Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 15 januari 2008 - Strasbourg

12. Föredragningslista

  Talmannen. – Kära kolleger! Jag vill påminna er om att 19 ledamöter har krävt tid för muntliga röstförklaringar för vart och ett av de sju betänkanden som antogs före lunch. Det finns ytterligare 10 enskilda krav på röstförklaringar. Teoretiskt sett skulle röstförklaringarna alltså ta 143 minuter, lite drygt två timmar. För att kunna hålla dessa röstförklaringar i dag föreslår jag därför följande förändring i arbetsplanen:

Vi behandlar kommissionens yttrande om avfallssituationen i regionen Kampanien, som för närvarande har planerats till kl. 21.00, omedelbart efter Angelillibetänkandet om barnets rättigheter.

Röstförklaringarna skulle sedan hållas under kvällssammanträdet, efter den muntliga frågan om den rättsliga ställningen för en ledamot av Europaparlamentet som valts i Polen.

Arbetsplanen skulle alltså se ut som följer:

– 15.00–17.30: Cashmanbetänkandet, Angelillibetänkandet, därefter kommissionens uttalande om avfallssituationen i regionen Kampanien.

– 17.30–19.00: Frågestund med kommissionen.

– Därefter, under kvällssammanträdet från kl. 21.00 till midnatt, behandlar vi, i turordning: Packbetänkandet, Graefe zu Baringdorf-betänkandet, den muntliga frågan om den rättsliga ställningen för en ledamot av Europaparlamentet som valts i Polen och slutligen röstförklaringarna för de ärenden som lades fram för omröstning före lunch.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det gäller en ordningsfråga, för att tydliggöra arbetsordningen som den tolkades tidigare i dag. Enligt artikel 171, som åberopades av Martin Schulz, om avbrytande av sammanträde, föreskrivs det inte – för vi hade avslutat omröstningarna och befann oss före en röstförklaring – att denna artikel inte kan åberopas vid en särskild tidpunkt. Om sammanträdet sedan avbröts är det ett prejudikat här i parlamentet att man fortsätter med dessa ärenden när man återupptar sammanträdet, och att fortsätta med ärendena – grundat på prejudikat i parlamentet och det som vi har gjort under de åtta år som jag har varit här – innebär att gå över till röstförklaringen. Jag har ingenting emot att komma tillbaka hit när helst det behövs för att avge min röstförklaring, eftersom jag vill göra det i fråga om ett antal betänkanden.

Jag skulle vilja fråga er vad som låg till grund för tolkningen av artikel 171, eftersom jag inte anser att den var korrekt. Ni vet att ni förvränger arbetsordningen, precis som jag gör här, för att gå emot vissa parlamentsledamöters demokratiska vilja. Det är en konstig demokrati när man försöker tysta en minoritet som bara gör det som de har tillåtelse till inom ramen för arbetsordningen.

  Talmannen. – Kolleger! Låt mig påminna er om några grundläggande fakta om hur dessa sammanträden fungerar. Talmannen kan avbryta sammanträdet när som helst.

Jag behöver bara resa mig – lämna min plats här – så kommer sammanträdet automatiskt att avbrytas. Jag kan försäkra er om att jag inte tänker resa mig och gå, men ni bör vara medvetna om att allt som krävs för att sammanträdet ska avbrytas är att talmannen lämnar sin plats.

Min första poäng är alltså följande: Sammanträdet avbröts för att talmannen har full befogenhet att avbryta det om han eller hon väljer att göra så.

En andra absolut regel är följande: Detta är ett plenarsammanträde, och det är bara plenarsammanträdet som har kontroll – full kontroll – över föredragningslistan. Det är därför jag föreslår att ni ändrar arbetsplanen i linje med vad jag precis har föreslagit.

Om ni inte skulle vilja göra de förändringar som jag har föreslagit så – och bara då – skulle ni ha rätt, herr Heaton-Harris, och då skulle vi arbeta enligt den föredragningslista som vi enats om tidigare.

Därför vill jag nu fråga om ledamöterna formellt motsätter sig en sådan förändring av arbetsplanen som jag nyss föreslog. Vi kommer för formens skull att lyssna till argument mot förslaget, och därefter kommer jag att ge ordet till en talare som är för förslaget.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Det är utan tvivel sant att ni, som talman, skulle kunna lämna ert ordförandeskap och församlingen skulle avbrytas. Men det var inte detta som var anledningen till det som inträffade före lunch. Detta var under förutsättning av ett förslag enligt artikel 171, från Martin Schulz, att sammanträdet skulle avbrytas.

Artikeln är mycket tydlig, när ett sådant förslag läggs fram ska det finnas en talare för det och en talare mot det. Detta var inte fallet, vilket innebär att förslaget var reglementsvidrigt och inte skulle ha lagts fram för omröstning, och att beslutet inte är bindande. Ni borde därför återgå till föredragningslistan nu.

  Talmannen. – Jag vill återigen påminna er om att kammaren är den enväldiga auktoriteten här. Talmannen för dagen är därför berättigad att göra som jag gör nu, nämligen uppmana två kolleger att föra talan, en för och en emot förslaget. Det är talmannens rättighet.

Kammaren måste naturligtvis rösta, men jag tror att en omröstning genomfördes och bekräftades på elektronisk väg i förmiddags. Jag tror inte att resultatet av den omröstningen kan bestridas.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill bara tillkännage att den talman som ledde sammanträdet i förmiddags faktiskt glömde att fråga vem som ville tala för och vem som ville tala emot förslaget. Men det stämmer också att en klar majoritet av parlamentet röstade för att vi inte skulle diskutera eller lyssna till röstförklaringarna nu utan kl. 22. Nu föreligger ett nytt förslag, och jag vill stödja det på min grupps vägnar, och dessutom, tror jag, på andra ledamöters vägnar. Jag anser att den ordning som ni har föreslagit är klok, och vi får se hur omröstningen förlöper. Dessutom är kammaren, som ni själv sagt, enväldig. Majoriteten i kammaren kommer att besluta.

(Applåder)

  Talmannen. – Kolleger! Vi har nu lyssnat till en talare för och en talare mot förslaget. Om någon vill säga något i detta skede så måste det handla om något annat, och inte om att anföra nya skäl för eller emot. Om det är det ni vill göra kan jag inte ge er ordet.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta gäller en ordningsfråga. Denna kammare må vara suverän, som ni påstår, men den måste trots detta följa sin egen arbetsordning.

Avbrytande eller avslutande av ett sammanträde regleras i artikel 171. Jag citerar: ”Ett sammanträde kan avbrytas eller avslutas under en debatt eller omröstning.” I morse skedde det inte under en debatt eller en omröstning; det var efter omröstningen.

Vidare, i artikel 163, ”Röstförklaringar”, ges inte talmannen tillåtelse att besluta att inte höra dem eller att ändra tiden. Det står uttryckligen: ”När den allmänna debatten har avslutats, har varje ledamot rätt att i samband med slutomröstningen avge en muntlig röstförklaring på högst en minut.”

Det stämmer att parlamentets arbetsordning ger talaren betydande godtyckliga befogenheter. Men detta är två ärenden där ingen sådan befogenhet passar sig, och parlamentet valde – på det mest uppenbara sätt – att riva upp sina egen arbetsordning i stället för att hålla kvar ett par personer som vill gå på lunch.

Jag måste säga att det är en symbol för hur EU fortsätter med ratificeringen av Lissabonfördraget, för att inte säga den europeiska konstitutionen, att ni river upp er egen regelbok när den inte passar er, i stället för att godta en motsatt åsikt.

  Talmannen. – Kolleger! Jag föreslår följande: Vi har uppenbarligen inte möjlighet att bedöma alla olika argument i fråga om tolkningen av denna regel under plenarsammanträdet denna eftermiddag.

Om det finns ledamöter som vill ägna sig åt ömsesidiga beskyllningar får de göra det skriftligen till parlamentets talman. Jag är övertygad om att han kommer att överlämna klagomålen till lämpligt utskott.

Det jag vill göra nu är helt enkelt att besluta om arbetsplanen. Jag har lagt fram ett förslag. Jag har låtit en ledamot tala för och en tala mot det. Nu låter jag det gå till omröstning.

(Parlamentet biföll begäran.)

(Arbetsplanen fastställdes.)