Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 14 januari 2008 - Strasbourg

18. Export och import av farliga kemiska produkter (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är betänkandet (A6-0406/2007) av Johannes Blokland, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om export och import av farliga kemikalier KOM(2006)0745 - C6-0439/2006 - 2006/0246(COD).

(Applåder)

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja tacka och gratulera Europaparlamentet och särskilt föredraganden, Johannes Blokland, skuggföredragandena och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och även Erika Mann och utskottet för industrifrågor, forskning och energi för deras utmärkta betänkanden och deras framförda åsikter vid första behandlingen.

Under de senaste 30 åren har Europeiska unionens politik och lagstiftning för att skydda folkhälsan och miljön inneburit betydande framsteg när det gäller att minska de risker som kemiska ämnen utgör, inte bara inom Europeiska unionen utan över hela världen. Europeiska unionen har hela tiden varit en viktig part i internationella konventioner, inklusive Rotterdamkonventionen om förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel. Genom Europaparlamentets och rådets förordning nr 304/2003 om export och import av farliga kemikalier tillämpas Rotterdamkonventionen inom gemenskapen. På många punkter stannar förordningen inte vid bestämmelserna i Rotterdamkonventionen utan går steget vidare genom att möjliggöra en högre skyddsnivå för länder som importerar kemikalier.

Den 10 januari 2006 förklarades förordning nr 304/2003 som ogiltig av Europeiska gemenskapernas domstol på grundval att den skulle ha haft dubbel rättslig grund, nämligen artikel 133 och artikel 175.1 i fördraget. Som svar på detta är målet med det här förslaget att godkänna en ny förordning med denna tidigare nämnda dubbla rättsliga grunden. Samtidigt har kommissionen, på grundval av dess rapport om erfarenheterna hittills med att tillämpa de förfaranden som är nödvändiga, föreslagit vissa formella ändringar av bestämmelserna i förordningen. Rapporten överlämnades till Europaparlamentet och rådet samtidigt med det här förslaget. Kommissionens huvudsakliga förslag till ändringar av förordningen är följande:

Först och främst föreslås vissa undantag när det gäller det centrala kravet på uttryckligt medgivande i länder som främst bedriver import före export. Dessa undantag ska tillämpas enbart i de fall då inget svar mottagits på begäran trots skäliga ansträngningar från kommissionens sida och från den nationella myndighet som utsetts av det exporterande landet, förutsatt att vissa villkor är uppfyllda. Dessa undantag är avsedda att skapa en viss grad av flexibilitet, samtidigt som en hög skyddsnivå behålls – en nivå som faktiskt är högre än vad som anges i Rotterdamkonventionen.

För det andra föreslås ett undantag av kravet på uttryckligt medgivande i de fall där kemikalier exporteras till OECD-länder, såvida vissa villkor är uppfyllda.

För det tredje ska de regler som avser giltighetsperioden för uttryckligt medgivande förtydligas. Dessutom ska uttryckliga medgivanden omprövas med jämna mellanrum, liksom i de fall då alternativa bevis har godtagits.

För det fjärde ska förfaranden och medel tas fram som tillåter tullmyndigheter att få tillgång till information, eftersom dessa myndigheter i de flesta medlemsstater har en ledande roll när det gäller att se till att förordningen följs, särskilt när det gäller kontroll av export.

Jag skulle vilja uttrycka min belåtenhet med de insatser som vi alla har gjort för att nå enighet kring den här förordningen vid första behandlingen. Europeiska kommissionen är beredd att acceptera kompromisspaketet med ändringar för att enighet ska kunna nås vid första behandlingen.

  Johannes Blokland, föredragande. – (NL) Fru talman! Som föredragande för import och export av kemikalier gläder det mig att här kunna meddela att vi har nått fram till ett bra resultat vid första behandlingen. Jag skulle därför vilja tacka alla som har samarbetat i den här frågan. Jag tänker särskilt på sekretariatet för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och skuggföredragandena och deras personal, vilka har varit enastående i sitt stöd till mig. Jag har verkligen uppskattat det goda samarbetet med rådet, särskilt med det portugisiska ordförandeskapet, och Europeiska kommissionen.

Det var ett tekniskt komplicerat förslag och diskussionen blev ibland ganska hetsig kring frågan vad exakt som vore det bästa för miljön. Det viktigaste vi har kommit fram till enligt min mening är att handeln med farliga kemikalier i och med den här nya förordningen kommer att ske på ett etiskt ansvarsfullt sätt.

Vi ville särskilt arbeta utifrån den princip som torde vara känd för alla som den gyllene regeln: ”Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig”. Även om det här är en gammal princip som man hittar både i bibeln och i andra religioner ledde den här aspekten till de vanliga diskussionerna.

Faktum är att kommissionens ursprungliga förslag innehöll väldigt liberala åtgärder för att tillåta export av farliga kemikalier med tyst medgivande. Detta föreslogs samtidigt som det särskilt för utvecklingsländer är viktigt att det råder fullständig insyn i vad som importeras. När allt kommer omkring så talar vi här om ämnen som är förbjudna i Europeiska unionen, eller för vilka det råder stränga restriktioner. Jag tror att vi har nått fram till ett bra resultat i den överenskommelse som träffats. Den innebär ett garanterat skydd av och en garanterad ökad medvetenhet i utvecklingsländerna när det gäller farliga ämnen.

I och med den nya förordningen tillämpas den globala Rotterdamkonventionen på rätt sätt. Konventionen godkändes 1998 men har officiellt bara varit i kraft sedan 2004. Jag kan därför uppriktigt rekommendera att alla i morgon röstar för denna överenskommelse som har träffats tillsammans med rådet.

Slutligen skulle jag även vilja plädera för att rådet och kommissionen ska göra vad de kan för att utöka förteckningen över ämnen i Rotterdamkonventionen. För närvarande finns det ungefär 40 ämnen på konventionens lista, medan säkerligen 200 ämnen har föreslagits för bedömning och en eventuell utökning av förteckningen. För att i synnerhet kunna skydda utvecklingsländerna måste vi kraftfullt ta itu med de andra ämnena.

  Erika Mann, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. – (DE) Fru talman! Jag skulle vilja framföra mitt varmaste tack särskilt till föredraganden och kommissionen, men givetvis också till rådet. Vi har lagt fram ett mycket bra betänkande här. Vi inom utskottet för industrifrågor, forskning och energi har högt prioriterat att utarbeta en praktisk förordning som möjliggör kontroll av den internationella importen och exporten av farliga kemikalier på ett rimligt och logiskt sätt och som är så pass sammanhängande att de importerande länderna kan förstå vad vi försöker uppnå inom EU. I huvudsak var detta problemet, nämligen att vi hade tagit med några angenäma saker och uteslutit några farliga saker, men ingen kunde förstå vad som egentligen menades med allting som vi sedan la till i bilagan till den internationella listan.

Förslaget framför oss är en bra förordning och jag hoppas att man kommer att förstå förordningen på internationell nivå, så att man också kan tillämpa den på rätt sätt. Det som ingen förstår tjänar naturligtvis inte mycket till. Det kan vara nog så farligt – när någonting inte blir förstått, fungerar det inte oavsett hur det ligger till med det.

Inom utskottet för industrifrågor är man nöjd med resultatet och jag vill särskilt tacka föredraganden, Johannes Blokland, för att han deltagit i förhandlingen med sådan ståndaktighet och sådant sunt förnuft att vi slutligen nått fram till en bra kompromiss. Jag skulle bara vilja uppmana till att vi inte lägger till något ytterligare till förteckningen med detsamma, utan att vi först testar det som redan finns där, så att vi faktiskt har en lagstiftning som fungerar.

  Frieda Brepoels, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förordningen framför oss gäller, som ni vet, en i hög grad rättsteknisk fråga. Därför anordnades det från början inte någon debatt, men nu när vi trots allt har möjlighet att framföra vår åsikt skulle jag kort vilja säga ett par ord på PPE-DE-gruppens vägnar.

Det gläder också mig att vi efter ett antal informella samråd med rådet och kommissionen har nått enighet vid första behandlingen. Faktum är att detta varit möjligt enbart tack vare insatserna från och öppenheten hos vår föredragande, som varit villig att lyssna på alla parter. Naturligtvis vill jag även tacka kommissionen och rådet för deras bidrag.

I den föreliggande förordningen om export och import av farliga kemikalier, vid sidan av den dubbla rättsliga grunden – artikel 133 och artikel 175.1 – och ett antal formella ändringar, fokuserar vi nu, precis som föredraganden redan nämnt, på ett förbättrat förfarande för uttryckligt medgivande, vilket behandlas i artikel 13. De informella diskussionerna har i huvudsak koncentrerats kring den frågan.

Jag är övertygad om att det i vissa fall är lämpligt med större flexibilitet, inte bara för att skydda exportintressena i de europeiska länderna, utan även för att garantera högsta skyddsnivå för miljön och folkhälsan för alla inblandade parter. På så sätt kan vissa farliga kemikalier fortfarande exporteras utan uttryckligt samförstånd eller medgivande, men under mycket strikta förhållanden.

Jag tror att formuleringen i överenskommelsen garanterar en säker export av ämnen, ja, till och med förstärker den. Det senare kunde åstadkommas genom att en del av kommissionens ursprungliga text ströks. Som skuggföredragande för PPE-DE-gruppen är jag även övertygad om att vi, tillsammans med rådet och kommissionen, har nått fram till en bra, balanserad och praktiskt genomförbar kompromiss. Jag hoppas att mina kolleger kommer att godkänna alltsammans i morgon.

  Gyula Hegyi, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Först av allt vill jag välkomna betänkandet och naturligtvis välkomna genomförandet av Rotterdamkonventionen, som är en viktig internationell konvention om förbud mot flera farliga kemikalier.

Ämnet är välbekant för mig. Jag arbetade nämligen som PSE-gruppens skuggföredragande om begränsningar för flera kemikalier, inklusive förbud mot PFOS och exportförbudet för kvicksilver, och nu arbetar jag och mina kolleger med begränsningar för ammoniumnitrat och andra ämnen. Vi har haft ett bra samarbete med min kollega Johannes Blokland om dessa frågor.

Vi måste förstå att det ibland inte räcker med ett förbud på EU-nivå. Till exempel har DDT och Lindane varit förbjudet i EU i flera år, men man hittar fortfarande spår av dem i medborgarnas blod. Till en följd av europeiska förbud mot vissa kemikalier, händer det ofta att flera multinationella företag tillverkar och säljer de förbjudna kemikalierna i länder utanför EU, särskilt i tredje världen. Då kommer de förbjudna kemikalierna ofta tillbaka i importerade produkter, samtidigt som de finns som miljöförorenare i hav, sjöar, floder och i luften. Exportförbudet av kvicksilver, som till fullo stöddes av detta parlament, visade oss på rätt väg. Samma behandling krävs även för andra farliga kemikalier.

Jag vill understryka vikten i de internationella kemikaliekonventionerna – Rotterdamkonventionen, Stockholmskonventionen och SAICM – eftersom det endast är dessa instrument som kan leda till en internationell lösning på de problem som kemikalier orsakar.

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag vill också gratulera Johannes Blokland för ett utmärkt betänkande och för det skickliga sätt på vilket kan har hanterat all formalia som hör ihop med detta viktiga betänkande. Jag vill dessutom tacka honom för den respekt och för den uppmärksamhet som han har visat oss skuggföredragande. Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om export och import av farliga kemikalier, utökat med kompromissändringsförslagen från nästan alla parlamentsgrupper, kommer att utgöra en uppsättning korrekta och mycket efterlängtade regler som sannolikt kommer att skydda allmänhetens hälsa och miljön i stor utsträckning. De allvarliga problem som orsakas av skrupelfria internationella handelsresande i giftiga substanser är välkända och fruktade, och vi hoppas verkligen att genomförandet av kommissionens förslag kommer att hjälpa utvecklingsländerna att möta de allvarliga hoten mot deras medborgares hälsa och mot vår miljö.

Förutom innehållet i denna lagstiftning, är det värt att notera att den visar på hur användbart domstolens beslut om kommissionens förfarande mot rådet och parlamentet var. Samtidigt väcker den frågor om varför sådana åtgärder var tvungna att vidtas i första hand, och varför EU:s tre kärninstitutioner inte kunde hitta sätt att enas på utan att behöva gå till domstol. Sådana åtgärder medförde förseningar, kostade pengar och kan ha skapat visst interinstitutionellt agg som kunde ha undvikits. Det har i alla fall skett och vi måste lägga det bakom oss, även om det kanske borde lära oss alla att fatta klokare beslut i framtiden och undvika domstolen i görligaste mån.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Fru ordförande! Jag vill tacka Johannes Blokland för det utmärkta samarbete vi har haft i hela processen. Det är tio år sedan Rotterdamkonventionen skrevs under, då man sa att det skulle krävas skriftligt godkännande i förväg för export av farliga kemikalier. Det handlar ju inte om vilka kemikalier som helst, utan i förteckningen över kemikalier ingår de mest farliga kemikalierna som människan använder på jorden i dag. Det har alltså tagit tio år. En orsak till det är den gamla kommissionens envisa inställning att det enbart rörde sig om en handelsfråga. Jag tackar Stavros Dimas för att vi nu har fått en lämplig rättslig grund så att vi kan komma vidare.

Inte heller med rådet har det alltid varit lätt att förhandla. Jag blev chockad när ordförandeskapet tyckte att man under långa tider ska exportera livsfarliga, inom EU i praktiken förbjudna kemikalier, till andra länder utan förtida samtycke. Orsaken till detta var att rådet inte ville att europeisk industri ska drabbas av konkurrensnackdelar. Den verkliga konkurrensnackdelen för vår industri vore emellertid om den var tvungen att riskera hälsa, miljö och internationell rätt för att överleva. Det är absurt att påstå att vi måste bryta mot internationella konventioner bara för att andra inte följer regler och normer. Då kan man lika säga att EU ska exportera illegalt knark, för annars gör maffian det.

Jag är glad att vi till slut kom överens och slutligen täpper till kryphålet för icke godkända exporter. Vi har nu en lagstiftning som inte enbart omfattar konventionskemikalierna utan som även innehåller krav på andra kemikalier som är kraftigt begränsade i EU. Dessa måste nu utvärderas av kompetenta myndigheter ur hälso- och miljösynpunkt före export. Det är bra att tiden för undantag har minskat från 36 till 12 månader. Det är även bra att kemikalier i produkter omfattas. Till slut får vi en lagstiftning som är acceptabel och förbättrar kommissionens förslag men hade kunnat vara ännu bättre om folkhälsa och miljö fick råda över företagens intressen, vilket ju är den enda hållbara ekonomiska modellen.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Även jag skulle vilja tacka Johannes Blokland. Det gläder mig att Europaparlamentet har ändrat kurs och täppt igen det gigantiska kryphålet. Vi vet att det finns over 1,5 miljoner fall av förgiftning och nästan 30 000 dödsfall per år i utvecklingsländerna. Det hade varit förfärligt om kommissionens förslag hade trätt i kraft, eftersom det skulle ha inneburit att farliga kemikalier kunde exporteras utan godkännande från de importerande länderna såvida inget svar mottagits inom 90 dagar.

Det skulle också ha varit en mycket tvivelaktig tolkning av hälso- och miljölagstiftningen om vi hade fortsatt exporten när vi är på väg att fastställa ett nytt skyddstekniskt riktmärke genom det senaste intyget för bekämpningsmedel samtidigt som vi håller på att göra tvärtom med vår export. EU bör inte bara se till att det finns en hög skyddsnivå när det gäller det egna territoriet utan även förorda samma sak i resten av världen, och den här paradoxala uppmjukningen av exportföreskrifterna skulle inte ha gynnat förtroendet för EU.

Dessutom behöver vi mer insyn när det gäller export av kemikalier och bekämpningsmedel. Det måste finnas ett bättre system för att avslöja de mängder av produkter som exporteras av EU-medlemsstaterna. När allt kommer omkring så rör det sig faktiskt om transport av varor för vilka det finns gällande restriktioner och förbud, och i medlemsstaterna behöver vi maximal insyn på det här området. Vi kräver därför mer information om de aktuella varupartierna och om de särskilda medlemsstater som de här materialen kommer från.

(Applåder)

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Eftersom det här förfarandet är nytt och alla andra tycks ha talat, betyder det att jag får fem minuter själv? Jag antar att jag får åtminstone två, som ju var den tid som vi på vår sida tog för att tillåta ”catch-the-eye-förfarandet”. Det är en fråga vi måste förtydliga.

Jag stöder mina kollegor när det gäller denna viktiga förordning, som är på sin andra resa genom utskotten och dessa sammanträden, eftersom en domstol för tolv månader sedan bestämde att den ursprungligen skulle ha haft en dubbel rättslig grund.

Huvudfrågan som jag vill ta upp i enlighet med det nya förfarandet är min generella oro inför rättsliga grunder och problemen som vi har hamnat i här, inte bara i samband med den här lagstiftningen utan även i andra lagstiftningssammanhang. Mycket tid går åt, i utskotten såväl som under plenarsammanträdena, med att debattera ändringsförslag om enkla eller dubbla rättsliga grunder och olika åsikter.

Jag anser att det är dags att det här parlamentet granskar de förfaranden som vi har kommit fram till – olika rättsliga grunder – eftersom dubbla rättsliga grunder ofta föreslås oss eller rådet, varpå de kommer tillbaka till oss innan en gemensam ståndpunkt uppnås, av det skäl som jag brukar kalla slarviga lagstiftningsskäl. Ju större EU blir – 27 medlemsstater i dag och fler i antågande – desto svårare blir det nämligen att vara noggrann i vår lagstiftning. Vi måste verkligen se efter vad vi gör på det här området. Det som är intressant är att det omvända är sant i det här fallet. Domstolen har faktiskt sagt att vi behöver en dubbel rättslig grund hellre än en enkel på det här området, vilket i vanliga fall gör livet mycket enklare – om vi kan hålla oss till en enkel rättslig grund – eftersom dubbla rättsliga grunder ofta har ingått i juristernas agenda.

Jag undrar om kommissionsledamoten kan visa på exakt vad frågan till domstolen gick ut på när det gäller den enda rättsliga grunden, vem som tog upp den, och om han kan ge oss mer information om varför domstolen själv bestämde sig för en dubbel rättslig grund. Man har gett oss tid att gå igenom förfarandet igen och har behållit förordningens verkan tills vi antar den igen, som den var, och jag är glad att vi verkar komma fram till en överenskommelse vid första behandlingen tack vare allt samarbete. Jag skulle välkomna kommissionsledamotens åsikter om detta och hela historien om den rättsliga grunden som håller oss här en andra gång.

  Talmannen. − Jag tillät dig få den extra tiden, precis som andra har fått extra tid, eftersom fem minuter uppenbarligen inte var för lång tid med tanke på att inte flera ledamöter är närvarande utan bara en enda.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Jag skulle vilja tacka alla talare för deras positiva kommentarer.

Jag instämmer fullständigt och delar parlamentets önskan om att uppnå en hög skyddsnivå för folkhälsan och miljön, särskilt i de länder som inte har nödvändig infrastruktur eller kapacitet att hantera farliga kemikalier på korrekt sätt.

Jag instämmer också fullständigt i att Europeiska gemenskapen bör inta en ledande ställning när det gäller att skapa en rättslig ram för gemenskapen i syfte att garantera en hög skyddsnivå. På många punkter är förordningen inte begränsad till bestämmelserna i Rotterdamkonventionen, utan omfattar också tillämpningsvillkor som möjliggör en hög skyddsnivå för alla länder i världen, inte bara för konventionens medlemmar.

Jag är övertygad om att det här kommer att sporra andra länder att följa exemplet och ansluta sig till konventionen. Kommissionen kommer att göra allt den kan för att stödja Rotterdamkonventionen så att de här målen ska kunna uppnås.

Som svar på den oro som uttryckts när det gäller arsenik och kvicksilver, skulle kommissionen vilja betona att om metallisk arsenik förbjuds eller blir föremål för stränga restriktioner inom gemenskapen, i enlighet med artikel 22.3 i förordning (EG) nr 304/2003, så kommer ett förslag att läggas fram om tillämpning av den aktuella bilagan. Dessutom understryker kommissionen att arbete pågår i rådet och i parlamentet angående förslaget om att förbjuda export av kvicksilver till länder utanför gemenskapen, ett förbud som så länge det är i kraft överskrider det krav på medgivande som finns och tillämpas i Rotterdamkonventionen och i gemenskapsförordningen.

Jag skulle återigen vilja tacka föredraganden och skuggföredragandena för deras insatser och deras utmärkta arbete, särskilt Johannes Blokland. Kommissionen är särskilt nöjd med resultatet av förhandlingarna och anser att alla kompromissändringsförslag är godtagbara.

Faktum är att när det gäller den dubbla rättsliga grunden skulle det ha varit mycket enklare om vi bara hade haft en enda rättslig grund, men vi känner alla väl till det problem som så ofta uppstår. I det här fallet har vi, om jag minns rätt, artikel 133 och artikel 175, medan det i de flesta andra fall gäller artikel 95 och artikel 175. När vi föreslår en dubbel rättslig grund förlitar vi oss alltid tveklöst på utlåtandet från vår rättstjänst. Som jag redan nämnt har vi i det här fallet haft handel och miljö att handskas med, vilket var anledningen till att EG-domstolen fattade beslut om den dubbla rättsliga grunden.

  Johannes Blokland, föredragande. – (NL) Fru talman! Avril Doyle och Marios Matsakis har tagit upp problemet med den dubbla rättsliga grunden och kommissionsledamot Stavros Dimas, som jag också varmt vill tacka för hans svar, har också nämnt detta.

Problemet när jag var föredragande var faktiskt att rådets ordförande kom till mig och sa: ”Vi i rådet är överens om att det är ett stort problem att ’handel’ utgör den rättsliga grunden. Vi vill följa rekommendationen från vår rättstjänst och låta ’miljö’ utgöra rättslig grund.”

Parlamentet rådfrågade sin egen rättstjänst, och vår rättstjänst var fullständigt övertygad om att den rättsliga grunden inte skulle vara ”handel” utan att det måste vara ”miljö”. På grundval av detta kom vi då i stort sett enhälligt, åtminstone i rådet, fram till den här lösningen.

Faktum är att det hade varit bättre om vi inte hade vänt oss till domstolen med det här problemet, utan i stället hade inlett förhandlingar med kommissionsledamoten, med rådets ordförande och med parlamentet i syfte att finna en politisk lösning på det. Vad hände sedan? Ja, lyckligtvis har förordningen trätt i kraft. Det fungerade: rådet behandlade frågan som brådskande, parlamentet behandlade frågan som brådskande. Hur som helst, det blev många diskussioner och i slutändan ledde det till att alla hade fel: kommissionen, rådet och parlamentet.

Domstolen uttalade ett slags salomonisk dom och menade att det skulle finnas dubbel rättslig grund, medan rådet och parlamentet hade förutsatt att man inte kunde ha det, att det var omöjligt. I en sådan situation slutade vi i ett läge där alla hade fel, ett läge som har kostat oss åratals försening, dock lyckligtvis inte på bekostnad av utvecklingsländerna, eftersom arbetet ändå har fortgått.

Hur som helst så spenderade vi en hel del tid på det här. Jag tror att vi bör agera gemensamt för att förhindra sådana här problem i framtiden. När kommissionsledamot Stavros Dimas hade sin första intervju med utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet tog vi också upp det här problemet med honom.

Vi tog även upp problemet i de tre utfrågningarna med kommissionsledamot Günter Verheugen och kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Vi fick vid dessa tillfällen det positiva intrycket att det inte så mycket var ett beslut från kommissionen att vända sig till domstolen, utan ett beslut från rättstjänsten. Jag tror att det från och med nu inte bör överlåtas åt juristerna att lösa det här problemet, utan åt politikerna.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftlig förklaring (artikel 142)

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Förslaget till en förordning om export och import av farliga kemikalier är en förbättring för kemikalieanvändningen, eftersom befolkningens hälsa och miljön skyddas mer effektivt. Förordningen syftar till att främja exportörernas och importörernas gemensamma ansvar och att stödja dem i deras samarbete för att trygga en kontroll över det internationella omloppet av farliga kemikalier. Den nya förordningen förbättrar definitionen av en exportör då den inkluderar personer som exporterar angivna farliga kemikalier från EU men som inte är bosatta inom EU, och tryggar därigenom en effektiv kontroll och övervakning av flödet av farliga kemikalier.

Förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats (PIC), där det för vissa kemikalier krävs uttryckligt godkännande från de importerande länderna, hjälper också handelsländerna att få mer exakt information om de farliga kemikalier som är förbjudna av miljö- och folkhälsoskäl och som kan passera importerande länder. PIC-förfarandet utgör dock inte något substitut för effektiva och konsekventa gränskontroller. Medlemsstaterna bör samarbeta för att se till transporterna av dessa farliga ämnen hanteras effektivt på deras eget territorium.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) Den nya förordningen om import av vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel innehåller nu ett antal känsliga formella ändringar. Tidigare stoppades internationell handel på det här området ständigt på grund av administrativa hinder. Detta berodde främst på att det importerande landet måste ge sitt ”uttryckliga medgivande” innan varorna kunde sändas iväg. Det råder ingen tvekan om att det här medgivandet är absolut nödvändigt vid hantering av potentiellt farliga ämnen, och av den anledningen är det ett krav som man bör hålla fast vid.

När allt kommer omkring så är subsidiaritetsprincipen en av pelarna i gemenskapen, och det är viktigt att medlemsstaterna även i framtiden själva kan avgöra vilka potentiella farliga ämnen som ska tillåtas passera deras gränser.

Sett från frihandelssynpunkt behöver vi dock behålla en viss grad av flexibilitet på det här området. Mer handlingsutrymme gör det även lättare att förhindra att de länder vars importkontrollsystem ännu inte är tillräckligt utvecklade utnyttjas av de exportländer vars verksamhet inte är effektivt övervakad. I den nuvarande kompromissen tar man hänsyn till detta och ser inte bara till att handeln med potentiellt farliga kemikalier sker på ett ansvarsfullt sätt utan tillåter även så pass mycket handlingsutrymme att det internationella utbytet av varor kan fortsätta på ett smidigt sätt.