Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 15 januari 2008 - Strasbourg

6. Tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Csaba Őry, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (KOM(2007)0159 – C6-0104/2007 – 2007/0054(COD)) (A6-0515/2007).

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman, ärade parlamentsledamöter! Det dokumentet som lagts fram för er i dag är den senaste förordningen om ändring av förordning 1408/71. Detta är den välkända förordningen om samordning av systemen för social trygghet. I mer än 30 år har denna förordning utgjort grunden för samordningen av de nationella systemen för social trygghet. Under de senaste åren har en ansträngning gjorts för att uppdatera och förenkla denna förordning och dess tillämpningsföreskrifter. Parlamentet har redan godkänt den nya förordningen 883/2004, och de övriga instrument som krävs för dess tillämpning diskuteras för närvarande. Det gäller tillämpningsföreskrifterna och texten i bilagorna. I avvaktan på att dessa nya rättsliga instrument träder i kraft är det nödvändigt att uppdatera tillämpligheten när det gäller förordning 1408/71. Denna nya tekniska uppdatering presenteras därför för er. Den gäller bara texten i bilagorna till förordningen, och syftar till att beakta de ändringar som gjorts i nationell lagstiftning.

Det är viktigt att denna text godkänns utan dröjsmål, så att förordning 1408/71 kan uppdateras, vilket kommer att garantera rättssäkerheten och iakttagande av de medborgerliga rättigheterna.

Jag skulle särskilt vilja tacka föredragande Csaba Őry för samarbetet mellan våra två institutioner. Som han tydligt angav i sitt betänkande kommer en omröstning om denna rättsakt vid första behandlingen att göra det möjligt att anpassa den utan fördröjning. Ändringsförslagen har utarbetats i denna anda, inbegripet de tekniska ändringar som rådet gjorde. I detta skede har föredraganden å andra sidan inte innefattat de diskussioner som kan föras på ett mer givande sätt mot bakgrund av tillämpningsföreskrifterna, för vilka Jean Lambert är föredragande, eller texten i bilagorna, särskilt bilaga 11, som Emine Bozkurt är föredragande för.

Det finns några som skulle vilja utnyttja det tillfälle som ges i detta betänkande till att ta itu med bredare frågor – till exempel gränsöverskridande hälsovård. Trots det uppenbara intresset för dessa frågor anser jag inte att det är lämpligt att undersöka dem inom ramen för den aktuella tekniska uppdateringen. En begränsad men pragmatisk strategi när det gäller den tekniska uppdateringen utgör ett bättre skydd för medborgarnas rättigheter. Jag skulle särskilt vilja tacka Csaba Őry för detta.

Kommissionen är för ändringsförslagen 1–6, 9 och 11, som anpassar den ursprungliga texten till rådets allmänna inriktning, och för ändringsförslagen 7 och 8, som reglerar en särskild svårighet som nyligen uppstod i en medlemsstat, Nederländerna, efter att reformen av sjukförsäkringen trätt i kraft. Å andra sidan är kommissionen inte för ändringsförslag 10. Den oprecisa utkastet till detta ändringsförslag medger inte en riktig hantering av de särskilda situationer som det syftar till att reglera. I ändringsförslaget ifrågasätts prioriteringsreglerna på området familjeförmåner. Ett sådant ändringsförslag skulle få rättsliga och ekonomiska konsekvenser som når långt bortom den berörda medlemsstaten.

Tack för er uppmärksamhet, och jag vill återigen gratulera föredraganden till hans bidrag och hans utmärkta samarbete.

  Csaba Őry, föredragande. − (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot! Låt mig säga några ord om den lagstiftning som ligger framför oss och dess betydelse, innan jag går över till mindre ärenden som rör de föreslagna ändringsförslagen.

Som kommissionsledamoten sa stämmer det att detta är en mycket gammal lagstiftning. Den kom till 1971 och har traditionellt sett haft en betydande roll sedan dess, som ett sekundärt regleringsinstrument för den grundläggande rättigheten anställningsfrihet inom unionen. Man kan inte förneka att rätten till fri rörlighet för arbetstagare, som fastställs i fördraget, skulle vara föga värdefullt i sig självt om medborgare som söker nytt arbete i en annan medlemsstat inte skulle kunna få tillgång till systemen för social trygghet, eller om rättigheternas överförbarhet inte skulle kunna säkerställas.

I samband med rörligheten inom unionen ska inte arbetstagare som tar betydande risker få besvär när det gäller social trygghet och grundläggande sociala rättigheter. Först då kan fri rörlighet för arbetstagare spela en viktig roll när det gäller att utjämna unionens arbetsmarknader, något som unionens ekonomi behöver.

Å andra sidan bör vi också se till och observera att förordning 1408, som vi nu diskuterar, bara kan uppfylla sin funktion om vi ständigt harmoniserar den med nationell lagstiftning. Men frågorna om socialpolitik, sysselsättning och rörlighet för arbetstagare tillhör och påverkar i grund och botten nationella befogenheter. Det är därför som det har varit, och är, nödvändigt att ständigt ändra och komplettera lagstiftningen från ett år till ett annat.

Detta är en central lagstiftning, eftersom det verkar som om vi bara kommer överens om olika formuleringar, men egentligen påverkar detta människor, människors öden och människors vardagsproblem. Därför är det fortfarande vår uppgift som lagstiftare, även om vi vet att denna text bara kommer att gälla under en mycket kort tid, eftersom den nya förordningen och det nya direktivet redan finns, som kommissionsledamoten redan sagt. De har redan kommit till.

Innan vi har utarbetat tillämpningsföreskrifterna krävs det att vi ständigt uppdaterar och anpassar formuleringarna i den nationella lagstiftningen för att säkerställa rättssäkerheten. Ett bra exempel på detta är det första föreslagna ändringsförslaget, där begreppet ”underhållsberättigad familjemedlem” i ungersk lagstiftning ändrades i civilrätten, och nu har vi fått tillfälle att anpassa ordalydelsen på EU-nivå till detta.

Men detta hör också samman med de ändringsförslag som påverkar Nederländerna, där lagstiftningen också påverkar människors öden i mycket hög grad, och där det råder osäkerhet när det gäller rätten till olika sociala förmåner för familjer till yrkesmilitärer som tjänstgör utomlands. Detta är helt klart oacceptabelt och måste läggas till.

Vi fann dock en lösning på detta problem under kommissionens arbete genom att godta rådets muntliga förslag och införliva det i texten. Därför finns inga problem i detta fall, eftersom jag anser att ändringsförslag 10 som nämndes också har inneburit en uppmuntrande lösning, då den nederländska regeringen har åtagit sig att meddela berörda medborgare i ett tydliggörande cirkulär, så nu finns det inget behov att parlamentet antar detta ändringsförslag.

Det fanns dock ett behov av samarbete, så jag skulle vilja tacka deltagarna, mina kolleger i parlamentet som lade fram ändringsförslagen, rådet och kommissionen. Tack så mycket för ordet, herr talman!

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Som Csaba Őry just har sagt är rörlighet på arbetsmarknaden av yttersta vikt. Den samordningsförordning som vi diskuterar i dag innebär faktiskt att justeringarna av medlemsstaternas lagar samordnas varje år.

Medlemsstaterna bör faktiskt tvingas att prova varje lag eller varje ändring av social trygghet eller skattelagstiftning för att kontrollera om den också håller måttet på EU-nivå. Då skulle det inte vara alltför problematiskt. Med ett tydligt resultat skulle det inte vara nödvändigt att göra anpassningar senare.

Tillsammans med Csaba Őry har jag lagt fram ett antal ändringsförslag, och jag anser verkligen att samtliga ledamöterna ska granska sin egen medlemsstat när det är dags för den årliga anpassningen för att se om allt som föreslagits i det administrativa samrådet i själva verket har anpassats till den faktiska situationen inom EU.

Vi har lagt fram två eller tre ändringsförslag. De två första, ändringsförslagen 7 och 8, rör sjukförsäkring för familjemedlemmar till personal som är bosatt i Belgien eller Tyskland. Nederländska militärer täcks inte av sjukförsäkringslagen, så deras familjemedlemmar kunde inte heller försäkras och tvingades därför ansluta sig till ett system som blev allt dyrare. Den nederländska regeringen har skrivit till parlamentet och bett Europaparlamentet att anta ändringsförslagen, eftersom detta skulle vara den snabbaste lösningen.

Det tredje ändringsförslaget – ändringsförslag 10 – rör den nederländska barnomsorgslagen. En familj som bodde i Nederländerna och arbetade på andra sidan gränsen hade inte rätt till vårdbidrag för barn. Detta har nu också lösts genom en lagändring.

Detta innebär att vi genom vår ståndaktighet har uppnått mycket för många. Jag är också tacksam mot mina kolleger som inte låter sig hindras av alla argument vid andra behandlingen, utan som backar upp oss så att vi har kunnat uppnå åtskilligt.

  Joel Hasse Ferreira, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja gratulera föredraganden, Csaba Őry, till hans balanserade betänkande. För det andra skulle jag vilja betona hur viktigt det är att Europeiska unionens olika system för social trygghet samordnas och förbättras, samt anpassas där det är nödvändigt. Det är helt klart att en del av de ändringsförslag som vi anser nödvändiga har lagts fram för att möjliggöra en informerad debatt som en del av en process som ska underlätta godkännandet av Csaba Őrys betänkande vid första behandlingen.

Frågor om social trygghet i EU omfattar helt klart mycket mer än de problem som man försöker lösa i detta betänkande och med sammanhängande regleringsmetoder. Frågan här är emellertid att beakta de ändringar som har skett i lagstiftning om social trygghet i stater som Irland, Ungern, Polen, Nederländerna och Österrike för att säkerställa effektiv modernisering och anpassning.

Som vi vet pågår parallellt diskussioner om införandet av det nya regelverket, särskilt förhandlingar om respektive tillämpningsföreskrifter. Vi välkomnar föredragandens ståndpunkt även i detta fall, och vi förstår och delar åsikten att bara ett begränsat antal absolut nödvändiga ändringsförslag bör stödjas, som vi sa i utskottet. Dessa ändringsförslag ska garantera den nödvändiga rättssäkerheten, så att den nya förordningen kan träda i kraft. Under tiden har jag fått veta att Csaba Őry har dragit tillbaka det berörda ändringsförslaget av de skäl som uppgavs.

Avslutningsvis, det allra viktigaste är att hjälpa till att säkerställa ett riktigt tillämpande av principen om rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen, något som återbekräftades vid toppmötet i Lissabon och under 2006, Europeiska året för arbetstagares rörlighet, också på området social trygghet. Utan en sådan rörlighet för arbetstagare och utan ordentlig samordning av systemet för social trygghet kommer europeiska arbetstagare att ha begränsade möjligheter att flytta sig på arbetsmarknader. Detta vill vi inte ha, och vi stöder därför detta betänkande.

  Ona Juknevičienė, för ALDE-gruppen. – (LT) I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna garanteras medborgarnas fria rörlighet och rätten till fri bosättning. I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanteras fritt yrkesval och rätten att arbeta. Men vi vet att det fortfarande finns många svårigheter i praktiken som hindrar medborgare från att fullständigt utnyttja dessa rättigheter i gemenskapen. Sedan 1971 har den förordning som vi diskuterar här ansetts utgöra grunden för att garantera social trygghet för medborgare som flyttar från en medlemsstat till en annan. Förordningen, vilket har nämnts, har tillämpats i mer än 30 år, och dess bestämmelser ändras ganska ofta med hänsyn till nationell lagstiftning. Men i denna förordning fastställs den allmänna princip som alla nationella regeringar, socialförsäkringsinstitutioner och till och med domstolar måste efterleva när de tillämpar nationell lagstiftning. Den garanterar alltså att människor som utnyttjar sina rättigheter för att flytta till andra länder inom gemenskapen inte kommer att drabbas när olika nationell lagstiftning tillämpas.

Systemen för social trygghet skiljer sig mycket från ett land till ett annat, och även om förordningen ofta ändras syftar den inte till att förena system utan att generalisera dem. Därför är det glädjande att det på detta sätt är möjligt att skydda de mest sårbara medborgarna i gemenskapen, exempelvis kvinnor, pensionärer och funktionshindrade liksom deras familjemedlemmar. Jag anser att detta dokument hjälper till att ena både EU:s medlemsstater och även medborgarna. Därför, mina damer och herrar, uppmanar jag er innerligt att rösta för det.

  Wiesław Stefan Kuc, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Fri rörlighet, rätten att arbeta och fri bosättning i hela Europeiska unionen är några av de viktigaste förmåner som våra medborgare har fått. Av denna anledning är deras situation när det gäller socialförsäkring en av de viktigaste frågorna, särskilt nu när det förekommer en rörlighet av personer utan like inom EU, en migration som alla EU-institutioner kraftigt stöder.

Jag förstår att vi bara försöker att ändra det som är nödvändigt att ändra och anpassa det till ändringar som har införts i vissa länder, med hänsyn till tillämpningen av den ändrade förordningen om systemen för social trygghet (för närvarande gäller fortfarande förordningen från 1971).

Men jag anser att vi inte har utnyttjat det tillfälle som vi fått, och att vi har inte ändrat förordningen i enlighet med den inriktning som föreslogs i den nya förordningen. Trots att det redan har gått fyra år sedan utkastet till den nya förordningen godkändes har den fortfarande inte trätt i kraft, och den gamla är nu 37 år gammal. Det kanske är bättre att genomföra ordentliga förbättringar av det som redan finns än att vänta på den nya, eftersom tiden går och människor blir otåliga.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka föredraganden för hans arbete med denna fråga. Jag vet att detta ofta verkar vara ett mycket tekniskt arbete, men dessa snabba årliga uppdateringar är viktiga, eftersom de erbjuder medborgarna öppenhet om deras berättiganden. Det innebär också att vissa enskilda kan innefattas snabbare.

Jag skulle också vilja betona – liksom andra har gjort – att detta är en samordning, inte en harmonisering. Detta innebär ofta att vissa saker som verkar mycket rimliga inte nödvändigtvis är godtagbara inom samordningens mycket begränsade räckvidd. Jag anser också att vi måste vara tydliga när det gäller att denna samordning inte är avsedd att underminera nationella system och öppna dem för marknadskrafter – något som jag tror att vi börjar uppleva, särskilt inom hälsosektorn för närvarande.

Som andra har nämnt håller tillämpningsförordningen på att uppdateras, men vi vet redan att vissa frågor inte kommer att innefattas. Jag tror att vi måste finna en lösning för dessa utanför räckvidden för denna samordning, och jag skulle vilja uppmana kommissionen att granska detta: när till exempel skatteintäkter i allt högre grad används för att stödja sociala trygghetssystem, eller när människor som arbetar utomlands märker att de betalar skatter för att bidra till ett socialt trygghetssystem som de inte längre har tillgång till.

Jag vill också uppmana till – som parlamentet gjorde för en tid sedan – att nationell praxis hamnar i linje med andan i förordningen, så att vi inte upptäcker att vissa enskilda, vilket nu är fallet i Frankrike, inte längre kan ta del av det system som de har betalat för på grund av ändringar i nationella regelverk.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr kommissionsledamot! Det råder inga tvivel om att det är nödvändigt att godkänna de tekniska ändringar som föreslagits i bilagorna till denna förordning. Genom att göra så kommer vi att harmonisera förordningen med den nya terminologi som finns i vissa länder. Men jag skulle åter vilja påpeka att EU-lagstiftningen redan stått i strid med EG-domstolens avgöranden under många år när det gäller mer precisa specifikationer av regler om yrkanden från patienter om ersättning för kostnaden för sjukvård som getts utomlands. Motsatsförhållandet är tydligast när det gäller sjukhusvård och innefattar alla domar: jag skulle vilja betona att det berör dem alla, inte bara de fall där rådet redan har nått enighet. Det stämmer att patienterna rättigheter upprätthålls om de vänder sig till EG-domstolen, men denna rättsliga status är inte godtagbar.

Jag skulle åter vilja påminna er om det missade tillfället att med en lämplig metod ändra yrkanden från försäkrade personer när man förberedde den nya förenklade förordningen (EG) nr 883/2004. Ett tillfälle att ändra de principer som fastställts av EG-domstolen i tjänstedirektivet, som aktualiserades två år senare, förspilldes också. Nu har ett nytt år inletts, och vi gör bara tekniska, inte begreppsmässiga, ändringar. De nya tillämpningsföreskrifterna kanske löser denna fråga, men det ser inte ut som om den kommer att lösa alla problem, eftersom rådet inte instämmer i alla frågor. Dessutom kan situationen bli invecklad, eftersom generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd nu lägger fram ett utkast till ett nytt direktiv om rörlighet för patienter. Det är därför som rådet kan förvänta sig kontroversiella förhandlingar. Ett ämne som kan orsaka kontrovers är tvisten om subventioner. Vi kan också förvänta oss ytterligare förseningar när det gäller ett fastställande i laga form av medborgarnas rätt att få ersättning för sjukhusvård. Det finns åsiktsskillnader när de gäller ersättningsnivån och villkor för bemyndigande av ett försäkringsbolag i ens eget ursprungsland.

Enligt min uppfattning är denna situation synnerligen oönskad sedd utifrån rättslig säkerhet, tillgänglighet och förståelse av lagen. Vissa länder löser problemet genom att inte informera sina medborgare om de yrkanden som beviljas av Europeiska gemenskapernas domstol. Jag är övertygad om att det är nödvändigt att lösa detta problem så snart som möjligt genom att ändra förordning (EG) nr 883/2004. Vi bör inte förlita oss på att det kontroversiella nya direktivet om rörlighet från generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd ska garantera, utan ytterligare dröjsmål, efterlevnad av domarna.

  Emine Bozkurt (PSE). – (NL) Herr talman! Jag tackar Csaba Őry för hans utmärka arbete. På min korta talartid skulle jag vilja framhålla en punkt. Det är inte allt det som är fel med samordningen av systemen för sociala trygghet som kan skyllas på lagstiftningen. Många av de problem som uppstår orsakas vid tillämpandet av reglerna, något som varje enskild medlemsstat ansvarar för själv.

Ett antal av dessa praktiska problem har uppmärksammats under arbetet med Őrybetänkandet. Detta är just fallet med samordning; lagstiftningen måste inte bara vara korrekt, tillämpningen av den måste också stämma överens med den. Jag välkomnar därför att rådets ordförande rådfrågar parlamentet, till exempel när det gäller bilagorna XI och VI till förordning nr 883, för vilken jag själv är föredragande.

Det är verkligen av yttersta vikt att rådets arbete med denna förordning och bilagorna bör kompletteras inom ramen för parlamentets mandat. Jag önskar rådets framtida ordföranden all lycka med detta.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja ge mitt stöd till Csaba Őrys betänkande. Det är mycket bra att EU samordnar systemen för social trygghet, eftersom miljoner människor arbetar utanför sitt eget lands gränser i den utvidgade europeiska unionen. De talrikaste är mina egna landsmän, polackerna, av vilka över 2 miljoner nu arbetar i olika medlemsstater.

Å ena sidan är det uppmuntrande att arbetstagare kan röra sig fritt, men å den andra är vi bedrövade över de ständigt ökande fallen med utländska arbetstagare som behandlas illa. I vissa länder har det framkommit fall av illegal behandling av polska arbetstagare, där de tvingas till slavarbete. Polska arbetstagare faller offer för rasistiska attacker. Detta har hänt i Storbritannien, och senast i Tyskland – de polska medierna har beskrivit fall av brutala attacker i den tyska staden Löknitz i Mecklenburg.

Detta är allvarliga händelser, och vi förväntar oss att alla medlemsstater vidtar fler åtgärder för att skydda utländska arbetstagare från utnyttjande och förföljelse.

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Med sammanstörtandet av EU:s gränser och ändrade livsstilar finns det flera miljoner europeiska medborgare som föds i ett land, har arbetat i ett eller flera länder och skulle vilja tillbringa sin tid som pensionär i ytterligare ett annat land. De betalar sina sociala avgifter på ett annat ställe än var de senare kommer att utnyttja fördelarna.

Lika konkurrensvillkor kräver också att de sociala trygghetstjänsterna harmoniseras. På lång sikt är det därför nödvändigt att ett standardiserat europeiskt system för social trygghet skapas, inbegripet ett pensionssystem, sjukvårdsförsäkring och socialvård.

En arbetsgrupp inom det ungerska socialdemokratiska partiet har rekommenderat att denna vision ska införlivas i Europeiska Socialdemokraters Partis långsiktiga program. Harmonisering kommer naturligtvis att ta tid och skapa rättsliga tvister, men jag är säker på att vi i framtiden, i det framtida EU, får uppleva en standardiserad social trygghet.

  Petya Stavreva (PPE-DE). – (BG) Herr talman, ärade kolleger! Lösningen för ett enat EU är en harmonisering av sociallagstiftningen och en samordning mellan EU:s medlemsstater när det gäller sociala trygghetssystem, eftersom fri rörlighet är ett av våra grundläggande värden.

Alla som vill arbeta i ett EU-land måste vara väl förtrogna med sina rättigheter och skyldigheter. På samma sätt måste medlemsstaterna skydda sina medborgares sociala rättigheter och garantera de mest gynnsamma arbets- och levnadsvillkor. Ställningen i det sociala trygghetssystemet för medborgare som arbetar i EU-länder har en direkt påverkan på gemenskapens välfärd och på dess ekonomiska resultat.

I Bulgarien, som är en av de nya medlemsstaterna, är frågan om social trygghet särskilt aktuell. Jag anser att en harmonisering av social trygghet på EU-nivå kommer att säkerställa tydligare och mer förenklade regler för EU:s medborgare. Jag stöder Csaba Őrys betänkande, och uppmanar er att stödja det med er röst.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman! Finessen med detta dokument är att det ska godkännas snabbt, i syfte att stärka rättsäkerheten för medborgarna.

Vi känner till att bestämmelser om modernisering och förenkling ska godkännas, och därför skulle det föreliggande förslaget förlora mycket av sin mening om vi fördröjde det.

När det gäller behovet att införliva de beslut som Europeiska gemenskapernas domstol nyligen fattade i vår lagstiftning, skulle jag vilja säga att det är en teknisk fråga som måste debatteras inom ramen för diskussionen om huruvida förordningen ska stärkas.

Kommissionen har i stor utsträckning redan tagit hänsyn till domstolens senaste rättspraxis i sitt förslag om gränsöverskridande hälso- och sjukvård, som snart ska diskuteras i kommissionskollegiet.

Ett positivt resultat i Europaparlamentets omröstning om detta dokument kommer att göra det möjligt för kommissionen att koncentrera sina framtida ansträngningar på att uppdatera och förenkla texterna. Det ligger fortfarande mycket arbete framför oss innan de nya texterna träder i kraft. Denna ansträngning kommer på lång sikt att underlätta för de medborgare som flyttar inom Europeiska unionen att utöva rättigheterna, och därför kommer detta grundläggande mål med europeisk enighet få en mer konkret form.

Låt mig ännu en gång uttrycka mitt tack till föredraganden för det utmärkta arbete som han har gjort.

  Csaba Őry, föredragande. − (HU) Tack för ordet, herr talman! Som avslutning är det kanske värt att sammanfatta en fråga som döljer sig i bakgrunden av denna debatt – flera personer har nämnt den, inbegripet Jean Lambert och Emine Bozkurt.

När jag förberedde detta betänkande diskuterade vi i själva verket aldrig några innehållsfrågor, eftersom vi alltid var överens om innehållet. Vi diskuterade var de europeiska respektive de nationella lagstiftarnas behörighet låg. Jag skulle vilja försäkra er om att vi i detta fall lyckades finna den mycket sköra balansen.

Vi talade därför med kommissionen och rådet om alla de föreslagna ändringsförslagen. Ibland uppstod en debatt så småningom, och ibland ofta, men vi fann lösningen. Låt det vara osagt om detta var tur eller ett bra exempel på att vi till och med kan samarbeta då och då om vi behöver. Det faktum att vi faktiskt behöver det är bevis för oss, men jag anser också att vi inte bör tvivla på att vi också måste göra det för EU:s medborgare.

Jag för min del har inte försökt att rekommendera långtgående ändringar av texten i betänkandet av den enkla anledningen att vi väntar på Emine Bozkurts och Jean Lamberts betänkanden om förordningen från 2003. Jag anser därför att lagstiftningen förblir gällande tills vidare – vi har kanske har förbättrat den lite – men vi kommer att fortsätta debatten när vi utarbetar tillämpningsförordningen, och jag anser att detta är rätt och riktigt.

Jag skulle åter vilja tacka rådet, kommissionen och mina kolleger för deras samarbete.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Den förordning som vi ska ändra (nr 1408/71) är en mycket viktig del när det gäller att nå en av de fyra friheterna i Europeiska unionen, det vill säga fri rörlighet. Fri rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen får inte begränsas vare sig direkt, genom att begränsa de yrkeskategorier som är öppna för medborgare från andra medlemsstater, eller indirekt, genom att underminera de sociala förmåner som utländsk personal har rätt till.

Av denna avledning kommer det i den förordning som kommissionen föreslår med tillagda ändringsförslag från parlamentet tydligt att fastställas i vilka fall medborgare har rätt till särskilda förmåner som beviljats av deras stat, under vilka omständigheter dessa förmåner får exporteras och om andra sociala system ska tillämpas, för att se till att utländska medborgare behandlas rättvist. Om vi ska de utvidga de kategorier för kontraktsanställning som används inom EU behöver vi dessutom en gemensam förståelse för vad enmansföretag eller egenföretagande innebär.

Inte minst anser jag att detta betänkande bidrar till att skydda de sociala rättigheterna för medborgare som arbetar i en annan medlemsstat. Att ta bort hindren för erkännande av sociala rättigheter kommer att leda till större rörlighet inom unionen och ökad sysselsättning.