Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 13 december 2007 - Strasbourg

11.3. Rättvisa för de så kallade tröstekvinnorna

  Talmannen. - Nästa punkt är de fem resolutionsförslagen om de så kallade tröstekvinnorna⁽¹⁾.

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE), författare. − (ES) Fru talman! Eftersom jag varit pådrivande när det gäller den här resolutionen måste jag säga att det gläder mig särskilt att vi äntligen har hittat utrymme och tillräcklig enighet för att lägga fram den. Jag tror nämligen uppriktigt att ämnet förtjänar detta, och ännu mycket mer.

Vi talar här om nästan 200 000 kvinnor, som med en förskönande omskrivning kallades för tröstekvinnor och som tvingades vara sexuella slavar åt den kejserliga japanska armén under och före andra världskriget. Efter 62 år har de överlevande fortfarande inte fått upprättelse.

Under sin livstid har de lidit av dålig fysisk och mental hälsa, isolering och skam. Och ofta extrem fattigdom. Hittills har den japanska regeringen inte uppfyllt internationella bestämmelser om ersättning, vilket inkluderar restitution, kompensation, rehabilitering och skadestånd, inklusive full öppenhet, ursäkter och garantier för att dessa handlingar aldrig kommer att upprepas. Detta är särskilt viktigt eftersom Japan är en av de största bidragsgivarna under efterkrigstiden.

Det fanns därför ett stort behov av att reagera och påpeka, som de överlevande gör, att sanning måste kopplas till rättvisa, och att en ursäkt är meningslös om den inte åtföljs av ett erkännande av ansvar. Låt mig understryka att detta inte enbart handlar om de individuella offrens rättigheter utan om kollektiva rättigheter, som åtföljs av skyldigheten att minnas, så att denna typ av kränkningar inte upprepas.

Det betyder att vi måste uppmana Japan att genomföra en historisk sanningsprocess och inte bara erkänna fakta utan be om ursäkt för sina föregångares räkning och ge offren ersättning.

Slutligen vill jag framföra min djupa respekt för och uppskattning av de kvinnor som har haft och som fortfarande har modet att tala och att kräva rättvisa, och för organisationer som Amnesty International som stöder dem på vägen.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), författare. − Fru talman! Resolutionen kräver rättvisa och upprättelse för de hundratusentals kvinnor, de s.k. tröstekvinnorna, som före och under andra världskriget tvingades till sexuella tjänster. Alla dessa förnedrade kvinnor som har hållits i sexuellt slaveri väntar fortfarande på rättvisa och upprättelser. Visst har de japanska myndigheterna gjort en del, men som resolutionen visar återstår väldigt mycket för den japanska regeringen och myndigheter att göra för att ge kvinnorna rättvisa och upprättelse.

Majoriteten av de kvinnor som tvingades till denna fruktansvärda situation var då mycket unga. Det innebär att har de fått hela sina liv förstörda av dessa fruktansvärda upplevelser. De har tvingats leva sina liv med fysisk och psykisk ohälsa, isolering, skam, och ofta i extrem fattigdom. Att inte dessa kvinnor har fått en fullständig rättvisa och upprättelse innebär också att de som har begått dessa brott har fått immunitet för sina gärningar.

Åter straffas offren, kvinnorna, medan gärningsmännen går fria. Denna resolution är också viktig av det skälet att vi ser det som alltid händer när det är krig och konflikt zoner, att det alltid kvinnorna som drabbas hårdast. Därför är det viktigt att vi lyfter den här frågan. Vi måste försöka sätta stopp för detta.

  Marcin Libicki (UEN), författare. − (PL) Fru talman! När vi talar om brott och särskilt de brott som begicks under 1900-talet, så tänker vi i första hand på de brott som begicks av tyskar och bolsjeviker, eller snarare, för att använda en mer allmän term, kommunisterna. I Europa är vi mindre medvetna om att Japan i Fjärran Östern begick enorma brott från 1930-talet och fram till krigsslutet. Ett av de största av dessa brott var det sexuella utnyttjandet av kvinnor.

Cirka 100 000 kvinnor från de erövrade länderna i Fjärran Östern tvingades till sexuellt slaveri av Japans kejserliga krigsmakt. Detta sexuella slaveri, som i sig var fullständigt kriminellt, fick också andra konsekvenser, såsom tvångsaborter, stympningar och mord i stor skala och en mängd självmord bland dessa kvinnor. De av dessa kvinnor som fortfarande är vid liv i dag är naturligtvis mycket gamla.

Vi måste medge att den japanska regeringen under efterkrigstiden gjorde mycket för att kompensera för dessa ohyggliga kränkningar mot de kvinnor som utsattes för dem. I dag kräver vi i denna resolution att den japanska regeringen gör en politisk, moralisk och ekonomisk slutuppgörelse med de kvinnor som fortfarande finns i livet och med familjerna till de kvinnor som har avlidit. Detta har de sannerligen rätt till.

  Sophia in 't Veld (ALDE), författare. – (NL) Fru talman! Låt mig börja med att uttrycka min solidaritet med dessa kvinnor, något som jag antar alla kan instämma i. Det gläder mig att detta står på föredragningslistan, eftersom det har tagit lång tid. Europaparlamentet har under fem månader vacklat i frågan om mänskliga rättigheter för kvinnor borde vara en prioriterad fråga eller inte.

Koenraad Dillen, som nu har lämnat kammaren, har just sagt att förtryck av kvinnor är typiskt för Koranen. Detta är rent struntprat, eftersom frågan om ”tröstekvinnorna” visar att män inte behöver Koranen för att förtrycka och misshandla kvinnor.

Jag är faktiskt också ganska besviken på Europaparlamentets attityd. Som jag just har sagt har kammaren velat fram och tillbaka i frågan under lång tid, och jag har till och med hört ledamöter i parlamentet som framfört argument som ”jovisst, men 90 procent av de här kvinnorna gjorde det frivilligt” och ”nåja, det är deras kultur, det måste man förstå”. Uppriktigt sagt tycker jag detta är vidrigt. Det handlar om våldtäkt, och våldtäkt är utan undantag ett brott i alla tider och i alla kulturer.

Jag har förstått att de japanska läroböckerna nu har ändrats. Men sen får jag höra från den japanska ambassaden att detta är en historia som måste berättas mycket försiktigt, eftersom eleverna fortfarande inte vet så mycket om sexualitet och det skulle kunna ge psykiska skador. Ingen talar om ”tröstekvinnornad” psykiska skador. Uppriktigt sagt tycker jag detta är ganska chockerande. Hur som helst, det gläder mig att frågan nu är på dagordningen och att vi just ska anta denna resolution.

Det är viktigt att ursäkter är uppriktiga och otvetydiga. Det handlar inte om en ren formalitet. Eftersom den före detta statsministern Shinzo Abe återigen ifrågasätter det hela, räcker det inte att den nuvarande regeringen bara säger ”vi kommer att fortsätta med vår tidigare politik”. Uppriktighet och otvetydighet är vad som krävs.

När jag hör de argument som framförts av den japanska ambassaden under de senaste dagarna – för övrigt med ett erkännande av allt som redan har gjorts – så verkar det som om det återstår mycket att göra vad gäller uppriktigheten. Jag hoppas därför att denna resolution kan uttrycka allas vår solidaritet med offren.

  Karin Scheele (PSE), författare. − (DE) Fru talman! Jag är mycket tacksam mot föregående talare, som har riktat uppmärksamheten på det faktum att ingen religion i världen är immun mot massiva kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter, för detta handlar mer om diktatur och auktoritära system än en specifik religion.

Före och under andra världskriget tvingades hundratusentals kvinnor prostituera sig av de japanska kejserliga styrkorna. Historiker beräknar att cirka 200 000 av dessa ”tröstekvinnor” från Korea, Kina, Taiwan och Filippinerna överlämnades till japanska soldater som sexslavar. Systemet med ”tröstekvinnor” är ett av de mest omfattande fallen av människohandel under 1900-talet och det ledde till gruppvåldtäkter i stor skala och tvångsaborter.

Efter krigsslutet mördades många av kvinnorna av de beväpnade styrkorna eller förhindrades att återvända hem. Många av de överlevande förblev tysta, eftersom de skämdes över sitt förflutna och stigmatiserades och förvisades till samhällets utkanter. Frågan om påtvingad prostitution togs aldrig upp i krigsförbrytarrättegångarna och ersättning nämndes aldrig.

Det var först i slutet av 1980-talet som tröstekvinnornas öde kom upp till ytan igen. Skälet till detta var inte en automatisk attitydförändring, utan en snabbt växande kvinnorörelse i Sydkorea. Gradvis började kvinnor som tvingats in i prostitution att berätta offentligt. Under 1992 började man genomföra demonstrationer utanför den japanska ambassaden i Seoul varje vecka med följande ord: den japanska regeringen borde skämmas, inte vi.

Under 1997 uppmanades den japanska regeringen för första gången ta sitt rättsliga och moraliska ansvar internationellt för de allvarligaste kränkningarna av mänskliga rättigheter riktade mot kvinnor. I sin rapport krävde FN:s särskilda sändebud om våld mot kvinnor ekonomisk ersättning för offren och att de skyldiga skulle dömas i domstol. Den japanska regeringens reaktioner vid tillfället i fråga blev att totalt avvisa dessa krav.

Det har redan sagts flera gånger i dag att sanningen måste beaktas. Vi uppmanar därför den japanska regeringen att offentligt tillbakavisa alla påståenden som förnekar eller ifrågasätter tröstekvinnornas underkastelse och slaveri och vi kräver på samma sätt att den tar det moraliska och juridiska ansvaret för förslavningen av 200 000 människor. Vi uppmanar den japanska regeringen att införa system som ger ersättning till alla överlevande offer och deras familjer så snart som möjligt.

Många som drabbats av systemet med tröstekvinnor har avlidit eller är minst 80 år gamla, vilket innebär att det är bråttom. Vi uppmanar emellertid också våra kolleger i den japanska nationalförsamlingen att bidra till att dessa mekanismer accepteras.

  Andrikienė, Laima Liucija, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Det finns historiska händelser som vi aldrig skulle vilja att de upprepas någonstans, någonsin.

En av dessa händelser är historien om de så kallade tröstekvinnorna. Jag talar om den japanska regeringens officiella införskaffande av unga kvinnor under 30-talet och under andra världskriget, vilkas enda syfte var att tillhandahålla sexuella tjänster för det japanska kejsardömets väpnade styrkor. Vi vet inte exakt hur många kvinnor som hölls som slavar, men vi vet att systemet med tröstekvinnor inbegrep gruppvåldtäkter, tvångsaborter, förnedring och sexuellt våld, att det ledde till stympningar, dödsfall och självmord, och att det var ett av de mest omfattande fallen av människohandel under 1900-talet med tusentals, inte hundratals, kvinnor som offer.

I dag är de kvinnor som ännu är i livet 80 år eller äldre och man skulle kunna hävda att problemet inte längre är någon stor fråga. Jag förstår dock till fullo dessa kvinnors och deras familjers önskan att rentvå sina namn. I dag uttrycker vi vår solidaritet med de kvinnor som fallit offer för detta system. Vi uppmanar den japanska regeringen att formellt erkänna och acceptera det historiska och rättsliga ansvaret och att införa effektiva administrativa mekanismer för att ge upprättelse åt alla överlevande offer för systemet med tröstekvinnor och till avlidna offers familjer.

Med beaktande av de utmärkta förbindelserna mellan EU och Japan, som bygger på gemensamma värden som rättsstatsprincipen och respekt för de mänskliga rättigheterna, hoppas jag att Japans regering och parlament kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att erkänna sexslavarnas lidanden och undanröja befintliga hinder för upprättelse i japanska domstolar och se till att nuvarande och framtida generationer får kunskap om dessa händelser. Jag är förvissad om att ett officiellt erkännande av att systemet med tröstekvinnor har funnits och en ursäkt på den japanska regeringens vägnar också skulle göra mycket för att läka såren från vår smärtsamma gemensamma historia.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Människor kan få förlåtelse för sina synder, men människors brott får aldrig glömmas bort. Det gäller Japan lika väl som i som Hitlertyskland eller Stalins Ryssland.

Japanerna begick fruktansvärda och barbariska grymheter under 30- och 40-talens krigsår. Det fick de i viss mån dyrt betala för då USA med atombombens hjälp förintade de två japanska städerna Hiroshima and Nagasaki.

Japan har dock utsatt världen för många förfärliga illdåd under historiens gång och ett av dessa, tröstekvinnornas sexuella slaveri, blev kända först relativt nyligen. Några av dessa fattiga och nu bräckliga äldre damer är fortfarande i livet, som lämningar av ett förflutet som är obekvämt, men plågsamt, för Japan.

Dessa kvinnor begär två mycket enkla saker från dagens rikta och mäktiga Japan, nämligen en officiell ursäkt och ett högst blygsamt humanitärt bistånd. Genom detta gemensamma resolutionsförslag förväntar sig och kräver Europaparlamentet att den japanska regeringen skyndsamt tar itu med båda sakerna. Förutom skammen måste EU annars överväga att vidta särskilt effektiva åtgärder mot Japan.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Fru talman! Ämnet för dagens debatt är den kränkning av de mänskliga rättigheterna som ägde rum under 1930-talet under den japanska ockupationen, när unga kvinnor i de kejserliga beväpnade styrkorna utnyttjades sexuellt och tvingades till prostitution, trots att den japanska regeringen hade undertecknat internationella konventioner om att bekämpa handeln med kvinnor och barn och stödde FN:s resolution om kvinnor, fred och säkerhet.

Den uppriktiga sympati som kommit den japanska statsministern till del undergrävs för närvarande av japanska tjänstemän i samband med att det asiatiska kvinnofondsprogrammet och mandatet avslutades i mars 2007, från vilket enbart ekonomisk ersättning har betalats ut till kvinnor.

Samtidigt som vi stöder resolutionen och kravet på ersättning vill vi emellertid påpeka att även i modern tid har gränsen mellan det normala och det patologiska suddats ut, och detta strider helt mot moraliska normer, så det krävs radikala åtgärder för att bekämpa prostitutionen som en form av modernt slaveri. De prostituerade är inte bara offer för ett krig som ägde rum för 50 år sedan. Det kan också vara dagens kvinnor som utnyttjas, i Demokratiska republiken Kongo, till exempel, vilket har återgetts i pressen, och även i många andra länder, till och med i rika länder.

Som ett utslag av respekt för människan bör vi också avslöja spridningen av den hedonistiska och kommersiella kultur som leder till missbruk av sex, och som drar in till och med mycket unga kvinnor och flickor i prostitution och andra former av förnedring.

Respekten för kvinnors identitet och värdighet bygger inte enbart på att man avslöjar brott eller misshandel i samband med sexuell diskriminering eller annan orättvisa. Den bygger i första hand på att man utarbetar utvecklingsprogram och att man i vardagslivet tillämpar principer som omfattar alla delar av kvinnornas liv. Dessa principer måste utgå från att man på nytt inser kvinnans värde som hustru, mor, vårdare eller anställd, som mänsklig varelse och någon som är mannens jämlike, trots skillnaderna.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! År 1993 framförde den dåvarande japanska regeringens talesman Yohei Kono Japans ”uppriktiga ursäkter och ånger till alla dem ... som drabbades av omätligt lidande och obotliga fysiska och psykiska skador som tröstekvinnor”. År 1995 bad den dåvarande statsministern Murayama också offentligt tröstekvinnorna om ursäkt i samband med 50-årsjubiléet av andra världskrigets slut. Samma år inrättades den asiatiska kvinnofonden för att bevilja skadestånd och medicinsk hjälp åt de överlevande för den japanska regeringens och det japanska folkets räkning.

Dessa försök att ge tröstekvinnorna ersättning och en förnyad offentlig ursäkt från den förre japanske statsministern Koizumi, i samband med 60-årsfirandet av andra världskrigets slut 2005 är positiva steg från Japans sida. Japan har därigenom erkänt sitt ansvar för dessa ohyggliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. För bara ett par dagar sedan bekräftade den japanske utrikesministern uttalandet från regeringens talesman Kono, som jag citerade i inledningen, som Japans officiella ståndpunkt.

Vi har nu de överlevandes gripande berättelser och dessa berättelser har återigen väckt intresset till liv för denna hemska period, både i Europa och i Förenta staterna, Kanada och Australien.

Våra åtgärder här handlar inte bara om det förflutna. De handlar om att dra rätt slutsatser av det som hänt och att göra allt som står i vår makt för att bekämpa dagens former av slaveri, sexuellt utnyttjande och människohandel.

Genom det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter stöder kommissionen aktivt icke-statliga organisationer i hela världen som arbetar med att förebygga våld mot kvinnor och barn och bekämpa människohandel som syftar till sexuellt slaveri. Den 23 november 2007 skickade kommissionen ytterligare en signal på den internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor genom att bekräfta sitt kraftfulla åtagande att bekämpa könsbaserat våld.

Europeiska unionen bedriver en regelbunden människorättsdialog med Japan som omfattar alla EU:s intresseområden, inklusive kvinnors rättigheter. Japan är en global aktör med samma grundinställning som samarbetar konstruktivt med oss i olika multilaterala forum för att förbättra respekten för och skyddet av mänskliga rättigheter. Tillsammans med Europeiska unionen har Japan utfärdat en resolution om mänskliga rättigheter i Nordkorea och fördömt regimens handlingar i Myanmar.

  Talmannen. - Härmed är debatten avslutad.

Omröstningen om dessa frågor kommer att äga rum i slutet av dagens sammanträde.

(1) Se protokollet.