Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 12 december 2007 - Strasbourg

14. 1 december, Världsdagen mot AIDS (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett uttalande av kommissionen om Världsdagen mot aids, som hölls den 1 december 2007.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Vi får återigen tillfälle att diskutera detta allvarliga hälsohot i Europaparlamentet. Det är bara några månader sedan vi diskuterade gemenskapens handlingsplan på det här området. Vår oro gäller givetvis inte bara EU utan hela världen.

Vi är bekymrade över det tilltagande antalet människor som smittas, drabbas av och lever med hiv världen över. 33 miljoner människor är för många, som vi ser det. Vi vill därför vidta åtgärder inom EU men även samordna med alla andra internationella aktörer utanför EU för att ta itu med frågan på global nivå. Detta ligger också i linje med EU:s nya hälsostrategi, som bl.a. går ut på att EU ska spela en global roll på hälsoområdet.

Det finns en del områden vi kan koncentrera oss på. För det första, att förebygga smitta. Det är oerhört viktigt. Och samtidigt, att se till att alla ges möjlighet att testa sig och vid behov får tillgång till behandling och vård. För att åstadkomma detta måste vi öka medvetenheten. Detta är av mycket stor betydelse och ett område där vi ligger efter – jag återkommer strax till det. Sedan har vi den sociala stigmatiseringen. Det är ett av våra största bekymmer och fungerar på sätt och vis som en ond cirkel. Den sociala stigmatiseringen gör att människor inte vill testa sig och ta reda på om de smittats, och därför kan de smitta andra. De söker inte behandling och de testar sig inte, med alla negativa följder det får. Problemet är störst bland våra unga, och det är dem vi framför allt bekymrar oss för och inriktar oss på.

Våra studier och undersökningar visar att ungdomar verkligen har bristande kunskaper – man skulle kunna säga att det råder okunnighet om dessa hälsohot. Det är därför viktigt att på ett balanserat sätt, genom att informera utan att skapa panik men också utan att framkalla likgiltighet, visa att det handlar om en allvarlig sjukdom utan något botemedel men att man kan skydda sig, och vi kan visa dem hur det går till. Samtidigt måste vi tala om för våra ungdomar att de inte ska vara rädda för medmänniskor som smittats och har sjukdomen.

Eurobarometerundersökningarna vittnar om två ytterligheter. En del ungdomar tror att det inte är något att oroa sig för: man tar lite antibiotika och så går det över. Andra tror att man kan få sjukdomen bara genom att röra vid en smittad person eller genom att dricka ur samma glas eller kyssa en smittad. Vi ser alltså två extrema synsätt när det gäller detta hälsohot, och inget av dem främjar vårt syfte, att kontrollera spridningen och hindra att fler smittas.

Världsdagen mot aids är en betydelsefull dag när vi får tillfälle att diskutera och öka medvetenheten. Vi bör dock inte begränsa oss till denna enda dag, och det gläder mig därför att vi, åtminstone i EU, kontinuerligt kommer att diskutera dessa frågor. Men när det handlar om ungdomar måste vi komma ihåg att vi hade mycket aktiva, effektiva och aggressiva kampanjer på 1980-talet och lyckades nå målet med ökad medvetenhet. Sedan upphörde vårt arbete och vi glömde att en ung generation, en ny generation ungdomar blev sexuellt aktiva efter det att kampanjerna avslutats. En del av dem föddes faktiskt strax innan kampanjerna avslutades och hade ingen nytta av de insatser för att öka medvetenheten som gjordes då. Därför ser vi de resultat jag nyss nämnde. Vi vet att vi genom enkla budskap, enkla metoder, förebilder, kända personer, opinionsledare som föregår med gott exempel och förklarar hur situationen ser ut kan åstadkomma den medvetenhet vi vill ha.

Årets initiativ från vår sida var ett förslag till EU:s hälsoministrar om att samtidigt besöka skolorna och diskutera problemen med ungdomarna på Världsdagen mot aids, för att ta reda på vad de vet, berätta vad vi vet och utbyta synpunkter. Gensvaret var positivt: mer än hälften av medlemsstaternas ministrar gjorde som vi föreslagit.

Våra besök i skolorna – jag var också med – blev en tankeställare, med debatter och diskussioner med ungdomarna för att få reda på, i första hand, vad de vet och inte vet om sjukdomen, och även en del praktiska problem. De vet t.ex. att det bästa sättet att skydda sig är att använda kondom, men hur ska de få tag på kondomer? De är alltför generade eller oroliga eller blyga. Vi ser alltså en del praktiska aspekter som vi aldrig sett som problem eller trott att vi skulle stå inför i Europa. Ändå finns de där.

Eftersom vi vill tala med ungdomar på ett språk som de förstår har kommissionen också i år tagit initiativ till produktion av ett nytt tv-inslag om hur hivsmitta kan förebyggas. Det gjordes genom en tävling för ungdomar, och det vinnande bidraget var gjort av en polsk student. Vi producerade det och det sändes av flera tv-kanaler och användes även vid skolbesöken. Detta är en viktig strategi som vi måste följa: vi måste tala med ungdomar på ett språk som de förstår.

Som jag sa tidigare sträcker sig emellertid utmaningarna när det gäller hiv och aids långt utanför EU:s gränser. Det stämmer att man globalt sett har gjort goda framsteg när det gäller tillgång till hivrelaterade tjänster, särskilt i låg- och medelinkomstländer. I dag bor omkring 95 procent av de människor som smittats med hiv i sådana länder.

Tack vare en ökning utan motstycke av den internationella finansieringen i dessa länder har antalet människor som får behandling ökat kraftigt, från 100 000 personer 2001 till 2,5 miljoner 2007. Det är imponerande siffror, men ändå är det mer än 70 procent av dem som behöver behandling med antiretrovirala läkemedel i dessa länder som inte får eller har tillgång till sådan behandling. Det visar att vi fortfarande har långt kvar.

EU:s insatser finansieras genom ett brett spektrum av finansiella instrument på både nationell och global nivå, t.ex. den globala fonden. Det finns även andra finansieringsmekanismer grundade på offentlig-privata partnerskap. Dessa gemensamma insatser inom det internationella samfundet har lett till framsteg, men vi har fortfarande långt kvar och ett starkt samarbete mellan EU-institutionerna är nödvändigt.

Som jag sa inledningsvis är vårt främsta mål att minska antalet nya hivinfektioner och arbeta för att finna de bästa tänkbara lösningarna i fråga om stöd, behandling och vård för dem som redan lever med hiv och aids. Jag vill därför än en gång betona att kampen mot stigmatisering – social utestängning och diskriminering av människor som lever med sjukdomen – är mycket viktig för att vi ska lyckas ta kontroll över situationen. För att klara det måste vi inleda kampanjer för att öka medvetenheten och förstärka dessa kampanjer.

Därför är Europeiska kommissionens motto i arbetet mot aids ”Kommer du ihåg mig?”, för det är en bortglömd sjukdom på alla plan, eller har åtminstone blivit det. Nu ska vi ställa den i förgrunden igen, men vi riktar oss inte bara till medborgarna med påminnelsen om att sjukdomen finns, utan även till beslutsfattarna. Vi måste se till att aids kommer tillbaka högst upp på den politiska dagordningen och att alla nödvändiga åtgärder vidtas. I detta sammanhang räknar jag med Europaparlamentets stöd, och det vet jag att jag har.

  John Bowis, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är så mycket som måste göras. Jag vill först ta upp det som kommissionsledamoten verkligen framhöll i sitt anförande, nämligen konsekvenserna för barn. En av de kampanjer som pågår i år är ju nämligen den för att förebygga aids hos barn. Vi vet att det varje minut, varje dag, föds ett barn med hiv och att 2,3 miljoner barn i världen lever med hiv. Endast ett barn av tio som behöver antiretroviral behandling får det, och utan behandling dör uppskattningsvis en tredjedel av spädbarnen under sitt första levnadsår och hälften innan de fyllt två. Vi vet att 15,2 miljoner barn under 18 år har förlorat en eller båda sina föräldrar på grund av aids och att det 2010, det magiska året, kommer att finnas mer än 20 miljoner barn som blivit föräldralösa på grund av sjukdomen.

Det här är barnens historia, det här är den utmaning vi står inför när det gäller barnen, men det är givetvis också ett vuxenproblem. Vi vet hur många människor i våra respektive länder som fått diagnosen hiv och lever med den. Antalet ökar hela tiden, och vi känner till den skrämmande statistik som visar att en av tre inte vet om att de smittats.

Det här är problemet, men det finns specifika utmaningar som jag anser att vi bör fokusera på i år, och kommissionsledamoten har gett oss en antydan om några av dem. Baskunskapsnivån har i själva verket sjunkit under de senaste fem åren. Allmänheten är mindre medveten än den varit. Myterna och missförstånden har blivit fler. En av fem känner inte till att hiv smittar genom oskyddat sex. Mindre än hälften av alla sexuellt aktiva människor använder alltid kondom vid sex med en ny partner.

Vi vet att antalet människor som fått diagnosen har tredubblats sedan 1997 och att det blir allt vanligare med ett riskfyllt sexuellt beteende. Vi vet att en fjärdedel av alla hivrelaterade dödsfall beror på sen diagnos och att en tredjedel kan förebyggas. Och vi vet framför allt att hivsmittade asylsökande som fått avslag alltför ofta inte kan få kostnadsfri behandling mot hiv och alltså inte har råd med livräddande vård utan i stället kan fortsätta att smitta andra. Dessutom vet vi att antalet hivsmittade bland manliga interner är 15 gånger högre än bland befolkningen i övrigt.

Allt detta vet vi, men vi känner också till de hoppfulla signalerna från forskarna. Nyligen fick jag själv i Rwanda bevittna den forskning och de kliniska prövningar som pågår liksom behovet av försök med vaccin för afrikaner i Afrika.

Men allt detta brådskar. Målet är satt till 2010, och vi är nästan där. Herr kommissionsledamot! Vår mandattid tar slut 2010. Jag vill inte att vi ska gömma oss bakom den omständigheten och låta våra efterträdare ta över. När du och jag kanske lämnar våra uppdrag 2009 vill jag att vi ska kunna säga att vi åtminstone hållit detta löfte.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Mina komplimanger till kommissionen för dess arbete, som kommissionsledamoten just har beskrivit. Jag skulle idag vilja framhålla den internationella aidsdagens betydelse och vårt gemensamma ansvar i kampen mot denna sjukdom. Anledningen är att en katastrof breder ut sig över hela världen, en katastrof som inte får den uppmärksamhet som den förtjänar.

Min grupp uppskattar därför att vi har denna debatt idag i Strasbourg. Statistiken talar för sig själv. I hela världen finns det 33 miljoner människor som har fullt utvecklad aids eller är hiv-positiva, och totalt har 25 miljoner människor över hela världen dött i sjukdomen.

Men många människor agerar som om aids inte existerar. Eftersom aids är förknippat med sex föredrar människor att inte prata om det. Detta gör det svårt – som kommissionsledamoten säger – att utbilda människor om aids. Dagens unga generation betalar ett högt pris på grund av detta. Hälften av alla nya hiv-infektioner drabbar människor som är yngre än 25 år. Under den tid det tar för mig att berätta detta, kommer ytterligare sex unga människor ha blivit infekterade med viruset och tre barn kommer att ha dött i aids. Vi talar här om en generation som inte har upplevt en värld utan aids.

Katastrofen är inte begränsad till Afrika. Under de senaste åren har antalet hiv-infektioner i Europa och Centralasien fördubblats från 1,25 till 2,4 miljoner. Det är hög tid för Europeiska unionen att göra något. Denna fruktansvärda sjukdom som förstör livet för miljoner familjer över hela världen går att förebygga. Aids kan bekämpas med effektiv information, lättare tillgång till kondomer och läkemedel som man har råd med.

Kommissionsledamoten påpekar mycket riktigt att vi har låtit aids bli en glömd sjukdom på vår egen kontinent. Dagens europeiska ungdom var inte med när de stora offentliga informationskampanjerna pågick under 1990-talet. Vi måste agera kraftfullt om vi inte vill förlora kontrollen här.

Som en symbolisk handling och på grund av att vi anser att det är ett mycket viktigt initiativ, lanserade min grupp förra månaden en kampanj för att få skatten på kondomer sänkt till 5 procent i hela Europa. Förhållandet att momsen på kondomer varierar så mycket – i vissa länder är den så hög som 25 procent – visar att vi i Europa inte har en gemensam strategi inför detta gemensamma problem, eller åtminstone att vi inte gör tillräckligt mycket.

Det portugisiska ordförandeskapet har gett vår kampanj ett stort stöd och vi hoppas på ett positivt stöd även från kommissionsledamot László Kovács när han inleder debatten om det europeiska momssystemet i slutet av nästa år.

  Holger Krahmer, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! “Yours for ever, AIDS” läste jag på ett plakat på internationella aidsdagen, som ägde rum för nästan två veckor sedan. Budskapet var att aids går att behandla men inte att bota. Många människor, särskilt yngre människor, glömmer bort detta eller väljer att nonchalera det. Infektionssiffrorna som föregående talare har redovisat, talar för sig själva. Utbildning är der enda sättet att förebygga hiv och aids, och jag är glad att kommissionsledamoten delar min uppfattning.

Men utbildning får inte begränsas till affischkampanjer eller till besök i skolor av regeringsministrar. Detta tilldrar sig snabb uppmärksamhet och fångar kanske mediernas intresse också, men det ändrar inte beteendemönster, särskilt inte bland unga människor.

Aids och hiv gav en gång stoff till skräckhistorier ur verkliga livet i pressen. Många människor kände sig osäkra och rädda eftersom ingen visste hur farligt viruset var egentligen. Jag önskar mig inte tillbaka till den tiden, men eftersom hiv/aids har blivit en vardagsrealitet och behandlingsmetoderna har blivit säkrare, får inte problemet automatiskt samma offentliga uppmärksamhet numera.

Många människor har blivit vana vid dessa budskap, och vissa har även tröttnat på att höra och se dem. Det är irrationellt, men det är en realitet. Utbildningen måste anpassas till att ta hänsyn till dessa förändrade förhållanden. Utbildningen måste utformas för att nå ut och fånga människors uppmärksamhet och skräddarsydd information måste riktas till specifika målgrupper på deras egna vardagsspråk. Det finns unga människor därute som felaktigt uppfattar hiv som en risk man kan negligera, och det är särkilt viktigt att vi engagerar dem på deras kognitiva kunskapsnivå och tvingar dem att tänka igenom konsekvenserna av att få infektionen.

Många människor tänker fortfarande inte på konsekvenserna förrän det är för sent tyvärr, nämligen när de vid testning får veta att de är hiv-positiva av läkare eller socialarbetare. Då blir sjukdomen som dittills varit en vag och avlägsen företeelse, plötsligt mycket verklig. Först när vi har lyckats få människor att tänka på hiv innan det är för sent har vi gjort framsteg.

Tålmodigt långsiktigt arbete kommer att krävas för att uppnå det målet. Det måste finnas medel, service och projekt som har utformats för olika målgrupper – ju mer differentierade och ju mer anpassade till personlig erfarenhet de är, desto bättre kommer projekten att bli. Välgörenhetsorganisationer, till exempel AIDS-Hilfe i Tyskland, kan här fortsätta att spela en viktig roll om de antar denna nya utmaning. Tyvärr är inte det förhållandet överallt.

De som är hiv-positiva idag har en stor chans att få leva ett långt liv, åtminstone i Västeuropa. I andra delar av världen, till exempel i Afrika, gäller andra förhållanden. Men denna för oss så goda situation bör inte göra oss självbelåtna.

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är läkare som har arbetat med aids i tjugo år och jag måste uppriktigt säga att jag hade väntat mig mer detaljerade och pragmatiska förslag från kommissionen. I Europeiska unionen är sexuella relationer den vanligaste smittvägen. Några exempel:

1) Uppmanar kommissionen alla medlemsstater att anordna sexualundervisning i skolor?

2) Uppmanar den medlemsstater att införa priskontroll på kondomer som för närvarande är det enda sättet att hindra sexuell överföring?

I Europa är den näst vanligaste smittvägen intravenös, särskilt bland dem som använder droger. Vad gör kommissionen i det fallet för att uppmana medlemsstater att genomföra strategier för riskbegränsning, det enda sättet på vilket intravenös överföring kan minskas bland dem som inte lyckas , inte kan eller inte vill sluta med droger?

När det gäller övriga världen hade jag väntat mig att kommissionen skulle komma hit och informera oss. – Efter åtta månaders dödläge med parlamentet uppmärksammar vi att parlamentet har röstat för att göra en ändring i artikel 6 i Trips-avtalet och så länge det inte har lett till någon ändring, är kommissionen förpliktigad att strida för att ändra WTO:s regler. För närvarande tillåter Trips-avtalets regler multinationella företag att behålla patent i tjugo år med följden att läkemedel inte når Afrika. Vi har inte hört något alls om detta! Om de reglerna inte ändras, så är talet om Afrika inget annat än struntprat!

Till sist, hur är det möjligt när alla talar om kampen mot aids, att man låter kommissionsledamot Peter Mandelson skriva till den thailändska regeringen för att be den att inte anta lagar som gör det möjligt att distribuera generika, och i sina skrivelser gynna och namnge företag som Sanofi-Avensis? Enligt min uppfattning borde kommissionen ha något att säga om detta!

  Françoise Grossetête (PPE-DE) . – (FR) Herr talman! Ja, aids har krävt för många offer – alldeles för många. Aids fortsätter och kommer att kräva många fler offer. Tragiskt nog kommer många barn att bli infekterade före födseln. Vi har fått siffrorna. De är skrämmande, och jag tänker inte gå igenom dem igen.

Sorgligt nog fortsätter aids att spridas inte bara i EU:s medlemsstater utan även i icke-medlemsstater, och för att bekämpa denna nya smittvåg är det mycket viktigt att vi trappar upp de förebyggande åtgärderna, ser till att mer behandling, vård och stöd finns och skapar de partnerskap som är absolut avgörande för arbetet. Vid sidan av förebyggande arbete behöver vi göra informationen mer tillgänglig och göra det lättare för människor att få rådgivning, behandling och social service. Vi behöver lindra den negativa inverkan av sjukdomen – en av de sorgligaste sidorna är att den är tabubelagd, en sjukdom som människor inte vågar prata om öppet. För att uppnå allt detta behöver vi mobilisera tillgängliga resurser och fokusera forskningen, samordna vårt arbete och finansiera specifika projekt. Endast om alla berörda arbetar tillsammans i ett konstruktivt partnerskap kan vi ge ett betydelsefullt och långvarigt bidrag till att hejda epidemin.

Det är påfallande att dagens unga européer aldrig har upplevt effektiva förebyggande kampanjer av de slag som genomfördes på 1980-talet. Det europeiska samhället måste ta sitt ansvar här och få ut den livsnödvändiga informationen om hiv och aids bland unga människor. De allra senaste undersökningarna visar en häpnadsväckande nivå av okunnighet om sjukdomen bland de unga. 54 procent av ungdomarna i EU:s ”gamla” medlemsstater tror att man kan bli hiv-smittad genom att dricka ur samma glas som en infekterad person. Det visar hur oerhört viktigt det är att öka medvetenheten och att satsa på förebyggande åtgärder och information om kondomanvändning. Priset på kondomer är ett annat problem som man måste ta itu med. Undersökningen visar också att vi inte kan minska våra insatser. Vi kan inte bortse från det som inte längre är en ”ny” sjukdom. För att öka medvetenheten måste vi framföra de rätta budskapen – budskap som är mer anpassade till mottagarna. Insatser förbereds för närvarande när det gäller detta. Budskapen vi sprider måste vara mer aktuella och de måste göra verkligt intryck på unga människor. Till helt nyligen och mest av etiska skäl överlät man huvudsakligen åt patienten själv att söka rådgivning och att be om hiv-test. I efterhand kan vi nu identifiera två problem med det tillvägagångssättet: för det första var tillgången på dessa tjänster dålig och för det andra var människor rädda för att bli stämplade och diskriminerade. I låginkomstländer är det faktum att testerna är frivilliga ett allvarligt problem vid bekämpning av aids-pandemin. Hur kan fattiga, lågutbildade patienter förväntas gå med på att informeras? Hur kan en person som aldrig hört talas om hiv gå med på att låta testa sig?

Vilken nytta har dessutom en person av att hiv-testa sig i ett land som inte har något socialt skyddssystem? Nyligen gjorda undersökningar i Afrika söder om Sahara visar att endast 12 procent av männen och 10 procent av kvinnorna hade gjort testen och fått svar. Denna sjukdom är ett överhängande hot redan nu och vi får inte ge upp kampen mot den!

  Pierre Schapira (PSE) . – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Aids förblir en av de stora farsoterna under det tjugoförsta århundradet trots det internationella samfundets exceptionella insatser för att bekämpa sjukdomen i över 20 år, om än med tillfälliga avmattningsperioder.

Nummer 6 på listan med FN:s millenniemål, som antogs i september år 2000, är att stoppa och vända spridningen av aids före 2015. Men den nuvarande situationen i utvecklingsländerna – och särskilt i Afrika där dödstalen till följd av aids fortfarande stiger – kräver att vi fördubblar våra insatser om vi ska nå målet.

Det finns flera möjliga vägar för EU att agera här. För det första kan vi utöka samarbetet, särskilt med lokala myndigheter på södra halvklotet, eftersom det endast är på lokal nivå som man kan hitta varaktiga lösningar när det gäller vård av drabbade, sjukdomsförebyggande åtgärder, läkemedelsförsörjning, fortlöpande informations- och preventionskampanjer, och hälsovård i största allmänhet, så att de klarar den lokala befolkningens behov.

För det andra måste vi finna vägar att ta itu med bristen på hälsovårdspersonal i låginkomstländerna. EU behöver träda in här med praktiskt genomförbara och noggrant planerade program, för att göra det möjligt för hälsovårdspersonal att utföra det arbete som de utbildats för i sina egna länder under goda villkor och i lämpliga strukturer samt med nödvändig utrustning och läkemedel.

Slutligen kommer kampen mot aids att på längre sikt kräva ett starkt engagemang för att patienter i utvecklingsländer ska få tillgång till de läkemedel som de behöver och har råd med. Med tanke på att aidspatienter på södra halvklotet redan har utvecklat resistens mot den första generationens läkemedel som de behandlats med, är det viktigt att göra de senaste behandlingsmetoderna tillgängliga i generisk form i låginkomstländer. Av det skälet skulle jag vilja be kommissionen att, i syfte att skydda patienter med aids, uttryckligen se till att bilaterala och regionala avtal som redan träffats – särskilt avtalen om ekonomiskt partnerskap – inte innehåller några villkor som kan göra det svårare för länder på södra halvklotet att utnyttja all den flexibilitet som medges enligt Tripsavtalet och Dohaförklaringen från 2001.

Jag har inget mer att säga. Den oacceptabla situationen med miljontals människor som dör i aids varje år kräver att Europeiska unionen tar sitt ansvar. Det är dags att sluta prata och att sätta igång och arbeta.

  Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig kort eftersom jag inser att vi har ont om tid.

Jag vill bara påpeka tre eller fyra saker. För det första är det här ett problem som drabbar hela befolkningen och det är det budskapet vi försöker förmedla. Det är inte längre en sjukdom som bara drabbar riskgrupper och som vi andra inte behöver bry oss om. Det är en fråga som gäller hela befolkningen – ungdomar, kvinnor. Vi måste öka medvetenheten om detta, och vi måste också föra fram det politiska budskapet.

Invandrarfrågan har nämnts, och här har vi en särskild strategi. Det portugisiska ordförandeskapet hade frågor med anknytning till hälsa och invandring som ett tema. Tillgång till behandling, testning och vård för invandrare – även de som saknar identitetshandlingar – är en viktig fråga. Diskussionerna på det här området gäller inte bara skyddet av invandrarna och deras mänskliga rättigheter, något som vi givetvis prioriterar, utan även skyddet av samhället som helhet.

De frågor som tagits upp, t.ex. möjligheten till sprutbyte för narkomaner, främjande av kondomanvändning, sexualundervisning i skolorna och problemen i våra fängelser, är alla saker som vi diskuterar med medlemsstaterna och det civila samhället. Vi har en tankesmedja där alla deltar genom att diskutera och utbyta bästa praxis och erfarenheter. Men inom EU inser vi naturligtvis att vi inte har den behörighet som krävs. Det är medlemsstaternas ansvar att genomföra politiken. Vi kan höja den politiska profilen och hålla diskussioner på teknisk nivå, men i slutändan är det alltså medlemsstaternas ansvar att ta konkreta initiativ.

När det gäller de övriga frågor som Vittorio Agnoletto tog upp lyssnade jag med stort intresse till vad han sa om TRIPs. Jag har noterat frågan och dess möjliga inverkan på tillgången till läkemedel i utvecklingsländer, och även de övriga frågor han tog upp när det gäller förbindelserna med länder utanför Europa. Jag kommer att väcka dessa frågor med mina kolleger som ansvarar för de olika områdena och redogöra för vad ledamoten sagt.

När det slutligen gäller tillgången till antiretrovirala läkemedel, inledningsvis inom EU och sedan förhoppningsvis i andra områden, stöder vi mycket aktivt det tyska ordförandeskapets initiativ efter Bremenkonferensen för tillgång till billig antiretroviral behandling för alla patienter som behöver det. Vi har redan en framgångssaga, om uttrycket tillåts, i Bulgarien. Men vi kommer givetvis att driva frågan vidare med ordförandeskapet, med kommissionens stöd, och förhoppningsvis kan vi, när modellen väl etablerats, låta vår strategi omfatta även länder utanför EU. Detta har vi hela tiden som mål.

Jag vill än en gång tacka ledamöterna för en mycket intressant debatt. Jag har noterat alla frågor som tagits upp.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.