Talmannen. − Jag förklarar Europaparlamenetets session återupptagen efter avbrottet onsdagen den 23 januari 2008.
2. Inkomna dokument: se protokollet
3. Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet
4. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet
5. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet
6. Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet
7. En europeisk strategi för romer (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
8. Uttalande av ordförandeskapet
Talmannen. − Mina damer och herrar! Efter Ungerns ratificering av Lissabonfördraget ratificerade Slovenien och Malta fördraget i går.
(Applåder)
Det slovenska parlamentet röstade för en ratificering med stor majoritet. Det maltesiska parlamentet antog fördraget enhälligt. Detta är en viktig politisk signal där medlemsstaterna tydligt visar att de vill ha ett snabbt ratificeringsförfarande så att fördraget kan träda i kraft den 1 januari 2009 som planerat.
Jag gratulerar Slovenien och Malta till detta avgörande beslut.
(Applåder)
Av inrikesskäl bestämde som ni vet det slovakiska parlamentet att senarelägga omröstningen. Jag ber alla politiska ledare i Slovakien att ta sitt politiska ansvar.
9. Justering av protokollet
(Protokollet från föregående sammanträde godkändes.)
***
Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I protokollet från den senaste sammanträdesperioden nämns det anförande i vilket ni tog upp några incidenter som inträffade i Strasbourg i december. Sedan dess har ni enligt artikel 147 i vår kära arbetsordning kallat till er tretton av parlamentets ledamöter för disciplinära åtgärder.
Jag får intrycket att skälen till detta är tämligen godtyckliga. Jag tvivlar på att en av dem ni har kallat, nämligen Kathy Sinnott från vår grupp – någonsin har skrikit på någon i hela sitt liv. En annan av de ledamöter ni har kallat till ett möte med rektorn – en österrikisk ledamot – befann sig faktiskt i Frankfurt den aktuella dagen, så han måste ha en sjuhelvetes röst, eller vad tror ni?
Och varför bara tretton? Vi var cirka åttio personer som var inblandade i dessa så kallade störande incidenter. Vid talmanskonferensen pekade ni själv ut mig som en av bråkstakarna, så varför ska inte jag också straffas? Jag är Spartacus!
(Ledamöter i IND-DEM-gruppen ropar ”Jag är Spartacus!”)
Talmannen. − Jag har efterfrågat kommentarer om protokollet. Jag hade förväntat mig att ordföranden i IND/DEM-gruppen skulle förstå vad talmannen sa och fokusera sina anmärkningar på protokollet. Han gjorde uppenbarligen inte det, så vi kan gå vidare.
10. Invändning mot giltigheten av mandatet för en ledamot av Europaparlamentet: se protokollet
11. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
12. Tolkning av arbetsordningen: se protokollet
13. Arbetsplan
Talmannen. − Den slutgiltiga versionen av förslaget till föredragningslista för denna sammanträdesperiod, som talmanskonferensen utarbetat vid sitt möte torsdagen den 17 januari 2008, enligt artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen, har delats ut. Följande ändringsförslag har lämnats in:
Sammanträdesperioden i Bryssel:
På begäran av GUE/NGL-gruppen och med alla gruppers medgivande föreslår jag att uttalandena om situationen i Gaza av Javier Solana, hög representant för EU:s gemensamma säkerhets- och utrikespolitik, som redan är med oss i dag och som är varmt välkommen, läggs till dagens föredragningslista som punkt 2, efter uttalandena om situationen i Iran.
(Parlamentet biföll begäran.)
Vi har också en begäran om att avsluta debatten med att lägga fram förslag till resolutioner och att rösta om dessa under sammanträdesperioden i februari.
Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Min grupp har föreslagit en debatt om detta av samma skäl som vi har föreslagit en resolution i februari. Det finns tre skäl till varför parlamentet bör få tillfälle att lyssna på Javier Solana och sedan förklara sin ståndpunkt.
Det första är naturligtvis blockaden av Gaza, som vi anser vara en kollektiv bestraffning som är fullständigt oacceptabel ur humanitär synvinkel, politiskt kontraproduktiv och ineffektiv i fråga om Israels säkerhet. Det andra skälet är den nya situation som har uppkommit sedan folket i Gaza öppnade gränsen. Det tredje och viktigaste skälet är EU:s svar på frågan om vad vi kan göra för att se till att detta öppnande fortsätter på ett kontrollerat och stabilt sätt och vad vi kan göra för att göra detta steg framåt till en del av fredsprocessen i stort.
Det vore lämpligt att höra vad Javier Solana har att säga, debattera denna fråga och avsluta debatten med en resolution i februari.
(Parlamentet godkände den ändrade föredragningslistan.)
***
Daniel Hannan (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Angående en ordningsfråga under artiklarna 173, 19.1, 161 och 171 i arbetsordningen måste jag tyvärr säga att det beslut i utskottet för konstitutionella frågor som ni nyss nämnde innebär att parlamentet inte längre kan hävda att man följer legalitetsprincipen och rättsstatsprincipen.
I förra veckan begärde ni utrymme för egen skönsmässig bedömning i förhållande till parlamentets arbetsordning, vilket ni också beviljades av utskottet för konstitutionella frågor. Arbetsordningen medger inget sådant utrymme. Ni hänvisade till artikel 19.1. Låt mig läsa upp hur den lyder: ”Talmannen leder i enlighet med de i arbetsordningen fastställda reglerna allt arbete i parlamentet och dess organ.” Arbetsordningen medger inte att ni gör skönsmässiga bedömningar och åsidosätter den bara för att ni ogillar åsikterna hos människor som lämnar in ändringsförslag eller frågor, som ni i er skrivelse har angett vara formellt baserade på och förenliga med arbetsordningens krav.
Vad har drivit er till detta, herr talman? Vilka åtgärder har drivit er till denna ytterlighet som innebär att ni sätter er över ert eget regelverk i stället för att följa lagens bokstav? Var det någon filibuster som förhindrade en affärsuppgörelse? Knappast! Av 785 ledamöter är vi kanske sammanlagt 40 eller 50 som kräver folkomröstning. Vi är en liten minoritet. Det värsta vi kunde åstadkomma var att försena er lunch något genom våra enminutersanföranden, men inte ens det kunde ni acceptera!
Kan det vara så att anledningen till att ni agerade så godtyckligt och åsidosatte rättsstatsprincipen är att ni låter ert förakt över väljarna i medlemsstaterna gå ut över oss, eftersom de fortsätter att rösta ”nej” till Lissabonfördraget närhelst de får en chans?
Tar jag fel, bevisa det då för mig genom att hålla de folkomröstningar som ni brukade stödja förr i tiden, när ni trodde att ni kunde vinna dem. Låt folket besluta om Lissabonfördraget. Pactio Olisipiensis censenda est!
Talmannen. − Herr Hannan! Om ni vill citera bestämmelser ökar det er trovärdighet om ni citerar dem i dess helhet. Faktum är att artikel 19 fortsätter med ”Talmannen har alla nödvändiga befogenheter för att utöva ordförandeskapet vid alla parlamentets överläggningar och för att se till att de genomförs på ett korrekt sätt”. För att garantera legalitetsprincipen och säkerställa att jag inte fattade några ensidiga, oinformerade beslut, tog jag den demokratiska vägen och rådfrågade dem som vet mest om frågor som rör arbetsordningen, nämligen utskottet för konstitutionella frågor. Utskottet försåg mig, talmannen, och mina vice talmän med en tolkning som innebar att vi kunde fortsätta. Jag kan inte för mitt liv förstå hur detta skulle vara odemokratiskt. Vi följer ett rättvist och demokratiskt parlamentariskt förfarande.
Ytterligare ändringar i föredragningslistan (se protokollet).
14. Situationen i Iran (debatt)
Talmannen. − Nästa punkt är uttalanden om situationen i Iran av den höga representanten för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik och av kommissionen.
Jag önskar den höge representanten Javier Solana varmt välkommen. Herr Solana, ordet är ert.
Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag vill inte blanda mig i den pågående debatten, men ska på begäran hålla ett anförande. Jag vill börja med att tacka för att ni bjudit in mig idag. Det är första gången i år som jag talar i parlamentet. Vi är alla övertygade om att 2008 kommer att bli ett minst sagt spännande år. Jag vill fortsätta att fördjupa samarbetet med parlamentet, med er själv och med parlamentets ledamöter.
Vi har idag en mycket viktig debatt på dagordningen – en debatt om en fråga som är en av de mest betydelsefulla på det internationella samfundets agenda. Jag vill göra ett kort uttalande i den frågan och sedan ägna tillräcklig tid åt att ta reda på om vi gemensamt kan förstå – och inte bara förstå utan också ta några steg mot att lösa – denna mycket komplicerade fråga som i dagsläget står överst på den internationella agendan.
Jag ska börja med att göra några påpekanden. Iran är en nyckelaktör i Mellanöstern. Landet är viktigt i strategiskt avseende, men också en viktig regional aktör. Vi vill därför ha konstruktiva förbindelser med Iran, men som ni vet är detta förknippat med stora svårigheter.
Iran är ett mycket dynamiskt samhälle med många begåvade människor. Där finns en ovanligt hög andel högskoleutbildade kvinnor. Persiska är ett av de största språken på Internet, i synnerhet på bloggar, eftersom unga människor söker efter ett sätt att uttrycka sig själva.
Idag är den politiska scenen i Iran av stort intresse, vilket ni är väl medvetna om. Det finns demokratiska inslag i Iran som vi inte hittar i andra länder i Mellanöstern, även om valförfarandet fortfarande lämnar mycket att önska. I parlamentsvalet i mars (valet till majlis) underkändes exempelvis 30 procent av kandidaterna, och de mest reformvänliga drabbades hårdast. Vissa av dem får möjlighet att överklaga beslutet, andra inte. Ändå är en ofullkomlig demokrati bättre än ingen demokrati alls, och vi gör rätt i att ha diskussioner med iranska parlamentariker. Jag är mycket tacksam över att Europaparlamentet har skickat en delegation till Iran som träffat kolleger i det iranska parlamentet.
Parlamentets ledamöter gör också rätt i att oroa sig över rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna i Iran. Iran ligger nästan i bottenskiktet i listan över pressfrihet i världen. Antalet avrättningar har ökat. Det rapporteras tyvärr om många fall av tortyr. Sådana saker är oacceptabla och skadar bara Irans anseende som ett civiliserat land.
Alla som bedriver kampanjarbete för mänskliga rättigheter i Iran, exempelvis inom ramen för kampanjen ”en miljon underskrifter” för kvinnors rättigheter, förtjänar vårt stöd och vår beundran. I morse hade jag ett välkommet tillfälle att diskutera detta med Souhayr Belhassen, som ni ju vet är en av de viktigaste personerna i den internationella federationen för mänskliga rättigheter (FIDH). Med ökad frihet, ansvarighet och ett mer opartiskt rättsväsen skulle Iran kunna bli ett av de mest kreativa och dynamiska samhällena i Mellanöstern. Europeiska unionen hade tidigare en dialog om mänskliga rättigheter med Iran, men sedan 2004 har iranierna inte velat delta i den.
Det finns emellertid många områden av gemensamt intresse för oss och Iran vars fulla potential inte har utvecklats. Det mest uppenbara är energiområdet, men vi skulle också kunna åstadkomma mycket tillsammans inom narkotikasmuggling och bekämpning av terrorism.
Det vore positivt om vi kunde få till stånd ett bättre samarbete med Iran på regional nivå. Som ni vet är detta för närvarande svårt, eftersom det är svårt att se Iran som en konstruktiv samarbetspartner. Inom snart sagt alla områden verkar det som om vi bedriver en annan, och ibland motsatt, politik. Vi vill se en tvåstatslösning i Palestina. Vi vill att Annapoliskonferensen blir en framgång. Iran är fortfarande det enda landet i Mellanöstern som inte accepterar tanken på en tvåstatslösning. Landet är en av de främsta vapenleverantörerna till Hamas. President Ahmadinejads uttalanden om Israel och hans stöd för förnekandet av förintelsen är fullständigt oacceptabla för oss alla. Iran är som ni vet en destabiliserande faktor i Libanon. Landet är den främsta vapenleverantören till Hizbollah. De har också samarbetat med grupper i Irak som använder sig av våld.
Alla dessa aspekter gör att Iran ur vårt perspektiv är en besvärlig och svårhanterlig aktör i Mellanöstern. Men det är ändå ett land som vi måste bli bättre på att förstå och samarbeta med. Vi har under perioder samarbetat med Iran på ett fruktbart sätt, exempelvis i Afghanistan, och jag menar att vi måste fortsätta att försöka hitta sådana tillfällen.
Men som ni vet är ett av de främsta orosmolnen Irans kärnteknikprogram. Om Iran utvecklar kärnvapen kan det leda till allvarlig instabilitet och stora risker i Mellanöstern. Det skulle också vara mycket negativt för hela icke-spridningssystemet. Blotta misstanken om att Iran utvecklar kärnvapen kan destabilisera Mellanöstern.
Vårt mål är att undanröja dessa misstankar. Till syvende och sist kan detta endast åstadkommas genom en förhandlingslösning.
Vi välkomnar att Iran tillsammans med Internationella atomenergiorganet arbetar med några av de så kallade kvarstående frågorna. I de pågående diskussionerna med Dr Mohamed El Baradei måste Iran, som ni vet, besvara frågor om viktiga frågor som vapenprogram, och i synnerhet frågor i anslutning till radioaktiv smitta, som är ett viktigt område.
Men även om vi får svar på dessa frågor om tidigare händelser innebär det inte att vi får den öppenhet vi vill ha när det gäller Irans nuvarande politik och framtida avsikter. Öppenheten kräver att Iran ratificerar och genomför tilläggsprotokollet, vilket vi har påtalat vid en rad tillfällen.
Det är svårare att känna tillförsikt om Irans framtida avsikter. Om vi antar att Iran tidigare har haft ett vapenprogram, hur ska vi idag då säkert kunna veta att den nuvarande anrikningen uteslutande är civil? Detta är särskilt svårt med tanke på att vi i nuläget inte ser några tecken på att Iran undertecknat några kontrakt om att bygga kärnkraftverk, bortsett från kontraktet med ryssarna i Bushehr, där ryssarna levererade bränslet. Det enda vi hör talas om är anrikning. När jag frågar – och ni frågade själva häromdagen – företrädare för Irans regering vad de tänker göra med sitt anrikade uran, får jag aldrig något svar. Ni fick bevis på det för några dagar sedan.
Faktum är att Iran kan utveckla ett civilt program endast om de får hjälp av länderna i den grupp om sex länder som förhandlar med dem – eller försöker förhandla med dem – Japan undantaget. Inga andra länder i världen kan leverera bränsle till ett land som vill utveckla ett civilt kärnkraftsprogram utan att samarbeta med dessa länder, eller företag från dessa länder, det vill säga i gruppen av sex länder plus Japan. Ingen av oss har några problem med ett civilt kärnkraftsprogram i Iran; tvärtom erbjuder vi oss att hjälpa till. Men ingen av oss tänker göra det så länge vi inte är säkra på att Iran uteslutande har fredliga avsikter.
Därför försöker vi hela tiden att få till stånd en förhandlingslösning. Som ni vet har vi tyvärr inte varit framgångsrika hittills. Det är olyckligtvis också omöjligt att göra något så länge Iran fortsätter att strunta i IAEA:s och säkerhetsrådets resolutioner. I New York pågår därför arbetet med ytterligare en resolution. Målet med dessa resolutioner är inte att straffa Iran, utan att förmå landet att komma till förhandlingsbordet – ju förr desto bättre, enligt min åsikt. Europeiska unionen och säkerhetsrådets permanenta medlemmar är på den punkten helt eniga. Vi hade ett viktigt möte i torsdags.
Jag kanske ska tillägga ytterligare något som i sammanhanget sträcker sig bortanför Iran. I en värld där intresset för kärnkraft ökar måste vi hitta olika sätt att garantera länder att de kan skaffa kärnbränsle utan att själva behöva stå för anrikningen – något som är kostsamt för dem och skapar oro för spridning. Själv är jag en varm anhängare av tanken på att inrätta en sorts internationell bränslebank. Många av våra samarbetspartner och framstående personer i det internationella samfundet har lekt med den här tanken. Det finns många goda idéer inom detta område. Jag anser att tiden är inne att omsätta idéerna i handling och förverkliga dem.
Som jag inledningsvis nämnde är Iran en nyckelaktör. Jag har i flera år arbetat för att normalisera förbindelserna mellan våra länder. Vi kommer alla att vinna på detta – både iranier och européer. Jag tror på det här, och jag kommer oförtröttligt att fortsätta att arbeta i riktning mot det målet, som jag tror kommer att gagna både det iranska folket och Europeiska unionen.
Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Under rådande omständigheter tror jag att det är oundvikligt att diskussionerna om Iran inriktas på det kärntekniska programmet. Det internationella samfundet är överens om att försöka hitta en tillfredsställande lösning. Det innebär att arbetet måste bedrivas via lämpliga kanaler tillsammans med IAEA och FN:s säkerhetsråd. Det innebär också att den höge representanten Javier Solana måste stöttas i sina ihärdiga ansträngningar för länderna i gruppen ”tre plus tre” , och få EU:s fulla stöd, eftersom internationell enighet har avgörande betydelse, vilket framgick av det förra mötet i Berlin.
När jag i förra veckan tog emot Irans chefsförhandlare Dr Saeed Jalili påminde jag honom om vår principiella ståndpunkt. Ingen har någonsin förnekat Iran rätten till fredlig användning av kärnkraft, men det fanns ett stort behov av att återskapa förtroendet och visa en genuin politisk vilja att nå en lösning.
Europeiska unionen gjorde stora ansträngningar, men jag kunde tyvärr inte se någon motsvarande politisk vilja på Irans sida. Innan vi ser prov på en sådan politisk vilja kommer det tyvärr inte att vara möjligt att förbättra våra förbindelser, inte heller när det gäller att starta eller återuppta samtalen om handel och bistånd och samtalen om energi. Jag förklarade detta för Dr Jalili när vi möttes.
Jag är förvissad om att parlamentet delar denna uppfattning och att det kommer att fortsätta ge EU:s höge representant Javier Solana och ”tre plus tre” sitt fulla stöd i syfte att nå en långsiktig lösning – och en diplomatisk lösning som slår vakt om Irans okränkbara rätt att utveckla kärnkraft för fredliga ändamål och som samtidigt ger oss objektiva garantier för att verksamheten uteslutande har fredliga syften.
Även om EU:s förbindelser med Iran till stor del är avhängiga av framstegen inom det området anser kommissionen att vi bör hålla olika vägar öppna.
Jag vill i det sammanhanget uttrycka min uppskattning över det arbete som delegationen för förbindelserna med Iran har uträttat under Angelika Beers dynamiska ledning. Angelika Beer! Jag vill särskilt berömma det uppdrag ni ledde i Teheran förra månaden. Europaparlamentets kontakter – exempelvis med det iranska parlamentet majlis – är en viktig kontaktväg mellan EU och Islamiska republiken Iran.
Era möten med tjänstemän på hög nivå, exempelvis utrikesminister Mottaki, och med ett brett urval företrädare för det iranska samhället är och har varit mycket värdefulla. Möten med kvinnorättskämpar, familjer till fängslade studenter, fackligt aktiva och minoritetsgrupper vittnar i hög grad om att EU lägger stor vikt vid ett verkligt fritt, demokratiskt och pluralistiskt Iran i enlighet med de internationella konventioner som Islamiska republiken Iran frivilligt har anslutit sig till.
Kontakter mellan människor är ett utmärkt sätt att komma till rätta med fördomar och stereotypa föreställningar och främja ömsesidig förståelse. Det är exempelvis mycket viktigt att stödja en fortsatt utveckling av det akademiska, kulturella och konstnärliga utbytet mellan Europa och Iran – två urgamla civilisationer som har mycket att erbjuda varandra.
Därför är jag särskilt glad över att meddela att vi under detta läsår har lyckats lansera Erasmus Mundus External Cooperation Window, ett mobilitets- och stipendieprogram som sammanför studenter och lärare från Irak, Jemen och Iran. Nätverket av iranska universitet som deltar i programmet ser särskilt lovande ut och sträcker sig från Teheran till Shiraz, Mashhad och Alzahra. I den första omgången har redan drygt 50 iranska studenter och lärare getts möjlighet att studera i Europa. Jag hoppas verkligen att arrangemanget ska fungera i båda riktningarna och att europeiska studenter och lärare också kommer att resa till Iran.
Därutöver fortsätter vi att samarbeta med Iran inom en rad områden, exempelvis genom att stödja afghanska flyktingar och bekämpa narkotika. I det sammanhanget vill jag göra er uppmärksamma på ett nyligen offentliggjort meddelande om en ansökningsomgång för bidrag till icke-statliga aktörer och lokala myndigheter i Iran.
Programmet – som förresten är det första för Iran – syftar till att främja och stärka ett inkluderande och starkt samhälle. Häri ingår utbildnings- och biståndsåtgärder med fokus på fattigdomsbekämpning.
Slutligen stöder programmet samarbetet mellan civilsamhället och de lokala myndigheterna och åtgärder för att stärka deras kapacitet. Ansökningsomgången är nu öppen och pågår fram till den 11 februari.
Vidare välkomnar jag att parlamentet den 13 december förra året beslutade att bevilja ett bidrag på 3 miljoner euro till en tv-nyhetstjänst på farsi. Att främja och sända information med ett tydligt europeiskt perspektiv kan spela en viktig roll för att främja ökad ömsesidig förståelse mellan EU:s medborgare och den iranska allmänheten.
Jag vill avslutningsvis göra ett viktigt påpekande, som gäller demokrati och mänskliga rättigheter. I parlamentet förra veckan betonade Dr Jalili vikten av mänsklig värdighet. Jag kan självklart inte annat än hålla med, men när jag träffade honom var jag tyvärr själv tvungen att tala om för honom hur djupt oroad jag är över att de mänskliga rättigheterna åsidosätts allt mer och över situationen på människorättsområdet i Iran.
Förra året genomförde Iran minst 297 avrättningar, enligt beräkningar som AFP gjort utifrån vad som rapporterats i pressen. Siffran visar på en kraftig ökning från 2006 då 177 avrättningar genomfördes, enligt Amnesty International. Jag talar då inte om andra, synnerligen råa metoder för att döda människor. Jag gav därför uttryck för mina förhoppningar om att det ska vara möjligt att återuppta en dialog mellan EU och Iran om mänskliga rättigheter.
Jag uttryckte också min förhoppning om att det vid det kommande parlamentsvalet ska bli ett bredare urval av kandidater än vad som tidigare varit fallet. EU är fortsatt starkt engagerat i denna fråga. Det senaste uttalandet om de dödsdomar som avkunnades i Iran den 25 januari är en annan aktuell fråga.
Vi är fullt eniga med parlamentet om att våra förbindelser med Iran inte kan utvecklas tillfredsställande om situationen för de mänskliga rättigheterna inte förbättras.
Michael Gahler, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Vår resolution behandlar mänskliga rättigheter i Iran och tvisten om det iranska kärnkraftprogrammet. Vad gäller de mänskliga rättigheterna har parlamentet uttryckt sin åsikt upprepade gånger under årens lopp. I dag talade den höge representanten återigen om avrättningar och tortyr. I ljuset av de senaste händelserna vill jag nämna namnen på de politiska aktivister som tillhör den arabiska ahwazi-minoriteten och som har dömts till döden, samt uppmana den iranska regeringen att inte avrätta dem. Deras namn är Zamal Bawi, Faleh al-Mansouri, Said Saki och Rasoul Mazrea. Detsamma gäller de två kurdiska journalisterna Abdulwahid ”Hiwa” Bultimar och Adnan Hassanpour. Jag hoppas ett europeiskt tillkännagivande av deras situation kan skydda dem!
Vad gäller frågan om kärnkraft gav Irans högste förhandlare Said Jalili inte utskottet för utrikesfrågor några klara svar om Irans verkliga intentioner förra veckan. Frågor från 24 utskottsledamöter behandlades hastigt som en enda fråga. På det sättet skingrar man verkligen inte den misstro som råder mellan det internationella samfundet och Iran. Sådant undflyende beteende bemöts bäst genom att det internationella samfundet visar solidaritet, varför vi i vår resolution välkomnar överenskommelsen som nåddes i Berlin den 22 januari om utarbetandet av en ny resolution för FN:s säkerhetsråd. Den kommer att ta upp både Ryssland och Kina, vilket skickar ett tydligt budskap till Iran. Resolutionen borgar för ytterligare åtgärder som en del av en enad strategi från det internationella samfundets sida.
Jag anser det vara i sin rätt att vi söker en dialog där det är möjligt, men vi bör också om igen betona var vi har våra intressen, nämligen i mänskliga rättigheter men också i samarbete, men endast om och när Iran återupprättar sitt förtroende.
Hannes Swoboda, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr Solana, herr kommissionsledamot! Vi har att göra med tre frågor: mänskliga rättigheter, kärnvapen och fria demokratiska val i Iran. Vad som inte tas upp här i dag är frågan om att svartlista mujaheddin eller inte. Vi ska behandla det som ett separat ärende.
När det gäller mänskliga rättigheter är de talrika och ofta brutala avrättningarna i Iran ett öppet sår vad oss beträffar. Jag håller med Michael Gahler i den här frågan och hoppas att allmänhetens åsikt i våra länder kan vara av avgörande betydelse.
Den andra frågan är kärnenergiprogrammet. Vi står bakom den högre representanten i allt. Vi vill inte ha kärnvapen i Iran; vi vill inte ha kärnvapen någonstans i regionen. Det var skandalöst nog att flera nationer – och jag är ledsen att säga även USA – stod och såg på när bomben utvecklades i Pakistan och tekniken fördes vidare till Iran, Eftersom Pakistan endast sågs i ljuset av kampen mot Sovjetunionen och därmed även mot Afghanistan.
Vad vi behöver är övervakning, och jag vill ber er, herr Solana, att göra extra stora insatser på detta område, för att säkerställa att kärnkraftindustrier, och särskilt deras verksamhet med anrikning och avfallshantering, helt och hållet integreras inom multilaterala ramar och övervakas striktare. Vi måste göra mer i detta avseende, eftersom detta inte bara rör Iran, utan även andra länder.
En annan sak som är nödvändig – och för att det ska kunna ske måste amerikanerna vara beredda till mer eftergifter – är att de legitima säkerhetsintressena erkänns, inte av några regeringar utan av Iran som nation. Jag välkomnar även FN-resolutionen, eftersom den innebär ett viktigt framsteg.
Jag kan inte annat än hålla med er även i frågan om valen, herr Solana. Val och demokrati fyller bara sitt syfte när valen verkligen är fria. Om president Ahmadinejad tror att han har ett så stort stöd i Iran kan jag bara uppmana honom att se till att verkligt fria val kan anordnas utan extern inblandning, och då får vi se om han har ett så utbrett stöd. Fria val i Iran är av central betydelse för en demokratisering av hela regionen.
(Applåder)
Annemie Neyts-Uyttebroeck, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr Solana, herr kommissionsledamot! Det är fortfarande en paradox, som Javier Solana sa, att ett land med så rik historia, så varierad kultur och en så dynamisk befolkning som Iran begår de mest fruktansvärda brott mot de mänskliga rättigheterna. Antalet dödsdomar förra året – som kommissionsledamoten också hänvisade till – utgör en tragisk illustration till detta.
Jag, tillsammans med min grupp, känner därför att Iran sviker sin egen historia när den nuvarande regimen behandlar sitt folk på det sätt som den tyvärr har gjort i ett antal år nu. Jag anser ändå att lösningen ligger i fortsatt dialog med befolkningen och det civila samhället naturligtvis, men även med politiska myndigheter, hur svårt det än må vara.
I detta avseende var förra veckans debatt med Said Jalili inte särskilt rolig, men den var extremt viktig, eftersom han nu kommer att förstå att det inte finns en enda person från de politiska grupperna eller parlamentet som accepterar eller ens överväger möjligheten att Iran börjar använda sin kärnkraftforskning för militära ändamål igen, utan reaktion från oss.
På min grupps vägnar välkomnar jag Javier Solanas förslag att börja skapa en mångsidig, multinationell kärnbränslebank, eftersom detta förmodligen är ett bra sätt att förhindra spridning och samtidigt låta länder utveckla sin civila kärnkraft.
Konrad Szymański, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Solana! Den viktigaste och mest brådskande frågan gällande våra relationer till Iran är att skapa en garanti för att landet inte skaffar sig kärnvapen. Oaktat information från olika källor, inklusive National Intelligence Estimates rapport, kan vi i dag inte vara säkra på att Iran inte utvecklar sådana vapen.
Det är naivt att tro att urananrikningen i Iran sedan 2003 enbart har civila syften. Sedan dess har den reformvänliga presidenten Mohammad Khatami ersatts med en representant för en mycket hårdare politisk linje. Vi måste också komma ihåg att alla kärnvapenprogram har maskerats med civila projekt i inledningsfasen. Så var fallet i Ryssland, Indien, Kina och Israel. Det är mycket troligt att dagens civila program bara är ett steg på vägen till anrikning av uran för militära syften.
Angelika Beer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill börja med att tacka både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner för att de ha förberett besöket så samvetsgrant och för att de har samrått och diskuterat med oss både i förväg och efterhand.
Jag vill betona – och det menar jag verkligen – att denna debatt kommer att höras i Iran. Det är ett upplyst och pluralistiskt samhälle som försöker få den information som det behöver, och vi stöder de försöken genom nyhetssändningar i tv på farsi. Vi vet att ledarna i Mahmoud Ahmadinejads regering kommer att följa den här debatten, och därför är det rätt och riktigt att tydligt säga till president Ahmadinejad och hans följeslagare att listan över kandidater till de 296 parlamentsplatserna – fler än 7 000, varav 2 000 uppenbarligen uteslutits – är ett säkert tecken på att han har ryggen mot väggen i inrikespolitiken. Vår solidaritet finns hos ett ordnat samhälle, hos kvinnor, hos fackföreningar och hos alla de som hotas och vars namn vi läste upp för en stund sedan.
(Applåder)
Det finns också ett andra skäl till varför vi ville ha dagens debatt, något som jag är mycket tacksam över. Iran befinner sig i en återvändsgränd. Landet har kört in i en tegelvägg och vet inte hur det ska ta sig framåt, det kan inte erbjuda något längre. Samtidigt undrar jag om EU verkligen har spelat alla sina kort ännu. Vårt partiöverskridande besök i Iran lärde oss att vi måste hitta vårt eget sätt att förhandla på, och det kan bara göras utan förhandsvillkor, utan kniven mot någons strupe.
En sak som jag förstod tydligt av alla de som vi mötte och som behöver vårt stöd är att sanktioner försvagar det civila samhället och stärker president Ahmadinejads position. Av detta skäl är det inte ett politiskt alternativ att fortsätta som förut och det kommer inte att lösa dödläget.
Låt mig därför avsluta genom att säga att vi inte vill ha kärnvapen i något land. Personligen vill jag inte ha kärnkraft överhuvudtaget, men om det är president Nicolas Sarkozys vilja att sluta kärnkraftsavtal till höger, vänster och i mitten utan säkerhetsåtgärder i form av icke-spridningsavtal, kommer Europa att bidra till spridningen i stället för att hindra den.
(Applåder)
Talmannen. − Tack, fru Beer! Jag hoppas att ni snabbt tillfrisknar från vad som är misstänkt likt en bruten arm.
Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Enligt den amerikanska underrättelserapporten har situationen förändrats. Vad vi behöver nu är ett moratorium i kärnvapenfrågan. Fallet måste ledas bort från FN:s säkerhetsråd och tillbaka till Internationella atomenergiorganet IAEA. Iran har ett mycket levande civilt samhälle, trots alla repressiva åtgärder mot grupper såsom fackföreningarna. Visst sker det oacceptabla händelser, som att man hindrar kandidater att ställa upp i valen till det nationella parlamentet Majlis, men jag är starkt emot stramare sanktioner. Det vore kontraproduktivt, särskilt för den demokratiska oppositionen. Vi hör fortfarande hot om krig mot Iran, särskilt från USA. Min grupp motsätter sig alla former av krigshot och krigsplaner.
Herr Solana! I den brittiska tidningen The Guardian säger Robert Cooper, en av era anställda i samband med det omdiskuterade manifestet för ett nytt Nato att vi kanske kommer att använda kärnvapen innan någon annan gör det, men att han inte vill säga det högt. Har detta uttalande något med situationen i Iran att göra, herr Solana, och när tänker ni ta avstånd från det?
Jag upprepar: förhandlingar med Iran, inte upptrappning och krig.
Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Herr talman! Vi har bra och dåliga nyheter från Islamska Republiken Iran. De goda nyheterna kom förra månaden, i mitten av december, från den iranska oppositionen i Teheran, som intog en tydlig hållning mot president Ahmadinejads förnekelse av förintelsen genom att förkunna att förintelsen är en historisk realitet som inte kan ifrågasättas. Det är noterat.
De dåliga nyheterna är det öppna hot som utrikesminister Manouchehr Mottaki ställde till FN:s säkerhetsråd, när han sa att om de antog en ny resolution om sanktioner mot Iran före nästa IAEA-rapport om landets kärnenergiprogram i mars, skulle det komma ett lämpligt och allvarligt menat svar från Teheran.
Herr Solana! Jag vill veta vad ni anser om detta öppna hot. Och vad tror ni om att stärka IAEA:s position genom att inrätta ett oberoende utskott med tekniska experter på Irans kärnenergiprogram? Det har trots allt funnits prejudikat för detta i UNSCOM och UNMOVIC. Utskottets rapport kunde sedan fungera som referensmaterial för säkerhetsrådet.
Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Regimen i Iran fortsätter att utgöra ett hot mot stabiliteten i Mellanöstern och i hela regionen. Iran stöder islamister och terroristgrupper i Libanon, de palestinska territorierna, Afghanistan, Irak och på andra platser. EU:s strategi måste vara att isolera Iran så mycket som möjligt i regionen. Det är också viktigt att uppmuntra Ryssland till att skära ner på sitt kärnenergisamarbete med Iran. Irans kärnenergiprogram är ett hot mot världsfreden.
USA:s National Intelligence Estimate överraskade hela världen för några månader sedan genom att hävda att Iran hade gett upp sina försök att tillverka kärnvapen 2003. Röster i USA höjs nu för att dessa bevis ska undersökas noggrannare. Det vore emellertid fel att plötsligt anta att kärnvapenhotet från Iran inte längre existerar. Varför gör Iran det så svårt för inspektörerna från IAEA?
Vi vet alla vad regimen i Iran är kapabel till. Vi har bakgrundsfakta om kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och det har funnits tydliga bevis på Irans inblandning i internationell islamistisk terrorism. När president Ahmadinejad offentligt meddelar att han vill utrota Israel från jordens yta måste vi ta det på allvar. Under rådande förhållanden vore det fel att släppa trycket på president Ahmadinejad. Visst måste det finnas dialog, men EU måste stå på sig i sina försök och sin vilja att göra mer för att främja frihet och stabilitet.
15. Välkomsthälsning
Talmannen. − Jag vill välkomna en delegation från polska parlamentets Europautskott ledd av ordförande Andrzej Grzyb till åhörarläktaren. Delegationen är på ett tre dagar långt studiebesök i Europaparlamentet och jag hade nöjet att träffa medlemmarna i går. Jag vill hälsa er alla varmt välkomna.
(Applåder)
16. Situationen i Iran (fortsättning på debatten)
Talmannen. − Vi återvänder nu till uttalandena från den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och kommissionen om situationen i Iran.
Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag har mycket uppmärksamt lyssnat till de politiska gruppernas företrädare i Europaparlamentet.
Jag instämmer i det mesta av vad som har sagts idag. Därför har jag inte så mycket att tillägga. Jag vill dock gärna säga något om de tre huvudfrågor som jag tror att vi nu måste diskutera när det gäller våra förbindelser med Iran.
Jag vill återigen framhålla att jag inte ser någon motsägelse i att säga att Iran är ett mycket viktigt land med potential att bli ett dynamiskt samhälle och att vi måste sträva efter att upprätta förbindelser med landet. Saken är den att detta är mycket svårt i nuläget. Vi måste fortsätta att försöka förbättra våra förbindelser med ett så viktigt land som Iran. Återigen måste vi betona att Iran inte gör tillräckligt för att förbättra sina förbindelser med oss. När det gäller de tre nyckelområden jag nämnt – mänskliga rättigheter, regionala frågor och kärnteknikfrågan – är det mycket svårt att göra framsteg i förhandlingarna. Inom ett av områdena är det omöjligt, eftersom Iran under 2006 helt avbröt förhandlingarna. Dialogen om mänskliga rättigheter upphörde – men det var inte vi som avbröt den, utan Iran.
Jag vill gärna säga ett par ord om detta. Som jag tidigare har påpekat instämmer jag i det mesta som idag har sagts om frågan om mänskliga rättigheter, som är kopplad till de val som inom en snar framtid kommer att äga rum i mars, vilket flera ledamöter har nämnt. Det blir mycket intressant att se hur allmänheten – Irans medborgare – agerar i detta val.
Det är emellertid mycket viktigt att de kandidater som föreslagits får rätt att ställa upp i valet. Som ni vet har drygt 30 procent av kandidaterna inte ens fått tillstånd att ställa upp. Många av dessa är vad jag skulle kalla ”moderna krafter”, om man nu kan använda den termen i Iran.
Den andra huvudfrågan är av regional karaktär. Det har inte sagt så mycket om det här, men det är mycket viktigt att Iran blir en konstruktiv aktör och inte ett ”plågoris” för Mellanösterns folk i deras liv och för fredsarbetet i Mellanöstern, enligt vårt sätt att se på den fortsatta fredsprocessen i Mellanöstern. Det finns två viktiga frågor på agendan. För det första fredsprocessen i Mellanöstern, där vi intar helt skilda ståndpunkter. Vi tror på en tvåstatslösning och det gör inte Iran. Vi får se hur vi ska kunna förmå Iran att acceptera den processen, som har accepterats av alla arabländer i regionen, men alltså inte av Iran, vilket vi fick bevis för helt nyligen.
Den andra frågan är Libanon. Libanon står inte på dagordningen för dagens debatt, men Libanon står bildligt talat alltid på dagordningen. Problemen i Libanon finns ständigt i våra tankar. Vi vet att Iran borde vara mycket mer konstruktivt på den punkten.
Den tredje frågan jag vill nämna, som vi har diskuterat vid andra tillfällen, är kärnteknikfrågan. Först och främst vill jag tacka Angelika Beer, eftersom jag talade med henne innan utskottet reste till Iran och vi hade en mycket givande diskussion, med stor samsyn. Samarbetet med Internationella atomenergiorganet är grundläggande. Vi har förordat det samarbetet hela tiden och vi skulle hemskt gärna vilja se att det bar frukt. Det räcker dock inte. Vi måste också lösa de ”kvarstående frågorna”.
Som ni vet hör dessa frågor till det förgångna. Varför kvarstår de? För att de aldrig har förklarats, och det är skillnaden mot några av de andra länder som har nämnts. Iran har undertecknat icke-spridningsavtalet och har därför skyldigheter, skyldigheter som man inte har uppfyllt. Det förs nu diskussioner med Dr El Baradei och de personer som ansvarar för kärnteknikfrågan för att se om dessa ”kvarstående frågor” kan lösas. Det är nu 2008, och vissa av dessa frågor går tillbaka till 2003, 2004 och 2005.
Det var det första jag ville säga, och det andra – som är mycket viktigt – är att vi fortsätter att stödja tvåspårsstrategin. Vi vill ha förhandlingar och vi vill också gå vidare med FN-strategin – samtidigt, på parallella spår. Vi vill se hur det kan fungera. Vi vill inte straffa Irans befolkning. Vi vill att Iran ska komma tillbaka till förhandlingsbordet med en vilja att förhandla.
Jag ska ge er ett exempel. Som ni vet hade vi ett möte i Berlin i tisdags. I onsdags var jag här i Bryssel och åt middag med Dr Jalili, dagen efter våra samtal om New York och hur vi ska föra processen vidare i New York, och jag ville inte ge honom intrycket att vi håller på med något som vi inte öppet kan berätta för honom. För att bevisa att vi vill fortsätta dialogen träffade jag honom, åt middag med honom och förklarade detta. I den meningen kan ni därför vara tryggt förvissade om att vi gör alla tänkbara ansträngningar för att hålla igång dialogen, och inte bara hålla igång den, utan också se till att den blir fruktbar.
Jag behöver kanske inte säga att man ibland inte får svar på sina frågor. Ni håller ibland debatter här i kammaren och vet att ni emellanåt, kanske beroende på problem med översättningen, inte får svar på era frågor. Ni får svar på andra saker, men inte det ni frågade om. Det vet ni, eftersom ni har haft den erfarenheten, men vi måste ändå fortsätta att försöka, envist fortsätta gång på gång, och det kommer vi att göra!
När det gäller underrättelserapporten som har nämnts är den inte vårt ansvar, utan FN:s ansvar. Men om ni läser den när den offentliggörs – det viktigaste i den är offentliga uppgifter – framgår det i alla händelser att Iran under 2003 avbröt en del av sitt kärnvapenprogram. Det finns tre komponenter i utvecklingen av kärnvapen. Den första och viktigaste är att det krävs anrikat uran – har man inte anrikat uran finns det ingen möjlighet att utveckla ett militärt kärnvapenprogram. För det andra krävs missiler som kan bestyckas med kärnvapen och för det tredje krävs en detonator till bomben. Iran hejdade sig på steg två och det skedde 2003. Det är det ena.
Det andra är missilerna och som ni vet sker det en snabb utveckling inom missiltekniken. Vi är oroade. Det här är inte någon avgörande fråga, men en viktig fråga. Nu har vi en räckvidd på 130 mil, vilket är ganska mycket. Det tredje är anrikat material, som fortsätter att framställas i strid mot reglerna. Detta är problemets kärna: vi måste försöka få till stånd en överenskommelse om detta.
Jag upprepar att för ett kärnkraftverk som producerar energi – det har ni säkert olika åsikter om, men det är inte den frågan vi debatterar idag – dröjer det som ni vet minst sju till åtta år från det att avtalet undertecknas till dess att kraftverket är i drift. Det finns inget avtal mellan Iran och något annat land som kan tillverka ett kärnkraftverk i syfte att producera energi – det vill säga kilowatt – med undantag för det ryska avtalet. Som ni vet finns det i avtalet med Ryssland en klausul om att anrikat uran för det första ska tillhandahållas av Ryssland, och för det andra att det som återstår efter förbränningen – det vill säga anrikat plutonium eller vad det nu är när processen är avslutad – ska transporteras till Ryssland. Med andra ord behöver Iran inget anrikat uran eftersom det tillhandahålls.
Om de nu fortsätter att anrika uran är frågan varför de gör det, eftersom de inte har någonstans att göra av det, inga ytterligare kärnkraftverk. Frågan är därför berättigad och det är svårt att få något svar. Detta är det enda svar jag kan ge er, eftersom det är något som står under er kontroll och under EU:s ledares och medborgares kontroll.
Jag har försökt att ärligt redovisa hur vi tolkar läget, vilka problem vi ser och de tre huvudfrågor som vi som européer måste bekymra oss om. Jag upprepar att vi hyser stor respekt för detta land – vi hyser en djup respekt för Iran – och vi skulle mycket gärna vilja samarbeta med iranierna och se dem ta ett steg i den riktningen.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra (PPE-DE). – (ES) Herr talman! I morgon antar Europaparlamentet en resolution om Iran som stöds av vår politiska grupp.
Det är ingen tillfällighet att första delen av resolutionen tar upp människorättssituationen.
Förra veckan höll utskottet för utrikesaffärer ett högst otillfredsställande möte med Saeed Jalili, som inte svarade på någon av de frågor han fick om mänskliga rättigheter, tortyr, offentliga avrättningar, köp av raketer från Nordkorea och torpeder från Ryssland, som kan förses med kärnvapenstridspetsar.
Herr Solana, ni har tydligt låtit oss förstå att ni väntar på svar på frågorna ni ställde till Saeed Jalili. Det har kommissionsledamot Ferrero upplyst oss om, och även vi väntar fortfarande på svar på de frågor vi ställde till honom.
Därför tänker vi inte nöja oss med att beklaga att de inte har avvecklat sitt kärnenergiprogram trots kraven från det internationella samfundet och tre FN-resolutioner. Som Javier Solana just nämnde är det internationella samfundet övertygat om att de anrikar uran för ett program som inte har fredliga syften.
I skenet av detta, herr talman, är det helt enkelt inte nog för oss att säga i resolutionsförslaget att vi inte tänker gå hela vägen mot ett samarbets- eller associeringsavtalet med Iran innan påtagliga framsteg har uppnåtts vad gäller mänskliga rättigheter och innan det finns objektiva garantier om att de inte går vidare med urananrikning i fredliga syften.
Därför, herr Solana, skulle jag vilja ställa frågan om ni tror att den fjärde resolutionen som FN: s säkerhetsråd ska lägga fram, med utgångspunkt i Wienmötet med säkerhetsrådets ständiga medlemmar och Tyskland, kommer att vara tillräckligt för att Iran ska lyssna till det internationella samfundets krav? Herr Solana, vad ska innehållet i FN: s resolution bestå av om det ska kunna möta denna utmaning och minska hotet mot fred och internationell säkerhet som Irans urananrikningsprogram utgör.
Lilli Gruber (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! President Ahmadinejad sa i dag i Busher, i södra delen av landet, att Israel är en smutsig sionistisk entitet som förr eller senare kommer att falla. Det är naturligtvis ett oacceptabelt uttalande och tydlig propaganda.
Den 14 mars äger politiska val rum i Iran, där de löften han inte hållit väger tyngre än dem han har givit. Dessutom pågår valkampanjen i USA för fullt och därför måste vi se över de fakta vi har. I dag framstår Iran mer och mer som den ledande makten i Persiska viken och Washington försöker förhandla fram ett avtal med landet. I december fastställde den amerikanska underrättelsetjänsten att Iran inte utgör ett omedelbart hot. Den 12 januari fick IAEA-chefen ELBaradei försäkringar från iranierna om att IAEA skulle få svar på alla kvarstående frågor.
Påtryckningen på Iran kommer att fortgå, men det skulle vara till stor hjälp om en överenskommelse kunde nås som är hanterbar för alla och för stabiliteten i området och för att undvika eventuella radikala och ofta ineffektiva åtgärder. Vi borde erinra oss Irak och hur ineffektiva sanktionerna var mot landet. Vi måste inse Irans roll i den nya maktbalansen, och Iran måste få säkerhetsgarantier eftersom landet ligger i ett ytterst turbulent område. USA: s direkta inblandning är väsentlig för att diskussionerna ska lyckas, diskussioner som i detta läge inte bör utesluta något, vilket EU faktiskt gör.
Å andra sidan är det helt klart att Iran måste acceptera vissa skyldigheter. Det måste överge sina nukleära och militära ambitioner, tillåta rigorösa kontroller, påta sig en konstruktiv roll för att lösa befintliga konflikter, respektera mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter och, för att vidga begreppen, även respektera demokrati. Det var inte så länge sedan som mottagaren av Nobels fredspris Shirin Ebadi skickade mig ett e-postbrev, där hon starkt kritiserar de allvarliga och allt vanligare kränkningarna av mänskliga rättigheter. Hon skrev att i dagens Iran är detta mycket mer bekymmersamt än kärnteknikfrågan. Vi borde lyssna på henne.
Baroness Nicholson of Winterbourne (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Javier Solana och kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner för deras oerhört idoga arbete med frågan om Islamiska republiken Iran, som vållar så många människor i världen huvudbry och oro, och deras arbete med FN:s säkerhetsråd.
Jag har med nöje företrätt min grupp under delegationens nyligen genomförda besök i Islamiska republiken Iran strax före jul, där vi deltog i en rad ytterst givande möten, som både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner har nämnt.
Vår inbjudan till dialog med Islamiska republiken Iran faller självklart i god jord eftersom Irans förre president, som ni vet, år 2000 lade fram sin idé om ett år för interkulturell dialog för FN, en idé som ni själva har anammat i EU just i år.
Jag tror att det finns mycket goda möjligheter till en dialog, men inte bara om mänskliga rättigheter och inte bara om den dominerande kärnteknikfrågan. Jag menar att vi bör ha en dialog om kulturella frågor – musik, konst, arkeologi, måleri och kalligrafi – där vi har så många gemensamma historiska referenspunkter och stor potential för framtida framsteg.
Jag menar också att en besvärlig fråga som vi måste diskutera är den så kallade barriären mellan islam och demokrati. Kanske har man inte uppmärksammat att Islamiska republiken Iran anser sig ha löst den speciella svårigheten och att landets form av demokrati är fullt förståelig utifrån Islamiska republiken Irans version av islam, den allt överskuggande sharialagstiftningen och den shiitiska islamiska traditionen. Återigen menar jag att detta är något vi bör välkomna och diskutera just i år, kanske med den förre presidenten Khatami eller med andra företrädare för Irans religiösa inflytande och tradition.
Romano Maria La Russa (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter att ha tagit del av debatten här, är min åsikt fortfarande att det absolut inte finns någon annan väg att gå än via diskussion och dialog, även om det är svårt att se på vilka grunder dialogen ska kunna utvecklas
Hur är det över huvud taget möjligt att föra en dialog med ett land som inte respekterar barnens rättigheter och utsträcker dödsstraffet att gälla även minderåriga? Med ett land, eller det vore bättre och mer korrekt att säga med en regim, som har offentliga hängningar, med en regim som hotar att utplåna staten Israel? Och vad gäller kärnteknikfrågan, ska vi bara lägga ned den och inte ens tvivla på att kärnenergin är för fredliga ändamål? Vilken tilltro ska vi ha till militära planer för nationellt försvar? Dessutom, kan vi anse att en regim som finansierar gerillakrigföring i grannländerna som trovärdig?
Och sedan, vad gäller CIA-rapporten, vill jag föreslå att vi inte ska ha alltför många illusioner om dess tillförlitlighet. Det är inte första gången som en sådan rapport offentligt förkastats senare. Det är visserligen så att vi inte kan vägra någon möjligheten att kunna experimentera med kärnkraft för civila, och inte militära, ändamål. Men det är inte bara det att president Ahmadinejad inte lämnar några garantier, han lämnar inte en enda garanti, och han får oss faktiskt att frukta det värsta.
Genom att avfärda alternativet att intervenera militärt – det ser jag som en uppfattning som delas av alla representanter och ledamöter i Europaparlamentet, att undvika militär intervention är det primära – tror jag att alternativet att ta till sanktioner skulle bli katastrofalt för alla. Det skulle drabba ekonomin och straffa försvarslösa, oinformerade och oskyldiga människor. Mitt förslag är återigen att använda diplomati, eftersom, som jag redan sagt, inget gott har någonsin kommit ut av sanktioner. De bidrar bara till ett ökat hat mot väst och speciellt mot USA.
Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Att ljuga är enligt Koranens taqiyya-doktrin ett tillåtet vapen i krig. Iran säger sig inte ha några planer på att utveckla kärnvapen. Bevisen för motsatsen är överväldigande. Iran hade redan 3 000 urancentrifuger. Ingen av dem kan användas för att framställa kärnkraft för fredliga ändamål. Tillsammans kommer de årligen att tillverka så mycket höganrikat uran som krävs för en atombomb.
Nu planerar Iran att bygga ytterligare 5 000 centrifuger. Under tiden pågår en olaglig import av obearbetat uran från Kongo, ett land som EU stöder med humanitärt bistånd. Storbritannien låter fortfarande iranska studenter läsa kärnfysik på våra universitet. Dessutom samarbetar Iran, Syrien och Nordkorea för att framställa missiler bestyckade med kemiska stridsspetsar. Förra året dödades tekniker från tre länder när något gick snett i Syrien. Spår av gasen sarin hittades senare i atmosfären.
Huruvida dessa länder når framgång i sina försök att utveckla kärnvapenstridsspetsar och kemiska stridsspetsar kommer sannolikt att visa sig inom en nära framtid.
Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag uppskattar EU: s förhandlingsförsök beträffande stöd till självbestämmanderätt och jag stöder synergin i IAEA: s handlingsplan för Iran. Den är berömvärd och hjälper oss att oroa oss mindre och likaså att avdramatisera politiska och strategiska spekulationer som grundar sig på teoretiska hot mot freden.
Dessutom finns i resolutionens punkt 5 ett medgivande om att vi ska upphöra med spekulativ politisk retorik vad Iran beträffar. Hela resolutionens första del och förslaget att skapa en ny multilateral ram för användning av kärnenergi är delar av samma strategi.
Andra delen däremot verkar vara mer demagogisk. Kränkningar av mänskliga rättigheter i så många andra delar av världen har inte utlöst den nivån av benhårt fördömande. Exempel på det är de aktuella resolutionerna om Pakistan och Kina, som inte på långt när var så stränga i tonen; inte heller fanns där ett sådant tydligt stöd för den inhemska oppositionen. Detta föranleder mig att ta avstånd från resolutionen, eftersom mänskliga rättigheter och mänsklig frihet är oinskränkta värden som inte kan tillämpas olika i olika situationer och som inte kan användas godtyckligt.
Jacek Saryusz-Wolski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det iranska kärnteknikprogrammet är fortfarande en källa till djup oro. Vi hoppas att processen för att finna en förhandlingslösning ska fortsätta.
Europeiska unionen måste stå enad i denna ytterst komplicerade fråga, och vi måste stödja den höge representantens, kommissionens, medlemsstaternas och det internationella samfundets ansträngningar, inbegripet det nyligen framlagda förslaget till resolution i FN:s säkerhetsråd.
Ansträngningarna bör inriktas mot att uppmuntra Iran att återuppta samtalen om långsiktiga arrangemang för att lösa kärnteknikfrågan.
Vi i Europaparlamentets utrikesutskott beslutade att bjuda in Dr Jalili till samtal och föra en dialog. Utskottet var inte tillfreds med de svar som gavs och vi vet hur svårt det är att få till stånd en dialog. Mötet med utrikesutskottet har emellertid visat att vi står eniga i Iranfrågan, och har också skickat en tydlig politisk signal till den iranska regeringen.
Om vi ska kunna fortsätta ha en meningsfull dialog måste vi återställa trovärdigheten i våra förbindelser. Våra iranska samarbetspartner måste införa absolut öppenhet i sitt kärnteknikprogram genom att fullt ut samarbeta med IAEA. De måste genomföra bestämmelserna i det heltäckande säkerhetsavtalet fullt ut, och vi måste fortsätta trycka på hos den iranska regeringen för att förmå den att uppfylla sina åtaganden och få iranierna att förstå att det är enda sättet att vinna internationellt erkännande och få en positiv ekonomisk utveckling som gagnar landets medborgare.
Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran har på sista tiden kraftigt förvärrats, och vi måste fortsätta att fördöma de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, i synnerhet när kränkningarna drabbar ungdomsbrottslingar och kvinnor.
Med tanke på att EU är en gemenskap som bygger på värderingar som utgår från mänskliga rättigheter och demokrati, och med tanke på att stabilitet och säkerhet är högt prioriterade mål, varken bör eller kan vi bortse från den förvärrade människorättssituationen i Iran, och vi måste göra vårt yttersta för att övertyga våra partner om att det lönar sig att respektera rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! Mitt bidrag till debatten i dag skulle jag vilja koncentrera till två aspekter av förbindelserna med Iran.
Ett civilt samhälle är första aspekten. Under mitt besök nyligen i Iran upplevde jag att där finns ett mycket starkt och aktivt samhällsliv. Kvinnor, journalister, nationella och religiösa minoriteter kämpar alla för sina rättigheter. Studentlivet är tämligen aktivt. Busschaufförer, bagare, och många andra yrkesgrupper organiserar sina egna oberoende fackföreningar. Ekonomer och företagare verkar för privatisering och avreglering av det iranska näringslivet.
Alla dessa grupper och kretsar, som utgör det iranska samhället, vänder sig till Europa, till EU, och söker dialog och hjälp. Det är orsaken till att jag vill uppmana kommissionen och den höge representanten Javier Solana att som en del i dialogen effektivt använda det nya verktyg för demokrati och mänskliga rättigheter som står till vårt förfogande.
Det är även min åsikt att EU ska ha diplomatisk representation i Iran. Det skulle främja inte bara diskussion och dialog med det civila samhället utan även samarbete med lokala institutioner och myndigheter inom områden som är av gemensamt intresse. Vi delar verkligen många intressen med Iran trots våra skilda åsikter om kärnenergiprogrammet och om mänskliga rättigheter.
Jag vill bara nämna ett av Irans grannländer och det är Afghanistan. Jag är övertygad om att det inte gagnar vare sig oss eller Iran om till exempel tonvis av afghanska illegala droger översvämmar Europa. Vi har liknande gemensamma intressen när det gäller frågan om afghanska flyktingar och när det gäller en övergripande fredlig lösning på situationen i Afghanistan.
Det är bara ett av de många skälen till att EU behöver en egen diplomatisk representation i Teheran.
Struan Stevenson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Både Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner har upprepade gånger i sina anföranden här idag betonat behovet av dialog, förhandlingar och övertalningsförmåga. Benita Ferrero-Waldner lyfte fram behovet av kontakter mellan medborgarna i våra respektive länder. Hon berättade om vårt framgångsrika program Erasmus Mundus och om programmen för fattigdomsbekämpning.
Stämmer det att vi utbildar iranska kärnfysiker vid våra universitet? Bekostar vi med skattebetalarnas medel åtgärder för att minska fattigdomen i ett av de rikaste oljeproducerande länderna i världen, bara för att det har valt att satsa miljarder på ett kärnvapenprogram? Vad har vi uppnått med vår undfallande politik?
Än så länge inte mycket, om man får tro Javier Solana. Han sa att den iranska regimen fortsätter att strunta i oss. Benita Ferrero-Waldner sa att avrättningarna är fler än någonsin. Herr talman! Låt mig då berätta att 23 människor avrättades under årets första fjorton dagar, däribland flera kvinnor. Fem människor fick händer eller fötter avhuggna. Män och kvinnor stenas fortfarande till döds av denna jihadistiska, kvinnofientliga, homofoba, folkmordsivrande och brutala regim som sponsrar terrorister världen över.
Om vi verkligen vill stödja Irans studenter måste vi stödja de modiga studenterna vid Teherans universitet, som de senaste fem dagarna har demonstrerat och krävt ett regimskifte. I stället för att stödja undfallenhet måste vi stödja den legitima iranska oppositionen. I stället för att behålla PMOI (Iranska folkets Mujahedin) på vår förteckning över terrororganisationer borde vi terrorstämpla Irans revolutionära garde.
Helmut Kuhne (PSE). – (DE) Herr Talman! Som vi just hörde finns det även här i vårt Europaparlament företrädare som i första hand inte vill förändra den iranska regimens uppträdande utan vill krossa regimen. Jag menar att det är en sak som måste sägas väldigt tydligt, nämligen den logiska nödvändigheten att de som vill förstöra en regim, och har det som målsättning, inte kommer att göra någonting för att förändra regimens uppträdande. Ändå måste vi sträva efter en sådan förändring varje gång vi diskuterar den kärnenergifrågan.
Den diplomatiska offensiven skulle stärkas oerhört om Förenta staterna var direkt inblandat i samtalen, eftersom de kan erbjuda något som EU inte kan tillgodose i samma utsträckning, nämligen säkerhetsgarantier. Som Javier Solana påpekade kan inte de bevis som tagits fram av USA: s underrättelsetjänst motivera en slutsats som säger att det iranska programmet inte utgör ett potentiellt hot. Detta är verkligen ett problem och det kan inte lösas genom att att man upphör med påtryckningar. Frågan kan inte lyftas bort från FN:s säkerhetsråd eftersom det kan leda till att den iranska regimen så småningom säger: ”Tack, nu har vi tillräckligt med höganrikat uran. Det är dags för oss att dra oss ur icke-spridningsavtalet och börja tillverka våra kärnvapen.” Blir det scenariot verklighet har vi inget annat alternativ än att återvända till strategin med atomvapen som avskräckande medel som vi känner till från 1960- och 1970-talen.
En sak vi till varje pris måste utesluta ur debatten – och låt det inte råda något tvivel om den saken – är det så kallade militära alternativet. Vad än begreppet ”väst” står för, om det antingen är bara Nordamerika eller om det inkluderar Europa, skulle användningen av det så kallade militära alternativet innebära en katastrof som skulle slå tillbaka på västvärlden under kommande decennier vad gäller relationerna inte bara med den muslimska världen utan också med länder som Indien, som har hjälpt till med att sätta denna fråga på dagordningen för FN: s säkerhetsråd.
Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Låt mig uttrycka min djupa oro över försämringen av människorättssituationen i Iran: användning av dödsstraff, tortyr, omänsklig behandling av fångar och förtryck av politiska opponenter. Vi borde kategoriskt fördöma sådan uppenbara brott mot de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som utgör grunden i våra demokratiska samhällen.
Personligen, som ledamot av den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, är jag ganska oroad över säkerhetsfrågan och över att Iran, trots protester från EU och det internationella samfundet, fortsätter att utveckla sitt kärnenergiprogrm. Trots försäkringar om att de gör så enbart i fredliga syften är det mycket svårt att inte oroa sig över den väg utvecklingen tar.
Till slut skulle jag vilja ta upp att Ryssland nyligen försåg Iran med kärnmaterial. Det finns ytterligare indikationer som säger oss att Iran är en opålitlig partner, och vi borde agera i enlighet med detta.
Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Har alla EU-länder varit entydiga i sitt politiska budskap till Iran till stöd för EU3-gruppens och Javier Solanas ansträngningar i kärnteknikfrågan genom att konsekvent tillämpa de ekonomiska sanktionerna?
Och har alla EU-länder och ni själv, herr Solana, pressat Bushadministrationen att samtala direkt med Iran, inte bara om Irak, utan i synnerhet om kärnteknikfrågan? Eller anser ni att det inte tjänar något till och att det kan vänta tills nästa amerikanska regering har tillträtt?
Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja återvända till något som Javier Solana tog upp och det är den korrekta tolkningen av CIA:s rapport om Irans kärnenergiprogram.
Låt mig återge vad Javier Solana sa: endast ett steg har hejdats, och det är ytterst tveksamt om det har hejdats definitivt. Den iranska oppositionen hävdar att programmet helt enkelt har spritts till andra områden men att det fortfarande pågår. Jag menar att vi ska tro på det, eftersom det var den iranska oppositionen som först drog uppmärksamheten till den militära aspekten av Irans kärnenergiprogram, och deras påståenden visade sig vara helt och hållet sanna.
Vilket tar mig till nästa punkt, nämligen att det är hög tid att ta bort Folkets Mujahedin från listan på terroristorganisationer. Domstolarna, Europarådets parlamentariska församling och det italienska parlamentet har redan talat ut i frågan. Det är på tiden att vi också gör det.
Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! I likhet med Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner ser jag ingen skillnad mellan civil och militär kärnenergi. Javier Solana har förklarat för oss att uran är allt som behövs för att göra en bomb. Jag tror att man måste vara lite naiv om man tror att ett land som har så rika naturtillgångar som Iran behöver kärnenergi för sin utveckling. Å andra sidan vet vi mycket väl att det krävs kärnenergi för att tillverka bomben.
Javier Solana sa också att kärnenergi är en orsak till instabilitet och att vi inte har något inflytande över Iran. Han har helt rätt. Vi håller helt och hållet med om hans förslag att anrikning borde förbjudas. Jag går till och med längre än så. Jag anser att kärnenergi helt enkelt skulle förbjudas. Endast fyra procent av all energi världen över är för närvarande kärnenergi.
Den fråga jag skulle vilja ställa till Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner är om de inte tycker att Frankrike och dess president Sarkozy leker med elden och orsakar instabilitet i världen genom att skriva under kärnenergiavtal med länder som Libyen, Kina och Georgien? Skulle vi inte kunna ta Irans dåliga exempel som en förevändning för att sätta stopp för spridningen av kärnkraft i världen?
Erik Meijer (GUE/NGL). – (NL) Herr talman! Debatten om Iran handlar om mer än bara kärnenergi, krigshot och kränkningar av mänskliga rättigheter. Javier Solana har redan i sitt inledningsanförande beskrivit varför Iran, trots vissa inslag av demokrati och hög utbildningsnivå, inte är en trevlig plats att vara på för så många människor.
Många som har förföljts av iranska regeringen eller som inte kan leva fritt under den nuvarande regimen har flytt till Europa. EU och dess medlemsstater får inte stå i vägen för dessa människor och måste ge största möjliga frihet till den fredliga oppositionen i exil.
Därför är det viktigt att EG-domstolen har slagit fast att det var fel att sätta organisationen i fråga på listan över terrororganisationer. Det är viktigt att parlamentet påpekar för rådet att det är orättvist och oacceptabelt att göra så. Denna lista är en av de saker som det inte går att kompromissa med den iranska regimen om.
Vytautas Landsbergis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja veta om någon kan ge mig ett svar. Bevistade parlamentsledamöterna någon offentlig avrättning under sitt besök i Teheran? I synnerhet någon där europeiska lyftkranar användes?
Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Jag skulle vilja påpeka att kärnenergiprogrammet i Iran paradoxalt nog tog sin början under den tid då Iran var Förenta staternas allierade. Amerikanarna rådde shahen att bygga tjugo kärnkraftsanläggningar. Det verkar som om tiderna har förändrats, allierad är nu fiende och bilden av Iran är full av motsägelser.
Fastän jag känner till hur våra vänner i Tudehpartiet fått lida, måste jag framhålla att inget annat arabland kan glädja sig åt en sådan grad av mångfald och ett sådant utvecklat samhällsliv som Iran.
Förutsättningarna för fackföreningar, som Libor Rouček tog upp, förtjänar definitivt att uppmärksammas och det gäller även kvinnorörelsen. Min åsikt är att Libor Roučeks förslag att EU upprättar en representation i Teheran bör undersökas och stödjas.
Det är mycket viktigt att utveckla förbindelserna. Iran är en stor nation och en storslagen kultur som har fler likheter med oss än vi kan ana.
Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Iran är fortfarande en fara för stabiliteten i Mellanöstern och i hela världen. Iranska jihadister strider tillsammans med terrorister i Irak och dödar brittiska soldater. Irans domare utdömer rutinmässigt dödsstraff för homosexuella och tonåringar.
Varför envisas Iran med att anrika uran när man inte har några driftsklara kärnkraftverk eller ens planer på att bygga sådana i framtiden? Varför utvecklar Iran Shahab III-missiler som kan bestyckas med kärnvapenstridsspetsar som kan fällas över europeiska städer?
Vårt budskap måste vara tydligt och kompromisslöst. Det internationella samfundet får inte tillåta att Iran skaffar sig kärnvapen.
Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Detta har givetvis varit en mycket viktig diskussion. Varför? För att det finns ett omfattande civilt samhälle i Iran som tveklöst vill ha ett annat sätt att leva, samtidigt som det fortfarande finns en mycket hård regim.
Jag tror att vi alla vet att kärnteknikfrågan är den stora stötestenen i nuläget. Den blockerar alla möjligheter till utveckling och bilaterala förbindelser, som skulle ha en mycket stor potential. Detta säger jag gång på gång till Dr Jalili: ”Varför tar ni inte till er det här? Varför finns det ingen möjlighet att inleda en dialog med er? Varför visar ni ingen politisk vilja i denna fråga?’ Jag tror att det är vad vi måste göra – försöka att också vända oss till befolkningen för att se om det kan vara möjligt att förändra saker och ting i nästa val – även om vi vet att det blir mycket svårt.
Men jag tycker att det är intressant att se att oppositionen åtminstone börjar enas igen. Tidigare har den varit splittrad. Den har varit uppgiven. Nu finns det åtminstone en ny vilja att ställa upp i valet och kanske förändra situationen, åtminstone vad gäller regeringen. Men som jag tidigare har sagt pågår nu väktarrådets granskning av kandidaterna, och den är avgörande. Som Angelika Beer påpekade har alltför många kandidater redan underkänts, även om 7 000 kandidater tillåts ställa upp i valet om 290 platser. Två tusen kandidater lär ha underkänts. Därför hoppas jag verkligen att någon form av överklagandeförfarande ska råda bot på situationen. Irans väljarkår förtjänar rätten att få välja sina företrädare utifrån ett brett spektrum av partier och uppfattningar. Självklart stöder vi inget särskilt parti, men det är viktigt att det finns en verklig pluralism.
Efter detta vill jag säga att jag är helt enig med alla dem – utan att gå in på alla detaljer – som sagt att vi måste göra åtskilligt när det gäller mänskliga rättigheter, även om vi inte kommer någon vart i kärnteknikfrågan. Självklart har vi gett vårt stöd till alla FN-resolutioner. Kanada har ingivit en sådan resolution, som har antagits och som tydligt visar var Iran – olyckligtvis – står idag. Till de av parlamentets ledamöter som har sagt att vi bör använda det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter vill jag säga att vi redan gör det via FN, UNICEF och FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, exempelvis inom områdena ungdomsbrottslighet och unga narkotikamissbrukare, och när det gäller rättsväsendet. Detta blir dock allt mer komplicerat i det ansträngda samtalsklimat som råder. Jag har försökt att ha en diplomat på en ambassad i Teheran, för att försöka se till att samordningen av gemensamma projekt fungerar smidigare. Detta är självklart ett mycket litet steg, men förhoppningsvis ett meningsfullt sådant, som i någon mån kan bereda väg för ett utvecklat samarbete oss emellan. Tyvärr intar dock Iran fortfarande en undvikande attityd. När jag i förra veckan själv nämnde detta fick jag inget svar.
Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig helt kort eftersom jag hade tillfälle att svara tidigare. Det finns inte så många nya frågor, och som jag redan har sagt är vi i stort sett eniga med de åsikter som kommit till uttryck.
När det gäller frågan från José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra pågår det nu en diskussion i säkerhetsrådet, så jag tror inte att jag ska fördjupa mig i det. Ni frågade vad jag skulle önska. Jag skulle önska att det inte behövdes någon resolution, för att den dialog vi efterlyser var verklighet. Ni vet vilka bitar som krävs om vi ska få en meningsfull dialog.
När det gäller en del andra tankar kring ett utvidgat samarbete finns det många andra områden där vi skulle kunna samarbeta. Afghanistan och narkotikafrågan har nämnts. Det är viktiga frågor där vi är mycket angelägna om ett samarbete.
Andra frågor som har ställts handlar om gruppen av sex länder i FN. Jag kan inte tala för någon annans räkning. Jag kan bara tala för de sex länder som jag förhandlar med. Jag har fått stöd från samtliga, från alla som deltar i gruppen inklusive Europeiska unionen – ingen tvekan om den saken – men även från övriga medlemmar i säkerhetsrådet som inte är EU-medlemmar.
(FR) Mitt svar på frågan från Marie Anne Isler Béguin angående kärnkraften blir att jag inte vill ge mig in i den allmänna debatten om kärnkraft i dag. Det kommer vi att få tid till när vi talar om energi, men jag ska förklara den tydliga skillnaden mellan kärnkraft för elproduktion och kärnkraft för andra användningsområden, områden som ni ju också har delat upp. Den grundläggande skillnaden är att för elproduktion måste kärnkraften anrikas med X, och den anrikning som behövs för tillverkning av massförstörelsevapen är mycket större än så.
Den andra punkten rör avfallet. Det är mycket viktigt att känna till vad som händer med avfallet. Ni vet att det innehåller plutonium och andra användbara material. Ansvaret för att ta hand om avfallet ligger ju hos de företag som tillhandahåller tekniken. Situationen är därför helt olik den vi tänker på när vi talar om Iran och den ensidiga anrikningsprocessen.
I mitt första anförande beskrev jag det Iran som jag skulle vilja se. Jag tror att detta Iran både är möjligt och önskvärt, och att detta Iran är ett land vi borde ha ett samröre med. Det är ett levande land med många intellektuella, kulturella och andra värden, och vi skulle gärna se att man där engagerar sig i ett arbete tillsammans med oss inom flera områden, såsom energi, mänskliga rättigheter, Mellanöstern och kärnkraften. För att det ska ske måste vi inleda en allvarlig dialog om alla dessa frågor.
Tack för att ni lyssnar till denna viktiga debatt. Jag kommer gärna och talar med er om Iran och andra ämnen närhelst jag får en inbjudan.
Talmannen. − Tack så mycket, herr Solana.
Jag har mottagit sex resolutionsförslag(1), framlagda i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 31 januari.
Talmannen. − Nästa punkt är uttalandena om situationen i Gaza från den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och från kommissionen.
Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (ES) Tack, herr talman, för att jag får ordet i den viktiga debatt som vi nu ska påbörja.
Herr talman! Vi öppnar en debatt om de tragiska händelser som har ägt rum de senaste dagarna och veckorna: Gazafrågan, frågan om gränserna mellan Gaza och Egypten och gränsövergångsställena mellan Gaza och Israel.
Resultatet som vi sett de senaste dagarna är tragiskt: humanitärt har situationen urartat, och till och med säkerhetssituationen har försämrats betydligt.
Jag menar att dagens debatt bör handla om hur vi kan bidra till att lösa problemen.
Vi har haft många debatter här i kammaren om olika problem under årens lopp, och jag tycker att vi i dag bör utröna om vi inom EU kan bidra till att lösa detta svåra problem (det kommer nämligen också att påverka Annapoliskonferensen och fredsprocessen).
Jag vill återigen betona att vi inom Europeiska unionen har varit konsekventa i våra krav på öppnande av gränsövergångarna och, med säkerhetsgarantier, fri rörlighet för personer och varor, och då inte endast varor för humanitärt bistånd utan varor som kan bidra till den ekonomiska utvecklingen i området, framför allt på Västbanken och i Gaza.
Om dessa tre grundläggande element saknas – politisk utveckling, ekonomisk utveckling och förändringar av situationen på platsen – kommer det att bli mycket svårt för oss att komma framåt. Framsteg krävs inom dessa tre områden, och de måste ske samtidigt.
Vad kan vi göra här i Europa?
Alltsedan den nya situationen utvecklades har vi varit i ständig kontakt med nyckelaktörerna.
Som ni känner till hölls i söndags ett viktigt möte i Arabförbundet där alla frågorna togs upp och man försökte utarbeta en modell till lösning, en modell som inte ligger så långt ifrån den som premiärminister Fayyad lade fram för Europeiska rådet för några veckor sedan, och som han upprepade i söndags vid Arabförbundets toppmöte, eller Arabförbundets ministermöte: man måste finna ett sätt att återta kontrollen over gränserna så att palestinska myndigheten kan ansvara för dem.
Om detta skulle ske måste enligt min åsikt EU ta upp frågan om Rafah igen, precis som vi gjorde 2005.
Vi är som ni vet inte fysiskt närvarande där; vi finns tillgängliga och kan utnyttjas så snart vi blir kallade men är för tillfället inte närvarande. Vi har inte varit vid gränsen sedan Hamas tog kontroll över Gaza, för vi har inte haft tillåtelse till det.
Jag tror att vi skulle behöva agera i enlighet med måndagens debatt och resolutioner i Europeiska rådet, för jag menar att måndagens beslut var mycket bra och har gett oss en inriktning som välkomnas av alla parter: Egypten, Palestina och Israel.
Jag tror därför att vi är på rätt väg. Vi måste nu komma fram till hur den väg vi slår in på i enlighet med rådets resolutioner snabbt ska kunna bli verklighet.
Det mänskliga lidandet är fruktansvärt: och det gäller även lidandet i södra Israel som också hamnar under raketattacker från norra Gaza, mot det egna folket. Det är en omständighet som faktiskt omöjliggör stabilitet.
Om vi skulle ta fram ett paket som täcker alla dessa frågor, inklusive befrielsen av Al-Haram ash-Sharif, som måste ingå om vårt mål är att stabilisera situationen, så kunde vi kanske arbeta tillsammans. Det skulle jag gärna vilja göra igen för att lösa situationen.
Jag är som sagt ständigt i kontakt med nyckelaktörerna. Jag kommer att resa till Egypten så snart de arbetssammanträden mellan palestinier och egyptier, som inleddes i dag, har avslutats. I morgon eller i övermorgon kommer jag att vara där så att jag också kan delta och sammanfatta vad vi inom EU kommer att kunna bidra med.
Jag tror verkligen att den bästa lösningen vore att återgå till en mer öppen situation där palestinska myndigheten kontrollerar gränserna och där fri rörlighet råder för varor och personer – inte bara för humanitärt bistånd utan också för ekonomisk utveckling och handel, vilka är nödvändiga för att man ska nå verkliga framsteg.
Mina damer och herrar, jag tror att vi står inför en mycket svår situation eftersom, som jag sa inledningsvis, allt i Mellanöstern hänger ihop med vartannat.
Om vi inte gör några framsteg i Gazafrågan kommer fredsprocessen också i ett svårare läge. Det vilar därför ett tungt ansvar på våra axlar. Jag ber er vara medvetna om vad som ligger framför oss och betänka att vi, fru kommissionsledamoten och jag, kommer att göra allt vi kan för att under dessa få veckor försöka hjälpa till att ta fram en lösning för EU.
Herr talman, jag har inte mer att tillägga än att uttrycka min önskan att hjälpa till att uppnå detta mål, och att jag hoppas på stöd från parlamentets ledamöter i min strävan.
Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! När vi möttes i Annapolis kände jag mig lite hoppfull. Jag har alltid talat om försiktig optimism, i vetskap om hur svårt det skulle vara att få igång bilaterala förhandlingar mellan premiärminister Olmert och president Abbas, och sedan hade vi vad jag skulle vilja kalla en mycket lyckad givarkonferens i Paris, där vi såg så mycket stöd att vi trodde att det verkligen fanns en ny fart och energi. Men samtidigt visste vi hela tiden att den nya energin i vilket ögonblick som helst kunde spåra ur. Jag tror att situationen i Gaza och det myckna våld vi har sett under januari är en av dessa verkligt svåra situationer som kan få hela processen att spåra ur. Det gäller även många andra situationer, till exempel de attacker med granatkastare och raketer som har skadat israeliska civila. Vi inser självklart att staten Israel måste skydda sina medborgare. Den israeliska militära reaktionen har orsakat många döda och sårade bland den palestinska befolkningen i Gaza. Vi har alltid hävdat att åtgärder för att stänga in civila inte är genomförbara och har alltid förordat att människor ska kunna röra sig fritt. Åtgärderna har slagit hårt mot civilbefolkningen i Gaza. Därför är det inte så underligt att saker och ting gick överstyr när folk bröt igenom de olika barriärerna och murarna mellan Egypten och Gaza.
Den fråga vi nu ställer oss – och på den punkten stöder jag helt Javier Solana – är vad vi kan göra för att på nytt åstadkomma en verklig förändring. Under lång tid hade vi EU:s gränsbevakningsoperation EU BAM Rafah, men de senaste månaderna har den tyvärr inte kunnat göra något, så kanske är detta ett tillfälle för oss i EU att ta tag i detta igen och försöka nå någon sorts lösning. Jag tycker att det är bra att Javier Solana reser till Egypten för att börja fråga vad vi kan göra och kanske sammanföra de olika parterna, något som är mycket komplicerat. Men jag tror också det är bra att Salam Fayyad under en tid har undersökt möjligheten att kalla in den palestinska myndigheten för att kontrollera gränsen, eftersom även detta är viktigt. I slutänden är det deras ansvar. För att möjliggöra detta tror jag att EU på nytt skulle kunna vara med och underlätta operationen. Kanske ska vi inte ens vara medlare, utan ”underlättare”. Vi hade ett första uppföljningsmöte i Paris helt nyligen då Bernard Kouchner, Norges utrikesminister och Tony Blair möttes. Jag deltar också som medordförande i konferensen. Vi försökte se vad som kan göras ute på fältet för att få situationen att förbättras, så att de negativa erfarenheterna inte dominerar helt. Vi beslutade alla att satsa på så kallade snabbstartsprojekt – dels inom säkerhetsinfrastruktur och dels på skolans område, eftersom det är ett område där alla kan se, känna och kanske rentav lukta sig till att det finns hopp, att vi vill inge hopp, och att möjligheten att röra sig fritt faktiskt är en förutsättning, eftersom den ekonomiska utvecklingen inte kan ta fart annars. Därför ger vi denna strategi vårt fulla stöd och försöker nu att följa upp den.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman! Om jag blev tvungen att med ett enda ord beskriva det vi har sett de senaste dagarna vid den södra gränsen av Gazaremsan skulle jag använda ordet ”förtvivlan”.
För två år sedan hölls val i Palestina. Flera parlamentsledamöter var närvarande vid valprocessen – Véronique De Keyser, Edward McMillan-Scott med flera – och i dag, två år senare, ligger hela Palestinas sak i spillror och vi har en situation av förödelse, missmod och förtvivlan. Detta visar att för att konsolidera demokratin räcker det inte bara med att ha rösträtt utan det måste finnas representativa institutioner, en legitim fördelning av makten samt respekt för de mänskliga rättigheterna, med början i rätten till liv.
Världssamfundet bönföll Hamas att avstå från våld. Så skedde inte och därför finns de kvar på EU:s lista över terroristorganisationer.
Det är uppenbart att saker och ting inte har utförts på ett bra sätt på den andra sidan heller: Israel har välkomnat splittringen i Palestina-frågan, fortsatt med sin bosättningspolitik, utövat urskillningslöst förtryck och även genomfört en grym blockad som inte har lett till någonting mer än att stärka Hamas.
Vad kan vi göra? Jag tycker att Javier Solana har beskrivit saker och ting på ett perfekt sätt: stödja den höge representanten i hans ansträngningar, stödja Neapelkonferensens åtgärder genom kvartetten och de moderata arabländerna, och framför allt stödja en politik för vilken vi bör uttrycka vår uppskattning till kommissionen och kommissionsledamoten Benita Ferrero-Waldner, nämligen en politik som sätter människorna i centrum för EU:s åtgärder, de människor som har lidit, plågats, varit förtvivlade och dött och i mitt tycke tyvärr gjort detta helt i onödan i Mellanöstern under en lång tid.
ORDFÖRANDESKAP: MAURO Vice talman
Véronique De Keyser , för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman! Alla murar rasar till sist: Jerikos murar, muren i Warszawas getto, Berlinmuren, Atlantmuren, likgiltighetens mur. Rafahmuren, som är symboliskt viktig, visar en del av människans starka längtan efter frihet.
Men vad gjorde människorna i Gaza med sin nyvunna frihet? Flydde de till Egypten? Beväpnade de sig med Kalashnikovs? Nej, vapen når tyvärr alltid sitt mål, med eller utan mur. De började lagra förnödenheter. De gick och handlade, köpte mediciner och mjölk till småbarnen, sådant som inte går att få tag i i Gaza. Mopeder, getter och boskap lyftes in i Rafah med kranar, till massans hurrarop. Det var en overklig syn. Och efter det gick alla hem till sitt. Dessa bilder berättar allt: det som tidigare varit omöjligt var plötsligt inom räckhåll, och då återgick man till vardagslivet.
Vi har nu ett historiskt ansvar. Frågan är inte längre vem som ska öppna grindarna till detta utomhusfängelse, utan vem som kommer att stänga dem igen och återföra människorna i Gaza till att långsamt förkvävas. Sedan Annapoliskonferensen började har EU förlorat sin förmåga. På grund av färdplanen lämnade man över kontrollen över fredsprocessen till USA. Att se till att det blev ett gemensamt ordförandeskap vid givarkonferensen i Paris var en verklig bedrift. Bra gjort! Europa har haft mandat för tillträde till Gaza sedan 2005. Kommer vi att tillsammans med Egypten, den palestinska myndigheten, Hamas och Israel kunna återuppta dialogen och låta palestinierna få kontakt med världen utanför, eller kommer vi i stället att titta på som observatörer av det förtryck som oundvikligen kommer? Det är hela frågan. Bortsett från uppgiften för EU:s gränsövervakningsuppdrag , gäller detta framtiden för Palestinas enighet och fredsprocess, respekten för internationell lag och Europeiska unionens rykte. På min grupps vägnar vill jag ge Javier Solana ett mycket klart budskap: för guds skull, fortsätt att driva på!
Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som ledamot i delegationen för förbindelserna med det palestinska lagstiftande rådet har jag försökt komma underfund med varför israelerna ignorerar oss när vi kräver att de ska sluta bygga nya bosättningar, och varför vi inte gör något. Varför israelerna ignorerar oss när vi kräver att de tar bort kontrollstationerna, och varför vi inte gör något. Varför israelerna ignorerar oss när vi kräver ett slut på den kollektiva bestraffningen av folket i Gaza, och varför vi inte gör något.
Därför är jag uppriktigt tacksam mot Marc Otte, EU:s särskilda sändebud i Mellanöstern, som kom till vårt möte i delegationen igår och sa att vår politik – EU:s politik – är att följa USA.
För bara några veckor sedan sa Israels premiärminister följande om president Bush: ”Han gör inte någonting som jag inte tycker är bra. Han stöder ingenting som jag är emot. Han säger inte ett ord som han tror skulle göra livet svårare för Israel.”
Amerikas politik är med andra ord Israels politik och vi européer leker följa John. Inte så konstigt då om våra fördömanden av Israels åtgärder klingar ihåligt för palestinierna. Inte så konstigt heller att framgångarna uteblir. Denna EU-strategi fick oss att stödja valet i Palestina för två år sedan, varpå vi vägrade att bry oss om resultatet och därigenom underminerade vårt stöd för demokrati i hela Mellanöstern.
Denna strategi har fått oss att kräva att det bildas en palestinsk enhetsregering, men när en sådan regering sedan bildades vägrade vi att tala med premiärministern och halva regeringen, varpå regeringen kollapsade.
Denna strategi har betytt att vi vägrar att tala med Hamas företrädare i Gaza, trots att de är de verkliga makthavarna i området. Vilka lärdomar har vi dragit av historien? Är det inte dags att Europa kapar banden som förblindar oss och fjättrar oss vid USA:s och Israels ensidiga politik? Är det inte dags att vi talar med en egen röst och agerar framsynt?
Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Solana, fru kommissionsledamot! Att ta ett helt folk som gisslan har misslyckats. Det är en gammal lärdom som inte fungerar, men det värsta är att situationen har förvärrats, både politiskt och humanitärt. Vi måste därför ställa oss själva vissa frågor. Isoleringen av Hamas och därmed också Gaza har misslyckats. Hamas är i dag mer populärt än någonsin. Det är mycket underligt. Javier Solana och kommissionsledamoten sa att palestinierna måste återta kontrollen vid sina gränser, men hur kan palestinska myndigheten ta tillbaka makten i Gaza? Västbanken är inte gränslinjen. Det är det ena problemet. Det andra problemet är Gazas gränser. Dessutom finns det en överenskommelse mellan Egypten och Israel som säger att egyptierna i Sinai inte får bära vapen. Den överenskommelsen härstammar från fredsfördraget för 20 år sedan. Även om egyptierna skulle vilja stoppa terrorister i Sinai har de inte tillåtelse att göra det. Situationen är alltså helt förvirrad och det är sant att vi måste ta vårt ansvar i detta förvirrade läge. Först och främst har vi ansvar för att människorna i Gaza ska kunna leva, och därför måste vi förhandla med dem som har den administrativa makten i Gaza. Vi kan inte säga ”Vi vill ge dem mat och dryck, vi vill ge dem mediciner, men vi vill inte tala med de personer som kan göra att medicinerna kommer fram till dem.”
För det andra, palestinierna kommer att tro på freden när den ger dem någonting. På Västbanken har ingenting vid gränserna eller när det gäller den fria rörligheten förbättrats. Fred är något konkret, inte abstrakt. Raketerna kommer inte att sluta falla som det är nu, och om Israel ska vara säkert måste vi därför säga till dem: ”Blockaden gör livet omöjligt för palestinierna och det är farligt för Israels säkerhet.” Det är sanningen. Vi måste också säga till president Bush: ”Ni kommer ändå inte att finnas där om några månader. Så håll er lugna och lämna politiken till andra som bättre förstår situationen.” Vare sig Israels politik följer USA:s eller vice versa så har de misslyckats och vi kan inte stödja dem. Det räcker därför inte att EU säger ”Driv på”, utan vi måste säga ”Driv på i rätt riktning, tala med dem som har makten, och tala med de israeliska ledarna.” Vår solidaritet med Israel innebär inte att vi fortsätter stödja landet i en fullständig självmordspolitik.
Francis Wurtz , för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr Solana, fru kommissionsledamot! Hjältarna i Gaza har än en gång bevisat att ingen befäst mur kan hålla människans fria själ inspärrad, och ingen form av våld kan kuva livet. Jag citerar det tal som hölls vid Gazas portar i lördags av den israeliska fredskämpen och vinnaren av Sacharovpriset, Nurit Peled, som var där tillsammans med andra palestinska och israeliska demonstranter.
Det är omöjligt att inte sympatisera med känslorna hos denna ”Mor Kurage” när hon ser dessa människor, förtryckta och förödmjukade till en outhärdlig nivå, kämpa sig fram förbi den israeliska blockaden för att slutligen kunna andas frisk luft, få tid att hitta mjölk till sina barn, mat till familjen och lite glädje för att stärka sin moral.
Vad händer nu? Vi kan alla se det dubbla hot som skymtar från Israels ledare. För det först är det avsikten att med våld stänga av detta smala fria utrymme, eller blockera det igen. Det andra mer allmänna hotet är att göra sig av med ansvaret för det ockuperade Gaza och överlämna det till Egypten.
Om de sanna ord som uttalades i rådet den 28 januari ska få någon verklig betydelse måste EU gå med på att utöva större tryck på de israeliska myndigheterna än de vanliga invecklade omskrivningarna, direkt och i kvartetten, och kräva att man accepterar att transitpunkterna öppnas permanent, under palestinska myndighetens ansvar och med stöd från EU och Arabförbundet. Om palestinska myndigheten även fortsättningsvis berövas alla möjligheter att ge sitt folk det minsta hopp inför framtiden och att arbeta för den nationella palestinska försoning som så väl behövs, skulle det innebära att man accepterar det värsta möjliga scenariot. Jag är rädd att vi just nu snabbt färdas i den riktningen.
Alla vet att det behövs en pådrivande kraft från världssamfundet i Gaza och på Västbanken, inklusive i östra Jerusalem. Den drivkraften kommer inte att komma från en sliten och vanryktad amerikansk president. Det är dags för Europa att agera.
Charles Tannock (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Gaza är fortfarande en mänsklig tragedi och ingen av oss i kammaren kan klandra de sedan länge hårt prövade palestinierna för att de bryter igenom muren i Rafah och korsar gränsen för att köpa varor i Egypten.
Icke desto mindre håller den av EU terrorstämplade organisationen Hamas fortfarande Gazas territorium och medborgare i ett järngrepp, och Hamas har som jag ser det fortsatt sina urskillningslösa krigsförbrytelser genom att skjuta Quassamraketer mot israelisk civilbefolkning, däribland långdistansraketer mot Ashkelon nyligen. Därför kan man inte klandra Israel för att landet upprätthåller den ekonomiska blockaden och endast släpper igenom nödvändig humanitär hjälp.
Jag beklagar, herr Davies, och jag beklagar, herr Cohn-Bendit, men om Hamas avbryter raketbeskjutningen kommer Israel att häva blockaden – så enkelt är det.
Ioan Mircea Paşcu (PSE). – (EN) Herr talman! Att Gaza i praktiken har skurits av från Västbanken komplicerar å ena sidan ytterligare en redan komplex bild. Men å andra sidan förenklar det bilden.
Jag ska förklara vad jag menar. För det första underlättade det en dialog mellan Israel och den palestinska myndigheten från Västbanken. För det andra tyglade det en islamisk radikal militant riktning och gjorde att vi kunde inta en tydlig hållning gentemot den, eftersom Hamas radikala ledare står mot den övriga befolkningen och det är ingen hemlighet vilket läger vi stöder.
För det tredje har vi i det perspektivet inte längre två variabler i ekvationen (en säker, nämligen Israel, och en annan mer osäker, nämligen palestinierna), utan istället tre tydligt definierade variabler – inbegripet Gaza – i en ekvation med ett multiplikationstecken mellan variablerna, som betyder att om en variabel är noll så är produkten också noll.
David Hammerstein (Verts/ALE) . – (ES) Herr talman! Jag har bara några få specifika frågor: hur kan vi gå tillbaka till EU:s gränsövervakningsuppdrag vid gränsövergången i Rafah, under de osäkra förhållanden som råder just nu? Det är en obeväpnad europeisk styrka! Om ett enda skott skulle avlossas, om en situation skulle uppstå med den minsta spricka i säkerheten, kommer då alla polismän att åka tillbaka till sitt hotell i Ashkelon?
Hur kan vi förhandla fram en överenskommelse med Palestina, Egypten och Israel för att förändra situationen? Om vi inte kan göra det är det ingen större mening att återgå till de tidigare förhållandena, som Benita Ferrero-Waldner sa. Vi måste få en situation som är absolut säker.
Nästa fråga gäller hur vi kan närma oss fred utan att ta tag i situationen i Gaza? Neapelprocessen slätade över situationen i Gaza, och jag tror att det är en omöjlig inställning att upprätthålla: det är omöjligt för en palestinsk myndighet att existera med den osäkerhet som råder i Gaza när det inte är fred.
Slutligen vill jag fråga om lösningar på medellång sikt för vatten- och energitillgångarna i Gaza. Skulle det inte vara möjligt att föreslå lösningar i gränszonen mellan Gaza och Egypten på liknande sätt som förslaget om att installera avsaltning och plantera energigrödor?
Luisa Morgantini (GUE/NGL) . – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I går dog ett barn i Shifa-sjukhuset i Gaza, och 80 personer har dött i Gazas sjukhus eftersom de inte kunde ta sig till Israel för behandling. I dag röstade den israeliska domstolen för regeringens, dvs. Ehud Baraks, förslag om blockad och minskade bränsleresurser. Sådan är dagens situation.
Javier Solana frågade: vad kan vi göra här i Europa? Kommissionsledamoten sa att vi borde påverka. Sanningen kan påverka. Skillnaden är att ha modet att inte bara säga: Jag vet att er uppgift är enorm, att ni alltid arbetar, att ni lider med oss eftersom palestinier och israeler lider, men för guds skull, man måste också göra någonting! Vi måste på ett övertygande sätt meddela Israels regering att om de vill hjälpa Salam Fayyad och Mahmoud Abbas, måste den inte bara stoppa blockaden av Gaza utan sluta döda småpojkar som de gjorde förr i Betlehem, och sluta stänga inne palestinierna i gettot på Västbanken.
Det handlar inte bara om Gaza. Gaza dominerar bilden, men ockupationen fortgår varje dag. Fred är grundläggande för alla, både för palestinier och israeler. Vi måste stoppa …
(Talmannen avbröt talaren)
Reinhard Rack (PPE-DE) . – (DE) Herr talman! Det är bra att vi kan hålla denna debatt så snart efter de fruktansvärda händelserna i Gazaremsan. Det är också bra att parlamentet har möjlighet att i stort redogöra för sin ståndpunkt för Javier Solana och Benita Ferrero-Waldner. Samtidigt är det viktigt att vi tar denna möjlighet att få mer fullständig information. Daniel Cohn-Bendit sa att det inte räcker med att tillhandahålla mat, vi måste tala också. Nu har vi nya metoder som Pegasusprogrammet, som kan gynna en mer givande dialog och samverkan. Kanske kan kommissionsledamoten ge oss mer information om dessa.
Frieda Brepoels (PPE-DE) . – (NL) Herr talman, herr Solana, fru kommissionsledamot! Jag håller fullständigt med de övriga ledamöterna som har sagt att den tid är förbi då man endast uttrycker sin oro för de dramatiska händelserna och den humanitära situationen i Gaza, och att bara skicka pengar inte är tillräckligt.
Tvärtom, jag tror att situationen i Gaza och blockaden måste ses i samband med den allmänna konflikten mellan Israel och Palestina. Palestinierna har tydligen satt allt sitt hopp till att EU äntligen ska nå några resultat. En massa löften har uttalats, men vid uppföljningen av förhandlingarna under Annapoliskonferensen, och även i FN, kan vi se att EU faktiskt inte motsvarar kraven på en aktiv medlare. Jag tycker det är oacceptabelt, och EU kan inte längre tillåta sig att utmanövreras av USA utan måste inte en självständig ståndpunkt.
Bairbre de Brún (GUE/NGL). – (GA) Herr talman! Jag har lyssnat noga till kommissionsledamot Ferrero-Waldner, men jag tror inte att det är tillräckligt att tala om att underlätta eller uppmuntra i ett läge när den israeliska regeringen bedriver den politik som vi sett vid gränsen mellan Gaza och Egypten.
EU-institutionerna måste agera. De måste ta ställning mot den israeliska regeringen och klart och tydligt säga att de opponerar mot den omänskliga blockaden som kväver allt liv i Gazaremsan.
Denna politik är oerhört grym och skadar alla dem som befinner sig under israelisk ockupation. Åtgärder av det här slaget kan inte rättfärdigas i vårt århundrade. Och det är absurt av Israel att hävda att man bara försvarar sig när vanliga palestinier vill leva sina liv utan det lidande som man påtvingar dem.
Vi måste agera i stället för att tillbringa dagar, veckor och månader med att göra ingenting och bara tala.
Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Händelserna i Gaza är tragiska och alla ledamöter har uttryckt sin bestörtning. Dessa händelser är också beklagliga för Europeiska unionen. Vi lider inte bara av politisk svaghet, och jag vet heller inte hur vi ska kunna uppfylla våra förpliktelser när det gäller att bidra med effektiv ekonomisk hjälp och humanitärt bistånd där vi har våra åtaganden. Den tillfälliga internationella mekanismen (TIM) utvecklas till Pegase, och vi investerar i mänskliga resurser, mekanismer och gemenskapsresurser.
Frågan är hur vi ska kunna lyckas i nuläget.
Har ni några nyheter, fru kommissionsledamot? Når det humanitära biståndet fram till Gaza? Samarbetar man med Israel, även om det bara gäller denna fråga? Kan den palestinska myndigheten bidra på något sätt för att bana väg och underlätta det humanitära biståndet? Pegase borde rent logiskt införas i morgon dag. Ni har investerat i detaljerna, i planeringen och i de mänskliga resurserna. Hur kan vi leva upp till denna vision och dessa resurser, fru kommissionsledamot?
Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Situationen i Gaza kräver att den israeliska blockaden hävs omedelbart. Människorna i Gaza har fått hjälp för att klara sina mest akuta behov. Arabförbundet, Europeiska unionen och även Israel måste underlätta kontakterna mellan Fatah och Hamas för att det palestinska folket ska kunna enas, precis som då den nationella enhetsregeringen hade makten. För att det ska kunna ske måsta alla palestinska valda företrädare som är medlemmar av Hamas frisläppas från de israeliska fängelserna. Rätt förutsättningar måste skapas för att allmänna val ska kunna hållas. Både EU och USA måste till fullo acceptera och rätta sig efter valresultatet, vilket det än blir.
Benita Ferrero-Waldner , ledamot av kommissionen. − (DE) Låt mig helt kort upprepa min ståndpunkt i denna mycket besvärliga fråga, som vi än en gång diskuterade ingående inom rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser i måndags. Jag måste säga, fast det är ju självklart, att vi inte bara håller oss till diskussioner: tillsammans med USA, Palestina och Israel, och naturligtvis med FN och även Ryssland inom ramen för kvartetten, har EU haft betydelse i antagandet av en gemensam strategi.
Jag talade tidigare om en del av strategin, även om det var mycket kort i samband med Annapolis, nämligen den bilaterala förhandlingsprocessen mellan president Abbas och premiärminister Olmert. Den andra delen, som har mer att göra med min roll i kommissionen, är strävan efter att få till stånd en ny utveckling som medför framsteg för folket, och jag är fullt medveten om hur omfattande denna uppgift är. Jag har alltid varit mycket medveten om svårigheterna, men vi ville naturligtvis göra allt vi kunde för att hjälpa, och det vill vi fortfarande. Av den anledningen är målet för vår politik att stödja president Abbas i hans ansträngningar att få till stånd fred genom sina samtal, med avsikten att använda freden för att underlätta en försoningsprocess med Hamas. Det var den bärande tanken i strategin.
Vi tänker även i framtiden stödja fortsatta möten. Under de senaste dagarna har ett möte mellan premiärminister Olmert och president Abbas ägt rum. Vi vet att mötet inte resulterade i mycket av substans, men det är förståeligt eftersom alla möten för närvarande överskuggas av den mycket spända situationen. Trots det måste vi fortsätta med samma taktik. Om vi hjälper båda parter har vi fortfarande möjlighet att öppna några dörrar innan nästa möte äger rum i Moskva.
Det är den ena sidan av myntet. Den andra sidan är det humanitära och ekonomiska perspektivet. Här skulle jag vilja säga följande till dem som eventuellt inte har läst mitt uttalande. Den 21 januari gjorde jag ett mycket tydligt uttalande om situationen i Gaza eftersom även jag insåg att det hela hade gått för långt. Tillsammans med andra uttalanden från utrikesministrar och internationella organisationer har detta hjälpt till att förbättra situationen. Blockaden har naturligtvis inte hävts fullständigt men situationen har förbättrats avsevärt. Följaktligen, när det gäller det humanitära – och det besvarar även er fråga, fru Kratsa-Tsagaropoulou – når många leveranser nu faktiskt fram till Gaza.
Men vi är ändå medvetna om att det inte är tillräckligt. Personligen känner jag också, herr Cohn-Bendit, att vi står inför en helt överväldigande uppgift. Ni har helt rätt när ni säger att situationen är mycket svår; den höge representanten är fullt medveten om det, och han kommer kanske också att kommentera det. Men trots det kommer vi att fortsätta vår gemensamma strategi som vi har utformat tillsammans och tänker införa tillsammans, och vi har inget annat val än att driva på för att gränserna ska öppnas, vilket Salam Fayyad själv, som ni vet, anser är ett avgörande steg.
Låt mig kort nämna något om den mekanism vi planerade och som faktiskt kommer att träda i kraft om två dagar, den 1 februari. Det är en permanent mekanism till skillnad från den tidigare TIM, den tillfälliga internationella mekanismen, som vi hela tiden var tvungna att utvidga. Av goda skäl har den nya mekanismen också utarbetats i samarbete med den palestinska myndigheten. Vi arbetade nära tillsammans med Salam Fayyad i projektet, så att resultatet skulle motsvara hans krav på en utvecklings- och framstegsplan för Palestinas ekonomi och naturligtvis för dess infrastruktur.
Det borde vara en gemensam europeisk insats, och då menar jag att mekanismen – en ekonomisk mekanism – ska kunna användas inte bara av oss själva utan också av medlemsstaterna. Tanken är faktiskt att en del internationella organisationer och icke-europeiska länder i princip också ska kunna använda sig av denna mekanism. Precis som TIM möjliggör den full tillsyn och kontroll för vi vill naturligtvis uppfylla alla kriterier på öppenhet, och den är utformad antingen för att ge direkt budgetstöd, kanalisera bistånd via FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) och andra organisationer, eller finansiera våra projekt. Jag är dock medveten om att denna fråga just nu kommer i skymundan för den stora politiska frågan, nämligen vad vi kan göra för att lösa den nuvarande situationen. Jag är naturligtvis fullt medveten om problemet, men i dagens läge är detta det enda svar jag har att ge er.
Javier Solana, hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. − (EN) Herr talman! Jag har lyssnat mycket uppmärksamt på vad som har sagts. Jag skulle kunna säga detsamma och säga det med samma djupa känsla, för vi känner likadant i denna fråga.
Men ni säger att vi måste handla i stället för att tala. Tror ni att vår politik i ett slag kommer att genomgå en helomvändning om vi agerar? Ärligt talat vet jag inte om det är en förnuftig strategi.
Vad är det som har hänt under de senaste dagarna, bortsett från den humanitära krisen? Vi kan hålla på och prata i timmar och verkligen uttrycka vad vi känner, för vi känner detsamma som ni – åtminstone gör jag det – och jag är säker på att det även gäller kommissionsledamoten.
Tidigare i veckan, bara några timmar efter det att det spända läget exploderade, möttes Arabförbundet. Det fattade ett beslut, ett beslut som stöddes av rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i måndags, ett beslut som vi kommer att försöka genomföra under de kommande timmarna efter ett sammanträde nu på förmiddagen mellan den palestinska myndigheten och Egypten – som fortsätter just nu medan vi talar och som kommer att fortsätta under natten och förmodligen i morgon eller i övermorgon – när de har nått en punkt då vi kan spela en verklig roll.
Men så här en månad efter Pariskonferensen och en och en halv månad efter Annapoliskonferensen, nu när alla arabländer deltar och när andra länder för första gången kommer att spela en konstruktiv roll, tror jag att vi måste anpassa oss till det. I det läget vore det inte seriöst av oss att agera ensamma. Vi måste spela en roll tillsammans med alla samarbetspartner som är där. Vi stöder – och på den punkten är rådets slutsatser mycket tydliga – Arabförbundets resolution från i söndags vad gäller gränsfrågan, och det framgick i måndags. Vi följer nu onsdagens och torsdagens diskussioner.
Jag anser att detta är att agera, men jag vet inte vad jag kan göra. Det är en annan sak om ni ber mig att
(FR) ”Driv på i rätt riktning”. Det innebär att vi just nu går i fel riktning.
(Avbryts av Daniel Cohn-Bendit. ”…okänd riktning …”)
Herr talman! Jag tror att om herr Cohn-Bendit,
(EN) en framstående ledamot av parlamentet, hävdar att EU:s nuvarande strategi är ”inconnue” begriper jag ingenting, je ne comprends rien. Ni kan säga precis vad ni vill. Ni kan säga att EU:s nuvarande strategi efter Annapolis, efter att ha lett Pariskonferensen och gett sitt stöd till Arabförbundet, är ”inconnue”, ni kan säga annat också, men jag anser inte att ordet ”inconnue” kan godtas. Ni kanske inte gillar det –
(Protester)
Ni kanske inte håller med, men det är mycket svårt att hävda att den inte är känd. Jag delar många av de känslor ni så vältaligt har formulerat. Och jag kan säga att ni och vi har ett ansvar under de kommande dagarna och timmarna, ett ansvar som vi tänker axla. Kommer vi att kunna lösa situationen? Det vet jag inte. Det vet ni inte. Men ni kan vara förvissad om att vi tänker försöka, och vi tänker försöka stödja Salam Fayyad, eftersom det är honom vi har haft kontakt med under hela den här perioden. Han har god vilja, och därför kan vi inte svika honom. Jag tänker inte svika honom.
Därför måste vi fortsätta att arbeta i denna riktning. Det kommer att uppstå frustration. Det kommer att bli frustrerande. Kommer vi att lösa alla problem? Det vet jag inte. Men vi kommer att försöka med all vår energi och goda vilja.
Jag delar alla känslor som har kommit till uttryck. Jag ska inte säga att jag känner djupare, men åtminstone lika djupt som ni, alla våra här församlade vänner, för att vi står på samma sida, vi har under lång tid deltagit i den här kampen tillsammans. Därför finns det inga skillnader i vad vi känner, och vi måste fortsätta med vad vi har gjort tidigare.
Jag menar att vi måste gå åt det hållet. Jag lovar er att jag ska göra det. Jag ska försöka träffa egyptierna, saudiaraberna och alla andra – amerikanerna, ryssarna, alla – för att se om vi kan komma fram till en lösning som innebär något nytt. Det måste vara en kollektiv, ny lösning. Annars tror jag inte att det kommer att ge resultat.
Nu kanske ni säger att ni inte har sett några resultat på flera år. Sedan 1967 har vi inte åstadkommit några kollektiva resultat, som ett internationellt samfund. Det är sant. Det är vårt ansvar. Men jag tror inte att vi kan lösa problemet i framtiden genom att fatta ett beslut i dag som skiljer sig från det vi fattade i rådet i måndags.
Vi har nu fått en arbetsmodell från rådets sammanträde i måndags och vi måste försöka att genomföra den. Jag kommer gärna tillbaka och talar med er och ger er en rak beskrivning av vad våra insatser får för effekter, precis som vi gör nu.
Men var snälla och tro inte att vi saknar känslor. Det gör vi inte. Vi har erfarenhet av situationen i landet och kan inte säga mer. När det gäller konkreta åtgärder kan ni vara säkra på att vi gör allt vi kan.
Talmannen. − Debatten är avslutad.
Omröstning kommer att äga rum under sammanträdesperioden i februari.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Tack, herr talman! Parlamentet har diskuterat Israel-Palestina-frågan i långa debatter alltför många gånger. Vi borde dock erkänna att rent objektivt har den roll som Europeiska unionen hittills lyckats spela när det gäller den rådande situationen endast varit marginell: så många proklamationer, avsiktsförklaringar, förslag och dokument, men sanningen att säga, mycket lite handling. Jag besökte nyligen Palestina och upplevde känslorna av sorg, besvikelse och resignation bland människorna, som är trötta på åratal av brutna löften. Situationen förvärras och det finns en allvarlig risk att de palestinska territorierna hamnar under det extremistiska Hamas kontroll. Luften är tung att andas där, och att ta till våld verkar nästan oundvikligt. Tiden håller på att rinna ut: antingen kommer Europa att ha styrkan och förmågan att vända på situationen eller så får vi, och det gäller oss alla, bära ansvaret av att inte har gjort nog för att förhindra det värsta.
Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Som min kollega Michael Gahler har sagt innebär den aktuella resolutionen att sex stormakter fortsätter att sätta press på Iran.
Som jag ser det är det praktiska problemet hur resolutionen kommer att uppfattas av Irans regim. I ett läge där de stora internationella politiska aktörerna inte är beredda eller kapabla att enas om ordentliga sanktioner mot Iran, är chansen att denna resolution ska leda någon vart närmast obefintlig.
Det finns emellertid ett än så länge oprövat sätt att påverka situationen.
Det är att ge den iranska oppositionsrörelsen en chans, genom att EU:s regeringar slutar att ignorera den politiskt. I december 2006 slog EU:s förstainstansrätt fast att det inte finns någon grund för att isolera den iranska oppositionen på det sätt som nu sker och en domstol i Storbritannien gjorde detsamma i november. Om den iranska oppositionen ges fria händer att bedriva fredliga aktioner kommer det att hjälpa EU att effektivt påverka mullornas regim och dessutom öppna ett tredje och mer realistiskt alternativ mellan hoppfull diplomati å ena sidan och militära insatser efter amerikansk modell å den andra.
Om vi verkligen vill få till stånd en positiv utveckling i Iran, låt oss då ge detta tredje alternativ en chans.
18. Förenta staternas antimissilsystem (debatt)
Talmannen. − Nästa punkt gäller rådets och kommissionens förklaring om USA:s antimissilsystem.
Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Rådet har inte diskuterat installationen av USA:s antimissilsystem på EU:s territorium. Därför kan jag tyvärr inte meddela rådets åsikt i frågan, men jag vill gärna påminna er om att beslutet om utplacering av en beväpnad styrka eller militär utrustning ligger hos varje enskild medlemsstat. Medlemsstaterna fattar beslut i sådana frågor helt självständigt.
Låt mig förtydliga: inga diskussioner har hittills ägt rum mellan EU och USA angående installation av antimissilsystemet. Ingendera parten har heller planerat för ett möjligt samarbete inom området. Europeiska unionens råd har därför inte planerat några diskussioner kring detta, varken med USA eller med Nato. Som alla vet är antimissilförsvaret en samarbetsfråga inom Nato och även inom Nato–Ryssland-rådet.
Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! jag ska fatta mig helt kort idag, eftersom kommissionen inte har så stora befogenheter inom detta område.
Men låt mig säga att interaktionen mellan USA, Ryssland och EU:s medlemsstater när det gäller frågor som rör säkerhet och försvar har större konsekvenser för dessa viktiga partnerskap. Det är uppenbart. Även om vi som jag nyss sa inte har några egentliga befogenheter eller något ansvar inom detta område, hoppas vi därför att det ska gå att hitta en balanserad lösning som i slutänden är tillfredsställande för alla parter.
Vi har ända från början välkomnat de samtal på hög nivå som inleddes i Moskva i oktober, och som har följts av möten med sakkunniga. Och i den senaste direkta dialogen mellan Moskva och Warszawa ser vi ett tillfälle att klargöra våra respektive ståndpunkter om nationell suveränitet.
Avslutningsvis och oavsett i vilket forum dessa frågor diskuteras, om det så är i Nato eller i OSSE, så tror jag att det vore viktigt att besluten om den europeiska säkerhetsstrukturens framtid även omfattar EU.
Karl von Wogau, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När vi i Europa talar om antimissilförsvar brukar diskussionen oftast röra sig om USA:s planerade installationer i Polen och Tjeckien. Många känner inte till att detta bara är en utvidgning av ett redan befintligt system för att skydda USA. Vi i Europaparlamentet måste dock först och främst fokusera på dess inverkan på Europas säkerhet. USA har redan lagt ut mer än 100 miljarder dollar på sitt antimissilsystem och investerar ytterligare tio miljarder om året för den fortsatta utvecklingen av systemet. Ändå ligger USA så mycket längre bort från den potentiella faran än vi i Europa. Dagens situation kan jämföras med att Luxemburg skulle lägga ut pengar på att bygga diken medan Nederländerna inte tycker att det behövs.
Vi måste ställa oss frågan om det verkligen finns ett hot, och om vi i så fall behöver svara på det. Debatten vi just har lyssnat till med Javier Solana visar att situationen i Iran fortfarande är bekymmersam. Vi är också medvetna om det hot som kan uppstå ur den instabila situationen i Pakistan.
Vi i underutskottet för säkerhet och försvar har fört en intensiv dialog med representanter för USA, inklusive generallöjtnant Henry Obering, chef för USA:s missilförsvarsbyrå. Det framkom tydligt vid samtalen att USA:s system i teorin skulle kunna skydda delar av Europa men inte hela kontinenten. Det var speciellt Cypern, Malta, delar av Grekland, Rumänien och södra Italien som inte kunde skyddas. Från en europeisk synvinkel kan vi inte tolerera en uppdelning av Europa i områden med olika säkerhet. Därför måste vi tillsammans fastställa våra gemensamma säkerhetsintressen i Europa när det gäller den här frågan.
Den aktuella bedömningen påminner oss om att det för närvarande inte finns något forum där dessa frågor diskuteras och där de gemensamma europeiska säkerhetsintressena fastställs. Det är helt klart ytterligare ett område där en nära samverkan med Ryssland behövs.
Vi förväntar oss att man vid Nato:s möte i Bukarest i april presenterar förslag till ett gemensamt system, och vi förväntar oss att dessa förslag tar vederbörlig hänsyn till Europas specifika säkerhetsintressen.
Jan Marinus Wiersma , för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Det här är inte första gången vi diskuterar denna fråga; det är inte heller första gången vi får samma svar från rådet som säger att det inte har några befogenheter när det gäller detta, och likaså gör kommissionen, men – och jag måste gratulera kommissionsledamoten till detta – hon sa faktiskt avslutningsvis att man behövde organisera saker och ting annorlunda inom EU.
Om något händer som påverkar säkerheten för alla människor i Europa, och det omfattas av den säkerhetsstrategi som herr Solana beskrev för oss, så måste vi kunna tala med varandra om det. Parlamentet kan som tur är diskutera det. Det är en fråga som rör både medborgarna och medlemsstaterna i EU, så det är helt i sin ordning att det finns på dagordningen.
Jag tänker inte gå igenom alla invändningar som vår grupp redan har uttalat mot den plan som USA har lagt fram. Vi tycker det är fel att bilaterala förhandlingar pågår med två Natoländer som – av en tillfällighet eller ej – också är medlemmar i EU. Detta påverkar relationerna med Ryssland och även EU:s relationer med landet. Det är också fel att systemet utvecklats ensidigt, även om det är inom Nato, och att man inte tydligt har förklarat varför det är nödvändigt, om det kommer att fungera och om det kommer att bli för dyrt.
Det pågår för närvarande en intressant debatt i Polen, där den nya regeringen har uttalat att man eventuellt är beredd att samarbeta om systemet, men det gör man därför att det är vad USA önskar och därför att USA:s säkerhet står på spel snarare än Polens. När allt kommer omkring är systemet mera ett hot än en förbättring för Polens säkerhet. Det är anledningen till att Polen ber om ytterligare hjälp med att utveckla sitt militära luftförsvar, vilket skapar en slags kapprustning.
Det är intressant att debatten om huruvida systemet är användbart eller nödvändigt har tagit fart igen i Polen, och att Polens nye premiärminister eller åtminstone Polens utrikesminister har mod nog att ta upp ämnet med Ryssland. Vi stöder detta helhjärtat.
Situationen är helt annorlunda i Tjeckien, där vi har fått intrycket att systemet och Tjeckiens bidrag till detta tvingas igenom mot folkets vilja. Jag tror att 70 procent av tjeckerna är emot att utveckla systemet. Jag fruktar därför att det finns rörelser på gång för att tvinga fram beslut i år i avsikt att ingå avtal med Polen och Tjeckien innan en ny regering – förhoppningsvis – tar över i USA. Vi vet att demokraterna är ganska skeptiska till att utveckla luftvärnsrobotsystemet.
Hur som helst så hoppas vi på en diskussion i rådet, och vi uppmanar er till att ta frågan på största allvar. Om det går igenom kommer det att påverka vår redan besvärliga relation med Ryssland. Allmänheten är orolig. Vi har en ny kapprustning, och det finns flera andra saker som vi menar att Europaparlamentet helt enkelt måste tala öppet om. Vi har gjort det förr, och vi ska fortsätta göra det.
Jag tror att vår huvudsakliga uppgift blir att undersöka om det här är nödvändigt, om det innebär början på en ny kapprustning, om det verkligen kommer att öka säkerheten och om det verkligen kommer att hjälpa oss att bekämpa ”skurkstaterna”. Jag är fortfarande inte övertygad om att Iran kommer att ha kapacitet att fyra av missiler så snabbt som USA påstår. Det är ytterligare något som vi har fått motsägande information om. Jag hoppas att vi kan föra diskussionen i ämnet framåt här i parlamentet, och även bevaka vad som händer i Tjeckien och Polen. Min grupp motsätter sig systemet.
Anneli Jäätteenmäki, för ALDE-gruppen. – (FI) Herr talman! Det största hotet mot mänskligheten är inte att kärnvapen sprids till andra länder. Det verkliga problemet är att kärnvapen existerar över huvud taget. Det enda etiska och långsiktiga sättet att förhålla sig till antimissilsystem och andra kärnvapensystem är att sluta använda dem. Även EU borde teckna nya vapenavtal och vara aktiva och förutseende i sina försök att inleda nedrustningsprocessen.
Det amerikanska antimissilsystemet skulle öka risken för kärnvapenkrig. Kärnvapenskölden som planeras för Polen och Tjeckien grundas på antagandet att ett kärnvapenkrig kan vinnas. Den typ av antimissilsystem som används av Förenta staterna skiljer sig radikalt från den tidigare avskräckningspolitiken, som hade som målsättning att hindra ett land från att hämnas på ett annat. Kärnvapnens tidigare avskräckande effekt är alltså inte längre aktuell. Därmed försvinner terrorbalansen. Därför är ett amerikanskt antimissilsystem i Polen och Tjeckien en mycket viktig fråga för hela Europa och alla medlemsstaterna. Det är viktigt att EU debatterar den här frågan och informerar om sina medborgares oro. Vi borde också tänka över om det här kommer att förbättra Europas säkerhet och försvar, eller om det nya systemet tvärtom faktiskt försvagar säkerheten i Europa.
Ģirts Valdis Kristovskis, för UEN-gruppen. – (LV) Mina damer och herrar! Då och då påminner president Putins retorik oss om möjligheten att Ryssland riktar sina missiler mot Europa. Detta bevisar att det finns en viss strategisk balans mellan Förenta staterna och Ryssland. Däremot finns det ingen sådan balans mellan Europa och Ryssland. Den kan inte heller skapas genom Frankrikes och Storbritanniens ”kärnvapenparaplyer”. Därför anser jag att det är rätt att fråga hur Europas, snarare än Förenta staternas, förenade missilförsvar kan säkras. Diskuterar vi de här frågorna bara för att Förenta staterna tar hand om sitt eget försvar? Fru Ferrero-Waldner, kommissionsledamöterna och EU:s medlemmar verkar inte alls bry sig om den här formen av försvar. Tycker ni inte att det bara är naturligt att Förenta staterna, Nato och även vissa medlemsstater fattar beslut om detta tillsammans? Jag anser att EU måste formulera en otvetydig ståndpunkt som sedan bör sättas i verket tillsammans med Nato och Förenta staterna. I annat fall bör vi inte slösa vår tid här, eftersom allt kommer att beslutas av Nato.
Daniel Cohn-Bendit, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Herr minister! Fru kommissionsledamot! Jag medger att detta utan tvivel är den nya europeiska politiken. Den påminner mig om min son när han var fyra år gammal. När man frågade honom: ”Var är du?”, slog han händerna för ögonen och sa: ”Jag är inte här”. Det är vad kommissionen säger till oss: ”Vi är inte här. Detta har ingenting med oss eller med Europa att göra”.
(DE) Ursäkta mig, men det är rent nonsens. Vi måste bestämma oss nu för om vi vill ha en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Vi har till och med ett nytt fördrag som ger oss en egen utrikesminister med ansvar för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. När vi nu har en gemensam utrikesminister kommer vi säkerligen att behöva diskutera de här frågorna på europeisk nivå, inte som individuella regeringar som diskuterar sina länders säkerhet med andra individuella regeringar, eller som Karl von Wogau, som fasthåller att Europa hotas av Iran eller vem vet vilka andra länder. Jag delar inte det här synsättet, och det minsta vi måste göra är att diskutera saker och ting på europeisk nivå. Vi kan inte bara säga att amerikanerna har hittat på någon vettlös plan, och att George Bush inte kommer att sitta kvar vid makten längre om sex månader, så då kanske de ger upp sin vettlösa plan – men vi européer har ingenting alls att göra med det hela.
Vi är högst skeptiskt inställda till hela den här missilförsvarsstrategin, men vi tror fullt och fast att det är något som vi européer är förpliktigade att diskutera. Det är inte ett beslut som ska fattas av de polska ledamöterna eller de tjeckiska ledamöterna eller ledamöter av någon viss nationalitet över huvud taget – rumäner och bulgarer i morgon, sicilianare i övermorgon eller hur det nu skulle bli. Nej, det ligger i vårt gemensamma intresse att fatta beslut om vår säkerhet. Det fastslås i själva verket i fördraget som ni har ratificerat och som vi tänker ratificera, i bestämmelserna om en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Följaktligen måste det här ämnet vara en fråga för EU. Beslutet får inte fattas bilateralt mellan Polen och Förenta staterna eller mellan Tjeckien och Förenta staterna. Det är ett europeiskt beslut. Det är ett europeiskt problem, och vi måste hitta en europeisk lösning.
Vladimír Remek, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag är glad att frågan om att installera amerikanskt antimissilförsvar i Tjeckien och Polen, det vill säga på EU:s territorium, behandlas av Europaparlamentet. Parlamentet är den mest demokratiska institutionen eftersom det är direktvalt av unionens medborgare, som berörs av den här frågan.
I det här sammanhanget skulle jag vilja betona att jag har stöd från mina kolleger i GUE/NGL-gruppen, och jag stöder mig också på min egen erfarenhet som militär expert. Viktigast är dock att jag har stöd från en majoritet av invånarna i mitt land, där 70 procent av befolkningen är emot att man installerar det amerikanska radarsystemet.
Det amerikanska antimissilförsvaret presenteras för oss som en försvarssköld. Varför fick då till exempel inte Tjeckien sälja det passiva Tamara-radarsystemet utan aktiva militära komponenter till Kina? Anledningen som framfördes var att Kina skulle få otillbörliga fördelar i sina relationer med andra länder. Är inte det ordvrängeri? Handlar inte frågan om att förlägga radarsystemet till Tjeckien också om att skaffa sig fördelar? Till och med en lekman kan förstå vad krigare har vetat sedan långt före Hannibal: en sköld i en soldats hand är ett medel för att bättre och effektivare kunna använda sitt svärd.
Det talas om ökad säkerhet, men handlar det inte egentligen om ökade säkerhetsrisker? Det är bara logiskt att vi omedelbart kommer att bli mål nummer ett för potentiella angripare. Vi får höra att vi borde gå USA till mötes för att bevisa att vi är goda allierade. Kanada har inte heller gjort USA till lags – gör det dem till dåliga allierade? Är det inte så att Kanada kanske har lärt sig en läxa efter den konstruerade motiveringen för ett militärt ingripande i Irak?
Vi är förvånade över Rysslands reaktion. Men med tanke på att USA ensidigt drog sig ur ABM-avtalet och handlar i sitt eget intresse, är det inte någon ologisk reaktion. Var Förenta staterna glada över att ha de sovjetiska missilerna på Kuba så nära inpå sig en gång i tiden?
Det finns inga tvivel om att USA är en supermakt, och dess synpunkter, förslag och krav kan inte bara viftas undan. Men om vi verkligen bryr oss om större säkerhet, särskilt i Europa, så går vägen dit längs en mer komplicerad stig, via förhandlingar och avtal, inte ensidiga handlingar. Ansvaret för detta ligger inte bara på de större aktörerna – USA och Ryssland – utan även på EU.
Jana Hybášková (PPE-DE). – (CS) Det pågår en enorm spridning av vapenbärare med medellång till lång räckvidd nu i början av 2000-talet. Utan ett internationellt säkerhetssystem är ett effektivt försvar tyvärr det enda sättet att stoppa denna vapenspridning.
Effektivt försvar är EU-medlemsstaternas främsta rättighet. De förhandlingar om styrkornas status som just nu pågår i Prag är Tjeckiens lagliga rättighet. Eftersom radarinstallationerna på tjeckiskt territorium kommer att trygga många europeiska länders säkerhet, och eftersom det här är den första möjligheten för Tjeckien, som var ockuperat under många år, att bidra aktivt till den europeiska säkerheten, måste den tjeckiska regeringen handla extremt ansvarsfullt.
Antimissilsystemet måste vara trovärdigt och defensivt, och det måste respektera att säkerheten är odelbar. Vi välkomnar därför information om toppmötet i Bukarest, där beslut borde fattas om konstruktion av ett komplementärt system för missilförsvar. Att flytta förhandlingarna till Nato garanterar odelbarheten. Att tydliggöra att detta är ett rent defensivt system är ett ämne för förhandlingar mellan USA, Polen, Tjeckien och Ryssland.
Min sista punkt handlar om effektivitet. Med tanke på vad vi vet om Irans tester i november, måste vi inse att vi har ett gemensamt ansvar. Vi får inte förstöra vårt gemensamma försvars effektivitet genom att gräla om ifall vi ska försvara oss över huvud taget.
Libor Rouček (PSE). – (CS) Låt mig använda det här anförandet på en minut till att uppmana Europeiska unionens råd och den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att diskutera det amerikanska antimissilsystemet på europeisk nivå.
Installationen av det amerikanska antimissilsystemet i Europa är en fråga för hela Europa. Det är inte bara en fråga för tjecker, polacker eller amerikaner. Relationerna inom EU, mellan EU och Nato, mellan EU och USA och mellan EU och Ryssland står alla på spel. Jag efterfrågar därför att den här frågan tas med på rådets dagordning.
Jag vill nämna något om Tjeckien: 70 procent av de tjeckiska medborgarna är emot det här systemet. Tre fjärdedelar av de tjeckiska medborgarna vill ha en folkomröstning i frågan. Den tjeckiska regeringen kommunicerar inte med allmänheten, den tjeckiska regeringen informerar inte ledamöterna av det tjeckiska parlamentet, den tjeckiska regeringen gör allt bakom ryggen på det tjeckiska folket. Detta är viktigt att veta, och det måste lyftas fram i Europeiska unionens råd.
Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! Låt mig först påminna alla om att försvarsskölden mot missiler inte bara rör Polen och Tjeckien – den rör även Storbritannien och Danmark, eftersom anläggningar i dessa båda länder kommer att ingå i systemet. Så vi ska inte bara tala om Polen eller Tjeckien.
Min andra punkt är att försvarsskölden, och anläggningarna som utgör delar av den, inte kommer att locka terrorister till sig. Terrorister slår mot mjuka mål, inte välförsvarade militärbaser.
Slutligen, en tredje punkt: EU är inte en militär allians. Kanske är det synd att så inte är fallet, men så är det, och det nya fördraget, Lissabonfördraget, förändrar ingenting i det avseendet. Därmed ligger ansvaret för försvarsfrågor antingen på Nato, eller på de länder som inte har beslutat att ansluta sig till en allians och vill försvara sig självständigt. Naturligtvis måste det bli en diskussion i Nato om hur det här systemet passar in i andra system som Nato tänker utveckla. Det är av absolut största vikt. Låt oss inte glömma att 21 EU-länder är medlemmar i Nato.
Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! En av de mest storartade antikrigsromanerna är den om den tappre soldaten Svejk, av Jaroslav Hašek. Kommissionens och rådets handlande ställer dock Svejk i skuggan. Det överträffar Franz Kafka, och det överglänser vilken struts som helst. Vi kan inte fortsätta med den här köra-huvudet-i-sanden-politiken. Vi måste diskutera den här frågan oss emellan, i Europaparlamentet, men vi måste naturligtvis även diskutera den medNatomedlemmarna. Vi måste diskutera den med tjeckerna, polackerna och ryssarna. Det här är en nödvändig process som måste genomföras på alleuropeisk nivå.
Tobias Pflüger (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Det planerade antimissilsystemets tekniska funktion är att slå ut en potentiell fiendes andraslagsförmåga – inget tvivel om saken. Med andra ord är det även ett anfallssystem. Detta måste hållas i åtanke under debatten. Oavsett om missilsystemet byggs upp av Förenta staterna, av Nato tillsammans med Förenta staterna eller av någon annan kombination, är och förblir det ett vapenprogram. Det mest anmärkningsvärda för mig är att EU inte lyckas komma fram till någon gemensam ståndpunkt. I den här frågan gör sig EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik till åtlöje. Daniel Cohn-Bendit kan citera reformfördraget tills han blir blå – så länge den nuvarande situationen varar och ingen gemensam ståndpunkt antas, kommer vi i EU bara att bli utskrattade.
Vi måste säga klart och tydligt att vi inte vill ha det här antimissilsystemet. Faktum är att en mycket klar majoritet av Europaparlamentet säger nej till systemet. I länderna i Europa, inklusive Tjeckien, vänder sig den allmänna opinionen starkt emot antimissilsystemet, och den polska regeringen har förstås utvecklat sin tidigare ståndpunkt. Av dessa skäl skulle jag välkomna att vi antar en resolution där parlamentet tydligt avvisar missilsystemet.
Jan Zahradil (PPE-DE). – (CS) Låt mig tacka rådet, här representerat av det slovenska ordförandeskapet, och kommissionen, här representerad av kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, för att ganska strikt ha följt tonen i de europeiska fördragen. Enligt fördragen är de här frågorna helt de enskilda staternas ansvar. Jag borde nämna att till och med i det nya Lissabonfördraget står det uttryckligen att frågor om nationell säkerhet enbart är de individuella medlemsstaternas befogenhetsområde.
Jag är övertygad om att den europeiska säkerheten på ett odelbart sätt hör samman med hela den euroatlantiska regionens säkerhet, och i en situation där EU inte kan skydda sina medlemmar från nya risker, de må vara finansiella eller tekniska, blir det här sambandet oerhört viktigt.
Angående den allmänna opinionen, som har nämnts här flera gånger, kan jag bara säga att de som hänvisar till opinionsundersökningar ofta är samma personer som var emot en folkomröstning om en annan mycket viktig fråga, nämligen det nya europeiska fördraget.
Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Låt mig sammanfatta alla de olika argumenten.
I grund och botten handlar den här frågan inte bara om att öka Tjeckiens och Polens säkerhet, utan faktiskt om att öka säkerheten för hela Europa. Förhandlingarna om var ett sådant system ska placeras är den enskilda statens ansvar. Liknande system finns i andra länder, i medlemsstater av EU.
Dagens talare har tydligt betonat att det finns en verklig fara. Vi måste inse att beslut om säkerhet måste fattas mycket fort. Sådana beslut kan också ha en förebyggande funktion. Bara om vi är redo och starka kan vi tvinga angripare att förhandla och uppfylla säkerhetskrav.
Avslutningsvis skulle jag vilja säga att jag helt avvisar påståendet om att den tjeckiska regeringen inte skulle ha kommunicerat med sina medborgare om det här systemet. En informationskampanj har pågått under flera månader.
Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Jag skulle vilja säga fyra saker om det här ämnet.
Den första har att göra med grundakten mellan Nato och Ryska federationen från maj 1997. I akten förband sig båda sidor gemensamt att eliminera användandet av våld, till och med hot om våld, på den europeiska kontinenten. Om den här akten är giltig så utesluter den faktiskt möjligheten att en sådan situation som vi har diskuterat här ska kunna uppstå på vår kontinent.
Den andra punkten handlar om Helsingforsprocessen. De som undertecknade avtalen och förklaringen i Helsingfors förband sig att dra ner på militära system i Europa. Den här handlingen skulle vända trenden. Enligt min åsikt borde vi fortsätta att minska antalet militära system på den europeiska kontinenten.
Den tredje punkten handlar om antalet baser. Det finns amerikanska baser i 18 europeiska länder. Om vi inkluderar de nya skulle siffran stiga till 20. Vi skulle med andra ord bekräfta Zbigniew Brzezińskis ord om att EU i praktiken är ett amerikanskt protektorat.
Den fjärde punkten handlar om syftet med hela systemet. Jag tycker att det är klart nog: att försäkra sig om att kunna bevaka och kontrollera hela den europeiska kontinenten på underrättelseområdet.
Urszula Gacek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Premiärminister Donald Tusk är lyhörd för sina europeiska grannars argument. Polens möjliga deltagande i det här amerikanska projektet får inte bli en källa till missförstånd inom själva unionen. Den nya polska regeringen värdesätter goda relationer med Förenta staterna, men vet att Polen framför allt är en medlem i den europeiska familjen.
Polen tar också hänsyn till Rysslands reservationer och reagerar med lugn, trots den skarpa ton som använts av vissa representanter för de ryska väpnade styrkorna. I nuläget, när EU inte har någon gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, kommer det slutgiltiga beslutet om huruvida delar av försvarsskölden mot missiler ska placeras på polskt territorium vara Polens suveräna beslut. Polen respekterar olika åsikter och tar inte illa vid sig av kritik.
Vi ber er att respektera vår ståndpunkt, som först och främst måste syfta till att garantera våra egna medborgares säkerhet.
(Applåder)
Janez Lenarčič, rådets ordförande. - (SL) Jag vill tacka Daniel Cohn-Bendit för att han påminde oss om hur Slovenien i går blev den andra medlemsstaten att ratificera det nya Lissabonfördraget. Fördraget har dock ännu inte trätt i kraft. Som vi vet behöver ytterligare 24 länder ratificera det. Sloveniens ordförandeskap hoppas att staterna kommer att ratificera fördraget i tid och att det nya Lissabonfördraget kommer att träda i kraft inom den tidsram som planerats.
Jag skulle vilja betona att detta inte kommer att medföra större förändringar eller något nytt inom de grundläggande förutsättningar som europeisk säkerhets- och försvarspolitik grundas på. Framför allt kommer det inte att förändra att den här typen av politik grundas på nationell beslutanderätt, som medlemsstaterna behåller på området för nationell säkerhet och försvar.
EU har redan en europeisk säkerhets- och försvarspolitik, som redan utgör en ram för diskussioner även inom rådet. Alternativt kommer sådana diskussioner att ske inom ramen för rådet, men det kommer att bero mindre på ordförandeskapet än på medlemsstaternas vilja och intresse. Jag försäkrar att rådet kommer att informeras i detalj om dagens debatt och de åsikter som uttryckts i den.
Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.
19. Fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster (debatt)
Talmannen. - Nästa punkt är andrabehandlingsrekommendationen från utskottet för transport och turism om fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster (13593/6/2007 – C6-0410/2007 – 2006/0196(COD)) (föredragande: Markus Ferber) (A6-0505/2007).
Markus Ferber, föredragande. - (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Vi har kommit till slutet av en lång debatt som har sträckt sig över fyra mandatperioder i Europaparlamentet. Den tog sin början 1992, då EU-kommissionen offentliggjorde sin vitbok om utvecklingen av posttjänster, som följdes av antagandet av det första postdirektivet 1997 och översynen av detta direktiv 2002. Nu, vid början av 2008, efter över 15 år, hoppas jag att vi är redo att tillsammans anta ett rationellt regelverk som ska hjälpa oss att förlika konsumenternas intressen, intressena hos de företag som hittills haft monopol på tillhandahållandet av posttjänster, intressena hos konkurrenterna som vill ge sig in på den här lukrativa marknaden, och intressena hos de anställda inom postsektorn. Vi i Europaparlamentet har arbetat mycket hårt för att uppnå de här målen under de gångna månaderna.
Herr talman, jag måste påpeka att klockan går för fort – jag har inte talat i tre och en halv minut än!
Jag tycker att vi har lyckats här i Europaparlamentet med att uppnå en acceptabel kompromiss mellan alla dessa olika intressen. Jag vill tacka alla som har hjälpt till att uppnå detta – mina kolleger i Europaparlamentet, och i synnerhet Brian Simpson. Våra ansträngningar på området för posttjänster lade grunden för en 14-årig vänskap. Vi har följt den här viktiga frågan tillsammans här sedan 1994. Jag vill även tacka kommissionen, som har spelat en mycket konstruktiv roll, både med sina förslag och vid förhandlingsbordet.
Jag måste nog faktiskt rikta ett särskilt tack inte till det nuvarande slovenska ordförandeskapet, utan till det portugisiska ordförandeskapet för rådet, som lyckades formulera en gemensam ståndpunkt 1 oktober förra året.
Det som jag är särskilt stolt över, och som vi i Europaparlamentet alla kan vara stolta över, är att rådet i sin gemensamma ståndpunkt tagit till sig resultaten från våra överläggningar grupperna emellan, och införlivat mer än 95 procent av dem i grunderna för den gemensamma ståndpunkten. Det är en stor framgång för Europaparlamentet, och visar att parlamentet kan lösa så komplexa frågor som avreglering av marknaden för posttjänster, vilket ytterligare berättigar de större befogenheter som anförtrotts till parlamentet genom reformfördraget.
Under diskussionerna i utskotten före den andra behandlingen försökte vi identifiera områden som vi kunde förbättra i den gemensamma ståndpunkten. Vi gjorde det inte lätt för oss, för varje kompromiss har oundvikligen en eller annan aspekt där det kan finnas utrymme för förbättringar. Men i december konstaterade vi i utskottet för transport och turism genom ett överväldigande godkännande i en omröstning att alla de punkter som parlamentet ansåg som viktiga faktiskt hade beaktats, och att vi inte kunde förbättra något mer. Att ändra något skulle ha varit ett steg tillbaka.
Därför kan jag som föredragande nu säga att rekommendationen som gjorts av en stor majoritet av det ledande utskottet är att den gemensamma ståndpunkten antas utan ändringar, och det skulle glädja mig om det inträffade i morgon. Vi skulle också föregå med gott exempel genom att avsluta den komplicerade frågan om liberaliseringen av posttjänsterna, som har sysselsatt parlamentet i 15 år, utan att en enda gång ha behövt tillgripa förlikningsförfarandet. Låt mig bara påminna parlamentet om att vi alltid har lyckats nå en överenskommelse vid den andra behandlingen. Att göra det igen skulle bli pricken över i vid slutet på en lång lagstiftningsprocess. Jag ber därför om ert stöd och upprepar mitt tack till alla som har samarbetat mycket konstruktivt i den här processen.
ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI Vice talman
Andrej Vizjak, rådets ordförande. - (SL) Jag är mycket hedrad över att vara här vid ert plenarsammanträde i dag.
Kommissionens förslag till direktiv om fullständigt genomförande av gemenskapens inre marknad för posttjänster har varit ett av de mest krävande lagstiftningsförslagen för medlagstiftarna under de senaste 15 månaderna. När kommissionen lade fram förslaget i oktober 2006, förväntade sig alla ändlösa meningsskiljaktigheter och livliga debatter inom våra institutioner om framtiden för en av de äldsta och mest traditionsbundna offentliga tjänsterna i Europa.
Att diskutera det här ämnet var en extremt krävande uppgift för det tyska ordförandeskapet och särskilt för det portugisiska ordförandeskapet under 2007. Från första början av debatterna fastslog våra institutioner en gemensam målsättning om att undvika populism och demagogi och fokusera på de viktigaste faktorerna, inklusive sociala aspekter för anställda inom postsektorn och permanent finansiering av en samhällsomfattande tjänst.
Som vi vet hotas postsektorn av strukturella förändringar och måste anpassas till nya ekonomiska och sociala omständigheter. Slutfasen av den fullständiga reformen av den inre marknaden för posttjänster innebär en unik tillväxtmöjlighet för alla berörda entreprenörer. När allt kommer omkring förväntar sig allmänheten att vi ska bevara och förbättra posttjänsternas kvalitet och effektivitet, så att användarna ska vinna på förändringen, oavsett var de bor.
Öppnandet av marknaden för posttjänster har hittills varit en framgångssaga. Nya aktörer har kommit in på marknaden och nya möjligheter har utnyttjats, inte enbart av de nya aktörerna utan också av de etablerade. Nya tjänster för användarna har utvecklats. Det är uppenbart att fullständig liberalisering av posttjänsterna är en nödvändig förutsättning för att ge nytt liv åt den här sektorn och trygga dess existens vid sidan av nya former av konkurrens och alternativa tjänster.
Våra två institutioners tillvägagångssätt är ytterligare bevis på de grundläggande principerna om att bevara pålitliga tjänster av hög kvalitet och till ett överkomligt pris för alla användare, och att inte tillåta diskriminerande hinder för nya aktörer på marknaden. Samtidigt inser både Europaparlamentet och rådet att villkoren för vissa marknader för posttjänster inom EU skiljer sig från de övriga. När rådet uttryckte sin gemensamma ståndpunkt antog man därför beslutet att sätta slutet av 2010 som det gemensamma slutdatumet för liberaliseringen. Vissa medlemsstater har dock blivit beviljade en övergångsperiod fram till slutet av 2012 för att införa de nya reglerna. I likhet med den grundläggande principen för alla tidigare direktiv om posttjänster tillåter subsidiaritetsprincipen att medlemsstaterna avpassar de gemensamma reglerna till särskilda nationella omständigheter och ser till att det finns en fristående tillsynsmyndighet som övervakar marknaden för posttjänster.
Låt mig avsluta det här korta anförandet med att gratulera Markus Ferber och föredragandena från alla de inblandade politiska grupperna, dvs. skuggföredragandena, till deras bidrag till våra givande och konstruktiva diskussioner. Jag vill påminna er om att även om vi inte alltid instämde helt i deras särskilda påpekanden, tog rådet ändå med ett antal lämpliga ändringar i sin gemensamma ståndpunkt i november 2007 och visade därigenom prov på sin politiska beslutsamhet, öppenhet och konstruktiva flexibilitet.
Jag vill särskilt framhäva kommissionens fina arbete under hela den gemensamma beslutsprocessen och dess ansträngningar för att effektivt stödja och vägleda medlemsstaterna i alla frågor om genomförandet av det nya direktivet. I morgon kommer ni att få det slutliga beslutet och återigen bekräfta vår överenskommelse enligt rådets gemensamma ståndpunkt och rekommendationen från utskottet för transport och turism den 9 december förra året. Vi är säkra på att ha hittat den rätta balansen mellan de olika målsättningarna och att öppet och lyhört ha behandlat de politiska utmaningarna utan att sätta rättssäkerheten för entreprenörer och konsumenter inom postsektorn i fara.
Ännu en gång tack för ert samarbete och för texten, som jag säkert tror kommer att antas, och tack för er uppmärksamhet.
Leonard Orban, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! I morgon väntas Europaparlamentet fatta ett historiskt beslut som markerar slutet på en process som inleddes för drygt femton år sedan. Det tredje direktivet om posttjänster slutför på ett bra sätt den väl förberedda och gradvisa processen mot ett fullständigt genomförande av den inre marknaden för posttjänster.
Vad som idag syns vara en självklar och uppenbar lösning var långt ifrån oomstridd när diskussionen startade. Den 18 oktober 2006 lade kommissionen fram sina förslag. De följdes av intensiva och konstruktiva förhandlingar inom institutionerna. Till sist var det Europaparlamentet som med sitt betänkande vid första behandlingen den 11 juli 2007 beredde väg för de kompromissförslag som ni idag har framför er.
Många här i kammaren har aktivt medverkat till detta viktiga resultat, och på min kollega, kommissionsledamot Charlie McCreevys vägnar vill jag särskilt berömma föredraganden, Markus Ferber, och hans kolleger och skuggföredragande från andra politiska grupper som har varit med och utformat kompromissförslaget. Detsamma gäller det finska, tyska, portugisiska och, sist men inte minst, det slovenska ordförandeskapet.
Några kommentarer om innehållet: den text som vi nu ska besluta om är balanserad. De olika politiska gruppernas och medlemsstaternas intressen beaktas. Enligt kommissionens förslag skulle liberaliseringen av marknaden ske tidigare och slutdatumet i det befintliga direktivet om posttjänster fastställdes. Två extra år är en väsentlig tidsperiod. Det kommer att ge alla aktörer tid att slutföra sina förberedelser. Det bör emellertid inte leda till att vi slår oss till ro.
Det viktiga för postsektorn, dess kunder, operatörer och anställda är att vi får ett slutligt och ovillkorligt datum då den fullständiga liberaliseringen av marknaden ska vara genomförd. Genom den gemensamma ståndpunkten får vi rättvisa villkor och åläggs att undanröja marknadshinder.
Ett begränsat antal ändringsförslag har lagts fram inför morgondagens omröstning. I de flesta fall rör det sig om ändringsförslag som avvisades redan av utskottet för transport och turism i december. Som min kollega Charlie McCreevy konstaterade den gången tillför dessa ändringsförslag inget mervärde för den inre marknaden, för användarna av posttjänster, eller för de anställda vid posten. Tiden är inne att fullborda postreformen.
Sammanfattningsvis är den text ni har förelagts balanserad, bra i sak, och om ni ser till de viktigaste bestämmelserna håller ni säkert med mig om att den ligger i linje med vår målsättning, som är en verklig liberalisering av marknaden, inte som ett självändamål, utan som ett verktyg för att uppfylla det övergripande målet om en högeffektiv och långsiktigt hållbar postsektor av hög kvalitet, som är anpassad till 2000-talets behov.
Reinhard Rack, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman! Under de senaste åren har vi alla, inklusive jag själv, upprepade gånger beklagat att de flesta platserna i rådets bänk har stått tomma även vid mycket viktiga lagstiftningsprojekt. Vi borde därför tydligt uttrycka vår glädje över att det slovenska ordförandeskapet finns representerat på hög nivå vid den här viktiga lagstiftningsdebatten, och över att Slovenien redan anammar andan av Lissabonfördraget, som Slovenien förstås just har ratificerat.
Den inre marknaden för posttjänster har länge varit på väg. Vi är mycket glada över att om allt går väl kommer vårt nuvarande utkast att bidra till att föra processen till en lyckad avslutning. Det första förslaget från kommissionen var i princip sammanhängande och godtagbart, men för oss i Europaparlamentet var den grundläggande principen i många fall alltför allmänt tillämpad, och vi kände att viktiga detaljer förblev olösta.
På gruppen för Europeiska folkpartiet och Europademokraters vägnar framför jag varma gratulationer till vår föredragande, Markus Ferber. Det var bra att vårt utskott under hans ledning kunde fatta beslut med mycket stor majoritet om att lägga till flera viktiga punkter till kommissionens förslag vid första behandlingen, och tolka och vidareutveckla bestämmelserna.
I synnerhet på den finansiella sidan har vi lagt till ett extra alternativ – ett viktigt alternativ, eftersom det ser till att en nyckelfråga inte förbises. Vi förstärkte de sociala bestämmelserna, särskilt i frågor som arbetsvillkor, arbetstider och semesterrättigheter. Framför allt införde vi en tillfällig ömsesidighetsklausul för att se till att direktivet inte ger upphov till lättförtjänsta vinster för ett fåtal kvarvarande monopolinnehavare genom att de expanderar sin verksamhet in på avreglerade marknader.
I gengäld godtog vi att direktivet ska träda i kraft två år senare. Vi anser att förslaget i stort var väl avvägt, och vi känner oss bekräftade genom rådets agerande, som i mycket hög grad stödde Europaparlamentets ståndpunkt. Vi borde anta den ståndpunkten i morgon och liksom rådet, kommissionen och föredraganden vara nöjda över resultatet.
Brian Simpson, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! På PSE-gruppens vägnar vill jag tacka Markus Ferber för hans betänkande och stora arbetsinsats som varat i flera år.
PSE-gruppen godtar att en stor del av parlamentets ståndpunkt vid den första behandlingen har godkänts av rådet. Härigenom kommer samhällsomfattande tjänster att garanteras, liksom finansieringen av de tjänsterna, och man erkänner att det måste finnas en social trygghet, samtidigt som genomförandet skjuts upp två år fram till slutet av 2010 för alla gamla medlemsstater och fram till 2012 för de nya.
Enligt min åsikt är detta en bra kompromiss. Det finns fortfarande de som vill utkämpa antiliberaliseringsstriden. Men den striden förlorade vi för femton år sedan när parlamentet gick med på att liberalisera sektorn för posttjänster – den gången mot min vilja.
En del av oss ledamöter har i femton års tid förhalat det fullständiga genomförandet, men till sist kommer det en tid då vi måste se verkligheten i vitögat.
Även om jag personligen skulle vilja ha en andra behandling utan ändringsförslag, anser min grupp att det är rätt att klargöra hur de samhällsomfattande tjänsterna ska finansieras och skydda de tjänster som erbjuds synskadade och blinda. Vi stöder därför ändringsförslagen 1, 2, 6, 18 och 19.
Vi måste se till att posttjänsterna kan konkurrera, inte nödvändigtvis med varandra, men med annan teknik. Men vi behöver rättvisa konkurrensvillkor och jag hoppas, med de reservationer jag har nämnt, att vi ska kunna avsluta vårt arbete i denna fråga på grundval av vår ståndpunkt i första behandlingen och återvända till den viktigaste frågan, som är att erbjuda medborgarna pålitliga och regelbundna posttjänster till överkomliga priser, och erkänna att alla brevbärare i hela unionen utför ett viktigt arbete.
Till sist: när Markus Ferber och jag började arbeta med den här frågan var ingen av oss gråhåriga. Och titta på oss nu!
Luigi Cocilovo, för ALDE-gruppen. – (IT) Fru talman! Mina damer och herrar! Liksom alla mina kolleger vill jag gratulera föredraganden, Markus Ferber, till hans arbete. Det här arbetet påbörjades för länge sedan och under arbetets gång har vi haft betydande stunder av samförstånd och en del stunder av konstruktiv diskussion. För min och min grupps del har det aldrig funnits något motstånd på principiell eller ideologisk nivå mot idén om liberalisering, som vi alla instämmer med och stöder, samtidigt som vi förstås försöker att se till att samhällsomfattande tjänster garanteras.
I det nuvarande förslaget till direktiv, som antogs av parlamentet vid den första behandlingen och sedan behandlades på nytt av rådet, kan vi se att en sådan garanti finns med, även om vissa av villkoren kunde ha gjorts mer precisa, specifika och detaljerade. Vi vill inte framstå som om vi inte kan se skogen för alla träd, men å andra sidan vill vi inte heller ignorera att ibland kan detaljer vara avgörande. Av det skälet skulle vi ha föredragit att vissa frågor hade behandlats mer i detalj. Detta gäller områdena för tillstånd, konkurrens, avgifter mellan operatören som tillhandahåller den samhällsomfattande tjänsten och andra individuella tjänster, samt rättigheter och skyldigheter kring nätverksåtkomst. Vi skulle ha föredragit det, men majoriteten av åsikterna från parlamentet, som också fanns representerade i utskottet, var nog att det var onödigt att göra garantierna mer precisa, och man föredrog i stället att inte riskera att komplicera överenskommelsen.
Sammanfattningsvis är det så här vi ställer oss till förslaget nu. Angående ändringsförslagen om villkoren för blinda och synskadade vill vi tydligt säga att om dessa och enbart dessa ändringsförslag skulle tvinga fram en förlikning, skulle vi inte stödja det. Om däremot andra ändringsförslag skulle antas ska vi också rösta för det. Annars skulle vi rösta emot alla ändringsförslag som lagts fram.
Roberts Zīle, för UEN-gruppen. – (LV) Tack, fru talman, herr kommissionsledamot, herrar och fruar rådsmedlemmar. Först av allt vill jag tacka Markus Ferber för hans arbete med att försöka uppnå en kompromiss mellan parlamentet och rådet på ett så politiskt känsligt område som posttjänster. Jag vill betona att de objektiva svårigheterna med att liberalisera samhällsomfattande tjänster, framför allt för de nya medlemsstaterna, bemöttes i direktivet med en adekvat extra tidsfrist på två år då man kan behålla de här tjänsterna. Samtidigt har en solid rättslig ram upprättats för att garantera samhällsomfattande tjänster. Jag anser därför att bollen ligger hos medlemsstaternas myndigheter. Trots de svårigheter som mött postföretag i vissa medlemsstater, däribland i mitt land Lettland, tror jag att en liberalisering av marknaden kommer att lösa den till synes hopplösa situationen med föråldrade tillhandahållare av posttjänster. Vid omröstningen i morgon uppmanar jag er att inte stödja de tidigare nämnda förslagen, eftersom medlemsstaterna måste använda sina befogenheter till att även gynna de synskadade. Tack.
Eva Lichtenberger, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman! Tyvärr hindrar de faktiska omständigheterna mig från att delta i firandet. Faktum nummer ett: vem kommer att vinna på det här? Konsumenter som bor i storstäder och som älskar att få reklam i brevlådan – de kommer att vinna på det. Likaså företag som specialiserar sig på massutskick och reklamkampanjer via post.
De som är blinda eller synskadade har däremot ingenting att vinna på det här förslaget. Jag ber er därför att stödja vårt ändringsförslag i den frågan. Inte heller de anställda i postsektorn har något att vinna – de kommer att få arbeta för låg lön och under enorm press, som bara kan öka under de planerade villkoren. En annan grupp som inte kommer att vinna på liberaliseringen är de som är bosatta i glesbygdsområden och kommer att bli beroende av privata posttjänster, för vi kommer att få se en smygande nedvittring av servicenivåerna ner till det minsta möjliga och tillåtna. Framför allt kommer inte skattebetalarna att vinna något på detta, eftersom de åter måste finansiera den samhällsomfattande tjänst som tidigare finansierades internt, eftersom den i själva verket subventionerades av inkomster från massutskick och privatpost.
Av de här anledningarna kommer jag att rösta mot direktivet. Jag anser att det är missriktat. Konkurrens är nog bra, men man måste se till att den sker på lika villkor. Det har inte gjorts i det här fallet.
Erik Meijer, för GUE/NGL-gruppen. – (NL) Fru talman! Posttjänster är en arbetsintensiv offentlig tjänst. Under artonhundratalets andra hälft beslutade staterna i Europa att de behövde ha monopol på posttjänster, eftersom den privata sektorn inte klarade av att sköta dem.
Det har alltid funnits privata företag som försökt ta sig runt den här situationen. De erbjöd billigare tjänster, men selektivt – de valde ut de livligaste delarna av postutdelningstjänsten och erbjöd sämre arbetsvillkor och anställningsvillkor. Sedan 1990-talet har en politisk majoritet försökt att skapa allt större utrymme för sådana företag, och det föreslagna beslutet ger dem nästan helt fria händer. Min grupp befarar att detta kommer att leda till sämre utdelningstjänster för konsumenterna, försämrade villkor för arbetstagarna och merkostnader för medlemsstaterna för att underhålla och återupprätta sina samhällsomfattande posttjänster.
Till och med nu, när de tre största grupperna har kommit överens om en kompromiss om tidsgränser och kompletterande åtgärder, ser min grupp det här valet som ett steg tillbaka. Utöver åtgärder för att förbättra vissa detaljer, som striktare garantier för blinda kunder och för de anställda, föreslår vi därför att denna liberalisering bör avslås. Detta skulle också ligga i linje med vad som nyligen hände i Leipzig, där väljarna sa nej till försäljning av offentliga företag.
Michael Henry Nattrass, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag noterar uttrycket ”ett bestämt och oåterkalleligt datum”. En sak som EU-fadern Jean Monnet avskydde med demokrati var att ingenting är oåterkalleligt. Ingen demokratisk regering kan binda sina efterträdare vid något oåterkalleligt.
Det finns ett demokratiskt underskott i EU, eftersom den allt hårdare sammanknutna unionen utformades som något oåterkalleligt. Inga demokratiska öppningar. Folk får bara rösta för att stödja vad EU-eliten har bestämt. Det är som en enkelriktad gata. De franska och nederländska folken röstade nej till denna oåterkalleliga union. Att man inte beaktar deras åsikt utan återvänder till samma ratade konstitution bevisar min tes.
Ni drar inte lärdom av historien. Sovjetunionen föll. Hitlers tusenåriga rike varade i tolv år. Genom att inte låta folket rösta kommer ni att få detta intoleranta EU-välde på fall lika säkert som dag följer på natt.
Etelka Barsi-Pataky (PPE-DE). – (HU) Fru talman! I slutet av 2012 kommer posttjänstområdet att vara fullständigt liberaliserat, och vi kommer att ha förverkligat den gemensamma marknaden också inom det området. Eftersom ett öppnande av marknaden kommer att påverka marknaderna i de olika medlemsstaterna på olika sätt, har vi genom lagstiftningen åstadkommit en stegvis liberalisering av marknaden. Vi har också uppnått en situation där de berörda postkontoren kan behålla och förfoga över sin vinst fram till dispensperiodens slut, vilket jag personligen betraktar som ett resultat. Efter lång tid har vi lyckats skapa en EU-förordning som är sådan att alla befinner sig i en konkurrenssituation. Ett särskilt tack till föredraganden för detta. Efter liberaliseringen av marknaden är förordningen inte till nackdel utan innebär nya framtidsutsikter för de konkurrerande företagen.
Men det är bara en halv seger om vi inte också tar nästa steg. Vilka är då dessa steg? För det första, måste de postkontor som nu har dispens inom de närmaste åren fokusera på att motsvara de krav som konkurrensen inom EU ställer, det vill säga, de måste ta vara på de tidsfördelar som de fått.
För det andra, måste vi genom statliga förordningar och program se till att den samhällsomfattande tjänsten ligger kvar på en jämförbar nivå även om postkontoren bantas med konkurrenskraft som motto. Vi får inte glömma att serviceansvar är och förblir ett statligt åtagande. Förordningen har utformats så att EU-medborgare ska ha tillgång till posttjänster till lämpligt pris och med lämplig kvalitet, var de än bor, också på mycket små orter. Tack för uppmärksamheten.
Gilles Savary (PSE). – (FR) Fru talman! Jag anser att den fråga som vi ska rösta om i morgon är en historisk fråga, eftersom posten har varit i allmänhetens tjänst från allra första början, ända från monarkins dagar. Distributionen av brevförsändelser var strategisk och utvecklades också till en samhällsomfattande och snabb service.
Vi har just avslutat den offentliga styrningen av posttjänsterna, eller kommer att göra det i morgon, och ska ersätta den med en i stort sett avreglerad postmarknad. Det som föreslås i direktivet är först och främst en fantastisk marknad för advokater och jurister, eftersom liberaliseringen inte innebär harmonisering. Varje medlemsstat kan besluta om sin egen finansieringsmetod och det finns fyra olika metoder. I direktivet föreslås också något fullständigt paradoxalt: att den samhällsomfattande tjänsten ska kompenseras genom statligt stöd, precis som man i vissa länder finansierat sådant som inte var ekonomiskt livskraftigt genom överföring av medel från lönsamma sektorer.
Jag tycker att vi gör ett misstag. Det kommer att visa sig med tiden, men vissa tecken märks redan i dag. I Storbritannien har man investerat över 880 miljoner euro inom posttjänstområdet. I Spanien har man just tillkännagett att landsbygden inte längre kommer att få direkta posttjänster på grund av konkurrenstrycket. I Tyskland har man problem med att minimilönerna inte är i linje med marknaden för posttjänster. Jag har en känsla av att vi gynnar företagen, vi låter dem skumma grädden av de bästa marknadsandelarna men vi ser inte till allmänhetens intresse eller till EU:s internationella konkurrenskraft inom posttjänstområdet.
Dirk Sterckx (ALDE). – (NL) Fru talman! Jag stöder den kompromiss som Markus Ferber kommit fram till och som tillstyrkts av rådet, eftersom jag är för en öppen marknad inom posttjänstområdet. Jag tror att direktivet ger medlemsstaterna tillräckligt vida ramar för att liberalisera sina marknader på lämpligt sätt, och att det finns olika typer av tjänsteleverantörer som kan konkurrera om kunderna förutsatt att de levererar med given kvalitet.
Avsikten är inte att medlemsstaterna ska utnyttja ramarna för att hindra marknaderna från att liberaliseras, även om det finns viss risk för det. Det skulle vara lätt att tillämpa direktivet så att nya företag ställs inför så stränga krav att inga nya aktörer vill besvära sig med brevförsändelser. Om medlemsstaterna tillämpar direktivet på det sättet kommer vi att ha antagit ett stycke lagstiftning, utan att i praktiken ha ändrat någonting för postkunderna.
Jag anser att vi ska godkänna texten, men jag vill be kommissionen se till att syftet med att skapa en liberaliserad posttjänstmarknad inte kringgås av medlemsstaterna genom olika åtgärder. Jag ser till exempel att man nyss har vidtagit åtgärder som faktiskt på nytt avliberaliserat postmarknaden i föredragandens hemland Tyskland.
Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! Posttjänsterna på Irland är av central betydelse för livet på landsbygden, i synnerhet för landsbygds- och glesbygdsbor med långt till närmaste granne. Jag välkomnar bestämmelsen om samhällsomfattande tjänster – det är av vitalt intresse för folket på Irland, liksom i övriga medlemsstater.
Jag gratulerar föredraganden till att han hållit fast vid den principen. För att gagna kunderna borde vi ta in det i våra dokumentutkast. I det sammanhanget vill jag också säga att jag glad över den nya finansiella tjänst som Irish Post Office nu etablerar på Irland. Det visar att företag som utför posttjänster kan anpassa sig till nya marknadskrav samtidigt som de fortsätter att leverera samhällsomfattande postservice.
Jag välkomnar också domstolens senaste förordnande om att företag som levererar posttjänster har rätt att sluta avtal om att sköta utbetalning av socialbidrag.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Rådet har samtyckt till full liberalisering av EU-marknaden inom posttjänstområdet från den 31 december 2010 under Portugals ordförandeskap. Liberaliseringen innebär att man ska tillämpa konkurrensregler på något som av många uppfattas som ett allmännyttigt organ, för att skapa en inre marknad inom posttjänstområdet. ”Det är utmärkt!”, skulle Portugals premiärminister säga. Beslutet är emellertid ett hårt slag för de samhällsomfattande posttjänsterna, särskilt genom att man avskaffar monopoliserade områden och startar en process för att avveckla dem för att sedan överlämna dem till vinningslystna multinationella företag. Beslutet innebär att man på det allmännas bekostnad äventyrar nationella rättigheter och sparkar ut dem som arbetar inom postsektorn.
Om det funnits några tvivel beträffande den verkliga betydelsen av uttrycket ”regler för tjänster i allmänhetens intresse” i fördragsutkastet, kommer det här direktivet att skingra dem: fortsatt avveckling och nedbrytning av allmännyttiga tjänster, hinder mot att äga och ombesörja dessa tjänster via demokratiskt förvaltade och styrda offentliga bolag. Vårt förslag är därför att direktivet förkastas.
Hélène Goudin (IND/DEM). – Fru talman! Posten är en av de mest uppskattade samhällstjänsterna bland medborgarna, gammal som ung. Detta gör att utformningen av beslutet är särskilt angeläget. Vid tidigare behandlingar av direktivet har jag uttryckt oro för att glesbygdens behov inte skulle tillgodoses. Det har inte varit klart att samma service skulle garanteras till alla. Under en frågestund med kommissionär McCreevy har jag lovats att ingen förändring av förpliktelserna i den allmänna servicen skulle ske. I dag kan vi se en kompromiss som lämnar garantier för att vi i glesbygden kommer att få vår post hämtad och lämnad fem dagar i veckan precis som alla andra. Jag kommer att stödja kompromissen av postdirektivet i morgon. Förhoppningsvis kommer detta att leda till att alla får bättre service, lägre pris och ett effektivare postsystem när vi avreglerar den inre marknaden på ytterligare ett område.
Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Jag vill rikta ett varmt tack till föredraganden Markus Ferber för hans arbete. Han har lyckats ena parlamentet i den här besvärliga frågan vid första behandlingen, även om både han och jag kände att vi borde ha kommit lite längre. Det var förstås vårt eniga ställningstagande som vägledde rådet, och jag ansluter mig helhjärtat till den gemensamma ståndpunkten.
Medlemmar i socialistgrupperna och de gröna grupperna har tyvärr börjat tveka och inser inte de stora möjligheter som direktivet erbjuder när det gäller nya verksamheter och arbetstillfällen. Jag är helt och fullt övertygad om det och jag stöder mig på exempel från flera medlemsstater. Allt hänger nu på om kommissionen håller fast vid direktivet så att det inte stannar vid en pappersprodukt.
Om direktivet införs kommer det helt säkert att uppnå sitt syfte och öppna marknaderna. Konsumenterna får bättre service, och det blir inte som i Tyskland, där nya aktörer, och inte bara nya aktörer utan också nya företag, nya tjänster och nya arbetstillfällen, slås ut från marknaden under förevändning av socialt skydd.
Jag är förstås glad över det gensvar jag fick från kommissionen i går. Om jag förstått det rätt ska kommissionen titta närmare på situationen i Tyskland. Jag uppmanar er att göra det mycket snart eftersom de nya aktörerna på den tyska marknaden har det besvärligt, och det skulle vara hemskt om situationen inte reds upp; det får så att säga en prejudicerande verkan.
Det finns risk för att Frankrike och andra länder följer efter och till slut kommer vi inte att ha uppnått någonting alls. Kommissionen har ett mycket stort ansvar i den här frågan. Jag hoppas att ni använder alla lagliga möjligheter som står till buds och dessutom utövar politiskt tryck för att direktivet ska tillämpas på den europeiska postmarknaden.
Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Fru talman! Herr kommissionsledamot! Posttjänsterna har stor ekonomisk och social betydelse för våra samhällen. Därför måste vi garantera tillgänglighet inom posttjänstområdet och framför allt måste vi se till att tjänsterna har rätt kvalitet. Fullständig liberalisering av posttjänstmarknaden, och däribland postförsändelser som väger mindre än 50 gram kommer att ge ökad konkurrens, nya aktörer och skapa nya arbetstillfällen.
Jag tänkte ta upp två viktiga frågor. Först och främst är det viktigt att garantera samhällsomfattande service och att alla medborgare ska få post, vare sig de bor på fjäll eller på öar. För det andra måste vi se till att de som arbetar inom sektorn får rimliga arbetsvillkor. Vi måste alltså se till att det finns sociala garantier när det gäller arbetstillfällen och inkomster. För det tredje: om medlemsstaterna ska kunna garantera samhällsomfattande service, måste de så snart som möjligt avsätta medel för att finansiera dessa tjänster. I det avseendet ger direktivet medlemsstaterna möjlighet till flexibilitet. För det fjärde: eftersom vi lever i en alltmer datoriserad värld, måste postföretagen kunna utöka sin verksamhet och erbjuda elektroniska tjänster.
I vissa medlemssater kan det dröja ytterligare två år innan posttjänstområdet är fullständigt liberaliserat. Exakt när liberaliseringen äger rum har mindre betydelse, men postföretagen bör ha en effektiv förvaltning som garanterar tjänster med hög kvalitet.
Dariusz Maciej Grabowski (UEN). – (PL) Fru talman! Det är ett kontroversiellt beslut att låta privata aktörer utföra posttjänster. Tiden kommer att utvisa om det är till konsumenternas fördel.
I vissa nya medlemsstater med lägre utvecklingsnivå har institutioner som försvarar konkurrens- och konsumentintressen har ganska svag förankring i det allmänna medvetandet. Det finns risk för att balansen mellan kapitalets och konsumenternas intressen rubbas. Därför är det bra att fastställa datumet till 2012.
Samtidigt föreslår jag att vi analyserar hur postmarknaden fungerar i de länder som redan antagit de nya reglerna, för att identifiera och förebygga oegentligheter i de övriga länderna, och att vi gör det före 2012. Jag funderar också på om en aktör som utför allmännyttiga tjänster bör få ersättning av myndigheterna och inte bara kompensation – såsom föreslås av författarna till det här betänkandet.
Många års arbete på det här lagförslaget har gett Markus Ferber gråa hår. Jag hoppas att införandet av de nya bestämmelserna inte ska ge honom ännu mer bekymmer så att han börjar tappa håret.
Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Fru talman! Markus Ferbers ståndpunkt är tydligen rakt motsatt mot Corien Wortmann-Kools och de övriga ledamöternas ståndpunkter. Jag anser det är fel att privatisering och liberalisering av allmännyttiga tjänster används som standardsvar på globaliseringsfrågor. Jag har också skäl att tro att allt fler människor tar avstånd från det förhållningssättet. Under en omröstning i Leipzig förra helgen röstade 80 procent av de röstande mot privatisering, och har på så sätt hindrat fullmäktige från att genomföra fler privatiseringar under de närmaste tre åren.
Låt mig också säga att det direktiv som vi diskuterar i dag verkligen inte innehåller några garantier för att skydda människor – det vill säga anställda – från social dumpning. I Tyskland har vi har sett hur företag som byggt upp sin verksamhet på rena bottenlöner är motståndare till att införa minimilöner inom posttjänstområdet. Jag är också allvarligt bekymrad över vilka följder det kan få om offentliga institutioner tecknar avtal med sådana företag.
Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Vi har arbetat med att liberalisera postsektorn i mer än 15 år. Inom EU som helhet är den värderad till mer än 90 miljarder euro per år. Vi står nu inför omröstning och att skriva in den här lagstiftningen i unionens historia och jag vill gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete.
I sin nuvarande version är till projektet till stora delar en kompromiss där vi tycks ha uppnått följande huvudsyften: fullständigt genomförande av den inre marknaden inom posttjänstområdet, huvudsakligen genom att monopolet på ordinarie brevförsändelser upphör, och säkrat fortbestånd för allmännyttiga tjänster av hög kvalitet och till låg kostnad.
Den version av direktivet som nu föreligger är emellertid inte lika ambitiös som kommissionens ursprungliga förslag. Under den pågående liberaliseringen har avsteg från liberaliseringens idé till förmån för en gradvis och ganska försiktig liberalisering av postmarknaden när det gäller brev som väger mindre än 50 gram blivit allt tydligare. Det framgår av det kompromissdatum då direktivet ska träda ikraft, särskilt ifråga om nya medlemsstater och länder med liten befolkning, små geografiska områden och klausuler om allmännyttiga tjänster.
Det angivna datumet, 31 december 2012, för medlemsstater som blivit EU-medlemmar 2004 tycks onödigt avlägset. Jag inser att det är en del av den kompromiss som vi förhandlat fram och godkänt, men det kan bromsa de föreslagna förändringarna. Jag är rädd att en så lång period – mer än fyra år – innan direktivet träder ikraft, gör att förändringar som skulle ha blivit genomförda nästan genast om det varit fråga om en tvåårsperiod, kommer att tappa fart.
Slutligen vill jag stödja fru Mrs Pleštinskás begäran om att klausuler som rör blinda och personer med nedsatt synförmåga åter ska införas i förslaget. De saknas i den nu aktuella versionen.
Saïd El Khadraoui (PSE). – (NL) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden och mina medledamöter som hjälpt oss att komma fram till ett resultat som är avsevärt bättre än kommissionens första förslag. Jag förstår varför många av oss tycker att det kan räcka nu, men bakom de positiva inslag som lagts till direktivet finns det också flera riskfaktorer. Vi har fortfarande inte uppnått någonting, eftersom medlemsstaterna ges ett så stort ansvar på två viktiga punkter.
Den första punkten är att det finns mängd frågetecken när det gäller hur den samhällsomfattande tjänsten ska finansieras. Medlemsstaterna har flera alternativ, men det är inte alltid klarlagt om de fungerar i praktiken. I många fall kommer det att leda till tvister, bland annat rättstvister. Jag skulle därför vilja klargöra två saker: för det första att medlemsstaterna åläggs att garantera samhällsomfattande tjänster och finansiera dem, vilka omständigheterna än må vara, och för det andra att medlemsstaterna grundligt och i god tid måste förebereda sig för den nya situationen.
Den andra viktiga punkten gäller det sociala området. Här är det viktigt att peka på att direktivet innebär att medlemsstaterna via ett licenssystem kan kräva att alla postföretag ska följa till exempel samma kollektivavtal eller andra miniminormer. Det är en bra ide, men den är ändå bara frivillig och kommer att tillämpas olika från ett land till ett annat.
Därför tycker jag att direktivet bör skärpas något, inte för att jag är rädd för vad som kommer att hända, utan för att en fri marknad måste regleras och för att en liberalisering måste vara noga förberedd.
Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Fru talman! Vi är inte nöjda med varken Europeiska kommissionen, rådet eller föredraganden, eftersom ingen av dem har hänvisat till variationer inom antalet sysselsatta inom sektorn, arbetsvillkor, antal arbetstimmar eller löner.
Man har inte heller utformat några bestämmelser som rör effektiv kontroll av företagens avgiftsstrategi eller privata monopolsituationer vid pakettransport och expresspost.
I betänkandet betonar man vidare att sysselsättningen i medlemsstaterna är stabil, även om lokala variationer kan förekomma, men man har inte tagit fram några data för att bevisa det.
Underlaget ger alltså ingen möjlighet att göra en riktig utvärdering av arbetstagarnas intressen.
Jag vill slutligen betona att rådet i viss mening ratificerat parlamentets ändringsförslag och samtidigt gett oss tillfälle att ingående diskutera de sociala konsekvenserna, både för dem som är sysselsatta inom posttjänstområdet och för konsumenterna.
Astrid Lulling (PPE-DE). – (DE) Fru talman! Fullbordandet av den inre marknaden för posttjänster illustrerar mer än väl sanningen i talesättet: ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge”. Till och med jag kan stödja det framlagda utkastet som är ett resultat av femton års hårda förhandlingar. Jag råkar vara en av de som hellre hade behållit monopolet för nationell postutdelning av brevförsändelser under 50 gram. Nu är det sista stadiet i den kontrollerade avregleringen av postmarknaden fastställt till den 1 januari 2011.
Med tanke på de luxemburgska posttjänsternas struktur samt det lagstadgade kravet att anställa volontärer från väpnade styrkor i offentlig tjänst och de påföljande kostnaderna kunde jag inte skriva under på en snabb och otillräckligt kontrollerad avreglering av marknaden för posttjänster eftersom detta kunde ha fått oacceptabla konsekvenser för postanställda och kunder.
Inför den första behandlingen bad jag därför föredraganden, Markus Ferber, att tillåta en tvåårig förlängning av tidsfristen för införlivande för små länder med relativt få invånare, så att dessa länder kan fortsätta att begränsa tillhandahållandet av vissa tjänster till leverantören av samhällsomfattande tjänster, och jag tackar herr Ferber för hans förståelse. Jag hade diskret skrivit om överenskommelsen för att garantera att Luxemburg skulle gagnas av undantaget, men ministrarna föredrog att förebygga eventuella missförstånd genom att namnge de berörda länderna. Detta gör oss säkra.
Det viktiga är att kravet på att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster garanterar insamling och snabb utdelning av brev till avsedda privatpersoner och företag under alla arbetsdagar, även i avlägsna eller glesbefolkade områden. Det kan vara nödvändigt med extern finansiering för att täcka nettokostnaderna för de samhällsomfattande tjänsterna. Denna finansiering, och således även problemet med överkomliga taxor, har också reglerats på ett tillfredsställande sätt. Slutligen har bästa möjliga åtgärder vidtagits för att garantera varaktiga kvalificerade arbetstillfällen hos leverantörer av samhällsomfattande tjänster, samt för att garantera att man följer anställningsvillkor och sociala trygghetssystem som baseras på existerande lagbestämmelser eller kollektivavtal, i motsats till vad vänstern ville få oss att tro. De borde läsa utkastets formuleringar. Det är nämligen uttryckligen fastställt att förberedelserna för avregleringen av postmarknaden måste respektera sociala hänsyn.
Vad gäller förslaget om kostnadsfria posttjänster för synskadade, som lades fram av våra filantropiska missionärer, kan jag personligen inte förstå varför förmögna människor med nedsatt syn skulle få skicka sina brev gratis på skattebetalarnas bekostnad. De som föreslår denna ändring är helt ute och cyklar, eftersom det är medlemsstaterna som ska garantera sådana arrangemang. Subsidiarité oblige!
Zita Gurmai (PSE). – (HU) Tack, fru talman. Mina damer och herrar! Den gradvisa liberaliseringen av marknaden för posttjänster är en viktig milstolpe för fullbordandet av den inre marknaden. Detta kommer att bidra till att sätta stopp för speciella rättigheter inom posttjänsterna, och leda till att ett bestämt och oåterkalleligt datum för liberaliseringen av marknaden fastställs. På samma gång garanteras samhällsomfattande tjänster på en hållbar och hög nivå. Liberaliseringen av marknaden kommer att stärka konkurrensen, och på så sätt kan tjänstenivån förbättras med avseende på kvalitet, pris och valmöjligheter. Denna åtgärd kommer att främja en harmonisering av de grundläggande principerna för reglering av posttjänster och den kommer troligen att ge lägre avgifter liksom bättre och mer nyskapande tjänster. Dessutom kommer den att leda till att bättre förutsättningar för tillväxt och sysselsättning alltjämt skapas.
Förslaget till ändring av direktivet är ett resultat av en utmärkt kompromiss som respekterar de skillnader som uppstår på grund av att medlemsstaternas historia och ekonomi skiljer sig åt. Man tar hänsyn till att det tar längre tid att förbereda liberaliseringen i vissa länder, framförallt i de östeuropeiska länderna. På samma gång tar man även med andras intressen i beräkningen. För att förhindra snedvridning av marknadskonkurrensen kan inte de länder som ännu inte har liberaliserat sin marknad tillhandahålla tjänster i de länder där postsektorn redan är fullständigt liberaliserad före 2012. Då går tidsfristen för undantaget ut. Jag skulle vilja tacka Markus Ferber för hans arbete, men jag vill naturligtvis också tacka Brian Simpson, vår skuggföredragande.
Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Jag gratulerar Markus Ferber och Brian Simpson för kvaliteten i deras betänkande, och jag tackar även alla inblandade medlemmar och parter för deras öppenhet under förhandlingsprocessen. Liberaliseringen av marknaden för posttjänster har fortfarande långt ifrån lett fram till en konkurrenskraftig marknad där konsumenter och företag är de största vinnarna. Därför hävdade jag att kommissionens strategi kanske inte kan garantera tillgång till samhällsomfattande tjänster i tillräckligt stor utsträckning. Således stödde jag skuggföredraganden Brian Simpsons ståndpunkt om att man bör garantera de samhällsomfattande tjänsterna och inrätta en kompensationsfond. Jag stödde även hans ståndpunkt om att man ska liberalisera posttjänster under 50 gram 2010, eller i särskilda fall, som de nya medlemsstaterna med yttersta randområden, senast den 31 december 2012. Jag är också nöjd med tanke på de stater som omfattades av de särskilda villkoren, även om jag måste påpeka att dessa villkor kanske inte är tillräckliga. I så fall kommer ytterligare åtgärder att krävas.
När det gäller sysselsättningen är jag glad över det tidigare införda tillägget om att en rapport måste läggas fram om den allmänna utvecklingen av sysselsättningen inom sektorn, de arbetsvillkor som tillämpas av alla operatörer i en medlemsstat och eventuella framtida åtgärder. Jag är väldigt nöjd med den gemensamma ståndpunkt som uppnåtts, men jag stöder ändringsförslagen som lagts fram av mina kolleger Gilles Savary, Saïd El Khadraoui och Inés Ayala Sender, bland andra, och av min parlamentariska grupp. De befäster nämligen idén om att liberaliseringsprocessen måste vara genomtänkt för att jämlik allmän tillgång, utveckling och sysselsättning ska förstärkas. På grund av alla dessa orsaker uppmanar jag er att stödja betänkandet och rådet, samt att stödja parlamentets ståndpunkt.
Richard Howitt (PSE). – (EN) Fru talman! Parlamentet bör godkänna våra ändringsförslag om att återinföra obligatoriska kostnadsfria posttjänster för blinda i direktivet.
Herr Vizjak! Trots att ni säger att ni var öppen och flexibel avvisade ni helt parlamentets ändringsförslag om obligatoriska kostnadsfria posttjänster för blinda. Vi har i kväll hört Leonard Orban säga, på kommissionsledamot Charlie McCreevys vägnar, att våra ändringsförslag inte tillför något mervärde för användarna av posttjänster.
Herr Orban! Använder inte blinda posttjänster? Och är inte det verkliga mervärde ni talar om den faktiska merkostnad som blinda kommer att tvingas betala?
Till Markus Ferber måste jag tyvärr säga att jag tror att ni gjorde fel som accepterade en kompromiss och gav upp det krav som parlamentet godkände vid första behandlingen. Igår underlät ni också att besvara min fråga om huruvida posttjänsterna för blinda är hotade. Jag hoppas att ni besvarar min fråga idag. För om det inte finns något sådant hot, vilka skäl kan ni då ha för att inte vilja ta med det i direktivet? Om det finns ett hot visar det att vi måste ta med det i direktivet. I Italien, Tyskland, Finland, Nederländerna, Grekland och Portugal är det postkontoret och inte regeringen som tillhandahåller dessa kostnadsfria posttjänster. Nya och befintliga tjänsteleverantörer på en liberaliserad marknad kommer oundvikligen att försöka hålla nere kostnaderna, och då får blinda inte drabbas. Efter liberaliseringen på Nya Zeeland upphörde posttjänsterna för blinda. Vi får inte låta samma sak hända här.
Slutligen några ord till dem som sympatiserar med funktionshindrade personer, men som inte tycker att det här är rätt forum eller sätt att uttrycka det. Ni sa detsamma till oss om hissdirektivet och om bussdirektivet, andra exempel på inremarknadslagstiftning. Men parlamentet sa nej, och vi insisterade på tvingande lagstiftning om tillgänglighet för funktionshindrade. Idag måste vi återigen insistera på tvingande rättigheter för Europas blinda och synskadade.
Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Fru ordförande! Tack för att ni ger mig ordet.
Rådets gemensamma ståndpunkt inkluderar inte ändringsförslagen om kostnadsfria posttjänster för blinda trots att parlamentet vid första behandlingen röstade för att behålla dessa tjänster även efter liberaliseringen av den europeiska postmarknaden.
Jag hade för avsikt att rösta för ändringsförslag 3 som Eva Lichtenberger lagt fram. I detta förslag upprepades parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen. Tidigare hade man enats om en kompromiss att anta direktivet om fullbordandet av gemenskapens inre marknad för posttjänster vid andra behandlingen. Efter dagens diskussion med föredraganden Markus Ferber, blev jag informerad om att godkännandet av något av ändringsförslagen skulle äventyra denna kompromiss, vilket skulle kunna betyda att man blir tvungen att ingå förlikning.
Jag inser vikten av att anta direktivet. När det införlivats i nationell lag, kommer medlemsstaterna att kunna lösa detta problem i enlighet med principen om subsidiaritet och krav på samhällsomfattande tjänster. Jag uppmanar därför alla medlemsstater att tillhandahålla kostnadsfria posttjänster för blinda och synskadade i enlighet med principen om subsidiaritet och kravet på samhällsomfattande tjänster.
Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Fru talman! Jag skulle också vilja stödja ändringsförslagen om synskadade personer. Om EU deklarerar för alla och envar att man inte tillåter diskriminering innebär detta att tillgången till posttjänster måste vara lika för alla. För de synskadade betyder det att de får assistans i sin tillgång.
Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Det här direktivet är bara ännu ett exempel på hur oflexibel och dålig EU-lagstiftning påverkar det brittiska folket negativt. Direktivet leder till att postkontor slår igen och till att postanställda blir arbetslösa. Postkontoren spelar en viktig roll i samhället, i synnerhet för gamla, fattiga, personer med nedsatt rörlighet och funktionshindrade. Detta är bara en av otaliga EU-lagar som har skadat mitt land och kommer att fortsätta göra det. Det brittiska medborgarna är medvetna om detta och det är ett av skälen till att de inte får rösta om EU-konstitutionen. Om konstitutionen ratificeras kan de se fram emot mycket mer av samma slag.
Marian Harkin (ALDE). – (EN) Fru talman! Jag anser att föredraganden i stort – om än inte helt – har uppnått en bra balans. Genom tillhandahållandet av samhällsomfattande posttjänster garanteras konsumenterna full tillgång till posttjänster, samtidigt som medlemsstaterna flexibelt får bestämma hur de bäst och mest effektivt kan tillhandahålla de samhällsomfattande posttjänsterna.
De samhällsomfattande posttjänsterna innebär också att ett tillräckligt antal inlämningsställen måste inrättas för att fullt ut beakta användarnas behov i landsbygdsområden och glesbefolkade områden, något som jag vet kommer att välkomnas, i synnerhet i mitt hemland Irland.
Jag måste säga att jag från början hade en del reservationer när det gäller direktivets konsekvenser för de postanställda, men medlemsstaterna har fortfarande befogenhet att reglera anställningsvillkoren och kollektivavtalen inom sektorn, så detta leder inte till orättvis konkurrens.
Slutligen vill jag säga att jag stöder ändringsförslaget om obligatoriskt tillhandahållande av kostnadsfria tjänster för blinda och synskadade. Jag är inte av samma uppfattning som Leonard Orban – eller var det kommissionsledamot Charlie McCreevy? Jag tror faktiskt att detta innebär ett mervärde, då kostnadsfria tjänster för blinda och synskadade kommer att försvinna på en fullt liberaliserad marknad, och därför är det ett mervärde om vi kan garantera dessa människor att de kostnadsfria tjänsterna finns kvar.
Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Fru ordförande! Tack för att ni ger mig ordet. Först av allt skulle jag vilja tacka Markus Ferber för ett enastående betänkande. Tack vare det kommer snart det efterlängtade direktivet att träda i kraft, vilket betyder att gemenskapens inre marknad för posttjänster kommer att vara fullständigt genomförd 1 januari 2009.
Jag är framför allt nöjd över att principen om subsidiaritet har behållits och att det konkreta implementerandet har överlåtits åt medlemsstaterna, som kommer att skapa en lagstiftning som är specifik för deras egen situation. Jag skulle dock även vilja betona den sociala aspekten av denna lagstiftning vad gäller rättigheterna för handikappade, i synnerhet blinda eller synskadade, och deras rätt att utnyttja kostnadsfria posttjänster.
Jag uppmanar mina kolleger i parlamentet att stödja de relevanta ändringsförslag som togs upp i plenum i veckan och som antogs av parlamentet vid första behandlingen. Dessa tjänster är adekvata och fundamentala för följande befolkningsgrupper: människor med exceptionellt låg inkomst, områden med mycket höga nivåer av arbetslöshet och människor i svåra sociala situationer, för att inte nämna de som drabbas av social uteslutning.
Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Tack för detta tillfälle att bidra till debatten. Jag lyckönskar föredraganden till hans arbete. Jag tror att det är allmänhetens uppfattning att denna process redan har inletts, eftersom det i många medlemsstater inte finns postservice som är likvärdig för alla regioner. Jag är glad över att subsidiaritet ska gälla i denna fråga så att medlemsstaterna får besluta hur de bäst ska genomföra principen om en liberaliserad marknad.
Jag måste stödja min gruppordförande Richard Howitt i frågan om funktionshinder. Tyvärr var det någon som sa att förmögna blinda kommer att gynnas. Beklagligt nog finns det alldeles för få förmögna, blinda människor i Europa och världen. Jag önskar att vi kunde säga att de var förmögna och berömda allihop, men så är inte fallet.
Jag menar att vi måste ta tydlig ställning i denna fråga, bara för att visa att EU visserligen handlar om fri rörlighet för kapital och tjänster, men att EU också bryr sig om dem som saknar röst och dem som inte kan se.
ORDFÖRANDESKAP: WALLIS Vice talman
Andrej Vizjak, Rådets ordförande. − (SL) Dagens livliga debatt har visat att det finns många berättigade olika åsikter om regleringen av denna traditionella och äldsta offentliga tjänst. Det var också riktigt att många olika åsikter och frågor uttrycktes.
Likväl måste vi poängtera att den föreslagna texten är en balanserad kompromiss mellan, å ena sidan, liberaliseringen av den inre marknaden som säkrar konkurrenskraft och det mervärde som därigenom uppstår och, å andra sidan, konsumentskydd och skydd av rättigheter för konsumenter och sårbara konsumentgrupper samt för de som bor i avlägsna områden. I korthet är det enligt rådets uppfattning en bra kompromisstext, och jag skulle vilja uttrycka mitt stöd för denna åsikt.
Vi är också medvetna om avsikten bakom vissa ändringsförslag, men genom diskussioner i tidigare debatter framkom en slutlig kompromisslösning. Vi anser därför att detta är en bra text, och jag hoppas att ni kommer att använda mycket politisk visdom i morgon när ni har er sista chans att stödja den.
Leonard Orban, Kommissionen. − (RO) Först av allt skulle jag vilja tacka alla deltagare i debatten och betona att denna debatt har bevisat att parlamentsledamöterna har ett stort intresse i denna fråga. Detta intresse hör även samman med den avgörande roll som posttjänster spelar i den europeiska ekonomin och i det dagliga livet för EU-medborgarna.
Jag skulle även vilja betona att fullbordandet av denna process kommer att garantera en bestående hög kvalitet av samhällsomfattande tjänster för alla EU-medborgare och för affärsvärlden.
Huvudmålet för postreformen är att gynna alla konsumenter och användare av posttjänster, inklusive grupper med särskilda behov. I detta sammanhang tog jag särskild hänsyn till flera medlemmars inlägg om att man även i fortsättningen ska tillhandahålla kostnadsfria tjänster för blinda och synskadade.
Kommissionen är mycket medveten om att detta är en angelägen fråga. Vi anser att liberaliseringen av marknaden inte kommer att förändra situationen och att de internationella kraven även fortsättningsvis kommer att uppfyllas helt och hållet. Jag skulle vilja understryka att man i den gemensamma ståndpunkten förtydligar att marknadsliberaliseringen inte kommer att förhindra tillhandahållandet av kostnadsfria tjänster för blinda och synskadade.
I enlighet med artikel 23 i direktivet måste kommissionen utarbeta en rapport om tilämpningen av direktivet, och denna rapport måste även innehålla information om ovan nämnda grupper. Kommissionen anser att direktivet, i sin nuvarande utformning, är den bästa rättsliga ramen, och att det kommer att leda till hög kvalitet och hållbarhet hos de europeiska posttjänsterna, samtidigt som det uppfyller internationella krav.
Sammanfattningsvis anser vi att betänkandet, som det sammanställts av Markus Feber och antagits av en bred majoritet i transportutskottet, borde stödjas.
Markus Ferber, föredragande. − (DE) Fru talman, herr ordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tillåt mig att bara göra några få anmärkningar.
För det första skulle jag vara glad om de medlemmar som höll passionerade anföranden för hela världen åtminstone stannade i kammaren under resten av debatten. De gjorde mig snarare besviken och jag måste säga att jag syftar i synnerhet på ledamöter som Eva Lichtenberger.
För det andra måste jag påpeka att i det här fallet talar vi om liberalisering och inte om privatisering. Ägandestrukturen hos de existerande posttjänsterna intresserar inte EU och nämns inte i direktivet.
För det tredje, låt mig säga att när de första posttjänsterna inrättades för 500 år sedan var det privata företag som tillhandahöll dess tjänster. Det var inte förrän senare som regeringarna bestämde att de själva kunde göra det bättre. Så låt oss inte snedvrida historien, tack.
För det fjärde skulle jag vilja påminna kammaren om att statliga monopol också missbrukas. Jag är glad över att Gabriele Zimmer uppmärksammade detta problem. Hon kommer från ett område där staten nästan helt säkert missbrukade sitt postmonopol 1990, till skada för oskyldiga människor. Detta är en annan punkt som särskilt måste betonas i den aktuella debatten.
Låt mig göra en sak klar: vi glömde inte bort de blinda i lagstiftningen. De är inkluderade, men på ett sätt som stämmer överens med andan i direktivet. Genom sina bestämmelser berättar EU för medlemsstaterna att de är ansvariga för de samhällsomfattande tjänsterna och för att finansiellt se till att kravet på att tillhandahålla dessa tjänster uppfylls. De är dessutom ansvariga för att genom licensiering och tillståndsförfaranden se till att vissa tjänster, som posttjänster för blinda, kan upprätthållas på lång sikt. Jag är kommissionsledamoten väldigt tacksam för att han har tillkännagett att kommissionen avser att ta detta i beaktande i sin rapport, i enlighet med artikel 23 i direktivet. Vi har inte glömt någonting, vi har inte glömt de blinda. Likväl undrar jag om blinda ska ha fri tillgång, garanterad genom EU:s lagstiftning, medan rullstolsburna inte ska ha det. Det är också en fråga som bör övervägas.
Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum imorgon, den 31 januari 2008.
Skriftliga förklaringar (Artikel 142)
Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar godkännandet vid andra behandlingen av rådets gemensamma ståndpunkt om ändring av 1997 års posttjänstdirektiv om fullständigt genomförande av den inre marknaden för posttjänster, och jag gratulerar min hedervärda tyska kollega Markus Ferber för det enorma arbete han har utfört.
Jag är nöjd över att rådet antog alla de viktiga aspekterna i parlamentets ståndpunkt. I synnerhet är jag nöjd med att man sköt upp liberaliseringen av den allmänna marknaden till den 31 december 2010, med en tvåårig förlängning för de länder som blivit medlemmar i EU efter 2004. Jag är också nöjd med att man behållit principen om en samhällsomfattande tjänst som omfattar åtminstone en utdelning och en insamling om dagen fem dagar i veckan för alla EU-medborgare med tillräckligt många inlämningsställen på landsbygden samt i avlägsna och glesbefolkade områden. Slutligen är jag nöjd med att man följer subsidiaritetsprincipen när det gäller sociala hänsyn – en fråga som jag hoppas att arbetsmarknadens parter kommer att arbeta med på EU-nivå. Jag är ledsen över att bestämmelser för att skapa en europeisk regleringsmekanism inte finns med. Min sista anmärkning är att jag är angelägen att se att operatörer snart kommer överens om att införa ett EU-frimärke för försändelser som väger 50 gram, och jag har för avsikt att ta ett politiskt initiativ för detta syfte inom en snar framtid.
Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Den gemensamma ståndpunkten tillfredsställer såväl de krav som parlamentet genom sina röster ställde inför första behandlingen som de ändringsförslag som föreslogs av utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Kommissionen måste emellertid alltjämt tillhandahålla tydliga undersökningar om vilka effekter liberaliseringen av posttjänsterna kommer att ha på sysselsättningen.
I sitt yttrande efterfrågade utskottet en konsekvensanalys av denna åtgärds effekter på de fem miljoner eller fler arbetstillfällen som hänger samman med eller är beroende av posttjänsterna. Denna studie underlättas av att posttjänsterna redan har liberaliserats i åtskilliga medlemsstater, såsom Storbritannien, Sverige och Nederländerna. Erfarenheterna i dessa länder har ännu så länge inte visat på att liberaliseringen har lett till fler arbetstillfällen inom sektorn, eller till arbeten med högre kvalitet.
Jag anser att vissa skyddsmekanismer borde tillåtas i de fall då uppkomsten av nya leverantörer av posttjänster på marknaden kommer att leda till ett stort överskott. En av de tillgängliga mekanismerna för de drabbade företagen och medlemsstaterna skulle kunna vara Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.
Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Fru talman! Vägen till liberaliseringen av posttjänster blir längre, och detta kan man delvis beskylla parlamentet för eftersom det har förlängt kommissionens tidsfrist med två år. De nationella delegationernas ståndpunkter speglar de olika marknadssituationerna i de 27 medlemsstaterna. Sverige, Storbritannien och Finland, som är förgrundsgestalter för den liberaliserade marknaden, liksom Tyskland och Nederländerna, som har gått långt i den riktningen, ser alla den slutliga tidsfristen som en seger för protektionismen. Med utgångspunkt i sin statligt kontrollerad ekonomi ser de nya medlemsstaterna inte bara det ursprungliga förslaget 2009 utan även kompromissen 2011 som ett hot för jobben i postsektorn. I till exempel Polen har Poczta Polska 100 000 anställda, och Poczta Polska kan inte möta öppen konkurrens på medellång sikt. Eftersom dessa länder har funnit allierade bland offentliga tjänsteföretag i Västeuropa, först och främst i Frankrikes La Poste, har de lyckats att förhandla till sig särskilda villkor som senarelägger införandet av den fria marknaden till slutet av 2012.
Således har de postanställdas gemensamma intresse vägt tyngre än intresset hos konsumenterna, som blev utsatta för hårda prövningar under julruschen i december 2007 när postmonopolets oförmåga tydligt demonstrerades. Den långsamma utvecklingen av sektorns liberalisering på EU-marknaden, en liberalisering som började så tidigt som 1989 med det första utkastet till direktiv, visar styrkan hos de gemensamma intressen som försvarar status quo mot en utvidgning av det allmänna intresset.
Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Än en gång ser vi ett ideologiskt motiverat förslag, denna gång om posttjänster. Det har inte föregåtts av någon analys av sociala konsekvenser, och inget seriöst samråd med postkontor, anställda eller konsumenter.
Det finns ingen efterfrågan på att marknaden för posttjänster ska liberaliseras, ingen logik i och inga skäl till att göra det. Folk vill inte ställas inför en rad konkurrerande postkontor som marknadsför sina produkter. De vill inte att deras lokala postkontor ska slå igen bara för att marknaden inte är tillräckligt lönsam för de privata postföretag som kommer att översvämma marknaden och tvinga offentliga operatörer som An Post på knä.
Folk vill ha en pålitlig postservice som levererar deras post så smidigt som möjligt och låter de lokala postkontoren ligga kvar mitt i de samhällen de betjänar.
Hur ska folk kunna ta idén om ett EU som främjar ett socialt Europa på allvar när man med detta förslag slår ännu en spik i dess kista?
Det är dags att sätta stopp för den ideologiskt motiverade tvångsmarschen mot liberalisering och privatisering.
Det irländska folket har möjlighet att hejda detta genom att rösta nej till Lissabonfördraget.
Katrin Saks (PSE), skriftlig. – (ET) Jag är för att en liberalisering av marknaden genomförs så snabbt som möjligt och jag välkomnar det direktiv som fullbordar genomförandet av den inre marknaden för posttjänster.
Nedläggningen av små postkontor i Estland har retat upp befolkningen, men det är tydligt att efterfrågan på traditionella posttjänster har avtagit i och med att ny teknik som till exempel Internet har börjat användas.
Om det finns konkurrens kan en ny affärsverksamhet för Internetbaserade tjänster växa fram, och detta måste välkomnas. Jag förstår även medlemsstaternas behov av att få ett fastställt datum.
Det är därför viktigt att principen om ömsesidighet tillämpas när medlemsstater tillåts vägra att öppna sina marknader för tillhandahållare av posttjänster från grannstater vars tillhandahållare skyddas av lagen.
Viktigt är också att samhällsomfattande posttjänster är garanterade för alla, även för de som är bosatta i avlägset belägna områden eller på öar. Posttjänsterna måste ha rimliga priser, hålla hög kvalitet och vara tillgängliga för alla.
Det är nödvändigt att utarbeta planer för kostnadsrelaterade samhällsomfattande posttjänster, eftersom man ser olika på konceptet i olika medlemsstater. Jag tror att det finns skäl till att kräva att kostnadsöverväganden för alla tjänster ska vara undantagna från indikatorn för de samhällsomfattande posttjänsterna.
Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) En liberalisering av posttjänsterna kommer att ske i hela EU – inte 2009 som ursprungligen planerats, men 2011. Ekonomiskt sett är postsektorn mycket viktig och den har även inverkan på andra ekonomiska sektorer. Precis som på alla andra områden med ekonomisk verksamhet är det klokt med mer konkurrens vid leverans av postförsändelser. Inte bara företagen gagnas av detta, utan även konsumenterna får stora fördelar. Så blir dock inte fallet om de grundläggande villkoren inte stämmer. Med andra ord måste man garantera att breven precis som tidigare kommer att levereras på ett effektivt sätt och till rimliga priser. Man måste se till att de allmänna bestämmelserna för samhällsomfattande posttjänster är garanterade på lång sikt – och detta överallt, även i avlägset belägna områden.
Särskilt viktigt är att det finns goda arbetsvillkor och framför allt arbetstrygghet för alla som arbetar med posttjänster. Det är också viktigt att samma villkor gäller för verksamhet hos alla tillhandahållare av posttjänster. Det fastslogs klart och tydligt redan från början att det här inte skulle vara en tygellös liberalisering.
Vi måste skapa bra och hållbara förutsättningar för alla – postföretagen, deras anställda och naturligtvis också deras kunder.
Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) Öppnar man upp för fri konkurrens för posttjänster kommer detta oundvikligen att innebära en försämring av tjänsterna, särskilt i glest befolkade länder som Finland. Posten bör vara en offentlig tjänst, och vi måste garantera att den har tillräckligt med kapital genom att använda de pengar som tjänas in via tjänster som är ”lätta” att förvalta, för att kunna bistå de områden som är ”svårare”. En nation som vill bevara sin sammanhållning och gemenskapskänsla kommer inte att privatisera offentliga posttjänster. Vi är också beroende av en offentlig tjänst för att kunna garantera integritetsskydd och det slags säkerhet som vi kräver av posten. Privatisering skulle kunna resultera i en osund personalpolitik som skadar förtroendet för posten. Av denna anledning röstar vår grupp emot rådets ståndpunkt om privatisering.
Alexander Stubb (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Liberaliseringen av marknaden för posttjänster är ett viktigt område för den europeiska inre marknaden.
Medan den här diskussionen har pågått har det funnits många frågetecken kring de samhällsomfattande posttjänsterna. Jag tror att vi kan luta oss mot erfarenheterna från en del europeiska postmarknader som redan har avreglerats. Posttjänsterna har tryggats i dessa länder, samtidigt som kvaliteten och servicen har förbättrats genom en mer affärsmässig verksamhet. Samtidigt möter jag när jag reser omkring i Europa dålig och långsam service i många av de länder som försöker få så många undantag som möjligt från den planerade liberaliseringen.
Dessutom ger det här betänkandet medlemsstaterna stor handlingsfrihet vid genomförandet av liberaliseringen. Många av de källor till oro som har nämnts kan på så vis hanteras av de nationella myndigheterna.
Jag vill tacka Markus Ferber för hans envishet i hanteringen av denna mycket besvärliga process.
Iuliu Winkler (PPE-DE), skriftlig. – (RO) En fullständig liberalisering av posttjänsterna i medlemsstaterna kommer inte bara ha en positiv inverkan på användarna av posttjänster och konsumenterna, vilka kommer att dra fördel av nya och innovativa tjänster och lägre postavgifter, utan även på medlemsstaternas ekonomi totalt sett.
Det direktivförslag som diskuteras är komplett i sin nuvarande form, då det för vissa medlemsstater är möjligt med en förlängning av fristen för en fullständig liberalisering av marknaden för posttjänster.
Rumänien är ett av de länder som gagnas genom de nya bestämmelser som antagits av Europaparlamentet. De rumänska leverantörerna av samhällsomfattande tjänster är under omstrukturering enligt ett program för 2007-2010 som antagits av den rumänska regeringen, och förberedelserna för liberalisering kommer att påbörjas först därefter.
Detta tidsschema gagnar de rumänska konsumenterna, eftersom en liberalisering av marknaden efter den 1 januari 2013 innebär tjänster med förbättrad kvalitet till överkomligt pris.
20. Resultatet från konferensen på Bali om klimatförändringar (debatt)
Talmannen. − Nästa punkt är uttalanden av rådet och kommissionen om resultaten från Balikonferensen om klimatförändringarna.
Janez Podobnik, rådets ordförande. − (SL) Det är en ära för mig att återigen få vara med er i dag och i egenskap av rådets ordförande få presentera utvärderingen av resultaten från Balikonferensen om klimatförändringar. Det gläder mig att Europaparlamentet intog en mycket aktiv roll och engagerade sig i debatten om klimatförändringar. En stark delegation från Europaparlamentet bestående av ett antal framstående representanter för parlamentet och med parlamentets vice talman Alejo Vidal-Quadras i spetsen var också närvarande vid Balikonferensen.
Jag skulle också vilja uttala mitt stöd för den första interimsrapporten om klimatförändringar som lades fram för ert utskott för klimatförändringar förra måndagen. Som ni vet hölls konferensens sista dagar i en så att säga mycket laddad atmosfär av osäkerhet. När det verkade som om förhandlingarna skulle stranda och ingen överenskommelse skulle uppnås involverades även FN:s generalsekreterare, och hans inskridande hade stor betydelse.
Det faktum att förhandlingarna förlängdes med en dag och pågick hela de två sista nätterna är ett bevis för att de var komplicerade. Den slutliga överenskommelsen resulterade i ett beslut om långsiktigt samarbete inom ramen för konventionen som fått namnet Balihandlingsplanen. I enlighet med detta dokument kommer förhandlingar att inledas redan i mars eller april med målet att i slutet av nästa år nå fram till en fullständig global överenskommelse om att motverka klimatförändringar efter 2012.
Tillåt mig att nämna några viktiga punkter i denna överenskommelse: första punkten gäller internationella åtgärder för förbättring, dvs. för att minska utsläppen. I överenskommelsen betonas att de satsningar som industriländerna gör för att minska utsläpp ska kunna jämföras sinsemellan. Detta innebär att USA också kommer att inkluderas när det gäller minskning av utsläpp. Här måste vi betona att den här handlingsplanen, till skillnad från Kyotoprotokollet för 2008–2012, inte förpliktigar till några särskilda mängder.
Nästa viktiga punkt är att även utvecklingsländer kommer att medverka till att minska utsläppen inom ramen för hållbar utveckling. Här är det mycket viktigt att industriländerna visar sitt stöd i form av överföring av teknik och lämplig finansiering. Positiv uppmuntran till och åtgärder för att förhindra uthuggning och ödeläggelse av skogar i utvecklingsländerna, vilket starkt bidrar till de globala utsläppen av växthusgaser, syftar också till att minska klimatförändringarnas effekter.
Den tredje punkten gäller förbättrade anpassningsåtgärder som inkluderar internationellt samarbete. Till den fjärde punkten hör förbättrade åtgärder för att utveckla och överföra teknik som möjliggör anpassning till och dämpning av klimatförändringarna i takt med ekonomisk utveckling. För en mer effektiv dämpning av och anpassning till klimatförändringarna är det nödvändigt att vi ser till att det blir lättare för utvecklingsländerna att få tillgång till miljövänlig teknik. Det femte punkten gäller förbättrad finansiering och investering för att dämpa klimatförändringarna. Detta förutsätter att utvecklingsländerna får stöd så att de kan genomföra de nationella åtgärder som krävs för att dämpa, och även anpassa sig till, klimatförändringarna.
Fortsatta förhandlingar kommer att äga rum under ledning av den nybildade ad hoc-gruppen för långsiktigt samarbete inom ramen för konventionen. Gruppen kommer redan det här året att träffas fyra gånger. Förhandlingsprocessen kommer att bli intensiv och kräva stora insatser från förhandlarnas sida. De pågående förhandlingarna om de skyldigheter som de industriländer som undertecknat Kyotoprotokollet har efter 2012 kommer att fortsätta. Dessa förhandlingar bör vara avslutade i slutet av nästa år. De kommer att löpa parallellt med förhandlingarna inom ramen för Balihandlingsplanen.
Vi anser att de beslut som fattats vid Balikonferensen är riktiga. De omfattar viktiga punkter som ligger i linje med det som vi strävar mot i EU. En av de viktigaste saker som har uppnåtts är att alla länder är engagerade, industriländer som utvecklingsländer, i det gemensamma arbetet med att minska utsläppen. Vi stöder en jämställd allomfattande anpassning. Vi förväntar oss att Balihandlingsplanen förändrar det dödläge som råder när det gäller överföring av klimatvänlig teknik till utvecklingsländerna.
Konferensen gav oss generösa ramar för fortsatta förhandlingar. Den här kompromissen är på sätt och vis det mesta som kunde uppnås utifrån den globala samstämmighet som för närvarande råder. Framtida förhandlingar kommer att bli rättstekniskt och politiskt mycket krävande. Vår uppfattning är att vi kan nå ett framgångsrikt resultat om vi lyckas upprätthålla den tendens som varit tydlig under det gångna året, då frågan om klimatförändringar har fortsatt att klättra uppåt på den politiska agendan.
För att kunna nå fram till en verkningsfull internationell överenskommelse kommer vi att behöva uthållighet och tålamod och även en hel del politisk vilja. Ibland är de allra nödvändigaste åtgärderna de som godtas sist.
Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Tillåt mig att börja med att tacka er för denna möjlighet att debattera både resultaten från Balikonferensen om klimatförändringar förra året och planerna för det som väntar efter att en överenskommelse har träffats om att inleda förhandlingar.
Först av allt skulle jag vilja uttrycka min beundran för den aktiva roll som Europaparlamentet intagit och det stöd som har kommit därifrån före och under konferensen. Kontakterna och sammanträdena som vi hade med er delegation under konferensens lopp visade sig vara ovanligt fruktbara. Jag skulle särskilt vilja betona Europaparlamentets mycket viktiga roll när det gäller att förse tjänstemän från andra länder med information. Ömsesidigt stöd är nödvändigt när det gäller att informera om och förmedla EU:s ståndpunkt, vilket är av avgörande betydelse för att vi ska kunna upprätthålla vår ledande roll. Detta var till särskild nytta på Bali och det kommer att visa sig vara det än mer under de kommande två åren.
När det gäller själva resultaten från Balikonferensen skulle jag vilja börja med att säga att konferensen blev en odelad framgång, eftersom alla viktiga länder redan vid början av förhandlingarna kom fram till en överenskommelse om klimatförändringar för perioden efter 2012. Överenskommelsen kommer slutgiltigt att godkännas 2009 och den täcker alla de grundläggande delar som EU varit fast beslutet att ha med.
Därmed har vi en utgångspunkt och en välbehövlig drivkraft till att inleda förhandlingar, i syfte att nå fram till en överenskommelse om klimatförändringar. Vårt mål är en överenskommelse som kommer att leda till en drastisk global minskning av utsläppen, i en första fas fram till 2020 och därefter med en ännu större fortsatt minskning. Vi är därför nöjda med resultatet i dess helhet, eftersom de ligger i linje med våra gemensamma mål för Bali.
Det faktum att USA deltog i diskussionerna på Bali är ett tydligt tecken på att de tänker inta en aktiv roll i förhandlingarna. Beslutet från Bali var viktigt, och precis lika viktig är den tonvikt som för första gången lagts på behovet att utvecklingsländerna vidtar aktiva åtgärder.
Den ledande, för att inte säga medlande, roll som EU intagit, tillsammans med de insiktsfulla och konstruktiva insatserna från somliga utvecklingsländer som till exempel Brasilien och Sydafrika, var av avgörande betydelse för att man skulle kunna uppnå det här resultatet. Från och med nu är vårt mål att nå fram till en överenskommelse om de framtida ramarna för klimatförändringar vid 2009 års partskonferens i Köpenhamn. Naturligtvis har vi även som mål att samordna våra forskningsbaserade ambitioner.
Låt oss inte göra några misstag: vägen till Köpenhamn kommer att bli lång och svår. Framför allt måste EU även fortsättningsvis ha en ledande roll, precis som vi med mycket goda resultat hade under förberedelserna inför konferensen på Bali. Vi lade korten på bordet vid konferensens inledning, visade vilken kurs vi skulle styra mot och övertygade andra om våra ståndpunkter redan innan den egentliga konferensen hade börjat. EU hade en markant påverkan på konferensens positiva resultat. Detta måste vi hålla i minnet när vi blickar fram mot Köpenhamn.
Kommissionens förslag som godkändes förra veckan om ett åtgärdspaket för klimat och förnybar energi går precis i linje med detta – man visar att EU är fast besluten att göra framsteg. Jag förlitar mig på ert stöd och er beslutsamhet i den lagstiftningsprocess som precis har påbörjats, så att åtgärdspaketet kan godkännas innan innevarande valperiod är över och i god tid före Köpenhamn. Under de kommande två åren måste vi verkligen upprätthålla det stora politiska tryck som har utövats i den här frågan, eftersom detta visat sig vara ytterst fruktbart under 2007. Vi måste ta tillvara alla möjligheter och se till att den uppmärksamhet som riktas mot frågan inte avtar, varken på europeisk – eller än viktigare – på internationell nivå.
Om vi ska nå fram till en överenskommelse före slutet av 2009 kommer vi utan tvekan behöva ett närmare och också mer strategiskt samarbete med våra viktigaste samarbetspartner. Detta gäller främst våra samarbetspartner från utvecklingsländer, eftersom vi måste få dem att visa ännu större vilja till ännu mer avgörande framsteg i arbetet med att drastiskt minska utsläppen. Utan sådana satsningar vet vi att det tveklöst kommer att bli svårt att övertyga utvecklingsländerna att engagera sig i ytterligare åtgärder. Vi måste därför utnyttja alla tillgängliga internationella forum, inklusive G8-toppmöten, sammanträden mellan de stora ekonomierna och bilaterala dialoger, för att garantera och trygga deras överenskommelse och beslutsamt leda dem i den här riktningen.
Vi vet alla att det kommer att bli svårt att övertyga vissa av våra samarbetspartner. Det finns fortfarande ett stort motstånd från USA:s sida. Å andra sidan vet vi också att vi gör framsteg på statlig nivå, i affärskretsar och mer generellt när det gäller allmänhetens sätt att se på saken. Frågan om klimatförändringen har redan en central plats i den politiska debatten, vilket vi kan se i de pågående amerikanska primärvalen.
Klimat och energi kommer att finnas med bland de punkter som prioriteras på agendan för det här årets G8-toppmöte i Japan. Det förväntas inte bara vara en hjälp när det gäller att förmedla en central och tydlig politik, utan även för att skapa värdefulla tillfällen som vi måste ta väl tillvara i meningsutbytet med våra samarbetspartner från industriländerna. För närvarande pågår det en livlig debatt i Japan om klimatförändringen. Låt oss utnyttja den här möjligheten att föra våra samarbetspartner närmare och visa att framåtsträvan inte är oförenlig med ekonomisk utveckling eller konkurrens.
Tillåt mig att kommentera de parallellt löpande åtgärderna. Av allt att döma kommer FN att förbli det viktigaste förmedlande forumet för en överenskommelse om klimatförändringen för perioden efter 2012, den tidpunkt då man måste ha träffat den slutliga överenskommelsen. För att vara mer specifik så måste vi, med tanke på de begränsade resurser och medel som vi har tillgängliga och den mycket korta tid som är kvar, se till att alla dessa internationella forum och handlingsplaner används strategiskt så att de kan tjäna som stöd för och ett komplement till FN:s handlingsplan utan att på något sätt underminera den. Vi har helt enkelt inte råd att fördubbla insatserna eller slösa tid nu när FN:s handlingsplan i viss mån redan är utarbetad.
Vi behöver även ett närmare samarbete med våra samarbetspartner från utvecklingsländerna, för att vi noggrant ska kunna planera deras delaktighet i och bidrag till en framtida överenskommelse. Som tydligt framgick även på Bali kommer utvecklingsfrågan att vara central vid förhandlingarna, och av denna anledning kommer vår största utmaning att vara att åstadkomma ett arbete baserat på ömsesidigt förtroende. Utvecklingsländerna, åtminstone de mest framskridna, är beredda att vidta åtgärder. De kommer att göra detta under förutsättning att industriländerna fullgör sina befintliga och framtida skyldigheter för att minska utsläppen. Industriländerna måste även göra det möjligt för utvecklingsländerna att få tillgång till teknik eller mer allmänt till finansiering.
Allt detta sammantaget gör att vi måste ha ett nära samarbete med tillväxtekonomierna för att kunna komma fram till den bästa kombinationen av metoder och incitament och se till att dessa ekonomier bidrar med rimliga insatser, insatser som efter 2020 kommer att vara ännu större från deras sida. Bilateralt samarbete och bilateral dialog med viktiga länder som till exempel Kina och Indien kommer att ha avgörande betydelse.
Slutligen skulle jag vilja säga att åtgärdspaketet för klimat och energi är ett bevis på vår beslutsamhet att gå från ord till handling. Det visar också att det här kan göras på ett rättvist och ekonomiskt effektivt sätt som tillåter alla att bli vinnare. Det tror jag är det bästa sättet att påverka våra samarbetspartner i positiv riktning på.
Karl-Heinz Florenz, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Ni hade ett utmärkt arbetslag på Bali. De arbetade tills de stupade, och jag ber er vidarebefordra detta tack till er personal. Som europeisk patriot anser jag att den verkliga framgången på Bali ligger i de helt avgörande beslut om triangeln med 20-procentiga minskningar som Europeiska unionen fattade i mars förra året, och detta är grundvalen för de liv vi kommer att leva på den här kontinenten under de kommande åren.
Jag tänker inte ta upp de olika framgångsrika resultat som uppnåddes på Bali eftersom mina parlamentskolleger säkert kommer att göra det. Bortsett från att vi hade framgång med Förenta staterna gläder det mig att vi förutom de 38 länder som redan har undertecknat Kyotoprotokollet också kunde förmå de närmaste G77-länderna att förbinda sig att göra någonting i stället för att ständigt beklaga sig över att alla regeringar väntar på att de andra ska agera. Denna katt och råtta-lek är nu slut. Detta genombrott hade för övrigt inte kunnat uppnås utan Förenta staternas hjälp.
Herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! Tillåt mig att säga några ord om de frågor vi kommer att beröra i denna debatt. Vi lärde oss på Bali att vi kommer till korta om vi begränsar våra diskussioner till koldioxidutsläppen. Jag anser att vi måste utveckla en betydligt större medvetenhet om hållbarhetsdebatten, och det har också blivit uppenbart att vi inte bara har en klimatkris utan också en råvarukris, men även detta kan vändas till någonting positivt.
Jag anser att vi i långt högre grad måste knyta hållbarhetsbegreppet till våra mål på detta område för att öka medvetenheten. Men detta för mig naturligtvis raka vägen till rådet, herr rådsordförande. Vi kan redan se hur våra medlemsstater drar sig för målen 20/20/20 och försöker göra allt möjligt för att slippa uppnå dem. Jag anser att ni står inför en utomordentligt stor utmaning när ni tillsammans med oss eftersträvar att nå dessa mål, för när scenen flyttas till Poznań och därefter till ett annat land i norr måste vi hålla fast vid vår ståndpunkt. Jag hoppas att kommissionen och parlamentet kommer att stå som garanter för fortsatt framgång i denna fråga.
Guido Sacconi, för PSE-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill genast säga att jag helt instämmer i de uttalanden som minister Janez Podobnik och kommissionsledamot Stavros Dimas gjorde för en liten stund sedan. Vi träffar dem allt oftare, och snart kommer vi att kunna kommunicera med dem genom kroppsspråk, utan att tala och utan tolkar, eftersom det förefaller mig att vi förstår varandra mycket bra.
Jag instämmer också i vad de sa om att de ytterligare åtaganden som Europeiska unionen gjorde under Balikonferensen tvingar oss att spela vår roll med ännu större konsekvens än tidigare. Men i dag diskuterar vi Bali, och denna fråga bör vi låta vila tills vidare, eftersom vi kanske redan i morgon kommer att godkänna en resolution som förefaller mig vara väl formulerad.
Den mest exakta åsiktsformulering jag har sett när det gäller Bali hade skrivits av Yvo de Boer, och som ni vet är han generalsekreterare för FN:s ramkonvention om klimatförändring. Han skrev om hur ”klimatförändringens Berlinmur” hade fallit. Detta förefaller mig vara en mycket träffande formulering, eftersom man på Bali – vilket vi också har påmints om – fattade beslut om en färdplan för vägen mot Köpenhamnsmötet som är tillräckligt preciserad. Jag vill framhålla att man särskilt diskuterade frågan om anpassning, redan före 2012, och även frågan om förstärkt finansiering. Det fördes en särskild diskussion om överföring av teknik där frågan om avskogning ingick, men framför allt – och för mig är detta den viktigaste och mest lovande frågan – lyckades man övervinna barriären – härav namnet ”Berlinmuren” – i bilaga 1 mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer i en värld som har förändrats, en värld där många av de tidigare utvecklingsländerna nu upplever en massiv tillväxt.
Sammanfattningsvis kan man säga att USA:s, Kinas och Indiens metod att lägga över ansvaret på andra för att slippa göra någonting själva har avslöjats, och av denna orsak har det uppstått en situation där svåra förhandlingar – de kommer säkert att bli svåra – har goda möjligheter att leda till ett framgångsrikt resultat.
Chris Davies, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag anser att ministern har rätt när han säger att vi kan vara nöjda med avtalets innehåll, och vi kan lyckönska dem som medverkat till att få avtalet i hamn.
Jag vill inte underskatta svårigheterna som ligger framför oss fram till Köpenhamn 2009, för utöver andra frågor – som regnskogar och tekniköverföring – finns det alla möjliga hinder på vägen.
Vi ska också vara medvetna om att klimatförändringen kommer att äga rum i alla fall, oavsett utgången av förhandlingarna. I söndags besökte jag den årliga ceremonin för att hedra förintelsens offer i Liverpool, och tänkte på hur vi i Europa, hur våra folk och våra politiker kommer att reagera när miljarder av människor i hela världen konfronteras med akut vattenbrist, med än större folkomflyttningar och ökad migration över hela jordklotet. Vilka sorts reaktioner kommer vi att möta? Hur mycket hyckleri kommer denna oundvikliga konsekvens att leda till?
Vi måste göra vårt bästa. Jag har stora förhoppningar om handeln med utsläppsrätter. Jag anser att den hela tiden förbättras, och jag anser att systemet med maximigränser och handel (cap-and-trade) ger oss möjlighet att på allvar tackla en stor andel av växthusgaserna. Även tekniken förbättras och stimuleras. Nu på eftermiddagen hade jag ett fantastiskt möte om att minska koldioxidutsläppen från bilar, där lagstiftningen verkar ha gett en knuff som redan nu har förändrat attityder och öppnat nya möjligheter. Kanske är det faktiskt möjligt att nå målen utan att det behövs biobränslen. De kan vi använda till kraftverken i stället.
När det så gäller koldioxidlagring (CCS) anser jag verkligen att vi kan vara mer ambitiösa med våra mål. Jag tycker att vi skulle kunna tidigarelägga dem tre eller fyra år och försöka utforma realistiska program som kan börja tillämpas långt före 2020.
Vid det europeiska toppmötet i vår behöver vi ett antal beslutsamma åtaganden från regeringarna. Men vid det europeiska toppmötet måste man också, anser jag, diskutera förnybara energikällor och energibesparing. Jag tror att det finns en stor risk för att regeringarna slirar här, inte levererar vad de ska, och finner det politiskt svårt att få till stånd de institutionella förändringar som krävs, och jag tror att kommissionen behöver utöva så mycket påtryckningar som den någonsin kan, för att hitta nya mekanismer och se till att medlemsstaterna uppfyller de mål de nu har enats om.
Mirosław Mariusz Piotrowski, för UEN-gruppen. – (PL) Klimatförändringar har följt människan genom historien. Men enligt många framstående vetenskapsmäns uppfattning är människans inverkan på dessa förändringar inte särskilt stor. Denna uppfattning uttrycks till exempel i det öppna brev som sänts till FN:s generalsekreterare av hundra vetenskapsmän runtom i världen. Europeiska kommissionen verkar vara fullständigt omedveten om denna aspekt på frågan, och i stället för att agera för att försvaga de faktorer som bidrar till den globala uppvärmningen går den till angrepp mot sådant som inte alls har något samband med mänsklig aktivitet.
Kommissionen försöker nu påtvinga EU-medborgarna enorma kostnader för en insats som den i sin fantasi har inspirerats till av science fiction – i själva verket mera ”fiction” än ”science”. Enligt preliminära beräkningar kommer varje familj att betala i genomsnitt över 50 euro i månaden för detta projekt vars resultat kanske kan bli märkbara om ungefär 100 år. Det verkliga resultatet kommer dock att bli en försämring av de nya medlemsstaternas ekonomi under de närmaste två till tre åren. En sådan drastisk minskning av koldioxidutsläppen kommer att leda till en allvarlig lågkonjunktur till exempel i Polen vars energi huvudsakligen bygger på kolkraft.
Om Europeiska unionens institutioner vill tillämpa en praktisk strategi för att minska koldioxidutsläppen bör de börja med sig själva. Jag vill påminna er om att 20 000 ton koldioxid släpps ut i atmosfären varje år enbart som ett resultat av de meningslösa resorna till sammanträdena i Strasbourg.
Satu Hassi, för Verts/ALE-gruppen. – (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Klimatkonferensen på Bali var en framgång och vi kan vara stolta över EU:s roll där. Samtal om framtiden för Kyotoprotokollet inleddes officiellt, och alla de viktiga frågorna finns på förhandlingsbordet. Inte en enda fråga har utelämnats. Förenta staterna har således inte lyckats begränsa de framtida förhandlingarna, och de kommer att bli svåra, vilket också har påpekats här.
Det viktigaste budskap som EU kan sända till världen har dock samband med vår egen klimatpolitik. Det bästa sättet att påskynda den svåra internationella processen är att vi antar ambitiösa lagar om handel med utsläppsrätter, förnybar energi och energieffektivitet.
Det gläder mig att kommissionen i förra veckan såg skydd av klimatet som en positiv ekonomisk möjlighet – den nya industriella revolutionen. Det är av avgörande betydelse för vår ekonomiska framtid att vi även i fortsättningen spelar en ledande roll för utvecklingen av ren, ny energiteknik.
Vi måste också förstå att den gordiska knuten när det gäller internationella klimatförhandlingar är rättvisa. Vår planet kan inte räddas om inte stora utvecklingsländer som Kina och Indien också minskar sina utsläpp. För att de ska kunna acceptera detta måste de känna att varje framförhandlad lösning är rättvis. Vi måste vara beredda att på ett eller annat sätt kompensera utvecklingsländerna för att våra utsläpp per capita är flera gånger större än i utvecklingsländerna.
Dimitrios Papadimoulis, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Sista minuten-kompromissen på Bali har gjort det möjligt för oss att rikta blicken mot Köpenhamnsmötet 2009. Den har också avslöjat vilka krafter som kommer att motarbeta det avtal som krävs. Fram till dess måste EU stå kvar i främsta ledet och arbeta för ett bredare avtal med specifika, ambitiösa åtaganden och en tidtabell. Fördelarna med ett sådant avtal kommer att vara långt större än den ekonomiska kostnaden.
Precis som i Europaparlamentets resolution i november 2007 uppställer min grupp mer ambitiösa och bindande mål än de som kommissionen presenterade för ett par dagar sedan, både för EU och för medlemsstaterna. Min grupp vill ha en mer generös hjälp till utvecklingsländerna. Ett varningsord, herr kommissionsledamot: den traditionella industrilobbyn har redan börjat nagga kommissionens förslag i kanten, och samtidigt försöker kärnkraftslobbyn likt en varg i ekologiska kläder ersätta de förnybara energikällorna med kärnkraft. Ni bör vara medvetna om dessa strävanden.
Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Europeiska unionen reste till Bali full av goda avsikter att uppnå bästa möjliga resultat. Unionen uppnådde inte allt vad den hade föresatt sig, men jag är fortfarande positiv.
Först och främst gläder det mig att alla deltagande länder kunde underteckna handlingsplanen från Bali och att förhandlingar kan inledas. Det är synd att inga specifika utsläppsstandarder har tagits med i den slutliga texten till handlingsplanen, men det har gjorts framsteg på andra områden som till exempel inrättandet av ett program för att ta itu med det allvarliga avskogningsproblemet. Så sent som i förra veckan kom det fler oroväckande rapporter om avskogning i Brasilien. Det är också bra att västländerna ska ge utvecklingsländerna bättre stöd när det gäller utnyttjandet av hållbar teknik.
Slutligen finns det ett problem som inte har lösts och det är utsläppen av växthusgaser från sjöfarten. Denna i hög grad förorenande sektor är så komplex att det krävs en global strategi. Det är nödvändigt att utöva påtryckningar på Internationella sjöfartsorganisationen för att de ska lägga fram en effektiv policy här så snart som möjligt. Herr kommissionsledamot! Ni kan vara helt säker på vårt stöd för er strategi.
Roger Helmer (NI). – (EN) Fru talman! Jag har förstått att det samma dag som klimatkonferensen på Bali inleddes fanns så många privata jetplan på Balis flygplats att det inte fanns plats för dem. Vad vi gör motsvarar med andra ord inte vad vi säger att vi vill göra.
Det var meningen att Balikonferensen skulle bana väg för en post-Kyoto-överenskommelse, men Kyoto i sig har misslyckats. Inte nog med att vi har misslyckats med att få med oss några av världens största utsläppsländer, utan inom EU är det bara en handfull medlemsstater som faktiskt uppfyller sina åtaganden från Kyoto. Förenta staterna, som vi klankar på för att landet inte har ratificerat Kyotoavtalet, är faktiskt bättre än EU om man ser till utsläppsutvecklingen. Ändå har vi inte kommit överens om så mycket mer på Bali än att fortsätta samtalen i våra försök att ersätta ett misslyckat klimatavtal med ett annat.
Jag skulle önska att vi oroade oss mindre för klimatförändringen och mer för att trygga vår energiförsörjning. Låt oss få höra mindre om vindkraftverk och utsläpp från bilar och mer om att investera i kärnkraftskapacitet och högeffektiva förbränningsugnar.
Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) Jag anser att den resolution som utarbetades av utskottet för klimatförändringar återspeglar de viktiga besluten vid Baliförhandlingarna och även Europaparlamentets åsikt. Jag har en mycket positiv uppfattning om Bali-tidtabellen, dvs. slutdatumet för ingående av avtalet för tiden efter 2012. Endast genom en tydlig arbetsplan är det möjligt att säkerställa kontinuitet sedan Kyotoprotokollet har utlöpt, något som parlamentet hela tiden har eftersträvat.
Det gläder mig att även utvecklingsländerna tog på sig en del av ansvaret för att minska koldioxidutsläppen och att de förband sig att verka för hållbar utveckling. Detta innebär naturligtvis förstärkt internationellt samarbete på området ekonomiska och mänskliga resurser. Jag hoppas verkligen att de befintliga och för närvarande genomförda mekanismerna i EU som till exempel kolmarknaden framgångsrikt kommer att omsättas i praktiken på internationell nivå. Men vi måste förenkla dem och förhindra att de blir en oproportionerligt stor börda i förhållande till de potentiella fördelarna. Endast på detta sätt kan vi räkna med att lyckas nå de uppställda målen.
Jag ser den nuvarande situationen i första hand som en möjlighet. Jag ser en framgångsrik, hållbar utveckling som huvudsakligen är beroende av ökad forskningskapacitet. De globala investeringarna i forskning om energiförsörjning har till exempel minskats med 40 procent sedan 1980-talet. Situationen i Europeiska unionen är inte mycket bättre. Vi behöver mer pengar och fler utbildade och kreativa människor. Jag gratulerar Europeiska unionens förhandlare och jag hoppas att vi i framtiden alltid kommer att företrädas av sådana uthålliga, intelligenta och framgångsrika förhandlare. Slutligen vill jag säga att allas blickar vanligtvis riktas mot politikerna när det gäller klimatförändringen, men det är inte bara av politikerna det krävs handling på klimatförändringens område. Det är dags för industrin, företagarna och forskarna att göra en effektiv insats.
Elisa Ferreira (PSE). – (PT) I den resolution vi kommer att rösta om i morgon erkänner parlamentet Bali-konferensens politiska betydelse. Vetenskaplig kunskap har lett till den politiska viljan att vidta åtgärder, och senast 2009 kommer alla länder, vare sig de är utvecklade, tillväxtländer eller utvecklingsländer, att förbinda sig att bekämpa klimatförändringen med olika men specifika mål.
I motsats till vissa kolleger hade jag velat se ett större engagemang från vissa parter, särskilt från Förenta staterna, på Bali såväl som i Kyoto. Men det är positivt att Balimötet avhjälpte Kyoto-mötets brister på sådana områden som skogsförvaltning, behovet att stödja särskilt de fattigaste ländernas anpassning, teknikens roll och utökningen av klimatansvaret till ekonomier som vanligtvis inte betraktas som utvecklade.
EU:s ledande roll var tydlig, och resolutionen visar att parlamentet har för avsikt att skapa en situation som möjliggör för EU att göra ännu mer ambitiösa åtaganden. Det arbetsprogram som gäller är krävande, och parlamentet är berett att genomföra det.
I detta syfte och på ett mer personligt plan lovordar jag kommissionen för den rad beslut som fattades den 23 januari. Att omsätta politisk vilja i policyinstrument ger Europeiska unionen trovärdighet. Det kommer att krävas ganska mycket detaljerad analys, men jag välkomnar till exempel kvantifiering av förnybara energimål, förtydligande av hållbarhetskriterierna för biobränslen och en översyn av klimatrelaterade finansiella instrument. Personligen gläder jag mig mycket över att systemet för handel med utsläppsrätter från att ha varit en nationell strategi förändras till att bli en sektorstrategi, även om jag anser det brådskande att göra systemet mer förenligt med EU:s konkurrensförmåga före 2009. En framkomlig väg, värd att undersökas, skulle kunna vara att flytta upp systemet för handel med utsläppsrätter till internationell nivå och låta det bygga på avtal för de viktigaste sektorerna bland de största världsproducenterna.
Holger Krahmer (ALDE). – (DE) Fru talman! När vi tittar tillbaka på Balikonferensen måste vi dra slutsatsen att den var den största, dyraste och bäst förberedda konferens som någonsin hållits och att den faktiskt bara ledde till ett enda resultat, nämligen en överenskommelse om att fortsätta förhandla. Om sanningen ska fram var detta det enda resultatet av konferensen.
En uppriktig utvärdering efter Balikonferensen tvingar oss att analysera konferensen på följande sätt. För det första lyckades FN:s klimatpanel övertyga en stor del av världsopinionen med sina klimatscenarier, men panelen var ingalunda övertygande när det gäller de slutsatser som bör dras av den nuvarande situationen. Samtidigt som EU banar väg på egen hand finns det för det andra inte något tecken på en vilja inom världssamfundet att ingå bindande avtal om minskning av koldioxidutsläppen. Detta gäller inte bara Förenta staterna utan också Japan, Kanada, Australien och många andra länder. En blick på de fyra återstående kandidater som har en realistisk chans att bli president i Förenta staterna visar ganska tydligt att det praktiskt taget inte finns några utsikter till att USA gör några åtaganden i en FN-process på klimatpolitikens område.
Vi – och då menar jag EU – bör ompröva vår strategi. Vad händer om Köpenhamns-konferensen 2009 leder till ett misslyckande? Det finns kostnadseffektiva alternativ till ett internationellt avtal som till exempel överföring av teknik, ett lämpligt system med incitament för att skydda de tropiska regnskogarna, avskiljning och lagring av koldioxid och även utveckling av kärnkraften. Lagen om knappa resurser kommer till slut att tvinga även Förenta staterna och Kina att spara energi och undvika koldioxidutsläpp.
Den nya industriella revolutionen kommer när oljepriset stiger. Vi behöver inte framtvinga den genom att anta lagar.
Madeleine Jouye de Grandmaison (GUE/NGL). – (FR) Fru talman! Balikonferensen har påmint oss om att den globala uppvärmningen är ett hot mot utvecklingen. Det finns en risk för att den globala uppvärmningen kommer att öka klyftan mellan utvecklade länder och utvecklingsländer. Det råder inget tvivel om att de senare kommer att drabbas mest av klimatförändringens konsekvenser. Detta gäller särskilt öar som är sårbara på mer än ett sätt eftersom de drabbas särskilt av cykloner och stigande havsnivåer. Enligt min uppfattning bör man därför prioritera hjälp till dessa länder när det gäller anpassning och överföring av lämplig teknik.
Insatserna mot klimatförändringen har ett nära samband med kampen mot fattigdom och uppnåendet av millenniemålen. Jag ser detta som det bästa sättet att få stöd från G-77-länderna. Om vi vill att den process som leder fram mot Köpenhamnsmötet 2009 ska lyckas och om vi vill göra tillägg till den blygsamma färdplan som utarbetades på Bali är det av helt avgörande betydelse att göra framsteg i utvecklingsländerna. Jag ser att unionen har uppmärksammat detta, vilket bör välkomnas, men jag vill fästa särskild uppmärksamhet på öarnas situation.
Irena Belohorská (NI). – (SK) Tack så mycket, fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar. Den Bali-färdplan som man kom överens om vid den internationella konferensen och den nyligen inrättade anpassningsfonden tvingar båda Europeiska unionen att spela en ledande roll.
Europeiska unionen måste dock på ett realistiskt sätt undersöka och bedöma vilken minskningsnivå som är acceptabel. Förslaget att minska utsläppen med 25 till 40 procent fram till 2020 i jämförelse med 1990 eller till och med med 50 procent fram till 2050 tycker jag liknar slumpmässigt valda siffror som inte bygger på någon verklig kunskap om i vilken utsträckning utsläppen kan minskas. Detta är som ett lotteri med procentsatser: en oöverlagd och orealistisk lek som går ut på att plocka siffror ur en hatt. Om inte USA, Kina och Indien deltar kommer desutom inga av EU:s insatser att få önskad effekt eftersom vi inte kan lösa ett globalt problem på egen hand.
Om vi satsar alltför högt kommer det ena landet efter det andra att misslyckas med att uppnå målet, och till sist kommer vi att inse att vi alla har misslyckats. Med tanke på denna situation vill jag säga att vi kommer att komma fram till en förnuftig lösning om vi är mindre ambitiösa men ändå realistiska när det gäller minskningen av utsläpp. Det skulle räcka att titta på hur Europeiska unionen kan uppfylla de mål som fastställs i Lissabonfördraget.
Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (EN) Fru talman! I kritiska medier har partskonferensen på Bali kallats ”diskussioner med solbränna”. Men efter att ha varit med på de fem senaste sessionerna av partskonferensen måste jag säga att jag tyckte att Bali var effektivt. En färdplan togs fram för de närmaste två åren, med förhandlingsspår för alla länder, så att de kan möta klimatutmaningen.
Självklart är det synd att vi måste erkänna att det ännu inte finns något globalt bindande klimatmål och att vi fortfarande är ensamma aktörer. Men det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att vi inom två år kommer att gå fram på bredare front än i dag, då bara en fjärdedel av utsläppsländerna deltar.
Inte långt efter resultaten från Bali tog några hoppfulla röster genast upp frågan om huruvida detta automatiskt innebär att fronten är bred nog för de utsläppsminskningar på 30 procent som vi gick med på vid toppmötet i mars, under förutsättning att EU inte agerar på egen hand.
Svaret är emellertid, inte riktigt än. Skälet är inte bara ekonomiskt, utan även miljömässigt. För EU är det politiskt viktigt att ta ledningen, i hopp om att andra ska följa efter, men vår unilaterala ansträngning – som det fortfarande rör sig om – minskar vår konkurrenskraft på världsmarknaden vilket ger förorenarna en konkurrensfördel.
Detta kallas kolläckage, vilket jag vid flera tillfällen har betonat. Det globala kapitalet kommer bara att flytta till länder där det inte kostar något att släppa ut koldioxid. Att flytta runt utsläppen är inte detsamma som att minska dem.
En unilateral klimatpolitik drabbar energi- och sysselsättningsintensiva industrier hårdast och gör att principen om att förorenaren ska betala förvandlas till en princip om att förorenaren vinner eller att förorenaren utlokaliserar. Lyckligtvis har kommissionen insett den risken, vilket kommissionsledamot Stavros Dimas mycket tydligt påpekade nyss, och det tackar jag er för. Som kommissionsledamot Günter Verheugen nyligen sa när han beskrev farorna med ensidiga minskningar: ”Vi exporterar utsläpp och importerar arbetslöshet. Är inte det korkat?”
Han har rätt. Därför måste vi ta fram en mekanism som verkligen bygger på den globala marknaden och jag anser att en balansgång mellan det tredelade dilemmat med energiförsörjning, miljöhänsyn och bevarande av globalt konkurrenskraftig industri för att sysselsätta vår arbetskraft bör vara vår huvudsakliga prioritering i det nyligen offentliggjorda klimatpaketet.
Riitta Myller (PSE). – (FI) Fru talman! Det bästa resultatet av Balisamtalen var att internationella förhandlingar om ett avtal efter Kyoto har inletts. Det var även viktigt att vi enades om en tidsfrist, det vill säga Köpenhamn 2009.
Flera här har uttryckt förvåning över de procenttal som EU har föreslagit i Baliöverenskommelsen. Det är samma siffror som FN:s klimatpanel IPCC har presenterat i sina bedömningar och som anger de utsläppsminskningar som vi i Europa – och världen – måste uppnå för att kunna hantera klimatförändringen utan att enorma uppoffringar måste till. På knappt två år måste vi komma fram till ett avtal som rymmer ett åtagande att jordens temperatur ska stiga högst två grader. För att klara detta behövs alla. Vi behöver EU som visar vägen, vi behöver utvecklingsländerna och vi behöver gemensamt försöka få med utvecklingsländerna.
Just nu måste vi fullgöra vår egen uppgift. Vi måste se till att de lagförslag som kommissionen lade fram förra veckan behandlas så ambitiöst som möjligt här i parlamentet och sedan genomförs i medlemsstaterna.
Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Fru talman! Byt ut ”Bali” mot ”Kyoto” eller ”Rio 1992”, så stämmer det in på flertalet av anförandena här. Hur kommer det sig, herr rådsordförande? Ni som kommer från ett litet land kanske kan tala om varför vi aldrig når en lösning. Beror det på de mäktiga storföretagen och affärsintressena, beror det på att det internationella systemet inte fungerar eller beror det på bristande medvetenhet hos allmänheten? Jag tror inte att problemet är bristande medvetenhet längre, framför allt inte hos beslutsfattarna.
I slutändan handlar det om affärsintressen och politik, och jag tror att många misstag sker inom dessa områden. Vi kan inte på ett trovärdigt sätt delta i processen och finna verkligt konstruktiva lösningar om vi inte börjar med oss själva. Konkret innebär detta helt enkelt att man minskar de koldioxidutsläpp som är ett resultat av politik.
Här är ett mycket specifikt exempel som slovenerna kan titta närmare på: Om vi ger upp Strasbourg och håller alla våra sammanträden i Bryssel skulle det vara en liten signal, både i koldioxidfrågan och i andra avseenden. Det skulle verkligen vara möjligt att åstadkomma för vårt ordförandeskap, till skillnad från de stora projekt som i alla fall kommer att behöva överlämnas till någon annan när ordförandetiden löper ut efter sex månader.
ORDFÖRANDESKAP: ROURE Vice talman
Janez Podobnik, rådets ordförande. − (SL) Jag vill gärna kortfattat bemöta några av de synpunkter som framförts under denna mycket intressanta debatt. Vi har trots allt fått höra att vi inte åstadkommer några resultat. Ordförandeskapet och rådsordföranden håller inte med. Saker och ting rör på sig och vi når resultat. Balikonferensen och den överenskommelse som ingåtts av såväl utvecklingsländer som flertalet utvecklade länder är trots allt en stor framgång. Denna framgång blir dock fullständig först i Köpenhamn, och de närmaste två åren kommer därför att bli avgörande.
Jag vill även uttrycka mitt stöd för den resolution som Europaparlamentet ska anta i morgon. Vi anser att den är ambitiös och genomgripande, och att den kommer att bidra till att en överenskommelse nås efter 2012. Ordförandeskapet instämmer också i er bedömning, som redan redovisats här, att EU:s delegation var mycket framgångsrik. Den var kompetent, enig och mycket dynamisk. Sist men inte minst var den trovärdig, vilket är mycket, mycket viktigt för EU. Vi kan verkligen vara stolta över EU och EU:s roll på Bali, framför allt dess resultat.
Man har sagt att EU är en föregångare i utvecklingen av ny teknik. Detta gör det också möjligt att bemöta vissa av de berättigade farhågorna eller tvivlen hos EU:s medlemsstater om det nya energi- och klimatpaket som Europeiska kommissionen lade fram så effektivt förra veckan. I gengäld anser vi att det också ger en möjlighet att skapa nya arbetstillfällen och nya ekologiska innovationer, och att det inte finns någon anledning till oro över den ekonomiska utvecklingen.
Vi håller med om att det här inte bara handlar om politik, utan också ekonomi. Vi skulle faktiskt kunna vara ännu mer ambitiösa. Att bemöta klimatförändringen är faktiskt en framgångssaga för EU-politiken. Det är en stor utmaning inte bara för EU:s politik och ekonomi, utan också för medborgarna. Jag stöder starkt kommissionsledamotens ståndpunkt att också mediernas attityder har stor betydelse. Medierna skulle kunna spela en mycket, mycket viktig roll här. Det paket som Europeiska kommissionen antog i förra veckan är resultatet av en expertstrategi. Principerna om rättvisa och solidaritet finns inbyggd där. Eftersom Europaparlamentet har en mycket viktig roll i antagandet av detta paket förväntar vi oss att parlamentet kommer att axla denna roll på ett mycket dynamiskt sätt.
Någon frågade varför det var nödvändigt att resa till Bali med miljömässigt ohållbara transportmedel. Man kan inte ta sig till Bali utan att använda sig av transportmedel. Vårt svar är dock att det var en mycket välvald destination. Varför? Eftersom det var ... Indonesien är ett utvecklingsland. En av huvudpunkterna i Baliöverenskommelsen var att utvecklingsländerna anslöt sig till detta globala avtal. Ett nå en sådan överenskommelse var lättare på indonesiska Bali än på någon annan plats på jorden.
Jag vill avslutningsvis ta upp frågan om 20/20/20. Kommer dessa mål att nås? EU:s trovärdighet står och faller med uppnåendet av dessa mål, inte minst för att EU:s stats- och regeringschefer vid rådets senaste vårmöte gjorde ett åtagande om 20/20/20-målet. Ordförandeskapet är engagerat och kommer att göra allt för att nå dessa mål.
Pilar del Castillo Vera (PPE-DE). – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot! Givetvis vill jag gratulera kommissionens och parlamentets företrädare till deras insatser på Bali.
Jag ska inta en mer EU-centrisk och EU-inriktad ståndpunkt när jag i det följande tar upp denna och relaterade frågor.
Jag skulle vilja börja med att säga något som redan har sagts, om än med andra ord, nämligen att behov föder möjligheter. Ju större behov, desto större möjligheter. Vad är det vi står inför? Vi står inför två behov. Det ena är att bekämpa klimatförändringens effekter, som främst beror på utveckling och befolkningstillväxt. Det andra är att lösa frågor som rör försörjningen genom traditionella energikällor, vars användning präglas av osäkerhet, antingen för att tillgången till dem blir allt mer knapp eller för att de finns i geopolitiskt besvärliga områden.
Vari ligger möjligheten? Det finns en möjlighet att utveckla effektiva energiformer som gör det möjligt för oss att upprätthålla vår konkurrenskraft, och som är rena och utsläppsfria. Eftersom det handlar om nya energiformer är det också möjligt att garantera deras försörjning.
Vari ligger problemet? Jag menar att EU-institutionerna brister i ledarskap när dessa frågor ska hanteras – ett bristande ledarskap i kommissionen och i parlamentet. Det finns ett enkelt skäl till detta, nämligen att vi inte klarar av att förklara att ren energi omfattar både förnybar energi och kärnenergi.
Det sker inte, det förklarar man inte, trots att det är de styrandes uppgift att presentera lösningar även om dessa kan vara svåra att diskutera vid en viss tidpunkt.
Kommer vi att hamna i den paradoxala situationen att Kina, Indien och andra tillväxtekonomier har renare energi eftersom de har utvecklat sin kärnenergi och dessutom kan konkurrera med lägre löner? Denna fråga måste absolut lösas, herr kommissionsledamot.
Jag hoppas därför att parlamentet och kommissionen kan diskutera kärnenergifrågan på ett sansat men beslutsamt sätt, eftersom vi fortsätter att gå som katten kring het gröt och blundar för den.
Dorette Corbey (PSE). – (NL) Fru talman! Bali var bara början, ett välkommet första steg på vägen mot ett internationellt klimatavtal 2009. Framgång kunde nås i elfte timmen tack vare EU:s ledarskap och jag gratulerar Stavros Dimas och hans medarbetare.
I december hålls en global konferens i Poznań. Det blir nästa prov för EU:s ledarskap. EU måste agera samfällt och tydligt förespråka kraftfulla åtgärder. Vi måste se till att resten av världen fullt ut förstår var vi står. EU vill minska växthusgaserna med 30 procent till år 2020. Det är fortfarande vår utgångspunkt i förhandlingarna. Vissa regeringars och industriledares ivriga lobbyarbete mot energi- och klimatarbetet har gett fel signaler.
EU:s ledarskap innebär också att vi i våra 27 medlemsstater kommer att genomföra de utsläppsminskningar som vi kräver av andra länder. Detta är viktigt. I Poznań måste vi visa att EU vill och kan gå längre än en 20-procentig minskning. Om vi ska ta samförståndet på Bali på allvar måste vi börja med minst 25 procent. Vi måste visa att vi kan åstadkomma detta utan att arbetstillfällen går förlorade, och jag tror fullt och fast att ett historiskt klimatavtal kommer att undertecknas 2009. En klok europeisk klimatpolitik är dock en förutsättning för detta.
Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Klimatkonferensen på Bali var ett prov på om det alls finns några möjligheter till globalt samarbete för att bekämpa klimatförändringen. Det är givetvis en ytterst viktig fråga för hela världen, men den politiska arena där vi verkar är oerhört splittrad och vi måste anpassa våra argument efter olika geopolitiska förutsättningar. Även om framgångarna knappast var sensationella uppnåddes mer än vad man hittills har gjort. Vi fick viktiga partner.
I EU är klimatförändringen en prioriterad fråga. För att uttrycka det enkelt: Ingen vill att ljuset ska slockna hemma hos de egna barnen. Alla EU-länder befinner sig dock inte på samma tekniska utvecklingsnivå och det är också en utmaning för EU. Polen är ett land där 96 procent av elkraften kommer från kol, och att anpassa vår energiindustri till år 2020 kan därför innebära orimliga påfrestningar. Vi här i Bryssel, som är ansvariga för alla EU-medborgares väl och ve, måste ta större hänsyn till enskilda länders förutsättningar och inte sätta ribban så högt att bara ett fåtal länder klarar den.
När det gäller att minska gasutsläppen finns det flera sätt än att diversifiera resurserna. Utsläppsfri kolförbränning är också värt att undersöka. En annan möjlighet är kärnkraft. Förutsatt att man vid byggandet av kärnkraftverk antar särskilda strategier för att hantera alla efterföljande driftfrågor, är kärnkraft en av de renaste energiresurserna.
Jag anser helt enkelt att det är avgörande för vår framtid att vi sätter särskild press på forskarsamhället att utveckla ny teknik som är mycket mer fördelaktig och effektiv för vår planet än den vi har för närvarande.
Adam Gierek (PSE). – (PL) Fru talman! Det energi- och klimatpaket som föreslagits för EU är en omsorgsfull organisatorisk och rättslig mix som syftar till att kraftigt minska koldioxidutsläppen. Kommissionens ambitiösa planer bygger på antagandet att de klimatförändringar som sker i världen är ett obestridligt faktum och ett resultat av koldioxidutsläppen. Ändå har detta inte bevisats och det bekräftades inte på Bali. Alla prognoser inom detta område bygger helt på datorsimuleringar och utgör inga bevis.
För det första, herr kommissionsledamot, krävs mer tillförlitliga uppgifter om koldioxidutsläppens inverkan på klimatet. Koldioxid är en nödvändig del av fotosyntesen. Är den verkligen ett skadligt ämne? Jag vill fästa er uppmärksamhet på skrivelsen, som nämndes tidigare, från ett hundratal ansedda forskare till FN:s generalsekreterare i december.
För det andra kommer kommissionens åläggande av restriktioner för koldioxidutsläpp i EU, utan att frågan löses internationellt, att hämma den ekonomiska utvecklingen, med allvarliga sociala konsekvenser.
För det tredje, och viktigast av allt, har kommissionen i sitt energi- och klimatpaket struntat i den huvudsakliga slutsatsen från Balikonferensen, nämligen samhällenas anpassning till oundvikliga klimatförändringar, såsom omvandling till stäpp eller öken, dricksvattenbrist, översvämningar osv. Detta är de huvudpunkter man egentligen borde lägga resurserna på, i stället för att, som EU nu planerar, lägga dem på att bekämpa klimatförändringen i Europa.
Ivo Strejček (PPE-DE). – (EN) Fru talman! I debatten om de så kallade klimatförändringarna utgår vi från ett antal förutsättningar, som kan ifrågasättas. För det första att klimatförändringarna verkligen existerar och till största delen orsakas av människan. För det andra att slutsatserna från FN:s klimatpanel IPCC är de enda som är tillförlitliga och att det inte finns några andra grupper av vetenskapsmän med andra uppfattningar om de globala klimatförändringarna. För det tredje att folk i allmänhet är beredda att prioritera framtiden och offra sin nuvarande levnadsstandard. För det fjärde att europeiska industrier och företag kommer att överleva den globala konkurrensen, även med högre priser. För det femte att vi kommer att lyckas övertyga resten av världen om att rätta sig efter våra krav. När jag lyssnar till den här debatten inser jag att jag hör till en minoritet i kammaren, men låt mig ändå förklara min ståndpunkt.
För det första är klimatpanelens resultat överdrivna. Det finns andra grupper av vetenskapsmän som har andra uppfattningar om klimatförändringarna och deras orsaker. För det andra saknas det bevis för att klimatförändringarna huvudsakligen beror på mänsklig påverkan. För det tredje har klimatförändringarna blivit ett tjusigt verktyg för att manipulera folk. För det fjärde bevisade klimatkonferensen på Bali att det inte finns något brett stöd för överdrivna och extremt dyra åtgärder för att möta klimatförändringarna. För det femte kommer europeiska tillverkare att tvingas baka in politiska beslut i sina priser, något som följaktligen leder till högre priser och till att den europeiska konkurrenskraften på global nivå minskar ytterligare. För det sjätte kommer långtgående planer på att minska utsläppen av växthusgaser att skada utvecklingsländerna, vilket leder till att klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Så vad bör vi då göra? Det vore bättre att skära ner i den legendariska EU-byråkratin, begränsa mängden lagstiftning som genereras på överstatlig nivå och låta folk arbeta och komma med idéer.
Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Vi börjar alla märka av klimatförändringen, oavsett vilken världsdel eller vilket land vi lever i. Vi drabbas av översvämningar, ökenutbredning, vattenbrist, skogsbränder, glaciärsmältning och förändringar av floran. FN har utropat 2008 till året för planeten jorden. Balikonferensen är oerhört viktig för att nå ett avtal efter Kyoto, om att bekämpa klimatförändringen.
EU bör gå i spetsen för att vidta åtgärder för att minska klimatförändringen och anpassa oss till dess effekter. Befintlig EU-lagstiftning och det nya paket som kommissionen lade fram nyligen för att främja förnybara energikällor är bra exempel på detta.
Jag är glad över att vi håller denna debatt under den europeiska veckan för hållbar energi. Transporterna svarar för 30 procent av världens energiförbrukning och tätortstrafiken svarar för 70 procent av utsläppen. Att få med lufttransporterna i systemet med utsläppsrätter är ett mycket viktigt steg. Andra EU-mål bör vara att effektivisera stadstransporterna och främja järnvägs- och vattentransporter, som förorenar mindre.
Vi uppmanar kommissionen och rådet att inkludera klimatförändringen i sina prioriteringar, både i EU:s politik och i unionens internationella förbindelser.
Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Balikonferensen var ett steg i rätt riktning och jag vill varmt tacka mina kolleger och kommissionen för det goda resultat jag tycker de har uppnått.
Effekterna av att den genomsnittliga globala temperaturen stiger har redan börjat visa sig på många håll i världen. Det är därför absolut nödvändigt att hålla fast vid målet att begränsa den globala uppvärmningen till högst två grader Celsius över de nivåer som rådde före industrialiseringen. Insatserna för att nå detta mål måste förstärkas och främjas genom nya innovationer, investeringar i forskning och utveckling och, framför allt, investeringar i utbildning. Klimatförändringen hänger samman med jordbruket på tre olika sätt. För det första är jordbruket den tredje största föroreningskällan efter transporter och industri. För det andra är det jordbruket som drabbas hårdast av klimatförändringen, eftersom vår jordbruksproduktion sker utomhus och således är mer direkt exponerad för klimatförändringen än någon annan näringsverksamhet.
För det tredje kan jordbrukare också se klimatförändringen som en möjlighet och dra nytta av den. Nya möjligheter öppnar sig för oss i jordbrukarsamhället, som producenter av förnybara energikällor och, framför allt – i andra och tredje generationerna – som producenter av substitut för petrokemiska produkter, för att inte tala om möjligheterna till nya odlingsmetoder. Jag måste återigen understryka vikten av forskning och utveckling liksom utbildning, särskilt inom jordbrukssektorn. Produktionen av förnybara energikällor är dock synnerligen beroende av utvecklingen och tillämpningen av hållbarhetskriterier.
Klimatförändringen, herr kommissionsledamot, är ett globalt problem, som påverkar hela samhällen, inte bara vissa verksamhetsområden. Därför är denna övergripande EU-omfattande och verkligt globala strategi det enda sättet att hantera den. EU bör ha en ledande och främjande roll i dessa insatser.
Margaritis Schinas (PPE-DE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Vägen från Bali till Köpenhamn står nu öppen och jag anser inte att vi bör låta detta överskugga allt. Det avgörande nu är att vi koncentrerar oss på det nya paket med mål som ni har lagt fram, nämligen de tre 20 till år 2020, som jag kallar det, eller Dimaspaketet som andra kallar det. Som det ser ut nu anser jag dock att detta paket med initiativ bör omvandlas till EU-lagstiftning under de närmaste arton månaderna, till dess att parlamentets mandattid löper ut. Det är vår absoluta prioritering. Många har kritiserat er för att ha gjort paketet alltför ambitiöst, medan andra hävdar att det helt saknar ambitioner. Det skulle jag vilja säga är det ultimata beviset för att ni är på rätt väg.
Låt mig bara kort säga en sak till. Det är inte bara regeringarna och Europaparlamentet som måste axla sitt ansvar, utan också de enskilda medborgarna. Vi kan alla göra bättre ifrån oss på detta område. Allt från trafikstockningar till hur vi bygger och bor i hus berör medborgarna, inte bara regeringarna. Jag hoppas att era insatser i Bryssel ska bidra till att öka allmänhetens medvetenhet om detta.
Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! När jag lyssnade till dagens debatt noterade jag med förvåning att uttrycket hållbar utveckling inte användes en enda gång. Det var ett populärt, om än något överarbetat begrepp, så sent som i början av 90-talet, vilket framgår av 1992 års konferens i Rio de Janeiro, där de deltagande länderna enades om att skydda och nyttja miljön på ett förståndigt sätt.
Hållbar utveckling är inte ett omodernt begrepp, en övergående fluga bland politiker och miljövänner. Det är ett begrepp där man strävar efter att förena den ofantliga miljölobbys intressen med industrilobbyns intressen. Låt oss därför se på Balikonferensens resultat i ljuset av den gamla principen om hållbar utveckling – en princip som inte bara värdesätts i Europa utan även internationellt. Vi måste skydda vår planet mot klimatförändringen, men inte till priset av att vår industri går under. Låt oss sträva efter en intelligent kompromiss.
Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr kommissionsledamot! Jag deltog i Balikonferensen som medlem av den polska delegationen. Konferensen var en måttlig framgång. EU-länderna ansvarar nu för klimatkonferenserna i Poznań och Köpenhamn. Vilket är det största hindret för att nå verklig framgång?
Jag anser att det är bristen på effektiv, tillgänglig och billig teknik. Vi i EU bör inrikta oss på detta och därmed hjälpa vår själva och vår ekonomi, men också hjälpa andra genom överföring och utbyte av bästa teknik. Det blir mycket billigare än att påtvinga vår industri allt mer drastiska utsläppsminskningar. Detta kräver en översyn av EU:s budget och en överföring av resurser. Låt oss besluta att göra detta.
I år vid klimatkonferensen i Poznań kommer den polska regeringen att föreslå en global översyn av den bästa tekniken. De ledande företagen och de mest utvecklade länderna kommer att presentera de bästa tekniska lösningarna. Om Köpenhamn 2009 ska bli en framgång måste vi först göra Poznań 2008 till en framgång.
Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Efter att ha deltagit i min femte partskonferens och partssammanträde i FN-regi, återvände jag för första gången från Bali med en känsla av att något uppnåtts i denna oerhört viktiga globala fråga.
Ett av de tydligaste budskapen från Bali var att det brådskar att hitta en mekanism för att se till att avskogningen och skogsförstörelsen ingår i någon form av internationell överenskommelse för tiden efter 2012.
Jag önskar att vi var i en position där vi kunde plussa på ytterligare 20 procent på vårt 20-20-20-paket till 2020. Om vi hade ett gemensamt kreditsystem för att belöna eller kompensera ursprungsbefolkningar, och därigenom minska den nuvarande avskogningstakten, i synnerhet i våra tropiska regnskogar – oaktat den enorma svårigheten i att göra en ungefärlig kartläggning över den befintliga beskogningen – skulle vi kunna minska utsläppen av koldioxid med ytterligare 20 procent, och därför måste ”20-20-20-20 till 2020” vara vårt mål.
Bali resulterade i en färdplan för en global överenskommelse vid partskonferensen i Köpenhamn 2009 (COP15), och eftersom ni mycket skickligt förde EU:s talan vill jag lyckönska er till ert bidrag, herr kommissionsledamot.
Anni Podimata (PSE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! EU går i spetsen för att bekämpa klimatförändringen och i denna kamp spelar ni en mycket speciell roll. Om EU ska fortsätta att vara en föregångare i denna kamp räcker det dock inte att bara utforma lagstiftningsinitiativ eller fastställa bindande mål. EU måste även ha en ledande roll i genomförandet av de bindande mål det har fastställt, med en så enad front som möjligt. Vi kan se att det finns många stora skillnader mellan EU-medlemsstaternas genomförande av klimatförändringsmålen. Därför väntar vi nu på åtgärder, incitament och initiativ som gör att vi kan minska klyftan och göra insatserna för att nå detta mål för EU-medlemsstaterna som helhet mer samordnade.
Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Som suppleant i det tillfälliga utskottet för klimatförändringar vill jag understryka Europaparlamentets enorma framgångar vid den globala konferensen på Bali.
Europaparlamentet måste bli en visionär kraft som kräver en bestående hållbar utveckling. Vad måste vi göra härnäst? För det första måste vi vara oförtröttliga i våra ansträngningar. EU måste uppmuntra investeringar i forskning och utveckling i syfte att få fram effektiv teknik som kräver mindre energi.
Vi kan inte bara tala om koldioxid. Att införa allt strängare miljökrav är inte lösningen – det riskerar bara att försätta våra europeiska små och medelstora företag i ett ogynnsamt läge. Vi får inte ta avstånd från nya idéer såsom strategin att hjälpa klimatet att återhämta sig med hjälp av vatten.
Ett team med slovakiska och tjeckiska forskare under ledning av Michal Kravčík, en framstående expert på användning av vatten för att återställa uttorkade tätortsområden, har utformat ett nytt synsätt för vatten. Insamling av regnvatten i vattenbehållare är en enkel, snabb och mycket effektiv lösning. Jag anser att lagring av regnvatten för framtida användning i stället för att låta det rinna ned i marken är en bra strategisk lösning inte bara i USA utan också i Europa. Jag hoppas att kommissionen och rådet kommer att stödja dessa innovatörers idéer och att denna nya syn på vatten ska få det stöd det förtjänar även i Europa.
Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Det är fantastiskt att lyssna till en debatt och därefter få tillfälle att svara, och lyssna till dem som var på Bali, eftersom vi inte får tillräckligt med information om vad som händer där ute.
Skulle jag bara kunna få ta upp en enskild fråga? Det ligger i tiden att tala om klimatförändringarna och även om medborgarna just nu har engagerat sig i frågan tror jag att det finns en risk för att vi skrämmer iväg dem. Vi måste vara mycket noga med att våra förslag är genomförbara och att vi kan visa upp konkreta resultat.
När det gäller jordbruket, en fråga som särskilt Agnes Schierhuber har berört, vill jag exempelvis nämna att 28 procent av våra utsläpp på Irland kommer från jordbruket. Jag anser att jordbruket redan har dragit ett tungt lass. Vi måste återigen vara noga med att inte kräva för mycket av jordbruket och därmed äventyra vår livsmedelstrygghet. Detta är ingen lätt fråga att lösa. Någon nämnde skogen. Jag tror att vi bör titta på hur vi kan uppmuntra de världsdelar som har stora skogar att inte hugga ner dem, precis som vi försöker uppmuntra våra bönder att inte odla upp permanent betesmark då den utgör en viktig kolsänka.
Låt oss därför göra vad vi kan på global nivå och hoppas att folk ställer sig bakom EU:s ledarskap i den här frågan, för utan det ledarskapet har vi verkligen inte en chans att nå våra mål.
Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Fru talman! Jag vill först och främst tacka Europaparlamentets ledamöter för deras mycket positiva bidrag.
En sak är klar: i kväll har vi hört samma argument som Förenta staterna och Australien framförde när de inte ville ratificera Kyotoprotokollet. Dessa argument har de övergett sedan dess. Australien har ratificerat Kyotoprotokollet och i Förenta staterna accepteras inte sådana åsikter längre, varken på federal nivå eller delstatsnivå.
Jag hörde också ett felaktigt uttalande, som jag är säker på att ledamoten gjorde i god tro, nämligen att Förenta staterna uppvisar bättre resultat än EU. Om man ser på 2005 års uppgifter ser man dock att Förenta staterna ökade sina utsläpp av växthusgaser med 16,4 procent, medan EU nådde upp till Kyotomålet och släppte ut totalt 7,9 procent mindre växthusgaser 2005, jämfört med 1990 års nivåer. Avståndet är därför stort mellan vad EU åstadkommer och vad Förenta staterna inte lyckas åstadkomma, och det ska framhållas att Förenta staterna skulle minska sina utsläpp med 7 procent enligt Kyotoprotokollet, som landet undertecknade men inte ratificerade. I stället för målet -7 procent uppgick utsläppen till +16,4 procent under 2005, medan EU är på väg att nå sitt mål -8 procent. Bara det är lägre än 1990 års nivåer.
Jag vill också påpeka att Irlands största problem är den stora ökningen av koldioxidutsläpp från transporter. De senaste åren har växthusgasutsläppen ökat med 160 procent. Utan tvivel har jordbruksproduktionen stor betydelse här och det finns många lösningar på det området. Nya Zeeland har till exempel utvecklat särskilt djurfoder som väsentligt bidrar till att minska koldioxidutsläppen.
Handlingsplanen från Bali, som man enades om i december, är en viktig del av diskussionen om den framtida internationella klimatförändringsstrategin. Vår största bedrift är att formella förhandlingar redan har inletts. Det finns nu tydliga tecken på att det nödvändiga målet i kampen mot klimatförändringen håller på att nås, när det gäller klimatöverenskommelsen för perioden efter 2012. Inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändring har inrättandet av en ny ad hoc-grupp godkänts för att förhandla om ett långsiktigt samarbete, tillsammans med en ad hoc-arbetsgrupp som redan arbetar inom ramen för Kyotoprotokollet. Alla parter i FN:s ramkonvention, inklusive Förenta staterna, kommer att delta i dessa förhandlingar. En viktig fråga kommer att vara hur kampen mot klimatförändring ska finansieras. Vi måste hitta sätt att påskynda finansieringen, kanalisera investeringar och göra detta på ett ännu miljövänligare sätt. Det kommer att främja ren teknik och insatser för att anpassa sig till klimatförändringens oundvikliga effekter, vilket leder till investeringar både från den offentliga sektorn men i hög grad även från den privata sektorn. Det är den centrala punkten i förhandlingarna. Låt mig dock understryka hur viktigt det är att vi i EU omedelbart vidtar åtgärder. Som mycket riktigt understryks i er resolution måste vi bland annat intensifiera våra insatser för att få in klimatparametrar i vår utvecklingspolitik.
Jag är övertygad om att vi också kan bli mer framgångsrika inom områden som handel och investeringar på bilateral och regional nivå. Att engagera den privata sektorn i större utsträckning har också avgörande betydelse och måste eftersträvas i högre grad.
Att förebygga avskogning är otvivelaktigt mycket viktigt. Som ni redan mycket riktigt har påpekat kan relativt små investeringar hjälpa oss att göra framsteg både i att bekämpa klimatförändring och förebygga förlorad biologisk mångfald. Vi ska välja denna väg eftersom avskogning kan förebyggas också innan ett avtal ingås eller träder i kraft. Det här är därför ett centralt område vi måste hantera.
Kommissionen är fast besluten att hjälpa EU att behålla sin ledande roll i dessa nya diskussioner om framtidens klimatförändringsstrategi. Jag räknar verkligen med ert stöd i den här frågan. Vi har precis inlett förhandlingar om klimatförändringspolitiken för perioden efter 2012. EU:s ledande roll på klimatområdet kommer att vara central för att se till att denna dialog fortsätter och ger positiva resultat. Vi måste dock alltid komma ihåg att vår ledande roll beror på och styrs av den politik och de åtgärder vi antar inom EU. Klimatpolitikens genomförande i EU och ett snabbt antagande av alla klimat- och energiåtgärder kommer att vara fortsatt avgörande om vi vill behålla vår ledande roll och verka för att de internationella insatserna för att bekämpa klimatförändringen blir framgångsrika.
Jag vill ännu en gång understryka att vi ser fram emot ett fortsatt nära samarbete med parlamentet i denna process.
Talmannen. – Jag har mottagit ett resolutionsförslag(1), som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, den 31 januari 2008.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Sebastian Valentin Bodu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Vi har nyligen fått ett dokument om klimatförändringen som vi alla kan ta till oss. Dokumentet, som har titeln ”Don't fight, adapt – We should give up futile attempts to combat climate change”, har skickats som en öppen skrivelse till FN:s generalsekreterare.
Som titeln antyder uppmanas vi av 100 specialister att acceptera klimatförändringen, inte med resignation utan med entusiasm, med argumentet att koldioxid behövs för fotosyntesen.
Jag är varken kemist eller biolog, men jag har inte kunnat undgå att lägga märke till de senaste årens dramatiska klimatförändringar. Jag kan inte undgå att se att vi inte längre har fyra årstider, utan två. Jag tänker inte finna mig i tanken att jag om tio år kommer att åka skidor inomhus, i en hundrametersbacke. Jag accepterar inte tanken att bara kunna sola mellan fem och sju på morgonen, för att inte få hudcancer. Så jag säger till mig själv att jag struntar blankt i deras fotosyntes – jag vill kunna åka skidor, sola och leva ett normalt liv.
Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) FN:s klimattoppmöte på Bali gav inga specifika resultat, men det banade vägen för ett nytt, globalt klimatavtal efter 2012. Tyvärr vill de största utsläppsländerna, däribland Förenta staterna och Kina, fortfarande inte ingå i denna viktiga process för jordens framtid. Mot bakgrund av förberedelserna hittills inför det amerikanska presidentvalet kan vi dock hoppas att den kandidat som vinner valet känner ett ansvar för vår planets framtid, till skillnad från den nuvarande administrationen. Om Förenta staterna skriver under klimatavtalet kommer det förhoppningsvis att bli lättare att övertyga Kina. Vi får givetvis inte glömma bort att EU är den största konsumenten av kinesiska produkter och att vi som köpare bidrar till de kinesiska växthusgasutsläppen.
EU:s företrädare på Bali talade i sina uttalanden om att minska växthusgasutsläppen med 25–40 procent. Förra året röstade Europaparlamentet för en 30-procentig minskning av utsläppen. I kommissionens senaste rapport rekommenderas fortfarande bara en 20-procentig utsläppsminskning till år 2020. Det vore klokt att bringa reda i dessa mål och att stödja samma mål både internt och externt. För min egen del stöder jag givetvis det mer ambitiösa målet att minska utsläppen med 30 procent.
Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Balikonferensens höjdpunkt var antagandet av en färdplan för ett tryggt klimat i framtiden. Denna nya förhandlingsprocess ska slutföras 2009 och innebär att förhandlingarna om den globala uppvärmningen återupptas efter 2012, då Kyotoprotokollets första steg avslutas.
Konferensens resultat bestod i viktiga beslut till stöd för färdplanen, nämligen anpassningsfonden, överföring av miljöteknik från de rika länderna till de fattiga, åtgärder för att minska utsläpp till följd av skövling och utarmning av skog i utvecklingsländerna. Att bekämpa avskogning är en viktig prioritering i EU:s miljöpolitik och en samordnad insats från medlemsstaternas sida kommer att bidra till att bekämpa den globala uppvärmningen.
Det är ett positivt tecken att handlingsplanen från Bali omfattar strategier för begränsning av miljökatastrofer och metoder för att hantera de förluster och skador som uppstår i utvecklingsländerna till följd av klimatförändringen. EU hade stor betydelse för att konferensen kunde slutföras framgångsrikt och så att vederbörlig hänsyn tas till de senaste vetenskapliga rekommendationerna från FN:s klimatpanel IPCC.
Csaba Sándor Tabajdi (PSE), skriftlig. – (HU) Jag välkomnar den kompromiss som nåddes vid klimattoppmötet på Bali liksom beslutet av Europaparlamentets tillfälliga klimatutskott i denna fråga.
Jag anser att Balikompromissen är ett genombrott, eftersom parterna enades om ett mandat för förhandlingar om ett nytt klimatavtal, som ska ersätta Kyotoprotokollet som löper ut 2012. Samtidigt har utvecklingsländerna och Förenta staterna för första gången också gjort utfästelser om att minska klimatförändringens effekter.
Ungerns ståndpunkt är densamma som övriga EU-medlemsstaters. I mars 2007 beslutade Europeiska rådet att minska växthusgasutsläppen med 20 procent till år 2020, jämfört med 1990 års nivå. För att nå detta ambitiösa mål har Europeiska kommissionen utarbetat ett paket för klimatåtgärder och förnybar energi, vilket gör EU till en förebild för övriga industriländer.
Jag hoppas att det betänkande om hållbart jordbruk och biogas som Europaparlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling antog i går också kommer att bidra till att bekämpa klimatförändringen.
Jag vill understryka att klimatförändringen redan är ett reellt problem i Ungern, där ökenutbredningen hotar området mellan Donau och Tisza. Det miljömässiga och sociala förfallet i Homokhátság-området måste stoppas, eftersom det skulle leda till att hotet mot cirka 800 000 människors uppehälle förstärks.
Vi måste stoppa ökenutbredningen i Homokhátság!
(Sammanträdet avbröts kl. 20.40 och återupptogs kl. 21.00.)
21. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt
Talmannen. – Nästa punkt är anföranden på en minut.
Iuliu Winkler (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman. Europeiska regionala utvecklingsfonden och Sammanhållningsfonden är mycket viktiga för de nya medlemsstaterna, eftersom skillnaderna mellan regionerna är mycket påtagliga för dem. Mitt hemland Rumänien kan ansöka om över 20 miljarder euro för regional utveckling fram till 2013. Ett år efter Rumäniens anslutning visar erfarenheten att utnyttjandet av medel för regional utveckling har förbättrats, men att vi fortfarande har långt kvar innan vi kommer dit vi vill. Det är avgörande för Rumäniens regioner att de blir bättre på att utnyttja fonderna, genom att använda dem effektivt och redogöra systematiskt för dem.
Rumänien behöver verktyg för det här, till exempel ett effektivt och allt mer decentraliserat system för offentliga institutioner liksom en ny uppdelning i ekonomiska utvecklingsområden, eftersom de nuvarande regionerna inte fyller sitt syfte. De är dessutom ineffektiva och nya regioner måste därför skapas från grunden i enlighet med lämpliga sociala avtal och styras av valda regionregeringar. Den här nya uppdelningen av Rumänien i ekonomiska utvecklingsområden måste genomföras snarast. Tack så mycket.
Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). – (BG) Jag vill uppmärksamma er på vissa problem i samband med katastrofer och olyckor till sjöss. Sådana incidenter diskuteras oftast när de inträffar men sedan glöms tragedierna snabbt bort. Olyckor till sjöss ingår dock i den gemensamma havspolitiken. Vi måste förbereda oss för dem precis som vi förbereder oss för en övergång.
Det bulgariska fartyget Vanessa förliste nyligen i Azovska sjön. Under de senaste månaderna har flera olyckor inträffat i Kertj-sundet i hårt väder. Sjömän har dött eller försvunnit och skador för miljontals euro har åsamkats. Azovska sjön och Svarta havet har förorenats med olja. Den gemensamma havspolitiken måste omfatta åtgärder för att minimera riskerna och få till stånd sjöfartsregler som minskar antalet olyckor. Vi behöver en bred strategi för snabbinsatser och rutiner för räddningsoperationer i nödsituationer. Vi behöver utrustning som fungerar i hårt väder och som placeras så att den snabbt kan användas på olycksplatser.
Magor Imre Csibi (ALDE). – (RO) Herr talman, mina damer och herrar! Fetma är ett problem för mer än halva befolkningen i flertalet medlemsstater. Än mer oroande är att över 400 000 europeiska barn blir överviktiga varje år. En av de saker man måste ta itu med för att bekämpa fetma är effektiv märkning av livsmedelsprodukter. Tyvärr ger den europeiska livsmedelsmärkningen ännu inte den information som konsumenterna behöver för att fatta hälsosamma och säkra beslut.
Jag välkomnar därför Europeiska kommissionens förslag att se över direktivet om märkning av livsmedel och därmed också införa ett förenklat märkningssystem, med tryckta etiketter på livsmedelsförpackningarnas framsida. Jag beklagar dock att kommissionens förslag inte innehåller ett märkningssystem med färgkoder som tydligt visar produktens näringsvärde (lågt, medel, högt). Märkningen borde gynna både tillverkare och konsumenter, och en välinformerad konsument kommer att välja kost på ett klokt sätt.
Brian Crowley (UEN). – (EN) Herr talman! Med tanke på den förestående folkomröstningen på Irland om det omarbetade fördraget vill jag betona hur viktigt detta är och sätta in folkomröstningen i ett ekonomiskt sammanhang, eftersom det omarbetade fördraget om inte annat handlar om att göra EU mer effektivt i sitt beslutsfattande, vilket i sig kommer att leda till ökat ekonomiskt välstånd och ökad tillväxt. Ur ett irländskt perspektiv investerades förra året 2,6 miljarder euro i irländska industrier och företag, 9 000 nya jobb skapades, exporten motsvarade ett värde av 80 miljarder euro, över 80 procent av alla varor som tillverkades i Irland exporterades, i huvudsak till EU-marknader. Genomsnittslönen i Irland ligger på 44 000 euro per år och regeringen får in över 3 miljarder euro i bolagsskatt. Dessa frågor är oerhört viktiga – att säkra fortsatt ekonomisk tillväxt, ökad sysselsättning och ökat välstånd. Därför vill vi alla ha ett ”ja” i folkomröstningen på Irland.
Ilda Figueiredo (GUE/NGL). – (PT) I ett läge då arbetslösheten i Portugal tangerar en av de högsta nivåerna på tjugo år, något som framför allt drabbar kvinnor och ungdomar, är det ännu ett multinationellt företag som sätter press på arbetstagarna och vill säga upp deras anställningsavtal. Företaget i fråga är Yasaki Saltano, som vill överge kabelproduktionen i Serzedo i Gaia. Företaget har för avsikt att fortsätta att flytta produktionen till andra länder, framför allt i Asien och Afrika, efter de drastiska personalnedskärningar som redan gjorts. Detta multinationella företag har sysselsatt över 6 000 arbetstagare i sina fabriker i Ovar och Serzedo, och har för detta mottagit miljontals euro i EU-stöd. Nu har dock arbetstillfällena skurits ned med över två tredjedelar.
Vi måste därför återigen understryka behovet av effektiva åtgärder för att hindra utlokaliseringen av produktion, i stället för att bara försöka mildra konsekvenserna till exempel genom den nya fonden för justering för globaliseringseffekter, för arbetstagare som drabbas av de multinationella företagens utlokaliseringar. Det gäller framför allt bil- och bildelsindustrin, där företag som Opel Portugal, Johnson Controls och Alcoa Fujikura nu har stängt sina fabriker.
Urszula Krupa (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag fick inte yttra mig under det förra sammanträdet och därför protesterar jag i dag, i Europaparlamentet, mot den kränkning av de mänskliga rättigheterna och ett övergrepp mot individens värdighet som har skett.
Under en flygning till Buenos Aires, på inbjudan av den polsk-amerikanska befolkningsgruppen, deltog vi i ett radioprogram till försvar för allmänna europeiska värden, tillsammans med chefen för en katolsk radiostation, som åtnjuter miljontals lyssnares respekt. Under denna flygning attackerades vi av journalister från det privata kommersiella tv-bolaget TVN, som försökte tvinga oss att ge intervjuer och som personligen förolämpade både en kyrkans man och mig – en ledamot av Europaparlamentet. Detta psykologiska våld, som hotade vår psykiska och fysiska hälsa under den fjorton timmar långa flygningen, dämpades tack vare flera ingripanden av Lufthansas kabinpersonal, men fortsatte efter landningen.
Jag vill också understryka faran i att lämna ut information om flygningar, platsnummer och hotellbokningar, i strid med gällande lagstiftning, eftersom den kan användas av alla möjliga terrorister.
Peter Baco (NI). – (SK) Mina damer och herrar! I våra ungerska kollegers anföranden i parlamentet angrips ständigt Slovakien på ett omotiverat sätt. Det senaste angreppet bestod i lögner om avskaffandet av det nationella radionätet i Slovakien och nedsättande ord om hur Slovakien borde samarbeta med Ungern för att normalisera skyddet av vattnen kring lilla Rye Island vid Donau.
Vi har trots allt redan nått en överenskommelse om vattnet i hela Donauområdet. Det senaste avtalet var ett fördrag som ingicks av de ungerska och slovakiska regeringarnas delegationer 1998. Jag ledde den slovakiska delegationen och jag minns tydligt att Ungerns krav för detta område också tillgodosågs i fördraget. Den slovakiska regeringen har ratificerat fördraget och följer det, och nu måste det äntligen ratificeras och respekteras också av Ungerns regering.
Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Herr talman! Som föredragande för det regionala samarbetet i Svartahavsområdet vill jag uttrycka min oro över att Bulgarien den 18 januari 2008 gick med på att delta i och stödja det ryska energiprojektet South Stream.
Projekt utgör en dubbel utmaning för EU:s energitrygghet. Att en medlemsstat stöder detta projekt strider för det första mot det huvudsakliga målet att unionens energiresurser ska diversifieras. South Stream-projektet skulle bara öka EU:s beroende av en enda källa. För det andra är South Stream-projektets blotta existens ett hinder för Nabucco-projektet, som anses ha strategisk betydelse för en framgångsrik EU-politik för energitrygghet.
Låt mig påminna er om att denna överenskommelse mellan Bulgarien och Ryssland ingicks vid en tidpunkt då Europaparlamentet, med en majoritet av rösterna, antog betänkandet om Svartahavssamarbetet.
Cătălin-Ioan Nechifor (PSE). – (RO) Jag hade föredragit att mitt första anförande på en minut inte handlade om ett negativt ämne, men händelserna i förra veckan vid EU:s östra gräns måste tjäna som en varning för oss alla.
Den 21 och 22 januari hindrade grupper av ukrainska medborgare bilar från att komma fram till gränsövergången Siret-Porubnoe mellan Rumänien och Ukraina, i protest mot att ukrainska medborgare måste betala för visering till Rumänien medan deras rumänska grannar från den 1 januari 2008 inte längre behöver visum för att åka till Ukraina.
Som medlem i EU måste Rumänien följa EU:s regler för viseringar till tredjelandsmedborgare och kan under inga omständigheter särbehandla Ukraina. Jag anser därför att parlamentet och kommissionen bör kräva mer konsekventa åtgärder från Ukrainas sida, för att avgöra om landets EU-strävanden...
(Talmannen avbröt talaren.)
Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill göra er uppmärksamma på en rapport som kom nyligen från miljövårdsmyndigheten angående vattenkvaliteten i Irland. Samtidigt som vi har gjort stora investeringar för att modernisera vattensystemen i enlighet med ramdirektivet om vatten återstår vissa mål att uppfylla när det gäller vattenkvaliteten.
I detta sammanhang vill jag ta upp en fråga som vi i Irland har struntat i och fortsätter att strunta i, nämligen frågan om att göra en stor satsning på att modernisera och renovera septiktankar i Irland, särskilt på landsbygden. Det är alldeles för vanligt att man skyller på septiktankar när det gäller risken för förorening av dricksvatten i Irland. Men i den mån det verkligen finns ett problem måste den irländska regeringen inrätta ett stödprogram för att undersöka och vid behov modernisera befintliga septiktankar.
Men kanske det finns ett dolt motiv med att inte investera i modernisering av septiktankar och sedan använda detta som ett vapen mot landsbygdsbefolkningen. Om så är fallet är detta kortsiktigt och fullständigt i strid med EU-lagstiftningen.
Francesco Enrico Speroni (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Neapels politiker brukar sprida sitt skräp omkring sig i Europa. I dag har avfallet nått Quirinale, där den smutsige bolsjeviken Giorgio Napolitano har beordrat en välvillig inställning för att förlänga sina dryckesvänners dödsångest, utan hänsyn till demokratin eller folkets önskan om ett nytt parlamentsval. Bättre kan man dock knappast vänta från en person som välkomnade Sovjets invasion av Ungern.
Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Under mitt anförande här i kammaren vill jag passa på att fördöma den oacceptabla situationen för Kader Şahin, den unga turkiska aktivisten och kommunisten, som på order av de turkiska myndigheterna suttit fängslad sedan januari 2007. Hon har inte fått veta vad hon anklagas för eller varför hon hålls i skyddshäkte fram till rättegång.
Kader Şahin greps i december 2000 vid en presskonferens där förtrycket mot turkiska politiska fångar kritiserades och där den turkiska polisen ingrep på ett våldsamt sätt. Eftersom hennes fall ska behandlas av domstol igen den 5 februari vill vi säga att vi är bestörta över situationen, och vi uppmanar de turkiska myndigheterna att frige att Kader Şahin omedelbart och lägga ned de ogrundade anklagelserna mot henne.
Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Alexander Litvinenko vittnade inför Mitrokhinkommissionen i Italien och sa till mig personligen att Romano Prodi var någon slags agent för KGB. Mario Scaramella i Mitrokhinkommissionen reste senare till London för att varna Alexander Litvinenko för mordhot. Alexander Litvinenko mördades inte långt därefter.
Mario Scaramella återvände till Italien där han omedelbart arresterades. Han har hållits i förvar de senaste 13 månaderna på falska anklagelser, utan rättegång och utan möjlighet att meddela sig med omvärlden. Mario Scaramella har förlorat sina inkomster, sitt hem, han får inte träffa sina barn och hans hälsa hotas. Mario Scaramella är en politisk fånge. Att han fortfarande sitter fängslad är en skandal i hjärtat av EU. Hans enda brott, om de kan kallas så, var att bidra till att sprida ljus i de ruttna vrårna i EU:s politik. Alla demokrater borde kräva att han friges omedelbart och villkorslöst
László Tőkés (NI). – (HU) I år är det Europeiska året för interkulturell dialog och jag vill uppmärksamma er på ett extremt diskriminerande lagförslag som det rumänska konservativa partiet har lagt fram. Om lagen antas kommer personer som tillhör etniska minoriteter och inte talar rumänska att förlora sitt medborgarskap. Denna språklag avser främst den ungerska befolkningsgruppen i Transylvanien, deras gamla hemland. Hittills har inte ett enda av partierna i Rumäniens parlament motsatt sig lagen, och det nationella rådet för kamp mot diskriminering har till och med godkänt den. Samtidigt förbereder sig det rumänska parlamentet för att anta en annan diskriminerande lag, utbildningslagen. Vi kommer att ta upp den här frågan med den rumänska kommissionsledamoten Leonard Orban, som ansvarar för flerspråkighet inom Europeiska kommissionen. Vi är nämligen övertygade om att Rumänien måste följa Europaparlamentets demokratiska förfaranden när det gäller språklagar.
Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp en fråga i samband med konventionen om adoption av barn. Den antogs av Europarådet 1967. Fyrtio år senare är den föråldrad och behöver ersättas.
Europarådet beslutade 2002 att den skulle ändras. Förslag godkändes 2004. Texten till den nya konventionen godkändes av de juridiskt sakkunniga 2007. Men nu förefaller det som om ett land hindrar konventionen från att läggas fram inför ministerkommittén.
Jag anser att Europaparlamentet måste skicka ett tydligt budskap till Europarådet om att denna fråga måste lösas så snart som möjligt och att en ny konvention måste antas som är moderniserad med hänsyn till vad som har skett i enskilda länder och som även beaktar avgörandena i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Jag vill att ett tydligt budskap ska sändas till Europarådet. <BRK>
Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Kostnaderna för tredjelandsmedborgares viseringar har stigit efter Schengenområdets utvidgning. Vitryska medborgare måste nu till exempel betala tolv gånger så mycket för en visering, det vill säga 60 euro i stället för 5. Det är lika mycket som en underläkare tjänar i Vitryssland. 60 euro är en tredjedel av den genomsnittliga månadslönen. För många vitryssar är det här ett hinder för att ansöka om visering och besöka grannländerna i EU.
EU hindrar direkt kontakt mellan medborgarna precis när en politik för god grannskapsanda infogas i Lissabonfördraget. Prishöjningen för viseringar är därför en pinsam paradox. Den är också en perfekt present till president Aleksander Lukasjenko, som säger att vitryssar inte har något att vänta sig från EU.
Det här måste det bli ändring på. Jag kräver att alla åtgärder vidtas för att sänka priset på viseringar för Vitrysslands medborgare.
Toomas Savi (ALDE). – (EN) Herr talman! I går offentliggjorde den ryska statligt finansierade ungdomsorganisationen Nashi en förteckning över estländare som de vill förklara som icke önskvärda personer i Ryssland. Bland dem finns Estlands president Toomas-Hendrik Ilves, före detta ledamot av Europaparlamentet och en vän och kollega till mig, samt Tunne Kelam som är medlem i delegationen till den parlamentariska samarbetskommittén EU–Ryssland.
Nashi, som stöder Vladimir Putins odemokratiska styre, beskriver Tunne Kelam som en orubblig ryssofob som är känd för sin nervoisitet och osunda hemvävda nationalism.
Alla vi som känner Tunne Kelam vet mycket väl att dessa hjärtlösa ord helt och hållet är lögn. Jag anser att Europaparlamentet borde reagera på den här förolämpningen. Men å andra sidan är det en komplimang till Tunne Kelam och hans insatser att han betraktas som en fiende till demokratins fiender i Ryssland. <BRK>
Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! En av de huvudprinciper man värnar om i EU är principen om icke-diskriminering. I många dokument talas om behovet av särskilt skydd för de funktionshindrades rättigheter. Idrottens sociala roll, även för den sociala integrationen, värdesätts också. Vissa EU-länder antar nu lagstiftning om socialt stöd för idrottare eller före detta idrottare, framför allt personer som varit med i OS och som har det besvärligt ekonomiskt. Jättebra. Men det är svårt att acceptera att funktionshindrade idrottare skulle undantas från detta.
Desislav Chukolov (NI). – (BG) Under de senaste tjugo åren borde Bulgarien ha varit ett rättssäkert land, men så är inte fallet. Nykommunisterna i vårt land drar sig inte för någonting. Georgi Pirinski, det bulgariska parlamentets talman, inskränker yttrandefriheten genom att införa förbud mot journalister och därmed hindrar dem från att göra sitt jobb. Samtidigt har det visat sig att Georgi Pirinski är amerikansk medborgare, vilket enligt Bulgariens lagstiftning innebär att han inte kan vara bulgarisk medborgare. Å andra sidan har en av Europas värsta narkotikasmugglare, Budimir Kujovic, fått bulgariskt medborgarskap eftersom höjdarna på inrikesministeriet utfärdade ett pass åt honom så att han kunde resa fritt över hela unionen och sköta sina affärer. Åklagarämbetet har utrett frågan och det finns ingen skyldig, men ett pass har han likafullt.
Samtidigt utsätts vårt lands främsta oppositionsparti Ataka för dagliga angrepp från makthavarnas sida. Vår partiledares hustru, Kapka Siderova, fick missfall efter att trakasserierna mot henne gick så långt att hon åtalades i en falsk politisk rättegång. Slutligen vill jag uppmana Hans-Gert Pöttering att göra någonting mer än att bara sitta apatiskt och stödja Bulgariens nykommunister.
Jaroslav Zvěřina (PPE-DE). – (CS) Redan år 2000 sa Europeiska rådet att det ville göra EU till världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomi inom tio år. Sedan dess har man flera gånger sagt att det inte verkar som om vi kommer att nå målet.
Några konkreta åtgärder har inte vidtagits för patentlagstiftningen och hela vår innovationsmiljö saknar dynamik.
Det finns inte särskilt mycket nytt i den förnyade Lissabonstrategin. Kanske är målen i den något mer blygsamma. Det är ännu ett skäl till att vi borde försöka sätta upp mål som är enkla att nå. Exempel på sådana mål anser jag vara att förenkla lagstiftningen och avskaffa onödiga bestämmelser inom alla områden där så är möjligt.
Att minska den stora mängden EU-lagstiftning är en lovande metod. Att införa diskontinuitetsprincipen i Europaparlamentets arbete skulle verkligen vara till fördel här. Det skulle vara ett positivt steg om man kunde överge de lagförslag som inte har lagts fram när parlamentets mandattid har löpt ut.
Pierre Pribetich (PSE). – (FR) Herr talman! I förra veckan lades lagstiftningspaketet för klimatförändring och energi fram. Vi måste välkomna andan i kommissionens förslag. Dessa frågor berör en mängd olika områden, inte minst bostäder och framför allt offentligt subventionerade bostäder. Vi inser att en stor andel av fastighetsbeståndet i EU kommer att påverkas av dessa nödvändiga förändringar. Uppvärmningskostnaderna är till exempel en stor utgift för de boende och måste regleras och till och med sänkas. Omvandlingen till offentligt subventionerade bostäder ingår i vår strategi för hållbar utveckling och kräver lämplig finansiering för att kunna möta de nya kraven. Hittills har kommissionen inriktat sig på finansieringen i de nya medlemsstaterna, som därför har fått betydande stöd. De gamla medlemsstaterna har inte fått något stöd. Ländernas bostadspolitik behöver få löpande ekonomiskt stöd för att påskynda omvandlingen till subventionerade bostäder. Om den politik som målas upp ska vara trovärdig måste vi låta ord följas av handling. Kommissionen måste vidta nödvändiga uppföljande åtgärder och finansiera omvandlingen till offentligt subventionerade bostäder i hela unionen.
Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Jag vill här i detta forum ta upp en händelse som inträffade i kammaren i eftermiddags. Under talmannen Hans-Gert Pötterings ordförandeskap ropade socialdemokratiska gruppens ordförande Martin Schulz så högt och tydligt till mig från första raden att hans ord kunde höras ända hit. ”Håll klaffen, din idiot!”, ropade han. Det är verkligen ett oacceptabelt beteende – det är både förolämpande och ärekränkande. Jag förväntar mig att lämpliga åtgärder vidtas, framför allt eftersom denna person har förhoppningar om att efterträda Hans-Gert Pöttering. Så beter man sig inte i ett parlament. Det hela förvärrades av att vissa ledamöter samtidigt pekades ut helt slumpmässigt för att de hade modet att kräva en folkomröstning och sedan hotades med absurda påföljder.
Petya Stavreva (PPE-DE). – (BG) Två år efter Bulgariens inträde i EU går många bulgariska mjölkbönder på knäna. Höga foderpriser, låga producentpriser på mjölk och brist på medel för att kunna ge djuren mat under vintermånaderna, tillsammans med bristen på en riktad regeringspolitik för djuruppfödning, är faktorer som kan leda till att djurhållningen försvinner och många bulgariska bönder går i konkurs. I dag när reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är en särskilt viktig fråga för EU bör vi ta hänsyn till dagens förutsättningar för jordbrukssektorn också i de nya medlemsstaterna. Vi kan inte bortse från de svårigheter som de nyligen anslutna länderna står inför i EU-anpassningens spår. Bulgariska och övriga europeiska jordbrukare förväntar sig kloka beslut som främjar jordbruksnäringens framtid i EU.
Marianne Mikko (PSE). – (ET) Mina damer och herrar! Trakasserierna av chefen för British Councils kontor i Sankt Petersburg, Stephen Kinnock, och hans kolleger, som gått så långt att de har förhörts av de ryska myndigheterna, förtjänar vår fulla uppmärksamhet. Anklagelserna mot British Council är länken i en kedja som omfattar Internetattackerna mot Estland, blockaden av polska livsmedelsprodukter och attacken med radioaktivt material i London. I samtliga fall har de ryska ledarna oskyldigt hävdat att det rörde sig om isolerade händelser.
Så många isolerade händelser tyder på ett mönster. Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov sa uttryckligen i torsdags att reformen av EU:s säkerhetsarkitektur är en prioritering i Rysslands utrikespolitik 2008. Ryssland vill reformera EU genom att lamslå vår utrikespolitik och tränga in oss i ett hörn mellan Nord Stream och South Stream.
Eftersom vi inte vill bli ett oskyddat mål för en stark rysk utrikespolitik måste vi stå starka tillsammans i solidaritet. Vi i Europaparlamentet måste fördöma trakasserierna av British Council.
Marian Zlotea (PPE-DE). – (RO) Den fria rörligheten för varor är en av EU:s hörnstenar. Jag vill uppmärksamma parlamentet på denna grundläggande princip i Rumänien. När Rumänien gick med i EU beslutade landets regering att anta en första registreringsavgift för motorfordon. Därefter tillkännagav regeringen sin avsikt att avskaffa denna avgift som kommissionen anser strider mot gemenskapens regelverk, för de överträdelseförfaranden som inletts mot Rumänien skulle avbrytas. De rumänska myndigheterna vägrar dock att återbetala de avgifter som medborgarna redan har betalat, trots att detta är ett krav enligt EG-domstolens rättspraxis.
Begreppet EU-medborgarskap och lika rättigheter för alla EU-medborgare kommer inte att bli verklighet förrän samtliga medlemsstater införlivar och följer de rättigheter som anges i fördraget. Jag vill tala om för er att jag har börjat på ett skriftligt anförande och jag vill be er att underteckna det, för att undvika att sådana situationer uppkommer i framtiden.
Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) I Lissabonstrategin anges EU:s åtagande att bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi. Lissabonstrategins mål omfattar ökade investeringar i forskning, utveckling av informationssamhället och skapande av kvalificerade arbetstillfällen.
Tyvärr är det bedrövligt få medlemsstater som har investerat 3 procent av landets BNP i forskning. Två tredjedelar av dessa medel bör komma från den privata sektorn. I dag, när vi talar om minskad klimatförändring, hållbara energiresurser, miljövänligare fordon, ökad energieffektivitet hos olika industrier, övergång till digital teknik osv., bör investeringar i forskning vara en av våra prioriteringar. Trots att nationella och europeiska medel har anslagits för forskning är tyvärr kopplingen mellan grundforskning och industrins användning av resultaten mycket svag.
Jag uppmanar Europeiska kommissionen att utarbeta en strategi och en handlingsplan som gör att forskningsresultaten kommer alla EU-medborgare till del. Jag är övertygad om att utvecklingen av tillämpad forskning kommer att leda till att kvalificerade arbetstillfällen skapas och att en kunskapsbaserad ekonomi utvecklas.
Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Mina damer och herrar! Jag vill gärna tala om ett ämne som är mycket viktigt för att bevara en mångfald av regionala produkter och skydda traditionella produkter som České pivo (Czech beer).
Det var det namnet, České pivo, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning i mitten av januari i år tillsammans med ett förslag om att registrera det som en skyddad geografisk beteckning.
České pivo är unikt inte bara i konsumenternas ögon utan också enligt experter inom bryggerinäringen och kommissionens tjänstemän, De metoder som den tjeckiska bryggerinäringen har utvecklat under årens gång, de typer av malt och humle som ingår och de bryggeriprocesser som används har alla gett České pivo en annorlunda smak jämfört med europeiska ölsorter som Heineken och Stella Artois.
Tjeckien har kämpat för en registrering i över tre år. Långa och tröttsamma förhandlingar ledde till slut till offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning.
Jag vill tacka Europeiska kommissionens tjänstemän och de tjeckiska experterna för deras ansvarsfulla hållning i denna fråga. Jag anser att från och med nu är det inget som hindrar České pivo från att bli en del av Europas kulturarv.
Catherine Stihler (PSE). – (EN) Herr talman! Jag ville ta upp frågan om kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), en sjukdom som år 2020 kommer att vara den tredje vanligaste dödsorsaken i världen. KOL dödade 2,7 miljoner människor 2000. Upp till tre fjärdedelar av dem som lider av KOL har svårt att utföra vardagliga saker som att gå uppför en trappa. KOL kopplas till många andra hälsoproblem och rökning är inte den enda riskfaktorn – även passiv rökning och luftföroreningar har ett samband med KOL. Allt eftersom befolkningen åldras kommer problemet med KOL att växa. Jag uppmanar mina kollegor att underteckna den skriftliga förklaringen 0102/2007.
Csaba Sógor (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag talar på mitt modersmål, ungerska. Det kan jag inte göra hemma. Jag är glad att det är möjligt här. När det gäller frågan om romerna är det allas vår skyldighet att lätta de spänningar som på sista tiden har byggts upp mellan etniska grupper och stoppa de utbredda antiromska känslorna. Vi måste finna en snabb lösning på den ekonomiska migrationen.
EU:s strategi för romerna utgör emellertid en utgångspunkt för att utarbeta en politik för nya och traditionella nationella minoriteter inom EU. Kosovo har återigen påmint oss om att frågan om mänskliga och minoriteters rättigheter har blivit en internationell, europeisk fråga. Vi är ansvariga för vad som händer inom och utanför EU. I en av våra medlemsstater är det i dag inte EU-rättigheter som rotas fram, utan EU-brott. I Rumänien skulle språklagen beröva flera hundratusen människor deras nationalitet. Vi nämner detta eftersom vi alla är ansvariga för våra länder, för våra grannar och för hela Europa. Detta ansvar gäller inte bara i samband med val utan fortsätter att gälla i vårt dagliga arbete, och i sökandet efter en betryggande lösning på den romska frågan. Tack.
Árpád Duka-Zólyomi (PPE-DE). – (SK) Situationen i det slovakiska parlamentet är spänd och ovanlig. Det ska fattas ett beslut om Lissabonfördraget, men de parlamentsledamöter som tillhör oppositionen tänker inte delta i omröstningen som en protest mot en antidemokratisk presslag. Detta är överraskande nyheter, men vad ligger bakom dem?
Robert Ficos regering fortsätter att vidta åtgärder som strider mot de grundläggande principerna för demokrati och en rättsstyrd stat. Preminärministern struntar i oppositionen och – som han själv har sagt vid fler än ett tillfälle – är huvudmotståndaren enligt hans mening medierna. Presslagen är restriktiv och hur den inskränker yttrande- och pressfriheten är oacceptabelt. Detta har framhållits inte bara av det slovakiska journalistförbundet utan även av OSCE. Denna organisation har till och med bestämt vädjat till parlamentet om att avslå detta kontroversiella förslag.
För den breda majoriteten av parlamentsledamöter i opposition kan jag säga att vi stöder Lissabonfördraget, och vi beklagar att den slovakiska oppositionen har begränsade möjligheter att protestera mot en så skamlig presslag.
Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Europaparlamentet erkände kampen för de mänskliga rättigheterna i Kuba genom att ge Sacharovpriset till den kubanske dissidenten Oswald Payá Sardiñas 2002 och ”Kvinnor i vitt” 2005. Men, mina damer och herrar, solidaritet handlar om mer än så.
Det kubanska folket, som bara kan drömma om frihet när de hotas av förtryck och fängelse, behöver mer än solidaritet. ”Kvinnor i vitt” (Damas de Blanco) behöver konkret hjälp från Europaparlamentet i dag för att befria sina män, diktaturens motståndare. Deras hälsa har försämrats på grund av omänskliga fängelsevillkor och de riskerar att dö i fängelse.
Herr talman! Jag ber er att hjälpa till för att medverka till frigivningen av 45-årige Antonio Ramón Díaz Sánchez, som dömdes till 27 års fängelse 2003. Antonio, vars familj vi har stöttat, och som jag symboliskt har adopterat tillsammans med mina kolleger och parlamentsledamöter Peter Šťastný and Milan Gaľa, är allvarligt sjuk och behöver akut hjälp: annars kommer han att duka under för sin sjukdom i fängelset.
Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Tack så mycket, herr talman! Förra veckan här i parlamentet presenterade ordförande José Manuel Barroso kommissionens färdplan för att EU:s ambitiösa mål om att sänka koldioxidutsläppen ska nås. Nästa dag avslog kommunfullmäktige i Trebišov i Slovakien enhälligt en plan om att bygga ett krafterk som skulle släppa ut fyra miljoner ton koldioxid varje år, och som det har protesterats mot vitt och brett under ett och ett halvt år, med namninsamlingar och böter på båda sidorna av gränsen. Vi skulle kunna säga: ”Hurra! Demokrati, subsidiaritet och civilkurage fungerar.” Här infinner sig dock en annan fråga. Hur kan det ens hända att det slovakiska miljöministeriet stöder och rekommenderar ett sådant kraftverk? För mig framstår det som om vissa länder fortfarande har kvar många fria koldioxidkvoter från kommissionen. Jag uppmanar därför kommissionen att se över gurnderna för de koldioxidkvoter som tilldelas Slovakien, för om det är så att den slovakiska regeringen bråkar sin hjärna över ett gigantiskt koleldat kraftverk med gammal teknik år 2008, då betyder det att unionens incitamentsystem inte fungerar. Tack.
Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) I sin rapport som offentliggjordes den 17 januari 2008 hävdar Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter att sedan Europaparlamentet och rådet antog direktivet om roaming i allmänna mobilnät i gemenskapen så har taxorna för roamingsamtal sjunkit, och operatörerna har inte försökt kompensera sina förluster genom att öka taxorna för andra typer av samtal.
När det gäller roamingsamtal konstaterades också att EU:s mobila nätverk kan överdebitera med så mycket som 20 procent på grund av samtalstaxorna: roamingsamtalen betalas per minut. Jag uppskattar de insatser som görs av kommissionsledamot Viviane Reding, som har aviserat att kommissionen ska titta på hur situationen kan lösas.
Enligt min mening är det grundläggande att mobiloperatörerna erbjuder konsumenterna roamingsamtal som betalas per sekund, precis som de gör på nationell nivå. Jag rekommenderar också att det dokument som utarbetas även ska täcka SMS-kostnader och roamingdatatjänster.
Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I december fattade kommissionen ett beslut om att import av brasilianskt nötkött endast skulle vara tillåtet från godkända inläggningar, och tanken var att en förteckning på omkring 300 godkända jordbruk skulle läggas fram den 1 februari, på grundval av tidigare inspektioner av kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor.
Förvirringen är stor efter ett uttalande av kommissionsledamot Markos Kyprianou i dag om att ett förbud skulle införas nu på fredag eftersom de brasilianska myndigheterna lagt fram en förteckning på 2 600 jordbruk, vilket gav upphov till stora tvivel. Mer tid krävs för att kontrollera dessa. Men kommissionsledamoten sa också – och jag citerar – ”det finns för tillfället ingen godkänd förteckning … men detta kan förstås ändras under de närmsta dagarna”.
Så kommer det att bli ett förbud eller ej? Kommer de omkring 300 anläggningar som inspekterats av kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor att föras in på en förteckning, i väntan på inspektioner av de övriga? Varför kom det inget pressmeddelande i dag från någon källa hos Marko Kyprianou? Våra konsumenter och jordbrukare förtjänar ett förtydligande.
Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Får jag rikta parlamentets uppmärksamhet mot en mycket viktig rapport som kommissionen offentliggjorde i går om livet för över en miljon EU-medborgare som bor på institutioner? Det handlar om funktionshindrade personer och slutsatserna är inte någon trevlig läsning. Livskvaliteten inom dessa institutioner varierar kraftigt och värdigheten för de människor som lever där garanteras inte alltid.
Institutionsvård är ofta av oacceptabelt dålig kvalitet. Får jag be er här i parlamentet att läsa rapporten om ert eget land, för detta kan få oss alla att vakna. Jag vet att läget i Bulgarien nyligen uppmärksammades i medierna och vi är många som är bekymrade över detta, vi skulle kunna göra förbättringar även i mitt eget land.
Det handlar inte bara om pengar. Tjänster i samhället är inte dyrare än institutionsvård om vi tar hänsyn till de boendes behov och livskvalitet.
Till sist vill jag nämna Delta Centre som jag besökte i Carlow i Irland i förra veckan. Det är ett föredöme för goda metoder för vuxna funktionshindrade, som kan bo ute i samhället och besöka detta center.
Mihaela Popa (PPE-DE). – (RO) Herr talman! Den romska frågan rör hela Europeiska unionen, inte endast Rumänien. Unionen har tillhandahållit omfattande medel för att se till att lika möjligheter främjas. Medel har öronmärkts för att minska romernas segregation, men problemen kvarstår. Jag anser att användningen av dessa EU-medel bör kontrolleras, framför allt bör de EU-finansierade projektens bärkraft granskas.
Mentaliteter är svåra att förändra. Utbildning spelar dock en viktig roll för att förändra dem. Jag menar därför att det krävs ytterligare finansiering för interkulturell utbildning, kulturella och artistiska aktiviteter, idrottsevenemang, ”andra chansen-utbildningar”, hälsovårdsutbildning osv., för att integrera romerna i alla europeiska samhällen. Jag skulle vilja upprepa kravet på att kontrollera dessa program, särskilt deras bärkraft.
Talmannen. – Detta avslutade tiden för anföranden på en minut, som blev lite längre än vanligt. Jag tror det var den längsta tiden för enminutsinlägg i parlamentets historia. Men en dag måste det hända.
22. Handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheterna (debatt)
Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Fiona Hall, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om handlingsplan för energieffektivitet: att förverkliga möjligheterna (2007/2106(INI)) (A6-0003/2008).
Fiona Hall, föredragande. − (EN) Herr talman! Först vill jag tacka skuggföredragandena varmt för deras goda samarbete med det här betänkandet.
Energieffektivitet är avgörande för att minska koldioxidutsläppen, förbättra försörjningstryggheten och öka den ekonomiska effektiviteten. I oktober 2006 utarbetade kommissionen en handlingsplan för energieffektivitet, där den föreslog att energieffektiviteten skulle förbättras med 20 procent fram till 2020 och angav tio prioriterade åtgärder. Åtgärderna gällde allt från apparater till byggnader och transporter och omfattade ekonomiska incitament, medvetenhet om energieffektivitet och mycket annat. EU:s stats- och regeringschefer antog kommissionens handlingsplan i mars förra året och energieffektivitet gjorde stora rubriker när förbundskansler Angela Merkel förklarade att ineffektiva glödlampor borde förbjudas.
Nu är det Europaparlamentets tur att bedöma handlingsplanen. Jag hoppas att vårt betänkande kommer att skicka en stark signal om vad parlamentsledamöterna vill ska ske i fråga om energieffektivitet. Den första signalen från detta betänkande är att vissa av kommissionens förslag inte går tillräckligt långt. Jag vill ge er tre exempel. För det första har vi förslaget om ändring av direktivet om byggnaders energiprestanda: kommissionen föreslår minimikrav på energiprestanda för byggnader och byggnadsmaterial, vilket är bra. Byggnader är avgörande för att minska energibehovet. Byggnader står för mer än 40 procent av vår energiförbrukning, och 75 procent av våra befintliga byggnader kommer att finnas kvar 2050, så vi måste ta itu med energieffektiviteten i befintliga såväl som i nybyggda hus. Men vi borde inte bara sänka tröskeln på 1 000 m2 i direktivet om energiprestanda för byggnader – vi borde ta bort den helt och hållet och tillämpa direktivet på alla byggnader som kräver uppvärmning och kylning, oavsett storlek. Vi behöver också förkorta tidsfristen för att införa normer för så kallade passivhus för såväl bostäder som kommersiella fastigheter i hela EU. Det räcker inte att ha detta som målsättning på medellång sikt.
För det andra, när det gäller apparater, välkomnas förslaget om att införa minimikrav på energiprestanda i kombination med ett dynamiskt system för energimärkning, för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Men i vårt betänkande uppmanas kommissionen att lägga fram ett enwattskrav för standbyfunktioner och att göra en analys av de potentiella energibesparingar man kan göra om man helt eliminerar standbylägena. I vårt betänkande uppmanas kommissionen också att fastställa tidtabeller för när de mest ineffektiva utrustningarna, exempelvis terrassvärmare, ska vara borta från marknaden.
För det tredje efterlyses mer hjälp till småföretagen, som drabbas särskilt hårt av stigande bränslepriser och har behov av energieffektivitet. Tyvärr har både EU:s och de nationella finansieringsprogrammen en tendens att vara komplicerade. Det går bra för de stora företagen, men mikroföretag med ett fåtal anställda har inte tillräcklig kapacitet för att få tillgång till komplicerade program. Småföretagen måste behandlas som hushåll och erbjudas enkla program och förskottsbidrag.
Det är alltså betänkandets första budskap: vi måste gå lite längre. Det andra viktiga budskapet är att både kommissionen och de nationella regeringarna har misslyckats med att genomföra den befintliga lagstiftningen om energieffektivitet. Kommissionens handlingsplan för att spara 20 procent fram till 2020 är inte en fristående plan. Den är i hög grad beroende av den tidigare lagstiftningen, vars genomförande har varit en skandal. Byggnadsdirektivet har bara införlivats korrekt av en handfull medlemsstater. Ett halvår efter det att tidsfristen löpte ut den 30 juni har en tredjedel av medlemsstaterna ännu inte lämnat in sina nationella handlingsplaner för energieffektivisering. Kommissionen har inte anställt alla de tjugo extra tjänstemän som krävs för att uppfylla åtgandena i fråga om energieffektivitet och därför har man inte hållit tidplanen för handlingsplanen.
Däremot vill jag tacka kommissionen för att den svarat så positivt och konstruktivt på den kritik som lyfts fram i betänkandet och särskilt i skriftväxlingen mellan kommissionsledamot Andris Piebalgs och Angelika Niebler, som har hållit parlamentet informerat om läget.
Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag tackar Fiona Hall för ett mycket lägligt och viktigt betänkande.
Vi koncentrerar absolut våra ansträngningar på att inte bara genomföra den befintliga lagstiftningen utan också på att faktiskt genomföra vår agenda i fråga om handlingsplaner för energieffektivitet. Jag vill nämna att vi också har nått hållbara framgångar. Denna vecka inrättade vi ”borgmästarförsamlingen” där mer än 100 städer nu ingår. Vi har inom kommissionen antagit ett direktiv om förnybar energi som indirekt kommer att bidra till energieffektiviteten. Vi har antagit förslaget om minskningar av koldioxidutsläppen inom den sektor som inte omfattas av handeln med utsläppsrätter. Vi har antagit ett förslag om utsläpp från bilar. Jag skulle kunna nämna fler mycket kraftfulla åtgärder där kommissionen har gjort det som krävs. Vi har inte bara gjort det som krävs i lagstiftningsfrågor. EU-veckan för hållbar energi är ett gott exempel på hur kommissionens politik för att främja energieffektivitet och hållbar energi ger resultat.
Jag anser att vi bör stärka genomförandet. Kommissionen har börjat inleda 59 överträdandeförfaranden för bristande genomförande. Hittills är 42 överträdandeförfaranden igång. Kommissionen kommer att fortsätta att arbeta med detta och kommer också kontrollera att all lagstiftning är förenlig med bestämmelserna. Europeiska kommissionen är starkt inriktad på detta. Jag menar att det nuvarande lagstiftningsförslaget om sektorer som handlar med utsläppsrätter, om sektorer som inte handlar med utsläppsrätter och om förnybar energi definitivt kommer att tvinga medlemsstaterna att lägga större tonvikt vid energieffektivitet.
När det gäller handlingsplanerna för energieffektivitet fick vi en ganska ljummen inledning. Jag skrev till ministrarna och påminde om deras skyldighet att rapportera och att utarbeta kvalitativa planer, och nu har 21 av de 27 medlemsstaterna gjort detta. Vi har gjort en preliminär analys av handlingsplanerna för energieffektivitet, något som ingår i paketet och som ibland kommer lite i skymundan för lagstiftningsinsatserna. Jag tycker att vi gör rätt i att fortsätta med detta.
När det gäller de frågor som Fiona Hall tog upp ingår en översyn av byggnadsdirektivet i årets arbetsplan. Vi håller nu på att färdigställa en definition av energiprestanda i apparater. Vi kommer också att ändra märkningsdirektivet. Vi gör faktiskt allt det som Europaparlamentet har begärt av oss.
Men jag anser att det här direktivet också ger mycket goda riktlinjer för kommissionen att följa, eftersom det är så konkret. Jag skulle kunna säga att i vissa fall har saker blivit bättre och i andra har de blivit sämre. Jag tycker verkligen att vi är uppmärksamma, men vi kunde vara ännu uppmärksammare. Vi kommer helt klart att göra det som krävs. Detta betänkande kommer inte att hamna i byrålådan, utan vi kommer att använda det som arbetsdokument. Jag kommer fortlöpande att informera parlamentet om vårt arbete i fråga om energieffektivitet.
Evangelia Tzampazi (PSE), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Betänkandet är fullständigt och samstämmigt. I yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har vi framhållit de viktiga frågorna. Det är allmänt erkänt att en förbättring av energieffektiviteten är det snabbaste, hållbaraste och mest ekonomiska sättet att minska utsläppen av växthusgaser och förbättra energieffektiviteten. Vi bör uppmuntra forskningen och miljöinnovationer genom utveckling av energieffektiva tekniker, dock utan att bortse från kravet på att förändra våra konsumtionsvanor. Vi har betonat att den offentliga sektorn kan medverka till att EU:s mål nås genom att välja energieffektiva produkter och tjänster.
Jag bör påpeka att som EU-medborgare kan vi alla bidra till denna insats, både genom att utforma politiska riktlinjer och tillämpa gällande lagar, genom de val vi gör i vår vardag.
Avril Doyle, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag håller med Fiona Hall när hon i sitt betänkande påpekar att energieffektivitet är det mest kostnadseffektiva och omedelbart tillgängliga verktyget i kampen för att minska utsläppen av växthusgaser.
Ja, kommissionen har rätt när den i sin handlingsplan för energieffektivitet konstaterar att det mer än något annat krävs politisk vilja och politiskt engagemang på nationell, regional och lokal nivå, om dessa mål ska uppnås.
Hela betänkandet har med rätta varit kritiskt mot både kommissionen och medlemsstaterna för att de inte har gjort mer för att genomföra den befintliga lagstiftningen om energieffektivitet. Dessa påtrycktningar har lett till att kommissionsledamoten nu utökar antalet tjänstemän som arbetar med energieffektivitet och jag har förstått att han kommer att inrätta en särskild enhet som ska följa upp planen för energieffektivitet, vilket understryker den prioritet som kommissionen äntligen ger åt energieffektivitet för att bidra till att minska koldioxidutsläppen och lösa den avgörande frågan med klimatförändringarna.
I parlamentets betänkande visas emellertid att framstegen när det gäller att få medlemsstaterna att lämna in sina nationella handlingsplaner för energieffektivitet fortfarande går sorgligt långsamt och jag ber kommissionsledamoten att fortsätta pressa medlemsstaterna om detta.
Också på Bali kritiserades EU för att inte lägga tillräckligt stor tonvikt vid energieffektivitet och våra insatser för att minska våra koldioxidutsläpp. Vi behöver en blandning av lagstiftningsåtgärder och marknadsbaserade åtgärder. Om exempelvis all belysning i EU byttes mot ny teknik skulle vi kunna göra enorma energibesparingar. Femtio miljoner oljefat skulle kunna sparas och koldioxidutsläppen skulle minskas med 28 miljoner ton per år.
Vi väntar på kommissionens översyn av direktivet om energimärkning i år, eftersom den nuvarande märkningen från A till G för hushållsapparater inte ger något ytterligare utrymme för ökad energieffektivitet. Även om denna märkning är mycket tydlig och konsumentvänlig skapar den nu marknadsföringsproblem för riktigt effektiva produkter, eftersom gränsen är nådd. Många apparater klassas som A+ eller A++ – kategorier som inte ens finns. Å andra sidan finns det i dag 188 miljoner hushållsapparater i EU som är mer än tio år gamla och som är skrämmande ineffektiva.
Jag tackar Fiona Hall för hennes omfattande betänkande och jag rekommenderar mina kolleger att rösta ja till det.
Adam Gierek, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Betänkandet av Fiona Hall, som jag vill gratulera till ett nyanserat förhållningssätt, uppmärksammar att medlemsstaterna och kommissionen dröjer länge med att genomföra gällande lagstiftning på området.
Effektiv användning av primärenergi är beroende av att dess omvandling till elektricitet effektiviseras, att det införs standarder för en minsta slutanvändning av energi, att byggnaders värmesystem moderniseras i stor omfattning, att det på bred front införs samgenerering genom avskaffande av administrativa hinder och att energiöverföringsförluster och friktionsrelaterade förluster minskas.
I rapporten framhålls också problemets globala omfattning och kravet på att minska utsläppen av växthusgaser. Bostäder står för ca 40 procent av all energiförbrukning, och en modernisering av deras värmesystem skulle kunna minska tillförseln med åtminstone hälften, dvs. 20 procent av all energi som förbrukas. Samgenerering, tillsammans med minskade energiöverföringsförluster, kan dessutom dubbla energieffektiviteten. De besparingar av primärenergi som kan göras genom att använda känd teknik, dvs. modernisering av värmesystem och samgenerering, kan sammantaget uppskattas till mellan ca 25 och 30 procent, vilket ger en motsvarande minskning av koldioxidutsläppen.
Paradoxen är dock att genomförandet av dessa planer kan hämmas av senare bestämmelser från Europeiska kommissionen, särskilt restriktiva standarder för koldioxidutsläpp, som för äldre kraftstationer och värmeverk i behov av modernisering ökar produktionskostnaderna och minskar utrymmet för investeringar i upprustning.
En annan aspekt på problemets globala karaktär är behovet av att utarbeta gemensamma standarder för miljömässig lämplighet som ska tillämpas både inom Europeiska unionen och dess partnerländer. Detta är en grundförutsättning både för förmånligt samarbete och för rättvis konkurrens på världsmarknaderna.
Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Låt mig börja med att tacka och gratulera min kollega Fiona Hall, som har kommit med det rätta svaret på ett mycket viktigt och rättsligt grundläggande initiativ från kommissionen. Jag måste lovorda kommissionsledamot Andris Piebalgs för att ha ställt sig i spetsen för dem som arbetar för energieffektivitet, eftersom energieffektivitet utan tvekan är en av de viktigaste källorna till självförsörjning på energi. Den är också en källa till innovationer, för om vi gör allt som vi föreslår i betänkandet kommer vi att placera oss långt fram på området, även med globala mått mätt, när det gäller innovation och målen med Lissabonprocessen.
Hur som helst slås jag av den överdrivna kritiken av människors livsstil på vissa punkter i betänkandet. Låt mig bara nämna ett exempel: i punkt 16 hävdas utan omsvep att kommissionen bör ta bort vissa apparater från marknaden. Terrassvärmare pekas särskilt ut, eller Heizpile – ”värmesvampar”, som vissa kallar dem i Tyskland. Hysteri kring klimatförändringarna framkallar ibland verkligt totalitära inslag!
Vi har just lyckats driva ut rökarna från caféerna. Enligt min mening var det rätt och jag har inga problem med det. Många caféägare har nu agerat smart och placerat terrassvärmare utanför lokalen. En ny kultur har utvecklats. Människor har börjat träffas utomhus om kvällarna, där de kan röka, och nu kommer EU-politikerna, det fåtal individer som vi är här, och talar om för 490 miljoner människor hur de får och inte får göra på sin fritid. Vi försöker än en gång ändra på livsstilar. Jag tror inte att medborgarna kommer att stå ut med detta särskilt länge till.
Det är rätt att målen med klimatskyddet bör formuleras tydligt, men vi måste verkligen fråga oss själva om vi bör sträva efter att reglera detaljer i människors sätt att leva. Eller vill vi förbjuda terrassvärmare på de julmarknader vi har i Tyskland och – ja, Claude – Luxemburg, Belgien och Österrike? Vi skulle göra klokt i att inte glömma medborgarna och undvika att blanda oss i en så trevlig del av samhället som människors privatliv.
Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Människan har hittills orsakat allvarliga miljöskador, för vilka hon själv är den viktigaste faktorn. Detta beror i hög grad på energianvändning, och Fiona Halls betänkande om rationellt bruk av energi är därför högst välkommet.
Jag uppskattar särskilt det faktum att betänkandet omfattar krav på byggnader. De högsta standarderna för energieffektivitet och värmeisolering bör inte endast tillämpas på nya byggnader, utan även vid renovering av befintliga byggnader.
Nästa sak är att använda belysning baserad på lysdioder, som är energibesparande och räcker länge. Många elektriska hushållsapparater skulle dessutom kunna förbruka mycket mindre energi när de används. Energibortfall när apparater står i stand by-läge måste också undvikas.
Jag stöder skattelättnader för rationell energiförbrukning. Att informera allmänheten om energifrågor är också mycket viktigt och bör starta under barndomen. Det här måste vi göra om vår planet ska ha en framtid.
ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU Vice talman
Claude Turmes, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Hallbetänkandet ringer i varningsklockorna. Vi befinner oss mitt i EU:s vecka för hållbar energi, men hur positivt detta evenemang än är får det inte avleda uppmärksamheten från att framför allt regeringarnas resultat under de senaste två, tre åren när det gäller energieffektivitet är en enormt stor besvikelse. Att inte genomföra lagstiftning och att överlämna handlingsplaner för energieffektivitet som inte är några planer utan bara någon slags sammanställning – detta är löjligt!
Jag vädjar till premiärministrarnas stolthet. Kom igen, premiärministrar! Ni kommer till Bryssel i mars ett år efter det historiska toppmöte där ni höll en massa tal om att den främsta prioriteringen av alla är energieffektivitet, och sedan kommer ni ett år senare och har åstadkommit så gott som ingenting i egenskap av regeringar!
Jag tycker att vi alla borde gå samman för att tvinga regeringarna framåt. Kommissionen måste godkänna och ta nya initiativ för att bygga vidare på kraftvärmeproduktion och märkning av energibesparingar.
När det slutligen gäller min gode vän Schatzi:
för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Den enda som är fåing här är ni, eftersom det har funnits julmarknader långt innan terrassvärmaren uppfanns, och jag tror att parlamentet är i sin fulla rätt att åtminstone ställa frågan hur inkonsekventa vi är när det gäller klimatförändringar. Det är inte frågan om att blanda sig i människors sätt att leva; det är en fråga om att lägga band på ett sår, vilket är vad parlamentet måste göra om vi vill att det ska läka.
Nils Lundgren, för IND/DEM-gruppen. – Fru talman! Det råder stor enighet i EU om att vi måste minska utsläppen av växthusgaser för att hejda en klimatförändring, men detta får inte leda till ett byråkratiskt samhälle utan frihet och dynamik.
Då gäller två grundprinciper: Vi ska sätta upp mål för utsläppen för varje land och sedan lämna till dessa länder och till marknaden att nå målen under fri tävlan och vi ska med tillräckligt dyra utsläppsrätter internalisera kostnaderna för utsläpp. Då kommer dessa automatiskt med i alla de miljarder ekonomiska beslut som tas varje dag runtom i världen av hushåll och företag. Då väljer hushållen självmant lågenergilampor, biltillverkare gör bränslesnåla fordon, fastighetsägare bygger passiva hus, energiproducenter får fram energi med låga utsläpp. Då lönar sig forskning och utveckling på området.
Men EU ska inte införa förbud och detaljregleringar. Därför ska vi säga nej till förbud mot terrassvärmare. Därför ska vi säga nej till skattelättnader för att riva hus och nej till offentlig finansiering av energisparande.
Anni Podimata (PSE). – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill först gratulera föredraganden, Fiona Hall, till hennes modiga helhetsgrepp om energieffektivitet, vilket sträcker sig mycket längre än Europeiska kommissionens förslag.
Med tanke på dagens energisituation är energieffektivitet det effektivaste verktyget för att motverka klimatförändringarna, eftersom systemet för handel med utsläpp av växthusgaser ännu inte har gett önskade resultat.
När det gäller energieffektivitet måste tonvikten läggas på byggsektorn, som står för mer än 40 procent av vår energiförbrukning. I Grekland förbrukar byggsektorn ca en tredjedel av de totala energiresurserna och bidrar med 40 procent av koldioxidutsläppen. Grekland har trots det ännu inte införlivat direktivet om byggnaders energiprestanda med nationell rätt. Grekland klandrades nyligen av EG-domstolen för detta, och landet listades också bland de tio länder som ännu inte har utarbetat en nationell handlingsplan för energieffektivitet. Men även om det är grundläggande att harmonisera nationell lagstiftning med EU:s lagstiftning, är det inte tillräckligt om vi ska nå de mål vi vill uppnå. Det gläder mig att kommissionsledamoten betonade att EU så långt som möjligt måste trycka på att alla medlemsstater strävar efter energimålen på ett samstämmigt sätt.
De åtgärder och incitament som föreslås i betänkandet, som tillgång till strukturfondsmedel för finansiering av energieffektivitet, en höjning av den minimiandel som tilldelas genom strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, skatteincitament och, framför allt, reducerad mervärdesskatt på energieffektiva hus och små och medelstora företag, kan innebära enormt mycket för detta syfte.
Målet som rör klimatförändringar kan inte uppnås på egen hand, utan av alla medlemsstater tillsammans. Om vi vill att EU ska fortsätta att stå i spetsen för denna satsning och förhandla kraftfullt med andra stater måste vi prioritera att minska skillnaden mellan de länder som spelar en ledande roll och de som släpar efter.
Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr kommissionsledamot! Jag vill gratulera er till de åtgärder som vidtagits. Europas största problem i dag är energianvändningen och dess inverkan på klimatet. Detta är i dag viktigare för Europa än livsmedelsproduktionen – det kan vi vara säkra på. Efter att ha kontrollerat noggrant har jag kommit fram till att minst åtta ordförandeskap i rådet har prioriterat detta, vissa som nummer ett. Men om energifrågor är så viktiga måste de få motsvarande finansiering. Annars kommer vi att fortsätta att deklamera tomma ord utan att ha någonting som stöder dem.
Vi vet hur mycket mervärde som kan genereras när vi i Europeiska unionen verkar tillsammans. Om vi delar våra erfarenheter, väljer de bästa lösningarna och kombinerar dem kan vi vara säkra på stora framsteg. Så frågan är: är vi beredda att lägga gemensamma EU-medel på forskning, teknik, innovation och utveckling inom energisektorn?
Den energieffektivitet vi talar om – lämplighet och besparingar – är ännu viktigare än förnybar energi eller rent kol. Men av den totala budget på ett tusen miljarder euro är det bara några hundra miljoner euro på sju år som tilldelas gemensamma europeiska forsknings- och utvecklingsprogram.
Jag uppmanar kommissionsledamoten, Europeiska kommissionen och Europeiska rådet att tänka över frågan och välja vägen till snabb teknisk utveckling innan vi måste införa mycket strikta utsläppsstandarder.
Vladimir Urutchev (PPE-DE). – I dag i kammaren diskuterar vi än en gång viktiga energifrågor, vilket visar att en av EU-institutionernas högsta prioriteringar är att ta ett grepp om energifrågornas samspel med klimatförändringarna. Fiona Halls utmärkta och heltäckande betänkande visar också detta.
Energieffektivitet är definitivt en av de grunder som kommer att stödja vår energipolitik under lång tid framöver. EU-medborgarna inser vilken roll de har och vad energieffektivitet betyder för att nå målen med klimatstabilisering och en framtid med ökad energisäkerhet. Med tanke på allmänhetens stöd och en gynnsam politisk situation uppmuntrar jag kommissionen att visa ännu mer initiativförmåga och använda alla mekanismer för att påverka beteendet, så att de ambitiösa målen om 20 procent nås och så att alla européer kan märka energieffektivitetens fördelar.
Om vårt yttersta mål är att rädda planeten från katastrofala klimatförändringar och samtidigt ha ett energisäkert och konkurrenskraftigt Europa på den globala marknaden, då bör de återstående 80 procenten av energin ägnas lämplig uppmärksamhet. Dessa 80 procent innefattar kärnenergi som just nu underskattas och som fortsätter att överskuggas av de två senaste årtiondenas fruktan och dogmer. Vi behöver föra samman all vår klokskap och vårt förnuft för att övervinna detta och börja diskutera kärnenergi öppet och tydligt som en affärsverksamhet och en möjlighet som mänskligheten och Europa inte har råd att gå miste om. Alla vi i kammaren har det politiska ansvaret att förverkliga detta.
Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Det gläder mig mycket att få ordet genom att använda mig av fånga blicken-metoden. Debatten om Fiona Halls betänkande har tydligt visat att vi måste gå snabbare fram. Det finns så många möjligheter till energieffektivitet. Det är vad vi i Nederländerna kallar ”lågt hängande frukt”: om vi griper tag i dessa möjligheter kan vi mycket snabbt hjälpa till med att nå de gemensamma mål vi har fastställt för oss själva, som vi upprepade på Bali och på nytt bekräftade i kommissionens paket från den 23 januari. Andris Pieblags har spelat en mycket viktig roll här.
I utskottet för regionalpolitik noterade vi – och Jerzy Buzek nämnde detta – att under perioden fram till 2006 var det helt möjligt att prioritera energi och energieffektivitet bland strukturfondernas mål, men endast 1,16 procent spenderades på detta. Nu aviserade Danuta Hübner i diskussionerna med utskottet för regionalpolitik i förra veckan att förordningen skulle revideras och att dessa frågor skulle prioriteras högre i programmen för 2007–2013. Så min slutsats här är att vi behöver gå snabbare fram och använda de befintliga instrumenten på EU-nivå på ett bättre sätt.
Andris Piebalgs, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Jag tackar parlamentsledamöterna för en mycket innehållsrik debatt. Som jag sa tänker kommissionen följa handlingsplanen för energieffektivitet. Jag vet att ni ibland önskar att vi kunde agera snabbare, men det finns vissa åtgärder som vi också bör vidta – bättre lagstiftning, offentligt samråd och konsekvensbedömning. Allt tar tid. Jag anser att det behövs en diskussion om lagstiftning och om incitament. Båda dessa instrument måste vara balanserade, men båda bör användas.
I dag träffade jag en minister från Montenegro. Detta land har utvecklat en utmärkt strategi fram till år 2025, men jag uppmanade honom att satsa stort på lagstiftning, för detta är ett land där antalet byggnader kommer att öka enormt. De kommer inte att avskräcka investerare om de ställer mycket tuffa krav på att förnybara energikällor ska införas direkt. Alla normer och landet kommer att gynnas av detta. Annars kommer skattebetalarna att få betala för ytterligare energiförsörjning.
Jag menar alltså att det krävs ambitioner. Vi har infört nya riktlinjer för budgeten. Vi måste göra mycket mer för att fastställa när statligt stöd ska tillämpas för ny teknik, energieffektivitet och förnybar energi. Dessutom arbetar vi med en internationell plattform för energieffektivitet som kan skapa synergieffekter på internationell nivå. Men det är inte bara kommissionen som bestämmer över budgeten, utan även parlamentet.
Jag är mycket tacksam för det arbete Jerzy Buzek har utfört för det sjunde ramprogrammet. Jag tycker att vi fortfarande har stora resurser. Detta är också en del av ert utmärkta arbete och av arbetet här i parlamentet. Frågan om en ökning av budgeten, eller en omfördelning, är mycket mer komplicerad och jag kan inte svara på den. Jag skulle inte ha något emot mer pengar i mina kollegers budget – Janez Potočniks budget eller budgeten för yttre förbindelser – men detta bör beaktas tillsammans i budgetdiskussionerna.
Därför tycker jag att detta är ett utmärkt betänkande. Det är inte alltid så snällt mot kommissionen, men det här handlar inte om att vara snäll. Vi talar om energieffektivitet och även kommissionen kommer absolut att ha högt ställda mål här.
Fiona Hall, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag tackar mina kolleger för deras positiva och stödjande kommentarer och vill än en gång säga att jag uppskattar att kommissionen är så konstruktiv i sina svar på parlamentets kritik.
Det är bara två saker jag vill ta upp. För det första tycker jag verkligen att det är synd att inte mer uppmärksamhet har ägnats åt kommissionens bedömning av handlingsplanerna om energieffektivitet, som släpptes tillsammans med energipaketet i förra veckan, för det var en mycket oroväckande nedslagen bedömning. Det är uppenbart att de nationella regeringarna ännu inte är tillräckligt ambitiösa i sina handlingsplaner. De har ingen framförhållning inför 20-procentsmålet och i vissa medlemsstater råder det – för att citera kommissionen – ”stora skillnader mellan det politiska åtagandet om energieffektivitet och de åtgärder som antagits”. Jag tycker att detta är oroväckande.
För det andra innebär det faktum att vi nu har direktivet om förnybar energi, och de mål som fastställs där, att energieffektivitet är viktigare än någonsin. Om vi ska nå det bindande målet på 20 procent för hela EU måste vi hålla energibehovet under kontroll. Vi kan bara uppnå 20 procent om den totala energiförbrukningen minskar i stället för att tillåtas öka.
Därför hoppas jag att detta betänkande verkligen innebär en omstart och att det innebär att klyftan mellan den politiska retoriken om energieffektivitet och dess faktiska tillämpning börjar minska.
Talmannen. – Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 31 januari 2008.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Roberta Alma Anastase (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag välkomnar att detta betänkande har utarbetats och den övergripande synen på energieffektivitet i Europeiska unionen, med avseende på ämnen och geografi. Det är viktigt att vi i dag talar om en handlingsplan och de närmare detaljerna i en sådan plan – detta visar att vi tar konkreta steg i den här riktningen.
Som föredragande om regionalt samarbete i Svartahavsområdet vill jag framhålla hur viktig energieffektivitet är i detta område, för att nå målet om energisäkerhet och ett minskat beroende av energikällorna.
Jag uppskattar också det internationella förhållningssättet till ämnet och undersökningen av de globala utmaningarna. Jag välkomnar Europaparlamentets medvetenhet om det faktum att i framtiden kommer Ryssland inte att kunna möta den inhemska och avtalsenliga efterfrågan på gas, och att landet uttrycker oro på den punkten.
Detta ger oss anledning att upprepa vikten av två stora mål för EU:s institutioner: att öka den andel av EU:s energiimporter som ersätts med andra källor, effektiva sätt att säkra försörjningstryggheten, och behovet av att främa energireformer i Svartahavsområdet och EU:s grannländer, i syfte att skapa en öppen och hållbar energisektor.
John Attard-Montalto (PSE), skriftlig. – (EN) Den handlingsplan som har ett mål på 20 procents bättre effektivitet fram till 2020 är ambitiös, men nödvändig. Å andra sidan är det meningslöst att fastställa mål om viljan att uppnå dem saknas. Av sammanlagt 21 åtgärder som var planerade att slutföras senast 2007 fullföljdes till exempel endast tre helt och hållet. Det är ett dystert rekord. Det är sant att många andra åtgärder pågår, men det går inte att vara stolt över att mindre än 15 procent av projekten är slutförda.
Jag skäms över att säga att i mitt land Malta har man inte tagit upp frågan på ett seriöst sätt. På en ö där det finns sol och vind i överflöd kunde man vänta sig att dessa båda element skulle utnyttjas till fullo.
När det gäller solenergi är det bara ett fåtal privata, kommersiella och offentliga byggnader som använder denna alternativa energikälla.
Vindkraft var populärare förr i jordbruksområdena. Regeringen tänker uppföra vindkraftsparker ute till havs trots att det inte finns någon utvecklad teknik för djupen i de maltesiska vattnen. Dessutom har en stor aktör, som väntat på att uppföra fyra vindkraftverk som skulle generera energi, fått veta att tillstånd inte kommer att beviljas av estetiska skäl.
András Gyürk (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Att förbättra energieffektiviteten är den mest uppenbara lösningen för att minska utsläppet av skadliga ämnen. Gemensamma insatser på detta område kan också verkligen medverka till att få bort Europas beroende av energiförsörjning.
Den största möjligheten att spara energi ligger kanske i industribyggnaders och bostäders effektivitet. Det gäller i allt högre grad unionens nya medlemsstater. De socialistiska tunga industrianläggningarna och de höghus som är hem för hundratusentals människor, och som är så utmärkande för regionen, har blivit en symbol för energislöseriet. Det är en välkommen utveckling att Europeiska kommissionen har erkänt den specifika situationen i de f.d. socialistiska länderna i sin handlingsplan, och att den anger att främjande av energieffektivitet är ett prioriterat mål i de nya medlemsstaterna.
Vi känner att det är olyckligt att flera medlemsstater inte håller sina löften när det gäller att tillämpa lagstiftningen om energieffektivitet. Den ungerska regeringen har till exempel, samtidigt som den talar om klimatskyddsåtgärder, skjutit upp antagandet av den nationella handlingsplanen för energieffektivitet i flera månader.
Samtidigt bör det välkomnas att vissa samhällen trots detta tar vara på möjligheterna. Ett bra exempel på detta är det program som startade i Óbuda, en av de största stadsdelarna i Budapest, och som innebär att många höghus kommer att renoveras under kommande år, med hjälp av gemenskapsstöd.
Vi är övertygade om att EU har förmåga att spela en ledande roll när det gäller energieffektivitet. Det är också dess främsta intresse. Det effektivaste sättet att använda energi betyder också en effektivare ekonomi, nya jobb, bättre konkurrenskraft och, sist men inte minst, en drägligare miljö.
Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (EN) För det första välkomnar jag Fiona Halls initiativbetänkande. Betänkandet kommer vid en tidpunkt då alla initiativ för att stärka konkreta åtgärder för större energieffektivitet bör välkomnas varmt. Energieffektivitet är verkligen det effektivaste målet eftersom man använder redan tillgängliga tekniska verktyg för att snabbt svara på utmaningarna med global uppvärmning och begränsade fossila resurser. Nu har vi satt igång en plan för att minska energiförbrukningen och det är avgörande att vi når våra mål i tid. Naturligtvis innebär en sådan plan enorma kostnader och ekonomiska uppoffringar. Dessa kostnader och uppoffringar kommer att vara särskilt svåra för de länder som har lägst budget och minst utvecklad ekonomi. Det är avgörande att energieffektivitetsmålen inte förvärrar läget för de svagaste ekonomierna och industrierna i de fattigaste medlemsstaterna. Därför krävs övergångsåtgärder för att stödja de sårbaraste sektorerna och länderna när lagstiftningen genomförs, för att undvika marknadsmisslyckanden. På lång sikt finns det förstås en enorm kostnadseffektiv potential med energibesparande åtgärder och en kraftfullare politik för energieffektivitet skulle sannolikt gynna arbetsmarknaden i EU.
Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Det finns förmodligen få beslut som har så långtgående effekter och som är så självmotsägande som rådets treuddiga plan om klimatpolitik såsom den presenterades våren 2007: minskade utsläpp med 20 procent, 20 procents energibesparingar och en andel förnybara energikällor på 20 procent, allt senast år 2020. Det tredje bindande målet hotar tyvärr att påskynda klimatförändringarna. Innan detta har blivit tydligt kan bara de två första målen ge klimatfördelar.
Att spara energi specifikt för att förbättra energieffektiviteten är självklart ett av de mest effektiva verktygen i kampen mot klimatförändringarna. Det finns ett brett samförstånd om detta och om innehållet i parlamentets betänkande och jag skulle vilja tacka Fiona Hall för att ha gjort detta möjligt.
Vad som är hedrande med detta betänkande är att det här visas en förståelse av frågans vidd och de alternativ som erbjuds: tonvikten på energieffektivitet måste ha en effekt som genomsyrar hela samhället. Det måste beröra all planering och alla verksamheter på alla nivåer. Målen med energieffektivitet och gällande bestämmelser måste också omfatta utrustning, byggnader, energiproduktion och energiöverföring, transporter och konsumtionsvanor.
Vi måste agera direkt. Därför är det beklagligt att parlamentet ska behöva påminna kommissionen om att det redan finns lagstiftning på plats inom detta område. Hittills har graden av genomförande bland medlemsstaterna varit allt annat än tillfredsställande, vilket är något som kommissionen bör ägna sin uppmärksamhet.
Att förbättra energieffektiviteten handlar om ansträngning – var det bästa resultatet för klimatet kan uppnås med hänsyn tagen till marknadsvillkor. Ett exempel på detta är de olika standardiseringssystemen. Vi måste se upp med oflexibel lagstiftning: om den bäst tillgängliga tekniken är underkastad ett system med både hot och löften, då är de insatser som görs tillräckliga. Lagstiftarens pedantiska inblandning i metoder och tillvägagångssätt leder bara till att organisationerna i fråga tröttas ut.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN), skriftlig. – (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! I denna debatt om rationell energianvändning vill jag, även om jag instämmer i föredragandens, Fiona Halls, huvudargument, uppmärksamma några frågor som är särskilt viktiga för de nya medlemsstaterna.
1. För att minska klyftan mellan dem själva och de mest utvecklade EU-länderna måste de nya medlemsstaterna utvecklas två till tre gånger snabbare än de senare, dvs. med en årlig BNP-tillväxt på minst sex procent. En sådan tillväxttakt kommer att innebära en betydande ökning av koldioxidutsläppen, något som inte vägdes in i de förslag som Europeiska kommissionen lade fram nyligen i sitt paket om energi och klimatförändringar.
2. Kommissionens förslag inriktas tydligt på att begränsa användningen av kol, vilket framför allt kommer att drabba ekonomier som Polen, där energiproduktionen i huvudsak bygger på förbränning av olika slags kol.
3. Förslaget att energiproduktionsindustrin kommer att behöva köpa alla rättigheter att släppa ut koldioxid genom auktionsförfarande från och med 2013 kommer att leda till enorma energiprisökningar, som kommer att bli särskilt smärtsamma för de inhemska ekonomierna. För närvarande, när den polska energiproduktionsindustrin köper enbart tio procent av sina utsläppsrättigheter genom auktionsförfarande, har priset på elkraft stigit med ca 15 procent under 2007, och det kommer att höjas under de närmaste åren med ytterligare 20 till 30 procent.
Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Detta betänkande om energieffektivitet kommer i rätt tid – med hänsyn till vår oro i fråga om klimatförändringarna och behovet av att ta itu med den ändliga energiresursen fossila bränslen.
Men att undanröja energislöseri är positivt i sig, även ur en rent självisk synvinkel, då förbättrad energieffektivitet borde minska kostnaderna för hushåll och företag.
Många enskilda personer inser att vi måste vara mer medvetna om hur vi använder energin. Många vet redan att en TV i standbyläge använder 45 procent av den el som förbrukas av en påslagen TV, att elektrisk utrustning i standbyläge förbrukar 10 procent av hushållselen i EU och att telefonladdare som lämnas anslutna till eluttaget förbrukar energi – varav 95 procent går till spillo.
Visserligen kan alla stänga av elektriska apparater, men vore det inte mer effektivt om tillverkarna utformade utrustning som gör det möjligt att undanröja energislöseriet?
En kombination av utveckling inom tillverkningen och ökad medvetenhet hos konsumenterna kommer att ge resultat, men industrin behöver incitament för att utveckla nya produkter med hänsyn till energieffektivtiet och allmänheten behöver positiva budskap som informerar dem om hur stora energibesparingar som kan göras i hemmet och på kontoret.
Péter Olajos (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Som föredragande för PPE-DE-gruppen i miljöutskottet om grönboken om förbättrad energieffektivitet (Att göra mer med mindre) välkomnar jag EU:s upprepade och ökade ansträngningar på detta område.
Samtidigt måste jag uttrycka min besvikelse över att när Europeiska kommissionen och parlamentet seriöst satsar på att skapa bestämmelser i samförstånd och utforma genomförbara planer, så är medlemsstaternas inställning till att förverkliga dem i många fall olämplig.
Vissa medlemsstater har missat tidsfristen för att utarbeta handlingsplaner med flera månader eller mer. Det finns till exempel sju länder som ännu inte har lagt fram en sådan, trots att de redan är mer än sju månader försenade.
Men det är inte det enda problemet. Det finns en brist på social överenskommelse om dessa planer, och de planer som har utarbetats är ofta mycket innehållsfattiga och speglar i många fall inte den realistiska tidsplanen och systemet med instrument för att de gemensamma målen ska åstadkommas.
Vi kan därmed rent ut säga att många EU-medlemsstater bara har tompratat om energieffektivitet, hushållning och det yttersta syftet med ett ”lågkol-samhälle”. Så vilken framtid finns det för en ekonomi, hushåll och transporter med noll koldioxidutsläpp?
Det vore bra om EU-lagstiftningens väktare, kommissionen, regelbundet utarbetade översiktliga analyser och utvärderingar av kvaliteten på de nationella planer som läggs fram, och i vilken utsträckning medlemsstaterna genomför dem.
Bogusław Rogalski (UEN), skriftlig. – (PL) För det första vill jag välkomna initiativbetänkandet av Fiona Hall. Detta betänkande kommer faktiskt vid en tidpunkt då alla initiativ som syftar till att stärka konkreta åtgärder för ökad energieffektivitet bör ges ett varmt välkomnande. Energieffektivitet är ju det effektivaste målet som skapar förutsättningar för att använda redan tillgängliga tekniska verktyg i syfte att på allvar och snabbt ta itu med utmaningarna den globala uppvärmningen och de begränsade fossila resurserna. Vi har nu påbörjat en plan att dra ner på energiförbrukningen, och det är mycket viktigt att vi når våra mål i tid. Men en sådan plan kommer självklart att kräva enorma kostnader och ekonomiska uppoffringar. Dessa kostnader och uppoffringar kommer att vara särskilt utmanande för länderna med de minsta budgetarna och de minst utvecklade länderna. Det är avgörande att energieffektivitetsmålen inte försämrar situationen för de svagaste ekonomierna och industrierna i de fattigaste medlemsstaterna. Det fordras därför tillfälliga övergångsåtgärder för att stödja de mest sårbara sektorerna och länderna samtidigt som lagstiftningen genomförs, för att undvika marknadsstörningar. På lång sikt finns givetvis en enorm kostnadseffektiv potential i energisparande och en kraftfullare energieffektivitetspolitik kommer med största sannolikhet att gynna arbetsmarknaden i unionen.
Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) Först vill jag gratulera Fiona Hall till ett mycket omfattande betänkande som syftar till att förbättra energieffektiviteten och uppmanar de medlemsstater som ligger efter i tillämpningen av den befintliga lagstiftningen att vidta alla åtgärder som krävs.
För det andra gläder det mig att erkänna att betänkandet inte bara har pekat ut hur industrikonsumenter kan spara energi utan även hur små konsumenter kan göra det – särskilt genom att öka konsumenternas medvetenhet och ge tillförlitlig information om de miljövänligaste alternativen. Det måste påpekas att hushållens förbrukning står för 40 procent av den totala energiförbrukningen. Därför har var och en av oss ett enskilt ansvar för att bidra till att skapa största möjliga energieffektivitet.
För det tredje ökar energiförbrukningen gradvis, och det gör även utgifterna för energi. Det är vanligt sunt förnuft att vidta energieffektiviseringsåtgärder för att utnyttja produktionsmedlen på bästa sätt.
Alyn Smith (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Herr talman! Jag gratulerar Fiona Hall till betänkandet som innehåller en rad gedigna, förnuftiga och genomförbara förslag för att främja energieffektivitet. Under den uppståndelse som råder just nu i fråga om framställning och försörjningstrygghet riskerar vi att glömma bort att förändringar i byggnads- och utrustningsnormer och i vårt sätt att använda energi i sig kommer att skapa ett stort energiutrymme. Det gläder mig att stödja detta betänkande och jag hoppas att det kommer att bli inledningen till fler åtgärder i samma riktning.
23. En politik för att minska oönskade bifångster och stoppa bruket att kasta fångst överbord inom EU:s fiske (debatt)
Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Carl Schlyter för fiskeriutskottet om en politik för att minska oönskade bifångster och stoppa bruket att kasta fångst överbord inom EU:s fiske (2007/2112(ΙΝΙ)) (Α6-0495/2007).
Carl Schlyter, föredragande. − Fru talman! Jag tackar skuggföredraganden för att vi kunnat komma fram till ett bra betänkande. Jag vill också tacka kommissionär Borg för att ni äntligen – äntligen! – föreslår kraftfulla medel för att komma till rätta med dumpning av fisk och oönskade bifångster.
Vi har i dag en fiskepolitik som tömmer världshaven, som lämnar förstörda bottnar, förstörda ekosystem och utfiskade hav efter sig. T.o.m. sjöfåglar dödas av dagens fiskepolitik. Hade denna förödelse skett på land – om vi behandlat vår skog på samma sätt som vi nu behandlar haven – så hade vi haft uppror på gatorna, men nu sker förstörelsen av haven i det fördolda, i det tysta. Rachel Carsons bok Tyst vår blev ett begrepp 1962 och en väckarklocka för många att engagera sig för miljö- och naturvård. Nu står vi inför en tid med tyst hav. Faktum är att förra året gav journalisten Isabella Lövin ut en bok med precis den titeln. Låt oss nu få liv i kampen för att rädda framtida generationen fiskar och fiskare.
Kommissionens förslag innebär faktiskt att vi bryter totalt mot den typ av kvot- och detaljreglering där fiskare i praktiken har uppmuntrats till att tömma haven och sedan kasta tillbaka olönsam fisk död och där redskapsutveckling huvudsakligen handlat om att få upp mer och mer ur haven. Med hot om att tvingas fylla fartygen med olönsam fisk får fiskare i EU en piska att fiska mer selektivt.
Men för en framgångsrik politik behövs även morötter. Vi kan t.ex. tillåta fler fångstdagar för fartyg med selektiva åtgärder eller ge dem tillgång till områden som annars är stängda för fartyg utan selektiva redskap.
Det är viktigt att vi för varje typ av fiske sätter upp årliga minskningsmål för bifångster och dumpning och att vi har en dialog med inblandade parter för bästa resultat. Positiva exempel är Biscayabukten och Kattegatt och Skagerrak. Där har franska och svenska fiskare med stor framgång använt sorteringsgaller vid fiske av havskräfta (Nephrop på engelska). Dessa har i praktiken fullständigt eliminerat bifångster.
Med lite mer frihet och ansvar för fiskeflottan kanske ett större samarbete kan ske mellan forskare och fiskare, och det kan leda till en positiv utveckling. Det här kombineras med bättre data över vilken fisk som fångas. Vi behöver titta på system med elektroniska loggböcker och på eventuell videoövervakning, om vi kan hitta en bra lösning för bevarande av personlig integritet.
En annan viktig aspekt är vad vi ska göra med den fisk i form av bifångster som återkommer till hamnarna vid ett dumpningsförbud. Det är viktigt att den kan användas på något sätt, men samtidigt att nivån för ersättning blir så låg att den inte skapar incitament till att jaga bifångster.
Jag hoppas och tror att kommissionen snabbt arbetar fram ett förslag som kan genomföras. Då kan detta bli en viktig del i kampen mot utfiskning och för ett hållbart fiske. Men naturligtvis räcker inte det – vi behöver även generella minskningar av fiskeansträngningarna efter hotade arter i dag, men det kanske vi får debattera en annan dag.
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först vill jag tacka föredraganden och alla ledamöter i fiskeriutskottet för deras utmärkta arbete.
Vi är alla överens om att bruket att kasta fångst över bord minst sagt är ett onödigt slöseri med goda naturresurser och ekonomiska resurser, som bör stoppas. Men alla fiskeverksamheter är olika och kräver skräddarsydda lösningar. Därför har vi valt en resultatbaserad strategi som innebär att vi fastställer mål för att minska mängden fångst som kastas över bord under en viss tid och sedan överlåter åt de berörda fiskarna att välja hur de ska uppnå målen. Dessa åtgärder kan omfatta ökade maskstorlekar, användning av selektiva fiskeredskap, fredningstider i realtid, förflyttning av verksamheten eller andra möjliga åtgärder, eller en kombination av dessa.
Nu vill jag tala om just detta betänkande. När det gäller gemensamma handlingsplaner för sjöfåglar och hajar kan jag upplysa er om att en handlingsplan för hajar är på väg och att mina tjänsteavdelningar håller på att inhämta information och vetenskaplig rådgivning i syfte att färdigställa en handlingsplan för sjöfåglar till utgången av 2009.
Jag håller särskilt med om att politiken när det gäller bruket att kasta fångst över bord inte bör ses som en isolerad åtgärd utan som ett led i en övergripande strategi för att komma närmare målet med maximal hållbar avkastning. Vi är också överens om att strategin måste bygga på den konkreta situationen och att det är viktigt att sektorn deltar och tillfrågas på alla nivåer. Här noterar jag med intresse ert förslag om att testa nya sätt att övervaka bruket att kasta fångst överbord, så som har skett i vissa tredjeländer.
Dessutom måste vi se till att incitamenten belönar en verklig minskning av mängden fångst som kastas överbord. De måste därför bedömas noggrant så att de inte ger några negativa effekter. Medlemsstaterna har faktiskt redan möjlighet att gynna renare fiske genom tilldelningen av kvoter. Jag anser dock att incitamenten bör följa de olika genomförandefaserna för att förstärka en beteendeförändring tills dess att det slutliga målet är uppnått.
När det gäller tillämpningen av politiken håller jag i stort sett med om era förslag, men med en annan inriktning. Vi bör ha som mål att förbjuda bruket att kasta fångst överbord vid fiske närhelst detta är möjligt från första början, och inte som en sista utväg, vilket ni verkar föreslå. Här måste jag dock förtydliga att i vissa fall kan målet vara att minska mängden fångst som kastas överbord så mycket som det överhuvud taget är möjligt.
Var befinner vi oss då i processen? Med utgångspunkt i de vetenskapliga råd som förväntas inom kort kommer vi att välja fiskeverksamheter där vi kommer att införa särskild lagstiftning under det här året och samtidigt utarbeta en färdplan med en tidplan för kommande förslag som – med tiden – kommer att omfatta allt fiske inom EU.
Samtidigt kommer medlemsstaterna i enlighet med vad som beslutades vid rådets möte i december att göra försök att minska mängden fångst som kastas överbord under sikfisket i Nordsjön, för att minska mängden bleka som kastas överbord med 30 procent. När det gäller torsk har det gjorts en överenskommelse med Norge om att mängden som kastas överbord ska minskas till mindre än 10 procent. Bland övriga åtgärder ingår förslaget om tekniska åtgärder i Atlanten, förslaget till en reviderad återhämtningsplan för torsk samt flera undersökningar och konsekvensbedömningar av lagstiftningsförslagen.
Slutligen kan jag gå med på ändringsförslagen 1, 3, 5, 6, 8 och 10–12. Ändringsförslagen 2 och 7 hänger ihop med varandra och jag kan gå med på dem med en smärre förändring. När det gäller ändringsförslag 9 krävs viss försiktighet, eftersom det krävs ytterligare forskning i fråga om dessa tekniker. Det finns problem med höga kostnader och tillförlitlighet.
Slutligen kan jag inte ställa mig bakom ändringsförslag 4 i sig. När det gäller ändringsförslagen 13, 14 och 15 behöver jag mer betänketid eftersom hela frågan om lämpliga incitament för att uppmuntra fiskare att införa en effektiv strategi för fångst som kastas överbord måste undersökas och bedömas ytterligare innan vi antar en slutgiltig ståndpunkt.
Avslutningsvis vill jag upprepa att det finns ett brådskande behov av lagstiftningsåtgärder här och att jag ser fram emot ert fortsatta samarbete i utvecklingen av den här politiken.
Avril Doyle, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Bruket att kasta eller dumpa fisk överbord i EU:s vatten förstör mer än en miljon ton fisk per år, särskilt vid fiske som omfattar flera arter. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) kastas miljoner ton oönskade bifångster av fisk tillbaka i havet årligen. Detta har en mycket negativ inverkan på ekonomin för framtida fisken och på hälsan i de marina ekosystemen. Detta bruk är omoraliskt, oetiskt och fullständigt ohållbart och är ett direkt resultat av den gemensamma fiskeripolitiken, som kriminaliserar fiskare som landar bifångster och därmed tvingar dem att kasta fångsten överbord – fiskare som desperat försöker försörja sig samtidigt som fiskbestånden ständigt minskar.
Vårt yttersta mål måste vara att minska dessa oönskade bifångster och att sätta stopp för att fångst kastas överbord, genom att införa ett förbud, tillsammans med incitament för att se till att alla oönskade bifångster ska landas. Men hur och när vi ska nå fram till ett sådant förbud måste diskuteras av alla berörda intressenter, däribland kommissionen, regionala rådgivande nämnder, fiskare, forskare, nationella regeringar och icke-statliga organisationer, för varje enskild fiskeverksamhet vid behov. Den onda mikroförvaltningscirkeln måste undvikas och den gemensamma fiskeripolitiken måste förändras i grunden, eftersom den bringas i vanrykte av att fångst kastas överbord. En lösning på problemet med fångst som kastas överbord gynnar alla berörda parter, särskilt yrkesfiskarna. Det är omöjligt att införa förbud, vilket vi kan se av exemplen med Norge och Island.
Det gläder mig att man i betänkandet betonar att fiskare och andra intressenter måste ta sitt ansvar när det gäller insatser för att undanröja bruket att kasta fångst överbord. Det skulle gå att använda nya metoder för att övervaka fiskefartyg, till exempel elektroniska loggböcker eller användning av övervakningskameror (CCTV) på fiskefartygen, något som har prövats med viss framgång i Kanada och Nya Zeeland. Den enda möjligheten att framgångsrikt införa ett förbud mot att kasta fångst överbord är att involvera yrkesfiskarna i övervakningen och kontrollen och framför allt genom grupptryck för att skapa rättvisa villkor. Jag tackar föredraganden för hans samarbete och för detta balanserade betänkande, som jag rekommenderar till parlamentet.
Catherine Stihler, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Det är ett skrämmande slöseri att kasta fångst överbord. Enorma mängder fisk kastas bort årligen i EU:s fiske över hela världen: så mycket som sju, åtta miljoner ton. Att inte göra någonting för att minska mängderna som slängs överbord är inte ett alternativ och nu har vi Schlyterbetänkandet som ett svar på eget iniatitiv på kommissionens meddelande från 2007.
Kommissionens meddelande är välkommet, trots förseningen, och kommissionen tänker nu agera snabbt och låta vissa aspekter ingå i en ny förordning om tekniska åtgärder 2008.
I den bästa av världar skulle vi gå direkt till ett fullständigt och omedelbart förbud mot att kasta fångst överbord. Men verkligheten är mer komplicerad. I Schlyterbetänkandet erkänns att problemet med att fångst kastas överbord är komplext och jag välkomnar verkligen denna nyanserade inställning.
I betänkandet lyfts de praktiska aspekterna fram, inklusive kostnaderna för att hantera fångst som slängs överbord och vad som ska göras med landade bifångster, kostnaderna för att införa mer selektiva redskap, konsekvenserna för de totala tillåtna fångstmängderna och för kvotsystemet om det införs ett förbud mot att kasta fångst överbord, samt behovet av att skapa incitament för yrkesfiskarna att bedriva fisket på ett mer hållbart sätt. I betänkandet erkänns att det inte går att använda en enhetlig lösning i hela gemenskapen eftersom såväl orsakerna till att fångst kastas överbord som de åtgärder som krävs för att minska dessa mängder varierar från fiske till fiske.
Amnesti för fångst som kastas överbord är inte någon lösning eftersom detta skulle kunna skapa en marknad för bifångster i stället för att uppmuntra yrkesfiskarna att bedriva ett hållbart fiske. Med hänsyn till överfiskets nivåer och oron över fiskebestånden – däribland torsk och tonfisk – måste vi fortfarande ha en god förvaltning av de befintliga bestånden.
I betänkandet sätts också bruket att kasta fångst överbord in i ett större sammanhang när det gäller problemet med bifångster av sjöfåglar och hajar, och där krävs en rad pilotprojekt med geografisk spridning.
Jag uppmanar mina kolleger att stödja detta betänkande, som är ett viktigt bidrag till hur vi ska hantera det skamliga bruket att kasta fångst överbord.
Elspeth Attwooll, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! ALDE-gruppen välkomnar varmt innehållet i Schlyterbetänkandet, som måste berömmas för sin känsliga men ändå mycket pragmatiska utformning.
Det är nästan omöjligt för allmänheten att förstå hur vi kan tillåta att fisk fångas och sedan kastas död tillbaka i havet. Även yrkesfiskarna är mycket bekymrade över att de i viss utsträckning är påtvingade den här metoden, eftersom den nuvarande kombinationen av regler och tekniska möjligheter innebär att viss fisk helt enkelt inte är önskvärd ombord. Ibland beror detta på att den inte har tillräckligt stort ekonomiskt värde. Vi måste göra en tidig och samordnad insats för att förhindra att fångst kastas överbord i syfte att få en mer höggradig sortering. Jag misstänker att frestelsen att göra så är mindre vid fiske där antalet dagar till havs är begränsade.
Men ibland är det villkor som vi själva har infört som är anledningen till att fångst kastas överbord, såsom minsta landningsstorlekar och kvotbegränsningar. Om vi menar allvar med att bevara bestånden måste vi förstås ha totala tillåtna fångstmängder. Men jag anser att vi måste ta en allvarlig titt på vilka metoder vi använder för att hålla fisket inom de gränser som fastställs genom dessa totala tillåtna fångstmängder, bl.a. för att fastställa i vilken omfattning det finns en koppling mellan kvoter och problemet med fångster som kastas överbord, särskilt vid blandat fiske.
Detta måste naturligtvis, precis som de åtgärder som föreslås i betänkandet, genomföras med intressenternas fulla engagemang. Annars har vi inga möjligheter att lyckas. Industrin har redan tagit ledningen. Jag är särskilt stolt över skottarna och deras frivilliga system med fredningstider i realtid. Vi behöver riktiga incitament för positiva åtgärder av det här slaget, för det återstår fortfarande mycket att göra. Jag litar på att parlamentet kommer att ge betänkandet sitt fulla stöd och att kommissionen och rådet kommer att driva frågan vidare i enlighet med betänkandets rekommendationer.
Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Jag vill säga att jag godkänner detta betänkande. Enligt min mening har föredraganden utarbetat en praktisk och heltäckande strategi för problemet med fångst som kastas överbord. Men saker och ting är inte så enkla, och alla tänker på de nya metoder som ska tillämpas.
Det är dags att sätta punkt för allt tal om detta problem och göra något. Det finns mängder av praktiska förslag i betänkandet och de kan omsättas i praktiken. Det enda vi absolut inte kan göra är att inte göra något. Vi måste agera så länge det är ett problem med fångst som kastas överbord.
Jag vill också be kommissionen att se till att småskaliga fiskeföretag inte får merkostnader på grund av de åtgärder som ska lösa problemen med fångst som kastas överbord.
Ian Hudghton, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Den gemensamma fiskeripolitiken har varit fullständigt misslyckad. Den har misslyckats med att bevara bestånden, den har misslyckats med att upprätthålla våra fiskeberoende samhällen och den har misslyckats med att få stöd eller trovärdighet hos allmänheten.
Ett av de viktigaste skälen till detta är det skandalösa bruket att kasta fångst överbord. Kvotsystemet är i sig en direkt orsak till att fångst kastas överbord. I systemet mäts inte mängden fisk som fångas, endast mängden fisk som landas.
Med detta sagt välkomnar jag varmt Schlyterbetänkandet. Jag håller särskilt med om principen om att skapa positiva incitament som belönar de fiskare som vidtar åtgärder för att minska eller eliminera bruket att kasta fångst överbord.
Jag håller också med om att åtgärderna måste vara anpassade efter olika typer av fiske. Den gemensamma fiskeripolitiken har sedan länge haft den stora bristen att den har varit alltför centraliserad och oflexibel. Jag vill uppmärksamma punkt 15, där det frivilliga system med fredningstider i realtid som Skottland har infört välkomnas, ett utmärkt exempel på vilka initiativ som bör uppmuntras och gynnas genom den gemensamma fiskeripolitiken, åtminstone så länge vi måste dras med den som förvaltningsåtgärd.
Thomas Wise, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Fru talman! Att fångst slängs överbord är bara en del av den mardröm som den gemensamma fiskeripolitiken är. EU är genom denna illa genomtänkta politik i färd med att förstöra försörjningen i utvecklingsländer över hela världen. Fiskexporten är betydligt viktigare för utvecklingsländerna i handelstermer än andra varor som ris, kaffe och te.
I Mauretanien står till exempel fiskeindustrin för hälften av exporten, vilket motsvarar 15 procent av landets bruttonationalprodukt. Men efter att ha förstört Mauretaniens vatten vill kommissionen nu upphäva avtalet. Den anser inte att dessa numera sterila vatten är värda 86 miljoner euro om året. Denna uppsägning av ett fiskeriavtal skulle vara hemlig, nåja det var den ända tills nu. Jag tycker att Afrikas folk bör känna till EU:s sjaskiga och ohederliga planer. Detta är kolonialism i dess värsta form och jag anklagar EU:s institutioner för rasism och för exploatering av sårbara samhällen. Ordförande Manuel Barrosos imperium utanför imperiet är inte så välvilligt som han försöker få oss att tro, så om ni vill ha framsteg, dumpa både Giscard och Lissabonfördraget tillsammans med den gemensamma fiskeripolitiken.
Jim Allister (NI). – (EN) Fru talman! EU har självt orsakat skandalen med att fångster kastas överbord. Omöjliga kvoter och begränsningar läggs på blandat fiske, förbjudna bestånd fångas ofrånkomligen och följaktligen dumpas fiskarna – döda – i havet. Och detta samtidigt som det råder hungersnöd i många delar av världen.
I åratal har EU vridit sina händer över detta, men har ärligt talat inte gjort något för att sätta stopp för det. Jag menar att dessa fångster bör landas och säljas till ett fast pris som är tillräckligt lågt för att avskräcka från avsiktlig fångst och tillräckligt högt för att göra det värt besväret att landa dem.
Det är också både förnuftigt och rätt att vi belönar dem som använder mer selektiva fiskeredskap. Men jag är helt och hållet emot ett fullständigt förbud mot att kasta fångster överbord, eftersom detta endast skulle vara ytterligare ett medel för att tvinga fler av våra fiskare att upphöra med sin verksamhet.
Vi har idisslat den här frågan i åratal. Nu är det äntligen dags att göra något åt den.
Carmen Fraga Estévez (PPE-DE). – (ES) Fru talman! Generellt sett stöder jag föredragandens betänkande som ett uttryck för långvarig oro över stelbentheten i den gemensamma fiskeripolitiken när det gäller att tackla problem som är en del av vårt fiskeförvaltningssystem, där fångst som kastas överbord utgör ytterligare ett exempel.
Jag stöder särskilt de punkter där det förespråkas att oönskade fångster och fångst som kastas överbord ska minskas – och gradvis försvinna helt – på olika sätt inom olika fiskeslag, och att förbud ska införas bara om det är säkert att det inte finns några alternativ, vilket rådet och samtliga regionala rådgivande nämnder har påpekat.
Vi skulle inte kunna gå tillväga på något annat sätt och vi skulle inte kunna övergå till ett allomfattande förbud mot att kasta fångst överbord inom ett förvaltningssystem som uppmuntrar till det, både genom det stelbenta systemet för totala tillåtna fångstmängder och gällande kvoter, och genom avsaknaden av lämpliga tekniska åtgärder, vilket är en grundläggande faktor för att förhindra bifångster. Vi har i många år väntat på en översyn av dessa åtgärder, så att de kan anpassas till Atlanten.
Vad jag inte kan acceptera fru talman är ändringsförslag 10, som skulle tillåta att det skapas en parallell fiskemarknad för fisk som kastats överbord, en marknad som därför skulle vara olaglig. Jag tror att vi även i fortsättningen bestämt måste försvara principen om förbud mot saluföring, vilket anges i punkt 32 i betänkandet och vilket gäller i länder med en längre historia på detta område, som Norge.
Incitament för att förhindra att fångst kastas överbord måste vara av ett annat slag: till exempel incitament som minskar sådana fångster till ett minimum genom användning av mer selektiva redskap. Det är mycket bättre för ungfisk att fortsätta att leva i havet och växa till sig för att bli föda för människor eller andra fiskar i stället för att kastas och bli föremål för förhandlingar om fiskmjölsproduktion.
Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Fru talman! Jag vill först uttrycka min tillfredsställelse med förslaget till betänkandet om fångst som kastas överbord och betona att detta är ett av de största problemen inom europeiskt och internationellt fiske.
Tillåt mig att framföra några synpunkter om betänkandet. Bortsett från de punkter som föreslås anser jag att det krävs en gemensam politik för att slutligen sätta stopp för bruket att kasta fångst överbord. Denna politik bör ta avstamp i en undersökning om problemet i alla fiskeländer i EU, och den bör väga in alla nationella studier och global forskning.
För att tackla problemet på ett radikalt sätt måste EU omedelbart finansiera en studie om all fiskeutrustning, alla fiskeslag och alla fångsttyper. EU måste också ge specialiserade forskningsinstitutioner i uppdrag att leda denna studie. Detta kommer att ge EU möjlighet att centralt, genom regleringar, införa de bästa och effektivaste lösningarna för medlemsstaterna. Om detta inte sker är jag rädd att problemet kommer att behandlas och sedan läggas på hyllan, medan alla fiskbestånd förstörs.
Philippe Morillon (ALDE). – (FR) Fru talman! Jag vill också tala om att jag verkligen instämmer i det tillvägagångssätt som föredraganden föreslår för att råda bot på det med all rätt kritiserade resursslöseri som beror på det nuvarande bruket att kasta fångst överbord.
När Carl Schlyter utarbetade detta betänkande var han medveten om vilka effekter ett omedelbart genomförande av ett totalförbud mot att kasta fångst överbord skulle kunna få. För det första för den sköra finansiella jämvikten för dem som arbetar inom sektorn, och för det andra för medlemsstaternas och kommissionens övervakning av genomförandet, vilket skulle tvinga dem att förbättra övervakningsmetoderna. Och det skulle inte gå ihop med den finansiella återhållsamhet som krävs av dem.
Därför ansåg han att det var lämpligare att föreslå ett gradvist införande av en rad åtgärder för att uppmuntra yrkesfiskarna själva att förändra fiskemetoder och fiskeutrustning, en metod som får starkt stöd från kommissionen.
Struan Stevenson (PPE-DE). – (EN) (ohörbart) … från början, anser jag att det är mycket ambitiöst. Dessutom vill jag gratulera Carl Schlyter och Avril Doyle till allt det arbete de båda har lagt ned på detta betänkande.
Det gläder mig att stödja Avril Doyles linje om att all fångst ska landas, vilket kommer att innebära att yrkesfiskarna måste landa allt de fångar. Detta har många fördelar. Forskarna kommer att få en mycket tydligare bild av vilken fisk som fångas och var, vilket kommer att göra det möjligt att utarbeta mera tillförlitliga bevarande- och återhämtningsplaner. När unga fiskar som inte uppfyller storlekskraven landas bör dessutom fiskeriinspektörerna omedelbart kräva att specifika fångstområden stängs tillfälligt för att undvika ytterligare tryck på omogna bestånd.
På detta sätt kan fisk som inte uppfyller storlekskraven och andra arter som tidigare skulle ha kastats överbord säljas till bearbetningsindustrin, som ropar efter råmaterial till fiskmjöls- och fiskoljeindustrin. Fiskarna skulle få betalt – genom en regional kompensationsfond – i form av en symbolisk summa, säg omkring 50 euro per ton, som inte skulle vara tillräckligt stor för att uppmuntra till aktivt fiske efter den typen av fisk eller skapa den svarta marknad som Carmen Fraga Estévez fruktar, men vara alltför hög för att fångsten ska kastas – död – tillbaka i vattnet.
Hela operationen skulle kunna övervakas genom att väderbeständiga övervakningskameror monteras på alla fartyg. I en industri som redan hindras av begränsningar av antalet dagar som får tillbringas till havs betraktas tid som läggs på att fånga och sortera fisk utan kommersiellt värde som förlorad värdefull tid. Så jag tror att yrkesfiskarna kommer att stödja det här förslaget.
Rosa Miguélez Ramos (PSE). – (ES) Mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka Carl Schlyter för hans arbete, och jag är särskilt glad åt att flera av mina ändringsförslag har införlivats med texten i det betänkande vi debatterar i dag.
Jag tänker särskilt på de ändringsförslag där det anges att bruket att kasta fångst överbord inte bara har att göra med en särskild redskapstyp, utan också påverkas av särdragen hos fisket i fråga. Det europeiska fisket är till exempel nästan uteslutande inriktat på flera arter, och där är också risken för att fångst kastas överbord större. De åtgärder som vidtas måste därför vara fallspecifika.
I betänkandet kan vi se, också tack vare mina ändringsförslag, att bruket att kasta fångst överbord beror på en mängd faktorer, bland annat en alltför stor fiskeansträngning och det nuvarande systemet med totala tillåtna fångstmängder, som kräver att fisk som inte omfattas av en kvot måste kastas överbord. Åtgärder måste därför vidtas för att se till att arter i laglig storlek som oundvikligen fångas inte måste kastas överbord på grund av att de inte omfattas av kvoter.
Samtidigt vill jag uppmana Carl Schlyter att gå försiktigt fram, för efter den kritik han i sitt inlägg riktade mot fiskare och den osjälviska, urgamla fisketraditionen, är jag inte säker på vad vi gör här, eller om Schlyter tänker se till att kommissionsledamoten, fiskeriutskottets ledamöter och yrkesfiskarna blir av med sina jobb. (Det är ett skämt, fru talman.)
Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag tackar Carl Schlyter varmt för hans betänkande. Jag tycker att det är utmärkt. Dessutom vill jag tacka kommissionsledamoten för hans inledande anmärkningar där han går emot ett förbud mot att kasta fångst överbord. Han är mycket väl medveten om att jag har haft möten med honom många gånger – precis som många andra ledamöter här – och talat om ett sådant förbud, och jag anser att det är hög tid för oss att införa det.
Dessutom anser jag att om vi i slutänden kan skydda fiskebestånden så är detta bättre för yrkesfiskarna på lång sikt, eftersom vi faktiskt måste ha ett hållbart fiske. Naturligtvis kan de vetenskapliga råd vi använder ofta vara bristfälliga. Om alla fångster och bifångster landas och kan undersökas noggrant kommer vi alltså att få en mycket bättre uppfattning om vad som finns i havet. Jag anser också att vissa metoder, exempelvis partrålning, som ger enormt mycket bifångster, kommer att understryka det som sker. Naturligtvis kommer en mängd problem med fångst av delfiner, hajar och sköldpaddor och många andra saker att lyftas fram genom de landade bifångsterna. Så om vi kan lägga in tillräckligt många morötter för att bifångsterna ska landas, men inte så många att vi uppmuntrar till bifångster, tror jag att detta är rätt väg att gå. Jag välkomnar kommissionsledamotens stöd till detta betänkande, jag stöder själv betänkandet och vi bör alla stödja det.
Joe Borg, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först vill jag tacka ledamöterna för deras intressanta kommentarer som än en gång visar att vi delar det gemensamma målet att sätta stopp för detta förfärande bruk.
Som jag sa tidigare innehåller vårt förslag en gradvis men effektiv lösning. Realistiskt sett kan vi helt enkelt inte införa ett förbud mot att kasta fångst överbord från den ena dagen till den andra. Men – som en talare sa – att göra ingenting är inte ett alternativ. Under detta år kommer vi förhoppningsvis att lägga fram tre lagstiftningsförslag om att minska mängden fångst som kastas överbord för specifika fiskeverksamheter, utöver att skapa incitament och uppmuntra medlemsstaterna att utarbeta pilotprojekt som bör kunna leda till en minskning av mängden fångst som kastas överbord, eller rentav till förbud mot det.
Exemplet med Skottland, som antogs av rådet i december, är mycket berömvärt.
När det gäller anmärkningen om positiva incitament håller jag med om att de är viktiga, men vi måste hitta den rätta blandningen på rätt nivå, eftersom de annars blir kontraproduktiva och vi skulle hamna i ett läge där vi uppmuntrar till större fångster när vi av hållbarhetsskäl vill minska dem för att nå en nivå med maximal hållbar avkastning.
Jag vill också påpeka att jag helt och hållet håller med om att våra förslag måste skräddarsys efter de enskilda fiskeverksamheterna och måste innehålla inbyggda incitament och stöd för de beteendeförändringar som vi vill att yrkesfiskarna ska göra.
Redan i vår förordning om största tillåtna fångstmängder och kvoter införde vi faktiskt incitament för att yrkesfiskare skulle använda mer selektiva metoder och därmed undvika att behöva kasta fångster överbord.
I det första anförandet och flera av de efterföljande hävdades det att det är den gemensamma fiskeripolitiken som är orsaken till att fångst kastas överbord. Jag hävdar att detta inte är riktigt sant eftersom en annan anledning till att fångst kastas överbord är den höggradiga sortering som yrkesfiskarna använder för att få fisk av högre kvalitet – något som sker oavsett kvoterna, samt att unga fiskar fångas, vilket inte heller beror på kvoterna. Det sker bara då fångstkvoterna överskrids och också här beror det på, för om det är ett rent fiske och kvoten överskrids, har den kvoten satts av hållbarhetsskäl.
Det är bara när du har en blandad fångst och du har fångst av en art som har en låg kvot av hållbarhetsskäl och du fiskar efter de andra arterna som det förekommer att fångst kastas överbord till följd av förordningarna om lägsta tillåtna fångstmängder och kvoter.
Detta är aspekter som vi vill ta itu med för att införa mer selektiva redskap så att fångsterna kan bli ännu renare, vilket är en av metoderna för att effektivt minska mängden fångst som kastas överbord.
Jag vill också påpeka att enligt FAO:s beräkningar kastas omkring en miljon ton överbord i gemenskapens vatten. I hela världen ligger mängden på omkring åtta miljoner ton. Detta är mycket försiktiga uppskattningar. När man tar hänsyn till att det system som vi har producerar mindre än en tiondel av all fångst som kastas överbord – med hänsyn till de högsta tillåtna fångstmängderna och kvoterna – menar jag att det finns flera andra faktorer som bidrar till att fångst kastas överbord, bortsett från systemet inom den gemensamma fiskeripolitiken.
Vi letar aktivt efter metoder och medel för att förbättra förvaltningen så att de högsta tillåtna fångstmängderna och kvoterna fungerar på ett sätt som minskar de mängder som kastas överbord till ett absolut minimum eller leder till att detta bruk förbjuds helt och hållet.
När det slutligen gäller Mauretanien vill jag säga att vi nyligen undertecknade ett samförståndsavtal med Mauretanien och att detta kommer att leda fram till ett nytt protokoll som kommer att garantera Mauretanien samma belopp som de har under det befintliga protokollet, men som kommer att avspegla de faktiska fiskemöjligheterna på ett mer realistiskt sätt.
Vi kommer att betala Mauretanien för att hjälpa landet att stärka sin fiskeriinfastruktur och sin ekonomi i allmänhet inom ramen för utvecklingsfonderna, och därigenom kommer Mauretanien att garanteras hela beloppet. Men det som vi betalar för fisk kommer åtminstone att avspegla den faktiska mängd fisk som det går att fånga i mauretanska vatten.
Carl Schlyter, föredragande. − Tack fru talman! Ja, herr kommissionär, det är självklart att det finns många orsaker till att man kastar fisk överbord, men jag anser fortfarande att detta har förvärrats av element i vår fiskepolitik.
En sak vill jag fråga er: Jag förstår inte riktigt varför ni är emot ändringsförslag 4 när det går i den riktning som ni själv eftersträvar. I betänkandet i dag står det att beslut om förbud mot att kasta överbord ska bara göras efter att andra åtgärder har prövats. Ändringsförslaget innebär att genomförandet av ett beslut om att förbjuda att kasta överbord ska prövas efter andra negativa incitament. Vi utgår ju då från samma logik om ändringsförslag 4 blir godkänt, att vi har policyn om förbud att kasta överbord men att genomförandet blir beroende av förutsättningarna för varje enskilt fiske. Jag förstår inte riktigt varför ni sa att ni var emot ändringsförslag 4, men vi kan kanske prata mer om det senare.
Det som gör mig optimistisk är väl att vi ändå känner någon slags konsensus. Jag har talat både med forskare och fiskare. Det råder god konsensus här om vad som behöver göras. Kommissionen och parlamentet är i samma riktning och även fiskare och miljöorganisationer är med på tåget. Det gör mig lite optimistisk. Här kanske alla aktörer kan samarbeta och då får vi nog resultat.
Delad omröstning har begärts om ändringsförslag 10. Man kan därför ta hänsyn till vad Fraga sa om att man kan rösta för första delen och mot andra delen.
Tack ska ni ha och tack alla ni som har deltagit i debatten och arbetet. Det har varit roligt att jobba med det här betänkandet.
Talmannen. – Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 31 januari 2008.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Bogdan Golik (PSE), skriftlig. – (PL) Mina damer och herrar! Den mängd fisk som kastas överbord, som föredraganden beräknar kan uppgå till 25 procent av den totala fångsten, är ett allvarligt miljömässigt och ekonomiskt problem som vi inte kan förhålla oss likgiltiga till. Fenomenets omfattning visar på ett enormt slöseri med resurser och allvarliga skador på den biologiska mångfalden orsakat av en oansvarig mänsklig påverkan.
Att mixtra med bestämmelserna kommer inte att ge det önskade resultatet. Situationen kräver mycket bredare åtgärder – en helt ny metod och ett helt nytt tänkesätt. Vi måste tydligt ange våra mål, anta motsvarande sammanhållna instrument inom den gemensamma fiskeripolitiken och säkra den nödvändiga finansieringen. Vi måste undvika en situation som den nuvarande, där man helt enkelt nonchalerar sidoeffekterna av vissa rättsliga instrument. Införandet av totalt tillåtliga fångster eller minimistorlekar för fiskar som får fångas (särskilt när det gäller blandade fångster) är ett bra exempel eftersom det leder till att fisk kastas överbord.
Jag instämmer helt med föredraganden att vår metod för att begränsa mängden fisk som kastas överbord i stort sett bör bestå av incitament för yrkesfiskarna att försöka finna nya, innovativa lösningar för fiskemetoder och utrustning. Forskarna bör i högre grad använda sig av yrkesfiskarnas erfarenheter och kunskaper.
Jag betonar att en effektiv informationskampanj kommer att bli nödvändig om denna strategi ska lyckas. Utan fiskebranschens förståelse för den grundläggande betydelsen av att upphöra med att kasta stora mängder fisk överbord och utan yrkesfiskarnas allmänna stöd, är denna strategi dömd att misslyckas.
24. Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete (debatt)
Talmannen. – Nästa punkt är den muntliga frågan till kommissionen från Gerardo Galeote, för utskottet för regional utveckling, om Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete (Ο-0076/2007/rev.1 – Β6-0008/2008).
Gerardo Galeote, frågeställare. − (ES) Fru talman! En viktig aspekt av översynen av bestämmelserna om strukturfonderna, som utskottet för regional utveckling har genomfört med ett lyckat resultat, var att göra främjandet av territoriellt samarbete till det främsta målet för vår sammanhållningspolitik, vars finansiering ökades av Europaparlamentet som en del av förhandlingarna om budgetplanen. På grund av detta kan inte uppmaningen till denna debatt komma som en överraskning för någon: de politiska grupperna har enhälligt uppmanat till denna debatt som jag inleder på regionalutskottets vägnar. Jag tackar kommissionsledamoten för att hon är närvarande och beklagar att rådet inte har haft möjlighet att delta i en diskussion som påverkar det direkt.
Genom de erfarenheter vi fick under åren med Interregprogrammen kan vi dra slutsatsen att frånvaron av en struktur för initiativtagande som har status som juridisk person har hämmat dess effektivitet, och vi välkomnar kommissionens förslag att inrätta europeiska grupperingar för territoriellt samarbete som instrument med status som juridiska personer.
I ett staternas och medborgarnas Europa har regionerna, som det står i Lissabonfördraget, sin högsta uttrycksform i dessa organ.
Men till och med vid rådets granskning uttryckte ett antal medlemsstater sin tveksamhet angående användbarheten av europeiska grupperingar för territoriellt samarbete.
Man kan diskutera om den antagna förordningens karaktär och innehåll är för vagt och om man genom den införde en viss rättslig osäkerhet genom att knyta dess tillämpning till nationell lagstiftning i för många fall.
Man kan säga att det sätt på vilket medlemsstaterna hanterar en komplex situation beror på deras decentraliseringsgrad, vilket kräver att de fastställer strategier för territoriellt samarbete.
Man bör emellertid uppmärksamma att förordning 1082/2006 antogs i juli 2006, ett år efter det att den antogs enhälligt av Europaparlamentet efter ett förslag från vår kollega Jan Olbrycht, och att den har varit tvingande i alla medlemsstater sedan den 1 augusti 2007.
Medlemsstaterna hade därför sex månader på sig att göra de nödvändiga lagstiftningsarrangemangen.
Enligt den tillgängliga informationen – kommissionsledamoten får rätta mig om jag har fel – har inte ens tio medlemsstater vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att se till att förordningen nu har genomförts fullt ut.
Det är allmänt känt att det är Europeiska kommissionens plikt och ansvar att se till att gemenskapsrätten genomförs på ett verkningsfullt sätt och att ingripa för att undanröja hinder för detta genomförande.
Informella förklaringar om att subsidiaritetsprincipen förhindrar att åtgärder vidtas mot försumliga medlemsstater kommer inte att godtas. Om så vore fallet skulle medlemsstaterna kunna försena eller vägra att genomföra all gemenskapsrätt som de anser vara olämplig eller innebär alltför stora utmaningar.
Därför, fru Hübner, kräver vi genom er fråga till kommissionen att parlamentet tydligt ska informeras om de problem som medlemsstaterna stöter på vid genomförandet av denna förordning.
Vilka medlemsstater är inte i färd med att införa de åtgärder som är nödvändiga för att man ska kunna genomföra denna förordning på ett korrekt sätt, och vilka åtgärder har kommissionen vidtagit eller avser att vidta, särskilt inledande av överträdelseförfaranden i EG-domstolen, för att se till att alla medlemsstater följer förordningen och för att förhindra att de tilldelade medlen äventyras av vissa staters oförmåga att följa de fastställda bestämmelserna?
ORDFÖRANDESKAP: BIELAN Vice ordförande
Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att den ettåriga tidsfristen för antagandet av nationella bestämmelser faktiskt var mycket ambitiös. Om vi tittar på andra förordningar som inrättar rättsliga organ ser vi att tidsfristerna normalt brukar vara mellan tre och fyra år. Detta måste vi också ta hänsyn till.
För att skynda på hela förfarandet har generaldirektoratet för regionalpolitik utarbetat ett frågeformulär som täcker de delar av förordningarna som måste beaktas i de nationella bestämmelserna. Detta frågeformulär sändes till samtliga medlemsstater i mars 2007 genom nätverken för medlemmarna i samordningskommittén för fonderna. Frågeformuläret diskuterades också med medlemsstaterna vid två tillfälllen under samordningskommitténs sammanträden förra året: en gång i april och sedan i mitten av juli.
Var befinner vi oss då idag när det gäller antagandet? Vi har sex medlemsstater som har antagit lämpliga nationella bestämmelser: Ungern, Storbritannien, Bulgarien, Portugal, Rumänien och Spanien. I ytterligare fyra medlemsstater torde det slutliga förfarandet för att anta nationella bestämmelser genomföras inom kort: Frankrike, Luxemburg, Tyskland och Belgien. Av de återstående 17 medlemsstaterna har 15 redan inlett ett antagningsförfarande i parlamentet eller i regeringen. För två medlemsstater – Danmark och Estland – saknar vi dock information om processen. Dessa länder förväntas hålla tidsfristen som löper ut i mitten av januari i enlighet med den skrivelse från generaldirektören som sändes till samtliga medlemsstater och där vi begär upplysningar om underrättelsen om antagandet av förfarandena i bestämmelserna senast den 14 februari. I samma skrivelse, där vi fastställde tidsfristen till mitten av februari för de medlemsstater som ännu inte har underrättat oss om att de har antagit bestämmelser eller om tidplanen för att anta dessa bestämmelser, informerade vi även medlemsstaterna om förberedelserna inför det interinsitutionella seminariet om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS), som kommer att hållas tillsammans med Europaparlamentet och Regionkommittén den 19 juni i Bryssel under det slovenska ordförandeskapet. Vi har också uppmuntrat dem att delta i EGTS-expertgruppen som har inrättats av Regionkommittén.
När det gäller ett eventuellt överträdelseförfarande vill jag först säga att detta är en mycket specifik förordning. Det är inte ett direktiv. Detta är en förordning som är direkt tillämplig i samtliga 27 medlemsstater och som kräver vissa ytterligare åtgärder av medlemsstaterna, inte bara att de antar genomförandebestämmelser. Efter den 14 februari, när vi har fått svar från de enskilda medlemsstaterna – särskilt från dem där vi inte känner till tidplanen för att anta de nödvändiga bestämmelserna – de svar som kommissionens eventuella beslut om att inleda överträdelseförfaranden kommer att bygga på, kommer vi att på nytt överväga vår ståndpunkt och se efter om ett sådant förfarande ska inledas. Vi kommer förstås i vilket fall som helst att noggrant övervaka tillämpningen av bestämmelserna när de har införts. Men låt mig säga – och jag anser att detta är en mycket viktig del av hela processen – att under tiden har den första europeiska grupperingen för territoriellt samarbete inrättats, vilket skedde i måndags mellan Frankrike och Belgien, trots att de nationella bestämmelserna ännu inte hade antagits, eftersom denna förordning är direkt tillämplig och regionala och lokala myndigheter har rätt att inrätta dessa grupperingar. I de nationella bestämmelserna måste förfaranden fastställas för förhandskontroll, inklusive utnämning av en behörig myndighet som kan ta emot begäran från den regionala eller lokala myndigheten om att få delta i en gruppering för territoriellt samarbete. Vi har idag ungefär 30 exempel på projektprogram över hela EU där man redan har med alternativet att inrätta europeiska grupperingar för territoriellt samarbete. Det finns också regioner som redan har undertecknat avsiktsförklaringen. Det pågår många förberedelser och vi förväntar oss att processen kommer att ta fart så snart de nationella genomförandebestämmelserna är införda.
Jan Olbrycht, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Fru kommissionsledamot! Jag hade äran att vara föredragande för den förordning genom vilken man inrättade Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete som en del av det europeiska rättssystemet. Jag närvarade vid och deltog i många diskussioner om de nya möjligheter som skapas genom territoriellt samarbete på grundval av det nya rättsliga instrumentet.
Argumenten som betonade de nya möjligheterna åtföljdes av farhågor av organisatorisk och politisk natur, särskilt från medlemsstaternas sida. Slutligen utarbetades en förordning som både anhängare och skeptiker var nöjda med. När de insåg att införandet av denna nya typ av juridisk person i de nationella systemen skulle skapa komplikationer, kom medlemsstaterna överens om en tidsfrist inom vilken arbetet med den motsvarande nationella lagstiftningen måste slutföras. Denna tidsfrist följdes inte och hittills har bara ett fåtal stater fullgjort uppgiften, bland annat Bulgarien och Rumänien som tvingades att godta förordningen som en del av gemenskapens regelverk.
Enligt villkoren i själva förordningen övervakar Regionkommittén genomförandet av och verksamheten inom de europeiska grupperingarna för territoriellt samarbete och har redan fått intressant information om förberedelserna inför inrättandet av nya organ. På grundval av den tillgängliga informationen kan jag säga att EU-institutionerna bör spela en särskilt aktiv roll – inte bara kommissionen, utan framför allt rådet – när det gäller att övertala regeringarna att vidta de åtgärder som de har åtagit sig att genomföra och som de tidigare har kommit överens om. Det skulle inte vara bra om genomförandet grundades på domslut till följd av klagomål till EG-domstolen.
Rosa Miguélez Ramos, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman! Från första början hade Interreginitiativet sin upprinnelse i en verkligt polycentrisk idé om det europeiska området genom gränsöverskridande, transnationellt och interregionalt samarbete.
Inrättandet av detta nya rättsliga instrument, Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete, föddes ur svårigheterna som denna typ av åtgärd stötte på som ett resultat av de olika system och olika förfaranden som användes.
Den lösning som uppnåddes inom Europaparlamentet efter nästan två års lagstiftningsarbete tillät och tillåter offentliga myndigheter att registrera sig som organ som är juridiska personer och som erkänns i hela EU.
Medlemsstaterna har alltså åtagit sig att vidta ett antal åtgärder senast den 1 augusti 2007. Med tanke på den mycket uppenbara förseningen höll Regionkommittén i juli i fjol ett seminarium för att undersöka situationen, till vilket jag var inbjuden i egenskap av föredragande. Som ett tecken på Europaparlamentets vilja att samarbeta i sökandet efter en lösning lade jag vid seminariet fram en fråga som Constanze Angela Krehl och jag undertecknade och som sådde fröet till den debatt som vi har i dag.
Fru kommissionsledamot! Jag kan i dag med stolthet säga att mitt hemland Spanien och min hemregion Galicien, tillsammans med norra Portugal, är pionjärer här och en modell som andra europeiska regioner kan följa.
Av det skälet vill jag fråga er hur Europaparlamentet kan samarbeta med kommissionen för att uppmuntra länder som ännu inte har anpassat sina nationella rättssystem att anta och utforma territoriella grupperingar av detta slag.
Mojca Drčar Murko, för ALDE-gruppen. – (SL) Under diskussionen om denna förordning märkte vi att huvudfrågan handlade om vilken lagstiftning som ska användas för de rättsakter som antas inom ramen för det territoriella samarbetet. Syftet med förordningen var att möjliggöra för de samarbetande partnerna att använda lagstiftning som får samma effekter i båda länderna, eftersom metoden med samtidig tillämpning av två rättssystem fram till dess inte hade varit effektiv. I detta avseende är förordningen tydligare än något annat tidigare dokument av liknande karaktär. Det innebär att lagstiftningen i det land där myndigheten för gränsöverskridande samarbete har sitt säte är tillämplig, om man har inrättat en sådan myndighet.
Vi var medvetna om att denna förordning inte var avsedd att bli ett nytt rättsligt instrument utan i stället ett verktyg som skulle användas tillsammans med redan befintliga strukturer. Det är nu tydligt att denna förordning inte kommer att få samma effekter över hela EU och att det, beroende på olika villkor som används av staterna, är mycket troligt att det kommer att uppstå olika typer av grupperingar för territoriellt samarbete. Om förordningen ska kunna tillämpas på ett verkningsfullt sätt är det nödvändigt att på ett lämpligt sätt anpassa den nationella lagstiftningen i enlighet med artikel 16. Det är bara om så sker som vi verkligen kan förvänta oss att se effekterna av en enhetlig praxis på lång sikt.
Medlemsstaterna uppmanas därför att anta lagstiftning som kommer att sätta igång utvecklingen inom det territoriella samarbetet och förbättra rättssäkerheten när det gäller dess ram. På grund av dess ofullständighet kommer förmodligen förordningen att bli ett slags rättsligt laboratorium för att jämföra metoder och villkor när de upprättas av staterna. Det skulle därför vara förnuftigt att systematiskt övervaka fall då förordningen tillämpas och på så sätt samtidigt utveckla en offentlig databas över europeiska grupperingar för territoriellt samarbete.
Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Vad är det vi egentligen gör här i kväll? Vi försöker att bedöma situationen efter ett mycket tydligt beslut som har fattats av Europaparlamentet och mellan de tre institutionerna i vilket vi meddelade att det nu fanns nya instrument för att förbättra det gränsöverskridande territoriella samarbetet.
De nationella gränserna representerar fortfarande ärr från det förgångna som ibland går rakt igenom samhällen och nya utvecklingsområden. Vi behöver ett samarbete mellan universitet, sjukhus osv. i Europa. Vi behöver nya instrument, och om vi analyserar lagstiftningen som har införts ser vi att medlemsstaterna har fått mycket svängrum. Det är därför det är en sådan besvikelse – med tanke på behovet av att påskynda samarbetet över gränserna – att så få av de medlemsstater som verkade för att de skulle få all denna frihet verkligen använder den nu.
Parlamentet gör därför helt rätt när det uppmanar kommissionen och framför allt rådet, som inte är närvarande i kväll, att ta sitt ansvar och följa upp detta mycket skyndsamt. Det gläder mig att det finns bra exempel från andra håll – Regionkommittén nämndes för en stund sedan – på hur integrationsprocessen kan påskyndas utan att använda de nationella rättssystemen. Jag är fast övertygad om att vi måste utveckla denna metod.
Folk har fått kalla fötter: allt verkar vara för svårt. Nu i kväll diskuterade vi energieffektivitet i byggnader. Det tog medlemsstaterna fem år att genomföra detta. Jag anser att det vi behöver här är ett gemenskapsinitiativ för att se till att de sju medlemsstater som redan har genomfört denna förordning växer till 25 eller 27 inom, låt säga, ett år. Detta måste vara möjligt. Det är därför jag vill har ett svar från rådet, men rådet är inte här i kväll, vilket jag verkligen beklagar.
Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Tack så mycket, herr talman. Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! På grund av Ungerns speciella situation är det särskilt viktigt för oss att främja den praktiska tillämpningen av det gränsöverskridande samarbetet. Det är av just detta skäl som Ungern var ett av de första länderna att utarbeta och införa en nationell förordning som motsvarar gemenskapens förordning genom vilken man upprättade Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete (EGTS). Det har emellertid uppstått svårigheter vid tillämpningen av det nya instrumentet i praktiken, så vi skulle vilja inrätta en arbetsgrupp som ska utarbeta en handbok i samarbete med våra partner i programmet.
Jag vill fråga kommissionsledamoten om hon kan stödja en EGTS-arbetsgrupp inom ramen för Interacts tekniska bistånd och, om så är fallet, hur detta kan göras. Inte bara inre gränsöverskridande program utan även yttre IPA- och ENPI-program har dessutom redan godkänts av kommissionen, och de program som stöds genom IPA kommer förmodligen att godkännas i februari. Vi måste emellertid vänta på att indexen har utarbetats av kommissionen för att kunna slutföra planeringen av de gränsöverskridande programmen mellan Ungern, Rumänien, Slovakien och Ukraina, som finansieras genom ENPA.
Jag vill också fråga när vi kan förvänta oss att kommissionens index i samband med grannskapsprogrammen offentliggörs. Tack så mycket.
Jean Marie Beaupuy (ALDE). – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Låt mig säga hur glad jag är att tala om detta ämne denna kväll, eftersom när vi beaktade detta tillägg – som lades fram av Jan Olbrycht – uttryckte jag mitt stöd för detta betänkande.
Saken är den att detta ämne diskuterades i det franska parlamentet i går och – detta är värt att betona eftersom det inte händer särskilt ofta – alla politiska grupper stödde inrättandet av EGTS, och det fanns många exempel som visade att det – i norra och södra Frankrike, i Alperna och i Lothringen – fanns anledning att sätta igång EGTS så snart som möjligt. Som kommissionsledamoten sa grundades detta särskilt på exemplet Lille, som i måndags undertecknade en EGTS som kommer att omfatta två miljoner invånare i Belgien och Frankrike.
Varför skapade detta så höga förhoppningar? Jo, därför att våra kolleger i tre eller fyra år letade efter rättsliga möjligheter utan framgång. I och med EGTS hittade de en lösning. Vi förväntar oss nu att de 70 000 franska medborgare som arbetar i Luxemburg varje dag, de 30 000 franska medborgare som arbetar i Monaco och Italien, såväl som i Spanien osv., verkligen kommer att främja nya samarbetsformer i och med EGTS.
Mina kolleger och jag skulle vilja att kommissionsledamoten manar på de medlemsstater som har kommit på efterkälken. Förutom det faktum att de ska följa bestämmelserna i förordningen, kan de upplysas om att vissa länder redan använder systemet och att det fungerar mycket bra.
Rolf Berend (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Syftet med Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete är att genomföra och administrera gränsöverskridande, övernationella och interregionala samarbetsåtgärder. Det är ingen överdrift att säga att detta nya nätverk syftar till att förbättra livskvaliteten för folk, att göra våra företag mer konkurrenskraftiga, att utvidga räckvidden för våra forsknings- och utbildningscentrum och, sist men inte minst, att skydda vår miljö.
Det finns inget tvingande behov för EU att tillhandahålla ekonomiskt stöd för EGTS-åtgärder. Detta instrument kommer att möjliggöra för regionala och lokala myndigheter att bilda gränsöverskridande allianser med status som juridiska personer – en viktig innovation när det gäller räckvidden för det territoriella samarbetet. EGTS erbjuder ett unikt tillfälle att skapa synergieffekter som går utöver den institutionella ramen och att garantera bättre, samordnade investeringar och en enhetlig och effektiv användning av resurser.
Som vi vet skapades detta instrument den 5 juli 2006 genom en förordning från Europaparlamentet och rådet. Senast den 1 augusti 2007 skulle medlemsstaterna ha antagit kompletterande rättsliga och/eller administrativa bestämmelser. Det faktum att bara fem eller sex medlemsstater har antagit nationella bestämmelser är allvarligt. Förlorarna kommer att bli de potentiellt engagerade deltagare som vill främja det gränsöverskridande samarbetet med sina goda idéer och innovativa projekt. Frågeformuläret var alltså berättigat och vi väntar också ivrigt på information i denna fråga från rådet.
Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Territoriellt samarbete är sammanhållningspolitikens tredje mål för den nya programplaneringsperioden. Enligt detta mål är samarbete nödvändigt vid främjandet av en välavvägd, harmonisk utveckling i de europeiska regionerna.
Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete är ett nytt medel för att skapa grupper för samarbete mellan regionala och lokala myndigheter som är juridiska personer från olika EU-medlemsstater. Beslutet att skapa detta medel fattades inte i en handvändning. Det var svaret på tekniska och rättsliga problem inom samarbetsprogrammen. Nu, tyvärr, sex månader efter tidsfristens utgång har de lokala och regionala myndigheterna ännu inte lyckats att inrätta en gruppering för territoriellt samarbete, eftersom medlemsstaterna på ett oförsvarligt sätt har försummat att vidta eller fördröjt vidtagandet av lämpliga åtgärder för att genomföra förordningen. Vi måste nu skicka ett kristallklart budskap till medlemsstaterna att institutionerna vill se ett korrekt genomförande av förordningen under den nya programplaneringsperioden, såväl som samarbete som ett sätt att uppnå ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.
Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Femtio år har gått sedan den första euroregionen växte fram längs den tysk-nederländska gränsen. Sedan dess har många andra regioner inlett ett ömsesidigt samarbete. De hjälper varandra att lösa liknande eller identiska problem som ofta uppstår i gränsregioner. De skapar nya arbetstillfällen och delar kultur.
Förordningen om Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete som godkändes i juli 2006 verkar vara ett mycket bra verktyg för regionalt samarbete och ett steg i rätt riktning. Det erbjuder regionerna flexibilitet i samarbetet och har en positiv påverkan på befolkningen i medlemsstaterna, på ekonomin och på näringslivet. Desto tråkigare är det att medlemsstaterna ännu inte har införlivat denna användbara förordning i sin lagstiftning trots det faktum att detta skulle ha ägt rum senast den 1 augusti 2007.
Många regioner är mycket intresserade av Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete, eftersom den ger dem möjlighet att samarbeta med andra regioner och samtidigt erbjuder dem en betydande nivå av självstyre i deras förbindelser med regeringar och centrala förvaltningar. Den ger också en positiv effekt i medborgarnas liv och i enskilda regioner: ett av målen med regionalt samarbete är att underlätta en effektivare utveckling av mänskliga resurser för att nå en balans i utvecklingen av utbud och efterfrågan på de regionala arbetsmarknaderna.
Vi får inte heller glömma bort att EGTS också kommer att gynna näringslivet genom att den stöder utvecklingen av ekonomin med målet att förbättra dess produktivitet och struktur, skapa nya arbetstillfällen och stabilisera dem som befinner sig i farozonen. Enskilda grupperingar för territoriellt samarbete kommer att aktivt kunna främja en ökning av sysselsättningen och den sociala integrationen.
Genom förordningen förenklas och stöds det regionala samarbetet i EU-medlemsstaterna, vilket underlättar den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Detta är bra och av det skälet uppmanar jag rådet och kommissionen att vidta de åtgärder som krävs för att säkra genomförandet av denna förordning i de enskilda medlemsstaterna.
Antolín Sánchez Presedo (PSE). – (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Europeiska grupperingen för territoriellt samarbete är ett nytt verktyg för att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i EU.
Den är ett instrument för ett avancerat och strukturerat samarbete som har status som juridisk person och som kommer att få tillgång till gemenskapsfinansiering och resurser från andra källor.
Kulmen på det 23:e toppmötet mellan Portugal och Spanien i Braga för tio dagar sedan var en verklig milstolpe. Båda länderna finns bland de sex som redan har antagit de bestämmelser som är nödvändiga för att kunna genomföra EU-förordningen från juli 2006 på ett verkningsfullt sätt.
Galiciska rådet och myndigheterna i norra Portugal, som hade slutfört utarbetandet av förslaget till avtal och stadgar i november 2006, kommer snart att bilda en gruppering som omfattar 6 400 000 invånare och kommer att ha sitt säte i Vigo.
De kommer att ta täten när det gäller upprättandet av en europeisk region med myndigheter som kommer att främja ambitiöst europeiskt samarbete som tjänar som ett exempel för andra att ta efter.
Deras insatser förtjänar Europaparlamentets erkännande.
Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Herr talman! EGTS är, som redan har sagts åtskilliga gånger, ett oerhört användbart instrument i synnerhet för gränsregioner. Fru kommissionsledamot! Jag gläder mig verkligen över att ni hänvisade till Eurodistrictprojektet på gränsen mellan Frankrike och Belgien. Jean Marie Beaupuy nämnde också detta. Städerna Kortrijk, Doornik och Lille har också undertecknat ett samarbetsavtal denna vecka för att på så sätt kunna samarbeta praktiskt med projekt som även omfattar allmänheten. Sedan har vi det gränsöverskridande arbetet, de allmänna transporterna, samarbetet mellan sjukhus och kampen mot brottsligheten – det är dessa saker som folk förväntar sig att vi ska ta itu med praktiskt.
Olika initiativ har också tagits i en annan gränsregion – mellan Belgien och Nederländerna – för att främja det praktiska samarbetet mellan universitet som använder en EGTS. Områdena i fråga är belgiska Limburg, nederländska Limburg och Aachen-regionen. Idén handlar om att skapa ett gränsöverskridande universitet med hjälp av EGTS och använda detta för att lösa eller kringgå många av de befintliga administrativa hindren.
Herr talman, fru kommissionsledamot! EGTS kan naturligtvis inte lösa alla problem och jag inser – som vi har hört – att många medlemsstater ännu inte har börjat att använda systemet. Vi bör emellertid nu se lite längre framåt på grundval av de inledande erfarenheterna med detta instrument och fundera över vilka förbättringar vi kan göra på grundval av denna första utvärdering. Det finns vissa befintliga problem som vi måste lösa, t.ex. de olika sociala förordningar som gäller för arbetstagare när de arbetar enligt en EGTS.
Fru kommissionsledamot! Allt jag kan säga är att det är helt nödvändigt för kommissionen att fortsätta att trycka på de regeringar som har underlåtit att genomföra detta instrument.
Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Fru kommissionsledamot! Antalet projekt i gränsregionerna, både framgångsrikt genomförda projekt och nya projekt som just nu håller på att utvecklas under överinseende av de euroregionala grupperingarna, visar att det finns många utvecklingsaktiviteter med stor potential och att dessa aktiviteter inte kan genomföras utan stöd från EU.
Det måste emellertid finnas tydliga regler, annars kommer inte pengarna att användas. Jag hoppas att denna diskussion kommer att uppmuntra intresserade gränsparter att delta i EGTS.
Alla parter som inte har uppfyllt sina skyldigheter måste identifieras i medlemsstaterna. Kommissionen måste påskynda sina insatser för att se till att det gränsöverskridande samarbetet inte skadas. Euroregionerna är gränsöverskridande strukturer som har funnits länge och som slutförde uppgifter enligt Interreg under den föregående programplaneringsperioden, i synnerhet när det gällde små “folk till folk-projekt”.
Jag anser inte att euroregionerna har misslyckats. Jag är övertygad om att euroregionerna, med aktivt stöd från kommissionen, medlemsstaterna, de regionala och lokala myndigheterna, handelskamrarna och näringslivet samt alla dem som bor i gränsregionerna, kommer att använda sin erfarenhet för att använda detta nya EGTS-verktyg.
Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag tackar ledamöterna för deras kommentarer och även för deras stöd till detta verktyg och för deras engagemang.
Låt mig bara påminna alla om att ingen medlemsstat har vägrat att införa detta verktyg, och detta är mycket viktigt. Det står absolut klart att alla medlemstater måste genomföra detta. Som jag försökte säga i inledningen har vi försökt fullfölja genomförandet och påskynda hela processen på flera olika sätt. Naturligtvis kan vi i dag fortfarande ge direkt uppmuntran genom er aktiva närvaro i era medlemsstater och regioner, precis som vi har gjort det senaste året. Under alla mina besök, möten, konferenser – inte bara om territoriellt samarbete utan också om själva kärnan i politiken – har vi varit uppmuntrande, vi har samtalat och instruerat. Vi har arbetat mycket med regionerna för att hjälpa dem att förbereda sig för att använda detta nya samarbetsverktyg.
Men i dag anser jag att vi befinner oss i processen. Jag menar att medvetenheten har ökat enormt bland medlemsstaterna. Jag hoppas att vi med hjälp av den skjuts som generaldirektörens insatser har givit kommer att ha merparten av de nationella anpassningarna för att genomföra bestämmelserna på plats till juni.
Men vi måste komma ihåg att alla program får föra över sin förvaltning till en europeisk gruppering för territoriellt samarbete när som helst, så även om medlemsstaterna ännu inte har genomfört de anpassningar som krävs innebär detta inte något hot mot politiken. Dessutom får alla projekt använda detta verktyg vid genomförandet av projektet och som vi vet får nya projekt inledas fram till utgången av 2013. Så det finns inget hot här heller.
Detta är ingen tröst, men jag vill också påpeka att även om vi ännu inte har slutfört alla genomförandeförfaranden så är ingen skada skedd i den här bemärkelsen.
Det vi har sett i dag är att andra direktorat inom kommissionen är mycket intresserade och ivriga att använda detta instrument i det sjunde ramprogrammet, men även inom ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation och också inom andra politikområden.
Det är viktigt att ni i era möten på regional och lokal nivå påminner regionerna om att även om det ännu inte har införts några genomförandebestämmelser så visar exemplet med Frankrike och Belgien tydligt att det går att inrätta europeiska grupperingar för territoriellt samarbete och att en medlemsstat kan inrätta och utse en ad hoc-myndighet som kan fungera som den myndighet som de regionala och lokala organen ska vända sig till för att få information om hur man upprättar en sådan gruppering.
När det gäller handboken om EGTS håller Interact på att utarbeta en sådan. I mars kommer det att hållas en konferens i Bryssel och alla som är intresserade kommer att bjudas in till seminariet om utarbetandet av handboken.
När det gäller Madridkonventionen måste vi komma ihåg att det hittills har tagit 20 år att ratificera den, och om jag inte missminner mig har inte alla våra medlemsstater ratificerat den än. Den här förordnignen omförhandlades för mindre än två år sedan och detta är första året då vi tillämpar den.
Detta tror jag skulle bli reaktionen på det ni har sagt. Jag försäkrar er att vi är starkt engagerade i detta eftersom vi har sett vilket mervärde det innebär och vi arbetar med regionerna. Det är därför så många av dem också är så väl förberedda. Vi har sett allt det mervärde med det här instrumentet som ni har nämnt.
Men vi måste förstås komma ihåg att detta inte är en garanti för några pengar. Detta är inte ett projekt, det är ett verktyg som vi vill använda för samarbetet. En europeisk gruppering för territoriellt samarbete kan förstås få gemenskapsfinansiering enligt de vanliga reglerna inom ramen för EU:s sammanhållningspolitik. Detta är också viktigt att komma ihåg.
Tack än en gång för ert intresse. Vi är helt och hållet inställda på att fullfölja denna process så snabbt som möjligt.
Talmannen. − Debatten är avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. – (GA) Jag vill föreslå att utskottet för regional utveckling tar initiativ och utövar påtryckningar för åtgärder som gör det möjligt att samla kompetens i en europeisk gruppering för territoriellt samarbete i syfte att utreda politiken.
Den nya EGTS kommer att hjälpa till med att genomföra lagstiftningen i medlemsstaterna, skapa en ny dynamik inom det gränsöverskridande samarbetet och möjliggöra att en högre grad av förtroende och samarbete upprätthålls bortom gränserna.
I mitt splittrade land kan initiativ av detta slag spela en nyckelroll, vilket även gäller för andra EU-stödprogram som syftar till att mildra uppdelningens negativa konsekvenser på Irland. Jag stöder fullständigt den sunda tankegången bakom det gränsöverskridande samarbetet, eftersom detta är ett europeiskt ideal.
Det finns ett stort behov för Irland att undersöka alla möjligheter till ett gränsöverskridande samarbete, eftersom våra gränsområden finns i fattiga grevskap och utvecklingsnivån är låg. Vi har länge varit söliga och ursäktat oss. Medlemsstaterna har en plikt att hjälpa gränsregionerna att genomföra EGTS-lagstiftningen så snabbt som möjligt.
Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. – (PL) Herr talman, mina damer och herrar! Problem i samband med medlemsstaternas genomförande av gemenskapsrätten är inte något nytt. Jag vågar säga att det påverkar de flesta av gemenskapens politikområden.
Att utarbeta en gemensam ståndpunkt för 27 länder på EU-nivå är i själva verket början på en mödosam harmoniserings- och genomförandeprocess för de antagna principerna. Det är hög tid att medlemsstaterna själva tar ansvar för denna process. Verkningsfullheten av våra gemensamma ansträngningar på EU-nivå är i hög grad beroende på engagemang och genomförandet av rekommendationer av förvaltningarna i medlemsstaterna.
Det som krävs är samarbete mellan olika nivåer inom vår offentliga förvaltning. Jag kan lugnt säga att vi, som ledamöter av Europaparlamentet som väljs direkt av folken i de enskilda medlemsstaterna, är redo och öppna för alla former av samarbete med våra nationella och regionala förvaltningar som kan förbättra och påskynda genomförandet av gemenskapsrätten.
Vi kan inte låta frågor som stärkandet av den ekonomiska och sociala sammanhållningen, som är en av de grundläggande principerna i fördragen, marginaliseras – vilket är fallet med det problem som överlämnats till oss i dag. En egentlig EU-förordning om grupperingar för territoriellt samarbete har funnits sedan juli 2006, men till dags dato har det varit omöjligt att dra fördel av den på grund av bristen på motsvarande lagstiftning i medlemsstaterna.
25. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet