Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Onsdagen den 30 januari 2008 - Bryssel EUT-utgåva

14. Situationen i Iran (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Nästa punkt är uttalanden om situationen i Iran av den höga representanten för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och av kommissionen.

Jag önskar den höge representanten Javier Solana varmt välkommen. Herr Solana, ordet är ert.

 
  
MPphoto
 
 

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag vill inte blanda mig i den pågående debatten, men ska på begäran hålla ett anförande. Jag vill börja med att tacka för att ni bjudit in mig idag. Det är första gången i år som jag talar i parlamentet. Vi är alla övertygade om att 2008 kommer att bli ett minst sagt spännande år. Jag vill fortsätta att fördjupa samarbetet med parlamentet, med er själv och med parlamentets ledamöter.

Vi har idag en mycket viktig debatt på dagordningen – en debatt om en fråga som är en av de mest betydelsefulla på det internationella samfundets agenda. Jag vill göra ett kort uttalande i den frågan och sedan ägna tillräcklig tid åt att ta reda på om vi gemensamt kan förstå – och inte bara förstå utan också ta några steg mot att lösa – denna mycket komplicerade fråga som i dagsläget står överst på den internationella agendan.

Jag ska börja med att göra några påpekanden. Iran är en nyckelaktör i Mellanöstern. Landet är viktigt i strategiskt avseende, men också en viktig regional aktör. Vi vill därför ha konstruktiva förbindelser med Iran, men som ni vet är detta förknippat med stora svårigheter.

Iran är ett mycket dynamiskt samhälle med många begåvade människor. Där finns en ovanligt hög andel högskoleutbildade kvinnor. Persiska är ett av de största språken på Internet, i synnerhet på bloggar, eftersom unga människor söker efter ett sätt att uttrycka sig själva.

Idag är den politiska scenen i Iran av stort intresse, vilket ni är väl medvetna om. Det finns demokratiska inslag i Iran som vi inte hittar i andra länder i Mellanöstern, även om valförfarandet fortfarande lämnar mycket att önska. I parlamentsvalet i mars (valet till majlis) underkändes exempelvis 30 procent av kandidaterna, och de mest reformvänliga drabbades hårdast. Vissa av dem får möjlighet att överklaga beslutet, andra inte. Ändå är en ofullkomlig demokrati bättre än ingen demokrati alls, och vi gör rätt i att ha diskussioner med iranska parlamentariker. Jag är mycket tacksam över att Europaparlamentet har skickat en delegation till Iran som träffat kolleger i det iranska parlamentet.

Parlamentets ledamöter gör också rätt i att oroa sig över rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna i Iran. Iran ligger nästan i bottenskiktet i listan över pressfrihet i världen. Antalet avrättningar har ökat. Det rapporteras tyvärr om många fall av tortyr. Sådana saker är oacceptabla och skadar bara Irans anseende som ett civiliserat land.

Alla som bedriver kampanjarbete för mänskliga rättigheter i Iran, exempelvis inom ramen för kampanjen ”en miljon underskrifter” för kvinnors rättigheter, förtjänar vårt stöd och vår beundran. I morse hade jag ett välkommet tillfälle att diskutera detta med Souhayr Belhassen, som ni ju vet är en av de viktigaste personerna i den internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH). Med ökad frihet, ansvarighet och ett mer opartiskt rättsväsen skulle Iran kunna bli ett av de mest kreativa och dynamiska samhällena i Mellanöstern. Europeiska unionen hade tidigare en dialog om mänskliga rättigheter med Iran, men sedan 2004 har iranierna inte velat delta i den.

Det finns emellertid många områden av gemensamt intresse för oss och Iran vars fulla potential inte har utvecklats. Det mest uppenbara är energiområdet, men vi skulle också kunna åstadkomma mycket tillsammans inom narkotikasmuggling och bekämpning av terrorism.

Det vore positivt om vi kunde få till stånd ett bättre samarbete med Iran på regional nivå. Som ni vet är detta för närvarande svårt, eftersom det är svårt att se Iran som en konstruktiv samarbetspartner. Inom snart sagt alla områden verkar det som om vi bedriver en annan, och ibland motsatt, politik. Vi vill se en tvåstatslösning i Palestina. Vi vill att Annapoliskonferensen blir en framgång. Iran är fortfarande det enda landet i Mellanöstern som inte accepterar tanken på en tvåstatslösning. Landet är en av de främsta vapenleverantörerna till Hamas. President Ahmadinejads uttalanden om Israel och hans stöd för förnekandet av förintelsen är fullständigt oacceptabla för oss alla. Iran är som ni vet en destabiliserande faktor i Libanon. Landet är den främsta vapenleverantören till Hizbollah. De har också samarbetat med grupper i Irak som använder sig av våld.

Alla dessa aspekter gör att Iran ur vårt perspektiv är en besvärlig och svårhanterlig aktör i Mellanöstern. Men det är ändå ett land som vi måste bli bättre på att förstå och samarbeta med. Vi har under perioder samarbetat med Iran på ett fruktbart sätt, exempelvis i Afghanistan, och jag menar att vi måste fortsätta att försöka hitta sådana tillfällen.

Men som ni vet är ett av de främsta orosmolnen Irans kärnteknikprogram. Om Iran utvecklar kärnvapen kan det leda till allvarlig instabilitet och stora risker i Mellanöstern. Det skulle också vara mycket negativt för hela icke-spridningssystemet. Blotta misstanken om att Iran utvecklar kärnvapen kan destabilisera Mellanöstern.

Vårt mål är att undanröja dessa misstankar. Till syvende och sist kan detta endast åstadkommas genom en förhandlingslösning.

Vi välkomnar att Iran tillsammans med Internationella atomenergiorganet arbetar med några av de så kallade kvarstående frågorna. I de pågående diskussionerna med Dr Mohamed El Baradei måste Iran, som ni vet, besvara frågor om viktiga frågor som vapenprogram, och i synnerhet frågor i anslutning till radioaktiv smitta, som är ett viktigt område.

Men även om vi får svar på dessa frågor om tidigare händelser innebär det inte att vi får den öppenhet vi vill ha när det gäller Irans nuvarande politik och framtida avsikter. Öppenheten kräver att Iran ratificerar och genomför tilläggsprotokollet, vilket vi har påtalat vid en rad tillfällen.

Det är svårare att känna tillförsikt om Irans framtida avsikter. Om vi antar att Iran tidigare har haft ett vapenprogram, hur ska vi idag då säkert kunna veta att den nuvarande anrikningen uteslutande är civil? Detta är särskilt svårt med tanke på att vi i nuläget inte ser några tecken på att Iran undertecknat några kontrakt om att bygga kärnkraftverk, bortsett från kontraktet med ryssarna i Bushehr, där ryssarna levererade bränslet. Det enda vi hör talas om är anrikning. När jag frågar – och ni frågade själva häromdagen – företrädare för Irans regering vad de tänker göra med sitt anrikade uran, får jag aldrig något svar. Ni fick bevis på det för några dagar sedan.

Faktum är att Iran kan utveckla ett civilt program endast om de får hjälp av länderna i den grupp om sex länder som förhandlar med dem – eller försöker förhandla med dem – Japan undantaget. Inga andra länder i världen kan leverera bränsle till ett land som vill utveckla ett civilt kärnkraftsprogram utan att samarbeta med dessa länder, eller företag från dessa länder, det vill säga i gruppen av sex länder plus Japan. Ingen av oss har några problem med ett civilt kärnkraftsprogram i Iran; tvärtom erbjuder vi oss att hjälpa till. Men ingen av oss tänker göra det så länge vi inte är säkra på att Iran uteslutande har fredliga avsikter.

Därför försöker vi hela tiden att få till stånd en förhandlingslösning. Som ni vet har vi tyvärr inte varit framgångsrika hittills. Det är olyckligtvis också omöjligt att göra något så länge Iran fortsätter att strunta i IAEA:s och säkerhetsrådets resolutioner. I New York pågår därför arbetet med ytterligare en resolution. Målet med dessa resolutioner är inte att straffa Iran, utan att förmå landet att komma till förhandlingsbordet – ju förr desto bättre, enligt min åsikt. Europeiska unionen och säkerhetsrådets permanenta medlemmar är på den punkten helt eniga. Vi hade ett viktigt möte i torsdags.

Jag kanske ska tillägga ytterligare något som i sammanhanget sträcker sig bortanför Iran. I en värld där intresset för kärnkraft ökar måste vi hitta olika sätt att garantera länder att de kan skaffa kärnbränsle utan att själva behöva stå för anrikningen – något som är kostsamt för dem och skapar oro för spridning. Själv är jag en varm anhängare av tanken på att inrätta en sorts internationell bränslebank. Många av våra samarbetspartner och framstående personer i det internationella samfundet har lekt med den här tanken. Det finns många goda idéer inom detta område. Jag anser att tiden är inne att omsätta idéerna i handling och förverkliga dem.

Som jag inledningsvis nämnde är Iran en nyckelaktör. Jag har i flera år arbetat för att normalisera förbindelserna mellan våra länder. Vi kommer alla att vinna på detta – både iranier och européer. Jag tror på det här, och jag kommer oförtröttligt att fortsätta att arbeta i riktning mot det målet, som jag tror kommer att gagna både det iranska folket och Europeiska unionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Under rådande omständigheter tror jag att det är oundvikligt att diskussionerna om Iran inriktas på det kärntekniska programmet. Det internationella samfundet är överens om att försöka hitta en tillfredsställande lösning. Det innebär att arbetet måste bedrivas via lämpliga kanaler tillsammans med IAEA och FN:s säkerhetsråd. Det innebär också att den höge representanten Javier Solana måste stöttas i sina ihärdiga ansträngningar för länderna i gruppen ”tre plus tre” , och få EU:s fulla stöd, eftersom internationell enighet har avgörande betydelse, vilket framgick av det förra mötet i Berlin.

När jag i förra veckan tog emot Irans chefsförhandlare Dr Saeed Jalili påminde jag honom om vår principiella ståndpunkt. Ingen har någonsin förnekat Iran rätten till fredlig användning av kärnkraft, men det fanns ett stort behov av att återskapa förtroendet och visa en genuin politisk vilja att nå en lösning.

Europeiska unionen gjorde stora ansträngningar, men jag kunde tyvärr inte se någon motsvarande politisk vilja på Irans sida. Innan vi ser prov på en sådan politisk vilja kommer det tyvärr inte att vara möjligt att förbättra våra förbindelser, inte heller när det gäller att starta eller återuppta samtalen om handel och bistånd och samtalen om energi. Jag förklarade detta för Dr Jalili när vi möttes.

Jag är förvissad om att parlamentet delar denna uppfattning och att det kommer att fortsätta ge EU:s höge representant Javier Solana och ”tre plus tre” sitt fulla stöd i syfte att nå en långsiktig lösning – och en diplomatisk lösning som slår vakt om Irans okränkbara rätt att utveckla kärnkraft för fredliga ändamål och som samtidigt ger oss objektiva garantier för att verksamheten uteslutande har fredliga syften.

Även om EU:s förbindelser med Iran till stor del är avhängiga av framstegen inom det området anser kommissionen att vi bör hålla olika vägar öppna.

Jag vill i det sammanhanget uttrycka min uppskattning över det arbete som delegationen för förbindelserna med Iran har uträttat under Angelika Beers dynamiska ledning. Angelika Beer! Jag vill särskilt berömma det uppdrag ni ledde i Teheran förra månaden. Europaparlamentets kontakter – exempelvis med det iranska parlamentet majlis – är en viktig kontaktväg mellan EU och Islamiska republiken Iran.

Era möten med tjänstemän på hög nivå, exempelvis utrikesminister Mottaki, och med ett brett urval företrädare för det iranska samhället är och har varit mycket värdefulla. Möten med kvinnorättskämpar, familjer till fängslade studenter, fackligt aktiva och minoritetsgrupper vittnar i hög grad om att EU lägger stor vikt vid ett verkligt fritt, demokratiskt och pluralistiskt Iran i enlighet med de internationella konventioner som Islamiska republiken Iran frivilligt har anslutit sig till.

Kontakter mellan människor är ett utmärkt sätt att komma till rätta med fördomar och stereotypa föreställningar och främja ömsesidig förståelse. Det är exempelvis mycket viktigt att stödja en fortsatt utveckling av det akademiska, kulturella och konstnärliga utbytet mellan Europa och Iran – två urgamla civilisationer som har mycket att erbjuda varandra.

Därför är jag särskilt glad över att meddela att vi under detta läsår har lyckats lansera Erasmus Mundus External Cooperation Window, ett mobilitets- och stipendieprogram som sammanför studenter och lärare från Irak, Jemen och Iran. Nätverket av iranska universitet som deltar i programmet ser särskilt lovande ut och sträcker sig från Teheran till Shiraz, Mashhad och Alzahra. I den första omgången har redan drygt 50 iranska studenter och lärare getts möjlighet att studera i Europa. Jag hoppas verkligen att arrangemanget ska fungera i båda riktningarna och att europeiska studenter och lärare också kommer att resa till Iran.

Därutöver fortsätter vi att samarbeta med Iran inom en rad områden, exempelvis genom att stödja afghanska flyktingar och bekämpa narkotika. I det sammanhanget vill jag göra er uppmärksamma på ett nyligen offentliggjort meddelande om en ansökningsomgång för bidrag till icke-statliga aktörer och lokala myndigheter i Iran.

Programmet – som förresten är det första för Iran – syftar till att främja och stärka ett inkluderande och starkt samhälle. Häri ingår utbildnings- och biståndsåtgärder med fokus på fattigdomsbekämpning.

Slutligen stöder programmet samarbetet mellan civilsamhället och de lokala myndigheterna och åtgärder för att stärka deras kapacitet. Ansökningsomgången är nu öppen och pågår fram till den 11 februari.

Vidare välkomnar jag att parlamentet den 13 december förra året beslutade att bevilja ett bidrag på 3 miljoner euro till en tv-nyhetstjänst på farsi. Att främja och sända information med ett tydligt europeiskt perspektiv kan spela en viktig roll för att främja ökad ömsesidig förståelse mellan EU:s medborgare och den iranska allmänheten.

Jag vill avslutningsvis göra ett viktigt påpekande, som gäller demokrati och mänskliga rättigheter. I parlamentet förra veckan betonade Dr Jalili vikten av mänsklig värdighet. Jag kan självklart inte annat än hålla med, men när jag träffade honom var jag tyvärr själv tvungen att tala om för honom hur djupt oroad jag är över att de mänskliga rättigheterna åsidosätts allt mer och över situationen på människorättsområdet i Iran.

Förra året genomförde Iran minst 297 avrättningar, enligt beräkningar som AFP gjort utifrån vad som rapporterats i pressen. Siffran visar på en kraftig ökning från 2006 då 177 avrättningar genomfördes, enligt Amnesty International. Jag talar då inte om andra, synnerligen råa metoder för att döda människor. Jag gav därför uttryck för mina förhoppningar om att det ska vara möjligt att återuppta en dialog mellan EU och Iran om mänskliga rättigheter.

Jag uttryckte också min förhoppning om att det vid det kommande parlamentsvalet ska bli ett bredare urval av kandidater än vad som tidigare varit fallet. EU är fortsatt starkt engagerat i denna fråga. Det senaste uttalandet om de dödsdomar som avkunnades i Iran den 25 januari är en annan aktuell fråga.

Vi är fullt eniga med parlamentet om att våra förbindelser med Iran inte kan utvecklas tillfredsställande om situationen för de mänskliga rättigheterna inte förbättras.

 
  
MPphoto
 
 

  Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. (DE) Herr talman! Vår resolution behandlar mänskliga rättigheter i Iran och tvisten om det iranska kärnkraftprogrammet. Vad gäller de mänskliga rättigheterna har parlamentet uttryckt sin åsikt upprepade gånger under årens lopp. I dag talade den höge representanten återigen om avrättningar och tortyr. I ljuset av de senaste händelserna vill jag nämna namnen på de politiska aktivister som tillhör den arabiska ahwazi-minoriteten och som har dömts till döden, samt uppmana den iranska regeringen att inte avrätta dem. Deras namn är Zamal Bawi, Faleh al-Mansouri, Said Saki och Rasoul Mazrea. Detsamma gäller de två kurdiska journalisterna Abdulwahid ”Hiwa” Bultimar och Adnan Hassanpour. Jag hoppas ett europeiskt tillkännagivande av deras situation kan skydda dem!

Vad gäller frågan om kärnkraft gav Irans högste förhandlare Said Jalili inte utskottet för utrikesfrågor några klara svar om Irans verkliga intentioner förra veckan. Frågor från 24 utskottsledamöter behandlades hastigt som en enda fråga. På det sättet skingrar man verkligen inte den misstro som råder mellan det internationella samfundet och Iran. Sådant undflyende beteende bemöts bäst genom att det internationella samfundet visar solidaritet, varför vi i vår resolution välkomnar överenskommelsen som nåddes i Berlin den 22 januari om utarbetandet av en ny resolution för FN:s säkerhetsråd. Den kommer att ta upp både Ryssland och Kina, vilket skickar ett tydligt budskap till Iran. Resolutionen borgar för ytterligare åtgärder som en del av en enad strategi från det internationella samfundets sida.

Jag anser det vara i sin rätt att vi söker en dialog där det är möjligt, men vi bör också om igen betona var vi har våra intressen, nämligen i mänskliga rättigheter men också i samarbete, men endast om och när Iran återupprättar sitt förtroende.

 
  
MPphoto
 
 

  Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Solana, herr kommissionsledamot! Vi har att göra med tre frågor: mänskliga rättigheter, kärnvapen och fria demokratiska val i Iran. Vad som inte tas upp här i dag är frågan om att svartlista mujaheddin eller inte. Vi ska behandla det som ett separat ärende.

När det gäller mänskliga rättigheter är de talrika och ofta brutala avrättningarna i Iran ett öppet sår vad oss beträffar. Jag håller med Michael Gahler i den här frågan och hoppas att allmänhetens åsikt i våra länder kan vara av avgörande betydelse.

Den andra frågan är kärnenergiprogrammet. Vi står bakom den högre representanten i allt. Vi vill inte ha kärnvapen i Iran; vi vill inte ha kärnvapen någonstans i regionen. Det var skandalöst nog att flera nationer – och jag är ledsen att säga även USA – stod och såg på när bomben utvecklades i Pakistan och tekniken fördes vidare till Iran, Eftersom Pakistan endast sågs i ljuset av kampen mot Sovjetunionen och därmed även mot Afghanistan.

Vad vi behöver är övervakning, och jag vill ber er, herr Solana, att göra extra stora insatser på detta område, för att säkerställa att kärnkraftindustrier, och särskilt deras verksamhet med anrikning och avfallshantering, helt och hållet integreras inom multilaterala ramar och övervakas striktare. Vi måste göra mer i detta avseende, eftersom detta inte bara rör Iran, utan även andra länder.

En annan sak som är nödvändig – och för att det ska kunna ske måste amerikanerna vara beredda till mer eftergifter – är att de legitima säkerhetsintressena erkänns, inte av några regeringar utan av Iran som nation. Jag välkomnar även FN-resolutionen, eftersom den innebär ett viktigt framsteg.

Jag kan inte annat än hålla med er även i frågan om valen, herr Solana. Val och demokrati fyller bara sitt syfte när valen verkligen är fria. Om president Ahmadinejad tror att han har ett så stort stöd i Iran kan jag bara uppmana honom att se till att verkligt fria val kan anordnas utan extern inblandning, och då får vi se om han har ett så utbrett stöd. Fria val i Iran är av central betydelse för en demokratisering av hela regionen.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr Solana, herr kommissionsledamot! Det är fortfarande en paradox, som Javier Solana sa, att ett land med så rik historia, så varierad kultur och en så dynamisk befolkning som Iran begår de mest fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna. Antalet dödsdomar förra året – som kommissionsledamoten också hänvisade till – utgör en tragisk illustration till detta.

Jag, tillsammans med min grupp, känner därför att Iran sviker sin egen historia när den nuvarande regimen behandlar sitt folk på det sätt som den tyvärr har gjort i ett antal år nu. Jag anser ändå att lösningen ligger i fortsatt dialog med befolkningen och det civila samhället naturligtvis, men även med politiska myndigheter, hur svårt det än må vara.

I detta avseende var förra veckans debatt med Said Jalili inte särskilt rolig, men den var extremt viktig, eftersom han nu kommer att förstå att det inte finns en enda person från de politiska grupperna eller parlamentet som accepterar eller ens överväger möjligheten att Iran börjar använda sin kärnkraftforskning för militära ändamål igen, utan reaktion från oss.

På min grupps vägnar välkomnar jag Javier Solanas förslag att börja skapa en mångsidig, multinationell kärnbränslebank, eftersom detta förmodligen är ett bra sätt att förhindra spridning och samtidigt låta länder utveckla sin civila kärnkraft.

 
  
MPphoto
 
 

  Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Solana! Den viktigaste och mest brådskande frågan gällande våra relationer till Iran är att skapa en garanti för att landet inte skaffar sig kärnvapen. Oaktat information från olika källor, inklusive National Intelligence Estimates rapport, kan vi i dag inte vara säkra på att Iran inte utvecklar sådana vapen.

Det är naivt att tro att urananrikningen i Iran sedan 2003 enbart har civila syften. Sedan dess har den reformvänliga presidenten Mohammad Khatami ersatts med en representant för en mycket hårdare politisk linje. Vi måste också komma ihåg att alla kärnvapenprogram har maskerats med civila projekt i inledningsfasen. Så var fallet i Ryssland, Indien, Kina och Israel. Det är mycket troligt att dagens civila program bara är ett steg på vägen till anrikning av uran för militära syften.

 
  
MPphoto
 
 

  Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner för att de ha förberett besöket så samvetsgrant och för att de har samrått och diskuterat med oss både i förväg och efterhand.

Jag vill betona – och det menar jag verkligen – att denna debatt kommer att höras i Iran. Det är ett upplyst och pluralistiskt samhälle som försöker få den information som det behöver, och vi stöder de försöken genom nyhetssändningar i tv på farsi. Vi vet att ledarna i Mahmoud Ahmadinejads regering kommer att följa den här debatten, och därför är det rätt och riktigt att tydligt säga till president Ahmadinejad och hans följeslagare att listan över kandidater till de 296 parlamentsplatserna – fler än 7 000, varav 2 000 uppenbarligen uteslutits – är ett säkert tecken på att han har ryggen mot väggen i inrikespolitiken. Vår solidaritet finns hos ett ordnat samhälle, hos kvinnor, hos fackföreningar och hos alla de som hotas och vars namn vi läste upp för en stund sedan.

(Applåder)

Det finns också ett andra skäl till varför vi ville ha dagens debatt, något som jag är mycket tacksam över. Iran befinner sig i en återvändsgränd. Landet har kört in i en tegelvägg och vet inte hur det ska ta sig framåt, det kan inte erbjuda något längre. Samtidigt undrar jag om EU verkligen har spelat alla sina kort ännu. Vårt partiöverskridande besök i Iran lärde oss att vi måste hitta vårt eget sätt att förhandla på, och det kan bara göras utan förhandsvillkor, utan kniven mot någons strupe.

En sak som jag förstod tydligt av alla de som vi mötte och som behöver vårt stöd är att sanktioner försvagar det civila samhället och stärker president Ahmadinejads position. Av detta skäl är det inte ett politiskt alternativ att fortsätta som förut och det kommer inte att lösa dödläget.

Låt mig därför avsluta genom att säga att vi inte vill ha kärnvapen i något land. Personligen vill jag inte ha kärnkraft överhuvudtaget, men om det är president Nicolas Sarkozys vilja att sluta kärnkraftsavtal till höger, vänster och i mitten utan säkerhetsåtgärder i form av icke-spridningsavtal, kommer Europa att bidra till spridningen i stället för att hindra den.

(Applåder)

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. − Tack, fru Beer! Jag hoppas att ni snabbt tillfrisknar från vad som är misstänkt likt en bruten arm.

 
  
MPphoto
 
 

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Enligt den amerikanska underrättelserapporten har situationen förändrats. Vad vi behöver nu är ett moratorium i kärnvapenfrågan. Fallet måste ledas bort från FN:s säkerhetsråd och tillbaka till Internationella atomenergiorganet IAEA. Iran har ett mycket levande civilt samhälle, trots alla repressiva åtgärder mot grupper såsom fackföreningarna. Visst sker det oacceptabla händelser, som att man hindrar kandidater att ställa upp i valen till det nationella parlamentet Majlis, men jag är starkt emot stramare sanktioner. Det vore kontraproduktivt, särskilt för den demokratiska oppositionen. Vi hör fortfarande hot om krig mot Iran, särskilt från USA. Min grupp motsätter sig alla former av krigshot och krigsplaner.

Herr Solana! I den brittiska tidningen The Guardian säger Robert Cooper, en av era anställda i samband med det omdiskuterade manifestet för ett nytt Nato att vi kanske kommer att använda kärnvapen innan någon annan gör det, men att han inte vill säga det högt. Har detta uttalande något med situationen i Iran att göra, herr Solana, och när tänker ni ta avstånd från det?

Jag upprepar: förhandlingar med Iran, inte upptrappning och krig.

 
  
MPphoto
 
 

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Vi har bra och dåliga nyheter från Islamska Republiken Iran. De goda nyheterna kom förra månaden, i mitten av december, från den iranska oppositionen i Teheran, som intog en tydlig hållning mot president Ahmadinejads förnekelse av förintelsen genom att förkunna att förintelsen är en historisk realitet som inte kan ifrågasättas. Det är noterat.

De dåliga nyheterna är det öppna hot som utrikesminister Manouchehr Mottaki ställde till FN:s säkerhetsråd, när han sa att om de antog en ny resolution om sanktioner mot Iran före nästa IAEA-rapport om landets kärnenergiprogram i mars, skulle det komma ett lämpligt och allvarligt menat svar från Teheran.

Herr Solana! Jag vill veta vad ni anser om detta öppna hot. Och vad tror ni om att stärka IAEA:s position genom att inrätta ett oberoende utskott med tekniska experter på Irans kärnenergiprogram? Det har trots allt funnits prejudikat för detta i UNSCOM och UNMOVIC. Utskottets rapport kunde sedan fungera som referensmaterial för säkerhetsrådet.

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Regimen i Iran fortsätter att utgöra ett hot mot stabiliteten i Mellanöstern och i hela regionen. Iran stöder islamister och terroristgrupper i Libanon, de palestinska territorierna, Afghanistan, Irak och på andra platser. EU:s strategi måste vara att isolera Iran så mycket som möjligt i regionen. Det är också viktigt att uppmuntra Ryssland till att skära ner på sitt kärnenergisamarbete med Iran. Irans kärnenergiprogram är ett hot mot världsfreden.

USA:s National Intelligence Estimate överraskade hela världen för några månader sedan genom att hävda att Iran hade gett upp sina försök att tillverka kärnvapen 2003. Röster i USA höjs nu för att dessa bevis ska undersökas noggrannare. Det vore emellertid fel att plötsligt anta att kärnvapenhotet från Iran inte längre existerar. Varför gör Iran det så svårt för inspektörerna från IAEA?

Vi vet alla vad regimen i Iran är kapabel till. Vi har bakgrundsfakta om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och det har funnits tydliga bevis på Irans inblandning i internationell islamistisk terrorism. När president Ahmadinejad offentligt meddelar att han vill utrota Israel från jordens yta måste vi ta det på allvar. Under rådande förhållanden vore det fel att släppa trycket på president Ahmadinejad. Visst måste det finnas dialog, men EU måste stå på sig i sina försök och sin vilja att göra mer för att främja frihet och stabilitet.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy