Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 18 februari 2008 - Strasbourg

27. Reform av instrumenten för skydd av handeln (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om en reform av instrumenten för skydd av handeln.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag har stor tur som med glädje kan ge svar i två ämnen här i parlamentet i kväll. Jag är mycket glad att jag hann tillbaka från Kiev för att göra det.

Låt mig därför börja med att tacka parlamentet för inbjudan och möjligheten att göra detta uttalande om handelsskydd. Jag vill tacka parlamentet för dess ingående intresse för frågan, vilket har framkommit i våra diskussioner, både i plenum och i utskottet för internationell handel.

Under 2006 enades kommissionen och rådet om att det behövs en översyn av Europas handelspolitiska skyddsinstrument. Avsikten med översynen var att se till att Europas centrala instrument försvarar europeiska arbetstagare och företag mot orättvis handel och att de skulle fortsätta att fungera så effektivt som möjligt, särskilt med tanke på de dramatiska förändringarna i den globala ekonomin, där europeiska företag leder globala leverantörskedjor och där blandningen av ekonomiska intressen bland europeiska företag oundvikligen blir alltmer komplex och svår att döma och syna.

Efter vår översyn och ett allmänt samråd, och med stöd av kommissionen som helhet, har jag och mina tjänstemän arbetat med ett antal förslag om anpassningar till EU:s handelsskyddsregler som skulle innebära verkliga förbättringar av tillgängligheten och öppenheten, liksom snabbheten och tydligheten för företag. Det skulle till exempel handla om ökad tillgänglighet till handlingar, utökat stöd till småföretag genom handelsskyddssystemet och snabbare tillfälliga åtgärder.

Vi vill också att tillämpningen av EU:s regler ska bli tydligare på två viktiga områden, med hjälp av riktlinjer. För det första när det gäller de överväganden som avgör hur stor produktion utanför Europa som diskvalificerar ett företag från att behandlas som europeiskt i våra utredningar och bedömningar av handelsskydd.

För det andra när det gäller de överväganden som bör användas i testet på gemenskapsintresse, vilket ger oss möjlighet att avgöra om ett handelspolitiskt skyddsinstrument verkligen ligger i Europeiska unionens bredare ekonomiska intresse. Som jag påpekat blir detta alltmer invecklat och svårt att analysera, eftersom förhållandena inte är fullt så enkla och inte fullt så svart-vita som de kanske kan verka på ytan, eller som det var förr, när handelsskyddsmaskineriet sköttes på ett klassiskt sätt.

Avsikten på båda dessa områden är i stort sett att kodifiera etablerad praxis, vilket skulle skapa klarhet och förutsägbarhet för företagen och för beslutsfattandet i tvister, som vi har haft erfarenhet av under senare år och som jag menar kommer att öka, inte minska, i antal under kommande år.

Vad ni än anser om fördelarna eller nackdelarna med antidumpningsåtgärder, så anser jag att de är värda att förbättra och förtydliga, och att det behövs riktlinjer för dem, så att de som vädjar om sådana åtgärder får större säkerhet och förutsägbarhet.

En rad förslag enligt denna linje skulle skapa balans. Förslagen skulle spegla en mittpunkt i debatten mellan alla berörda parter och medlemsstaterna. Det är meningslöst och ger ingenting att försöka förskjuta tyngdpunkten i utformningen och hanteringen av våra handelspolitiska skyddsinstrument, till den ena eller andra sidan på skalan över alla de ståndpunkter om handelsskydd som finns i Europeiska unionen. Det är nödvändigt att utforma och slå fast en rutt som gör att vi rent allmänt kan ta en medelväg.

Även om våra försök ofta har framställts som ett försök att gå åt det ena eller andra hållet, så kan dessa intryck endast ha formats av människor som inte kan ha sett våra preliminära slutsatser och förslag, eftersom det inte finns någonting i ett sådant paket som försvagar vår förmåga att ta itu med orättvis handel, och inte heller något som i grunden förändrar utgångspunkten för vår hantering av de handelspolitiska skyddsinstrumenten.

Samrådet visade emellertid att frågan är politiskt känslig och fortsätter att väcka livliga debatter och, det måste jag säga, viss oenighet.

Ett paket som balanserar de olika frågeställningarna i debatten kommer i nuläget inte, enligt min mening, att få det stöd som krävs, och det är bättre att bygga på samförstånd än att försöka förena de för närvarande oförenliga ståndpunkterna om vilka förtydliganden och reformer som behöver göras.

Det politiska sammanhang där denna fråga har diskuterats är inte lätt. Vissa hävdar att vi – i en tid när vi pressar partner som Kina att bedriva rättvis handel – inte ens får riskera att det uppstår en uppfattning om att EU kommer att sänka garden när det gäller handelsskydd. Det finns ingen sådan motivering, ingen sådan avsikt, men vissa har ändå argumenterat för att bara risken för att det skulle skapas en sådan uppfattning skulle vara oklokt i det här läget.

Regelförhandlingarna inom Doharundan, framför allt ordförandenas text, har dessutom i hög grad förändrat de handelspolitiska skyddsinstrumentens internationella bakgrund, på grund av textens överraskande och, ärligt talat, oacceptabla innehåll. Jag tror aldrig det har kommit ett förslag från ordförandena i Doharundans historia som har fått mindre stöd från alla WTO-medlemmar än den nuvarande ordförandetexten om regler.

Men vårt mål har framför allt varit att stärka enigheten om hanteringen av de handelspolitiska skyddsinstrumenten, för att få dem att fungera bättre, och det är inte mitt jobb som kommissionsledamot att försvaga den enigheten.

Verkligheten ser ut så att i dag finns inte en sådan enighet mellan våra medlemsstater som jag skulle vilja se. Detta betyder inte att den ena sidan av debatten är rätt och den andra fel, utan bara att båda sidorna måste fortsätta att arbeta för ökat samförstånd, och ärligt talat en större känsla av solidaritet i hanteringen av dessa åtgärder.

Det är vad jag hoppas på att uppmuntra. Vi kommer att fortsätta att titta på de idéer vi har haft uppe till diskussion och att bygga samförstånd genom att använda oss av vår erfarenhet.

Jag vill avsluta med en iakttagelse. Det tryck som de globala ekonomiska förändringarna sätter på vårt handelsskyddssystem är här för att stanna. Det kommer inte att försvinna, utan tvärtom växa. Trycket kommer att bli större. Det kommer att bli svårare, inte lättare, för oss att hantera det traditionella samförståndet och solidariteten, vilket gör det än viktigare att kommissionen får en större roll när vi lotsar oss fram mellan de olika och konkurrerande intressen och ståndpunkter som företag och medlemsstater har i den här frågan.

Jag tror att framtida fall kommer att visa behovet av tydlighet och behovet av det slags riktlinjer som vi ursprungligen utarbetade. De frågor som vi utgick från i den här översynen kommer fortfarande att vara aktuella om ett halvår, ett år och två år. Och det är min fasta övertygelse att de måste lösas i sinom tid.

Vår utmaning är att tillsammans hitta ekonomiskt och politiskt trovärdiga lösningar, och kommissionen kommer att fortsätta att arbeta med detta i åtanke.

  Christofer Fjellner, för PPE-DE-gruppen. – Tack Peter Mandelson. När ni stod här senast talade ni om behovet av en reform av de handelspolitiska skyddsinstrumenten. Ni talade med engagemang om hur globaliseringen och de globala försörjningskedjorna har ändrat förutsättningarna för de handelspolitiska skyddsinstrumenten och att de därför behövde uppdateras för att förbli effektiva och ta hänsyn till gemenskapens intresse. Allt det ni då sa är fortfarande sant. Vi behöver en reform av instrumenten.

Sedan dess har det dock visat sig väldigt svårt att genomföra en reform. Konflikterna mellan europeiska företag och mellan medlemsstater är stora. Men det minskar inte behovet av en reform, tvärtom. Att allting är så infekterat och att man i fall efter fall ser samma konfliktlinjer enligt samma förutsägbara spår visar enligt min mening att vi behöver förändring. Vi behöver ny samling kring instrumentet och ett konsensus som enar.

Nu är reformen uppskjuten och förefaller ganska avlägsen. Det beklagar säkert fler än jag. Men att tvista om vems fel det var, om det är medlemsstaternas fel eller om det är kommissionens fel och vilka medlemsstater som har satt käppar i hjulet tjänar inget till. The blame game tjänar ingen på.

För trots att förslaget för tillfället är stoppat får idéerna inte begravas. Vi får inte glömma frågan. Vi måste fortsätta diskutera och ta fasta på det vi faktiskt är överens om. Jag tror att det finns en hel del. Det gäller transparens och öppenhet. Det gäller troligtvis även tydliga regler för hur vi tillämpar gemenskapsintresset. Kanske till och med hur vi moderniserar definitionen av gemenskapsindustri.

Men det förutsätter att vi håller debatten vid liv och fortsätter debattera och kompromissa. Jag hoppas att vi kommer att göra det här i Europaparlamentet. Jag hoppas även att medlemsstaterna och kommissionen håller debatten vid liv.

  Jan Marinus Wiersma, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att tacka kommissionsledamoten för hans redogörelse och för hans ärliga presentation av de dilemman han ställts inför i sina samtal med kolleger och medlemsstaterna när det gäller att reformera Europeiska unionens handelsskyddsmekanism. Det är en sak. Det gläder mig också mycket att ni är öppen när ni berättar varför ni inte kan komma med förslag just nu, eftersom det helt enkelt är mycket svårt att nå enighet i Europeiska unionen om vilken väg framåt som är den bästa just nu.

Vad kommissionsledamoten också betonade är att det är viktigt att hitta ett sätt att bygga en bro mellan de länder som i huvudsak tjänar sina pengar på handel och dem som måste skaffa det mesta genom produktion. Jag själv kommer från ett handelsland, Nederländerna, men jag förstår mycket väl att länder som Frankrike och Tyskland, som har en stor produktionsbas, bekymrar sig över utvecklingen av den globala handeln och handelsskyddet. För dem finns också behovet av att skydda den egna industrin. Därför är det mycket viktigt att finna den bron, och det är även viktigt att kommissionsledamoten vill satsa särskilt på detta.

Jag tror att det är en diskussion vi måste föra. Vi får inte vara rädda för att tala om behovet av en reform av de handelspolitiska skyddsinstrumenten, eftersom vi står inför snabba förändringar i den internationella ekonomin. Vad behöver vi för att diskutera dem? Jag säger specifikt ”diskutera”, eftersom jag inte heller ännu har alla svaren. Vi behöver diskutera öppenheten i systemet, den ökade flexibilitet som är nödvändig, en bättre definition av ett europeiskt företag och de sociala och miljömässiga aspekterna när det gäller att fastställa Europeiska gemenskapens intressen. Detta är ett antal punkter som vi i egenskap av ett parlament bör diskutera, och där vi bör försöka komma fram till slutsatser, så att vi sedan kan ha en ny diskussion med kommissionsledamoten.

Jag tror att det är för tidigt, även från min egen grupp, att komma med mycket konkreta förslag om hur detta bör gå till. Jag är villig att inleda en diskussion om reformbehovet och sedan fundera över hur vi kan definiera ett antal områden där vi skulle vilja göra mer arbete. Detta kommer att kräva många diskussioner i min grupp också, precis som i rådet och kommissionen. Låt oss göra ett försök. Jag håller med kommissionsledamoten – oavsett om det tar sex månader, tolv månader eller två år, så låt oss åtminstone få igång debatten. Vi kan inte bara bortse från det faktum att det är förändringar på gång i världen, även i den globala ekonomin. Vårt handelsskyddssystem måste anpassas för att dessa förändringar ska kunna mötas. Detta verkar vara en viktig utgångspunkt för en diskussion, och det gläder mig att kommissionsledamoten har varit så uppriktig om de problem han själv står inför.

  Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Jag tackar kommissionsledamoten. Debatter med er är alltid underhållande! Jag stärks också alltid i min uppfattning att rättvis handel är bättre än fri handel och naturligtvis även att solidarisk handel med en svagare part är viktigare än en formellt rättvis och reciprok handel.

Men nu över till TDI, Trade and Development Index.

Förresten, vi kanske ska studera varandras bokhyllor och kanske förstå bakgrunden över en kopp rooiboste någon gång? Om inte annat så får du följa med till soptippen där jag blev politiskt aktiv och träffa mina gatubarn i Brasilien.

Åter till TDI. Vad är ett europeiskt företag? Det är svårt att definiera nu och därför kan det bli svårt att använda det också. Vilket intresse är ett äkta community interest. Konsumenterna? Frivilligorganisationerna? Små företag? Stora företag? Det är inte alls lätt att definiera, vilket innebär att det är svårt att använda instrumentet idag, utom i vissa uppenbara fall.

Det finns en dimension av det hela som helt saknas och som jag tycker vore väldigt intressant om ni kunde komma tillbaka till när ni kommer med nya förslag. Skulle inte ekologisk och social dumping kunna jämställas med direkt dumping? Vari ligger skillnaden om ett företag slipper miljöregler och sociala bestämmelser värda en miljard euro, eller får en miljard euro i statsbidrag? Det vore intressant om ni kunde ta upp en diskussion med WTO och se om vi kan komma vidare i den frågan.

  Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! För att vara helt uppriktig är jag glad att ert förslag till reform av de handelspolitiska skyddsinstrumenten har misslyckats. Ni försökte ta denna reform ett steg vidare genom att ta upp den i strategin för ett globalt Europa. Även om vi utgår från att reformen skulle ha varit värdefull är det tydligt att vi måste stärka åtgärderna där de ger effekt, i stället för att ta bort dem helt och hållet. Detta sistnämnda mål var emellertid syftet med ert meddelande från november 2007. Ni gick förbi den stora majoritet som var positiv till att behålla det befintliga systemet. Endast en liten minoritet var emot ett bevarande och för en successiv urholkning. Det sätt på vilket reformförslaget stannade upp på kommissionsnivå visar att den stora majoriteten medlemsstater och många av era egna kolleger ansåg att dessa förslag var oacceptabla och att de i själva verket var riktade till en liten men mycket röststark lobby.

Vem skulle ha tjänat på den här reformen? Inte den europeiska arbetskraften, som riskerar att förlora sina jobb för att de stora företagen har kunnat utnyttja tillväxtländernas komparativa fördelar, som ni så gärna framhåller. Inte arbetarna i tillväxtländerna, som tvingas till oacceptabla arbetsvillkor. Och absolut inte de europeiska företagen – det säger jag som entreprenör – som driver sin produktion enligt relevant EU-lagstiftning och inte har några planer på att få sina vinster att skjuta i höjden genom att utnyttja de undermåliga miljönormerna och sociala standarderna i vissa tredjeländer.

Förslagen hade ingenting att göra med rimlighet och rättvisa i de globala handelsförbindelserna och mellan företag. De främsta vinnarna skulle ha varit de stora importörerna, som självklart blir irriterade av varje försök att hejda deras oegentliga metoder. Vinnarna skulle ha varit de stora grossisterna och distributörerna som trampar på konsumenternas intressen och som föredrar att dölja det faktum att konsumenterna också är arbetstagare, medborgare och skattebetalare. Vinnarna skulle vara de i EU som främst bryr sig om sina vinster, och som glömmer att Europeiska unionen i första rummet är tänkt att utvecklas genom solidaritet och ömsesidigt stöd.

Vårt handelsskyddssystem är inte perfekt, men det fungerar bäst jämfört med andra system i världen. För övrigt är detta inte bara min uppfattning; ni – kommissionen – lät göra en studie 2006 där samma synpunkt framhölls. Vi bör vänta och se vad som händer inom Världshandelsorganisationen innan vi genomför nya reformer på området. I samband med en sådan reform skulle vi behöva fundera på vad våra handelspartner gör, i stället för att ensidigt ge upp alla lagliga mekanismer för att skydda oss själva mot dumpning. För övrigt grundar sig dessa lagliga mekanismer på en internationellt överenskommen samling bestämmelser.

Tyvärr måste jag tillägga att jag inte kan stödja kommissionens sätt att tillämpa de handelspolitiska skyddsinstrumenten under 2007. Många medlemsstater och andra berörda parter har protesterat mot att kommissionens föreslagna förändringar genomfördes innan rådet och parlamentet hade möjlighet att yttra sig om dem. Under de senaste månaderna har generaldirektoratet för handel på eget initiativ helt enkelt upphävt några av det interinstitutionella samarbetets etablerade principer. Följden är att inga fall har tagits upp. Jag kan bara hoppas, och jag vill be er att garantera detta, att denna samarbetsstil mellan kommissionen och parlamentet inte kommer att fortsätta i framtiden. Jag vill också be er att presentera era viktigaste förslag om ramen för de handelspolitiska skyddsinstrumenten för utskottet för internationell handel, och att föra seriösa diskussioner med parlamentet innan de genomförs i praktiken.

  Daniel Caspary (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den här frågan har varit för mycket för vissa personer under de senaste dagarna och veckorna. I utskottet fick vissa nästan en hjärtattack när de läste det första rapportförslaget.

Kommissionen har stoppat initiativet för att ni, herr kommissionsledamot, uppenbarligen överväldigades av uppgiften att ta fram ett reformförslag som kunde trygga en majoritet. Vår parlamentariska förvaltning överväldigades och satte dagens debatt på föredragningslistan med den meningslösa titeln ”Uttalande av kommissionen – Reform av instrumenten för skydd av handeln”, medan det i listan över talare står ”Reform av instrumenten för skydd av konsumenterna”, vilket inte är mycket bättre. En titt på åhörarläktaren tyder på att allmänheten också är överväldigad och har gått på restaurang, eller hem. Kanske finns det någon som åtminstone tittar via Internet, och förhoppningsvis kommer vi att hålla oss till en översikt här i kammaren.

Enligt min mening är det högst beklagligt att kommissionen inte har lyckats ta fram ett reformförslag som skulle kunna trygga en majoritet i rådet och parlamentet. Nu är sannerligen inte den rätta tidpunkten för den här sortens reformer, men ingen här hade kunnat förutse att reformen skulle misslyckas så kapitalt.

Vad är viktigt nu? För det första: kommer kommissionen att i god tid informera parlamentet om sina avsikter att återuppta reformen på nytt och göra oss delaktiga i varje skede? Låt mig särskilt uppmärksamma er på rätten till medbeslutande enligt Lissabonfördraget.

För det andra: kommer det nu att komma en reform bakvägen, utan ett beslut av rådet och parlamentet? Eller kommer ni, herr kommissionsledamot, verkligen att försöka återupprätta förtroendet, vilket nyss påpekades? De handelspolitiska skyddsinstrumenten måste tillämpas enligt gällande regler och metoder.

För det tredje: varför gör ni personalförändringar i den berörda avdelningen just vid den här tidpunkten? Vi kommer att vara mycket uppmärksamma på hur kommissionen och generaldirektoratet för handel går tillväga under de närmaste veckorna.

  Erika Mann (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni har sannerligen ingen enkel uppgift. Ni har en av de svåraste portföljerna att hantera. På området handel/utrikeshandel är utmaningarna av ett helt nytt slag. Vi har talat om globaliseringen i åratal, men jag tror att vi först nu börjar förstå vad det handlar om.

I ert berömda tal i Berlin, Churchill-föreläsningen, sa ni att Europa står inför nya utmaningar, och att utmaningarna har förändrats sedan krigsslutet, eftersom referensramen inte längre är Berlin eller Paris, utan Mumbai, Shaghai och andra stora städer i tillväxtekonomierna. Vi delar er uppfattning. Ni har helt rätt. Vi ser detta precis som ni gör. Vi ser de utmaningar som Europeiska unionen måste ta itu med i ett nytt internationellt och globalt sammanhang. Kina är verkligt. Kina är inte bara en myt eller en bild; Kina har blivit verklighet för oss alla och en symbol för förändring. Frågan är vilka slutsatser vi drar av detta. Ni kommer fram till att vi måste förändra instrumenten. Ni kommer fram till att vi måste anta utmaningarna genom att anpassa de handelspolitiska skyddsinstrumenten eller andra områden.

Min grupp har inte funnit det slutliga svaret, men vi har definitivt många fler tvivel. Som ni hör finns det många i kammaren som delar dessa tvivel. Vi har tvivel eftersom dessa skyddsinstrument har bevisat sitt värde. Skyddsinstrumenten har en viss flexibilitet. De kan tolkas på olika sätt. Olika intressen inom näringslivet kan vägas in och gemenskapens intressen kan tolkas på olika sätt. Testet kan tillämpas på olika sätt, och nej, det är inte alltid perfekt.

Jag råkar veta att ni inte har gjort många misstag. Själv kan jag se två punkter där utvärderingen var fel, men jag tror att det kommer att bli fallet när det gäller de nya åtgärderna också. Vart är vi då på väg? Ni säger att ni skulle vilja fortsätta den här vägen och fortsätta med samråden. Ni har ännu inte stängt dörren. Vart ska den här vägen leda oss då? Vart ska samråden ta oss? Hur skulle ni vilja leda samråden med kammaren och det ansvariga utskottet? Dessa tre frågor följer av dem mina kolleger har ställt. Jag skulle vara mycket tacksam för information från er, eftersom jag får e-post varje dag. De förändringar som äger rum inom ert generaldirektorat, är de ett tecken på att ni gör en omstrukturering med tanke på ert kommande meddelande? De tekniska förändringar som uppenbarligen är på gång inom ert generaldirektorat, är de ett tecken på detta? Kan det faktum att de handelspolitiska skyddsinstrumenten inte tillämpades 2007 också tolkas som ett tecken, eller är det bara en slump och är det andra faktorer som påverkar?

  Tokia Saïfi (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Kommissionen har beslutat att skjuta upp förslaget till en reform av de handelspolitiska skyddsinstrumenten och, herr kommissionsledamot, jag välkomnar detta kloka beslut, eftersom det kommer att stödja kampen mot orättvis konkurrens. Dessa åtgärder är faktiskt en mycket viktig del av det internationella handelssystemet, eftersom de garanterar att företagen, särskilt de små och medelstora företagen, som är dumpningens främsta offer, kan verka i en rättvis och stabil konkurrensmiljö, vilket i sin tur garanterar en sund ekonomi.

Jag vill därför upprepa vad Günter Verheugen sa vid en konferens om textilsektorn i Milano i slutet av förra veckan: ”De handelspolitiska skyddsinstrumenten gynnar våra företags konkurrenskraft och kan aldrig betraktas som instrument för protektionism.” Jag tror att det säger allt. Dessa instrument är inte förtäckta sätt att skydda EU:s näringsliv från den internationella handelns fria rörelser, utan snarare ett sätt att förbättra dess konkurrenskraft genom att återinföra normala konkurrensvillkor, om och när det är nödvändigt.

Det är därför inte genom att försvaga tillämpningen av dessa instrument som vi får bättre förmåga att anpassa Europeiska unionens handelspolitik till en global ekonomi i förändring. Det är faktiskt tvärtom, eftersom tillverkarnas intressen skulle ha urvattnats, och de åtgärder som skulle ha vidtagits kunde indirekt ha uppmuntrat omlokalisering av företag och en utflyttning av våra forsknings- och innovationscentrum.

I dagens globaliserade värld har EU en roll som beskyddare att spela. Om vi ska behålla vår konkurrenskraft får vi inte sänka garden i kontakterna med våra partner, utan respektera reglerna för en rimlig och rättvis internationell handel.

  Kader Arif (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vad som nyss har sagts visar att ert förslag var minst sagt kontroversiellt. I början fanns det emellertid ingen debatt. Kommissionen hade inlett en oberoende undersökning och ett allmänt samråd, vilka båda tydde på att det fanns ett brett samförstånd om det nuvarande systemets effektivitet och stabilitet. De enda förbättringar som efterlystes av de olika inblandade parterna var ökad öppenhet, större hastighet och bättre tillträde för små och medelstora företag.

Men kommissionen dolde denna verklighet och föreslog en reform som kommer att gå till historien för det allmänna motstånd det väckte. Såväl fackförbund som företag, vid sidan av de flesta av rådets medlemmar, protesterade mot en plan som hotade unionens förmåga att skydda sig mot orättvisa handelsmetoder.

Kommissionen har dragit tillbaka sitt förslag och jag är mycket nöjd med det. Den metod som kommissionen förordade var faktiskt farlig och sådde tvistefrön. Värt att påpeka är att kommissionen ska garantera solidaritet mellan medlemsstaterna och respektera de olika intressen som finns, inte verka splittrande genom att spela ut konsumenter mot arbetstagare, eller importörer mot producenter. Herr kommissionsledamot! Låt mig påminna er om att alla reformförslag kräver två saker: rekommendationerna och resultaten från kommissionens egna utredningar måste beaktas och kommissionen måste underrätta parlamentsledamöterna i förväg om vilken exakt inriktning förslaget kommer att få, särskilt när det gäller dess mer kontroversiella aspekter.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! På en minut kan jag bara gratulera Peter Mandelson till beslutet att inte fullfölja översynen av de handelspolitiska skyddsinstrumenten.

Föreställ er att det i ett system av rasande floder finns ett antal dammar. Slussarna sköts enligt gemensamma regler. Är det acceptabelt att besluta att förändra en av dammarna utan att någon annan gör detsamma, bara för att vissa tror att vattnet inte kommer att nå deras hus i vinter? Att ensidigt förändra reglerna för de handelspolitiska skyddsinstrumenten skulle vara att försvaga dammen för att inte behöva hantera slussarna. Det är inte vad Europa behöver och kommissionen gjorde rätt i att ta till sig de mycket tydliga budskapen härifrån kammaren, liksom från fackföreningar, europeiska företag och de flesta medlemsstater.

Frihandeln kommer inte att överleva om reglerna för den överträds. Reglerna måste emellertid moderniseras och införliva universella värden, som skydd av anständiga arbeten, miljön, klimatet och folkhälsan. I detta och inget annat avseende måste Europa använda sin politiska tyngd och handelsstyrka i de bilaterala överenskommelserna med världens viktigaste producenter. Endast genom ömsesidiga åtgärder och moderna och universella regler kan handeln bidra till att förbättra inte bara levnadsvillkoren för medborgare utanför Europa, i världen i stort, utan även levnadsvillkoren och överlevnaden för europeiska arbetstagare och entreprenörer som vill fortsätta att producera, leva i och exportera från Europa.

Detta är vad som förväntas av den kommissionsledamot som företräder Europa på den internationella arenan. Gratulationer, Peter Mandelson.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Kommissionsledamot Mandelson uttryckte glädje över att ha kommit hit för två debatter, och jag är också glad, eftersom jag ville ha ett visst förtydligande av hans utmärkta svar i fråga om WTO, och jag vill tacka honom för att ha varit så detaljerad.

Han säger att ryktena om att gå alltför långt inom jordbruket kommer från en mycket begränsad intressegemenskap – jag skulle tro att de (jag förmodar att vi talar om irländska jordbrukare och livsmedelsproducenter) vanligen är väl underrättade, och jag antar att jag före midnatt vill komma fram till att de har fel – jag hoppas att de har fel – och att det ni säger till oss här ikväll är fakta. Jag noterar också er synpunkt när det gäller den del av WTO som inte rör jordbruket. Ni beklagade också den aktuella texten.

Min ursprungliga fråga är följande – med hänsyn till era synpunkter om WTO och frihandelsavtalen: är ni mindre övertygad nu än tidigare om att ni kommer att ingå en uppgörelse vid WTO? Det är en ganska direkt fråga, men ett svar skulle vara till stor hjälp.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi står inför ett dilemma mellan den frihandel vi tror på och den rättvisa handel som inte respekteras. Om rättvisa inte infrias måste vi skydda, åtminstone tillfälligt, dem som agerar hederligt.

Jag skulle vilja framföra den polska regeringens ståndpunkt. Den är för närvarande emot reformen och påpekar att det i Casparybetänkandet nämndes att det vi hade var tillräckligt. Hur kommer det sig? Det finns ett antagande om att vissa länder har företag baserade i Kina, till exempel. Ett skydd skulle därmed innebära att de gynnades mer än andra företag inom Europas länder, vilket inte är rättvist. Jag tror att frihandeln inom textilområdet lärde oss en läxa 2005, och jag anser att vi nu bör ta oss an den nya reformen på ett mycket klokt sätt. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att göra allt för att hantera frågan på ett bra sätt.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Handelsvolym är ett mått på den ekonomiska utvecklingsnivån. Omfattande export är ett inslag i utvecklade ekonomier, men detta bör vara ömsesidigt och importer bör också gå i andra riktningen. Om rörelsen i stort sett är enkelriktad leder det till bristande jämvikt, avsaknad av partnerskap och ökade skillnader i utvecklingsnivå. Det är därför nödvändigt att etablera någon form av principer som bidrar till att definiera relevanta kvalitetsstandarder och förordningar, och därmed skapa stabilitet och partnerskap på handelsområdet.

Det händer alltför ofta att vi talar om ömsesidig solidaritet och rättvisa, när vår avsikt i själva verket är att skydda våra nationella intressen på bekostnad av dem vi har gemensamt. Det händer också alltför ofta att vi främjar exportutvecklingen och möjligheten att investera i vissa länder, utan att kontrollera huruvida demokratiska principer och mänskliga rättigheter respekteras där, för att inte nämna situationen i fråga om miljökrav, lönenivåer och social trygghet. De handelspolitiska skyddsinstrumenten måste skapa förutsättningar för rättvisa och lika möjligheter.

  Corien Wortmann-Kool (PPE-DE). – (NL) Herr talman, kommissionsledamot Mandelson! Tack för er uppriktiga förklaring till varför ni inte har lyckats med detta. När jag lyssnar till vissa av mina kolleger hör jag att de gläds åt att ni inte har lyckats reformera de handelspolitiska skyddsinstrumenten, och jag tror det beror på att de är rädda att ni ska ta bort dem. Det har jag inte hört er säga, men kanske är det mer rättvist att säga att ni kanske har varit alltför ambitiös, att ni ville gå alltför långt med reformerna? Jag tänker särskilt på reformen av balansen mellan industriländer och handelsintressen.

Eftersom detta inte har blivit en framgång kommer vi nu inte att klara att genomföra ett antal nödvändiga förändringar som har brett stöd när det gäller tillträdet för små och medelstora företag. De förändringar som krävs i fråga om öppenhet, hastighet, tillgång till handlingar, och som också har ett brett stöd, kommer tyvärr inte att förverkligas inom de närmaste två åren. Kan vi hitta ett sätt att se till att dessa förändringar verkligen blir av, och att vi grundligt debatterar de mer långtgående förslagen en annan gång?

  Kader Arif (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om ni överväger ett nytt reformförslag som ligger nära den ursprungliga versionen, hur kan ni då tänka er att inför WTO försvara en politik som bestraffar dumpning när metoden praktiseras av utländska företag men godtar den när det gynnar europeiska företag? Problemet är inte att ta reda på vem som producerar de varor som kommer till Europa, utan snarare att ta reda på om de exporteras på rimliga och rättvisa villkor. Vi kan inte acceptera att ett företag som säger sig vara europeiskt och som praktiserar dumpning inte skulle ifrågasättas bara för att det är europeiskt, enligt er nya definition.

Med tanke på att debatten ska föras på multilateral nivå, varför då inte vara ännu mer visionär och låta social och miljömässig dumpning ingå i de handelspolitiska skyddsinstrumentens område? Det skulle gagna EU och vara en stor fördel för EU, om det ska stå i spetsen för denna kampanj.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Herr kommissionsledamot! Med tanke på den fråga jag ställde till er tidigare, eller den synpunkt jag framförde tidigare, måste jag säga att när det gäller EU så har de fall som tagits upp inom textil- och skobranschen lett till, åtminstone i mitt land, förändringar som har motverkat arbetslöshet. Men detta var inte på något sätt en rörelse av protektionistiskt slag, och de berörda företagen har nu flyttat och omlokaliserat sina fabriker till länder utanför EU. De skapar nu arbetstillfällen utanför och inom EU. Det var därför en intressant rörelse.

Trots detta verkar det som om kommissionen inte tog upp några nya fall under 2007.

Vad jag vill fråga er är därför detta: var kommissionens avsikt med att inte inleda några fall (inte portugisiska, men från andra länder), dvs. att inte inleda några antidumpnings- eller antisubventionsutredningar, att invänta ett beslut om den aktuella översynen, eller var avsikten att avskriva de fall som kommissionen redan hade börjat utreda? Det är min fråga till er.

  Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag är rädd att jag inte kunde tolka hela den sista frågan till mig. Jag uppfattade bara den sista biten, vilken tycktes antyda att vi just nu inte vidtar handelspolitiska skyddsinstrument och att vi inte längre inleder eller driver fall.

Jag förstår inte riktigt grunden för frågan, eftersom den information som ledamoten efterfrågar om de fall som för närvarande inleds och utreds finns på webbplatsen för generaldirektoratet för handel, där förslag kommer att läggas fram på sedvanligt sätt.

Jag beklagar mig inte över att anklagas för att vara onödigt ambitiös – det är riktmärket för vad jag gör och hur jag tar itu med mitt jobb. Om en kommissionsledamot saknar ambitioner tror jag att han eller hon kommer att dömas enligt ganska låga standarder. Jag är dock inte så ambitiös att jag rakt av kan anamma min vän Carl Schlyters förslag att gå från min oförmåga att i samförstånd föreslå reformer av de handelspolitiska skyddsinstrumenten med hänsyn till den låga kostnaden för dumpning av produkter, till ett nytt begrepp om ekologisk dumpning. Jag tror att vi kommer att fortsätta att koncentrera oss på den förstnämnda innan vi växlar fokus till den sistnämnda, men jag hoppas att han inte tar det som ett tecken på bristande ambitioner, utan endast som ett tecken på stor realism från min sida.

Daniel Caspary verkade antyda att han var besviken över att förslagen inte hade lagts fram. Jag kan förstå hans besvikelse, men jag är inte så säker på att ens det här parlamentet skulle ha haft större förmåga att nå fram till ett enkelt samförstånd om vilken reform som bör genomföras än vad medlemsstaterna har haft.

Kader Arif menade att mitt motiv är att spela ut konsumenter mot arbetstagare och importörer mot producenter. Jag spelar inte ut någon mot någon annan – det är bara det att i den verkliga världen har människor olika intressen, och de har olika åsikter och olika behov. Vi lever ännu inte, är jag rädd, i ett idealiskt socialistiskt samhälle där ingen har en avvikande uppfattning, ingen har ett annorlunda behov och ingen har ett särskiljande intresse. Jag är rädd att vi måste verka i den verkliga världen, vi måste lotsa oss fram mellan dessa intressen och behov, och komma fram till ett rimligt, rättvist och godtagbart resultat i våra försök att vidareutveckla dessa riktlinjer.

Jag tyckte att Erika Mann hade en mycket realistisk syn på de dilemman vi står inför på det här politikområdet. Det handlar inte om att jag eftersträvade större flexibilitet i sig. Vad jag försökte göra med denna översyn var att nå fram till ett antal handelsinstrument som inte är helt annorlunda eller förändrade i förhållande till dem vi har just nu, men som fungerar inom en klart begriplig ram, som är klart förutsägbara och som har tydligt rimliga och balanserade effekter på alla de olika företag som bedriver handel under alltmer olika förhållanden i 2000-talets globala ekonomi. Och jag ber inte om ursäkt för det.

Som avslutning vill jag bara säga, vilket egentligen är ett svar till Helmuth Markov: ja, det är förmodligen en korrekt sammanfattning att vårt handelsskyddssystem inte är det bästa, men det är det vi har. Det tror jag är en rättvis beskrivning av vårt system.

De frågor jag har fått ställa och som fortfarande inte har besvarats handlar inte om huruvida vårt system är bäst. Det är förmodligen inte det bästa, men det är ändå det vi har och det fungerar rimligt bra. Frågan jag var tvungen att ställa var: kommer systemet såsom det ser ut nu att fortsätta att fungera även i framtiden? Kommer det att bli alltmer kontroversiellt och ifrågasatt av europeiska företag i framtiden? Kommer det att passa de förändrade produktionsmodeller och leverantörskedjor inom de ständigt fler europeiska företag som blir alltmer internationaliserade och som kommer att bli det mer än någonsin tidigare? Sådana frågor ställde jag mig. De har ännu inte fått tillfredsställande svar, men jag tror att vi kommer att finna svaren och vi behöver fortsätta att söka efter dem.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  David Martin (PSE), skriftlig. – (EN) Det är tio år sedan de handelspolitiska skyddsinstrumenten sågs över. De behöver moderniseras så att de förblir aktuella i den globala handelsmiljö där EU:s företag verkar.

Öppna marknader gagnar alla och bör vara vårt mål, men det är sant att det fortfarande krävs handelspolitiska skyddsinstrument för att skydda oss mot orättvis handel. Men när vi avgör vad som är orättvis handel måste vi också ta hänsyn till ett bredare gemensamt intresse än vad som är möjligt med de nuvarande reglerna, och vi måste se till att de europeiska länder som skapar globala leverantörskedjor inte skadas. Vi måste också se till att miljoner konsumenters intressen vägs noggrant mot de ibland snäva intressena hos ett fåtal producenter.

Jag hoppas att kommissionen snart hittar ett lämpligt politiskt sammanhang för att återigen lägga fram förslag om en reform av våra handelspolitiska skyddsinstrument.