognad och ansvar.

Jag vill i dag gratulera alla som av de rumänska medborgarna utsetts att företräda dem i Europaparlamentet, och jag hoppas de kan samarbeta för rumänernas bästa, oavsett vilka politiska familjer de tillhör.

  Bogusław Rogalski (UEN). – (PL) Herr talman! I går demonstrerade polska fiskare utanför Europeiska kommissionens högkvarter i Bryssel. De protesterade mot de orättvisa och diskriminerande åtgärder som kommissionen vidtagit mot den polska fiskerinäringen.

Problemet gäller förbudet mot torskfiske i Östersjön. Torsk är den huvudsakliga inkomstkällan för polska fiskare. Fiskeförbudet infördes av kommissionen som ett straff för att den årliga torskfiskekvoten överskridits. Dessutom har kommissionen hotat med att inte tilldela Polen någon fiskekvot alls för 2008, eller att minska kvoten. Det skulle definitivt ödelägga den polska fiskerinäringen. De kvoter som tilldelas är mycket restriktiva och grundas på ofullständiga och förvanskade uppgifter om torskbestånden i Östersjön.

Mot denna bakgrund kan man undra varför Polen var det enda land som skulle kontrolleras när mitt land efterlyste en ingående kontroll av fisket i alla länder. Tyska, svenska och danska fiskare överskrider också kvoterna. Ska de polska fiskarna bli kommissionsledamot Joe Borgs offerlamm? Eller är det kanske ett sätt att undanröja konkurrens med hjälp av Europeiska kommissionen? EU har uppenbarligen misslyckats med att tillämpa jämlikhetsprincipen, och jag stöder därför protesten.

  Maciej Marian Giertych (NI). – (PL) Herr talman! Jag vill att vi tar upp fallet med en egyptisk kvinna, Shadia Nagui Ibrahim. Hon dömdes till tre års fängelse för att hon när hon gifte sig felaktigt ska ha uppgett att hon var kristen. I själva verket talade hon sanning – hon är kristen. Hon tillhör den koptiska kyrkan och kände inte till att hennes far, också koptisk kristen, hade konverterat till islam under en tid och sedan återvänt till den koptiska tron.

Enligt egyptisk lag är Shadia Nagui Ibrahim muslim, eftersom hennes far varit muslim. En människas tro kan inte bestämmas genom beslut av nationella eller rättsliga myndigheter. Det handlar om personlig övertygelse. Om Egypten vill bli betraktat som ett civiliserat land måste man ändra sin intoleranta antikristna lagstiftning.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill vända mig till kommissionsledamoten och ta upp det omdömeslösa utnyttjandet av strukturfonderna, som tyvärr blir allt vanligare i EU.

Det som hänt i Ungern i anslutning till Leader-programmet är upprörande. De lokala aktionsgrupper (LAG-grupper), som ska samla lokala myndigheter och kommuner för att utnyttja och utveckla Leader-programmet i Ungern har uteslutande bestått av förvaltningar som tillhör ett politiskt parti, nämligen det nationella regeringspartiet, och lokala myndigheter som styrs av andra partier har stängts ute.

Detta är en fullständig skandal, och jag anser att kommissionen måste vidta åtgärder mot den ungerska regeringen, kanske genom att inleda ett överträdelseförfarande, för strukturfonderna utnyttjas inte på rätt sätt. Lokalbefolkningen missgynnas enbart därför att deras förvaltning inte kommer överens med regeringen.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Mellanösternkonferensen i Annapolis fick ett blandat resultat för EU:s del. De senaste månaderna har både kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och den höge representanten Javier Solana i plenum försäkrat oss om att EU spelar en aktiv roll i utformningen av Mellanösternpolitiken. Men när jag läser president George Bushs tal i dag ser jag inget tecken på detta. I stället läser jag att parterna är eniga om att inrätta en mekanism för genomförande av färdplanen, som ska kontrolleras av USA. Det kommande fredsfördraget kommer också att genomföras med utgångspunkt i färdplanen, med USA som slutlig skiljedomare. Så var finns EU? Vilka förhoppningar kan vi inge för framtiden när vi bara står bredvid och tittar på?

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Herr talman! Fredliga och helt lagliga försök av ryska medborgare att demonstrera sitt missnöje med den sittande ryska regeringens politik slogs ned brutalt i Ryssland – i Moskva och St Petersburg – i lördags. Ledaren för oppositionsgruppen Det andra Ryssland, Gary Kasparov, ledarna för Högerkrafternas union, Nikita Belych och Boris Nemtsov, och andra anhängare har drabbats av våld och gripits av polisen. Gary Kasparov dömdes till och med till fem dagars fängelse.

Incidenten är ännu ett bevis för att människor i Ryssland inte har någon yttrandefrihet och lever i ständig fara. Oppositionsmedlemmar fruktar hela tiden för sina familjers säkerhet.

Det är min fasta övertygelse att vi i Europaparlamentet inte får tiga om dessa händelser. Vi kan inte tillämpa vissa standarder i fråga om moral, demokrati och mänskliga rättigheter när det gäller Burma och Pakistan och samtidigt tillämpa andra, lägre standarder för Ryssland. Jag ber er att vidta åtgärder för att försvara yttrande- och församlingsfriheten i Ryssland. Det spelar ingen roll i vilket land människor kämpar för frihet – de kämpar för vår frihet också. Var en fri människa än hålls i bojor …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Talmannen. – Tack så mycket, fru Andrikienė. Tyvärr kan vi inte ägna mer tid åt denna punkt på föredragningslistan.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! En ordningsfråga. Några av oss har väntat här sedan kl. 19 – och nu är klockan 21.40 – bara för att få en chans att yttra oss i anförandena på en minut. Nu skär ni ned den tiden till mindre än 15 minuter. Det är inte rättvist mot de parlamentsledamöter som har väntat här hela kvällen. Vi borde kanske ha informerats om detta tidigare så att vi inte hade behövt vänta så många timmar.

  Talmannen. – Jag förstår er irritation. Jag tog över ordförandeskapet för bara två minuter sedan. Jag har dock fått veta att vi tyvärr har mycket kort tid kvar. Vi måste avsluta våra debatter vid midnatt, och vi har fortfarande många punkter kvar på föredragningslistan. Jag beklagar verkligen detta.

21. Kontroll av förvärv och innehav av vapen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Gisela Kallenbach, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen (KOM(2006)0093 – C6-0081/2006 – 2006/0031(COD)) (A6-0276/2007).

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Skjutvapen är inte en produkt som alla andra. En rad tragiska händelser – i Erfurt, Antwerpen, Helsingfors och på andra platser – har tydligt visat vilken potentiell fara skjutvapen innebär för våra medborgares säkerhet, särskilt barnens. Vi behöver därför mycket stränga regler för tillverkning, försäljning och innehav av skjutvapen.

Även om det enligt vår europeiska lagstiftning uttryckligen är tillåtet för medlemsstaterna att gå längre än den allmänna skyddsnivå som EU-lagstiftningen ger är jag mycket tacksam för parlamentets strävan att avsevärt höja de skyddsnivåer som tillämpas i EU när det gäller skjutvapen. Jag vill särskilt tacka föredraganden från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Gisela Kallenbach, och utskottsordföranden Arlene McCarthy. Jag vill specifikt tacka dem båda för deras utmärkta samarbete.

Låt mig erinra er om bakgrunden till dagens beslut. Utgångspunkten var behovet av att göra olika ändringar av vår lagstiftning för att vi ska kunna ratificera FN-protokollet om skjutvapen. Ingen övergripande översyn av EU:s lagstiftning om skjutvapen var planerad innan dess. Tack vare er har vi gjort allt detta i ett stort steg, och faktiskt vid första försöket, eftersom rådet också har gett sin välsignelse till det samlade förslag vi behandlar i dag.

Vi har tvingats finna lösningar på ett antal svåra frågor, och dagens resultat håller för granskning. Vi inkräktar inte på de olika traditionerna och kulturella särdragen i våra medlemsstater, där det finns långa och mycket olika traditioner i fråga om jakt, tävlingsskytte och vapensamling. Dessa har respekterats. Ett europeiskt skjutvapenpass kommer att underlätta resor över gränser och ge en god grund för gränsöverskridande möten mellan jägare och tävlingsskyttar i framtiden. Vi vill också införa lämplig märkning och registrering av skjutvapen för att möjliggöra gränsöverskridande överföring och transport av skjutvapen på den inre marknaden, men med större insyn och därmed på ett säkrare sätt.

En viktig nyhet är registrering av alla privatägda vapen. Vi måste veta vem som har vad. Tack vare registreringen kommer vi i ännu större utsträckning att kunna förhindra olagligt ägande eller olaglig överföring av skjutvapen. Uppgifterna kommer att sparas i 20 år, så att spårbarheten garanteras under en tillräckligt lång period. Det är definitivt välkommet. I detta sammanhang överväger kommissionen dock att i en förklaring klargöra vår tolkning av det nya skälet 9e i dataskyddsdirektivet.

Vi har också beslutat att förbjuda minderåriga under 18 år att förvärva skjutvapen i framtiden. EU sänder därmed ett tydligt budskap om att skjutvapen inte är något som ungdomar bör ha tillgång till. Naturligtvis kommer vi fortfarande att tillåta unga tävlingsskyttar och jägare under 18 år att utöva sin hobby, men endast under tillsyn av vuxna, t.ex. föräldrar eller tränare. Vi har haft för många tragedier med skjutvapen som hamnat i händerna på ungdomar. Jag hoppas att de nya reglerna kommer att bidra till att vi slipper fler tragedier av det här slaget och till att höja medvetenheten, särskilt bland unga tävlingsskyttar och jägare, om att vapen måste hanteras med stor försiktighet.

Vi har ställts inför ett nytt problem till följd av den tekniska utvecklingen och brottslig verksamhet i Europa: ombyggnad av vapenkopior, som i sig är ofarliga, till fullt fungerande vapen. Det här är ett problem som Arlene McCarthy uppmärksammat oss på. Det har gjort det möjligt att i praktiken kringgå lagstiftningen. Nu stoppar vi det. Låt mig i förbigående säga att vi under de närmaste två åren måste titta närmare på problemet med ombyggnad av vapenkopior för att täppa till eventuella säkerhetsluckor. Detsamma gäller frågan om hur vi ska se till att skjutvapen görs obrukbara på ett effektivt sätt.

Som ni vet var kommissionen positiv till att införa påföljder i EU-lagstiftningen, eftersom EG-domstolens avgöranden är tydliga på den här punkten. Kommissionen inser dock att skäl 8 innehåller en hänvisning till dessa påföljder enligt straffrätten och FN-protokollet. Det är viktigt, eftersom efterlevnad av artikel 5 i FN-protokollet kräver att medlemsstaterna tillämpar påföljder. Jag är övertygad om att medlemsstaterna planerar sådana bestämmelser i sin nationella lagstiftning. En förklaring från kommissionen i denna fråga kommer också att överlämnas till Europaparlamentets generalsekretariat.⁽¹⁾ Jag vill särskilt tacka Alexander Alvaro för hans stöd i detta avseende.

EU kommer alltså att få en modern lagstiftning om skjutvapen, som prioriterar medborgarnas säkerhet och tar hänsyn till behovet av att skydda våra barn och ungdomar. Vi höjer därmed den skyddsnivå som EU-lagstiftningen ger.

Det är nu upp till medlemsstaterna att se tidens tecken och, med beaktande av nationella förutsättningar, vidareutveckla dessa bestämmelser på individuell basis. Det betyder att jag personligen kommer att stödja alla medlemsstater som anser att striktare bestämmelser är nödvändiga och lämpliga, och jag kan bara uppmuntra de medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder.

Jag litar på att era kolleger i de nationella parlamenten kommer att fatta ett tydligt beslut i frågan om skjutvapen. Mottot måste vara ”säkerheten först”. Dagens beslut kommer att bana väg för detta, och jag vill tacka er för ert stöd i denna strävan.

kommissionens vice ordförande.Kommissionens förklaringar bifogade till debatten

1) Förklaring om sanktioner

”Kommissionen välkomnar det snabba antagandet av rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/477/EEG om kontroll av förvärv och innehav av vapen, men beklagar att rådet motsatte sig det ursprungliga förslaget i fråga om artikel 16 om straffrättsliga påföljder.

Kommissionen konstaterar att gemenskapen har behörighet att införa straffrättsliga påföljder i enlighet med artikel 5 i protokollet mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, delar till skjutvapen och ammunition, bifogat Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet.

Följaktligen anser kommissionen att ett eventuellt beslut om att ratificera protokollet bör åtföljas av en förklaring om behörighet som korrekt avspeglar omfattningen av gemenskapens behörighet.

Kommissionen förbehåller sig rätten att hävda sina institutionella rättigheter i detta avseende.”

2) Förslag till förklaring om uppgiftsskydd

”Kommissionen konstaterar att behandlingen av personuppgifter inom ramen för detta direktiv måste vara förenlig med direktiv 95/46/EG och inte får påverka skyddsnivån för enskilda när det gäller behandling av personuppgifter enligt bestämmelserna i gemenskapslagstiftningen och i nationell lagstiftning, och framför allt inte ändrar de skyldigheter och rättigheter som anges i direktiv 95/46/EG.

Därför kan det vara berättigat att förlänga den kortaste perioden för bevarande av register över vapenägare från tio till tjugo år. Kommissionen är övertygad om att en sådan behandling av personuppgifter är berättigad, både med hänsyn till att dessa vapen är mycket farliga och går att använda under lång tid, och till att de kan missbrukas för kriminella ändamål. Detta innebär att såväl handeldvapen som deras ägare måste gå att spåra.

Dessutom konstaterar kommissionen att med hänsyn till syftet med detta direktiv och i enlighet med kraven i direktiv 95/46/EG bör tillgång till centraliserade uppgiftsregister eller system som ger tillträde till icke-centraliserade registreringssystem endast ges till polismyndigheter och rättsväsende för att de ska kunna förebygga, utreda, upptäcka och åtala brott.”

  Gisela Kallenbach, föredragande. − (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! En väldigt utdragen process närmar sig vad jag hoppas blir ett framgångsrikt slutförande. Jag vill därför till att börja med framföra mitt varma tack till alla som lämnat ett värdefullt bidrag till denna process: skuggföredragandena från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Guido Podestà, Lasse Lehtinen och Karin Riis-Jørgensen, utskottsordföranden Arlene McCarthy och det ansvariga sekretariatet, personalen hos föredragandena för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, Alexander Alvaro och andra som stött processen, rådets ordförandeskap företrätt av António Delicado och hans kolleger och, sist men inte minst, kommissionen företrädd av Michel Ayral och hans kolleger, som av sin kommissionsledamot Günter Verheugen motiverats att finna en gemensam lösning.

Jag har lärt mig mycket genom hela denna process. Jag har lärt mig vilken roll lobbyister faktiskt kan spela – en del av dem har bidragit konstruktivt till att nå gemensamma lösningar medan andra avsiktligt försökt hindra processen med halvsanningar och felaktiga uppgifter. Det var redan från början uppenbart för mig att det inte är någon enkel sak att finna den rätta balansen mellan de krav som en välfungerande inre marknad ställer, medborgarnas berättigade säkerhetsfarhågor när det gäller olaglig användning av skjutvapen och den förståeliga önskan från jägare och tävlingsskyttar att i princip obehindrat kunna utöva sina hobbyer. Som Günter Verheugen sa ville vi utnyttja erfarenheterna från tillämpningen av direktiv 91/477/EEG, åtgärda en del av de brister som identifierats och införliva FN-protokollet om skjutvapen, som kommissionen undertecknade 2002, med EU-lagstiftningen. Vi var därför tvungna att införa särskilda artiklar om olaglig användning, olaglig handel och olagligt förvärv av skjutvapen. Genom kompromissen beaktas dessa krav. Jag medger att jag hade föredragit ännu tydligare bestämmelser på vissa punkter, t.ex. för att åstadkomma bättre lagstiftning eller förenkling. Framför allt hade jag velat minska antalet skjutvapenkategorier till två på EU-nivå, vilket redan är fallet i två tredjedelar av medlemsstaterna. Jag lyckades dock inte nå majoritet i den frågan.

På det hela taget är jag ändå mycket nöjd med den kompromiss som nåtts. Låt oss tänka efter ett ögonblick – vi kommer alltså att införa delvis harmoniserad lagstiftning om skjutvapen i 27 medlemsstater. Vi har fortfarande mycket olikartade skjutvapenlagar på nationell nivå, och denna delharmonisering kommer att underlätta laglig handel och bidra till ökad säkerhet. Det går inte att helt och hållet garantera att inget missbruk kommer att äga rum, men som vi redan hört måste vi erkänna att vi har en skyldighet att i möjligaste mån försöka förhindra tragedier som dem som ägt rum i Tyskland, Finland och Belgien.

Jag tänker inte gå in på detaljerna i den nya lagstiftningen nu, ni känner redan till dem och Günter Verheugen har redan nämnt några av dem. Jag välkomnar att vi 2014 kommer att ha ett datoriserat skjutvapenregister i medlemsstaterna. Det kommer att förbättra informationsutbytet och i hög grad bidra till att underlätta spårbarhet vid fall av missbruk och kanske till och med möjliggöra spårbarhet över huvud taget. Vi tar också Internetåldern i beaktande, eftersom bestämmelserna kommer att gälla både Internethandel och traditionell handel.

Jag skulle avslutningsvis vilja göra några påpekanden för att underlätta ert beslut och bemöta argumenten från dem som motsätter sig bättre EU-lagstiftning om skjutvapen. Direktivet kommer inte att gälla vapen- eller ammunitionssamlare, offentliga tjänster eller kulturella eller historiska institutioner. Bestämmelserna kommer inte att gälla retroaktivt. Vi föreslår ett nationellt skjutvapenregister, inte ett EU-register. Vi har visserligen ett sådant register för kor, men det verkar vara svårare att åstadkomma när det gäller skjutvapen. Vi har inte heller några principiella invändningar mot tillverkare, återförsäljare, tävlingsskyttar eller jägare som hanterar skjutvapen ansvarsfullt och med full medvetenhet om deras särskilda karaktär.

Jag har fått veta att mycket allvarliga farhågor uttrycktes när det ursprungliga direktivet diskuterades på 1990-talet, och diskussionerna blev mycket känslomässiga. Senare kom dock detta direktiv att betraktas som mycket användbart, praktiskt och effektivt. I det avseendet är jag övertygad om att den kompromiss ni har framför er också kommer att bli en framgång, och jag räknar med ert stöd.

  Alexander Alvaro, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. − (DE) Herr talman! Jag tycker inte att det finns mycket att tillägga till det som Gisela Kallenbach just sagt, förutom att det har varit ett nöje för mig att arbeta tillsammans med ordföranden för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Arlene McCarthy, och min kollega i det utskottet, Gisela Kallenbach, som jag hade ett mycket nära och tillitsfullt samarbete med under denna del av processen. Jag vill också inte minst tacka kommissionen, i detta fall företrädd av kommissionsledamot Günter Verheugen. Ett så nära samarbete får man inte ofta uppleva.

Vad hinner man säga på en minut när det tagit 30 sekunder att tacka folk?

I grund och botten är detta vad vi åstadkommit: EU har sänt ett tydligt budskap om att man, när den lagliga skjutvapenhandeln regleras, är lika angelägen om att ta itu med olaglig överföring och missbruk av skjutvapen. Vi har klargjort att EU inte kommer att tolerera någon brottslighet med anknytning till skjutvapen på sitt territorium, att vi inte kommer att tolerera att folk använder vapen som de inte förvärvat på laglig väg, och att vi inte kommer att tolerera en situation där folk missbrukar de rättigheter de fått tack vare EU.

Jag säger detta till alla som i dag liksom jag fått oräkneliga e-postmeddelanden från jägare och tävlingsskyttar som anklagar oss i EU för att begränsa deras friheter: Läs direktivet, kontakta kommissionen, och ni kommer att förstå att EU har agerat för att skydda sina medborgare – inte tvärtom!

  Guido Podestà, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam för att föredraganden Gisela Kallenbach och skuggföredragandena från de andra grupperna ständigt har varit tillgängliga för samråd och därmed gjort det möjligt för oss att nå en innovativ men – det måste jag säga – välavvägd kompromiss.

Syftet med den föreslagna ändringen av direktivet är att anpassa det till FN-protokollet mot organiserad brottslighet, när det gäller lagligt förvärv och laglig handel med skjutvapen avsedda endast för civilt bruk. Direktivet gäller frågor som rör alla, t.ex. våra medborgares säkerhet, men även sportsliga traditioner och den inrotade livsstilen för miljontals européer som ägnar sig åt jakt.

Tack vare ett nära samråd med rådet har vi kunnat ta fram en text med den rätta balansen mellan önskan att åstadkomma harmoniserade regler och respekten för enskilda länders kulturella särdrag, i överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen.

På den första punkten vill jag framhålla systemet för märkning av skjutvapen och deras väsentliga delar, inte minst för att säkra spårbarhet, skyldigheten att bevara uppgifter så länge som i 20 år, noggrannare övervakning av Internetförsäljning med tanke på de kända risker den medför, restriktioner för användning av skjutvapen för minderåriga och personer som antas kunna utgöra en fara för den allmänna säkerheten samt införande av allmänna principer när det gäller att göra skjutvapen obrukbara.

På den andra punkten vill jag erinra om att klassificeringen i fyra kategorier har bibehållits av respekt för de kulturella och traditionella sedvänjor som redan nämnts. En ny bedömning av för- och nackdelarna med att eventuellt gå ned till bara två kategorier ska göras till 2012.

Rådets bristande tillgänglighet har dock inneburit att det europeiska skjutvapenpasset inte kommer att vara den enda handling som krävs för bärande av skjutvapen, och det ser jag som en förlorad möjlighet.

  Lasse Lehtinen, för PSE-gruppen. – (FI) Herr talman! Jag vill varmt tacka föredraganden Gisela Kallenbach, övriga skuggföredragande och Arlene McCarthy, ordförande för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, för slutförandet av detta komplicerade lagstiftningspaket. När vi inledde arbetet för nästan två år sedan var vi övertygade om att det framför allt skulle handla om en teknisk åtgärd, med det enda syftet att omvandla FN-protokollet om skjutvapen till EU-lagstiftning. Processen blev dock allt annat än teknisk. Somliga ville förbjuda vapen helt och hållet och begränsa människors lagliga innehav av dem, medan andra inte ville ha några kontroller alls av förvärv och användning av vapen.

Under ledning av vår föredragande Gisela Kallenbach kom vi dock fram till en välavvägd kompromiss mellan de största grupperna, där hänsyn tas till individens och samhällets säkerhet liksom till behoven hos dem som tycker om att använda vapen på fritiden och även t.ex. jägare. Det är bra att alla vapen i EU ska registreras så att det blir lättare att spåra dem och att medlemsstaterna i framtiden måste behålla uppgifterna om ett vapen och dess ägare i 20 års tid. Det är också viktigt att vapenimitationer och ombyggda vapen omfattas av direktivet. Jägares och tävlingsskyttars liv kommer att förenklas avsevärt när det europeiska skjutvapenpasset är den enda handling de behöver vid resor mellan länder, och ingen avgift bör tas ut för passet.

Den åldersgräns på 18 år som föreskrivs i direktivet är enligt min mening förnuftig, liksom undantagen. Det innebär t.ex. att de tusentals registrerade minderåriga jägarna i mitt land Finland kan fortsätta att utöva sin hobby med sina föräldrars tillåtelse, precis som de gjort hittills. Det är direktiv av det här slaget som är värdefulla i allmänhetens ögon. EU:s fyra friheter kommer också att stärkas när EU utvecklas som ett säkert område med interna rättigheter.

  Samuli Pohjamo, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Även jag vill börja med att tacka föredraganden Gisela Kallenbach för ett mycket genomarbetat betänkande. Det är viktigt för allas framtid att förhindra olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen. Betänkandet kommer att bidra till att det målet kan nås.

Vi finländare har funderat över om ungdomar i fortsättningen bör tillåtas att jaga för nöjes skull. I Finland krävs licens och noggrann övervakning för att utöva sporten, och vägledning i säker och ansvarsfull vapenanvändning fås av erfarna jägare. Jag anser att det är viktigt att denna bästa praxis och långa tradition i Finland också kan behållas när det nya direktivet har antagits. Det är viktigt att vi i morgon enas om en genomarbetad kompromiss, där medlemsstaternas olika praxis jämkas samman och medlemsstaterna på vissa villkor kan tillåta även ungdomar under 18 år att förvärva och inneha skjutvapen för jaktändamål.

  Andrzej Tomasz Zapałowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Det är mycket viktigt att kontrollera innehavet av skjutvapen om vi vill garantera säkerheten för de människor som lever i Europa. Bestämmelserna på området får givetvis inte otillbörligt begränsa medborgarnas rätt att värna sin egen säkerhet på sin egen mark, och deras rätt att värna sin personliga säkerhet vid fullgörandet av viktiga offentliga uppgifter eller därefter får inte heller begränsas.

Dessutom har medborgarna rätt att inneha vapen som är släktklenoder eller används vid jakt eller för sportsliga ändamål. Allt detta ingår i den europeiska traditionen. Alla restriktioner bör ha anknytning till den enskildes psykiska tillstånd och bör även gälla personer som misstänks för förseelser som klassificeras som brott. Vidare anser jag att sådana restriktioner bör tillämpas för personer som offentligt förespråkar fascism eller radikal kommunism och för extremistiska islamiska aktivister.

I Europa finns i dag teknik som gör det möjligt för alla som är händiga att ganska snabbt bygga ett amatörskjutvapen. Införande av opåkallade restriktioner kommer därför inte att hindra brottslingar från att äga skjutvapen utan kommer på ett otillbörligt sätt att begränsa medborgarnas rättigheter, bl.a. deras rätt till självförsvar. Våra gränskontroller måste stärkas ytterligare, för olagliga invandrare lyckas fortfarande ta sig in i Europa och vapen kan smugglas in ännu enklare.

  Jens Holm, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! De föreslagna ändringarna av EU:s vapendirektiv syftar till en bättre kontroll av vapen. Det kommer att bli en bättre märkning och hårdare krav på handel och tillverkning av vapen. Det är bra, och det är särskilt bra att utskottet vill skärpa detta ytterligare. Det är särskilt viktigt med denna fråga i ljuset av de tragiska dödsskjutningarna i Jokelaskolan i Finland för några veckor sedan. Kombinationen av ungdomar på drift, spridandet av våldskultur på internet och tillgång till vapen är tyvärr livsfarlig. Därför är de viktiga skärpningarna som vi nu ska anta väldigt viktiga.

Det är också bra att detta är ett minimidirektiv. Medlemsstaterna kan alltså gå före och ha en mer progressiv lagstiftning. Jag önskar att all EU-lagstiftning skulle vara på det viset. Då skulle vi lösa många problem. Det ser ut som att vi kan komma överens i en första behandling. Det är bra, då spar vi tid och resurser som vi kan ägna till annat, t.ex. att verka för ett fredligare och barnvänligare samhälle.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman! Att jaga är en gammal sed. Varje medlemsland har sin unika jakttradition att värna om. Dagens debatt är därför slutet på en lång process. Starka viljor har stått emot varandra, diskussionerna har varit många och skuggföredragande har förbjudits att delta i trepartsmötena.

Flera av de ursprungliga förslagen hade kunnat hota medlemsländernas jaktkulturer. Tyvärr har inte det europeiska skjutvapenpasset räckt som det enda nödvändiga dokument för tillfällig användning av jakt- och tävlingsvapen i annan medlemsstat. Den fria rörligheten förhindras av att vissa medlemsstater tillåts att begära ytterligare dokument. Gemenskapens jägare och tävlingsskyttar blir utsatta för större byråkrati än personer från tredje land. Glädjande nog har avgifterna för dessa tillstånd förbjudits.

Under processens gång har jag som skuggföredragande försökt påverka det slutgiltiga betänkandet de gånger jag har tillåtits delta i mötena. Det är främst två frågor som jag har arbetat med, nämligen mot ett förbud att beställa vapen på internet och mot förändrade möjligheter till dispens för utbildningar för naturbruks- och sportskyttegymnasium. I en region med långa avstånd skulle ett förbud mot att köpa vapen på internet förhindra tillgången till vapen i jaktsyfte. I dag har vi redan i Sverige en god reglering för internetköp som accepteras av både jägare och myndigheter.

Den andra frågan handlade om att göra om kriterierna för åldersdispensen, vilket skulle drabba olika typer av gymnasieprogram. I Sverige fyller jaktutbildningen en viktig funktion för att lära framtida generationer om jakt och viltvård. Nu kan våra jakttraditioner leva vidare. Från att ha varit ett omständligt byråkratiskt förslag har kompromissen, även om den inte är idealisk, nu blivit acceptabel.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Schengen och de allt brutalare kriminella ligorna gör det utan tvekan nödvändigt att inta en strängare hållning till olagligt innehav av skjutvapen och till organiserad brottslighet. Alltihop övergår dock i en fars när oskyldiga medborgare, jägare och tävlingsskyttar i praktiken behandlas på samma sätt som brottslingar. I stället måste den främsta prioriteringen vara att öka antalet poliser, som skurits ned på senare år.

I Storbritannien har brottsstatistiken stigit i höjden sedan handeldvapen totalförbjöds, och det bör enligt min mening få oss att stanna upp och tänka efter. I dessa allt oroligare tider, när staten gör besparingar på säkerhetsområdet, måste det vara tillåtet för oskyldiga medborgare som är vid sina sinnens fulla bruk att vid behov avvärja ett hotande angrepp mot liv och lem. Vid de flesta brott används faktiskt inte lagligt förvärvade vapen.

EU bör kanske i större utsträckning koncentrera sig på att bättre skydda sina gränser, t.ex. genom att öka Frontex resurser, och på att förbättra samarbetet på säkerhetsområdet.

EU-länderna har fullständigt användbar skjutvapenlagstiftning, och om strängare bestämmelser efterfrågas eller är nödvändiga bör beslut om detta fattas i de berörda länderna.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om vi tittar på var vi började och på hur långt vi har kommit tycker jag att man kan säga att vi har lyckats komma tillbaka till ett objektivt läge i denna mycket kontroversiella fråga. Tillsammans med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har vi funnit en lösning som möjliggör bättre kontroll av skjutvapen i hela EU, utan att bortse från de berättigade intressena hos tävlingsskyttar och jägare, som är oroliga för överdriven byråkrati och orimliga registreringskrav. Jag vill tacka kommissionsledamot Günter Verheugen men även ordföranden för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, Arlene McCarthy, och givetvis vår skuggföredragande, som tillsammans med föredraganden och övriga inblandade kolleger arbetat mycket hårt med detta ärende i många månader. Det här var ingen enkel fråga för de olika berörda grupperna, men jag tror vi har nått en kompromisslösning som – med tanke på förutsättningarna i rådet – var den enda möjliga vägen.

När det gäller den handelsrelaterade aspekten, som omfattas av FN-protokollet och fortfarande kvarstår, är frågan i vilken utsträckning kommissionen kan lägga fram ett förslag som får rådets generella godkännande och gör parlamentets arbete enklare. Jag är inte ironisk, herr kommissionsledamot. Jag önskar er verkligen all framgång med att skickligt övertyga era kolleger i rådet om att de skyldigheter de påtagit sig genom FN-protokollet naturligtvis även måste gälla i EU.

Jag vill därför tacka alla som bidragit till att upprätthålla arbetet med denna mycket kontroversiella fråga. Jag anser att kompromissen utgör en bra lösning för alla berörda, och jag hoppas att vi i morgon kan godkänna den med bred majoritet.

  Arlene McCarthy (PSE). – (EN) Herr talman! Jag uttalar mig nu som engagerad parlamentsledamot, inte som utskottsordförande. Jag menar att vi med denna nya vapenlag kan visa våra medborgare att EU kan agera för att lösa problemet med illegala vapen. Vi har tuffa lagar i Storbritannien, men utan den här EU-lagen kommer vapen att fortsätta att finnas på gatorna i städer som Manchester och Liverpool.

Det här är en kopia av en 9 mm Smith & Wesson – ett konvertibelt vapen som är utformat för skjuta lösa skott eller tårgaspatroner – som efter konvertering går att använda med skarpa skott. Bli inte rädda – den är inte laddad, den är konvertibel, inte konverterad. Det var en sådan här pistol som så tragiskt dödade en tolvårig flicka i Manchester – Kamilah Peniston. Mödrar mot våld (Mothers Against Violence) frågar mig var dessa vapen kommer ifrån och vad vi gör här för att sätta stopp för den olagliga smugglingen av dessa dödliga vapen.

Greater Manchester Police berättar för mig att 46 procent av alla vapen som togs i beslag förra året var konverterade. Konverterade vapen har blivit ett billigt och populärt val för kriminella och de är ett växande problem i EU, inte bara i Storbritannien.

Därför tackar jag kommissionsledamot Günter Verheugen, vår föredragande Gisela Kallenbach, Alexander Alvaro och 25 medlemsstater för deras stöd till mina ändringsförslag för att på allvar ta itu med och skärpa kontrollen av dessa konvertibla vapen. I och med att de underställs samma kontrollsystem som riktiga handeldvapen blir det mycket svårare för kriminella gäng att få tag i dem, och det kommer att minska smugglingen av dessa vapen som är förbjudna i Storbritannien.

Polischefernas organisation (Association of Chief Police Officers) i Storbritannien ger sitt fulla stöd till den här lagen och dess krav i fråga om konvertibla och oskadliggjorda vapen, spårbarhet och kontroll av vapenhandel på distans, inklusive Internet.

Efter de tragiska dödsskjutningarna nyligen i Finland och skottlossningsförsöket i en skola i Tyskland är det uppenbart att vi behöver strängare EU-omfattande normer för vapenkontroll. På så vis skulle EU handla pragmatiskt och vidta konkreta åtgärder för att skydda våra medborgare.

De tragiska och meningslösa dödsskjutningarna av ungdomar i min region – femtonåriga Jessie James, elvaåriga Rhys Jones och tolvåriga Kamilah Peniston – är en mycket känslig fråga. De berövades sina liv. Vi här i EU är skyldiga dem och deras familjer att se till att vi får bort de här vapnen från gatorna.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!

I dagens samhälle med alla dess risker är alla försök att öka människors säkerhet varmt välkomna. Säkerhet är en förutsättning för all frihet. Säkerhet är ett grundläggande inslag i ett demokratiskt samhälle.

Vi har alla skolmassakern i Jokela i färskt minne, och det var inte första gången något sådant inträffade. Vi måste dock se till att det blev den sista.

Enligt uppgifter från Världshälsoorganisationen är våld mellan personer och självmord den tredje respektive fjärde största orsaken till ohälsa och förtida dödlighet bland personer mellan 15 och 44 år världen över.

Skjutvapen används i en stor del av dessa fall. Enkel tillgång till skjutvapen har förknippats med högre dödlighet i samband med skjutvapen.

Det är mycket välkommet att EU inser behovet av att inrikta sig på detta särskilda hot.

Jag vill ta upp ytterligare en aspekt. Sedan direktivet införlivades 1993 har Internet utvecklats betydligt och blivit en elektronisk marknadsplats.

Direktivets mål att stoppa handeln med skjutvapen kan därför bara nås om Internethandel ingår i dess räckvidd.

Jag anser därför att EU:s medlemsstater måste reagera på ett lämpligt och konsekvent sätt på den rådande situationen i fråga om skjutvapen. För att kunna göra det behöver vi harmoniserade förebyggande åtgärder och straff, och vi måste integrera dem i en gemensam politik.

Slutligen vill jag tacka föredraganden och de personer hon samarbetat med.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara upplysa Arlene McCarthy om att skjutvapen är förbjudna i kammaren.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Eftersom jag bara har tid att göra en anmärkning vill jag göra er uppmärksamma på hur orättvist Europeiska skjutvapenpasset fungerar i praktiken, särskilt i fråga om jägarkåren. Om ägaren till ett registrerat vapen vill jaga i de flesta andra EU-länder behöver han bara visa fram sitt Europass vid inträdet, men om han vill komma in i Storbritannien måste han i förväg lämna in sitt Europass i original och sedan vänta sex–åtta veckor på att den lokala polisen ska behandla ärendet. Under den tiden står han alltså utan pass och kan inte jaga i andra tredjeländer.

Det finns inget behov av denna byråkrati som allvarligt skadar marknadsföringen av jaktsemestrar i Storbriannien, även i min valkrets i Nordirland. Visst skulle väl också en kopia av Europasset av hög kvalitet kunna fylla samma ändamål. Jag förutsätter därför att detta missförhållande kommer att rättas till i sinom tid.

  Michl Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Utgångspunkten för ändringen av detta direktiv var FN-protokollet och frågan om hur vi kan bekämpa terrorism på ett effektivt sätt. Det var också utgångspunkten för kommissionens förslag. I föredragandens förslag intogs en rätt så revolutionerande hållning till det gällande direktivet.

Om vi tittar på vad vi diskuterar i dag och ska rösta om i morgon ser vi att det är en kompromiss som, vilket så ofta är fallet, inte helt tillfredsställer alla parter. Kompromissen är denna: å ena sidan försöker vi bekämpa allt som är olagligt – och här är vi aldrig tillräckligt stränga – och å andra sidan vill vi inte göra det alltför komplicerat att använda lagliga skjutvapen. Det finns definitivt vissa aspekter, t.ex. kategorier eller registrering, där strängare regler grundade på subsidiaritetsprincipen skulle ha varit lämpliga, men detta var ingen hundraprocentig framgång. Det är dock ett första steg, och vi får se hur det hela fungerar i praktiken och hur medlemsstaterna hanterar frågan.

Jag menar att det här är en genomförbar kompromiss, och jag vet att alla inblandade har arbetat mycket hårt för att komma fram till den, så även jag vill uttrycka min tacksamhet.

I detta sammanhang anser jag dock att vi ständigt måste vara medvetna om skillnaden mellan lagliga och olagliga skjutvapen. Vi måste hantera frågan om olaglighet på ett strikt och konsekvent sätt, men vår strävan på det rättsliga området måste vara att agera omdömesgillt och undvika byråkratisk komplexitet.

  Véronique Mathieu (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den text vi ska rösta om i morgon är en kompromiss som till sist tillfredsställer nästan alla lagliga vapenanvändare. Kommissionens ursprungliga text var helt godtagbar för oss, och det var också rådets ståndpunkter. Föredraganden hade tyvärr rätt märkliga åsikter, och vi tvingades kämpa ganska hårt mot hennes ursprungliga idéer. Jag vill också tacka Guido Podestà för hans verkliga hästarbete, hans tålamod och hans diplomati inom PPE-DE-gruppen och vid många arbetsmöten.

De kompromisser vi har åstadkommit är tillfredsställande för alla lagliga vapenanvändare. Jag kan säga att franska jägare är mycket nöjda med att de fyra kategorierna har bibehållits. Det här är en viktig fråga i Frankrike, och jag är mycket glad i kväll för att vi har lyckats behålla dem. Jag kan också med glädje säga att jag är nöjd med det centrala registreringssystemet, för det är också logiskt att vi bör kunna spåra vapen. Det ser jag som ytterst viktigt för medborgarnas säkerhet. Vapenhandlarna är också belåtna med kontrollmärkningen. Vi är även nöjda med distansförsäljning och relativt nöjda med texten som helhet.

Med detta sagt anser jag att det gångna årets arbete bör få oss att reflektera över frågan om föredragandenas inledande ståndpunkter, och jag måste säga att vi bör akta oss för att anta alltför oflexibla ståndpunkter i vissa grundläggande frågor. Om inte kommissionen, rådet och PPE-DE-gruppen beslutsamt försvarat sina ståndpunkter tror jag faktiskt att vi hade letts i riktning mot en text som hade varit omöjlig att tillämpa, och mot gröna ståndpunkter och en ideologi som skulle ha varit till stor nackdel för jägare och lagliga vapenanvändare.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara fråga Arlene McCarthy om det vapen hon har med sig är märkt och registrerat och om hon har tillstånd att ta det med sig till kammaren.

  Arlene McCarthy (PSE). – (EN) Herr talman! Jag måste besvara den frågan, eftersom den visar att Paul Rübig inte förstår den lagstiftning som han har framför sig. Eftersom det inte definieras som ett skjutvapen behöver du ingen licens: vem som helst på gatan kan köpa det – en kriminell kan köpa det. Paul Rübig bör kontrollera fakta innan han uttalar sig.

Som en ordningsfråga vill jag också svara på en anklagelse från Hélène Goudin och jag vill att protokellet korrigeras. Ingen skuggföredragande har utestängts från dessa trepartssamtal. IND/DEM-gruppen var inbjuden, den utsåg en föredragande för 18 månader sedan, den personen dök inte upp på några möten i utskottet eller vid några utfrågningar och dök inte heller upp under några trepartssamtal. Hélène Goudin vet mycket väl att hon utsågs först för två veckor sedan för att ta över efter skuggföredraganden som aldrig dök upp.

Jag kommer att försvara det arbete som vår föredragande, skuggföredragandena och utskottet har utfört. Vi tar våra uppdrag på allvar, vi arbetar seriöst och IND/DEM-gruppen borde också ta sitt arbete på allvar.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

(1) Se ”Kommissionens förklaringar bifogade till debatten”.

22. om ”En ny turistpolitik för EU: Mot ett stärkt partnerskap för turismen i Europa” (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Paolo Costa, för utskottet för transport och turism, om en ny turistpolitik för EU: mot ett stärkt partnerskap för turismen i Europa (2006/2129(INI)) (A6-0399/2007).

  Paolo Costa, föredragande. − (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det betänkande jag lägger fram, och som jag har haft nöjet att utarbeta tillsammans med ett antal kolleger, bygger i själva verket på ett betänkande av Luís Queiró som redan antagits av parlamentet som ett bidrag till EU:s turistpolitik.

Bakgrunden till det här betänkandet är behovet av att komma fram till en ny, och förhoppningsvis mer ändamålsenlig, hållning till EU:s turistpolitik, som i dag begränsas av fördragets bestämmelser.

I det gällande fördraget har inte medlemsstaterna lagt mycket ansvar för turismen på EU:s institutioner, och jag måste säga att inte heller det fördrag vi står i begrepp att anta – förhoppningsvis nästa månad i Lissabon – egentligen kommer att ge EU några ökade formella befogenheter i fråga om turism.

Samtidigt innebär dock de gällande fördragen att EU på många områden kan driva politik som avsevärt påverkar turismen och möjligheten att öka den eller upprätthålla Europas konkurrenskraft som världsledande.

Syftet med detta betänkande är därför att presentera olika möjligheter. Den förteckning vi i parlamentet har upprättat med allas hjälp är bara en början, och jag hoppas den kan utökas. Det är en förteckning över möjligheter att utnyttja EU:s samtliga befogenheter till turismens fördel.

Låt mig bara nämna två exempel. Turisten är en resenär, så en stor del av vår politik på transportområdet kan per definition ses, eller nytolkas, ur turistperspektiv eller till förmån för turismen. Turisten är en konsument, så många av EU:s konsumentskyddsbestämmelser kan nytolkas med turismens krav som utgångspunkt.

I vidare bemärkelse är dock turister – särskilt de som kommer till Europa från tredjeländer – människor som korsar gränser, precis som andra människor korsar gränser av olika skäl. EU:s visumpolitik och invandringspolitik bör ses över noggrant så att så många turister som möjligt kan lockas hit.

Många av de avtal som turister ingår nuförtiden sluts direkt med hjälp av webbaserad teknik och ger dem inte ett fullständigt skydd. EU kan alltså göra mycket för turisterna genom att skydda sådana avtal eller införa avtalstyper som ger skydd. Jag tänker inte gå in på detaljer.

Sammanfattningsvis inser vi alla att turismen är en av EU:s mest löftesrika näringar, och jag tror att vi kan säga att vi – främst av sammanhållningsskäl – bör stå fast vid vårt mål att utveckla turistekonomin. Detta kräver att vi använder t.ex. kulturella och miljörelaterade tillgångar på bästa sätt, och det kan göras om EU:s formella befogenheter utnyttjas till fullo.

Avsikten med detta betänkande är därför att uppmana kommissionen och rådet att ta fram en rad initiativ som formellt hör till andra kompetensområden – det handlar som sagt om konsumentskydd, transportsäkerhet, garantier för vissa avtal med turismanknytning, invandringspolitik, samordnade marknadsföringskampanjer utanför EU:s gränser osv. Det är alltså ett paket med turistinitiativ som vi efterlyser. Jag är övertygad om att sådana initiativ skulle kunna utgöra ett verkligt bidrag från EU-institutionernas sida för att bevara och utveckla en sektor som, det vet vi alla, har stor betydelse och kommer att få ännu större betydelse för EU:s framtid.

  Günter Verheugen, ledamot av kommissionen. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera utskottsordföranden Paolo Costa till hans betänkande. I betänkandet klargörs att turismen i mycket hög grad påverkas av EU:s politik på olika områden, men framför allt visar det hur viktig den här sektorn är för Europa som helhet.

Turismen är ett uttryck för den europeiska livsstilen och Europas välstånd, men den är också en viktig ekonomisk sektor med avsevärd tillväxt- och sysselsättningspotential. Turismen står faktiskt redan direkt och indirekt för mer än 10 procent av EU:s bruttonationalprodukt och för omkring 12 procent av arbetstillfällena.

Men det är inte bara EU som försöker utnyttja de enorma ekonomiska möjligheter som utvecklingen av turismen ger. Vi måste se till att vi har den kapacitet som krävs för att vi ska kunna stå oss i konkurrensen med andra traditionella och nya turistmarknader.

Här kan EU bygga vidare på de konkurrensfördelar som redan gör det till ett mycket attraktivt resmål. Vi har ett enastående kulturarv, en unik geografisk koncentration av attraktiva och kulturellt olikartade platser, och vi har med rätta rykte om oss att hålla en hög servicenivå.

Det här är trumfkort som vi måste spela ut när vi försöker utveckla Europa som en turistprodukt i framtiden. Våra resmål måste helt enkelt vara de bästa och mest attraktiva och bilda ett utbud som gör att européer och andra vill tillbringa sina semestrar här, om och om igen.

Det betyder att de kriterier som måste uppfyllas i andra sektorer av vår ekonomi måste uppfyllas även inom turismen – europeisk turism måste vara en innovativ produkt och ge största möjliga utbud för konsumenterna, uppfylla de högsta kvalitetsstandarderna och vara så miljövänlig som möjligt. Det måste kort sagt vara en produkt som är ett uttryck för våra europeiska värden och styrkor.

Låt mig ge er några exempel på hur vi främjar samarbete och bibehåller denna konkurrensfördel inom turistsektorn. I förra månaden hölls European Tourist Forum i Portugal, ett årligt evenemang som samlar alla sektorns aktörer, och det är ett utmärkt tillfälle att samarbeta och marknadsföra Europa. Vid det tillfället hade jag äran att dela ut priset för ”framstående europeiska turistmål” till tio europeiska resmål som nominerats till bästa nya europeiska turistdestinationer som utmärkt sig. Detta pilotprojekt bidrar till att höja profilen för alla europeiska resmål utanför Europa och uppmärksamma den europeiska turismens mångfald och kvalitet. Jag vill påminna alla om att projekt av detta slag uttryckligen efterlystes i parlamentets tidigare betänkande av Luís Queiró. Jag vill tacka Europaparlamentet och framför allt Paolo Costa för det stora stödet till detta framgångsrika initiativ. Det gläder mig att kunna konstatera att många fler länder nu deltar i den andra tävlingsomgången.

Vi kan också i det här skedet berätta att webbportalen för ”destination Europa” har blivit en framgång och utgör en god grund med potential för expansion. Vi undersöker för närvarande andra sätt att förbättra EU:s profil som turistdestination och hoppas på ert stöd i det sammanhanget.

Avslutningsvis vill jag betona att ökad hållbarhet inom turismen är ett nyckelinslag i vår politik. Jag är övertygad om att vi, om vi integrerar hållbarhetsaspekter i alla delar av vår turistindustri, kommer att kunna försvara de konkurrensfördelar som redan gör Europa till världens mest attraktiva turistdestination.

I förra månaden presenterade kommissionen sin nya ”Agenda för en hållbar och konkurrenskraftig europeisk turism”. Innehållet i agendan utgör en respons på uppmaningarna i detta och det tidigare betänkandet från parlamentet. Jag tror att vi även på detta område kan se fram emot ett fortsatt gott samarbete i framtiden.

Jag hoppas att alla intressenter inom turistnäringen, och givetvis också turisterna själva, tar till sig agendan, och med tanke på att alla här i kammaren är flitiga resenärer gäller det även oss.

ORDFÖRANDESKAP: Diana Wallis
Vice talman

  Stavros Arnaoutakis, föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. − (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Turistsektorn har mycket stor betydelse. Den genererar direkt och indirekt mer än 10 procent av EU:s BNP och sysselsätter omkring 12 procent av arbetskraften. Även om den inte omfattas av EU:s behörighet finns det ett antal åtgärder och insatser som kan bidra till en stigande trend inom sektorn och till en hållbar utveckling av den. Många av dessa nämns redan i betänkandet, och här vill även jag gratulera föredraganden.

De utmaningar som turismen står inför kräver en konsekvent politisk respons på EU-nivå – en övergripande och konkurrensinriktad handlingsram med specifika kvantitativa och kvalitativa mål. För den nya planeringsperioden är det, med tanke på de mål som fastställts inom ramen för den reviderade Lissabonstrategin, nödvändigt med samarbete och synergieffekter på alla nivåer – europeisk, nationell, regional och lokal. Detta är nödvändigt för att turistsektorn ska kunna bidra till uppnåendet av dessa mål. Det är också nödvändigt att samordna den politik och de åtgärder som direkt eller indirekt påverkar turistsektorn.

Jag vill understryka att vi redan besvarat frågan om vilket slags turistsektor vi vill ha i EU. Vi vill ha en livskraftig sektor som utvecklas enligt hållbarhetsprinciper, erbjuder turistprodukter och tjänster av hög kvalitet och inte lämnar någon utanför. Om vi alla samarbetar, på alla nivåer, kan vi nu nå det målet.

  Marie-Hélène Descamps, föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Turismen är oerhört viktig för EU. Den har definitivt stor inverkan på den ekonomiska tillväxten och skapandet av sysselsättning i Europa. Vid sidan av dessa aspekter främjar den också integration, dialog mellan olika folk och kunskap om varandras kulturer och bidrar därmed till utvecklingen av ett europeiskt medborgarskap. Eftersom det inte finns någon gemensam turistpolitik måste vi alltså på EU-nivå beakta frågor med anknytning till denna näring, som omfattar flera områden och berör en lång rad olika tjänster och yrkeskategorier.

I det betänkande som lagts fram för oss i dag uppmärksammas detta behov. Jag måste därför gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete, och framför allt till stödet för en del av de prioriteringar som framförts av utskottet för kultur och utbildning. Europa är tack vare sin mångfald och rikedom fortfarande världens populäraste turistdestination. Vi måste ompröva vår politik och uppdatera den för att ta större hänsyn till kulturen om vi ska kunna behålla denna position. Vi måste också framhålla behovet av att bevara Europas natur- och kulturarv och främja den traditionella kulturen, i synnerhet folk- och konsthantverk samt utdöende yrken och färdigheter, och uppmuntra initiativ för att stärka och främja detta arv.

I detta sammanhang måste vi bl.a. stödja inrättandet av ett europeiskt kulturarvsmärke, som jag är övertygad om kommer att öka medborgarnas känsla av att tillhöra ett gemensamt kulturområde med en gemensam kulturell identitet. Det är också väsentligt att främja utveckling av ny teknik som spelar en så stor roll när det gäller att sälja turistprodukter, marknadsföra kulturföremål och kulturevenemang och förvalta och bevara platser. Så kommer det att vara även fortsättningsvis.

Slutligen måste vi, tillsammans med alla turismens aktörer på alla nivåer, främja en hållbar och högkvalitativ turism som är konkurrenskraftig, miljövänlig, ansvarsfull och framför allt tillgänglig för alla.

  Luís Queiró, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! I det betänkande vi diskuterar påpekas med rätta – och jag vill gratulera föredraganden till det – att turistsektorn har anknytning till EU:s politik på många olika områden och har stor betydelse för tillväxten, sysselsättningen och den sociala och territoriella sammanhållningen. Det är därför nödvändigt att konkretisera vissa aspekter av turistpolitiken, sedan de vägledande principerna fastställts i parlamentets resolution av den 8 september 2005, för vilken jag var föredragande.

Den första aspekten gäller förenkling och harmonisering av ansökningsförfarandena för turistvisum till medlemsstaterna, för att minska kostnaderna och förenkla tillträdet till EU för turister från tredjeländer. Vi anser dock att det är rätt, ja nödvändigt, att behålla de säkerhetsbestämmelser som krävs för att bekämpa terrorism, organiserad brottslighet och illegal invandring. Vi ser också ett behov av att modernisera systemet för insamling av statistik, inklusive satelliträkenskaper, eftersom de offentliga myndigheterna och industrin behöver aktuella och tillförlitliga uppgifter för att kunna fatta de viktiga strategiska beslut som gör det möjligt för EU att behålla dagens ledande ställning.

Jag vill också ta upp den något mer omtvistade frågan om eventuell harmonisering av kvalitetsstandarder för turistinkvartering i EU. Mångfalden klassificeringssystem för hotell måste sättas i samband med frågan om skydd för turisternas rättigheter och förväntningar när de gör sina val. Kommer det att vara möjligt att införa minimistandarder för säkerhet och kvalitet i EU, som garanterar att den information konsumenterna får är tillförlitlig och medger insyn? Det är definitivt önskvärt, men vi anser att det bara kan ske på frivillig basis och om alla intressenter inbjuds att delta i arbetet. Kommissionen kan om den så önskar ta på sig en viktig pådrivande roll i det här sammanhanget.

Jag hinner inte ta upp andra lika viktiga avsnitt i betänkandet, t.ex. tillgänglig turism för rörelsehindrade turister, passagerarrättigheter eller främjande av europeiska resmål utanför EU och utveckling av en hållbar politik. Jag vill dock avslutningsvis säga att det tydligt har visats att Europaparlamentet gjort sitt arbete, och vi hoppas att övriga offentliga organ, tillsammans med den privata sektorn, stärker sitt samarbete och effektivt tar sig an utmaningarna med att utveckla en ny och hållbar turistpolitik för EU.

  Emanuel Jardim Fernandes, för PSE-gruppen. – (PT) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den nya turistpolitik för EU som kommissionen föreslår och som diskuteras i Costabetänkandet förtjänar mitt fulla stöd. Det beror både på de huvudmål som ställts upp till följd av nylanseringen av Lissabonstrategin – förbättrad konkurrenskraft, skapande av fler och bättre arbetstillfällen, hållbar utveckling – och på de instrument med vilka kommissionen föreslår att dessa mål ska nås: samordning inom kommissionen och inom nationella myndigheter, samarbete mellan de olika intressenterna och fastställande av specifika stödåtgärder.

Föredraganden Paolo Costa, som jag gratulerar till det utmärkta betänkandet och även till hans vilja att godta ändringsförslagen, har fäst uppmärksamheten på vissa aspekter och problem som utelämnats i kommissionens meddelande. Han har presenterat möjligheter och tänkbara lösningar för en ny turistpolitik för EU i framtiden, särskilt i fråga om visumpolitiken, harmonisering av kvalitetsstandarder, förbättrad synlighet och förståelse hos turisterna för märkningar, konsumentskydd, tillgång till turism för rörelsehindrade turister, garanterade passagerarrättigheter och främjande av resmål inom EU. Vi håller helt med om att dessa aspekter och de föreslagna lösningarna bör beaktas.

Paolo Costas betänkande har i sin tur berikats och förbättrats genom ett antal ändringsförslag, varav många lagts fram av kolleger från min grupp. För att stärka kommissionens förslag och ta föredragandens förslag i beaktande har jag själv lagt fram flera ändringsförslag med hänvisning till de ståndpunkter jag försvarade i Queiróbetänkandet. Det gäller bl.a. behovet av att ta vederbörlig hänsyn till det handikapp som regioner med särskilda naturliga eller geografiska egenskaper, t.ex. de yttersta randområdena, har i fråga om tillgänglighet, behovet av att EU:s nya turistpolitik bidrar till att göra den europeiska turismen hållbar i ekonomiskt, socialt, territoriellt, miljömässigt och kulturellt hänseende, främjandet av Europa som resmål eller som ett antal attraktiva resmål, behovet av att samordna de politikområden som direkt eller indirekt påverkar turismen, närmare samarbete mellan sektorns intressenter – kommissionen och medlemsstaterna, regionerna, lokala myndigheter och turisttjänster – och bättre utnyttjande av befintliga europeiska finansieringsinstrument. Jag vill därför särskilt uppmana min grupp att stödja detta betänkande, och jag ber kommissionen och rådet att ta vederbörlig hänsyn till Europaparlamentets förslag och rekommendationer.

  Nathalie Griesbeck, för ALDE-gruppen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Turismen utgör definitivt en mycket stor del av våra ekonomier, men i viss mån representerar den också den fortsatta uppbyggnaden av den europeiska identiteten och vår sammanhållningspolitik. Den bidrar givetvis ofta till att upprätthålla verksamhet i de mest isolerade områdena och är ofta den främsta tillgången i våra yttre randområden.

I detta uttömmande betänkande redogörs för de huvudpunkter där EU nu kan bidra med ett verkligt mervärde när det gäller att på ett intelligent sätt utnyttja denna resurs optimalt så att den kommer alla till del: alla som arbetar i turistnäringen, turisterna själva – kort sagt, européerna – samtidigt som våra landskap och ekosystem bevaras på lång sikt.

Eftersom jag kommer från en region med turen att ha tre europeiska grannar är jag personligen särskilt angelägen om gränsturismen. Jag hoppas att detta slags turism, genom partnerskapen, kommer att bidra till skapandet av ett verkligt livsrum, både för EU-medborgarna och utanför EU:s inre gränser.

För att öka möjligheterna för turism från tredjeländer måste vi dock införa en samordnad politik för turistvisum. Jag skulle också vilja att EU införde statistiska verktyg och ett sektorsövergripande förhållningssätt i fråga om EU-finansiering, så att vi kan åstadkomma de välkända hävstångseffekterna när det gäller innovation, sysselsättning och ett större utbud tjänster av högre kvalitet. Jag hoppas vi kan införa europeiska kvalitetsmärkningar med ekologiska och sociala kriterier och helt enkelt stärka informationen till och skyddet för de europeiska konsumenterna.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! När Thomas Cook öppnade sin första resebyrå 1841 tror jag definitivt inte att han förutsåg att turismen 166 år senare direkt skulle stå för omkring 5 procent av de europeiska ländernas inkomster. Jag bör tillägga att turismen i dag genererar mer än 11 procent av BNP och runt 25 miljoner arbetstillfällen om kopplingarna till andra sektorer räknas med.

Jag vill därför tacka Paolo Costa för hans betänkande om en så dynamisk sektor i ekonomin. Vi är alla medvetna om att turism inte direkt omfattas av EU-reglerna. Unionens roll som samordnare och främjare bidrar dock i hög grad till att Europa framstår som en mycket attraktiv och mångsidig turistdestination. Det har betydelse för turismen i EU, för inkommande turism från länder utanför unionen och för resor till de länderna.

Dessa frågor är av stor vikt för de nya medlemsstaterna, däribland Polen. Först nu börjar många människor upptäcka hur attraktiva platser som tidigare låg bakom järnridån kan vara som turistdestinationer. I detta sammanhang har nationella, regionala och lokala myndigheter en viktig roll att spela för att främja turismen. Här ingår också så kallad grön turism, turism inriktad på Europas kulturarv, hälsoturism, vallfärder och ekoturism för att söka naturskönhet.

Det gläder mig att problemen för funktionshindrade och äldre turister beaktats, även om de kanske kunde ha ägnats mer uppmärksamhet. Sammanhållningsfonden bör användas på ett förnuftigt sätt för att stödja utveckling av infrastruktur, särskilt transportinfrastruktur. Europeiska regionala utvecklingsfonden kan också användas för att stödja utvecklingen av IKT, inklusive Internet, och främja gränsöverskridande samarbete till förmån för turism i dess vidaste bemärkelse. Dessutom bör Europeiska socialfonden utnyttjas för att finansiera utbildningsprogram inom sektorn.

Avslutningsvis vill jag säga att standarder är nyckeln till framgång i denna sektor. Ingen är nöjd med medioker kvalitet. En turist som är besviken på transport- eller hotellstandarden eller har dåliga erfarenheter av en restaurang kommer aldrig att återvända till den aktuella destinationen. Han eller hon kommer bara dit en gång.

  Sepp Kusstatscher, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill tacka Paolo Costa. Jag välkomnar särskilt de delar av betänkandet där vikten av social och miljömässig hållbarhet betonas. Ett välbevarat natur- och kulturlandskap är det bästa sättet att locka turister till ett destinationsland.

Acceptans av turismen hos medborgarna i värdlandet – dvs. de människor som bor och arbetar där – är en viktig förutsättning för att turisterna ska känna att de verkligen är välkomna gäster. En hög utbildningsnivå och allmän trivsel bland anställda i turistindustrin är nödvändigt för att garantera nöjda gäster. Rörlighet är en förutsättning för turism, och ”mjuka” former – kollektivtrafik, cykling eller fotvandring – främjar tillväxt utan att förstöra de nödvändiga grunderna för en sund och, givetvis, hållbar turistnäring.

Detta uttömmande betänkande innehåller ett antal idéer som bör bli mer än bara fromma önskningar. Jag hoppas att dessa ekologiska och sociala principer kommer att ingå i den europeiska Agenda 21 för turism som tillkännagetts.

  Kyriacos Triantaphyllides, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Turistindustrin, särskilt i länder som Cypern, Spanien, Grekland med flera, är en sektor av stor ekonomisk betydelse, och ändå säger kommissionen inte ett ord om dem som arbetar inom den.

Det här är den industri som kanske var först med att tillämpa flexibla arbetstider för de anställda, och där säsongsarbetslöshet hör till ordningen för dagen. Det är också en sektor där två frågor uppstår i samband med anställning av utländska medborgare: för det första deras exploatering och för det andra de stora hotellkedjornas utnyttjande av dem för att pressa ned de löner eller förmåner som betalas till lokala arbetstagare.

Bortsett från detta bekräftar kommissionen bara, utan några egentliga kommentarer, att skapandet av sysselsättning inom denna sektor har sin grund i den höga andelen deltidsarbete och de flexibla anställningsvillkoren. Begreppet långtidsanställning framstår därmed bara som en utopi.

  Etelka Barsi-Pataky (PPE-DE). – (HU) Fru talman! Jag vill uppmärksamma de möjligheter som finns inom hälsoturismen. Det är viktigt att vi utnyttjar alla tillgängliga program för att stödja hälsoturism, inklusive det andra gemenskapsprogrammet för åtgärder på hälsoområdet. Jag vill betona att vi måste få försäkringssektorn att engagera sig mer i stödet till hälsoturismen, och vi måste tillsammans finna ett sätt att samarbeta över gränserna när det gäller finansieringen.

Frågan är om sådana tjänster kommer att kunna omfattas av den inre marknaden. Det handlar om tjänster som inte bara står för en del av den ekonomiska tillväxten utan även hjälper EU-medborgarna så att alla kan utnyttja de möjligheter som hälsoturismen erbjuder och samtidigt de möjligheter som den inre marknaden erbjuder. Det stämmer definitivt att vi för att kunna göra detta kommer att behöva, eller skulle behöva, ett något mer väldefinierat kvalitetssystem. Jag stöder därför till fullo Paolo Costas initiativ, som onekligen utgör ett sätt att gå vidare i denna riktning. Det vore bra för vår europeiska turism om de som kommer utifrån, från tredjeländer, visste vad de kan vänta sig av tjänsterna och vad de betalar för. För att helt kort sammanfatta anser jag därför att vi när vi talar om denna sektor måste ha en mycket mer mångfacetterad syn på turismen, och vi måste också undersöka vad dessa tjänster kan ge oss sett från den inre marknadens perspektiv. Tack så mycket.

  Robert Evans (PSE). – (EN) Fru talman! Även jag vill gratulera föredraganden, Paolo Costa, som är ordförande för utskottet för transport och turism och som inledde med att påpeka att fördragen tillåter en politik som påverkar turismen. Det är alltså mycket lämpligt att vi tar upp denna fråga. Och precis som Stavros Arnaoutakis påminde oss om alldeles nyss är minst 12 procent av arbetstillfällena i EU beroende av turismen.

EU är mycket mer i dag än bara en gemensam marknad för varor och kapital. Det är en gemensam marknad för människor. Som vi vet reser EU-medborgarna mer än någonsin, inte minst som turister. Många – kanske de flesta – har mycket goda erfarenheter, men det är minoriteten – det fåtal som har mindre trevliga upplevelser – som ger vissa delar av turistnäringen dåligt rykte.

Jag vill framför allt uppmärksamma er på punkterna 24 och 25, där det krävs att en uppsättning omfattande riktlinjer för hotell ska inrättas som är lyhörda för konsumenternas behov. Riktlinjerna bör ta hänsyn till barnfamiljers behov. Inte alla hotell kan uppfylla de behoven, men turistnäringen måste verkligen se till att bli så familjevänlig som möjligt.

Dessutom måste ett klassificeringssystem ta hänsyn till behoven hos äldre och funktionshindrade. Utskottet för transport har förespråkat detta i fråga om flygbolag och det är riktigt att kräva att inte heller hotell ska diskriminera denna samhällsgrupp. Inte heller bör de få göra moraliska bedömningar av vilka som ska räknas som ett par eller inte.

I betänkandet påpekas också med rätta i punkt 48, där det föreslås att en stadga om europeiska turisters rättigheter och skyldigheter ska inrättas, att turisterna själva bör uppföra sig väl och visa respekt för hotellen och turistnäringen.

Detta är ett bra betänkande och en positiv nyhet som visar att parlamentet handlar förnuftigt i konsumenternas intresse. Jag hoppas att budskapet går fram till EU-medborgarna.

  Alfonso Andria (ALDE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Paolo Costas alldeles utmärkta betänkande innehåller en del oerhört intressanta tankar.

Jag vill bara göra några korta kommentarer mot bakgrund av de genomgripande efterfrågeförändringar som främst orsakas av globaliseringen, de allt fler turister från tredjeländer som besöker våra länder och den längre förväntade livslängden. Allt detta innebär att vi måste komma fram till en turistpolitik för EU som lämpar sig för vår tid, och vi måste dessutom se över politikens strategiska målsättningar.

Luís Queiró framhöll behovet av ett klassificeringssystem för hotell. Jag håller helt med honom, och jag vill tillägga att europeiska kvalitets- och säkerhetsstandarder även bör införas för turistprodukter.

Vi måste tillgodose de nya krav våra medborgare ställer som mottagare och konsumenter av turisttjänster. I detta avseende vill jag bara nämna två exempel bland de många nya idéerna i Costabetänkandet: en EG-märkning om ”Tillgänglighet för alla” som skulle garantera tillgängliga anläggningar för rörelsehindrade turister, och ett europeiskt turistprogram för pensionärer.

Låt mig avslutningsvis säga något om utbildning. Vi bör också överväga frågan om specifika individuella kvalifikationer för arbetstagare som arbetar med turism för pensionärer och funktionshindrade.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Även om vi godtar och uppskattar många av inslagen i detta betänkande måste vi ge oss in i debatten för att betona, för det första, att turistverksamhet och högkvalitativ turism kräver att yrkena inom sektorn styrs av regelverk som skyddar arbetstagarnas rättigheter och främjar arbetstillfällen av hög kvalitet liksom yrkeskvalifikationer. Enligt vår mening innefattar detta bl.a. lämplig yrkesutbildning, bättre arbetsvillkor, främjande av stabila avtalsförhållanden och rättvisa och anständiga lönenivåer.

För det andra vill vi framhålla att turismen kan bidra till territoriell sammanhållning, ekonomisk utveckling och regional sysselsättning. Av det skälet måste en sektorsövergripande strategi tillämpas för EU:s politik och resurser på detta område, särskilt genom att det inrättas ett särskilt gemenskapsprogram som komplement till medlemsstaternas åtgärder. Dessa punkter tas upp i en del av de förslag vi lagt fram och som jag hoppas får parlamentets stöd.

  Bogusław Liberadzki (PSE). – (PL) Fru talman! Det är inte ofta vi diskuterar turism här i kammaren, och jag vill därför särskilt tacka föredraganden Paolo Costa. Jag vill gratulera honom till ett utmärkt arbete.

Enligt min mening är de mest positiva inslagen i detta betänkande den hållbara synen på turism och behovet av att öka sammanhållningen och höja livskvaliteten i EU. Det också bra att vikten av att turisttjänster är tillgängliga framhålls.

Visumpolitiken nämns också i betänkandet. Det ser jag som ett ämne av avgörande betydelse, och vi bör mycket noga övervaka frågan om visum och hur gränspassagerna fungerar i de nya Schengenländerna. Ryssland och Ukraina har uttryckt oro när det gäller frågan om visum för chaufförer, bl.a. busschaufförer, och budfirmor. Så sent som i går träffade José Manuel Barroso ordföranden för den ukrainska sammanslutningen för internationella vägtransportörer, som gav uttryck för deras farhågor. Jag känner till situationen och hänvisade frågan till Franco Frattini för en månad sedan. Hittills har det inte kommit något svar. Jag ser det här som en viktig fråga. Parlamentet och kommissionen måste inrikta sig på att övervaka genomförandet av visumpolitiken.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 29 november 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Dödläget när det gäller konstitutionsfördraget har fått en dominoeffekt inom turistsektorn, som enligt den strategi som diskuteras ska bli ett politikområde för EU. De enskilda medlemsstaterna har på senare år drivit turiststrategier som i allmänhet lett till generell tillväxt inom denna sektor, inom de 27 ländernas individuella socioekonomiska ramar. Antalet turister har ökat, investeringar har gjorts och personalbehoven har vuxit, med tydliga positiva effekter för sysselsättningen. Vad som hittills saknats är en klar, övergripande plan från EU-institutionernas sida. Konkurrensen mellan länderna ökar och det står klart att ett omfattande nytt utbud håller på att växa fram i olika delar av världen. Under dessa omständigheter måste EU visa att man håller måttet. Vi måste med andra ord ta oss an de stora utmaningarna vid horisonten och övervinna dem.

  Zita Gurmai (PSE), skriftlig. – (HU) Globalisering, demografiska förändringar och ökade transporter bidrar i hög grad till den snabba ökningen av turismen, som har stor potential i fråga om tillväxt och sysselsättning. Turismen bidrar i dag med omkring 4 procent till EU:s BNP, indirekt med mer än 10 procent, och står för omkring 12 procent av alla arbetstillfällen.

Turism bidrar till bättre förståelse mellan människor, främjar skapandet av en europeisk identitet och uppmuntrar till dialog mellan kulturer, genom förbindelser mellan sociala, ekonomiska och kulturella grupper. Att upprätta en modell för turism i EU är av yttersta vikt för unionen, eftersom turismen måste grundas på värden med koppling till turistmålens kvalitet och hållbarhet och till lika tillgång för alla.

Förenklade regler, harmonisering av politik med anknytning till turism och utökad användning av de europeiska finansieringsinstrument som finns tillgängliga måste aktivt främjas. Turismens utveckling måste vara hållbar, vilket innebär att den måste respektera lokala samhällen och miljöskydd. För detta krävs stödjande ramar och en ändamålsenlig struktur som innefattar alla berörda regionala och lokala parter och där partnerskap och effektivt ledarskap underlättas. När det gäller de åtgärder som genomförs för att nå målen måste vi ha de grundläggande subsidiaritetsprinciperna i åtanke. Genom dessa definieras ansvarsfördelningen mellan enskilda berörda parter.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. − (SK) Turismen har stor betydelse för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i EU-27, med hållbar, integrerad regional och lokal utveckling som utgångspunkt. Den spelar också en viktig roll för att öka sysselsättningen i underutvecklade regioner i EU och bidrar därmed till att jämna ut regionala skillnader. Även om det ännu inte varit möjligt att utforma en konsekvent politikövergripande hållning till turism på EU-nivå får vi inte låta EU förlora sin marknadsandel inom denna sektor.

Kommissionen bör, tillsammans med medlemsstaterna och regionala myndigheter, främja och ge ekonomiskt stöd till nya former av turism, t.ex. ekoturism, landsbygdsturism, subventionerad turism och hälsoturism. Jag ser detta som ett av verktygen för att garantera hållbar utveckling i regionerna, med betoning på skydd av natur- och kulturarv och dess bevarande för framtida generationer.

Turismen måste ges bättre stöd genom informationskampanjer. Små och medelstora företag, främst nystartade turistföretag och företag som erbjuder nya turistprodukter eller utvecklar ekonomisk verksamhet på nya platser eller turistområden, måste ha bättre tillgång till information och kunna utnyttja tillgängliga europeiska finansieringsprogram genom strukturfonderna.

Jag vill också framhålla behovet av att utbyta erfarenheter från turistprojekt som redan genomförts. Det utgör en möjlighet att dra lärdom av felaktiga metoder som använts i misslyckade projekt och undvika liknande misstag i andra europeiska regioner.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) De senaste årens utveckling har visat att den europeiska turismen, i likhet med alla andra ekonomiska sektorer, i hög grad påverkas av globala förhållanden.

För att dessa utmaningar ska kunna mötas på ett framgångsrikt sätt är det nödvändigt med en närmare samordning av den nationella politiken. Medlemsstaterna måste, helt i enlighet med subsidiaritetsprincipen, utnyttja de möjligheter som står till buds på EU-nivå för att stärka sin befintliga nationella politik. På så sätt kan EU effektivt bidra till att begränsa framväxande byråkrati och undanröja hinder inom turistsektorn med hjälp av harmonisering. Vårt mål måste vara att utnyttja tillgängliga resurser effektivt och ta till vara alla möjligheter att skapa synergieffekter för att öka EU:s globala konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen.

Ett viktigt steg i detta sammanhang vore att förenkla viseringsförfarandena och minska kostnaderna för turistvisum i alla EU-länder.

Jag vill också uppmana EU att anta enhetliga kvalitetsstandarder för hotellinkvartering i EU, för att möjliggöra ökad insyn och samtidigt stärka konsumenternas rättigheter. Detta får emellertid inte leda till att de nationella kvalitetsstandarderna sänks utan bör sända en viktig signal till konsumenterna. EU måste utnyttja de möjligheter som finns för att aktivt stödja medlemsstaterna i detta avseende, men utan att ifrågasätta befintlig nationell behörighet.

23. Makroekonomiskt stöd till Libanon (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Kader Arif för utskottet för internationell handel om förslaget till rådets beslut om gemenskapens makroekonomiska stöd till Libanon (KOM(2007)0476 – C6-0290/2007 – 2007/0172(CNS)) (A6-0452/2007).

  Günter Verheugen, ledamot av kommissionen. − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka parlamentet för dess stöd till kommissionens förslag från augusti. Som föredraganden Kader Arif betonar i sitt betänkande befinner sig Libanon i en mycket besvärlig situation både politiskt och ekonomiskt. Behovet av finansiering är akut. Med detta makroekonomiska stöd infriar EU sitt löfte vid den internationella givarkonferensen i Paris i januari, när vi enades om att ge finansiellt stöd till Libanon.

Som ni vet är genomförandet av det finansiella stödet förenat med avsevärd osäkerhet på grund av den politiska och konstitutionella kris som ännu inte övervunnits. Kommissionen står dock fast vid sitt löfte att slutföra alla nödvändiga interna förfaranden så att stödet kan komma igång så snart situationen tillåter det.

Våra samtal med de libanesiska myndigheterna om de politiska villkor som ska kopplas till programmet kan snart slutföras, och jag kan försäkra er att dessa villkor helt och hållet kommer att överensstämma med den handlingsplan för EU och Libanon som upprättats inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken och med de libanesiska myndigheternas ekonomiska reformprogram på medellång sikt. Vi kommer givetvis att utnyttja alla till buds stående medel för att i möjligaste mån minimera risken för bedrägeri, korruption och finansiella oegentligheter, vilket efterfrågas i betänkandet.

Jag noterar att föredraganden föreslår en del ändringar av kommissionens förslag. Vi kommer att titta på ändringsförslagen mycket noga och ge rådet vårt yttrande. Jag kan dock redan nu säga att vi inte kommer att ha några invändningar mot de flesta ändringsförslag som gäller de rättsliga bestämmelserna i sig.

Kommissionen är medveten om att parlamentet vid utfrågningarna om nytt ekonomiskt stöd ställdes inför mycket korta tidsfrister. Alla berörda institutioner har haft en snäv tidsplan på grund av den specifika karaktären hos detta ekonomiska stöd som krisinstrument.

För att underlätta situationen och förbättra samarbetet med utskottet för internationell handel lovar kommissionen att i framtiden systematiskt och i förväg underrätta utskottets sekretariat om alla nya transaktioner avseende ekonomiskt stöd. Detta kommer att ske med hjälp av ett informationsmemorandum så snart nytt ekonomiskt stöd förutses.

  Kader Arif, föredragande. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder mig att i dag lägga fram det här betänkandet om makroekonomiskt stöd till Libanon för er. I och med detta stöd infriar EU sitt löfte om att hjälpa landet att återhämta sig från de återkommande kriserna.

Libanon är i dag ett av världens mest skuldsatta länder, med en skuldkvot i förhållande till BNP på 180 procent. Följderna av inbördeskriget mellan 1975 och 1990, krisen med Israel sommaren 2006, den kroniska politiska instabiliteten och en ekonomisk politik som driver vind för våg har gett upphov till en allvarlig ekonomisk, finansiell och social kris. Denna situation kräver omedelbara åtgärder.

Det visar sig nu att medel med anknytning till antagandet i januari 2007 av handlingsplanen för EU och Libanon som ett led i den europeiska grannskapspolitiken inte kommer att finnas tillgängliga förrän 2009. Det exceptionella makroekonomiska stöd vi står i begrepp att anta kommer att täppa till den luckan och få omedelbar effekt för de offentliga finanserna och betalningsbalansen i Libanon, förutsatt att det genomförs direkt. Det makroekonomiska stödet kommer att utgöras av en donation på 30 miljoner euro och ett lån på 50 miljoner euro för att hjälpa den libanesiska regeringen att inleda återuppbyggnaden efter kriget och fortsätta den ekonomiska återhämtningen.

I mitt betänkande erkänns till fullo behovet av att säkra detta ekonomiska stöd till Libanon. Det innehåller dock att antal förslag till ändringar av rådets förslag för att uppnå ökad tydlighet och insyn.

Först och främst bör vi komma ihåg att stödet endast får vara ett komplement till den finansiering som Bretton Woods-institutionerna, Parisklubben, bilaterala givare och EU har enats om inom ramen för andra program. Det måste vara förenligt med EU:s yttre åtgärder och politik och garantera att EU:s insats ger ett mervärde.

Rådet måste också uttryckligen och offentligt anamma parlamentets rekommendationer i fråga om de villkor och kriterier som gäller för stödet, dvs. förbättrad insyn och hållbarhet i de offentliga finanserna, tillämpning av de budgetmässiga och makroekonomiska prioriteringar som fastställts, genomförande av åtgärder för att undvika risken för bedrägerier, korruption och resursmissbruk, fördelning av stödet med en lämplig balans mellan utgifter efter konflikter, återuppbyggnad, skenande statsskuld och befolkningens sociala behov, och fullständig efterlevnad av internationella normer för demokrati och mänskliga rättigheter samt grundläggande rättsstatsprinciper. Utbetalningen av stöd till Libanon måste åtföljas av verkliga framsteg på vägen mot dessa mål, och detta måste anges i ett bidragsavtal som upprättas tillsammans med de libanesiska myndigheterna.

Vid sidan av vårt grundläggande arbete med denna text vill jag också nämna några av de svårigheter vi mötte när betänkandet utarbetades, på grund av dess brådskande karaktär. Kommissionen och rådet måste därför, i samband med alla framtida beslut om beviljande av makroekonomiskt stöd, ge oss mycket mer framförhållning. Om parlamentet ska kunna utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt måste det i god tid få information av bättre kvalitet. Om kommissionen införde ett system för tidig varning skulle parlamentets ansvariga utskott kunna behandla ärendet snabbare, och onödiga dröjsmål som kan medföra allvarliga negativa konsekvenser för den slutliga mottagaren av det ekonomiska stödet skulle kunna undvikas. Kvaliteten och konsekvensen i vårt arbete och kvaliteten på vårt samarbete med övriga institutioner hänger nära samman med detta.

I linje med tidigare resolutioner från Europaparlamentet vill jag betona att ett så omfattande instrument helt enkelt inte kan betraktas som exceptionellt. Det måste ha en regelmässig rättslig grund och får inte baseras på tillfälliga beslut av rådet varje gång det utnyttjas. Det behövs en ramförordning om makroekonomiskt stöd, framtagen genom medbeslutandeförfarandet, för att förbättra insynen, ansvarsskyldigheten, övervakningen och rapporteringssystemen.

Vi måste också snarast inleda diskussioner mellan institutionerna om den lämpligaste rättsliga grunden för ett instrument av det här slaget. När det gäller makroekonomiskt stöd till Libanon, ett av de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken och dessutom klassificeras som ett utvecklingsland, anser vi att den rättsliga grunden för åtgärden borde ha varit artikel 179 i EG-fördraget i stället för artikel 308.

Det är just för att Libanon är ett utvecklingsland som parlamentet framhåller att man inte får bortse från den sociala aspekten av de reformer som den libanesiska regeringen kan komma att genomföra. Enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP) lever nästan 24 procent av libaneserna i total fattigdom, och 52 procent av landets befolkning anses vara underprivilegierade. Nästan 9 procent av befolkningen är analfabeter, mindre än en tredjedel av befolkningen har grundskoleutbildning och endast 13 procent av libaneserna har universitetsutbildning.

Trots att det ser ut så här måste det konstateras att den sociala frågan i dag inte är central i den politiska debatten i Libanon, och det sociala inslaget i den planerade reformen är oerhört begränsat i ekonomiskt och finansiellt avseende. Det ligger dock, som jag redan sagt, i Libanons och dess partners intresse att finna en lämplig balans mellan de olika utgiftsslagen, särskilt medel för utbildning. Vi måste tänka på att bestående sociala orättvisor kan få allvarliga ekonomiska och politiska konsekvenser som kan bidra till att landets instabilitet håller i sig.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. − (ES) Fru talman! Situationen i Libanon är oerhört allvarlig och spänd, och det står klart att vi måste hitta en lösning på den institutionella krisen i landet. Med detta i åtanke kommer en arbetsgrupp från utskottet för utrikesfrågor att besöka Libanon nästa vecka för att göra vad parlamentet alltid har gjort: visa vår institutions solidaritet med strävan efter fred, förståelse, harmoni, försoning och stärkande av demokratin i landet.

Det var just med detta syfte i åtanke som Kader Arif utarbetade sitt betänkande om makroekonomiskt stöd till Libanon. Jag måste säga till honom att vi i utskottet för utrikesfrågor inte ville fastna i teknikaliteter, med tanke på den oerhört allvarliga och spända situationen i Libanon sedan president Émile Lahoud lämnat över makten, som jag redan nämnt. Däremot ville vi givetvis säkra full respekt för parlamentets befogenheter som en gren av budgetmyndigheten, maximal tydlighet och insyn som föredraganden framhåller och därmed ett korrekt och effektivt utnyttjande av medlen så att all slags korruption undviks, som kommissionsledamot Günter Verheugen påpekade i sitt anförande.

I detta avseende anser vi att det makroekonomiska stödet är förenligt med andan i associeringsavtalet eller associeringen mellan EU och Medelhavsländerna, med de framtida ramarna för den europeiska grannskapspolitiken och, naturligtvis, med de förpliktelser som gjorts i avtalen från den tredje Pariskonferensen om Libanons återuppbyggnad och återhämtning. Det är också förenligt med andan i de avtal som ingåtts med de internationella institutionerna.

  Esko Seppänen, föredragande för yttrandet från budgetutskottet. − (FI) Fru talman! Som föredragande för yttrandet från budgetutskottet konstaterar jag med tillfredsställelse att det ansvariga utskottet har antagit de förslag vi lagt fram. Det var mycket modigt av kommissionen att föreslå det nya konceptet med ”tillgänglighetsperioden” för det ekonomiska stödet och tolka det så att rättsaktens giltighet kan förlängas genom ett enkelt kommittéförfarande. Kommissionen är bara ett verkställande organ och kan inte ha en lagstiftande roll. Det skulle den få om den skulle besluta om giltighetstiden för det ekonomiska stödet.

Från budgetutskottets sida noterar jag med tillfredsställelse att det ansvariga utskottet har intagit en positiv hållning till vårt förslag om ändring av den rättsliga grunden, även om det bara skulle göras med avseende på framtida förslag om makroekonomiskt stöd. Vi anser att 179 i EG-fördraget är en mer korrekt rättslig grund, och inte den allmänna artikel 308 som nu tillämpats. Vi hoppas att kommissionen och rådet i framtiden kommer att ta detta budskap från parlamentet i beaktande.

  Tokia Saïfi, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Fru talman! Det rådande institutionella tomrummet i Libanon är ett stort hot mot landet och regionen som helhet. Med ett parlament som inte fungerar, parlamentsledamöter som fruktar för sina liv, en destabiliserad regering och en paralyserad ekonomi måste Libanon nu finna en väg ut ur krisen. EU måste också i högre grad än någonsin vara berett att stödja sin granne och allierade.

Det makroekonomiska stöd som EU föreslår i dag är mer välkommet än någonsin tidigare. Detta exceptionella, tidsbegränsade stöd, som syftar till att åtgärda budgetläget i ett land där överenskomna insatser för att minska skuldbördan ödelades av den blodiga konflikten sommaren 2006, faller helt inom ramarna för den europeiska grannskapspolitiken och Europa–Medelhavspartnerskapet. Det handlar alltså inte om något traditionellt stöd, eftersom detta budgetstöd kommer att bidra till att stärka Libanons politiska och ekonomiska suveränitet och oberoende. Stödet måste givetvis vara förknippat med en bedrägeribekämpningsmekanism för ökad insyn i förvaltningen och utbetalningen av medlen.

Vi måste också säkra en bättre samordning mellan de finansinstitut som arbetar med landets återuppbyggnad. Vi måste i praktiken genomföra grannskapsinstrumentet, IMF:s åtgärder och insatserna inom ramen för faciliteten för investering och partnerskap för EU–Medelhavsområdet (Femip) på ett konsekvent sätt för att garantera ett effektivt och hållbart stöd. Konferensen i Annapolis ingav ett visst hopp, och Libanon är fortfarande en nyckelfaktor för fred och stabilitet i regionen.

  David Martin, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag välkomnar Kader Arifs betänkande. Precis som kan förvänta sig av Kader Arif är det ett välformulerat och välbalanserat betänkande.

Men jag beklagar att EU än en gång måste betala för Israels tendens i Mellanöstern att fälla bomber först och oroa sig över konsekvenserna senare.

Det är sant att Libanon hade ekonomiska svårigheter före konflikten med Israel sommaren 2006, men det kriget var kanske droppen som fick bägaren att rinna över. Precis som Kader Arif sa är Libanon i dag ett av de mest skuldsatta länderna i världen och enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP lever nästan var fjärde libanes i fullständig fattigdom.

I Libanon har vi en regering som trots problemen är besluten att skapa ekonomisk stabilitet. I ett sådant läge bör vi vara beredda att ge makroekonomiskt stöd för att bidra till återhämtningen. Kader Arif gör rätt i att kräva garantier för att se till att vi har de rätta strategierna för att motverka korruption och att finansieringen inte missbrukas. Den rätta mekanismen för detta är att skapa total öppenhet beträffande hur pengarna beviljas och används, göra en korrekt övervakning av utgifterna och en utvärdering i efterhand av de åtgärder som vidtagits.

Libanon har, som kommissionsledamoten nämnde, blivit ett av EU:s partnerländer inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken. Pengarna inom ramen för den politiken kommer inte att göras tillgängliga förrän 2009 eller 2010, men när finansieringen blir tillgänglig ser jag fram emot stöd från EU till de sociala och ekonomiska reformerna i Libanon. Under tiden kan makroekonomiskt stöd göra stor skillnad för Libanons möjlighet att hantera statsskulden och skapa stabilitet i hur landet styrs. Därför välkomnar jag det.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Vi diskuterar i dag makroekonomiskt stöd till Libanon. Landet genomgår nu den allvarligaste ekonomiska och politiska kris det drabbats av sedan kriget tog slut 1990. Parlamentet har från många oberoende Mellanösternexperter hört att EU aktivt bör stödja de demokratiska instanserna i Libanon.

Libanon befinner sig nu i ett synnerligen betydelsefullt skede. Krigets sista spöken kan nu slutligen läggas till vila. Det finns emellertid också en risk för att alla de gamla konflikterna flammar upp igen. Vi bör därför utnyttja de instrument vi har till vårt förfogande och spela en aktiv medlarroll för att hjälpa Libanon att lösa sina interna konflikter. Konflikten mellan Israel och Libanon orsakade enorm skada i ett land som just, med stor svårighet, lyckats återuppbygga sin infrastruktur efter 20 års krig. Konflikten inverkade också negativt på de sociala förhållandena i Libanon. Den ledde till att de radikala krafterna stärktes så att Libanon på nytt kastades in i en intern konflikt mellan folkgrupper.

Libanon måste få tid att stabiliseras igen. Det krävs medling mellan alla parter. Det ekonomiska stödet från EU och andra länder och institutioner kommer att ge Libanon möjlighet att återuppta reformerna. Reformer tar tid, men de leder till att ett politiskt, socialt och ekonomiskt stabilt land kan växa fram.

Jag välkomnar kommissionens initiativ och det faktum att parlamentets ledamöter har tagit itu med frågan om makroekonomiskt stöd. Därigenom kan vi sända ett budskap till Libanons folk om att EU ser sig som deras partner. Jag vill därför också tacka föredraganden för att han så skickligt strävat efter att inkludera parlamentet i beslutsprocessen när det gäller stöd till Libanon. Slutligen måste vi komma ihåg att Libanons återuppbyggnad ligger lika mycket i vårt intresse som européer som i libanesernas intresse.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 29 november 2007.

24. Handel och klimatförändringar (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Alain Lipietz för utskottet för internationell handel om handel och klimatförändringar (2007/2003(INI)) (A6-0409/2007).

  Alain Lipietz, föredragande. − (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta är ett betänkande av avsevärd betydelse strax före Balikonferensen.

Vi vet att den internationella handeln utvecklas dubbelt så fort som bruttovärldsprodukten. Det betyder att den genererar tillväxt i transportindustrin, en av de sektorer som producerar störst mängd växthusgaser. Det blir också möjligt att omlokalisera produktionen, vilket kan vara bra med avseende på utnyttjande av arbetskraft och tillämpning av lönebestämmelser, men eftersom ingen som helst hänsyn tas till kostnaden för de växthusgaser som denna arbetsdelning ger upphov till kan resultatet bli en ökad produktion av växthusgaser och ökad klimatförändring.

För att bara ge er några siffror: fartyg, som kan ta 40 gånger så mycket last som flygplan, producerar bara dubbelt så mycket växthusgas, men ändå använder vi flygplan för varutransporter för att optimera produktionscykeln. Jag anser därför, mot bakgrund av Sternbetänkandet och de fyra rapporterna från Mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPPC), att vi bör vara medvetna om att det är värt att vänta ytterligare en halv dag eller till och med tre dagar på att en produkt når sin destination, i stället för att förstöra vår miljö till ett pris som i Sternbetänkandet uppskattas till 5 000 miljarder US-dollar.

Vi sidan av detta påpekande görs i betänkandet ett försök att öppna vissa vägar. Det finns givetvis en del möjligheter på transportområdet. Vi gläder oss över omröstningen nyligen om att integrera luftfarten inom EU:s system med kvoter. I betänkandet uppmanas till reflexion om hur industrin bör organiseras för att minska produktionskedjornas geografiska omfång – dvs. producera närmare slutanvändaren – och ett antal förslag läggs fram när det gäller handel med miljövänliga produkter.

Vad vi föreslår, inom ramen för WTO och de bilaterala eller biregionala avtalen – dvs. alla avtal som vi för närvarande förhandlar om – är att bedömningen av effekterna för klimatförändringen prioriteras i samband med miljökonsekvensbedömningen av dessa avtal. Vi föreslår också att man prioriterar en avsevärd begränsning av alla tariffära och icke-tariffära hinder som hindrar handeln med de egna varor och tjänster som kan bidra till ett minskat utsläpp av växthusgaser – här tänker vi främst på royaltyer.

Allt detta måste givetvis ske inom de mest multilaterala ramarna, om möjligt inom WTO, eftersom EU i dag inte för några förhandlingar om biregionala avtal. Vi får dock inte bortse från möjligheten att man efter 2012, under den första fasen efter Kyoto, inte kommer att ha nått någon enhällig överenskommelse om kampen mot klimatförändringen. I så fall kommer EU:s beslut att leda kampen mot klimatförändringen definitivt att drabba en del av dess sektorer. Alla kommer inte att drabbas. I många fall ger det oss en konkurrensfördel att leda kampen mot klimatförändringen. I vissa fall – jag tänker särskilt på cementindustrin – kan det innebära enorma problem och till och med leda till cementturism. I så fall föreslår vi, när alla möjligheter till multilaterala avtal har uttömts, att artikel 20 i GATT tillämpas, dvs. skattejusteringar vid gränsen för att återupprätta en rättvis konkurrens.

Detta utgör grunden för mina förslag.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Vi är tacksamma för initiativet från utskottet för internationell handel för att ta behandla dessa frågor med anknytning till handel och klimatförändringar.

Alain Lipietz betänkande är en värdefull källa till politiska idéer och förslag. Vi är positiva till detta betänkande, eftersom det innebär ett erkännande av det inbördes sambandet mellan förhandlingarnas olika aspekter.

Klimatförändringen är en mycket allvarlig fråga som berör i princip alla sektorer, även handeln. Vårt mål måste vara att utforma en ömsesidigt stödjande och sammanhängande politik. EU strävar efter att underlätta handeln, se till att den är livskraftig och att den dessutom bidrar till politiken på andra områden, t.ex. i fråga om klimatförändring.

Vi välkomnar att betänkandet innebär ett erkännande av utsikterna till förhandling om miljövänliga produkter och tjänster. Vi anser att detta är ett viktigt bidrag till klimatmålen från handelns sida. Vi hoppas få se framsteg i denna fråga under de pågående multilaterala handelsförhandlingarna i Doharundan. Vi gläder oss åt erkännandet av att miljöavtalssekretariaten måste få observatörsstatus vid WTO, vilket är något vi försökt uppnå under den pågående handelsförhandlingsrundan. Vi gläder oss också åt erkännandet av det bidrag våra nya frihandelsavtal kan ge i klimatförändringsfrågor, genom särskilda bestämmelser.

Det finns uppenbara kopplingar mellan möjligheterna att komma in på nya marknader, dvs. öka handelsströmmarna, och klimatförändringspolitiken.

Miljöpolitiken utgör ett starkt incitament till teknisk innovation och främjar också det ekonomiska resultatet. Vetenskapliga och ekonomiska data visar mycket tydligt att fördelarna med att begränsa klimatförändringen är större än kostnaderna för begränsningspolitiken.

Antagandet av ytterligare åtgärder för att bekämpa klimatförändringen kan ge upphov till betydande konkurrensfördelar för producenter i länder med begränsningar för koldioxidutsläpp. I kombination med annan politik kommer det nämligen att leda till en minskad förbrukning av värdefulla resurser och till miljövänlig teknisk innovation, där möjligheterna till marknadstillträde ökar. På så sätt åstadkommer vi en situation som gynnar alla, sett till både konkurrens och miljö. Vi måste fortsätta att försöka finna nya möjligheter att stärka handelspolitikens positiva bidrag till kampen mot klimatförändringen.

Jag noterar att betänkandet i det här avseendet behandlar frågorna om exportkredit, successiv avveckling av handelssubventioner som påverkar klimatet negativt och ett ökat, bredare marknadstillträde för utländska direktinvesteringar. Alla dessa frågor är intressanta och kan diskuteras mer ingående.

Vi måste också fortsätta arbetet med hållbarhetskriterier för skogsbruksprodukter, skogsskövling och olaglig avverkning.

Avslutningsvis vill jag än en gång tacka för detta värdefulla bidrag till diskussionen om klimatförändringen vid en mycket viktig tidpunkt, bara några dagar före inledandet av Balikonferensen om klimatförändring, som vi hoppas kommer att skapa motivation för förhandlingar om ett avtal efter 2012.

  Jens Holm, föredragande av yttrande från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. − Fru talman! Det är hög tid att även världshandeln tar sitt klimatansvar. Sedan 1990 har handeln i världen ökat explosionsartat. Vad leder det till ur ett klimatperspektiv? Jo, självklart till ökade transporter och ökade utsläpp. Är det t.ex. rimligt att EU:s djuruppfödare importerar miljontals ton soja från Brasilien till den europeiska köttindustrin, eller att fisk fiskas upp i Norge, skeppas vidare till Kina för filéing och rensning och sedan tillbaka till Europa för konservering? Nej, självklart inte!

Vårt utmärkta yttrande ger oss möjlighet att vidta konkreta åtgärder mot detta. Vi kräver att transporterna ska bära sin miljökostnad. Vi vill sprida grön teknik till utvecklingsländer genom att exempelvis i grunden förändra patent- och immaterialrättigheter. Vi vill avskaffa subventioner till smutsig energiproduktion. Vi vill ha obligatorisk miljöcertifiering av biobränslen och att alla handelsavtal ska analyseras utifrån ett klimatperspektiv. Detta är bara några exempel ur detta utmärkta betänkande. Genom att åstadkomma detta kan vi se till att världshandeln blir en del av lösningen, inte en del av problemet.

  András Gyürk, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. − (HU) Tack, fru talman. Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sambandet mellan de två ämnen som behandlas i det betänkande vi behandlar är oerhört aktuellt. Kopplingarna mellan vissa former av handel och klimatförändringen blir allt mer uppenbart. Det kan inte förnekas att intensiv internationell handel får många skadliga konsekvenser, bl.a. ökade koldioxidutsläpp, samtidigt som livsmiljöerna för växter som absorberar växthusgaser krymper. Trots allt detta är jag övertygad om att frihandel inte i sig är liktydig med miljöförstöring. Den ökade handeln och den internationella arbetsdelningen bidrar till ökad produktionseffektivitet, oavsett de negativa effekterna. Detta kan leda till att vi förbrukar mindre energi totalt sett.

Som föredragande från industriutskottet vill jag fästa uppmärksamheten på tre tankar som går i denna riktning i yttrandet från vårt utskott. För det första måste handelshindren för miljövänlig teknik avskaffas snarast möjligt. För detta krävs att EU påtar sig en aktiv roll i de internationella klimatförhandlingarna.

För det andra måste vi sträva efter att priset på produkter i framtiden ska återspegla de skadliga konsekvenser som inte är direkt märkbara, bl.a. effekterna för klimatförändringen.

För det tredje och sista anser vi att ingående diskussioner om förhållandet mellan handel och klimatförändring är av grundläggande intresse för EU. Inte minst eftersom EU kan spela en ledande roll när det gäller export av gröna produkter och tjänster till världen.

Av ovanstående punkter framgår dessutom att ledamöterna i industriutskottet enhälligt anser att både avskaffande av handelshinder och åtgärder mot klimatförändring kräver bredast möjliga internationella samarbete. Diskussionerna i utskottet har bekräftat för oss att handeln inte bara är ett problem i samband med klimatförändringen, utan även en del av lösningen. Tack så mycket.

  Georgios Papastamkos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Fru talman, mina damer och herrar! EU måste ta ledningen – vilket man i stor utsträckning lyckats med – när det gäller att anta miljövänlig politik. I detta avseende har ni, herr Dimas, bidragit i betydande omfattning. Anpassningen av alla sektorsstrategier till modeller för hållbar utveckling är under alla omständigheter ett grundläggande lagstiftningsmål.

En stärkt internationell handel anses bidra till den ekonomiska utvecklingen i världen och anses definitivt gynna inte bara de utvecklade länderna utan även utvecklingsländerna. De snabbt växande handelsströmmarna över gränserna utgör emellertid en utmaning för klimatpolitiken. Gränserna för det ömsesidigt stödjande eller antagonistiska förhållandet mellan världshandelssystemet och klimatpolitiken behandlas i det betänkande vi diskuterar. Tyvärr präglas betänkandet av en obalans mellan den kommersiella och den miljömässiga aspekten. Den internationella handelns snabba utveckling bör uteslutande behandlas som en faktor som ger upphov till miljöpåverkan. Vidare är det inte i sig tillräckligt att anta en klimatpolitik; det behövs en konsekvent, övergripande plan för hur miljövänliga alternativ ska främjas inom ramen för transport-, handels-, industri-, energi- och jordbrukspolitiken. Endast EU:s insats är under alla omständigheter inte tillräcklig för att bekämpa klimatförändringen. Unionens världsledande ställning när det gäller att upprätta modeller för miljöskydd och socialt skydd måste bibehållas och främjas i handelsförbindelserna med länder utanför EU.

Resolutionsförslaget innehåller några nyckelfrågor. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har beslutat att en slutlig röst för förslaget ska vara avhängig av resultatet av omröstningen om dessa frågor.

  David Martin, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! När det gäller klimatförändringarna betraktas handeln ofta som en del av problemet, och det är sant att viss handel helt enkelt inte går att motivera. Att skicka skotska räkor till Thailand för att de ska skalas och sedan skicka tillbaka dem till Skottland är rent nonsens och ett slöseri med energi. Men precis som Alain Lipietz välformulerade betänkande visar kan handeln också vara en del av lösningen. Jag ska nämna tre korta exempel.

För det första: Höga EU-krav på energieffektivitet för hushållsvaror som kylskåp, diskmaskiner, mikrovågsugnar och så vidare kan inte bara leda till minskade koldioxidutsläpp här, utan också skapa förutsättningar för högre krav i andra delar av världen. En enda fabrik i Kina tillverkar till exempel 80 procent av alla mikrovågsugnar i världen. Den fabriken vill sannolikt inte producera enligt en standard för EU och en annan för resten av världen eller, för den delen, för sin inhemska marknad.

Ett annat exempel som utskottet för industrifrågor nämnde är de så kallade gröna varorna, det vill säga miljövänliga varor och tjänster. Om vi avskaffar tullarna på miljövänliga varor och tjänster kan vi främja handel med produkter som hjälper tredjeländer att minska sin koldioxidpåverkan, till exempel genom export av energieffektiva generatorer, vågteknik och solpaneler. Låt oss ta Kina som exempel igen. Kinas kapacitet att producera el ökar just nu årligen med vad som motsvarar Storbritanniens totala kapacitet. Att uppmuntra Kina att använda den nyaste och effektivaste tekniken skulle helt klart kunna få stor betydelse för landets förmåga att fortsätta sin tillväxt utan att öka sin koldioxidpåverkan i motsvarande grad.

Slutligen skulle ett tredje område vara att ge konsumenterna möjlighet att göra välinformerade produktval genom att framställa tydlig information om varje produkts koldioxidpåverkan. Vi måste dock vara noggranna med att informationen måste sammanställas och läggas fram på ett korrekt sätt. Den ”matmilsmärkning” som en del stormarknader i Storbritannien använder är otillfredsställande och kan vara missvisande. Blommor från Kenya ger till exempel mycket mindre koldioxidpåverkan än blommor som har drivits upp i växthus i Nederländerna, men en snabb titt på märkningen kan ge ett annat intryck.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! När jag tar till orda för gruppen Unionen för nationernas Europa i denna debatt om världshandelns påverkan på klimatförändringen vill jag fästa uppmärksamheten på följande frågor.

För det första efterlyser EU, som världsledande i kampen mot klimatförändringen, en minskning av de globala utsläppen av växthusgas med mellan 25 och 40 procent till 2020. Man bör dock minnas att EU:s ekonomiska utveckling kan äventyras om unionen når dessa mål för utsläppsminskningen främst till följd av sina egna insatser och utan något större bidrag från andra länder.

För det andra kan ekonomiska enheter som omfattas av olika restriktioner i EU som ett led i insatserna för att minska utsläppen av växthusgaser inte längre konkurrera med enheter som verkar i länder där det inte finns några sådana restriktioner. Många sektorer och produktionsslag har försvunnit i EU på grund av illojal konkurrens från producenter i Sydvästasien och Sydamerika.

För det tredje har vi, efter införandet av restriktioner för alltför stora utsläpp av växthusgas på EU:s territorium, sett hur tillverkning omlokaliserats till länder utanför Europa, där inga restriktioner finns. Många arbetstillfällen i EU kommer därför att gå förlorade för alltid.

För det fjärde bör kompenserande skatter införas vid EU:s gränser om inget avtal om begränsning av utsläppen av växthusgas kan nås på global nivå och EU står fast vid att gå vidare på egen hand. Sådana skatter bör tillämpas främst inom de sektorer där konkurrensen redan är allvarligt påverkad eftersom tillverkningskostnaderna inte speglar miljökostnaderna. Där det är möjligt måste handelsutbytets så kallade klimatdimension också tas i beaktande i bilaterala handelsavtal mellan EU och tredjeländer.

Samma bestämmelser bör gälla initiativ som stöds av Europeiska investeringsbanken. I samband med stöd till olika slags företag bör dessa bestämmelser också tillämpas av nationella organ som ansvarar för exportkreditgarantier och direktinvesteringar.

  Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Al Gore hävdar att diskussionen om den globala uppvärmningen är avslutad och att det har bevisats bortom allt tvivel att den beror på mänsklig aktivitet.

Jag nämnde nyligen i utskottet att vi inte får bortse från solens enorma inflytande på jordens klimat under miljontals år i den här diskussionen, och att förloppet med långa istider avbrutna av kortare interglaciala perioder var den mest sannolika förklaringen. Jag fick ett mycket fientligt mottagande.

Ordföranden, Helmuth Markov, insisterade dock på att det inte var lämpligt att utesluta åsikter som råkade strida mot den gängse läran. Låt oss komma ihåg att när Galileo på 1600-talet hävdade att jorden kretsade kring solen hotades han med tortyr av katolska kyrkan för att han vågade ifrågasätta det vedertagna faktumet att jorden var universums medelpunkt. Det dröjde ända till 1992 innan kyrkan erkände att Galileo hade rätt.

Den enda koldioxid som har någon betydelse i diskussionen om den globala uppvärmningen är den obetydliga mängd som produceras vid förbränningen av fossila bränslen. Den jämförelsevis lilla mängden är det enda moderna och ovanliga tillskottet till de enorma mängder som ständigt produceras av alla levande varelser och allt organiskt material som bryts ned, och genom vulkanisk aktivitet.

Innan vi riskerar att ödelägga världsekonomierna med skatt på koldioxidutsläpp och liknande måste vi ta upp diskussionen på nytt och se till att vi blir helt säkra på vem som har rätt.

  Daniel Caspary (PPE-DE). – (DE) Fru talman, ärade kolleger! När vi diskuterar detta förslag till betänkande bör vi koncentrera oss på kärnfrågan, nämligen handel och klimatförändring.

Tyvärr har inte föredraganden, i sitt första förslag, lyckats lägga fram positiva, ekonomiskt och socialt förenliga förslag till hur detta problem ska hanteras. Enligt min mening blandas handelsfrågan och transportfrågan samman i alldeles för stor utsträckning, både av föredraganden och i själva betänkandet. Det är inte världshandeln som är problemet, och inte heller den globala arbetsdelningen. Problemet är inte heller att regioner som varit eller fortfarande är fattiga nu upplever ekonomisk tillväxt tack vare handeln. Nej, vårt problem är utan tvekan att transporterna inte är tillräckligt effektiva och miljövänliga. Vårt problem är utan tvekan att fattigdom eller lågt välstånd i vissa regioner i världen gör att många människor och länder inte har råd med det klimatskydd som krävs och är rimligt i miljöhänseende och ekonomiskt sett.

Det är bara om dessa regioner integreras i världshandeln som vi kan åstadkomma en situation där dessa människor har råd med miljö- och klimatskydd. Den som varje dag kämpar för sin överlevnad tänker inte på miljö- eller klimatskydd. Det är bara genom en välfungerande världshandel som vi kan sälja vår moderna teknik världen över och på så sätt bidra till att skydda klimatet.

Enligt min mening är därför mer, inte mindre, handel lösningen på problemen med handel och klimatförändring.

Jag vill därför varmt tacka min kollega Georgios Papastamkos för att han tagit upp många viktiga frågor under utskottsdebatten, och jag är mycket tacksam för att ALDE-gruppen inför morgondagens plenarsammanträde lagt fram olika ändringsförslag som går i den här riktningen.

Till sist vill jag framföra en önskan. I detta betänkande finns det tyvärr flera punkter där vi misskrediterar vår sociala marknadsekonomi. Vi bör finna ett sätt att stryka dessa angrepp mot vårt ekonomiska system, som har medfört välstånd och social trygghet för så många människor. Jag vore tacksam om grupperna kunde visa lite kreativitet här, så att även vår grupp kan rösta för detta betänkande.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Jag måste börja med att gratulera föredraganden till hans utförliga arbete med en så komplicerad fråga som förhållandet mellan handel och klimatförändringar. EU har haft en ledande global roll i kampen mot de ökande klimatförändringarna. För att framstå som trovärdigt och för att kunna nå de föreslagna målen måste dock EU i högre grad samordna all EU-politik i den här frågan. Man får och kan framför allt inte glömma bort den europeiska handelspolitiken, som är ett av unionens äldsta gemensamma politikområden. Det är inte lätt att åstadkomma en sådan balans mellan miljö och handel, och man gör det inte i tillräckligt hög grad i dag, framför allt inte inom Världshandelsorganisationen.

För att kunna nå klimatförändringsmålen måste EU vidta verkningsfulla åtgärder för att minska koldioxidutsläppen, vilket i sin tur kommer att påverka produktionsvillkoren och de kostnader som ett växande antal produktiva sektorer för med sig. Det är dags att vi ställer oss frågan om det i en värld med global konkurrens och inför problemet med jordens överlevnad är rimligt att dessa åtgärder för att bekämpa klimatförändringen i huvudsak ska genomföras i Europa? Är det acceptabelt att utsläppen från så många sektorer flyttas från europeisk mark till andra områden i världen där miljöskyddet är sämre? Kan miljömässiga övergrepp vara en legitim källa till konkurrenskraft? Är det acceptabelt med olika miljöbestämmelser för de viktigaste globala handelsvarorna beroende på var i världen de produceras?

Jag anser att svaret på dessa frågor är nej. Vi måste hitta en balans mellan miljö, inbegripet klimatförändringen, och handel – en balans som garanterar gemensamma, proportionerliga och rättvisa åtgärder utan att utestänga någon, framför allt inte de viktigaste globala handelspartnerna. En ny balans mellan utvecklingen av världens stora fattiga områden och planetens överlevnad måste hittas snabbt, genom dialog, ömsesidig respekt och beslutsamhet inför de gemensamma målen. Åtgärderna måste vara globala och vi kan bara hoppas att den här processen kommer att inledas på ett allvarligt och engagerat sätt på Bali i december.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är riktigt att handelstransaktionerna i Europa och världen har ökat kraftigt de senaste åren. Även om den utvecklingen gynnar de olika ländernas ekonomiska utveckling så har den stor betydelse för klimatförändringen. Jag vill därför säga att jag personligen oroas av det här specifika problemet. Vi måste bestämma hur handelspolitiken kan bidra positivt till att lösa problemet med klimatförändringen.

Vårt mål att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till år 2020 är mycket ambitiöst. Jag hoppas att vi kommer att vinna det här vadet, eftersom kostnaderna blir enorma om vi förlorar. Här vill jag understryka kommissionsledamotens bidrag och gratulera honom till alla hans initiativ och ansträngningar i denna riktning.

Mer stöd och ökade insatser krävs för övergången till miljövänligare transportmedel, främjandet av en klimatvänligare industri, utvecklingen av ny teknik och skapandet av ekonomiska hinder för verksamheter med negativ klimatpåverkan, effektivt samarbete mellan FN, WTO och EU samt löpande samråd och deltagande av det civila samhället och icke-statliga organisationer aktiva inom miljösektorn. Europaparlamentet spelar en viktig roll. Jag hoppas att resultaten av Balikonferensen i december kommer att ge de optimistiska budskap som vi alla hoppas på.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 29 november 2007.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Det är avgörande att klimatpolitiken integreras för att kampen mot klimatförändringen ska bli framgångsrik. Det aktuella betänkandet är mycket värdefullt och ger upphov till en ytterst nödvändig diskussion: handelspolitiken måste ingå i klimatpolitiken eftersom ökande handel genererar mer växthusgaser. Å andra sidan är handelspolitiken synnerligen effektiv som en form av klimatpolitik och kan därför vara en del av lösningen.

För det första har handelspolitiken stor betydelse för att främja miljöteknik. Internationell handel är ett av de effektivaste verktygen för tekniköverföring. Världshandelsorganisationen har en viktig roll eftersom det är nödvändigt att avskaffa tullarna på miljövänliga varor och förbättra de immaterialrättsliga bestämmelserna. Å andra sidan är det oacceptabelt att WTO fortfarande bland annat stöder snedvridande subventioner till fossila bränslen och därigenom hindrar övergången till miljövänlig teknik.

Av någon obegriplig anledning talas det mycket om Kyotos framgångar i betänkandet. Kyoto är fullt av kryphål, som i själva verket förvärrar situationen. Ensidiga åtgärder snedvrider konkurrensen och leder till koldioxidläckage. Att flytta utsläppen från ett ställe till ett annat minskar inte utsläppen. Solidaritet med människorna i utvecklingsländerna är dessutom inte liktydigt med att förgifta deras miljö. Kyoto leder till miljömässigt utnyttjande. Klimatförändringen är ett alltigenom globalt fenomen som kräver globala lösningar. Ett globalt system för handel med utsläppsrätter, med obligatoriska åtaganden av samtliga industriländer och växande ekonomier, är därför absolut nödvändigt.

Jag instämmer helt i den oro som uttrycks i betänkandet över vad som ska hända med skogarna när handeln ökar. EU måste lägga särskild vikt vid det hot som biobränslena utgör mot kolsänkorna. Kommissionens mål för förnybara energiresurser får inte heller leda till att klimatförändringen påskyndas.

25. Folkomröstning i Venezuela (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om folkomröstningen i Venezuela.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Den nationella valkommittén har utlyst en folkomröstning om det förslag till grundlagsändringar som den bolivianska republikens president och nationella församling har lagt fram. Folkomröstningen ska hållas den 2 december 2007, då Venezuelas folk kommer att få utöva sin demokratiska rätt att besluta om de föreslagna förändringarna som skulle påverka viktiga delar i Venezuelas politiska, institutionella, ekonomiska och sociala struktur.

Kommissionen följer noga den pågående konstitutionella reformprocessen i Venezuela och i andra länder i regionen. Kommissionen betonar vikten av att varje ny konstituition eller konstitutionell reform stärker demokratin och rättsstaten. Dessutom anser kommissionen att alla konstitutioner bör bygga på ett brett folkligt samförstånd och avspegla mångfalden i varje nation. Konstitutioner bör förena människor, inte splittra dem.

Kommissionen följer den intensiva diskussionen om den konstitutionella reformen i Venezuela med intresse. Den har noterat att vissa delar av det venezuelanska samhället är för de föreslagna ändringarna, men konstaterar också att andra samhällssektorer har uttryckt ett starkt motstånd mot reformen. Dessa sektorer uttrycker sin oro, särskilt i fråga om aspekter av reformen som (om den godkänns) de anser skulle innebära att ytterligare makt koncentreras till presidenten, att de demokratiska kontrollmekanismerna och de befintliga institutionerna försvagas och att den demokratiska mångfalden hotas. Andra anser att förslagen går längre än en vanlig reform och innebär att statens grundläggande struktur ändras.

Kommissionen är medveten om situationen och håller sig informerad. Även om kommissionen anser att det är det venezuelanska folket som ska yttra sig om reformförslaget, betonar den också vikten av att reformkampanjen bedrivs på ett öppet sätt och i en anda av ömsesidig respekt. Kommissionen hoppas också att folkomröstningen ska genomföras fredligt och på ett öppet sätt.

I detta sammanhang är det värt att notera att de valobservatörer som EU sände till det senaste presidentvalet i Venezuela ansåg att valprocessen i allmänhet följde de internationella normerna och den nationella lagstiftningen och betonade att valen hölls under fredliga förhållanden.

  Francisco José Millán Mon, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Fru talman! Hela den amerikanska kontinenten är den världsdel som står Europa närmast när det gäller värderingar, ideal och synen på världen och människor, deras värdighet och deras rättigheter. Det som vi kallar väst inbegriper i min begreppsvärld också tydligt Latinamerika.

De senaste åren har vissa positiva utvecklingstendenser märkts i Latinamerika som helhet, vilket för Latinamerika ännu närmare Europa, nämligen pluralistiska val, demokratisk konsolidering, tillväxt med en mer balanserad och öppen ekonomisk politik, regionala integrationsprocesser och de ytterst viktiga avtalen med EU.

Men det finns undantag från denna positiva bild. Förutom Kuba, som vi är väl förtrogna med, framträder nu också Venezuela, där en process med allt tydligare diktatoriska förtecken pågår. Friheter inskränks, oppositionen trakasseras och rädslan växer hos folket, som till och med misstänker att deras röst inte längre är hemlig. Vi här i parlamentet beklagar att tv-kanalen Radio Caracas Televisión stängdes i maj.

På söndag kommer en konstitutionell folkomröstning att hållas i all hast i syfte att införa en auktoritär och sluten regim, under förespegling att införa vad man kallar ”socialism för 2000-talet”. En person som fram till helt nyligen var en mycket nära medarbetare till president Hugo Chávez har till och med kallat processen för en kupp. Jag beklagar att EU inte har fått någon officiell inbjudan att delta som valobservatör.

Folkomröstningen genomförs dessutom i ett klimat av våld och spänningar, där studenter som också protesterat mot planen har fått plikta med sina liv. De senaste åren har även den fysiska och rättsliga osäkerheten, kidnappningar och markockupationer ökat. Som en följd av detta har till exempel många av mina galiciska landsmän lämnat landet – i genomsnitt ettusen personer per år sedan president Hugo Chávez tillträdde sin post.

Uppmuntrad av de höga oljepriserna söker president Chávez anhängare och allierade i andra länder. Han gör stort väsen av sig i internationella forum och lägger sig i sina grannländers interna angelägenheter. Som president Álvaro Uribe har sagt vill Chávez elda upp stämningen i Latinamerika. Hans attityd hotar den demokratiska stabiliteten i Venezuela och harmonin och integrationsprocesserna i Latinamerika som helhet. Han stör också de förbindelser som har byggts upp under det senaste decenniet mellan latinamerikanska och europeiska länder.

Inför det kommande toppmötet i Lima är president Chávez attityd ett allvarligt problem som EU och dess medlemsstater noggrant måste beakta.

  Luis Yañez-Barnuevo García, för PSE-gruppen. – (ES) Fru talman! Det första vi måste göra i parlamentet, i linje med vår egen tradition av respekt och icke-inblandning, är att inte förvärra situationen, vare sig i världsdelar eller tredjeländer, som ett resultat av våra egna ord.

Francisco José Millán Mon har rätt i att Latinamerika har utvecklats mycket positivt de senaste åren, både politiskt – eftersom huvuddelen av de latinamerikanska länderna har demokrati – och ekonomiskt, men också, om än i mer blygsam skala, socialt.

Europa har i hög grad bidragit till denna utveckling, genom sina företag, sina investeringar och framför allt sitt utvecklingsbistånd, som är det högsta i Latinamerika.

Mot denna generella bakgrund skulle jag inte säga att Venezuela är ett undantag, utan snarare att situationen är speciell i detta land till följd av president Hugo Chávez personlighet, som också är mycket speciell och i högsta grad särpräglad. Men man får inte glömma bort – framför allt inte i en demokratisk institution som vår – att president Chávez har blivit omvald tre gånger med stor majoritet, utan att man funnit något fog för misstankarna om valfusk.

Under de här omständigheterna, att det alltså inte är diktatur vi talar om, måste vi gå varsamt fram, försöka öka dialogen genom att sträcka ut en vänskapens hand och även uppmuntra detta obestridligt splittrade och delade land att eftersträva intern dialog, samförstånd och försoning. Vi måste göra detta utifrån övertygelsen att ett land inte kan omdanas med en majoritet på bara 60 eller 40 procent och att spelreglerna inte kan ändras utan att det finns ett brett samförstånd som omfattar minst 70 eller 80 procent, så som har skett i andra länder runt omkring oss och här på vår gamla kontinent, i EU.

Den inre situationen är onekligen mycket oroande av de skäl som jag har nämnt, det vill säga utvecklingen mot diktatur, eller misstanken om en sådan utveckling, koncentrationen av makt, den successiva minskningen av maktens fördelning och även inskränkandet av yttrandefriheten, vilket sker med hjälp av ett instrument man knappt känner till i Europa och som kallas ”en cadena”. Detta instrument ger presidenten och hans ministrar rätt att när som helst ta samtliga tv- och radiokanaler i anspråk för att sända presidentens budskap. Och det handlar inte om inslag på bara en minut eller två. I vissa fall kan sändningarna faktiskt pågå i flera timmar per dag. I ett land där tidningsläsandet är begränsat och där tv och radio är de huvudsakliga medierna blir denna situation problematisk.

Men jag vill betona – och därmed sätter jag punkt – att vi inför denna folkomröstning måste vara försiktiga, öppna för dialog, sträcka ut en vänskapens hand och försöka medla mellan de två motståndarsidorna i Venezuela.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Venezuela är ett ovanligt naturskönt land som är mycket rikt på naturtillgångar. Landet har några av världens största olje-, kol-, järn- och guldfyndigheter. Trots dessa naturtillgångar är majoriteten av venezuelanerna fortfarande mycket fattiga och alltför många lever i en förfärande fattigdom. Det är endast en liten minoritet bland den rika eliten som har gynnats av landets rikedomar.

Under dessa omständigheter med stora sociala orättvisor är det inte underligt att populistiska politiker som Hugo Chávez lyfts fram som de fattigas frälsare. Inte heller är det underligt att Hugo Chávez nationaliseringsprogram välkomnades av de flesta venezuelaner. De såg Hugo Chávez som den som skulle lyfta dem ur fattigdomen.

Samma sätt att tänka gäller för den kommande folkomröstningen om reformen av konstitutionen. Jag är säker på att folkomröstningen kommer att säkra ett tillräckligt folkligt stöd och nu är det för sent att ändra den allmänna opinionen. I princip kommer vi alltså att få se en ny Fidel Castro träda fram efter den 2 december. Samtidigt som en totalitär ledare tynar bort i Kuba verkar det som om en ny håller på att födas i Venezuela. Men samtidigt som vi noterar denna trista verklighet kanske vi bör fråga oss om vi här i Väst har någon skuld för utvecklingen i Venezuela.

Vi får inte bara göra detta för att vara moraliskt och politiskt korrekta rent akademiskt, utan också för att i praktiken kunna förhindra en liknande utveckling i framtiden. Tyvärr är det uppenbart att vi har gjort flera stora misstag i våra förbindelser med Venezuela under de senaste åren. Hugo Chávez har kommit till den här punkten delvis för att vi har hjälpt honom genom vår underlåtenhet och våra åtaganden i utrikespolitiken. När vi diskuterar vår strategi för att hantera honom i framtiden bör vi alltså börja med att be det venezuelanska folket om ursäkt.

  Alain Lipietz, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Jag yttrar mig som ordförande för delegationen för förbindelserna med länderna i Andinska gemenskapen. Jag har i denna egenskap besökt Venezuela minst en gång om året.

Sedan jag började resa till detta land, det vill säga efter militärkuppen mot president Hugo Chávez, har jag hört de venezuelanska medierna protestera mot presidenten, och mot diktatur. På de hotell där jag har bott fick man, trots att hotellen var tre-, fyr- eller till och med femstjärniga, inte titta på den statliga televisionen, och det går hur som helst inte alltid eftersom den vanligen sänds i ett dåligt bildformat. Generalerna bakom kuppen går fortfarande omkring på Caracas största torg och den lagligt valda, omvalda och återigen omvalda presidenten Hugo Chávez har aldrig lyft ett finger mot dem.

Venezuela är ett av de länder som på fredligast möjliga sätt försöker hantera de konflikter som är vardag i hela Latinamerika. Jag är inte odelat förtjust över alla förändringar som president Chávez har försökt driva igenom av Venezuelas konstitution. Med detta sagt och som Marios Matsakis påpekade så är det det venezuelanska folket som ska fatta beslutet.

Vi kan absolut be om ursäkt för vårt sätt att ge intryck av att vi stödde militärkuppen. Det är riktigt att det har bidragit till att radikalisera regimen i Venezuela. Men jag anser att vi först och främst och framför allt bör respektera det venezuelanska folkets beslut.

  Willy Meyer Pleite, för GUE/NGL-gruppen. – (ES) Fru talman! Jag uppmanar den europeiska högern att sluta lägga sig i Venezuelas angelägenheter.

Den europeiska högern ogillar Kuba för att det inte hålls några val där, och samtidigt ogillar den Venezuela för att man håller val där. Venezuela är faktiskt ett av de länder i Latinamerika som har hållit flest val, varav samtliga har övervakats av Amerikanska samarbetsorganisationen, av EU och av prestigefyllda organisationer som Cartercentret.

Det som ni inom högern vänder er emot är själva systemet. Sluta lägg er i. Respektera ett självständigt folk som fritt utövar sin vilja och som kommer att fortsätta med det. Vi ska inte gå händelserna i förväg. Har inte vi inom EU, som kommissionsledamot Stavros Dimas sa, enats om att det senaste presidentvalet var helt och hållet rättvist?

Vi måste vänta och se, kära högerkolleger, och respektera det venezuelanska folkets röst utan att blanda oss i.

  José Ribeiro e Castro (PPE-DE). – (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! År 1848 utropade Karl Marx socialism för 1800-talet, vilket var en katastrof. År 1917 utropade Lenin, med den ryska revolutionen, socialism för 1900-talet, vilket var en katastrof. Flera av parlamentets ledamöter genomlevde denna katastrof och har anslutit sig till oss i friheten. Problemet med den socialism för 2000-talet som president Hugo Chávez i Venezuela har utropat är att vi befinner oss i början av detta århundrade och inte vet vad som kommer att hända. Men vi kan föreställa oss att socialismen kommer att sluta i katastrof, precis som den gjorde under 1800- och 1900-talen.

Faktum är att vi ser att den resulterar i våldsamheter. Det är inte valen som vi är oroliga över, utan det brutala våld som myndigheterna utövar mot de protesterande studenterna i Venezuela, vars rätt att demonstrera inte erkänns. En del av dessa studenter har dött de senaste dagarna på gatorna i Caracas och andra städer. Det är hoten mot yttrandefriheten som oroar oberoende och fria journalister över hela Latinamerika och i synnerhet i Venezuela, och som har lett till att Radio Caracas Televisión stängts.

Det är denna utveckling som oroar oss, och det med rätta eftersom man i president Chávez förslag till konstitutionell reform finner att ord som decentralisering, privata initiativ, fri konkurrens och social rättvisa har fått ge vika för ord som socialism, socialist, införande av en socialistisk stat, avskaffa centralbankens oberoende samt folkmakt. Det är ett välkänt faktum i världen att när ordet folkmakt används så kommer folket att berövas makten och demokratin raseras. Det har skett på alla platser där uttrycket folkmakt har använts. Bolivariska väpnade styrkor, kommuner – det är den utvecklingen vi bör oroa oss för, då den har gett upphov till instabilitet och våld de senaste månaderna och åren på Caracas gator och även utgör ett hot mot den regionala stabiliteten, om den senaste tidens utveckling i förbindelserna mellan Venezuela och Colombia fortsätter. Det är därför avgörande att vi nära följer händelseutvecklingen i Venezuela i solidaritet med de demokratiska partierna och det civila samhället, som kämpar för regional stabilitet och som beslutsamt försvarar demokratin. En stark sammanhållning i EU:s diplomati är också avgörande.

  Alojz Peterle (PPE-DE). – (SL) I dag har vi undertecknat Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och vi bekräftar därmed vår respekt för människans värdighet, demokratiska värderingar och rättsstaten. Det som har legat till grund för EU:s framgångsrika inre tillväxt är också utgångspunkten för att utveckla förbindelserna med våra partner över hela världen.

EU som helhet vill ha ett närmare och stabilt samarbete med länderna i Latinamerika och dess regionala förgreningar. Mot bakgrund av de latinamerikanska ländernas särskilda karaktär och genuina intressen anser vi att strategiska och långsiktiga förbindelser kan byggas upp enbart på detta sätt, med de länder som vi kan dela samma grundläggande värden och principer med.

Den politiska utvecklingen i Venezuela har nyligen tagit en annan riktning än den ovannämnda. Därigenom undergrävs dynamiken hos och omfattningen av det framtida samarbetet mellan Latinamerika och EU, liksom dynamiken hos integrationen inom själva Latinamerika. Folkomröstningen om konstitutionen polariserar Venezuela eftersom de nya förslagen innebär att den politiska makten koncentreras och att följden inte kommer att bli ett öppet, ideologiskt och demokratiskt samhälle. Vi tror på ett socialt samhälle, inte på ett socialistiskt samhälle, som utesluter människor med avvikande åsikter.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Helt otroligt! I Europaparlamentets föredragningslista finner man ett uttalande av kommissionen om den konstitutionella reform som planeras den 2 december i Bolivariska republiken Venezuela, när vi egentligen borde debattera det pågående försöket att neka alla EU-medborgare rätten att rådfrågas i en folkomröstning om den så kallade konstitutionella, lilla, förenklade reformen eller numera Lissabonfördraget.

I själva verket är den här debatten ett försök att hörsamma dem som stöder och förespråkar en oacceptabel och ytterst allvarlig politik, där man lägger sig i och försöker destabilisera en självständig stat, framför allt när det här är en process som enbart det venezuelanska folket kan besluta om, genom att rösta i en folkomröstning (!) om en ändring av landets konstitution.

Venezuelas regering och folk är otvivelaktigt ett exempel som oroar de starka finansiella och ekonomiska intressena i EU, eftersom de är ett exempel på hävdande av nationell självständighet och frihet, ett exempel på förverkligande av en plan för patriotisk frigörelse och utveckling, ett exempel på internationell och antiimperialistisk solidaritet, ett exempel på vad som är värt att kämpa för och ett exempel på att ett land och en värld präglad av större rättvisa, demokrati och fred är möjligt.

26. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

27. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 00.05.)