Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 23 januari 2008 - Bryssel

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: RODI KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 12.05.)

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 17 januari 2008.

Sammanträdet kan inte inledas förrän kl. 12.30 eftersom kommissionens ordförande inte har möjlighet att närvara förrän då. Det kommer därför att avslutas kl. 14.00.

(Sammanträdet avbröts kl. 12.05 och återupptogs kl. 12.30.)

2. Välkomsthälsning

  Talmannen. – Vi välkomnar AVS-medlemmarna i den gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingens presidium och deras delegationer.

Vid detta särskilda sammanträde har vi möjlighet att diskutera en viktig global fråga eftersom klimatförändringen och därmed relaterade energifrågor är en gemensam utmaning för Europeiska unionen och alla världens folk.

3. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

4. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

5. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

6. Förslag beträffande energi och klimatförändringar (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens ordförande José Manuel Barrosos uttalande om energi- och klimatförändringsförslagen.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (EN) Fru talman! Först och främst ber jag om ursäkt för att vi är en aning försenade. Vi har som ni vet just avslutat mötet i kommissionen, och det första vi gjorde därefter var att bege oss hit för att lägga fram detta enligt vår mening historiska paket för EU. Detta är därför jag och kommissionsledamoten med ansvar för miljö, Stavros Dimas, och kommissionsledamoten med ansvar för energifrågor, Andris Piebalgs, precis har kommit hit. Det slutliga utkastet till dokumentet håller på att färdigställas. Vi kommer mycket snart att få det, men detta är ett utmärkt tillfälle att lägga fram slutsatserna från dagens möte för er direkt.

Jag vill börja med att säga att vi är mycket nöjda med resultatet. Resultatet nåddes genom samförstånd i kollegiet, och detta mycket långtgående förslag fick ett starkt stöd av samliga kommissionsledamöter, eftersom vi har enats om vad som nu är det mest heltäckande paketet för klimatåtgärder och förnybar energi i världen. Vi anser att vi har skäl att vara stolta. I detta paket om klimatåtgärder och förnybar energi tar vi oss an de viktigaste utmaningarna inför framtiden. Vi anser att paketet är bra för vår planet, bra för Europas ekonomi och bra för medborgarna.

EU:s verksamhet uppfattas ibland som ganska teknisk – den är intressant för specialisterna men påverkar inte människors vardagsliv. De åtgärder som vi diskuterar i dag är ett bevis på att denna teori är felaktig – kampen mot klimatförändringen och sökandet efter säker, hållbar och konkurrenskraftig energi berör alla européer varje dag. Detta påverkar oss alla och är en av 2000-talets viktigaste utmaningar – kanske rent av den allra viktigaste.

Europas invånare vill ha en vision och en handlingsplan. Detta håller vi på med nu. Visionen utformades förra året med ledarna för den europeiska politiska gemenskapen. Rådet beslutade efter förslag från kommissionen att förverkliga målen om ”20-20-20 senast 2020”, det vill säga en minskning av växthusgaserna med 20 procent, eller 30 procent om övriga industriländer går med på ett avtal, en energianvändning som till 20 procent ska bygga på förnybara energikällor och en ökning av energieffektiviteten med 20 procent senast 2020.

Rådet enades om detta. Vi kan känna oss stolta över att Europa går i spetsen för denna satsning. Vi lade därefter fram paketet vid toppmötet i Heiligendamm, vid högnivågruppens möte i FN i New York och slutligen vid Balikonferensen. Utan ett starkt europeiskt ledarskap hade vi inte uppnått de mycket lovande resultaten vid Balikonferensen, där vi kunde ange färdriktningen för det globala avtal som vi eftersträvar och som vi väntas komma fram till i Köpenhamn 2009.

Parlamentets starka engagemang i frågan har haft stor betydelse, och jag vill återigen tacka för allt stöd. Ert arbete under det gångna året har varit en mycket viktig förutsättning för att skapa den politiska viljan till handling. Jag anser att dagens förslag överensstämmer med de mål ni har satt upp och ligger i linje med rådets uppdrag i mars förra året.

Dagens paket innehåller detaljerade anvisningar om hur den politiska vision ska förverkligas som vi enades om förra året. Vi har enats om visionen, och nu måste vi lägga fram de konkreta planerna och tillhandahålla de konkreta instrumenten för att förverkliga denna vision. Vi anser att vi först och främst måste minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent senast 2020 och om så krävs vara inställda på att gå med på en höjning till 30 procent om vi får ett internationellt avtal. Vi får aldrig glömma detta. Detta handlar om den globala uppvärmningen. Det handlar om klimatförändringen och inte endast om klimatförändringen i Europa. Vi måste utforma förslagen så att vi får andra med oss. Det är också viktigt att föregå med gott exempel, och vi föreslår därför bland annat olika sätt att nå målet om att 20 procent av energianvändningen ska komma från förnybara energikällor senast 2020.

Det paket som vi just har godkänt i kommissionen innehåller ett uppdaterat system för handel med utsläppsrätter för att skapa ett gränsöverskridande system som leder till en minskning av utsläppen av växthusgaser från de stora industriella utsläppskällorna. I paketet ingår även bindande nationsspecifika mål, så att medlemsstaterna vet exakt vad de ska göra på de områden som inte innefattas i systemet för handel med utsläppsrätter, bland annat transportsektorn, byggsektorn, jordbrukssektorn och avfallssektorn. Ett annat inslag är en ny strategi som också den innehåller bindande nationella mål och syftar till att aktivt främja målen om förnybar energi. Nya regler för att stödja lagring och avskiljning av koldioxid, som är morgondagens teknik för att minska utsläppen, är ett annat inslag, liksom nya regler för statligt stöd, vilka innebär att de speciella åtgärder beaktas som krävs på miljöområdet.

En del av uppdraget gällde målet på 10 procent för biobränslen, vilket innebär att transportsektorn görs delaktig i minskningen av utsläppen. Rådet var som bekant enhälligt i beslutet om att målet skulle ligga på 10 procent.

Jag vill tydliggöra att vi genom att lägga fram förslag om biobränsle även fullt ut har beaktat den andra delen av uppdraget, nämligen behovet av en hållbar miljö. Förslaget innehåller det mest omfattande och hållbara systemet i världen för certifiering av såväl inhemska som importerade biobränslen. Vi kommer även fortsättningsvis att stödja en snabb utveckling av den andra generationens biobränslen.

Man måste ha klart för sig att det vi stöder är hållbara biobränslen och att vi bidrar till ett globalt system, eftersom dagens situation är sådan att biobränslen många gånger inte är hållbara och inte motsvarar våra kriterier – kriterier som vi vill ska gälla inte endast i Europa utan i hela världen.

Dagens åtgärdspaket innehåller de mest långtgående lagstiftningsförslag som kommissionen kommer att lägga fram på många år. Hur gick vi tillväga för att utarbeta detta komplicerade paket? En hel del tid ägnades åt en detaljerad genomgång av olika alternativ, men vi utgick hela tiden från fem centrala principer.

För det första måste vi hålla fast vid målen. Annars kommer varken investerarna, våra förhandlingspartner eller medborgarna, som är allra viktigast, att anse att vi är seriösa.

För det andra handlar det om rättvisa, det vill säga att erkänna att medlemsstaterna har olika investeringsförmåga och olika utgångspunkter.

För det tredje gäller det konkurrenskraften. Vi måste utforma ett system för att minimera kostnaderna för den europeiska ekonomin och stärka Europas konkurrenskraft på vissa områden genom att se till att Europas industri och den europeiska ekonomin tjänar på att gå i spetsen för utvecklingen.

För det fjärde måste förslagen utformas så att de underlättar slutandet av ett omfattande internationellt avtal om att minska utsläppen av växthusgaser, vilket bland annat förutsätter fler EU-insatser för att minska utsläppen med 30 procent om övriga industriländer gör detsamma.

Sist men inte minst måste vi nu även påbörja arbetet med att halvera de globala utsläppen senast 2050. Detta innebär att dagens insatser måste leda till att morgondagens teknik snabbt tas i bruk.

Paketet ska också jämföras med en del av de tidigare förslagen, nämligen om den inre marknaden för energi och den strategiska EU-planen för energiteknik. Paketet ingår i en mycket omfattande uppsättning förslag som innebär att vi för första gången inför en verklig europeisk energipolitik som vi emellertid vill ska vara både säker och hållbar. Givetvis kommer vissa att påstå att förändringarna kostar för mycket och att vi inte har något annat val än att sticka huvudet i sanden och hoppas på det bästa. De har enligt min mening missuppfattat det hela. Det kostar en del, men kostnaden är överkomlig.

Vi har lagt ned ett omfattande arbete på att utforma förslaget på rätt sätt och därmed ta oss an Europas ambitioner på rätt sätt. De ytterligare insatser som behövs för att förverkliga förslagen skulle alltså uppgå till mindre än 0,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP) senast 2020. Detta kostar varje europeisk medborgare i genomsnitt 3 euro i veckan. Detta är mycket mindre än det belopp på upp till 60 euro i veckan som det kostar att inte göra något alls.

Även om vi utgår från de mest optimistiska antagandena i Stern-rapporten kostar det tio gånger mer att avstå från att göra något än att göra det vi nu föreslår. Det stämmer att detta är förenat med vissa kostnader, men vi måste jämföra kostnaden för paketet med vad det kostar att inte göra något alls, och eftersom kostnaderna för att vara passiva är mycket högre menar vi att vi relativt sett vinner på att genomföra paketet. För varje dag som priset på olja och gas stiger, sjunker faktiskt den verkliga kostnaden för paketet. I stället för kostnader bör vi egentligen tala om vinster för EU.

(Applåder)

Paketet är noggrant utformat för att vi snabbt och säkert ska nå målen, och vi utnyttjar marknaden för att åstadkomma förändringar där det är som mest kostnadseffektivt. Vi ger alla möjlighet att konkurrera på lika villkor, samtidigt som vi överlåter så mycket som möjligt på medlemsstaterna själva.

Vi har särskilt beaktat rättviseaspekten. Vi har följaktligen utformat förslagen så, att vi ställer realistiska krav på de fattigare medlemsstaterna, vilket innebär att alla kommer att bidra på det sätt som bäst stämmer överens med deras investeringsförmåga.

På företagsnivå vet vi att det finns sektorer där kostnaden för att minska utsläppen kan göra det mycket svårt att konkurrera med företag i länder som inte gör något alls eller mycket lite i kampen mot klimatförändringen. Det tjänar inget till att Europa tar i med hårdhandskarna om det endast får till följd att produktionen flyttas till länder där det är fritt fram för utsläpp.

Det bästa sättet att hantera detta är genom ett internationellt avtal, men vi måste ge också ge företagen rättsliga garantier för att vi kommer att vidta nödvändiga åtgärder. Energiintensiva företag kommer att få gratis utsläppsrätter om det inte finns något övergripande avtal eller sektorsavtal. Om förhoppningarna om ett internationellt avtal inte infrias kommer vi att undersöka andra alternativ, bland annat kravet på att importörerna ska skaffa sig utsläppsrätter på samma villkor som de europeiska konkurrenterna under förutsättning att ett sådant system är förenligt med Världshandelsorganisationens krav.

Jag vill särskilt understryka detta, eftersom det är mycket viktigt att paketet och de åtgärder som EU kommer att vidta inte är till fördel för miljön och till nackdel för industrin. Tvärtom, de gagnar inte endast miljön och vår planet utan också ekonomin och den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Vi vill ha kvar industrin i Europa. Vi vill inte exportera arbetstillfällena till andra delar av världen.

(Applåder)

Rättvisa är även viktigt för medborgarnas skull. Vi uppmanar medlemsstaterna att handla klokt och exempelvis använda en del av de miljontals euro som de kommer att få in i auktionsinkomster till att hjälpa de mindre bemedlade att investera i energieffektiva bostäder.

Vi får emellertid inte glömma de enorma ekonomiska möjligheter som öppnas om Europa går över till att bli en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Att Europa går i spetsen utgör även ett bevis på att tekniken finns och innebär att vi kommer att behöva en effektiv och konkurrenskraftig industrisektor som kan möta utmaningarna. Här öppnar sig verkliga möjligheter. Enbart inom sektorn för förnybara energikällor kommer enligt våra beräkningar minst en miljon arbetstillfällen att skapas senast 2020. Jag är övertygad om att den europeiska industrin än en gång kommer att visa sin förmåga till innovation och anpassning. Europa kan bli den första ekonomin i den koldioxidsnåla tidsåldern. Vi får inte försitta detta tillfälle.

Paketet är en möjlighet för Europa att visa sig från sin bästa sida genom att ta sig an en fråga av grundläggande och långsiktig betydelse. Detta innebär att vi utnyttjar EU:s kontinentala räckvidd på bästa sätt. Det betyder också att vi omsätter politiskt samförstånd i praktisk handling.

Om det finns människor i Europa som ifrågasätter behovet av en europeisk union är det precis sådana politiska åtgärder som visar varför vi mer än någonsin behöver ett starkt EU.

(Applåder)

Det är just på detta område som vi kan visa de mest inbitna skeptikerna att medlemsstaterna själva – även de största medlemsstaterna – inte är tillräckligt stora eller inflytelserika för att driva igenom dagordningen. Ett Europa som är fast beslutet att ta ledningen kan emellertid klara detta. Även om vi bortser från miljöaspekterna, de ekonomiska aspekterna, de mycket viktiga geopolitiska aspekterna och säkerhetsaspekterna – vi får ju inte glömma bort att vi talar om försörjningssäkerhet och att vi inte vill bli beroende av regimer som inte är våra vänner – är detta också ett mycket starkt argument för ett enat Europa. Det är också ett mycket starkt argument för att inte endast vi själva utan hela världen behöver ett starkt EU som kan gå i spetsen för de globala insatser som krävs för att möta 2000-talets globala utmaningar.

(Applåder)

  Marianne Thyssen, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Fru talman, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Det här är en historisk dag. Den kommer att påverka vårt sätt att leva och tänka, vad vi gör och inte gör.

Inte för att jag vill racka ned på dess övriga prestationer men i framtiden kommer kommissionen utan tvekan att bli ihågkommen för att ha infört en ny dimension i den europeiska integrationen, för att ha utarbetat paketet om klimat och energi. Grunden till denna plan lades under det tyska ordförandeskapet efter pådrivande av förbundskansler Angela Merkel och PPE-DE-gruppen har hela tiden gett planen sitt stöd.

I dag visar Europa att vi inte är rädda för att ta ansvar på energi- och klimatområdet och att vi kan bana vägen globalt sett. Nu gäller det för oss att omsätta denna ambition i praktiken. Vi ska inte lura oss själva. För att uppnå 20-20-20-målen kommer vi alla på kort och medellång sikt att vara tvungna att fatta svåra beslut och alla som berörs kommer att behöva göra en stor insats. Bara att ha enats om dessa mål är ett stort framsteg.

Herr kommissionsordförande! Det var en väl avvägd handlingsplan som ni nyss presenterade. PPE-DE-gruppen stöder de fem centrala principerna, men som ansvarig grupp behöver vi naturligtvis få utrymme att undersöka huruvida varje förslag som kommissionen lagt fram är rättvist och genomförbart för varje medlemsstat och för de sektorer som påverkas mest.

För att lyckas krävs verkligen ett helhetsperspektiv som gör det möjligt att förena våra ambitiösa energi- och klimatmål med målen på områdena ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Samtidigt måste Europa trygga energiförsörjningen och bli självförsörjande.

PPE-DE-gruppen stöder en differentierad metod. Vi vet att vi nu kommer att bli bombarderade med frågor om att tona ner den. Vi har också ett ansvar att lyssna noga på de nationella och regionala myndigheterna samt ett tvärsnitt av samhället. Utgångspunkten är dock att det inte är den som skriker högst som vinner. Vi måste sträva efter en differentierad metod som grundar sig på öppenhet, objektivitet och rättvisa kriterier samt vara medvetna om att det kostar mer att vara passiv än att agera förnuftigt.

Utöver ömsesidig solidaritet är det främst medlemsstaternas geografiska och ekonomiska resurser som ska ligga till grund för kostnadsfördelningen. Hänsyn ska även tas till åtgärder som redan vidtagits och till den industriella kapaciteten till framtida innovationer. Dessa principer måste alltid tillämpas. PPE-DE-gruppens slutbedömning måste mynna ut i en situation som alla parter vinner på. Å ena sidan måste vi uppfylla klimatmålen och å andra sidan måste vi upprätthålla en framgångsrik ekonomi för att skapa arbetstillfällen. Om den ena sidan dominerar riskerar vi att förlora båda, till exempel om den ekonomiska sektorn skulle flytta till områden där det inte ens finns några koldioxidgränser.

Avslutningsvis inser PPE-DE-gruppen att det är viktigt för såväl Europa som resten av världen att lyckas bryta energiberoendet. Det är dags att lära sig att konsumera i stor skala med låga koldioxidutsläpp. Vi måste alla – arbetsgivare som medborgare – vända utvecklingen.

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman! Jag vill framföra ett varmt tack till kommissionen och dess ordförande för deras arbete. Det har redan nämnts att man har fastställt och strävar efter de rätta miljömålen och ekonomiska målen. När vi genomför paketet måste vi, som föregående talare sade, noga undersöka vissa frågor. Herr Barroso! Ni vet att vi är mycket skeptiska till den aktuella tekniska nivån för biobränslet. Vi måste investera mycket mer i forskning och utveckling – och detta gäller även några av de kommande budgetarna – om andra generationen ska bli verklighet så snart som möjligt och leda till en renare miljö. Det är absolut nödvändigt att användningen av biobränslen ger en påvisbar nettovinst för miljön.

När det gäller koldioxidutsläpp och utsläpp av andra växthusgaser kommer många att säga – och jag håller med – att en minskning på 20 procent inte räcker för att uppnå de mål som vi eftersträvar i kampen mot klimatförändringen. Jag stöder dock helhjärtat ert argument att det inte är någon mening med att Europa handlar på egen hand och tar alla risker medan andra tittar på och inte vill delta, för vi vill inte exportera smutsig teknik och smutsiga arbeten. Vi vill utveckla ren teknik i Europa och även exportera den för att vi tillsammans ska kunna bevara en ren global miljö. Detta måste vara syftet.

(Applåder)

Det är därför, herr Barroso, som vi behöver öppna och sammanhängande internationella avtal så fort som möjligt. Om detta mål inte kan uppnås förespråkar vi att vi funderar över saken på egen hand. Här menar jag att kommissionen har tvekat för mycket. Jag håller absolut med om att vi kan vänta med att fatta beslut, men anser att det är dags att fundera över vad vi ska göra om det inte sluts några internationella avtal. Kommer importavgifter att införas då? Dessa skulle naturligtvis behöva vara WTO-anpassade. Skulle vi då trots allt fundera över att införa en koldioxidskatt? Rådet och kommissionen har redan uppmärksammat frågan. Vad vi än gör måste vi utöva starka påtryckningar för att se till att både miljöaspekterna och de ekonomiska aspekterna beaktas. Även om jag tar vissa protester från industrin med en nypa salt måste hänsyn tas till industrins och arbetarnas legitima intressen. Ni sade att det kommer att hända. Det ska vi ge akt på i lagstiftningsprocessen.

Vi måste verkligen uppnå samma resultat som i fallet Reach, dvs. en allians mellan såväl miljöaktivister som industrin och arbetskraften som förenar deras respektive intressen. Reach är ett bra exempel på en sådan allians. Guido Sacconi och många med honom bidrog till att parlamentet och kommissionen förverkligade Reach-systemet. Vi måste vägledas av miljömålen men samtidigt ta vederbörlig hänsyn till de ekonomiska frågorna för att slå vakt om en ren industri och ekonomi i Europa.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Liberalerna och demokraterna välkomnar paketet. Vi anser att detta är det viktigaste som José Manuel Barrosos kommission har åstadkommit hittills. Klimatförändringen är den största utmaningen för livet på vår planet, det största problem som regeringarna står inför och ett orosmoment som tär på medborgarna. Jag tackar Chris Davies och Lena Ek för det arbete de har utfört i min grupp för att komma fram till ett snabbt och bestämt svar.

Kommissionen måste agera. Krishantering ligger alldeles för ofta till grund för styrningen av nationella demokratier. Problem åtgärdas inte förrän det är absolut nödvändigt, och ibland kommer åtgärderna för sent. Kaliforniska vetenskapsmän varnade oss för klimatförändringen för 30 år sedan. Vi kan inte längre stoppa den, men vi kan hoppas och arbeta på att bemästra den.

Det framgår av era förslag att åtgärderna är synnerligen brådskande. De kommer att bli våldsamt omtvistade. Vissa kommer att hävda att vinsterna kommer att drabbas. Andra kommer att påstå att arbetstillfällena kommer att påverkas, och vi har hört antydningar om båda delarna. Diskussionens vågor har säkerligen gått höga i kommissionen. Min grupp menar att åtgärderna kan innebära högre vinster, fler arbetstillfällen och en ny konkurrensfördel för ekonomin. De är hur som helst synnerligen viktiga för en ansvarsfull styrning av vår planet, och vi kommer att samarbeta med er för att ett avtal om detta ska nås så snabbt som möjligt.

  Liam Aylward, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Vi har väntat ganska länge på att få se fördelarna med detta lagstiftningspaket. Nu kanske drömmen blir verklighet. Det kanske kommer att fastställas mål för att minska koldioxidutsläppen och öka den förnybara energin.

Medlemsstaterna kommer utan tvekan att ställas inför en utmaning. Det gör de dock redan. Denna lagstiftning kommer att leda till en stabilisering av marknaden, särskilt när det gäller näringslivet och vetenskap, utgöra en säkerhet för investerare och främja vindenergi, solenergi, vattenkraftenergi och biobränslen. På det hela taget kommer den att bidra till att skydda miljön från klimatförändringen.

Parlamentet hävdar att biobränslen inte kommer att förvärra koldioxidproblemet. Målet är kanske 10 procent för högt. Vi måste se till att det inom lagstiftningen ges möjlighet att kontrollera tillgången och bristen på livsmedel. Medlemsstaterna måste vara flexibla när det gäller skillnaderna mellan länderna.

Lagstiftningen måste dock vara genomförbar. Jag välkomnar kommissionens förslag om andra generationens bioenergi men nu borde vi börja fokusera på tredje generationen.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsordförande, kommissionsledamot Dimas! Kommer ni ihåg Bali? Det är jag säker på att Stavros Dimas gör. Där stod Europeiska unionen praktiskt taget som symbol för den internationella synen på kampen mot klimatförändringen och höll på internationell solidaritet och hållbar utveckling. Det var en underbar känsla. Jag var ofta stolt över er, herr Dimas. Jag var till och med stolt över den tyska miljöministern. Det påminde mig om att EU kan återvinna medborgarnas stöd genom att driva en verkligt effektiv kampanj mot den globala klimatförändringen.

Stödet från allmänheten kan dock lätt gå förlorat, särskilt när det finns en uppenbar klyfta mellan ord och handling. Jag har läst mycket om debatterna i kommissionen. Såvida ni inte fortsätter att driva era förslag om handel med utsläppsrätter med bestämdhet menar jag att ni kommer att förstöra ett mycket viktigt instrument. Om ren kol fortsätter att dominera och det drivs en hemlig kampanj för kärnkraft, om störst fokus ligger på biobränslen istället för en annan transportpolitik och om energieffektiviteten – prioriteringen bland prioriteringar, Andris Piebalgs – åsidosätts i allt högre utsträckning står vi hjälplösa inför klimatförändringen.

(Applåder)

Den europeiska industrins hårda angrepp mot förslagen är oacceptabla. Det är trots allt den fria marknaden som har orsakat klimatproblemet. Det var inte Kina och Indien som slösade med resurserna och släppte ut för mycket koldioxid – det var vi. Den fria marknaden kommer inte att lösa problemet. Den fria marknaden måste regleras för att skydda klimatet. Med hänsyn till det ansvar som följer med detta säger det sig självt att vi måste tala om yttre skydd. Det är vi beredda att göra. Vi menar att det krävs ambitiösa förslag på EU-nivå om vi ska komma någonstans i internationella förhandlingar om yttre skydd eller någon annan fråga för den delen. Vi kan inte åka till Poznań med svaga instrument. I Poznań och Köpenhamn måste vi återigen ta täten. Jag ser fram emot ett nära samarbete med er igen, herr Dimas.

  Roberto Musacchio, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionens beslut att komma till parlamentet och lägga fram sina förslag är viktigt. Det är positivt att EU tar frågan på allvar och strävar efter den sortens rättvisa insats som vi har bidragit till att utforma.

Jag vill dock vara uppriktig och säga att jag har mina tvivel när det gäller vissa delar av förslagen och därför inte kan ge dem mitt stöd. Jag tänker på den orimligt stora andelen biobränslen, trots att betänkligheterna ökar på många håll. Jag tänker på risken att en del människor kommer att kunna jämställa kärnkraften med en ny och förnybar energikälla, vilket den inte är. Jag tänker på att man sätter alltför stor tillit till tekniken för koldioxidavskiljning i stället för andra, bättre metoder. Avslutningsvis tänker jag på undantagen från utsläppsgränsvärden för förorenande länder eller sektorer såsom järn- och stålsektorn.

Därmed riskerar vi att undergräva Europas trovärdighet i stället för att stärka den i ett mycket viktigt skede som inleddes i och med Balikonferensen. I Bali fastställdes grundreglerna för att underteckna ett uppföljningsavtal till Kyoto. För att uppnå detta – vilket vi måste – kommer det att krävas stor politisk vilja och förmåga att utarbeta ett komplicerat system, samt följdriktighet.

Politisk vilja innebär att klimatfrågorna ses som ett eldprov för Europa och globaliseringens olika delar. Följdriktighet innebär att närma sig 20-20-20-målen: utsläppsminskning, energieffektivitet och användning av förnybar energi.

Därför måste vi fastställa ett paket med prioriteringsåtgärder som ska godkännas under det kommande året, innan parlamentet upplöses och nya val hålls. Förutom 20-20-20-målen måste paketet omfatta åtgärder för fordon och flygplan för att stärka trovärdigheten hos utfästelserna om en allmän minskning, bland annat genom en vertikal politik. Här skulle undantag i sektorer såsom järn- och stålsektorn vara ett stort misstag.

Vi måste även möjliggöra den komplexitet som krävs för att nå ett starkt avtal där det ställs krav på en ny globalisering som inte längre grundar sig på konkurrens utan på samarbete och tekniköverföring.

Dessutom är det mycket viktigt att utforska nya idéer, såsom Angela Merkels förslag om att beräkna utsläppen per capita, och att överväga anpassningar som särskilt påverkar kontinenter såsom Afrika som förorenar mindre och drabbas mycket hårdare av klimatförändringen. Situationen i Afrika kommer att fungera som en måttstock för Europas bidrag och engagemang.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Detta är en viktig dag för miljö- och energipolitiken. Jag vill tacka Europeiska kommissionen för det energipaket som har lagts fram. Föreliggande lagstiftningspaket bygger på de beslut som fattades förra året om att minska utsläppen av växthusgaser. Utmärkande för de förslag som har lagts fram är att man inte har tagit hänsyn till olika intressen, inte ens inom Europeiska kommissionen.

De senaste dagarna har vi alla hört kritik mot förslagen, särskilt från den energiintensiva industrin. Ändringarna av direktivet om handel med utsläppsrätter kommer utan tvekan att skada åtskilliga sektorer. Jag anser dock att vi måste vidta åtgärder nu även om det kan bli svårt.

Jag uppmärksammar även med intresse förslaget till direktiv om avskiljning och lagring av koldioxid. Det vore fantastiskt om man införde fler förnybara energikällor: upp till 20 procent av energin före 2020, som vi har fått höra. Vi måste se kritiskt på det tioprocentiga målet för biobränslen. Hållbarhetskriteriet måste ges en tydlig plats i direktivet. Miljöutskottet kommer att vara det ansvariga utskottet för de flesta av dessa förslag. Det innebär att det måste vara effektivt, men vi är optimistiska om slutresultatet.

De kommande månaderna kommer vi att få höra en del stark kritik från lobbyisterna men det kommer även att finnas ett omfattande stöd. Vi måste hålla fast vid och se till att lagstiftningen borgar för ansvar och rättvisa när det gäller allt och alla, men särskilt miljön.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Fru talman, herr Barroso och kommissionsledamöter Dimas och Piebalgs! Tack för det förslag som ni har lagt fram. Jag anser att det är ytterst viktigt för oss alla och för Europas framtid.

Vid Balikonferensen i december förra året lades grunden till ett internationellt avtal om hanteringen av klimatförändringsfrågor. Handlingsplanen och färdplanen från Bali samt anpassningsfonden är utmaningar där EU måste ta täten. Vi måste trots allt erkänna att vi har ett visst ansvar för den nuvarande klimatförändringen.

Det är logiskt att målen för de utvecklade länderna och utvecklingsländerna skiljer sig åt. Kina och Indien bör få en särskild kompensation för att minska utsläppen av växthusgaser. Om inte Förenta staterna börjar ta frågan på allvar befarar jag dock att våra ansträngningar kommer att vara förgäves.

Balikonferensen efterträder inte Kyotoprotokollet. Vi får dock hoppas att den kommer att fungera som ett incitament för att lösa frågan. Jag välkomnar särskilt den andra principen: rättvisa och ett erkännande av medlemsstaternas olika utgångspunkter och investeringsförmåga. Tack än en gång.

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr Barroso! Ni kommer att märka att jag är mycket fäst vid ekonomin, miljön och den gemensamma politiken. I dag gick ni lite längre när ni utvecklade den vision som Angela Merkel och stats- och regeringscheferna dragit upp gränserna för. Förra våren lade de fram en mycket passande vision. Den kom vid rätt tillfälle. Nu måste den dock utvecklas och i det avseendet har ni inte varit direkt talföra. Idag har jag inte hört särskilt många siffror. Jag vill gärna höra några sådana eftersom vi vill lösa detta problem tillsammans med berörda parter, inte trots dem. De program som ni har lagt fram under de senaste två veckorna, tillsammans med dagens program, kommer att innebära en stor förändring av EU:s ekonomiska politik och industripolitik. Det är just därför som jag anser att vi behöver en mycket bredare grund och inte bara kan förlita oss till grundpelarna.

Jag måste tyvärr medge, herr Dimas, att avfallshanteringspolitiken, särskilt när det gäller bortskaffande av avfall, inte getts något vidare utrymme i programmet. I Europa skulle vi kunna minska koldioxidutsläppen med miljontals ton till fördel för våra större exportindustrier om vi bara var tillräckligt modiga. Har vi inte de senaste två åren lärt oss att det inte bara är klimatet som vi har problem med? I framtiden kommer vi att ha ett resursproblem. Våra barn kommer att ställa besvärliga frågor om vi inte antar en djärvare inställning.

Naturligtvis måste vi vara rättvisa mot företagen och miljöorganisationerna och jag stöder starkt de fem prioriteringar som ni har fastställt. Vi kan inte sätta tvångströja på våra exportföretag och samtidigt förvänta oss att de ska överträffa sina konkurrenter. Det är inte möjligt. Vi måste göra det som behöver göras – smöra fisken, som man säger på min dialekt.

När allt kommer omkring är handeln med utsläppsrätter det mest välkända, beprövade systemet. Vi måste lära oss av våra misstag men vi måste begränsa det. Vi gör inte någon en tjänst genom att göra alltför stora eftergifter. Det måste vara begränsat, det måste vara rättvist. Då ger jag er mitt fulla stöd.

Europeiska unionen borde inte vara så fruktansvärt rädd för klimatförändringen. Vi borde se den som en möjlighet, en möjlighet för miljön, industrin och särskilt framtida generationer.

  Guido Sacconi (PSE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill också betona vikten av att ni, herr kommissionsordförande, beslutade er för att komma hit och informera oss direkt om antagandet av det så omsorgsfullt sammansatta, för att inte säga skräddarsydda, paketet. Vi ska inte glömma bort att det här paketet går hand i hand med ett annat beslut som ni fattade i december, och då tänker jag på förslaget till en fordonsförordning som på sätt och vis ingår i detta paket.

Jag ska inte yttra mig om innehållet i paketet eftersom jag har ovanan att döma texter som jag har blivit förtrogen med och har undersökt och bedömt in i minsta detalj. Vi ska försöka att ta reda på om ni har gjort en bra avvägning eller om det finns behov av ytterligare finjusteringar eller förbättringar. På det hela taget verkar förslagen motsvara de principer och mål som såväl parlamentet som rådet har lagt fram de senaste månaderna.

Jag vill dock ta upp en politisk fråga som påverkar oss alla, och som Roberto Musacchio redan har nämnt. Jag instämmer i hans utlåtande om Bali. Glaset är varken halvfullt eller halvtomt, men det var en stor politisk framgång. Bara tre månader tidigare skulle inte någon ha satsat ett öre på det. Vid det tillfället visade EU att unionen har en världsledande roll, men därmed har ansvaret ökat. Vi har ett större ansvar: vi kan inte åka till Poznań och sedan Köpenhamn med tomma händer. Vi måste komma med något.

Ni har bidragit genom att utarbeta detta paket, men nu är det upp till lagstiftarna – parlamentet och rådet – att anta och göra om det till bindande normer. Det kommer inte att bli lätt på så kort tid. Lagstiftningsperioden har kommit in i sitt slutskede, precis som koldioxidutsläppen bör göra 2015, dvs. när de ska kulminera och sedan börja minska. Vi har redan nått det taket.

Därför behövs det något slags informellt avtal, ett särskilt arbetsförfarande, för att se till att större delen av detta paket antas innan parlamentets valperiod löper ut. Annars kommer vi att stå tomhänta när vi ska förhandla om uppföljningsfaserna till Balikonferensen. Detta påverkar alltså parlamentet som måste göra sitt för att i största möjliga mån undvika behörighetskonflikter, vilka drar ut på tiden. Det påverkar även rådet som skulle kunna inleda ett informellt samarbete med oss i ett mycket tidigt skede, vilket har inträffat i andra fall. Det påverkar dock även er: ni var något försenad i dag eftersom ni uppenbarligen hade saker att diskutera. Att döma av andra frågor som jag har arbetat med vore det bra om kommissionen presenterade en enad front mot omvärlden.

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Fru talman! Äntligen går vi från mål till medel! Jag instämmer i att detta kan skötas klokt – en situation där alla vinner som innebär att vi kan skapa en bättre miljö, bättre möjligheter för barnen och fler arbetstillfällen i Europa. Det krävs emellertid en enhetlig styrning på olika politiska områden – bland annat inom forskningspolitiken, utvecklingsstödet, den gemensamma jordbrukspolitiken och energipolitiken – och detta kommer för första gången att sättas på prov vid vårtoppmötet om Lissabonagendan.

Kommer energin och klimatpaketet att tas upp i anslutning till diskussionerna om Lissabonagendan vid rådsmötet i mars? Detta kommer att bli det första elddopet. Vi sätts även på prov i ett annat avseende. Vi har endast 13 månader på oss för att komma fram till beslut om ett mycket viktigt förslag, kanske rent av det allra viktigaste, nämligen mandatet för parlamentet, kommissionen och rådet. Tretton månader för att hinna enas om en europeisk ståndpunkt före valet till Europaparlamentet och det oerhört viktiga mötet i Köpenhamn i december.

Alla är medvetna om att detta är enormt viktigt, alla vet att vi helt enkelt måste klara detta, och det ankommer på var och en av oss att möjliggöra – inte omöjliggöra – ett beslut i april, så att inte kejsaren, som i den gamla danska sagan, reser naken till Köpenhamn!

Vi måste även ta itu med energibristen – den måste diskuteras mer – och den tekniska neutraliteten som måste förbättras, liksom skogsfrågorna. Detta kommer enligt min mening att som brukligt är i parlamentet tillgodoses genom ett klart och tydligt parlamentariskt förfarande.

Avslutningsvis har vi ansvar för att gå från mål till medel, och ALDE-gruppen kommer att stödja er i ert beslut och se till att väljarna – äntligen! – får påtagliga bevis för att något händer.

  Alessandro Foglietta (UEN). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen har ändrat taktik på två punkter när det gäller energi- och klimatpaketet, vilket vi dessvärre inte vet mycket om: att uppfylla Kyotoutfästelserna och att förbättra EU:s energimix och energiförsörjning. Vi välkomnar särskilt åtagandena om att främja spridningen av förnybar energi, vara mer flexibel vid beviljandet av statligt stöd för miljöinsatser och utveckla rena källor och tekniker för att kontrollera utsläppen.

Paketet innehåller dock en del känsliga frågor när det gäller konkurrenskraften för våra företag. José Manuel Barroso har uppskattat kostnaderna till ungefär 60 miljarder euro. Vi måste undersöka konsekvenserna av denna börda. Planen på ett system för bortauktionering av kvoter, som beräknas kosta omkring 39 euro per ton koldioxid, och på att utvidga det till att omfatta transport- och byggsektorerna väcker en hel del oro inom industrin och kommer troligtvis att påverka slutkonsumenterna. Med hänsyn till denna dystra prognos måste kommissionen och särskilt medlemsstaterna göra sitt bästa för att minska åtgärdernas ekonomiska och sociala konsekvenser.

Jag vill betona att Europas världsledande roll i kampen mot klimatförändringen är obestridd och obestridlig. Vi måste dock komma ihåg att våra internationella konkurrenter inom flera av ekonomins spetsområden är av motsatt uppfattning. Avslutningsvis håller jag med ordförande Barroso om det han har sagt. Vi måste utan tvekan arbeta hårt för att fastställa åtaganden och resultat, samt fästa större vikt vid det paket som har lagts fram. Paketet får inte bara vara praktiskt utan måste även vara rättvist.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (EN) Fru talman! Parlamentet har en vision om 21 olika slags tekniker för förnybar energi för 2000-talet. Dagens förslag från kommissionen innebär att vi tar ett första steg – 20 procent 2020 – mot ett Europa som mot slutet av detta århundrade nästan helt och hållet kommer att drivas med förnybara energikällor.

Detta innebär miljontals arbetstillfällen i Europa. Detta är tekniskt ledarskap. Detta leder till en minskning av koldioxidutsläppen, ett minskat beroende av import av olja och gas, ökad konkurrens på en energimarknad som domineras av några få utvalda, och därför tackar jag Andris Piebalgs för att han inte gett efter för elkraftslobbyn och avskaffat systemen med garantipriser, eftersom det endast är garantiprissystemen som kommer att göra det möjligt för små och medelstora företag att investera i denna marknad. En biobränsleanvändning på 10 procent är ett mål som pådyvlades politikerna av biltillverkarna och sockerindustrin. Ni hade inte kurage nog att strunta i detta. Det kommer vi att ha.

Avslutningsvis har jag en bestämd fråga till kommissionen. Vi som företräder De gröna skyddar gärna den europeiska industrin mot miljödumpning, men era tillkännagivanden innehåller en motsägelse, herr Barroso. Om den energiintensiva industrin i Europa får utsläppsrätterna helt gratis undrar jag hur ni kan motivera att det kinesiska stålföretaget kommer att få betala för importerna? Om vår industri slipper undan helt och hållet kommer WTO aldrig att godta ett system som innebär att de som importerar till våra marknader ska betala. Det finns alltså en grundläggande motsägelse i era uttalanden, eller så krävs det ett klarläggande från er sida, eftersom ni annars för människor bakom ljuset.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Fru talman, ledamöter av kommissionen! Jag håller med de talare som har tackat kommissionen för dess goda avsikter. Vi kommer dock att märka att svårigheterna ligger i detaljerna. Genom handeln med utsläppsrätter kommer priset på utsläppsrätter på grossistmarknaden för el i EU att närma sig priset på kärnkrafts- och vattenkraftenergi, vars produktion inte kräver några utsläppsrätter. Bortauktioneringen av utsläppsrätter kommer inte att påverka dessa oväntade intäkter utan i själva verket öka energibolagens extra, omåttligt stora intäkter på längre sikt.

Handeln med utsläppsrätter främjar en utvidgning av kärnkraften. Förhoppningsvis håller kommissionen fast vid den åsikt som Andris Piebalgs lade fram om att kärnkraften inte är en förnybar energiform.

För närvarande går det inte att avgöra om det paket som har lagts fram är väl avvägt mellan medlemsstaterna. Kravet på att öka andelen förnybar energi i EU till ett genomsnitt på 20 procent kan leda till ojämlika villkor mellan små länder, som redan har överskridit denna procentsats, och stora länder, där den för närvarande ligger på 2–6 procent.

  Graham Booth (IND/DEM). – (EN) Fru talman! När frågan om klimatförändringen dyker upp beskrivs den numera vanligen som ”global uppvärmning”. Sker detta avsiktligt? Den enda lösningen sägs vara att radikalt minska utsläppen av växthusgaser – det vill säga koldioxid – eftersom det påstås att en minskning med 30 procent kommer att leda till en sänkning av jordens medeltemperatur med 2 grader senast 2020.

Ett sådant påstående ter sig ganska häpnadsväckande eftersom ingen hänsyn tas till den effekt som solen har haft under perioden, men låt oss av pedagogiska skäl anta att de ”skattemedelssubventionerade experterna” har rätt. Klimatförändring innebär just att klimatet ständigt förändras. Vad händer om klimatet på jorden bestämmer sig för att bli kallare i stället för varmare? Kommer någon då att föreslå att vi måste producera mycket mer koldioxid för att försöka stoppa nedkylningen? Naturligtvis inte. Experterna är så uppslukade av sina nuvarande förutsägelser om den så kallade globala uppvärmningen att detta aldrig skulle bli aktuellt, men det ser tyvärr ut som om det är exakt detta som håller på att hända.

Under de nio år som har gått sedan 1998 har den globala temperaturen på jorden varit oförändrad. Världen har inte blivit varmare under den senaste tioårsperioden. Den globala uppvärmningen har upphört. Detta är inte en synpunkt från eller en missuppfattning av en skeptiker, utan ett empiriskt faktum. Det är också vetenskapligt klarlagt att många fler människor dör av köld än av värme.

Om den globala uppvärmningen alltså sammanfattningsvis endast har varit ett tillfälligt inslag och vi nu obevekligen är på väg mot nästa istid kommer varje minskning av koldioxidutsläppen att få rakt motsatt effekt än den avsedda. Jorden har funnits i ett antal miljarder år, och då är det väl inte för mycket begärt med en mycket kort paus för att ta reda på fakta.

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Jag befarar att målet att minska koldioxidutsläppen i Europa med en femtedel de kommande tolv åren är en ouppnåelig dröm. Sedan 1990 har vi inte ens lyckats minska utsläppen med de fem procent som avtalades i Kyoto.

Låt oss ta av oss de populistiska glasögonen och i stället rikta in oss på verkligheten såsom den beskrivs av forskarna och upplevs av medborgarna. Biobränslen är inte en lösning på energisituationen. Tvärtom leder biobränslen till ökade livsmedelspriser, problem med vattenreservoarer och, till följd av skogsskövling, en ökad koncentration av koldioxid, som är så illa omtyckt. Biobränslen är helt enkelt ett steg i fel riktning.

Jag är övertygad om att vi borde rikta in oss på kärnenergin och sluta oroa oss för kärnreaktorerna. Förnuftiga regeringar såsom de finländska och brittiska regeringarna har redan börjat göra det. Det finns vetenskapliga belägg för att kärnenergin inte producerar koldioxid och begränsar klimatförändringen. Samtidigt är den billig, tillförlitlig, säker och gör länder mindre beroende av leveranser av fossila bränslen från instabila territorier.

Om vi såg till EU-medborgarnas bästa borde vi investera i just forskning, utveckling och utbildning på atomområdet.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag vill börja med att lyckönska kommissionen och dess ordförande till redogörelsen och förslaget här och välkomna det. Jag kommer från ett land där vi har bevisat att att det är möjligt att nå dessa mål – trots att vi inte är särskilt bortskämda med sol – men det är möjligt att nå målen. Och nu i dag håller vi som sagt på att omsätta de övergripande målen i konkret handling och konkreta åtgärder – detta är utmärkt.

Jag har tre synpunkter. För det första är hållbarhet en förutsättning för konkurrenskraft – men konkurrenskraft är också en förutsättning för hållbarhet. Om vår ekonomi ska vara konkurrenskraftig i framtiden måste vi ha konkurrenskraftiga energikällor, och detta gäller även de förnybara energikällorna. Vi måste ha konkurrens mellan olika typer av förnybar energi, inte en reglerad ekonomi med subventioner för olika förnybara energikällor. Vi måste ha en rättvis och öppen konkurrens eftersom vi då kommer att få fram den andra och tredje generationens förnybara energi som vi så väl behöver.

Den andra synpunkten gäller att höga avgifter för några länder inte får leda till minskat ansvar för andra länder. Jag måste erkänna att jag känner ett visst obehag på denna punkt, eftersom en del länder kanske slipper väl lindrigt undan. Vi måste poängtera detta, eftersom alla måste göra dessa insatser.

För det tredje handlar detta om förnybara energikällor, men jag vill ändå framhålla kärnkraftens betydelse, inte för att jag anser att kärnkraft är en förnybar energikälla utan för att jag har uppfattningen att vi, för att kunna dra största möjliga nytta av och på bästa sätt använda förnybara energikällor, inte får hamna i en situation där utfasningen av kärnkraften leder till att våra insatser i kampen mot koldioxidutsläppen blir betydelselösa. Vi måste ha båda, och de kommer att komplettera varandra.

Detta är mina tre synpunkter i dag. Jag välkomnar förslaget och redogörelsen och önskar oss alla lycka till.

  Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Fru talman, herr Barroso! Förnybara energikällor är inte bara en kostnad utan även en process som leder till arbetstillfällen, innovation och konkurrenskraft. Det är ett faktum. Kommissionen har dock inte tagit tillräckligt stor hänsyn till sysselsättningen och detta är ett centralt problem. Vad har vi för nytta av att den energiintensiva industrin och den renaste industrin flyttar till länder där det inte finns några utsläppsgränser? Vi måste få med oss fler industriländer och detta är er uppgift.

Situationen med handeln med utsläppsrätter har varit densamma som med telekomsektorn. Det är, precis som Gunnar Hökmark sade, de som har uppnått målnivån som bestraffas. Samtidigt ser vi mellan fingrarna när det gäller dem som inte ens försöker att uppnå målen i tid eller fatta några gemensamma beslut. På det här sättet gör vi inga fortlöpande framsteg. Kommissionen har inte tagit hänsyn till utgångsläget, energiintensiteten och effektiviteten i ekonomin, effekten av nollutsläpp, osv. Dessa faktorer är viktiga.

Avslutningsvis vill jag dock säga att kostnadseffektivitet uppnås genom innovation, men det förekommer inte i medlemsstaternas eller kommissionens budgetar. Det borde det göra om vi ska ta oss ur denna situation.

  Chris Davies (ALDE). – (EN) Fru talman! Ingen har någonsin påstått att det skulle vara lätt att komma tillrätta med den globala uppvärmningen, men det gläder mig att EU här går i spetsen för försöken att omvandla målsättningar till praktisk politik. Siffror har bollats fram och tillbaka nästan vårdslöst – det har varit mycket tal om 20 procent senast 2020 – och det är lätt att trolla fram dessa siffror, men det svåra är att nå de mål som nu fastställs.

Jag är mycket medveten om att det exempelvis i mitt land Storbritannien kommer att krävas att kursen läggs om ganska radikalt och att en avsevärt högre växel läggs in för att målen ska nås. Jag anser att denna nya åtgärdsinriktning borde ha ägt rum för länge sedan, men jag är medveten om de svårigheter som väntar och den verklighet som ligger framför oss.

Jag är rädd för framför allt två saker. För det första för att regeringarna kommer att underteckna utfästelsen men inte uppfylla den, och jag vill därför veta hur vi ska kunna skriva in något slags mellanliggande mål och någon typ av bötesmekanism för att försäkra oss om att löftena hålls när det väl kommer till kritan.

Mitt andra bekymmer handlar om att vi försöker att göra rätt men ändå kommer att göra fel. Jag är allra mest oroad över biobränslena. Jag noterar synpunkterna från kommissionsledamoten med ansvar för energi, men blotta tanken på att vi kan riskera en skövling av regnskogen och en höjning av matpriserna i världen för att stryka biltillverkarna medhårs ter sig ärligt talat motbjudande, och vi måste verkligen vara ytterst varsamma med hållbarhetskriterierna. Jag är uppriktigt bekymrad över inriktningen på vår egen budget. Vi stöder system som bidrar till ökade koldioxidutsläpp, och jag tycker att det känns som om vi måste springa fortare bara för att hinna ikapp oss själva.

Man kan ha detaljerade synpunkter på många av frågorna, men jag vet att vi alla samarbetar mot ett gemensamt mål. Åtgärdspaketet kommer att leda till att innovationer främjas, investeringar stimuleras och att miljontals arbetstillfällen skapas. Vi får inte se detta som ett hot utan som en möjlighet för oss alla.

  Guntars Krasts (UEN). – (LV) Tack fru talman! Jag vill tacka kommissionen för att den har tagit initiativ till en debatt om denna viktiga fråga. Även om det formellt sett är logiskt att låta samma dokument omfatta både utsläppsminskningar och fler förnybara resurser anser jag att det leder till en onaturlig ökning av det politiska trycket på varje uppgift och att vi får en otydlig debatt. Jag kommer därför bara att yttra mig om förnybara resurser. För närvarande har ett stort antal EU-länder nått positiva resultat på området. De berörda nationella regeringarna måste göra en avvägning mellan utmaningarna när det gäller försörjningstrygghet, ekonomisk konkurrenskraft och klimatskydd. För tillfället är energiförsörjningstryggheten särskilt viktig, eftersom olje- och gaspriserna och den trygga olje- och gasförsörjningen gör den senare särskilt bräcklig. Det finns inga skäl att tro att EU-länderna inte känner till detta. Även om det är välkommet att man fastställer gemensamma EU-mål om att öka andelen förnybara resurser, anser jag att sådana mål för närvarande inte bör fastställas på medlemsstatsnivå. Det bör först göras en utvärdering av de särskilda förhållanden som råder i medlemsstaterna och de lokala regeringarna där inte bara ekonomiska faktorer utan även sociala och kulturella faktorer beaktas. Det är särskilt ironiskt att de stater som redan har uppnått en hel del på området ges ytterligare ambitiösa uppgifter. Jag vill inte underskatta EU-institutionernas roll eftersom de kan göra en avsevärd insats, t.ex. när det gäller el- och gasliberaliseringen, men förnybar energiproduktion bör vara en nationell fråga även i fortsättningen eftersom medlemsstaterna nu under lång tid har varit insatta i de flesta av dessa frågor.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Fru talman! Så länge som energihungrande tillväxtekonomier och energislösande industrinationer inte tar större hänsyn till miljön räcker inte ens alla EU:s insatser för att återställa den skada som dessa länder har tillfogat. Jag ifrågasätter även huruvida handeln med tillstånd, som omfattar ett dolt utvecklingsbistånd, kommer att ge resultat. Den kommer absolut inte att minska utan i bästa fall kanske leda till en omfördelning av den totala utsläppsmängden. Hittills är Österrike ensamt om att ha köpt tillstånd, och har lagt ned 280 miljoner euro, jämfört med de årliga investeringarna i förnybar energi som endast uppgår till 20 miljoner euro. I stället för att använda energiproblemen som en förevändning för att skynda på Turkiets anslutning till EU anser jag därför att det vore betydligt förnuftigare att mot bakgrund av energisituationen fundera över EU:s förbindelser med Ryssland. EU har många uppgifter på energidagordningen, inte minst den kraftigt försenade tillämpningen av fullt utvecklade former av miljövänlig framdrivning och energiteknik, bortskaffande av avfallsvatten, avskaffande av stöd för transkontinentala transporter och ökade påtryckningar på de främsta aktörerna bakom klimatförändringen.

  Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag är i princip positivt inställd till paketet, men vi måste inse att förnybara energikällor och effektivitetsvinster är en inhemsk tillgång för EU som innebär fördelar för oss både som en hållbar ekonomi med låga koldioxidutsläpp och när det gäller en tryggad energiförsörjning. Vi måste också inse att förnybara energikällor inte är den gratisbiljett som vissa tror – de kostar en hel del, vilket bland annat hänger samman med ekonomiska och miljömässiga faktorer och bristande flexibilitet. Jag är liksom José Manuel Barroso helt inställd på att vi ska nå målen utan att förlora vår globala konkurrenskraft och utan att exportera företag och arbetstillfällen. Och när vi talar om målen måste vi bortse från prestationerna i det förflutna, där den sammanlagda förteckningen över de mål som EU har uppnått är en bedrövlig läsning. Vi kan endast gå med på bindande mål om de är möjliga att nå.

Jag välkomnar strategin med marknadsmekanismer, exempelvis systemet för handel med utsläppsrätter, men jag hoppas att vi kan finslipa metoderna och få dem att fungera bättre och därmed nå målen.

Jag vill avslutningsvis föreslå att vi ska försöka motstå frestelsen att vara alltför tekniska och alltför ensidigt inriktade på förnybara energikällor som den allena saliggörande lösningen, eftersom det viktigaste är att radikalt minska utsläppen. Vi måste därför utnyttja alla till buds stående medel och inte utesluta något alternativ.

  Britta Thomsen (PSE). – (DA) Fru talman, herr kommissionsordförande! Jag är mycket nöjd med det lagstiftningspaket som nu har lagts fram, eftersom det naturligtvis kommer att ligga till grund för vår strävan efter de mål vi har satt upp och kommer att hjälpa oss att visa att EU kan göra mer än att bara prata om detta. Vi kan faktiskt leverera! Som föredragande för paketet i parlamentet har jag betonat att nationella handlingsplaner spelar en central roll. Dessa handlingsplaner bör åtföljas av tillfälliga mål och det gläder mig att detta nu ingår i kommissionens förslag. Detta är viktigt för att vi ska börja nu och inte helt plötsligt 2020 komma på att vi inte har nått målen. Parlamentet har även betonat vikten av att ta initiativ inom alla tre sektorer – el, uppvärmning och transport – och det gläder mig också att kommissionen kommer att kräva att medlemsstaterna fastställer sektorsmål. Jag skulle dock ha föredragit att den sociala dimensionen fått en mer framträdande roll med hänsyn till energipriser, livsmedelspriser och lokal medverkan, men dessa är bara några av de områden som vi kommer att fortsätta att arbeta med i parlamentet. Jag vill gratulera kommissionen till det goda resultat som uppnåtts idag.

  Vittorio Prodi (ALDE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Tack för presentationen av detta energi- och klimatförändringspaket. Jag ger mitt fulla stöd till prioriteringarna i paketet.

I direktivet om främjande av förnybara energikällor anser jag dock att man inte tillräckligt har betonat det brådskande behovet av att främja tekniker för konvertering av biomassa till gas. Sådana tekniker har många tillämpningsområden, särskilt eftersom de totalt sett är mer effektiva än konventionell förbränning.

En annan sak som jag vill ta upp är direktivet om lagring av koldioxid. Ekonomiskt stöd verkar främst riktas till kol- och oljesektorerna. Jag kan inte instämma i detta beslut eftersom det finns andra sätt att lagra koldioxid i energiproduktionen, till exempel att använda mikroalger i vatten.

En sak till: om vi verkligen måste använda kol, låt oss då åtminstone främja tekniken för en renare och mer effektiv konvertering av kol till gas. Naturligtvis förbehåller jag mig rätten att granska slutdokumenten.

  Bogdan Pęk (UEN). – (PL) Fru talman! Jag riktar mig direkt till kommissionsledamot Dimas som jag menar är minst sagt inkompetent. Jag har ett öppet brev som skickats till Förenta nationernas generalsekreterare och som har undertecknats av 100 framstående forskare från hela världen. Jag vill att kommissionsledamoten noga läser det sista stycket i brevet och kommer nu att citera ur det: ”Att försöka förhindra en global klimatförändring tjänar i slutändan ingenting till och utgör en tragisk snedfördelning av resurser som i stället skulle kunna användas till mänsklighetens verkliga och brådskande problem.”

Det finns inga vetenskapliga belägg för att vi ska tro att vi kan påverka klimatförändringscykeln, som styrs av förändringar i solaktiviteten. Mot bakgrund av isprover har forskare fastställt att klimatförändringen har pågått under tiotusentals år. Att avsätta hundratals miljarder euro för att bekämpa klimatförändringen utgör en attack mot den mänskliga civilisationen och strider mot sunt förnuft. Härmed anklagar jag er för inkompetens och…

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Fru talman, ledamöter av kommissionen! Tack. Jag välkomnar kommissionens insatser när det gäller både internationellt samarbete och intern lagstiftning. Kommissionen kan alltid räkna med parlamentets stöd i detta avseende. Det känns bra att Europa intar en ledande roll i den tredje industriella revolutionen. Jag är övertygad om att den tekniska innovation som följer av denna kommer att göra det möjligt för utvecklingsländerna att förverkliga sina rättmätiga krav och att den kommer att leda till en minskning av den föroreningsbelastning som vår egen tillväxt orsakar.

Den största faran inom EU är dock den likgiltighet och motsträvighet som en del medlemsstater uppvisar, vilket äventyrar genomförandet av dessa ambitiösa planer. Kommissionen är dock medskyldig, eftersom den rutinmässigt blundar för medlemsstaternas brist på medgörlighet. Jag ska ge er ett personligt exempel: när Ungern kandiderade för anslutning till EU krävde kommissionen att vi följde varenda lagbestämmelse, men som medlemsstat kan vi nu göra vad som helst. Detta är inte rättvisa, detta är opportunism.

Ni talade om energieffektiva hem: det har gått två år och Ungern har inte genomfört direktivet om energicertifiering av byggnader. Det verkar inte som om kommissionen kräver det. Ungern använder en bråkdel av de medel som landet får från EU till energieffektivitetsåtgärder och energisparande åtgärder. Kommissionen kräver inte att Ungern ska göra det.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Fru talman, ledamöter av kommissionen! En del skeptiska anföranden till trots hinner vi omsätta beslutet från mars i praktiken. När vi diskuterar de förslag som lagts fram idag, både i ministerrådet och i Europaparlamentet, måste vi komma ihåg våra egna åtaganden. Det viktigaste av dessa är att vi är försiktiga, att vi har nått målet när vi utformar detaljerna, dvs. att den globala temperaturen inte ökar med två grader jämfört med situationen före den industriella eran. Detta måste vara slutsatsen när vi diskuterar dessa enskilda lagförslag, eftersom det är det enda sättet att nå en förändring.

Denna förändring, som är viktig för miljöpolitiken, innebär även en förändring av den industriella produktionen. Det är tydligt att en del sektorer kommer att drabbas, men många sektorer kommer att vinna på det. Jag menar att vi måste investera i de sektorer som vinner på det. EU kommer alltså att kunna fortsätta vara ledande och skapa arbetstillfällen på sitt territorium och samtidigt skapa en situation med globala lösningar som alla vinner på.

Jag hoppas verkligen att vi också kan visa ett starkt engagemang, så att våra lösningar när det gäller biobränslen sporrar oss att utveckla riktigt hållbara produkter för att ersätta befintliga bränslen.

  Francesco Musotto (PPE-DE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! I huvudsak ger jag mitt fulla stöd åt José Manuel Barrosos anförande om kommissionens förslag. Detta är en stor utmaning för Europa som inte kan skjutas upp längre.

De föreslagna målen, och särskilt den 20-procentiga minskningen av växthusgaser senast 2020, kan nås trots alla de svårigheter som måste övervinnas. Det krävs dock att alla länder gör ett gemensamt energipolitiskt åtagande för att hantera den kritiska situation som klimatförändringen utgör och för att sent omsider befria Europa från sitt importberoende och följaktligen från ökande energipriser.

Frågor om försörjningstrygghet och förnybara energikällor bör också framhävas. Allt detta kräver ett program om diversifiering av energiresurser. Utsläppen av växthusgaser kan minskas genom användning av kärnenergi, rent kol och förnybar energi med låga koldioxidutsläpp. Det bör särskilt göras insatser inom kärnforskning...

  Atanas Paparizov (PSE). – (EN) Fru talman! Jag instämmer med flertalet talare om att detta energi- och miljöpaket är viktigt. Jag anser också att det kommer att få mycket stor betydelse när det gäller att ytterligare öka Europas inflytande i kampen mot klimatförändringen.

Jag vill lyfta fram två av de fem principer som kommissionens ordförande tog upp, nämligen rättvisa och konkurrenskraft. Jag noterar med tillfredsställelse att kommissionen har beaktat situationen för länder som mitt land Bulgarien, särskilt när det gäller handel som inte innefattas i systemet för handel med utsläppsrätter och när det gäller att fastställa målen för förnybar energi.

Beträffande konkurrenskraft måste emellertid innebörden i kommissionens förslag specificeras ytterligare, och så länge det saknas ett möjligt framtida avtal måste vi vara mycket försiktiga med länder som Bulgarien och energimixen och se till att möjligheterna till ytterligare utveckling av energin och industrin tillvaratas genom att målen är verklighetsförankrade och prisnivån realistisk.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsordföranden för att han i sitt inledande anförande tydliggjorde att kostnaden för att EU och medlemsstaterna inte gör någonting eller inte gör tillräckligt skulle vara minst fem gånger så stor som kostnaden för det paket som lagts fram här idag. Jag ansluter mig till de talare som har betonat vikten av förnybara energikällor och gläder mig över att kommissionen inte ser kärnkraftsgenerationen som förnybar – inte för att det någonsin har varit tal om det.

Jag vill också framhäva betydelsen av energieffektivitet och av de åtgärder som fortfarande måste vidtas i det avseendet, eftersom alla undersökningar har visat att energieffektiviteten är det mest ekonomiska sättet att bekämpa koldioxidutsläppen. Jag måste framhålla att jag är mycket skeptisk till lagring av koldioxid och att jag motsätter mig en bindande kvot på 10 procent för biobränslen.

Eftersom jag arbetar med miljöpolitik vill jag också säga att jag ivrigt väntar på kommissionens förslag om hur vi kan genomföra fler projekt inom ramen för mekanismen för ren utveckling i de fattigaste länderna på jorden. Som vi alla känner till är det de fattigaste länderna som drabbas hårdast av klimatförändringens effekter.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Fru talman! Ordförande Barroso har fastställt ett ambitiöst mål för den förnybara energiproduktionen i syfte att minska utsläppen av växthusgaser utan att hindra tillväxtmöjligheterna.

På den här punkten ser jag dock ett problem: kommissionen vill använda alla staters BNP i sina beräkningar och jag anser inte att det är lämpligt. Jag menar att varje medlemsstats totala insats för att minska utsläppen före 2020 bör fastställas mot bakgrund av utgångsnivån för utsläppen per invånare, dock utan att påverka ömsesidighetsmekanismen mellan staterna. Med andra ord måste vi beakta den totala andel koldioxidfri energi som varje stat använder.

Kort och gott får vi inte blanda ihop målet och medlen. .

  Dorette Corbey (PSE). – (NL) Fru talman! Idag ser vi resultatet av EU:s klimatambitioner. Jag anser att förslagen är väl avpassade, men att målen dessvärre är för låga. I Bali beslutades det att det krävs en minskning på 25–40 procent före 2020 för att rädda klimatet. Plötsligt verkar EU inte har gjort ett tillräckligt starkt åtagande. Detta är en dålig signal till resten av världen och därför anser bland andra Bulgarien och Rumänien att de kan öka sina utsläpp betydligt.

Enligt min mening är detta en dålig idé. Då finns det inte någon större anledning för Kina och Indien att minska sina utsläpp. Det vore bättre om de rikare länderna i EU hjälpte länder som Bulgarien och Rumänien att minska sina utsläpp. Det är ett bättre sätt att uppnå global trovärdighet.

Ändringen av systemet för utsläppshandel har dessvärre delvis urvattnats efter påtryckningar från industrins lobbyister. Det är synd att kommissionen gav efter och minskade den energiintensiva industrins rätt att auktionera bort andelar. En del länder arbetar utan tvekan på detta sätt på internationell nivå men det vore mycket bättre att inrätta ett rättvist system och fastställa gränsavgifter.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag välkomnar detta ytterst viktiga paket och ser fram emot den efterföljande lagstiftningsdebatten. Jag anser att det är hög tid att påminna i första hand dem i mitt eget land som har helt rätt inställning till den globala uppvärmningen, klimatförändringen och minskningen av utsläppen av växthusgaser men som däremot inte kan tänka sig att ratificera Lissabonfördraget – eller reformfördraget som vi föredrar att kalla det – om att miljön och klimatförändringen ingår som en särskild punkt i Lissabonfördraget i motsats till det tidigare konstitutionsfördraget, vilket är synnerligen viktigt att understryka.

Efter Balikonferensen behöver vi inte tvivla på att Europa, som en union med 27 medlemsstater, med detta paket som utgångspunkt har förmåga och kompetens att leda världen i denna synnerligen viktiga fråga, nämligen klimatförändringen. Under Balikonferensen enades vi om hur vägen till ett globalt avtal 2009 skulle se ut och erkände att det brådskade med klara och tydliga internationella avtal för att – och jag citerar José Manuel Barroso – se till att utsläppen av växthusgaser minskas med minst 50 procent senast 2020. Och hur viktigt det än är att behålla vår konkurrenskraft kan vi inte klara av våra siffror och mål genom att exportera jobben och utlokalisera dem till regioner som saknar lagstiftning om en minskning av växthusgaserna…

(Talmannen avbröt talaren.)

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Fru talman! I det program som kommissionen lägger fram, om de mål som ska uppnås för att säkra vår trovärdighet, ställs det krav på var och en av oss att göra det vi kan, att växa med utmaningen och vända den till en möjlighet att öka konkurrenskraften. Programmet är utformat för att vi genom samarbete ska kunna uppnå detta på global nivå utan att låta någon tid gå förlorad. Det är naturligtvis ett mycket uppmuntrande program fyllt av fascinerande utmaningar. En av de utmaningar som nämnts – och som jag stöder – är utmaningen att föreslå alternativa energikällor till kärnenergi.

Transportsektorn utgör enligt min mening en stor utmaning, och därför uppmanar jag kommissionen att använda de instrument som ligger på bordet, det vill säga handlingsplanen för logistik. Logistiken, som håller på att bli en konkurrensfaktor, bör användas för att genomföra transporter på ett klokt sätt och göra det lättare att hitta lämpliga lösningar för att minska utsläppen.

När det gäller Galileoprojektet, där framstegen har varit få eftersom vi inte såg dess fulla potential, bör ansökningarna om att minska utsläppen utgöra ytterligare en utmaning.

Avslutningsvis anser jag att det nu är möjligt att genomföra stadstrafikplanen.

  Eva Lichtenberger (Verts/ALE). – (DE) Fru talman! Jag vill återigen hänvisa till att transporterna utgör en av de främsta orsakerna till klimatproblemen och betona behovet av att ställa dem i centrum för vår insats. När det gäller att minska transportutsläppen har EU inte direkt något att vara stolt över. Nu har vi dock fått en andra chans. Vi har till exempel en möjlighet att ta hänsyn till de sociala kostnaderna för transporterna genom att ta ut en infrastrukturavgift för tunga transportfordon inom ramen för Eurovinjett-systemet och därmed flytta en större del av godstransporterna från vägarna till järnvägen där utsläppsnivåerna är mycket lägre.

Om vi inte tar itu med transportfrågan kommer vi aldrig att kunna nå klimatmålen. Detta gäller särskilt länderna mitt i Europa. För att sent omsider få dessa medlemsstater att vidta åtgärder för att minska vägtrafiken måste vi också införa påföljder för dem som orsakar en ytterligare ökning och inte är villiga att minska trafikmängden.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (EN) Fru talman! Jag vill först och främst tacka ledamöterna för det genomgående mycket starka stödet för våra förslag. Jag hade rätt i att parlamentet känner mycket starkt för denna mycket viktiga fråga och anser den vara en av de största utmaningarna för vår generation, kanske den allra största. Jag vill tacka för detta.

Vi blev ombedda att komma hit direkt efter mötet, och vi kan därför ännu inte föra en ingående diskussion, men jag vill understryka att kommissionen mycket gärna deltar aktivt i en sådan debatt – det gäller mig själv, Stavros Dimas, Andris Piebalgs och övriga berörda kommissionsledamöter. Vi kommer mycket gärna att med er diskutera alla detaljer i dessa mycket viktiga förslag.

Jag vill inleda med att konstatera att en del av era synpunkter avsåg vårt tidigare arbete och inte de förslag som vi lägger fram i dag. Det är viktigt att komma ihåg att det är dessa förslag som kollegiet har antagit i dag. Arbetet tog flera månader – frågan har oerhört många olika aspekter. Ni har liksom pressen fått tillgång till en del av det arbete som utförts av de anställda, ett mycket viktigt arbete i och för sig, men beslutet fattades först exakt en halvtimma innan vi kom till parlamentet.

Jag anser att det är ett mycket balanserat beslut – ambitiöst men samtidigt balanserat och rättvist, och vi är mycket nöjda med det. Jag anser att vi har vunnit tid. Jag menar att eftersom vi har ytterligare en månad på oss att komma fram till ett brett samförstånd i kommissionen har vi gott om tid på oss tills parlamentet förhoppningsvis kommer att anta hela paketet. Jag förstod Guido Sacconis och Lena Eks synpunkt att detta måste ske, men låt oss se det så här. Vi ska inte uppfatta tiden fram till juni 2009 som en transportsträcka för parlamentet. Vi ska i stället omgående sätta punkt för parlamentets arbete genom att låta dessa mycket viktiga förslag utgöra höjdpunkten!

Jag vill framhålla att jag efter mina kontakter med medlemsstaterna, bland annat det nuvarande slovenska ordförandeskapet och det kommande franska ordförandeskapet, fick uppfattningen att alla var fast beslutna att detta skulle ske snabbt, att arbetet skulle sättas i gång och verkligen prioriteras. Gör vi dessutom samma sak här i parlamentet är jag helt övertygad om att paketet godtas – givetvis sedan nödvändiga förhandlingar ägt rum, och vi är beredda. Vi påstår inte att förslaget är felfritt. Jag anser att det finns goda möjligheter att parlamentet under denna mandatperiod kommer att nå ett brett samförstånd om detta mycket ambitiösa förslagspaket.

Vi har lyft fram de svåra och politiska aspekterna. Låt mig endast komma med en avslutande synpunkt på detta. En fråga gäller avvägningen mellan ekologiska åtaganden och behovet av att minska växthusgaserna och samtidigt bemöta de farhågor som finns inom vissa delar av industrin angående effekterna för den internationella konkurrensen. Låt oss genast slå fast att vi inte kommer att göra undantag för någon industrisektor. Alla ska vara delaktiga. Vad vi funderar över är om det händelsevis inte skulle bli något globalt avtal, men det globala avtalet är och förblir målet och det vi prioriterar högst. Vi kommer förvisso att vidta vissa åtgärder för att mildra konsekvenserna för en del industrisektorer, eftersom vi givetvis är angelägna om att slå vakt om Europas ekonomi och arbetstillfällena i Europa. Detta är det viktiga, och vi anser att vi har kommit fram till en mycket balanserad lösning.

När det gäller synpunkten på ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna har vi beslutat att i stora drag göra följande. Vi ska titta på de konkreta förslagen om förnybara energikällor. Målet var som ni vet att 20 procent av energianvändningen skulle utgöras av förnybar energi. I dag ligger den på 8,5 procent, och vi måste därför satsa på att nå ytterligare 11,5 procent. Vi har bestämt att grovt räknat hälften av detta ska åstadkommas genom en enhetstaxa – alla måste göra samma insats. Den andra hälften kommer enligt vad vi har bestämt att grundas på BNP/invånare. Det förefaller oss vara det mest rättvisa, eftersom det är ett sätt att ge de stater störst möjligheter som har mer resurser än de ekonomiskt sämst ställda medlemsstaterna. Detta är rättvist enligt min mening. Vi har anpassat detta till flexibilitetskriterierna för de länder som redan har gjort en insats för att på så sätt belöna och ge något slags bonus till dem som var tidigt ute.

Alla metoder kommer att vara klara och tydliga. Vi kommer att redogöra för dem. Detta är enligt vår uppfattning ett bra och rättvist förslag till ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna. Jag hoppas att det kommer att mottas positivt av de flesta medlemsstater. Åtgärderna kommer hur som helst att vara klara och tydliga, och vi kommer att redogöra för metoderna, och om rådet och parlamentet har något bättre förslag tar vi gärna emot det. Vi tror att detta kommer att bli det slutliga förslaget, eftersom det var tekniskt genomförbart och dessutom mycket rättvist.

När det gäller problemet med biobränslen instämmer vi i de flesta synpunkter. Frågan gäller att det i dag inte finns några hållbarhetskriterier för de biobränslen som redan produceras i världen och redan är i bruk. Vad vi nu gör är att för första gången någonsin fastställa högnivåkriterier för hållbara biobränslen – såväl inhemska som importerade biobränslen – och inte heller denna gång glömma bort att det vi vill ha är ett globalt avtal. I dag finns inget globalt avtal, vilket betyder att man i Latinamerika gör på ett sätt, i USA på ett annat och i Afrika på ett tredje sätt. Vi behöver därför ett internationellt system för hållbara biobränslen, och vad vi nu gör är att ta fram en ny generation biobränslen. Vi accepterar i och för sig alla kritiska synpunkter från dem som hävdade att det finns risker med biobränslen – och vi håller med om detta – men låt oss jämföra alternativet. Vi föreslår ett alternativ som är mycket bättre än den nuvarande situationen.

Några av er var bekymrade över behovet av större investeringar i teknik. Jag håller med om detta. Vi får inte glömma bort detta när vi diskuterar den kommande budgetplanen. Jag anser att vi måste göra mer. Jag håller med, eftersom vi, när det gäller lagring och avskiljning av koldioxid, som är en mycket lovande och viktig teknik, behöver kapital. När det för övrigt gäller medlemsstaternas inkomster från auktionerna föreslår vi att medlemsstaterna avsätter en del av dessa till kampen mot klimatförändringen. Låt oss hoppas att de kommer att gå med på detta.

Jag vill berätta för er om något som jag har hört talas om genom mina kontakter med medlemsstaterna under arbetets gång och som jag redan har offentliggjort. När klimatförändringen diskuteras kommer jag ibland att tänka på vad John Stuart Mill sa om sin far. Han sa att hans far älskade mänskligheten i allmänhet men hatade den enskilda människan i synnerhet. Låt oss hoppas att medlemsstaterna och vissa av de nationella politikerna inte tycker likadant. Om de vill bekämpa klimatförändringen kan de inte endast älska dagordningen av politiska skäl och sedan dra sig undan utfästelser om konkreta mål och metoder. Detta är en viktig fråga.

Det som kommissionen har gjort i dag är att omvandla målen och avsikterna till konkreta åtgärder och till klara och tydliga instrument. Är de då felfria? Detta måste vi diskutera. Vi anser att de är tillförlitliga, rättvisa och effektiva. Vi håller med Gunnar Hökmark om att vi även måste ha förtroende för marknaden. Vi kommer inte att gå in på medlemsstaternas energimix – en sådan diskussion riskerar att aldrig ta slut. Vi påstår inte att det ena eller det andra alternativet är bäst. Vi konstaterar att eftersom medlemsstaterna nu har enats om ett mål som innebär att energianvändningen till 20 procent ska utgöras av förnybara energikällor – av uppenbara skäl måste vi lägga tonvikten på förnybara energikällor, eftersom vi måste ge marknaden tydliga incitament – kommer det att vara marknadens sak att besluta om den bästa tekniken och energikällan. Vi ger inga mer ingående anvisningar, eftersom detta inte är vår uppgift.

Men glöm föralldel inte svårigheterna. Vi tillämpar allmänna regler, principer och instrument på 27 mycket olika situationer, inte endast när det gäller ekonomisk utveckling, utan även i fråga om energimix, ländernas historia och den kulturella medvetenheten om några av problemen. Det kommer oundvikligen att uppstå problem i slutändan. Det viktiga är att vi har en enhetlig strategi. Jag anser att vi har haft en enhetlig strategi med oss hit i dag.

Jag ser med glädje fram emot de nödvändiga diskussionerna på lagstiftningsnivå, och jag har den bestämda uppfattningen att vi i samma anda av partnerskap som vi har sett prov på i fråga om andra viktiga lagar tillsammans med parlamentet och rådet kommer att komma fram till ett mycket långtgående och på samma gång realistiskt förslag.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är avslutad.

Protokollet från dagens sammanträde kommer att överlämnas till parlamentet för godkännande under nästa sammanträdesperiod.

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Jag välkomnar det energi- och klimatpaket som kommissionen har lagt fram. Det är viktigt att EU fortsätter att ta täten i kampen mot klimatförändringen. Därför måste vi verkligen engagera oss för att nå målet ”20-20-20 senast 2020” (en minskning av utsläppen av växthusgaser med 20 procent, energibesparingar på 20 procent och 20 procent förnybar energi). Jag vill dock påminna kommissionen om att kärnkraften är den enda tekniken som för närvarande är tillräckligt utvecklad för att kunna trygga energieffektiviteten och garantera en sänkning av koldioxidutsläppen.

En del europeiska stater har kommit långt på området, andra är på gång, medan vissa fortfarande står still– Italien är ett exempel. Det är uppenbart att det tidigare har saknats ett gemensamt regelverk och att det rent allmänt har saknats en omfattande EU-strategi i frågan. Det är först nu som Europeiska kommissionen utan några om och men tar ett initiativ eftersom den internationella situationen kräver att beslut fattas, i tillämpliga fall djärva sådana.

Det är vår ekonomis framtid som står på spel, och indirekt även möjligheten att göra vår röst hörd när det gäller respekten för rättigheter i världens alla hörn utan att riskera utpressning.

  Petru Filip (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Även om vi uppskattar kommissionens miljöintresse är vi bekymrade över den begränsade betydelsen hos de indikatorer som används i algoritmen för att beräkna distributionen av utsläppstillstånd. Det behövs nya korrigeringskoefficienter för att återspegla skillnaderna i investeringspotentialen mellan länder med en snarlik BNP men med olika sociala och ekonomiska förutsättningar. Det finns utan tvekan stora skillnader i investeringsbehov beroende på vilket utvecklingsstadium ett särskilt europeiskt område befinner sig i. De nationella budgetresurser som krävs för att hålla utsläppen inom de tilldelade gränserna kommer därför att debiteras budgeten för teknikinvesteringar, vilket gör det svårt att uppnå europeiska miljönormer i ekonomiskt eftersatta områden.

Andemeningen i den europeiska solidaritetsprincipen respekteras endast så länge man tar hänsyn till utvecklingsstadiet i varje land och region som ligger under det europeiska genomsnittet när det gäller utveckling. Enligt samma princip hoppas jag att de tyska kollegor som har kritiserat Nokias beslut om utlokalisering till Rumänien så småningom inser – och talar om det för de tyska arbetare i Bochum som friställts – att de rumänska arbetarlönerna är tio gånger lägre än deras, samtidigt som priset på en liter mjölk eller bensin är detsamma som i Tyskland.

  Urszula Gacek (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Dagens debatt innebär att nya och gynnsamma förutsättningar har skapats för en bredare samhällsdebatt om kärnenergins framtida roll i Europa. Kärnenergin är bevisligen ett effektivt sätt att producera elenergi som inte alstrar utsläpp av växthusgaser. Jag misstänker att den europeiske genomsnittsmedborgaren antagligen inte alls känner till detta.

Den offentliga debatten är så gott som utslutande inriktad på förnybara energikällor och på att begränsa följderna av att bränna fossila bränslen.

Vi bör ärligt medge att det finns en gräns för hur mycket energi vi kan utvinna ur förnybara energikällor och ändå behålla konkurrenskraftiga priser. Förnybar energi är viktig, men vi kan inte vilseleda medborgarna och säga att lösningen på problemet endast ligger i förnybara energikällor. Systemen för lagring och avskiljning av koldioxid (CCS) kommer visserligen att bidra till minskade utsläpp av växthusgaser från fossila bränslen, men tekniken är ännu inte genomförbar i industriell skala. Kostnaden kommer dessutom att vara mycket hög.

En ansvarsfull strategi för att komma tillrätta med klimatförändringen förutsätter måttfullhet – en blandning av ekonomiskt genomförbar förnybar teknik, CCS-system och modern kärnteknik. Det är vårt ansvar att se till att alla alternativ utan undantag utforskas.

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (EN) Förnybara energikällor kan i princip vara lösningen på den globala klimatförändringen och på Europas energikris. Biobränslen och andra former av bioenergi är emellertid tveeggade redskap i kampen mot klimatförändringen. Upp till en viss nivå kan de med fördel ersätta fossil energi, men vid användning i större skala hotas regnskogen och livsmedelsförsörjningen i länderna i tredje världen.

Det finns redan oroande tecken på avskogning i bland annat Brasilien, Indonesien och Malaysia. Även livsmedelspriserna har stigit till följd av den ökande konsumtionen av biobränslen. EU bör begränsa konsumtionen av bioenergi till unionens egen överskottskapacitet inom jordbruket och därmed motverka avskogning.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Vi ger vårt fulla stöd till det förslag till en genomförbar plan för att uppnå energi- och miljömålen som kommissionen lägger fram för medlemsstaterna och medborgarna. Vi bör dock beakta de finansiella och ekonomiska konsekvenserna av dessa förslag.

Det är nödvändigt att granska reglerna för godkännande av statligt stöd till miljöprojekt. Med hänsyn till att en del industrier för närvarande är mycket förorenande och att det inte är kostnadseffektivt att anpassa sig till miljötekniker kan statligt stöd på 60–100 procent vara en praktisk lösning. Ett exempel är gruvindustrin som är i trängande behov av teknik för avskiljning och lagring av koldioxid.

När det gäller kommissionens projekt med att lansera tolv nya kol- och gaskraftverk som är utrustade med teknik för avskiljning och lagring av koldioxid vill jag upprepa att Rumänien gärna är värd för ett sådant kraftverk. Fördelen med flodområdet Jiudalen är att där finns gott om mineraltillgångar och att det ligger i närheten av funktionsdugliga kraftverk.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Problemet med klimatförändringen och kampen mot försämringen av naturmiljön sattes högst på EU:s dagordning 2007. Europeiska kommissionens förslag är ett konkret uttryck för de ambitiösa mål som utarbetades i mars förra året. De återspeglar den ledande roll som vår gemenskap med 27 nationer har antagit för att begränsa utsläppen av växthusgaser.

Jag vill inte ifrågasätta målen eller ambitionerna, men vi måste inse att den europeiska gemenskapen består av två grupper av länder som för inte länge sedan fortfarande var åtskilda av den så kallade järnridån. Sedan många årtionden har de västerländska demokratierna insett behovet av att skydda naturmiljön. Detta har lett till miljönormer som kan tjäna som förebild för andra kontinenter. Däremot undergick länderna i det tidigare Comecon en snabb industrialisering. Denna omfattade särskilt utvecklingen av potentialen inom järn- och stålindustrin, den tunga kemikalieindustrin och andra typer av industrier med skadliga effekter på miljön.

Anpassningen till unionens normer var ovanligt kostsam och det är inte förvånande att dessa länder förhandlade fram så många övergångsperioder i sina anslutningsfördrag. Under en mycket kort period undergick länderna i Central- och Östeuropa en dramatisk förändring i detta avseende.

Enligt Europeiska kommissionens förslag står dessa länder nu inför nya utmaningar som de kanske inte kan hantera och som skulle kunna påverka deras utvecklingsmöjligheter. Att göra rätt avvägning mellan miljökrav, rätt konkurrensförhållanden och skydd av arbetstillfällen är något som rör hela EU. Det är dock särskilt viktigt att de länder som kämpar hinner ifatt.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De rådsåtgärder för att bekämpa klimatförändringen som José Manuel Barroso, kommissionens ordförande, presenterade har följande syfte och vision:

Att stärka Europas monopol på den intensifierade endoimperialistiska konkurrensen på energiområdet. Man försöker utnyttja det viktiga målet att begränsa utsläppen av förorenande ämnen för att dela upp marknaderna och begränsa tillväxten i de nya starka länderna under utveckling (Kina och Brasilien), vilka gör anspråk på större marknadsandelar.

Det öppnar upp för överkapitalisering genom en kommersialisering av miljöskyddet. Till följd av liberaliseringen av strategiskt viktiga sektorer (energi, telekommunikation) är dagens ekonomi en av de största nya investeringskanalerna för monopolkapital. José Manuel Barroso talade därför om att investera i innovativa energitekniker, modernisera tekniken och använda privata grupper för att uppfylla kraven i den nya miljölagstiftningen. Dessutom ledde Kyotoprotokollet till en ny kapitalistmarknad genom handeln med utsläppsrätter. Det går att köpa sig rätten att förorena på ”koldioxidbörsen”.

Detta främjar ett klassbaserat samarbetsklimat där man försöker att utnyttja det globala medvetandehöjandet och dölja att farliga klimatförändringar och global uppvärmning är ett resultat av industriell utveckling på grund av kapitalvinster, kommersialiseringen av jord, luft, energi, vatten, osv.

Dessa åtgärder är skadliga för människors behov och utvecklingen av kapitaltillväxten på miljöområdet.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) EU:s medlemsstater står inför de utmaningar som klimatförändringen, ett ökat beroende av energiimport och höga energipriser innebär. Därför är EU:s åtagande om att minska utsläppen av växthusgaser med minst 20 procent före 2020, särskilt genom åtgärder inom energisektorn, ett stort steg i kampen mot den globala uppvärmningen.

En gradvis övergång till energi med låga koldioxidutsläpp genom att byta till biobränslen och förnybara energikällor kommer att gynna innovationen och öka den industriella konkurrenskraften.

Medlemsstater med ekonomier under utveckling, särskilt Rumänien och Bulgarien, kommer jämfört med 2005 att kunna öka utsläppen för industrier som inte omfattas av systemet för utsläppshandel med 20 procent. Ökningen ska beräknas mot bakgrund av BNP. EU visar härmed prov på solidaritet genom att se till att de fattigare länderna får möjlighet att komma ikapp de mer utvecklade ekonomierna.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) President Vladimir Putin och förste ställföreträdande premiärminister Dimitrij Medvedev i Ryssland undertecknade förra veckan i Sofia ett fördrag om att dra en gasledning som kallas ”South Stream” genom Svarta Havet. När Lissabonfördraget nu är på väg att ratificeras ter det sig ganska märkligt att Bulgarien inte rådgjort med sina europeiska partner.

EU:s energipolitik syftar till att i en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna säkerställa energiförsörjningen i unionen. Experterna har uppfattat South Stream som ett hot mot Nabuccoprojektet som ingår i EU:s transeuropeiska energinät.

Bulgariens undertecknande av ett bilateralt energiavtal med Ryssland har enligt min mening lett till stor besvikelse. Nabuccoprojektet fick visserligen sitt namn efter en opera av Giuseppe Verdi, men det nuvarande scenariot liknar mer en operett eller en fars.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Vi välkomnar ordförandens initiativ att komma till Europaparlamentet för att lägga fram energi- och klimatförändringsförslagen. Vi tar tillfället i akt att be Europeiska kommissionen att ta särskild hänsyn till och vidta alla nödvändiga åtgärder för att skynda på Nabucco-projektet, som är av stor betydelse för att trygga gasleveranserna till EU.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) Jag menar att kampen mot klimatförändringen endast kan vinnas genom global solidaritet. EU bör ta upp klimatförändringsfrågan i alla sina avtal, bilaterala som multilaterala.

Vid anpassningen till klimatförändringen är det också viktigt att beakta och möjliggöra en hållbar ekonomisk utveckling för unionen. Biobränslegrödor ska inte gynnas på bekostnad av livsmedelsgrödor. En hållbar transportutveckling kan bidra till minskad klimatförändring.

Medlemsstaterna ska välja den energimix som leder till minsta möjliga miljöförstöring. Jag uppmanar kommissionen att granska budgetramen 2007–2013 och budgeten för 2008, gemenskapsprogrammen och gemenskapspolitiken samt den huvudsakliga lagstiftningen för att ta hänsyn till klimatförändringen.

Kommissionen bör erkänna betydelsen av nationella, lokala och regionala myndigheter när den utvecklar och genomför åtgärder för anpassning till klimatförändringen, samt behovet av att ge dem behörighet och nödvändigt stöd.

Jag anser att det är nödvändigt att ha ett europeiskt ramprogram som syftar till att minska risken för ökenspridning och vattenbrist.

7. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

8. Avbrytande av sessionen

  Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.

(Sammanträdet avslutades kl. 14.05)