Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 15 januari 2008 - Strasbourg

7. Konsumentkrediter (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumentkreditavtal och upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (09948/2/2007 – C6-0315/2007 – 2002/0222 (COD)) (Föredragande: Kurt Lechner) (A6-0504/2007).

  Kurt Lechner, föredragande. − (DE) Herr talman, kommissionsledamot Kuneva, mina damer och herrar! Att teckna kredit är något annat än att förvärva varor. Den rättsliga komplexiteten i transaktionen är mycket större, och etablerad nationell finansieringspraxis och rättsliga traditioner spelar en mycket större roll. Följaktligen är allmänhetens förtroende ofta avgörande i frågor som rör konsumentkredit. Mot denna bakgrund har harmoniseringen av lagstiftningen om konsumentkredit sina begränsningar och bör göras försiktigt och gradvis.

Som den svagare avtalsparten måste konsumenten utan tvivel få rättsskydd, men samtidigt måste riktlinjerna på detta område, liksom när det gäller obligationsrätten i allmänhet, vara avtalsfrihet och vuxna människors eget ansvar, inte ålägganden och förmyndarmentalitet. Nationella lagstiftare måste ha tillräcklig bestämmanderätt för att garantera flexibiliteten i konsumentskyddet i sina egna länder och snabbt ta itu med opraktisk ny utveckling på området konsumentskydd. Ett enda organ för rättsliga bestämmelser garanterar inte att konsumenterna faktiskt är skyddade. Det skulle ha varit nödvändigt med konsekvensbedömningar, med tanke på att konsumentkrediter påverkar hundratusentals människor. Lagstiftningen bör baseras på typfall och inte på undantag.

I detta avseende måste jag först och främst tacka Europaparlamentet i sin helhet för att ha förkastat kommissionens helt oacceptabla första förslag samt ändrat det väsentligen och obestridligen vid första behandlingen. För det andra välkomnar jag helhjärtat den nya strategi som kommissionen antagit i sitt ändrade förslag från 2005, där bara särskilda grundläggande delar slutligen ska harmoniseras.

Jag måste dock kritisera rådets gemensamma ståndpunkt. I stället för att inrikta sig på en sund genomförbar lösning på EU-nivå har medlemsstaternas företrädare infört sina egna särskilda regler, försvarat dem och sammanställt en litania över dem i kompromissen. Resultatet är en rad bestämmelser som skapar alltför mycket byråkrati. Detta är inte bra för konsumenterna. Att överösa konsumenterna med information hjälper dem inte. Det skapar betydande merkostnader, som får en oproportionerligt stor inverkan på obetydliga krediter.

Följaktligen var mitt ursprungliga mål att försöka rationalisera reglerna och ge nationella lagstiftare mer frihet. Mot denna bakgrund skulle jag vilja tacka mina kolleger, eftersom alla omröstningar i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd gick åt samma håll, och alla beslut i parlamentet också verkar göra det.

Låt mig bara citera två nyckelexempel, nämligen de väsentliga förbättringarna och de nedbantade bestämmelserna om kontokredit och uppgörelsen om artikel 16 när det gäller ersättning för förtidsbetalning som är under utveckling. Trots dessa förbättringar anser jag dock att den övervägande majoriteten bara är beredd att gå halvvägs, utan tvivel delvis påverkade av bristen på samtycke i rådet och en önskan att avsluta lagstiftningsprojektet. Jag anser likväl att det är absolut nödvändigt att ytterligare förbättringar görs, om förslaget ska bedömas med välvilja i sin helhet.

Jag skulle vilja nämna två andra punkter som är viktiga för mig och försöka få ert godkännande ännu en gång. För det första bör den tröskel vid vilken direktivet börjar gälla höjas till 500 euro. Jag är väl medveten om att värdet på detta belopp varierar inom EU. Meningen är dock inte att direktivet bara ska gälla då tröskeln på 500 euro har passeras, utan att de nationella lagstiftarna bör behålla alternativet att tillämpa sina egna bestämmelser från den första euron snarare än att vara bundna till att begränsa sin kreditverksamhet till 500 euro eller mer.

För det andra bör konsumenterna ha valmöjligheten att avstå från de föreskrivna förklaringarna om förhandsinformation. En anledning till detta är att dessa förklaringar skulle kunna hämma den inre marknaden. Jag anser att det skulle räcka att ge konsumenten en kopia av avtalsvillkoren i förväg för att uppfylla kravet om förhandsinformation – som för övrigt är det som kommissionen antog i sitt eget förslag. Det skulle minska travarna med pappersarbete.

Om inte dessa ändringar görs befarar jag att det önskade målet som ligger bakom detta direktiv, nämligen att öppna den inre marknaden för konsumenter inom EU och ge dem ett bredare produktutbud och fler valmöjligheter, inte kommer att nås.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Omröstningen i kammaren på onsdag om direktivet om konsumentkrediter är ett viktigt ögonblick för EU:s 500 miljoner konsumenter.

Det kommer att påverka många människors liv direkt, och det handlar om två frågor av avgörande vikt. Den första rör sig om att konsumenter ska ha möjlighet att göra mer välinformerade val när de tecknar kreditlån: att betala för ett äktenskap inom familjen, en tvättmaskin eller en ny bil – livets ting.

Den andra handlar om att konsumenter får mer valmöjlighet och en mer konkurrenskraftig marknad. Det är också en mycket viktig omröstning för företagen, som innebär att ett enda, enkelt regelverk skapas, vilket gör det lättare för banker och andra kreditgivare att göra gränsöverskridande affärer.

Vi måste gripa detta tillfälle för att kunna gå framåt. Det är tydligt att den rådande situationen inte fungerar. Siffrorna talar sitt eget språk. Inom EU varierar den genomsnittliga räntan för konsumentkredit från runt 6 procent i Finland, den billigaste medlemsstaten, till över 12 procent i Portugal. I Italien ligger krediträntan på ungefär 9,4 procent, i Irland på omkring 6,8 procent.

EU:s konsumentkreditmarknad är fragmentiserad, indelad i 27 ”småmarknader”. Och på en europeisk kreditmarknad som är värd 800 miljarder euro motsvarar direkta gränsöverskridande finanstjänster bara en liten del – 1 procent – av all distansförsäljning av kredit.

Den inre marknaden fungerar helt klart inte. Konkurrensen på EU-nivå fungerar helt klart inte. Resultatet är att konsumenterna förvägras valmöjlighet och mer konkurrenskraftiga erbjudanden, och konkurrenskraftiga företag förvägras möjligheter att tillträda nya marknader.

Direktivet om konsumentkrediter behövs för att börja dela upp den inre marknadens potential och stärka konkurrensen och valmöjligheterna. Det finns två huvudmål med direktivet: att tillhandahålla standarder – jämförbara uppgifter – så att konsumenterna kan göra upplysta val, och att ge företagen en enda uppsättning standarder för att sälja konkurrenskraftiga krediterbjudanden över gränserna.

Direktivet om konsumentkrediter är inriktat på öppenhet och konsumenträttigheter. Jag vill bara belysa några viktiga gemensamma element som det realiserar. När det gäller reklam för kreditlån: om det finns en siffra i en annons för kredit, ska det bli obligatoriskt att tillhandahålla samma standardförteckning över grundläggande uppgifter i hela Europeiska unionen.

Det allra viktigaste är att för första gången kommer den årliga procentsatsen för avgifter att beräknas på samma sätt i hela EU. Detta är ett mycket stort framsteg: på så sätt kan konsumenter se den verkliga kostnaden med hjälp av en enda siffra.

När det gäller förhandsinformation: information som ges till konsumenter om krediterbjudanden kommer att presenteras på samma blankett för konsumentkreditinformation i hela EU, och den kommer att ge alla nyckelfakta och siffror – från räntesatser till information om avgifter och sammanhörande försäkringar. Detta kommer att göra det möjligt för konsumenterna att direkt jämföra olika erbjudanden som erbjuds på ett standardiserat, jämförbart sätt.

I direktivet fastställs också två grundläggande konsumenträttigheter. När de väl har tecknat ett kreditavtal kommer konsumenterna också att kunna ta ut från krediten utan att behöva uppge någon anledning och utan att behöva betala någon avgift. Denna rättighet, ett nytt inslag i nästan hälften av medlemsstaterna, kommer att gälla alla konsumentkrediter i Europeiska unionen.

Dessutom bekräftas konsumenternas bytesrätt i direktivet om konsumentkrediter, och detta måste vara en mycket fast politisk linje – inte bara på detta område. Bytesrätten tillsammans med rätten till förtidsbetalning vid alla tidpunkter: detta är en fråga av avgörande vikt för kommissionen, att sörja för rättvis ersättning till banker och samtidigt skydda konsumenternas rättighet att välja fritt och gå vidare till ett mer konkurrenskraftigt erbjudande på marknaden. Detta är grundläggande om konkurrensen ska utvecklas.

Jag medger till fullo att det inte är någon enkel uppgift att harmonisera lagstiftning på detta mycket känsliga område, men jag är övertygad om att marknader består av människor och bör vara gjorda för att fungera för människor, och jag anser att vi inom EU sysslar med att sätta människor i marknadens centrum, ge dem makt att välja, ge företagen makt att konkurrera och få den europeiska marknaden att fungera för konsumenter.

Jag vill betona att i en modern värld handlar det inte om att ställa konsumenter mot företagen, utan om att bygga hälsosamma marknader där konsumenter kan välja och företag kan konkurrera.

Jag anser att ändringsförslagen som lagts fram av PSE-gruppen och ALDE-gruppen – som rådet har godkänt – utgör en rättvis och rimlig kompromiss.

Enligt min mening är detta det bästa alternativet som gynnar både konsumenter och tillhandahållare av finansiella tjänster. Jag anser att omröstningen om detta kompromisspaket är en omröstning för en konkurrenskraftig marknad, tydlig information och mer upplysta konsumentval.

Det är en blygsam inledning på konsumentdimensionen av finansiella tjänster, där det fortfarande återstår mycket att göra. Så jag vänder mig till parlamentsledamöterna: ni talar direkt, på de europeiska medborgarnas vägnar. Ni har kämpat i så många år för det som verkligen betyder något för människor i deras vardag.

Uppgiften är att rösta om ett avtal om kreditregler i dag som kommer att ge verkligt mervärde till EU:s medborgare i det utrymme där de lever sina liv och sänder en tydlig signal om EU:s villighet att rulla upp skjortärmarna och arbeta på ett område som i hög grad berör våra medborgare och företag, små och stora, i dag.

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att erkänna den enorma mängd arbete som föredraganden Kurt Lechner har gjort för vår grupp, och hylla både kommissionen och rådet för det arbete som vi har gjort tillsammans när det gäller ett svårt och ibland kontroversiellt förslag, och som har pågått i ett antal år, som kommissionsledamoten sa.

I grund och botten – och här instämmer jag fullständigt med kommissionsledamoten – är det ett oerhört viktigt förslag för EU:s konsumenter på den inre marknaden. Konsumentkredit är en mycket viktig mekanism för att föra in konsumenter på marknaden. Vi vill ha en blomstrande och nyskapande marknad. Vi vill ha företag som aktivt erbjuder en lång rad produkter och tjänster som är skräddarsydda för konsumenternas behov att köpa särskilda varor, produkter eller tjänster.

Men, framför allt, vill vi ha en välreglerad marknad som konsumenterna känner förtroende att träda in på och där de vet att de kommer att få information, men också har garantier att kunna se tydliga avtalsvillkor. När det gäller finansiella tjänster är det mycket tydligt att god reglering uppmuntrar till marknadsaktivitet, och det är detta som vi söker i hela denna process. Men problem med detta direktiv har varit att konsumentkreditmarknader över hela EU befinner sig i mycket olika utvecklingsskeden: många länder, som mitt eget, har redan välutvecklade regelverk. Den ursprungliga idén med en maximal harmonisering skulle ha inneburit att konsumenterna i dessa länder skulle ha missgynnats, och vi har varit sysselsatta med att försöka få rätt balans.

Jag vill bara rätta till ett intryck som jag tror att Meglena Kuneva gav, kanske ofrivilligt: denna grupp stöder det paket med kompromissändringsförslag som ligger på bordet med ett enda undantag. Vi har lagt fram samma ändringsförslag. Det är en samstämmig ståndpunkt i hela parlamentet. Jag anser att det finns en aspekt som vi fortfarande diskuterar, men jag är säker på att vi kommer att nå fram, och sedan har vi ett bra och viktigt paket. Men det viktiga är att vi fortsätter övervaka marknadens framväxt, ser till att den utvecklas på ett rimligt sätt och tar itu med de problem som kan uppstå från denna marknads framväxt och utveckling. Jag är säker på att parlamentet kommer att ta sitt ansvar, och vi kommer att lägga fram ett bra paket i morgon.

  Arlene McCarthy, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, och tidigare utskottet för rättsliga frågor, har alltid erkänt de potentiella fördelarna, för både företag och konsumenter, med att utveckla en inre marknad och konsumentkredit. Jag var närvarande under mognadsprocessen för denna lagstiftning, och hoppas att vara där i morgon när den nya konsumentkreditbabyn slutligen föds!

De senaste fem årens diskussion och debatt har visat grundläggande skillnader mellan kommissionen och parlamentet, och mer specifikt mellan medlemsstaterna, om det bästa sättet för att nå detta, och jag är fast övertygad om att det finns lärdomar att dra av detta. Alla förslag – till och med ett ändrat kommissionsförslag – måste genomgå en sträng konsekvensbedömning för att få alla parter och aktörer att bedöma föreslagets förtjänster och skapa förtroende hos konsumenter och företag.

Det är beklagligt att varken kommissionen eller rådet var beredda att göra detta vid den tidpunkten. Men i dag är det vårt arbete att ta itu med nästa text, som är en rejäl förbättring av det ursprungliga förslaget. Den inriktas på de grundläggande delarna och komponenterna för att börja öppna marknaden och skydda konsumenterna. Dess fördelar omfattar att ge konsumenter möjlighet att jämföra krediterbjudanden, tvinga långivare att analysera konsumentens kreditvärdighet – något som kommer att vara viktigt i kampen mot skuldsättning i hela EU – och tvinga långivare att ge förklaringar och, som ett resultat av våra ändringsförslag, kommer nu alla kreditgivare att ansvara för att ge övergripande standardinformation i ett förenklat format.

Jag välkomnar rätten att säga upp kreditavtalet på 14 dagar och rätten till förtidsbetalning, som är bra element för att skapa konsumentförtroende och uppmuntra dem att leta bortom sin hemmamarknad efter krediterbjudanden. Detta handlar inte bara om att öppna marknaden, och det faktum att vi nu har fri rörlighet för arbetstagare och personer i 27 europeiska medlemsstater ger denna lag en ny innebörd. En polsk rörmokare som arbetar i Frankrike eller Tyskland till exempel och lånar från ett kreditinstitut där kan nu enkelt jämföra de olika anbuden om effektiv ränta i vetskap om att han har den standardinformation som gör det möjligt för honom att fatta rätt beslut.

Slutligen välkomnar jag att kommissionen inte stryper små tillhandahållare i gemenskapen med byråkrati, utan undantar kreditkassor från denna lag. Jag välkomnar också medlemsstaternas flexibilitet som finns där nu. Detta har till exempel möjliggjort en hög skyddsnivå som ska upprätthållas för konsumenter i Storbritannien, som nu kommer att behålla rätten till gemensamt och enskilt ansvar för kreditkort. Detta förslag är därför tillräckligt flexibelt för att fungera, och jag skulle vilja uppmana ledamöterna att ge det sitt stöd.

Som utskottets ordförande, anser jag att vår arbete inte slutar här ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta är vanligen den tid på året då vi önskar varandra ”Gott nytt år”. Men i Storbritannien, och i världen, har årets nyheter dominerats av oro för ekonomin, och särskilt för konsumentkrediter. Det handlar inte bara om den vanliga formen av depression efter julen. Vi vet alla det går djupare än så. Kredit kommer att bli en svår fråga under överskådlig framtid, för både låntagare och långivare i lika grad.

Som lagstiftare som ställs inför denna globala förutsättning måste vi göra något. Vi måste stimulera EU:s marknad för finansiella tjänster, samtidigt som vi också ser till att våra konsumenter gör förståndiga och upplysta val, och att de har informationen och en jämförelse tillgänglig för att göra det. Många av oss i parlamentet, och särskilt utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, har suttit med i en undersökning som gjorts av parlamentet de senaste åren om det brittiska försäkringsbolaget Equitable Lifes fall. Vi känner till vad följderna blir för konsumenterna om det gränsöverskridande regelsystemet i samband med finansiella tjänster blir fel. I det här fallet behöver vi ett sådant system och vi måste få det rätt, särskilt mot bakgrund av de globala omständigheter som vi står inför.

Detta direktiv kan bidra. Det kan hjälpa EU:s marknad för finansiella tjänster i en svår tid, och det kan bemyndiga och hjälpa våra konsumenter att få kredit och göra det på ett konkurrenskraftigt sätt. Min grupp har skrivit under på och lagt fram, tillsammans med PSE-gruppen, ett paket som vi hoppas komma överens om. När allt kommer omkring verkar det som om vi står inför ett argument som nästan bara handlar om ett ord, i en artikel, efter sju års förhandlingar och utarbetande. Det skulle vara en ganska dålig affär för parlamentet och för EU:s institutioner om vi inte kan övervinna detta och lägga fram detta direktiv, som förhoppningsvis kommer att ge den europeiska marknaden alla de fördelar som vi har hört framföras.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Jag stöder behovet att uppdatera EU:s lagstiftning på detta område. Den senaste gången som vi hade ett direktiv om detta var 1987, och konsumentkreditmarknaden har bestämt förändrats dramatiskt sedan dess.

Genom detta EU-direktiv om konsumentkreditlån försöker man att införa en högre konkurrensnivå på konsumentkreditmarknaden, en marknad som är värd 800 miljarder euro. Det kommer att ge konsumenterna rättslig säkerhet, som är absolut nödvändigt om människor ska jämföra erbjudanden och leta efter den bästa produkten som passar deras behov. Det ska också hjälpa företagen att konkurrera. När man ser på skillnaderna mellan konsumentkrediträntan runt om i EU – från 6 procent i vissa länder upp till 12 procent i andra – är det verkligen dags att ge konsumenterna ett bättre alternativ.

Dessa nya regler kommer att göra marknaden mer öppen för konsumenter och företagskonkurrenter i lika grad. Den viktigaste effekten med detta direktiv kommer att bli att ge jämförbar standardinformation till konsumenter runt om i EU som tecknar lån. När det gäller kreditanbud måste den information som ges till konsumenterna, oavsett det är räntesatser, siffror eller periodicitet för delbetalningar, fastställas i en ny EU-omfattande europeisk blankett för kreditinformation.

Så jag välkomnar detta i hög grad. Jag anser att det är viktigt för konsumenterna att de har förtroende och att det finns rättslig säkerhet på detta område, men jag menar att detta kommer att skapa mer konkurrens på detta område och när allt kommer omkring – vilket redan har påpekats – ge konsumenterna fler alternativ, och att konsumenterna kommer att gynnas i hög grad av detta direktiv.

  Heide Rühle, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi måste tyvärr anta ett direktiv i morgon som inte uppfyller våra kriterier för bättre lagstiftning. Det har inte gjorts någon konsekvensbedömning, även om detta är ett helt nytt förslag, trots EU:s mellanliggande utvidgning med anslutningen av 12 nya medlemsstater, trots stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller finansieringspraxis och tillsynssystem och trots sociala olikheter inom medlemsstater.

I stället för en fullständig harmonisering fanns det ett akut behov att ge medlemsstaterna större handlingsfrihet. Medlemsstaterna kan reagera helt olika och mycket snabbare i dag på de olika nya modeller som dagligen uppstår på marknaden. Medlemsstaterna är också bättre utrustade för att bemöta finansiella kriser. De kan reglera saker inom en tidsram som är kortare än om Europeiska unionen ska agera.

Det är därför som det skulle ha varit klokt att begränsa oss till en minimiharmonisering här i stället för att försöka harmonisera så mycket som möjligt. Detta är en kritik som vi måste framföra i detta konsumentdirektiv. Dessutom beklagar vi att det blev nödvändigt att anta åtskilliga undantagsklausuler för att alla medlemsstater skulle komma med. Detta har tyvärr inte alls gynnat bestämmelsernas stränghet.

Men det finns också ett undantag som vi argumenterar för, och det rör renoveringslån. När det gäller de väldiga utmaningar som klimatförändringarna utgör finns det ett akut behov att undanta renoveringslån som säkras genom inteckning från detta förslag, eftersom det inte alls har att göra med konsumentkredit, utan bör behandlas som hypotekslån.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! När man reglerar hur ett avtal mellan två olika parter ska utformas, måste man självklart ta hänsyn till om parterna är likvärdiga eller om ena parten redan från början har ett övertag. Om ena parten har ett övertag, måste man i avtalsregleringen ta hänsyn till det och hitta ett regelverk som stärker den svagare parten.

När det gäller konsumentkrediterna, som vi diskuterar nu, så är det den som behöver krediten som är i underläge. Tyvärr tar inte vare sig föredraganden eller kompromissförslaget tillräcklig hänsyn till detta ansvar, till konsumenternas rätt och skydd. Det är särskilt allvarligt, eftersom det är de med de svagaste ekonomiska resurserna som överhuvudtaget efterfrågar krediter vid inköp.

Jag vill också säga att trots att vi har ett beslut om att vi ska tillämpa gender mainstreaming i allt vårt arbete här i parlamentet, så har det inte gjorts någon genusanalys av detta direktiv, och trots att vi vet att särskilt många kvinnor med de lägsta lönerna är de som ofta fastnar i skuldfällorna. Jag hävdar att det måste finnas ett tak för ersättningsnivån vid förtidsbetalning av lånen. Jag hävdar också att tre dagars ångerrätt är alldeles för kort tid. Dessutom vill jag ha en minimiharmonisering, inte en maximiharmonisering.

  Godfrey Bloom, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag undrar om jag får ge några visdomsord här. Jag har tillbringat största delen av mitt liv inom affärsbanker, om än inte banktjänster till privatpersoner, och jag måste säga att jag inte anser att politiker ska lägga sig i ärenden mellan en konsument, eller en långivare och en låntagare. Jag skulle inte drömma om att försöka reglera detta ämne, med all min erfarenhet. Jag ögnar igenom den förteckning över människor som faktiskt arbetar i detta utskott och i parlamentet, och jag ser inte mycket erfarenhet där, så det handlar om en blind som leder en blind. Jag anser att det är något absurt med att denna plats, som inte har lyckats granska sina egna räkenskapsböcker på nästan 11 år, ska kommentera detta.

Det faktum att ni faktiskt kan ha regler för Bukarest, London och Paris och konsumenter på dessa platser är fullständigt skrattretande. Jag skulle kanske kunna varna människor som den brittiska regeringen att det i grunden är fel att betala borgen för banker till ett belopp av 50 procent av deras sammanlagda reserver.

Så, om jag får, låt mig ge konsumenten ett tips: ”man ska varken låna eller låna ut”, och låt mig säga följande till regeringarna: ”det är lätt att plocka en dumbom på pengar”.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka föredraganden och givetvis även kommissionsledamoten, som spelade en mycket konstruktiv roll i denna komplexa fråga.

Glenis Wallis hänvisade till att detta ärende, skulle jag vilja säga, har hemsökt korridorerna i Europaparlamentet och andra EU-institutioner i mer än sju år, och enligt min mening har detta inte varit sju år av genomblickbar lagstiftning eller sju år av bättre lagstiftning, utan en härva som mycket få parlamentsledamöter hittills har lyckats reda ut.

I detta avseende anser jag inte att vi har gjort de europeiska konsumenterna och medborgarna som har betraktat detta gräl i kulisserna mellan medlemsstater några stora tjänster, men om detta slutresultat erbjuder större öppenhet till de konsumenter som vill köpa en bil till exempel, och gör det möjligt för dem att göra ett informerat val mellan ett avbetalningskontrakt och ett privat lån, anser jag att det kommer att bli användbart.

Det gjordes hänvisningar här till att den europeiska kreditmarknaden är värd 800 miljarder euro, och att skillnaden mellan de högsta och de lägsta räntesatserna ligger på omkring 6 procent. Det finns naturligtvis en hel del nytta med detta, och man får hoppas att konsumenterna kommer att ha möjlighet att dra fördel av den tillgängliga räckvidden också, men jag har goda skäl att tvivla. Faktum är att en konsument som vill köpa en digitalkamera för 220 euro och sedan skriftligen måste fylla i en kreditblankett på 10 sidor knappast kommer att förstå alla risker som en kreditöverföring på 220 euro medför.

Resultatet, enligt min mening, är att mycket av det som är väl menat i detta paket inte kommer att hjälpa den genomsnittliga sårbara konsumenten i slutändan, utan skapa sådana svårigheter för konsumenterna att de kommer att föredra att inte köpa någonting alls på kredit för att undvika den skrämmande uppgiften att fylla i den omfattande uppsättningen av formulär. Detta förblir min uppfattning, och jag hoppas att ränteskillnaderna kommer att bli tydligare för konsumenterna och att detta kommer att bli fördelaktigt, även om jag fortfarande anser att det föregående förfarandet har varit oacceptabelt.

  Evelyne Gebhardt (PSE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag anser att vi måste gå i land med detta så att konsumenter och banker vet vad som kommer och inte kommer att gälla för dem i framtiden.

Jag anser att den kompromiss som vi utarbetade förra veckan, och som liberalerna nu också stöder, är mycket resonlig och att vi kom fram till en gemensam lösning som är försvarbar och konsumentvänlig. Detta är det viktigaste.

Om jag får diskutera med Andreas Schwab, blanketten är för det första inte tio sidor lång, och för det andra anser jag att det är mycket bra att vi har ett gemensamt formulär där konsumenterna tydligt och öppet måste informeras om det totala kreditbeloppet, de regler som styr ångerrätten och den tillämpliga årliga räntesatsen, som sedan kan beräknas på samma gemensamma grund i alla medlemsstater. Detta är öppenhet, och denna öppenhet är vad vi behöver, och det är den som står på spel i morgondagens omröstning om det förslag som ingår i ändringsförslag 46. Jag hoppas att vi kan se till att öppenheten verkligen vinner slaget.

Förlåt mig för att jag säger det, men medan föredraganden obestridligen har arbetat hårt kan inte min grupp tolerera att vårt parlament tvingas in i en situation där rådet plötsligt verkar mer konsumentvänligt än Europaparlamentet. Min grupp menar att detta helt enkelt är en oacceptabel situation, och det är därför som vi måste se till att en rättvis balans uppnås mellan bankernas naturliga rätt att göra affärer – en normal företeelse i en marknadsekonomi – och behovet att skydda konsumenterna genom att se till att de får den information som de behöver för att välja rätt kreditform och avvisa ofördelaktiga alternativ. Det är denna väg som vi måste ta, och det är detta som vi bör anta i morgon.

  Toine Manders (ALDE). – (NL) Herr talman! Först skulle jag vilja tacka Kurt Lechner för hans arbete och hans konstruktiva samarbete. Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten och rådet, eftersom det var en långdragen trepartsdialog. Tyvärr lyckades vi inte nå en kompromiss, men vi var bara en hårsmån ifrån det, så det gläder mig att vi på onsdag morgon ska rösta om samma kompromiss, och jag förutsätter att vi kommer att få den.

Varför? Vi har i själva verket redan talat om det i sju år. Om vi vill få politisk trovärdighet hos marknaden och våra medborgare, hos konsumenterna, men också hos sektorn och industrin, är det viktigt att vi slutligen fattar ett beslut. En kompromiss handlar alltid om ett givande och ett tagande, och det finns naturligtvis aspekter som skulle kunna förbättras, men det gäller för alla parter. Faktum är att en kompromiss är som att blanda vin med vatten, och då får man nöja sig med det resultat som man får.

Jag anser att den föreliggande planen ligger i både konsumenternas och finanssektorns intresse. Det är detta vi måste sträva efter; detta ligger i EU:s och den inre marknadens intresse.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Först av allt skulle jag vilja gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete, som utan tvivel krävde åtskilligt tålamod, men som säkert gjorde honom mycket nöjd. Detta betänkande kan säkert räknas till en av de mest kontroversiella och svåraste kompromisserna. Målet är att närmare sammanföra olika bestämmelser i flera EU-länder, som verkligen är mycket olika, och lagstiftningen på detta område kontrolleras till stor del av medlemsstaterna.

Det är helt enkelt omöjligt att harmonisera inom denna sektor. Vi kan bara försöka att delvis utjämna kraven, och till och med detta har orsakat stora problem, som vi har sett under de senaste månaderna. Jag håller med föredraganden om att på ett område så svårt som detta bör medlemsstaterna få så fria tyglar som möjligt. Detta verkar vara den enda förståndiga lösningen för att göra det möjligt att få alla berörda parter att godkänna ett sådant svårt och tungt vägande betänkande.

Det kan tyckas att texten har förenklats i sin nuvarande form. Det som framgår i allt arbete med detta betänkande är bristen på orsaksanalys, och en sådan analys skulle säkert ha förbättrat kvaliteten. På det hela taget verkar detta utkast tillfredställande för mig. Naturligtvis är denna version långt ifrån idealisk, men den har anpassats till den situation som råder i medlemsstaterna. Genom detta förslag kommer ekonomiska och administrativa bördor som lagts på konsumenterna att slopas, och enligt min mening kommer viktiga bestämmelser som ska skydda konsumenten att införas, något som gör det enklare att teckna kredit. Ett av de mest användbara förslagen är införandet av jämförelser.

  Mia De Vits (PSE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Personligen kan jag inte dela entusiasmen för denna text. Det har gjorts viktiga framsteg, men denna text tjänar inte syftet, som är att skapa en harmoniserad ram. Den harmoniserade ramen kommer inte att nås på ett antal punkter som vi anser är nödvändiga.

Låt mig förklara. Det finns två punkter som fortfarande är svåra eller mycket svåra, enligt vår delegation. Paketet med förhandsinformation har stärkts och harmoniserats. Det är positivt. Men det undermineras av de olika formler som måste beaktas för att beräkna den årliga procentsatsen för att teckna kredit. Jag skulle verkligen behöva en förklaring till hur konsumenter objektivt ska kunna jämföra dessa olika formler.

För det andra, när det gäller mitt land, Belgien, kommer förmodligen konsumenternas ställning att försvagas i och med att man måste se efter i databasen, men det finns inte några relaterade sanktioner för bankerna. Detta skulle kunna störta människor i ännu djupare skulder. Jag anser också att bankerna själva har missat ett tillfälle. Det är fortfarande en förspilld förordning.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar kommissionens välmenande försök att upprätta en fungerande inre marknad med stärkta konsumenträttigheter på konsumentkreditområdet. Resultatet av dess möda måste dock uppfylla det löfte som getts till konsumenterna genom att erbjuda dem fler valmöjligheter, bättre villkor och förutsättningar i kölvattnet efter ökad konkurrens och mindre byråkrati. Bedömd enligt denna standard är det slutliga förslaget till direktiv om konsumentkredit otillfredsställande i många avseenden.

För det första är den standardiserade förhandsinformationen, som uppgår till omkring åtta sidor, alltför omfattande. Jag tvivlar på att konsumenterna faktiskt kommer att använda den för att få besked om detaljerade villkor. I praktiken är detta en påtaglig ökning av byråkrati som konsumenterna kommer att få betala för i slutändan.

För det andra innebär bestämmelserna om återbetalning av kredit i förtid ett bortslösande av tillfället att låta konsumenterna dela på de vinster som kan tillfalla kreditgivaren på grund av en gynnsam ändring av räntesatserna efter utlåningsdagen.

För det tredje kommer den kompromiss som nåtts effektivt att få ett stopp på möjligheten att övertrassera, något som är det sedvanliga förfaringssättet i Tyskland och som i stor utsträckning används på andra platser. Allmänheten kommer att ångra detta djupt och få ytterligare ett skäl att gnälla på Bryssels molok. Det är kvaliteten som räknas, inte kvantiteten.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag skulle vilja tacka föredraganden, Kurt Lechner, för det krävande arbete som han utförde när han utarbetade detta betänkande. Han lyckades förenkla rådets överkomplicerade och byråkratiska förslag med hjälp av nya ändringsförslag.

Jag skulle vilja utnyttja det tillfälle som bjuds, nu när kommissionsledamot Meglena Kuneva deltar i denna diskussion, som är viktig för EU:s konsumenter, att åter uppmärksamma konsumentorganisationernas viktiga uppgift, som måste få möjlighet att spela sina rättmätiga roller i varje medlemsstat och få ordenligt stöd från kommissionen. För att förbättra kvaliteten på konsumentskyddet kräver de enskilda konsumentorganen ytterligare medel för att kunna utbilda konsumenter och ge oberoende råd om konsumentkredit, särskilt till de mest sårbara konsumentgrupperna.

Fru kommissionsledamot! Även om ni har uppnått mycket uppmuntrande framsteg för konsumentgrupper, och även om ert tillträde gav konsumentskyddet grönt ljus, skulle jag vilja be om er hjälp igen under 2008.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag välkomnar detta direktiv; det är ett steg i rätt riktning. Jag skulle dock vilja uppmärksamma er – särskilt kommissionsledamoten – på artikel 16. I mitt land får inte konsumenterna någon ersättning om de återbetalar kredit i förtid. När denna artikel träder i kraft kommer konsumenterna i själva verket att betala mer. Jag finner det svårt att tro att detta utmärker konsumentskydd. Det sägs säkert att det finns mycket rättsskydd i artikeln som syftar till att se till att konsumenterna inte behöver betala för detta, men när vi talar om rättsskydd menar vi rättsliga spel och inte verklig ekonomi. I den verkliga ekonomin kommer konsumenten att beskattas, om det finns en möjlighet att beskatta honom eller henne. Därför ber jag er att vara noga med att utforma artikel 16 bättre med tanke på att denna skatt inte tillämpas alls i många länder.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag anser att vi har nått ett ganska gott resultat under de senaste förhandlingarna. Det som vi inte har lyckas få är enkelhet. Jag anser att det nu finns alltför mycket information för en vanlig konsument inom EU. Varje gång som rådet och medlemsstaterna begär fler undantag från standardinformationen blir direktivet som helhet mer komplext.

Jag anser att denna standardinformation bör vara en fastställd norm. Den bör skapa lika villkor för EU. Varje gång som vi i parlamentet eller medlemsstaterna i rådet säger att vi bör ha olika anpassningsbara regler som medlemsstaterna fastställer gör vi denna fråga mer komplex.

Jag instämmer helt i kommissionens mål. Förmodligen går kompromissförhandlingarna i rätt riktning, men något borde göras åt frågan om enkelhet innan detta direktiv hamnar i böckerna och når konsumenterna.

  Jean-Paul Gauzès (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina ärade kolleger, fru kommissionsledamot! Jag skulle bara vilja framföra några iakttagelser.

Jag anser att det är bra för bilden av vårt parlament att visa de europeiska konsumenterna att vi har skyddet av deras intressen under kontroll. I Kurt Lechners betänkande återspeglas verkligen en kolossal massa arbete, som jag gratulerar honom till, men jag tror att uppgiften nu, i slutskedet av förfarandet, är att finna en kompromiss som gör det möjligt för oss att visa den betydelse som vi parlamentsledamöter tillskriver konsumenten. Det skulle vara rätt svårt att godta att rådet när allt kommer omkring skildras som konsumentens främsta försvarare.

Vi måste finna en kompromiss när det gäller några få ord som delar oss för att undvika ett förlikningsförfarande som inte skulle gynna någon, enligt min mening. Vi måste också undvika att backa tillbaka, och faktum är att konsumenter i Frankrike, liksom de i Litauen, inte straffas ekonomiskt för förtidsbetalning. Vi kan inte erbjuda konsumenterna en situation som är mindre fördelaktig än den som de för närvarande åtnjuter med nationell lagstiftning.

  Talmannen. − Om det inte finns andra talare, låt mig påminna ledamöterna att de kan utnyttja förfarandet ”catch the eye” för att be om ordet igen, om de anser att de inte hann fullborda sitt första uttalande.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag skulle också vilja uttrycka mitt uppriktiga tack till föredraganden, Kurt Lechner, och ledamöterna som har tagit upp en mängd viktiga och kloka synpunkter.

Låt mig kommentera några av dem. Vi anser att tröskeln har fastställts med stor noggrannhet. Vårt gemensamma mål är att inte beröva sårbara konsumenter det skydd som finns i direktivet. Det är därför som vi fastställer en tröskel som omfattar de nya ländernas intressen i lika hög grad, och som inte utesluter de mest genomsnittliga krediterna i EU-12.

Vi anser också att det är en stor fördel att ha ett standardiserat informationsblad, som många av er har framhållit som ett av de många positiva framstegen i direktivet. Detta kommer att vara en av de största fördelarna, och vi kommer inte att beröva konsumenterna något om vi ersätter avtalsförlagan med denna, eftersom konsumenterna inte kan jämföra avtalsförlagor så lätt. De har ofta svårt att förstå avtalsförlagor – och detta har framkommit genom Eurobarometerundersökningar.

När det gäller fullständig harmonisering skulle jag faktiskt vilja betona att detta är ”målinriktad” fullständig harmonisering. Anledningen till att det är bättre än minimiharmonisering, som vissa av er till och med i dag föreslog att vi skulle diskutera, är att vi anser att det är nödvändigt att sänka marknadsinträdeshinder för tillhandahållare av finansiella tjänster, och detta är ett av huvudskälen till varför detta förslag till direktiv utvecklas. Genom detta måste vi öka konsumenternas förtroende. Det är därför som målinriktad fullständig harmonisering är det bästa sättet att göra det på.

Kommissionen skulle särskilt vilja försäkra Malcolm Harbour att den kommer att övervaka marknaden. Mina tjänsteavdelningar har inlett en studie för att samla in indikatorer och uppgifter om den aktuella marknaden. Några år senare kommer vi att använda samma indikatorer och samla in samma uppgifter. Detta kommer att ge oss möjlighet att besluta om uppföljningen.

För att sammanfatta kan jag bara upprepa att enligt min mening kommer det inte att hjälpa oss att nå en bättre kompromiss än den som ni har framför er i dag om vi går igenom förlikningsförfarandet. Följaktligen hoppas jag verkligen att parlamentet kommer att kunna anta denna text vid den andra behandlingen i morgon.

  Kurt Lechner, föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I debatten har det tydligt framkommit att vi har ett gemensamt mål. Jag kan särskilt och oförbehållsamt stödja det som kommissionsledamoten sa i sitt inledningsanförande. Den enda frågan är om vi med det förslag som nu lagts fram verkligen kan nå våra gemensamma mål. Jag anser att det finns ett antal hållbara yttranden i denna fråga.

Den enhetliga årliga procentsatsen motsvarar verkligen en renodlad utveckling, liksom den gemensamma enhetliga ångerrätten. Låt mig dock åter betona att konsumentskyddet bäst bevaras om vi beaktar helheten, som kommissionsledamoten så riktigt påpekade, snarare än att slå ihop alla bestämmelser som tillämpas överallt inom EU. Fler lagregler innebär inte mer konsumentskydd.

När det gäller räntesatserna i EU måste jag påpeka att jag skulle ha välkomnat om man lagt fram en analys av i vilken utsträckning som dessa skillnader möjligen beror på avvikande lagbestämmelser och komplexiteten i vissa länder, och om det kan vara så att räntesatserna är lägre där lagreglerna är enklare. Jag vet inte svaret, men frågan borde undersökas. Konkurrens och allmän konsumentutbildning bidrar också till att stärka konsumentskyddet, men det gör inte överdrivet invecklade regler.

Låt mig kort säga något om trepartsdialogen. Jag ansåg verkligen att vi borde diskutera igenom våra skillnader i parlamentet. Det ligger inte alls för mig att motarbeta ett avtal. Trots det, eftersom vi alltid argumenterar för öppenhet, särskilt i rådet men även i andra former, anser jag inte att det är rätt att ett inofficiellt organ ska föra dessa diskussioner bakom lyckta dörrar. I stället bör varje institution uttrycka sin ståndpunkt i början, förslag ska läggas fram och en lösning ska sedan finnas på grundval av detta.

Låt mig åter upprepa att förslaget har förbättrats betydligt under mer än sex månaders överläggningar – jag vill göra detta riktigt klart – och parlamentet har spelat en avgörande roll i förbättringsprocessen. I viss mån ser jag även detta som en bekräftelse på mitt eget arbete. Men enligt min mening är utkastet inte tillräckligt bra. Det kan vara som det vill med det, det kommer att träda i kraft. Jag tvekar inte att tacka mina kolleger, kommissionen och sannerligen rådet – som i själva verket alltid har gett mycket raka svar och detaljerade uppgifter – för deras bidrag till resultatet av det som för det mesta varit en mycket angenäm och tillfredsställande uppgift.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 16 januari 2008 kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Lasse Lehtinen (PSE), skriftlig. – (EN) Parlamentets omröstning om detta mycket viktiga ärende innebär att vi är ett steg närmare ett fullständigt genomförande av de fyra friheterna. Detta direktiv kommer att ge fler rättigheter och öppenhet för konsumenterna när de tecknar konsumentkredit. Det kommer nu att bli mycket enklare att jämföra kreditvillkor över gränser och att välja det bästa erbjudandet än tidigare. Efter fem års förberedelser kommer direktivet att gälla alla lån utan säkerhet mellan 200 och 75 000 euro. Jag vill påpeka att det är viktigt att fastställa den lägre tröskeln till 200 euro, eftersom lån ofta inte överstiger 500 euro, särskilt inte i de nya medlemsstaterna.

Konsumenten kommer inte minst att gynnas av all avtalsrelaterad information, en gemensam metod för att beräkna den årliga procentsatsen och en 14 dagars ångerrätt.

Balanserade lagar som denna hjälper oss att få medborgarnas godkännande av EU.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Det har talats om ett EU-direktiv om konsumentkredit sedan en tid tillbaka, så dagens debatt om direktivet ska välkomnas. Det finns stora förhoppningar om att direktivet ska få konsumenterna att se bortom sina egna nationella gränser för att teckna lån – något som kommer att göra det möjligt för dem att leta efter det billigaste tillgängliga lånet.

Det bör, när det genomförs och antas av EU-medborgare, leda till att människor utnyttjar billigare krediter.

Men detta är nyckeln till framgång: för det första kunskap bland EU-medborgarna om möjligheten att utnyttja lån över gränserna, och för det andra en villighet bland medborgarna att anta detta alternativ.

För närvarande är det tydligt att det finns en motvilja bland medborgarna mot att jämföra priser inom deras egna medlemsstater för bästa värde på lån, precis som det fortfarande finns visst motstånd bland konsumenter att byta banker, även om detta så sakteliga ändras.

Detta direktivs framgång eller inte beror på hur effektivt medlemsstaterna genomför det. Endast tiden kan utvisa om det lever upp till våra förväntningar och ger konsumenterna större valfrihet, större tillgänglighet till konsumentlån och, det allra viktigaste, lägre kostnader på sådana lån.

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Konsumentkrediter är en grundläggande pelare på den inre marknaden.

För det första anser jag att detta direktiv är ett första steg mot och ett bra exempel på hur EU skapar konkreta resultat, till och med i en sådan här kontroversiell fråga.

För det andra behövs det enligt min mening ytterligare harmonisering på lång sikt när vi väl har samlat erfarenhet om hur detta direktiv fungerar, för att göra det enkelt för konsumenter att jämföra priser över gränserna och ge företagen fullständig rättslig säkerhet när det gäller deras skyldigheter när de erbjuder dessa krediter i andra medlemsstater.

För det tredje vill jag tacka alla som deltagit här för deras uthållighet i denna process, som har pågått i åratal.

(Sammanträdet avbröts fram till omröstningen kl. 11.15 och återupptogs kl. 11.30.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman