Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 10 december 2007 - Strasbourg

20. Brandsäkerhet på hotell (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är den muntliga frågan till kommissionen om brandsäkerhet på hotell från Glyn Ford, Giles Chichester, Graham Watson, Arlene McCarthy, Peter Skinner, Baroness Nicholson of Winterbourne, Elizabeth Lynne, Sarah Ludford, Toine Manders, David Martin, Glenys Kinnock, Claude Moraes, Erika Mann, Alexandra Dobolyi, Ana Maria Gomes, Robert Evans, Christopher Heaton-Harris, Reino Paasilinna, Marianne Mikko, Stephen Hughes, Stavros Lambrinidis, Malcolm Harbour, Bill Newton Dunn, Catherine Stihler, Sérgio Sousa Pinto, Jan Andersson, Linda McAvan, Luisa Morgantini, Jan Marinus Wiersma, Harlem Désir, Jo Leinen, Zita Gurmai, Caroline Lucas, Brian Simpson, Barbara Weiler, Christel Schaldemose, Neena Gill, Benoît Hamon, Michael Cashman, Udo Bullmann och Corina Creţu (O-0066/2007 – B6-0385/2007).

  Glyn Ford, frågeställare. − (EN) Herr talman! Frågan om brandsäkerhet är viktig för Europeiska unionen och dess medborgare. Genom Romfördraget inrättades den kollektiva principen om fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. När det gäller personer har vi lagt stor vikt vid hälso- och säkerhetsfrågor på arbetsplatsen samt konsumentskydd.

Men samtidigt som rörligheten för företag och arbetstagare, tillsammans med turismen, är central för vårt ekonomiska välstånd och för att Lissabonagendan för konkurrenskraft ska kunna förverkligas, har vi inte förmåga att göra en så enkel sak som att garantera att EU:s medborgare, i egenskap av konsumenter eller arbetstagare, är lika skyddade mot brandfara när de bor eller arbetar på hotell i EU:s medlemsstater.

Unionen har befogenheter på hälso- och säkerhetsområdet. Vi begränsar buller från gräsklippare men inte riskerna att bli bränd till döds. Konsumentskydd betyder att vi uppmärksammar säkerheten i hissar och rulltrappor men inte säkerheten på hotell. Kommissionsledamoten sa nyss att alla våra åtgärder är proportionerliga. Jag undrar om hon anser att det är proportionerligt att inga åtgärder har vidtagits för säkerheten på hotell.

Sprinklersystem är mycket effektiva, eftersom de släcker eller kontrollerar 99 procent av bränderna i ett så tidigt skede som möjligt. Ingen har enligt uppgifter någonsin dött på ett fullt sprinklerutrustat hotell i EU. Men bara sedan 2003 har fler än 60 personer dött i bränder på hotell utan sprinklersystem.

Tre av dessa vistades tragiskt nog i min egen valkrets över sommaren och bodde på Penhallow Hotel i Newquay, Cornwall, där en brand spred sig eftersom det inte fanns något sprinklersystem. En av de personer som omkom var en funktionshindrad kvinna som inte kunde ta sig ut ur byggnaden utan hjälp. Vad gör kommissionen för att skydda personer som henne?

Kommissionen kommer att hänvisa till subsidiariteten. Kom igen! Hur många människor har dött i EU på grund av gräsklipparbuller eller i olyckor i hissar eller rulltrappor sedan 2003? Ändå har kommissionen ansett det lämpligt att frånta medlemsstaterna deras självständighet på dessa områden.

När det gäller sprinklerinstallation är brandföreskrifterna mycket olika i EU. Ungern har förmodligen de bästa föreskrifterna och Frankrike, där de aktuellla dödssiffrorna är högst, har inga alls.

Vissa mer upplysta europeiska hotellkedjor, som Accor-gruppen, installerar nu sprinklersystem på nya hotell, och följer därmed efter de amerikanska kedjorna Hilton, Marriott och Sheraton.

Men det räcker inte att lämna saken till självreglering. Minst en delstat är inte beredd att ursäkta passivitet genom att tala om subsidiaritet. I USA är alla nya hotell sprinklerskyddade enligt lag. Federala tjänstemän kan faktiskt inte få ersättning för sina utgifter om de inte bor på sprinklerutrustade hotell på affärsresor.

Vi uppmanar därför kommissionen att överväga ett direktiv med minimibestämmelser för alla medlemsstater om att alla nya hotell med fler än 20 bäddar måste vara fullt sprinklerutrustade och att befintliga hotell med fler än 20 bäddar åtminstone måste skydda korridorer och utgångar med sprinklersystem. Det skulle inte vara någon enorm ekonomisk börda: kostnaden skulle bli mindre än 2 procent högre. Självklart bör befintliga hotell få tid på sig att anpassa sig, men vad vi vill är att agera nu och inte vänta tills allmänheten tvingar oss att göra något på grund av en stor tragedi med hundratals döda.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Meglena Kuneva, kommissionsledamot. − (EN) Herr talman! Jag håller med om att bränder är ett ständigt hot mot konsumenternas liv. Forskning visar att antalet dödsfall per miljoner invånare och år är 10,8 i Storbritannien, 6 i Spanien, 11,8 i Frankrike, 15,7 i Sverige och 7,3 i Tyskland. Detta är således ett stort bekymmer för mig som kommissionsledamot för konsumentskydd. Tack för att ni kommer ihåg denna viktiga fråga.

Låt mig ta upp det tragiska fallet med en brittisk familj, där två barn dödades genom koloxidförgiftning i ett hotellrum på Korfu i oktober 2006. Jag har fått flera skrivelser från er om det fallet. Vi kontaktade de grekiska myndigheterna och de meddelade oss att det hotell där olyckan ägde rum omedelbart fick sitt tillstånd återkallat och inte har varit i drift sedan dess. Jag vet att rättsliga åtgärder har vidtagits i Grekland och jag hoppas att de kommer till en tydlig slutsats mycket snart. Detta är ett symboliskt fall, men tyvärr inte det enda.

Brandsäkerhet på hotell har stått i centrum för diskussioner med medlemsstaterna under de senaste 20 åren.

Först vill jag ta upp de resultat som hittills uppnåtts. Rådets rekommendation 86/666/EG om brandsäkerhet på befintliga hotell har bidragit till bättre säkerhetsnivåer, särskilt i de länder där inga eller få bestämmelser fanns.

I direktivet om byggprodukter fastställs dessutom särskilda krav för alla byggnadsverk, inklusive hotell, om en brand skulle uppkomma. Flera åtgärder har redan vidtagits för att säkra en konsekvent tillämpning av detta direktiv i medlemsstaterna, till exempel ett gemensamt system för klassificiering av byggprodukters brandmotstånd och ett antal harmoniserade europeiska standarder på områdena brandbekämpning, larm och varningsutrustning.

Kraven i rådets rekommendation kring risker i samband med elektrisk belysning har vidare genomförts genom direktivet om lågspänningsutrustning.

Men det återstår fortfarande mycket arbete för att göra alla hotell i Europa lika säkra, både befintliga och nya och oavsett storlek och bekvämlighetsnivå. Som vi vet gäller kraven de hotell som har minst 20 rum.

I sina olika diskussioner med medlemsstaterna har kommissionen noterat att det ännu saknas enighet om en gemensam väg framåt för en EU-omfattande åtgärd, och att korrekt tillämpning av den nationella lagstiftningen hittills är den huvudsakliga prioriteringen. Frågan om efterlevnaden av lagar och regler är definitivt ett problem som inte ska underskattas, vilket jag verkligen är ledsen att behöva säga.

Därför har jag bett de större hotellkedjorna i Europa att komma till Bryssel för ett möte med mig den 8 februari 2008. Innan lagstiftningen är på plats bör vi självklart vidta omedelbara åtgärder. Vi kommer att diskutera hotellsäkerhetsfrågan och jag kommer att rapportera tillbaka till er om resultatet av detta samråd. Om vi kan göra detta med parlamentet – dvs. om parlamentet skulle vilja delta vid mötet den 8 februari – är jag mer än glad att hålla detta möte tillsammans med er.

Insamling av EU-omfattande data och statistik är en kritisk punkt: brist på statistiska definitioner och enhetlighet när det gäller hur brandolyckor registreras i medlemsstaterna försvårar jämförelser och gör att de blir felaktiga.

Jag vill gå vidare till frågan om standardisering. Standardisering utan stöd av en rättslig ram, som ett EU-direktiv eller till och med en reviderad rekommendation, skulle allvarligt minska dess effekt. Det yttersta målet att åstadkomma brandsäkerhet på hotell skulle därmed omintetgöras.

Att sprinklersystem är effektiva när det gäller att minska de förödande effekterna av bränder har påvisats många gånger, men kostnaden för att installera och underhålla dem är inte alltid förenlig med den typ av hotell som är vanligast i Europa, till exempel mindre familjeägda hotell.

Det tillhör också medlemsstaternas exklusiva behörighet att besluta om huruvida sprinklersystem eller annan brandsäkerhetsutrustning bör bli obligatoriska på hotell. Jag diskuterar gärna detta med medlemsstaterna och stöder sådana åtgärder, om de är beredda att ta den typen av steg.

Parallellt med denna utveckling av regler och bestämmelser bör det nämnas att hotell antar självreglerande resultatbaserade koder och konstruktionsmetoder. Jag anser att hotellkedjor som Accor verkligen bör få stöd för sina insatser.

Kommissionen ägnar sig inte bara åt brandsäkerhet på hotell med avseende på tjänsten, utan riktar också in sig på – i en allmän strategi mot brandrisker – alla de produkter som ofta finns på hotell och som utgör den största risken när det gäller att orsaka brand eller påskynda brandutvecklingen. Initiativet gällande självsläckande cigaretter, som ordföranden för utskottet för inre marknaden och konsumentskydd, Arlene McCarthy, gav oss en mycket viktig redogörelse för, är centralt för en sådan strategi, liksom stoppade möblers och sängkläders brännbarhet och barnsäkra tändare.

Jag ser fram emot att fortsätta vårt samarbete i denna mycket viktiga fråga, som är ett stort bekymmer för oss alla.

Jag vill än en gång tacka parlamentet och särskilt talmannen, eftersom vi vidtar konkreta åtgärder utifrån våra möjligheter just nu.

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först vill jag tacka min kollega Glyn Ford för att han tog initiativet till att ta upp denna fråga, och då talar jag i kväll för alla mina konservativa kolleger som har undertecknat frågan tillsammans, särskilt Giles Chichester, den nyvalde ledaren för den konservativa gruppen. Det var i hans valkrets som den förfärliga branden ägde rum i augusti, den som Glyn Ford talade om. Han vill att jag ska visa att han i högsta grad står bakom den fråga som Glyn Ford har lagt fram.

För min egen del är detta ganska starkt, eftersom frågor kring bränder självklart inte endast begränsar sig till hotell. För några veckor sedan härjade en förskräcklig brand i en industribyggnad i hjärtat av min egen valkrets i Warwickshire, där fyra frivilliga brandmän tragiskt omkom. Vi har ännu inte fått de fullständiga resultaten av utredningen om denna tragiska olycka, men det är tydligt att byggnaden skulle ha haft ett sprinklersystem men att det uppenbarligen inte hade installerats. Jag vill därför uppmärksamma mina kolleger på detta i kväll, kanske bara för att tänka på några av de större frågor som kommissionsledamoten tog upp.

Kommissionsledamoten pekade med rätta på att direktivet för byggprodukter, som kommer till vårt utskott i början av nästa år, kommer att innefatta punkter kring byggnaders brännbarhet och byggmaterial, och jag tror de kommer att ses över igen. Hela frågan om byggstandarder och potentialen för brandförebyggande utrustning som sprinklersystem öppnas självklart i och med frågan från Glyn Ford.

Jag är kanske vänligare inställd till kommissionsledamotens ståndpunkt, eftersom jag anser att man måste vara försiktig med att försöka införa en enda mycket dyr lösning, särskilt i hotellsektorn, där utbudet är så varierat när det gäller storlek och skala.

Men jag menar att vi måste komma vidare i frågan, och det gläder mig mycket att höra att kommissionsledamoten, med sin karakteristiska initiativförmåga som vi såg i den förra debatten, redan agerar och bjuder in några av de större hotellkedjorna för att träffa henne. Ett sätt att snabbt gå vidare i den här frågan är enligt min mening att ge konsumenterna mer information på ett konsekvent presenterat sätt och att öka deras medvetenhet om saken. När de bokar hotell kan de titta på Internet, eftersom hotell allt oftare erbjuder information om brandskydd, men jag tror att det varierar betydligt från land till land. Något som kanske är värt att ta upp och diskutera med hotellägarna är något slags konsekvent tillämpat betygssystem för hotell, grundat på deras inspektioner och utrustning, kanske med stjärnor.

Liknande system finns på många andra områden, till exempel motorfordon. Där har kommissionen med framgång främjat ett initiativ för stjärnbetyg på bilar. Kanske skulle vi pröva något för att snabbt gå vidare med detta, för att hantera det problem som Glyn Ford har tagit upp och som läggs fram för parlamentet i och med denna fråga.

  Arlene McCarthy, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som kommissionsledamoten känner till har vi haft flera diskussioner kring det allmänna problemet med säkerhet på tjänsteområdet. Jag välkomnar varmt kommissionsledamotens beredvillighet att på allvar undersöka hur vi kan förbättra situationen för konsumenterna.

Jag anser att det finns en allvarlig lucka när det gäller konsumentskyddet i tjänstesektorn. Om en konsument som reser i arbetet eller på semester inom EU bokar rum på ett hotell, kan han eller hon då vara säker på att säkerhetsåtgärderna är på plats för att förhindra bränder eller risken för koloxidförgiftning, eller att poolen är säker för barn att simma i?

Vi vill ändå skydda konsumenterna, vilket vi har sett med leksaker och produkter. Men när de utnyttjar eller köper en tjänst på den inre marknaden tycks konsumentskyddet inte finnas där på samma sätt.

Trots detta tar många konsumenter som bor på hotell för givet att de håller en lämplig och grundläggande säkerhetsstandard där. Men säkerheten är, som vi har sett, självklart otillräcklig.

Jag tror inte att det är en hel vetenskap att installera brandsprinklersystem eller koloxiddetektorer. Jag tror att bränder och dödsfall kan förhindras om rätt standarder och system finns på plats.

Uppriktigt sagt tror jag att det är för sent och inte tillräckligt att återkalla en licens efter det att barn har dött, eftersom de aldrig skulle ha fått licensen över huvud taget.

Vi vill hjälpa kommissionen att vidta åtgärder för att höja standarderna, begränsa brandriskerna och dödsfallen och skydda konsumenten. Så ja, låt oss fundera på hur vi bäst åstadkommer detta. Malcolm Harbours förslag om ett EU-betygssystem är helt klart något vi kan vilja titta på, men det bör enligt min mening vara lättillgängligt för konsumenterna. Researrangörernas hotellsystem bör uppge detta för konsumenten, så att jag kan besluta om jag inte vill åka till det hotell eller det hus som saknar en säker pool, sprinklersystem eller koloxiddetektorer.

Jag tror att vi kan bättre för medborgarna: vi kan förhindra dödsfall. I kväll har vi inlett debatten, men jag tror – och det framgår av inläggen – att detta är början på en kampanj för säkrare tjänster och högst grundläggande minimistandarder, och jag hoppas att vi kan göra fler framsteg på detta område inom en inte alltför avlägsen framtid.

  Wolfgang Bulfon (PSE). - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det är beklagansvärt att människor måste dö innan vi äntligen tar upp frågan om brandsäkerhet på hotell. Vi vet alla att det blir svårt att genomföra effektiva brandsäkerhetsåtgärder på EU-nivå, eftersom byggnadsförordningarna är mycket olika såväl mellan medlemsstaterna som mellan regionerna.

Jag är övertygad om att det enda sättet att lösa detta på är att införa bindande specifikationer för överensstämmelse med brandsäkerhetsnormer. Detta kan bara fungera med hjälp av obligatoriska rutinkontroller som logiskt sett bör inbegripa det enhetliga system för bedömning av kvalitetsnormer som parlamentet redan efterlyst.

Men vi får naturligtvis inte glömma att tekniska åtgärder alltid innebär en kostnad. Detta kan bli en väldigt stor och ofta oöverstiglig ekonomisk börda för små och medelstora hotell. Under sådana förhållanden bör medlemsstaterna stödja brandsäkerhetsåtgärder så att alla gäster kan garanteras bästa möjliga säkerhetsstandard.

Låt mig tillägga ytterligare en kommentar. Majoriteten av alla hotell i Europa är små och medelstora hotell och jag tror knappast att lösningen för dessa ligger i förhandlingar med de industriella komplexen – det vill säga de stora koncernerna.

  Linda McAvan (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vet att kommissionsledamoten har varit mycket bekymrad över frågan om koloxidsäkerhet på hotell sedan våra diskussioner de senaste månaderna om de två barn från Yorkshire som omkom. Jag är glad att kommissionsledamoten framhåller att hotellsäkerhet inte bara handlar om brandsäkerhet. Den lösning som Arlene McCarthy föreslog tror jag är den rätta på lång sikt.

Vi bör titta på hur tjänster kan bli säkrare, men på kort sikt hoppas jag att kommissionsledamoten kan ta upp frågan om koloxidsäkerhet vid mötet med hotellägarna i februari, ett möte jag uppskattar mycket. Här handlar det inte om en stor ekonomisk kostnad för hotellkedjorna, eftersom man kan gå ut på Internet och se att den säkraste koloxiddetektorn kostar 36 pund sterling i Storbritannien, vilket inte är mycket pengar ens för det minsta hotellet eller det minsta husvagnsföretaget. Jag anser därför att vi bör be företagen att införa dessa säkerhetsåtgärder nu och inte vänta i flera år på att det kommer EU-lagstiftning.

Familjer kan inte resa på semester och räkna med att de kanske inte får med sig sina barn hem, inte mer än de kan köpa julklappar till sina barn och räkna med att de kan komma att skadas. Så jag hoppas verkligen att kommissionsledamoten tar upp det här med hotellkedjorna och rapporterar tillbaka till parlamentet om denna mycket viktiga fråga.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag kan direkt lova er att jag ska ta upp den frågan vid vårt möte med turistsektorn. Detta är ingen hemlighet – vi har talat om för er att mötet till stor del har sin grund i vårt samtal och i den mycket sorgliga förlusten av två barn.

Vi kan bland annat fundera över hur denna lagstiftning ska göras obligatorisk, men vi bör verkligen titta mycket noggrant på diskussionen i rådet och se vilka ståndpunkter medlemsstaterna har, och skapa en bra balans mellan vad vissa medlemsstater redan gör – de ligger något före – och vad de är beredda att göra när det gäller obligatoriska åtgärder som beslutas av EU.

Jag är helt övertygad om att vi behöver ta itu med säkerheten i tjänstesektorn, mer än övertygad, och jag har tagit med detta i konsumentskyddsstrategin för 2007–2013. 2000-talet är inte tillverkningens århundrade. 2000-talet tror jag kommer att bli tjänstesektorns århundrade i mycket högre grad, och därför är jag övertygad om att dessa frågor bör tas upp ur synvinkeln säkra tjänster, med fokus på var vi behöver lagstifta för att göra detta och var vi bör lita mer till självreglering – som med stor fördel skulle kunna utökas – för att göra vårt bästa och samarbeta mycket nära med medlemsstaterna, som i sista hand kommer att ge stöd om denna lagstiftning godkänns.

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.