Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 15 januari 2008 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: ΚRATSΑ-ΤSΑNGΑRΟPOULOU
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

2. Inkomna dokument: se protokollet

3. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

4. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

5. Gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Glenis Willmott, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012 (2007/2146(ΙΝΙ)) (A6-0518/2007).

  Glenis Willmott, föredragande. − (EN) Fru talman! Området hälsa och säkerhet på arbetsplatsen omfattar en lång rad frågor. I grund och botten handlar det om att minska arbetsolycksfall och arbetsrelaterade sjukdomar. För den enskilde handlar det om hans eller hennes fysiska integritet, värdighet och välbefinnande. För företagens del handlar det om att minska kostnaderna för frånvaro, sjuklön och produktivitetsförlust. För samhället som helhet har kostnaderna för undermålig hälsa och säkerhet i arbetet uppskattats till astronomiska 3,8 procent av bruttonationalinkomsten.

I artikel 31 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, som undertecknades just här i kammaren förra månaden – trots skandalösa utbrott från vissa ledamöter från UKIP och konservativa ledamöter – föreskrivs det att alla har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden. Det föreskrivs också att alla arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden.

Europeiska arbetsmiljöbyrån uppskattar att över 140 000 människor dör av arbetssjukdomar inom EU varje år, och nästan 9 000 dör i arbetsrelaterade olyckor. Dessa siffror innebär att det dör någon i Europeiska unionen av en arbetsrelaterad orsak varje tredje och en halv minut. Detta innebär att under den korta tid som jag har talat är det tänkbart att någon redan har förlorat livet, och när denna debatt är avslutad är det troligt att 20 människor har dött.

Vissa av våra kolleger kanske är emot den grundläggande rättigheten till god arbetsmiljö, men jag är säker på att ingen av dem skulle ifrågasätta rätten till liv. En strategi för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen för EU bör vara stark när det gäller att noggrant genomföra och verkställa den befintliga rättsliga ramen. Det som redan finns på plats är i stor utsträckning mycket bra, men det måste genomföras konsekvent i hela unionen. Detta innebär emellertid inte att vi inte bör uppdatera befintlig lagstiftning i de fall där den är uppenbart inadekvat, för att få den att fungera ordentligt och tillhandahålla de bästa skyddsnivåer som går att få. Det betyder inte heller att vi bör reagera på förslag om lagstiftningsinstrument som en vampyr på vitlök, som vissa här i kammaren skulle göra.

Ingen skulle naturligtvis hävda att lagstiftning alltid är den bästa metoden. Men det finns fall när bindande regler är nödvändiga för att se till att en ny eller växande risk hanteras korrekt och konsekvent i alla medlemsstater. Kommissionens meddelande ska välkomnas och lovordas för dess mål att minska arbetsrelaterade olyckor och dess kraftfulla inriktning på små och medelstora företag. Men vi måste också inrikta oss på arbetssjukdomar som utgör en enorm kostnad när det gäller arbetstagarens hälsa, kostnaden för företagen och deras produktivitet och för samhället som helhet genom åtföljande social trygghet och kostnader för sjukvård.

I betänkandet återspeglas detta, och kommissionen uppmanas att se till att arbetssjukdomar fastställs och botas korrekt, med ett särskilt fokus på cancersjukdomar, i syfte att fastställa mål för att minska dem. Vi behöver också detaljerade handlingsplaner med ekonomiska och tidsmässiga åtaganden. Förutom målen för en minskning av olyckor på 25 procent verkar det finnas några få sätt att övervaka och mäta framsteg på. Prioriteringar för åtgärder som fastställs i mitt betänkande omfattar ett förhållningssätt med både morot och piska för att stärka befintlig lagstiftning. Jag skulle vilja att medlemsstaterna belönade företag för god hälsa och säkerhet genom skatterabatter och förtur i anbudsförfaranden och införandet av ett ”bonus-malus”-system för sjukförsäkringar, samt andra ekonomiska incitament. Men jag skulle också vilja se hårdare sanktioner för de skurkaktiga arbetsgivare som försummar sin arbetsstyrkas hälsa och säkerhet, och fler överträdelseförfaranden mot medlemsstater som inte genomför och stärker den befintliga hälso- och säkerhetslagstiftningen på ett lämpligt sätt.

Alla strategier för hälsa och säkerhet bör naturligtvis inriktas mot de mest utsatta. Sådana sårbara grupper omfattar migrerande arbetstagare, som ofta utnyttjas, samt unga och äldre arbetstagare, som behöver särskild omvårdnad, samt personer med funktionshinder. Det är av avgörande vikt att ramdirektivet från 1989 tillämpas strängt i dessa grupper och i grupper med andra arbetstagare som ofta ignoreras, som arbetstagare inom jordbruk och sjukvård, när man utarbetar och genomför deras strategier. Medlemsstaterna måste ta fullständig hänsyn till dessa grupper. Vi behöver ett ramdirektiv om muskuloskeletala besvär för att ta itu med ett problem som smärta i nedre delen av ryggen – upprepade överbelastningsskador, effektivt – och besvär i nedre delen av ryggen.

Det finns en mängd andra frågor som jag skulle vilja ta upp, men vi börjar få ont om tid, så jag ser fram emot att höra vad andra kolleger och kommissionen har att säga.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman, ärade parlamentsledamöter! Jag skulle först av allt vilja tacka Glenis Willmott för det utmärkta betänkande som hon har utarbetat om gemenskapens arbetsmiljöstrategi.

Kommissionen ger arbetsmiljön hög politisk prioritet, och delar era åsikter när det gäller ett stort antal av era rekommendationer.

Jag skulle faktiskt vilja betona att det måste finnas en gemenskapsstrategi och inte bara en kommissionsstrategi. Det är i själva verket det enda sättet att nå det grundläggande och ambitiösa målet, det vill säga en ständig och hållbar minskning av arbetsolycksfall och arbetssjukdomar. En av våra största uppgifter kommer därför att bli att medverka i så många avseenden som möjligt på politisk, operativ och institutionell nivå.

Kommissionens strategiska mål att minska arbetsolycksfallsfrekvensen med 25 procent inom EU under perioden 2007–2012 kräver verkligen ett aktivt deltagande och engagemang, inte bara från de offentliga förvaltningarnas sida, utan också från arbetsmarknadsparternas sida, med deras ansvar på arbetsplatsen för att förebygga olyckor.

Det är viktigt att betona det åtagande som medlemsstaterna gjort mot rådets resolution av den 25 juni 2007: att utveckla och tillämpa strategier för den allmänna arbetsmiljön, utformade efter nationella förhållanden i samarbete med arbetsmarknadsparter, och även att fastställa nationella, mätbara mål för att minska arbetsolycksfall och förekomsten av arbetsrelaterade sjukdomar, särskilt i de verksamhetssektorer där nivåerna ligger över genomsnittet.

Kommissionen är särskilt nöjd med Europaparlamentets svar på dess meddelande, och med stödet för de allmänna prioriteringsområden och åtgärder som fastställs i meddelandet.

Jag har noterat parlamentets oro när det gäller behovet av nödvändig planering och spridning av medel, bedömning av framsteg och framläggandet av lägesrapporter med anledning av de strategiska målen.

Kommissionen kommer att tillhandahålla detaljer och den exakta planen för de särskilda åtgärder som ska vidtas på resultattavlan för gemenskapens agenda. Vi kommer också att se till att Rådgivande kommittén för arbetsmiljöfrågor deltar inom ramen för ett trepartsutbyte av uppgifter om innehållet i de nationella strategierna, målen, de vidtagna åtgärderna och övervakning av de framsteg som gjorts. Parlamentet kommer omgående att informeras om resultaten av detta förfarande.

När det gäller er förfrågan om en granskning av rådets direktiv 91/383 skulle jag vilja informera parlamentsledamöterna om att kommissionens tjänsteavdelningar för närvarande analyserar situationen i olika medlemsstater på grundval av en studie som utarbetats av en extern konsult. Under 2008 kommer en relevant rapport att utarbetas, och kommissionen kommer att besluta vilka ytterligare åtgärder som ska vidtas på detta område med hänsyn till slutsatserna i rapporten.

När det gäller en granskning av rådets direktiv 92/85 skulle jag också vilja informera er om att kommissionens tjänsteavdelningar nu genomför en konsekvensbedömning för att fastställa effekterna av vissa ändringsförslag till direktivet, efter samråd med de europeiska arbetsmarknadsparterna om eventuella ändringsförslag till direktivet. Om kommissionen beslutar att lägga fram ett relevant förslag när konsekvensbedömningen har avslutats är det mycket troligt att detta förslag kommer att godkännas av kommissionen under 2008.

Jag delar er syn på behovet att under den kommande perioden förbättra tillämpningen av gemenskapslagstiftningen om arbetsmiljö, särskilt för små och medelstora företag, i förening med åtgärder som kommer att lägga en balanserad betoning på arbetsgivarens ansvar och arbetstagarens deltagande.

När det gäller arbetsrelaterad hälsa förväntar jag mig att den nya strategin ska vara ytterligare ett steg mot skapandet av en mer hälsosam arbetsmiljö inom hela EU, där en åldrande förvärvsarbetande befolknings behov kommer att uppfyllas och de mer sårbara grupperna kommer att få fullt skydd. Kommissionen kommer att fördjupa sina insatser när det gäller en lämplig bestämning av hälsoindex och andra statistiska åtgärder, för att se till att arbetsrelaterade hälsorisker övervakas ordentligt.

Vi är övertygade om att de prioriteringar som fastställs i gemenskapsstrategin 2007–2012, och de som fastställs i det betänkande som ni ska godkänna i dag, kommer att bereda väg för säkrare och mer hälsosamma arbetsplatser i Europeiska unionen.

  Edite Bauer, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (EN) Fru talman! Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män betonar i sitt yttrande att de största hälsoproblemen som kvinnor drabbas av och som orsakas av deras arbetsförhållanden å ena sidan är muskuloskeletala besvär och psykologiska problem. Å andra sidan betonar utskottet behovet av att analysera de risker som kvinnor och män står inför och av att vidta lämpliga åtgärder som inte innebär att man ska återinföra skyddande, exkluderande åtgärder eller utforma olika arbetsuppgifter för kvinnor och män.

Även om ramen för gemenskapens direktiv om hälsa och säkerhet i arbetet är könsneutral är det inte ett tillräckligt skäl för att arbetsrelaterade risker som drabbar kvinnors hälsa och säkerhet ska underskattas och försummas jämfört med risker för mäns hälsa och säkerhet, både vad gäller förebyggande och forskning.

Arbetstagare, såväl kvinnliga och manliga, över hela EU löper olika risker på arbetsplatsen: kemiska, biologiska och fysiska agenser, bristfälliga ergonomiska förhållanden, en komplex blandning av olycks- och säkerhetsrisker samt olika psykosociala faktorer. Kvinnor och män utgör inte någon homogen grupp. Därför måste strategier och åtgärder som ska förbättra hälsa och säkerhet i arbetet anpassas till specifika arbetsplatser och ta hänsyn till att vissa faktorer kan drabba kvinnor och män olika.

I yttrandet betonar utskottet också nya riskfaktorer som trakasserier, våld och mobbning från kunder på arbetsplatsen, huvudsakligen inom den offentliga sektorn, som i huvudsak har kvinnliga anställda. Slutligen poängteras vikten av att i läroplaner och utbildningssystem i allmänhet beakta koncept som tar fasta på faror, risker, och förebyggande åtgärder, eftersom detta är ett effektivt sätt att skapa en stark stabil och förebyggande arbetsmiljökultur.

  Thomas Ulmer, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill uttrycka mitt tack till Glenis Willmott för vårt rättvisa och konstruktiva samarbete i utskottet. Betänkandet återspeglar den höga prioritet som arbetsmiljön ges i Europeiska unionens 27 medlemsstater. De viktigaste skyddsåtgärderna betonas och ges betydelse. Kostnaden för att förebygga olycksfall och skapa säkerhet är hög, men låt mig tydligt betona att en god hälsa är ovärderlig. De viktiga punkterna är att bestämmelserna bör införlivas och tillämpas i alla medlemsstater och att EU bör hjälpa medlemsstater att införliva reglerna och ge dem råd i stället för att utmäta straff.

Jag anser att särskild uppmärksamhet bör riktas mot små och medelstora företag, som behöver få hjälp på detta område, om de ska förbli konkurrenskraftiga. Av denna anledning uppmanar vi kommissionen att skapa de lämpliga grundläggande villkoren för små och medelstora företag i fall där dessa villkor inte genomförts än och förbättra dem där de redan finns. Det skydd som anställda erbjuds får inte vara avhängigt av det land som de arbetar i eller företagets storlek.

På den korta tid som jag har till förfogande vill jag ta upp några punkter som är särskilt viktiga, såsom bättre skydd mot hepatit och aids samt det fortsatta systematiska avlägsnandet av asbest från arbetsplatser, hur komplicerat och dyrt detta än är. Jag anser att vi måste fokusera på hepatit B och särskilt på de personer som löper en hög arbetsmiljörisk att infekteras av hepatitvirus, med andra ord läkare, sjukvårdare, vårdpersonal och de personer som ger första hjälpen.

Inom första hjälpen måste ansträngningarna också omfatta de personer i många medlemsstater som utför obetalt frivilligt arbete inom ambulans- och räddningstjänsten, utöver sitt dagarbete. Jag anser att det var mycket viktigt att betänkandet bestämt höll sig till ämnet och undvek att citera exempel, som mycket väl skulle ha kunnat ge upphov till för tidiga omdömen i många frågor.

Tack för vårt givande samarbete. PPE-DE-gruppen stöder betänkandet.

  Pier Antonio Panzeri, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 6 december 2007 dödades sju arbetare i en olycka på ThyssenKrupps fabrik i Turin. Denna extremt allvarliga olycka visar att säkerhetsproblemen är långt ifrån lösta.

Tragedin i Turin väcker också en annan fråga som parlamentet bör överväga. Vi hade förväntat oss att detta multinationella företag skulle sköta ärendet ordentligt på egen hand, men så var inte fallet. I går rapporterade den italienska dagspressen att en hög chef vid ThyssenKrupp i ett konfidentiellt dokument som utarbetats efter den tragiska stålverksbranden och beslagtagits av tingsrätten, beskrev de överlevare som intervjuades efter olyckan som arbetare som framställde sig själva som hjältar och stjärnor i televisionen. Det finns inget annat ord för att beskriva denna anklagelse än skam.

Det skulle vara mycket viktigt om parlamentet, och även kommissionsledamoten, obeaktat alla formaliteter, kunde uttrycka sin upprördhet gentemot ThyssenKrupp. Det som hände i Turin händer i viss utsträckning överallt och framhåller, även på grundval av det utmärkta Willmottbetänkandet, behovet av ett engagemang för att verkligen minska olyckor och dödsfall på arbetsplatsen.

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Detta är ett mycket bra betänkande, och jag vill tacka föredraganden för hennes samarbete.

Det gläder mig att det i betänkandet talas om bättre genomförande av de befintliga direktiven. Jag välkomnar också uppmaningarna om bättre inspektion. Det är ingen mening att medlemsstater låtsas stödja genomförande, som många gör på området hälsa och säkerhet, och sedan, rätt ofta, kräver mer lagstiftning, även om det inte föreligger några vetenskapliga och medicinska bevis för att det finns en risk.

Ett område som kräver lagstiftning – och vi uppmanade till detta 2005 – är förebyggande av mer än en miljon skador orsakade av sprutor som drabbar sjukvårdspersonal varje år inom hela EU. Föreställ er fruktan att av misstag bli stucken av en spruta och sedan ha en fasansfull väntan framför sig för att se om man har ådragit sig en allvarlig infektion, som hiv eller hepatit B!

Kommissionen måste lyssna till vår uppmaning och lägga fram ett ändringsförslag till 2000 års direktiv om biologiska agenser. På vissa områden räcker det förmodligen med utbyte av bästa tillvägagångssätt. Det är därför som jag är glad över att mina ändringsförslag om infektioner som överförs inom sjukvården antogs av utskottet. Infektioner som MRSA är inte bara allvarliga för sjukhuspatienter, utan också för sjukhuspersonal. Infektionsnivån varierar mycket mellan medlemsstaterna. Infektionsnivån i Storbritannien är till exempel 10 gånger högre än i Nederländerna. Vi måste förstå varför, och hur vi kan lära oss av bästa tillvägagångssätt. Det är därför som jag i ett av mina ändringsförslag, som antogs av utskottet, uppmanade till EU-riktlinjer för god praxis när det gäller infektioner som överförs inom sjukvården, och att screening av alla anställda inom sjukvården ska uppmuntras inom hela EU.

  Sepp Kusstatscher, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Låt mig börja med att tacka föredraganden, Glenis Willmott, för hennes utmärkta arbete och särskilt för hennes kompromissvilja. Varje år dödas över 160 000 personer och ungefär 300 000 blir arbetsoförmögna inom EU på grund av arbetsolycksfall och arbetssjukdomar. Det är för många. I vårt samhälle där individen så ofta betraktas som en ren produktionsfaktor läggs för liten vikt vid den mänskliga aspekten på detta problem. Staten, och med detta menar jag lagstiftande myndigheter och regeringar, måste se till att rent vinstdrivna företag bär de sociala kostnaderna för utnyttjandet. Det är det enda sättet för att säkerställa den nödvändiga prioritering som hör samman med arbetsmiljön.

Den allmänna opinionen är mer benägen att bry sig om arbetsolycksfall än de många olika typerna av arbetssjukdomar. Det behövs mer omfattande och kraftigare ansträngningar för att återställa balansen. Förbättringar kan inte uppnås utan noggrann granskning, med andra ord inspektioner och analyser samt fastställande av de exakta målen för att minska förekomsten av arbetssjukdomar, inbegripet nya sjukdomar som drabbar dem som arbetar inom områden som nanoteknik.

  Derek Roland Clark, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Att anta detta betänkande om arbetsmiljö skulle tillfoga ytterligare byråkrati, just som jag trodde att kommissionens avsikt var att minska denna!

Arbetstagare som förlorar tid på grund av sjukdom eller skada driver upp det berörda företagets kostnader och följaktligen dess priser. I ett EU med fri rörlighet för varor och tjänster råder det mer konkurrens, så de som inte tar hand om sin personal förlorar affärsmöjligheter. Människor som stannar hemma på grund av sjukdom höjer också kostnaderna för sociala förmåner, som bidrar till ytterligare prishöjningar. Det ligger därför i företagets bästa intresse att ha en frisk arbetsstyrka.

Goda idéer sprider sig alltid, så detta borde inte vara alltför svårt. Detta beror förstås på om det finns en fri marknad, men om ni tror, som vissa ledamöter i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, att detta leder till djungelns lag, då har ni naturligtvis en annan allvarlig sjukdom att strida mot. Uppenbarligen är de medlemsstater som främjar en fri marknad psykfall.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Fru talman! Självmorden bland arbetstagarna vid Renault och Peugeot i Frankrike och de tusentals fall av lungcancer bland människor som kommer i kontakt med asbest på sitt arbete är klara bevis på att hälsa på arbetsplatsen är ett problem.

Som svar har Europeiska kommissionen utarbetat ett meddelande som upphöjts till status som ”hälsostrategi”, vilket i själva verket låter som något från Walt Disney – en resolution som utarbetats av Snövit för de sju dvärgarna. Och det hela är riktigt rörande. I punkt 35 till exempel får vi veta att vi måste ha en sund livsstil på arbetsplatsen, punkt 29 handlar om att underlätta läkarbesök, i punkt 54 uppmanas till installation av sprinklersystem mot eldsvådor, i punkt 49 läser vi att stress är ett hot mot hälsan, och i skäl D påstår man, hör och häpna, att dödsolyckor är vanligare bland byggnadsarbetare än bland europeiska högre tjänstemän.

Som tur är har föredraganden för utskottet för industrifrågor lösningar att erbjuda, som omfattar att anställa en psykolog och en präst per 500 anställda.

Men vi får i själva verket inte reda på något om orsakerna till arbetsrelaterade sjukdomar – av vilka det finns tre. Den första är ideologin att avveckla skyddet vid våra gränser, och på så sätt låta våra arbetstagare konkurrera med asiatiska slavar på orättvisa villkor. Det enda sättet som våra industrier kan överleva på är att satsa allt på högre produktivitet, på hälsans bekostnad.

Det andra problemet är den fåniga politiken för den starka euron, som gör oss konkurrenssvaga när det gäller växelkurser. Den enda variabel som fortfarande kan justeras är produktiviteten, som åter tvingas upp, och åter blir hälsan lidande.

Det tredje fallet som rör våra problem är den neurotiska filosofin om konkurrenskraft – i verkligheten ett ekonomiskt krig mellan Europa och Asien eller Europa och Latinamerika. Men krig leder till skadade och döda, och offren i detta fall är de personer som drabbas av arbetssjukdomar och arbetsolycksfall. Med andra ord, den europeiska arbetstagaren far fram därute som en tjur på den globala ekonomiska arenan, stressad och blodig, och han ger allt han har tills han blir svårt sjuk. Lösningen är att lyfta ut våra arbetstagare ur denna globala arena med dess orättvisa regler, och detta kommer kräva ny tullteknik för avdragsgilla tullavgifter.

  Romano Maria La Russa, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill ge en sammanfattning av de viktigaste punkterna i denna strategi och diskutera de rekommendationer som finns i mitt yttrande. Att garantera alla arbetstagare, oavsett kontraktsform, en likvärdig socialförsäkring, påskynda byråkratiska förfaranden för små och medelstora företag och tillhandahålla stimulansåtgärder, däribland ekonomiska stimulansåtgärder, för utbildning är aspekter som bör prioriteras.

Att bara diskutera dessa aspekter skulle dock vara allt annat än storsint mot dem som med rätta begär förklaringar och rättvisa när det gäller hemska tragedier, som den som skedde för några dagar sedan i Turin, som Pier Antonio Panzeri nyss hänvisade till. Under natten mellan den 6 och 7 december spred sig elden genom ThyssenKrupps fabrik och dödade sju arbetstagare. Brandsläckarna fungerade inte. Det var först senare som det kom fram att fabriken inte uppfyllde säkerhetsbestämmelserna! Europaparlamentet och jag själv får inte glömma denna skandal.

Jag tänker verkligen inte döma det tyska multinationella företagets uppförande helt och hållet, eller ens föreställa mig att fabriken, trots sin skuld, underlät av att uppfylla säkerhetskraven för att spara pengar, medvetet och avsiktligen. Jag vill inte instämma i de ideologiska argument som framförts av vissa italienska vänsterorienterade ledamöter som, när de fick reda på att fabriken skulle stängas i juli förra året, framställde sig själva som mästare på säkerhet och förklarade att de ansvarade för och tog hand om säkerheten i fabriken. Men det är ännu inte dags döma, särskilt inte i hast.

Samtidigt som jag respekterar de nationella befogenheterna i ärendet anser jag att det finns ett trängande behov för Europeiska unionen att se till att lagar tillämpas till fullo, först och främst genom att stärka arbetsmiljöbyråns inspektionsverksamhet, och att stärka samordningen mellan de olika nationella organen genom att förbättra den verksamhet som utövas av den europeiska yrkesinspektörskommittén.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Det råder inga tvivel om att arbetsmiljön bidrar till kvalitetsstyrning, ekonomiska resultat och hjälper ekonomin att utvecklas samt medverkar till att nå budgetmål, däribland budgetarna för systemen för social trygghet. Bakom alla dessa tekniska frågor finns det naturligtvis mänskliga skäl som inte bara gör det till en nödvändig, utan också prioriterad, fråga att skydda de anställdas hälsa och se till att arbetsplatserna är säkra.

Strategin för 2002–2006 har gett positiva resultat, och utsikterna för 2007 och framåt är positiva, om vi bidrar – inte bara med europeisk planering, utan också på motsvarande nationell nivå – till att övervaka och planera för hälsa och säkerhet, särskilt i de sårbara grupperna, som innefattar ungdomar och äldre arbetstagare – som vi uppmanar till att delta i produktionen under en längre period av deras liv – och även kvinnor, som likaså uppmanas att delta i arbetslivet. Ett arbetsliv med nya krav, fragmenterat på många olika avtalsformer, egenföretagare samt små och medelstora företag som saknar de stora företagens möjlighet att införa ordentliga arbetsmiljövillkor. Det måste därför ligga i allas vårt intresse att förvalta nationella anslag och gemenskapsmedel korrekt, som föreslås i Willmottbetänkandet, så att de önskade resultaten kan uppnås.

  Maria Matsouka (PSE). – (EL) Fru talman! Jag skulle vilja börja med att tacka vår kollega Glenis Willmott, eftersom hennes betänkande till stor del täckte de allvarliga bristerna i kommissionens meddelande.

Värdighet på arbetet betyder hälsa och säkerhet i arbetet. Det innebär att man genomför studier om att förebygga arbetsrisker, och det innebär att arbetsgivare tillhandahåller förebyggande läkarkontroller. Det innebär livslångt lärande, fortbildning och utbildning. Det innebär att hälsa och säkerhet är nyckelkriterier för affärsavtal med tredjeländer. Men om dessa förslag ska ha någon betydelse är naturligtvis ett grundläggande krav en fortsatt social dialog, men framför allt måste vi bemöta de grundläggande hot som fördunklar området anställningsförhållanden.

Jag hänvisar särskilt till fattigdomsspridningen bland många anställda, den snabba tillväxten av inofficiella anställningsformer och alltfler arbetstimmar. Om det inte finns några politiska åtgärder som helt sätter människan i centrum, som kan omvända denna nya ”mörka tid” för anställningar, är sociala konflikter oundvikliga.

  Adamos Adamou (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! De åtgärder som Europeiska kommissionen föreslår i strategin fram till 2012 är till största delen ytliga och inriktade på att se till att konkurrenskraften inte påverkas.

Målet att minska olycksfallen med 25 procent till utgången av strategiperioden kan verka imponerade, men i verkligheten är det helt otillräckligt. Målet bör vara att utföra grundarbetet och stärka statens institutionella åtgärder, så att det tragiska dödstalet som uppgår till tusentals årligen – och samma antal personer har allvarliga hälsoproblem på grund av deras arbetsmiljökvalitet – kommer lite närmare målet att vara helt undanröjt. Föredraganden inriktar sig snarare på det utnyttjande som vissa anställda utsätts för, som de med riskfyllda arbeten, kvinnor, tillfälliga arbetstagare, invandrare, äldre, och föreslår strängare åtgärder mot arbetsgivare, samt garanterad övervakning.

Ett av de viktigaste bidragen i detta betänkande är kanske slutsatsen att fast anställning är ett krav för att bekämpa olycksfall och arbetsrelaterade sjukdomar.

Utöver olycksfallen bör dessutom mer uppmärksamhet riktas mot de bakomliggande orsaker som leder till mentala sjukdomar och de psykologiska riskerna på arbetsplatsen.

Det som då behövs är en mångsidig strategi för alla de faktorer som påverkar arbetsmiljön.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag måste erkänna att när jag läste gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012, som lades fram i februari förra året av Europeiska kommissionen, blev jag besviken i många avseenden. Även om kommissionen fastställer ett relativt ambitiöst mål i denna strategi i syfte att minska antalet arbetsolycksfall med 25 procent innehåller strategin bara ett mycket litet antal konkreta initiativ och rekommendationer om hur detta mål ska nås. Dessutom fokuseras det mest på arbetsolycksfall, som naturligtvis bara är en del av de arbetsrelaterade hälsoproblemen. Arbetssjukdomarna försummas något. Detta är, enligt min mening, ett steg bakåt.

Å andra sidan måste jag tacka Glenis Willmott och gratulera henne till hennes betänkande om denna strategi. Betänkandet, till skillnad från kommissionens dokument, innehåller många konkreta förslag och rekommendationer om hur bättre resultat på arbetsmiljöområdet ska nås. Det gläder mig att föredraganden också betonar behovet att korrekt identifiera cancersjukdomar och mäta cancer som en arbetssjukdom, för att fastställa mål för att minska denna allvarliga sjukdom. Hittills har bara 5 procent av de cancerfall som orsakats av arbete klassificerats som en arbetssjukdom.

Jag välkomnade varmt infogandet av mitt ändringsförslag i betänkandet om behovet att garantera fri tillgång till tekniska normer för allmänheten, ett ändringsförslag som jag lade fram i utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Detta är ett problem som anställda i många medlemsstater ständigt brottas med och ett problem som bör rättas till.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Om vi ska lyckas minska antalet arbetsolyckor måste vi veta hur de sker. Vi kan inte studera alla olyckor och incidenter, men låt mig berätta för er att en 19-årig irländsk pojke dog på en byggarbetsplats eftersom hans lättare japanska bulldozer hade tunga europeiska skovlar. Hans död anmäldes som ett dödsfall på en byggarbetsplats, och den irländska arbetsmiljömyndigheten gjorde inga ytterligare undersökningar. Så hur kan vi rädda nästa person som kör en traktor med en olämplig utrustning? För vi vet inte.

Vi kan inte undersöka allt, men vi kan se på alla dödliga och funktionsnedsättande olyckor, särskilt olyckor i de farligaste verksamhetssektorerna som jordbrukssektorn, fiskesektorn, byggnadssektorn och transportsektorn. Vi måste dela upp det för att vidta praktiska åtgärder. Och bortsett från riskarbeten har vi mycket sårbara grupper inom arbetsstyrkan – äldre, funktionshindrade och arbetstagare som inte talar språket på sin aktuella arbetsplats.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill uttrycka mitt deltagande i samband med den tragedi som drabbade fabriken i Turin. Jag anser att det är ett obestridligt faktum att det sker alltför många dödsfall på grund av arbetsolycksfall i Italien, eftersom det inte görs tillräckligt för att förebygga dem och efterleva reglerna.

Ansvaret för detta ligger till lika stor del på företagen, fackföreningarna och tillsynsbyråerna. Vi har företag som anlitar illegala arbetstagare, särskilt från länder utanför EU, eller fabriker såsom ThyssenKrupp, med en gammaldags industriell arrogans. De som borde försvara arbetstagarnas intressen samtycker ofta, eller ser till och med genom fingrarna i dessa situationer, i stället för att vara vaksamma och snabba att påpeka brister i säkerhetssystemet för de ansvariga. Slutligen underlåter ofta de arbetsinspektörer och andra organ som ansvarar för kontroll och övervakning att visa prov på initiativ i större omfattning.

Vi måste främja säkerheten på arbetsplatserna inom EU, och i detta avseende är Willmottbetänkandet mer tillfredställande än kommissionens förslag. Jag anser att vi inte får begränsa oss till att bara garantera konkurrensfriheten och konkurrenskraften när vi talar om arbete och industri.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Människor dör fortfarande på sina arbetsplatser. På ett område där människan borde kunna visa sin förmåga att hantera saker med styrka och kreativitet, att utveckla sin kunskap och tjäna sitt uppehälle, påträffar vi alltför ofta exempel på död och hot mot liv och lem.

Det är därför som den italienska allmänna opinionen är så ilsken och förvirrad i fråga om de sju arbetstagare som dog i branden vid ThyssenKrupps fabrik i Turin i december förra året, och det är därför som vi måste fråga oss själva vad det var som inte fungerade ordentligt i denna fabrik, så att vi kan undvika dessa katastrofer. Vi ansvarar för dessa brister på alla arbetsplatser.

I dag har vi en mycket långtgående lagstiftning som är utformad för att stödja en lämplig förebyggande politik, fastställa de förpliktelser som åligger företag och ta itu med nya arbetssjukdomar inom EU. Det som vi saknar är dock lämpliga kontroller, inspektioner för att se till att lagar efterlevs, personal och finansiella resurser. Vi saknar fortfarande en kultur som värdesätter vikten av stränga förebyggande organ, som ser förebyggande som en ständig process snarare än ett enstaka åtagande, som föreskriver en pågående dialog mellan de berörda parterna i syfte att effektivt utveckla höga säkerhetsnormer, och som kan upptäcka uppkomsten av nya psykosociala arbetssjukdomar.

Avslutningsvis anser jag också att vi måste återkomma till ämnet i grönboken om socialt ansvar för företagen, som är en sammanhållande och nyskapande aspekt i förhållande till åtagandet att minska arbetsolycksfall och arbetssjukdomar.

  Richard Falbr (PSE). – (CS) För av allt vill jag tacka Glenis Willmott för hennes mycket noggrant utarbetade betänkande. Det meddelas att kommissionens mål är att minska arbetsolycksfallen med 25 procent. Jag tror inte att detta är möjligt. Det finns ett otillräckligt antal arbetsinspektörer, och de har otillräckliga redskap till sitt förfogande för att kunna få några förändringar till stånd. Fackföreningarnas inflytande minskas ständigt. I många länder ingår de inte längre i utredningar om orsakerna till arbetsolycksfall och undanröjandet av deras följder. Vidare har vi djungeln av rekryteringsföretag som anställer arbetstagare, och det förekommer också påtryckningar för att ständigt utöka den så kallad flexibiliteten när det gäller de anställdas arbetstid. Detta leder till att anställda arbetar många timmar, och olycksriskerna ökar.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Fru talman! I utkastet till resolution betonas företagens sociala ansvar för arbetsmiljön, samtidigt som frågan om fri konkurrens uppmärksammas. Man tar hänsyn till den stora betydelsen av dialog mellan arbetsmarknadsparterna, särskilt fackföreningarnas roll när det gäller att förbättra säkerheten i arbetsmiljön.

Även behovet av särskild behandling av små och medelstora företag uppmärksammas i strategin, i syfte att förbättra hälsa och säkerhet, och behovet att ge fortgående utbildning till anställda. Flertalet olyckor inbegriper nyanställda, som saknar erfarenhet, och personer som har för lite tid för återhämtning efter arbetet.

Den innehåller viktiga synpunkter på rehabilitering och integrering på arbetsplatsen av personer som återupptar arbetet efter en olycka och krav på icke-diskriminering när det gäller tillgång till arbete för personer med cancersjukdomar. Jag skulle vilja gratulera föredraganden.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Vi har diskuterat den europeiska arbetsmarknadsstrategin i parlamentet under några års tid. Det råder många åsikter om vilken inriktning vår verksamhet bör ta. Det finns också de som stöder en genomgripande harmonisering av arbetslagstiftningen, medan andra försvarar åsikten att den naturliga mångfalden på EU:s arbetsmarknad gynnar EU:s ekonomi.

Som ni vet tillhör jag den andra gruppen i denna fråga, med ett viktigt undantag. Detta undantag rör arbetsmiljölagstiftningen. Jag anser att EU-institutionernas aktiva engagemang på detta område både är rättfärdigat och nödvändigt.

Efter den senaste utvidgningen av EU har vi en ännu större mängd arbetsvillkor. Denna mångfald är både territoriell och miljöbetingad till sin natur, eftersom de flesta arbetsolycksfall och arbetsrelaterade sjukdomar drabbar gruppen migrerande arbetstagare, unga anställda och äldre personer, oavsett land. Jag vill inte påstå att dessa grupper utsetts för målinriktad och medveten diskriminering. Det vi ser är snarare resultatet av otillräcklig utbildning och brist på erfarenhet. Det ger desto större anledning att tillhandahålla lämpliga arbets- och säkerhetsvillkor för just dessa arbetstagare.

Jag skulle också vilja påpeka att vi upplever större problem med att efterleva de högsta säkerhetsnormerna på arbetsplatsen inom sektorer som byggbranschen, jordbruksindustrin och på transportsområdet i alla medlemsstater. Det är framför allt inom dessa sektorer som man finner små och medelstora företag, och deras ekonomiska, organisatoriska och rättsliga möjligheter gör det svårt för dem att efterleva höga arbetsmiljömässiga normer. Det är just dessa företag som behöver stöd från Europeiska unionen, EU:s institutioner och medlemsstaternas regeringar, och de är i akut behov av detta stöd. Det handlar inte bara om sanktioner och en förstärkt övervakning. Dessa instrument, som naturligtvis är nödvändiga, bör åtföljas av investeringar i utbildning av både arbetstagare och arbetsgivare samt ekonomiskt stöd för förbättrad och säkrare utrustning på arbetsplatsen.

  Gabriela Creţu (PSE). – (RO) Vi välkomnar kommissionens goda avsikter. Vi tvivlar dock på deras faktiska verkan.

Det krävs exakt statistik om arbetssjukdomar för att maximera den politiska genomslagskraften och skydda arbetstagare. De befintliga uppgifterna är ofullständiga; antingen felbedöms fenomenet eller så ignoreras de faktiska omständigheterna. I första hand blir kvinnor lidande på grund av dessa fel, huvudsakligen för att de närvarar i högre grad i informell, eller ”grå”, ekonomi.

Inom denna sektor uppmärksammas inte alls arbetsvillkorens inverkan på hälsan. Den befintliga rättsliga ramen upprätthåller en strategi som betonar olyckor och risker inom ekonomins så kallade ”tunga” mansdominerade sektorer.

Vi uppmanar kommissionen att mer noggrant beakta särskilda skillnader mellan manliga och kvinnliga arbetstagare samt bedöma tillgången på uppgifter som är uppdelade efter kön och uppgifter som behandlar arbetets långsiktiga effekter och psykologiska konsekvenser.

För att motivera vår begäran skulle vi vilja uppmana er att göra ett besök i en textilfabrik. Synen och hörseln kan försämras betydligt, och kärlsjukdomar är mycket vanliga. I statistiken ignoreras denna situation. Detta är så kallad ”lätt” industri, där de flesta arbetstagare är kvinnor. Lönerna är dessutom låga, eftersom man antar att arbetet inte medför några risker. I färsk statistik upprätthålls alltså den historiska ojämlikheten mellan män och kvinnor, inbegripet löneklyftan mellan könen.

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Fru talman! Det är absolut nödvändigt med en arbetsmiljöstrategi på gemenskapsnivå. Samtidigt som tekniska arbetsmiljöåtgärder ger snabba förbättringar medför den meteorlika hastighet med vilken förändringarna sker på arbetsmarknaden nya risker. De problem och faror som ett arbete med kemiska ämnen medför är självklara.

Men först och främst skapar det ökade trycket att prestera, som kännetecknar nutida arbetsplatser, inte bara fysiska utan även psykologiska problem. Otrygga arbeten och människors rädsla för att förlora sitt livsuppehälle leder till psykosociala problem. Nya tillfällen för aggression byggs upp, nya stressfaktorer leder till mentalt utnyttjande och det förekommer ofta mobbning.

Små och medelstora företag är särskilt mottagliga för dessa fenomen om de inte förebyggs genom motåtgärder, information, övervakning och utbildning. Följaktligen är denna resolution viktigare än man förmodligen insett. Jag gratulerar föredraganden.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Arbetsmiljön måste prioriteras. Våra parlamentsbyggnader i Bryssel och Strasbourg tillhör de platser där fler åtgärder måste vidtas. Ta bara rumstemperaturen i denna kammare, som gränsar till en hälsorisk. Jag tror också att goda exempel är effektiva.

För några månader sedan blev jag strandsatt på ett hotell i Grekland, eftersom en skogsbrand rasade runt omkring, och jag måste säga att hotellet, ett typiskt exempel inom kategorin små- och medelstora företag, hade förberett för denna eventualitet på det mest föredömliga sätt. Hade inte alla säkerhetsåtgärder varit perfekt planerade, välorganiserade och ordentligt intränande skulle förmodligen många av människorna där inte ha överlevt. Därför anser jag att den inlärningsprocess som Harald Ettl hänvisar till är mycket viktig, denna utbildning och förberedelse för nödlägen. Det skulle också vara användbart med incitamentsystem i detta avseende; försäkringsgivare skulle till exempel kunna ge lämpliga rabatter på premier till företag med utbildad personal, och socialförsäkringssystemen skulle också kunna erbjuda relevanta utbildningskurser.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Som ledamot av Europaparlamentet och läkare välkomnar jag kommissionens plan för att minska arbetsolycksfallen inom EU med i genomsnitt 25 procent, och jag är medveten om behovet av mer effektiva åtgärder i alla medlemsstater, mellan vilka det råder enorma skillnader.

Förutom sektorer som metallarbete, byggnadsindustrin, elektriska installationsarbeten och skogsbruk skulle jag också vilja belysa det högriskarbete som läkare och vårdpersonal utför, de som i sina arbeten utsätts för enorma risker att infekteras med aids, tuberkulos, hepatit och många andra infektioner. Jag beklagar också att minskningen av antalet arbetsolycksfall och arbetssjukdomar inte uttryckligen omfattar migrerande arbetstagare, tillfälligt anställda, lågutbildade arbetstagare och kvinnor i vissa företag, såsom exempelvis små och medelstora företag.

Jag skulle vilja belysa de åtgärder som vissa länder med framgång vidtar med omfattande rehabilitering efter en olycka i syfte att skapa förutsättningar för en lyckad återgång till arbetsmarknaden.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Som föredragande från utskottet för industrifrågor, forskning och energi för detta dokument har jag efterfrågat aktivt främjande av deltagande i europeiska fackföreningar, och jag har uppmanat kommissionen att lägga fram en rättslig ram som skulle uppmuntra arbetsmarknadsparterna att delta i gränsöverskridande förhandlingar.

Europeiska kommissionen och medlemsstaterna skulle kunna tillhandahålla medel för att utbilda fackliga företrädare som skulle försvara och främja arbetstagarnas rättigheter till säkerhet och hälsa på arbetsplatsen.

Vi uppmanade också medlemsstaterna att underteckna och ratificera FN:s konvention om skydd för alla migrerande arbetare och deras familjemedlemmar samt att samordna en större tillgång på utbildning, särskilt för deltidsanställda och kontraktsanställda, i syfte att göra det möjligt för dem att trygga en mer stabil anställning.

Jag anser att medlemsstaterna bör stärka de åtgärder som krävs för att svåra eller riskfyllda arbeten ska erkännas som sådana och att dessa ska återspeglas i det sociala skyddet av en person både under anställning och efter pensionering.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) En europeisk arbetsmiljöstrategi är ett välkommet initiativ från Europeiska kommissionens sida. Jag anser emellertid att ytterligare aspekter också bör granskas. Som en av de tidigare talarna så riktigt påpekade bör vi ta hänsyn till att invandrare på den europeiska arbetsmarknaden befinner sig i en särskild situation.

En studie som Europeiska kommissionen nyligen genomförde visar att invandrare utsätts för mycket högre risker i sin arbetsmiljö. Detta beror både på den allmänna förekomsten av illegalt arbete, och andra faktorer såsom bristande kännedom om sociala förmåner och pensionsrättigheter i medlemsstaterna, samt problem med det gränsöverskridande bruket av sjukförsäkring.

Sådana ärenden faller inom gemenskapens ansvarsområde, och kommissionen bör noga övervaka tillämpningen av europeiska lagar för att förbättra de otrygga villkoren för invandrare.

Dessutom skulle EU-medel kunna användas för att utbilda ytterligare arbetsskyddsinspektörer som skulle identifiera åsidosättanden när det gäller att följa arbetsmiljöbestämmelser.

  Stephen Hughes (PSE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tala om skador som orsakas av sprutor, eftersom jag ansvarade för 2006 års betänkande om denna fråga. Jag undrar om kommissionsledamoten skulle instämma med mig i att när en risk identifieras som måste behandlas på EU-nivå, då finns det ett behov av att kommissionen inte förspiller någon tid när det gäller att fråga.

Om kommissionsledamoten inte instämmer undrar jag om han kan förklara varför det tog ett helt år för kommissionen att hantera och bedöma den första samrådsrundan med arbetsmarknadsparterna om skador orsakade av sprutor, trots att det bara fanns 10 svar i detta samråd.

Jag undrar om han också kan försäkra oss om att arbetet med denna fråga kommer att gå snabbare under det kommande året. En miljon arbetstagare berörs årligen av skador orsakade av sprutor. Detta innebär att omkring en och en halv miljon har berörts sedan betänkandet avslutades av parlamentet. Skulle kommissionen kunna agera lite snabbare i framtiden?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Jag vill tacka alla talare för deras mycket positiva bidrag.

Varje olycka, varje skada, varje dödsfall på arbetet, som de som inträffade i december förra året i Turin, påminner oss sannerligen om att det måste göras mer för att skydda de män och kvinnor som förvärvsarbetar inom EU. Det påminner oss om att det måste göras mer för att vi ska nå vårt slutmål: att göra EU till en säker arbetsplats.

Den nya strategin är inriktad på att minska dagens oacceptabla förekomst av arbetsolycksfall och arbetssjukdomar.

Jag skulle vilja betona att man kan säga att den aktuella fördelningen av personalresurserna kommer att göra det möjligt för kommissionens tjänsteavdelningar att utföra sina uppgifter på detta område grundligt. Inom ramen för det totala utnyttjandet av de personalresurserna som fördelats på området sysselsättning och sociala frågor kommer kommissionen konstant att bedöma arbetsbelastningen på de olika specialiserade områdena, och fördela personalen därefter.

När det gäller frågan om skador orsakade av nålstick skulle jag också vilja nämna att vi förbereder ett lämpligt förslag om en ändring av direktivet, som vi ska lägga fram 2008.

Jag skulle åter vilja tacka parlamentet för denna diskussion och för att ni godkände Glenis Willmotts betänkande.

Vi har åter sett bevis på Europaparlamentets starka politiska stöd för principen att låta arbetsmiljön stå kvar högt upp på dagordningen – till nytta för ekonomin, och också som en garanti för att arbetstagare återvänder välbehållna till sina nära och kära efter arbetet.

  Glenis Willmott, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka mina kolleger för deras kommentarer och bara framföra några synpunkter.

För det första, när det gäller frågan om cancer är det nödvändigt att granska direktivet om carcinogener som ska återspegla tekniska framsteg och förändringar av vetenskapliga rön på arbetsmarknaden. Det är viktigt att vi har effektiva bindande gränsvärden för cancerogena och mutagena ämnen samt reproduktiva toxiner. Gränsvärden bör baseras på vetenskapliga bevis, och jag skulle vilja uppmana EU:s vetenskapliga kommitté att som ett brådskande ärende undersöka kristallina kiseldioxider. Jag skulle vilja uppmana kollegerna att inte ta bort hänvisningen till detta och motsätta sig ändringsförslag 6.

För det andra innehåller detta betänkande krav på övervakning av nanoteknik bedömning av potentiella hälsorisker, och jag skulle vilja uppmana kollegerna att motsätta sig ändringsförslag 5, i vilket man försöker avlägsna detta. Jag erkänner fullständigt de potentiella fördelarna med nanotekniken. Trots detta överstiger denna tekniks snabba tillväxt vår förståelse för de potentiella yrkesrelaterade hälsoriskerna: arbetstagare kan utsättas för nanopartiklar genom inandning, hudkontakt och intagande, och vi kan inte begrava våra huvuden i sanden och vägra genomföra forskning eller bedöma om det finns risker.

För det tredje skulle jag bara vilja upprepa uppmaningen till kommissionen att lägga fram lagändringar till direktivet om risker från biologiska agenser på arbetsplatsen för att ta itu med problemet med skador som orsakas av sprutor. Detta måste göras som ett brådskande ärende.

Som jag nämnde tidigare är hälsa och säkerhet en grundläggande rättighet som ingår i stadgan. Vi behöver en europeisk strategi för att se till att denna grundläggande rättighet upprätthålls och att arbetstagare i hela EU får ordentligt skydd. Varje enskild olycka och varje arbetsrelaterad sjukdom utgör ett brott mot en arbetstagares grundläggande rättigheter.

Vi känner alla till att det finns ett starkt ekonomiskt intresse, och goda affärsskäl, för en bra arbetsmiljö, men ännu viktigare, det starkaste argumentet måste vara kostnaden för människans hälsa och de liv som räddas. Ett liv var tredje och en halv minut – vem kan bestrida det?

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag tisdagen den 15 januari 2008 kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag skulle vilja börja med att gratulera Europeiska kommissionen till dess dokument ”Gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012”, och det arbete som vårt parlamentsutskott har gjort. Nästan 500 000 personer dör eller drabbas av permanenta funktionshinder av arbetsrelaterade skäl varje år, och vi måste välkomna Europeiska kommissionens mål att minska arbetsolycksfallen inom EU med i genomsnitt 25 procent. Jag stöder idén om ökad verksamhet vid Europeiska arbetsmiljöbyrån i Bilbao (Spanien). När det gäller denna fråga, och mer allmänt i utvecklingen av det sociala EU, beklagar jag att man varken i betänkandet eller i meddelandet från Europeiska kommissionen för övrigt betonar att det är nödvändigt att stödja arbetsmarknadsparterna. Vi måste alltid komma ihåg att enligt de gällande fördragen, med artiklarna 137 ff. i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (FEG) (och detta har bekräftats genom Lissabonfördraget som håller på att ratificeras), finns det rättsliga instrument tillgängliga för den senare för att underlätta utvecklingen av EU:s sociallagstiftning.

6. Tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Csaba Őry, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (KOM(2007)0159 – C6-0104/2007 – 2007/0054(COD)) (A6-0515/2007).

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman, ärade parlamentsledamöter! Det dokumentet som lagts fram för er i dag är den senaste förordningen om ändring av förordning 1408/71. Detta är den välkända förordningen om samordning av systemen för social trygghet. I mer än 30 år har denna förordning utgjort grunden för samordningen av de nationella systemen för social trygghet. Under de senaste åren har en ansträngning gjorts för att uppdatera och förenkla denna förordning och dess tillämpningsföreskrifter. Parlamentet har redan godkänt den nya förordningen 883/2004, och de övriga instrument som krävs för dess tillämpning diskuteras för närvarande. Det gäller tillämpningsföreskrifterna och texten i bilagorna. I avvaktan på att dessa nya rättsliga instrument träder i kraft är det nödvändigt att uppdatera tillämpligheten när det gäller förordning 1408/71. Denna nya tekniska uppdatering presenteras därför för er. Den gäller bara texten i bilagorna till förordningen, och syftar till att beakta de ändringar som gjorts i nationell lagstiftning.

Det är viktigt att denna text godkänns utan dröjsmål, så att förordning 1408/71 kan uppdateras, vilket kommer att garantera rättssäkerheten och iakttagande av de medborgerliga rättigheterna.

Jag skulle särskilt vilja tacka föredragande Csaba Őry för samarbetet mellan våra två institutioner. Som han tydligt angav i sitt betänkande kommer en omröstning om denna rättsakt vid första behandlingen att göra det möjligt att anpassa den utan fördröjning. Ändringsförslagen har utarbetats i denna anda, inbegripet de tekniska ändringar som rådet gjorde. I detta skede har föredraganden å andra sidan inte innefattat de diskussioner som kan föras på ett mer givande sätt mot bakgrund av tillämpningsföreskrifterna, för vilka Jean Lambert är föredragande, eller texten i bilagorna, särskilt bilaga 11, som Emine Bozkurt är föredragande för.

Det finns några som skulle vilja utnyttja det tillfälle som ges i detta betänkande till att ta itu med bredare frågor – till exempel gränsöverskridande hälsovård. Trots det uppenbara intresset för dessa frågor anser jag inte att det är lämpligt att undersöka dem inom ramen för den aktuella tekniska uppdateringen. En begränsad men pragmatisk strategi när det gäller den tekniska uppdateringen utgör ett bättre skydd för medborgarnas rättigheter. Jag skulle särskilt vilja tacka Csaba Őry för detta.

Kommissionen är för ändringsförslagen 1–6, 9 och 11, som anpassar den ursprungliga texten till rådets allmänna inriktning, och för ändringsförslagen 7 och 8, som reglerar en särskild svårighet som nyligen uppstod i en medlemsstat, Nederländerna, efter att reformen av sjukförsäkringen trätt i kraft. Å andra sidan är kommissionen inte för ändringsförslag 10. Den oprecisa utkastet till detta ändringsförslag medger inte en riktig hantering av de särskilda situationer som det syftar till att reglera. I ändringsförslaget ifrågasätts prioriteringsreglerna på området familjeförmåner. Ett sådant ändringsförslag skulle få rättsliga och ekonomiska konsekvenser som når långt bortom den berörda medlemsstaten.

Tack för er uppmärksamhet, och jag vill återigen gratulera föredraganden till hans bidrag och hans utmärkta samarbete.

  Csaba Őry, föredragande. − (HU) Fru talman, herr kommissionsledamot! Låt mig säga några ord om den lagstiftning som ligger framför oss och dess betydelse, innan jag går över till mindre ärenden som rör de föreslagna ändringsförslagen.

Som kommissionsledamoten sa stämmer det att detta är en mycket gammal lagstiftning. Den kom till 1971 och har traditionellt sett haft en betydande roll sedan dess, som ett sekundärt regleringsinstrument för den grundläggande rättigheten anställningsfrihet inom unionen. Man kan inte förneka att rätten till fri rörlighet för arbetstagare, som fastställs i fördraget, skulle vara föga värdefullt i sig självt om medborgare som söker nytt arbete i en annan medlemsstat inte skulle kunna få tillgång till systemen för social trygghet, eller om rättigheternas överförbarhet inte skulle kunna säkerställas.

I samband med rörligheten inom unionen ska inte arbetstagare som tar betydande risker få besvär när det gäller social trygghet och grundläggande sociala rättigheter. Först då kan fri rörlighet för arbetstagare spela en viktig roll när det gäller att utjämna unionens arbetsmarknader, något som unionens ekonomi behöver.

Å andra sidan bör vi också se till och observera att förordning 1408, som vi nu diskuterar, bara kan uppfylla sin funktion om vi ständigt harmoniserar den med nationell lagstiftning. Men frågorna om socialpolitik, sysselsättning och rörlighet för arbetstagare tillhör och påverkar i grund och botten nationella befogenheter. Det är därför som det har varit, och är, nödvändigt att ständigt ändra och komplettera lagstiftningen från ett år till ett annat.

Detta är en central lagstiftning, eftersom det verkar som om vi bara kommer överens om olika formuleringar, men egentligen påverkar detta människor, människors öden och människors vardagsproblem. Därför är det fortfarande vår uppgift som lagstiftare, även om vi vet att denna text bara kommer att gälla under en mycket kort tid, eftersom den nya förordningen och det nya direktivet redan finns, som kommissionsledamoten redan sagt. De har redan kommit till.

Innan vi har utarbetat tillämpningsföreskrifterna krävs det att vi ständigt uppdaterar och anpassar formuleringarna i den nationella lagstiftningen för att säkerställa rättssäkerheten. Ett bra exempel på detta är det första föreslagna ändringsförslaget, där begreppet ”underhållsberättigad familjemedlem” i ungersk lagstiftning ändrades i civilrätten, och nu har vi fått tillfälle att anpassa ordalydelsen på EU-nivå till detta.

Men detta hör också samman med de ändringsförslag som påverkar Nederländerna, där lagstiftningen också påverkar människors öden i mycket hög grad, och där det råder osäkerhet när det gäller rätten till olika sociala förmåner för familjer till yrkesmilitärer som tjänstgör utomlands. Detta är helt klart oacceptabelt och måste läggas till.

Vi fann dock en lösning på detta problem under kommissionens arbete genom att godta rådets muntliga förslag och införliva det i texten. Därför finns inga problem i detta fall, eftersom jag anser att ändringsförslag 10 som nämndes också har inneburit en uppmuntrande lösning, då den nederländska regeringen har åtagit sig att meddela berörda medborgare i ett tydliggörande cirkulär, så nu finns det inget behov att parlamentet antar detta ändringsförslag.

Det fanns dock ett behov av samarbete, så jag skulle vilja tacka deltagarna, mina kolleger i parlamentet som lade fram ändringsförslagen, rådet och kommissionen. Tack så mycket för ordet, herr talman!

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Ria Oomen-Ruijten, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Som Csaba Őry just har sagt är rörlighet på arbetsmarknaden av yttersta vikt. Den samordningsförordning som vi diskuterar i dag innebär faktiskt att justeringarna av medlemsstaternas lagar samordnas varje år.

Medlemsstaterna bör faktiskt tvingas att prova varje lag eller varje ändring av social trygghet eller skattelagstiftning för att kontrollera om den också håller måttet på EU-nivå. Då skulle det inte vara alltför problematiskt. Med ett tydligt resultat skulle det inte vara nödvändigt att göra anpassningar senare.

Tillsammans med Csaba Őry har jag lagt fram ett antal ändringsförslag, och jag anser verkligen att samtliga ledamöterna ska granska sin egen medlemsstat när det är dags för den årliga anpassningen för att se om allt som föreslagits i det administrativa samrådet i själva verket har anpassats till den faktiska situationen inom EU.

Vi har lagt fram två eller tre ändringsförslag. De två första, ändringsförslagen 7 och 8, rör sjukförsäkring för familjemedlemmar till personal som är bosatt i Belgien eller Tyskland. Nederländska militärer täcks inte av sjukförsäkringslagen, så deras familjemedlemmar kunde inte heller försäkras och tvingades därför ansluta sig till ett system som blev allt dyrare. Den nederländska regeringen har skrivit till parlamentet och bett Europaparlamentet att anta ändringsförslagen, eftersom detta skulle vara den snabbaste lösningen.

Det tredje ändringsförslaget – ändringsförslag 10 – rör den nederländska barnomsorgslagen. En familj som bodde i Nederländerna och arbetade på andra sidan gränsen hade inte rätt till vårdbidrag för barn. Detta har nu också lösts genom en lagändring.

Detta innebär att vi genom vår ståndaktighet har uppnått mycket för många. Jag är också tacksam mot mina kolleger som inte låter sig hindras av alla argument vid andra behandlingen, utan som backar upp oss så att vi har kunnat uppnå åtskilligt.

  Joel Hasse Ferreira, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja gratulera föredraganden, Csaba Őry, till hans balanserade betänkande. För det andra skulle jag vilja betona hur viktigt det är att Europeiska unionens olika system för social trygghet samordnas och förbättras, samt anpassas där det är nödvändigt. Det är helt klart att en del av de ändringsförslag som vi anser nödvändiga har lagts fram för att möjliggöra en informerad debatt som en del av en process som ska underlätta godkännandet av Csaba Őrys betänkande vid första behandlingen.

Frågor om social trygghet i EU omfattar helt klart mycket mer än de problem som man försöker lösa i detta betänkande och med sammanhängande regleringsmetoder. Frågan här är emellertid att beakta de ändringar som har skett i lagstiftning om social trygghet i stater som Irland, Ungern, Polen, Nederländerna och Österrike för att säkerställa effektiv modernisering och anpassning.

Som vi vet pågår parallellt diskussioner om införandet av det nya regelverket, särskilt förhandlingar om respektive tillämpningsföreskrifter. Vi välkomnar föredragandens ståndpunkt även i detta fall, och vi förstår och delar åsikten att bara ett begränsat antal absolut nödvändiga ändringsförslag bör stödjas, som vi sa i utskottet. Dessa ändringsförslag ska garantera den nödvändiga rättssäkerheten, så att den nya förordningen kan träda i kraft. Under tiden har jag fått veta att Csaba Őry har dragit tillbaka det berörda ändringsförslaget av de skäl som uppgavs.

Avslutningsvis, det allra viktigaste är att hjälpa till att säkerställa ett riktigt tillämpande av principen om rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen, något som återbekräftades vid toppmötet i Lissabon och under 2006, Europeiska året för arbetstagares rörlighet, också på området social trygghet. Utan en sådan rörlighet för arbetstagare och utan ordentlig samordning av systemet för social trygghet kommer europeiska arbetstagare att ha begränsade möjligheter att flytta sig på arbetsmarknader. Detta vill vi inte ha, och vi stöder därför detta betänkande.

  Ona Juknevičienė, för ALDE-gruppen. – (LT) I den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna garanteras medborgarnas fria rörlighet och rätten till fri bosättning. I Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna garanteras fritt yrkesval och rätten att arbeta. Men vi vet att det fortfarande finns många svårigheter i praktiken som hindrar medborgare från att fullständigt utnyttja dessa rättigheter i gemenskapen. Sedan 1971 har den förordning som vi diskuterar här ansetts utgöra grunden för att garantera social trygghet för medborgare som flyttar från en medlemsstat till en annan. Förordningen, vilket har nämnts, har tillämpats i mer än 30 år, och dess bestämmelser ändras ganska ofta med hänsyn till nationell lagstiftning. Men i denna förordning fastställs den allmänna princip som alla nationella regeringar, socialförsäkringsinstitutioner och till och med domstolar måste efterleva när de tillämpar nationell lagstiftning. Den garanterar alltså att människor som utnyttjar sina rättigheter för att flytta till andra länder inom gemenskapen inte kommer att drabbas när olika nationell lagstiftning tillämpas.

Systemen för social trygghet skiljer sig mycket från ett land till ett annat, och även om förordningen ofta ändras syftar den inte till att förena system utan att generalisera dem. Därför är det glädjande att det på detta sätt är möjligt att skydda de mest sårbara medborgarna i gemenskapen, exempelvis kvinnor, pensionärer och funktionshindrade liksom deras familjemedlemmar. Jag anser att detta dokument hjälper till att ena både EU:s medlemsstater och även medborgarna. Därför, mina damer och herrar, uppmanar jag er innerligt att rösta för det.

  Wiesław Stefan Kuc, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Fri rörlighet, rätten att arbeta och fri bosättning i hela Europeiska unionen är några av de viktigaste förmåner som våra medborgare har fått. Av denna anledning är deras situation när det gäller socialförsäkring en av de viktigaste frågorna, särskilt nu när det förekommer en rörlighet av personer utan like inom EU, en migration som alla EU-institutioner kraftigt stöder.

Jag förstår att vi bara försöker att ändra det som är nödvändigt att ändra och anpassa det till ändringar som har införts i vissa länder, med hänsyn till tillämpningen av den ändrade förordningen om systemen för social trygghet (för närvarande gäller fortfarande förordningen från 1971).

Men jag anser att vi inte har utnyttjat det tillfälle som vi fått, och att vi har inte ändrat förordningen i enlighet med den inriktning som föreslogs i den nya förordningen. Trots att det redan har gått fyra år sedan utkastet till den nya förordningen godkändes har den fortfarande inte trätt i kraft, och den gamla är nu 37 år gammal. Det kanske är bättre att genomföra ordentliga förbättringar av det som redan finns än att vänta på den nya, eftersom tiden går och människor blir otåliga.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle också vilja tacka föredraganden för hans arbete med denna fråga. Jag vet att detta ofta verkar vara ett mycket tekniskt arbete, men dessa snabba årliga uppdateringar är viktiga, eftersom de erbjuder medborgarna öppenhet om deras berättiganden. Det innebär också att vissa enskilda kan innefattas snabbare.

Jag skulle också vilja betona – liksom andra har gjort – att detta är en samordning, inte en harmonisering. Detta innebär ofta att vissa saker som verkar mycket rimliga inte nödvändigtvis är godtagbara inom samordningens mycket begränsade räckvidd. Jag anser också att vi måste vara tydliga när det gäller att denna samordning inte är avsedd att underminera nationella system och öppna dem för marknadskrafter – något som jag tror att vi börjar uppleva, särskilt inom hälsosektorn för närvarande.

Som andra har nämnt håller tillämpningsförordningen på att uppdateras, men vi vet redan att vissa frågor inte kommer att innefattas. Jag tror att vi måste finna en lösning för dessa utanför räckvidden för denna samordning, och jag skulle vilja uppmana kommissionen att granska detta: när till exempel skatteintäkter i allt högre grad används för att stödja sociala trygghetssystem, eller när människor som arbetar utomlands märker att de betalar skatter för att bidra till ett socialt trygghetssystem som de inte längre har tillgång till.

Jag vill också uppmana till – som parlamentet gjorde för en tid sedan – att nationell praxis hamnar i linje med andan i förordningen, så att vi inte upptäcker att vissa enskilda, vilket nu är fallet i Frankrike, inte längre kan ta del av det system som de har betalat för på grund av ändringar i nationella regelverk.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr kommissionsledamot! Det råder inga tvivel om att det är nödvändigt att godkänna de tekniska ändringar som föreslagits i bilagorna till denna förordning. Genom att göra så kommer vi att harmonisera förordningen med den nya terminologi som finns i vissa länder. Men jag skulle åter vilja påpeka att EU-lagstiftningen redan stått i strid med EG-domstolens avgöranden under många år när det gäller mer precisa specifikationer av regler om yrkanden från patienter om ersättning för kostnaden för sjukvård som getts utomlands. Motsatsförhållandet är tydligast när det gäller sjukhusvård och innefattar alla domar: jag skulle vilja betona att det berör dem alla, inte bara de fall där rådet redan har nått enighet. Det stämmer att patienterna rättigheter upprätthålls om de vänder sig till EG-domstolen, men denna rättsliga status är inte godtagbar.

Jag skulle åter vilja påminna er om det missade tillfället att med en lämplig metod ändra yrkanden från försäkrade personer när man förberedde den nya förenklade förordningen (EG) nr 883/2004. Ett tillfälle att ändra de principer som fastställts av EG-domstolen i tjänstedirektivet, som aktualiserades två år senare, förspilldes också. Nu har ett nytt år inletts, och vi gör bara tekniska, inte begreppsmässiga, ändringar. De nya tillämpningsföreskrifterna kanske löser denna fråga, men det ser inte ut som om den kommer att lösa alla problem, eftersom rådet inte instämmer i alla frågor. Dessutom kan situationen bli invecklad, eftersom generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd nu lägger fram ett utkast till ett nytt direktiv om rörlighet för patienter. Det är därför som rådet kan förvänta sig kontroversiella förhandlingar. Ett ämne som kan orsaka kontrovers är tvisten om subventioner. Vi kan också förvänta oss ytterligare förseningar när det gäller ett fastställande i laga form av medborgarnas rätt att få ersättning för sjukhusvård. Det finns åsiktsskillnader när de gäller ersättningsnivån och villkor för bemyndigande av ett försäkringsbolag i ens eget ursprungsland.

Enligt min uppfattning är denna situation synnerligen oönskad sedd utifrån rättslig säkerhet, tillgänglighet och förståelse av lagen. Vissa länder löser problemet genom att inte informera sina medborgare om de yrkanden som beviljas av Europeiska gemenskapernas domstol. Jag är övertygad om att det är nödvändigt att lösa detta problem så snart som möjligt genom att ändra förordning (EG) nr 883/2004. Vi bör inte förlita oss på att det kontroversiella nya direktivet om rörlighet från generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd ska garantera, utan ytterligare dröjsmål, efterlevnad av domarna.

  Emine Bozkurt (PSE). – (NL) Herr talman! Jag tackar Csaba Őry för hans utmärka arbete. På min korta talartid skulle jag vilja framhålla en punkt. Det är inte allt det som är fel med samordningen av systemen för sociala trygghet som kan skyllas på lagstiftningen. Många av de problem som uppstår orsakas vid tillämpandet av reglerna, något som varje enskild medlemsstat ansvarar för själv.

Ett antal av dessa praktiska problem har uppmärksammats under arbetet med Őrybetänkandet. Detta är just fallet med samordning; lagstiftningen måste inte bara vara korrekt, tillämpningen av den måste också stämma överens med den. Jag välkomnar därför att rådets ordförande rådfrågar parlamentet, till exempel när det gäller bilagorna XI och VI till förordning nr 883, för vilken jag själv är föredragande.

Det är verkligen av yttersta vikt att rådets arbete med denna förordning och bilagorna bör kompletteras inom ramen för parlamentets mandat. Jag önskar rådets framtida ordföranden all lycka med detta.

  Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja ge mitt stöd till Csaba Őrys betänkande. Det är mycket bra att EU samordnar systemen för social trygghet, eftersom miljoner människor arbetar utanför sitt eget lands gränser i den utvidgade europeiska unionen. De talrikaste är mina egna landsmän, polackerna, av vilka över 2 miljoner nu arbetar i olika medlemsstater.

Å ena sidan är det uppmuntrande att arbetstagare kan röra sig fritt, men å den andra är vi bedrövade över de ständigt ökande fallen med utländska arbetstagare som behandlas illa. I vissa länder har det framkommit fall av illegal behandling av polska arbetstagare, där de tvingas till slavarbete. Polska arbetstagare faller offer för rasistiska attacker. Detta har hänt i Storbritannien, och senast i Tyskland – de polska medierna har beskrivit fall av brutala attacker i den tyska staden Löknitz i Mecklenburg.

Detta är allvarliga händelser, och vi förväntar oss att alla medlemsstater vidtar fler åtgärder för att skydda utländska arbetstagare från utnyttjande och förföljelse.

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Med sammanstörtandet av EU:s gränser och ändrade livsstilar finns det flera miljoner europeiska medborgare som föds i ett land, har arbetat i ett eller flera länder och skulle vilja tillbringa sin tid som pensionär i ytterligare ett annat land. De betalar sina sociala avgifter på ett annat ställe än var de senare kommer att utnyttja fördelarna.

Lika konkurrensvillkor kräver också att de sociala trygghetstjänsterna harmoniseras. På lång sikt är det därför nödvändigt att ett standardiserat europeiskt system för social trygghet skapas, inbegripet ett pensionssystem, sjukvårdsförsäkring och socialvård.

En arbetsgrupp inom det ungerska socialdemokratiska partiet har rekommenderat att denna vision ska införlivas i Europeiska Socialdemokraters Partis långsiktiga program. Harmonisering kommer naturligtvis att ta tid och skapa rättsliga tvister, men jag är säker på att vi i framtiden, i det framtida EU, får uppleva en standardiserad social trygghet.

  Petya Stavreva (PPE-DE). – (BG) Herr talman, ärade kolleger! Lösningen för ett enat EU är en harmonisering av sociallagstiftningen och en samordning mellan EU:s medlemsstater när det gäller sociala trygghetssystem, eftersom fri rörlighet är ett av våra grundläggande värden.

Alla som vill arbeta i ett EU-land måste vara väl förtrogna med sina rättigheter och skyldigheter. På samma sätt måste medlemsstaterna skydda sina medborgares sociala rättigheter och garantera de mest gynnsamma arbets- och levnadsvillkor. Ställningen i det sociala trygghetssystemet för medborgare som arbetar i EU-länder har en direkt påverkan på gemenskapens välfärd och på dess ekonomiska resultat.

I Bulgarien, som är en av de nya medlemsstaterna, är frågan om social trygghet särskilt aktuell. Jag anser att en harmonisering av social trygghet på EU-nivå kommer att säkerställa tydligare och mer förenklade regler för EU:s medborgare. Jag stöder Csaba Őrys betänkande, och uppmanar er att stödja det med er röst.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman! Finessen med detta dokument är att det ska godkännas snabbt, i syfte att stärka rättsäkerheten för medborgarna.

Vi känner till att bestämmelser om modernisering och förenkling ska godkännas, och därför skulle det föreliggande förslaget förlora mycket av sin mening om vi fördröjde det.

När det gäller behovet att införliva de beslut som Europeiska gemenskapernas domstol nyligen fattade i vår lagstiftning, skulle jag vilja säga att det är en teknisk fråga som måste debatteras inom ramen för diskussionen om huruvida förordningen ska stärkas.

Kommissionen har i stor utsträckning redan tagit hänsyn till domstolens senaste rättspraxis i sitt förslag om gränsöverskridande hälso- och sjukvård, som snart ska diskuteras i kommissionskollegiet.

Ett positivt resultat i Europaparlamentets omröstning om detta dokument kommer att göra det möjligt för kommissionen att koncentrera sina framtida ansträngningar på att uppdatera och förenkla texterna. Det ligger fortfarande mycket arbete framför oss innan de nya texterna träder i kraft. Denna ansträngning kommer på lång sikt att underlätta för de medborgare som flyttar inom Europeiska unionen att utöva rättigheterna, och därför kommer detta grundläggande mål med europeisk enighet få en mer konkret form.

Låt mig ännu en gång uttrycka mitt tack till föredraganden för det utmärkta arbete som han har gjort.

  Csaba Őry, föredragande. − (HU) Tack för ordet, herr talman! Som avslutning är det kanske värt att sammanfatta en fråga som döljer sig i bakgrunden av denna debatt – flera personer har nämnt den, inbegripet Jean Lambert och Emine Bozkurt.

När jag förberedde detta betänkande diskuterade vi i själva verket aldrig några innehållsfrågor, eftersom vi alltid var överens om innehållet. Vi diskuterade var de europeiska respektive de nationella lagstiftarnas behörighet låg. Jag skulle vilja försäkra er om att vi i detta fall lyckades finna den mycket sköra balansen.

Vi talade därför med kommissionen och rådet om alla de föreslagna ändringsförslagen. Ibland uppstod en debatt så småningom, och ibland ofta, men vi fann lösningen. Låt det vara osagt om detta var tur eller ett bra exempel på att vi till och med kan samarbeta då och då om vi behöver. Det faktum att vi faktiskt behöver det är bevis för oss, men jag anser också att vi inte bör tvivla på att vi också måste göra det för EU:s medborgare.

Jag för min del har inte försökt att rekommendera långtgående ändringar av texten i betänkandet av den enkla anledningen att vi väntar på Emine Bozkurts och Jean Lamberts betänkanden om förordningen från 2003. Jag anser därför att lagstiftningen förblir gällande tills vidare – vi har kanske har förbättrat den lite – men vi kommer att fortsätta debatten när vi utarbetar tillämpningsförordningen, och jag anser att detta är rätt och riktigt.

Jag skulle åter vilja tacka rådet, kommissionen och mina kolleger för deras samarbete.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Den förordning som vi ska ändra (nr 1408/71) är en mycket viktig del när det gäller att nå en av de fyra friheterna i Europeiska unionen, det vill säga fri rörlighet. Fri rörlighet för arbetstagare i Europeiska unionen får inte begränsas vare sig direkt, genom att begränsa de yrkeskategorier som är öppna för medborgare från andra medlemsstater, eller indirekt, genom att underminera de sociala förmåner som utländsk personal har rätt till.

Av denna avledning kommer det i den förordning som kommissionen föreslår med tillagda ändringsförslag från parlamentet tydligt att fastställas i vilka fall medborgare har rätt till särskilda förmåner som beviljats av deras stat, under vilka omständigheter dessa förmåner får exporteras och om andra sociala system ska tillämpas, för att se till att utländska medborgare behandlas rättvist. Om vi ska de utvidga de kategorier för kontraktsanställning som används inom EU behöver vi dessutom en gemensam förståelse för vad enmansföretag eller egenföretagande innebär.

Inte minst anser jag att detta betänkande bidrar till att skydda de sociala rättigheterna för medborgare som arbetar i en annan medlemsstat. Att ta bort hindren för erkännande av sociala rättigheter kommer att leda till större rörlighet inom unionen och ökad sysselsättning.

7. Konsumentkrediter (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en andrabehandlingsrekommendation för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumentkreditavtal och upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (09948/2/2007 – C6-0315/2007 – 2002/0222 (COD)) (Föredragande: Kurt Lechner) (A6-0504/2007).

  Kurt Lechner, föredragande. − (DE) Herr talman, kommissionsledamot Kuneva, mina damer och herrar! Att teckna kredit är något annat än att förvärva varor. Den rättsliga komplexiteten i transaktionen är mycket större, och etablerad nationell finansieringspraxis och rättsliga traditioner spelar en mycket större roll. Följaktligen är allmänhetens förtroende ofta avgörande i frågor som rör konsumentkredit. Mot denna bakgrund har harmoniseringen av lagstiftningen om konsumentkredit sina begränsningar och bör göras försiktigt och gradvis.

Som den svagare avtalsparten måste konsumenten utan tvivel få rättsskydd, men samtidigt måste riktlinjerna på detta område, liksom när det gäller obligationsrätten i allmänhet, vara avtalsfrihet och vuxna människors eget ansvar, inte ålägganden och förmyndarmentalitet. Nationella lagstiftare måste ha tillräcklig bestämmanderätt för att garantera flexibiliteten i konsumentskyddet i sina egna länder och snabbt ta itu med opraktisk ny utveckling på området konsumentskydd. Ett enda organ för rättsliga bestämmelser garanterar inte att konsumenterna faktiskt är skyddade. Det skulle ha varit nödvändigt med konsekvensbedömningar, med tanke på att konsumentkrediter påverkar hundratusentals människor. Lagstiftningen bör baseras på typfall och inte på undantag.

I detta avseende måste jag först och främst tacka Europaparlamentet i sin helhet för att ha förkastat kommissionens helt oacceptabla första förslag samt ändrat det väsentligen och obestridligen vid första behandlingen. För det andra välkomnar jag helhjärtat den nya strategi som kommissionen antagit i sitt ändrade förslag från 2005, där bara särskilda grundläggande delar slutligen ska harmoniseras.

Jag måste dock kritisera rådets gemensamma ståndpunkt. I stället för att inrikta sig på en sund genomförbar lösning på EU-nivå har medlemsstaternas företrädare infört sina egna särskilda regler, försvarat dem och sammanställt en litania över dem i kompromissen. Resultatet är en rad bestämmelser som skapar alltför mycket byråkrati. Detta är inte bra för konsumenterna. Att överösa konsumenterna med information hjälper dem inte. Det skapar betydande merkostnader, som får en oproportionerligt stor inverkan på obetydliga krediter.

Följaktligen var mitt ursprungliga mål att försöka rationalisera reglerna och ge nationella lagstiftare mer frihet. Mot denna bakgrund skulle jag vilja tacka mina kolleger, eftersom alla omröstningar i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd gick åt samma håll, och alla beslut i parlamentet också verkar göra det.

Låt mig bara citera två nyckelexempel, nämligen de väsentliga förbättringarna och de nedbantade bestämmelserna om kontokredit och uppgörelsen om artikel 16 när det gäller ersättning för förtidsbetalning som är under utveckling. Trots dessa förbättringar anser jag dock att den övervägande majoriteten bara är beredd att gå halvvägs, utan tvivel delvis påverkade av bristen på samtycke i rådet och en önskan att avsluta lagstiftningsprojektet. Jag anser likväl att det är absolut nödvändigt att ytterligare förbättringar görs, om förslaget ska bedömas med välvilja i sin helhet.

Jag skulle vilja nämna två andra punkter som är viktiga för mig och försöka få ert godkännande ännu en gång. För det första bör den tröskel vid vilken direktivet börjar gälla höjas till 500 euro. Jag är väl medveten om att värdet på detta belopp varierar inom EU. Meningen är dock inte att direktivet bara ska gälla då tröskeln på 500 euro har passeras, utan att de nationella lagstiftarna bör behålla alternativet att tillämpa sina egna bestämmelser från den första euron snarare än att vara bundna till att begränsa sin kreditverksamhet till 500 euro eller mer.

För det andra bör konsumenterna ha valmöjligheten att avstå från de föreskrivna förklaringarna om förhandsinformation. En anledning till detta är att dessa förklaringar skulle kunna hämma den inre marknaden. Jag anser att det skulle räcka att ge konsumenten en kopia av avtalsvillkoren i förväg för att uppfylla kravet om förhandsinformation – som för övrigt är det som kommissionen antog i sitt eget förslag. Det skulle minska travarna med pappersarbete.

Om inte dessa ändringar görs befarar jag att det önskade målet som ligger bakom detta direktiv, nämligen att öppna den inre marknaden för konsumenter inom EU och ge dem ett bredare produktutbud och fler valmöjligheter, inte kommer att nås.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Omröstningen i kammaren på onsdag om direktivet om konsumentkrediter är ett viktigt ögonblick för EU:s 500 miljoner konsumenter.

Det kommer att påverka många människors liv direkt, och det handlar om två frågor av avgörande vikt. Den första rör sig om att konsumenter ska ha möjlighet att göra mer välinformerade val när de tecknar kreditlån: att betala för ett äktenskap inom familjen, en tvättmaskin eller en ny bil – livets ting.

Den andra handlar om att konsumenter får mer valmöjlighet och en mer konkurrenskraftig marknad. Det är också en mycket viktig omröstning för företagen, som innebär att ett enda, enkelt regelverk skapas, vilket gör det lättare för banker och andra kreditgivare att göra gränsöverskridande affärer.

Vi måste gripa detta tillfälle för att kunna gå framåt. Det är tydligt att den rådande situationen inte fungerar. Siffrorna talar sitt eget språk. Inom EU varierar den genomsnittliga räntan för konsumentkredit från runt 6 procent i Finland, den billigaste medlemsstaten, till över 12 procent i Portugal. I Italien ligger krediträntan på ungefär 9,4 procent, i Irland på omkring 6,8 procent.

EU:s konsumentkreditmarknad är fragmentiserad, indelad i 27 ”småmarknader”. Och på en europeisk kreditmarknad som är värd 800 miljarder euro motsvarar direkta gränsöverskridande finanstjänster bara en liten del – 1 procent – av all distansförsäljning av kredit.

Den inre marknaden fungerar helt klart inte. Konkurrensen på EU-nivå fungerar helt klart inte. Resultatet är att konsumenterna förvägras valmöjlighet och mer konkurrenskraftiga erbjudanden, och konkurrenskraftiga företag förvägras möjligheter att tillträda nya marknader.

Direktivet om konsumentkrediter behövs för att börja dela upp den inre marknadens potential och stärka konkurrensen och valmöjligheterna. Det finns två huvudmål med direktivet: att tillhandahålla standarder – jämförbara uppgifter – så att konsumenterna kan göra upplysta val, och att ge företagen en enda uppsättning standarder för att sälja konkurrenskraftiga krediterbjudanden över gränserna.

Direktivet om konsumentkrediter är inriktat på öppenhet och konsumenträttigheter. Jag vill bara belysa några viktiga gemensamma element som det realiserar. När det gäller reklam för kreditlån: om det finns en siffra i en annons för kredit, ska det bli obligatoriskt att tillhandahålla samma standardförteckning över grundläggande uppgifter i hela Europeiska unionen.

Det allra viktigaste är att för första gången kommer den årliga procentsatsen för avgifter att beräknas på samma sätt i hela EU. Detta är ett mycket stort framsteg: på så sätt kan konsumenter se den verkliga kostnaden med hjälp av en enda siffra.

När det gäller förhandsinformation: information som ges till konsumenter om krediterbjudanden kommer att presenteras på samma blankett för konsumentkreditinformation i hela EU, och den kommer att ge alla nyckelfakta och siffror – från räntesatser till information om avgifter och sammanhörande försäkringar. Detta kommer att göra det möjligt för konsumenterna att direkt jämföra olika erbjudanden som erbjuds på ett standardiserat, jämförbart sätt.

I direktivet fastställs också två grundläggande konsumenträttigheter. När de väl har tecknat ett kreditavtal kommer konsumenterna också att kunna ta ut från krediten utan att behöva uppge någon anledning och utan att behöva betala någon avgift. Denna rättighet, ett nytt inslag i nästan hälften av medlemsstaterna, kommer att gälla alla konsumentkrediter i Europeiska unionen.

Dessutom bekräftas konsumenternas bytesrätt i direktivet om konsumentkrediter, och detta måste vara en mycket fast politisk linje – inte bara på detta område. Bytesrätten tillsammans med rätten till förtidsbetalning vid alla tidpunkter: detta är en fråga av avgörande vikt för kommissionen, att sörja för rättvis ersättning till banker och samtidigt skydda konsumenternas rättighet att välja fritt och gå vidare till ett mer konkurrenskraftigt erbjudande på marknaden. Detta är grundläggande om konkurrensen ska utvecklas.

Jag medger till fullo att det inte är någon enkel uppgift att harmonisera lagstiftning på detta mycket känsliga område, men jag är övertygad om att marknader består av människor och bör vara gjorda för att fungera för människor, och jag anser att vi inom EU sysslar med att sätta människor i marknadens centrum, ge dem makt att välja, ge företagen makt att konkurrera och få den europeiska marknaden att fungera för konsumenter.

Jag vill betona att i en modern värld handlar det inte om att ställa konsumenter mot företagen, utan om att bygga hälsosamma marknader där konsumenter kan välja och företag kan konkurrera.

Jag anser att ändringsförslagen som lagts fram av PSE-gruppen och ALDE-gruppen – som rådet har godkänt – utgör en rättvis och rimlig kompromiss.

Enligt min mening är detta det bästa alternativet som gynnar både konsumenter och tillhandahållare av finansiella tjänster. Jag anser att omröstningen om detta kompromisspaket är en omröstning för en konkurrenskraftig marknad, tydlig information och mer upplysta konsumentval.

Det är en blygsam inledning på konsumentdimensionen av finansiella tjänster, där det fortfarande återstår mycket att göra. Så jag vänder mig till parlamentsledamöterna: ni talar direkt, på de europeiska medborgarnas vägnar. Ni har kämpat i så många år för det som verkligen betyder något för människor i deras vardag.

Uppgiften är att rösta om ett avtal om kreditregler i dag som kommer att ge verkligt mervärde till EU:s medborgare i det utrymme där de lever sina liv och sänder en tydlig signal om EU:s villighet att rulla upp skjortärmarna och arbeta på ett område som i hög grad berör våra medborgare och företag, små och stora, i dag.

  Malcolm Harbour, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att erkänna den enorma mängd arbete som föredraganden Kurt Lechner har gjort för vår grupp, och hylla både kommissionen och rådet för det arbete som vi har gjort tillsammans när det gäller ett svårt och ibland kontroversiellt förslag, och som har pågått i ett antal år, som kommissionsledamoten sa.

I grund och botten – och här instämmer jag fullständigt med kommissionsledamoten – är det ett oerhört viktigt förslag för EU:s konsumenter på den inre marknaden. Konsumentkredit är en mycket viktig mekanism för att föra in konsumenter på marknaden. Vi vill ha en blomstrande och nyskapande marknad. Vi vill ha företag som aktivt erbjuder en lång rad produkter och tjänster som är skräddarsydda för konsumenternas behov att köpa särskilda varor, produkter eller tjänster.

Men, framför allt, vill vi ha en välreglerad marknad som konsumenterna känner förtroende att träda in på och där de vet att de kommer att få information, men också har garantier att kunna se tydliga avtalsvillkor. När det gäller finansiella tjänster är det mycket tydligt att god reglering uppmuntrar till marknadsaktivitet, och det är detta som vi söker i hela denna process. Men problem med detta direktiv har varit att konsumentkreditmarknader över hela EU befinner sig i mycket olika utvecklingsskeden: många länder, som mitt eget, har redan välutvecklade regelverk. Den ursprungliga idén med en maximal harmonisering skulle ha inneburit att konsumenterna i dessa länder skulle ha missgynnats, och vi har varit sysselsatta med att försöka få rätt balans.

Jag vill bara rätta till ett intryck som jag tror att Meglena Kuneva gav, kanske ofrivilligt: denna grupp stöder det paket med kompromissändringsförslag som ligger på bordet med ett enda undantag. Vi har lagt fram samma ändringsförslag. Det är en samstämmig ståndpunkt i hela parlamentet. Jag anser att det finns en aspekt som vi fortfarande diskuterar, men jag är säker på att vi kommer att nå fram, och sedan har vi ett bra och viktigt paket. Men det viktiga är att vi fortsätter övervaka marknadens framväxt, ser till att den utvecklas på ett rimligt sätt och tar itu med de problem som kan uppstå från denna marknads framväxt och utveckling. Jag är säker på att parlamentet kommer att ta sitt ansvar, och vi kommer att lägga fram ett bra paket i morgon.

  Arlene McCarthy, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, och tidigare utskottet för rättsliga frågor, har alltid erkänt de potentiella fördelarna, för både företag och konsumenter, med att utveckla en inre marknad och konsumentkredit. Jag var närvarande under mognadsprocessen för denna lagstiftning, och hoppas att vara där i morgon när den nya konsumentkreditbabyn slutligen föds!

De senaste fem årens diskussion och debatt har visat grundläggande skillnader mellan kommissionen och parlamentet, och mer specifikt mellan medlemsstaterna, om det bästa sättet för att nå detta, och jag är fast övertygad om att det finns lärdomar att dra av detta. Alla förslag – till och med ett ändrat kommissionsförslag – måste genomgå en sträng konsekvensbedömning för att få alla parter och aktörer att bedöma föreslagets förtjänster och skapa förtroende hos konsumenter och företag.

Det är beklagligt att varken kommissionen eller rådet var beredda att göra detta vid den tidpunkten. Men i dag är det vårt arbete att ta itu med nästa text, som är en rejäl förbättring av det ursprungliga förslaget. Den inriktas på de grundläggande delarna och komponenterna för att börja öppna marknaden och skydda konsumenterna. Dess fördelar omfattar att ge konsumenter möjlighet att jämföra krediterbjudanden, tvinga långivare att analysera konsumentens kreditvärdighet – något som kommer att vara viktigt i kampen mot skuldsättning i hela EU – och tvinga långivare att ge förklaringar och, som ett resultat av våra ändringsförslag, kommer nu alla kreditgivare att ansvara för att ge övergripande standardinformation i ett förenklat format.

Jag välkomnar rätten att säga upp kreditavtalet på 14 dagar och rätten till förtidsbetalning, som är bra element för att skapa konsumentförtroende och uppmuntra dem att leta bortom sin hemmamarknad efter krediterbjudanden. Detta handlar inte bara om att öppna marknaden, och det faktum att vi nu har fri rörlighet för arbetstagare och personer i 27 europeiska medlemsstater ger denna lag en ny innebörd. En polsk rörmokare som arbetar i Frankrike eller Tyskland till exempel och lånar från ett kreditinstitut där kan nu enkelt jämföra de olika anbuden om effektiv ränta i vetskap om att han har den standardinformation som gör det möjligt för honom att fatta rätt beslut.

Slutligen välkomnar jag att kommissionen inte stryper små tillhandahållare i gemenskapen med byråkrati, utan undantar kreditkassor från denna lag. Jag välkomnar också medlemsstaternas flexibilitet som finns där nu. Detta har till exempel möjliggjort en hög skyddsnivå som ska upprätthållas för konsumenter i Storbritannien, som nu kommer att behålla rätten till gemensamt och enskilt ansvar för kreditkort. Detta förslag är därför tillräckligt flexibelt för att fungera, och jag skulle vilja uppmana ledamöterna att ge det sitt stöd.

Som utskottets ordförande, anser jag att vår arbete inte slutar här ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta är vanligen den tid på året då vi önskar varandra ”Gott nytt år”. Men i Storbritannien, och i världen, har årets nyheter dominerats av oro för ekonomin, och särskilt för konsumentkrediter. Det handlar inte bara om den vanliga formen av depression efter julen. Vi vet alla det går djupare än så. Kredit kommer att bli en svår fråga under överskådlig framtid, för både låntagare och långivare i lika grad.

Som lagstiftare som ställs inför denna globala förutsättning måste vi göra något. Vi måste stimulera EU:s marknad för finansiella tjänster, samtidigt som vi också ser till att våra konsumenter gör förståndiga och upplysta val, och att de har informationen och en jämförelse tillgänglig för att göra det. Många av oss i parlamentet, och särskilt utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, har suttit med i en undersökning som gjorts av parlamentet de senaste åren om det brittiska försäkringsbolaget Equitable Lifes fall. Vi känner till vad följderna blir för konsumenterna om det gränsöverskridande regelsystemet i samband med finansiella tjänster blir fel. I det här fallet behöver vi ett sådant system och vi måste få det rätt, särskilt mot bakgrund av de globala omständigheter som vi står inför.

Detta direktiv kan bidra. Det kan hjälpa EU:s marknad för finansiella tjänster i en svår tid, och det kan bemyndiga och hjälpa våra konsumenter att få kredit och göra det på ett konkurrenskraftigt sätt. Min grupp har skrivit under på och lagt fram, tillsammans med PSE-gruppen, ett paket som vi hoppas komma överens om. När allt kommer omkring verkar det som om vi står inför ett argument som nästan bara handlar om ett ord, i en artikel, efter sju års förhandlingar och utarbetande. Det skulle vara en ganska dålig affär för parlamentet och för EU:s institutioner om vi inte kan övervinna detta och lägga fram detta direktiv, som förhoppningsvis kommer att ge den europeiska marknaden alla de fördelar som vi har hört framföras.

  Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Jag stöder behovet att uppdatera EU:s lagstiftning på detta område. Den senaste gången som vi hade ett direktiv om detta var 1987, och konsumentkreditmarknaden har bestämt förändrats dramatiskt sedan dess.

Genom detta EU-direktiv om konsumentkreditlån försöker man att införa en högre konkurrensnivå på konsumentkreditmarknaden, en marknad som är värd 800 miljarder euro. Det kommer att ge konsumenterna rättslig säkerhet, som är absolut nödvändigt om människor ska jämföra erbjudanden och leta efter den bästa produkten som passar deras behov. Det ska också hjälpa företagen att konkurrera. När man ser på skillnaderna mellan konsumentkrediträntan runt om i EU – från 6 procent i vissa länder upp till 12 procent i andra – är det verkligen dags att ge konsumenterna ett bättre alternativ.

Dessa nya regler kommer att göra marknaden mer öppen för konsumenter och företagskonkurrenter i lika grad. Den viktigaste effekten med detta direktiv kommer att bli att ge jämförbar standardinformation till konsumenter runt om i EU som tecknar lån. När det gäller kreditanbud måste den information som ges till konsumenterna, oavsett det är räntesatser, siffror eller periodicitet för delbetalningar, fastställas i en ny EU-omfattande europeisk blankett för kreditinformation.

Så jag välkomnar detta i hög grad. Jag anser att det är viktigt för konsumenterna att de har förtroende och att det finns rättslig säkerhet på detta område, men jag menar att detta kommer att skapa mer konkurrens på detta område och när allt kommer omkring – vilket redan har påpekats – ge konsumenterna fler alternativ, och att konsumenterna kommer att gynnas i hög grad av detta direktiv.

  Heide Rühle, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi måste tyvärr anta ett direktiv i morgon som inte uppfyller våra kriterier för bättre lagstiftning. Det har inte gjorts någon konsekvensbedömning, även om detta är ett helt nytt förslag, trots EU:s mellanliggande utvidgning med anslutningen av 12 nya medlemsstater, trots stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller finansieringspraxis och tillsynssystem och trots sociala olikheter inom medlemsstater.

I stället för en fullständig harmonisering fanns det ett akut behov att ge medlemsstaterna större handlingsfrihet. Medlemsstaterna kan reagera helt olika och mycket snabbare i dag på de olika nya modeller som dagligen uppstår på marknaden. Medlemsstaterna är också bättre utrustade för att bemöta finansiella kriser. De kan reglera saker inom en tidsram som är kortare än om Europeiska unionen ska agera.

Det är därför som det skulle ha varit klokt att begränsa oss till en minimiharmonisering här i stället för att försöka harmonisera så mycket som möjligt. Detta är en kritik som vi måste framföra i detta konsumentdirektiv. Dessutom beklagar vi att det blev nödvändigt att anta åtskilliga undantagsklausuler för att alla medlemsstater skulle komma med. Detta har tyvärr inte alls gynnat bestämmelsernas stränghet.

Men det finns också ett undantag som vi argumenterar för, och det rör renoveringslån. När det gäller de väldiga utmaningar som klimatförändringarna utgör finns det ett akut behov att undanta renoveringslån som säkras genom inteckning från detta förslag, eftersom det inte alls har att göra med konsumentkredit, utan bör behandlas som hypotekslån.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Herr talman! När man reglerar hur ett avtal mellan två olika parter ska utformas, måste man självklart ta hänsyn till om parterna är likvärdiga eller om ena parten redan från början har ett övertag. Om ena parten har ett övertag, måste man i avtalsregleringen ta hänsyn till det och hitta ett regelverk som stärker den svagare parten.

När det gäller konsumentkrediterna, som vi diskuterar nu, så är det den som behöver krediten som är i underläge. Tyvärr tar inte vare sig föredraganden eller kompromissförslaget tillräcklig hänsyn till detta ansvar, till konsumenternas rätt och skydd. Det är särskilt allvarligt, eftersom det är de med de svagaste ekonomiska resurserna som överhuvudtaget efterfrågar krediter vid inköp.

Jag vill också säga att trots att vi har ett beslut om att vi ska tillämpa gender mainstreaming i allt vårt arbete här i parlamentet, så har det inte gjorts någon genusanalys av detta direktiv, och trots att vi vet att särskilt många kvinnor med de lägsta lönerna är de som ofta fastnar i skuldfällorna. Jag hävdar att det måste finnas ett tak för ersättningsnivån vid förtidsbetalning av lånen. Jag hävdar också att tre dagars ångerrätt är alldeles för kort tid. Dessutom vill jag ha en minimiharmonisering, inte en maximiharmonisering.

  Godfrey Bloom, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag undrar om jag får ge några visdomsord här. Jag har tillbringat största delen av mitt liv inom affärsbanker, om än inte banktjänster till privatpersoner, och jag måste säga att jag inte anser att politiker ska lägga sig i ärenden mellan en konsument, eller en långivare och en låntagare. Jag skulle inte drömma om att försöka reglera detta ämne, med all min erfarenhet. Jag ögnar igenom den förteckning över människor som faktiskt arbetar i detta utskott och i parlamentet, och jag ser inte mycket erfarenhet där, så det handlar om en blind som leder en blind. Jag anser att det är något absurt med att denna plats, som inte har lyckats granska sina egna räkenskapsböcker på nästan 11 år, ska kommentera detta.

Det faktum att ni faktiskt kan ha regler för Bukarest, London och Paris och konsumenter på dessa platser är fullständigt skrattretande. Jag skulle kanske kunna varna människor som den brittiska regeringen att det i grunden är fel att betala borgen för banker till ett belopp av 50 procent av deras sammanlagda reserver.

Så, om jag får, låt mig ge konsumenten ett tips: ”man ska varken låna eller låna ut”, och låt mig säga följande till regeringarna: ”det är lätt att plocka en dumbom på pengar”.

  Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka föredraganden och givetvis även kommissionsledamoten, som spelade en mycket konstruktiv roll i denna komplexa fråga.

Glenis Wallis hänvisade till att detta ärende, skulle jag vilja säga, har hemsökt korridorerna i Europaparlamentet och andra EU-institutioner i mer än sju år, och enligt min mening har detta inte varit sju år av genomblickbar lagstiftning eller sju år av bättre lagstiftning, utan en härva som mycket få parlamentsledamöter hittills har lyckats reda ut.

I detta avseende anser jag inte att vi har gjort de europeiska konsumenterna och medborgarna som har betraktat detta gräl i kulisserna mellan medlemsstater några stora tjänster, men om detta slutresultat erbjuder större öppenhet till de konsumenter som vill köpa en bil till exempel, och gör det möjligt för dem att göra ett informerat val mellan ett avbetalningskontrakt och ett privat lån, anser jag att det kommer att bli användbart.

Det gjordes hänvisningar här till att den europeiska kreditmarknaden är värd 800 miljarder euro, och att skillnaden mellan de högsta och de lägsta räntesatserna ligger på omkring 6 procent. Det finns naturligtvis en hel del nytta med detta, och man får hoppas att konsumenterna kommer att ha möjlighet att dra fördel av den tillgängliga räckvidden också, men jag har goda skäl att tvivla. Faktum är att en konsument som vill köpa en digitalkamera för 220 euro och sedan skriftligen måste fylla i en kreditblankett på 10 sidor knappast kommer att förstå alla risker som en kreditöverföring på 220 euro medför.

Resultatet, enligt min mening, är att mycket av det som är väl menat i detta paket inte kommer att hjälpa den genomsnittliga sårbara konsumenten i slutändan, utan skapa sådana svårigheter för konsumenterna att de kommer att föredra att inte köpa någonting alls på kredit för att undvika den skrämmande uppgiften att fylla i den omfattande uppsättningen av formulär. Detta förblir min uppfattning, och jag hoppas att ränteskillnaderna kommer att bli tydligare för konsumenterna och att detta kommer att bli fördelaktigt, även om jag fortfarande anser att det föregående förfarandet har varit oacceptabelt.

  Evelyne Gebhardt (PSE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag anser att vi måste gå i land med detta så att konsumenter och banker vet vad som kommer och inte kommer att gälla för dem i framtiden.

Jag anser att den kompromiss som vi utarbetade förra veckan, och som liberalerna nu också stöder, är mycket resonlig och att vi kom fram till en gemensam lösning som är försvarbar och konsumentvänlig. Detta är det viktigaste.

Om jag får diskutera med Andreas Schwab, blanketten är för det första inte tio sidor lång, och för det andra anser jag att det är mycket bra att vi har ett gemensamt formulär där konsumenterna tydligt och öppet måste informeras om det totala kreditbeloppet, de regler som styr ångerrätten och den tillämpliga årliga räntesatsen, som sedan kan beräknas på samma gemensamma grund i alla medlemsstater. Detta är öppenhet, och denna öppenhet är vad vi behöver, och det är den som står på spel i morgondagens omröstning om det förslag som ingår i ändringsförslag 46. Jag hoppas att vi kan se till att öppenheten verkligen vinner slaget.

Förlåt mig för att jag säger det, men medan föredraganden obestridligen har arbetat hårt kan inte min grupp tolerera att vårt parlament tvingas in i en situation där rådet plötsligt verkar mer konsumentvänligt än Europaparlamentet. Min grupp menar att detta helt enkelt är en oacceptabel situation, och det är därför som vi måste se till att en rättvis balans uppnås mellan bankernas naturliga rätt att göra affärer – en normal företeelse i en marknadsekonomi – och behovet att skydda konsumenterna genom att se till att de får den information som de behöver för att välja rätt kreditform och avvisa ofördelaktiga alternativ. Det är denna väg som vi måste ta, och det är detta som vi bör anta i morgon.

  Toine Manders (ALDE). – (NL) Herr talman! Först skulle jag vilja tacka Kurt Lechner för hans arbete och hans konstruktiva samarbete. Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten och rådet, eftersom det var en långdragen trepartsdialog. Tyvärr lyckades vi inte nå en kompromiss, men vi var bara en hårsmån ifrån det, så det gläder mig att vi på onsdag morgon ska rösta om samma kompromiss, och jag förutsätter att vi kommer att få den.

Varför? Vi har i själva verket redan talat om det i sju år. Om vi vill få politisk trovärdighet hos marknaden och våra medborgare, hos konsumenterna, men också hos sektorn och industrin, är det viktigt att vi slutligen fattar ett beslut. En kompromiss handlar alltid om ett givande och ett tagande, och det finns naturligtvis aspekter som skulle kunna förbättras, men det gäller för alla parter. Faktum är att en kompromiss är som att blanda vin med vatten, och då får man nöja sig med det resultat som man får.

Jag anser att den föreliggande planen ligger i både konsumenternas och finanssektorns intresse. Det är detta vi måste sträva efter; detta ligger i EU:s och den inre marknadens intresse.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Först av allt skulle jag vilja gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete, som utan tvivel krävde åtskilligt tålamod, men som säkert gjorde honom mycket nöjd. Detta betänkande kan säkert räknas till en av de mest kontroversiella och svåraste kompromisserna. Målet är att närmare sammanföra olika bestämmelser i flera EU-länder, som verkligen är mycket olika, och lagstiftningen på detta område kontrolleras till stor del av medlemsstaterna.

Det är helt enkelt omöjligt att harmonisera inom denna sektor. Vi kan bara försöka att delvis utjämna kraven, och till och med detta har orsakat stora problem, som vi har sett under de senaste månaderna. Jag håller med föredraganden om att på ett område så svårt som detta bör medlemsstaterna få så fria tyglar som möjligt. Detta verkar vara den enda förståndiga lösningen för att göra det möjligt att få alla berörda parter att godkänna ett sådant svårt och tungt vägande betänkande.

Det kan tyckas att texten har förenklats i sin nuvarande form. Det som framgår i allt arbete med detta betänkande är bristen på orsaksanalys, och en sådan analys skulle säkert ha förbättrat kvaliteten. På det hela taget verkar detta utkast tillfredställande för mig. Naturligtvis är denna version långt ifrån idealisk, men den har anpassats till den situation som råder i medlemsstaterna. Genom detta förslag kommer ekonomiska och administrativa bördor som lagts på konsumenterna att slopas, och enligt min mening kommer viktiga bestämmelser som ska skydda konsumenten att införas, något som gör det enklare att teckna kredit. Ett av de mest användbara förslagen är införandet av jämförelser.

  Mia De Vits (PSE). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Personligen kan jag inte dela entusiasmen för denna text. Det har gjorts viktiga framsteg, men denna text tjänar inte syftet, som är att skapa en harmoniserad ram. Den harmoniserade ramen kommer inte att nås på ett antal punkter som vi anser är nödvändiga.

Låt mig förklara. Det finns två punkter som fortfarande är svåra eller mycket svåra, enligt vår delegation. Paketet med förhandsinformation har stärkts och harmoniserats. Det är positivt. Men det undermineras av de olika formler som måste beaktas för att beräkna den årliga procentsatsen för att teckna kredit. Jag skulle verkligen behöva en förklaring till hur konsumenter objektivt ska kunna jämföra dessa olika formler.

För det andra, när det gäller mitt land, Belgien, kommer förmodligen konsumenternas ställning att försvagas i och med att man måste se efter i databasen, men det finns inte några relaterade sanktioner för bankerna. Detta skulle kunna störta människor i ännu djupare skulder. Jag anser också att bankerna själva har missat ett tillfälle. Det är fortfarande en förspilld förordning.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar kommissionens välmenande försök att upprätta en fungerande inre marknad med stärkta konsumenträttigheter på konsumentkreditområdet. Resultatet av dess möda måste dock uppfylla det löfte som getts till konsumenterna genom att erbjuda dem fler valmöjligheter, bättre villkor och förutsättningar i kölvattnet efter ökad konkurrens och mindre byråkrati. Bedömd enligt denna standard är det slutliga förslaget till direktiv om konsumentkredit otillfredsställande i många avseenden.

För det första är den standardiserade förhandsinformationen, som uppgår till omkring åtta sidor, alltför omfattande. Jag tvivlar på att konsumenterna faktiskt kommer att använda den för att få besked om detaljerade villkor. I praktiken är detta en påtaglig ökning av byråkrati som konsumenterna kommer att få betala för i slutändan.

För det andra innebär bestämmelserna om återbetalning av kredit i förtid ett bortslösande av tillfället att låta konsumenterna dela på de vinster som kan tillfalla kreditgivaren på grund av en gynnsam ändring av räntesatserna efter utlåningsdagen.

För det tredje kommer den kompromiss som nåtts effektivt att få ett stopp på möjligheten att övertrassera, något som är det sedvanliga förfaringssättet i Tyskland och som i stor utsträckning används på andra platser. Allmänheten kommer att ångra detta djupt och få ytterligare ett skäl att gnälla på Bryssels molok. Det är kvaliteten som räknas, inte kvantiteten.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag skulle vilja tacka föredraganden, Kurt Lechner, för det krävande arbete som han utförde när han utarbetade detta betänkande. Han lyckades förenkla rådets överkomplicerade och byråkratiska förslag med hjälp av nya ändringsförslag.

Jag skulle vilja utnyttja det tillfälle som bjuds, nu när kommissionsledamot Meglena Kuneva deltar i denna diskussion, som är viktig för EU:s konsumenter, att åter uppmärksamma konsumentorganisationernas viktiga uppgift, som måste få möjlighet att spela sina rättmätiga roller i varje medlemsstat och få ordenligt stöd från kommissionen. För att förbättra kvaliteten på konsumentskyddet kräver de enskilda konsumentorganen ytterligare medel för att kunna utbilda konsumenter och ge oberoende råd om konsumentkredit, särskilt till de mest sårbara konsumentgrupperna.

Fru kommissionsledamot! Även om ni har uppnått mycket uppmuntrande framsteg för konsumentgrupper, och även om ert tillträde gav konsumentskyddet grönt ljus, skulle jag vilja be om er hjälp igen under 2008.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag välkomnar detta direktiv; det är ett steg i rätt riktning. Jag skulle dock vilja uppmärksamma er – särskilt kommissionsledamoten – på artikel 16. I mitt land får inte konsumenterna någon ersättning om de återbetalar kredit i förtid. När denna artikel träder i kraft kommer konsumenterna i själva verket att betala mer. Jag finner det svårt att tro att detta utmärker konsumentskydd. Det sägs säkert att det finns mycket rättsskydd i artikeln som syftar till att se till att konsumenterna inte behöver betala för detta, men när vi talar om rättsskydd menar vi rättsliga spel och inte verklig ekonomi. I den verkliga ekonomin kommer konsumenten att beskattas, om det finns en möjlighet att beskatta honom eller henne. Därför ber jag er att vara noga med att utforma artikel 16 bättre med tanke på att denna skatt inte tillämpas alls i många länder.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag anser att vi har nått ett ganska gott resultat under de senaste förhandlingarna. Det som vi inte har lyckas få är enkelhet. Jag anser att det nu finns alltför mycket information för en vanlig konsument inom EU. Varje gång som rådet och medlemsstaterna begär fler undantag från standardinformationen blir direktivet som helhet mer komplext.

Jag anser att denna standardinformation bör vara en fastställd norm. Den bör skapa lika villkor för EU. Varje gång som vi i parlamentet eller medlemsstaterna i rådet säger att vi bör ha olika anpassningsbara regler som medlemsstaterna fastställer gör vi denna fråga mer komplex.

Jag instämmer helt i kommissionens mål. Förmodligen går kompromissförhandlingarna i rätt riktning, men något borde göras åt frågan om enkelhet innan detta direktiv hamnar i böckerna och når konsumenterna.

  Jean-Paul Gauzès (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina ärade kolleger, fru kommissionsledamot! Jag skulle bara vilja framföra några iakttagelser.

Jag anser att det är bra för bilden av vårt parlament att visa de europeiska konsumenterna att vi har skyddet av deras intressen under kontroll. I Kurt Lechners betänkande återspeglas verkligen en kolossal massa arbete, som jag gratulerar honom till, men jag tror att uppgiften nu, i slutskedet av förfarandet, är att finna en kompromiss som gör det möjligt för oss att visa den betydelse som vi parlamentsledamöter tillskriver konsumenten. Det skulle vara rätt svårt att godta att rådet när allt kommer omkring skildras som konsumentens främsta försvarare.

Vi måste finna en kompromiss när det gäller några få ord som delar oss för att undvika ett förlikningsförfarande som inte skulle gynna någon, enligt min mening. Vi måste också undvika att backa tillbaka, och faktum är att konsumenter i Frankrike, liksom de i Litauen, inte straffas ekonomiskt för förtidsbetalning. Vi kan inte erbjuda konsumenterna en situation som är mindre fördelaktig än den som de för närvarande åtnjuter med nationell lagstiftning.

  Talmannen. − Om det inte finns andra talare, låt mig påminna ledamöterna att de kan utnyttja förfarandet ”catch the eye” för att be om ordet igen, om de anser att de inte hann fullborda sitt första uttalande.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag skulle också vilja uttrycka mitt uppriktiga tack till föredraganden, Kurt Lechner, och ledamöterna som har tagit upp en mängd viktiga och kloka synpunkter.

Låt mig kommentera några av dem. Vi anser att tröskeln har fastställts med stor noggrannhet. Vårt gemensamma mål är att inte beröva sårbara konsumenter det skydd som finns i direktivet. Det är därför som vi fastställer en tröskel som omfattar de nya ländernas intressen i lika hög grad, och som inte utesluter de mest genomsnittliga krediterna i EU-12.

Vi anser också att det är en stor fördel att ha ett standardiserat informationsblad, som många av er har framhållit som ett av de många positiva framstegen i direktivet. Detta kommer att vara en av de största fördelarna, och vi kommer inte att beröva konsumenterna något om vi ersätter avtalsförlagan med denna, eftersom konsumenterna inte kan jämföra avtalsförlagor så lätt. De har ofta svårt att förstå avtalsförlagor – och detta har framkommit genom Eurobarometerundersökningar.

När det gäller fullständig harmonisering skulle jag faktiskt vilja betona att detta är ”målinriktad” fullständig harmonisering. Anledningen till att det är bättre än minimiharmonisering, som vissa av er till och med i dag föreslog att vi skulle diskutera, är att vi anser att det är nödvändigt att sänka marknadsinträdeshinder för tillhandahållare av finansiella tjänster, och detta är ett av huvudskälen till varför detta förslag till direktiv utvecklas. Genom detta måste vi öka konsumenternas förtroende. Det är därför som målinriktad fullständig harmonisering är det bästa sättet att göra det på.

Kommissionen skulle särskilt vilja försäkra Malcolm Harbour att den kommer att övervaka marknaden. Mina tjänsteavdelningar har inlett en studie för att samla in indikatorer och uppgifter om den aktuella marknaden. Några år senare kommer vi att använda samma indikatorer och samla in samma uppgifter. Detta kommer att ge oss möjlighet att besluta om uppföljningen.

För att sammanfatta kan jag bara upprepa att enligt min mening kommer det inte att hjälpa oss att nå en bättre kompromiss än den som ni har framför er i dag om vi går igenom förlikningsförfarandet. Följaktligen hoppas jag verkligen att parlamentet kommer att kunna anta denna text vid den andra behandlingen i morgon.

  Kurt Lechner, föredragande. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I debatten har det tydligt framkommit att vi har ett gemensamt mål. Jag kan särskilt och oförbehållsamt stödja det som kommissionsledamoten sa i sitt inledningsanförande. Den enda frågan är om vi med det förslag som nu lagts fram verkligen kan nå våra gemensamma mål. Jag anser att det finns ett antal hållbara yttranden i denna fråga.

Den enhetliga årliga procentsatsen motsvarar verkligen en renodlad utveckling, liksom den gemensamma enhetliga ångerrätten. Låt mig dock åter betona att konsumentskyddet bäst bevaras om vi beaktar helheten, som kommissionsledamoten så riktigt påpekade, snarare än att slå ihop alla bestämmelser som tillämpas överallt inom EU. Fler lagregler innebär inte mer konsumentskydd.

När det gäller räntesatserna i EU måste jag påpeka att jag skulle ha välkomnat om man lagt fram en analys av i vilken utsträckning som dessa skillnader möjligen beror på avvikande lagbestämmelser och komplexiteten i vissa länder, och om det kan vara så att räntesatserna är lägre där lagreglerna är enklare. Jag vet inte svaret, men frågan borde undersökas. Konkurrens och allmän konsumentutbildning bidrar också till att stärka konsumentskyddet, men det gör inte överdrivet invecklade regler.

Låt mig kort säga något om trepartsdialogen. Jag ansåg verkligen att vi borde diskutera igenom våra skillnader i parlamentet. Det ligger inte alls för mig att motarbeta ett avtal. Trots det, eftersom vi alltid argumenterar för öppenhet, särskilt i rådet men även i andra former, anser jag inte att det är rätt att ett inofficiellt organ ska föra dessa diskussioner bakom lyckta dörrar. I stället bör varje institution uttrycka sin ståndpunkt i början, förslag ska läggas fram och en lösning ska sedan finnas på grundval av detta.

Låt mig åter upprepa att förslaget har förbättrats betydligt under mer än sex månaders överläggningar – jag vill göra detta riktigt klart – och parlamentet har spelat en avgörande roll i förbättringsprocessen. I viss mån ser jag även detta som en bekräftelse på mitt eget arbete. Men enligt min mening är utkastet inte tillräckligt bra. Det kan vara som det vill med det, det kommer att träda i kraft. Jag tvekar inte att tacka mina kolleger, kommissionen och sannerligen rådet – som i själva verket alltid har gett mycket raka svar och detaljerade uppgifter – för deras bidrag till resultatet av det som för det mesta varit en mycket angenäm och tillfredsställande uppgift.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 16 januari 2008 kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Lasse Lehtinen (PSE), skriftlig. – (EN) Parlamentets omröstning om detta mycket viktiga ärende innebär att vi är ett steg närmare ett fullständigt genomförande av de fyra friheterna. Detta direktiv kommer att ge fler rättigheter och öppenhet för konsumenterna när de tecknar konsumentkredit. Det kommer nu att bli mycket enklare att jämföra kreditvillkor över gränser och att välja det bästa erbjudandet än tidigare. Efter fem års förberedelser kommer direktivet att gälla alla lån utan säkerhet mellan 200 och 75 000 euro. Jag vill påpeka att det är viktigt att fastställa den lägre tröskeln till 200 euro, eftersom lån ofta inte överstiger 500 euro, särskilt inte i de nya medlemsstaterna.

Konsumenten kommer inte minst att gynnas av all avtalsrelaterad information, en gemensam metod för att beräkna den årliga procentsatsen och en 14 dagars ångerrätt.

Balanserade lagar som denna hjälper oss att få medborgarnas godkännande av EU.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Det har talats om ett EU-direktiv om konsumentkredit sedan en tid tillbaka, så dagens debatt om direktivet ska välkomnas. Det finns stora förhoppningar om att direktivet ska få konsumenterna att se bortom sina egna nationella gränser för att teckna lån – något som kommer att göra det möjligt för dem att leta efter det billigaste tillgängliga lånet.

Det bör, när det genomförs och antas av EU-medborgare, leda till att människor utnyttjar billigare krediter.

Men detta är nyckeln till framgång: för det första kunskap bland EU-medborgarna om möjligheten att utnyttja lån över gränserna, och för det andra en villighet bland medborgarna att anta detta alternativ.

För närvarande är det tydligt att det finns en motvilja bland medborgarna mot att jämföra priser inom deras egna medlemsstater för bästa värde på lån, precis som det fortfarande finns visst motstånd bland konsumenter att byta banker, även om detta så sakteliga ändras.

Detta direktivs framgång eller inte beror på hur effektivt medlemsstaterna genomför det. Endast tiden kan utvisa om det lever upp till våra förväntningar och ger konsumenterna större valfrihet, större tillgänglighet till konsumentlån och, det allra viktigaste, lägre kostnader på sådana lån.

  Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Konsumentkrediter är en grundläggande pelare på den inre marknaden.

För det första anser jag att detta direktiv är ett första steg mot och ett bra exempel på hur EU skapar konkreta resultat, till och med i en sådan här kontroversiell fråga.

För det andra behövs det enligt min mening ytterligare harmonisering på lång sikt när vi väl har samlat erfarenhet om hur detta direktiv fungerar, för att göra det enkelt för konsumenter att jämföra priser över gränserna och ge företagen fullständig rättslig säkerhet när det gäller deras skyldigheter när de erbjuder dessa krediter i andra medlemsstater.

För det tredje vill jag tacka alla som deltagit här för deras uthållighet i denna process, som har pågått i åratal.

(Sammanträdet avbröts fram till omröstningen kl. 11.15 och återupptogs kl. 11.30.)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

8. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

  Nigel Farage, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta gäller en ordningsfråga; enligt artikel 160 i arbetsordningen har vår grupp begärt att vi ska ha omröstning med namnupprop i dag om allt, och jag vet att detta har skapat visst intresse i kammaren.

Bara en förklaring, inte enbart denna grupp utan många parlamentsledamöter från alla grupper är djupt oroade när det gäller den omröstningsmetod som används härinne. Ni sa faktiskt själv, i egenskap av talman, för några månader sedan att vi har begått misstag här, som i en omröstning av denna storlek är statistiskt normalt. Vi skulle vilja förorda att när vi röstar om lagstiftning bör det inte finns någon möjlighet att det begås misstag.

Jag skulle kanske be ledamöterna, när de går igenom denna långdragna omröstning med namnupprop, att beakta precis hur viktig omröstningen är, och kanske mot bakgrund av att vi vill få parlamentsledamöter nästa månad, när vi röstar om EU:s Lissabonfördrag, att rösta för ett ändringsförslag att ge de 10 länder som lovade sina egna länder en folkomröstning möjlighet att genomföra den.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Jag har bara en uppmaning. I artikel 159 i arbetsordningen föreskrivs det att ”parlamentet röstar normalt med handuppräckning”. Av denna anledning skulle det vara korrekt att undersöka huruvida IND/DEM-gruppens förslag att alla omröstningar ska göras med namnupprop stämmer överens med arbetsordningen. Jag anser inte det. Får jag be att detta görs till i morgon? Jag anser att vi ska rösta i dag utifrån det som föreskrivs i omröstningslistan, men jag skulle vilja be att frågan om rättslig tillåtlighet ska granskas till i morgon.

  Marco Cappato (ALDE). – (IT) Herr talman! Två saker: jag anser att den tv-kamera som monterats upp här ska flyttas för att göra det möjligt för Beniamino Donnici – och oss alla – att se talmannen och andra kolleger. Låt mig också ta detta tillfälle i akt att välkomna beslutet av Europaparlamentets presidium att dedicera parlamentets pressrum till Anna Politkovskaja.

  Talmannen. − I parlamentets arbetsordning föreskrivs det att omröstning normalt sker genom handuppräckning om inte omröstning med namnupprop särskilt begärs.

När man röstar genom handuppräckning kan det hända, inte ofta, men då och då, att talmannen gör ett misstag vid bedömningen av omröstningens resultat, antingen på grund av att parlamentsledamöterna inte räcker upp sina händer eller för att det råder förvirring. Om detta skulle ske kommer en parlamentsledamot att begära kontroll, vilket återigen händer ofta, och till följd därav genomför talmannen en omröstning med namnupprop i detta syfte och situationen är löst.

Allt detta är därför tillgodosett, och våra omröstningar genomförs helt korrekt 99,9 procent av tiden.

Hur som helst mottog talmannen en skrivelse från parlamentsledamot Graham Booth, som noterade denna fråga och begärde att åtgärder skulle vidtas.

Denna fråga kommer att diskuteras vid talmanskonferensen och naturligtvis av den arbetsgrupp som granskar reformen av parlamentets arbetsmetoder. Det är på väg. Herr Farage! Ni kan därför vara förvissad om att vi kommer att uppmärksamma denna fråga mycket och försöker att se till att saker löper smidigare för varje dag.

Herr Swoboda! Vi ska rösta med namnupprop i dag, vilket också stämmer överens med arbetsordningen, eftersom en omröstning med namnupprop har begärts av en politisk grupp. I dag. Och från och med i dag kommer vi att fatta beslut.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När det gäller precis den punkten lade en grupp under Richard Corbetts ordförandeskap från PSE-gruppen fram förslag till parlamentet under den senaste valperioden i syfte att betänkandet i fråga skulle återförvisas till utskottet om fler än 100 ändringsförslag lades fram vid plenarsammanträdet. Det har nu inte skett vid ett antal tillfällen. Jag undrar om ni, när ni rekommenderar talmanskonferensen att se över dessa frågor, också skulle kunna rekommendera den att beakta de mycket bra rekommendationer som Richard Corbett lade fram under den senaste valperioden?

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I enlighet med artikel 145 skulle jag bara vilja göra ett personligt uttalande. Ja, jag har skrivit till talmannen och klagat på omröstningen, som ni känner till. Jag har uppdaterat honom flera gånger sedan dess, eftersom min begäran om fullständig elektronisk omröstning avslogs av utskottet. Dess svar var ”ingen uppföljning”. Jag har faktiskt skrivit flera gånger. Det värsta fallet som jag har inrapporterat upphävdes från ”förkastad” till ”godkänd” med 567 röstar mot 17, med 18 nedlagda röster. Det är därför som jag har kallat detta system löjligt tidigare. Vi måste verkligen se över det.

8.1. (A6-0517/2007, Jacek Saryusz-Wolski) Partnerskap inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen (omröstning)

8.2. (A6-0506/2007, Bogusław Liberadzki) Vägtransporter av farligt gods (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Bogusław Liberadzki, föredragande. − (PL) Herr talman! Vi diskuterar direktiv 95. Jag hade äran att vara föredragande för ändringen av det i parlamentet i september förra året. Det behandlar i grund och botten kontrollfunktioner, eftersom detta direktiv innehåller ett stort antal tekniska detaljer om fordon, laster och vägar. Under 1996 infördes ett nytt kommittéförfarande, det vill säga det föreskrivande förfarandet med kontroll.

Vårt utskott skulle vilja framhålla att det nya föreskrivande förfarandet med kontroll bör införas som en del av ramen för Europeiska kommissionens befogenheter, som ett villkor för att genomföra det uppdaterade direktiv 95. Europaparlamentets värdighet kommer inte att bli lidande till följd av detta. Vi ska undvika överdrivna detaljer i vår kontrollfunktion. Utskottet antog detta förslag till förordning enhälligt. Jag skulle vilja be parlamentet att stå enat.

8.3. (A6-0513/2007, Paolo Costa) Avskaffande av diskriminering såvitt avser fraktsatser och befordringsvillkor (omröstning)

- Före omröstningen:

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, mina kära kolleger! Som vi känner till omfattade Europeiska kommissionens ursprungliga förslag det ändrade förslaget till förordning nr 11 om avskaffandet av diskriminering av priser och trasportvillkor, och ändringen av förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien i en enda förordning.

Kommissionens förslag byggde på artiklarna 75, 152 och 95 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, och det föreskrivna förfarandet för att anta resolutionen var medbeslutande. Medlagstiftarna – rådet och parlamentet – beslutade att dela det ursprungliga förslaget i två separata förordningar: en om ändring av förordning nr 11 om transport, som bygger på artikel 75.3, vilken inte föreskriver ett ingripande av Europaparlamentet i lagstiftningsförfarandet, och om vilken transportutskottet avgav sitt yttrande, och en annan förordning om ändring av förordningen om livsmedelshygien, som bygger på artikel 95 och 152.4 b, om vilka miljöutskottet ska avge sitt yttrande inom kort. I dag uppmanade vi till att besluta om huruvida artikel 75.3 utgör en lämplig rättslig grund för att ändra förordningen om transport. Ändringsförslaget till artikel 852/2004 ska diskuteras senare, som vi har sagt.

Förslaget till förordning som lades fram i dag föreskriver en strykning av artikel 5, som upphörde att gälla 1961, och ett ändringsförslag till artikel 6, som syftar till att minska transportföretagens administrativa skyldigheter genom att avskaffa deras skyldighet att behålla kopior som visar fullständiga prisuppgifter, eftersom dessa uppgifter ändå finns på fraktsedlarna och i transportföretagens redovisningssystem. Detta ändringsförslag gör det möjligt att kontrollera fraktsatser och befordringsvillkor samt fastställa all diskriminering. Så detta är ett ändringsförslag som exakt motsvarar det som föreskrivs i artikel 75.3, andra meningen, i EG-fördraget, och eftersom ändringsförslaget till artikel 6 är nödvändigt för att göra det möjligt för europeiska myndigheter att kontrollera efterlevnaden av principen om icke-diskriminering på området transport enligt artikel 75.3 i fördraget påpekade utskottet för rättsliga frågor att artikel 75.3 är den enda rättsliga grund som kan användas vid ändring av förordning nr 11.

8.4. (A6-0497/2007, Ulrich Stockmann) Flygplatsavgifter (omröstning)

8.5. (A6-0406/2007, Johannes Blokland) Export och import av farliga kemiska produkter (omröstning)

8.6. (A6-0515/2007, Csaba Őry) Tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (omröstning)

8.7. (A6-0494/2007, Jorgo Chatzimarkakis) CARS 21: Ett konkurrenskraftigt motorfordonsregelverk (omröstning)

IN THE CHAIR: MR PÖTTERING
President

9. Högtidligt möte - Syriens stormufti

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Det är en stor ära och ett nöje för mig att varmt välkomna Hans Eminens schejk Ahmad Badr El Din El Hassoun, Syriens stormufti, hit till Europaparlamentet i dag, under Europeiska året för interkulturell dialog.

(Applåder)

Som jag betonade i Ljubljana i förra veckan, under invigningsceremonin för Europeiska året för interkulturell dialog, fäster Europaparlamentet stor vikt vid detta år för dialog mellan kulturer.

Jag är, liksom många andra, övertygad om att det är både möjligt och nödvändigt för människor från olika kulturer och med olika religioner att leva tillsammans i fred, såväl inom Europeiska unionen som i världen som helhet. I detta sammanhang fästs särskild vikt vid våra förbindelser med folk på andra sidan Medelhavet och i Mellanöstern. Faktum är att resultaten av denna dialog kommer att få en bestående effekt på vår gemensamma framtid. Vi måste tillsammans bygga en intellektuell och kulturell bro över Medelhavet, innesluten i ömsesidigt berikande och gemensamma värderingar.

Denna bro bygger vi genom att föra en fortlöpande, ärlig och öppen dialog där vi lyssnar på varandra, utbyter raka åsikter och utvecklar en ömsesidig förståelse.

Tolerans ligger till grund för en interkulturell dialog. Tolerans är inte detsamma som likgiltighet. Tolerans innebär att framföra sina egna ståndpunkter och lyssna till och respektera andra människors övertygelser.

I fall där man anser att det är omöjligt att acceptera en annan persons ståndpunkt måste man fortfarande respektera ståndpunkten, utbyta idéer och åsikter på ett fredligt sätt och, när det är möjligt, bana väg för gemensamma åtgärder och därmed motarbeta spänningar.

Vi måste betona de saker som vi har gemensamt, inklusive vikten av universella demokratiska värderingar. Främst av dessa värderingar står den mänskliga värdigheten och försvaret av omistliga mänskliga rättigheter.

Under 2008 och senare kommer Europaparlamentet att ta ett flertal tillfällen i akt att föra sådana diskussioner. Besöket i dag av Syriens stormufti utgör det första av dessa tillfällen. Ahmad Badr El Din El Hassoun, tidigare Aleppos mufti, betraktas som en framstående mästare på dialog med ömsesidigt förtroende i ett land där trossamfunden i all sin mångfald fortfarande existerar och arbetar tillsammans i fred.

Detta symboliseras tydligt av att stormuftin vid besöket i dag ledsagas av högt uppsatta religiösa ledare. Det var hans uttryckliga önskan, och jag vill särskilt nämna biskop Antoine Audo, ledare för den kaldeiska katolska kyrkan i Syrien, och hälsa honom varmt välkommen.

Ers Eminens, det gläder mig nu att be er inta talarstolen inför Europaparlamentet.

(Applåder)

  Ahmad Badr El Din El Hassoun, Syriens stormufti. −

(Talaren talade arabiska. Här nedan följer en översättning av den engelska tolkningen.)

Jag hälsar er alla i Skaparens namn, han som har skapat människosläktet från samma jord och genom vars själ vi har kunnat komma till liv. Den energi som når oss kommer från den enda Guden, Skaparen. Vi är hans skapelse, och därför hälsar jag er som bröder på denna planet, mina bröder i anden och i människosläktet.

Herr talman, mina damer och herrar, ärade ledamöter! Jag har kommit hit till er från ett land som jag inte har valt att vara i, utan himlen valde att jag skulle vara en av dess medborgare. Detta land, som vi kallar det ”välsignade landet”, al-Shams land, omfattar Libanon, Palestina, Syrien, Jordan och Israel, detta land som har omslutit alla himlens kulturer: i vårt land vandrade profeten Abraham, och profeten Moses levde lycklig här, och i vårt land föddes Jesus (må Gud välsigna honom), och från vårt land upphöjdes han till himlen. Mohammed, profeten, kom också från Mecka till vårt land för att upphöjas till himlen. Därför skulle jag vilja att ni förstod meningen med detta land, som var en källa till ljus och upplysning utan vilken vi inte skulle vara kristna och anhängare av Abraham och Moses, och vi skulle inte heller ha varit muslimer, och vi skulle inte bära ansvaret för att överbringa det gudomliga budskapet till världen.

Jag tackar er därför av hela mitt hjärta, och jag tackar parlamentets ordförande, som låter mig inleda denna debatt under ett år som är året för dialog mellan kulturer.

Jag säger kulturer, men det finns egentligen inga separata kulturer; det finns bara en enda kultur.

Kulturer har påverkat och berikat människan, och kultur uppstår ur vår egen skapelse: vi skapade kulturen. Detta parlament var inte byggt av en kristen eller en jude eller en muslim, utan det byggdes av människan. Detta är en symbol för kulturen, för dess uppförande.

Vi utgör alla en enda kultur, som kallas människans kultur. Därför tror inte vi, i vår region, på en konflikt mellan kulturer alls. Det finns en enda kultur i universum, och den är inte mångfaldig. Men olika kulturer kan existera eller samexistera.

(Applåder)

Så, låt oss se varför det uppstår konflikter mellan kulturer. Det finns konflikter där det finns okunnighet, terrorism och underutveckling, men en kultiverad person, oavsett hans eller hennes religion, kommer att hålla min hand så att vi kan bygga människans kultur tillsammans. När människan nådde månen var den dåvarande sovjetiska byrån och Nasa inte alla amerikaner och ryssar; de var också européer, italienare, tyskar, fransmän, belgare och araber. De byggde tillsammans den civilisation som gjorde det möjligt för människan att nå rymden.

Så låt oss åter granska terminologin eller termen ”konflikt” mellan kulturer eller civilisationer. Detta är farligt, eftersom civilisation inte kan byggas separat. De som byggde pyramiderna är våra förfäder, och de som byggde pyramiderna i Chile är också bland våra förfäder, och därför säger jag att civilisationen är en.

En andra punkt. Har civilisation en religion? Eller är det en mänsklig kultur i vilken religion ger sina moraliska värden? Det finns ingen islamisk civilisation, eller kristen civilisation eller judisk civilisation. Religion ger civilisationen dess moraliska värderingar, men kultur är något som vi bygger. Gud skapade religion, men vi skapar kulturer. Detta är vad vi har byggt, men religion är Guds verk. Begränsa därför inte civilisationen för att det är ett resultat av vårt arbete, medan religion, som jag sa, är Guds verk.

Vem skapar civilisation? Människosläktet – ni och jag. Vilka är vi, ni och jag? Är ni annorlunda än jag? Nej. Ni är inte den andra parten. Djuret kan vara den andra parten, men ni är mina bröder eller systrar, oavsett er religion eller ert språk, eftersom min mor är er mor, min fader är er fader, och landet är vår moder och Abraham är vår fader. Låt oss därför skapa en ny generation som anser att ”den andra” är djuret. Men människan, oavsett religion eller var hon kommer ifrån, är min bror eller syster, och hans blod är mitt blod. Hans ande är min och hans idéer är mina och hans frihet är min frihet, och hans kultur skiljer sig från min kultur. Så låt oss bygga upp civilisationen tillsammans. Vi tror inte, inom vår religion, på religionernas mångfald: det existerar inte mångfaldiga religioner.

Abraham, Moses, Jesus och Mohammad kom med en enda religion – dyrkan av Gud och mänsklighetens värdighet. När det gäller lag och rätt skiljer sig dessa från en tid till en annan och från en period till en annan. Det kan finnas många olika lagstiftningar, men det kan inte finnas flera religioner. Därför är er Gud och min Gud densamme, och vi dyrkar alla samma Skapare. Det kan därför inte förekomma religiös konflikt. Detta leder mig att säga att det inte finns något heligt krig. Jag tror inte på heliga krig, eftersom ett krig aldrig kan vara heligt: det är fred som är heligt.

(Applåder)

Så låt oss lära våra barn i skolan, kyrkan och på religiösa platser och i moskéerna att det som är riktigt heligt är människan och inte Kaba eller Al-Aqsamoskén eller Trefaldighetskyrkan, utan människan – människan är det heligaste och mest fromma som finns i universum, och detta är viktigare än alla andra heliga ting.

(Applåder)

Mina damer och herrar! Varför säger jag detta till er? Eftersom Kaba skapades av Abraham, en man, och muren i Mecka byggdes av en jude, och Trefaldighetskyrkan byggdes av en kristen. Men människan – vem skapade människan? Detta är Skaparens skapelse, och den som förstör Skaparens skapelse bör inte respekteras.

Den som dödar ett israeliskt eller irakiskt barn kommer att ställas till svars för sina handlingar inför Gud, eftersom dessa barn är Guds skapelse på denna planet, och vi förstörde denna skapelse. Kan vi återföra dessa personer till livet? Om Kaba blev förstörd skulle våra barn kunna bygga upp den igen, och om Al-Aqsamoskén blev förstörd skulle vi kunna återuppföra den. Om Trefaldighetskyrkan blev förstörd skulle nästa generation bygga upp den, tro mig, men om en människa dödas, vem kan ge honom hans liv tillbaka?

Jag hälsar och lovordar därför EU som bjöd in mig till denna plats. Så jag börjar med er och uppmanar er att se till att dialogen mellan civilisationer ska vara oändlig och öppen så att vi skapar stater som bygger på en civilrättslig grund – inte en religiös eller etnisk grund, eftersom religion är en förbindelse mellan er och Gud – men vi måste leva tillsammans i denna värld i fred. Jag påtvingar inte er min religion, och ni påtvingar inte mig er religion. Detta är något mellan oss och Skaparen.

Så låt oss bygga en ny generation som tror att människans civilisation är ett gemensamt verk och att det mest nobla av allt är människosläktet och friheten – efter Gud, naturligtvis. Om vi skulle vilja se fred i världen, låt oss börja i fredens land: Palestina och Israel. Så kan vi tala om för människor att, som påven sa för några år sedan, i stället för att bygga muren, låt oss bygga broar av fred, eftersom Palestina är fredens land. Med tanke på hur mycket det kostar att bygga denna mur skulle vi faktiskt kunna låta kristna, judiska och muslimska barn gå i samma skola och leva som bröder och systrar i en fredens skola.

(Applåder)

Ja, vi sträckte ut våra händer mot er i Syrien förra året. President Bashar al-Assad sträckte ut sina händer mot världen och sa att han ville ha verklig fred. Jag bär inte vapen i dag, men jag kommer alltid att bära fredens ord för att stå inför världen och säga ”inga mer krig efter i dag”. Segraren i krig kommer att vara en förlorare om han är tillfälligt segerrik, eftersom han dödade människor, men den verkliga segraren är de som blir bröder med andra folk. Det är inte landet som är heligt, utan det är människan som är helig. Låt oss skapa en helig värld när väl människan blir den heliga personen.

Tro därför inte på medierna, för medierna talar i många fall inte sanning. Många av er har besökt Syrien och min moské, och jag följde med dem till kyrkan, och de såg hur vi lever som en enda familj, och att vi inte tror på enkel sammanlevnad utan på att leva som en familj. Oavsett om vi är muslimer, judar eller kristna tror vi på en boning – livets boning.

Liksom ni har jag levt som parlamentsledamot under 10 år i Syrien, och jag kände, i det ögonblick som jag steg in i parlamentet, att jag inte företrädde mitt politiska parti eller min grupp, eftersom jag var oberoende. Jag företrädde snarare alla personer som hade bett mig att företräda honom eller henne, och jag företrädde alla personer som inte hade bett mig att företräda honom eller henne, eftersom han eller hon är min bror eller syster, och jag var en företrädare för alla i mitt land. Så, företräder ni era länder eller politiska partier, eller företräder ni människorna? Var vänliga och företräd oss och ert folk, eftersom människan är unik i universum.

Ja, ni måste företräda frågor om fred, uppriktighet och tro. Den islamiska världen i dag bevittnar krig i många av dessa länder. Denna värld måste nå fred, och den har alltid velat ha fred, och om det finns vissa kriser beror detta på orättvisa. Kristendomen kom för att säkerställa freden, annars kan vi inte förstå vad profeterna, som Moses, hade för uppdrag, som uppmanade till att uppnå fred. Ingen vill döda någon annan, och den som vill döda en person skulle motsäga sin tro och religion. Använd inte religion för att döda. Religion är för fred och liv.

Ja, detta är mitt budskap från mitt land, från ett land som välsignades av himlen, och där alla profeter vandrade och levde.

Kvinnan är en stor person i vårt land, och hon är värdig, oavsett om hon är judinna, kristen eller muslim, även om hon förmodligen möter orättvisa på grund av män. Kvinnor deltar på alla nivåer i vårt land, och ledarna i mitt land, inbegripet presidenten, uppmanar till kvinnors deltagande på samhällets alla områden.

Denna stad är ett signum för fred. Jag såg hur den byggdes, och jag sa att EU är 2000-talets mirakel. Detta mirakel som bevittnade första och andra världskriget, och sedan lyckades förstöra Berlinmuren utan att spilla blod – inte en enda droppe blod. Hela Europa enade sig, och dess folk enade sig i ett parlament. Så skulle ni kunna hjälpa oss att skapa ett sådant parlament – ett mänskligt parlament, ett andligt parlament, ett allomfattande parlament? Hjälp oss, för Syrien och hela den islamiska världen väntar på er, oavsett om ni är muslimer eller kristna.

Slutligen, eftersom Damaskus är huvudstad för den arabiska kulturen i år och ni inledde året för interkulturell dialog, skulle jag vilja be er att gå med på att hålla ett möte för kulturer i den arabiska kulturens huvudstad, Damaskus, för att säga att världen är enig och att vi sträcker ut våra händer till Libanon, eftersom Libanon har ett folk, och vi borde bidra till skapandet av ett Libanon och ett sant Palestina, ett sant Israel, ett sant Irak, ett land av fred för alla.

(Ihållande applåder)

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Era applåder visar att parlamentet instämmer i mitt uppriktiga tack till Syriens stormufti, schejk Ahmad Badr El Din El Hassoun, för hans budskap om motstånd mot våld, krig och terrorism. Den mänskliga värdigheten står centralt för honom, och den utgör grunden för samarbetet mellan kulturer. Hans tolerans är en tolerans som innebär att man har en egen ståndpunkt, att man inte är skyldig att ansluta sig till en annan persons ståndpunkt, men att man respekterar den och därför kan leva i fred tillsammans i världen, och erkänna den mänskliga värdigheten. Tack, Ers Eminens, för ert tal inför Europaparlamentet.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

10. Omröstning (fortsättning)

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Mycket kort, jag tror faktiskt inte att ni följde arbetsordningen korrekt under den tidigare omröstningen.

Ni sa ”härmed påbörjas omröstningen”, men ni frågade inte om alla ledamöter hade röstat innan ni sa ”omröstningen är härmed avslutad”, och ni läste inte upp resultaten.

Jag tror att ni bröt mot ordningen.

  Talmannen. − Herr Booth! Omröstningsresultatet visas på skärmen. Eftersom ni har krävt att samtliga omröstningar i dag ska ske med namnupprop så gör vi så. Det jag försöker göra är att få denna form av omröstning att fungera så smidigt som möjligt för parlamentet, om ni inte misstycker, herr Booth.

10.1. (A6-0481/2007, Piia-Noora Kauppi) Skattemässig behandling av förluster i gränsöverskridande situationer (omröstning)

10.2. (A6-0518/2007, Glenis Willmott) Gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012 (omröstning)

⁂

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag begär ordet i enlighet med artiklarna 152 och 160 i arbetsordningen om omröstningar och omröstning med namnupprop. Det är tydligt att arbetsordningen har utnyttjats och använts på ett sätt som går helt mot dess föresatser. Skulle jag, genom er, få be att specialister som Richard Corbett med flera mycket noggrant granskar det som hände i dag? Som jag förstår det har talmannen rätt att besluta om en begäran om omröstning med namnupprop ska ogiltigförklaras. Detta kan bli nödvändigt när vi har mer omfattande omröstningar i framtiden.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi har en mycket liberal, och framför allt minoritetsvänlig, arbetsordning i parlamentet, och det med rätta. Det är vår önskan och plikt att bevara den på det sättet. Detta förutsätter dock att de olika grupperna utövar minoriteternas rättigheter korrekt, och inte missbrukar dem. Om detta sker – vilket det har gjort i dag – bör vi omvärdera detta förfarande.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag måste ta avstånd från två ordningsfrågor som just tagits upp. Reglerna är fullständigt tydliga i detta fall. Varje grupp har rätt att begära omröstning med namnupprop. Ordföranden ges ingen skönsmässig befogenhet. Vi har alltid i sista hand godtagit att majoriteten har rätt att få sin vilja fram i alla demokratiska parlament, men det som vi just har hört är en ståndpunkt av det allra mest intoleranta slaget som inte tillåter motstånd, som inte tillåter några avvikande meningar, och om mina kolleger vill förstå varför Europeiska unionen är så impopulär hos väljarna där ute räcker det att ni beaktar era egna intoleranta attityder mot alla som uttrycker en åsikt som avviker från er egen.

(Applåder)

  Talmannen. − Herr Hannan! Enligt min kännedom har alla omröstningar under förmiddagen skett med namnupprop. Följaktligen har arbetsordningen efterlevts minutiöst.

  Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag vill påpeka för Christopher Beazley och Reinhard Rack, och kanske för er också, herr talman, att i dag är det första gången sedan jag kom till Europaparlamentet som vi faktiskt kan vara säkra på att resultaten stämmer, eftersom det i vanliga fall är en fars! Klaga därför inte på oss; vi hjälper er att städa upp här så att mer av detta arbete utförs i utskotten i framtiden, och vi får inte hundratals och, i vissa fall, tusentals ändringsförslag. Det som vi har gjort är helt i enlighet med arbetsordningen, och alla ni – i synnerhet de som har förtroende för denna institution – bör dra lärdom av det.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag begär ordet i enlighet med artikel 171 i arbetsordningen och lägger fram följande förslag för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet: Med tanke på det akuta behovet att diskutera arbetsordningen och tolkningen av denna föreslår jag att sammanträdet avbryts nu och att alla vidare debatter, inklusive röstförklaringarna, skjuts upp till kl. 22.00 i kväll.

(Applåder)

  Talmannen. − Fjorton parlamentsledamöter i kammaren har krävt att röstförklaringar ska hållas för alla de sju debatter som förts i går och under förmiddagen. Fjorton parlamentsledamöter, varav var och en har krävt en röstförklaring för var och en av de sju debatterna: Tio stycken är medlemmar i IND/DEM-gruppen, två i PPE-DE-gruppen och två är oberoende.

Om dessa röstförklaringar ska hållas nu så kommer de förmodligen att ta ungefär två timmar.

Därför lägger jag fram följande ordningsfråga för kammaren: Endera tar vi röstförklaringarna nu, och stannar i ytterligare två timmar, eller så avbryter vi sammanträdet nu, som Martin Schulz föreslog, och håller röstförklaringarna i kväll.

(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)

Mina damer och herrar! Meddelande om tidsschema för röstförklaringarna kommer att tillhandahållas kl. 15.00.

11. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

12. Föredragningslista

  Talmannen. – Kära kolleger! Jag vill påminna er om att 19 ledamöter har krävt tid för muntliga röstförklaringar för vart och ett av de sju betänkanden som antogs före lunch. Det finns ytterligare 10 enskilda krav på röstförklaringar. Teoretiskt sett skulle röstförklaringarna alltså ta 143 minuter, lite drygt två timmar. För att kunna hålla dessa röstförklaringar i dag föreslår jag därför följande förändring i arbetsplanen:

Vi behandlar kommissionens yttrande om avfallssituationen i regionen Kampanien, som för närvarande har planerats till kl. 21.00, omedelbart efter Angelillibetänkandet om barnets rättigheter.

Röstförklaringarna skulle sedan hållas under kvällssammanträdet, efter den muntliga frågan om den rättsliga ställningen för en ledamot av Europaparlamentet som valts i Polen.

Arbetsplanen skulle alltså se ut som följer:

– 15.00–17.30: Cashmanbetänkandet, Angelillibetänkandet, därefter kommissionens uttalande om avfallssituationen i regionen Kampanien.

– 17.30–19.00: Frågestund med kommissionen.

– Därefter, under kvällssammanträdet från kl. 21.00 till midnatt, behandlar vi, i turordning: Packbetänkandet, Graefe zu Baringdorf-betänkandet, den muntliga frågan om den rättsliga ställningen för en ledamot av Europaparlamentet som valts i Polen och slutligen röstförklaringarna för de ärenden som lades fram för omröstning före lunch.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det gäller en ordningsfråga, för att tydliggöra arbetsordningen som den tolkades tidigare i dag. Enligt artikel 171, som åberopades av Martin Schulz, om avbrytande av sammanträde, föreskrivs det inte – för vi hade avslutat omröstningarna och befann oss före en röstförklaring – att denna artikel inte kan åberopas vid en särskild tidpunkt. Om sammanträdet sedan avbröts är det ett prejudikat här i parlamentet att man fortsätter med dessa ärenden när man återupptar sammanträdet, och att fortsätta med ärendena – grundat på prejudikat i parlamentet och det som vi har gjort under de åtta år som jag har varit här – innebär att gå över till röstförklaringen. Jag har ingenting emot att komma tillbaka hit när helst det behövs för att avge min röstförklaring, eftersom jag vill göra det i fråga om ett antal betänkanden.

Jag skulle vilja fråga er vad som låg till grund för tolkningen av artikel 171, eftersom jag inte anser att den var korrekt. Ni vet att ni förvränger arbetsordningen, precis som jag gör här, för att gå emot vissa parlamentsledamöters demokratiska vilja. Det är en konstig demokrati när man försöker tysta en minoritet som bara gör det som de har tillåtelse till inom ramen för arbetsordningen.

  Talmannen. – Kolleger! Låt mig påminna er om några grundläggande fakta om hur dessa sammanträden fungerar. Talmannen kan avbryta sammanträdet när som helst.

Jag behöver bara resa mig – lämna min plats här – så kommer sammanträdet automatiskt att avbrytas. Jag kan försäkra er om att jag inte tänker resa mig och gå, men ni bör vara medvetna om att allt som krävs för att sammanträdet ska avbrytas är att talmannen lämnar sin plats.

Min första poäng är alltså följande: Sammanträdet avbröts för att talmannen har full befogenhet att avbryta det om han eller hon väljer att göra så.

En andra absolut regel är följande: Detta är ett plenarsammanträde, och det är bara plenarsammanträdet som har kontroll – full kontroll – över föredragningslistan. Det är därför jag föreslår att ni ändrar arbetsplanen i linje med vad jag precis har föreslagit.

Om ni inte skulle vilja göra de förändringar som jag har föreslagit så – och bara då – skulle ni ha rätt, herr Heaton-Harris, och då skulle vi arbeta enligt den föredragningslista som vi enats om tidigare.

Därför vill jag nu fråga om ledamöterna formellt motsätter sig en sådan förändring av arbetsplanen som jag nyss föreslog. Vi kommer för formens skull att lyssna till argument mot förslaget, och därefter kommer jag att ge ordet till en talare som är för förslaget.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Det är utan tvivel sant att ni, som talman, skulle kunna lämna ert ordförandeskap och församlingen skulle avbrytas. Men det var inte detta som var anledningen till det som inträffade före lunch. Detta var under förutsättning av ett förslag enligt artikel 171, från Martin Schulz, att sammanträdet skulle avbrytas.

Artikeln är mycket tydlig, när ett sådant förslag läggs fram ska det finnas en talare för det och en talare mot det. Detta var inte fallet, vilket innebär att förslaget var reglementsvidrigt och inte skulle ha lagts fram för omröstning, och att beslutet inte är bindande. Ni borde därför återgå till föredragningslistan nu.

  Talmannen. – Jag vill återigen påminna er om att kammaren är den enväldiga auktoriteten här. Talmannen för dagen är därför berättigad att göra som jag gör nu, nämligen uppmana två kolleger att föra talan, en för och en emot förslaget. Det är talmannens rättighet.

Kammaren måste naturligtvis rösta, men jag tror att en omröstning genomfördes och bekräftades på elektronisk väg i förmiddags. Jag tror inte att resultatet av den omröstningen kan bestridas.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill bara tillkännage att den talman som ledde sammanträdet i förmiddags faktiskt glömde att fråga vem som ville tala för och vem som ville tala emot förslaget. Men det stämmer också att en klar majoritet av parlamentet röstade för att vi inte skulle diskutera eller lyssna till röstförklaringarna nu utan kl. 22. Nu föreligger ett nytt förslag, och jag vill stödja det på min grupps vägnar, och dessutom, tror jag, på andra ledamöters vägnar. Jag anser att den ordning som ni har föreslagit är klok, och vi får se hur omröstningen förlöper. Dessutom är kammaren, som ni själv sagt, enväldig. Majoriteten i kammaren kommer att besluta.

(Applåder)

  Talmannen. – Kolleger! Vi har nu lyssnat till en talare för och en talare mot förslaget. Om någon vill säga något i detta skede så måste det handla om något annat, och inte om att anföra nya skäl för eller emot. Om det är det ni vill göra kan jag inte ge er ordet.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta gäller en ordningsfråga. Denna kammare må vara suverän, som ni påstår, men den måste trots detta följa sin egen arbetsordning.

Avbrytande eller avslutande av ett sammanträde regleras i artikel 171. Jag citerar: ”Ett sammanträde kan avbrytas eller avslutas under en debatt eller omröstning.” I morse skedde det inte under en debatt eller en omröstning; det var efter omröstningen.

Vidare, i artikel 163, ”Röstförklaringar”, ges inte talmannen tillåtelse att besluta att inte höra dem eller att ändra tiden. Det står uttryckligen: ”När den allmänna debatten har avslutats, har varje ledamot rätt att i samband med slutomröstningen avge en muntlig röstförklaring på högst en minut.”

Det stämmer att parlamentets arbetsordning ger talaren betydande godtyckliga befogenheter. Men detta är två ärenden där ingen sådan befogenhet passar sig, och parlamentet valde – på det mest uppenbara sätt – att riva upp sina egen arbetsordning i stället för att hålla kvar ett par personer som vill gå på lunch.

Jag måste säga att det är en symbol för hur EU fortsätter med ratificeringen av Lissabonfördraget, för att inte säga den europeiska konstitutionen, att ni river upp er egen regelbok när den inte passar er, i stället för att godta en motsatt åsikt.

  Talmannen. – Kolleger! Jag föreslår följande: Vi har uppenbarligen inte möjlighet att bedöma alla olika argument i fråga om tolkningen av denna regel under plenarsammanträdet denna eftermiddag.

Om det finns ledamöter som vill ägna sig åt ömsesidiga beskyllningar får de göra det skriftligen till parlamentets talman. Jag är övertygad om att han kommer att överlämna klagomålen till lämpligt utskott.

Det jag vill göra nu är helt enkelt att besluta om arbetsplanen. Jag har lagt fram ett förslag. Jag har låtit en ledamot tala för och en tala mot det. Nu låter jag det gå till omröstning.

(Parlamentet biföll begäran.)

(Arbetsplanen fastställdes.)

13. Justering av protokollet från föregående sammanträde

  Talmannen. – Protokollet från sammanträdet måndagen den 14 januari 2008 har delats ut.

Finns det några synpunkter?

  Cristiana Muscardini (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det var mycket vänligt av er att ge mig ordet 20 minuter efter att jag bad om det, trots att jag sitter precis framför ordförandeskapet. Jag vill tala för protokollet och för demokrati i kammaren.

Parlamentets ordförandeskap och alla gruppordförande måste inse att två fel inte blir ett rätt. Det som är politiskt användbart är inte alltid politiskt korrekt, och efter att ha lyssnat till stormuftin i dag måste vi besluta på ett sätt som är klart och tydligt för oss alla om vi i kammaren ska agera enligt de demokratiska bestämmelserna i arbetsordningen eller enligt de intressen som varje enskild individ har efter olika omständigheter.

Det gjordes ett misstag i förmiddags i fråga om parlamentets arbetsordning, och vi kommer inte att rätta till detta misstag genom att rösta i dag i en tom kammare. Vi gör ytterligare ett misstag till nackdel för demokratin här. Jag talar inte på UEN-gruppens vägnar om huruvida det är viktigt att diskutera avfallssituationen i Italien kl. 21.00 i kväll eller kl. 17.00 i morgon, eller om huruvida det är viktigt att röstförklaringen kommer efter omröstningen, vilket den alltid har gjort i parlamentet, när omröstningen är avgjord som den skulle ha varit i förmiddags. Men jag frågar er, herr talman – och ni kan avbryta mig, det bryr jag mig inte om – vad det står i parlamentets arbetsordning. Känner ni till det? När det gäller denna fråga, vill ni svara denna övergivna kammare att vi ska rösta utifrån dem som fick ordet och inte utifrån dem som ville uttrycka en oberoende åsikt! Det är galenskap!

  Talmannen. – Fru talman! Jag hoppas att min ton är lika saklig som er var upprörd. Jag gav er ordet eftersom jag ville veta om ni var för eller emot en justering av protokollet från måndagen den 14 januari. Ni hade ingenting att säga om detta. Jag var dock artig nog att låta er tala färdigt, och jag hoppas att era kolleger kommer att uppskatta det sätt som ni tilltalade kammaren på lika mycket.

Jag förutsätter därför att det inte finns några invändningar, eftersom fru talman inte ber om ordet igen.

(Protokollet från föregående sammanträde justerades.)

14. Flerårigt ramprogram för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter för 2007–2012 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Michael Cashman, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets beslut om genomförande av förordning (EG) nr 168/2007 vad beträffar antagandet av ett flerårigt ramprogram för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter för 2007–2012 (KOM(2007)0515 – C6–0322/2007 – 2007/0189(CNS)) (A6-0514/2007).

En ordningsfråga här: Skulle ledamoten kunna tala om vilken artikel i arbetsordningen han hänvisar till?

  Roger Knapman (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det gäller en ordningsfråga enligt artikel 171. Alldeles nyss talade ni om för kammaren att 19 ledamöter hade begärt ordet. Före lunch fick vi veta att det var 14 ledamöter. Jag vet att saker är lite slappa här när det gäller statistik, och särskilt när det inte är någon omröstning med namnupprop, men skulle ni kunna förklara skillnaden mellan dessa två siffror?

  Talmannen. – Det är svårt att ge en förklaring här och nu, men jag ska göra mitt bästa.

Vi får begäranden om ordet i realtid – och jag har haft ordförandeskapet under röstförklaringar vid många tillfällen. Det var med all sannolikhet så att när Alejo Vidal-Quadras Roca gjorde sitt tillkännagivande var det 14 namn på pulten framför honom, och sedan, inom några sekunder eller minuter, var det andra parlamentsledamöter som aktiverade pulten för att meddela talmannen att de ville få ordet. Det är utan tvekan anledningen till att antalet namn ökade från 14 till 19 under tiden mellan Vidal-Quadras’ tillkännagivande och mitt eget alldeles nyss. Det är dock ett mycket intressant påpekande, och vi ska undersöka den aktuella artikeln.

Men låt mig nu återgå till Cashmanbetänkandet, och genast börja med kommissionens företrädare.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja tacka parlamentet för dess mycket konstruktiva samarbete och stödet för det snabba antagandet av det fleråriga ramprogrammet för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter för 2007–2012.

Jag skulle särskilt vilja tacka föredraganden, Michael Cashman, för hans personliga engagemang i detta ärende. Det fleråriga ramprogrammet 2007–2012 som föreslogs av kommissionen och diskuterades i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor kommer att göra det möjligt för byrån att utnyttja sina förmågor på bästa sätt. Jag skulle vilja säga att jag helt förstår resonemangen bakom vart och ett av de ändringsförslag som föredraganden har föreslagit. Det gläder mig att kunna godta ändringsförslag 1, ändringsförslag 2 om begreppet etniska minoriteter, ändringsförslagen 3, 4, 5, 8 och 13 (delvis) om begreppet multipel diskriminering, ändringsförslag 15 om begreppet social utslagning och ändringsförslag 16 – i alla dessa ändringsförslag återspeglas framför allt de kompromisslösningar som förekom i diskussionerna mellan ordförandeskapet, kommissionen och föredraganden.

När det gäller de andra ändringsförslagen kan jag inte godta dem av ett antal rättsliga och tekniska skäl som jag som hastigast ska förklara här. Vissa av ändringsförslagen motsvarar inte den grundläggande lagstiftningen, nämligen ändringsförslagen 10, 11 och 18. I vissa fall går ändringsförslagen utöver lagstiftningen, särskilt ändringsförslag 17. I vissa andra fall står de, enligt min mening naturligtvis, i strid med förordningen, till exempel ändringsförslag 10. Andra uppfyller inte kraven på bättre lagstiftning, särskilt ändringsförslagen 2, 7 och 13, när det gäller tillägget ”traditionell nationell och språklig minoritet”, som redan omfattas av förordningen.

Vissa ändringsförslag ligger utanför gemenskapens eller byråns befogenheter, nämligen ändringsförslagen 14 och 15 (delvis). Slutligen skulle ändringsförslag 12 i betydande utsträckning begränsa räckvidden för de områden som byrån ska förvalta, som fastställts i artikel 2 i vårt förslag.

En punkt om ändringsförslag 6. Jag är inte emot innehållet i bestämmelsen. Men förslaget om det fleråriga ramprogrammet är inte, enligt min uppfattning, den bästa platsen för att införa allmänna uttalanden om de mänskliga rättigheternas art och definition.

Detta görs bäst i relevanta internationella konventioner och i stadgan. Men jag ska inte motsätta mig detta ändringsförslag om både rådet och parlamentet är villiga att godta det.

Slutligen kan jag inte godta ändringsförslagen 7 och 9. När det gäller ändringsförslag 7 är det fleråriga ramprogrammet utformat för att reglera skyldigheter för EU:s institutioner och/eller medlemsstaterna när det gäller att övervaka efterlevnad av alla internationella människorättskonventioner som medlemsstaterna är parter i.

När det gäller ändringsförslag 9 är det inte nödvändigt att hänvisa till en översyn av det fleråriga ramprogrammet före femårsperiodens utgång eftersom kommissionen, rådet och parlamentet alltid kan begära att gå utanför räckvidden för artikel 2 i ramprogrammet.

Generellt sett fastställdes tidsramen på fem år för att förhindra att byråns effektiva arbete skulle äventyras på grund av att den behöver tid för att planera sitt arbete och prestera resultat. Införandet av en systematisk översyn skulle kunna medföra en risk för att byråns arbete underminerades.

Slutligen har upprättandet av byrån varit en stor framgång när det gäller att främja respekten för grundläggande rättigheter i Europeiska unionen, enligt min mening. Det har också varit en framgång i bemärkelsen interinstitutionellt samarbete. Nu har vi fastställt de verkliga förutsättningarna för att byrån ska drivas framgångsrikt och bevisa sitt värde under de kommande åren.

  Michael Cashman, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka vice ordförande Franco Frattini för de orden.

Om parlamentet hade fått delta i ett medbeslutandeförfarande om detta ärende skulle vi ha befunnit oss i en mycket starkare ställning. Jag måste säga till kollegerna här i dag att jag precis i början mötte icke-statliga organisationer och civilsamhället, något som även andra skuggföredragande gjorde, för att se över vad vi skulle kunna göra. Redan från början stod det helt klart för mig att om jag skulle ha fått min vilja fram hade förteckningen ha blivit oändlig, eftersom mänskliga rättigheter är så viktiga: de är av största vikt och anledningen till att institutionerna upprättades, så att vi aldrig mer ska hamna i den situation som andra världskriget skapade och i den hemska skugga som föll över så många olika människor och så många olika minoriteter.

Men sanningen är att vi knappt blir rådfrågade, och det är därför som jag har tvingats inta en mycket svår ståndpunkt. Det är oerhört svårt för mig som homosexuell att inte uttryckligen vilja inbegripa homofobi. Men om jag ska vara konsekvent i tillämpningen av principen i bemärkelsen att vi måste ta med det som inte innefattas, så måste jag försaka det som mitt hjärta önskar. Så det har varit svårt.

Det gläder mig att säga att detta betänkande antogs med 48 röster för, inga emot och 8 nedlagda röster. Detta visar att det som vi har här – även om det egentligen finns vissa ändringsförslag som jag personligen inte stöder – är utskottets önskningar. Jag vill hylla det portugisiska ordförandeskapet och mina kolleger som sitter här i kammaren, som samarbetade så nära med mig och som stödde parlamentet för att försöka nå en ståndpunkt som både rådet och kommissionen kunde stödja.

Det gläder mig att kommissionsledamoten har tagit med nio av de arton ändringsförslagen. Vi får 50 procent stöd – jag vill naturligtvis ha 100 procent stöd, men jag lever i den realistiska politiska världen. Jag vill mest av allt att byrån ska bli framgångsrik. Upphovet till byrån är stadgan om de grundläggande rättigheterna och alla de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som vi har gemensamt i medlemsstaterna.

Det finns dock vissa delegationer, vissa politiker och vissa medlemsstater som vill att byrån ska misslyckas. De vill inte att den ska vara effektiv, och det är därför som jag har ställt fullkomligt uttömmande krav på denna byrå. Jag vill att den ska bli framgångsrik. Jag anser att de ändringsförslag som antogs i utskottet kommer att bidra till dess framgång, samtidigt som det inte ställs onödiga krav på byrån som kommer att överstiga resurserna, varken de mänskliga eller de ekonomiska.

Det har lagts fram förslag i vissa kvinnogrupper att detta inte går tillräckligt långt, men vi har infört ett genusperspektiv och tagit hänsyn till jämställdhetsinstitutet. Det måste naturligtvis finnas komplementaritet, men vi får inte skapa dubblering eftersom det, återigen, skulle vara ett slöseri med resurser.

Så låt mig avsluta och låt mig lyssna – något som jag skulle vilja hävda är det viktigaste och något av det svåraste i politiken. Låt mig lyssna på debatten, men jag kommer inte att kunna ge mitt stöd till de ändringsförslag som läggs fram inför kammaren i morgon av denna enkla princip: jag sa inledningsvis att jag inte skulle kunna ta med en lång rad ändringsförslag, och att ändra denna ståndpunkt nu skulle vara detsamma som att bryta det avtal som jag slöt med skuggfördragandena. Naturligtvis är minoritetsspråk viktiga, naturligtvis är andra områden viktiga, men det finns inget viktigare än en byrå för grundläggande rättigheter som lyckas i det arbete som vi utser den till att göra.

  Libor Rouček, föredragande för yttrandet för utskottet för utrikesfrågor. – (CS) Mina damer och herrar! Upprättandet av byrån för grundläggande rättigheter i början av förra året är ett mycket betydelsefullt och nödvändigt steg mot skydd och stöd av grundläggande mänskliga rättigheter såväl inom som utanför Europeiska unionen. Den långsiktiga ramen har olyckligtvis inte godkänts än, och det finns fortfarande vissa personalfrågor som är ouppklarade. Utskottet för utrikesfrågor ber därför om att detta ska åtgärdas så snart som möjligt. Vad gäller byråns verksamhet utanför Europeiska unionen stöder utskottet för utrikesfrågor de åtgärder som antagits för att förebygga dubbelarbete och för att se till att den nödvändiga samordningen av verksamheter med internationella organisationer som verkar på detta område garanteras: huvudsakligen Europarådet, FN och OSSE. Vi anser också att en dialog om mänskliga rättigheter är nödvändig för förbindelserna mellan unionen och utvecklingsländerna. Vi välkomnar därför att byrån är öppen för deltagande från kandidatländernas sida. Slutligen förutsätter vi att byrån, så snart som ändringsfördraget träder i kraft och befattningen som hög representant för unionen för utrikesfrågor och säkerhetspolitik upprättas, kommer att ge denne representant allt tänkbart stöd i dennes verksamhet.

  Kinga Gál, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Tack för ordet, herr talman. Det gläder mig mycket att vi har nått fram till antagandet av ramprogrammet för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, och jag vill tacka föredraganden för hans arbete och den samarbetsvilja som han har visat under vad som har varit en stor uppgift.

Nu är det lika viktigt för institutionerna, medlemsstaterna och EU:s medborgare att byrån inleder det verkliga arbetet så snart som möjligt, eftersom den upprättades officiellt i Wien den 1 mars förra året, men fortfarande inte har någon struktur, något mandat eller något ledarskap som passar för ändamålet.

Därför är det mycket viktigt att ramprogrammet antas nu. Vi har ställts inför ett komplicerat problem här, eftersom vi å ena sidan kan räkna upp otaliga frågor som rör mänskliga rättigheter och grundläggande rättsliga frågor, men å andra sidan måste överväga vad som verkligen skulle göra att denna byrå tjänade sitt syfte i dag.

Som jag ser det så har min kollega, Michael Cashman, försökt att sammanställa denna åsikt så att den uppfyller de två ovan nämnda kriterierna samtidigt: Att byrån på ett flexibelt och sunt sätt ska kunna hantera de problem som rör mänskliga rättigheter som påverkar oss alla, och att den samtidigt ska fortsätta att tjäna sitt syfte.

Enligt min uppfattning stöder parlamentet dessa förslag fullt ut, och jag hoppas verkligen – fastän jag har lyssnat noggrant till vad Franco Frattini haft att säga om vad som är oacceptabelt för honom och kommissionen – att rådet förstår våra många frågor, eftersom de kan vara lösningarna på hur byrån ska uträtta sitt arbete för att kunna fokusera på de verkliga problemen.

Frågan om språkliga minoriteter och nationella minoriteter utelämnades från den ursprungliga listan, men inkluderades i förslaget. Jag anser att detta är mycket viktigt, eftersom vi nu ser att dessa problem dyker upp om och om igen, och unionen kommer verkligen att ta itu med dem. Den måste engagera sig. Därför hoppas jag att denna byrå ska kunna uppmärksamma dessa frågor. Detta kommer inte att bli en ”papperstiger” utan en institution som verkligen fungerar. Tack för er uppmärksamhet.

  Stavros Lambrinidis, för PSE-gruppen. – (EL) Herr talman! Byrån för grundläggande rättigheter måste nu äntligen börja uppfylla sin betydelsefulla uppgift. Det är anledningen till att föredraganden, som jag vill gratulera, har tvingats begränsa ändringsförslagen till det föreslagna programmet för att underlätta ett snabbt interinstitutionellt avtal om denna viktiga fråga. Det skulle naturligtvis vara att föredra att ämnesområdena omfattade sociala rättigheter, och att det fanns uttryckliga hänvisningar till frågor som rör människohandel samt till skyddet av den privata sfären och mänsklig värdighet inom ramen för de åtgärder som vidtas mot terrorism. Men dörren står fortfarande öppen.

I dag ska jag framför allt fokusera på ett viktigt ändringsförslag som jag och några kolleger har lagt fram, ett ändringsförslag som antogs och i vilket en effektiv, oberoende rättskipning nämns uttryckligen, inklusive rättigheterna för anklagade och misstänkta.

Om allmänhetens förtroende för rättsväsendets oberoende och opartiskhet undergrävs, undergrävs också grunden för våra demokratiska samhällen, och av den anledningen har denna dimension med rätta ingått i byråns ansvarsområden ända från början. Samtidigt tenderar vi dock att glömma att varje enskild person är oskyldig tills han/hon har bevisats skyldig. Schavotteringen av anklagade i medier för att sälja lösnummer/få högre tittar-/lyssnarsiffror, eller till och med av regeringar och tjänstemän för kortsiktig politisk vinning, kränker denna princip på ett flagrant sätt. Och misstänkta kan inte – särskilt inte i denna dag, när det visar sig att man har kunnat tänja på så många grundläggande principer i kampen mot terrorismen – föras bort, misshandlas och berövas sina grundläggande rättigheter utan att det får några följder. Om det är något som kan lära oss detta så är det Guantánamo, som nyss hade sexårsjubileum, vilket tyvärr knappt uppmärksammades alls.

  Sophia in 't Veld, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag säga att jag har stor respekt för föredraganden, Michael Cashman. Jag betraktar honom som en stor bundsförvant i kampen för att försvara de grundläggande rättigheterna. Därför är det inte i fråga om innebörden eller innehållet som mina åsikter skiljer sig från föredragandens, utan i fråga om tillvägagångssättet. Att ge upp ett par prioriteringar i utbyte mot stöd från rådet är kanske ett sätt att gå tillväga, men erbjuder rådet oss tillräckligt för att vi ska ge upp det vi vill? Enligt min uppfattning gör man inte det, och jag föredrar följaktligen att tydligt tillkännage min ståndpunkt.

ALDE-gruppens ändringsförslag innehåller förslag om fyra ytterligare prioriteringar, nämligen homofobi, sekretess, antiterrorismpolitik och grundläggande rättigheter samt diskrimineringen av romer, och i nuläget utgör dessa de fyra huvudområden där medlemsstaterna ständigt kränker mänskliga rättigheter. Byrån för grundläggande rättigheter bör vara en övervakningsinstans för att hålla medlemsstaterna på rätt väg, men det har den olyckligtvis inte blivit. Den har i alla fall redan blivit en tandlös tiger. Vad mig beträffar borde Europaparlamentet, som den viktigaste partnern till byrån för grundläggande rättigheter, helt enkelt fastställa sina egna tydliga prioriteringar, särskilt med tanke på vad kommissionsledamot Franco Frattini just sa.

Om vi räknar med stöd från eller enighet med rådet måste jag, ärligt talat, fråga var rådet håller hus i dag. Jag är därför rädd att jag, även om jag verkligen ställer mig bakom föredraganden i fråga om innehållet – jag ska rådgöra med min grupp – tyvärr måste säga att jag inte kan stödja tillvägagångssättet.

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Byrån för grundläggande rättigheter utformades utifrån Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet. Denna förändring hade kunnat bli ett förebud om förbättring. Centrumet i Wien var känt för sin opålitlighet och för hur lätt klagomål om rasism och antisemitism kunde missbrukas – det var till exempel fallet 2001 och 2005 i fråga om Radio Maryja, Republican League och mitt eget land, Polen.

Om den nya institutionen följer föredragandens rekommendationer kommer den snart att upprepa de gamla misstagen. Förslaget att gå bortanför temaområdena, flexibiliteten och de så kallade proaktiva åtgärderna – dessa är bara citat från den motivering som tillhandahållits för detta betänkande – är ingenting annat än ett klartecken för byrån att agera på ett okontrollerat sätt, som man påtvingats av extrema ideologier och utanför internationell rätt. Inget av detta skulle egentligen spela någon roll, detta skulle trots allt inte vara det enda fallet där EU:s pengar slösades bort, men ett system för skydd av mänskliga rättigheter som inte befinner sig inom ramen för internationell rätt, och som är utlämnat till professionella antirasister, förlorar den viktigaste tillgång som det har – trovärdigheten.

  Cem Özdemir, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi röstade för betänkandet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Vi ska godkänna det igen här, även om vi ansluter oss till mycket av den kritik som det getts uttryck för i kammaren, och till och med av föredraganden själv. En av mina punkter har redan tagits upp av föredraganden. Även om byrån för grundläggande rättigheter kommer att fortsätta att hantera könsdiskriminering, så hör frågor som homofobi tyvärr inte till dess befogenheter. Mot bakgrund av de debatter som vi fört inom Europa och det nuvarande tillståndet i diskussionerna är det beklagligt att vi inte kunnat nå en kompromiss med rådet och kommissionen.

Det finns fler punkter som bör tas upp. Vi lade fram ändringsförslag i utskottet, men alla förkastades tyvärr. Jag ska bara ta upp några av dem. Diskrimineringen av romerna skulle ha varit ett viktigt problem att ta itu med, liksom skyddet av privatlivet. Dataskydd skulle ha varit en annan betydelsefull punkt. I Europa har vi uppnått en viss standard som vi måste upprätthålla inom unionen för vår trovärdighets skull. Det är dock viktigt att undersöka i vilken utsträckning kampen mot terrorism kan förenas med grundläggande rättigheter, inte minst i ljuset av våra erfarenheter av kamp mot terrorism. Detta är en annan fråga som det skulle vara värt att inkludera i befogenheterna för byrån för grundläggande rättigheter.

Alla håller med om att byrån för grundläggande rättigheter borde börja verka så snart som möjligt, men vi har inte ens lyckats enas om en direktör. Därför finns det utrymme för en viss tvekan i fråga om huruvida byrån verkligen kommer att kunna utföra sina uppgifter. De goda nyheterna är att det inte kommer att bli många fler sådana här förfaranden. När det omarbetade EU-fördraget träder i kraft från och med 2009 kommer förfarandena att se annorlunda ut, och Europaparlamentets delaktighet i dessa debatter kommer att kanaliseras.

  Bairbre de Brún, för GUE/NGL-gruppen. – (GA) Herr talman! Jag välkomnar Michael Cashmans betänkande om Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. Medlemmarna i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har utfört ett gediget arbete i detta viktiga ämne. Jag vill gratulera både dem och föredraganden.

Men jag välkomnar särskilt de förändringar som innebär att diskriminering vad gäller traditionella språk och minoriteter ska ingå i byråns specifika ansvarsområden. Jag uppmanar ledamöterna att stödja dessa ändringar i morgon.

Förenta nationerna har utnämnt detta år, 2008, till det internationella språkåret. Europeiska unionen måste delta i detta initiativ, och även vi måste följa deras exempel.

Detta är en fråga av särskilt intresse för mig personligen. Jag fortsätter att arbeta på EU-nivå för att kräva de nödvändiga resurserna för iriska som ett arbetsspråk inom EU, och på valkretsnivå för att stödja kampanjen för en irisk språklag, en lagstiftning som i högsta grad behövs på Nordirland för att de irisktalandes rättigheter ska skyddas.

Dessa rättigheter kan inte tillämpas för närvarande. De kommer att bli tillgängliga om de skrivs in i en bindande lagstiftning och om ett organ som Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter kan utmana mina landsmän och andra i frågan om språklig diskriminering.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer helhjärtat att rösta mot detta betänkande, eftersom jag betraktar denna byrå som en europeisk övervakningsinstans av den politiska korrekthet som har fått ett allt starkare grepp om Europa. Även om byrån hävdar att man ska skydda medborgarnas grundläggande rättigheter är den egentligen ett hot mot några av våra mest grundläggande fri- och rättigheter och subsidiaritetsprincipen.

Den anda av politisk korrekthet som hemsöker Europa innebär att yttrandefriheten måste underordnas kraven i en viss religion, nämligen islam, där man inte accepterar någon kritik.

Europeiska centrumet för övervakning av rasism, som det är meningen att denna byrå ska efterträda, likställde helt medvetet ett lagenligt uttryckande av åsikter mot invandring och de negativa aspekterna av islam med rasism. Centrumet framhöll också att islamofobi är en ny form av diskriminering och att det, efter striderna om de danska teckningarna, borde finnas lagar mot hädelse. När en studie som hade beställts visade att våldet mot judar i Europa huvudsakligen utövas av unga muslimer förpassade direktören för centrumet den till papperskorgen.

Det är mycket få personer i parlamentet som verkar inse att yttrandefriheten är den främsta grundläggande rättigheten, och att framsteg i historien alltid har drivits av tankefrihet. Europa skulle aldrig ha varit världens centrum en gång i tiden utan friheten att kunna säga sanningen rakt ut och hämningslöst, hur stor anstöt man än väckte. Detta betänkande och denna byrå placerar denna princip på mycket tunn is.

  Íñigo Méndez de Vigo (PPE-DE). – (ES) Herr talman! Antagandet av ett flerårigt ramprogram för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter är en mycket viktig fråga för dem av oss som anser att grundläggande rättigheter utgör en del av européernas DNA. Därför vill jag instämma med föredraganden och andra talare som vill se det fleråriga ramprogrammet och byråns arbete inledas.

Jag anser också att detta betänkande är ett balanserat betänkande, som Kinga Gál, som är talesman för min grupp, sa, i vilket man eftersträvar produktivitet utan att bli överambitiös.

Realistiskt är det uttryck som jag tror att föredraganden använde. Eftersom betänkandet är realistiskt skulle jag vilja uppmana kommissionsledamot Frattini, mina gode vän Franco Frattini, att visa lite större stöd. Att Europeiska kommissionen bara skulle anta nio av de 18 ändringsförslag som vi har lagt fram är i mina ögon inte mycket till ansträngning, och det är ansträngning som krävs i en fråga som är så betydelsefull som denna.

Jag hade turen, och äran, att vara ledare för parlamentets delegation till det konvent som utarbetade stadgan och har dessutom äran att vara ordförande för tvärpolitiska gruppen för ATD Fourth World, och i ett ändringsförslag, nr 15, lyckades vi inkludera kampen mot social utslagning och fattigdom i byråns mål. Varför? Därför att ingen som är socialt utslagen eller lever i eländig fattigdom i slutändan åtnjuter några grundläggande rättigheter. Och det är anledningen till att vi anser att det skulle vara en viktig politisk signal till våra medborgare om ändringsförslag 15 betraktades på ett mer sympatiskt sätt än ni har betraktat det på, herr vice kommissionsordförande. I slutändan företräder vi parlamentsledamöter folket, och folket uppmanar oss att också tänka på dem som har det sämst.

Därför, herr kommissionsledamot, hoppas jag att denna debatt kommer att hjälpa er att förstå betydelsen av att övergå från att anta nio ändringsförslag till att anta fler, och att stödja Europaparlamentets ståndpunkt i denna fråga.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Tack så mycket, herr talman! Nio månader efter det högtidliga överlämnandet av byrån för grundläggande rättigheter gläder det mig inte att tala om att institutionen inte har kunnat inleda sitt arbete och fortfarande inte har någon ledning.

Den här veckan kommer det fleråriga ramprogrammet åtminstone att antas av parlamentet, vilket jag vill tacka föredraganden, Michael Cashman, för. Det fleråriga ramprogrammet är av avgörande betydelse för byråns arbete och för hur effektiv den kommer att vara i fråga om att övervaka grundläggande rättigheter och formulera vad som måste göras. Förfarandet för trepartsöverenskommelsen om skapande av en grundläggande stadga har lämnat några vägar öppna som det är vår uppgift att fortsätta att följa.

Ett exempel är yttrandet av rådet om att använda politisk styrka för att nå möjligheten för byrån att undersöka genomförandet av mänskliga rättigheter på området för samarbete med polis och rättsväsende på byråns begäran. Det är viktigt för medlemsstaterna och unionen att utnyttja de möjligheter de har tills detta odiskutabelt är byråns ansvar, efter ändringsfördragets ikraftträdande.

Det är också vårt gemensamma ansvar att nationella och etniska minoriteters enskilda rättigheter och gemenskapsrättigheter otvivelaktigt upprätthålls, inte bara genom förbud mot diskriminering utan också genom krav på en direkt brottsbekämpning. Ett erkännande av sociala rättigheter som mänskliga rättigheter kan i princip inte heller ifrågasättas, eftersom mänsklig värdighet inte existerar utan grundläggande säkerhet.

Det är en kliché, men ändå sant, att varje beslut är värt så mycket av det som genomförs. Vice ordförande Franco Frattinis ord har skapat vissa tvivel, men jag hoppas ändå att byrån kommer att skydda de mänskliga rättigheterna på ett konsekvent sätt.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill ta tillfället i akt att påpeka två grundläggande saker. Den första är att jag innerligt hoppas och enträget kräver omedelbara åtgärder för att utnämna direktören för denna byrå för grundläggande rättigheter så snart som dess arbetsprogram har antagits, eftersom syftet med att inrätta en byrå är att den ska bli helt funktionsduglig efter en så kort tid som möjligt.

Det andra grundläggande påpekandet är att jag vill utnyttja denna diskussion till att återigen kräva en utvärdering av alla byråers prestanda och användbarhet. Jag är faktiskt inte övertygad om att alla byråer fungerar på det sätt som vi vill att de ska göra eller att de måste existera i all evighet. Jag tror tvärtom fullt och fast att det finns vissa parallella strukturer och att det verkligen skulle vara möjligt att undvara några byråer utan att någon skulle märka det och utan att något skulle bli sämre. Jag vill fråga er när kommissionen har för avsikt att inleda en sådan utvärdering.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden Michael Cashman, men jag vill också göra ett påpekande, nämligen: Under sammanträdena med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har vi diskuterat ingående huruvida byrån för grundläggande rättigheter kommer att uträtta samma arbete som Europarådet. Vi kom till den slutsatsen att så inte är fallet, men jag har fått det intrycket att vi avundas Europarådet det faktum att det väger så tungt, vilket ger det möjlighet att tillämpa ett särskilt rättssystem.

Enligt min uppfattning borde byrån för grundläggande rättigheter i hög grad utgå från stadgan om de grundläggande rättigheterna, trots de villkor och den kompetens som man har. Detta borde klargöra att också denna byrå är väktare av stadgan om de grundläggande rättigheterna, även för de medborgare och de medlemsstater som inte har antagit stadgan om de grundläggande rättigheterna fullt ut. Jag anser att detta är mycket viktigt, och jag anser också att byrån för grundläggande rättigheter borde röra sig i denna riktning med vår hjälp, med stöd av Europaparlamentet.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla talare för deras förslag och bidrag.

Först av allt borde Europeiska unionen inte bara vara och uppfattas av medborgarna som den bästa försvararen av de grundläggande rättigheterna, utan också den främsta initiativtagaren till dem. Med detta avser jag gruppers och samhällens rättigheter och individers rättigheter. Detta är en mycket viktig ståndpunkt.

Jag anser också att byrån bör bli det mest effektiva europeiska instrumentet på detta område efter tillkännagivandet av stadgan och undertecknandet av Lissabonfördraget. Av denna anledning skulle jag vilja att parlamentet så snart som möjligt anordnar en intervju med de kandidater som finns med på slutlistan för befattningen som direktör, så att byrån kan börja arbeta efter bästa förmåga.

Jag instämmer helt med föredraganden, Michael Cashman, att vi måste låta byrån börja arbeta nu. Blir den betungad med alltför många uppgifter skulle den riskera att bli ett organ som verkar starkt, men som i praktiken är oförmöget att agera i den takt som krävs.

Slutligen är jag medveten om den oro som många av er har uttryckt, och jag kan lova er att jag kommer att vara redo, långt innan femårperioden har löpt ut, att fullständigt utnyttja kommissionens befogenheter när det gäller att begära att byrån sträcker sig längre än räckvidden för artikel 2, nämligen på området rättvisa och säkerhetssamarbete.

Ett sista ord: jag är välvilligt inställd till det som min vän Íñigo Méndez de Vigo har sagt, och kommer att granska hans förslag noga, särskilt ändringsförslag 15, för att försöka uppfylla de förväntningar som uttryckts när det gäller en europeisk strategi mot fattigdom.

Jag skulle också vilja upprepa att jag är villig att godta ändringsförslag 6, även om jag inte instämmer i principen. Jag hoppas att mitt försök att uppfylla era förväntningar kommer att glädja Michael Cashman.

  Talmannen. – Tack, herr kommissionsledamot. Kammaren tycks uppskatta detta.

  Michael Cashman, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för att han gav efter för den viktiga frågan i ändringsförslag 6, där det står att ”alla människor föds lika och därför är mänskliga rättigheter odelbara och okränkbara”. Jag skulle vilja tacka kollegerna för deras bidrag, och jag vill bara berätta för er att när en av de grupplösa ledamöterna tillkännager att de ska rösta mot mig, när extremisterna i parlamentet röstar mot mig och mot mitt betänkande, fylls mitt hjärta med glädje och mitt intellekt säger mig att vi har lyckats få till något helt rätt. För det får inte finnas någon extremism när det gäller försvar av de mänskliga rättigheterna, förutom ett extremt skydd för de mänskliga rättigheterna.

Jag skulle vilja säga till min goda vän Sophia in ’t Veld att jag naturligtvis håller med henne, men jag anser att frågan om romer, privatliv och homofobi redan täcks. Romerna innefattas faktiskt av diskriminering som grundas på etnicitet och ras. Till min kollega Stavros Lambrinidis skulle jag vilja säga att stadgan om de grundläggande rättigheterna och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna ger oss ett område där vi kan verka på grundval av den enskildes privatliv när det gäller att förebygga människohandel och ta itu med social utslagning. Kinga Gál sa att det var helt rätt att det handlar om byråns funktionsduglighet, och det är detta som vi måste hantera.

Det är därför som jag har innefattat multipel diskriminering. Vi måste komma ihåg att vi inte bara behandlar de områden som de kan täcka. Detta är tematiska områden som bygger på de objektiva grunder som stadgan om de grundläggande rättigheterna och internationella konventioner utgör, som alla medlemsstater har gemensamt.

Till min goda vän Cem Özdemir – çok teşekkür ederim! – skulle jag, när det gäller dataskydd, vilja säga, ja, det täcks. Vi har också datatillsynsmannen och direktiven om dataskydd, och det sista vi vill ha är en dubblering.

Det är intressant, och vi borde fira. Nu är det dags för Angelillibetänkandet. Det är ett initiativbetänkande, och ändå har vi ett absolut åtagande här – inte ett initiativ, inte en begäran – att barns rättigheter ska täckas av byrån som skyddar de grundläggande rättigheterna. Jag gratulerar därför parlamentet. Jag uppmanar det att rösta med mig. Låt oss inte föra in mer, låt oss inte försvaga, låt oss få arbetet gjort – och herr talman, spara er ordförandeklubba till en annan gång!

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag vill protestera kraftigt mot det som Michael Cashman just sa. Jag hör till de grupplösa ledamöterna, och jag vill säga att jag tidigare, när jag var medlem i Europarådet, utarbetade en rapport om förbudet mot barnarbete, och jag deltog också i utarbetandet av en annan rapport om barnets rättigheter. Det är anledningen till att jag protesterar kraftigt mot kommentarerna från föredraganden, som sa att han inte bryr sig om ifall någon av de grupplösa ledamöterna röstar emot honom.

  Talmannen. – Herr Cashman! Var vänlig svara personligen angående de kommentarer som togs som en personlig attack.

  Michael Cashman, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag tänkte naturligtvis inte på parlamentsledamoten när jag framförde min kommentar.

Jag hänvisade generellt till de grupplösa ledamöterna, men särskilt till de kommentarer som Koenraad Dillen framförde, som jag anser extrema. Men jag ville inte på något sätt förolämpa ledamoten, vars meritförteckning talar för sig själv.

  Talmannen. – Jag kan bekräfta, åtminstone i fråga om den franska tolkningen, att kommentaren handlade om extremister och inte om grupplösa ledamöter. Föredraganden gjorde en tydlig åtskillnad.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 17 januari 2008.

15. Mot en EU-strategi för barnets rättigheter (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Roberta Angelilli, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om Mot en EU-strategi för barnets rättigheter (2007/2093(INI)) (A6-0520/2007).

  Roberta Angelilli, föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka mina kolleger för deras värdefulla hjälp, och i synnerhet Franco Frattini för hans engagemang för barnets rättigheter ända sedan början av hans mandat.

Betänkandet är naturligtvis inte uttömmande, men jag anser att det är en bra utgångspunkt. Målet var att lägga grunden till en strategi som syftar till att främja och garantera minderårigas rättigheter i Europeiska unionens inrikes- och utrikespolitik, och att stödja medlemsstaternas ansträngningar på detta område. Vi ville som premiss ta den särskilda karaktär som kännetecknar minderårigas rättigheter, som är helt åtskilda från den mer allmänna kategorin för grundläggande rättigheter, även om de utgör en integrerad del av dem.

Strategin syftar framför allt till att främja en uttrycklig bekräftelse av barns rättigheter, som omfattar rätten till en familj, rätten till hälsa, utbildning, social integrering, men också rätten till underhållning, rätten till lek, rätten till idrott samt rätten till en ren och skyddad miljö. Målet är i huvudsak att skapa ett barnvänligt samhälle där barn kan känna sig omvårdade och aktivt delaktiga.

Det är anledningen till att betänkandet grundas på två förutsättningar: 1) Barns faktiska delaktighet i alla beslut som rör dem samt 2) integrering, dvs. att införliva och främja barns rättigheter i all EU-politik. Kort sagt måste minderårigas rättigheter äntligen bli en politisk prioritering för EU, också med tanke på att barn utgör omkring 30 procent av EU:s befolkning och att det fortfarande finns mycket som måste göras för dem, till att börja med kampen mot våld och övergrepp, mot bakgrund av den oroande ökningen av pedofili och nätverk för barnpornografi. Det allmänna målet är att förbjuda alla former av våld, inklusive så kallade traditionella sedvänjor, hedersrelaterade brott och tvångsäktenskap. Det räcker inte att bara se till att förövarna av våld straffas, utan vi måste också se till att det finns en strategi för att förhindra dessa brott, som syftar till att hjälpa barn i riskzonen.

En annan prioritering är att bekämpa barnfattigdomen. Det bör påpekas att 19 procent av barnen i Europeiska unionen faktiskt lever under fattigdomsgränsen, och därför måste vi vidta stödåtgärder som också är utformade för att stödja deras familjer. Det behövs i synnerhet åtgärder som inriktas på romska barn och gatubarn, som ofta tvingas tigga och på så sätt lätt faller offer för utnyttjande, människohandel och organiserad brottslighet.

En annan grundläggande aspekt av strategin är att vi ska garantera utbildning och fortbildning av alla barn, inklusive de fattigaste och mest missgynnade. Det behövs också åtgärder inriktade på barn med inlärningssvårigheter, för att förhindra diskriminering på detta område. Vi befinner oss bland experter här, så jag kanske inte behöver räkna upp alla de akuta problem som måste hanteras, från saluföring av våldsamma tv-spel till ökningen av fall av internationell kidnappning av minderåriga, den byråkrati som utgör ett hinder för internationella adoptioner, tragedin med barnsoldater, barnarbete, underlåtenheten i fråga om registrering av barn vid födseln, det påfallande höga antalet barn som försvinner och som aldrig mer hörs av. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet.

Vi måste verkligen tillämpa lämpliga instrument och tillhandahålla snabb information för att utbyta erfarenheter och goda rutiner, och vi måste skapa synergi mellan de relaterade rättsliga och straffrättsliga instrumenten för att ta itu med problemen i konkreta termer och i realtid, och kanske lyckas förhindra dem.

Jag vill avsluta med att säga att ett antagande av Lissabonfördraget skulle ge oss några fler möjligheter. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna utgör nu en del av fördraget, vilket innebär att artikel 24 ingår, där barnets rättigheter uttryckligen regleras. På så sätt skapas en rättslig grund för att genomföra strategin. I detta skede måste vi från parlamentets sida, men framför allt medlemsstaterna, omedelbart inleda arbetet.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Roberta Angelilli varmt för detta betänkande.

Ända från min mandatperiods början har barnets rättigheter verkligen varit en högsta prioritering, en central punkt på dagordningen för mig, och samarbetet med parlamentet på detta område har nu också lett till de politiska linjer som kommer att bli resultatet av detta betänkande – som jag hoppas kommer att antas av en mycket stor majoritet – riktlinjer för åtgärder som kommissionen kommer att följa, för det finns inte en enda punkt i detta betänkande som jag inte stöder. I betänkandet fastställs övergripande initiativ som täcker ett antal olika former av politik, men den gemensamma nämnaren är att minderåriga, dvs. barn, utgör hjärtat av vårt samhälle och därför förtjänar den allra största omtanke.

Under de kommande veckorna kommer jag tillsammans med min personal att fundera över hur de enskilda punkterna i Angelillibetänkandet ska omsättas i handling utifrån konkreta initiativ. Några åtgärder håller faktiskt redan på att utformas. Hit hör offentliggörandet av ett meddelande som ni har beaktat och som går tillbaka till juli 2006, ett allmänt meddelande om en EU-strategi för barnets rättigheter som har som politiskt mål att göra dessa rättigheter till en politisk prioritering, som Angelilli nämnde.

Andra åtgärder som är på gång inkluderar upprättandet av ett standardnummer till en hjälptelefon, 116 000, som kommer att vara detsamma över hela Europa. Jag vill ta tillfället i akt att uppmana alla de medlemsstater som ännu inte har vidtagit denna åtgärd att omedelbart göra detta. Nu vänder jag mig naturligtvis inte till parlamentet utan till medlemsstaternas regeringar. Detta beslut fattades för över ett år sedan, och ändå saknar mer än hälften av medlemsstaterna fortfarande en hjälptelefon som verkligen fungerar, fastän detta är ett beslut som, enligt min uppfattning, hade kunnat genomföras på kort tid.

I oktober förra året diskuterade vi med ordförandeskapet i Lissabon huruvida vi gemensamt kunde upprätta ett europeiskt nätverk för system för tidig varning i händelse av bortförande eller försvinnande av barn. Som ni känner till tittade vi på Frankrikes system som är en bra förebild, och på hur det fungerade i Belgien, och vi noterade att Portugal och Grekland höll på att upprätta, eller under de senaste veckorna redan hade upprättat, system. Men det står klart att personer som kidnappar barn ignorerar gränser, och därför kan inte system för tidig varning upphöra vid geografiska gränser.

Vi har uträttat mycket arbete när det gäller brott mot barn på Internet. Vårt arbete vid en konferens för experter i november förra året gav betydelsefulla resultat när det gäller det slags tekniska samarbete som skulle kunna leda till en sammankoppling av elektroniska system för att förhindra och agera mot pedofili på Internet. Det är ett av de mest fruktansvärda hoten mot barn, och som ni vet kan vi nu, tack vare att det hörde till prioriteringarna för 2007 för Eurojust och Europol, undanröja många av de internationella pedofilnätverk som verkar via Internet.

Vi presenterade också en rapport i november förra året – en av de punkter som betonades – om framstegen i fråga om genomförande av det rambeslut som går tillbaka till 2004, om att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn. I denna rapport belyste jag, som ni kanske minns, det faktum att det fortfarande är alltför många medlemsstater som inte har införlivat detta rambeslut från 2004, som nu är fyra år gammalt, om sexuellt utnyttjande av barn.

Vi skapade verkligen ett användbart instrument i och med det europeiska forumet. Den första erfarenheten av det i Tyskland, under det tyska ordförandeskapet, relaterade huvudsakligen till missbruk av Internet och våldsamma tv-spel. Nästa europeiska forum om barnets rättigheter, som kommer att äga rum under det slovenska ordförandeskapet, kommer att hantera andra ämnen, däribland särskilt internationella adoptioner. Vi kommer att undersöka situationen och också undersöka, som Angelilli hoppades, praktiska sätt att bjuda in barn och företrädare för barn att vara direkt delaktiga i alla det europeiska forumets möten. Ni inser nog att det är en känslig fråga att bjuda in barn, däribland ganska små barn, att delta i dessa möten, men det är den målsättning som har fastställts, och därför kommer vi att anpassa oss också till detta förslag från parlamentet.

Vi håller på att utveckla en europeisk webbplats som är riktad till barn, med lättbegriplig text och presentation, där man till exempel kan läsa om hur man kan skydda sig mot de många hot mot barns säkerhet som förekommer i vardagen, på ett icke aggressivt och icke stötande sätt. Man kan läsa om hur man, så att säga, undviker sådana faror. Vi har inte sagt mycket om byrån för grundläggande rättigheter. Ett av mina förslag var att göra barnets rättigheter till en prioritering inom ramen för det fleråriga programmet för denna byrå.

Det finns fortfarande mycket kvar att göra. Roberta Angelilli säger med rätta att vi måste ta hänsyn till invandrarbarn. Det är en aspekt som vi kommer att hantera särskilt inom ramen för den europeiska invandringspolitiken: Barn är ofta offer, de är ofta de mest utsatta i den allmänna situationen vid migrantflöden. Vi måste lägga större betoning på behovet av att genomföra den europeiska handlingsplanen för att bekämpa människohandel, med särskild hänvisning till barn utöver kvinnor, eftersom dessa som de två svagaste kategorierna ofta faller offer för den internationella människohandeln. Vi måste undersöka sätt att finansiera praktiska förslag och projekt på inom ramen för EU-program.

Det nya Daphneprogrammet och det nya programmet för grundläggande rättigheter kan till exempel ge oss möjlighet att tillhandahålla ekonomiskt stöd till Europeiska nätverket för barnombudsmän. Jag fäster stor vikt vid detta nätverk, och naturligtvis också vid de icke-statliga organisationer som verkar på detta område. Det nya programmet, som kallas Daphne III, har omfinansierats och kan tjäna som ett särskilt användbart instrument.

Sammanfattningsvis är jag naturligtvis mer än beredd och villig att fortsätta utveckla denna politiska strategi, för att producera mycket konkreta resultat för våra medborgare på ett av de områden som ligger oss särskilt varmt om hjärtat.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (EL) Herr talman! Skyddet av barnets rättigheter har aldrig brustit i fråga om Europeiska unionens inrikes- och utrikespolitik, men till följd av avsaknaden av en rättslig grund har denna politik blivit lappverksartad, och av den anledningen har ert förslag, herr vice kommissionsordförande, om utveckling av en strategi för skydd av barnets rättigheter fått ett positivt mottagande av Europaparlamentet och av det civila samhället. Vi hoppas att den kommer att stärkas i och med ändringsfördragets ikraftträdande, som kommer att omfatta stadgan om de grundläggande rättigheterna som en integrerad del, vilket nämndes av föredraganden Roberta Angelilli, som jag gratulerar till hennes sammanställningsförmåga och presentationen av dagens betänkande.

I samband med möjligheten till en integrerad och samordnad strategi för skyddet av barn på EU-nivå – bland annat tack vare det stora antalet intressanta förslag som kommissionen lagt fram – får inte barnet betraktas som ett offer, utan som innehavare av faktiska rättigheter och skyldigheter, som bör växa upp i en hälsosam familjemiljö, med garanti för att hans eller hennes materiella och immateriella behov kommer att fyllas.

Respekten för barnets rättigheter bör inte bara stärkas genom planering av gemenskapsåtgärder, utan också genom en politisk vilja i medlemsstaterna, med åtgärder som uppfyller barns grundläggande behov och skyddar dem mot olika faror.

Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män fokuserar i sitt yttrande på frågan om stöd för mamman och familjen i utförandet av deras skyldigheter. Utskottet uppmanar till stöd för utsatta grupper, nämligen barn i riskzonen för övergrepp och med brist på utbildning, hälsovård, ordentlig näring och möjligheter att utveckla och nå sin potential.

Att föräldrarna kan förena arbetsliv med familjeliv: Detta är en omistlig rätt för barnet, och det representerar också skapande av värdefullt kapital och investering i det framtida samhället. Barns faktiska rättigheter kränks ofta, både inom och utanför Europeiska unionen, och det förekommer fortfarande diskriminerande behandling till följd av ojämlikhet mellan könen. Det finns stereotyper av könsrollerna och uppfattningar som marginaliserar vissa grupper av barn, och i synnerhet flickor och unga mödrar. Skydd av kvinnor, framför allt under graviditet och uppfostran av barn, måste vara ett krav, så att barn kan åtnjuta sina grundläggande rättigheter från första början.

  Irena Belohorská, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. – (SK) Tack så mycket, herr talman, och jag vill också tacka Roberta Angelilli för hennes betänkande.

Jag välkomnar att det slovenska ordförandeskapet har valt, som en av sina prioriteringar, frågan om barn i väpnade konflikter, som också var ett av mina ämnen. Mitt yttrande för utskottet för utrikesfrågor handlar också om behovet av att barn registreras vid födseln. Barn som inte är registrerade är osynliga, och faller därför ofta offer för sexuella övergrepp och människohandel. De fängslas tillsammans med vuxna och används som stridande soldater i väpnade styrkor, eftersom det är omöjligt att fastställa om de redan är vuxna eller inte. Födelsebeviset är en garanti för barnets namn och nationalitet samt till exempel tillgång till sjukvård. Det är dock beklagligt att betänkandet inte antas förrän i januari: Majoriteten av yttrandena var föremål för omröstning före sommaren, då de också lades fram för utskottet, och betänkandet kunde följaktligen ha antagits tidigare.

Det finns ett akut behov av en lösning på denna fråga om barns rättigheter. Ett exempel på detta är fallet nu senast med överförandet av över 100 barn från Tchad till Frankrike. Syftet med denna åtgärd var att hjälpa de övergivna familjerna i Darfur. Barnen – de föräldralösa – skulle omhändertas av fosterföräldrar i Europa. FN bekräftade dock att barnen i de flesta fall inte var föräldralösa och inte kom från Darfur, utan från grannlandet Tchad.

Att finna en omedelbar lösning på frågan om barnens rättigheter är inte bara nödvändigt för utvecklingsländerna, det är också nödvändigt för oss.

  Glenys Kinnock, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. − (EN) Herr talman! Jag skulle först vilja säga att utskottet för utveckling anser att det är mycket viktigt för kommissionen att integrera barns rättigheter i alla aspekter av utvecklingspolitiken, eftersom detta är ett sätt att nå millennieutvecklingsmålen. Jag vet att kommissionen i sitt meddelande föreslår att man ska ta itu med dessa frågor.

Jag vill mycket tydligt framhålla att vi behöver en strategi för barns rättigheter och måste undvika en gemensam inriktning, vilket har förekommit i debatten hittills, när det gäller sådana frågor som handel med barn, kidnappning av barn samt barnpornografi. Vi måste se till att vi förstår att vi talar om barns rättigheter: barns rättigheter att bli rådfrågade, barns rättigheter att få gehör och barns rättigheter att få respekt från vuxna och att vuxna inte talar om för dem vad de ska göra.

Jag välkomnar också mycket starkt att det hänvisas till barns rättigheter i Lissabonfördraget. Vi välkomnar detta eftersom det för tillfället bara är djurens rättigheter som har denna typ av rättslig grund i Europeiska unionen, och det finns ett trängande behov av att göra detsamma för barnen också.

Slutligen, i övriga världen och i EU självt måste vi se till att vi skyddar barns liv och generellt sett förbättrar alla barns välbefinnande i EU och i övriga världen.

  Dimitrios Papadimoulis, föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. − (EL) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Roberta Angelilli till det konstruktiva arbete som hon har uträttat.

Strategin för barnets rättigheter är ett verkligt steg framåt mot ett samordnat tillvägagångssätt, både i fråga om inrikespolitik och yttre förbindelser.

Utskottet för sysselsättning och sociala frågor, vars yttrande jag är föredragande för och nu presenterar, betonar de sociala aspekterna av brott mot barnets rättigheter. Utskottet fokuserar på barnfattigdom, något som drabbar nästan ett av fem barn i Europeiska unionen. Det betonas också att problemen med barnarbete och social utslagning, och kraven på att fästa särskild uppmärksamhet vid de utsatta sociala grupperna, som t.ex. barn som är invandrare, gatubarn och barn med funktionshinder. Vi är rädda att dagens barn måste leva i en värld som är värre än vad de tidigare generationerna upplevt. Därför måste Europeiska unionen agera nu, med väsentliga åtaganden, målsättningar och de nödvändiga resurserna, både på gemenskapsnivå och på medlemsstatsnivå.

  Christa Prets, föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. − (DE) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till hennes betänkande och till den samverkan som har kännetecknat våra överläggningar. Vi ställer oss helt bakom många av de huvudsakliga aspekterna i betänkandet.

Jag vill dock belysa två punkter som jag fäster särskild vikt vid. Den första är rätten till utbildning som en förutsättning för barnets sociala utveckling. Medlemsstaterna måste skapa fri tillgång till utbildning för alla barn och ungdomar, oavsett deras etniska och sociala bakgrund och familjeförhållanden. Detta innebär också att alla former av utslagning, diskriminering och våld mot barn måste förhindras. Det är nödvändigt att driva på genomförandet av hjälptelefonlinjen så mycket som det går. Den andra punkten som är mycket viktig för mig är främjandet av språk, eftersom språken är en av Europas kulturella skatter.

Det finns också en form av nyskapande som vi inte bör förbise, för barns rättigheter sträcker sig nu också till deras delaktighet i ny utveckling på området för utbildning och fortbildning, och särskilt i utvecklingen av mediekunskap. Kompetens i fråga om användning av informations- och kommunikationsmedier är ett oerhört viktigt utbildningsverktyg som måste utvecklas med kraft.

  Kinga Gál, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Tack för ordet, herr talman. Jag tror att så gott som alla av oss här påverkas direkt eller indirekt av ämnet skydd av barnets rättigheter.

Gemenskapens institutioner har ofta arbetat med olika aspekter av detta ämne, men har instämt med det utskott som lagt fram betänkandet i att vi utöver allt detta måste utarbeta en omfattande strategi. Det finns vissa specifika områden som vi absolut måste ta hänsyn till när vi arbetar fram en sådan vision. Exempel på sådana områden är förbud mot allt slags våld mot barn, bekämpning av fattigdom och diskriminering, och rätt till utbildning.

Eftersom Franco Frattini angav i sitt inledande anförande att byrån ska arbeta särskilt med detta område skulle jag vilja ge en rekommendation: Hur skulle det vara om den första särskilda begäran från kommissionen till byrån blir att undersöka tillämpningen på just detta område, barnets rättigheter?

Jag anser att sexuella övergrepp mot barn, barnarbete och de oerhörda skillnaderna mellan hur barn med flyktingstatus behandlas i de enskilda medlemsstaterna i dag är särskilt oroande. Problemet med gatubarn och barn som tvingas tigga är allvarligt här i vår närmaste omgivning.

Jag är också övertygad om att kampen för en fullständig tillämpning av barnets rättigheter inom unionen framför allt måste innebära en omprövning av familjens roll i detta nya Europa, och en förstärkning av den uppfostrande rollen tillsammans med utbildning, så att våra barn får vägledning utöver yrkesmässig kunskap i denna vår allt oroligare värld. Då kanske färre barn skulle vara våldsbenägna, lida fysiskt och skadas psykiskt. Tack så mycket.

  Inger Segelström, för PSE-gruppen. – Herr talman! Jag vill börja med att tacka Roberta Angelilli och alla skuggföredragande, men också alla de ledamöter som har bidragit till att vi snart får Europaparlamentets första beslut om en EU-strategi för barnets rättigheter. Den allra viktigaste frågan handlar om barns delaktighet och inflytande. Här blir det ett mödosamt och viktigt arbete att se till att detta blir verklighet och inte bara ord. Barn och unga förväntar sig det.

Den fråga som jag anser ha varit den största framgången är förslagen som rör våld mot barn. Ett enigt utskott ställer sig bakom mitt krav på att allt våld mot barn, inklusive barnaga i hemmet, ska förbjudas genom gemenskapslagstiftning. Det är en stor framgång för barnen. I mitt hemland, Sverige, där barnaga är förbjuden, vet vartenda dagisbarn och alla unga människor att vuxna inte får slå barn. Att vi nu också klargör att det krävs ett samarbete för att stoppa alla övergrepp mot barn innebär att vi behöver ett ökat samarbete med aktörer som banker, reseföretag, kreditföretag och växlingsföretag för att stoppa barnpornografi, sexturism och utnyttjande av barn, och för att få ett säkrare Internet mot pedofiler. Dessutom måste illegala webbplatser kunna stängas. Medlemsstater måste också med en sexköpslag se till att barn inte är en handelsvara.

Den svåraste frågan som vi har haft i utskottet har gällt adoption. Jag är mycket nöjd med att vi nu blivit överens om att barn har rätt till en familj, oavsett om det är hos släkt, i en fosterfamilj eller genom nationell och internationell adoption. Det är barnets bästa som ska vara avgörande, inte de vuxnas bästa. Vi kommer alla ihåg vad som hände på barnhem i Rumänien och i Guatemala nyligen, med kidnappningar av barn till adoption som vi har på näthinnan. Barn är ingen handelsvara.

Nu är det upp till kommissionen att lyssna på det kloka som vi i parlamentet har kommit fram till och att sedan komma med konkreta förslag om hur vi ska förankra barnens rätt som nu, med det nya Lissabonfördraget, blir ett mål och lag i EU. Med det nya Lissabonfördraget måste EU lyssna och i allt arbete se till att barnens rätt också blir genomgående. Detta ska naturligtvis också gälla i det globala perspektivet, i utvecklingsarbetet, i kulturen och inom alla områden. Barnfattigdomen kommer självklart att bli en central fråga men också hur barn har det i krig samt alla ohälsofrågor. Jag är stolt över att vara med i detta parlament som kommer att fatta detta beslut i morgon.

  Siiri Oviir, för ALDE-gruppen. – (ET) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar!

Det gläder mig att Europaparlamentet äntligen har nått fram till denna debatt om Europeiska unionens strategi för barnets rättigheter, för en politik som uppmuntrar barnets rättigheter kommer att utgöra grundvalen för morgondagens samhälle.

Samhällets och statens välbefinnande beror på de värderingar och metoder som används av framtida föräldrar. Jag vill tacka föredraganden för att hon lagt fram ett sådant uttömmande dokument.

Det är lämpligt att de principer som fastställs i FN-konventionen om barnets rättigheter och dess tilläggsprotokoll har använts som grund för utarbetandet av en EU-strategi för barnets rättigheter. För att denna strategi ska bli mer effektiv och tillämplig i alla 27 medlemsstater måste den dock innehålla mer specifika bestämmelser om genomförandeåtgärder, vars tillämpning skulle stödjas genom resurser från både medlemsstaterna och Europeiska unionen.

Strategin är heltäckande, och jag hinner inte gå in på alla aspekter. Jag vill bara belysa ett bestämt initiativ, men ett initiativ som är effektivt i alla avseenden, nämligen rekommendationen i Europeiska unionens strategi för barnets rättigheter om ett EU-täckande telefonnummer till en hjälptelefonlinje för barn. Vi har haft en hjälptelefonlinje i Estland i tre år nu, och jag kan bekräfta att det fungerar bra.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på två viktiga målgrupper, vars rättigheter jag anser att vi bör inrikta oss särskilt mycket på att garantera.

Den första av dessa grupper är barn med funktionshinder. Jag anser att vi borde ge större uppmärksamhet åt att säkra funktionshindrade barns rättigheter i strategin för barnets rättigheter. Dessa barn borde, liksom andra målgrupper, verkligen garanteras möjligheter, lika möjligheter, att vara aktivt delaktiga i samhällslivet.

Det andra området som jag vill belysa är det som gäller att garantera rättigheter för barn som inte tas om hand av sina föräldrar. Alla barn har obestridligen rätt till en familj. I dag har alla barn olyckligtvis inte möjlighet att växa upp i en familj, utan de bor på barnhem. Vi har inte uppmärksammat barn som har lämnat barnhemmet vid omkring 18–19 års ålder i tillräcklig grad i dokumentationen: De är vuxna enligt lag, men inte i social bemärkelse. Detta är ett område som vi borde börja fästa uppmärksamhet vid.

  Bogusław Rogalski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! I egenskap av parlamentsledamot som sedan några år tillbaka har arbetat med att skydda barnens rättigheter gläder det mig mycket att godkänna Roberta Angelillis betänkande om upprättandet av en gemensam EU-strategi för barnets rättigheter.

Brott mot barns rättigheter, våld mot barn, handel med barn för illegal adoption, prostitution, illegalt arbete eller tiggande på gatorna: Dessa företeelser fortsätter att vara ett enormt problem i EU. Alla strategier som har att göra med barns rättigheter bör baseras på de värderingar och principer som ingår i FN-konventionen, i synnerhet när det gäller skydd mot alla former av diskriminering.

Alla barn måste garanteras rätten till kontinuerlig och direkt kontakt med båda föräldrarna, liksom rätten att växa upp i föräldrarnas kultur och att lära sig båda föräldrarnas språk. Dessa rättigheter har upprepade gånger kränkts av den tyska barnavårdsnämnden, Jugendamt, i fråga om barn som har en utländsk förälder. I skilsmässofall använder Jugendamt alla möjliga metoder för att ta ifrån den förälder som inte är tysk dennes umgängesrätt. Barn berövas rätten att lära sig den andra förälderns modersmål och förbjuds att föra samtal på andra språk än tyska under möten som arrangerats. Det står i officiella dokument att det är skadligt för barn att vara tvåspråkiga. Det har lämnats in över 250 klagomål mot denna myndighet till utskottet för framställningar. Trots att Europeiska kommissionen för ett år sedan fastslog att tyska Jugendamts agerande bryter mot artikel 12 i EU-fördraget, enligt vilken all diskriminering är förbjuden, har den tyska staten blivit ännu striktare i sitt diskriminerande agerande mot barn till utländska föräldrar, och detta är verkligen en skandal.

Jag hoppas att detta betänkande kommer att bidra till att avlägsna den diskriminering som sker på detta område, eftersom betänkandet utgör Europaparlamentets röst.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Barn är inte små vuxna, och de är inte heller vad människor kallar en naturlig del av familjen eller samhället. De är juridiska personer med egna rättigheter.

Alla medlemsstater i EU har undertecknat den banbrytande FN-konventionen om barnets rättigheter, men i många aspekter av barns rättigheter har vi i Europa knappt skrapat på ytan. En ljuspunkt är att Europeiska kommissionen har satt barnets rättigheter på dagordningen, men enligt vår uppfattning innehåller kommissionens förslag fortfarande för många fina ord och för få specifika åtgärder.

Det gläder mig att kommissionens rekommendation konkretiseras i detta betänkande, och för detta vill jag än en gång framföra mina gratulationer till föredraganden. Vi får hoppas att kommissionen gör sin uppgift och är mer specifik i 2008 års grönbok om barnets rättigheter. Det behövs indikatorer och en exakt tidsplan för ett förverkligande av barnets rättigheter.

Jag vill fokusera på tre punkter som är viktiga för mig. Den första rör flickors rättigheter, framför allt flickor med invandrarbakgrund. Att inse barnets rättigheter innebär undantagslöst ett införande av jämlikhet mellan flickor och pojkar och lika möjligheter för båda, och detta speglas också i det befintliga betänkandet. Jag vill uttrycka tacksamhet över utskottets och föredragandens antagande av vårt förslag att huvuddukar för flickor bör förbjudas i EU åtminstone i grundskolan, för att flickor verkligen ska ha valfrihet och rätten till en barndom. Det finns inte heller något som rättfärdigar att flickor med invandrarbakgrund förbjuds att gå i skolan.

Den andra punkt som jag anser vara av stor betydelse är den om våld mot barn och den ökande försummelsen. Det finns behov av en förbättring av barnens mediekunskap. Det har skett en oroväckande ökning när det gäller spridning av pornografiskt material och våldsscener via mobiltelefoner, och detta leder till desensibilisering och till en ökande våldsspiral. Jag vill be er, herr Frattini, att länge och noggrant undersöka olika sätt för att förbättra skyddet för ungdomar i medier och för att skydda barn mer effektivt mot våld.

Den tredje punkten rör barnets miljömässiga rättigheter, ett ämne som ingen har tagit upp än. Med detta menar jag alla barns rättighet att växa upp i en oskadad miljö. Kommissionen tog olyckligtvis inte hänsyn i strategin för barnets rättigheter till behovet av att i högre grad beakta barnen, inte bara de vuxna, vid fastställande av framtida utsläppstak. Detta gäller för såväl bullernivåer som farliga ämnen. Därför ber jag er att införliva barnets miljömässiga rättigheter, för dagens barn är morgondagens medborgare. Vi bär alla ansvar för att se till att vårt europeiska hem också är ett barnvänligt hem.

  Giusto Catania, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Roberta Angelilli för ett lyhört tillvägagångssätt i fråga om ett mycket viktigt ämne: Ett samhälle som vet hur man värnar om barn vet hur man värnar om alla sina medborgare. Jag tror också att vi i dag, i parlamentet, tar ett mycket viktigt steg, eftersom institutioner som kan hantera minderårigas problem säkerligen kommer att kunna hantera alla europeiska medborgares problem på ett mer effektivt sätt.

Detta betänkande innehåller många intressanta och dynamiska idéer, som också är fingervisningar för kommissionen i fråga om de vidare åtgärder som vi förväntar oss. Det finns vissa punkter som måste betonas, framför allt behovet av att fästa stor uppmärksamhet vid minderåriga utan medföljande vuxen som hålls kvar i administrativa flyktingförläggningar.

När utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor inspekterade dessa förläggningar märkte man att det i många länder, som exempelvis Frankrike, Belgien och Italien, fanns många minderåriga utan medföljande vuxen, många barn, som fick leva under omänskliga och förnedrande förhållanden som är oacceptabla för barn, vilket de för övrigt också är för alla män och kvinnor.

Vi vill betona nödvändigheten av att framhålla den punkten. Vi anser också att det bör läggas stor vikt vid att förebygga barnarbete. Barnarbete är ofta förbundet med utnyttjande och fattigdom. Det är anledningen till att parlamentet måste bidra på ett betydande sätt till att förbättra de sociala villkoren i Europeiska unionen.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag har mycket att säga om barns rättigheter. För det första välkomnar jag ändringsförslagen till detta betänkande som inriktas på familjen och dess betydelse när det gäller att sörja för ett barns utveckling. Jag skulle vilja betona föräldrarnas – inte statens – förtur som väktare av barnen, och av denna anledning vikten att stödja familjen i dess ansvar. Staten bör hjälpa föräldrar att skydda och stödja barnet, och den bör bara ta över efter föräldrarna när föräldrarna är ovilliga eller inte har möjlighet att sörja för sina barn.

När det gäller frågan om funktionshinder lovordar jag detta betänkande för att man i det medger att barn med funktionshinder måste garanteras full respekt och likabehandling. Jag själv har företrätt många barn och deras föräldrar som kämpat för att garantera deras utbildning. En tragisk brist i FN-konventionen om barnets rättigheter, som detta bygger på, är att särskilda utbildningsåtgärder som barn med funktionshinder behöver ska tillhandahållas utifrån ”tillgängliga resurser”, trots att konventionen garanterar grundläggande utbildning för alla barn. Dessa tre ord har hindrat barn med särskilda behov från att få den hjälp som de behöver i mitt land.

I ändringsförslag 3 tar man upp barn inom EU som tidigare fått institutionaliserad vård. Den viktiga frågan har uppmärksammats av många parlamentsledamöter till följd av dokumentären Bulgaria’s abandoned children [Bulgariens övergivna barn] på BBC, som fokuserade på vårdhem för barn med funktionshinder. Denna dokumentär kommer att visas den 4 mars 2008 då filmskaparen kommer att delta, och jag vill bjuda in alla mina kolleger till detta evenemang.

Nyligen röstade EU mot ett ändringsförslag som lades fram inför budgetutskottet, i vilket man försökte att leda EU-finansiering som går till institutioner mot samhälls- och familjebaserade tjänster. Detta ändringsförslag föll. Vi måste ha en sammanhängande strategi när det gäller avinstitutionalisering och integrering av barn i samhället, och vi måste lägga våra resurser på samhällsbaserade strategier i framtiden.

Jag välkomnar också den starka linje som parlamentet intar när det gäller människohandel, särskilt i ändringsförslag 1. Det är svårt att föreställa sig något värre än ett barn som stjäls från sin familj, oavsett om det är i militära, sexuella eller arbetsrelaterade syften, eller till och med för att uppfylla ett pars önskan om ett barn.

Jag vill också nämna handel med spädbarn före och efter födseln för att tillvarata organ och celler och påminna mina kolleger om att inledningen till FN-konventionen om barnets rättigheter omfattar barn såväl före som efter födseln.

Det gläder mig att man tar hänsyn till invandrarfamiljer och ensamkommande barn i betänkandet. Med en ökande kulturell blandning måste vi fortsätta att erkänna vikten av att ta emot alla barn i vårt ständigt föränderliga samhälle. På samma sätt som arbetsinvandring ger föräldrar möjlighet att åka utomlands och skapa en bättre situation för sina familjer, måste vi arbeta mot en rättvisa som inte kräver denna separering och som låter familjer vara tillsammans i sina hemländer eller i det land som de väljer att bege sig till.

Nu skulle jag vilja ta upp frågan om sexuella och reproduktiva rättigheter, som upprepas i sex artiklar i detta betänkande. Jag är personligen ansvarig för sex tonårsflickor och två tonårspojkar. De måste naturligtvis få reda på livets förhållanden, men samtidigt måste de få veta livets viktigaste sanningar: att de är oerhört värdefulla, utvecklande individer, personer med en värdighet och en framtid, som på ett unikt sätt bidrar till sitt samhälle och sin familj. De gynnas inte av budskapet att de inte vara ansvariga, som så ofta sägs när det gäller sexuella och reproduktiva rättigheter, och faktiskt är vandrande katastrofer som behöver hjälp av vuxna med skadekontroll, och att de kan få denna hjälp utan att några negativa effekter drabbar dem eller utan deras föräldrars kännedom. Ungdomens rikedom kan och bör få stöd av dem som är äldre, som älskar dem och som redan gått igenom samma sak.

(Talmannen avbröt talaren.)

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Min kollegas betänkande är alldeles utmärkt, och jag anser att åtgärder från unionens sida och en EU-strategi för att skydda barnets rättigheter är något som måste prioriteras. Vi måste erkänna minderårigas rättigheter och kräva politik och åtgärder på detta område som också syftar till att skydda den enskilda individens liv från tidpunkten för befruktningen.

I detta betänkande krävs vidare åtgärder samt – och detta kan ingen motsätta sig – en bekräftelse av barns rättigheter som en integrerad del av de rättigheter som är bindande för unionen och dess medlemsstater och som kräver en specifik rättslig grund.

Jag vill belysa ett av de många akuta problem som drabbar barn i dag, och det är det påfallande höga antalet försvinnanden. Dessa fall med barn som försvinner får ofta ett tragiskt slut som en följd av sexuellt utnyttjande och våld knutet till barnpornografi. Jag anser att unionen inte ska acceptera att någon av dess medlemsstater på något sätt skulle tolerera någon form av pedofili, utan att man måste förbjuda uppmuntrande till och, naturligtvis, utövande av det.

  Edit Bauer (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman! Mot bakgrund av den demografiska krisen har varje barns liv ett pris på sig. Vi kan inte bara driva på för ett ökat födelsetal och samtidigt visa ett sparsamt intresse för att garantera de nödvändiga villkoren för levnadsstandard, lika villkor och fysisk och psykisk utveckling av de barn som har fötts.

Därför anser jag att Franco Frattinis engagemang för att ge en övergripande prioritering i gemenskapspolitiken till att säkra barnets rättigheter är oerhört viktigt. I betänkandet, som jag vill gratulera Roberta Angelilli till, betonas med rätta vissa problem som måste lösas omedelbart.

Barnfattigdomens omfattning ökar och, som mina kolleger har nämnt, lever vart femte barn under fattigdomsgränsen, och detta hör naturligtvis nära samman med att många slutar skolan tidigt. Vi kan inte blunda för situationerna med flera tusen gatubarn och hemlösa barn i unionens medlemsstater, av vilka många tvingas tigga, stjäla, arbeta olagligt eller prostituera sig.

Enligt en undersökning av Unicef som offentliggjordes nyligen finns det inga länder, och inga medlemsstater, som inte påverkas av handel med barn. Vi känner inte till mycket om de barn, som beräknas vara flera hundra, som varje år försvinner från institutioner för barn och från flyktingläger. Våldet mot barn, och den ökade aggressionen bland barn, ger anledning till rättmätig oro.

Inom ramen för Lissabonfördraget garanteras barnets rättigheter av artikel 24 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Detta betänkande – vars antagande jag stöder – utgör ett första steg för unionens institutioner, inklusive parlamentet, i fråga om att vidta seriösa åtgärder för att barnets rättigheter ska efterlevas och för att barnens situation ska förbättras mer genomgående. Förhoppningsvis kommer också medlemsstaterna att göra allt för att uppnå detta. Tack för er uppmärksamhet.

  Martine Roure (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är mycket glad över att kommissionen föreslår att en EU-strategi för barnets rättigheter ska inrättas.

Eftersom många av EU:s politikområden påverkar barn måste vi vidta särskilda åtgärder så att barns rättigheter kan skyddas och deras aktiva deltagande uppmuntras.

Jag är särskilt glad över att parlamentet har krävt en definition för identifiering av barn i riskzonen. Detta kommer att göra det möjligt för oss att särskilt stödja barn som är offer för en social situation som hotar deras psykiska eller fysiska hälsa.

Samtidigt kan vi inte bara lämna barn som lever i fattigdom åt deras öde. Dessa barn får inte alltid det skydd de behöver eftersom deras föräldrar inte har de resurser som krävs. Om barnen inte ska dömas till social utestängning behöver de därför särskilt stöd, och regeringarna måste ta ansvar för att se till att alla barn, oavsett föräldrarnas sociala eller juridiska omständigheter, får tillgång till hälsa och utbildning, så att lika möjligheter för alla faktiskt garanteras i praktiken.

Jag vill särskilt lyfta fram de migrerande barnens speciella situation. Att hålla barn i förvar är oacceptabelt. Vi kan inte förstå varför en person som flyr undan krig eller desperata omständigheter ska behandlas som en brottsling. Det gäller i ännu högre grad barn, som i enlighet med konventionen om barnets rättigheter har rätt till skydd och utbildning.

  Ona Juknevičienė (ALDE). – (LT) Vi håller med om att barns rättigheter ingår i de mänskliga rättigheterna, som vi är skyldiga att respektera i enlighet med internationella och europeiska överenskommelser. Barns rättigheter erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna fråga bör ingå i ändringsfördraget och vara obligatorisk för alla EU-medlemsstater. Kommissionsledamot Frattini! I meddelandet säger ni att situationen för barns rättigheter i EU fortfarande inte är tillfredsställande. Jag tycker att den är fruktansvärd. Närmare en femtedel av barnen lever i fattigdom. I Litauen lever närmare hälften av enföräldersfamiljerna i fattigdom. Vi saknar dessutom statistik över hur många barn i den utvidgade unionen som lämnats utan lämplig omvårdnad när deras föräldrar emigrerat för att söka arbete.

Vi läser med fasa om sexuellt och psykologiskt våld som utövas mot barn. Vi tycker synd om barn som vi möter på gatorna, och vi trycker ett mynt i deras utsträckta händer. Alltför ofta gör vi dock ingenting, eftersom det är enklare att vända sig bort och blunda och säga att det är inte vårt fel, det där får andra ta ansvar för. Ni, kommissionsledamot Frattini, säger att det är de enskilda medlemsstaterna som har ansvaret och att ni inte vill lägga er i deras affärer. Bryssel lägger sig i många medlemsstaters affärer, eftersom det är viktigt att vi reglerar jordbruket, den inre marknaden och kapitalflödena. Vi anser att dessa frågor har stor betydelse. Jag anser att vår viktigaste fråga måste vara de mänskliga rättigheterna och framför allt barnen. De är vår framtid. Jag anser att i synnerhet EU bör ta ansvar för att skydda de mänskliga rättigheterna och framför allt barns rättigheter. Ett dokument präglat av försiktighet, minnen och hejarop har jag ingenting till övers för. Jag anser att vi måste vi skydda våra medborgare aktivt på det här området.

  Wojciech Roszkowski (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill gratulera Roberta Angelilli till ett utmärkt betänkande om ett ämne som är avgörande för EU:s framtid. Flertalet av förslagen i detta betänkande förtjänar givetvis stöd, men jag har ett par invändningar.

För det första diskuteras principen om flickors och pojkars lika rättigheter, vilket kan tolkas som att flickor och pojkar är identiska, medan varje förälder vet att de är olika och kräver olika uppfostringsmetoder för att principen om deras lika värdighet ska kunna fullföljas. För det andra, när det gäller barns rättigheter, innebär ökningen av antalet alternativa familjestrukturer, som tas upp i betänkandet, ett hot mot de åtgärder som måste vidtas. Om detta hot nämns ingenting i betänkandet. För det tredje finns det i punkt 167 en uppmaning om att tillhandahålla sexualupplysning för barn och ungdomar, vilket innebär att punkterna 163 och 164, där rätten till sexuell och reproduktiv hälsa tas upp, blir onödiga om det inte är så att dessa formuleringar används för att dölja rätten till abort.

Mot denna bakgrund är det inte möjligt att skilja mellan redan födda barns rättigheter och ofödda barns rättigheter. Även om livet inleds som ett embryo utvecklas det oundvikligen till ett barn, och om det är någon som ifrågasätter detta bör de komma ihåg att vi alla har varit embryon en gång.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) I detta anförande på en minut vill jag understryka att jag anser att EU:s första prioritering när det gäller barn är att bedöma huruvida effekten av EU:s politik blir att barns rättigheter upprätthålls eller inte, särskilt när det gäller att snabbt och kraftigt minska barns fattigdom och ge alla barn lika möjligheter.

I samband med detta vill jag till exempel fråga vilken effekt EU:s monetära politik och prisstabilitetsmål, eller snarare lönebegränsningar, har på möjligheterna att upprätthålla barns rättigheter? Vilken effekt har EU:s ”flexicurity”, avregleringen av arbetsmarknaden, uppmjukningen av uppsägningsreglerna, de allt otryggare anställningsavtalen och de ökande och allt flexiblare arbetstiderna på möjligheterna att upprätthålla barns rättigheter? Vilken effekt har EU:s nuvarande politik för att främja avreglering och privatisering av offentliga tjänster, såsom hälsovårds- och utbildningstjänster, på möjligheterna att upprätthålla barns rättigheter? Detta är några exempel på områden där en anpassning till barns rättigheter är mest lämplig, nödvändig och angelägen.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Våld mot försvarslösa personer är särskilt förkastligt. Våld mot barn är synnerligen motbjudande. Det behövs gemenskapslagstiftning för att förbjuda alla former av våld, vare sig det är fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Unicefs statistik för 2003 har redan nämnts, och där framgår att i vissa EU-länder, däribland Frankrike, avlider tre barn varje vecka till följd av misshandel eller försumlighet. Motsvarande siffra i länder som Tyskland och Storbritannien är ungefär två barn per vecka.

Jag välkomnar EU-medlemsstaternas och EU-institutionernas åtagande att genomföra politiken för barn, som har vuxit i omfång de senaste åren. Dagens lagstiftning, politik och strukturer är dock fortfarande otillräckliga för att kunna täcka in alla olika frågor som rör skyddet av barn, vare sig barn fallit offer för fattigdom, människohandel, barnmisshandel, sexuellt våld, pornografi, barnarbete eller det förfärliga bruket av barnsoldater, som fortfarande förekommer nu på 2000-talet.

Jag gratulerar därför Franco Frattini till detta initiativ, som visar att den nödvändiga viljan finns för att göra detta till en prioriterad EU-fråga och utforma en allmän EU-strategi för att effektivt främja och skydda barns rättigheter både i den interna och externa politiken. Jag är också mycket glad över att barns rättigheter tagits med i det nya Lissabonfördraget som ett av EU:s mål, vilket ger en ny rättslig grund för att försvara dessa rättigheter.

De förebyggande åtgärderna och medvetenheten inom detta område måste ökas, och offrens sociala rättigheter och stöd måste förstärkas. De gränsöverskridande insatserna mot barnpornografi på Internet måste också ökas för att se till att sådana webbsidor stängs ned och de kriminella nätverken raseras. Internet ger barn fantastiska möjligheter att kommunicera och skaffa information, men vi måste se till att de gör det på ett säkert sätt.

  Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Våra barn har egna personligheter, och de har en okränkbar rätt att få sina grundläggande rättigheter skyddade. Detta innebär att barnen ska skyddas mot kränkande behandling, våld och omänskliga arbetsförhållanden, att de ska få utbildning och att de ska slippa leva i fattigdom, utsättas för sexuellt utnyttjande och våld eller utnyttjas som barnsoldater i krig. Barn har ett större behov av dessa allmänna värden än vuxna. Skälet är för det första att de per definition är unga och sårbara. För det andra är föräldrar, lärare, präster och andra som barnen kommer i kontakt med alltid överordnade barnen, och för det tredje har negativa händelser under barndomen en avgörande effekt på barns framtida liv.

Detta är de rättigheter som vi uppmanas att stödja i dag. Jag ska koncentrera mig på två saker.

Den första är barn till invandrare, som kanske är mest sårbara av alla. De som föds ibland oss måste åtminstone omedelbart bli medborgare i vårt land. De ska inte bli stämplade från födseln, utan ska givetvis få gå i skolan oavsett föräldrarnas ställning och inte dömas till social utestängning.

Den andra är barns skydd på Internet. Det handlar om barn som är ofta ute på nätet, där de intet ont anande surfar och talar med främlingar, och barn som riskerar att bli sexuellt utnyttjade och användas som handelsvaror i en mycket lönsam verksamhet. Internet är den nya mötesplatsen. Precis som föräldrar varnar sina barn för att inte tala med främlingar utomhus måste föräldrar informeras och uppmärksammas på att samma problem och råd behövs för Internet. EU bör axla sin roll och tillhandahålla utbildning och hjälptelefonlinjer för föräldrar och barn som hamnar i sådana situationer.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag instämmer i så gott som alla de rekommendationer som läggs fram i detta utmärkta betänkande. I synnerhet instämmer jag i att man i EU:s framtida strategi bör erkänna familjens betydelse som den grundläggande institutionen i samhället för ett barns överlevnad, skydd och utveckling.

Jag stöder också barnets rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa naturligtvis. Jag stöder till fullo förslagen i betänkandet om att skapa ett barnvänligt samhälle där barn kan känna sig omvårdade och aktivt delaktiga.

I punkt 27 uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att vidta åtgärder för att garantera att förståndshandikappade barns rättigheter till utbildning tillvaratas. I det irländska systemet har de rätt till en lämplig grundläggande utbildning, men en sådan tillhandahålls utifrån tillgängliga resurser. I verkligheten innebär detta ofta att de får en olämplig grundläggande utbildning.

I punkt 27 hävdar man också att förståndshandikappade barn ska ha tillgång till rättsväsendet. Det var nyligen ett fall på Irland med en ung flicka med Downs syndrom som hade blivit utsatt för sexuella övergrepp, och ändå beslutade en domare att hon inte var i stånd att berätta sanningen för juryn. Han förhörde henne i domstolen med hjälp av åklagarbiträdena. Den anklagade och hans advokater närvarade under förhöret, men flickans familj fick order att lämna rättsalen. Om inte alla barn kan garanteras den absoluta rätten till tillgång till rättsväsendet kommer vi att svika våra barn.

Slutligen skulle jag vilja ställa några korta frågor till kommissionsledamoten. Det nyligen fattade beslutet att införliva barnens rättigheter i Lissabonfördraget som en av EU:s målsättningar kommer att ge barnens rättigheter en ny rättslig grund. Kan kommissionsledamoten närmare utveckla – om så bara kort – vilka praktiska resultat han förväntar sig av detta? Jag ställer särskilt denna fråga mot bakgrund av den stundande folkomröstningen om Lissabonfördraget på Irland.

  Hanna Foltyn-Kubicka (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill uppmärksamma det problem som nämns i punkt 118 i betänkandet och som rör restriktioner för den fria kontakten med barn i havererade familjer med flera nationaliteter.

Det finns synnerligen flagranta exempel på detta i Tyskland som uppstått på grund av de åtgärder som vidtagits av barnavårdsnämnden Jugendamt. Till följd av dessa åtgärder har föräldrar som inte är tyska medborgare berövats rätten att tala med sina barn på sitt eget språk och i vissa extrema fall till och med berövats sina rättigheter som föräldrar.

De bestämmelser som ligger till grund för Jugendamt tillkom redan 1939, jag upprepar, 1939, och de fortsätter att tillämpas inom lagstiftningen i praktiskt taget oförändrad form. Denna institution agerar för, som man säger, barnets bästa, men detta begrepp har inte definierats någonstans, vilket innebär att det kan tolkas precis hur som helst. I förhandlingarna gynnar Jugendamt föräldrar med tysk bakgrund. Ett annat problem är att yttre tillsyn saknas helt, och jag uppmanar därför Europeiska kommissionen att utarbeta ett förslag till rättsakt som skulle göra det möjligt att undvika alla former av diskriminering inom medlemsstaternas institutioner. Sådan diskriminering förekommer i Tyskland i dag.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Först vill jag säga att jag helt och hållet instämmer med Hanna Foltyn-Kubicka.

Frågan om skyddet av barns rättigheter har gynnats av den ökade vikt som EU:s lagstiftare fäster vid frågan. Att allt fler områden regleras i EU-lagstiftning har dock samtidigt en direkt effekt på barns rättigheter. Därför välkomnar jag kommissionens tillkännagivande att en strategi för barnets rättigheter ska införas. Att denna fråga ska bli en prioriterad EU-fråga, det vill säga att barn fullt ut erkänns som rättssubjekt, förtjänar vårt fulla stöd. Betänkandets försiktiga titel – ”mot en EU-strategi” i stället för bara ”en EU-strategi”, antyder dock att ytterligare insatser i form av offentliga samråd kan väntas, vilket kan bidra till att fastställa de viktigaste prioriteringarna för EU-åtgärder i framtiden.

Hittills har EU inte inrättat någon särskild rättslig grund för barns rättigheter. Här vill jag gärna säga att jag är besviken, eftersom konstitutionsfördraget, om det hade ratificerats, skulle ha gett en lämpligare rättslig ram i artikel I-3, som var direkt tillämplig på barns rättigheter. Skyddet av barns rättigheter som ett internt och externt mål för EU har tagits med i Lissabonfördraget. Dessa rättigheter omfattas även av stadgan om grundläggande rättigheter. Det är dock en skam att hundra miljoner barn som lever i EU inte är jämlika i sina rättigheter och friheter.

Det är givetvis så att barn behöver speciell omvårdnad eftersom de är sårbara och har särskilda behov. De behöver också lämpligt rättsligt skydd. Barns rättigheter bör dock inte skiljas från, och heller inte ställas i motsatsställning till, mänskliga rättigheter i allmänhet. En analys av EU-dokument tyder på att det kan finnas krafter som vill behandla barns rättigheter som en fråga som på något vis är fristående från mänskliga rättigheter som helhet. Detta är en farlig väg som kan leda till farliga uppdelningar.

Jag vill tacka föredraganden för att hon inte har låtit denna frågas känsliga natur fördunkla hennes balanserade förhållningssätt till ämnet. Det är bra att betänkandet inte uteslutande är inriktat på skyddsåtgärder, utan också rymmer ett positivt erkännande av barns rättigheter, däribland rätten att ha en familj, rätt till utbildning, social integration, hälso- och sjukvård samt lika möjligheter.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Tack, herr talman. Ett starkt samhälle och en stark ekonomi kan bara byggas på generationer och medborgare som har en sund kropp och en sund själ, och vi måste därför göra vårt yttersta för att garantera framtida generationers öden och rättigheter, också för vår egen skull, eftersom vi förr eller senare alla blir beroende av framtida generationers solidaritet.

Roberta Angelilli förtjänar därför beröm för sitt betänkande, där denna komplexa fråga förtydligas. Våra barns rätt till ett fullkomligt liv är ett komplicerat nät av sociala krav och rättsliga garantier – barns rätt att födas och uppfostras i en hälsosam miljö, deras rätt att utbilda sig och förverkliga sina drömmar.

Familjers och barns fattigdom är ett grundläggande hinder för att upprätthålla dessa rättigheter, så det kan inte nog framhållas hur viktigt det är att EU:s institutioner och medlemsstater axlar sitt ansvar i kampen mot fattigdom. Detta måste också göras för att förebygga brott mot barn och utnyttjande av barn.

En ny era för ett Europa utan gränser inleddes i slutet av förra året. Det är en stor utmaning för Schengenområdets öppnande att undvika att skapa gynnsamma förutsättningar för brottslingar. Det vore därför önskvärt om man kunde utforma ett system för att tillgängliggöra information om brott mot barn, och utdömda straff, för medlemsstaterna och därmed skydda barn från brottslingar som arbetar i deras närmiljö.

Roberta Angelillis utmärkta betänkande kommer att få stort värde om det följs av lagstiftningsåtgärder. Tack, herr talman.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Barns rättigheter är ett viktigt ämne som förenar oss alla, oavsett land och politisk övertygelse.

Att tala om barn är att tala om framtiden, EU-medborgarnas och själva unionens framtid. Jag kan därför inte göra annat än att välkomna betänkandet om en EU-strategi för barnets rättigheter. Betänkandets utformning, med yttranden från sex olika utskott, är i sig en bekräftelse på hur viktig denna fråga är, precis som texten i stadgan om grundläggande rättigheter.

Barnets bästa måste komma i första rummet. EU:s värden och syn på utveckling ger unionen en moralisk förpliktelse att se till att barns rättigheter blir ett prioriterat handlingsområde, både inom och utanför EU.

Inom EU vill jag understryka betydelsen hos två aspekter. Den första är de negativa konsekvenserna av migration och den farliga situation som drabbar barn som lämnas kvar i hemländerna av migrerande föräldrar. Jag vill tacka föredraganden för att hon anammat mitt förslag att uppmärksamma denna fråga, som fortfarande påverkar EU-medborgarnas liv, och jag vill försäkra henne om mitt stöd för kravet på lämplig omvårdnad, social integration och utbildning för dessa barn. Lika viktigt är målet att garantera alla europeiska barn rätten till utbildning.

Utanför EU är det centralt att vi främjar barns rättigheter internationellt, särskilt inom ramen för EU:s förbindelser med grannländer och strategiska partner. Av allt som händer i världen vill jag lyfta fram kränkningarna av barns rättigheter vid kriser och konflikter, särskilt frusna konflikter där rättssäkerhet helt enkelt saknas. EU kan inte acceptera sådana situationer och måste vidta beslutsamma åtgärder för att se till att barns rättigheter respekteras överallt.

Under 2007 tog EU beslutsamma steg i denna riktning, men 2008 kommer att bli ett avgörande år för det faktiska genomförandet av en ny strategi för barns rättigheter. Jag uppmanar därför kommissionen och rådet att ta till sig parlamentets rekommendationer, för att se till att denna strategi lyckas.

  Iratxe García Pérez (PSE). – (ES) Herr talman! Detta betänkande ger en bred och samlad vision av de insatser för barn som vi måste uppmuntra från EU:s sida. Vi måste se till att alla personer i ansvarsställning inom detta område involveras i arbetet med att förverkliga pojkars och flickors rätt till lika utbildning, bekämpa alla former av våld och barnarbete och skydda barn till invandrare.

Vi är medvetna om utvecklingen i samhället och erkänner därför att den traditionella kärnfamiljen inte kan vara den enda referenspunkten och att det finns allt fler alternativa familjestrukturer som vi måste ta hänsyn till i vår djupa övertygelse om att barn måste ha en positiv familjemiljö.

I samband med detta vill jag lyfta fram initiativet med internationella adoptioner, där det behövs lagstiftning som är bättre anpassad efter verkligheten och som gör det möjligt att hantera de okända faktorer vi konfronteras med i dag. En sådan process har redan inletts i vissa länder, däribland Spanien, för att värna om de minderårigas bästa intresse.

Innan jag avslutar vill jag dock säga att de spanska socialdemokraternas delegation är tveksam till punkt 127, som rör förbudet mot slöja i skolor, eftersom vi hellre förespråkar dialog och försoning.

Den fråga vi debatterar handlar om de mest utsatta i samhället, men också om en framtid där vi behöver en stabil värdegrund präglad av respekt, tolerans och samexistens.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar detta betänkande och det arbete som föredraganden har gjort.

När man lyssnar på debatten råder det nästan fullständig enighet om vad vi behöver göra när det gäller barns rättigheter, och vi har kommit långt jämfört med det gamla ordspråket som säger ”barn ska ses men inte höras”. I dag vill vi inte bara se våra barn utan också höra och lyssna på det som de har att säga.

Men vi behöver förtydliganden – och kommissionsledamoten skulle kanske kunna ge mig det – om vilken befogenhet som EU har på området barns rättigheter mot bakgrund av det förslag som det har talats om och vår omröstning på Irland om detta ändringsfördrag. Som ni känner till anses det att barnens rättigheter bäst skyddas inom ramen för familjen enligt Irlands konstitution. Vi måste erkänna den viktiga roll som familjer spelar när det gäller att skydda barnens rättigheter, och vi måste granska åtgärder som syftar till att stärka familjer och stödja dem där det behövs.

Sedan har vi också frågan om den gifta familjen kontra den ogifta familjen och om barn i båda dessa situationer har lika rättigheter. Det sker en betydande ökning av medborgare på Irland som separerar eller skiljer sig och en ökning av samboförhållanden: en av tolv familjer har denna form, och de ansvarar för 50 000 barn. Vi måste se över hur rättigheterna för dessa barn skyddas enligt befintlig irländsk lag.

Sedan har vi också en fråga om barns tillgång till båda sina föräldrar och barnens osynlighet som för närvarande finns med den irländska familjelagstiftningen, och detta måste tas upp.

En sista punkt: det blev rabalder 2006 när Högsta domstolen på Irland ogiltigförklarade lagen om samlag med minderårig på grundval att denna inte tillät den anklagade att som försvar åberopa ett misstag i god tro när det gäller offrets ålder. Målet handlade om en 41-årig man och en 12-årig flicka. I dag lades ironiskt nog anklagelserna om sexuella övergrepp mot denna person ned i Dublins underrätt. Vi kommer att få två ändringar av den irländska konstitutionen när det gäller familjefrågan och det fall som jag just nämnde, och jag anser att vi måste se var EU passar in bland barns rättigheter, så att vi röstar rätt på Irland.

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Dagens debatt visar att Europaparlamentet vill delta i utformningen av en EU-politik för barn. Det är därför mycket oroande att många medlemsstater anser att nästan all lagstiftning som rör barnets rättigheter hör hemma i familjerätten, och därmed nästan per definition uteslutande blir ett nationellt ansvarsområde.

Ett sådant snävt nationellt synsätt ställer parlamentet utanför den huvudsakliga beslutsprocessen för barns rättigheter och gör oss, parlamentet, till ett rent rådgivande organ. Det är inte någon bra strategi i ett Europa som blir allt mer enat. Ett exempel på detta är förordningen om gränsöverskridande indrivning av underhållsfordringar, som parlamentet antog i december efter samrådsförfarande. Förordningens syfte är att se till att barn som har övergetts av en av sina föräldrar inte längre behöver gå hungriga och övergivna och att de får del av de medel som har drivits in tack vare ett nytt och effektivare system. Jag anser därför att parlamentet, som faktiskt agerar på alla europeiska barns vägnar, har en moralisk förpliktelse att aktivt delta i lagstiftningsarbetet för barnens bästa.

Sammanfattningsvis vill jag säga till kommissionsledamoten att parlamentet bör göras mer delaktigt i EU-lagstiftning om barn.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden, Roberta Angelilli, och de andra föredragandena för deras arbete med detta viktiga ärende, och naturligtvis framföra ett tack till kommissionsledamot Franco Frattini för hans uppmuntran till meddelandet och för det arbete som kommissionen har gjort på detta område.

Samtidigt som vi erkänner att dessa ärenden främst är medlemsstaternas ansvar finns det också, anser jag, en uppgift för Europeiska unionen, och den innefattas naturligtvis i stadgan om de grundläggande rättigheterna, där barnens rättigheter har innefattats för första gången. Jag anser att ett samhälle bäst bedöms med ledning av hur det hanterar sin oskuldsfullhet, och vi, Europeiska unionen, är ett samhälle.

Mitt särskilda intresse på detta område är föräldrars gränsöverskridande bortförande av barn. Jag har haft hand om många fall på detta område, och det sker flera hundra kidnappningar varje år mellan EU:s medlemsstater och våra grannstater och bortom dem. Trots att det finns internationella konventioner som Haagkonventionen, och interna som Bryssel II-konventionen, är situationen fortfarande mycket bristfällig. Jag hade nyligen anledning att uttrycka tacksamhet mot den internationella advokatbyrån Freshfields för att den granskade flera fall enligt Bryssel II-konventionen och fastställde några av problemen i våra egna medlemsstater.

Jag anser att det arbete som har gjorts av Europaparlamentet och kommissionen måste ses mot bakgrund av en internationell utveckling av lagstiftning. Jag anser att det är rätt att FN:s gamla konvention om barnets rättigheter, som sätter av barnets intresse i främsta rummet, är absolut nödvändig. I stadgan om de grundläggande rättigheterna infördes också begreppet barnets rättigheter till båda föräldrarna. Detta är av avgörande betydelse, och har nu spritts över hela världen.

Men det finns två aspekter som avgör hur ett fall behandlas av en domstol. Även om denna punkt inte uttryckligen finns med i betänkandet bör vi också komma ihåg rättigheter för barn som är tillräckligt mogna för att deras önskningar ska höras av en domstol, som i det aktuella fallet i min valkrets med 7-åriga Jessica vid Högsta domstolen. För det andra bör barnet få en oberoende juridisk företrädare när det är lämpligt. Dessa två element tror jag att vi måste utveckla under de kommande månaderna.

  Alessandro Battilocchio (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar föredraganden för hennes utmärkta arbete. 1900-talet inleddes med att barn praktiskt taget inte hade några rättigheter alls, men avslutades med tydliga och odiskutabla framsteg. Trots detta återstår fortfarande mycket att göra, och det kommer inte att bli lätt, vilket påpekas på flera ställen i betänkandet.

Med den begränsade tid vi har och även mot bakgrund av mina personliga erfarenheter från Unicef uppmanar jag kommissionen att lyfta fram en fråga, nämligen behovet av ett gemenskapsinstrument för adoption, eftersom de 27 medlemsstaterna för närvarande har helt olika lagstiftning på detta område. Det skulle vara värdefullt om vi kunde anta lagstiftning som skulle bidra till att förbättra kvaliteten på de informationstjänster som tillhandahålls för att förtydliga de olika stegen i förberedelserna inför internationella adoptioner och åtgärda förfarandet för frågor och stöd till familjer under tiden efter adoptionen. I dag finns det fortfarande alltför många missförhållanden, brister, förseningar och svårigheter inom detta område, vilket adoptionsfamiljerna och framför allt inte barnen borde behöva drabbas av.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) År 1989 ratificerade samtliga medlemsstater FN:s konvention om barnets rättigheter. Konventionen har dock ingen sanktionsmekanism.

Det finns flera organ som arbetar för att stärka barns rättigheter. Deras verksamheter bör samordnas bättre och blir mer synliga, till exempel genom en gemensam webbplats. På så vis kan vi undvika dubblering av organens insatser. En annan möjlig åtgärd vore att anförtro skyddet av barns rättigheter till kommissarien för mänskliga rättigheter. Jag skulle välkomna kommissariens engagemang inom områden som bör prioriteras, såsom kampen mot fattigdom bland barn och mot alla former av våld. Våld mot barn får aldrig förekomma. Jag anser därför att det är viktigt att inte bara bestraffa förövarna, utan att framför allt förebygga detta omänskliga beteende.

Jag stöder därför föredragandens begäran om insatser för att förbättra de straffrättsliga förfarandena utanför ländernas territorium. I praktiken skulle detta innebära att en person som döms i en medlemsstat kommer att registreras som dömd för barnmisshandel även i övriga medlemsstater. Jag anser att denna metod kommer att vara ett viktigt steg i att förebygga ytterligare övergrepp mot barn, såsom könsstympning, sexuellt våld, barnpornografi, kidnappning och människohandel.

Beträffande barnpornografi välkomnar jag varmt Europeiska kommissionens initiativ att i samarbete med vissa banker och kreditkortsföretag försöka utestänga barnpornografisidor från systemen med onlinebetalningar. Detta kan bidra till inrättandet av en databas över personer som handlar med barnpornografi, från vilken polisen i den berörda medlemsstaten, Europol och Interpol kan hämta information om personer som står bakom och sprider denna motbjudande handel. Eftersom jag vet att detta är ett mycket viktigt område är jag för att avsätta nödvändiga mänskliga och ekonomiska resurser för skyddet av barns rättigheter. Det handlar om våra barns framtid och därmed vår egen framtid.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman! Även jag vill gratulera Roberta Angelilli, som verkligen har utarbetat en samlad ram för att stärka barns rättigheter.

Jag vill ta upp tre frågor, utöver dem som redan har diskuterats här.

För det första måste problemet med våld och övergrepp mot barn ringas in och åtgärdas snabbt och ett särskilt registreringssystem införas, som successivt kommer att bidra till att effektivt förebygga problemet.

För det andra är det nödvändigt att samtliga medlemsstater antar protokollet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, där man bland annat måste se över frågan om utfärdande av permanenta och tillfälliga uppehållstillstånd inom landets gränser.

Till sist har vi frågan om hur man konkret ska hantera problemet med ungdomsbrottslingar, vilket kan ske genom förebyggande åtgärder, social integration av ungdomsbrottslingar samt rättsliga och utomrättsliga ingripanden.

I år är det Europeiska året för interkulturell dialog, och vi måste värna om de broar som finns mellan olika kulturer och religioner. Jag anser att punkt 127 i betänkandet måste förkastas.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Zita Gurmai (PSE). – (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! EU:s öde beror i hög grad på huruvida vi kan utveckla samhällen där barn inkluderas och stöds. Att stödja och skydda barns rättigheter är avgörande för EU:s framtid. Att utveckla barnvänliga samhällen i unionen är lika viktigt som att ytterligare fördjupa och stärka den europeiska integrationen.

En bred EU-strategi krävs för att främja barns rättigheter och se till att dessa upprätthålls såväl inom som utanför unionen. Barn förtjänar särskilda bestämmelser och ett gott rättsligt skydd. Medlemsstaterna ansvarar för att ge föräldrar ett brett stöd i uppgiften att fostra barn. Detta är nödvändiga instrument för att kunna bygga ett tryggt och allomfattande EU.

I vår politik måste vi alltid beakta barns mångfald och olika behov, och lägga särskild vikt vid fattigdom, social utestängning och diskriminering både i EU och övriga världen.

Jag anser att det är viktigt att rekommendationerna i FN:s konvention om barnets rättigheter följs konsekvent och systematiskt i de bilaterala avtal som EU ingår med länder utanför EU.

(EN) PSE-gruppen skulle vilja ha en särskild omröstning om ändringsförslag 127.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar beslutet att införliva barnens rättigheter i målen för EU:s Lissabonfördrag, som ger en ny rättslig grund för barnens rättigheter.

Roberta Angelilli tar i sitt betänkande upp många viktiga frågor som behandlar barns välbefinnande och skydd. Jag vill dock betona bekräftelsen av att fattigdom och socialt utslagna föräldrar utgör allvarliga hinder för barn att utöva sina rättigheter.

Jag stöder begäran i betänkandet att EU ska samarbeta med de berörda FN-byråerna, internationella organisationer och forskningscenter för att förbättra insamlingen av jämförbara statistiska uppgifter om barns situation i EU, med hänsyn till att utveckla och innefatta ett större antal indikatorer som särskilt rör barn, barnfattigdom och social utslagning.

Barnfattigdom är en försummad fråga, trots att ett av fem barn i EU lever på gränsen till fattigdom. Kommer detta att döma 20 procent av EU:s framtida vuxna till att aldrig förverkliga sin faktiska potential?

Om den politiska viljan finns, låt oss då samarbeta över medlemsstaternas gränser för att dela bästa praxis och lära av varandra. Vi har bevittnat den EU-omfattande kampanjen för att förpassa fattigdomen i utvecklingsvärlden till historien, så varför kan vi inte genomföra en liknande kampanj, över hela EU, för att förpassa barnfattigdomen till historien?

  Katrin Saks (PSE). – (ET) Tack, herr talman.

Om man betänker att en tredjedel av världens barn inte kan äta sig mätta och att en sjättedel inte får gå i skolan kan det tyckas märkligt att tala om fattigdom i EU. Samtidigt är detta ett reellt problem, och det är särskilt oroande att det är väsentligt fler barn som lever i fattigdom än vuxna. Det betyder dock inte först och främst att barn får svälta, utan att de saknar förutsättningar för utveckling.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på att marknadsekonomins snabba framfart i de nya medlemsstaterna har lett till stora samhällsklyftor, vilket påverkar barns välbefinnande högst påtagligt. Sociala problem bidrar också i hög grad till detta. Denna tråkiga utveckling gäller dessutom inte bara barnen.

En stor andel av de mänskliga resurserna – just det som i allt högre grad blir en bristvara i mitt hemland Estland – förblir till exempel arbetslösa, och detta är därför ett problem för medlemsstaterna och EU.

Även om politiken för barn i huvudsak tillhör medlemsstaternas ansvarsområde vill jag understryka vikten av EU:s strategi, indikatorer, databaser och rapporter. Jag hoppas att dessa kommer att få ännu större betydelse för medlemsstaterna.

Som politiker vet jag hur svårt det är att förklara för de egna väljarna varför man bryr sig mer om barn i grannländerna.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det initiativ som har lagts fram för oss om en strategi för barnets rättigheter är en signal inte bara till EU utan till hela världen om hur de allra yngsta samhällsmedlemmarnas rättigheter bör skyddas. Jag vill därför berömma Roberta Angelilli för hennes utmärkta betänkande.

Tyvärr förekommer det ofta att barns rättigheter kränks i vissa delar av Europa – i Europa, där vi stoltserar med våra högt utvecklade system för skydd av de mänskliga rättigheterna. Vi måste därför se till att barn som förödmjukas på olika sätt känner till att det finns någon de kan be om hjälp och som kommer att ge dem denna hjälp. Av denna anledning stöder jag föredragandens krav på effektivare övervakning liksom Europeiska kommissionens förslag om att inrätta en hjälptelefonlinje för barn i behov av hjälp.

En annan viktig fråga är barn från fattiga invandrar- eller flyktingfamiljer. De drabbas av förhållanden som ligger utanför deras kontroll och får därför ofta ett svårare liv än jämnåriga som inte har tvingats fly från sina hemländer. Därför stöder jag förslaget om att ge dessa barn fullständiga rättigheter oavsett föräldrarnas rättsliga ställning, och även ge dem lika tillgång till utbildning.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar alla talare, och jag välkomnar också att de har uppmärksammat att kommissionen och parlamentet, för första gången i EU och till och med före Lissabonfördragets ikraftträdande, tillsammans utformar en verklig, övergripande EU-politik inom alla områden som rör skydd och främjande av barns rättigheter. Detta är en politisk bedrift inom ett område som inte hamnade på EU:s agenda förrän för två år sedan, och det är därför också ett svar till alla som efterlyste praktiska resultat. EU går framåt på detta område.

Jag välkomnar det som Edward McMillan-Scott sa. Ett av de viktigaste kriterierna för att bedöma graden av civilisation i ett land är hur det behandlar sina allra yngsta medborgare, barnen. EU:s medlemsstater och vi EU-medborgare anser oss vara en förebild för resten världen i hur vi behandlar våra barn och de möjligheter vi ger dem.

Många frågor har lösts, och några av dem finns redan med i det förslag jag har lagt fram och i Roberta Angelillis utmärkta rekommendationer. Jag anser dock att det finns andra frågor som behöver utredas mer noggrant under de kommande månaderna. Låt oss göra 2008 till ett framgångsår för denna EU-strategi.

Kinga Gál och Kathy Sinnot, som talade om familjens roll, klargjorde tydligt att många av de problem vi möter utgår från en otidsenlig och skev bild av familjens roll. Vi tittade på denna fråga förra året, som ni kanske minns, i samband med våldsamma tv-spel. En statistisk undersökning i EU har visat att endast 20 procent av de svarande intresserade sig för hur deras barn använder Internet och får tillgång till eller använder tv-spel. Det innebär att 80 procent av föräldrarna i undersökningen inte känner till vilka slags elektroniska spel deras barn använder eller vilka webbplatser de besöker. Detta illustrerar varför familjen, såsom redan påpekats, är den centrala plats där vi måste främja barns rättigheter.

Giusto Catania med flera har tagit upp frågan om barnarbete. Ni minns kanske mitt förslag om att införa hårda straff för personer som utnyttjar lagliga invandrare för olagligt arbete. I förslaget fördömde jag särskilt användningen av invandrarbarn, som är sårbara för att de är invandrare och som utnyttjas eftersom de arbetar olagligt. De är särskilt sårbara eftersom barn inte ska arbeta utan gå i skolan. Om detta förslag, som behandlas nu, antas kommer det att bli ett EU-direktiv, och det kommer att påföra medlemsstaterna en rättslig skyldighet att införa bestämmelser som tyvärr saknas i dag.

Frågan om ensamma flyktingbarn är en viktig fråga, och vi diskuterar metoder att finansiera utvalda projekt, för vi har upptäckt verkligt tragiska situationer utöver dem som redan har nämnts. På Kanarieöarna har den spanska regeringen till exempel upptäckt mycket oroande fall, som vi givetvis måste utreda, där mängder av flyktingbarn anländer ensamma för att deras föräldrar helt enkelt har skickat i väg dem själva. Bara detta är alarmerande. Vi måste stärka EU:s lagstiftning för att bekämpa våld mot barn, som Inger Segelström underströk.

Det finns en mycket allvarlig fråga som oroar mig personligen. Det finns bestämmelser som ska garantera att en av de båda föräldrarna faktiskt tilldelas vårdnaden av ett barn i händelse av en separation eller skilsmässa. Faktum är att gällande bestämmelser inte tillämpas i praktiken i många medlemsstater. Det innebär inte att de inte tillämpas av staten, men ofta är domare och domstolar knappt medvetna om deras existens. Det finns fall där den ena föräldern faktiskt stjäl barnet från den andra. I vissa blir det omöjligt att verkställa besluten, och vi måste därför lägga mycket större vikt vid denna fråga när vårdnaden om barn fastställs.

Sexturism är ett annat område som måste åtgärdas, inbegripet samarbetet mellan offentliga myndigheter och privatpersoner, reseföretag och kreditkortsföretag, för att hjälpa oss att identifiera personer som köper barnpornografiskt material på Internet. Pedofilerna betalar tydligen inte kontant, utan med kreditkort. Om vi har ett sådant samarbete som vi nu tar initiativ till kommer vi också att kunna minska och stoppa den tragiska sexturismen.

Ett nytt område är barns miljörättigheter – rätten att växa upp i en ren miljö. Vi måste inrikta oss på detta eftersom det inte bara är ett nytt område utan ett område som vi alla klart måste beakta.

Marian Harkin med flera tog upp frågan om Lissabonfördragets effekt. Detta fördrag innebär inte att en särskild rättslig grund införs, utan att ett politiskt europeiskt värde tillförs den strategi som vi debatterar här i dag och som hittills har baserats på en gemensam politisk föresats. Med Lissabonfördraget kan vi nu betrakta strategin för skyddet av barn som en verkligt europeisk strategi, vilket är ett mycket stort framsteg.

Sammanfattningsvis måste vi under de kommande månaderna arbeta med denna fråga, och därmed investerar EU uppenbart i sin egen framtid. EU investerar i sina ungdomar och sina barn. Jag ser dock ett annat område där barn aktivt kan involveras i ett av EU:s viktigaste politikområden, nämligen politiken för att integrera invandrargrupper. Om vi förlitar oss på barnen, de allra minsta skolbarnen, och gör dem till integrationsambassadörer – eftersom de tycker att det är lätt att leka eller lära sig tillsammans med barn från olika kulturer och bakgrunder – så gör vi, som någon sa, barnen verkligt aktivt delaktiga i integrationspolitiken, utan att göra dem till små vuxna. Om denna politik inte bygger på integrering av skolbarn så kommer den aldrig att bli en verklig politik för integration av invandrare.

  Roberta Angelilli, föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig först och främst återigen tacka kommissionsledamot Franco Frattini för att han upprepat Europeiska kommissionens starka engagemang för barns rättigheter. Jag vill också tacka honom för att han i sitt inledningsanförande uppmanade medlemsstaterna att snarast inrätta hjälptelefonlinjer för barn, eftersom fördröjningarna på det området verkligen är oförsvarliga. Jag är också tacksam för hans påpekande att alla medlemsstater ännu inte har infört en nationell garanti för barns rättigheter, vilket vi också noterar och beklagar i betänkandet.

Jag är också tacksam mot de av mina kolleger som hjälpt till att utarbeta detta dokument och de kolleger som har yttrat sig, för jag tror att vi alla är eniga om begreppet barnets intresse. Givetvis stöder jag och delar de farhågor som har uttryckts i kammaren i dag. Vi måste tvinga våra medlemsstater att snabbare gå från ord till handling, och givetvis måste även parlamentet och Europeiska kommissionen göra sin del.

Jag vill gärna säga några ord om de frågor som tagits upp. När det gäller miljön vill jag bekräfta för Franco Frattini att det stämmer att vi kanske hade kunnat göra mer i betänkandet, men vi har klargjort att rätten till en hälsosam och ren miljö måste vara en av de främsta rättigheter som garanteras barn.

Jag blev glad över att få veta att en av de frågor som kommer att tas upp vid nästa möte med Europeiska forumet för barns rättigheter är internationella adoptioner. I anslutning till det vill jag också påpeka att utöver de enorma och ofta helt byråkratiska hinder som präglar internationella adoptioner så finns det också tragiska exempel på föräldrar som strider om barnen efter en separation eller skilsmässa. Det är verkligen ett stort problem i Europa, ett problem som givetvis har förstärkts efter det att gränserna öppnats.

Jag vill avslutningsvis säga att jag givetvis är mycket nöjd med det arbete som har utförts, och även om jag inte anser att resultatet är helt perfekt kan det tjäna som en god utgångspunkt förutsatt, och jag säger det igen, att seriösa och ansvarsfulla praktiska åtgärder vidtas snarast.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Lívia Járóka (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Segregation inom undervisning är en av de skadligaste formerna av diskriminering som romska barn möter i dag. Som grundläggande rättighet är utbildning avgörande för att nå andra människor, och investeringar i tidig utbildning i barndomen för romer är en politik som fungerar på flera nivåer och gynnar fler än de barn som den syftar till att utbilda. Fördelarna med tidig utbildning omfattar: främjandet av social rättvisa, ökad enskild och bredare social produktivitet, minskade fattigdomsnivåer samt avlägsnande av diskriminerande attityder och social utslagning. Allteftersom romernas barn får alltmer utbildning ökar de sina möjligheter att bli produktiva delar av arbetskraften. Samtidigt som de tjänar pengar och bidrar till den nationella budgeten genom skatter på både inkomst och konsumtion börjar de påverka icke-romers syn på dem, vilket innebär att de inverkar på bredare sociala frågor. Allteftersom romerna blir mer produktiva och deras fattigdomsnivå sjunker blir de också bidragande samhällsmedlemmar istället för förmånstagare av statligt stöd. Kombinationen ökat bidrag och de minskade förmåner som betalas ut av regeringen är en fördel i nettobudgeten för den nationella budgeten. Ett program som stöder denna utveckling skulle gynna alla européer och inte bara romerna.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) En av de viktigaste hörnstenarna i våra gemensamma europeiska värden är vår plikt att skydda oskyldiga varelser, det vill säga barn. Det är få saker vi är så eniga om.

Det är centralt att barns rättigheter skyddas mer effektivt än vad som är fallet i dag, och det gäller även i EU. Kommissionens meddelande om en EU-strategi för barnets rättigheter är mycket välkommet.

Parlamentets betänkande om denna strategi är alldeles utmärkt. Jag vill ta upp några punkter som rör denna breda fråga.

För det första är familjernas ställning direkt kopplad till barns rättigheter. Familjen är obestridligen den bästa miljön för ett barn. Familjen och det skydd som familjelivet ger tillhör faktiskt barns rättigheter, och dessa rättigheter tillgodoses i en väl fungerande familj. Strategin bör också innefatta åtgärder för att främja familjernas välbefinnande. Ett barns rätt att ha tillgång till båda sina föräldrar måste skyddas till varje pris.

Barn exponeras mycket tidigt för förfärliga, våldsamma och sexuella former av underhållning, med förödande konsekvenser. Betänkandets förslag att till exempel införa ett enhetligt system för klassificering och märkning i samband med försäljning och spridning av audiovisuella medietjänster och videospel till minderåriga är lovvärt. Principen att förorenaren ska betala bör gälla också för kommersiell underhållning, eftersom den skada som tillfogas är enorm.

För det tredje bör beslutsamma insatser göras för att utrota barnpornografi. Prioriterade frågor för kommissionen bör vara att stärka de gränsöverskridande insatserna för att stänga ned webbplatser där barn förtrycks och förbättra samarbetet mellan offentliga myndigheter och den privata sektorn.

Tyvärr har barns rättigheter inte undkommit den allmänna relativiseringen av värden som tycks förekomma i samhället. Vi måste mycket tydligt markera vad som definitivt inte är relativt. Barns rättigheter och skydd ligger i kärnan av de mänskliga värdena, och vi måste därför fortsätta att påminna människor om de ödesdigra följder som väntar förövare.

  Katalin Lévai (PSE) , skriftlig. – (HU) EU har ett särskilt ansvar för att skydda de grundläggande mänskliga rättigheterna, framför allt barns rättigheter. Trots detta lever 19 procent av unionens barn med fattigdomsrisken, vilket är en högre siffra än för den vuxna befolkningen (15 procent). I världen utsätts 40 miljoner barn under 12 år för någon form av våld. Närmare 6 miljoner barn tvingas arbeta, och en och en halv miljon faller offer för människohandlare. Mot denna bakgrund har en EU-strategi för nolltolerans i syfte att skydda barns rättigheter mycket stor betydelse.

Jag anser att bättre lagstiftning kan spela en nyckelroll här, som innefattar en undersökning av hur minderåriga påverkas av nya och befintliga bestämmelser. Jag stöder dock inte inrättandet av ett separat parlamentsorgan med ansvar för barns rättigheter. Ett sådant organs uppgifter kan utföras av den samordnare för barns rättigheter som kommissionen utnämner. Jag stöder dock inrättandet av en kommissionsledamot för mänskliga rättigheter och minoriteter, som också skulle ansvara för skyddet av barns rättigheter. Det måste understrykas att majoriteten av de barn som lever under missgynnade förhållanden är romer eller tillhör en minoritet i Europa. Det vore också lämpligt att införa europeiska institutionella reformer där de samordnare för barnens rättigheter som rapporterar till kommissionsledamoten skulle länka samman institutioner, icke-statliga organisationer och regeringar, för att få till stånd en löpande dialog och samarbete. Då det redan finns många europeiska organisationer och institutioner i EU som arbetar med barns rättigheter måste vi lägga tyngdpunkten på att föra samman dessa befintliga aktörer och effektivisera deras verksamhet, i stället för att skapa nya.

Förutom skyddet av barns rättigheter blir frågan om utbildning allt viktigare. En omsorgsfull utbildning gör att okunniga ungdomsbrottslingar kan utvecklas till upplysta och laglydiga medborgare.

  Joseph Muscat (PSE), skriftlig. – (MT) Det skulle vara försumligt av mig om jag i denna debatt om barns rättigheter underlät att ta upp fallet med Shaun Attard, som rört upp starka känslor hos Maltas och Gozos folk.

Detta barn från Gozo togs från sin far på ett sätt som säkerligen fått psykologiska följder för honom.

Det är möjligt att lagen har följts i detta fall och att EU:s direktiv har respekterats. Det finns dock allvarliga tvivel om huruvida händelseutvecklingen verkligen ligger i detta barns intresse.

Tyvärr tycker jag att det verkar som om de brittiska myndigheterna försvårar för barnets far att få en rättvis prövning av sin sak. Till och med de få kontakterna mellan barnet och fadern omges av stora hinder.

Jag vill vädja om att Mario Attard, även om lagen följs, ges en rättvis prövning och att hänsyn verkligen tas till vad som är bäst för Shaun.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN), skriftlig. – (PL) Dagens debatt om barnets rättigheter ger upphov till många grundläggande frågor om vad som är en lämplig utveckling för våra ungdomar. Våra barns framtid, att säkra en god utveckling för dem, är den fråga som avgör hur framtidens Europa ska se ut när det gäller goda mellanmänskliga relationer.

Barns rättigheter måste respekteras. Föräldrars rätt att uppfostra sina barn i enlighet med de värderingar de tror på måste också respekteras. Att tala om barns rättigheter och sedan utelämna frågan om deras rätt att växa upp i naturliga familjer, med en mamma och en pappa, är att kränka deras rättigheter. Ett beslut om ett barns adoption, där barnet lämnas till ett par av samma kön och där man på så vis bestämmer barnets framtida öde och tvingar på det en sexuell läggning, är en klar kränkning av barnets grundläggande rättigheter. Vi kan inte tiga om denna fråga bara för att det strider mot EU:s politiska korrekthet.

16. Alarmerande avfallssituation i regionen Kampanien (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om den alarmerande avfallssituationen i regionen Kampanien.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman, ärade ledamöter! De sopberg som växer på Neapels och närliggande städers gator sedan den 21 december beräknas nu enligt medierna ha passerat den enorma kvantiteten 100 000 ton. Detta i kombination med de negativa, för att inte säga katastrofala, följderna för invånarna och miljön ger anledning till stor oro.

De senaste dagarnas kris i Neapel uppstod inte från tomma intet, utan är kulmen på de senaste fjorton årens bristande genomförande av EU:s avfallslagstiftning, där Italien upprepade gånger har fällts av EG-domstolen.

Förutom den organiserade brottslighetens roll, som medierna rapporterat om, tycks en direkt orsak till den rådande krisen vara slöhet och bristande vilja att anta de åtgärder som krävs för att lösa det besvärliga problemet med avfallshantering.

När kommissionen först underrättades om krisen i Kampaniens system för insamling och bortskaffande av avfall våren 2007 inleddes förfaranden mot Italien för överträdelse av gemenskapens avfallslagstiftning. Sedan dess har kommissionen själv övervakat utvecklingen och har redan genomfört en första bedömning av situationen på plats, på den italienska regeringens begäran. Ett ytterligare möte med de behöriga italienska myndigheterna kommer att hållas under de närmaste dagarna. Det är de italienska myndigheternas ansvar att vidta omedelbara åtgärder för att rensa gatorna från sopor. Men som denna nya kris visar räcker det inte att bara få bort soporna från gatorna. Alla kortsiktiga åtgärder måste kompletteras med antagande av, och framför allt effektivt genomförande av, långsiktiga strategiska åtgärder, såsom ett lämpligt nätverk av avfallsanläggningar som uppfyller alla standarder i gemenskapens lagstiftning. Detta måste åtföljas av en integrerad långsiktig strategi för avfallshantering i syfte att främja materialåtervinning och källsortering.

Lag nr 61, som utfärdades i maj 2007 för att lösa avfallskrisen, har inte fyllt sin funktion. Den krisplan som premiärminister Romano Prodi tillkännagav den 8 januari är en mer ambitiös insats i detta avseende, men en avgörande faktor är fortfarande tidsplanen för åtgärderna, som måste genomföras snabbt och effektivt. Vi kommer att fortsätta att noggrant följa de italienska myndigheternas praktiska genomförande av åtgärderna. Kommissionen kommer att fortsätta att utöva påtryckningar på den italienska regeringen att lösa krisen, och har för avsikt att gå vidare med de rättsliga åtgärderna mot Italien. De fortsatta överträdelserna i Kampanien av gemenskapens miljölagstiftning måste äntligen stoppas, i enlighet med gemenskapslagstiftningens krav.

Även om situationen framstår som svår är det inte omöjligt för de italienska myndigheterna att följa gemenskapens avfallslagstiftning. Jag är säker på att lämpliga exempel kan hittas, inte bara i de övriga medlemsstaterna utan också i andra italienska regioner, där man har funnit lösningar för ett kontrollerat bortskaffande av avfall genom en kombination av olika former av volymreducering, insamling och deponering.

  Giuseppe Gargani, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill omgående säga till kommissionsledamoten att även om jag instämmer med honom så anser jag att situationen inte är lika svår som den är dramatisk.

Jag behöver bara citera ur en artikel i The Economist för några dagar sedan: ”Att sopor ligger och skräpar på stadens gator är inte bara hälsovådligt utan även politiskt farligt. Det påminner väljarna om civilisationens bräcklighet och kan få dem att vända sig mot sina valda företrädare.” Så ligger det till.

Som alla vet är Neapel berömt för filmen ”Neapel – ockuperad stad”, där lokalbefolkningen gör uppror mot främmande inkräktare. En tidning skrev att landets fiender i dag är de människor som har svärtat ned Neapels goda rykte i världen. En hel civilisation omintetgörs. Avfallstragedin i Neapel och Kampanien skedde inte över en natt utan har byggts upp under fjorton år. 8 miljarder euro har investerats till ingen nytta, och i tv har Europa och hela världen sett hur stadens gator blivit nästan oframkomliga. Den verkliga tragedin inträffade den 21 december, såsom kommissionsledamoten påpekade, då de kommunala sopbilarna slutade att köra eftersom soptipparna var överfulla och förbränningsugnar saknas. Hälsoriskerna är överhängande, och det finns inte en enda person, herr kommissionsledamot, som talar om källsortering.

Saken är den att förbränningsugnar saknas i Kampanien och att avfallshanteringen är i händerna på den organiserade brottsligheten, maffian. Regionen Kampanien har inte lyckats hantera ett problem som helt enkelt handlar om grundläggande förvaltning, såsom städning av staden, eftersom regionen inte ville göra det och eftersom de regionala myndigheterna och dess ledare är slavar under den organiserade brottslighet som kontrollerar all näringsverksamhet.

Vissa av de politiska krafterna i Romano Prodis regering liksom samtliga oppositionspartier har krävt att regionrådet ska upplösas och en kommissionär med långtgående befogenheter utses, för att kompensera för den oansvarige miljöministern Pecoraro Scanio. Endast 81 procent av de 200 miljoner euro som beviljats i stöd inom ramen för den europeiska planen för perioden 1994–1999 har använts. Det finns ingen regional plan, och någon måste därför lämna in.

Jag hoppas att talmannen tillåter mig att tala en liten stund till. Som det ser ut i dag kan kontrakt tilldelas utan att tillämplig EU-lagstiftning följs, vilket skapar en ond cirkel av olaglighet och ineffektivitet. Den verkliga faran består i att man går miste om 330 miljoner euro i strukturfondsmedel. Kommissionen har inlett ett överträdelseförfarande mot Italien, vilket tyvärr var oundvikligt. Kampanien är nämligen ljusår ifrån att följa bestämmelserna i EU:s direktiv, något som till och med ansvariga regeringsföreträdare har struntat i.

Vi uppmanar kommissionen att genomföra en inspektion vid månadens slut och att inta en hård hållning för att driva igenom användningen av förbränningsugnar. Detta är något som EU kan göra, och vi uppmanar även parlamentet att göra en inspektion, eftersom kvalitetshöjningar (...).

  Talmannen. − Innan vi går vidare med debatten måste jag informera er om de nya förfarandena. För det första uppmanar jag ledamöterna att respektera bestämmelserna om talartid. För det andra vill jag påpeka att enligt förfarandet ”catch the eye” får ledamöter som anser att de inte har utnyttjat hela sin talartid be om ordet på nytt. Givetvis kommer de att få ordet först efter de ledamöter som håller sitt första anförande.

  Gianni Pittella, för PSE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka er för era tydliga, exakta och effektiva anföranden, för det engagemang ni har visat i kväll och de senaste dagarna och veckorna, och för er kritik, som vi stöder, då vi är medvetna om att det är absolut nödvändigt att följa EU:s lagstiftning.

Vi anser att Europaparlamentet aldrig får bli ett forum för nationell kritik, särskilt inte i sådana här känsliga och dramatiska frågor. Vi anser i stället att det är just den dramatiska karaktären hos denna situation som gör att vi måste kräva noggranna analyser, både av detta specifika fall och avfallsfrågan i allmänhet, vilket inte bara är ett problem för Neapel och Kampanien utan en fråga som alla samhällen måste hantera. Det är ett problem som innebär ett ifrågasättande av en utvecklingsmodell där människan och miljön ofta offras för vinstens skull, ett problem som ofta hanteras utifrån ideologier och en falsk motsättning mellan själlös industrialism och utvecklingsfientlig miljöaktivism.

Vi får inte glömma att Italien var ett av de första länder som 1997, under Romano Prodis ledning och med Edo Ronchi som minister, antog en modern lag som överensstämmer med vad EU har förespråkat under en längre tid, det vill säga miljöutbildning, källsortering, säkerhetsåtgärder och användning av avancerade återvinnings- och återanvändningsmetoder som är säkra för människor och miljö. Denna lag har också tillämpats på ett utmärkt sätt och har även varit en källa till ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Detta har dock inte varit fallet i Kampanien. Vad var det som gick snett? Vad var det som inte fungerade? Det råder inget tvivel om att det politiska ansvaret för händelserna ligger både hos högern och vänstern, särskilt när det gäller de ansvarigas förvaltning. Det åligger inte oss att här och nu bedöma huruvida ansvaret också kan vara av ett annat slag. Allvarliga påföljder bör påföras om så är fallet, men vi vore inte ärliga om vi enbart lade skulden på politikerna.

I Kampanien har många andra faktorer spelat en avgörande negativ roll, däribland organiserad brottslighet, bristande civilkurage och långvarig brist på infrastruktur. Den italienska regeringen åtgärdar den akuta situationen, fattar viktiga beslut och försöker återföra makten till de lokala myndigheterna. Den vill komma bort från bruket att skicka in särskilda kommissionärer, och den vill se till att avfallshanteringen sköts självständigt. Genom dessa beslut kommer vi att kunna se med större tillförsikt på läget i dag och i framtiden – jag avrundar nu, herr talman – och jag anser att de även kommer att göra det möjligt att ge ett övertygande svar på berättigade europeiska farhågor. Vi måste stödja dessa beslut nu, och vi måste återge en stad, en region och ett land – Italien – dess värdighet. Som Giorgio Napolitano har sagt saknas varken positiv energi eller innovationskraft i detta land.

  Alfonso Andria, för ALDE-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi måste motstå frestelsen att utnyttja denna fråga och i stället låta objektivitet och intellektuell ärlighet råda, utan att bortse från den oenighet som kringgärdar frågan. Problemet är följande faktorer: den organiserade brottslighetens intressen och innästling i avfallshanteringen, vilket har resulterat i oräkneliga olagliga soptippar utspridda över hela Kampanien, det fortlöpande mottagandet av farligt och giftigt avfall från andra regioner, särskilt i norra Italien, de lokala myndigheternas flathet, befolkningens kulturella eftersläpning i synen på avfall som en resurs, de veton som lagts in mot placeringen av olika avfallsanläggningar, även av företrädare för den lokala katolska kyrkan, splittringen inte bara bland politiker utan också bland forskare när det gäller bland annat metoder för bortskaffande av avfall samt den olämpliga teknik som valts för den planerade slutförvaringsanläggningen med anledning av EU:s anbudsinfordran i Kampanien 1998.

I dag ser vi ett massivt ingripande från myndigheternas sida. Politiker, samtliga politiker, har äntligen förstått att fler insatser krävs. Under de senaste fjorton åren har inga politiska partier, varken i regeringen eller oppositionen, eller på lokal, regional eller nationell nivå, lyckats prestera några säkra, beslutsamma eller konsekventa svar.

Vi uppskattar därför den stora solidaritet som flera italienska regioner, även regioner med center/höger-styre, har visat för att stödja Kampanien i detta oerhört allvarliga läge och bidra till att återupprätta bilden av Kampanien, med dess enastående kultur- och landskapsvärden, rika resurser och begåvningar.

Det här är inte rätt tidpunkt för de huvudansvariga, som bär hela den politiska skulden, att försöka komma undan eller förneka sitt ansvar. Det är dags att ta ansvar, och jag välkomnar därför det angreppssätt Stavros Dimas intog i sitt anförande – ett konstruktivt angreppssätt som visar att EU inte bara ägnar sig åt att påföra sanktioner utan också hjälper medlemsstater att lösa kriser.

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Avfallsproblemet i Kampanien är inte längre bara en hälso- och miljökatastrof, utan håller på att utveckla sig till ett ekonomiskt och institutionellt mysterium. Rättsväsendet kommer, hoppas vi, att sprida ljus över de ekonomiska frågorna, men vi behöver reda ut de institutionella frågetecknen ytterligare.

Den 11 september 2007 sa kommissionen som svar på en fråga från mig att den var oroad, men att den hyste hopp om att de snabba åtgärder som vidtagits av de italienska myndigheterna skulle bidra till att lösa situationen. Kommissionen sa också att den skulle vidta sådana åtgärder som avses i artikel 226 i fördraget, om den pågående utredningen visar att lagöverträdelser skett. Den 2 januari 2008 sa dock kommissionens talesman att överträdelseförfaranden hade inletts mot Italien i juni 2007. Vad är sanningen här? Stämmer svaret på den fråga jag ställde den 11 september, eller stämmer det som talesmannen sa? Varför nämnde kommissionen ingenting om dessa överträdelseförfaranden i sitt svar?

Vissa europeiska politiska grupper som står Prodiregeringen nära har motsatt sig en gemensam resolution om hälso- och miljökatastrofen i Kampanien, som skulle ha varit avslutningen på vår debatt. Detta är ett nytt mysterium. När det inträffar fler tillfälligheter än vad som är normalt är det med största sannolikhet för att ett intresse försvaras, och när det politiska intresset, även om det sker omedvetet, omfattar andra intressen som dessutom sammanfaller med ”miljömaffians” intressen, så är frågan inte längre en höger- eller vänsterfråga eller enbart en fråga om politisk oduglighet. Vi misstänker starkt att EU:s institutioner avsiktligt har missletts av skäl som hänger samman med partipolitiska intressen.

De höga dioxinhalterna i området, den ännu olagliga situationen och parlamentets iver att frånhända sig ansvaret för en gemensam resolution hänger samman med politiska val som gjorts av den italienska regeringen, regionen Kampanien och den lokala myndigheten i Neapel, som händelsevis råkar tillhöra samma politiska schattering.

Vi kräver att Olaf omedelbart vidtar åtgärder för att övervaka användningen av hittills anslagna medel och se till att medlen förvaltas korrekt i framtiden. Vi uppmanar kommissionen att inom trettio dagar från och med i dag förklara för parlamentet var ansvaret ligger för denna skamliga och tragiska kris, som inte längre är regional, utan nationell och europeisk, och vem som bör ställas till svars.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle verkligen vilja tacka kommissionsledamot Stavros Dimas för de åtgärder som han har vidtagit under de senaste veckorna och månaderna, åtgärder som många miljövänner också skulle vilja se i andra sammanhang, beslutsamma och synliga åtgärder som välkomnas av alla som arbetar för att försvara gemenskapslagstiftningen.

Enligt min mening har det inte alltid varit så, och när det gäller tillämpningen av gemenskapslagstiftningen skulle jag vilja påpeka att ett antal överträdelseförfaranden också har inletts av hans institution under tidigare år – särskilt under den förra regeringens mandatperiod, den regering som föregick den nu sittande regeringen – vilka till stor del tyvärr har passerat obemärkta och i synnerhet har behandlats som rena rutinärenden. Jag skulle vilja hänvisa till överträdelserna när det gäller obehöriga soptippar – av vilka det finns över 4 000 – och en hel rad andra frågor som hör samman med definitionen av avfall, och så vidare.

Allt detta har lett till den situation som vi befinner oss i i dag. Det är uppenbart att riskerna för administrativa missförhållanden, misskötsel, brottslighet och en total brist på efterlevnad är större, när en medlemsstat och en regering som vid den tidpunkten hade en majoritet på något hundratal röster eller så inte klarade av att göra annat än att helt enkelt bryta mot gemenskapsdirektiv i sitt försök att finna kryphål när det gäller avfallslagstiftning.

Jag är därför tacksam mot kommissionen för dess åtgärder, och jag hoppas att den kommer att driva på sitt övervakningsarbete eftersom jag bedömer att detta arbete kommer att vara nödvändigt. Jag anser också att en övergång från krishantering är en absolut förutsättning om denna situation ska kunna lösas. Jag menar också att frågan om vem som är ansvarig är viktig.

Där instämmer jag med de som säger att kommissionen också bör införa metoder för att kunna övervaka vilka medel som har använts och kommer att användas, eftersom jag anser att frågan om hur medel kan användas på ett otvetydigt sätt är en absolut central fråga som rör oss alla, som européer, inte bara som italienska medborgare.

Trots detta anser jag att den italienska regeringens åtgärder, särskilt de som tillkännagavs för de kommande tre, fyra månaderna, måste stödjas, även om spelreglerna måste vara tydliga och respekteras. Enligt min mening skulle det verkligen vara mycket tråkigt om vi hamnar i en situation där kriser bemöts med kriser, där man bryter mot regler, eftersom det är sådana överträdelser som har fört oss till den punkt där vi nu befinner oss.

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med om andemeningen i vad Stavros Dimas sa, då han påminde oss alla om vårt ansvar och pekade ut den riktning vi bör gå i. Han påminde oss om att problemen bör lösas i enlighet med EU:s bestämmelser och att vi måste komma bort från krishanteringsstrategier som skapar nya kriser. Denna debatt är därför viktig då den kan och måste hjälpa oss att lösa de förfärliga avfallsproblemen i Neapel och Kampanien.

Det är inte de politiska motsättningarna som är viktigast, utan att få bort det avfall som leder till farliga förhållanden för lokalbefolkningen. Regeringen vidtar åtgärder för att göra detta, men därefter måste en effektiv lösning hittas, en lösning som absolut måste bygga på EU:s bestämmelser. EU-bestämmelserna, som kommissionen påpekade, är tydliga och har stärkts under många år. De bekräftas dessutom i det nya ramdirektiv som vi håller på att diskutera. I hanteringen av avfallsfrågan finns det en hierarki, och i denna hierarki kommer avfallsminimering först, följt av insamling och därefter återanvändning och materialåtervinning. Sist kommer deponering, som endast ska användas som en sista utväg och när det är absolut nödvändigt.

Italien kämpar alltför hårt för att hålla sig inom dessa riktlinjer, och i Neapel och Kampanien har läget förvärrats. Det finns emellertid problem även på annat håll, vilket illustreras av överträdelserna. Myndigheterna tillsätter särskilda kommissionärer alltför ofta, och förvirringen kring avfalls- och miljölagar är alltför stor, vilket leder till ett oacceptabelt bruk. Ett exempel på detta är att energi genererad från avfall under många år har betraktats som förnyelsebar energi i Italien och har fått enorma incitament – 30 miljarder euro under tio år inom ramen för åtgärden CIP 6. Detta har allvarligt snedvridit både energipolitiken och avfallspolitiken och har också lett till ganska paradoxala situationer. Till exempel finns det nu sju miljoner ton bränslepellets från avfall i Kampanien som inte skulle kunna brännas upp ens om man öppnade en förbränningsugn för att ta hand om det.

Undantagen från EU:s miljölagar är alltför många. Jag kan inte nog understryka att krisen har skapat nya kriser. Vi måste nu se till att situationen anpassas efter bestämmelserna, och jag tror verkligen att regeringen är mån om att göra detta. Det handlar om EU-bestämmelser, från miljökonsekvensbedömning till avfallshierarki. Därför kan dagens debatt inte vara en plattform för polemik, utan en möjlighet till dialog med kommissionsledamoten för att få till stånd ett sådant förhållande mellan EU och medlemsstaterna. Jag upprepar: först hierarkin så att de bestämmelser vi gemensamt kommit överens om kan tillämpas på bästa möjliga sätt.

  Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vilken rätt har den italienska vänstern att, under hejarop från den europeiska högern, tvinga oss att debattera den skandalösa avfallskrisen i Kampanien, som center-vänstern har varit ansvarig för under decennier, utan att vi ska ha någon omröstning. Det är samma vänster som påtvingar oss den globala uppvärmningen och som inte orkar säkra en god miljö och ett anständigt liv för Kampaniens miljontals invånare. Som lök på laxen har jag lyssnat till tal om ett nationellt intresse som måste försvaras! Samma anhängare av det nationella intresset skämde för ett par år sedan ut Italien, dess regering och ordningsmakt genom debatten och omröstningen om det ökända Lampedusafallet.

Jag hoppas åtminstone att parlamentet nu är mer medvetet och bättre informerat om denna fråga, som inte bara är italiensk, och att det förbehållslöst kommer att fördöma händelseutvecklingen genom att rösta i enlighet med mitt krav, som jag också framför i egenskap av ledare för Azione della Fiamma, att vidta alla tillgängliga sanktioner mot de regionala och nationella regeringarna som, trots att de bär ansvaret, tycks helt oförmögna att lösa detta gamla problem och som inte väljer den hedersamma utvägen, nämligen att avgå.

  Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Situationen i Neapel är allvarlig eftersom man har slösat bort tiden i stället för att försöka hörsamma EG-domstolens fällande dom och se till att avfallet hanteras i enlighet med EU:s lagstiftning. Detta beklagar vi mycket. Om vi vill hindra att krisen i Kampanien sprider sig till andra regioner måste åtgärder vidtas genom att tillämpa EU:s bestämmelser, bygga en anläggning för avfallsenergi – trots det nätt och jämnt trovärdiga motståndet från vissa så kallade miljövänner som minister Pecoraro Scanio – samt främja källsortering.

Kampanien avspeglar dock inte situationen i hela Italien, och som tur är har många regioner, däribland Lombardiet, gjort stora framsteg och inrättat effektiva system för insamling och bortskaffande av avfall. I andra regioner finns det dock stor anledning till oro. Allmänheten är oroad, inte minst i Rom och Lazio. Några siffror: avfallsmängderna där är större än i Neapel och Kampanien. 4 500 ton sopor samlas in dagligen i Rom, vilket kan jämföras med 1 000 ton i Neapel. Det blir 450 kg per person i Kampanien, jämfört med 617 kg i Lazio, vilket är långt över genomsnittet för Italien, som är 539 kg per person. Alla dessa siffror ingår i en fråga som vi precis har lagt fram för det italienska parlamentet.

Den regionala avfallsplanen har aldrig sjösatts, och två överträdelseförfaranden har redan inletts. Oroliga medborgare sätter nu sin lit till EU:s institutioner, framför allt parlamentet och kommissionen. Därför, herr kommissionsledamot, ber vi er enträget att se till att kommissionen vid mötet den 28 januari får uppgifter och information om situationen i Rom och Lazio, och aviserar en inspektion, helst av Stavros Dimas, samt föreslår en inspektion av en delegation från parlamentet för att bedöma om åtgärderna för 2008 – jag är klar nu – är tillräckliga. Åtgärder måste vidtas, herr kommissionsledamot, innan det är för sent.

  Marco Pannella (ALDE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Strunt i det, herr talman, det är inte första gången. Herr kommissionsledamot! Den 28 januari när ni, såsom nämndes, kommer till Rom för att samtala med vår regering är det centralt för Italien – och för hela EU anser jag – att kommissionen mycket bestämt tar ställning för EU:s rättsliga förfaranden. Jag minns att ni påpekade att Italien innehar ett rekord, nämligen i antal domar mot den fullständigt hopplösa italienska rättskipningen, med tjugo års fruktlösa reprimander.

Det finns bara ett problem, nämligen de omfattande lagöverträdelser som otvivelaktigt leder till att liv ödeläggs eller till och med ännu värre förödelse, inte bara i Italien. Jag hoppas därför, herr kommissionsledamot, att kommissionen kommer att ha i åtanke att detta är beviset för att Italien, precis som på 20-talet, slår in på en ny, avvikande väg och håller på att utvecklas till ett hot mot hela vårt EU, detta land som (...).

(Talmannen avbröt talaren.)

  Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den aktuella avfallskrisen i Kampanien är en tragedi som har varit på gång länge, och de sopberg som nu ligger på gatorna är bara toppen av ett isberg som döljer ineffektivitet, avfall och misskötsel.

Vi beklagar att denna kris solkar inte bara regionen Kampaniens rykte utan även hela Italiens rykte. Att fortsätta att tiga om vem som bär ansvaret och låtsas som ingenting bidrar dock inte till att lösa ett problem som har förvärrats av tystnad och intrigspel. Människor bör dock inte användas som brickor i det politiska spelet, och jag anser inte heller att den idealism som också märks här i parlamentet i kväll är acceptabel.

I likhet med revisionsrätten kan vi inte längre tiga om eller rättfärdiga att miljontals euro i europeiska, nationella och lokala medel har gått upp i rök. Vem ska människor vända sig till för att få ersättning för de skador som denna miljökatastrof har orsakat, för det skamfilade ryktet och för slöseriet med offentliga resurser? Och framför allt, vilka konkreta åtgärder tänker kommissionen vidta för att tvinga den italienska staten att vidta lämpliga åtgärder, med tanke på att Neapels och Kampaniens barn inte har kunnat gå till skolan i dag heller?

  Umberto Guidoni (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans klarsynta analys. I Neapel och i stora delar av Kampanien har avfallssituationen nu förvärrats, och konsekvenserna av det kan vi alla se. Det finns dock problem också inom andra områden, vilket framgår av alla de överträdelseförfaranden som inletts mot Italien inom miljöområdet de senaste åren.

Jag vill nämna ett exempel på detta, nämligen den ökända CIP 6. Enligt denna åtgärd ska energi genererad från avfall betraktats som förnybar energi, vilket fått till följd att enorma incitament har tagits från politik för utveckling av förnybara energikällor för att i stället kanaliseras till den mäktiga industrilobbyn. Följden har blivit allvarliga problem med avfallshanteringen. Situationen i Kampanien har förvärrats ytterligare efter fjorton års intrigspel och oansvarighet som har kulminerat i de första rättsliga åtgärderna mot företag och företrädare för offentliga institutioner, och i slutändan rättsliga åtgärder av EG-domstolen mot Impregilo på grund av en miljökatastrof.

För att kunna lösa krisen måste det till ett nytt slags ledarskap inom detta område, där man slutar med undantag och i stället tillämpar EU:s lagstiftning. EU måste fastställa en tydlig hierarki i det nya ramdirektivet för avfall. Deponering ska bara användas som sista utväg, efter källsortering, materialåtervinning osv.

Nu måste vi dock hitta ett sätt att ta oss ur en situation där det snart inte finns någon återvändo i Kampanien. Därför måste vi uppbåda alla tillgängliga resurser och kräva solidaritet från Italiens regioner liksom stöd från EU, så att omedelbara åtgärder kan vidtas under de närmaste tre, fyra månaderna för att undanröja farorna för invånarna och ge Neapel åter till Europa.

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För Padanien, där man har källsortering och avfallsskatter, framstår situationen i Kampanien som rena science fiction. Att vårt lands vänsterregering, där miljöministern är grön, dessutom har utsett en tidigare polischef till ansvarig för avfallsfrågan framstår som fullkomligt verklighetsfrämmande. Vi säger rent ut att Kampanien inte längre styrs av EU:s lagstiftning utan domineras av en skamlig konstellation av politiker och maffian, vilket vi länge har kritiserat.

Herr kommissionsledamot! Ingen mer finansiering, stoppa finansieringen, skicka inte ett öre mer till maffian, till brottslingarna. Ta det hårt arbetande och ärliga norra Italien som förebild! Befria Kampaniens ärliga medborgare från maffiaväldet, som omfattar många olika partier! Vi vill inte ha med detta att göra; vi är emot maffians makt över politikerna. Vårt land behöver federalism om dessa medborgare ska kunna få hjälp. Förändring krävs, situationen måste förändras! Befria Syditaliens ärliga och arbetande befolkning från maffians ok! Så tycker ärliga Padanien!

(Talmannen avbröt talaren.)

  Adriana Poli Bortone (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror inte att Italien har någon som helst lust att följa EU:s lagstiftning. Jag grundar detta på att Italiens regering, som har en grön miljöminister, var den enda regering som avstod från att godkänna rådets gemensamma ståndpunkt om det nya avfallsdirektivet.

Jag skulle vilja ställa en fråga, eftersom det inte bara handlar om den katastrofala gröna ministern, som är helt oansvarig och osäker på sina åtgärder, utan om att Europeiska kommissionen inte visat något större intresse för övervakning. Vi beviljades ju medel under 2000–2006, och Kampaniens regionala operativa program har uppenbarligen genomförts utan att övervakningskommittén har utfört sina uppgifter till fullo. Annars skulle den ha stoppat utbetalningen av medel som inte haft någon verklig effekt i området. Behöver jag påminna om vem som var Europeiska kommissionens ordförande vid den tidpunkten och som nu är Italiens premiärminister, med en grön miljöminister?

  Riccardo Ventre (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera till denna nya form av demokrati. För det första vill jag gratulera kommissionsledamoten till hans klarsynta analys, som vi hoppas ska följas av konkreta åtgärder, åtgärder där också parlamentet – här riktar vi oss även till talmannen – är involverat. Avfallsproblemet i Neapel handlar nämligen inte bara om detaljer som deponering, miljö eller andra frågor, utan håller på att utvecklas till ett nationellt och europeiskt problem.

Några mycket korta punkter. Den mängd avfall som nu samlas in från gatorna är mycket mindre än de avfallsmängder som hamnar på gatorna, och de åtgärder som regeringen vidtar är därför helt otillräckliga. Mängden avfall, den totala kvantiteten avfall ökar varje minut, vilket förvärrar situationen ytterligare.

För det andra en politisk fråga. Gianni Pittella sa att parlamentet inte får bli ett forum för nationell kritik. I kvällens debatt tycks center-vänstern göra just detta. Låt oss ta till oss hans ord.

  Pasqualina Napoletano (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har bett om ordet, eftersom jag är mycket orolig för hur debatten utvecklar sig i Italien och i viss mån här, och också för den information som medborgarna får, för det verkar nu som om trolleri är den enda vägen ut ur krisen: tvång och militarisering å ena sidan och förbränningsugnar å den andra.

Allmänheten hoppas därför att någon ska komma utifrån och lösa detta problem: den information som de får betonar inte att det inte finns någon lösning om inte avfallet reduceras och sorteras och medborgarnas beteende förändras. Detta är de lokala myndigheternas ansvar, för de trodde att problemen kunde lösas genom att överlämna dem till en firma vid namn Impregilo. De har vältrat över ansvaret och handlat i maskopi med denna makt, som de förslavas av.

  Salvatore Tatarella (UEN). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Enheter som omvandlar avfall till energi används i Italien och i resten av EU. Det görs separata insamlingar i Italien och i resten av EU. Återanvändning sker i Italien och i resten av Europa. Det är bara i Neapel som detta inte har skett under minst 15 år, mitt framför näsan på alla de institutioner som borde ha agerat: dessa omfattar EU och kommissionen.

Jag menar att lite har gjorts och mer behöver göras, även av kommissionen, eftersom de initiativ som regeringen hittills har tagit, däribland helt nyligen, är helt ineffektiva och olämpliga i sammanhanget. Att skicka polischefen till Neapel i bara fyra månaders tid kommer inte att lösa några problem, såvida inte Neapel fogar sig efter EU-lagstiftningen, och kan inte den italienska regeringen få dem att foga sig, låt Europeiska kommissionen göra detta med alla de verktyg som står till förfogande.

  Armando Veneto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är av åsikten att tillbakablickande endast är till nytta om framtiden används för att lösa de problem som det förflutna har orsakat. Detta verkar inte vara fallet, eftersom politikens hugg och mothugg här som vanligt gör att alla intar den ståndpunkt som passar dem bäst.

Min åsikt är att den enda seriösa åtgärd som vi kan vidta är att be kommissionsledamoten att insistera på att det verkliga problemet slutligen blir löst, det vill säga problemet med separat insamling, med verktyg som möjliggör detta, belöningar till dem som verkställer det, och en särskild plan för insamling av kartong och andra material. Consorzio Nazionale Imballaggi (CONAI), det nationella organet för producenter och användare av förpackningar, som har ansvaret för återanvändning av material förutom vått avfall, tar i slutändan upp avgifter i Syditalien och utbetalar dem sedan till Norditalien, vilka som vanligt utnyttjar situationen för att beröva Syditalien medel och skicka dessa till Norditalien. Låt detta få ett slut!

Vi ber därför kommissionsledamoten, vars initiativ vi uppskattar i hög grad, att insistera på att förvaltarna med särskilt ansvar (Commissari Straordinari) i Kampanien inte blickar tillbaka mot det förflutna, utan en gång för alla ser framåt.

  Mario Mantovani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är vald ledamot av en politisk grupp som, när den regerade i Italien före den nuvarande regeringen, var tvungen att placera ut poliser på bred front innan den kunde börja bygga normala avfallsanläggningar i Kampanien, ett brådskande arbete som då förhindrades av motståndare, fru Frassoni, som numera är ministrar i Romano Prodis regering.

Romani Prodis senaste uttalande om avfallskrisen i Kampanien är ett exempel på en total kollaps av den regering som han leder. Neapel är beviset på en stat som inte ser till att lagen efterlevs, och som tolererar en situation som är hälsovådlig för medborgare, förödande för turismen och Italiens anseende och därmed för den italienska ekonomin och exporten. De allvarliga svårigheter som folket i Kampanien står inför är trots allt endast begränsade till en av Italiens 20 regioner, och politiskt och administrativt ansvar kan med lätthet tillskrivas vissa administratörer, och vi kräver därför deras avgång.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja klargöra att ansvaret för att genomföra gemenskapsrätten med rätta främst ligger på medlemsstaterna. Kommissionen har inga befogenheter enligt fördraget att ersätta medlemsstaternas myndigheter när det gäller huruvida de ska bygga avfallshanteringsanläggningar eller inte och var dessa anläggningar ska ligga. Kommissionens roll är att övervaka tillämpningen av gemenskapsrätten. När den inte är tillfredställande, som i det föreliggande fallet, kan kommissionen inleda överträdelseförfaranden, men lösningen måste alltid finnas i och genomföras av medlemsstaten.

Vi är oroade över att avfallssituationen i Kampanien förvärras, trots de åtgärder som de italienska myndigheterna vidtog 2007. Det är avgörande att de italienska myndigheterna, förutom att vidta omedelbara åtgärder för att hantera den aktuella krisen, intensifierar sina ansträngningar för att genomföra en struktur som gör det möjligt för regionen Kampanien att sörja för långsiktig hållbar avfallshantering som ligger helt i linje med europeisk lagstiftning om avfall. Jag är övertygad om att krishanteringen denna gång måste leda till en verklig helomvändning när det gäller politiken för avfallshantering för att undvika att människors hälsa och miljön utsätts för ytterligare risker. Därför måste alla åtgärder som vidtas i framtiden leda till en effektiv genomförd strategi som inte bara inriktas på att upprätta tillräckliga nätverk av avfallsbehandlingsanläggningar. Det är lika viktigt att tillhandahålla nödvändiga strukturer för separat avfallsinsamling, återvinning och avfallsundvikande med fullständig respekt för den hierarki inom vilken avfallsdumpning förblir det minst önskade alternativet.

Alla nya planer på avfallshantering i denna mening får inte förbli på papper, som vi tidigare har sett, utan måste tillämpas strikt. Den aktuella avfallskatastrofen skulle kunna ses som en möjlighet att visa Italiens kapacitet att förvandla Kampanien till ett bästa exempel på ordentlig avfallshantering, och andra italienska regioner, som Milanoområdet, har visat att det är möjligt.

Kommissionen kommer som väktare av fördragen att fortsätta överträdelseförfarandet mot Italien – som inleddes i juni 2007 – för brott mot gemenskapens avfallslagstiftning. Den är redo att vidta ytterligare rättsliga åtgärder om de pågående brotten mot gemenskapslagstiftningen skulle fortgå genom att utnyttja alla tillgängliga åtgärder som finns i fördraget, inbegripet möjligheten att döma landet till böter enligt artikel 220 i fördraget.

Men bortsett från detta är mina tjänsteavdelningar redan beredda att hjälpa Italien på alla sätt som kan anses vara nödvändiga och till hjälp för att finna och genomföra en långsiktig lösning på det aktuella problemet med avfallshantering.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: WALLIS
Vice talman

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

17. Frågestund (frågor till kommissionen)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0001/2008).

Följande frågor har ställts till kommissionen.

Del I

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Skulle ni kunna ge kammaren lite vägledning i fråga om tiden, så att vi som har ställt frågor får veta det exakta förfarandet? Kommer frågorna att delas upp i tre lika stora delar, eller i två delar på en halvtimme vardera? Jag ställer frågan eftersom de av oss som är involverade i en eventuell tredje del måste få veta det troliga scenariot, med tanke på vad klockan är nu när vi börjar.

  Talmannen. − Tack, fru Doyle, ni har helt rätt. Vi kommer att inleda med de prioriterade frågorna, och sedan kommer vi att dela upp frågestunden i två delar mellan kommissionsledamot Meglena Kuneva och kommissionsledamot Charlie McCreevy, i den mån det går. Vi hoppas kunna hålla på åtminstone till kl. 19.30, och kanske lite längre än så, om tolkarna har överseende med det. Jag hoppas att alla är relativt nöjda med detta.

  Talmannen. −

Fråga nr 31 från Mairead McGuinness (H-0980/07)

Angående: Att garantera konsumenternas skydd mot förfalskade och undermåliga läkemedel

Säkerheten och effektiviteten i läkemedelsförsörjningskedjan i Europa håller på att bli allt viktigare för de europeiska konsumenterna. Svagheter i systemet skulle kunna få katastrofala följder för patientsäkerheten.

Naturligtvis vill de europeiska konsumenterna ha säkra läkemedel till rimliga priser. I Irland betalar konsumenterna emellertid en avgift för sina läkemedel, eftersom grossistpriset på läkemedel nyligen ökade med 17,66 procent, mer än dubbelt så mycket som genomsnittet i EU. Denna utveckling kan ses i hela EU, där fragmentariseringen av denna marknad bidragit till en motsvarande tillväxt inom ”parallellhandeln med läkemedel”.

Enligt en rapport från European Alliance for Access to Safe Medicines [europeiska alliansen för tillgång till säkra läkemedel] håller förfalskade och undermåliga läkemedel på att hitta vägen in till EU:s försörjningskedja.

Skulle kommissionen kunna redogöra för sin ståndpunkt i denna fråga. Avser kommissionen att försöka lösa detta problem genom att se över parallellhandeln och främja en verklig inre marknad för läkemedel, vilket vore i konsumenternas intresse och verkar vara avgörande för att garantera att fördelarna med den inre marknaden, inbegripet läkemedel till rimliga priser, sträcker sig till alla delar av den europeiska ekonomin?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det huvudsakliga syftet med gemenskapens lagbestämmelser och politiska strategier på det farmaceutiska området är att se till att patienter har tillgång till ofarliga, effektiva och högkvalitativa läkemedel till överkompliga priser och att dessa finns tillgängliga överallt.

Vid mer än ett tillfälle i det förflutna har man tagit upp frågan om huruvida de läkemedel som marknadsförs genom så kallad parallellhandel med läkemedel är säkra. Detta fick mig genast att beställa en undersökning, så att vi kan få klarhet i denna fråga. I undersökningen ska alla aspekter av försäljningskanalerna granskas och särskilda frågor om varumärkesförfalskade läkemedel och parallellhandel. Målet med undersökningen är att analysera den aktuella situationen och att utveckla politiska alternativ som ska fylla luckor, om nödvändigt genom att ändra rådande lagbestämmelser. Undersökningen ska också granska möjliga förbindelser mellan farmaceutisk parallellhandel och förekomsten av varumärkesförfalskade mediciner.

Tyvärr måste jag berätta för er att den första delen av undersökningen, som gäller parallellhandeln och som nu har avslutats, visar att en sådan handel medför avsevärda risker för patientsäkerheten. Många olika faktorer spelar in, däribland misstag när det gäller nya förpackningar eller ommärkning, den begränsade effekten av att återkalla produkter, de mer komplicerade distributionskanalerna, avbrott i leveranserna och slutligen brister i tillämpningen av gällande lagbestämmelser.

Kommissionen håller just nu på att analysera resultaten från undersökningen i syfte att utveckla en sammanhängande strategi för att undanröja dessa säkerhetsrisker. De olika politiska alternativen granskas när det gäller deras förutsägbara sociala, ekonomiska och miljömässiga inverkan. Med tanke på denna frågas betydande konsekvenser för folkhälsan, prioriterar kommissionen frågan högt. Beslut om hur vi ska fortsätta härifrån ska fattas inom kort.

Jag vill också informera er om att det europeiska läkemedelsforumet erbjuder en plattform som underlättar antagandet och spridningen av god praxis när det gäller priset på läkemedel och ersättningen för läkemedelskostnader. Även om dessa frågor ligger inom medlemsstaterna ansvarsområde, måste de åtgärder som vidtas fortfarande överensstämma med gemenskapsrätten. Arbetet inom läkemedelsforumet, där patientorganisationer, vårdpersonal och ledande personer inom industrin, såväl som alla medlemsstaters hälsoministrar finns representerade, kan bidra till att lösa den viktiga frågan om tillgången på säkra läkemedel till rimliga priser.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Tack, herr kommissionsledamot, för ert svar, som är tydligt men oroande, eftersom det uppenbarligen föreligger problem med säkerheten.

Jag vill be er att ange grunddragen i den tidsram som gäller för ert svar, för jag tror inte att människor i allmänhet är medvetna om risken för att råka ut för förfalskade läkemedel. Jag skulle också vilja be er att – kanske skriftligt – ta upp en fråga som är en källa till oro i Irland i samband med ett vaccin som var lagligt vaccin men som skadade barn, och för vilket människor fortfarande efter 40 år väntar på någon form av ersättning.

Ni kanske kan meddela mig skriftligt hur andra medlemsstater hanterar denna omtvistade fråga.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Det ska jag göra med glädje. Låt mig, som svar på er första fråga, säga att jag redan har bestämt att parallellhandel med varumärkesförfalskade läkemedel kommer att behandlas som en prioritetsfråga. Jag har ändrat generaldirektoratets arbetsprogram, och vi kommer att lägga fram lagstiftningsförslag under det innevarande året. Jag tror att detta kan göras strax efter sommaruppehållet.

När det gäller er andra fråga, är jag tacksam för ni medger att jag inte kan svara på den utan föregående behandling. Jag ska se till att denna undersökning genomförs, och ni kommer att få det begärda skriftliga svaret inom de närmaste dagarna.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Jag skulle vilja fråga om priser. I Tyskland kostar näsdroppar 1,5–2 gånger mindre än samma läkemedel i Litauen. Vi är noga med att se till att alla länder, även utvecklingsländer, har tillgång till läkemedel. Skulle vi också kunna se till att våra medborgare, EU-medborgarna, åtminstone betalar ungefär samma pris för samma läkemedel? Skulle vi kunna göra någonting här i Europa?

  Josu Ortuondo Larrea (ALDE). – (ES) Fru talman! Hälsovårdstjänster är ett återkommande tema i Europaparlamentets debatter. Varje gång vi diskuterar tjänstedirektivet görs det ett försök att införliva hälsovårdstjänsterna i detta, ett försök som vi hittills motsatt oss, och hälsovårdstjänsterna ligger fortfarande utanför tjänstedirektivets räckvidd.

Tillhandahållandet av läkemedel är en hälsovårdstjänst. Det finns vissa länder, som till exempel Spanien, där bestämda platser – apotek – är de enda som får lämna ut läkemedel.

Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten om det under den undersökning som kommissionen har genomfört, har iakttagits någon skillnad mellan länder där apoteken skapar en begränsad, kontrollerad handel och de andra länderna när det gäller varumärkesförfalskade läkemedel och läkemedel av sämre kvalitet?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (EN) Som svar på den första frågan kan jag tala om att man, utöver undersökningen av säkra läkemedel inom parallellhandeln, för närvarande håller på att undersöka ytterligare sätt att hantera parallellhandeln på, i synnerhet i fråga om prisinitiativ.

En översyn av direktivet om insynskrav för att inkludera särskild information om prissättning skulle också vara en möjlig strategi. Men det jag försöker göra är först och främst att klargöra situationen och ta reda på precis vad som sker. När det gäller att analysera frågan om huruvida detta skulle kunna förändras genom EU-lagstiftning har vi inga som helst befogenheter. Hela frågan om prissättning på och återbetalning av läkemedel i Europeiska unionen ligger på medlemsstaternas ansvarsområde. Men det är uppenbart att vi måste samarbeta. Det är anledningen till att läkemedelsföretagens prissättning och återbetalning är en av våra prioriteringar.

Jag är väl medveten om att det är svårt för medborgarna att förstå hur samma läkemedel kan ha helt olika priser i olika medlemsstater i EU. Det är svårt att förstå för mig också. Att priserna regleras är bara en av faktorerna. En annan faktor är naturligtvis att läkemedelsindustrin är en del av marknadsekonomin. Man har rätt att sätta sina priser, men vi granskar situationen ingående och jag tror att vi kommer att kunna nå en lösning.

På den andra frågan svarar jag ja, det stämmer: Systemen är olika inom Europeiska unionen. Vissa läkemedel i vissa länder får t.ex. bara säljas på apotek. I andra länder kan man köpa dem i livsmedelsbutikerna. Det är bara i fråga om receptbelagda läkemedel som situationen är densamma överallt. Sådana läkemedel går bara att köpa på apoteket.

  Talmannen. −

Fråga nr 32 från Chris Davies (H-0984/07)

Angående: Koldioxidutsläpp

Vilket mål har kommissionen ställt upp för sig själv för att minska koldioxidutsläppen från sin verksamhet, sina byggnader och sitt transportbehov?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Kommissionen har hittills behandlat problemet med koldioxidutsläpp genom sin verksamhet gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning, mer känd som Emas, och har följt reglerna i denna ordning.

Sedan 2005 har kommissionen drivit igenom Emas på fem tjänsteavdelningar i Bryssel och i åtta av dess byggnader. Under denna period har kommissionen registrerat en klar minskning av förbrukningen av bland annat elektricitet på dessa tjänsteavdelningar, en utveckling som utan tvivel är positiv.

Kommissionen har ännu inte fastställt övergripande mål för att minska koldioxidutsläppen, men inom ramen för Emas håller kommissionen på att granska och analysera sina totala koldioxidutsläpp, och den kommer att fastställa övergripande mål för utsläppsminskningar under 2008. Kommissionen har redan fastställt en rad mål för att minska koldioxidutsläppen med ett genomsnitt på 26 procent mellan 2006 och 2012, framför allt när det gäller dess vagnpark.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Kommissionen kommer att framföra några betydelsefulla tillkännagivanden på onsdag, och jag tror att människor överallt då kommer att ställa frågan om vi lever som vi lär. Därför är det inte särskilt uppmuntrande att höra att det för närvarande bara är fem generaldirektorat som har undertecknat gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning, även om jag inte kan säga att parlamentet är särskilt mycket bättre. Man skulle säkerligen underkännas i ett sådant test, men nu vidtas åtgärder för att ta itu med detta.

Erkänner kommissionsledamoten att hans argument för de ”förändringar i ett större sammanhang” som måste genomföras av medlemsstaterna om vi ska kunna hantera klimatförändringarna skulle kunna undergrävas om kommissionen inte ses agera i fråga om detaljerna – om det egna genomförandet av dessa förbättringar?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Jo, jag håller med er. Vi måste leva som vi lär, och det är vad vi ska göra 2008. Jag förväntar mig att kommissionen och dess avdelningar ska rikta in sig på att minska utsläppen till åtminstone samma nivå som den som vi kräver av medlemsstaterna.

Vi har, som ni vet, fastställt ett mål för utsläppsminskning på 30 procent, förutsatt att andra utvecklingsländer följer vårt exempel, och på 20 procent om de inte undertecknar ett internationellt avtal om att minska utsläppen. Vi kommer att fastställa ett mål på 30 procent för oss själva, och jag tror att vi på så sätt kommer att visa prov på att vi tar det som vi ber andra att göra på allvar.

Vi kommer förresten att behöva genomföra en undersökning för att fastställa den exakta utsläppsmängden från kommissionen innan vi beslutar om mål och en tidsplan, och också besluta om en handlingsplan för att bekämpa utsläppen.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Det finns något som jag gärna skulle vilja veta. Vi har detta mål för minskning på 30 procent som ålagts från toppen och nedåt, och det verkar få ett brett stöd. Som ni så riktigt påpekade, måste andra följa detta exempel om dessa mål ska nås.

Min egen fråga lyder enligt följande: har ni för egen del en plan för att nå denna minskning på 30 procent inom ert eget verksamhetsområde?

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Som vi vet har Europaparlamentet fastställt ett mål för utsläppsminskningar på 30 procent före 2012 grundat på Emas, och vi ser fram emot att se vilka särskilda åtgärder som Europaparlamentet och dess beslutsförfattare ska vidta.

Herr kommissionsledamot! Ni sa att tillämpningen av Emas skulle innebära en minskad elkonsumtion. Det skulle intressera mig att få veta vilka särskilda åtgärder som vidtagits, vilka särskilda åtgärder som planeras inför de kommande åren, och vilken roll som förnybara energikällor kommer att spela?

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag insåg inte att er fråga rörde mig personligen. Vanligtvis vill jag inte berätta vad jag gör, men jag kan tala om att jag exempelvis inte har någon bil i Bryssel – jag kör inte bil där. Jag föredrar att promenera på helgerna, och det är också bra för hälsan. Vad gäller min officiella bil har jag gjort följande, eftersom jag förväntat mig sådana här frågor: Jag bad Världsnaturfonden, som har projekt som avser de tio mest hållbara produkterna, att rekommendera den bil som är mest hållbar, och de rekommenderade en som jag använder i tjänsten. Den befinner sig förresten inom de gränser som vi har krävt att bilindustrin ska uppnå till 2012. I Grekland har jag haft en väldigt liten bil eftersom jag varit parlamentsledamot där, ännu mindre än den jag har i tjänsten här, och jag kör den väldigt sällan.

Jag måste återigen påpeka att jag inte vill berätta vad jag gör personligen, men när jag reste till Bali uppvägde jag resan dit genom att köpa den från ett av de där systemen – jag tror att det var utsläppsrätter från systemet för handel med utsläppsrätter – och dessa ogiltigförklaras sedan. Jag försöker alltså att göra så mycket jag kan, och om ni har något mer förslag skulle jag följa ert råd med glädje.

För att övergå till förnybar energi: Detta är en omfattande fråga. Vi borde göra det som vi beslutade oss för i början av förra året – i mars 2007 – nämligen att uppnå målet på 20 procent för alla medlemsstater. Vad gäller kommissionens byggnader och tjänster borde vi försöka använda förnybar energi i så hög grad som möjligt, för kommissionens huvudsakliga utsläppskälla är byggnaderna. Nästan tre fjärdedelar kommer från byggnaderna, så det skulle vara väldigt bra om vi kunde finna sätt att använda förnybar energi på för våra enheter, men detta måste granskas i den handlingsplan som jag nämnde tidigare.

  Talmannen. −

Fråga nr 33 från Claude Moraes (H-0986/07)

Angående: Att skydda konsumenterna mot skräppost, spionprogram och sabotageprogram

Europeiska kommissionen har gjort skyddet av konsumenter i den digitala världen till en av sina viktigaste frågor i sina planer för konsumentpolitiken under de närmaste åren. I detta sammanhang konstaterade kommissionen att det krävs effektiva och smidiga mekanismer som skulle göra det möjligt för de nationella myndigheterna att tillsammans bekämpa oseriösa företag som använder skräppost och falska webbsidor.

Vilka framsteg har kommissionen gjort för att utveckla sådana mekanismer för att skydda konsumenterna?

Vad har särskilt gjorts för att förbättra konsumenternas möjligheter att få tillgång till tvistlösning och att kräva tillbaka sina pengar då de fallit offer för skräppost, spionprogram och sabotageprogram?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (EN) Fru talman! Kommissionen är bekymrad över sekretess- och säkerhetsproblemen i informationssamhället, särskilt när konsumenternas säkerhet äventyras.

Användning av skräppost, spionprogram och sabotageprogram är ett tydligt brott mot EU:s lagstiftning om privatlivets helgd, och i vissa fall är det till och med en straffbar gärning. Det är anledningen till att vi behöver en effektiv övervakning från de behöriga myndigheternas sida.

I december förra året välkomnade kommissionsledamot Viviane Reding (som jag har äran att ersätta här) den snabba och effektiva interventionen från den nederländska tillsynsmyndighetens sida, som ådömde tre nederländska företag böter på totalt 1 miljon euro för att de hade installerat ”spionprogram” och ”annonsprogram” olagligt på över 22 miljoner datorer i Nederländerna och på andra platser.

Hon har uppmanat andra tillsynsmyndigheter att följa detta exempel. Den 13 november 2007 antog kommissionen förslaget om telekomreformen, som omfattar bestämmelser som ytterligare stärker den säkerhets- och sekretesspolitik som ligger till grund för informationssamhället.

Vad gäller skräppost medförde förslaget en möjlighet för Internetleverantörerna att vidta rättsliga åtgärder mot spridare av skräppost. Denna bestämmelse förväntas bli ett viktigt verktyg i kampen mot skräppost i Europa.

Dessutom kommer effektiviteten när det gäller kampen mot skräppost att öka genom att detta inkluderas i räckvidden för förordningen om konsumentskyddssamarbete, vilket leder till ett nätverk av offentliga tillsynsmyndigheter i hela EU och en miniminivå i fråga om befogenheter för undersökning och övervakning för att denna lagstiftning ska tillämpas på ett effektivt sätt.

Mer allmänt omfattar förslagen en bestämmelse om att kunder inom elektroniska kommunikationstjänster ska informeras om möjliga åtgärder som en tjänsteleverantör kan vidta för att hantera hot mot säkerheten, eller som reaktion på ett säkerhets- eller integritetstillbud.

Genom att införa konceptet med tillkännagivande av överträdelser kommer användare av elektroniska kommunikationstjänster att underrättas om brott mot säkerheten som får till följd att personuppgifter går förlorade eller komprometteras och om försiktighetsåtgärder som de kan vidta för att minimera den ekonomiska förlust och den sociala skada som ett säkerhetsbrott skulle kunna leda till.

För att garantera efterlevnad av dessa krav kommer nationella tillsynsmyndigheter att ges befogenhet att utfärda bindande instruktioner till operatörer om de åtgärder som krävs för att säkra nätverk och tjänster för elektronisk kommunikation och kontrollera att genomförandet görs på rätt sätt.

Den föreslagna europeiska marknadsmyndigheten för elektronisk kommunikation kommer att få nätverks- och informationssäkerhet som en av sina huvuduppgifter, och kommer att hjälpa kommissionen att genomföra åtgärder på EU-nivå där det är lämpligt.

  Claude Moraes (PSE). – (EN) Tack, herr kommissionsledamot, för detta omfattande svar. Jag vet inte vilken den digitala motsvarigheten till ”epidemi” är, men efter julen ser vi nu en epidemi av den här sortens agerande. Det har alla oberoende organisationer sagt.

Jag vill inte förringa något som kommissionen har gjort. Jag anser att man har gjort detta till en prioritering. Men vad jag skulle vilja se är exempel som det nederländska exemplet på uppmuntran till åtal, uppmuntran av Internetleverantörer att söka upp dessa personer – jag anser inte att något av detta når fram till konsumenterna. Finns det något enkelt som kommissionen kan utfärda för ledamöterna i Europaparlamentet, så att konsumenterna får reda på vad ni gör och hur effektivt detta mäts?

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (EN) Jag skulle inte kunna vara mer enig. Jag har redan nämnt att vi har förslag som för närvarande övervägs av parlamentet och rådet. Jag förväntar mig att dessa ska träda i kraft, och sedan kommer alla nödvändiga kriterier att finnas.

I den nuvarande rättsliga situationen kan åtgärder vidtas mot sådana överträdelser, men det beror på fallet i fråga. När det handlar om en straffbar gärning kan människor vända sig till polisen eller vidta andra rättsliga åtgärder. Det goda föredöme som den nederländska tillsynsmyndigheten Onafhankelijke Post en Telecommunicatie Autoriteit [oberoende myndighet för post och telekommunikation] (OPTA) har utgjort har, som jag redan tidigare nämnt, välkomnats av kommissionen i ett pressmeddelande. Jag har hela texten här. Om ni vill kan jag ge den till er efter frågestunden, så att ni kan läsa om vad vi redan har uträttat.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Kommissionsledamot Viviane Reding är naturligtvis inte här, men jag är säker på att kommissionens vice ordförande, Günter Verheugen, har tillräckligt bred kunskap för att kunna svara på min fråga om ett kompletterande ärende: ifall kommissionen har bevis eller ledtrådar som kopplar samman källan till oönskade e-postmeddelanden – skräppost – med de företag som erbjuder tjänster och produkter för att skydda sig mot dessa oönskade intrång?

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Jag skulle vilja koppla den första frågan från Mairead McGuinness om att skydda konsumenter mot förfalskade och undermåliga läkemedel till frågan från Claude Moraes om att skydda konsumenterna mot skräppost. Ett av de stora problem som jag, liksom många andra, har märkt av är mängden reklam för läkemedel i skräpposten, tillsammans med alla möjliga sorters produkter som förbättrar alla möjliga delar av kroppen som vissa av oss inte ens har! Jag undrar, med hänvisning till den undersökning av parallellhandeln som ni nämnde, om det är några undersökningar på gång av hela denna fråga om Internet, skräppost och förfalskade läkemedel, och särskilt om undermåliga läkemedel där inga konsumenter eller patienter får någon garanti för säkerhet eller verkan. Det råder en skrämmande tillväxt på just detta område.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (EN) Det är en intressant koppling. Vad gäller den första frågan har kommissionen tyvärr inte tillgång till några uppgifter, eftersom tillsynsmyndigheterna ligger på medlemsstaternas område. Men jag ska informera kommissionsledamot Viviane Reding om frågan så kan vi kanske, tillsammans med medlemsstaterna, finna en lösning.

Jag kan bara säga personligen att jag tycker att tanken bakom frågan är helt rimlig, och jag anser att vi bör försöka finna ett sätt att sammanföra dessa delar.

Vad gäller den andra frågan, så rör den till och med en fråga som vi inte har diskuterat här i kväll, nämligen frågan om information till patienter. Det rör sig om tre frågor: Missbruket av elektroniska kommunikationssystem, problemet med information till patienter, som väldigt ofta är missvisande, och problemet med parallellhandel och handel med förfalskade varor. Jag nämnde inte detta i svaret på frågan om förfalskade läkemedel och parallellhandel, så jag kan tillägga det nu.

Vi arbetar också på ett förslag om att få en tydlig informationsram för patienter och upplever exakt det problem som ni har nämnt, nämligen att de befintliga förordningarna och de befintliga restriktionerna så att säga blir överkörda av Internetanvändningen. Detta är viktigt för oss – och det är anledningen till att vi undersöker hela problemet och att vi kommer att utarbeta ett förslag om hur informationen till patienter bör organiseras i Europeiska unionen, även om vi vet att det är oerhört svårt. Men jag måste säga att vi för närvarande har förordningar på detta område.

Det är t.ex. inte tillåtet att bedriva marknadsföring av receptbelagda läkemedel. Om detta sker via Internet är det, naturligtvis, ett brott mot de befintliga bestämmelserna, och medlemsstaterna har inte bara rätt utan också, ur min synvinkel, skyldighet att göra någonting åt det.

Svaret på frågan är därför ja. Kommissionen är medveten om att dessa problem existerar, och vi kommer att försöka ta itu med denna fråga i våra kommande förslag.

Jag vill framföra en varning i detta sammanhang: Internetanvändningen är inget som går att kontrollera. Det är just det som är problemet, och vi kommer att försöka finna den bästa möjliga lösningen.

Del II

  Talmannen. −

Fråga nr 34 från Giovanna Corda (H-0965/07)

Angående: Importkontroll av farliga konsumentvaror

I slutet av november presenterade kommissionen en översyn av systemet för säkerhetskontroll av konsumentvaror som visade på ett stort antal brister när det gäller tillämpningen i medlemsstaterna av gällande direktiv, men även vad avser spårbarhet och industrins, distributörernas och importörernas ansvar.

Kan kommissionen framför allt redogöra för vilka konkreta åtgärder den avser att vidta för att förbättra de kontroller som utförs av medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2001/95/EG⁽¹⁾ om allmän produktsäkerhet samt för samarbetet med tullmyndigheterna? Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att kunna spåra importerade konsumentvaror och för att förmå tillverkare, importörer och distributörer av importerade varor att axla sitt ansvar och i förekommande ställa dem till svars?

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) De första resultaten av översynen av produktsäkerhet offentliggjordes den 22 november 2007. Dessa visar på att den rättsliga ramen tjänar sitt syfte om och när den tillämpas korrekt. Rapex-systemet fungerar effektivt när det gäller att återkalla farliga produkter från marknaden över hela Europeiska unionen.

I översynsrapporten fastställs ändå att det finns en del som kan förbättras, både vad gäller förebyggande åtgärder och på området för internationellt samarbete, såsom förstärkt övervakning. Vissa förbättringar som planeras är redan på god väg att bli konkreta åtgärder; detta gäller särskilt revideringen av leksakssäkerhetsdirektivet. Kommissionen håller också på att förbereda en tillfällig åtgärd där man kräver varningstext på magnetleksaker i avvaktan på en revidering av normerna, för att ta itu med de risker som sådana leksaker kan utgöra. Kommissionen bistår medlemsstaternas marknadsövervakningsmyndigheter när det gäller att fastställa och förmedla bästa metoder i fråga om förbättrad kontroll.

I oktober 2007 rapporterade medlemsstater om initiativ för ett bättre samarbete med ekonomiska aktörer och om särskilda övervakningskampanjer för leksaker. Kommissionen har för avsikt att offentliggöra jämförande uppgifter om övervakningskapacitet på resultattavlan för konsumenter för 2008, vilket är ett nytt och, förhoppningsvis, mycket betydelsefullt initiativ. Kommissionen fortsätter också att konkret förstärka medlemsstaternas kapacitet för marknadsövervakning genom att delta i finansieringen av väl utformade gemensamma marknadsövervakningsprojekt. Dessa projekt finansierades med 1,3 miljoner euro ur gemenskapsbudgeten under 2007.

Utöver åtgärder för att förbättra skyddet inom EU har flera åtgärder inletts för att stärka skyddet vid gränserna. De betydande förändringar som skett nyligen av EU:s tullagstiftning kommer att bidra till att definiera sändningar förenade med stora risker för kontroll. Säkra utbytesmekanismer för tullar kommer också att möjliggöra snabbt agerande när information om nya sorters farliga produkter blir tillgänglig. Information som är tillgänglig i Rapex-systemet kommer att tillhandahållas med hjälp av denna mekanism för att de behöriga tullmyndigheterna ska göras uppmärksamma på särskild, potentiellt farlig last. Kommissionen håller också med om att spårbarheten bör förbättras. Statistiken visar att produkter med okänt ursprung som redovisas med Rapex-systemet var nere i 3 procent för första gången i oktober 2007, jämfört med 17 procent 2006. Kommissionen analyserar för närvarande med hjälp av medlemsstaterna hur man ska kunna försäkra sig om att denna förbättring inte bara är tillfällig, och hur man ska kunna göra den hållbar.

Kommissionen har redan inbegripit en bestämmelse i lagstiftningen inom ramen för den inre marknaden för godsförpackning, som innebär att ekonomiska operatörer måste kunna tillhandahålla leverantörens identitet. Detta borde underlätta för marknadsövervakningsåtgärderna när lagstiftningen träder i kraft. Kommissionen har också frågat vad Kina skulle kunna göra på området för spårbarhet, och välkomnar initiativet i Kina att kräva streckkoder på fabriksnivå på vissa kategorier av produkter som utgör hög risk.

Slutligen har kommissionen betonat de berörda ekonomiska operatörernas ansvar, och välkomnar åtagandet från industrins sida att arbeta på åtgärder för att öka konsumenternas förtroende, framför allt genom vad vi kallar för en ”säkerhetspakt”. Kommissionen kommer dessutom att skicka experter för att genomföra en undersökning av affärssäkerhetsåtgärder i leverantörskedjan, och kommer att fortsätta att rapportera om detta under det första kvartalet 2008.

  Giovanna Corda (PSE). – (FR) Tack för ert svar, herr kommissionsledamot! Det gläder mig att kommissionen har för avsikt att vidta en rad åtgärder för att i möjligaste mån minska de risker som är förknippade med spridningen av importerade leksaker, särskilt från Kina.

En viktig aspekt här, som kommissionen har betonat, är möjligheten att spåra leksaker från tillverkare till konsument – och ni hänvisade kort till detta i ert svar. En viktig fråga är däremot fortfarande obesvarad. Herr kommissionsledamot! Om hundratals leksaker skulle dras tillbaka från marknaden, såsom skedde förra året, kan ni tala om för mig vad som händer med dessa leksaker? Har ni bevis på att de helt och hållet dragits tillbaka från marknaden? Jag har hört rapporteras – något som föranledde mig att ställa denna fråga idag – att de återinförs på marknaden och bjuds ut till försäljning till andra barn. Alla barn i hela världen har rätt att åtnjuta samma metoder från vår sida: det tror jag ingen av oss kan motsäga. Gör spårbarhetssystemet det möjligt för er att följa dessa leksaker tills de förstörs?

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Enligt min uppfattning är frågan definitivt berättigad och mycket mänsklig. Vi måste arbeta vidare för att nå målet: Dessa farliga leksaker måste inte bara förhindras att nå den europeiska marknaden, vilket är vår uppgift, utan alla marknader, och vi har några väl utvecklade verktyg att arbeta med för detta ändamål. Vi kan genomföra en marknadsövervakning, vi har kontroller och Rapex-systemet, som är ett system som vi kan använda för att tillhandahålla information genom marknaden och inte bara när de farliga varorna stoppas vid våra gränser.

Men vad som också är viktigt för oss som global ledare i säkerhetsförfarandet är att inte låta dessa farliga varor – i synnerhet leksaker – nå andra barn – detta gäller också Kina. Det räcker inte att bara tala om de europeiska barnens säkerhet, vilket är en del av vår uppgift. Jag har vid ett flertal tillfällen klart och tydligt uppmanat huvudproducenterna att förstöra leksakerna, och jag har bjudit in dem till kommissionen i Bryssel, där vi har diskuterat hur vi ska kunna försäkra oss om att leksakerna är förstörda. De har allihop åtagit sig detta. Jag bad särskilt Mattel, som en betydelsefull industri med fler återkallelser än någon annan, att uppfylla detta åtagande, och man har gått med på det. Det är inte rättsligt bindande: Jag kan inte få dem att ödelägga sina fabriker. Men jag tror att vi står inför en tid där den rättsliga ramen bara är en ram, och där det finns andra saker bortom och utanför denna ram. Vi måste med kraft driva åtgärder vidare som befinner sig bortom det absolut nödvändiga utifrån en rättslig synvinkel. Jag fick möjlighet att diskutera detta med Unicef och amerikanerna under den transatlantiska konsumentdialogen. Jag är fullt medveten om er oro och tro mig, jag kommer att göra allt för att offentliggöra detta och driva målet att förstöra dessa leksaker vidare. Jag har emellertid ingen rättslig grund för detta utanför Europa.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Ni har angett att det görs mycket för att avlägsna farliga leksaker från marknaden. Det är ett viktigt steg. Men faktum är att vissa av dessa produkter marknadsförs här med allmänt erkända kontrollmärken, däribland det välkända CE-märket i vissa fall. Enligt alla regler om god praxis blir en sådan märkning inte bara olämplig utan rentav olaglig, om en leksak inte är bevisligen säker, utan i själva verket farlig. Finns det utrymme att tänka sig åtal i dessa fall?

  Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Fru kommissionsledamot! Tack för ert utförliga svar. En sak som köptes på Irland under julen exploderade faktiskt, och det gick inte att fastställa vem tillverkaren var.

Är det möjligt att införa en lagstiftning i alla länder enligt vilken det är olagligt att sälja en produkt där det inte på ett tydligt sätt går att fastställa vem som är tillverkaren? Jag tror att det skulle vara en lösning, och jag skulle vilja veta om det är möjligt att genomföra.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag skulle vilja börja med att svara på den andra frågan, eftersom jag har en säkrare rättslig grund att utgå ifrån i den frågan. Kommissionen har redan inbegripit bestämmelser på den inre marknaden för godsförpackning, som innebär att ekonomiska operatörer måste kunna tillhandahålla leverantörens identitet. Detta kommer att bidra till att underlätta identifieringen av varan och att göra märkningen tydlig, för det första i fråga om tillverkare, men också i fråga om leverantör. Den globala leverantörskedjan blir allt längre, och det finns inte längre någon produkt där vi kan vara absolut säkra på att den har tillverkats i ett enda land.

Jag förstår frågan, men jag anser att vi också måste öka medvetenheten och göra föräldrar mer vaksamma, för det kommer alltid att finnas oseriösa företag. Vi måste öka medvetenheten i fråga om att kontrollera återförsäljaren och att bara handla från ansvarstagande återförsäljare, och också i fråga om att kontrollera produktens märkning. Även om ingen kan befria oss som konsumenter från detta ansvar anser jag att er synpunkt definitivt är berättigad, och jag håller med om att både tillverkaren och särskild information borde framgå av märkningen, särskilt när det gäller leksaker.

Frågan hör kanske samman med den första, om vad vi skulle kunna göra åt förfalskning – om jag förstod frågan rätt. Det är en sak om varan är förfalskad. Vi måste hantera förfalskade varor med hjälp av immateriella rättigheter, och med hjälp av tullverksamheten. Jag vill tala om att våra tullmyndigheter har ökat kontrollfrekvensen till tre gånger över normen i världen. Världens tullunioner rekommenderar att kontrollera 3 procent av alla varor vid gränser och i hamnar, och i Europa kontrollerar vi 10 procent. Jag tror också att det skulle vara en bra idé att förbättra vår forskning och utveckling för att göra övervakningen och kontrollerna vid gränserna ännu striktare, med bättre tekniska anordningar för säkerhetskontroller och andra viktiga inslag som kan införas vid gränserna för varor som kommer in på våra marknader.

Jag vill också påpeka att även om varan inte är förfalskad och även om CE-märkningen syns tydligt så innebär inte detta nödvändigtvis att varan uppfyller alla krav inom ramen för detta direktiv. Vi måste dessutom hålla oss till dessa direktiv med ny inriktning, som innehåller krav i fråga om hur en vara är tillverkad, och se till att det finns en ständig marknadsövervakning från säkerhetssynpunkt, för ibland är säkerhet ännu viktigare, eller åtminstone lika viktigt, och den sammanfaller inte alltid med det sätt som varan tillverkats på.

Det skulle exempelvis kunna vara så, som i det fall med problem med magneter i leksaker som vi nu håller på att hantera, att vi, när vi märker att situationen har förändrats, måste agera och vidta åtgärder utifrån säkerhet och inte bara utifrån de krav som vi har uppmanat tillverkaren att uppfylla. Om vi kombinerar de två uppsättningarna av krav – på tillverkaren och på varan när den väl finns på marknaden – så kommer säkerheten för konsumenterna att öka.

  Talmannen. −

Fråga nr 35 från Manolis Mavrommatis (H-0966/07)

Angående: Girighet – fenomen i livsmedelsaffärerna

I de flesta medlemsstater stiger livsmedelspriserna. Det här beror ofta på det faktum att livsmedelsaffärerna utnyttjar möjligheten att höja sina priser rejält under perioder av masskonsumtion, till exempel inför stora helger. Förhöjningarna gäller särskilt priset på mjölk, en vara vars pris ständigt går upp i samtliga medlemsstater.

Bevakar kommissionen livsmedelsaffärernas och storlivsbutikernas handelsverksamhet under perioder när konsumtionen är större än vanligt? Samarbetar kommissionen med de nationella centrumen för konsumentskydd i akt och mening att finna en definitiv lösning på det här fenomenet med vinstgirighet?

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vet att den här fråga är väldigt viktig, och jag kan tala om att kommissionen inte övervakar butiker under perioder när konsumtionen är större än vanligt, och man samarbetar inte heller med de nationella centrumen för konsumentskydd i denna specifika fråga.

Vi förlitar oss följaktligen i hög grad på nationella ansträngningar. Kommissionen har emellertid för avsikt att förbättra instrumenten för övervakning av verksamheten på den inre marknaden från konsumentsynpunkt.

Med översynen av den inre marknaden stakades kommissionens planer ut för en resultattavla för konsumenter och för en mer detaljerad prisövervakning, men jag vill särskilt betona att detta handlar om övervakning.

Uppgifter som offentliggjorts av Eurostat visar att priserna på mjölk, ost och ägg är 38 procent högre i Grekland än de genomsnittliga priserna för samma produktgrupp i Europeiska unionen. De genomsnittliga priserna för denna produktgrupp ökade med nästan 52 procent i Grekland under perioden 1996–2007, och bara med 24 procent i EU.

Men denna utveckling verkar snarare vara strukturell än säsongsbunden. Sedan 2005 verkar priserna på mejeriprodukter i Grekland inte visa några säsongsbundna variationer.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten så mycket, och tack så mycket för denna information. Jag ska även rådfråga Eurostat så att vi får se hela resultattavlan, för det är naturligtvis betydelsefullt och viktigt för mitt land – som ni har nämnt – men jag anser att liknande situationer förekommer i andra länder, och det vore därför intressant att se hur kommissionen skulle hantera denna fråga rent allmänt. Antingen med en rekommendation eller med ett direktiv som omfattar alla produkter, inte bara de som kan konsumeras.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen vidtar åtgärder på olika nivåer som syftar till att minska ökningarna i matpriser. Ett initiativ består av att börja övervaka priserna, som jag nämnde tidigare. Detta är ett av de mål med resultattavlan för konsumentmarknaden som vi arbetar med och som jag tror kommer att stödjas ganska snart av kommissionen.

Kommissionen har också föreslagit ett antal åtgärder inom ramen för jordbrukspolitik. En minskning av obligatoriskt uttagen mark, som redan gäller för odlingssäsongen 2008, en ökning av mjölkkvoterna för 2008–2009 som antagits av kommissionen och föreslagits för rådet kommer, om den antas, att träda i kraft den 1 april 2008, och en sänkning av importtullarna inom spannmålssektorn för att minska ökningarna i spannmålspriser, och i framtiden också i priserna på kött. Denna åtgärd inleddes i början av januari 2008.

Detta är ett slags genomgång av vad vi har uträttat. Men ett av de huvudsakliga ämnena för våra undersökningar genom resultattavlan för konsumentmarknaden kommer att vara priser, och en del av detta kommer att röra livsmedelspriser. Vi kommer alltså att informera er vederbörligen. Vi kommer att rådgöra om vilket nästa steg ska bli efter övervakningen av uppgifter, och vi kan agera för att ta reda på vad som ligger bakom detta – naturligtvis tillsammans med de nationella myndigheterna.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Det är intressant att se att kommissionen agerar när livsmedelspriserna stiger, för att undersöka vad som ligger bakom, och jag uppmanar kommissionen att utarbeta statistik som visar fördelningen av det slutliga detaljhandelspriset mellan producent – och då menar jag jordbrukaren – och konsument, för det finns ingen sådan information. Jag tycker inte heller att det är en överdrift att säga, och att föra till protokollet, att perioden för relativt låga livsmedelspriser är över och att jag anser att kommissionen inte bör lura människor genom att säga att vi kommer att återgå till lägre livsmedelspriser. Det vi borde göra är kanske att lära människor att köpa livsmedel av god kvalitet till rimliga priser.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Förra sommaren började priserna stiga i alla EU:s medlemsstater. Vi ställde oss då frågan om det förekom kartellavtal. I mitt land, Litauen, upptäcktes det att mjölkproduktionsföretag gemensamt hade beslutat att höja priserna. Nu nagelfars köttindustrin. Finns det liknande undersökningar i andra EU-länder? Nu har en ny benämning uppstått – ”slutet för billig mat”. Använder inte livsmedelsindustrins företrädare denna nya benämning, och vad kan konsumenterna göra för att skydda sig?

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Livsmedelspriserna fluktuerar på grund av jordbruksproduktionens säsongsbundna karaktär. Dessa prisväxlingar påverkar inte konsumenterna fullt ut, eftersom kostnaderna för råvaror har sjunkit fram tills nyligen, och eftersom lagringstekniken uppväger dessa säsongsbundna brister. Under den senaste tiden verkar det ha skett en mer systematisk ökning av livsmedelspriserna, och den huvudsakliga anledningen till detta verkar vara en ökad efterfrågan från stora tillväxtekonomier som Kina och Indien. Vi har redan diskuterat det faktum att fem miljoner fler människor i Indien förra året förde en ny diet som var mycket mer baserad på mjölk, mjölkprodukter och kött.

I somras förvärrades situationen till följd av ogynnsamma klimatförhållanden i många producerande regioner, och detta har varit den huvudsakliga anledningen till den exceptionellt stora höjningen av livsmedelspriser i Europeiska unionen sedan september 2007. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna övervakar noggrant marknaden. Man har upptäckt konkurrensbegränsande förfaranden inom mejerisektorn i Storbritannien och Grekland, och man har bötfällt företag som varit delaktiga i dessa konkurrensbegränsande förfaranden.

Jag tror att de lettiska myndigheterna kommer att granska det fall som ni nämner om de har informerats om det, i synnerhet som det står högt upp på den allmänna dagordningen. Vad vi verkligen behöver är en sektoriell undersökning för att ta reda på om det ligger något slags kartell bakom, vilket redan har skett i två EU-stater.

  Talmannen. − Jag har precis underrättats om att vi tyvärr har problem med tillgången till ledamöterna av kommissionen. Charlie McCreevy måste lämna oss kl. 19.20. Därför kommer jag, med er tillåtelse, kommissionsledamot Kuneva, att övergå till kommissionsledamot McCreevy nu. Men det skulle vara till stor hjälp om ni kunde stanna hos oss och svara på ytterligare några frågor i slutet av sessionen.

  Talmannen. −

Fråga nr 41 från Marian Harkin (H-0962/07)

Angående: Översyn av den inre marknaden

Med hänvisning till kommissionens nyligen offentliggjorda översyn av den inre marknaden, vilka åtgärder avser kommissionen att vidta mot bakgrund av senaste tidens kris på den amerikanska bolånemarknaden (subprime crisis=lån med otillräcklig täckning) och oron på finansmarknaderna för att främja konsumentutbildning i finansfrågor, ekonomisk integration och adekvat tvistelösning för konsumenter?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag vill tacka parlamentsledamoten för hennes intresse för översynen av den inre marknaden.

Vid sidan av kommissionens meddelande om den inre marknaden för 2000-talets Europa har vi antagit ett åtgärdspaket för att förbättra konkurrenskraften och effektiviteten på marknaderna för tillhandahållande av finansiella tjänster. Något som är nödvändigt för detta paket är initiativ för att förbättra konsumenternas förtroende och hjälpa dem att finna den bästa produkten för deras individuella behov. Fastän kommissionens fokus på att ge konsumenter inflytande inte är någonting nytt belyser den nuvarande oron på den finansiella marknaden verkligen betydelsen av denna fråga. Jag skulle vilja ta upp samtliga tre områden som nämns av ledamoten: utbildning, integration och tvistlösning.

Finansiell utbildning ges bäst så nära de medborgare som behöver den som möjligt, nämligen på nivån för de nationella och regionala myndigheterna, de icke-statliga organisationerna och sektorn för finansiella tjänster. I slutet av 2007 antog vi ett meddelande om finansiell utbildning för att öka medvetenheten om behovet av att höja nivån på konsumenternas finansiella kunskap, främja tillhandahållande av finansiell utbildning av hög kvalitet i Europeiska unionen och tillhandahålla praktiska verktyg för att dessa mål ska uppnås. Det omfattar några principer för vägledning av leverantörer av finansiella tjänster, och några praktiska initiativ anges. Dessa initiativ omfattar offentliggörandet av en webbdatabas för tillhandahållande av finansiell utbildning och ekonomisk forskning i EU och en förbättring av Dolceta, den befintliga webbplatsen för fortbildning som ska hjälpa lärare att införliva finansiella frågor i skolans läroplan.

I dag är det en förutsättning att ha ett bankkonto för att man ska kunna delta fullt ut i det sociala och ekonomiska livet, och alla EU-medborgare borde ha tillgång till ett vanligt bankkonto. För närvarande genomför vi en undersökning för att fastställa och analysera politiska åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna för att förhindra ekonomisk utslagning. Utifrån denna information, som vi hoppas få i slutet av månaden, kommer vi att överväga hur vi på bästa sätt ska kunna se till att alla EU-medborgare får tillgång till ett vanligt bankkonto.

Slutligen, när konsumenter köper finansiella tjänster behöver de veta att de, om det uppstår problem, lätt kan få hjälp med tvistlösning. Även om det finns utomrättsliga tvistlösningsorgan i många EU-medlemsstater så är inte alla dessa medlemmar i det nätverk som kommissionen driver, nätverket för klagomål mot finansiella tjänster, vars syfte är att underlätta konsumenternas tillgång till tvistlösning i gränsöverskridande fall. Vi arbetar med detta i åtanke för att se till att alla befintliga utomrättsliga tvistlösningsorgan utgör en del av nätverket för klagomål mot finansiella tjänster.

Vi överväger också mer allmänt hur vi ska kunna uppmuntra till skapande av alternativa system för tvistlösning där sådana inte redan finns. Dessa initiativ kommer inte att skapa förtroende och ge konsumenter inflytande över en natt, men de utgör ett komplement till de initiativ som vi tar på andra relaterade områden, som exempelvis information och rådgivning.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Jag förstår att herr Charlie McCreevy har ett snävt tidsschema, men det finns även andra som har brådskande åtaganden. Jag undrade bara om min fråga till Meglena Kuneva fortfarande kommer att höras eller inte, med andra ord, om jag kan gå till mitt gruppmöte nu eller om jag ska vänta här?

  Talmannen. − Det är inte troligt att vi kommer att hinna med er fråga. Det är beklagligt att vi befinner oss i denna situation. Er fråga kommer med största sannolikhet att besvaras skriftligen.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr kommissionsledamot! Jag vill fråga er lite mer om finansiell utbildning, som är det nya modeordet. Jag tror att ni håller med om att det föreligger en verklig obalans vad gäller makt mellan finansinstitut och konsumenter, inte minst för att konsumenterna för det första behöver tillgång till kredit, och för det andra, hur många människor kommer att läsa det dokument på 25 sidor som exempelvis medföljer deras försäkringsavtal och hänvisa till det varje år, oavsett deras utbildningsnivå i finansfrågor?

Ni sa att den här frågan behöver hanteras på lokal och regional nivå, men håller ni inte med om att det behövs ett bättre samarbete mellan de viktigaste aktörerna, som t.ex. lagstiftarna inom den finansiella sektorn, regeringar, konsumentorganisationer och byråer för klagomål mot finansiella tjänster, så att dessa tillsammans kan belysa vissa av problemen och frågorna, och åtminstone fungera som ett system för tidig varning för konsumenten?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Vad vi har försökt göra på området för finansiell utbildning är att få upp detta på dagordningen och att göra alla medvetna om, i synnerhet i medlemsstaterna, att det förmodligen skulle vara en bättre investering än på många andra områden om en viss grundläggande kunskap lärdes ut på ett väldigt tidigt stadium inom ramen för skolans läroplan.

För vare sig man blir ledande styrekonom inom en större institution eller om man får ett alldeles vanligt arbete i området där man bor så kommer man under livets gång definitivt att komma i kontakt med – i något skede kommer man att behöva hantera – någon stor finansiell transaktion, som t.ex. köp av bil, hus, tvättmaskin eller något sådant.

Jag anser att det skulle vara mycket bättre om man lärde sig lite på ett tidigt stadium inom ramen för skolans läroplan, så att man hade en viss grundläggande kunskap.

Det som Marian Harkin talade om ligger på en högre nivå vad gäller vilken sorts information som konsumenter bör få, för hon har rätt: Den mängd information som tillhandahålls konsumenterna och de 48 sidor av finstilt text som de ska läsa har enligt min uppfattning (och det har alltid varit min uppfattning) som enda syfte att tillfredsställa juristerna, så att de, om det blir en rättssak, kan kräva allt högre avgifter för att antingen tala om för en att man har vunnit eller att man har förlorat. Jag tror verkligen inte på detta.

Vissa delar av just detta område ligger direkt inom mitt ansvarsområde. Jag minns ofta ett särskilt fall för omkring två år sedan när jag var i Skottland för att träffa några av lärarna i ekonomi, som talade om prospektdirektivet som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (UCITS). De sa att 81 sidor i prospektdirektivet och 78 sidor i de förenklade prospekten hade att göra med en viss produkt. Meglena Kuneva kommer därför att göra några förbättringar i direktivet om konsumentkrediter, som jag tror behandlas i parlamentet för närvarande, när det gäller vilken sorts grundläggande information som konsumenter bör få. Det är Kuneva som hanterar just dessa aspekter. Men vad gäller hela området för finansiell utbildning har jag försökt höja agendan genom att få medlemsstaterna att införa en viss grundläggande finansiell utbildning som en del av kärnan i läroplanen från ett tidigt stadium. Jag tror att det skulle vara mycket bättre för alla parter att göra på det sättet än att ha ett oändligt antal sidor med finstilt text som ingen någonsin läser.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr kommissionsledamot! Jag är säker på att ni har rätt när ni uppmanar till att detta måste påbörjas på skolutbildningsnivå, så att konsumenter får bättre möjligheter a) att sätta sig in i sina rättigheter och b) att utöva dem.

Problemet är dock att vi fortfarande har en generation, och mer än en generation, människor som tänker annorlunda, som har hört att finansiella tjänster och finansmarknaden befinner sig under sträng kontroll av regeringen, och som agerar i denna tro, i tron att de kan förlita sig på denna regerings övervakning. Faktum är att mycket har förändrats på sistone som ett resultat av marknadens avreglering. Finns det möjligtvis inte ett eller annat som fortfarande kan göras inom ramen för offentlig övervakning?

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja påstå att informationen inte bara tillfredsställer juristerna utan också kollrar bort konsumenterna. Det är därför den finns. Den liknar, som mycket annan information, instruktionerna för en tvättmaskin. Vi läser dem när maskinen går sönder, och då är det för sent.

Jag skulle vilja föreslå att ni undersöker kreditföreningarnas roll i utbildningen av konsumenter, för jag tror att den särskilt är ett problem på Irland. Och jag skulle vilja påminna er, eftersom ni nämnde tvistlösning, om den fullständiga avsaknaden av tvistlösning för försäkringstagare hos bolaget Equitable Life. Jag är övertygad om att Diana Wallis står bakom mig i detta, och ni kanske kan återkomma till oss vid ett lugnare tillfälle med ett skriftligt svar om vad som har skett efter omröstningen om vårt betänkande och ert stöd för det.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Den första frågan har att göra med den reglerade marknaden, och jag tror att frågeställaren drar sin slutsats från den senaste tidens – de senaste åtta månaderna ungefär – svårigheter på de finansmarknaderna, och rusar iväg till Marian Harkins fråga. Jag anser inte att det nödvändigtvis finns ett samband där, men i alla de undersökningar och arbeten som olika organ har utfört, däribland vi i kommissionen, kanske det skulle finnas en roll för finansiell utbildning.

Jag anser att källan till de problem som skapade kaoset på det finansiella området utgörs av den oansvariga utlåningen i en viss del av världen. Det är källan till problemet, men det har hänt mycket sedan dess och det är smittoeffekten som sprider det till andra områden. Källan till problemet är dock, enligt min uppfattning, förmodligen kopplad till den oansvariga utlåningen från vissa institutioners sida.

Vad gäller Mairead McGuinness’ fråga: Utbildning hör till medlemsstaternas behörighetsområde, och jag skulle inte se någon svårighet i att en medlemsstat, inklusive den vi känner till bäst, till exempel tar upp ett förslag. Det kan tyckas vara en rimlig idé att driva det vidare på just den nivån.

Vad gäller frågan om Equitable Life så stämmer det att jag stödde betänkandet. Vi väntar på ytterligare information. Såvitt jag vet är rapporten från den brittiska ombudsmannen fortfarande den enda riktiga källan till tvistlösning, och just denna rapport är ännu inte klar. Jag ska fråga tjänstemännen vid mina enheter om de har några mer aktuella nyheter om när det är troligt att denna brittiska rapport kommer att offentliggöras. Om jag minns rätt var förhoppningen vid den här tiden förra året att rapporten skulle offentliggöras i slutet av 2007, i november 2007 tror jag. Så blev det ju inte, men vi kanske kan få närmare information om vad som sker, men det kommer verkligen att bli nästa viktiga datum på detta område.

  Talmannen. −

Fråga nr 42 från Georgios Papastamkos (H-0970/07)

Angående: Marknader för finansiella instrument

Den 1 november 2007 trädde den nya europiska ramen för de finansiella instrumentens marknadsfunktion i kraft.

Förfogar kommissionen över uppgifter om antalet europeiska företag och investeringsfonder som ämnar utnyttja den här nya regleringsramen? Finns det i så fall några uppgifter som avser Grekland?

Kommissionsledamot Charlie McCreevy har förklarat att kapitalkostnaderna förväntas minska med tiden. På vilka uppgifter grundar han en sådan prognos? Kan han specificera prognosen med hänsyn till olika branscher och ange den procentuella kostnadsminskningen för var och en av dessa?

Förfogar kommissionen över uppgifter om den gränsöverskridande handeln med aktier och investeringstjänster? Hur ser input–output-tabellerna ut för Greklands del?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen har inte konsoliderade uppgifter om antalet europeiska investeringsföretag eller antalet investeringsföretag i Grekland. Däremot är medlemsstaterna skyldiga enligt direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) att bevara uppgifter om alla investeringsföretag som är registrerade på deras territorium. Därför bör den grekiska kapitalmarknadsinspektionen kunna tillhandahålla uppgifter om grekiska företag.

I och med MiFID har handelsmonopolen för börser avskaffats, investmentbolag har bättre möjlighet att tillhandahålla tjänster inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med MiFID-passet, och konsumentskyddet har stärkts. Detta leder till en ökad konkurrens över gränserna och mellan handelsplatser, som i sin tur kommer att öka likviditeten och djupet på de finansiella marknaderna till fördel för både industrin och konsumenterna.

Det faktum att vi förväntar oss att kapitalkostnaderna kommer att minska baseras på en grundlig undersökning genomförd av London Economics 2002. Undersökningen visade inverkan av integrationen av de ekonomiska marknaderna, där MiFID utgör hörnstenen, när det gäller inverkan på dåvarande EU-15. De huvudsakliga slutsatserna från undersökningen var att den ekonomiska integrationen skulle leda till en minskning av kostnaderna för eget kapital med i genomsnitt 50 procentenheter över alla medlemsstater, och en minskning av kostnaderna för marknadsskulden på 40 procentenheter för icke-finansiella emittenter.

Enligt undersökningen beräknades de kombinerade effekterna av integrationen på den finansiella marknaden på EU:s ekonomi bli följande: en ökning av EU:s gemensamma real-BNP med 1,1 procent på lång sikt, en ökning med 6 procent av de totala affärsinvesteringarna, en ökning av den privata konsumtionen med 0,8 procent och en ökning med 0,5 procent av den totala sysselsättningen.

Siffror som sammanställts informellt av Europeiska värdepapperstillsynskommittén under upptakten till genomförandet av MiFID tyder på att det bara var ett mycket begränsat antal företag som vid den tidpunkten använde sig av passet för investeringstjänster inom ramen för det dåvarande direktivet om investeringstjänster in i eller ut ur Grekland. Vi väntar oss en förändring på detta område i framtiden när de grekiska marknaderna öppnas till följd av MiFID och när grekiska företag börjar se fler möjligheter i andra medlemsstater.

Federation of European Securities Exchanges för statistik över utländsk aktiehandel och över procentandelen aktier som ägs av investerare. Från december 2005 var 41 procent av de aktier som man handlade med på Atenbörsen i utländska investerares ägo. I november 2007 uppgick den utländska omsättningen av aktiehandeln på Atenbörsen till 970 miljoner euro.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) Fru talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar, och jag vill dessutom fråga om kommissionen har uppgifter om antalet kreditgivare i Europeiska unionen, och särskilt hur många procent av EU:s BNP som dessa kreditgivare motsvarar?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag har inte den informationen tillgänglig. Jag är inte säker på att mina tjänsteenheter har det heller, men jag ska fråga. Om de har det ska vi absolut vidarebefordra den till ledamoten.

  Talmannen. −

Fråga nr 43 från Colm Burke (H-0972/07)

Angående: Irländska länsplaner

I juni förra året begärde kommissionen uppgifter från Irland med anledning av att vissa irländska länsplaner och bestämmelserna om beviljande av planeringstillstånd kunde uppfattas som restriktiva.

Om jag har förstått rätt fick kommissionen, efter det att den irländska regeringen hade beviljats en månads förlängning, svar i slutet av september.

Kan kommissionen tala om vad som händer nu, efter det att den irländska regeringen har inkommit med ett svar?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen skickade en formell underrättelse till de irländska myndigheterna till följd av ett klagomål den 29 juni 2007.

I skrivelsen krävde man information om restriktiva krav som fastställts i ett antal irländska länsplaner. Kommissionen tog upp frågor beträffande förenligheten av vissa krav om att utverka bygglov med två principer i fördraget, nämligen etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital.

Sådana restriktioner skulle indirekt också kunna påverka den fria rörligheten för arbetstagare, men den frågan togs inte upp.

Efter en överenskommen förskjutning på en månad i väntan på svar skickade de irländska myndigheterna svaret i slutet av september. Mina tjänsteenheter har granskat innehållet och planerar att kontakta de irländska myndigheterna för att hålla ett möte på teknisk nivå för att vidare förtydliga och diskutera de irländska myndigheternas ställning.

Efter dessa diskussioner kommer kommissionen att kunna göra en bedömning om huruvida det finns skäl att driva detta överträdelseförfarande vidare.

  Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Svaret från den irländska regeringen framfördes den 28 september 2007. Jag förstår att svaret inte har offentliggjorts. Detta är en mycket viktig fråga som påverkar 22 lokala myndigheter på Irland.

Jag undrar bara om svaret skulle kunna offentliggöras i detta skede, när kommissionen har fått det och har haft tid på sig att överväga det? Kommissionsledamoten kan kanske ange huvuddragen för en tidsplan för när kommissionen kommer att fatta ett beslut i detta ärende.

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Vi brukar inte offentliggöra svaren, men å andra sidan hamnar dessa svar ofta på det offentliga området.

Jag kan bekräfta att vi fick svaret den 28 september 2007, som ledamoten sa. Vi planerar, som jag sa i mitt svar, att ha ett möte med de irländska myndigheterna om denna fråga. Vi får se hur vi går vidare efter det.

Jag bör också påpeka att Irland inte är den enda medlemsstat där det föreligger sådana här problem.

Mina tjänsteenheter hoppas få träffa de irländska myndigheterna inom en mycket snar framtid, och därefter får vi överväga vad som sagts och vidta vidare åtgärder, om sådana krävs.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Jag vill bara fråga kommissionsledamoten – i samband med subsidiaritetsprincipen, och framför allt frågan om planeringstillstånd – om detta är ett område som kommissionen bör vara involverad i, när förvaltningen av planering och rätten att bygga en fastighet skiljer sig från rätten att äga en fastighet och att utnyttja denna fastighet?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Det är en mycket bra fråga, herr Crowley, men när kommissionen mottar ett klagomål har vi skyldighet att agera och genomföra en undersökning. Klagomålet rör den fria rörlighet som jag har nämnt inom ramen för artiklarna 43 och 56 i fördraget, och det är detta det handlar om. Därför är vi skyldiga enligt lag att undersöka sådana frågor när de verkar strida mot grundsatser i fördragen. Det är vad vi måste göra i just detta fall. Som jag sa i svaret till er kollega, Colm Burke, finns det klagomål från andra medlemsstater där samma sorts restriktioner gäller, och dessa måste också undersökas.

  Talmannen. −

Fråga nr 44 från Gay Mitchell (H-0974/07)

Angående: Sjukförsäkringsindustrin i Irland

Kommer kommissionen att göra något uttalande om den irländska sjukförsäkringsindustrin, särskilt mot bakgrund av det motiverade yttrande som nyligen angavs, där man begär att Irland ska upphäva undantaget för privata sjukförsäkringar från vissa EU-bestämmelser?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Den 17 november skickade kommissionen ett motiverat yttrande i vilket Irland uppmanades att upphäva undantaget för den irländska frivilliga sjukförsäkringen från vissa EU-bestämmelser. Dessa bestämmelser, i synnerhet det första direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring från 1973, med senare ändringar, syftar till att harmonisera vissa krav på inledning och förvaltning av verksamhet inom annan direkt försäkring än livförsäkring, och gäller därför också privata sjukförsäkringar.

I det första direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring gällde undantag från bestämmelserna för bland annat frivilliga sjukförsäkringar. Detta undantag är dock bara tillämpligt i den mån den undantagna institutionens kapacitet inte på något sätt förändras genom en förändring av dess stadgar eller av den aktuella nationella lagstiftningen. Vid utvidgning eller förändring av kapaciteten gäller följaktligen alla de bestämmelser i gemenskapslagstiftningen för institutionen som annars gäller för annan direkt försäkring än livförsäkring.

Enligt dessa bestämmelser är försäkringsbolagen till exempel skyldiga att ansöka om officiellt tillstånd innan de inleder verksamheten, att anta en viss rättslig form, och att fastställa adekvata skyddsföreskrifter som måste anpassas i lämplig utsträckning till bolagets tillgångar för att man ska kunna bevara en tillräcklig solvensmarginal. Ett av de främsta målen med dessa bestämmelser är att skydda de personers rättigheter som har undertecknat ett försäkringsavtal, och därmed se till att utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster inte sker till nackdel för konsumentskyddet. Dessutom garanterar dessa bestämmelser lika villkor för olika försäkringsgivare.

Med tanke på det inledande undantaget från det första direktivet, och så länge som kapaciteten fortsatte att vara oförändrad, behövde inte den irländska frivilliga sjukförsäkringen följa dessa bestämmelser. Kommissionen anser emellertid att den frivilliga sjukförsäkringens kapacitet verkligen har förändrats. Ett flertal ändringar av den aktuella irländska lagstiftningen 1996, 1998 och 2001 utökade den frivilliga sjukförsäkringens verksamhetsområde långt utöver vad det var då sjukförsäkringen först beviljades undantag. Därför är det ursprungliga undantaget för sjukförsäkringen från EU:s bestämmelser för försäkringsgivare inte längre tillämpligt. Kommissionen uttryckte denna åsikt i det motiverade yttrande som skickades till Irland den 14 november. Irland har uppmanats att inom två månader vidta de åtgärder som krävs för att den frivilliga sjukförsäkringen ska omfattas av de tillsyns- och aktsamhetsregler som ingår i gemenskapslagstiftningen och som den tidigare var undantagen från.

Kommissionen anser att detta motiverade yttrande är ett avgörande steg mot att jämställa alla konkurrenter på den irländska marknaden för privat sjukförsäkring inom ramen för gemenskapsrätten om försäkringar. Detta är en fördel för både försäkringstagare och den rättvisa konkurrensen. Kommissionen kommer att övervaka den irländska regeringens åtgärder noggrant och kommer att inleda rättsliga förfaranden vid EG-domstolen om inte lämpliga åtgärder vidtas.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att han accepterade frågan. Jag skulle vilja fråga honom om han kan ange vilken tidsplan som gäller för mottagandet av ett svar från den irländska regeringen, särskilt i förhållande till den frivilliga sjukförsäkringen? Skulle han kunna svara på varför detta skulle få följder för likställandet? Den frivilliga sjukförsäkringen fortsätter att dominera 75 procent av marknaden på Irland, men sjukförsäkringsindustrin hävdar att man behöver en riskutjämning för att skyddas från att lämnas med alla de äldre kunderna, och följaktligen med högre ansvarsskyldighet. Kommer den fråga som kommissionsledamoten tog upp att få några följder för likställandet?

  Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. − (EN) Den 14 november 2007 skickades ett motiverat yttrande till Irland. Irland har två månader på sig att svara, vilket innebär den 14 januari, vilket var i går. Efter vad jag har förstått mottogs svaret i går kväll. Kommissionen håller på att granska detta svar.

Jag måste också påpeka att det lades fram ett lagförslag inför det irländska parlamentet före valet i maj förra året, till följd av en korrespondens som vi haft med det irländska ministeriet för hälsovård och den korrespondens jag haft med den irländska hälsoministern under det senaste året. Detta föll bort när valet utlystes, vilket de irländska ledamöterna känner till. Vi har inte institutionell kontinuitet på Irland – vilket jag anser är bra – men det kom tillbaka på dagordningen när den nya regeringen bildades. Vi har redan meddelat de irländska myndigheterna att vissa ändringar av det offentliggjorda lagförslaget övervägs.

Vi kommer alltså att granska det svar som vi mottog i går kväll (som jag ännu inte har sett, men som jag har hört har kommit), och vi kommer att se vilka ytterligare förändringar som har föreslagits i det. Utifrån detta kommer vi att gå vidare till nästa skede, eller hur det nu blir.

Men Gay Mitchells andra fråga är mycket relevant. Han frågade om detta har någon betydelse för debatten om riskutjämning. Svaret är nej. Detta gäller de andra områden som jag är direkt ansvarig för och som är solvensrelaterade, som exempelvis direktivet om livförsäkring, och de frågor som tillhör det offentliga området. Gay Mitchell har rätt när han säger att den frivilliga sjukförsäkringen har omkring 75 procent av marknaden, och jag tror faktiskt att det nu rör sig om 76 procent av marknaden. Jag har förstått att sjukförsäkringsindustrin har en ännu större andel av marknaden än de haft tidigare. Den har fått en större andel och många fler anställda under de senaste 12–18 månaderna eller så än de hade tidigare. Det är ett faktum. Han är väl underrättad i frågan. Men svårigheten har att göra med direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring och inte med graden av riskutjämning. För fullständighetens skull ska emellertid vissa enskilda rättsliga åtgärder inledas vid domstolen i Luxemburg – vilket ni nog är medveten om, herr Mitchell – på initiativ av en av konkurrenterna på den irländska marknaden. Det kommer att ske vid EG-domstolen, och jag förmodar att ett beslut kommer att meddelas i denna fråga vid någon tidpunkt, kanske senare i år.

  Talmannen. −

Fråga nr 36 från Jim Higgins (H-0978/07)

Angående: Försäljning av flygbiljetter via nätet

Kan kommissionen förklara varför man i stället för att offentliggöra listan över de hemsidor som visat sig strida mot gemenskapens lagstiftning om korrekt annonsering på hemsidor gått med på att dessa bolags namn inte tillkännages med åberopande av rätten till genmäle. Detta är till nackdel för konsumenten som helt ovetande använder en hemsida som han skulle ha undvikit om kommissionen i november offentliggjort namnen på dessa bolag.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Kommissionen använder alla tillgängliga instrument för att se till att konsumenternas rättigheter upprätthålls effektivt över hela Europa. Ett nytt nätverk för konsumenttillsyn upprättades i slutet av 2006 i förordningen om konsumentskyddssamarbete. Det utgör en ram för en gemensam marknadsövervakning och gemensamma tillsynsprojekt, som exempelvis den översyn av webbplatser för försäljning av flygbiljetter som genomfördes i september 2007.

Det var första gången något sådant utfördes. Kommissionen samordnade utförandet och angav resultaten av den första fasen av undersökningen i november 2007. I detta skede skulle utlämnandet av namnen på de webbplatser där man upptäckte vissa oegentligheter, som ledamoten framhöll, vara förhastat, och det skulle vara i strid med den rättsliga ramen i vissa medlemsstater.

Jag förstår er otålighet, för vi skulle alla vilja få detta gjort, och på rätt sätt. Men rätten till genmäle, vilket innebär rätten att försvara sig, erkänns i alla medlemsstater. Det ligger inom de nationella myndigheternas och domstolarnas behörighet att tillämpa denna rätt, och vi väntar på resultatet av domstolarnas beslut i vissa länder. Därför kommer kommissionen att tillhandahålla resultatet av de undersökningar och framtvingade åtgärder som pågår i medlemsstaterna för närvarande när dessa förfaranden har avslutats. Jag har fört samtal med myndigheterna utifrån nätverket för tillsynsmyndigheter på konsumentområdet, och de har åtagit sig att gå vidare och att tillhandahålla dessa uppgifter, men domstolsförfarandena i åtminstone två länder gör att vi inte har fått någon helhetsbild och att vi inte kan tillkännage denna bild offentligt.

  Jim Higgins (PPE-DE). – (EN) Jag tror att vi alla applåderade Degutisbetänkandet i juli förra året då vi sa att det äntligen skulle råda öppenhet i fråga om avgifter, att alla skatter och avgifter som tas ut skulle stå öppet i alla annonser. Och därefter läste vi i The European Voice den 31 oktober: ”Webbplatser som säljer flygbiljetter riskerar att pekas ut av EU: Kommissionen hotar med att avslöja namnen på de hundratals webbplatser som påstås ha vilselett konsumenterna.”

Jag förstår inte varför dessa stora kommersiella verksamheter inte namnges, varför de inte får stå vid skampålen. De fortsätter att strunta i regler och förordningar och antaganden. De fortsätter att vilseleda konsumenterna. I förra veckan publicerade till exempel Ryanair – vi måste ge dem erkännande för vad de har gjort – följande i alla irländska dagstidningar: ”Köp en flygresa och få en andra helt gratis. Du betalar inga avgifter, skatter eller omkostnader.” Så jag bokade flygresan och den kostade 153 euro. Och för den som skulle vara gratis såg det ut som följer: Kreditkortsavgift: 12 euro, skatter och avgifter: 39,96 euro, försäkring: 14 euro. Totalt pris: gratis flygresa för 67 euro. Hur mycket mer bevis behöver ni?

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Det var fall som detta som utgjorde den huvudsakliga anledningen att agera och vidta dessa verkställighetsåtgärder.

Men jag vill upprepa att det i många medlemsstater inte går att offentliggöra namnen på flygbolagen förrän undersökningarna och verkställighetsåtgärderna är avslutade.

Eftersom det rör sig om olika fall kan vissa ta längre tid att hantera än andra. För närvarande diskuterar kommissionen med medlemsstaterna om hur mycket tid som behövs för att avsluta dessa åtgärder, och kommissionen kommer att offentliggöra dessa namn – vi har redan gjort detta åtagande – så snart som det är rättsligt möjligt, annars kan kommissionen blir föremål för stämningar.

Om medlemsstaterna kan ha avslutat fallen vid den tidpunkt som vi beräknade från början kan namnen offentliggöras under de kommande månaderna. Inledningsvis trodde jag att det skulle kunna göras i februari, men efter mer ingående diskussioner, med jämförande av de rättsliga systemen och av hur lång tid det skulle ta utifrån rättslig synvinkel, så tror jag att det kan bli en försening på en och en halv månad.

Men jag tycker att ni har helt rätt, och jag skulle vilja använda ert fall som ännu en anledning till att agera. Sedan början av året har det förekommit otillbörliga affärsmetoder, och även om jag försöker undvika att gå in för mycket på enskilda fall så anser jag att detta också är ett bra exempel på brott mot lagstiftningen om otillbörliga affärsmetoder.

  Manolis Mavrommatis (PPE-DE). – (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag var bland de första, om inte den första, att ställa denna fråga innan novemberärendet kom upp och före kungörelsen.

I ert svar sa ni att vi inom rimlig tid, omkring två månader, skulle få tillgång till namnen eller resultatet av er undersökning. Efteråt, i en intervju, såg jag att ni sa fyra månader. Och när namnet Ryan tillkännagavs, eller snarare stod att läsa i tidningarna – som vår kollega Jim Higgins så riktigt påpekade – som ett av företagen, och det enligt er undersökning finns 433 flyglinjer och resebyråer som har denna typ av lågprisbiljett, sa Ryan slutligen att de inte var de enda. Vissa andra stora, välkända företag använde sina namn, vilka jag inte skulle vilja nämna i parlamentet, och ni blundade inför denna fråga. Jag tycker därför att det är tillrådligt att ni överlämnar dessa namn till oss snart, så att den allmänna opinionen och konkurrensen mellan företag, små eller stora, får möjlighet att lugna ner sig.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Jag förnekar inte att jag har inspirerats av parlamentet och dess ledamöter vid många tillfällen, så det gläder mig att det den här gången handlar om den särskilda undersökningen av flygbiljetter. Vi valde faktiskt medvetet flygbiljetter för vår första översyn.

Jag vill inte låta defensiv. Jag gör bara vad som krävs enligt lag. Jag agerar enligt rekommendationerna från kommissionens rättstjänst och kan inte gå längre innan rättsprocesserna är över i vissa medlemsstater. Om en process tar fyra månader i en medlemsstat så kan jag inte göra något. Att agera innan processen är avslutad skulle vara ett brott mot den nationella lagstiftningen, vilket skulle äventyra kommissionens rykte. Det är anledningen till att jag avvaktar tills dessa processer har avslutats innan jag offentliggör namnen.

  Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

  Talmannen. − Jag vill tacka kommissionsledamot Kuneva för att hon stannade kvar.

Frågestunden är härmed avslutad.

  Brian Crowley (UEN). – (EN) Fru talman! Jag ber er och tolkarna om ursäkt för att jag uppehåller er ytterligare. Jag vill bara föra min invändning till protokollet mot att frågestunden återigen har trasslats till. De av oss som använder den som ett politiskt verktyg för att försöka få svar från institutionerna saknar ord för att beskriva hur dåligt vi behandlas som parlamentsledamöter. Jag kommer att ta upp detta vid talmanskonferensen, men jag hoppas att också presidiet kommer att göra det och försöka se till att det dagliga arbetet i kammaren inte stävjas varenda gång vi har frågestund.

  Talmannen. − Tack så mycket, herr Crowley. Ni är säkert medveten om att det har varit en svår dag i dag, av någon anledning. Vi har haft nästan en och en halv timmes frågestund, och vi har gjort vårt bästa för att tillgodose allas önskemål. Som ni vet hoppas vi också kunna förbättra saker och ting med arbetsgruppen om reformen av parlamentet, men tack för era kommentarer, och jag vill också tacka våra tolkar.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.45 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

(1) EGT 11, 15.1.2002, s. 4.

18. Vuxenutbildning: Det är aldrig för sent att lära (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Doris Pack, för utskottet för kultur och utbildning, om Vuxenutbildning: Det är aldrig för sent för att lära (2007/2114(INI)) (A6-0502/2007).

  Doris Pack, föredragande. − (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Titeln på kommissionens meddelande och handlingsplan om vuxenutbildning, ”Det är aldrig för sent för att lära”, och dess tyska titel, Man lernt nie aus (”Man lär så länge man lever”), är båda välkända talesätt, men när man läser mellan raderna i detta citat innebär de faktiskt ett erkännande av tidigare försummelser på området europeisk utbildningspolitik. Trots detta gläder det oss att kommissionen med detta meddelande och denna handlingsplan har gått in i en era som präglas av en växande medvetenhet om behovet av livslångt lärande, en tid där nya demografiska utmaningar måste bemötas.

Ekonomiska och sociala förändringar inom EU kräver betydande anpassningar av yrkesmässiga färdigheter och kvalifikationer. Utmaningarna på arbetsmarknaden måste bemötas, med detta menar jag att de enskildas möjligheter att få anställning måste vara ett av de främsta målen med vuxenutbildning.

Men utbildning, och särskilt vuxenutbildning, är också ett led i människors personliga utveckling, en del av deras självtillit, deras medborgerliga engagemang, deras sociala integrering och deras medverkan i en interkulturell dialog. Många olika undersökningar har visat att inlärningen har viktiga icke-ekonomiska fördelar, den främjar god hälsa, deltagande i det samhälleliga livet för alla åldrar och minskar naturligtvis brottsligheten.

Det är därför min politiska prioritet att öka människors intresse för livslångt lärande. Mediekampanjer, informations– och rådgivningscentrum, och anpassade former av kommunikation för mindre gynnade grupper är mycket viktigt. Särskilda telefonnummer och webbplatser har också visat sig mycket framgångsrika i vissa länder.

I detta avseende är det också mycket viktigt att förena arbete, familjeliv och livslångt lärande. Låt mig i korthet lägga fram några hjälpmedel i detta syfte: anpassning av arbetstider, flextid, utbildningsprogram för distans och informellt lärande. Användningen av ny teknik måste ständigt förbättras, särskilt genom att skapa större tillgång till Internet som uppmuntrar till användandet av sådana nya inlärningsmetoder. Tillgången till offentliga och privata daghem samt barnstugor på företag måste fortsätta att öka.

En annan viktig faktor, enligt min åsikt, är solidaritet mellan generationer och mellan kulturer. Vuxna och pensionärer som för vidare kunskap och tekniskt kunnande till yngre människor, särskilt sakkunskap inom handel eller affärer, kan spela en viktig stödjande roll. De kan ge praktisk vägledning, och det måste också finnas ett utrymme för att bilda nätverk i detta syfte. På detta sätt tror jag att alla kan lära av varandra.

Men det finns också en familjebaserad metod för inlärning. Föräldrar motiveras att börja lära sig igen för att kunna hjälpa sina barn i skolan. Dessutom är vuxenutbildningen beroende av frivilliga medhjälpare, som berikar den genom att dela med sig av sin erfarenhet och ge skicklig handledning.

Invandrares särskilda behov måste också tas med i beräkningen, vilket leder mig till ämnet språkkurser. Vi behöver dessa språkkurser så att invandrare kan lära sig språket i sitt värdland, men vi behöver också språkkurser så att vuxna kan lära sig grannländernas språk eller andra främmande språk, något som vi alltid har förespråkat.

Tillgång till inrättningar för högre utbildning måste också bli större för vuxna med praktisk yrkeserfarenhet. Ett mycket viktigt budskap är att kvaliteten på befintliga centrum för vuxenutbildning, och den utbildning de erbjuder, måste förbättras. Det finns behov för välkvalificerade utbildare inom vuxenutbildning såväl som särskilda kursprogram för vuxenutbildning. Jag kan bara tala för Tyskland, där det finns en högskolekurs som leder till examen i vuxenutbildning. Jag anser att vi alla måste påminna de institutioner som ger kurser att de kan få bidrag från exempelvis Europeiska socialfonden, eller från någon av strukturfonderna, för sina erbjudna kurser. Jag förväntar mig naturligtvis att kommissionen ska erbjuda det nuvarande programmet för livslångt lärande inom både programmen Grundvig och Leonardo i syfte att se till att vi också kan bidra med vår del när det gäller att inleda handlingsplanen.

Jag anser det finns många sätt att utföra ett gott arbete inom detta område, och att vi bör göra detta snarast.

Låt mig betona en sista punkt: resultat inom vuxenutbildning måste kunna mätas, annars kommer ingen att veta vem som gör vad. Det finns många aktörer på detta område och de måste alla tas med i beräkningen, oavsett om de är privata, universitetsbaserade eller offentliga utbildningsinstitut. Det finns i korthet mycket att göra, och jag föreslår att vi genast börjar.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill verkligen uttrycka min uppskattning för detta betänkande och gratulera föredraganden, Doris Pack, till hennes engagemang, ansträngningar och bidrag, och också Jan Andersson från utskottet för sysselsättning och sociala frågor och Věra Flasarová från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Det gläder mig mycket att våra två meddelanden från 2006 och 2007 har väckt ett så konkret och starkt gensvar från Europaparlamentet. Det första handlade om vuxenutbildning och det andra, om den europeiska handlingsplanen för denna fråga, antogs i september. Som ni har märkt ökar betydelsen av vuxenutbildning påtagligt. För det första är den globala konkurrensen verklighet. Vi måste investera i utbildning i alla skeden av livet och på alla nivåer, och vuxnas färdigheter och kompetens måste ständigt uppgraderas. För det andra innebär demografiska förändringar att människor måste arbeta åtminstone några år längre, och de måste upprätthålla tillämpligheten av sina färdigheter för att kunna göra det. För det tredje bidrar vuxenutbildningen till att bekämpa social utslagning. Alltför många vuxna med låg utbildning riskerar att uteslutas från arbetsmarknaden.

Därför har vuxenutbildning en avgörande roll i strategierna för livslångt lärande. Jag välkomnar ert stöd av många anledningar, särskilt i fråga om att förbättra kvaliteten på och tillgången till vuxenutbildning, bland annat genom bättre barnomsorg och e-lärande, och särskilt för grupper med specialbehov, liksom att skynda på bedömningen av färdigheter och värdera informellt lärande, att investera mer i allmänhet och dessutom att anpassa den till behovet för kvinnor, invandrare och den åldrande befolkningen. Och sist men inte minst i fråga om att utveckla tillförlitliga och jämförbara uppgifter för att utvärdera vuxenutbildningen, som Doris Pack sa. Vi kommer att följa upp alla dessa element i genomförandet av den europeiska handlingsplanen.

Det finns, som ni säger, alla möjliga sorters goda metoder i medlemsstaterna som vi kommer att tillämpa i vårt samarbete. Vi kommer att stödja dessa bästa metoder via aktiviteter för ömsesidigt lärande och studier, genom programmet för livslångt lärande och Europeiska socialfonden som nämndes tidigare, för att kunna dela kunskap och erfarenhet. Vid genomförandet av handlingsplanen i samarbete med medlemsstaterna kommer vi att analysera effekten av nationella reformer för vuxenutbildning, särskilt i ljuset av den nyligen antagna europeiska ramen för kvalifikationer. Vi kommer också att utarbeta normer för personal inom vuxenutbildning och kvalitetssäkringsmekanismer baserade på befintlig god praxis. Vi vill uppmuntra medlemsstaterna att fastställa mål för förbättring av kunskapsnivån hos vuxna och att skynda på processen för bedömning och erkännande av icke-formellt och informellt lärande för riskgrupper. Sist men inte minst kommer vi att föreslå en uppsättning centrala uppgifter för att förbättra övervakningen av sektorn. Jag ser fram emot debatten, men framför allt mot ett fortsatt stöd i denna riktning.

  Jan Andersson, föredragande av yttrande från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. − Herr talman, herr kommissionär! Jag vill tacka föredraganden för ett utmärkt betänkande. Det anknyter ju till hela den strategi som vi har inom EU och hela Lissabonprocessen att utbildning är något centralt, inte bara för hur vi ska klara tillväxten och sysselsättningen i framtiden utan också för hur vi ska kunna bekämpa det sociala utanförskapet. För att EU-länderna ska kunna klara sig i den globala konkurrensen spelar utbildning och inte bara fler jobb utan även bättre jobb samt människor med hög kompetens en väldigt stor roll. Därför välkomnar vi detta betänkande.

Jag vill göra ytterligare några kommentarer. Det är viktigt att vi använder alla möjligheter som finns för att möjliggöra utbildning för olika grupper. Ett exempel är barnomsorg. Det måste vara möjligt för både män och kvinnor som är småbarnsföräldrar att kunna delta i utbildning. Därför måste det även finnas en strategi för barnomsorg. Det är viktigt att vi tittar på speciella grupper, t.ex. de äldre. Det finns väldigt få äldre i arbetskraften idag. Det beror till stor del på att de inte får tillgång till vidareutbildning och vuxenutbildning. Vi måste koncentrera oss på den gruppen. En annan grupp är de redan lågutbildade. Tittar vi på utbildningen idag, vidareutbildning och vuxenutbildning ser vi att det är de som redan har hög utbildning som får mest utbildning. Det är viktigt att vi har en jämlikhetsaspekt i utbildningen också. Eftersom min talartid är kort, vill jag slutligen bara påpeka att det är viktigt att ha ett gott samarbete och att arbetsmarknadens parter ingår i denna process.

  Věra Flasarová, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. – (CS) Mina damer och herrar! Jag välkomnar betänkandet från min kollega Doris Pack och gratulerar henne till hur hon har behandlat ämnet. Jag vill betona behovet av utbildning för kvinnor, de socialt utsatta, invandrare och minoriteter. Jag vill nämna ännu en aspekt på utbildning. I en värld där det mesta är underordnat ekonomi, handel, reklam, karriärer och konkurrens på arbetsmarknaden, verkar utbildning bara vara ett led på vägen till att nå en bättre samhällsposition. Om utbildning kan bidra till detta praktiska mål och bättre förbereda någon för ett arbete, och om denna person kan hävda sig bättre i konkurrensen, är detta något positivt. Men den viktigaste aspekten på utbildning är att den berikar människan på insidan och gör henne bättre utrustad för att skilja mellan det som är bra och det som är dåligt. Vårt samhälle går igenom en värderingskris. I stället för traditioner och myndigheter har vi fått den personliga frihet som vi har eftersträvat under hela vår moderna historia. Men det är också friheten att veta eller inte veta, friheten att se eller att blunda, friheten att bilda sig egna åsikter och friheten att godta andras idéer. Utbildning i sig själv kan inte lösa våra problem, men den kan uppmuntra oss att begrunda dem.

  Pál Schmitt, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Tack, herr talman! Herr kommissionsledamot! Den demografiska situationen inom EU gör det nödvändigt att omorganisera pensionssystem och höja pensionsåldern, och vi hör allt oftare talas om kontrollerad invandring i stället för ett förverkligande av den dolda potential som våra egna medborgare som är över 50 år besitter.

Välorganiserad vuxenutbildning gör det möjligt för experter som har arbetat i flera årtionden att friska upp sin kunskap och anpassa sig efter ändrade förhållanden. Det möjliggör också för vuxna som är utestängda från arbetsmarknaden, men inte i pensionsålder, att delta och arbeta, genom omskolning, språk, IT, och annan yrkesmässig utbildning. Denna aspekt av vuxenutbildningen är särskilt viktig för länderna i Central- och Östeuropa, där sysselsättningsgraden ligger långt under genomsnittet för EU–15.

Förutom dess betydelse för arbetsmarknaden har vuxenutbildningen även en tredje, social och personlig, dimension, eftersom språkkurser på Internet, dans- eller matlagningskurser för äldre människor bidrar till att förbättra deras livskvalitet och positiva attityd.

Det finns två saker som jag anser är av särskild vikt för effektiv vuxenutbildning: å ena sidan förbättring av information och tillgänglighet, presentationen av framgångsrika projekt och utbyte av erfarenheter med de berörda aktörerna. Låt oss inte glömma att en mycket få av de äldre människorna i de nya medlemsstaterna använder Internet, och vi måste använda konservativa, traditionella metoder som de kan nå. En viktig roll här tilldelas lokala myndigheter, som har ingående kunskap om lokala förhållanden och behov.

Å andra sidan är det viktigt att bedöma behov, det vill säga att medlemsstaterna tillsammans med ekonomiska aktörer, företag och arbetsgivare bör besluta hur de ska utforma sina program för vuxenutbildning. De ekonomiska behoven i landet i fråga måste tas med i beräkningen, så att de medel som används till vuxenutbildning inte slösas bort, utan för med sig ett bevisligt värde för individen, samhället och ekonomin.

Jag skulle vilja gratulera Doris Pack till hennes viktiga och lägliga betänkande. Tack för er uppmärksamhet.

  Maria Badia i Cutchet, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag gratulera föredraganden, Doris Pack, för ett utmärkt arbete och hennes samarbetsvilliga inställning till våra förslag.

Jag skulle vilja understryka att detta betänkandes verkligen kom lägligt, i en tid då de omfattande socioekonomiska förändringar, den snabba övergången till ett informationssamhälle och den demografiska trend som är förbunden med en åldrande europeisk befolkning kräver en betydande insats när det gäller vuxenutbildning och ett livslångt lärande. De är mycket viktiga delar för att nå det som vi kallar målen i Lissabonstrategin.

När det gäller själva betänkandet skulle jag vilja uppmärksamma behovet att främja människors motivation att fortsätta lära. Men jag anser att detta måste åtföljas av aktiva politiska åtgärder, som framför allt underlättar föreningen av lärandet, familj och arbete, för att vara effektivt, i synnerhet för kvinnor.

Dessa åtgärder bör fungera som stimulansåtgärder för att ta del av utbildningsprogram och mer specifikt också öka tillgången till offentlig barnomsorg och utbildning, liksom äldreomsorg, kort sagt för behövande, och på så vis befria familjer från bördor som fortfarande ofta blir kvinnornas lott.

Dessutom är jag övertygad att det är passande att främja en inlärningskultur, som erkänner förtjänster och förbättrar möjligheterna till sysselsättning för lågutbildade, samt bidrar till ökad social integration och personlig utveckling. Denna strategi är särskilt viktig för ”riskgrupper”.

Jag ser det också som livsviktigt att modernisera högskolesystemen och göra dem mer flexibla, så att de blir mer tillgängliga för människors växande och olikartade sociala behov, samtidigt som utbildningskvaliteten och tillgången förbättras.

Slutligen vill jag nämna betydelsen av att öka tillgången på utbildning inom digital teknik, i syfte att minska den digitala klyfta som också finns i samhället mellan könen, mellan generationerna och mellan befolkningen i olika geografiska områden.

Kort sagt, jag välkomnar kommissionens förslag och hoppas att den beaktar parlamentets förslag, så att vi tillsammans kan hjälpa till att höja medlemsstaternas medvetande om behovet att agera så snart så möjligt på detta område, inte bara för att bryta ner hindren för vuxnas deltagande i inlärandet, utan för att uppmuntra till det, godta dess ekonomiska, sociala och kulturella värde i alla länder och utbyta uppgifter mellan länderna, så att de framgångar som görs kan jämföras och mätas.

  Jolanta Dičkutė, för ALDE-gruppen. – (LT) Livslångt lärande blir allt viktigare i det moderna samhället. Det är tacksamt att betydelsen och behovet av vuxenutbildning analyseras mer aktivt och får ett bättre erkännande i alla EU:s medlemsstater och inom huvudinstitutionerna. Sakkunniga på området vuxenutbildning i Litauen lägger också aktivt fram förslag till detta meddelande. Genom regeringsprogrammet ämnar man öka tillgången till informell vuxenutbildning inom kommunala utbildningsanstalter för att se till att utbildningsanstalternas byggnader och miljön för vuxenutbildning är moderna och attraktiva och att dessa centra får tillgång till moderna läromedel. Jag vill också betona att vuxenutbildare och deras organisationer behöver en mer aktiv förespråkare och att politiker måste lyssna på dem och stödja dem, så att framgångar på området kvalitetsförändringar inom vuxenutbildningen kan uppnås. Vi får inte bara diskutera de problem som uppkommer, utan måste också lösa dem på lämpligt sätt, för detta kommer att avgöra hur vuxenutbildning utvecklas under de kommande åren.

Problemet i Litauen är mycket relevant i detta sammanhang – integreringen av utsatta grupper i samhället, särskilt de funktionshindrade. Dessutom har problemet med hur vuxna med yngre barn ska kunna utbilda sig efter arbetet inte lösts. Ofta kan föräldrar inte utbilda sig eftersom de inte har någon barnpassning. Det finns också en brist på flexibilitet inom vuxenutbildningen. Ibland vill människor som inte gått ut högstadiet och som ännu inte fyllt 18 fortbilda sig i ett program för vuxenutbildning, men det går inte eftersom en sådan utbildning bara är tillgänglig för dem som fyllt 18. Utan tvekan är bristen på bidrag också ett viktigt problem. Jag håller med Litauens president, Valdas Adamkus, som sa att alltfler människor i Litauen inser att lärandet inte bara är unga människors skyldighet. I dag är livslångt lärande en utmaning för vårt land och våra medborgare. Vi måste ta vara på denna möjlighet, så att vi kan visa den snabbt föränderliga omvärlden att Litauen är ett kreativt land, öppet för nyskapande och orädd för ambitiösa målsättningar när det gäller bana väg för nya möjligheter och utbildningssätt.

  Mikel Irujo Amezaga, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Jag skulle också vilja börja med att tacka Doris Pack och gratulera till hennes betänkande – tack vare hennes tillmötesgående inställning införlivades de flesta av de ändringar som vår grupp lade fram i det. Jag vill påstå att vuxenutbildning alltid har varit ett av de bästa sätten att åstadkomma social och ekonomisk utveckling och att den bidrar till en bättre fördelning av tillgångarna.

I detta föränderliga informationssamhälle där vi ständigt måste uppdatera vår kunskap, är vuxnas grundläggande utbildning och påföljande fortlöpande utbildning av högsta vikt. Vuxna måste anpassa sig till den kontinuerliga förändring som följer av globaliseringen och fatta beslut för att överleva, samtidigt som de bibehåller en adekvat livskvalitet.

Men de flesta utbildningssystem uppfyller inte människors behov så väl att de kan följa med i det föränderliga samhälle som de lever i. Som en kontrast till föregående epoker är inte det utbildningens roll att sprida lärdom som kan användas i bekant värld, utan en i värld stadd i förändring, vilket kan leda till oförutsägbara omständigheter.

Poängen är därför att skapa ett utbildningssystem som kan bemöta behov hos vuxna som lever i ett ständigt föränderligt samhälle. I korthet måste utbildningen förbereda människor på att se framåt och på nymodigheter, och inte bara bekymra sig för att passa in.

Vi befinner oss i en övergång mellan det industriella och det efterindustriella samhället, och den typ av samhälle som vi håller på att utvecklas till kommer att bilda ramen för vuxenutbildningen. På denna punkt har jag gratulerat föredraganden, och jag vill också gratulera kommissionen, för jag anser att detta betänkande är skrivet i samma anda.

  Thomas Wise, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Livslångt lärande är något som Storbritannien alltid har utmärkt sig i. Vårt öppna universitet var den första institutionen av detta slag i världen. Det grundades på 1960-talet och baserades på ett koncept från 1920-talet. Hundratusentals så kallade ”mogna studenter” har tagit examen vid det öppna universitetet, och många av dem har tagit examen efter att ha återupptagit sina studier. Därför anser jag att Storbritannien är bra när det gäller livslångt lärande, och jag anser med all respekt att vi inte behöver acceptera mer inblandning härifrån detta organ i utbildningen, som fortfarande faller inom den nationella behörigheten.

Men här är det aldrig tillräckligt att bara göra någonting tillgängligt. Nästa steg är naturligtvis tvång. För vad är det egentligen för mening med att tillhandahålla något som inte utnyttjas? Men så har EU också ett förflutet på detta område för flera miljarder euro och annan valuta som dess institutioner har slösat bort, och att nationalstaterna glatt följer order är bara vad man kan förvänta sig.

Men för att föra ämnet närmare vår egen plan – i synnerhet inför byråkraterna och politikerna här i kammaren – står det nu klart för mig att ni aldrig lär er, hur länge ni än lever! Ni vill inte ens lyssna. Ni fortsätter bara med era projekt och åt helsike med dem som inte håller med eller som ser det ur en annan synvinkel. Det påminner mig om det gamla citat som tillskrivs Sun Tzu men som blev allmänt känt efter att ha uttalats av Kennedy: De som gör fredliga protester omöjliga gör våldsamma protester oundvikliga. Om man inte lär av sina misstag är man dömd att upprepa dem.

  Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Först av allt vill jag tacka Doris Pack för all energi hon har lagt ner på att förbereda detta betänkande. Jag vill också tacka företrädarna i Europeiska kommissionen för de initiativ som ledde till en förbättring av den aktuella situationen.

Som föredragande för yttrandet för utskottet för kultur och utbildning om den europeiska referensramen för kvalifikationer, anser jag att livslångt lärande är mycket viktigt, från två synvinklar. Den första rör förbättringen av kvalifikationerna, ökade möjligheter att finna anställning och minskade skillnader på arbetsmarknaden, såväl som en förbättring av geografisk och professionell rörlighet. Den andra rör strävan efter en livslång personlig utveckling och integrering i samhället.

Alltför få vuxna deltar i utbildning och yrkesmässig utbildning. Jag anser att det är ett positivt framsteg att fokusera på medborgarnas intresse när det gäller livslångt lärande. Det är ytterst viktigt att i detta fall begrunda förbättrade omständigheter för att förena arbete och familj, solidaritet mellan generationer och kulturer, språkinlärning och en kvalitetsförbättring av utbildningen och dess framtidsutsikter. Det som ska lovordas är erkännandet och uppskattningen av icke-formell och informell utbildning. De viktiga målsättningarna syftar till att förbättra kvalifikationerna för lågutbildade arbetstagare, som utgör en tredjedel av den europeiska arbetsstyrkan – upp till 72 miljoner människor – och, slutligen, utbildningen av invandrare.

Om vi vill nå målet med ett deltagande i vuxenutbildningen på 12,5 procent före 2010, vilket betyder att ytterligare fyra miljoner människor ska delta – kommer ett av kraven vara att fastställa ett samband mellan utbildningssystemen på europeisk nivå och de nationella referensramarna för kvalifikationer.

  Talmannen. − Jag skulle vilja försäkra Doris Pack om att ordförandeskapets erkännanden är ett korrekt och institutionellt tecken på respekt för föredragandena och de åsikter som de uttrycker, även om vi skulle vara helt oeniga om innehållet.

  Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! ”En god präst fortsätter att lära ända till döden” lyder ett ungerskt ordspråk. Nu för tiden bör inte bara präster, utan alla vuxna, fortsätta att lära under årens gång. Jag välkomnar Doris Packs betänkande och kommissionens handlingsplan för vuxenutbildning. Det är naturligtvis mycket beklagligt att bara 9,6 procent av våra vuxna medborgare deltar i livslångt lärande. Det är inte lätt att börja studera när man är vuxen. Att kombinera familjeliv, arbetsliv och studier är en svår uppgift, men på längre sikt kommer både familjen och yrkeskarriären att gynnas av vuxenutbildningen.

I Europa finns det miljontals arbetslösa människor, och samtidigt miljontals otillsatta tjänster som kräver utbildad arbetskraft. Den låga kvalifikationsnivån innebär hög risk för arbetslöshet, men fortlöpande utbildning och lärande kan kanske hjälpa både personen och ekonomin. Jag håller med Doris Pack om att livslångt lärande inte bara bör främjas utan att det också behövs ekonomiska verktyg för att uppmuntra arbetsgivare att anställa äldre arbetstagare. Det finns bara en lösning på den utmaning som vårt åldrande samhälle utgör: att respektera äldre arbetstagare och tillhandahålla ordentliga jobb också till den äldre generationen. Då krävs naturligtvis ett livslångt lärande och också livslång yrkesrelaterad fortbildning.

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE). – (RO) Vi är medvetna om att medlemsstaterna erkänner hur oerhört viktigt det är med livslångt lärande, då det medverkar till medborgarnas välfärd, självförtroende, sociala integrering och interkulturell dialog. Likväl är fortfarande vuxnas tillgång till program för livslångt lärande begränsat, trots Europeiska unionens målsättning att uppnå en delaktighet på 12,5 procent före 2010.

Det är därför som medlemsstaternas genomförande och gynnande av effektiva europeiska utbildningsprogram för vuxna, särskilt för de äldre, funktionshindrade och invandrare, kan leda till en mer framgångsrik integrering i samhället och ökad rörlighet på arbetsmarknaden.

Som ledamot av utskott för utbildning och kultur, anser jag att utvecklingen av frivilligprogram för solidaritet mellan generationerna, och medverkan från regering, privata företag och enskilda är en nyckelpunkt för att bemöta de nya utmaningar som skapas av demografisk förändring, fattigdom och social utslagning.

I kraft av rätten till läs- och skrivkunnighet samt utbildning, och medlemsstaternas skyldighet att ge sina vuxna medborgare kvalitetsutbildning, anser jag att också vi är ansvariga för utvecklingen av hållbara redskap för finansiering av och stöd till livslångt lärande och utbildning.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Om kommissionsledamoten skulle fråga människor om var de utbildas så skulle de tala om var de gick i skolan. Men det mesta av lärandet sker utanför denna erfarenhet av formell utbildning.

Utmaningen på området för livslångt lärande handlar inte bara om att erbjuda vuxna tillfälle att få nya och fler kvalifikationer, utan också om att finna ett sätt att erkänna och utnyttja den mycket värdefulla utbildning som många vuxna har fått informellt genom livs- och arbetserfarenhet. En av mina väljare har utfört banbrytande arbete för att få till stånd en framgångsrik hantering av några av de svåraste underarterna av fiskar och också de miljövänliga fiskodlingstekniker som de kräver. Han har ingen högskoleexamen, så när kommissionen tillhandahåller stöd på detta område går det inte till honom. I stället går det till akademiker utan erfarenhet, som sedan kommer till honom för att ta reda på hur han gör det han gör. Han är trött på denna bluff, och det är en förlust för fiskeindustrin.

Jag uppmanar kommissionsledamoten att undersöka detta, eftersom det måste finnas ett bättre sätt att hantera det på.

  Tomáš Zatloukal (PPE-DE). – (CS) Herr ordförande, herr kommissionsledamot! De största hinder som avhåller vuxna från att delta i utbildning är tidsbrist på grund av arbete eller familjeplikter. En annan negativ faktor är bristen på information och motivation: enligt allmänhetens opinion värderas inte vuxenutbildning tillräckligt högt och belönas inte nog. En viktig aspekt på vuxenutbildningen är dess effektivitet och rättvishet. I de europeiska medlemsstaternas utbildningssystem inriktar man sig först och främst på utbildning och yrkesutbildning av unga människor. Endast små framsteg har gjorts för att ändra denna situation, och dessa framsteg har hittills varit av liten betydelse. Den allmänna målsättningen bör därför vara att maximalt utnyttja de olika tillhandahållarna av utbildning inom vuxenutbildningen. Det är vårt mål att ge tillgång till bra och läglig information om möjligheterna inom vuxenutbildning och att förklara inträdeskraven och kostnaderna, för att inte nämna fördelarna med att fullborda en sådan utbildning.

Jag instämmer i föredragarens åsikt att medlemsstaterna måste införa system för kvalitetssamråd och ekonomiska stimulansåtgärder som inriktas på enskilda. De måste även stödja utvecklingen av lokala partnerskap. Dessutom är det viktigt att tillämpa ett system för erkännande och kontroll av resultaten från en sådan utbildning jämfört med andra nationella kvalifikationer, och ta hänsyn till den europeiska referensramen för kvalifikationer. Fördelarna med att investera i vuxenutbildning bekräftas också av den forskning som OECD har genomfört. Fördelarna för offentlig och privat sektor omfattar högre anställbarhet, ökad arbetsproduktivitet, lägre belopp som används till arbetslöshetsbidrag och socialbidrag, samt lägre förtidspensionering. I detta betänkande uppmanas vi att ompröva de fastställda politiska prioriteringar på området vuxenutbildning och vidta konkreta åtgärder. Jag gratulerar föredraganden.

  Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar!

Till följd av utvidgningen 2004 ökade den ekonomiska tillväxten i EU med en siffra som skapade ett obefogat förtroende. I dag ger nedgången i ekonomin emellertid upphov till sociala spänningar även i de nya medlemsstaterna.

Jag avser det förslag om anställningsavtal som för närvarande orsakar debatt i mitt hemland Estland. För att påskynda friställningar försöker estländska affärsmän se till att det blir de friställda som får ta stöten av de sociala effekterna av de förlorade arbetstillfällena. Kanske de som är svagast, nämligen de arbetstagare som har förlorat sina arbeten, än en gång inte förstår vad det är de straffas för egentligen.

I avsaknad av effektiva åtgärder förvandlas både säker flexibilitet och livslångt lärande endast till tomma ord, i vars skugga de svagare i samhället lämnas utan det stöd de behöver. Att höja pensionsåldern i linje med den ökade genomsnittliga medellivslängden innebär att en 45-årig arbetstagare fortfarande inte har nått ens halvvägs i sitt yrkesliv. Detta betyder en ny början i medelåldern.

Trots detta är diskriminering på grund av ålder och kön en obestridlig realitet på arbetsplatserna världen över, även inom EU. Tendensen att föda barn senare i livet innebär även att kvinnor får dubbelt så svårt att återvända till arbetsmarknaden.

Programmet för livslångt lärande är en möjlighet att åtminstone i någon mån uppväga de orättvisor som råder i dag. Likaså bör arbetsgivarna uppmuntras att investera i människor med livserfarenhet. Arbetsgivarna måste övertygas om att kunskap och färdigheter som förvärvas inom andra områden i livet, ja även i privatlivet, är oerhört värdefulla.

Jag vill återigen betona att systemet för livslångt lärande endast bör vara ett komplement till de sociala åtagandena, inte en ersättning för dessa. Bilförare, hur erfarna de än är, måste alltid köra med säkerhetsbältet på.

Jag tackar och gratulerar föredraganden till ett bra arbete. Tack, fru Pack!

  Ljudmila Novak (PPE-DE). – (SL) Människan är en mycket anpassningsbar varelse, och därför har många vuxna redan accepterat att man måste fortsätta att förvärva nya kunskaper även i mogen ålder och när man är gammal. I framtiden kommer de som aldrig slutade att bilda sig verkligen ha en fördel när det gäller att anpassa sig till de snabba förändringar som vi dagligen ställs inför.

Det är även viktigt för de äldres välbefinnande att fortsätta att delta i utformningen av samhället genom att använda sina kunskaper och erfarenheter. Detta ger dem tillfredsställelsen av att veta att de är nyttiga och behövda i samhället. Eftersom befolkningen blir äldre måste nya yrken som bäst passar de äldre skapas.

En av mina vänner, som har tio barn och ingen mormor som kan hjälpa henne att uppfostra dem, frågade mig: ”Vet du var jag kan köpa en mormor till mina barn?” Jag minns även ofta historien om en läkare som bad en pensionerad lärare att undervisa en svårt brännskadad pojke på sjukhuset. Pojken förväntades inte överleva. Tack vare lärarens envishet, tålamod och erfarenhet började pojken besvara hennes frågor. Han började tro på livet. Varför skulle läkarna skicka en lärare att arbeta så hårt med en pojke som de inte trodde skulle överleva? En äldre persons kunskaper räddade ett ungt liv.

De unga har stor förmåga och många fördelar att lära sig saker som de ibland inte utnyttjar helt, men äldre människor måste finna viljestyrka och bli uppmuntrade att lära eftersom det är aldrig för sent att förvärva kunskap, och de kan ta igen sådant som de kanske inte hade tid eller pengar för i sin ungdom. Att förvärva kunskaper betyder att njuta av livet mer fullständigt.

  Rolf Berend (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under detta århundrade är det inte svårt att övertyga någon om att allmän och yrkesinriktad utbildning inte längre kan inskränka sig till skolåren och åren därefter, utan måste uppdateras och utvidgas under hela arbetslivet. Föränderliga demografiska tendenser är till exempel ett tillräckligt bevis på detta behov.

I detta sammanhang lägger Doris Pack i sitt utmärkta betänkande fram en lång rad goda idéer och lyfter mycket framgångsrikt fram behovet av att skapa en kultur av lärande, särskilt bland vuxna. För att detta mål ska kunna nås räknar hon upp ett antal åtgärder som bör vidtas på flera olika nivåer. Vuxenutbildning är naturligtvis främst en uppgift för medlemsstaterna. Av detta skäl kan inte EU bestämma att åtgärder måste vidtas, utan vi måste i stället komma med förslag och be, uppmuntra och uppmana medlemsstaterna att vidta en rad åtgärder som kan leda till att fler söker sig till vuxenutbildningen.

Precis som föredraganden anser jag fullt och fast – och jag säger detta som vice ordförande för utskottet för regional utveckling – att många medlemsstater inte är fullständigt medvetna om vikten och användningen av Europeiska socialfonden och andra strukturfonder som instrument för livslångt lärande. De bör övervaka strukturfonderna med detta mål i åtanke och se till att mer resurser anslås till dem som har störst behov av livslångt lärande. Kort sagt, i betänkandet framförs en tydlig uppmaning till medlemsstaterna om att aktivt tillämpa instrument som Europeiska socialfonden, och kommissionen uppmanas att förstärka speciella program på vuxenutbildningsområdet.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig stort att i kväll tala inför en så, måste jag säga, välbesökt kammare.

Betänkandet om vuxenutbildning – det är aldrig för sent att lära – har lagts fram för oss i dag av Doris Pack med hennes sedvanliga intelligens och sakkunskap. Det gläder mig att se kommissionens företrädare här, däribland Ján Figeľ, som hör till dem som är mest aktiva och entusiastiska i detta arbete, eftersom det verkligen behövs åtaganden, då detta område – det vill säga, utbildning och lärande för yngre, arbetande och äldre personer – verkligen kan bidra till att föra medborgarna närmare EU.

Jag vill säga något om en särskild grupp vuxna som kan dra nytta av lärande, eftersom det finns unga, medelålders och äldre vuxna. Med äldre vuxna menar jag de som har slutat arbeta, blivit pensionärer och äntligen får tid att läsa det ämne som de alltid har velat fördjupa sig i men aldrig haft tid. Själv skulle jag till exempel studera astronomi, andra kanske väljer fysik eller geografi.

Enligt min åsikt är det rätt och viktigt att EU underlättar övergången från arbete och arbetsför ålder till den ålder när man slutar arbeta, då man har lika stor rätt till att lära och få utbildning. Jag är därför mycket nöjd med detta betänkande och initiativ från parlamentet om att även främja lärande bland äldre.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! I kampen mot arbetslösheten är det mål som står i centrum för strategin att göra det lättare för arbetstagarna att anpassa sig till arbetsmarknaden, och detta kan åstadkommas genom livslångt lärande. Målet är att minst 12 procent av medborgarna ska delta i vuxenutbildning till 2010. Vi är nu medvetna om att detta mål inte kommer att nås. Jag vill emellertid påpeka att det finns några länder, som Nederländerna och Österrike, som redan har nått Lissabonmålet tack vare betydande stimulansåtgärder, till exempel att tid och finansiella utgifter delas mellan arbetstagarna, företagen och staten. Den danska erfarenheten är också värdefull. Där gör man det lättare för de anställda att utveckla sina kvalifikationer genom avlösning. När en anställd utbildar sig tas dennes plats av en person som vid det tillfället är arbetslös. Dessa länder och andra visar att det kan göras, att flexibilitet på arbetsmarknaden är rätt väg mot innovationer som skapar nya arbetstillfällen. Resultatet är den lägsta långtidsarbetslösheten: den är bara 0,8 procent i Danmark. Jag vill tro att situationen kommer att förändras väsentligt även i de nya medlemsländerna på grundval av goda exempel och omfattande incitament som tillhandahålls genom Europeiska socialfonden. Jag välkomnar kommissionens meddelande och betänkandet av Doris Pack.

  Mihaela Popa (PPE-DE). – (RO) Det är självklart aldrig för sent för att lära. Jag vill gratulera föredraganden till hur hon har valt att behandla denna fråga, som är central såväl inom som utanför EU. Tyvärr tror många medborgare fortfarande att utbildning är något man förvärvar i början av livet.

Vi måste främja tillgång till de EU-medel som finns tillgängliga för vuxenutbildning, särskilt i de medlemsstater som nyligen har anslutit sig till unionen. Graden av upptagande av medlen är tämligen låg i dessa medlemsstater, och antalet personer som deltar i yrkesmässig omskolning och livslångt lärande är mycket lågt.

Jag anser att det är nödvändigt att förändra mentaliteten hos de unga som fortfarande befinner sig i det inledande skedet av sin utbildning för att förbereda dem för ett EU i utveckling. Genom att utforma nya program på EU-nivå bör vi ingjuta tanken hos dem att utbildningen inte upphör när man har tagit sin första examen. Det är viktigt att vara medveten om att vem som helst när som helst kan förvärva nya färdigheter och kompetens, oavsett ålder, etnisk tillhörighet, kön eller bosättningsort. Om man beaktar alla dessa faktorer framträder ett grundläggande koncept: vi måste ha möjligheter till lärande.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! De mycket snabba förändringarna i arbetsmarknadens struktur kräver högt kvalificerade arbetstagare. Personer med få meriter stannar kvar i utkanten av den sociala och ekonomiska utvecklingen.

Kreativitet och innovation är centrala faktorer i den moderna tidsåldern. Ju mer uppfinningsrik en person är, desto värdefullare är han eller hon som kreativ källa för ekonomin. De ekonomier som går bra är de som investerar i människor (och detta betyder att investera i utbildning), i arbetskraftens grundläggande tekniska och språkliga färdigheter. Det är viktigt att genom livslångt lärande väcka de slumrande talanger hos människor av alla åldrar som väntar på att användas.

Jag anser att detta strålande betänkande av föredraganden Doris Pack, ”Vuxenutbildning: Det är aldrig för sent att lära”, inte kommer att förbli bara ord; jag tror att vi kommer att lyckas omsätta det i handling. Kommissionsledamot Figeľ, tack för ert personliga engagemang på området för livslångt lärande.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Jag instämmer i mina kollegers gratulationer till Doris Pack för hennes arbete som föredragande. Ämnet är mycket viktigt för dagens, och särskilt morgondagens, EU.

Utvecklingen av ett nytt slags samhälle och ökad social sammanhållning är mycket nära kopplade till utbildning, och här bör vi inte bara tänka på formell utbildning, utan vi bör även främja icke-formell och informell utbildning med stark inriktning på individen.

Jag vill uppmärksamma vikten av utbildning av migranter. Jag anser att vi har sett i praktiken att utbildning av migranter är nödvändig för deras sociala integration, för tolerans, stabilitet, prestationer och för EU:s allmänna utveckling.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden Doris Pack, och även kommissionsledamoten, som fullgör sina uppgifter på ett utmärkt sätt, även när det gäller hans arbete med Europeiska teknikinstitutet. I dag diskuterar vi emellertid något annat. Jag vill uppmärksamma en särskild fråga.

I början av 1900-talet kämpade Europa mot analfabetismen, och andra hälften av 1900-talet kunde alla européer läsa och skriva. Dagens analfabetism är bristen på datorkunskaper och bristen på tillgång till Internet. Jag vill föreslå att denna fråga betonas ännu mer.

Den digitala klyftan påverkar även generationsklyftan. Det viktiga här är att vi måste veta om hur många år, fem eller tio, som alla européer kommer att veta hur man använder en dator, oavsett ålder, och kommer att ha tillgång till Internet. Internetkaféer, där flera datorer placeras i ett enda rum, och alla invånare kan utnyttja dem, kan användas för detta syfte i mycket avlägsna delar av Europa. Detta är utmaningen för 2000-talet.

  Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (SK) Jag anser att många av inläggen verkligen stimulerar till ett engagemang i frågan om vuxenutbildning.

Om man följer denna filosofi, och detta har redan påpekats, är det aldrig för sent att lära. Det andra argumentet är att det alltid finns ett bra skäl till eller en bra tidpunkt för att lära. Jag vill säga att jag betraktar betänkandet av Doris Pack och de många initiativ som har nämnts här som ett komplement eller tillskott till det som kommissionen har föreslagit. Denna filosofi är följaktligen mycket värdefull och välkommen. Jag vill återigen nämna några av de specifika åtgärderna, eftersom de bidrar till och förbättrar det som är viktigt för synsättet som helhet: vikten av att motivera vuxna att utbilda sig, behovet av att göra det lättare att förena arbets- och familjeliv och livslångt lärande, behovet av solidaritet mellan generationer och kulturer, vikten av språklärande eller undervisning, respekt för de särskilda behoven hos svagare grupper och vikten av lärare av hög kvalitet som har diskuterats nyligen, det är en av nyckelfaktorerna för en framgångsrik utbildning, och en bättre strategi för högre utbildning och insamling av jämförbara statistiska data eller information.

Kommissionen kommer även att beakta er uppmaning att utvärdera de karriärmöjligheter som är kopplade till vuxenutbildning och frågan om finansiering av vuxenutbildningen. Detta är mycket uttryckliga frågor, som även hör till medlemsstaternas ansvarsområde.

Avslutningsvis kommer ett av resultaten, inte bara av detta betänkande utan även av kommissionens dokument, att bli medlemsstaternas diskussion och ministerrådets slutsatser i februari. Jag tror att de kommer att vara uppriktiga och stödja tillgänglig vuxenutbildning av hög kvalitet. Låt mig bara framföra en tanke som slutsats: jag känner inte bara uppskattning och tacksamhet, utan uppskattar även den inspiration som ni tillför. Som kommissionsledamot, politiker och far är jag övertygad om att utbildning – och jag menar tillgänglig utbildning av hög kvalitet – är den allra viktigaste faktorn för individens politiska, ekonomiska, sociala och kulturella utveckling och för samhället som helhet. Dessutom är utbildning en viktig utjämningsfaktor, vilket innebär att den utjämnar de faktorer som är nödvändiga för att nå jämställdhet för alla. Tack så mycket, och jag ser fram emot vårt samarbete.

  Doris Pack, föredragande. − (DE) Herr talman! Först och främst vill jag tacka alla som har deltagit för de blommor som de har gett mig. Jag vill gärna ge några blommor ur den här buketten till kommissionsledamot Ján Figeľ. Efter att ha arbetat för vuxenutbildning sedan 1993 och ha sett de första resultaten av dessa insatser är jag tacksam över att vi nu har nått ett stort genombrott eftersom vikten av vuxenutbildning erkänns inom alla områden av den politiska verksamheten.

Jag är särskilt angelägen om att alla möjliga incitament ska skapas för att motivera vuxna att börja utbilda sig igen. Många har aldrig haft den möjligheten, och många behöver motiveras. Det finns även ett behov av att besegra dessa personers hämningar och undanröja hinder. Därför anser jag även att de många institut, stiftelser och välgörenhetsorganisationer som bedriver vuxenutbildning och som, vilket vi vet, redan gör ett enastående arbete på detta område bör stödjas och att dessa utbildningstillhandahållares höga standard – och jag ser inget skäl till att de inte kan bli ännu högre – bör upprätthållas. Som jag sa tidigare, vi måste garantera att kvaliteten på vuxenutbildningen höjs ytterligare.

Det gläder mig att höra att en arbetsgrupp redan har inrättats inom ert ansvarsområde i kommissionen, kommissionsledamot Figeľ. Jag är även glad över att detta kanske även kan kopplas ihop med Grundtvig så att vi kan engagera de nationella regeringarna i detta.

Låt oss därför sätta igång att arbeta. De många vackra orden måste nu omsättas i handling, och vår uppgift är helt enkelt att motbevisa det ärevördiga ordspråket att ”man inte kan lära gamla hundar sitta”. När det gäller vuxenutbildning kan detta inte vara längre bort från sanningen, och jag hoppas därför att vi nu kommer att försöka, genom våra egna insatser och med er hjälp, att hiva upp de nationella regeringarna i sadeln så att de kan börja trava, för det kommer att dröja en tid innan de är redo att börja galoppera.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 16 januari 2008 kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Edit Herczog (PSE), skriftlig. – (HU) Jag vill gratulera föredraganden och utskotten för deras framgångsrika och utomordentliga sociala arbete. Samtidigt kunde jag tyvärr konstatera att det inte finns en enda hänvisning i betänkandet till frågan om att utveckla informations- och kommunikationsfärdigheterna. Vi behöver bara tänka på hur mycket lagstiftning som vi har tagit fram under årens lopp där nya rättigheter för EU-medborgarna erkänns och i hur många fall vi har bestämt att arbetstagare, konsumenter, pensionärer eller till och med turister ska ha tillgång till relevant information och informationskanaler via Internet.

Allt detta är vettigt om mottagarna kan få tillgång till informationen. Utvecklingen av ”e-kunskaper” inom livslångt lärande och inom den allmänna grundskolan kommer att bli ytterst viktigt som en grundsten i det kunskapsbaserade informationssamhället. En annan viktig uppgift för medlemsstaterna kommer att vara att främja lika möjligheter när det gäller IT- och elektronisk integration. Jag är glad över att alla ungerska partier är eniga om detta, även om de inte är överens om många andra saker.

Modern informations- och kommunikationsteknik utgör i sig en helt ny och unik möjlighet att verkligen främja sammanhållning och lika möjligheter, men vi kan endast utnyttja denna möjlighet om vi garanterar att det finns förutsättningar för att integrera alla under hela livet, så att titeln på utskottets betänkande även kommer att bli oundvikligen sann för e-lärande: ”Det är aldrig för sent”. Tack för er uppmärksamhet.

19. Åtgärder att vidta genom fjärranalystillämpningar som inrättats inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om de åtgärder som kommissionen avseende perioden 2008–2013 ska vidta med hjälp av det system för fjärranalys som inrättats inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (KOM(2007)0383 – C6-0273/2007 – 2007/0132(CNS)) (A6-0508/2007).

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Innan jag går in på innehållet i detta betänkande vill jag tacka föredraganden, Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, och ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för det arbete de lagt ned på utvärderingen av kommissionens förslag.

Jag vill först framföra några allmänna kommentarer för att sätta kommissionens förslag i rätt sammanhang. Kommissionens förslag rör det agrometeorologiska system som används för avkastningsprognoser och övervakning av grödor inom Europeiska unionen. Detta system utvecklades under 1990-talet och har varit fullt fungerande sedan 1998. Jag måste säga att jag tycker att detta är ett mycket användbart verktyg.

Systemet tillhandahåller korrekt information till kommissionens tjänsteenheter om situationen inom sektorn för grödor och bistår dessutom kommissionen när det gäller att fatta lägliga beslut inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, och därför anser jag att det är helt naturligt att det finansieras från garantifonden.

Låt mig säga följande om några av förslagen i betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Ni är oroliga över användningen av de uppgifter som samlas in. Jag vill vara mycket tydlig på den här punkten. Syftet med detta system är inte kontroll, och det kan inte och kommer inte att användas för kontroll av jordbrukare inom Europeiska unionen.

Om vi ser på det ur en teknisk synvinkel är upplösningen på de satellitbilder som systemet åstadkommer alldeles för låg för att de ska kunna användas för kontroller, och detta system – det måste också klargöras – har inget att göra med vårt integrerade system för administration och kontroll (IACS).

Föredraganden framhåller också att det inte råder enighet om att det system som föreslås faktiskt fungerar. Arbetet med att utveckla systemet inleddes i slutet av 1980-talet, och som jag sa tidigare har det, sedan det togs i bruk 1998, faktiskt tillhandahållit avkastningsprognoser regelbundet till kommissionens tjänsteenheter. Vi använder denna information dagligen, till exempel i vår analys av leverans- och prisutveckling inom spannmålssektorn.

Förra året, i september 2007, tillhandahöll kommissionen en bedömning av systemet i en rapport till Europaparlamentet och rådet som faktiskt demonstrerade systemets användbarhet. Systemet har också införlivats på nationell nivå i flera medlemsstater, och andra länder använder eller håller på att utveckla liknande verktyg, så på denna punkt är jag inte helt enig med er.

Slutligen välkomnar jag principen om att upprätta en förteckning över projekt och initiativ på området för rymden och fjärranalys. Detta förslag är emellertid inte rätt plats för detta. Det skulle faktiskt falla inom ramen för det europeiska initiativet för global övervakning för miljö och säkerhet. Vi är alltså inte helt och hållet på samma sida, men jag ser fram emot att få höra ledamöternas kommentarer.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, föredragande. − (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! I samordningsgruppen för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling övervägde vi om vi skulle utarbeta ett betänkande om denna fråga eller låta den passera utan något betänkande. Jag fick uppgiften att undersöka denna fråga mer djupgående, och vi beslutade därefter att vi skulle utarbeta ett betänkande, vilket innebär att vi båda kan diskutera frågan igen här i kväll – vilket är nyttigt i sig.

Vi fastnade faktiskt på några punkter, vilket avspeglas i de ändringsförslag som vi har utarbetat. För det första står det i kommissionens rapport att förslaget till stor del var oomtvistat, såväl i rådet som på övriga håll. Våra efterforskningar har emellertid avslöjat att några länder, särskilt i norra Europa, inte kan göra så mycket med satellituppgifterna eftersom allt fortfarande är snötäckt där när bilderna tas.

För det andra samlas uppgifterna in av privata företag som tillhandahåller dem till kommissionen, och dessa privata företags främsta kunder är gas- och oljeindustrierna, en bransch där det förekommer en viss grad av spekulation. Det vi måste försäkra oss om – och detta är skälet till att vi vill utöva våra parlamentariska kontrollbefogenheter – är att de insamlade uppgifterna verkligen inte har något samband med eventuella privata spekulativa ambitioner, utan att de endast används, som ni har sagt, för att ta fram prognoser om skörd och avkastning. Ni känner emellertid också till att exakt samma uppgifter utnyttjas för att spekulera i framtida prognoser för basvaror på börsen, och dessa prognoser skulle kunna användas för det ändamålet.

Innan jag går vidare vill jag betona att kommissionen och parlamentet visst delar ett gemensamt intresse här men att parlamentet har en kontrollfunktion, och därför är det förnuftigt att diskutera den här saken och begära in rapporter från kommissionen som tydligt visar vad som har skett med dessa uppgifter, hur de registreras och vilka ändamål de tjänar. Det handlar i grund och botten om att uppmana er att redovisa vad som sker under de kommande åren.

Därför blev vi naturligtvis något förbryllade över att få höra att den finansiella grunden för denna datainsamling plötsligt skulle ändras. Hittills hade vi haft en särskild budgetpost, inom vilken ökningar av anslag och förslag om att behålla anslagen måste diskuteras. Nu ska dessa verksamheter flyttas över till Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ), som parlamentet har mindre kontrollbefogenheter över. När Lissabonfördraget träder i kraft i början av 2009 kan vi visserligen utgå ifrån att garantifonden inte längre kommer att finnas kvar och att parlamentet därför kommer att få fullt budgetansvar för dessa frågor. En sådan strategi föreslogs åtminstone, och när vi fick rapporten stod det ännu inte klart om fördraget skulle förverkligas. Så vi sa nej, vi vill inte göra några ändringar nu, det borde förbli som det är, nämligen i en budgetpost som sedan kunde kontrolleras av parlamentet på utgiftssidan.

På det hela taget anser jag att vi verkligen har viktigare problem att diskutera och försöka lösa om hälsokontroller än frågan om våra förhandlingar här i kväll. Jordbrukare är emellertid mycket känsliga när de misstänker att man spionerar på dem. Ni har klargjort att detta inte handlar om övervakning eller spionerande. Jag kommer gärna att vidarebefordra det budskapet, men ni måste förstå oss. Från parlamentets sida måste vi försäkra oss om att ni menar detta. Det är på grund av vår ansvarsskyldighet inför våra väljare som vi har diskuterat denna fråga och tar upp detta ämne.

  Esther Herranz García, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! God kväll, här diskuterar vi jordbruk ännu en afton. Som kommissionen konstaterar i sitt meddelande har fjärranalyser under de senaste åren visat hur vi kan hantera förvaltningsbehoven inom den gemensamma jordbrukspolitiken på ett lämpligt sätt. De traditionella statistik- och prognossystemen inom jordbruket börjar bli omoderna i och med den nya tekniken som tränger in i alla aspekter av livet.

Med hjälp av fjärranalys har det även varit möjligt att förbättra observationernas exakthet, objektivitet, hastighet och frekvens, och den har bidragit till besparingar av uppföljningskostnader och övervakningen av jordbruksutgifterna. Fjärranalys är därför ytterst välkommet inom den gemensamma jordbrukspolitiken.

I det förslag till betänkande som kommer att gå till omröstning i morgon stöds kommissionens ståndpunkt i allmänhet, utom en punkt som jag anser vara viktig eftersom den rör finansieringen av åtgärden. I utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling stödde jag föredragandens förslag om att inrätta en särskild budget för fjärranalys på 9,2 miljoner euro utanför Europeiska garantifonden för jordbruket för att säkra framtida gemenskapsstöd till utveckling av fjärranalys i alla medlemsstater.

Jag välkomnar därför resultatet av omröstningen i utskottet och att man i betänkandet påpekar behovet av att använda datorresurserna vid Gemensamma forskningscentrets anläggning Ispra där rymddata sammanställs, i stället för kommissionens förslag om att skapa en ny datorinfrastruktur.

Vi bör följaktligen rationalisera både infrastrukturerna och den finansiella budgeten, och vi i parlamentet bör därför stödja det betänkande som vi ska rösta om i morgon.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Lily Jacobs, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ingenting är omöjligt med teknik. Vi behandlar ett förslag från kommissionen om en förlängning av det program som använder den modernaste tekniken för att övervaka vårt europeiska jordbruk. Efter åratal av forskning kan de berörda forskarna med rätta vara stolta över sig själva.

Genom att använda satelliter är det till exempel möjligt att övervaka användningen av och tillståndet för mark, undersöka effekterna av klimatförändringen och till och med göra prognoser för skördar. Detta innebär att vi kan hålla ett öga på situationen och agera i god tid för att förutsäga och parera problem, som den dåliga spannmålsskörden detta år.

Jag är ingenjör i botten och anser att detta slags praktiska lösningar med teknik med principer för att främja vårt välbefinnande är mycket spännande. Ett ”tamtam”-system för jordbruket. Vem hade någonsin kunnat tänka sig det? Nu måste vi överväga om vi från parlamentets sida är för ytterligare forskning i och användning av denna tillämpning. Hur ska vi kunna säga nej till det?

Jag rekommenderar mina kolleger i PSE-gruppen att rösta för detta förslag till förordning, man jag vill påpeka ett par saker för kommissionsledamoten, som finns med oss så här sent på kvällen.

För det första har jag mina tvivel om att budgeten och programmet ska införas i garantifonden. Hittills har detta projekt haft sin egen budgetpost, som har gjort det möjligt för parlamentet att övervaka situationen och få regelbunden information. Trots det bevisade värdet av detta program fortsätter forskningen fortfarande. Jag skulle tycka att det var särskilt olyckligt om kommissionen inte längre skulle rapportera till oss om framstegen och resultaten med programmet eller kostnaderna i samband med det. Som ledamot av parlamentet och en berörd part uppmanar jag till att den separata budgetposten behålls så att vi kommer att hållas informerade även i framtiden och kan delta i behandlingen.

För det andra skulle jag vilja att alla forskningsresultat gjordes fritt tillgängliga för andra berörda parter, såsom universitet och forskningsinstitut. Uppgifter som framkommer tack vare projekten Mars och Lucas kan vara enormt användbara, särskilt inom klimatforskningen.

Jag kommer att avsluta mitt jungfrutal i plenum med en särskild uppmaning till öppenhet. Jag hoppas på ett positivt gensvar från Mariann Fischer Boel.

  Samuli Pohjamo, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Jag vill först tacka föredraganden Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf för hans utmärkta förberedande av detta ämne för debatten. Han har arbetat hårt och pekat på de brister och problem som är förknippade med fjärranalys.

Ett försiktigt tillvägagångssätt, betoning på öppenhet och exakt angivande av tillämpningsområdet är lämpligt i detta sammanhang. Som bäst är fjärranalys ett sätt att snabbt få information om tillståndet för jordbruksföretagen, grödornas avkastning och odlingsförhållanden. Denna information kan sedan till exempel användas inom forskningen, i planeringen av marknadsföring av jordbruksprodukter och inom förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Som föredraganden påpekar finns det fortfarande många brister i de metoder som används. Förhållandena varierar mellan medlemsstaterna och uppgifterna från de olika medlemsstaterna är inte fullständigt jämförbara. I mitt land, Finland, är till exempel snötäckta jordlotter ofta alltför små för att det ska vara möjligt att fastställa ytområden med hjälp av satellitbilder. Eftersom så är fallet är ändringsförslaget om att den information som erhålls endast ska användas för att uppskatta skördar och inte för kontrolländamål passande.

I dag belastas jordbrukarna med byråkrati, pappersarbete och konstant övervakning. De blir föremål för orimligt stränga påföljder om de oavsiktligt gör misstag till följd av dåliga råd. När fjärranalysmetoderna utvecklas får man hoppas att de kommer att bidra till att minska byråkratin, som är en ständig plåga för jordbrukarna.

Först måste vi emellertid få mer exakta resultat från forskningen för att försäkra oss om att metoderna verkligen är tillförlitliga och att jordbrukarna behandlas opartiskt. När nya metoder introduceras måste vi försäkra oss om att jordbrukarnas integritet skyddas och att hela processen är öppen.

  Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det krävs framför allt exakta och tillförlitliga uppgifter för att den gemensamma jordbrukspolitiken ska fungera ordenligt.

Bland andra applikationer gör fjärranalysteknik det möjligt att övervaka odling och sammanställa skördeprognoser. Detta blir ännu viktigare med tanke på den ökande klimatförändringen. Genom att använda fjärranalys kan vi identifiera de förhållanden som är ogynnsamma för plantornas utveckling i ett tidigare skede, och till följd av detta kan vi snabbare sammanställa prognoser om vilka områden som hotas av torka. Genom denna teknik tillhandahålls uppgifter för ekonometriska modeller, som vi ofta använder oss av när vi överväger konsekvenserna av att ändra den gemensamma jordbrukspolitikens fungerande. Om vi har mer exakta uppgifter redan från början kan vi minska sannolikheten för fel i prognoserna om möjliga scenarier.

Därför anser jag att det är centralt att fortsätta med Marsprojektet. Finansieringskällorna för projektet bör emellertid förbli oförändrade, dvs. inom ramen för en separat budgetpost, och inte från Europeiska garantifonden för jordbruket. Eftersom projektet finansieras av EU-medel, dvs. från våra medborgares skattepengar, anser jag att en undersökning av Marsprojektets effektivitet och programmets potentiella tillämpningar som inte har börjat användas ännu bör genomföras.

Som vanligt vill jag gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande, och jag håller fullständigt med honom om att vi måste försäkra oss om att systemet blir mer konsoliderat och framför allt, mer produktivt och användbart.

Den sista frågan jag vill ta upp är tillgången till uppgifter. Alla bör ha rätt att använda denna informationskälla, inte bara EU:s beslutsfattare utan även medlemsstaterna, forskningsinstitut och akademiska institutioner. Uppgifterna kan även vara användbara för själva jordbruken: jordbrukarna skulle till exempel kunna använda den information som erhålls med hjälp av fjärranalys för att optimera jordbruksbehandlingsmetoder.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Jag stöder föredragandens ståndpunkt och vill betona att fjärranalysteknik kan vara användbar för kommissionen. För det första kan fjärranalys bidra till att styra jordbruksmarknaderna, för det andra möjliggör den övervakning av odling samtidigt som man kan sammanställa prognoser om skördar och för det tredje och sista bör detta prognosarbete påverka priserna på råmaterial från jordbruket, vilket kommer att bli särskilt viktigt under de närmaste åren i ett läge av ständigt höjda livsmedelspriser.

Även om bara några av de ovannämnda målen skulle uppfyllas skulle detta vara tillräckligt för att inse att fjärrkontroll är en metod som ger viktig information och är till stor nytta för en lämplig förvaltning av marknaderna för enskilda jordbruksprodukter.

Samtidigt som min bedömning av metoden är positiv vill jag emellertid påpeka att jag instämmer i föredragandens åsikt om att arbetet inom detta område bör finansieras från en särskild budgetpost, inte från EGFJ.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag inbjöds nyligen till ett Rotaryklubbmöte, där en mycket intressant diskussion fördes. En Rotarymedlem som var en häftig EU-kritiker beklagade att det förekommer så mycket bedrägerier inom EU, att detta var okontrollerat och att vi hade särskilt stora problem inom jordbruket. Intressant nog sa en jordbrukare några minuter senare att han just hade genomgått en inspektion som hade genomförts mycket strikt och noggrant och att han inte kände till något annat verksamhetsområde som var föremål för så grundliga kontroller som jordbruket.

Jag anser att detta mycket tydligt visar vad som behövs, nämligen information om vad som egentligen händer. Det är skälet till att bästa praxis och riktmärkning är absolut nödvändiga om vi ska kunna förklara för EU:s allmänhet hur viktig jordbrukspolitiken faktiskt är för oss.

  Jean-Claude Martinez (NI). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr Graefe zu Baringdorf! Detta förslag till förordning om inrättandet av systemet för fjärranalys är intressant. De franska jordbrukarnas ledare Michel Debatisse lade fram ett förslag om fjärranalys i parlamentet på 1990-talet; vid det tillfället var tillämpningsområdet boskapsuppfödning. Tanken var att fästa mikrochip i öronen på nötkreatur och får, som en del av ett system för att övervaka utbetalningar av premier och förhindra bedrägerier i vissa delar av södra Frankrike. Det fanns även planer på elektroniska kapslar, som nötkreaturen skulle svälja och som sedan skulle inneslutas i tarmarna, vilket skulle göra det möjligt att räkna och identifiera boskap via satellit.

Det förslag som vi behandlar i dag handlar om något helt annat, även om det går tillbaka sju år i tiden, till pilotprojekten Mars och Lucas. Konceptet i det här fallet innebär tillhandahållande av information om markanvändning och tillståndet för marker eller grödor, för att göra prognoser för avkastningen för grödor och samtidigt styra jordbruksmarknaden och ta fram ekonometriska modeller.

Det finns en uppenbar risk med denna målsättning att samla in information, förbättra statistiken, utarbeta prognoser och naturligtvis även inrätta en webbplats. Jag är frestad att kalla det för faran med en elit av fjärranalyser eftersom tekniken endast kommer att vara tillgänglig för stora jordbrukare eller mycket rika regioner, och det inte är alla som kommer att kunna förutse priser – en särskilt användbar resurs när spannmålspriserna stiger. Förmågan att förutse priser flera månader i förväg genom att utarbeta skördeprognoser är uppenbart en mycket intressant utsikt för aktiemarknaden i Chicago eller på andra håll.

Vår föredragande Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf är med rätta särskilt intresserad av vem som kommer att kunna dra nytta av systemet, särskilt när det finns ett pris för detta – jag förstår att det handlar om cirka tio miljoner euro, om än spritt över fem eller sex år – och dessa belopp inte kommer att tas från en oberoende budgetpost utan från Europeiska garantifonden för jordbruket. Det är sannerligen värt att pröva systemet grundligt, eller gå vidare med det.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Det stämmer att vi ibland har möjlighet att sitta här sent på kvällen och diskutera jordbruksfrågor, men jag måste säga att det har glatt mig, hur sent det än är, att få möjlighet att utbyta åsikter i detta – i alla fall för dem av oss som är närvarande i kväll – mycket intressanta ämne.

För det första står det, i situationer där områdena är snötäckta, klart att det inte är möjligt – och detta gäller för våra finländska vänner – att samla uppgifter om grödorna, men det är möjligt att samla in de meteorologiska uppgifterna, som kommer att vara tillgängliga hur väderförhållandena än ser ut. Eftersom detta också är nära knutet till den utveckling som vi ser i diskussionerna om klimatförändringar anser jag att denna information också är tungt vägande och betydelsefull. Det har förelegat viss oro över tillgången till uppgifterna, och allt jag kan säga är att uppgifterna kommer att vara tillgängliga var man än kommer ifrån. De är tillgängliga genom medlemsstaterna eller på Internet, så det råder inga hemligheter om de uppgifter som samlas in i de olika områdena.

I fråga om budgeten anser jag att det är viktigt att vi, i en situation där vi har en begränsad budget för jordbruket, är noga med att spendera pengarna på lämpligast möjliga sätt och att vi (nu hänvisar jag till Jean-Claude Martinez) kan försvara det sätt vi spenderar pengarna på och se till att det inte förekommer några bedrägerier. Jag anser också att vi har lyckats bra när det gäller att förklara för Europaparlamentet hur vi spenderar pengarna och hur kontrollen genomförs. Det är dock lika viktigt för mig att i kväll upprepa att den teknik som används i systemet för att registrera grödorna inte gör det möjligt att använda samma system för kontrolländamål. Dessa tekniker skiljer sig helt, och bilden är helt enkelt oanvändbar för kontrolländamål, så jag ber er att inte göra denna koppling, för det är verkligen olämpligt. Jag anser dock fortfarande att det är helt rättfärdigat att lägga de pengar som vi kommer att lägga på detta system i framtiden. Det kommer att röra sig om mellan 1,5 och 1,7 miljoner euro årligen. Det är viktigt att vi har välgrundade uppgifter som vi kan grunda prognoserna på, i synnerhet i en situation där vi har upplevt dramatiska förändringar i fråga om prisväxlingar inom jordbrukssektorn.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, föredragande. − (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Enligt det nya systemet har föredraganden sista ordet, och i detta ligger en insikt om hur Europaparlamentet ser på sig självt i förhållande till kommissionen. Som ni vet är vi inte oense om hur vi ska gå vidare med denna fråga. Jag föreslår inte att systemet ska skrotas; jag har bara föreslagit några förbättringar – som jag inte tänker sammanfatta en gång till – för att öka parlamentets kontrollbefogenheter.

När det gäller frågan om uppgifter som kan användas för klimatanalys har vi angett att det finns två pilotprojekt, som kallas Lucas och Mars. Detta visar emellertid även att de uppgifter som samlas in verkligen går utöver jordbruksområdet. Därför begär jag i motiveringen att en separat budgetpost ska behållas.

Låt mig avsluta med en liten anekdot som visar vad det är vi talar om. Ett jordbruk i närheten av mitt hem besöktes av tillsynsmyndigheten eftersom satellitsystemet efter vad som uppgivits hade identifierat en avloppskanal, med andra ord ett förbjudet dräneringssystem. Inspektörerna sa att den måste finnas där på en särskild plats, där systemet hade visat att den fanns. Jordbrukaren försäkrade dem emellertid om att han inte hade gjort någonting. Och vad hade egentligen hänt? En plastmatta låg ute på fältet – och det får inte heller förekomma – och gräset hade växt igenom den. Det var vad satellitsystemet hade fångat upp, och nu hade myndigheterna kommit för att läxa upp jordbrukaren.

Vi politiker har säkerligen fler liknande historier att berätta från våra hembygder – och ni har säkerligen hört några stycken själv, fru kommissionsledamot – som åskådliggör vad det är vi har att göra med. Det är ingen idé att tillbakavisa våra farhågor om risken för att jordbrukarna övervakas på ett sätt som är oförståeligt för allmänheten och som inte längre är föremål för parlamentarisk kontroll. Jag hoppas därför att ni kommer att inse varför vi var tvungna att ta detta betänkande genom parlamentet och diskutera det och varför vi måste fortsätta att vara vaksamma även i framtiden. Vår förhoppning är hur som helst att vi kommer att stödja varandra i dessa insatser.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 16 januari 2008.

20. Den rättsliga ställningen för en ledamot av Europaparlamentet som valts i Polen (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Giuseppe Gargani, för utskottet för rättsliga frågor, om den rättsliga ställningen för en ledamot av Europaparlamentet som valts i Polen (O-0082/2007 – B6-0002/2008).

  Giuseppe Gargani, frågeställare. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den fråga som vi diskuterar i kväll har vid fler än ett tillfälle behandlats i detalj av utskottet för rättsliga frågor som jag har äran att vara ordförande för, och nu har utskottet bett mig att genom denna fråga inleda en diskussion och utbyta åsikter med kommissionen om det här ämnet.

Frågan handlar om den rättsliga ställningen för en ledamot av Europaparlamentet som valts i Polen, som inte har samma ställning när det gäller valbarhet och andra bestämmelser om val som gäller för parlamentariker i de andra medlemsstaterna. Valet till Europaparlamentet i Polen regleras i praktiken av rättsakten av den 23 januari 2004. I artikel 9 i rättsakten föreskrivs följande kriterier för att man ska vara valbar: personen ska ha uppnått en ålder av 21 år senast på valdagen, inte straffats och åtalats för brott, ha sin hemvist i Polen och måste uppfylla flera andra kriterier.

I kapitel 17 i denna rättsakt beskrivs de möjliga situationer där en ledamot av Europaparlamentet vald i Polen skulle förlora sin plats i parlamentet: deras valbarhet, det vill säga kriterierna för valbarhet på valdagen, kan upphävas, vilket kan ge upphov till förlust av valbarheten om dessa krav inte uppfylls, och flera andra frågor som jag inte kommer att ta upp för att komma till den springande punkten i den fråga som jag vill diskutera här.

På grundval av ett antal kombinerade föreskrifter, som vi advokater säger, kan en ledamot av Europaparlamentet automatiskt förlora sin plats – det vill säga, en ledamot av Europaparlamentet skulle automatiskt förlora sitt mandat, i den händelse han eller hon blev föremål för en slutlig fällande straffrättslig dom. Rättsakten av den 12 april 2001 innehåller inga liknande bestämmelser för ledamöter av det polska parlamentet – varken när det gäller val till den polska sejmen eller senaten – vilket leder till att dessa bestämmelser gäller för polska ledamöter av Europaparlamentet, men inte för polska ledamöter av det polska parlamentet.

Därför beslutade vi att diskutera detta, och vi ställde oss en fråga som bland annat får återverkningar för begäran om immunitet. Som ni vet har vi – vilket kommissionsledamot Franco Frattini är mycket väl medveten om – befogenhet att besluta om denna fråga. Det står klart att om en ledamot automatiskt förlorar sin plats till följd av en händelse som immunitet inte kan upprätthållas för uppstår ytterligare ett problem, en ytterligare osäkerhet.

Av detta skäl frågar vi, och jag frågar för utskottets räkning, kommissionsledamoten om han anser att den polska lagstiftningen om val till det nationella parlamentet strider mot artikel 10 i protokollet om immunitet och privilegier, där det fastslås att ledamöter av Europaparlamentet under Europaparlamentets sessioner ska åtnjuta vad avser deras egen stats territorium, den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land. Det finns följaktligen en tydlig inkonsekvens om en polsk ledamot av Europaparlamentet kan förlora sin plats när ledamöterna av det nationella parlamentet inte behandlas på samma sätt.

Jag vill också fråga kommissionen om den har för avsikt att vända sig till EG-domstolen för att se till att Polen ändrar sin lagstiftning så att fördraget tillämpas på ett korrekt sätt, eftersom det förefaller som om fördraget inte tillämpas som det ska i det här fallet. Det föreligger ett undantag här, och eftersom alla ledamöter från alla medlemsstater ska behandlas på ett jämförbart sätt och åtnjuta lika behandling betyder det att detta undantag för ledamöter från den polska staten fullständigt strider mot de bestämmelser som kan tillämpas och även tillämpas för alla andra ledamöter från de andra medlemsstaterna. Därför ville jag ta upp dessa två frågor med kommissionen och informera parlamentet om detta, och fråga kommissionsledamoten om han kan besvara detta och om det är möjligt att rätta till de problem som jag har tagit upp.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den fråga som Giuseppe Gargani tar upp är utan tvivel viktig eftersom två principer, som båda är viktiga enligt min åsikt, står på spel här.

Den första principen är naturligtvis den som avses i artikel 10 i protokollet om immunitet och privilegier och om den rättsliga ställningen för Europaparlamentets ledamöter, där det anges att Europaparlamentets ledamöter ska beviljas samma privilegier som beviljas parlamentsledamöter i deras land.

Emellertid berörs även en annan bestämmelse – som även den är viktig enligt min åsikt – nämligen artikel 13 i akten om val av företrädare i Europaparlamentet från 1976. I denna artikel fastställs det mycket tydligt att när medlemsstat inför nationell lagstiftning som omfattar det aktuella fallet här, det vill säga förlorad rättslig ställning, en ledamot av Europaparlamentet som förlorar sin plats, är upphörandet av mandatet till Europaparlamentet i det landet föremål för nationell lagstiftning.

Med andra ord finns det en uppenbar motsägelse, eftersom bestämmelserna i protokollet om immunitet och privilegier, som Giuseppe Gargani citerade, handlar om att ledamöter av det polska parlamentet och ledamöter av Europaparlamentet som väljs i Polen ska beviljas lika privilegier, men samtidigt regleras förlust av mandat för en ledamot av Europaparlamentet uppenbarligen – eller uttryckligen skulle jag säga – av akten om val av företrädare i Europaparlamentet från 1976, och där fastställs att förlusten av detta mandat regleras av nationell lagstiftning.

Enligt min uppfattning handlar problemet mer om en överträdelse av en tredje vägledande princip för EU: vare sig principen om lika behandling fastställs i den polska nationella lagstiftningen eller inte. Enligt denna princip, som fastställs i alla EU-länders konstitutionella lagstiftning, måste liknande situationer behandlas på liknande sätt. Det är snarare så att det är den allmänna principen som är under debatt, men denna allmänna princip ger emellertid inte kommissionen möjlighet att slå fast hur Polen bör ändra sin lagstiftning eftersom frågan är föremål för nationell lagstiftning. Om Polen skulle vilja reglera nationella parlamentsledamöters förlust av mandat i stället för förlust av mandat för ledamöter av Europaparlamentet skulle detta vara möjligt. Det viktiga i sammanhanget är att bestämmelserna om en sak bringas i överensstämmelse med bestämmelserna om den andra.

Detta är min personliga åsikt eftersom kommissionen inte kan säga att ”vi vänder oss till EG-domstolen för att få ett domslut om att den polska nationella lagstiftningen måste ändras på ett särskilt sätt”, men jag anser emellertid att en allmän princip kan ställas upp. Den allmänna principen är att Polens rättssystem måste agera för att ändra på denna skillnad i behandling, och det, anser jag, är en fråga för de polska lagstiftarna. Eftersom denna fråga aldrig har uppstått förut, och den är alldeles för känslig för att behandlas på ett summariskt sätt, anser jag att det första steget är att nå samförstånd. Om de polska lagstiftarna, vilket jag anser, bör undanröja denna skillnad i behandling, är detta en fråga för det polska parlamentet.

För det andra: uppfyller den polska lagstiftningen bestämmelserna i akten om val av företrädare i Europaparlamentet från 1976 som jag nämnde tidigare? Jag vill upplysa er om, herr Gargani, att jag har beställt en jämförande undersökning för de 12 nya medlemsstaterna för att fastställa huruvida den nationella lagstiftningen, inte bara den polska, utan lagstiftningen i de övriga 11 medlemsstater som anslöt sig till EU mellan 2004 och 2007, uppfyller bestämmelserna i akten från 1976.

Sammanfattningsvis bör två saker göras. För det första en översyn, som jag kommer att genomföra, av den polska lagstiftningens överensstämmelse, och inte bara den polska, eftersom det faktum att Giuseppe Gargani har tagit upp fallet med Polen inte betyder att det inte finns jämförbara situationer i de andra medlemsstaterna. Min åsikt är att denna översyn behövs för samtliga nya medlemsstater.

Den andra uppgiften är att utvärdera om det polska parlamentet genom lagstiftning kan undanröja detta, vilket objektivt sett är en uppenbar motsägelse eftersom det finns en uppenbar diskriminering mellan den rättsliga ställningen, som regleras i lag, för ledamöter av Europaparlamentet som väljs i Polen och ledamöter av det polska parlamentet. Det finns en uppenbar motstridighet, och den enda aspekten som jag har svårt att godta är att det är upp till kommissionen att fråga EG-domstolen vilka åtgärder de polska lagstiftarna bör vidta.

Om parlamentet instämmer i denna ståndpunkt skulle vi helt enkelt kunna påpeka att det råder en uppenbar diskriminering i Polen mellan den rättsliga ställningen för två typer av parlamentariker. Detta är en helt ny frågeställning, och vi bör försöka göra framsteg i denna fråga i en anda av samarbete.

  Tadeusz Zwiefka, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Ordförande Giuseppe Gargani redogjorde mycket tydligt för situationen för ledamöter av Europaparlamentet inom den polska lagstiftningen, vilket även gäller den ojämlika behandlingen av dem jämfört med ledamöter av parlamentet i Polen, och även senatorerna. Jag instämmer i kommissionsledamot Franco Frattinis argument att detta strider mot principen om lika behandling inför lagen av ledamöter av Europaparlamentet.

Jag vill informera er om att den koalition som för närvarande styr i Polen, Platforma Obywatelska och Polskie Stronnictwo Ludowe, redan har börjat arbeta för att ändra denna lag, så att samma bestämmelser ska gälla för ledamöter av Europaparlamentet, ledamöter av parlamentet i Polen och ledamöterna av den polska senaten. Denna ändring kommer att överensstämma med bestämmelsen i akten om val av ledamöter till Europaparlamentet, så att samma princip även kommer att gälla för ledamöter av det polska parlamentet och polska senatorer.

I detta sammanhang inleder vi emellertid, som Giuseppe Gargani påpekade, en diskussion om ett problem som egentligen är en mer allmän fråga, och därför undrar jag om det inte kunde vara värt att överväga en gemensam vallag, åtminstone när det gäller de allmänna principerna, en gemensam lag för val till Europaparlamentet för samtliga EU-medlemsstater, eftersom det i dag råder mycket olika förhållanden i de 27 medlemsländerna. Det är svårt att inte samtycka till, och jag godtar naturligtvis alla rättsliga begränsningar när det gäller ledamöter av Europaparlamentet, men det är lika svårt för mig att samtycka till en situation där en person som döms till böter i ett mål som väcks av den offentliga åklagarmyndigheten för ett avsiktligt brott eller som åtalas för ett sådant brott, automatiskt förlorar sitt mandat till Europaparlamentet.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Dagens debatt handlar om ojämlik behandling av polska ledamöter av Europaparlamentet jämfört med ledamöter av den polska sejmen när det gäller valbarhetskriterier och förlust av mandat.

I artikel 9 i rättsakten av den 23 januari 2004 som reglerar val till Europaparlamentet ser vi att man har rätt att ställa upp till val i Europaparlamentet om man, bland andra kriterier, inte har straffats för brott utförda avsiktligen eller åtalats av den offentliga åklagarmyndigheten, och enligt artikel 142 kan en ledamots mandat till exempel upphävas till följd av att ledamotens val till Europaparlamentet ogiltigförklaras. Detta innebär att en fällande dom mot en ledamot (detta avser en ledamot av Europaparlamentet, vilket har nämnts tidigare) för ett brott som har begåtts avsiktligt betyder att de automatiskt förlorar sitt mandat, medan detta inte utgör något hinder för ledamöter av det nationella parlamentet att ställa upp till val, och det innebär inte heller att de förlorar sitt mandat.

När det gäller privilegier för ledamöter av Europaparlamentet anges det i artikel 5.1 i arbetsordningen att ”ledamöterna åtnjuter immunitet och privilegier i enlighet med protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier”. I ingressen till protokollet anges att det reglerar sådan immunitet och sådana privilegier som behövs för att de ska kunna utföra sina uppgifter för Europeiska gemenskaperna, och i artikel 10a anges att ”under Europaparlamentets sessioner ska dess ledamöter åtnjuta vad avser deras egen stats territorium, den immunitet som beviljas parlamentsledamöter i deras land”. Ledamöter av det polska parlamentet och Europaparlamentet skyddas av samma immunitet. Enligt artikel 11 ska ”företrädare för de medlemsstater som deltar i arbetet i gemenskapernas institutioner, deras rådgivare och tekniska experter i sin tjänsteutövning och under resan till och från mötesplatsen åtnjuta sedvanliga privilegier, immunitet och lättnader”.

Det råder inget tvivel om att en ledamot av Europaparlamentet är en företrädare för en medlemsstat som deltar i arbetet i gemenskapernas institutioner. Eftersom ledamöterna av Europaparlamentet och det polska parlamentet bör åtnjuta samma immunitet och privilegier bör bestämmelserna om deras valbarhet och förlust av mandat också vara desamma.

När Polen anslöt sig till EU förband sig landet att respektera gällande lagstiftning i EU, särskilt den lagstiftning som direkt inverkar på de interna rättsliga systemen i medlemsstaterna. Jag begär att lagstiftningen om den rättsliga ställningen för ledamöter av det polska parlamentet och ledamöter av Europaparlamentet i Polen standardiseras så snabbt som möjligt, och jag instämmer fullständigt i kommissionsledamot Franco Frattinis åsikt i denna fråga.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den polska vallagen om val till Europaparlamentet är i sanning orättvis och odemokratisk jämfört med lagen om val till det nationella parlamentet. Förlusten av en plats för en fullmäktig i Europaparlamentet genom lagar om valbarhet är ett enkelt sätt att sätta press på politiska motståndare som gör det möjligt att få till stånd en politisk uppgörelse med dem som har mer makt.

Lagen missbrukas olyckligtvis fortfarande i många forna kommunistländer, trots att de är medlemmar i Europeiska unionen. Så är också fallet med Witold Tomczak. Som ledamöter av Europaparlamentet företräder inte de polska parlamentsledamöterna bara polackerna utan alla européer.

Det är oacceptabelt att dessa människors företrädare diskrimineras genom upprätthållande av en annorlunda lagstiftning jämfört med den för ledamöterna i det polska parlamentet. En polsk parlamentsledamot som döms i rätten kommer inte bara att straffas i enlighet med polsk lag utan också förlora sin plats som ledamot av Europaparlamentet. Detta visar tydligt hur polska ledamöter av Europaparlamentet diskrimineras i jämförelse med ledamöterna i nationella parlament. Denna situation är oacceptabel och visar tydligt hur orättfärdig och orättvis den polska vallagen är.

Jag vill uppmana Polen att ändra sin vallag.

  Aloyzas Sakalas (PSE). – (EN) Herr talman! Denna muntliga fråga är en följd av debatterna i utskottet för rättsliga frågor om Witold Tomczaks immunitet.

Frågan om Tomczaks immunitet togs upp av parlamentet för några år sedan. Utskottet för rättsliga frågor fick nyss en begäran av Tomczak om att försvara hans immunitet. Utskottet diskuterade denna begäran, och man har utarbetat ett utkast till beslut. Antagandet av det slutliga beslutet sköts dock upp eftersom utskottet fick information om att de rättsliga följderna för polska ledamöter av Europaparlamentet och ledamöter av det polska parlamentet var olika i händelse av upphävande av immunitet.

Enligt den polska lagen av den 23 januari 2004 förlorar en polsk ledamot av Europaparlamentet automatiskt sin plats i händelse av en fällande dom. Denna bestämmelse är inte tillämplig på ledamöter av det polska parlamentet. En sådan skillnad strider mot gemenskapslagstiftningen, i och med att olika lagstiftning upprätthålls i fråga om ledamöter av det nationella parlamentet och polska ledamöter av Europaparlamentet. Det måste skapas klarhet i denna skillnad mellan polsk lagstiftning och gemenskapslagstiftning.

Därför stöder jag helt formuleringen av en muntlig fråga till kommissionen. Jag hoppas att Franco Frattini kommer att göra allt han kan för att undanröja denna skillnad mellan den polska lagstiftningen och gemenskapslagstiftningen.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, kommissionsledamot Frattini, mina damer och herrar! Enligt min mening måste demokratin i Europa ständigt utvecklas, och vi ser många attacker mot vårt demokratiska system från krafter utanför Europa. Ledamöterna av Europaparlamentet fattar naturligtvis beslut om väldigt många frågor som direkt och omedelbart påverkar den europeiska allmänheten. Parlamentsledamöter fattar inte beslut för sig själva, utan företräder sina väljare.

Därför får inte ledamöter av Europaparlamentet ha en lägre rättslig ställning än ledamöterna av nationella parlament eller omvänt, om nationella ledamöter skulle ha sämre rättslig ställning än ledamöter av Europaparlamentet.

Jag anser följaktligen att kommissionen bör undersöka hur den nya stadga som kommer att gälla från 2009 och framåt kommer att påverka Polens ledamöter av Europaparlamentet och att den utreder vilka förändringar som stadgan kommer att medföra och om det inte finns utrymme för att stadgans principer ska kunna tillämpas för att kunna undanröja dessa skillnader.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Som alltid har kommissionsledamot Franco Frattini gjort en ytterst intrikat juridisk analys. Som kommissionsledamoten påpekade förefaller det under de nuvarande omständigheterna inte finnas någon grund för att hänskjuta detta ärende direkt till EG-domstolen.

Efter att ha lyssnat till Tadeusz Zwiefka, som informerade oss om ett förslag från den sittande polska regeringen om att ändra lagen, vill jag fråga kommissionsledamoten om han anser att kommissionen skulle kunna ta kontakt med den polska regeringen med utgångspunkt i den debatt vi för i parlamentet för närvarande, för att se om den polska regeringen verkligen föreslår att lagen ska ändras för att harmonisera den rättsliga ställningen för ledamöter av Europaparlamentet med ställningen för ledamöter av det nationella parlamentet.

  Marek Aleksander Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Tadeusz Zwiefkas förslag om hur situationen för ledamöter av Europaparlamentet ska likställas med situationen för ledamöter av parlamentet i Polen är ingen lösning på problemet. Jag anser att den bästa lösningen, som i själva verket redan ingår i polsk lag, skulle vara att domstolen, under omständigheter där en person döms för ett avsiktligt brott, även beslutar att denna person ska berövas sina offentliga rättigheter, vilket innebär att han eller hon inte kan ställa upp till val.

Denna lösning tillämpas till exempel i Frankrike. Jag skulle vilja ge er ett uttryckligt exempel. Europaparlamentets vice talman Gérard Onesta dömdes för några månader sedan av en domstol i Frankrike till villkorlig dom på flera månader för en handling som enligt polsk lagstiftning automatiskt skulle innebära förlust av platsen i Europaparlamentet. Jag anser att den rådande situationen är fullständigt olämplig och att vi bör välja en lösning i den riktning som Franco Frattini föreslår.

  Giuseppe Gargani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Några ytterligare korta kommentarer. Jag är glad över att debatten har lett till ett allmänt erkännande av att det finns ett betydande och tvistigt problem. Jag vill särskilt tacka kommissionsledamot Franco Frattini. Som den goda advokat han är har han tittat lite mer i detalj på frågan som, vilket han med rätta påpekar, inte bara berör Polen. En allmän princip står på spel, och det gläder därför både mig och utskottet att höra att ni genomför en allmän översyn för att övervaka hur lagstiftningen följs och kontrollera om lagarna är konsekventa på nationell nivå och EU-nivå.

En sak står emellertid klar; det finns ingen uppenbar motsättning. När det gäller garantierna strider den polska lagstiftningen mot fördraget. Om en polsk ledamot av Europaparlamentet skulle förlora sin plats faller självklart fördragets artikel om möjlighet att delta i sessioner. Enligt utskottets egen uppfattning, som ni nyss hörde i debatten från Manuel Medina Ortega och från mig personligen, handlar det inte om att väcka talan i EG-domstolen, utan om att följa upp frågan för att lösa problemet. Om vår polske kollega Tadeusz Zwiefka säger att denna fråga redan har tagits upp i Polen har vissa framsteg redan gjorts.

Det krävs jämförbara bestämmelser eftersom det är detta som gör EU till en garant för en enhet av stater som arbetar tillsammans, för medborgarskap och lika rättigheter till frihet och en jämlik ställning för alla.

  Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Herr talman! Jag vill bara säga att jag stöder inläggen i debatten och instämmer i de flesta synpunkter som har framförts, och jag anser naturligtvis att vi bör harmonisera våra bestämmelser så snart som möjligt. För att åskådliggöra hur nödvändigt detta är skulle jag vilja uppmärksamma en av våra kollegers historia, en ledamot av Europaparlamentet som finns med oss här i dag, Witold Tomczak, som har varit involverad i ett rättsfall i Polen i många år, ett rättsfall som nu närmar sig sin lösning och som kan påverka hans framtid som ledamot av Europaparlamentet. Detta mål involverar inte mycket skada, och vittnen förnekar att händelsen har inträffat. Det avslutades vid ett tillfälle, men har öppnats igen, kanske under inflytande av en viss politisk turbulens, och nu riskerar Witold Tomczak, som har valts två gånger (vår kollega blev parlamentsledamot 2005 och ledamot av Europaparlamentet 2004), att såväl hans immunitet som mandat upphävs. Detta är något helt otroligt och mycket farligt, och det bör så snabbt som möjligt stoppas och avlägsnas från detta forum.

  Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att kvällens debatt har visat två saker: för det första att det finns en allmän åsikt som alla som har talat delar skulle jag säga – och en åsikt som jag anser vara korrekt – att skillnaden i behandling mellan ledamöter av Europaparlamentet som väljs i Polen och polska nationella parlamentsledamöter måste undanröjas och att denna analys kan utsträckas till alla de andra nya EU-medlemsstaterna vars efterlevnad av akten om val av företrädare i Europaparlamentet från 1976 inte har kontrollerats ännu.

Den andra slutsatsen, och jag avser förslaget från Manuel Medina Ortega, som jag håller med, är att förmedla slutsatserna från denna debatt till den polska regeringen och informera den om att denna skillnad i behandling måste undanröjas genom nationell lagstiftning. Jag kommer att göra detta. Jag vill informera er om att jag förvisso kommer att ta en formell kontakt med den polska regeringens justitieminister för att förmedla den allmänt utbredda uppfattningen i parlamentet – som jag alltså instämmer i – att så länge som de polska nationella lagstiftarna har suveräna befogenheter över hur denna skillnad i behandling ska kunna undanröjas måste detta mål eftersträvas.

Det var den synpunkten jag framförde i början av debatten: jag anser inte att det är min uppgift att tala om för de polska lagstiftarna hur de ska gå vidare med saken, men däremot kan jag tala klarspråk när det gäller målet, och det är att undanröja skillnaderna i behandling mellan den rättsliga ställningen för polska nationella parlamentsledamöter och ställningen för ledamöter av Europaparlamentet som väljs i Polen.

Jag kommer självklart att förmedla den informationen och kommer även att återkomma till parlamentet med en rapport, med tanke på Giuseppe Garganis och utskottets intresse för denna fråga, om översynen av de andra 11 medlemsstaterna så att regeringarna i andra medlemsstater som kan beröras kan underrättas i enlighet med detta.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

21. Röstförklaringar

  Talmannen. − Nästa punkt är röstförklaringarna.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill be om att temperaturen här i kammaren höjs till en mänsklig nivå. Ibland är det så kallt här inne att vi nästan måste sätta på oss ytterkläderna. Jag ber sammanträdestjänsten att se till att vi kan arbeta i en dräglig temperatur. Tack så mycket.

  Talmannen. − Jag kommer att be den personal som ansvarar för uppvärmningen att höja temperaturen. Den kanske stiger ändå under denna diskussionspunkt.

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Chatzimarkakis (A6-0494/2007)

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Jag välkomnar att vi gav grönt ljus till ett modernt regelverk för vidareutvecklingen av bilindustrin i EU. Det gläder mig att vi har röstat för realistiska mål som gör det möjligt att höja oljepriset och leder till att vi kan förverkliga våra stora ambitioner när det gäller säkerhet och miljöskydd. Dessa målsättningar hindrar inte EU:s konkurrensförmåga. De höjda kraven på mer säkerhetsutrustning i bilarna och effektivare motorer som ska släppa ut en tredjedel mindre växthusgaser är alla mål som redan medför prishöjningar och ökningar av bilarnas driftskostnader. Vi är medvetna om att dessa krav i sig inte är vad som främst driver medelklassen och mindre förmögna att byta sina bilar oftare. Att få bort gamla bilar från de europeiska vägarna är därför det grundläggande kravet om arbetet inom högnivågruppen CARS 21 ska visa sig vara värdefullt. Nyckeln är att ändra konsumenternas motivation. Skatter och skattepolitik är emellertid inte EU:s behörighet. Det kommer därför att vara medlemsstaternas ansvar att fastställa parametrar. Det kommer att vara upp till dem att avgöra om och när säkrare och miljövänligare bilar kommer att börja ersätta de gamla bilarna på våra vägar. Detta kommer också att bli det verkliga beviset på att CARS 21 kommer att vara effektiv.

Skriftliga röstförklaringar

- Betänkande: Saryusz-Wolski (A6-0517/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av min polske kollega Jacek Saryusz-Wolski, där parlamentet uppmanas att godkänna ändringen av rådets förordning från 2004 om upprättande av partnerskap inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen. Denna ändring medför att partnerskapet med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien ändras: i stället för ”europeiskt partnerskap” ska det benämnas ”partnerskap för anslutning”, i syfte koppla ihop det med benämningen för partnerskapen med de två andra kandidatländerna, Kroatien och Turkiet. Dessutom var det nödvändigt att beakta Montenegros oberoende. I min röstförklaring tänker jag även på Kosovo i hopp om att vi kommer att lyckas finna en fredlig europeisk lösning på den svåra situationen där.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) I december 2005 beviljade rådet f.d. jugoslaviska republiken Makedonien status som kandidatland, och i juni 2006 erkändes Montenegro som en oberoende stat. I ett brådskande förfarande utan debatt föreslås det nu i artikel 1 i förordningen att europeiska partnerskap ska upprättas med Albanien, Bosnien och Hercegovina, Montenegro samt Serbien inbegripet Kosovo och i artikel 1a att partnerskap för anslutning ska upprättas med Kroatien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Definitionerna av dessa två former av partnerskap är mer eller mindre desamma. Föredraganden stöder kommissionens förslag, och rådet uppmanas att på nytt höra Europaparlamentet om det har för avsikt att ändra förslaget. Jag anser att det är mycket troligt att rådet kommer att vilja ändra förslaget. Det anges inte hur det förväntade erkännandet av Kosovo som en oberoende stat inom de närmaste veckorna ska beaktas.

Det står inte heller klart vad det betyder att Makedonien kommer att få vänta längre med att inleda anslutningsförhandlingar eller om Serbien erbjuds utsikterna till anslutning som en prioritet. Det är väl känt att Nederländerna och Belgien motsätter sig detta så länge som krigsförbrytaren Ratko Mladić inte har överlämnats till Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien i Haag. Jag förväntar mig därför att denna punkt förs upp på dagordningen igen, men jag röstar inte mot betänkandet.

- Betänkande: Liberadzki (A6-0506/2007)

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag kommer att rösta för betänkandet av Bogusław Liberadzki om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 95/50/EG när det gäller kommissionens genomförandebefogenheter.

Bogusław Liberadzki har utarbetat ett utmärkt betänkande. Jag håller med föredraganden, som är för kommissionens förslag, och vill även rekommendera att förslaget antas utan ändringar.

Genom direktiv 95/50/EG fastställs förfaranden för de kontroller som ska genomföras av medlemsstaterna när det gäller transport av farligt gods på väg. En lista över överträdelser har föreslagits för dessa kontroller, som innebär att de berörda fordonen får kvarhållas, varvid det kan krävas att fordonen bringas i överensstämmelse med reglerna innan färden får fortsättas. Dessutom är det viktigt att varje medlemsstat sänder kommissionen en rapport om tillämpningen av detta direktiv för varje kalenderår.

- Betänkande: Costa (A6-0513/2007)

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Vägtullar som tas ut för tunga godsfordon, vars tänkta syfte är att bidra till en omläggning av trafiken från väg till järnväg, har som förväntat inte gjort järnvägstransporterna mer lockande, utan problemen har i stället vältrats över på konsumenterna. Särskilt på de mest trafikerade lederna och i stora tätorter kommer inriktningen på vägtransporter att förvärra de redan befintliga problemen som trafikstockningar, buller, miljöföroreningar och partikelkoncentrationer.

En annan orsak till oro är det självsvåldiga sätt som viss transportverksamhet utförs på. Stickkontroller av lastbilar på särskilt utvalda platser varje vecka i Österrike har kraftigt förbättrat säkerheten inom vägtransporten och bör bli standard i hela EU. Om EU bryr sig om sina medborgares hälsa och miljöskyddet får vi inte låta någon tid gå förlorad för att ersätta de stora föroreningskällor som kommersiella fordon med åldrande dieselmotorer utgör, se till att tjänster för kombitrafik på järnväg görs ekonomiskt attraktiva och att Alpkonventionen tillämpas.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Föredraganden Paolo Costa har visat hur diskrimineringen när det gäller fraktsatser och villkor kan avskaffas. Det är sant att man snabbt kan nå avsevärda fördelar genom att införa bara några få ändringar i den befintliga lagstiftningen.

Som skuggföredragande vill jag påpeka att en gemensam ståndpunkt nåddes av rådet, kommissionen och parlamentet.

- Betänkande: Stockmann (A6-0497/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för lagstiftningsresolutionen om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om flygplatsavgifter, enligt betänkandet från min tyske kollega Ulrich Stockmann.

Vid en tidpunkt när EU:s flygplatser, som huvudsakligen är statligt ägda, privatiseras, när användarna inte är helt nöjda med de tjänster som de konsumerar och när företagen utvecklas i en miljö med många variabler, var det helt naturligt att reglera fastställandet av flygplatsavgifter.

Jag välkomnar inrättandet av oberoende nationella tillsynsmyndigheter för att övervaka denna marknad, och jag hoppas att samordning på EU-nivå snabbt kan införas och ett oberoende EU-tillsynsorgan kommer att inrättas i sinom tid.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Kommissionens förslag innehåller en lång rad detaljerade regler om hur flygplatsavgifter ska regleras. Det hör till kommissionens kompetens att kontrollera att gemenskapens konkurrenslagstiftning efterlevs. De aktuella förslagen innebär dock en överdriven byråkratisering och detaljreglering, vilken är negativ för de medlemsstater som har valt att avreglera flygsektorn.

Europaparlamentet förordar att de gemensamma principerna om flygplatsavgifter endast ska gälla för flygplatser med över fem miljoner passagerarrörelser per år, eller där den årliga trafiken uppgår till över 15 procent av antalet passagerarrörelser i den aktuella medlemsstaten. Detta ställningstagande är att föredra framför kommissionens förslag, vilket inkluderar även mindre regionala flygplatser. Vi ställs ofta inför avvägningen av i vilken mån det är motiverat att stödja gemensamma EU-regler, i syfte att uppnå en likabehandling av samtliga aktörer som verkar på den inre marknaden. I detta fall är det uppenbart att kommissionens linje innebär en omotiverad byråkratisering.

Vi har utifrån ovanstående argumentation röstat ja till Europaparlamentets förslag, men sagt nej till den lagstiftningsresolutionen vid slutomröstningen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Även om betänkandet innehåller några punkter som bidrar till att förbättra kommissionens förslag avspeglar det fortfarande och är en integrerad del av en avreglering av lufttransporterna inom EU.

En förbättring av insynen i metoderna för att beräkna flygplatsavgifter är verkligen välkommen. Vi motsätter oss emellertid en politik vars syfte är att avreglera och privatisera en samhällsservice som lufttransporten, i detta fall genom att främja en ”verkligt konkurrenskraftig flygplatsmarknad” eller införandet av principer som ”användaren betalar” och lönsamhet för en service som bör vara offentlig. Dessutom görs till och med insatser för att den ”reglerande rollen” ska flyttas från det offentliga området, genom att inrätta ”oberoende tillsynsmyndigheter” för detta ändamål.

Den privatisering som har genomförts inom sektorn har inte tillfört mervärde till de tjänster som tillhandahålls och har lett till förlorade arbetstillfällen och försämrade rättigheter för arbetstagarna och i vissa fall till tekniska och driftsmässiga problem.

Vi beklagar att våra förslag har förkastats. Syftet med dem var att garantera att de begränsningar som regioner med permanenta geografiska och naturliga nackdelar, som de yttersta randregionerna, lider av erkänns i direktivet och införa lämpliga undantag för skyldigheten att tillhandahålla allmän samhällsservice.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. − (EN) De brittiska konservativa är i hög grad för att större flygplatser med en dominerande ställning på marknaden ska bli föremål för extra granskning. Vi har emellertid redan ett starkt tillsynssystem i Storbritannien, och därför anser vi att detta är en onödig inblandning som skulle kunna få en motsatt effekt för regionala flygplatser, som påverkar de lokala ekonomierna på ett betydande sätt.

Vi har försökt förbättra åtgärden för att upprätthålla en ”undantagsbestämmelse” på nationell grund, eller åtminstone höja tröskeln så att de mest regionala flygplatserna undantas, och även om vi ännu inte har lyckats med dessa bemödanden så kommer vi att driva dem vidare vid andra behandlingen. Under tiden reserverar vi vår ståndpunkt.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Jag röstade inte för detta betänkande om direktivet om flygplatsavgifter eftersom förslagen i betänkandet utgör en oacceptabel diskriminering mot Luxemburgflygplatsen. Så ska inte små länder behandlas. Tillämpningen av direktivet på Luxemburgs flygplats, med sina 1,6 miljoner passagerare per år, och det faktum att bestämmelserna inte gäller för någon av Luxemburgflygplatsens direkta konkurrenter, Frankfurt Hahn och Bryssels Charleroi, som hanterar över tre miljoner passagerare, utgör en intolerabel diskriminering på den inre marknaden och grundas enbart på det faktum att en nationell gräns löper mellan Luxemburg och dessa andra flygplatser.

Den centrala faktorn i detta direktiv får inte vara nationella gränser utan måste vara objektiva kriterier om syftet är att se till att flygplatserna inte missbrukar en dominerande marknadsställning.

Mindre flygplatser, även om de är den enda luftfartsterminalen i landet, löper inte risk att göra sig skyldiga till sådant missbruk, särskilt inte i Luxemburgs fall, där de förutnämnda konkurrerande flygplatserna ligger inom lätt räckhåll och dessutom används av lågprisflygbolag. Luxemburg är så litet att det tar mindre än en halvtimme från flygplatsen med bil att nå tre olika länder.

Detta förslag utgör en överträdelse av proportionalitetsprincipen, och kan inte godtas i den nuvarande utformningen. Därför röstar jag mot förslaget i form av en protest.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar betänkandet och dess syfte. Genom införande av större öppenhet i fråga om det sätt som flygplatsavgifter beräknas på anser jag att det skapas lika villkor och att konkurrensen inom sektorn stimuleras. Planerna kommer att hjälpa Skottlands flygplatser att konkurrera med de brittiska motsvarigheterna, särskilt genom en reducering av den dominanta ställning som innehas av stora resecentrum som London.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Som ledamot av utskottet för transport och turism vill jag förklara att jag är för betänkandet av Ulrich Stockmann om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om flygplatsavgifter.

Jag anser emellertid att det är på sin plats att kommentera ett par punkter, särskilt kopplingen mellan flygplatsavgifter och kostnaderna för de tjänster som erbjuds. I detta avseende efterlyste delegationerna från Frankrike och Nederländerna med Italiens stöd en tydlig hänvisning till kostnaderna. Det ska konstateras i detta sammanhang att kostnaderna för de tjänster som tillhandahålls och de avgifter som tas ut av flygplatsledningen kopplas ihop i den nationella lagstiftningen. Bestämmelsen i punkt 5 gör det italienska systemet mer konsekvent med direktivets system och gör det möjligt att behålla de befintliga förfarandena, på villkor att den oberoende tillsynsmyndighet som avses i artikel 10, som ska övervaka att avgifterna tillämpas korrekt, och det organ som godkänner avgiftsnivåerna på nationell nivå kombineras till samma myndighet. Denna myndighet måste, det ska betonas, vara oberoende från både flygplatsledningarna och flygbolagen.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Även om detta betänkande innehåller ett flertal goda idéer om hur flygplatsavgifter kan göras mer öppna och om hur miljömässiga överväganden för första gången kan beaktas, så måste vi liksom alltid vara försiktiga så att vi inte kastar ut barnet med badvattnet. I min valkrets Skottland finns det dussintals små flygplatser, och flygresor är inte en lyx – det är en nödvändig tjänst för bräckliga samhällen. Därför har jag stött ändringsförslag för att undanta flygplatser i de yttersta randområdena från den nya politiken, och jag ser fram emot att det utarbetas en ram där den bräckliga karaktären hos vissa samhällen beaktas.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Främst de stora flygbolagen har varit pådrivande för att få till stånd en specifik EU-reglering för flygplatsernas uttag av flygplatsavgifter. De menar att flygplatserna utgör lokala monopol och utnyttjar sin monopolställning för att ta ut oskäliga avgifter. Luftfartsverket och de mindre flygbolagen har dock varit tveksamma till en ny lagstiftning. För de mindre flygbolagen är en ny lagstiftning och harmonisering snarare ett hot, eftersom de ofta valt att flyga på konkurrerande flygplatser som har lägre avgifter.

Jag har röstat mot direktivet av flera olika skäl. Flygplatser regleras redan idag av nationella myndigheter, och deras agerande begränsas av existerande konkurrenslagstiftning inom EU. De länder som väljer en affärsmodell som leder till högre flygplatsavgifter till följd av exempelvis investeringar eller utförsäljningar måste tillåtas göra det så länge avgifterna inte strider mot existerande lagstiftning. Det är sedan upp till medlemsstaterna att bedöma om deras avgifter är konkurrenskraftiga eller inte.

Europaparlamentet har reducerat direktivets omfattning, Jag har bl.a. röstat för de förändringar som innebär att direktivet begränsas till 67 flygplatser (i jämförelse med ca 150 flygplatser som skulle beröras innan). Prisreglering på EU-nivå kan jag dock inte stödja.

- Betänkande: Blokland (A6-0406/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I första behandlingen i medbeslutandeförfarandet röstade jag för en lagstiftningsresolution om förslaget till förordning om export och import av farliga kemikalier, som byggde på betänkandet av min nederländske kollega Johannes Blokland.

Det gläder mig att en kompromiss har nåtts eftersom det är angeläget att reglera den rättsliga situation som har uppstått till följd av EG-domstolens ogiltigförklaring av den tidigare förordningen från 2003, samtidigt som den rättsliga situationen måste förbättras för att ta hänsyn till utvecklingen sedan dess.

  Liam Aylward (UEN), skriftlig. − (EN) Jag har röstat för de kompromissändringsförslag som det stora flertalet politiska grupper har enats om och som ska främja delat ansvar mellan parterna vid internationell handel med farliga kemikalier.

Bestämmelser som antagits på EU-nivå är av avgörande betydelse för en hög skyddsnivå för miljö och folkhälsa, och vi strävar efter att dessa bestämmelser ska utvidgas till att gälla internationellt.

Medvetandet om riskerna är av största vikt för exportörer och importörer. Länder kan öka denna medvetenhet genom utbyte av information och bästa metoder och obligatoriskt nationellt beslutsfattande om godkännande av kemikalier, samtidigt som man också gör lagstiftare och berörda parter medvetna om sådana risker.

Den föreslagna lagstiftningen syftar till att införliva Rotterdamkonventionen, och den underliggande principen är att hjälpa de länder som deltar att lära sig mer om egenskaperna hos potentiellt farliga kemikalier och bekämpningsmedel. I och med detta får länderna den information och de medel som krävs för att stoppa oönskade importer av giftiga kemikalier genom att de kräver av och ålägger exportören/exportlandet att följa det importerande landets lagar. Jag välkomnar och stöder verkligen denna lagstiftning och Europaparlamentets kompromisspaket.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. − (IT) Jag välkomnar genomförandet av Rotterdamkonventionen, eftersom detta visar att EU är väl medvetet om sitt åtagande att skydda miljön och folkhälsan i tredjeländer, särskilt utvecklingsländer. Från och med i dag kommer det inte längre att vara möjligt att exportera farliga kemiska produkter till länder utanför EU utan förhandstillstånd från destinationslandet (det så kallade PIC-förfarandet – förhandsgodkännande sedan information lämnats).

Vi var tvungna att sätta stopp för den dubbelmoral som rådde tidigare, när ett ämne som var strikt reglerat på EU-marknaden för att skydda miljön och folkhälsan inom EU fritt kunde säljas till tredjeländer, utan försiktighetsåtgärder eller skyldigheter att tillhandahålla information om risker. Detta är en gest av hövlighet och solidaritet, särskilt mot länder som har mindre informations- och riskanalysresurser än EU.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Rotterdamkonventionen om förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel antogs i september 1998 och trädde i kraft den 24 februari 2004. Rotterdamkonventionen tillämpas genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 304/2003 om export och import av farliga kemikalier.

Kommissionen ansåg sig föranlåten att inleda förfaranden mot rådet och Europaparlamentet inför EG-domstolen, eftersom den inte instämde i ändringen av rättslig grund (från gemensam handelspolitik till miljö). I sin dom av den 10 januari 2006 ogiltigförklarade domstolen förordningen, eftersom den borde ha haft en dubbel rättslig grund, nämligen både artikel 133 och artikel 175.1 i fördraget, och beslutade att förordningens verkningar skulle kvarstå till dess att en ny förordning hade antagits med stöd av de korrekta rättsliga grunderna.

Kommissionen lade därför fram ett nytt förslag för att åstadkomma en förordning på basis av den ovannämnda dubbla rättsliga grunden. I dagens omröstning, i första behandlingen, antog Europaparlamentet en rad ändringsförslag till kommissionens förslag som nu kommer att förhandlas med rådet. Vi röstar därför för betänkandet.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar den överenskommelse som har nåtts om förordningen i första behandlingen. Det finns 75 000 olika kemiska produkter på marknaden, och 1 500 nya tillkommer varje år. Det är följaktligen svårt för staterna att övervaka och hantera alla de potentiellt farliga ämnen som dagligen passerar våra gränser.

Denna förordning kommer att bidra till att garantera att dessa farliga kemiska produkter används på ett mer rationellt sätt, genom att underlätta utbytet av information om dem. Importländerna kommer således att bli lämpligt utrustade och informerade så de kan identifiera potentiella hot och inte låta de kemiska produkter som de inte har möjlighet att hantera på ett säkert sätt komma in i landet.

Vi måste erkänna de svårigheter som exportländerna ibland möter när de försöker få ett uttryckligt medgivande från importländerna. De undantag som beviljas för exportländer som väntar på medgivande får nu gälla i högst 12 månader. Jag är glad över att vi har antagit den här åtgärden, vars syfte är att förhindra okontrollerade importer av farliga kemiska produkter till tredjeländer.

Med hjälp av förordningen kommer vi nu att kunna undvika att upprepa de många misstag som har begåtts tidigare, som har skadat både miljön och folkhälsan.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Föredraganden Johannes Blokland konstaterar helt riktigt att det är viktigt att vi i världsomfattande skala och på EU-nivå får adekvata bestämmelser som tar sikte på en hög nivå av skydd för miljön och folkhälsan.

Utvecklingen av en särskild infrastruktur i mindre utvecklade länder skulle verkligen bidra till att bekämpa oansvarig användning av kemikalier som annars skulle kunna skada miljön, ekonomin och arbetsvillkoren.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för betänkandet. Jag betraktar genomförandet av Rotterdamkonventionen om förfarandet med förhandsgodkännande som ett positivt steg på detta politiska område. Att se till att ett förhandsgodkännande ges från tredjeländer som mottar farliga ämnen bidrar till att garantera att utvecklingsländer inte faller offer för dumpning av kemikalier som är underkastade stränga restriktioner på deras bakgård utan att de gett sitt medgivande. Även om detta är ett positivt steg i rätt riktning så måste kommissionen följa upp genomförandet av åtgärderna noggrant.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Föga nogräknade affärsmän försöker kringgå de särskilda krav som gäller för transport av kemikalier och andra farliga varor, krav som specialiserad förarutbildning, märkning och liknande. Lastbilar som tillhör varutransportfirmor transporterar ytterst frätande syror, explosiva vätskor eller ammunition, ofta utan att föraren ens vet om det. Om varorna inte är märkta och det exakta innehållet i kollina inte anges på fraktsedlarna kan personalen riskera livet i händelse av en olycka. En brand skulle kunna få ofattbart ödesdigra konsekvenser, inte bara i form av permanenta hälsoskador, utan även eventuella miljöföroreningar.

Det är vettigt att förenkla kraven för transport av farliga ämnen, utan att kompromissa med säkerheten. Det är även nödvändigt att överväga hur övergången till tankfartyg med dubbelskrov kan påskyndas för att minska förekomsten av miljökatastrofer. Framför allt krävs det emellertid mer riktade stickkontroller av tunga lastfordon inom hela EU så att vi får bort de syndare som transporterar oskyddade, omärkta eller farliga varor, som kör med defekta bromsar etc. från vägarna.

  Bogusław Sonik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för betänkandet av Johannes Blokland om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om export och import av farliga kemikalier.

Frågan om att tillåta transporter utan uttryckligt medgivande tas upp i betänkandet. Ur ekonomisk synvinkel är den befintliga situationen otillfredsställande för europeiska exportörer av kemikalier om de inte erhåller något svar från importländerna om de ämnen som anges i bilagorna. Till följd av denna förordning blir det lättare för europeiska exportörer av kemikalier som är strängt begränsade inom EU att exportera dessa ämnen utanför EU. Denna mer flexibla strategi kan, särskilt i mindre utvecklade länder, leda till att de inte har något skydd mot importer av kemiska ämnen. För att undvika okontrollerad export av farliga ämnen till tredjeländer, och för att skydda de länder som har mindre möjligheter eller inga möjligheter alls att utvärdera farliga kemikalier, bör perioden för tyst medgivande förkortas.

Det är viktigt att kommissionens förslag tillämpas för frågan om att införa verktyg för att göra det lättare för tullmyndigheterna att genomföra förordningens bestämmelser. För att de mekanismer som föreslås i denna nya förordning ska fungera korrekt och effektivt är det centralt att tullmyndigheterna och utvalda nationella myndigheter för ett nära samarbete. Innan de nya bestämmelserna införs bör riktlinjer tas fram om användningen av datorprogram, och dokumentation och utbildning enligt EU-standarderna bör tillhandahållas, särskilt för de nya medlemsstaterna.

- Betänkande: Őry (A6-0515/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) I första behandlingen av medbeslutandeförfarandet röstade jag för lagstiftningsresolutionen om ändring av kommissionens förslag om ändring av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, tack vare det utmärkta betänkandet från min ungerska kollega Csaba Őry, genom vilket tekniska ändringar av kommissionens förslag införs för att göra förordningen tydligare och mer lättläst.

Föredraganden gläder sig över att syftet med denna förordning är att ge ett exakt intryck av utvecklingen av den rättsliga situationen för de nationella systemen för social trygghet och följaktligen att garantera en lämplig samordning på gemenskapsnivå.

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. − (PL) Med avseende på principen om de fyra grundläggande friheterna i den europeiska ekonomiska integrationen vill jag även uppmärksamma betydelsen av förordning (EEG) nr 1408/71, vars syfte är att främja fri rörlighet för arbetstagare inom EU.

Det är visserligen sant att betänkandet i fråga handlar om strikt tekniska frågor, men just dessa frågor, som bidrar till att uppdatera den ovannämnda förordningen för att se till att förändringar av systemen för social trygghet på nationell nivå beaktas, har en direkt inverkan på vardagslivet för de EU-medborgare som reser, arbetar eller bor i en annan medlemsstat.

Jag håller även med föredraganden om att de sociala villkoren måste anges exakt när principen om fri rörlighet tillämpas inom EU.

Avslutningsvis vill jag betona hur viktiga de föreslagna ändringarna om insynen i riktlinjerna är för tusentals polska medborgare som bor och arbetar utanför Polen. Detta är ett av de främsta skälen till att jag stöder betänkandet av Csaba Őry.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Csaba Őry tillstår helt riktigt att effektiv samordning måste garanteras mellan medlemsstaterna på EU-nivå när det gäller systemen för utbetalningar av förmåner.

Genom att införa uppdateringar för att beakta de senaste förändringarna i medlemsstaterna blir det genom denna förordning möjligt att garantera att medborgare som reser från en medlemsstat till en annan kan utnyttja systemen för social trygghet.

- Betänkande: Chatzimarkakis (A6-0494/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av ett initiativbetänkande från min tyske vän och kollega Jorgo Chatzimarkakis röstade jag för resolutionen om ett konkurrenskraftigt motorfordonsregelverk, som bygger på kommissionens meddelande om resultaten från högnivågruppen CARS 21.

Jag vill börja med att välkomna metoden för att genomföra en verklig översyn av bilindustrin tillsammans med alla berörda aktörer i syfte att ta fram en policy för bilindustrin, som inte bara omfattar viktiga parametrar som effekterna av köpkraft, sysselsättning, rörlighet, miljön och regelbördan för industrin, utan även innovation, konkurrenskraft, problemen med begagnade bilar, skrotning av gamla bilar etc., på en långtifrån fullbordad inre marknad.

Det är viktigt att EU, efter att ha inrättat den inre marknaden i konsumenternas intresse, nu ägnar särskild uppmärksamhet åt tillverkarna och genomför en politik för bilindustrin i samarbete med dem. Bilindustrin, som har en lång tradition hos oss, måste stödjas i de stora förändringar som branschen genomgår i dag.

  Gerard Batten (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Även om jag inte invänder mot att det skulle kunna vara önskvärt att minska koldioxidutsläppen i en övergripande miljökontext kan inte ett odemokratiskt EU besluta om dessa frågor.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Den europeiska bilindustrin, som svarar för cirka 3 procent av EU:s BNP och 7 procent av unionens totala industriproduktion, är en av EU:s viktigaste ekonomiska sektorer och producerar omkring en tredjedel av den totala världsproduktionen.

Den är också en av EU:s ledande exportsektorer och investerar 4 procent av omsättningen i forskning och utveckling. Sektorn är en av de viktigaste arbetsgivarna, med mer än 2 miljoner direkta och 10 miljoner indirekta arbetstillfällen och är därför en nyckelfaktor i Europas ekonomiska, sociala och kulturella liv.

Branschen ställs emellertid inför stora utmaningar. En snabb teknisk utveckling i kombination med knivskarp internationell konkurrens tvingar den till snabba förändringar. Vidare ställs betydande krav på branschen från samhällets sida, särskilt när det gäller miljö och trafiksäkerhet. Den nära kopplingen mellan bilindustrin och miljö-, energi- och transportpolitiken har lett till att denna sektor är en av de mest reglerade i EU och omfattas av ungefär 80 direktiv och 115 FN/ECE-föreskrifter.

Vi kan emellertid inte stödja alla förslag som läggs fram i betänkandet. Alltför stark betoning läggs vid att värna om den inre marknaden och konkurrensen, medan lite uppmärksamhet ägnas åt sociala frågor och arbetsfrågor och skillnader i utveckling mellan medlemsstaterna.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Ämnet för betänkandet av Jorgo Chatzimarkakis är egentligen de huvudsakliga faktorer som ska bidra till att bilindustrin blir konkurrenskraftig under de kommande åren med hänsyn till miljöbegränsningar, produkt- och säkerhetsnormer, konkurrenter på internationell nivå etc.

Ändå finner vi bevis på den pågående kampanjen för att förfölja förarna i hela texten. Bestämmelser om att begränsa trafiken i stadsområden och gränsöverskridande indrivande av böter för trafikförseelser har väl ändå ingen plats i ett betänkande av den här typen? Ska EU-medborgarna nu, med risk för påföljder eller höga skatter, tvingas att köpa ”rena” fordon med dyr säkerhetsteknik medan den höga genomsnittsåldern för fordonsparken i ett land som Frankrike (åtta år) i själva verket avspeglar människors ekonomiska svårigheter och låga köpkraft? Varför ska privatbilisterna straffas ännu en gång när de till exempel endast står för 13 procent av koldioxidutsläppen i Frankrike, och den siffran dessutom är ännu lägre i länder som inte använder kärnenergi?

Det finns en grundläggande paradox i att arbeta för en konkurrenskraftig bilindustri i EU när den övergripande målsättningen för EU:s politik är att driva upp bilpriserna och göra konsumenterna utfattiga, samtidigt som man inför nya former av förföljelser för att avskräcka människor från att köpa och använda bilar.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet med förslag om ett konkurrenskraftigt motorfordonsregelverk.

Det utgör en färdplan för att göra bilarna renare och säkrare och förenkla den rättsliga ramen för utvecklingen av den europeiska biltillverkningen.

Vi måste göra det möjligt att minska vägtransporternas effekter på luftkvaliteten genom att gradvis ersätta den nuvarande fordonsparken.

Jag välkomnar antagandet av de tidsgränser som parlamentet har fastställt, som sammanfaller med datumet 2015, för att nå en begränsning av utsläppen på 125 g/km för nya bilar som släpps ut på marknaden. Datumet är detsamma som ikraftträdandet för Euro VI-normerna.

Ytterligare åtgärder (bland annat alternativa bränslen, miljövänlig körning eller skatteincitament) kan bidra till denna insats, och biobränslen och väte bör uppmärksammas särskilt.

CARS 21 rekommenderar en holistisk strategi för vägsäkerheten, som omfattar fordonsteknik, infrastruktur och väganvändare (de föreslagna åtgärderna omfattar elektronisk stabilitetskontroll, bältesvarnare och nödbromssystem).

Det främsta kravet på en effektiv lagstiftning är att den är realistisk, och miljöhänsyn har sedan länge varit centrala för politiken inom bilindustrin.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) Jag har röstat mot betänkandet av Jorgo Chatzimarkakis eftersom kommissionens förslag är mer miljövänligt. Föredraganden föreslår ett mål på 125 g/km koldioxidutsläpp till 2015. Kommissionen föreslår en maximal utsläppsnivå på 120 g/km koldioxid till 2012. Jag lade fram ett ändringsförslag för att stryka betänkandets förslag, men det gick helt enkelt inte igenom. Jag undrar varifrån föredraganden har fått ett mindre miljövänligt förslag utan att ha påverkats av bilindustrins lobbygrupper. Det har funnits frivilliga avtal mellan kommissionen och bilindustrin för att minska koldioxidutsläppen i åratal vid det här laget. Kommissionens mål kommer inte bara från tomma intet; det är tekniskt genomförbart enligt bilindustrin och en exportprodukt ur innovativ synvinkel. Industrins vinster kommer emellertid att minska tillfälligt för att den ska kunna stabilisera sin konkurrensposition i framtiden.

Det hävdas felaktigt att arbetstillfällen kommer att gå förlorade. Jag vill påpeka att endast 6 procent av produktionskostnaderna utgörs av personalkostnader. Valet att göra besparingar i arbetskraft är fristående från övergången till 120 g/km koldioxidutsläpp 2012. Om bilindustrin beslutar att flytta verksamheten till låglöneländer kommer den att göra det ändå.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för betänkandet. Jag tror verkligen att målsättningen för koldioxidutsläpp på 120 g/km 2012 måste uppfyllas och är av avgörande betydelse i kampen mot klimatförändringarna. Även om jag erkänner att medlemsstaterna måste bli delaktiga i finansieringen av forskning och utveckling för bilindustrin på detta område anser jag att industrin själv också bör bidra och visa ett fortsatt engagemang för att minska följderna av klimatförändringarna. Jag stöder också direktivet i vilket man kräver att arbetstagare ska informeras och rådfrågas i denna fråga.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) Tillsammans med min kollega Kartika Tamara Liotard röstade jag mot betänkandet av Jorgo Chatzimarkakis eftersom kommissionens förslag är mer miljövänligt. Föredraganden föreslår ett mål på 125 g/km koldioxidutsläpp till 2015. Kommissionen föreslår en maximal utsläppsnivå på 120 g/km koldioxid till 2012. Min grupp lade fram ett ändringsförslag i dag för att stryka betänkandets förslag, men det gick helt enkelt inte igenom. Jag undrar varifrån föredraganden har fått ett mindre miljövänligt förslag utan att ha påverkats av bilindustrins lobbygrupper. Det har funnits frivilliga avtal mellan kommissionen och bilindustrin för att minska koldioxidutsläppen i åratal vid det här laget. Kommissionens mål kommer inte bara från tomma intet, det är tekniskt genomförbart enligt bilindustrin och kan ge en innovativ exportprodukt. Bilfabrikernas vinster kan visserligen minska tillfälligt, vilket de ser som en åtgärd för att stärka sin konkurrensposition.

Det hävdas felaktigt att arbetstillfällen kommer att gå förlorade. Endast 6 procent av produktionskostnaderna utgörs av personalkostnader. Eventuella lägre arbetskostnader är fristående från övergången till 120 g/km koldioxidutsläpp 2012. Om bilindustrin beslutar att flytta verksamheten till låglöneländer kommer inte en mindre strikt regel att hindra den.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Den europeiska bilindustrins framtida konkurrenskraft är ytterst viktig. EU bör därför fortsätta att tillämpa en långsiktig strategi som grundas på investeringar i forskning och utveckling och utveckla den inre marknadens fungerande genom nödvändig lagstiftning och förenklande av de administrativa förfarandena, för att göra dem snabbare och mindre kostsamma. I betänkandet föreslås att en integrerad miljöstrategi bör tillämpas, som kopplas till ny motorteknik och användningen av mindre förorenande bränslen, och att kompletterande åtgärder bör vidtas på området för trafikstyrning, förarbeteende och infrastruktur så att utsläppen av växthusgaser kan minskas ytterligare.

Jag anser att dessa aspekter är centrala och att de nödvändiga investeringarna till stor del bör finansieras genom offentlig-privata partnerskap som ett nytt verktyg för den industriella forskningen och den tekniska utvecklingen. Slutligen betonar den internationella dimensionen behovet av att snabba åtgärder vidtas för att förbättra marknadstillträdet, särskilt i Asien, genom multilaterala förhandlingar och bilaterala handelsavtal.

Jag röstade därför för betänkandet om CARS 21-initiativet.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Jag kommer att rösta för Chatzimarkakisbetänkandet, även om jag anser att bilindustrin måste göra mer för att minska utsläppen från de fordon som de tillverkar.

Det är väldigt lätt att å ena sidan lyfta fram bilen som den största boven i alla miljörelaterade frågor, och de bilar som finns för närvarande lämnar verkligen mycket i övrigt att önska på detta område. Men vi måste arbeta med industrin och informera dem om behovet av att tillverka mer miljövänliga bilar.

Motorindustrin tillhandahåller många arbetstillfällen och bidrar på ett betydande sätt till lokala, regionala och nationella ekonomier. Därför kan den inte behandlas nonchalant, som vissa parlamentsledamöter anser.

Ett område som bekymrar mig i detta betänkande är den tydliga åsikten att skattemässiga åtgärder och skattemässig harmonisering borde användas som ett sätt att främja konceptet Cars 21 på.

För mig är detta att gå för långt, och det är det enda område som jag inte kan stödja. Jag välkomnar emellertid detta betänkande och stöder det, eftersom tillvägagångssättet i stort är balanserat och praktiskt.

  Renate Sommer (PPE-DE), skriftlig. − (DE) Betänkandet om CARS 21: Ett konkurrenskraftigt motorfordonsregelverk har mitt fulla stöd. Detta betänkande kan bidra till att öka bilindustrins konkurrenskraft.

Förutom att införa nya skyldigheter för industrin i form av miljökrav måste vi även förenkla förfarandena, minska byråkratin och tillämpa principen om bättre lagstiftning. Dessutom måste finansieringen av forskning och utveckling inom bilindustrin ökas ytterligare.

När det gäller insatserna för att nå målen för koldioxidutsläppen är det viktigt att vi grundar de etappvisa minskningarna på parametern fordonsvikt i stället för ”koldioxidavtryck”. Det enda fysiska samband som finns är mellan ett fordons vikt och dess koldioxidutsläpp. Koldioxidavtryck ger inte ett sådant samband och kommer bara att leda till konkurrensnackdelar för den tyska bilindustrin.

Vi måste kraftfullt främja en integrerad strategi där alla möjliga alternativ för att minska koldioxidutsläppen beaktas. Vi vill se initiativ som enskilt förarbeteende, olika incitament för att köra miljövänliga bilar, användning av biobränslen och främjande av nya former av fordonsteknik som bidrar till att minska utsläppsnivåerna. Detta är inte bara en utmaning för biltillverkarna, utan för alla aktörer.

  Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag röstade mot Chatzimarkakisbetänkandet, eftersom kommissionens förslag är mer miljövänligt. Föredraganden sätter 125 gram koldioxid per km som mål för 2015. I kommissionens förslag föreslås ett mål för ett maximalt utsläpp på 120 gram koldioxid per km för 2012, vilket lades fram på nytt som ett ändringsförslag. Detta ändringsförslag har tyvärr förkastats. Jag undrar varifrån föredraganden fick förslaget, som är ett steg bakåt miljömässigt och tekniskt sett, om han inte har påverkats av bilindustrilobbyn. Det har i åratal funnits frivilliga avtal mellan kommissionen och bilindustrin om begränsning av koldioxidutsläppen. Kommissionens mål är inte taget ur luften, och enligt bilindustrin är det tekniskt genomförbart och, innovativt sett, en exportprodukt. Lönsamheten kommer dock att sjunka tillfälligt för bilindustrin för att dess konkurrensställning ska kunna stabiliseras i framtiden.

Frågan om förlust av sysselsättning används på ett orättfärdigt sätt. Jag vill påpeka att bara 6 procent av produktionskostnaderna för nya bilar är personalkostnader. Valet att göra besparingar på sysselsättningsområdet är inte relaterat till förändringen till 120 gram koldioxid per km till 2012. Om bilindustrin skulle besluta att flytta till låglöneländer kommer den att göra det i vilket fall som helst.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Transportsektorn står för en femtedel av utsläppen av växthusgaser. Hållbara, effektiva och rena bilar utgör ett viktigt bidrag till kampen mot klimatförändringarna. Insatserna för att åstadkomma detta kan göra bilindustrin avsevärt starkare i framtiden. Tyvärr finns det inga spår av det budskapet i kommissionens och parlamentets svar på rapporten från CARS 21.

I våra ändringsförslag har vi försökt att lyfta fram ett antal centrala aspekter. Frågorna om individuell rörlighet och bilindustrin måste ses i ett bredare sammanhang, nämligen hållbar rörlighet. Vi betonar att den ökande globala efterfrågan på transportbränslen kan leda till en exploatering av oljeresurserna med allvarliga negativa miljöeffekter, såsom tjärsand och syntetiska kolgaser. Åtgärder måste även vidtas för att förbättra bränsleeffektiviteten i sektorn. Alternativet biobränslen kan endast utvecklas om kommissionen inrättar ett bindande och heltäckande certifieringssystem med strikta sociala och miljömässiga kriterier.

Slutligen vill vi för det första att de punkter som handlar om att motorsporten och Formel 1 eventuellt kan bidra till miljövänligare teknik och för det andra att de punkter som handlar om att tillverkarna ska få tillverka fordon som släpper ut extra koldioxid om dessa utsläpp är följden av rättsligt bindande åtgärder på EU-nivå ska strykas.

De flesta av våra ändringsförslag har förkastats. Jag röstar därför mot betänkandet.

- Betänkande: Kauppi (A6-0481/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för parlamentets resolution om skattemässig behandling av förluster i gränsöverskridande situationer, som grundas på ett utmärkt initiativbetänkande från min kollega Piia-Noora Kauppi till svar på ett meddelande från kommissionen om samma ämne. Jag är mycket bekymrad över de ogynnsamma återverkningarna av de många olika system som medlemsstaterna tillämpar för gränsöverskridande förluster på den inre marknadens fungerande.

Med tanke på det beslut som nyligen fattades av EG-domstolen i målet Marks & Spencer är detta ett särskilt lämpligt tillfälle att ta upp denna fråga. I avsaknad av gränsöverskridande avdrag för förluster begränsas kompensationen av förlusterna vanligen till de vinster som realiseras i den medlemsstat där investeringen gjordes. Detta snedvrider företagens beslut på den inre marknaden. Med tanke på detta skulle direkt samordning av medlemsstaternas skattesystem på den inre marknaden vara ett centralt behov.

Detta måste emellertid vara en tillfällig lösning eftersom vi på längre sikt måste anta en gemensam konsoliderad bolagsskattebas som ger en allmän lösning och bidrar till att undanröja de skattemässiga hindren för den gränsöverskridande kompensationen för förluster och vinster.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för Kauppibetänkandet eftersom det finns behov av en fortsatt detaljerad debatt om de olika omtvistade frågor som uppkommer i detta betänkande. Det är nödvändigt att se till att olika företagsbeskattningssystem inte möjliggör för företagen att undandra sig sitt ansvar att stödja samhället med en del av vinsterna genom ett rimligt företagsbeskattningssystem.

De negativa följder som en gemensam konsoliderad bolagsskattebas skulle kunna få för små länder som till exempel Irland, vars välstånd och sysselsättningsnivå i hög grad beror på dess förmåga att dra till sig investeringar, bör dock ägnas särskild uppmärksamhet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) De ändringsförlag som lagts fram av min grupp förkastades tyvärr när det gäller vissa bestämda ståndpunkter som stred mot dem som slutligen antogs.

Detta omfattade vår ståndpunkt om EG-domstolens dom i Marks & Spencer-målet, som utgör en överdriven inblandning i en medlemsstats rätt att inte vilja försvaga sitt skattesystem. I gränsöverskridande situationer måste befogenheterna på beskattningsområdet fördelas rättvist mellan de berörda medlemsstaterna för att undvika dubbel avskrivning av förluster och risker för skattefusk.

Genom att tillåta avskrivning av gränsöverskridande förluster anser man även att det finns en risk för att företagen tenderar att se till att deras vinster beskattas i länder med låga skatter i stället för i länder med höga skatter. Möjligheten att skriva av gränsöverskridande förluster kan följaktligen endast vara berättigad när delar av samma företag verkligen är sammanlänkade, eller med andra ord, när dessa delar är ekonomiskt och organisatoriskt integrerade.

Framför allt är det viktigt att garantera villkor för lämplig och likvärdig skattebehandling som bidrar till att undvika skatteflykt och till att de offentliga tjänsterna fungerar och att inkomsterna fördelas mer rättvist.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Den inre marknaden är EU:s största bidrag till demokrati och välstånd i Europa.

Avsikten med detta betänkande sägs vara att få den inre marknaden att fungera bättre genom att åstadkomma en harmonisering av skattebaserna, i detta fall genom en harmonisering av hur förluster i företag ska hanteras när flera länder berörs. Betänkandet vilar emellertid på en ogenomtänkt grund. En harmonisering av skattebaserna slår mycket olika mellan länderna beroende på skillnader i näringslivsstruktur. Vissa länders näringsliv har stora inslag av tung basindustri med jättelika långlivade investeringar, medan andras domineras av tjänsteföretag och lätt verkstadsindustri.

Vi anser därför att frågan om harmonisering av skattebaser bör utredas bättre innan ett betänkande som detta behandlas i parlamentet.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Mina damer och herrar! Skatter måste vara en av de allra känsligaste EU-frågorna. Så fort detta ämne diskuteras i internationella forum höjs en kör av kritiska röster, främst på grund av att medlemsstaterna svartsjukt bevakar sina rättigheter att besluta om skatter.

Skattefrågan analyserades ingående i diskussionerna om betänkandet av Piia-Noora Kauppi om skattemässig behandling av förluster i gränsöverskridande situationer. I betänkandet uppmärksammas de stora problemen i samband med företagsfilialer som är underställda olika skattesystem, ofta inom ett enda företag, men i olika länder.

Det råder inget tvivel om att EU behöver jämförbar skattelagstiftning. Detta betyder absolut inte att skatterna ska vara harmoniserade, men de måste vara jämförbara. Detta innebär reglering som inte ger upphov till överdrivna bördor, utan tvärtom skapar incitament för att starta företag.

Jag anser definitivt inte att EU bör överväga harmonisering av skatter för juridiska personer, utan att vi bör samordna skatterna på EU-nivå för att skapa verkliga fördelar med hjälp av skattekonkurrens. Det gläder mig stort att föredraganden framför samma synpunkt i det betänkande som har lagts fram.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Enligt min åsikt kan inte hindren inom den gränsöverskridande handeln hanteras genom en harmonisering av beskattningen, som borde falla inom ramen för behörigheten för de enskilda nationella lagstiftande organen. Därför lade jag ned min röst i denna fråga.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Ibland undrar jag om det arbete vi lägger ned på betänkanden här är värt det. Beskattningspolitiken måste fortsätta att vara en behörighet för medlemsstaterna, och alla försök att utvidga gemenskapens behörighet till detta politiska område kommer att möta motstånd från våra väljare, nationella regeringar och företag. Följaktligen motsätter jag mig mycket av innehållet i detta betänkande, och ifrågasätter till och med behovet av det, även om jag inte förnekar det stora arbete som uppenbarligen har lagts ned på det.

- Betänkande: Willmott (A6-0518/2007)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh och Inger Segelström (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater välkomnar gemenskapens arbetsmiljöstrategi och röstade därför för betänkandet. Det är viktigt att det nu sätts upp mål för antalet yrkesinspektörer i Europa. Antalet yrkesinspektörer bör enligt ILO:s rekommendationer vara en per 10 000 arbetstagare. Beklagligt är dock att Sverige efter de nedskärningar som regeringen gjort inte längre kommer att uppfylla de krav som ILO och nu Europaparlamentet ställer. Efter regeringens besparingar kommer Sverige endast ha 0,7 inspektörer per 10 000 anställda. Att jämföra med till exempel Danmark där siffran ligger på drygt två.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) På grundval av min brittiska kollega Glenis Willmotts betänkande röstade jag för Europaparlamentets resolution om gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012, som svar på meddelandet från Europeiska kommissionen om detta ämne.

Nästan 500 000 personer dör eller drabbas av permanenta funktionshinder av arbetsrelaterade skäl varje år, och vi kan inte annat än välkomna Europeiska kommissionens mål att minska arbetsolycksfallen inom EU med i genomsnitt 25 procent. Jag stöder idén om ökade insatser från Europeiska arbetsmiljöbyrån i Bilbao (Spanien).

När det gäller denna fråga, och mer allmänt utvecklingen av det sociala EU, beklagar jag att man varken i detta betänkande, eller i meddelandet från Europeiska kommissionen för övrigt, betonar att det är nödvändigt att stödja arbetsmarknadsparterna. Vi måste alltid ha i åtanke att de senare enligt de gällande fördragen, med artiklarna 137 ff. i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (FEG), har rättsliga instrument till sitt förfogande som syftar till att underlätta utvecklingen av EU:s sociallagstiftning. Detta har bekräftats i Lissabonfördraget, som håller på att ratificeras.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Detta är ett betänkande som inte avser en rättsakt och som har genomgått en omfattande översyn i utskottet som en direkt följd av vår insats. Detta borde innebära att det inte finns något automatiskt behov av en uppdelning efter partipolitiska linjer, även om vi har lagt fram några ytterligare ändringsförslag inför plenarsammanträdet.

I dess obearbetade ursprungliga form innehöll det krav på mer normativ gemenskapslagstiftning på många områden. Nu välkomnas kommissionens starkare betoning på rättslig förenkling och en minskning av administrativa bördor, och den starka fokusen på att hjälpa små och medelstora företag. Medlemsstaternas betydelsefulla roll i fråga om att främja dagordningen för hälsa och säkerhet erkänns. Vi är stolta över den roll som vi spelat i att göra den ursprungliga strategin betydligt mjukare för att betänkandet ska bli godtagbart. Att garantera våra arbetstagares hälsa och säkerhet är viktigt för oss alla.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det betänkande som antagits av utskottet för sysselsättning och sociala frågor omfattar viktiga aspekter av arbetet för att skapa bättre levnads- och arbetsvillor, med ökat hälso- och säkerhetsskydd. Tyvärr har flera förslag ändrats på PPE-DE-gruppens initiativ, och punkt 59, där det betonades att fast anställning är en viktig bidragande faktor till arbetsmiljön, förkastades. Därför har vi lagt ned våra röster.

Parlamentet är bekymrat över att det minskade antalet arbetsolycksfall och arbetssjukdomar inte är jämnt fördelade, eftersom vissa arbetstagargrupper (t.ex. migrerande arbetstagare, tillfälligt anställda, kvinnor, ungdomar och äldre arbetstagare) och vissa medlemsstater uppvisar siffror för arbetsplatsolyckor och arbetssjukdomar som är betydligt högre än genomsnittet i EU.

Vi välkomnar emellertid att punkten om att alltför lång arbetstid och otillräckliga vilopauser anses vara en nyckelfaktor när det gäller det ökade antalet olyckor och sjukdomar i arbetet, och för att komma till rätta med detta krävs en lämplig balans mellan arbete och privatliv.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan anser att arbetsmiljöfrågor i allt väsentligt är en nationell angelägenhet. Självfallet är allt från asbestsanering på arbetsplatser till skydd av vårdpersonal som arbetar med vassa redskap betydelsefulla frågor. Vi har dock fullt förtroende för att medlemsstaterna är kompetenta att utforma fullgoda nationella arbetsmiljöstrategier. Vi ifrågasätter således vilket konkret mervärde EU-synpunkter inom detta område tillför. Vi har utifrån ovanstående argumentation röstat ja till de ändringsförslag som syftar till att begränsa arbetsmiljöstrategin och nej vid slutomröstningen.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. − (RO) Jag är för betänkandet och stöder förslaget om att använda strukturfonderna för att investera i gruvinfrastruktur för att förebygga de många arbetsplatsolyckor som inträffar inom denna sektor.

EU kan inte ha en trovärdig strategi för arbetsskydd utan att tillhandahålla finansiellt stöd till medlemsstaterna. Gruvindustrin är Rumäniens hårdast drabbade sektor med det högsta antalet arbetsplatsolyckor, men de medel som finns tillgängliga på nationell nivå är otillräckliga för att förbättra arbetsvillkoren. EU kan råda bot på denna situation genom den finansiering som tillhandahålls till medlemsstaterna.

Jag vill även föreslå att en del av de EU-medel som finns tillgängliga inom det operativa programmet för mänskliga resurser bör användas för utbildning och utrustning av yrkesinspektörsenheter. Det är viktigt att alla medlemsstater når det antal yrkesinspektörer som rekommenderas av Internationella arbetsorganisationen (ILO) på en per 10 000 arbetstagare.

  Carl Lang (NI), skriftlig. – (FR) Målsättningarna för gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012 – som utan tvivel är berömvärda i sig – kommer knappast att nås, precis som det är osannolikt att målen i Lissabonstrategin kommer att nås till 2010. Dessutom är skillnaderna i lagstiftningen på detta område så stora inom EU att det är svårt att hantera dem på gemenskapsnivå, och den stora risken är att hälso- och säkerhetsnormerna kommer att sträva mot minsta gemensamma nämnare.

I stället för att tala vitt och brett om de förmåner och fördelar som detta har att erbjuda bör EU vidta praktiska åtgärder och bekämpa de faktorer som verkligen försätter arbetstagarna i farozonen, nämligen osäkerhet, arbetslöshet och fattigdom. När vi väl har tagit itu med dessa frågor, men inte förrän då, kan arbetsmiljöfrågorna naturligtvis lösas inom ramen för den kontinuerliga processen för att fastställa gemensamma normer.

Våra ledare i EU har fel: att uppmuntra till invandring är inte rätt lösning för att minska fattigdomen eller främja tillväxten. Så mycket står klart med tanke på att vi under de senaste tio åren, när invandringen har nått oöverträffade nivåer, har haft lägre tillväxtsiffror än någonsin jämfört med resten av världen. Dessa parametrar har inte beaktats i gemenskapens arbetsmiljöstrategi. Vi kommer därför att rösta mot betänkandet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag anser att betänkandet utgör ett mycket uppmuntrande steg mot att kunna se till att arbetsplatserna är säkra. Behovet av en ökad finansiering för att garantera att hälso- och säkerhetsåtgärderna uppfylls på områden som gruvdrift, stålproduktion och varvsindustri är av avgörande betydelse, i synnerhet i sådana högriskindustrier. I uppmaningen att skydda hälsovårdspersonal mot blodburna infektioner och att införa ny lagstiftning om arbetsskador beaktas de djupgående ändringar som arbetstagare nu står inför i sitt dagliga arbete. Jag röstade därför för betänkandet.

  Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Herr talman! Det gläder mig mycket att kunna gratulera föredraganden till ett balanserat betänkande i vilket en betydelsefull strategi beaktas, eftersom EU har varit verksamt i fråga om att höja hälso- och säkerhetsnormerna på arbetsplatser över hela EU, och gemenskapsstrategin för 2012 ser ut att driva detta arbete vidare. Vi måste emellertid alltid vara uppmärksamma på att det kommer att komma en tid då normerna är tillräckligt höga och fokus måste fästas på genomförandet, inte på nya rättsliga eller administrativa bördor. Vi måste hålla ögonen på detta område för att se till att det uppnås en lämplig balans, och detta betänkande bidrar till det.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Arbetsmiljön fyller en ytterst viktig funktion inom ramen för den europeiska dagordningen och i Lissabonstrategin. Att investera i arbetsmiljön ökar produktiviteten och minskar socialförsäkringskostnaderna. Under den föregående arbetsmiljöstrategin minskades till exempel redan antalet arbetsplatsolyckor betydligt. Under den nya strategiperioden (fram till 2012) kommer ytterligare insatser att göras för att nå en minskning på 25 procent, och kommissionen åtar sig att hjälpa de små och medelstora företagen att genomföra den befintliga rättsliga ramen.

Betänkandet av Glenis Willmott bidrar avsevärt till att förbättra kommissionens förslag. Syftet med betänkandet är att åstadkomma en lämplig blandning av strängare och bättre arbetsplatsinspektioner, effektivt förebyggande och lämpliga initiativ och påföljder, i kombination med utbyte av bästa praxis och ökat deltagande av arbetstagarna. Med några få ”gröna” ändringsförslag, som ökad uppmärksamhet på arbetstagare som tillfälligt hyrs ut av bemanningsföretag (kvinnor, migranter), tillfälligt anställda och lågkvalificerade arbetstagare, samt betoning på de underliggande orsakerna till psykiska sjukdomar och psykisk hälsa, missbruk och psykologiska risker i arbetet, som stress, trakasserier och mobbning samt våld, stöder jag helhjärtat detta betänkande.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012 handlar inte om de verkliga orsakerna till arbetsplatsolyckor och döljer kapitalets oansvarighet. De föreslagna åtgärderna är ett lappverk och begränsas till att hantera dagens brottsliga verklighet på bekostnad av arbetarklassen och de anställda i allmänhet.

Arbetsplatsolyckor är det stora pris som arbetarklassen tvingas betala inom ramen för kapitalismens barbariska spridning, allt för vinstens skull.

Arbetsplatsolyckorna ökar stadigt varje år i Grekland och i de andra EU-medlemsstaterna, med följden att tusentals arbetstagare förlorar livet och tusentals andra drabbas av oöverstigliga problem.

EU, som alltid trogen sin arbetarfientliga Lissabonstrategi, vältrar över tyngden av ansvaret på arbetarna, stärker privatiseringen på arbetsmiljöområdet genom att föreslå tillgång till privata externa organ och förringar därmed rollen för offentliga kontrollmekanismer och fortsätter att tiga om företagens ansvar.

22. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Jag vill bara fråga om dagens särskilda system kommer att upprepas, eller om det bara var ett spektakel just för dagen. Kan ni svara mig är ni snäll?

  Talmannen. − Såvitt jag förstår var detta en exceptionell situation när det gäller antalet ansökningar. Jag hoppas att den inte kommer att upprepas.

23. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 23.05.)