Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 30 januari 2008 - Bryssel

17. Situationen i Gaza (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är uttalandena om situationen i Gaza från den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och från kommissionen.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (ES) Tack, herr talman, för att jag får ordet i den viktiga debatt som vi nu ska påbörja.

Herr talman! Vi öppnar en debatt om de tragiska händelser som har ägt rum de senaste dagarna och veckorna: Gazafrågan, frågan om gränserna mellan Gaza och Egypten och gränsövergångsställena mellan Gaza och Israel.

Resultatet som vi sett de senaste dagarna är tragiskt: humanitärt har situationen urartat, och till och med säkerhetssituationen har försämrats betydligt.

Jag menar att dagens debatt bör handla om hur vi kan bidra till att lösa problemen.

Vi har haft många debatter här i kammaren om olika problem under årens lopp, och jag tycker att vi i dag bör utröna om vi inom EU kan bidra till att lösa detta svåra problem (det kommer nämligen också att påverka Annapoliskonferensen och fredsprocessen).

Jag vill återigen betona att vi inom Europeiska unionen har varit konsekventa i våra krav på öppnande av gränsövergångarna och, med säkerhetsgarantier, fri rörlighet för personer och varor, och då inte endast varor för humanitärt bistånd utan varor som kan bidra till den ekonomiska utvecklingen i området, framför allt på Västbanken och i Gaza.

Om dessa tre grundläggande element saknas – politisk utveckling, ekonomisk utveckling och förändringar av situationen på platsen – kommer det att bli mycket svårt för oss att komma framåt. Framsteg krävs inom dessa tre områden, och de måste ske samtidigt.

Vad kan vi göra här i Europa?

Alltsedan den nya situationen utvecklades har vi varit i ständig kontakt med nyckelaktörerna.

Som ni känner till hölls i söndags ett viktigt möte i Arabförbundet där alla frågorna togs upp och man försökte utarbeta en modell till lösning, en modell som inte ligger så långt ifrån den som premiärminister Fayyad lade fram för Europeiska rådet för några veckor sedan, och som han upprepade i söndags vid Arabförbundets toppmöte, eller Arabförbundets ministermöte: man måste finna ett sätt att återta kontrollen over gränserna så att palestinska myndigheten kan ansvara för dem.

Om detta skulle ske måste enligt min åsikt EU ta upp frågan om Rafah igen, precis som vi gjorde 2005.

Vi är som ni vet inte fysiskt närvarande där; vi finns tillgängliga och kan utnyttjas så snart vi blir kallade men är för tillfället inte närvarande. Vi har inte varit vid gränsen sedan Hamas tog kontroll över Gaza, för vi har inte haft tillåtelse till det.

Jag tror att vi skulle behöva agera i enlighet med måndagens debatt och resolutioner i Europeiska rådet, för jag menar att måndagens beslut var mycket bra och har gett oss en inriktning som välkomnas av alla parter: Egypten, Palestina och Israel.

Jag tror därför att vi är på rätt väg. Vi måste nu komma fram till hur den väg vi slår in på i enlighet med rådets resolutioner snabbt ska kunna bli verklighet.

Det mänskliga lidandet är fruktansvärt: och det gäller även lidandet i södra Israel som också hamnar under raketattacker från norra Gaza, mot det egna folket. Det är en omständighet som faktiskt omöjliggör stabilitet.

Om vi skulle ta fram ett paket som täcker alla dessa frågor, inklusive befrielsen av Al-Haram ash-Sharif, som måste ingå om vårt mål är att stabilisera situationen, så kunde vi kanske arbeta tillsammans. Det skulle jag gärna vilja göra igen för att lösa situationen.

Jag är som sagt ständigt i kontakt med nyckelaktörerna. Jag kommer att resa till Egypten så snart de arbetssammanträden mellan palestinier och egyptier, som inleddes i dag, har avslutats. I morgon eller i övermorgon kommer jag att vara där så att jag också kan delta och sammanfatta vad vi inom EU kommer att kunna bidra med.

Jag tror verkligen att den bästa lösningen vore att återgå till en mer öppen situation där palestinska myndigheten kontrollerar gränserna och där fri rörlighet råder för varor och personer – inte bara för humanitärt bistånd utan också för ekonomisk utveckling och handel, vilka är nödvändiga för att man ska nå verkliga framsteg.

Mina damer och herrar, jag tror att vi står inför en mycket svår situation eftersom, som jag sa inledningsvis, allt i Mellanöstern hänger ihop med vartannat.

Om vi inte gör några framsteg i Gazafrågan kommer fredsprocessen också i ett svårare läge. Det vilar därför ett tungt ansvar på våra axlar. Jag ber er vara medvetna om vad som ligger framför oss och betänka att vi, fru kommissionsledamoten och jag, kommer att göra allt vi kan för att under dessa få veckor försöka hjälpa till att ta fram en lösning för EU.

Herr talman, jag har inte mer att tillägga än att uttrycka min önskan att hjälpa till att uppnå detta mål, och att jag hoppas på stöd från parlamentets ledamöter i min strävan.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! När vi möttes i Annapolis kände jag mig lite hoppfull. Jag har alltid talat om försiktig optimism, i vetskap om hur svårt det skulle vara att få igång bilaterala förhandlingar mellan premiärminister Olmert och president Abbas, och sedan hade vi vad jag skulle vilja kalla en mycket lyckad givarkonferens i Paris, där vi såg så mycket stöd att vi trodde att det verkligen fanns en ny fart och energi. Men samtidigt visste vi hela tiden att den nya energin i vilket ögonblick som helst kunde spåra ur. Jag tror att situationen i Gaza och det myckna våld vi har sett under januari är en av dessa verkligt svåra situationer som kan få hela processen att spåra ur. Det gäller även många andra situationer, till exempel de attacker med granatkastare och raketer som har skadat israeliska civila. Vi inser självklart att staten Israel måste skydda sina medborgare. Den israeliska militära reaktionen har orsakat många döda och sårade bland den palestinska befolkningen i Gaza. Vi har alltid hävdat att åtgärder för att stänga in civila inte är genomförbara och har alltid förordat att människor ska kunna röra sig fritt. Åtgärderna har slagit hårt mot civilbefolkningen i Gaza. Därför är det inte så underligt att saker och ting gick överstyr när folk bröt igenom de olika barriärerna och murarna mellan Egypten och Gaza.

Den fråga vi nu ställer oss – och på den punkten stöder jag helt Javier Solana – är vad vi kan göra för att på nytt åstadkomma en verklig förändring. Under lång tid hade vi EU:s gränsbevakningsoperation EU BAM Rafah, men de senaste månaderna har den tyvärr inte kunnat göra något, så kanske är detta ett tillfälle för oss i EU att ta tag i detta igen och försöka nå någon sorts lösning. Jag tycker att det är bra att Javier Solana reser till Egypten för att börja fråga vad vi kan göra och kanske sammanföra de olika parterna, något som är mycket komplicerat. Men jag tror också det är bra att Salam Fayyad under en tid har undersökt möjligheten att kalla in den palestinska myndigheten för att kontrollera gränsen, eftersom även detta är viktigt. I slutänden är det deras ansvar. För att möjliggöra detta tror jag att EU på nytt skulle kunna vara med och underlätta operationen. Kanske ska vi inte ens vara medlare, utan ”underlättare”. Vi hade ett första uppföljningsmöte i Paris helt nyligen då Bernard Kouchner, Norges utrikesminister och Tony Blair möttes. Jag deltar också som medordförande i konferensen. Vi försökte se vad som kan göras ute på fältet för att få situationen att förbättras, så att de negativa erfarenheterna inte dominerar helt. Vi beslutade alla att satsa på så kallade snabbstartsprojekt – dels inom säkerhetsinfrastruktur och dels på skolans område, eftersom det är ett område där alla kan se, känna och kanske rentav lukta sig till att det finns hopp, att vi vill inge hopp, och att möjligheten att röra sig fritt faktiskt är en förutsättning, eftersom den ekonomiska utvecklingen inte kan ta fart annars. Därför ger vi denna strategi vårt fulla stöd och försöker nu att följa upp den.

  José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Om jag blev tvungen att med ett enda ord beskriva det vi har sett de senaste dagarna vid den södra gränsen av Gazaremsan skulle jag använda ordet ”förtvivlan”.

För två år sedan hölls val i Palestina. Flera parlamentsledamöter var närvarande vid valprocessen – Véronique De Keyser, Edward McMillan-Scott med flera – och i dag, två år senare, ligger hela Palestinas sak i spillror och vi har en situation av förödelse, missmod och förtvivlan. Detta visar att för att konsolidera demokratin räcker det inte bara med att ha rösträtt utan det måste finnas representativa institutioner, en legitim fördelning av makten samt respekt för de mänskliga rättigheterna, med början i rätten till liv.

Världssamfundet bönföll Hamas att avstå från våld. Så skedde inte och därför finns de kvar på EU:s lista över terroristorganisationer.

Det är uppenbart att saker och ting inte har utförts på ett bra sätt på den andra sidan heller: Israel har välkomnat splittringen i Palestina-frågan, fortsatt med sin bosättningspolitik, utövat urskillningslöst förtryck och även genomfört en grym blockad som inte har lett till någonting mer än att stärka Hamas.

Vad kan vi göra? Jag tycker att Javier Solana har beskrivit saker och ting på ett perfekt sätt: stödja den höge representanten i hans ansträngningar, stödja Neapelkonferensens åtgärder genom kvartetten och de moderata arabländerna, och framför allt stödja en politik för vilken vi bör uttrycka vår uppskattning till kommissionen och kommissionsledamoten Benita Ferrero-Waldner, nämligen en politik som sätter människorna i centrum för EU:s åtgärder, de människor som har lidit, plågats, varit förtvivlade och dött och i mitt tycke tyvärr gjort detta helt i onödan i Mellanöstern under en lång tid.

ORDFÖRANDESKAP: MAURO
Vice talman

  Véronique De Keyser , för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Alla murar rasar till sist: Jerikos murar, muren i Warszawas getto, Berlinmuren, Atlantmuren, likgiltighetens mur. Rafahmuren, som är symboliskt viktig, visar en del av människans starka längtan efter frihet.

Men vad gjorde människorna i Gaza med sin nyvunna frihet? Flydde de till Egypten? Beväpnade de sig med Kalashnikovs? Nej, vapen når tyvärr alltid sitt mål, med eller utan mur. De började lagra förnödenheter. De gick och handlade, köpte mediciner och mjölk till småbarnen, sådant som inte går att få tag i i Gaza. Mopeder, getter och boskap lyftes in i Rafah med kranar, till massans hurrarop. Det var en overklig syn. Och efter det gick alla hem till sitt. Dessa bilder berättar allt: det som tidigare varit omöjligt var plötsligt inom räckhåll, och då återgick man till vardagslivet.

Vi har nu ett historiskt ansvar. Frågan är inte längre vem som ska öppna grindarna till detta utomhusfängelse, utan vem som kommer att stänga dem igen och återföra människorna i Gaza till att långsamt förkvävas. Sedan Annapoliskonferensen började har EU förlorat sin förmåga. På grund av färdplanen lämnade man över kontrollen över fredsprocessen till USA. Att se till att det blev ett gemensamt ordförandeskap vid givarkonferensen i Paris var en verklig bedrift. Bra gjort! Europa har haft mandat för tillträde till Gaza sedan 2005. Kommer vi att tillsammans med Egypten, den palestinska myndigheten, Hamas och Israel kunna återuppta dialogen och låta palestinierna få kontakt med världen utanför, eller kommer vi i stället att titta på som observatörer av det förtryck som oundvikligen kommer? Det är hela frågan. Bortsett från uppgiften för EU:s gränsövervakningsuppdrag , gäller detta framtiden för Palestinas enighet och fredsprocess, respekten för internationell lag och Europeiska unionens rykte. På min grupps vägnar vill jag ge Javier Solana ett mycket klart budskap: för guds skull, fortsätt att driva på!

  Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som ledamot i delegationen för förbindelserna med det palestinska lagstiftande rådet har jag försökt komma underfund med varför israelerna ignorerar oss när vi kräver att de ska sluta bygga nya bosättningar, och varför vi inte gör något. Varför israelerna ignorerar oss när vi kräver att de tar bort kontrollstationerna, och varför vi inte gör något. Varför israelerna ignorerar oss när vi kräver ett slut på den kollektiva bestraffningen av folket i Gaza, och varför vi inte gör något.

Därför är jag uppriktigt tacksam mot Marc Otte, EU:s särskilda sändebud i Mellanöstern, som kom till vårt möte i delegationen igår och sa att vår politik – EU:s politik – är att följa USA.

För bara några veckor sedan sa Israels premiärminister följande om president Bush: ”Han gör inte någonting som jag inte tycker är bra. Han stöder ingenting som jag är emot. Han säger inte ett ord som han tror skulle göra livet svårare för Israel.”

Amerikas politik är med andra ord Israels politik och vi européer leker följa John. Inte så konstigt då om våra fördömanden av Israels åtgärder klingar ihåligt för palestinierna. Inte så konstigt heller att framgångarna uteblir. Denna EU-strategi fick oss att stödja valet i Palestina för två år sedan, varpå vi vägrade att bry oss om resultatet och därigenom underminerade vårt stöd för demokrati i hela Mellanöstern.

Denna strategi har fått oss att kräva att det bildas en palestinsk enhetsregering, men när en sådan regering sedan bildades vägrade vi att tala med premiärministern och halva regeringen, varpå regeringen kollapsade.

Denna strategi har betytt att vi vägrar att tala med Hamas företrädare i Gaza, trots att de är de verkliga makthavarna i området. Vilka lärdomar har vi dragit av historien? Är det inte dags att Europa kapar banden som förblindar oss och fjättrar oss vid USA:s och Israels ensidiga politik? Är det inte dags att vi talar med en egen röst och agerar framsynt?

  Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Solana, fru kommissionsledamot! Att ta ett helt folk som gisslan har misslyckats. Det är en gammal lärdom som inte fungerar, men det värsta är att situationen har förvärrats, både politiskt och humanitärt. Vi måste därför ställa oss själva vissa frågor. Isoleringen av Hamas och därmed också Gaza har misslyckats. Hamas är i dag mer populärt än någonsin. Det är mycket underligt. Javier Solana och kommissionsledamoten sa att palestinierna måste återta kontrollen vid sina gränser, men hur kan palestinska myndigheten ta tillbaka makten i Gaza? Västbanken är inte gränslinjen. Det är det ena problemet. Det andra problemet är Gazas gränser. Dessutom finns det en överenskommelse mellan Egypten och Israel som säger att egyptierna i Sinai inte får bära vapen. Den överenskommelsen härstammar från fredsfördraget för 20 år sedan. Även om egyptierna skulle vilja stoppa terrorister i Sinai har de inte tillåtelse att göra det. Situationen är alltså helt förvirrad och det är sant att vi måste ta vårt ansvar i detta förvirrade läge. Först och främst har vi ansvar för att människorna i Gaza ska kunna leva, och därför måste vi förhandla med dem som har den administrativa makten i Gaza. Vi kan inte säga ”Vi vill ge dem mat och dryck, vi vill ge dem mediciner, men vi vill inte tala med de personer som kan göra att medicinerna kommer fram till dem.”

För det andra, palestinierna kommer att tro på freden när den ger dem någonting. På Västbanken har ingenting vid gränserna eller när det gäller den fria rörligheten förbättrats. Fred är något konkret, inte abstrakt. Raketerna kommer inte att sluta falla som det är nu, och om Israel ska vara säkert måste vi därför säga till dem: ”Blockaden gör livet omöjligt för palestinierna och det är farligt för Israels säkerhet.” Det är sanningen. Vi måste också säga till president Bush: ”Ni kommer ändå inte att finnas där om några månader. Så håll er lugna och lämna politiken till andra som bättre förstår situationen.” Vare sig Israels politik följer USA:s eller vice versa så har de misslyckats och vi kan inte stödja dem. Det räcker därför inte att EU säger ”Driv på”, utan vi måste säga ”Driv på i rätt riktning, tala med dem som har makten, och tala med de israeliska ledarna.” Vår solidaritet med Israel innebär inte att vi fortsätter stödja landet i en fullständig självmordspolitik.

  Francis Wurtz , för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Solana, fru kommissionsledamot! Hjältarna i Gaza har än en gång bevisat att ingen befäst mur kan hålla människans fria själ inspärrad, och ingen form av våld kan kuva livet. Jag citerar det tal som hölls vid Gazas portar i lördags av den israeliska fredskämpen och vinnaren av Sacharovpriset, Nurit Peled, som var där tillsammans med andra palestinska och israeliska demonstranter.

Det är omöjligt att inte sympatisera med känslorna hos denna ”Mor Kurage” när hon ser dessa människor, förtryckta och förödmjukade till en outhärdlig nivå, kämpa sig fram förbi den israeliska blockaden för att slutligen kunna andas frisk luft, få tid att hitta mjölk till sina barn, mat till familjen och lite glädje för att stärka sin moral.

Vad händer nu? Vi kan alla se det dubbla hot som skymtar från Israels ledare. För det först är det avsikten att med våld stänga av detta smala fria utrymme, eller blockera det igen. Det andra mer allmänna hotet är att göra sig av med ansvaret för det ockuperade Gaza och överlämna det till Egypten.

Om de sanna ord som uttalades i rådet den 28 januari ska få någon verklig betydelse måste EU gå med på att utöva större tryck på de israeliska myndigheterna än de vanliga invecklade omskrivningarna, direkt och i kvartetten, och kräva att man accepterar att transitpunkterna öppnas permanent, under palestinska myndighetens ansvar och med stöd från EU och Arabförbundet. Om palestinska myndigheten även fortsättningsvis berövas alla möjligheter att ge sitt folk det minsta hopp inför framtiden och att arbeta för den nationella palestinska försoning som så väl behövs, skulle det innebära att man accepterar det värsta möjliga scenariot. Jag är rädd att vi just nu snabbt färdas i den riktningen.

Alla vet att det behövs en pådrivande kraft från världssamfundet i Gaza och på Västbanken, inklusive i östra Jerusalem. Den drivkraften kommer inte att komma från en sliten och vanryktad amerikansk president. Det är dags för Europa att agera.

  Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Gaza är fortfarande en mänsklig tragedi och ingen av oss i kammaren kan klandra de sedan länge hårt prövade palestinierna för att de bryter igenom muren i Rafah och korsar gränsen för att köpa varor i Egypten.

Icke desto mindre håller den av EU terrorstämplade organisationen Hamas fortfarande Gazas territorium och medborgare i ett järngrepp, och Hamas har som jag ser det fortsatt sina urskillningslösa krigsförbrytelser genom att skjuta Quassamraketer mot israelisk civilbefolkning, däribland långdistansraketer mot Ashkelon nyligen. Därför kan man inte klandra Israel för att landet upprätthåller den ekonomiska blockaden och endast släpper igenom nödvändig humanitär hjälp.

Jag beklagar, herr Davies, och jag beklagar, herr Cohn-Bendit, men om Hamas avbryter raketbeskjutningen kommer Israel att häva blockaden – så enkelt är det.

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). – (EN) Herr talman! Att Gaza i praktiken har skurits av från Västbanken komplicerar å ena sidan ytterligare en redan komplex bild. Men å andra sidan förenklar det bilden.

Jag ska förklara vad jag menar. För det första underlättade det en dialog mellan Israel och den palestinska myndigheten från Västbanken. För det andra tyglade det en islamisk radikal militant riktning och gjorde att vi kunde inta en tydlig hållning gentemot den, eftersom Hamas radikala ledare står mot den övriga befolkningen och det är ingen hemlighet vilket läger vi stöder.

För det tredje har vi i det perspektivet inte längre två variabler i ekvationen (en säker, nämligen Israel, och en annan mer osäker, nämligen palestinierna), utan istället tre tydligt definierade variabler – inbegripet Gaza – i en ekvation med ett multiplikationstecken mellan variablerna, som betyder att om en variabel är noll så är produkten också noll.

  David Hammerstein (Verts/ALE) . – (ES) Herr talman! Jag har bara några få specifika frågor: hur kan vi gå tillbaka till EU:s gränsövervakningsuppdrag vid gränsövergången i Rafah, under de osäkra förhållanden som råder just nu? Det är en obeväpnad europeisk styrka! Om ett enda skott skulle avlossas, om en situation skulle uppstå med den minsta spricka i säkerheten, kommer då alla polismän att åka tillbaka till sitt hotell i Ashkelon?

Hur kan vi förhandla fram en överenskommelse med Palestina, Egypten och Israel för att förändra situationen? Om vi inte kan göra det är det ingen större mening att återgå till de tidigare förhållandena, som Benita Ferrero-Waldner sa. Vi måste få en situation som är absolut säker.

Nästa fråga gäller hur vi kan närma oss fred utan att ta tag i situationen i Gaza? Neapelprocessen slätade över situationen i Gaza, och jag tror att det är en omöjlig inställning att upprätthålla: det är omöjligt för en palestinsk myndighet att existera med den osäkerhet som råder i Gaza när det inte är fred.

Slutligen vill jag fråga om lösningar på medellång sikt för vatten- och energitillgångarna i Gaza. Skulle det inte vara möjligt att föreslå lösningar i gränszonen mellan Gaza och Egypten på liknande sätt som förslaget om att installera avsaltning och plantera energigrödor?

  Luisa Morgantini (GUE/NGL) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I går dog ett barn i Shifa-sjukhuset i Gaza, och 80 personer har dött i Gazas sjukhus eftersom de inte kunde ta sig till Israel för behandling. I dag röstade den israeliska domstolen för regeringens, dvs. Ehud Baraks, förslag om blockad och minskade bränsleresurser. Sådan är dagens situation.

Javier Solana frågade: vad kan vi göra här i Europa? Kommissionsledamoten sa att vi borde påverka. Sanningen kan påverka. Skillnaden är att ha modet att inte bara säga: Jag vet att er uppgift är enorm, att ni alltid arbetar, att ni lider med oss eftersom palestinier och israeler lider, men för guds skull, man måste också göra någonting! Vi måste på ett övertygande sätt meddela Israels regering att om de vill hjälpa Salam Fayyad och Mahmoud Abbas, måste den inte bara stoppa blockaden av Gaza utan sluta döda småpojkar som de gjorde förr i Betlehem, och sluta stänga inne palestinierna i gettot på Västbanken.

Det handlar inte bara om Gaza. Gaza dominerar bilden, men ockupationen fortgår varje dag. Fred är grundläggande för alla, både för palestinier och israeler. Vi måste stoppa …

(Talmannen avbröt talaren)

  Reinhard Rack (PPE-DE) . – (DE) Herr talman! Det är bra att vi kan hålla denna debatt så snart efter de fruktansvärda händelserna i Gazaremsan. Det är också bra att parlamentet har möjlighet att i stort redogöra för sin ståndpunkt för Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner. Samtidigt är det viktigt att vi tar denna möjlighet att få mer fullständig information. Daniel Cohn-Bendit sa att det inte räcker med att tillhandahålla mat, vi måste tala också. Nu har vi nya metoder som Pegasusprogrammet, som kan gynna en mer givande dialog och samverkan. Kanske kan kommissionsledamoten ge oss mer information om dessa.

  Frieda Brepoels (PPE-DE) . – (NL) Herr talman, herr Solana, fru kommissionsledamot! Jag håller fullständigt med de övriga ledamöterna som har sagt att den tid är förbi då man endast uttrycker sin oro för de dramatiska händelserna och den humanitära situationen i Gaza, och att bara skicka pengar inte är tillräckligt.

Tvärtom, jag tror att situationen i Gaza och blockaden måste ses i samband med den allmänna konflikten mellan Israel och Palestina. Palestinierna har tydligen satt allt sitt hopp till att EU äntligen ska nå några resultat. En massa löften har uttalats, men vid uppföljningen av förhandlingarna under Annapoliskonferensen, och även i FN, kan vi se att EU faktiskt inte motsvarar kraven på en aktiv medlare. Jag tycker det är oacceptabelt, och EU kan inte längre tillåta sig att utmanövreras av USA utan måste inte en självständig ståndpunkt.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Herr talman! Jag har lyssnat noga till kommissionsledamot Ferrero-Waldner, men jag tror inte att det är tillräckligt att tala om att underlätta eller uppmuntra i ett läge när den israeliska regeringen bedriver den politik som vi sett vid gränsen mellan Gaza och Egypten.

EU-institutionerna måste agera. De måste ta ställning mot den israeliska regeringen och klart och tydligt säga att de opponerar mot den omänskliga blockaden som kväver allt liv i Gazaremsan.

Denna politik är oerhört grym och skadar alla dem som befinner sig under israelisk ockupation. Åtgärder av det här slaget kan inte rättfärdigas i vårt århundrade. Och det är absurt av Israel att hävda att man bara försvarar sig när vanliga palestinier vill leva sina liv utan det lidande som man påtvingar dem.

Vi måste agera i stället för att tillbringa dagar, veckor och månader med att göra ingenting och bara tala.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Händelserna i Gaza är tragiska och alla ledamöter har uttryckt sin bestörtning. Dessa händelser är också beklagliga för Europeiska unionen. Vi lider inte bara av politisk svaghet, och jag vet heller inte hur vi ska kunna uppfylla våra förpliktelser när det gäller att bidra med effektiv ekonomisk hjälp och humanitärt bistånd där vi har våra åtaganden. Den tillfälliga internationella mekanismen (TIM) utvecklas till Pegase, och vi investerar i mänskliga resurser, mekanismer och gemenskapsresurser.

Frågan är hur vi ska kunna lyckas i nuläget.

Har ni några nyheter, fru kommissionsledamot? Når det humanitära biståndet fram till Gaza? Samarbetar man med Israel, även om det bara gäller denna fråga? Kan den palestinska myndigheten bidra på något sätt för att bana väg och underlätta det humanitära biståndet? Pegase borde rent logiskt införas i morgon dag. Ni har investerat i detaljerna, i planeringen och i de mänskliga resurserna. Hur kan vi leva upp till denna vision och dessa resurser, fru kommissionsledamot?

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Situationen i Gaza kräver att den israeliska blockaden hävs omedelbart. Människorna i Gaza har fått hjälp för att klara sina mest akuta behov. Arabförbundet, Europeiska unionen och även Israel måste underlätta kontakterna mellan Fatah och Hamas för att det palestinska folket ska kunna enas, precis som då den nationella enhetsregeringen hade makten. För att det ska kunna ske måsta alla palestinska valda företrädare som är medlemmar av Hamas frisläppas från de israeliska fängelserna. Rätt förutsättningar måste skapas för att allmänna val ska kunna hållas. Både EU och USA måste till fullo acceptera och rätta sig efter valresultatet, vilket det än blir.

  Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. − (DE) Låt mig helt kort upprepa min ståndpunkt i denna mycket besvärliga fråga, som vi än en gång diskuterade ingående inom rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser i måndags. Jag måste säga, fast det är ju självklart, att vi inte bara håller oss till diskussioner: tillsammans med USA, Palestina och Israel, och naturligtvis med FN och även Ryssland inom ramen för kvartetten, har EU haft betydelse i antagandet av en gemensam strategi.

Jag talade tidigare om en del av strategin, även om det var mycket kort i samband med Annapolis, nämligen den bilaterala förhandlingsprocessen mellan president Abbas och premiärminister Olmert. Den andra delen, som har mer att göra med min roll i kommissionen, är strävan efter att få till stånd en ny utveckling som medför framsteg för folket, och jag är fullt medveten om hur omfattande denna uppgift är. Jag har alltid varit mycket medveten om svårigheterna, men vi ville naturligtvis göra allt vi kunde för att hjälpa, och det vill vi fortfarande. Av den anledningen är målet för vår politik att stödja president Abbas i hans ansträngningar att få till stånd fred genom sina samtal, med avsikten att använda freden för att underlätta en försoningsprocess med Hamas. Det var den bärande tanken i strategin.

Vi tänker även i framtiden stödja fortsatta möten. Under de senaste dagarna har ett möte mellan premiärminister Olmert och president Abbas ägt rum. Vi vet att mötet inte resulterade i mycket av substans, men det är förståeligt eftersom alla möten för närvarande överskuggas av den mycket spända situationen. Trots det måste vi fortsätta med samma taktik. Om vi hjälper båda parter har vi fortfarande möjlighet att öppna några dörrar innan nästa möte äger rum i Moskva.

Det är den ena sidan av myntet. Den andra sidan är det humanitära och ekonomiska perspektivet. Här skulle jag vilja säga följande till dem som eventuellt inte har läst mitt uttalande. Den 21 januari gjorde jag ett mycket tydligt uttalande om situationen i Gaza eftersom även jag insåg att det hela hade gått för långt. Tillsammans med andra uttalanden från utrikesministrar och internationella organisationer har detta hjälpt till att förbättra situationen. Blockaden har naturligtvis inte hävts fullständigt men situationen har förbättrats avsevärt. Följaktligen, när det gäller det humanitära – och det besvarar även er fråga, fru Kratsa-Tsagaropoulou – når många leveranser nu faktiskt fram till Gaza.

Men vi är ändå medvetna om att det inte är tillräckligt. Personligen känner jag också, herr Cohn-Bendit, att vi står inför en helt överväldigande uppgift. Ni har helt rätt när ni säger att situationen är mycket svår; den höge representanten är fullt medveten om det, och han kommer kanske också att kommentera det. Men trots det kommer vi att fortsätta vår gemensamma strategi som vi har utformat tillsammans och tänker införa tillsammans, och vi har inget annat val än att driva på för att gränserna ska öppnas, vilket Salam Fayyad själv, som ni vet, anser är ett avgörande steg.

Låt mig kort nämna något om den mekanism vi planerade och som faktiskt kommer att träda i kraft om två dagar, den 1 februari. Det är en permanent mekanism till skillnad från den tidigare TIM, den tillfälliga internationella mekanismen, som vi hela tiden var tvungna att utvidga. Av goda skäl har den nya mekanismen också utarbetats i samarbete med den palestinska myndigheten. Vi arbetade nära tillsammans med Salam Fayyad i projektet, så att resultatet skulle motsvara hans krav på en utvecklings- och framstegsplan för Palestinas ekonomi och naturligtvis för dess infrastruktur.

Det borde vara en gemensam europeisk insats, och då menar jag att mekanismen – en ekonomisk mekanism – ska kunna användas inte bara av oss själva utan också av medlemsstaterna. Tanken är faktiskt att en del internationella organisationer och icke-europeiska länder i princip också ska kunna använda sig av denna mekanism. Precis som TIM möjliggör den full tillsyn och kontroll för vi vill naturligtvis uppfylla alla kriterier på öppenhet, och den är utformad antingen för att ge direkt budgetstöd, kanalisera bistånd via FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) och andra organisationer, eller finansiera våra projekt. Jag är dock medveten om att denna fråga just nu kommer i skymundan för den stora politiska frågan, nämligen vad vi kan göra för att lösa den nuvarande situationen. Jag är naturligtvis fullt medveten om problemet, men i dagens läge är detta det enda svar jag har att ge er.

  Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag har lyssnat mycket uppmärksamt på vad som har sagts. Jag skulle kunna säga detsamma och säga det med samma djupa känsla, för vi känner likadant i denna fråga.

Men ni säger att vi måste handla i stället för att tala. Tror ni att vår politik i ett slag kommer att genomgå en helomvändning om vi agerar? Ärligt talat vet jag inte om det är en förnuftig strategi.

Vad är det som har hänt under de senaste dagarna, bortsett från den humanitära krisen? Vi kan hålla på och prata i timmar och verkligen uttrycka vad vi känner, för vi känner detsamma som ni – åtminstone gör jag det – och jag är säker på att det även gäller kommissionsledamoten.

Tidigare i veckan, bara några timmar efter det att det spända läget exploderade, möttes Arabförbundet. Det fattade ett beslut, ett beslut som stöddes av rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i måndags, ett beslut som vi kommer att försöka genomföra under de kommande timmarna efter ett sammanträde nu på förmiddagen mellan den palestinska myndigheten och Egypten – som fortsätter just nu medan vi talar och som kommer att fortsätta under natten och förmodligen i morgon eller i övermorgon – när de har nått en punkt då vi kan spela en verklig roll.

Men så här en månad efter Pariskonferensen och en och en halv månad efter Annapoliskonferensen, nu när alla arabländer deltar och när andra länder för första gången kommer att spela en konstruktiv roll, tror jag att vi måste anpassa oss till det. I det läget vore det inte seriöst av oss att agera ensamma. Vi måste spela en roll tillsammans med alla samarbetspartner som är där. Vi stöder – och på den punkten är rådets slutsatser mycket tydliga – Arabförbundets resolution från i söndags vad gäller gränsfrågan, och det framgick i måndags. Vi följer nu onsdagens och torsdagens diskussioner.

Jag anser att detta är att agera, men jag vet inte vad jag kan göra. Det är en annan sak om ni ber mig att

(FR) ”Driv på i rätt riktning”. Det innebär att vi just nu går i fel riktning.

(Avbryts av Daniel Cohn-Bendit. ”…okänd riktning …”)

Herr talman! Jag tror att om herr Cohn-Bendit,

(EN) en framstående ledamot av parlamentet, hävdar att EU:s nuvarande strategi är ”inconnue” begriper jag ingenting, je ne comprends rien. Ni kan säga precis vad ni vill. Ni kan säga att EU:s nuvarande strategi efter Annapolis, efter att ha lett Pariskonferensen och gett sitt stöd till Arabförbundet, är ”inconnue”, ni kan säga annat också, men jag anser inte att ordet ”inconnue” kan godtas. Ni kanske inte gillar det –

(Protester)

Ni kanske inte håller med, men det är mycket svårt att hävda att den inte är känd. Jag delar många av de känslor ni så vältaligt har formulerat. Och jag kan säga att ni och vi har ett ansvar under de kommande dagarna och timmarna, ett ansvar som vi tänker axla. Kommer vi att kunna lösa situationen? Det vet jag inte. Det vet ni inte. Men ni kan vara förvissad om att vi tänker försöka, och vi tänker försöka stödja Salam Fayyad, eftersom det är honom vi har haft kontakt med under hela den här perioden. Han har god vilja, och därför kan vi inte svika honom. Jag tänker inte svika honom.

Därför måste vi fortsätta att arbeta i denna riktning. Det kommer att uppstå frustration. Det kommer att bli frustrerande. Kommer vi att lösa alla problem? Det vet jag inte. Men vi kommer att försöka med all vår energi och goda vilja.

Jag delar alla känslor som har kommit till uttryck. Jag ska inte säga att jag känner djupare, men åtminstone lika djupt som ni, alla våra här församlade vänner, för att vi står på samma sida, vi har under lång tid deltagit i den här kampen tillsammans. Därför finns det inga skillnader i vad vi känner, och vi måste fortsätta med vad vi har gjort tidigare.

Jag menar att vi måste gå åt det hållet. Jag lovar er att jag ska göra det. Jag ska försöka träffa egyptierna, saudiaraberna och alla andra – amerikanerna, ryssarna, alla – för att se om vi kan komma fram till en lösning som innebär något nytt. Det måste vara en kollektiv, ny lösning. Annars tror jag inte att det kommer att ge resultat.

Nu kanske ni säger att ni inte har sett några resultat på flera år. Sedan 1967 har vi inte åstadkommit några kollektiva resultat, som ett internationellt samfund. Det är sant. Det är vårt ansvar. Men jag tror inte att vi kan lösa problemet i framtiden genom att fatta ett beslut i dag som skiljer sig från det vi fattade i rådet i måndags.

Vi har nu fått en arbetsmodell från rådets sammanträde i måndags och vi måste försöka att genomföra den. Jag kommer gärna tillbaka och talar med er och ger er en rak beskrivning av vad våra insatser får för effekter, precis som vi gör nu.

Men var snälla och tro inte att vi saknar känslor. Det gör vi inte. Vi har erfarenhet av situationen i landet och kan inte säga mer. När det gäller konkreta åtgärder kan ni vara säkra på att vi gör allt vi kan.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstning kommer att äga rum under sammanträdesperioden i februari.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Tack, herr talman! Parlamentet har diskuterat Israel-Palestina-frågan i långa debatter alltför många gånger. Vi borde dock erkänna att rent objektivt har den roll som Europeiska unionen hittills lyckats spela när det gäller den rådande situationen endast varit marginell: så många proklamationer, avsiktsförklaringar, förslag och dokument, men sanningen att säga, mycket lite handling. Jag besökte nyligen Palestina och upplevde känslorna av sorg, besvikelse och resignation bland människorna, som är trötta på åratal av brutna löften. Situationen förvärras och det finns en allvarlig risk att de palestinska territorierna hamnar under det extremistiska Hamas kontroll. Luften är tung att andas där, och att ta till våld verkar nästan oundvikligt. Tiden håller på att rinna ut: antingen kommer Europa att ha styrkan och förmågan att vända på situationen eller så får vi, och det gäller oss alla, bära ansvaret av att inte har gjort nog för att förhindra det värsta.

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Som min kollega Michael Gahler har sagt innebär den aktuella resolutionen att sex stormakter fortsätter att sätta press på Iran.

Som jag ser det är det praktiska problemet hur resolutionen kommer att uppfattas av Irans regim. I ett läge där de stora internationella politiska aktörerna inte är beredda eller kapabla att enas om ordentliga sanktioner mot Iran, är chansen att denna resolution ska leda någon vart närmast obefintlig.

Det finns emellertid ett än så länge oprövat sätt att påverka situationen.

Det är att ge den iranska oppositionsrörelsen en chans, genom att EU:s regeringar slutar att ignorera den politiskt. I december 2006 slog EU:s förstainstansrätt fast att det inte finns någon grund för att isolera den iranska oppositionen på det sätt som nu sker och en domstol i Storbritannien gjorde detsamma i november. Om den iranska oppositionen ges fria händer att bedriva fredliga aktioner kommer det att hjälpa EU att effektivt påverka mullornas regim och dessutom öppna ett tredje och mer realistiskt alternativ mellan hoppfull diplomati å ena sidan och militära insatser efter amerikansk modell å den andra.

Om vi verkligen vill få till stånd en positiv utveckling i Iran, låt oss då ge detta tredje alternativ en chans.