Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 16 januari 2008 - Strasbourg

5. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Graefe zu Baringdorf (A6-0508/2007)

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag, som i budgetkontrollutskottet har följt ett antal av revisionsrättens rapporter om förskingring och bedräglig användning av pengar från jordbruksbudgeten, måste tala om hur nöjd jag är över att se att parlamentet välkomnar ny teknik på många olika sätt, särskilt på jordbruksområdet.

Jag hoppas att dessa upplysningar – såsom det föreslogs i ett av ändringsförslagen – under kommande år kan spridas via Internet till alla de människor i Europeiska unionen som skulle vilja se dem, särskilt till de olika nationella granskningsmyndigheterna i varje medlemsstat, så att de exempelvis ser om man i Grekland hävdar att man har större areal för olivproduktion än man faktiskt har.

Jag har också begärt ordet för att jag vill tala om konstitutionsfördraget. Jag vill försäkra mig om att parlamentet får göra sin röst hörd och att folken får en folkomröstning i framtiden, och det är därför jag lämnar röstförklaringar till alla betänkanden.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Det kanske inte är uppenbart varför jag som företrädare för London lämnar en röstförklaring i en fråga som rör jordbruk och den gemensamma jordbrukspolitiken. Men vi måste inse att den gemensamma jordbrukspolitiken också berör konsumenterna över hela EU i form av högre priser.

Därför åligger det oss alla att försäkra oss om att vi övervakar hur skattebetalarnas pengar används på ett antal områden, inklusive den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag förstår att det med tanke på vad som krävs för att sköta den gemensamma jordbrukspolitiken finns ett avsevärt behov av upplysningar om markanvändning och jag tror att det är därför vi alla välkomnar användningen av bättre teknik. Jag hoppas att många i min valmanskår kommer att gynnas genom att denna teknik görs tillgänglig.

Jag måste också hålla med min kollega om att en av orsakerna till att jag lämnar en röstförklaring är att Europas och Storbritanniens folk bör få göra sin röst hörd genom en folkomröstning när det gäller konstitutionsfördraget.

  Talmannen. − Jag vill påminna kollegerna om att vi lämnar röstförklaringar till de betänkanden som behandlas. Om någon försöker tala om något annat måste jag tyvärr avbryta ert inlägg i enlighet med bestämmelserna i arbetsordningen.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag ska med glädje tala om själva betänkandet. Graefe zu Baringdorfbetänkandet, där de nya metoderna för att hantera bedrägeri och jordbrukspolitik inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) förklaras, handlar om ett av de mest ineffektiva, kostsamma, slösaktiga, byråkratiska och morallösa system för jordbruksstöd som någonsin funnits, och inga som helst agrometereologiska påhitt kan rädda det. Titta på erfarenheterna av GJP och dra era slutsatser av detta.

Innan vi lämnar över nya befogenheter till någon organisation bör vi först titta på hur denna kontrollerar de områden som den redan har makt över. Jordbruket har sedan 1960 varit det område där Europeiska unionen har haft sitt största inflytande. Titta på den röra som har skapats – den ekologiska förödelsen, förstörelsen av överskotten, den fattigdom som åsamkats Afrika. Är det denna institution som vi nu vill ge ansvaret för vår utrikespolitik, vår straffrätt och vårt försvar, och om så är fallet, bör vi inte vända oss till folket i de folkomröstningar som vi har blivit lovade?

Cato den äldre sägs ha avslutat alla tal, oberoende av vad talet handlade om, med ett krav på att Karthago skulle förstöras. Jag avslutar mitt tal med ett krav på att Lissabonfördraget ska hänskjutas till folket: Pactio Olisipio censenda est!

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Jag tycker inte att någon av oss ska vara överdrivet oroliga för ny teknik, men det är viktigt att den används rätt och att den inte missbrukas.

Men det förekommer mycket missbruk av den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt i södra Europa, och jag är övertygad om att denna teknik kan vara ett steg i riktning mot att undanröja detta. Om detta sker skulle vi kunna spara mycket mer än de 400 euro som någon beklagade sig över när det gäller att göra våra omröstningar insynsvänliga.

Jag noterar att fjärranalys tas upp i detta betänkande. Jag skulle även vilja säga följande: Om EU kunde få en känsla för demokratisk analys skulle man över hela Europa märka en stor förbittring över att medborgare utestängs och förnekas rätten att uttrycka sin uppfattning i den viktigaste frågan, nämligen frågan om hur de ska styras.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Fru talman! Den gemensamma jordbrukspolitiken är en kvarleva från 1900-talet. Efterfrågan på jordbruksprodukter blir allt större på grund av befolkningsstatistiken och biobränslen. Tanken att vi som Europeiska unionen ska använda en stor del av vår budget för att subventionera jordbruksprodukter är helt enkelt otidsenlig, och därför finns det ingen anledning till att vi behöver bättre teknik för att göra något som är fel. Vi bör sluta att göra det som är fel.

Jag måste säga att jag röstade för detta förslag till beslut som en lojal konservativ ledamot som lyder partipiskan, men jag gjorde det med stor tveksamhet.

Dessutom måste jag ifrågasätta parlamentets rätt – parlamentets demokratiska legitimitet – att godkänna detta förslag till beslut och varje annat förslag till beslut om vi avvisar folkets mening om Lissabonfördraget.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag förstår att detta med fjärranalys i själva verket skulle vara mycket effektivt när det gäller att avskaffa den byråkrati som en del av mina bönder i sydöstra England för närvarande måste stå ut med i fråga om identitetsmärkning. Om den här mekanismen fungerar på rätt sätt står det klart för mig att den kommer att vara ett effektivare sätt att tillämpa det synnerligen ineffektiva byråkratiska system på som vi känner under beteckningen GJP. Så med tanke på detta lydde jag som lojal konservativ ledamot partipiskan och stödde detta förslag. Jag inser emellertid att en översyn av hela systemet för GJP borde ha vidtagits för länge sedan, och jag uppmanar de kolleger i parlamentet som inser detta att påskynda processen. Det är emellertid min uppfattning – och min känsla – att om vi kan fjärranalysera kor, varför kan vi då inte fjärranalysera folkets uppfattning om folkomröstningen?

  Derek Roland Clark (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Jag är mycket glad över att få möjlighet att lämna en röstförklaring om Graefe zu Baringdorfbetänkandet, som jag röstade emot. Jag gjorde det, eftersom varje fjärranalysanordning med nödvändighet leder till övervakning på längre avstånd. Var ska det sluta? Vi vill inte att Europas folk ska övervakas genom någon slags fjärrkontroll – kameror i skyn – för detta är exakt vad Graefe zu Baringdorfbetänkandet kommer att leda till i förlängningen.

Vi måste fråga oss om detta är en ursäkt för att skapa arbete för Galileoprojektet, som är ett projekt vars enorma kostnader om de inte hade använts där hade kunnat betala alla omröstningar med namnupprop i parlamentet under de närmaste tio åren.

Om EU vill övervaka något, låt det då övervaka de önskemål som Europas folk har och utan dröjsmål anordna en folkomröstning om den nya konstitution som undertecknats i Lissabon.

  Godfrey Bloom (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Jag vet att ni i själva verket delar vår uppfattning om denna folkomröstning, för jag vet att ni själv vill ha en, eftersom det skulle ge legitimitet åt detta forum. Men låt oss bortse från denna politiska skiljaktighet, jag är – turligt nog – inte konservativ, och därför behöver jag inte rösta i blindo på något fullständigt meningslöst. Jag kan rösta med sunt förnuft och jag röstade emot Graefe zu Baringdorfbetänkandet, eftersom jag finner hela tanken på en spion i skyn och satelliter djupt osmaklig och ytterst skrämmande. Jag anser att det bara kan leda till långsiktigt missbruk. Detta kommer med säkerhet att hända – och jag vet att vår kvinnliga vän här nere med all sin moderliga välvillighet tycker att det är helt underbart – men vi måste naturligtvis se på nästa generation. Jag hyser tyvärr en djup misstro mot politiker. Om de kan missbruka sin makt gör de alltid det, och den här frågan skiljer sig inte från andra på något sätt, så jag röstade emot betänkandet.

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja förklara varför jag röstade emot Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorfs betänkande. GJP har i gott och väl 30 år bara varit till fördärv för jordbruksindustrin i Storbritannien - vi vill inte ha någon inblandning från EU, och detta kommer än en gång att utöka dess inflytande. Anledningen till att jag röstade emot betänkandet är alltså att vi vill att Storbritannien ska få tillbaka möjligheten att sköta sitt eget jordbruk. Det finns emellertid mycket små chanser till detta så länge som vi nonchalerar rösterna från folken i Frankrike och Nederländerna i den folkomröstning som vi bör få om konstitutionen.

- Betänkande: Lechner (A6-0504/2007)

  Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Jag vill betona att jag röstade för betänkandet om konsumentkrediter, eftersom jag anser att det är ett steg i rätt riktning. Det gläder mig att vi har lyckats tygla kommissionens och rådets entusiasm inför en mer detaljerad lagstiftning, något som inte är önskvärt i mitt tycke. Det finns olikheter mellan medlemsstaterna på grund av deras olika rättstraditioner och finansieringskulturer, och inga försök att eliminera dessa olikheter med tvång kommer enligt min mening att lyckas. Därför är det bra att Europaparlamentet har inriktat sig på de grundläggande inslagen, nämligen principerna om harmonisering av konsumentkrediter (här vill jag betona rätten att häva ett avtal och alternativet med förtidsbetalning utan straffavgift för konsumenten). Jag anser att en tidsfrist på två veckor för hävande av ett avtal från någondera partens sida är nödvändig för alla berörda parters rättssäkerhet. Samtidigt är det viktigt att se till att tidsfristen vid kombinerade kreditavtal kan kortas ned till tre dagar på konsumentens begäran. På så sätt kan konsumenten snabbare få tillgång till den produkt som köpts. I mitt tycke är det mer än tillräckligt med en bestämmelse som garanterar att förtidsbetalning av krediten inte skadar konsumenten. Medlemsstaterna blir skyldiga att införliva denna bestämmelse i sin nationella lagstiftning, och därmed kommer konsumenternas intresse att skyddas.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Det gläder mig att vi i dag, efter sex års diskussioner, har gett EU harmoniserade kreditregler. Konsumentskyddet kommer att stärkas, även över gränserna. Kanske kommer det också i viss mån att bidra till att minska oönskade skulder för hushållen. Tidsfristen på fjorton dagar för att häva ett avtal utan straffavgift bör bidra till detta, liksom skyldigheten att i förväg ge köparen standardiserad information om alla låneavgifter. Det nya inslaget är rätten att betala tillbaka lånet i förtid. Den punkt som vi var mest oeniga om gällde hur vi ska se till att bankerna inte tar ut orimliga avgifter för förtidsbetalning. Straffavgiftens nivå bör nu endast motsvara själva kostnaden. Jag anser dock att det vore lämpligt att även begränsa avgiftsnivån med hänsyn till det återstående kreditvärdet, vilket är vad vi har röstat för i dag.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Fru talman! Jag röstade för rådets gemensamma ståndpunkt, som ändrats genom Kurt Lechners betänkande.

Efter mer än sex års lagstiftningsarbete utgör direktivet om konsumentkreditavtal ett stort steg framåt för att skydda avtalsfriheten och främja ett ansvarsfullt beslutsfattande från konsumenternas sida. Man måste komma ihåg att många föreskrifter inte automatiskt ger ett bättre konsumentskydd. En störtflod av information kan orsaka större förvirring just för oerfarna konsumenter, och då når man inte målet att skapa enkelhet och öppenhet. Dessutom medför det högre kostnader, som i slutändan drabbar konsumenten.

Trots det ständiga intresset för kreditköp och trots utnyttjandet av konsumentkreditprodukter är det mycket få konsumenter som är medvetna om riskerna i samband med konsumentkrediter, t.ex. att inte kunna betala vid sjukdom eller arbetslöshet. Jag anser att det här direktivet kommer att hjälpa konsumenterna att fatta rätt beslut på grundval av en snabb och enkel process där fler erbjudanden från både inhemska och utländska kreditgivare kan jämföras.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Fru talman! I utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, där detta betänkande har bearbetats under lång tid i både första och andra behandlingen, är det välkänt att jag har framfört en del allvarlig kritik mot det redan på ett tidigt stadium, då det rörde sig om förvirrande nya produkter som är tillgängliga på en marknad – såsom den brittiska marknaden, såsom inteckningar där man kan räkna av sitt tillgodohavande i samma bank mot sin inteckning – som enligt de första förslagen skulle ha förbjudits i detta betänkande, fram till nu, då vi har nya bekymmer efter sex år – trots att vi har talat om detta betänkande i sex år – om tidig återbetalning av kreditkostnader.

Denna lagstiftning är oerhört viktig. Den kommer att påverka ett stort antal människor, inklusive alla som äger sitt hem i min valkrets. Jag talade om det på ett möte med de konservativa i byn Harpole hemma hos en man vid namn Michael Orton-Jones, som tog upp frågan med mig personligen om det konsumentkreditdirektiv och de penningtvättdirektiv som godkänns i parlamentet.

Vi måste vara mycket försiktigare med hur vi handskas med detta slags mycket viktiga lagstiftning.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag företräder London, den mest fantastiska staden i världen, som råkar vara hemvist för de två största finansdistrikten i Europa: för det första City of London, som, liksom vi alla vet, är den främsta finansiella kraften i världen, och för det andra Docklands – Canary Wharf – som förr handlade med alla slags varor över hela världen och som nu handlar med finansiella tjänster över hela världen.

Jag tror att det var den fantastiska gruppen med svenska filosofer som sa: ”Pengar, pengar, pengar, jag arbetar dag och natt för att betala mina räkningar, är det inte sorgligt. Men i mina drömmar har jag en plan. Jag ska få tag på en rik man.”

I mitt fall kommer detta inte att slå in, för det råkar vara så att just detta inte är min smak. Men vad jag vill säga är att det är viktigt för konsumenterna över hela Europa att vi fortsätter att undersöka hur vi kan göra det lättare att få tillgång till konsumentkrediter, inte bara för mina väljare i London utan även för den finansiella tjänsteindustrin.

  Talmannnen − Herr Kamall, jag försöker ta detta på största allvar, men jag hoppas att det inte urartar till att bli som i radioprogrammet Just a Minute som vi känner till så väl i Storbritannien.

(Skratt)

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Fru talman! En minut utan upprepningar och avvikelser eller – vad var det tredje? Tvekan! Just det.

Låt oss då börja med de grundläggande principerna. Varför måste Europeiska unionen ha en politik för harmonisering av kreditlagar för konsumenter? För mig tycks det som om ett missförstånd i fråga om sammanhangen ligger bakom detta betänkande. Frihandel och öppna marknader kräver inte gemensamma lagar på alla områden för kommersiell verksamhet. I själva verket är sanningen snarast den motsatta. Fria marknader är beroende av mångfald, variation, pluralism, och även om ett visst mått av reglering på nationell nivå ibland kan vara på sin plats är detta inte likvärdigt med harmonisering på EU-nivå på marknadens alla verksamhetsområden.

Detta är viktigt, eftersom det tycks mig som om samma begreppsmässiga misstag ligger bakom utvidgningen av EU:s befogenheter inom de olika områden som föreslås i Lissabonfördraget. Detsamma gäller området för konsumentskydd även områdena för rättskipning, inrikes frågor, utrikespolitik, försvar och alla övriga områden.

Om dessa områden i stor utsträckning eller helt och hållet ska överföras till Bryssel bör vi åtminstone vara tillmötesgående nog att rådfråga våra väljare först. Lissabonfördraget bör hänskjutas till folket: Pactio Olisipio censenda est!

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Som vi alla vet har harmonisering varit ett huvudredskap för EU från första början. Det är något som har nått varje aspekt av våra liv och det är helt klart att det är en strategi – naturligtvis en strategi för att minska betydelsen och vikten av nationella beslut och möjligheten att fatta nationella beslut och därigenom försvaga de nationella institutionerna.

Det har således varit den metod som man har använt för att intensifiera integrationen inom EU och det är därför något som jag verkligen är avogt inställd till. I grunden tror jag nämligen på medlemsstaternas rätt att inom sina gränser bestämma över det som påverkar landets medborgare.

Det finns en aspekt av harmonisering som vi skulle kunna uppmuntra. Vi skulle kunna harmonisera rätten för EU:s medborgare att göra sin röst hörd om Lissabonfördraget.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Fru talman! Jag anser att det är viktigt när vi lämnar en röstförklaring att faktiskt säga hur vi har röstat. I mitt fall röstade jag för detta förslag till beslut, återigen som en lojal konservativ ledamot som lyder partipiskan, och, än en gång, hade jag fått fatta mitt eget beslut skulle jag ha röstat emot betänkandet av de skäl som några av mina kolleger, särskilt Daniel Hannan, har lagt fram med motiveringen att fria marknader kräver mångfald.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag kan fråga den ärade ledamoten om han kan lämna plats åt mig. Jag undrade bara om han kanske kunde ompröva sina synpunkter, eftersom det, med tanke på att detta är ett andrabehandlingsbetänkande, fanns en ...

(Talmannen avbröt talaren)

  Talmannen. − Jag är ledsen, men vi ska höra Roger Helmers röstförklaring. Varje talare har en minut på sig att lämna sin röstförklaring. Var så god och fortsätt, herr Helmer.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Fru talman! Jag håller med om att krediter bör vara en fråga som nationella regeringar bestämmer över, en fråga som är föremål för lokala sedvänjor och praxis. Den kreditmängd som förs över gränserna är inte tillräcklig för att motivera en harmonisering, men jag skulle vilja påstå att Europeiska unionen själv håller på att förlora medborgarnas förtroende, eftersom den vägrar att vidta nödvändiga åtgärder i form av folkomröstningar för att vinna legitimitet.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Detta påminner mig om min tid i underhuset. Om detta betänkande på minsta sätt kunde ha hjälpt Gordon Brown och hans odugliga Labourregering där hemma att undvika krisen med Northern Rock, om detta betänkande på något sätt hade bidragit till att lära Labourregeringen där hemma hur man sköter ekonomin, då kunde jag ha sagt att det är ett bra betänkande.

Men eftersom jag är en lojal konservativ ledamot var jag tvungen att stödja det; jag följde partipiskan. Men på tal om kredit, kredit innebär tillit, och om Europeiska unionen inte kan lita på sina medborgare och medborgarna i Europa inte kan lita på EU:s institutioner, är detta då orsaken till att vi inte anordnar en folkomröstning? Eftersom vi inte litar på att våra medborgare fattar rätt beslut?

  Derek Roland Clark (IND/DEM). – (EN) Fru talman! När det gäller detta betänkande röstade jag för att hjälpa medlemsstaterna och därför väljer jag följande delar: ändringsförslag 46, delad omröstning – medlemsstaternas egna lagar får inte åsidosättas. Jag röstade för detta och det gläder mig att se att jag fick stöd. Jag röstade för ändringsförslag 9, del 1 – en utökning av områden där en förpliktelse inte ska gälla. Det var tråkigt att det avslogs. Jag röstade för ändringsförslag 29, där det sägs att kompensation måste ges enligt nationell lag. Detta avslogs tråkigt nog också.

Jag röstade därför för att hjälpa medlemsstaternas regeringar, men detta ska inte uppfattas som att jag vill att en medlemsstats regering ska ingripa i finanshusens och bankernas angelägenheter. Som min kollega Nirj Deva påpekade är de mycket illa rustade att göra det. I fallet med Northern Rock har man spenderat halva statskassan i försöken att rädda banken, och vem vet om vi har sett slutet på detta. Något som vi vet att vi har sett slutet på är folkomröstningar om Lissabonfördraget, och så borde det inte få vara.

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Jag måste erkänna något. Jag har inga som helst kvalifikationer för detta arbete och ändå sitter jag här i kammaren och hjälper till att lagstifta för ca 400 miljoner människor. När jag ser mig omkring i denna fulla kammare är jag rädd att många andra ledamöter inte heller har några kvalifikationer, åtminstone med tanke på den debattnivå som verkar råda här. Folket, medborgarna i medlemsstaterna, besitter en oerhörd kollektiv intelligens. Ändå förvägrar vi dem rätten att fatta sina egna beslut. Jag anser att detta är ett område som politikerna bör hålla sig borta från och i stället låta människorna fatta sina egna beslut. Låt dem framför allt få möjligheten att folkomrösta om EU-konstitutionen.

- Betänkande: Angelilli (A6-0520/2007)

  John Attard-Montalto (PSE). – (MT) Jag vill helt kort förklara hur jag röstade för att väcka de maltesiska myndigheternas uppmärksamhet. Det är framför allt två fall jag vill framhålla. För det första gäller det den pojke från Gozo, Attards son, som uppmärksammats i medierna de senaste två åren för sin fars lidande i samband med att denne nekats sina föräldrarättigheter som far och tagit med sig barnet till Gozo, där han bor. För det andra vill jag uppmärksamma det brottsliga fallet med en 13-årig flicka som myndigheterna inte visste vart de skulle sända. Hon sattes först i fängelse och sedan på en psykiatrisk institution. Detta är en allvarlig försummelse. Tack.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Jag talar för ÖVP-Europa-Club [Österrikiska folkpartiets Europaklubb]. Vi har röstat mot alla punkter som gäller rätten till sexuell och reproduktiv hälsa, för tolkningen av denna text kan givetvis även utnyttjas för att avsluta graviditeter vid vilken tidpunkt som helst, och det tar vi avstånd från.

Vi röstade för punkt 127 om förbudet mot huvudduk, för ungdomar bör inte uppmuntras att bära politiska symboler och vi vill se till att frihet att rösta och valfrihet för unga skyddas även i fortsättningen.

Vi röstade också för punkt 116, men det bör inte leda till några tvingande rättsliga konsekvenser.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag var faktiskt lite nervös inför detta betänkande, eftersom jag vet att man i många av dessa betänkanden efterlyser utökade befogenheter på detta område som faktiskt inte existerar än.

I min valkrets representerar jag en stad som heter Rothley i Leicestershire. Det är där familjen McCann bor. De har varit mycket aktiva i sina krav på att Europaparlamentet ska göra mer för att föra register över försvunna barn och diverse andra frågor.

I staden Northampton representerar jag även en ny välgörenhetsorganisation som heter ”KidsAid”, som har grundats av David Mackintosh. Även han tyckte att detta faktiskt var ett mycket, mycket bra betänkande.

Men som alltid här i parlamentet tog politisk korrekthet över och ni behöver bara titta på ändringsförslagen 162, 163 och 164 för att se hur parlamentet försöker öka sina befogenheter.

Det finns ett motto som används här i parlamentet. Om du inte når framgång, definiera om framgång. Det är vad ni har gjort med Lissabonfördraget, och jag hoppas verkligen att människorna i min valkrets får något att säga till om detta.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle vilja avge en röstförklaring om Angelillis betänkande ”Mot en EU-strategi för barnets rättigheter”. Jag konstaterar att föredraganden i motiveringen anger att hon vill ”understryka att betänkandet inte är avsett att utgöra en förteckning över problem som bör lösas eller rättigheter som bör prioriteras”.

Jag representerar en valkrets, London, den främsta staden i världen, huvudstad i det främsta landet i världen, och det finns många barn i min valkrets. Jag har själv två barn och som den store filosofen en gång sa tror jag att barnen är vår framtid. Därför är det viktigt att vi tar hänsyn till barnens rättigheter. Men jag ifrågasätter verkligen om detta bör ske på EU-nivå.

Låt oss exempelvis fundera över om vi vill att våra ungdomar ska ges information och utbildning om det fula ordet ”sexuella och reproduktiva rättigheter”. Jag tror att vi måste vara väldigt försiktiga och försöka hitta lokala lösningar – och ge människorna i Storbritannien något att säga till om genom en folkomröstning om konstitutionen.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Benjamin Disraeli svarade en gång en delegation med orden ”framför den liberalism som de bekänner sig till föredrar jag de friheter som vi åtnjuter, framför mänskliga rättigheter, engelsmäns rättigheter”.

Vår nationella tradition av rättigheter skiljer sig inte bara från den europeiska uppfattningen om universella rättigheter, den är oförenlig med denna uppfattning. Vi pekar på specifika friheter, friheter som vid ett specifikt tillfälle garanterades i specifika dokument som Magna Carta, Bill of Rights eller vanliga lagar. Vi sätter inte vår tilltro till universella människorättsdokument som tolkas av domare som vi inte kan rösta på.

Jag måste säga att vi har rönt större framgång med vår tradition än vissa av de stater på kontinenten som har använt sig av den universalistiska vägen. Till skillnad från andra länder har vi varken drabbats av revolution eller diktatur. Vi anser att alla rättigheter kan kopplas till individen.

Aldous Huxley skrev en gång att friheter inte ges, de tas. Därför är jag i grunden emot att EU-stadgan ska införlivas i Lissabonfördraget utan en folkomröstning. Folket måste rådfrågas: Pactio Olisipio censenda est!

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Detta är svåra frågor, och det är svåra moraliska frågor. Min röst beror i hög grad på övervägandet av vissa av dessa frågor. Jag anser att delar av detta betänkande är kränkande. Jag anser att det är kränkande att ha uppfattningen att man måste påtvinga barn något som någon, enligt deras uppfattning, anser är ungdomars reproduktiva rättigheter, vilka vi hittar i skäl L och i punkterna 162, 163 och 164 med flera.

Jag anser att det är fel och olämpligt att pracka på ett samhälle ideologiskt och moraliskt fördomsfulla värderingar som kan skilja sig från de etablerade etiska uppfattningarna i en viss region. Det är framför allt det jag vänder mig emot. Som Daniel Hannan har påpekat är det detta och mer därtill som stadgan kommer att medföra. Det är därför som jag vill att mina medborgare ska ges möjlighet att rösta för eller emot detta.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Fru talman! Jag röstade emot denna åtgärd. För första gången kommer vi till en fråga där det inte fanns någon konservativ partipiska utan där medlemmarna var fria att rösta efter sitt eget samvete. Jag utnyttjade denna frihet.

Jag instämmer verkligen i vad mina kolleger redan har sagt. Denna åtgärd innehåller mycket som jag håller med om. Den innehåller mycket moderskap och äpplepaj, och alla tycker om moderskap och äpplepaj.

Men å andra sidan föreslås det att vi ska ge barn sexualundervisning för att minska tonårsgraviditeter och spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar. Det är min erfarenhet att om man berättar något för barn och lär dem hur man gör, är det första de vill att gå i väg och göra det. Och vi bör inte vara överraskade om de gör det! Det är alldeles för mycket tal om reproduktiva rättigheter i stället för reproduktiva skyldigheter. Vi bör vara mer ansvarsfulla i vår strategi gentemot barn och detta bör hanteras av föräldrar och på lokalnivå.

Sammanfattningsvis anser jag att vi innan vi säger ja till detta bör hålla en folkomröstning om Lissabonfördraget.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag är väldigt besviken på detta betänkande och jag måste säga att jag utnyttjade den fria omröstningen till att rösta emot en stor del av betänkandet. Detta betänkande handlar inte om barns rättigheter. Det handlar om barns rättigheter att ha sex och barns rättigheter att göra abort, vilket jag har mycket svårt att acceptera.

Men vad blev det av barnens och deras föräldrars rättigheter att avgöra EU:s framtid, Lissabonfördragets framtid och vad vi ska ha för framtid? När allt kommer omkring inrättas ju institutionerna inte för oss – utan för våra barn. Kommer vi att fråga dem vad de och deras föräldrar tycker och vill säga om hur EU ska utvecklas? Nej. Vi kommer att besluta, utan att ge dem någon rätt att berätta för sig själva eller oss vilket deras öde bör bli. Detta är helt fel.

(Applåder)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Fru talman! För att undvika missförstånd vill jag säga att jag röstade mot Roberta Angelillis betänkande. Det beror naturligtvis inte på att jag motsätter mig barns rättigheter – tvärtom. I stället välkomnar jag att man i betänkandet bryter mot några av parlamentets tabun, t.ex. det som gäller strukturellt våld mot flickor i den muslimska världen. I betänkandet sägs till och med – helt riktigt, tycker jag – att tvånget för flickor i den muslimska världen att bära huvudduk är skadligt för deras personlighetsutveckling.

Jag håller med om allt detta men röstade ändå mot betänkandet, eftersom det är ytterligare ett exempel på en oerhörd europeisk inblandning. Jag menar att alla dessa frågor kan lösas bättre på nationell nivå och att EU inte har med saken att göra.

Låt mig ge ett enda exempel. I betänkandet argumenterar man kraftigt mot fängelsestraff för minderåriga, medan det i mitt land råder ett brett folkligt samförstånd om att även de tunga brottslingar som är minderåriga bör dömas till fängelse för att uppmuntras till bättring.

- Betänkande: Pack (A6-0502/2007)

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Fru talman! Vi måste uppdatera våra kunskaper genom hela arbetslivet, inte bara under de år vi går i skolan.

Utbildning är viktigt för den personliga utvecklingen och för att förbättra anställningsmöjligheterna. När företagen bedömer behovet av nya kvalifikationer och arbetsmarknadens krav kommer vuxenutbildningen att anpassas till dessa krav, så att diskrepansen på arbetsmarknaden kan åtgärdas. Allt detta beaktas i kommissionens förslag till handlingsplan för vuxenutbildning, och jag röstade därför för det. Jag håller med om att EU:s medlemsstater bör bidra till vuxenutbildningen genom att vidta aktiva åtgärder för att motivera medborgarna att utbilda sig och arbetsgivarna att erbjuda lämpliga villkor för utbildning. Det bör finnas ekonomiska incitament i form av bidrag, skattelättnader eller samfinansiering.

I detta sammanhang är det också nödvändigt med ett mer aktivt utnyttjande av strukturfonderna, framför allt Europeiska socialfonden. Jag anser att det är oerhört viktigt att äldre människor deltar i livslångt lärande och därigenom finner en plats på arbetsmarknaden.

  Toomas Savi (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag röstade för Doris Packs betänkande eftersom ett av syftena med livslångt lärande är att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. För dem som är äldre än 50 år, liksom jag själv, skapar en sådan politik mycket större möjligheter att reagera på förändringar på arbetsmarknaden och anpassa sig till situationen utan större återverkningar. I betänkandet betonas den positiva effekt som livslångt lärande har på social integration och anställbarhet, vilket inte bör ignoreras i ett åldrande samhälle, exempelvis mitt eget hemland Estland.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Doris Packs betänkande ”Vuxenutbildning: Det är aldrig för sent att lära” är enligt min mening ett av EU:s viktigaste handlingsprogram. Det handlar om motivation att delta i vuxenutbildningsprogram, lärande av främmande språk, motivation att slutföra yrkesutbildning och därmed ha chans till bättre anställningsmöjligheter och en bättre inkomst samt om möjligheter att förbättra integrationen av invandrare. Det är emellertid av särskild betydelse för kvinnor att lämpliga ramprogram för barnomsorg finns tillgängliga i det här sammanhanget.

Framför allt måste vi också ägna stor uppmärksamhet åt möjligheten att utbyta kunskap mellan generationerna. Av detta skäl kunde ÖVP-Europa-Club med glädje godkänna betänkandet.

  Nina Škottová (PPE-DE). – (CS) (Anförandets inledning ej hörbar) … i inledningen till detta betänkande om vuxenutbildning understryks tydligt den vikt som alla EU-institutioner fäster vid livslångt lärande. Det räcker emellertid inte med dokumentation, vänliga ord, vädjanden och stödjande röster, däribland min egen. Låt oss uppmana utbildningsinstitutionerna att på allvar bli begreppsmässigt delaktiga i det livslånga lärandet. Den processen får inte betraktas som något slags tillägg till den traditionella utbildningen utan bör bli en fullödig del av utbildningssystemet. Detta kräver stora förändringar. Processen kan därför innebära en avsevärd ekonomisk börda för varje land, vilket kan verka hämmande på utbildningens utveckling. Vid överväganden om var medel behövs när finansieringen anpassas till individuell EU-politik får inte detta område – och framför allt inte universiteten som naturliga lärosäten – glömmas bort.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Detta betänkande har titeln ”Vuxenutbildning: Det är aldrig för sent att lära”. Jag önskar att Europeiska kommissionen och de som vill driva igenom Lissabonfördraget själva kunde lära något av detta.

Vuxenutbildning är en av utbildningssystemets viktigaste delar. Jag tror att de flesta här i parlamentet håller med om att livslångt lärande är något bra.

Vi hade alla fantastiska lärare när vi gick i skolan och vi kommer alla ihåg dem. Jag hade en lysande matematiklärare som lärde mig att det finns tre typer av människor: de som kan räkna och de som inte kan räkna.

Jag hade en lysande naturkunskapslärare som lärde mig att radioaktiva katter har 18 halva liv. Men jag gissar att det viktigaste är en fras som jag tror att ni känner igen, en fras som dagens ungdom använder mer och mer ”We don’t need no education, we don’t need no thought control”.

För att låna ytterligare en fras av Pink Floyd innebär Lissabonfördraget att vi lägger ”another brick in the wall” mellan de väljare som har röstat hit oss och den europeiska elit som missbrukar väljarnas förtroende.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle bara vilja tacka er för det tålamod ni har visat under dessa röstförklaringar. Tack för att ni även skrattade åt några av skämten.

Ni vet kanske att jag representerar London, den främsta staden i världen, huvudstad i det främsta landet i världen. I London finns det ett antal utbildningsanstalter. Jag gick själv i skola i London. Jag tog min magisterexamen vid London School of Economics.

Vad jag skulle vilja säga när det gäller just denna röstförklaring är att vi inte bör underskatta den roll som vidareutbildningssektorn spelar i fråga om livslångt lärande. Framför allt finns det några riktigt fina institutioner: Bromley College, med dess utmärkte rektor, Peter Jones – jag vill att det förs till protokollet – och Westminster College. Vi förtjänar alla att få något att säga till om när det gäller folkomröstningen om konstitutionen.

  Talmannen. − Jag skulle kunna återgälda smickret och säga att jag tycker att vi har klarat oss ganska bra så här långt, men nu börjar det bli lite tjatigt.

  Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag skulle också vilja tacka er, och dessutom era medarbetare och tolkarna för deras tålamod och goda humör.

Låt mig fråga vad allt detta har med Bryssel att göra? Enligt vilken artikel i fördraget, ja enligt vilken aspekt av sunt förnuft är vuxenutbildning en EU-behörighet?

De flesta av oss accepterar att det finns ett behov av flerstatliga initiativ för att hantera rena gränsöverskridande frågor. Jag kan godta detta argument – eller åtminstone ett argument för en samordnad EU-strategi om till exempel föroreningar, minskade tullavgifter eller kanske vissa delar av flygtrafiken och så vidare. Men inte heller här är EU-samordning detsamma som EU-jurisdiktion.

Men vuxenutbildning? Detta av alla områden är väl något som bör avgöras av de nationella väljarna genom deras egna korrekta demokratiska institutioner och förfaranden.

Varför antar vi alltid att gentlemannen i Bryssel vet bättre än den vanlige väljaren? Samma obehagliga antagande ligger bakom EU-konstitutionen, som nu kallas Lissabonfördraget, och därför bör folket få rösta om detta fördrag: Pactio Olisipio censenda est!

  Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! Detta betänkande är mycket idealistiskt. Men det verkligt viktigt är detta: Det betecknar och exemplifierar en tro på att Bryssel har rätt att sätta dagordningen och diktera för medlemsstaterna hur de bör prioritera frågor och utgifter som helt uppenbart ligger inom medlemsstaternas eget behörighetsområde, och som bör vara medlemsstaternas exklusiva behörighetsområde, för varje region har rätt att inom ramen för sin begränsade budget själv besluta vad den ska prioritera. Om vuxenutbildning och ökade utgifter ska prioriteras bör detta beslutas av denna region eller denna nation, inte av Bryssel och inte på grund av Bryssel utan på grund av att regionen eller medlemsstaten själv anser att detta under rådande omständigheter är rätt väg att gå.

Alla lär vi oss – jag har lärt mig mycket sedan jag kom hit 2004. Det jag har lärt mig mest är den europeiska elitens djupa förakt gentemot sina medborgare, som är skälet till att de förvägrar medborgarna deras grundläggande rätt att rösta.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Fru talman! Jag kan berätta för er att vid detta tillfälle röstade jag emot åtgärden, men jag röstade också i enlighet med den konservativa gruppens partipiska. Denna gång gjorde jag det med glädje eftersom jag ändå hade tänkt rösta emot denna åtgärd av de skäl som så tydligt har angetts av mina vänner och kolleger, särskilt Daniel Hannan och Jim Allister.

Detta har ingenting med EU att göra. Jag är för utbildning. Jag är för vuxenutbildning. Men jag är definitivt emot att Bryssel ska bestämma hur den ska genomföras. I likhet med Daniel Hannan kan jag inte hitta någon rättslig grund i fördraget i enlighet med vilken detta bör ske. Fördraget ger oss inte någon rätt att anta en åtgärd som denna.

Mot bakgrund av att konstitutionen har förkastats i Frankrike och Nederländerna har vi inte heller någon rätt att anta samma åtgärd. Folkomröstningar bör nu hållas i hela EU.

  Thomas Wise (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Jag har en ordningsfråga: skulle jag, eftersom jag är vuxen och har genomgått viss utbildning, kunna få fråga Daniel Hannan, som uppenbarligen har en bättre utbildning än jag, vad hans latinska sentens betyder?

  Talmannen. − Jag är säker på att han kommer att berätta det efter att sammanträdet har avslutats!

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Detta har varit en av de livligaste debatterna i Europaparlamentet sedan det inrättades. Hade vi haft sådana debatter tidigare hade vi kanske haft tv-kameror här och då skulle våra valkretsar kanske ha fått reda på vad vi gör, i stället för dessa tråkiga, bombastiska uttalanden som vi gör dag ut och dag in.

För att övergå till vuxenutbildningen. Det är aldrig för sent att lära, sägs det. Detta är helt klart en fråga som omfattas av subsidiaritetsprincipen. Det är upp till varje nation att besluta om vad de ska prioritera. Det är absolut inte Europeiska kommissionens eller Europaparlamentets uppgift att besluta om vuxenutbildning är nödvändigt eller inte!

Men det sägs också – gör det inte? – att det aldrig är för sent att lära. En av de saker som vi snabbt måste lära oss är att vi inte kan separera EU:s medborgare från beslutsfattarna. Vi måste föreskriva för dem hur vi vill leda EU och därför måste vi ha en folkomröstning.

  Derek Roland Clark (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Jag röstade emot denna åtgärd och det gjorde jag i första hand för att jag är rektor. Denna åtgärd kommer utan tvekan att leda direkt vidare till den europeiska kvalifikationsramen, vilket kan jämställas med kapning. Den kommer att få människor att studera vid sina traditionella universitet, få sina kvalifikationer där och sedan kommer detta att stämplas över med ett nytt dokument med EU:s logotyp, EU:s vapen och EU:s motto, utan någon hänvisning till det utmärkta universitet eller högskola där de fick sin utbildning. Detta är ett distinkt och fruktansvärt förnekande av ett lärosäte. Och detta gäller alla universitet i Europa, inte bara de berömda universiteten i Storbritannien.

För att gå tillbaka till frågan om vuxenutbildning har jag ett förslag till er. Låt oss verkligen uppmuntra vuxenutbildning. Ge varje vuxen i EU en kopia av Lissabonfördraget och be dem sedan rösta om det.

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Ja, jag röstade för detta betänkande. Min förklaring är att mitt parti, UK Independence Party, stöder återinförandet av studiemedelssystemet i Storbritannien. Jag ber att få påpeka att det var vårt EU-medlemskap som gjorde att det avskaffades i England och Wales till att börja med. Men det är upp till medlemsstaterna, och inte EU, att besluta om skattelättnader och rabatter för arbetsgivare som samarbetar inom vuxenutbildningen. Som när det gäller det mesta behöver vi mindre EU-inblandning, inte mer.

Eftersom jag ser att jag har gott om tid skulle jag vilja tillägga att den kommande ratificeringen av EU:s konstitution, trots att denna har förkastats i två folkomröstningar, är odemokratisk, feg och olaglig.

  Talmannen. − Ni har tillräckligt med tid men det är inte ert ämne.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Fru talman! Jag röstade mot Packbetänkandet. Det beror naturligtvis inte på att jag är motståndare till livslångt lärande. Tvärtom, ingen förnuftig människa tvivlar på den stora betydelsen av vuxenutbildning i vår ständigt föränderliga värld.

Däremot anser jag att EU, och framför allt kommissionen, inte ska lägga sig i för mycket i områden som tillhör medlemsstaternas behörighet. Det här gäller inte bara sunt förnuft utan hänger också samman med subsidiaritetsprincipen, som alltid prisas här men i praktiken visar sig få allt mindre betydelse.

- Betänkande: Angelilli (A6-0520/2007)

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Jag vill göra ett muntligt uttalande om det utmärkta Angelillibetänkandet om EU-strategin för barnets rättigheter. En radikal behandling av frågor som barnprostitution och sexturism är särskilt betydelsefull. Offren för dessa brott finns också på vår egen bakgård. I gränsområdet mellan Tyskland, Tjeckien och Österrike, exempelvis, har prostitutionen med kvinnor och, i allt större utsträckning, barn ökat enormt sedan gränserna öppnades. Under lång tid uppmärksammades detta emellertid inte alls på EU-nivå.

Problem av avgörande betydelse för barnprostitutionen, t.ex. förövarnas nätverk på Internet och avsaknaden av samarbete när det gäller gränsöverskridande övervakning och brottsbekämpning, kan bara bekämpas på EU-nivå. I betänkandet behandlas dessa områden och de införlivas i en övergripande strategi. Det är ett uppmuntrande tecken, även om mycket fortfarande måste göras för att bekämpa övergrepp mot barn.

Skriftliga röstförklaringar

- Betänkande: Graefe zu Baringdorf (A6-0508/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för resolutionen om betänkandet av min tyske kollega Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf om förslaget till förordning om de åtgärder som kommissionen avseende perioden 2008–2013 ska vidta med hjälp av det system för fjärranalys som inrättats inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag stöder förslaget att åtgärderna avseende fjärranalys ska finansieras genom en egen budget och inte via Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ). Även om mina kolleger anser att fokus bör ligga mer på att förbättra den befintliga webbplatsen för jordbruksenheten inom Gemensamma forskningscentret (GFC) så att alla viktiga forskningsuppgifter står till allmänhetens förfogande, är jag mycket positiv till skapandet av en infrastruktur för geografiska data och en webbplats, som Europeiska kommissionen föreslår.

Jag stöder förslagen om att upprätta en inventarieförteckning över projekt som berör geografi, fjärranalyser och agrometeorologiska system och att konsolidera befintlig infrastruktur för geografiska data och webbplatser.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Europeiska kommissionen anser att den gemensamma jordbrukspolitikens förvaltningsbehov skapar ett stort behov av information om markanvändning, markförhållanden och grödor. Fjärranalys har därför presenterats som en forskningsmetod för att lättare få tillgång till information inom traditionell jordbruksstatistik och prognossystem.

I förslaget togs hänsyn till ett pilotprojekt om fjärranalysteknik i enlighet med rådets beslut nr 1445/2000/EG, som inletts sedan dess. Enligt kommissionen har projektet lett till att det agrometeorologiska systemet för avkastningsprognoser och övervakningen av grödor (Mars) nått en avancerad nivå.

Kommissionen föreslår nu att systemet med fjärranalys ska fortsätta att användas inom jordbruket under perioden 2008–2013 för att övervaka jordbruksmarknaderna. Projektet ska drivas från och med den 1 januari 2008 och sex år framåt. Systemet för fjärranalys skulle sålunda vara ett redskap för kommissionen vid genomförandet och övervakningen av den gemensamma jordbrukspolitiken, även om informationen skulle kunna användas av medlemsstaterna.

Frågan är hur den kommer att användas och av vem, och det är skälet till att vi har lagt ned våra röster.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag samtycker i stort sett till kommissionens förslag men röstar ändå för betänkandet av Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf eftersom det har en del viktiga inslag.

Jag har exempelvis förståelse för föredragandens oro över att uppgifterna inte kommer att kunna jämföras mellan olika medlemsstater eftersom analyserna görs med olika frekvens.

Jag stöder fortfarande upprättandet av en inventarieförteckning och konsolidering av infrastruktur för geografiska data och relevanta webbplatser, liksom förbättringen av jordbruksenhetens webbplats för att offentliggöra uppgifterna.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vi röstar nej till detta betänkande, då Europaparlamentets jordbruksutskott i vanlig ordning lagt fram ändringsförslag som syftar till att mer pengar ska tillföras jordbrukspolitiken ur EU:s budget. I ändringsförslag 4 från jordbruksutskottet föreslås att 9,2 miljoner euro ska upprättas i en egen budget i stället för via Europeiska garantifonden. Vi kan inte tolka det som något annat än att man är ute efter budgetökningar.

  David Martin (PSE), skriftlig − (EN) Jag röstade för detta betänkande. Jag anser att varje förslag som bidrar till en mer precis fördelning inom den gemensamma jordbrukspolitiken bör bevaras och ses som ett positivt steg för att se till att skotska jordbrukare behandlas rättvist. Genom att på ett mer tillförlitligt sätt uppskatta avkastningen och göra informationen om detta mer lättillgänglig kan man förbättra en politik som så här långt har brustit i rättvisa, öppenhet och miljöhänsyn.

- Betänkande: Lechner (A6-0504/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Med utgångspunkt i det utmärkta betänkandet av min tyske kollega Kurt Lechner stöder jag Europaparlamentets antagande vid andra behandlingen inom ramen för medbeslutandeförfarandet av en lagstiftningsresolution om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av ett direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter, som ersätter gemenskapsramarna från 1987, ändrat vid två tillfällen. Jag välkomnar Europeiska kommissionens önskan att skapa förutsättningar för en verklig inre marknad för konsumentkrediter, att garantera en hög konsumentskyddsnivå och att förtydliga EU:s bestämmelser genom en omarbetning av de tre gällande direktiven från 1987, 1990 och 1998 om kredit av detta slag.

Jag välkomnar det viktiga arbete som gjorts av min franske kollega Jean-Paul Gauzès, som med sin visdom och starka övertygelse i hög grad har bidragit till denna betydelsefulla kompromiss, som är så värdefull för den ekonomiska tillväxten, konsumentskyddet och kreditinstituten.

  Gérard Deprez (ALDE), skriftlig. – (FR) Efter fem års diskussioner kommer EU:s konsumenter snart att ha identisk konsumentkreditinformation så att de kan göra bättre jämförelser med utländska erbjudanden när de köper en bil, en diskmaskin eller en bäddsoffa.

Européerna har visserligen redan möjlighet att ta banklån utomlands för att köpa konsumentvaror, men det är få som utnyttjar den. Mindre än 1 procent av det totala beloppet för krediter av detta slag lånas i dag utomlands. Siffrorna varierar dock för närvarande med upp till 100 procent (Portugal 12 procent, Finland 6 procent)! De viktigaste hinder som identifierats är språkbarriären, avståndet och konsumenternas bristande förtroende.

Direktivet, som jag stöder, bör bidra till att öka konsumenternas förtroende, ge dem bättre information och underlätta deras val, samtidigt som skyddsbestämmelserna blir enhetliga (förtidsbetalning, ångerrätt osv.).

Avslutningsvis vill jag ställa två frågor:

Riskerar vi inte att uppmuntra folk att skuldsätta sig alltför mycket om vi inte ytterligare stärker kreditgivarnas möjligheter att kontrollera konsumenters kreditvärdighet? Måste vi inte snarast öppna vägen för gränsöverskridande konkurrens i fråga om hypotekslån?

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Denna omröstning gäller andra behandlingen av det förslag som kommissionen ursprungligen lade fram 2002. Syftet med kompromisserna är att nå en överenskommelse med rådet om en text som skulle innebära att det gällande direktiv 87/102/EEG upphävdes och gemensamma rättsliga ramar för konsumentkreditavtal infördes.

Tanken är att underlätta öppnandet av de nationella marknaderna och främja gränsöverskridande konsumentkredittransaktioner, för att öka konkurrensen och ”förbättra” den inre marknaden.

Bland annat fastställs en formel för beräkningen av den effektiva räntan, villkoren för förtidsbetalning och vilken information konsumenterna ska få om kreditavtal.

Vi röstade för de förslag som syftar till att förbättra konsumentskyddet. Detta är särskilt viktigt i Portugal, där hushållens skuldsättning ständigt ökar och uppgår till mer än 124 procent av den disponibla inkomsten, samtidigt som de stora finansiella koncernerna gör skandalöst stora vinster.

Vi röstade mot alla förslag om att underlätta öppnandet av finansmarknaderna och gränsöverskridande krediter, som syftar till att undanröja hinder för de stora finansiella koncernernas marknadstillträde snarare än att skydda konsumenterna.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet om en föreslagen harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om konsumentkrediter.

De europeiska hushållen har visserligen redan möjlighet att ta banklån utomlands för att köpa konsumentvaror, men det är få som utnyttjar den. Svårigheter med språk, avstånd och bristande förtroende är de största hindren.

Det nya direktivet kommer att bidra till ökad öppenhet på marknaden till fördel för konsumenterna i samband med krediter på mellan 200 och 75 000 euro. Konsumenterna kommer att få den information de behöver för att kunna välja med full kunskap om alla fakta, om de väljer att göra inköp över gränserna.

När det gäller krediterbjudanden kommer informationen till konsumenterna att ges på en ny europeisk blankett för konsumentkreditinformation. Konsumenterna kommer slutligen också att få en enda effektiv ränta som kan jämföras i hela EU.

Direktivet kommer att innebära att konsumenterna får högkvalitativ grundläggande information som är lätt att jämföra. Ångerrätten och rätten till förtidsbetalning utan orimliga kostnader, liksom en öppen redogörelse för konsumenternas rättigheter och skyldigheter, kommer att ge dem det förtroende som krävs för att jämföra priser.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Den kompromiss som parlamentet ska yttra sig över är definitivt en förbättring av rådets ståndpunkt, men den brister fortfarande på många viktiga punkter som gäller konsumentkreditavtal.

Den undre gränsen på 200 euro, det kreditbelopp som direktivet gäller för, är enligt min mening alldeles för låg med tanke på levnadsstandarden i de flesta medlemsstaterna.

Inte heller är det nödvändigt att harmonisera bestämmelserna om kompensation vid förtidsbetalning. Olikheterna mellan medlemsstaterna är för stora. Den ”kompromiss” som rådet har förhandlat fram innebär bara att olika nationella bestämmelser tillkommer och att situationen blir mer komplicerad snarare än harmoniserad.

Jag anser att direktivet är alldeles för byråkratiskt, för både företag, kreditinstitut och konsumenter. Den minimimängd information som föreskrivs är alltför stor och svårsmält. Det riskerar att sprida förvirring bland välunderrättade konsumenter.

  Toine Manders (ALDE), skriftlig. − (NL) Resultatet av dagens omröstning i Europaparlamentet innebär att en överenskommelse nåtts om konsumentkreditdirektivet, efter åtminstone fem års tid. Dialogen mellan kommissionen, rådet och parlamentet var resultatlös så sent som i slutet av förra veckan, eftersom fördraganden hade oöverkomliga invändningar mot ett kompromissförslag om förtidsbetalning som alla övriga parter var beredda att godta. Den kompromiss som därefter nåddes mellan förhandlarna från socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, och som också kunde godtas av kommissionen och rådet, har i dag fått brett stöd i parlamentet. Det gläder mig att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater nu har beslutat att stödja kompromissen, eftersom jag är övertygad om att den är det bästa som kunde ha åstadkommits för konsumenterna och näringslivet. Jag vill tacka alla inblandade, särskilt föredraganden, för deras engagemang genom hela processen.

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Konsument- och bolånen i Grekland är uppe i 95 miljarder euro. Konsumentkrediterna ökar snabbare än i något annat land i euroområdet och närmar sig siffran för EU:s sammanlagda budget. Det är ett tecken på tilltagande fattigdom.

Två miljoner hushåll har lån och 3–4 procent av dem har svårigheter med avbetalningarna. I de flesta fall överstiger skulden 40 procent av inkomsten, vilket leder till ständiga betalningsförelägganden. Detsamma gäller små och medelstora företag, som tvingas ta lån.

Bankerna stoppar hänsynslöst enorma vinster i fickan tack vare höga utlåningsräntor och låga inlåningsräntor, olagliga och oegentliga avdrag och avgifter, vilseledande reklam osv. Samtidigt blir arbetstagarna alltmer skuldsatta.

EU stöder finansinstituten genom att garantera deras vinster och lindra konsekvenserna av deras impopulära policy, som innebär att arbetstagarnas köpkraft begränsas och deras livskvalitet minskar.

Genom det föreslagna direktivet skyddas principen om avtalsfrihet, trots olika förhandlingsförmåga. Finanssektorns kapital ökar genom att ansvaret läggs på konsumenten. Direktivet skyddar mot kompensation vid förtidsbetalning, främjar harmonisering av rättsliga bestämmelser och öppnandet av nationella marknader inom konsumentkreditsektorn och är avsiktligt komplext och obegripligt för låntagare.

Ledamöterna från ΚΚΕ (Greklands kommunistiska parti) röstar mot ett stärkande av de finansiella krediterna och stöder en verklig folkekonomi till fördel för arbetstagarna.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag ställer mig bakom kravet på att EU-ländernas konsumentkreditlagstiftning bör harmoniseras. Genom detta betänkande skapas inte bara en inre marknad för konsumentkrediter utan även ett antal villkor för att se till att både konsumenter och kreditgivare får rättvisa förutsättningar. Bestämmelserna på området måste vara konsumentvänliga, särskilt när det gäller tidig återbetalning och kompensation, frågor som jag tycker behandlas på ett bra sätt i betänkandet. Harmoniseringen av reklam kommer också att bidra till att alla EU:s konsumenter har tillgång till lika bra information när de fattar sina konsumentkreditbeslut.

  Béatrice Patrie (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för den kompromiss som PSE-gruppen enats med rådet om (ändringsförslag 46), eftersom den gör det möjligt att bibehålla den jämvikt som åstadkoms under det tyska ordförandeskapet förra våren.

Det gläder mig att konsumentkrediterna enligt definitionen i förslaget till direktiv har en lägre gräns på 200 euro och en övre på 75 000 euro. Jag hade dock velat att den övre gränsen fastställts till 50 000 euro.

Särskilt glad är jag över den kvalificerade majoritet som uppnåddes i plenum i frågan om att se till att konsumentintresset skyddas ordentligt vid förtidsbetalning av krediten. Den kompensation som bankerna kan kräva kommer att kontrolleras noga och kan förbjudas för krediter under 10 000 euro.

I vilket fall som helst bör arbetet med att förhindra att människor skuldsätter sig för mycket prioriteras även i fortsättningen, och krediter bör utnyttjas med förnuft. Det är ett misstag att tro att man kan få fart på konsumtionen genom krediter till hushållen. Det leder bara till fattigdom för de mest utsatta konsumenterna.

Om vi vill få fart på tillväxten genom konsumtion är lösningen att höja lönerna, inte att ge tillgång till större krediter!

  Pierre Pribetich (PSE), skriftlig. – (FR) Kurt Lechners betänkande om att öppna den europeiska konsumentlånemarknaden antogs i dag.

Omvandlingen av en marknad som hittills varit utpräglat nationell till en europeisk marknad, samtidigt som konsumentskyddet bibehålls på en hög nivå, är som jag ser det första steget mot en harmonisering av bestämmelserna om konsumentkrediter.

Risken för att konsumenterna ska skuldsätta sig är fortfarande alldeles för stor. Kontroll och insyn genom inrättande av databaser för varje konsuments kreditvärdighet framstår som helt nödvändigt.

I likhet med de flesta av mina kolleger röstade jag emellertid mot ändringsförslag 29 om artikel 16, och jag är glad att det förkastades. Denna punkt skulle enligt min mening innebära att konsumenter som beslutar sig för att betala tillbaka sitt lån i förtid verkligen bestraffas.

Att ge konsumenterna möjlighet att betala av ett lån innan det löper ut är ett bra initiativ. Det bör inte förstöras genom att kreditgivaren ges möjlighet att kräva kompensation för kostnader om det inte är rimligt eller motiverat.

Därför var det nödvändigt att sätta gränser. Kreditgivaren kommer följaktligen inte att kunna kräva kompensation med mer än 1 procent av kreditvärdet.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) En gemensam rättslig ram för konsumentkrediter måste innehålla tydliga, enkla och kortfattade regler, så att vi får ett europeiskt mervärde i syfte att främja den inre marknaden.

Jag vill därför i dag gratulera parlamentet till den positiva överenskommelse som nåtts om denna lagstiftning. Jag ser öppnandet av de nationella marknaderna för konsumentkrediter som mycket betydelsefullt, eftersom det kommer att medföra ökad konkurrens med mycket gynnsamma effekter för konsumenterna.

Det nya förslaget innebär ett tydligt stöd från EU:s sida för konkurrens mellan finansinstitut, och man inför den öppenhet som krävs för tillhandahållande av förhandsinformation och avtalsrelaterad information om kreditgivning, uppgifter som jag anser vara grundläggande för konsumentskyddet. Dessutom kan räntorna komma att sjunka till följd av det större utbudet, särskilt på mindre marknader.

De kredittak som fastställs genom överenskommelsen är också ett mycket positivt inslag för den portugisiska marknaden. Jag är övertygad om att de nya ramarna kommer att underlätta kreditmöjligheterna, eftersom det i dag finns ett behov av att säkra skyddet för konsumenterna och deras kreditvärdighet och förhindra en överdriven skuldsättning inom ramen för en sund socialpolitik. Fördelarna bör utnyttjas, och man bör inte lösa problem genom att skapa nya.

  Frédérique Ries (ALDE), skriftlig. – (FR) Det är ett mycket kontroversiellt direktiv, som legat på is i nästan sex år, som Europaparlamentet godkänt i dag. Ändå är det en text som ligger européerna varmt om hjärtat eftersom den gäller harmonisering av konsumentkreditmarknaden.

Denna marknad är värd 800 miljarder euro (två av tre européer köper möbler, tv-apparater eller bilar på kredit), och räntorna varierar i dag från 6 procent (i Finland) till över 12 procent (i Portugal). Ändå har transaktionerna hittills främst skett på nationell nivå; mindre än 1 procent av krediterna är i dag gränsöverskridande.

Genom direktivet öppnas EU:s gränser för konsumenter på jakt efter de bästa kreditvillkoren. De kan välja det bästa erbjudandet och garanteras samma rättigheter och samma informationsstandard, jämförelse och, framför allt, skydd mot en alltför stor skuldsättning. Bedömning av låntagarens kreditvärdighet, kostnadsfri och snabb information vid avslag och 14 dagars principiell ångerrätt är något av det som främst eftersträvas med direktivet.

Bristen på klarhet i fråga om villkoren för förtidsbetalning är emellertid djupt beklagansvärd. En hård bestraffning av konsumenter som betalar tillbaka i förtid skulle göra de övriga fördelarna med harmoniseringen fullständigt meningslösa!

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Lechnerbetänkandet om konsumentkrediter. Jag anser att det är av avgörande betydelse för EU att inrätta en allmän referensram för att skydda medborgarna i en sektor som vuxit kraftigt de senaste åren.

Framför allt i Italien har omsättningen för konsumentkreditavtal ökat exponentiellt. Mycket ofta har konsumenter, ibland efter lockande reklamkampanjer, ingått sådana avtal utan full kännedom om sina rättigheter och avtalsvillkoren, för att sedan upptäcka att de är bundna av en lång rad villkor och skyldigheter. I detta sammanhang vill jag därför betona vikten av ett ökat konsumentskydd, bl.a. genom detta direktiv.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstar för Kurt Lechners betänkande om andrabehandlingsrekommendationen om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om konsumentkreditavtal och upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG.

Jag anser att den kompromiss som nåtts under förhandlingarnas gång är tillfredsställande. Den föreslagna lösningen syftar till att förenkla förfarandet för beviljande av kredit och underlätta konsumenternas tillgång till kredit inom hela EU. Harmonisering och enhetliga normer kommer att leda till ökad konkurrens mellan kreditinstituten, minska kostnaderna och dessutom ge en verklig inre marknad för konsumentkrediter.

  Jacques Toubon (PPE-DE), skriftlig. – (FR) De franska parlamentsledamöterna från UMP [Union pour un Mouvement Populaire/Folkrörelseunionen] ser omröstningen om förslaget till direktiv om konsumentkrediter som ett tecken på avsevärda framsteg.

Tack vare Europaparlamentets, och framför allt föredraganden Kurt Lechners, bidrag innebär den slutliga texten att öppnande av gränserna uppmuntras på ett viktigt område av det dagliga livet, samtidigt som konsumenternas, bl.a. de franska konsumenternas, befintliga rättigheter bevaras.

När direktivet införlivats kommer det därför att bli möjligt att erbjuda bättre kreditvillkor i framtiden och att begränsa risken för att människor skuldsätter sig alltför mycket.

  Bernadette Vergnaud (PSE), skriftlig. – (FR) Sex år efter införandet av euron har EU fortfarande inte någon inre bankmarknad som gynnar konsumenterna och ger dem mer påtagliga bevis för den gemensamma valutans fördelar.

Informationen om räntesatser och kreditvillkor kommer att standardiseras för att underlätta jämförelser mellan erbjudanden. Konsumenterna kommer därmed att kunna göra sina val med full kännedom om alla fakta och få bästa möjliga kreditvillkor.

Kreditgivarna måste också ge konsumenterna tydlig information om fördelarna och nackdelarna med sina krediterbjudanden. Frågorna om ångerrätt vid kombinerade kreditavtal (omedelbar leverans av varorna) och storleken på den straffavgift som tas ut om krediten betalas tillbaka i förtid ges tydliga ramar. Straffavgiften måste vara ”rimlig och objektivt motiverad”. Den får inte överstiga 1 procent av det kreditbelopp som förtidsbetalas och är inte tillåten för lån med rörlig ränta. Det gläder mig särskilt att medlemsstaterna kan säga, precis som i Frankrike i dag, att ingen kompensation kan krävas för krediter under 10 000 euro, och därför röstade jag för.

- Betänkande: Angelilli (A6-0520/2007)

  Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. − Moderaterna har röstat för förslaget om en EU-strategi för barnets rättigheter. Vi anser att barns rättigheter ska respekteras på samma sätt som mänskliga rättigheter och vi stöder naturligtvis kampen mot t.ex. barnpornografi, och sexuellt utnyttjande av barn. Vi vill dock understryka att många av punkterna i betänkandet berör områden som ska regleras på medlemsstatsnivå, t.ex. hanteringen av adoptioner. Dessutom behandlas ämnen som redan regleras i existerande EG-lagstiftning, såsom t.ex. TV-reklam och märkning av varor.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att det utgör ett bra bidrag i kampen mot alla former av våld och övergrepp mot barn, inklusive fattigdom, diskriminering och tillgång till utbildning.

Jag välkomnar särskilt att Europaparlamentet förespråkar en mekanism som gör att leverantörer av produkter som har tillverkats med hjälp av barnarbete kan åtalas i Europa. Jag uppmanar kommissionen att så snabbt som möjligt införa en mekanism som gör huvudentreprenören i en leverantörskedja ansvarig för brott mot FN:s konventioner om barnarbete.

Jag beklagar emellertid försöken att i betänkandet avlägsna hänvisningarna till ungdomars rätt till sexuell och reproduktiv hälsa och familjeplaneringsutbildning och -tjänster.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Roberta Angelillis betänkande ”Mot en EU-strategi för barnets rättigheter”, eftersom det är viktigt att uppmärksamma att många rättsakter som antas på EU-nivå direkt eller indirekt påverkar barns rättigheter. Jag anser därför att vi behöver rättsliga ramar som innebär ett erkännande av barnets rättigheter, så att de kan ges juridisk form.

I detta avseende bidrar betänkandet på ett värdefullt sätt till respekten för barnets rättigheter, i och med att man förordar EU-lagstiftning som förbjuder alla former av våld mot barn och betonar vikten av områden som utbildning, hälsa, adoption och kamp mot fattigdom och diskriminering. Jag vill också påpeka att det nya Lissabonfördraget ger en rättslig grund för barnets rättigheter, som nu ingår bland EU:s målsättningar.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Barnens rättigheter är utan tvekan en universell och okränkbar rättighet, och det är med glädje som Junilistan konstaterar att samtliga EU-medlemsstater har ratificerat FN:s barnkonvention. Detta innebär att det redan idag finns bindande rättslig internationell lagstiftning som skyddar barn mot barnarbete, trafficking, våld och en rad andra ingrepp i barnens liv. Barnrätten är dessutom ett område inom svensk rätt som kompromisslöst ställer barnets bästa i främsta rummet.

Vi har valt att lägga ner vår röst i omröstningen om betänkandet av den enkla anledningen att föredraganden helt verkar ha tappat fokus på barnens bästa i sitt betänkande. Betänkandet fokuserar nästan uteslutande på vilken specifik social modell som medlemsstaterna bör införa i sina respektive länder för att uppnå vad just Europaparlamentet anser vara den bästa lösningen. Allt från förbud mot våld i TV och försäljning av våldsamma dataspel till tvångsäktenskap, olagliga adoptioner och olaglig verksamhet behandlas i detta betänkande.

Vi har självklart röstat för de ändringsförslag som poängterar vikten av att följa FN:s barnkonvention fullt ut som garant för barnens rättsäkerhet och deras mänskliga universella rättigheter.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta betänkande innehåller nästan 200 punkter och har en del inslag som vi stöder och andra som vi inte stöder. Vår röst ska ses mot den bakgrunden.

Vi vill dock framhålla att orsakerna till de situationer som ibland diagnostiseras inte behandlas i betänkandet.

I betänkandet smiter man från ansvar genom att underlåta att kritisera EU:s nyliberala politik, som ligger bakom miljontals människors, särskilt barns, fattigdom. Denna politik resulterar i djupa och oacceptabla sociala orättvisor till följd av kapitalistisk exploatering och koncentration. Den främjar social splittring och leder till ett sjunkande värde för arbetstagarnas löner, enkla avskedanden och allt osäkrare avtalsförhållanden, längre och mer flexibel arbetstid och liberalisering och privatisering av offentliga tjänster. Den får allvarliga negativa konsekvenser för arbetstagarnas effektivitet och levnadsförhållandena för dem och deras familjer, dvs. även deras barn.

Respekt för och en fullödig tillämpning av barnets rättigheter kräver bl.a. en rättvis fördelning av välståndet, arbete med rättigheter, anständiga löner, kortare arbetstid, utveckling av starka offentliga system för social trygghet, hälsa och allmän och kostnadsfri utbildning.

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig − (EN) Även om jag röstade för detta betänkande skulle jag vilja förtydliga min inställning när det gäller punkt 2 i betänkandet. I denna punkt anges att regeringskonferensen den 19 oktober 2007 beslutade att ta med barns rättigheter i Lissabonfördraget som ett av EU:s mål och därmed skapa en ny rättslig grund för barns rättigheter. Enligt kommissionsledamot Franco Frattinis svar på min fråga om detta under plenardebatten införs ingen specifik rättslig grund genom Lissabonfördraget och det är viktigt att förtydliga detta. När det gäller punkt 127 stöder jag inte denna eftersom jag inte stöder ett förbud mot huvuddukar och slöjor av typen hijab.

  Milan Horáček (Verts/ALE), skriftlig. − (DE) Jag vill kommentera Angelillibetänkandet om EU-strategin för barnets rättigheter. Det är ett utmärkt betänkande. Den radikala behandlingen av frågor som rör barnprostitution och sexturism är särskilt betydelsefull.

Offren för dessa brott finns också på vår egen bakgård. I gränsområdet mellan Tyskland, Tjeckien och Österrike, exempelvis, har prostitutionen med kvinnor och, i allt större utsträckning, barn ökat enormt sedan gränserna öppnades. Under lång tid prioriterades emellertid inte denna fråga på EU-nivå.

Problem av avgörande betydelse för barnprostitutionen kan bara bekämpas på EU-nivå (förövarnas nätverk på Internet och avsaknaden av samarbete när det gäller gränsöverskridande övervakning och brottsbekämpning).

I betänkandet behandlas dessa områden, och de införlivas i en övergripande strategi. Det är ett uppmuntrande tecken, även om mycket fortfarande måste göras för att bekämpa övergrepp mot barn.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att det är ett heltäckande dokument, fullt med bra förslag. Jag välkomnar särskilt erkännandet av barns rätt att vara delaktiga i beslut som direkt berör dem och att de ska företrädas korrekt i rättsliga eller administrativa förhandlingar. I betänkandet betonas behovet av en hälsosam miljö och rätten till lek. I betänkandet uppmärksammas dessutom att de barn som har laglig rätt att arbeta bör betalas enligt principen lika lön för lika arbete: allt för många ungdomar används som ett billigt alternativ till andra arbetstagare när de på många områden arbetar lika bra och lika hårt. Jag röstade för att stryka punkten om att uppmuntra medlemsstaterna att förbjuda användningen av slöjor av typen hijab för unga flickor. Jag anser att detta är ett missriktat förslag från kvinnoutskottet där man förutsätter att användningen av hijab automatiskt innebär att unga flickor är förtryckta, vilket inte är fallet. Personligen upprörs jag av att se flickor som inte ens har nått puberteten gå omkring i kläder med sexuella budskap. Men jag skulle inte komma på tanken att använda mig av ett parlamentsbetänkande för att försöka förbjuda detta. Jag är glad att betänkandet antogs utan denna punkt.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag är en varm anhängare av tanken på en heltäckande och konsekvent EU-strategi om barns rättigheter. Kampen mot alla former av våld, fattigdom och diskriminering som drabbar barn är något som inte bara bör behandlas på nationell nivå. Skyddet av ett barns rätt till utbildning, hälsa och adoption är rättigheter som hela EU bör fortsätta att erkänna och skydda.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Våldet frodas i parallella samhällen med gammal islamsk tradition. På skolgårdar och på gatan ger barn utlopp för det hat mot den dekadenta västerländska kulturen som de ingjutits; de kan till och med utvecklas till potentiella terrorister. En missriktad tolerans har fått oss att bortse från de första varningssignalerna och vägra inse sprängkraften.

Ökningen av barnhandel och barnpornografi är också alarmerande. Det är allmänt känt att sexförbrytare ofta återfaller i brott. I detta sammanhang har det också kommit avslöjanden om tvivelaktiga adoptionsförfaranden för barn från utvecklingsländer, förfaranden där man inte dragit sig för barnhandel, handel med mänskliga organ eller prostitution.

Med tanke på de många föräldralösa barn som väntar på adoption, framför allt i öst, och miljontals ofödda barn i Europa, skulle ett strikt förbud mot adoption av utomeuropeiska barn vara ett hårt slag för barnhandeln. Detsamma gäller upprättande av ett Europaomfattande register över sexförbrytare samt hårdare straff för sexuellt umgänge med barn och för innehav av barnpornografi. Sist men inte minst måste våld i hemmet bekämpas även i invandrarfamiljer och mängden utlänningar i skolorna begränsas för att avvärja en ökning av våldet.

  Baronessan Nicholson of Winterbourne (ALDE), skriftlig. − (EN) Samtidigt som främjandet av barnets rättigheter fastställs som ett av de övergripande EU-målen i Lissabonfördraget införs inga nya lagstiftningsbefogenheter för detta ändamål. Jag anser att allt arbete på området bör ske inom ramen för det befintliga regelverket. På många områden går betänkandet utanför dessa gränser. I betänkandet presenteras inte heller några genomförbara lösningar på barns problem. Ett exempel är institutionsvård. Vi har röstat för att begränsa detta till en tillfällig åtgärd. Ändå föds hundratusentals barn i hela Europa med sådana fysiska eller psykiska funktionshinder, eller utvecklar sådana funktionshinder, att det är medicinskt eller socialt nödvändigt för dem att under lång tid vårdas på institutioner. Ett barn som lider av förlamning i både armar och ben, ryggmärgsbråck eller vattenskalle kan få ett värdigt och glädjerikt liv med expertvård och familjebesök. Systemet bör stärkas, inte avskaffas.

Inom EU är vi skyldiga att följa FN:s konvention om barnets rättigheter. I detta betänkande förvrängs flera viktiga budskap i konventionen. Jag beklagar därför att jag inte kan ställa mig bakom detta betänkande, även om jag delar den oro för barns välfärd som uttrycks av dem som stöder betänkandet.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Detta långrandiga betänkande, fullt av litterär retorik, är ett försök att dölja EU:s och EU-medlemsstaternas ansvar för sin barbariska politik, som leder till omänskliga förhållanden för barn och föräldrar i vanliga familjer. Vilket hyckleri det är att EU intresserar sig för barnens rättigheter, samtidigt som dess politik krossar arbetarna genom att orsaka arbetslöshet, deltidsarbetslöshet, sjunkande levnadsstandard, privatisering av sjukvård och utbildning och kommersialisering av idrott och kultur. De uppbyggliga hänvisningarna till bekämpning av våld mot barn, barnpornografi osv. kan inte dölja att systemet, vars överskuggande mål är profit, behandlar barnen själva som en källa till profit. Adoption kommersialiseras och människor drivs till barnarbete, prostitution och organhandel. Hur vågar EU-förespråkarna tala om barns rättigheter när flygplan från EU/Nato faktiskt bombade en förlossningsklinik i Belgrad! Låt oss komma ihåg att väpnade styrkor från EU/Nato dödar tusentals barn i Afghanistan, Irak och på andra håll. Låt oss komma ihåg att de dömer hundratusentals barn i Afrika, Asien och hela världen att dö av svält och sjukdomar – brott som det inte sägs ett enda ord om i betänkandet.

  Zita Pleštinská (PPE-DE), skriftlig. – (SK) Barn är människor med egna rättigheter, från befruktningsögonblicket. Varje barn har rätt till en familj, som utgör grunden för barnets uppfostran. Vi får inte glömma gatubarnen och invandrarbarnen, som också utsätts för våld. Barnets rättigheter måste vara EU:s främsta prioritering. Jag välkomnar initiativet att inrätta en konfidentiell telefonlinje.

Med min röst har jag uttryckt mitt stöd för EU-strategin för barnets rättigheter. Strategin behandlas i ett utmärkt betänkande av min kollega Roberta Angelilli, som innehåller en stor mängd värdefull information.

Vi måste inse att vi fortfarande saknar den rättsliga grunden. Som ett led i en långsiktig strategi är det därför nödvändigt att vidta konkreta åtgärder när det gäller barnets rättigheter och genomföra dem snarast möjligt. Ratificeringen av Lissabonfördraget kommer att göra EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande. Barnets rättigheter behandlas uttryckligen i artikel 24 i stadgan.

Vi står inför en rad utmaningar den närmaste tiden: att så snabbt som möjligt begränsa den IT-relaterade brottsligheten, att få slut på pedofili och sexuella övergrepp mot barn och minderåriga och att införa regler för internationella adoptioner, som måste utgå från barnets och inte de vuxnas intresse. Alla former av våld måste förbjudas.

Nu är det dags att omvandla ord till handling. EU måste lyssna till barnen; det är de som är grunden för morgondagens samhälle. Det europeiska huset måste vara en säker plats för barnen. Om vi har lyckliga barn kommer vi att få ett lyckligt samhälle.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) I samband med debatten om att utforma en EU-strategi för barnets rättigheter anser jag att vi bör prioritera begreppet ”barnets intresse”, inte i strid mot tanken på rättigheter utan som ett komplement till rättigheterna och en vägledande princip för strategin.

Hoten mot barnets rättigheter i Europa och världen varierar till sin karaktär och omfattning. På vissa håll prioriterar man att bekämpa fattigdom och dess orsaker eller att vidta åtgärder mot utnyttjande av barn som soldater och för sexuella ändamål, medan vi i andra fall måste värna om rätten till sjukvård, skydd mot sexuella övergrepp eller barnhandel, eller rätten till adoption inom lämpliga tidsramar och enligt tydliga regler. Vi måste också stärka familjens roll. I samtliga fall bör dock kriteriet vara ”barnets bästa intresse”.

Det är den norm, det kriterium, som bör användas för att bedöma nyttan, nödvändigheten och värdet av varje beslut, rättsakt eller åtgärd. Jag anser därför att det viktigaste i samband med strategins utformning är att införa detta begrepp, som måste vara överordnat rättighetskatalogen, eftersom rättigheterna inte alltid är rimliga, uppnåeliga eller lämpliga.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Den stora förtjänsten med detta betänkande är att barnets rättigheter tydligt definieras men framför allt att i princip alla faror som barn utsätts för fördöms: från att vid en tidig ålder utsättas för skräckskildringar, pornografi och våld i medierna till hedersbrott, tvångsäktenskap och könsstympning på kulturella eller religiös grund.

Utan att faktiskt nämna orden ”islam” eller ”islamism”, termer som är helt tabu eftersom politisk korrekthet och rädsla för vedergällning totalförbjuder alla slags kommentarer om denna religion – och givetvis all kritik – lyckas föredraganden ändå, i skydd av mer allmänna synpunkter och inom reglernas ramar, fördöma all diskriminering som utövandet av islam för med sig. Bland annat fördöms förbudet mot flickors deltagande i skolundervisning och idrott, såsom simning, och alla traditionella sedvänjor som är barbariska och skadliga för unga muslimska flickor.

Detta gläder oss oerhört. Betänkandet är ett första steg mot en begynnande yttrandefrihet och klarsynthet. Vi kommer att rösta för.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − En punkt ställde till bekymmer för samtliga grupper. I punkt 127 i det ursprungliga betänkandet fanns ett förslag som uppmanade samtliga EU:s medlemsstater att förbjuda barn att bära slöja i skolan. Som privatpersoner känner vi sympati för grundidén, dvs. att skydda barns rättigheter att leka fritt, delta i skolgymnastiken och att även som omyndiga åtnjuta ett visst skydd gentemot föräldrars tvångsmakt. En så komplicerad och känslig fråga kan emellertid knappast lösas på EU-nivå. Europas stater viktar barnens, föräldrarnas och statens rättigheter och skyldigheter utifrån sin egen historik och politiska situation. Vi är helt överens om vikten av att EU skapar ett gott ramverk. Punkt 127 ligger rimligtvis utanför ett sådant.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Jag är glad över att utskottet och dess betänkande är starkt inriktat på familjen och erkänner familjens ställning i förhållande till barn. Dessutom välkomnar jag det starka försvaret för barn i samband med människohandel, institutionalisering, pornografi och funktionshinder.

Genom betänkandet kopplas emellertid EU:s politik till FN:s konvention om barnets rättigheter, vilket gör att befogenheterna på barnområdet skiftar från föräldrarna till staten. Även om detta inte uttryckligen anges är detta en enorm förändring som är djupt oroande.

Trots de positiva inslagen i detta betänkande, som de som jag nämnde tidigare, användes detta betänkande tyvärr till att främja dagordningen för sexuella och reproduktiva rättigheter (vilket i FN:s konvention inkluderar abort), vilket var extra olämpligt eftersom det handlar om barn och om att skydda barn. Även om jag är mycket positiv till att barn skyddas på alla sätt kan jag inte ställa mig bakom detta betänkande.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Trots FN:s konvention om barnets rättigheter, som undertecknats av många medlemsstater, förekommer fortfarande alltför många överträdelser av ungdomars och barns grundläggande rättigheter.

Kommissionens initiativ att lägga fram en EU-strategi är därför mycket välkommet. Barns rättigheter tillhör visserligen fortfarande nationalstaternas behörighet, men både kommissionen och Europaparlamentets föredragande Roberta Angelilli har belyst en rad angelägna frågor, t.ex. kampen mot alla former av våld och mot den fattigdom och diskriminering som drabbar barn, och även respekten för invandrarbarns rättigheter. Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har lyckats lägga till följande punkter i betänkandet: ökad uppmärksamhet på barns rätt till delaktighet i beslut som berör dem, erkännande av en barnombudsman, förbud mot barnarbete, lika lön för lika arbete för dem som är under 18 år, erkännande av flyktingbarns rättigheter och rätten till en ren och skyddad miljö.

Det gläder mig mycket att parlamentet har avsatt debattid för detta ämne, och jag stöder betänkandet till fullo.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. − (PL) Jag kunde inte stödja betänkandet om strategin för barnets rättigheter, eftersom vänstern har lyckats få med så många som fem hänvisningar till dessa så kallade rättigheter och till reproduktiv hälsa, vilket bl.a. innefattar rätten till abort.

  Jeffrey Titford (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Jag är för att EU främjar barns rättigheter. Ett aktuellt exempel som jag skulle vilja uppmärksamma kommissionen på igen är diskriminering av barns rätt att resa, där flygbolag slopar möjligheten för minderåriga att flyga ensamma. Om de gjorde samma sak med personer med funktionshinder eller någon annan liknande grupp skulle det (med rätta) bli ramaskri. Men uppenbarligen tycker EU att det är helt i sin ordning att ta bort barns rätt att resa på detta godtyckliga sätt.

Samtidigt har det uppstått viss kontrovers angående punkt 127, i vilken medlemsstaterna uppmanas att ”förbjuda huvuddukar och slöjor av typ hijab, åtminstone i grundskolan”. Jag röstade mot denna punkt både på grund av den tvetydiga lydelsen och på grund av att jag anser att detta är en allt för viktig fråga för att behandlas i en perifer del av ett sådant betänkande. Trots detta skulle jag bli besviken om en sådan praxis skulle bli vanlig i grundskolor i EU.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag är en varm anhängare av behovet av att ge barn en god uppfostran i en stark, kärleksfull och trygg familjemiljö, att skydda barn från våld och övergrepp, att ge dem moralisk vägledning och en förstklassig utbildning, och de bästa möjligheterna i sina liv. Jag anser att staten bör spela en begränsad roll i detta. Den bör inte försöka att ersätta föräldrars, kyrkors och skolors rättigheter och skyldigheter. Därför ser jag verkligen ingen anledning till varför EU ska blanda sig i detta. Jag beklagar strykningen av kravet på ett förbud av huvuddukar och slöjor av typen hijab, åtminstone i grundskolan. Hur ska dessa barn kunna integreras ordentligt i vårt normala västerländska samhälle om en sådan klädsel tillåts? Jag beklagar dessutom språkbruket när det gäller sexuella ”rättigheter” – ytterligare en urholkning av själva konceptet av att vara barn. Av dessa och många andra skäl röstade jag emot betänkandet.

- Betänkande: Pack (A6-0502/2007)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Med utgångspunkt i det utmärkta betänkandet av min tyska kollega Doris Pack röstade jag för Europaparlamentets resolution om vuxenutbildning som svar på kommissionens meddelande ”Vuxenutbildning: Det är aldrig för sent att lära”.

Utbildning, särskilt livslångt lärande, är en kritisk faktor för att uppnå målen i Lissabonstrategin om att öka den ekonomiska tillväxten, konkurrenskraften och de sociala framstegen. Oavsett om det handlar om konkurrenskraft, social integration av vuxna eller utmaningarna i samband med demografiska förändringar, är detta initiativ, som inleddes 2001, av godo för EU och dess medborgare.

När det gäller lärande och företagsfrågor mer generellt föreslår jag att ärendet överlämnas till arbetsmarknadens parter, som – låt oss inte glömma det – har de rättsliga instrumenten för att utforma EU:s sociallagstiftning enligt de gällande fördragen. Det handlar om artikel 137 och följande artiklar i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, som också finns med i Lissabonfördraget som nu håller på att ratificeras.

  Proinsias De Rossa (PSE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande på grund av att den senaste tidens ekonomiska och social förändringar, den snabba omvandlingen till ett kunskapsbaserat samhälle och de demografiska förändringar som beror på en åldrande befolkning i EU samtliga är utmaningar som kräver en ny syn på utbildning och yrkesutbildning, inom ramen för livslångt lärande.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för Doris Packs betänkande ”Vuxenutbildning: Det är aldrig för sent att lära”, eftersom jag anser att vuxenutbildning, genom att nödvändiga färdigheter förvärvas, är avgörande för att vi ska kunna nå Lissabonstrategins mål i fråga om ökad ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft och social integration.

Å andra sidan, och som ett komplement till detta, håller jag också med om att livslångt lärande är grundläggande för att kunna hantera dagens utmaningar i form av ekonomiska och sociala förändringar, den snabba övergången till ett kunskapsbaserat samhälle och demografiska förändringar till följd av en åldrande befolkning.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är viktigt att ägna mer uppmärksamhet åt vuxenutbildning. Det måste börja hända saker på vuxenutbildningens område. Deltagandet i vuxenutbildning är inte tillräckligt för att EU ska kunna nå målet med ett deltagande på 12,5 procent till 2010.

Det är dock nödvändigt att garantera vuxenutbildningens kvalitet och särskilt uppmärksamma de olika dimensionerna av kvalitet i utbildningen, framför allt lärarutbildning, kvalitetssäkringsmekanismer, undervisningsmetoder och läromedel.

Som det påpekas i betänkandet är vuxenutbildning en nödvändig del av det livslånga lärandet och en mycket komplex sektor. Vuxna måste sätta lärandet i samband med sina kunskaper och erfarenheter och sin kulturella bakgrund.

Slutligen är det viktigt att betona tillämpningen av jämställdhetsprincipen i program för livslångt lärande, så att män och kvinnor i samma utsträckning kan dra nytta av de möjligheter som livslångt lärande ger, och att i samarbete med det europeiska jämställdhetsinstitutet utnyttja alla tillgängliga instrument för att garantera jämställdhet mellan män och kvinnor vid utformningen av vuxenutbildningspolitiken.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vi hyser ett stort förtroende för medlemsstaternas kompetens att handlägga frågor runt den mycket viktiga vuxenutbildningen. Det är viktigt att utbildningsdepartementen i medlemsstaterna har tillräckliga ekonomiska resurser för att utveckla vuxenutbildningen. Ett sätt att tillföra ekonomiska resurser till dem är att minska medlemsstaternas avgifter till EU:s budget, så att de får ökat utrymme för satsningar inom vård, skola och omsorg.

Vi påpekar än en gång att den federalistiska majoriteten i Europaparlamentet inte respekterar medlemsstaternas exklusiva ansvar för undervisningens organisation och utbildningssystemens innehåll.

Detta ”tyckandebetänkande” från Europaparlamentet hade aldrig behövt utarbetas och kan inte ses som annat än ett sysselsättningsprojekt för Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Det betänkande vi röstar om handlar om vuxenutbildning, dvs. en fråga som håller på att få en enorm betydelse i hela EU men som blivit mer än så i mitt land – det är en positiv trend och en passion för tusentals människor. Det är inte alltid rent kommersiella överväganden som styr detta. Låt mig fästa er uppmärksamhet på en aspekt av kontinuerlig vuxenutbildning som har kopplingar till både dagens demografiska och civilisationsmässiga utmaningar och arvet från det gamla systemet. Inom det socialistiska systemet tillämpades en särskild utbildningsmodell, som inom humaniora genomsyrades av propaganda och ideologi och på andra områden avspeglade en likgiltighet för globala tendenser. Av dessa skäl utgör vuxenutbildningen i de nya medlemsstaterna både en möjlighet att gottgöra bristerna i den socialistiska utbildningsmodell som beskrivs ovan och samtidigt ett verkligt öppnande mot världen.

Kunskaper i främmande språk, en vilja att ta risken att skola om sig och byta arbete och främjandet av europeiska utbildningsstandarder är uppenbara förutsättningar för rörlighet och möjligheter att finna arbete. Detta förklarar det stora intresset för fortbildning bland mina medmänniskor i Central- och Östeuropa.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) I sitt betänkande framhåller Doris Pack att utbildningen bör fortgå under hela yrkeslivet och att studierna inte bara bör begränsas till skolåren.

Jag håller med om att den rådande takten i de ekonomiska och sociala förändringarna medför ett behov av ständig, långsiktig personlig utveckling. Det står också klart att vuxenutbildning har en gynnsam inverkan på den vuxna människans självkänsla, bidrar till att främja en ökad social integration och underlättar interkulturell dialog.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag anser att målet i betänkandet om att se till att medlemsstaterna når sitt mål på ett 12,5-procentigt deltagande i vuxenutbildning till 2010 inte bara kommer att öka EU:s konkurrenskraft utan även öka den sociala integrationen och den interkulturella medvetenheten, vilket är precis vad som behövs för Europaåret för interkulturell dialog. Ökad användning av teknik och förslag om att öka tillgången till barnomsorg kommer att ge alla bättre möjligheter att verkligen dra nytta av utbildningen. Därför röstade jag för detta betänkande.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Det är kontraproduktivt att å ena sidan hindra den egna befolkningen från att utbilda sig och å andra sidan komma med planer på ett ”blå kort”. Till följd av att de atypiska anställningsförhållandena ökar och konkurrensen blir allt större är en bra grundutbildning och fortbildning nämligen inte längre något skydd mot arbetslöshet. Tillräckligt många välutbildade människor har avvisats av företagen bara för att dessa vill ha de billigaste lågstatusarbetarna eller helt enkelt vill erbjuda anställningsavtal av ett ovanligare slag.

I princip bör den brist på kvalificerade arbetstagare som används som förevändning för detta åtgärdas. Om detta inte är möjligt bör en säsongsmodell hellre tillämpas. Då kan vi förhindra ytterligare massinvandring.

Trots motsägelserna i EU:s målsättningar förtjänar insatserna och programmen på området för livslångt lärande ändå vårt stöd.