Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 19 februari 2008 - Strasbourg

9. Debatt om Europas framtid (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är debatten om Europas framtid i vilken Sveriges statsminister och medlem av Europeiska rådet kommer att delta.

Mina damer och herrar! Jag hälsar er varmt välkomna till detta särskilda sammanträde. Jag vill särskilt hälsa Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt hjärtligt välkommen. Välkommen till Europaparlamentet! Välkommen!

(Applåder)

Det är ett stort nöje för mig – och för oss alla – att i dag för första gången få välkomna er till Europaparlamentet för att diskutera EU:s framtid med oss.

Jag såg precis Simeon Sakskoburggotski, Bulgariens före detta premiärminister, på åhörarläktaren. Jag hälsar er varmt välkommen till Europaparlamentet.

I och med det fördrag som undertecknades i Lissabon den 13 december 2007 ändrar EU riktning. Efter många års diskussion har vi äntligen ett fördrag som svarar mot behoven i den utvidgade Europeiska unionen och gör det möjligt för EU att ägna sig åt att med hjälp av demokratiska förfaranden uppfylla européernas förhoppningar och förväntningar. Genom det nya fördraget kommer inte bara insynen i unionens verksamhet att öka, vilket alltid har varit en särskilt viktig fråga för Sverige, utan även kampen mot klimatförändringen att bli ett nytt mål för EU, och det är ett område där Sverige redan kan stoltsera med stora framgångar. Ert land har all anledning att vara stolt över sin ledande roll i Europa när det gäller användningen av förnybara energikällor. EU måste driva en gemensam offensiv mot klimatförändringen för att vi tillsammans ska kunna ta täten i den globala kampen. Så sent som i förra veckan i FN förstod jag att man där sätter stor tilltro till EU och särskilt dess lagstiftande organ Europaparlamentet.

Lissabonfördraget ger oss instrumenten för att arbeta mot de mål som är viktiga för framtiden och snabbt genomföra nödvändiga reformer i det avseendet. Precis som ni anser Europaparlamentet fullt och fast att det nya fördraget bör träda i kraft senast den 1 januari 2009. Det var därför med glädje som Europaparlamentet tog emot nyheten att Sveriges riksdag avser att ratificera det nya fördraget senast i november 2008.

Om alla 27 medlemsstater ratificerar fördraget i tid kommer det svenska rådsordförandeskapet under den senare hälften av 2009 att kunna ägna sig åt de viktiga utmaningarna för framtiden inom en ny institutionell ram. Sverige kommer att ta oss in i ett nytt skede av europeisk integration. Med det nya fördraget som grund och med ett nyvalt Europaparlament, en ny kommission och Sverige som ordförandeland kommer vi tillsammans att kunna inleda ett nytt, fördjupat samarbete.

Vi räknar med Sverige som en stark drivkraft, oavsett om det handlar om energisäkerheten, klimatförändringen, den fortsatta utvecklingen av EU:s nordiska dimension eller EU:s Östersjöstrategi. Därför väntar vi ivrigt på att få höra era kommentarer om EU:s framtida utformning. Jag ber er nu att tala till Europaparlamentet.

  Fredrik Reinfeldt, Sveriges statsminister, ledamot av Europeiska rådet. − Herr talman, ärade ledamöter, mina damer och herrar!

Det är en mycket stor ära för mig att stå här i dag. Det är korrekt som beskrevs att jag inte har varit här tidigare i den här egenskapen. Jag har inte heller varit just i denna sal, men som ung politiker var jag nere i Strasbourg, i Europaparlamentet, i drömmen om att en gång få se mitt land finnas på plats, fullt representerat. Jag vet en del om att drömma sig till dessa lokaler, någonting som jag säkert delar med många här idag.

Det är därför en stor ära att inför denna församling få möjlighet att presentera en del av de funderingar som finns kring Europafrågorna.

Det var visionära politiker som efter andra världskriget förstod att enda sättet att säkra freden var att knyta samman Europas länder i ett Europasamarbete. Liksom då måste också dagens Europasamarbete vägledas av en tydlig vision. Vi måste ställa de grundläggande frågorna: Vart vill vi och hur tar vi oss dit?

Vår omvärld förändras i rask takt och vi med den. Vi blir allt mer beroende av varandra, och därför måste man veta vad grundprincipen ska vara.

Vår europeiska samarbetsmodell ska vara så stark att varken fanatisk nationalism eller religiös fanatism kan bli ett hot mot fred och stabilitet i Europa.

Vi ska inte vara rädda för ett starkt Europa, däremot för ett svagt Europa. Ett starkt Europa tar ett större ansvar för globala problem. Ett starkt Europa förenar ekonomisk tillväxt med en klimatvänlig politik. Ett starkt Europa ser till medborgarnas bästa. Ett enat Europa, viktigt att påpeka en dag som denna, vågar ge Kosovo ett tydligt Europaperspektiv.

Den svenska regeringen tror på Europas möjligheter. Sverige, har vi sagt, ska tydligt och klart tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Sedan den nuvarande svenska regeringen tillträdde hösten 2006 ser vi också hur det svenska folkets stöd till EU växer.

Till dem som säger att det bara handlar om tur vill jag säga: Man får mer tur ju mer man övar. Och övat har vi gjort, kan jag säga, bland annat i mitt parti, som redan 1962 i ett lokalval gick till val på temat: Ja till Europa. Det tog 33 år innan vi blev medlemmar fullt ut.

Det känns i dag som att vi kan andas ut efter flera år av tuffa fördragsdiskussioner. Förbundskansler Merkel gjorde en fantastisk insats för att lösa frågan. Ett stort tack går också till premiärminister Sócrates som på ett skickligt sätt förde fördraget i hamn. Med Lissabonfördraget skapas bättre förutsättningar för ett mer öppet, effektivt och dynamiskt Europasamarbete, men framför allt öppnas nya möjligheter att diskutera viktiga framtidsfrågor: klimat och energi, jobb och ekonomisk tillväxt, demografi, migration och EU:s roll på den internationella scenen. Jag tänker säga några ord om vart och ett av dessa ämnen.

Utgångspunkten är att verka för ett modernt Europa, med utgångspunkt från medborgarnas perspektiv.

Vi siktar alla in oss på att fördraget ska träda i kraft den 1 januari 2009. Som nämndes av talmannen avser Sverige att ratificera fördraget under hösten 2008. Om ett och ett halvt år infaller det svenska EU-ordförandeskapet. Det blir ett intressant ordförandeskap med ett nyvalt Europaparlament, en ny kommission och de nya ledande positioner som följer av Lissabonfördraget.

Jag ser fram mot ett nära samarbete kring allt detta med Europaparlamentet.

Några av huvudfrågorna under det svenska ordförandeskapet kommer att vara klimat och energi, Haagprogrammet, jobb och ekonomisk tillväxt, Östersjöfrågorna samt EU som global aktör. Vi är redan i gång och förbereder oss intensivt. Vi ska också stå rustade för den händelse något oväntat inträffar.

Med andra ord, det måste finnas ett stort mått av flexibilitet och möjlighet att anpassa sig efter den rådande situation som trots allt kan komma att påverka processen.

Klimat- och energifrågan är en av vår tids stora samhällsutmaningar. Vi har ett stort ansvar inför framtida generationer att säkerställa att vi lyckas formulera en politik för långsiktigt hållbar utveckling. Tillsammans måste vi kämpa för att nå en internationell överenskommelse vid FN-toppmötet på plats i Köpenhamn i december 2009.

Genom historiska beslut vid vårtoppmötet förra året har EU tagit på sig ledartröjan. Men EU kan inte ensamt axla ansvaret. Det kommer att krävas nära samarbete med en lång rad länder, bl.a. Indien, Japan, Kina, Ryssland och USA.

Det finns beräkningar som visar på att världens samlade efterfråga på energi inte minskar utan beräknas öka med 50 procent fram till 2030. Nyckeln till att komma till rätta med klimatförändringarna ligger naturligtvis i hur vi hanterar detta förmodade ökade energibehov.

Först måste vi då tänka: Hur kan vi bli bättre på att spara och att effektivisera? Men klimatfrågans utmaningar kräver också en ny politisk ansats. Vi måste slå hål på myten om att tillväxten är miljöns fiende.

Sverige utgör här ett levande exempel på motsatsen. Sedan 1990, Kyotoårets utgångspunkt, har vår ekonomi vuxit med 44 procent samtidigt som utsläppen av växthusgaser har minskat med nio procent. Vi har gjort satsningar på forskning och ny teknik, tillsammans med en översyn av skatter och regelverk. Det har visat sig öppna för en utveckling där miljön blir en hävstång för såväl nya företag som nya arbetstillfällen.

Jag är övertygad om att vi kan nå målen i EU:s klimat- och energipaket, men det kräver dock att man inför och använder de rätta styrmedlen som driver våra samhällen och våra företag att göra de rätta valen.

Kostnaderna för att förorena vår miljö måste vara höga, och belöningen för att välja de koldioxidfria lösningarna intressanta.

Som många har påpekat – den gröna teknologin finns redan. Regeringarna har ett stort ansvar för den omställning som måste genomföras, men också medborgarna. Vi måste se det som ett sorts samhällskontrakt som sluts mellan medborgare och regeringar om att främja miljövänliga alternativ. Då ökar konkurrensen till förmån för ett mer miljövänligt samhälle. Det tjänar vi alla på.

Vad gäller Lissabonstrategin har USA i mer än hundra år varit världens största ekonomi. Nu är det nya aktörer som påverkar den globala världsekonomin. Indiens och Kinas ekonomier växer så det knakar. Globaliseringen har fört med sig en positiv utveckling på många håll i världen. Globaliseringen demokratiserar och tydliggör skillnaden mellan öppna och slutna samhällen, men globaliseringen ökar också konkurrensen.

Den politik som gav arbete, trygghet och välstånd i går måste ständigt förändras för att vi ska kunna nå framgång även i morgon.

I dag står en tredjedel av Europas arbetsföra befolkning utanför arbetsmarknaden. Det är en ohållbar situation. Vi måste öka arbetskraftsutbudet och motverka utanförskap. Genom reformer på de nationella arbetsmarknaderna. Genom investeringar i utbildning och kunskap. I takt med en allt starkare ekonomisk integrering såväl inom unionen som med omvärlden, blir framgångar och brister, som också finns, i det nationella reformarbetet inte längre enbart en intern angelägenhet utan det berör faktiskt oss alla.

Vårt framtida välstånd i Europa är starkt beroende av hur vi medlemsstater gemensamt skapar bättre förutsättningar för att ta till vara de möjligheter och de utmaningar som följer med globaliseringen. Det handlar inte minst om hur vi tacklar den demografiska utvecklingen och de gränsöverskridande utmaningarna på miljöområdet.

En progressiv politik inom unionen på energi- och miljöområdet är en förutsättning för långsiktigt hållbar tillväxt och därmed också välstånd i Europa, men det är också en viktig faktor för vår framtida konkurrenskraft.

Med Lissabonstrategin för hållbar tillväxt och sysselsättning har EU skapat medel för att möta dessa utmaningar. Strategin finns där. Tyvärr kan man säga att vi kom av oss när det gäller att genomföra den.

Låt oss ta i med kraft för att stärka EU:s globala konkurrenskraft genom fortsatta strukturreformer, satsningar på forskning och på att bereda väg för ny teknik. Låt oss på allvar fullborda den inre marknaden och skapa ett mer innovativt företagsklimat i Europa. Låt oss säkerställa att det alltid ska löna sig att arbeta. Mycket återstår naturligtvis att göras både på nationell nivå och på gemenskapsnivå. Jag behöver bara säga orden patent och arbetstidsdirektiv så förstår ni alla vad jag menar.

Vi måste slutföra Doha-rundan inom WTO. Det vore en stark impuls för en återhämtning av den ekonomiska konjunkturen i världen. Vi behöver ett öppet världshandelssystem och fortsatta liberaliseringar om vi i Lissabonstrategins anda ska kunna öka Europas konkurrenskraft.

Samtidigt vet många att det blåser protektionistiska vindar genom Europa. Dem måste vi stå emot. Protektionismen är ingen lösning. Långsiktigt drabbar den dem som den var tänkt att skydda. Men jag vill påpeka att det är bråttom. Möjligheternas fönster i WTO är på väg att stängas.

När vi talar om Lissabonstrategin är det också viktigt att vi inte bara klagar som åsnan Ior i Nalle Puh. Låt oss också stanna upp och titta tillbaka på den period som faktiskt har gått. Då ser vi också de betydande framsteg och landvinningar som faktiskt gjorts, och som lett till att Lissabonprocessen sedan 2005 nu är en fungerande process, en process som stärkt åtagandena från medlemsstaterna och drivit genomförandet och lett till resultat.

Det har skett mycket tack vare kommissionens beslutsamma arbete och kommissionsordförande Barrosos stora personliga engagemang i dessa frågor. Men jag vill också tacka Europaparlamentet för er mycket konstruktiva roll.

Hur finner vi bästa sättet att möta framtida utmaningar? Hur säkrar vi gemensamt en långsiktig välfärd i Europa genom hållbar tillväxt och full sysselsättning som gör att Europa står sig väl i den globala konkurrensen? Jag ser det svenska ordförandeskapet hösten 2009 som en utmärkt tidpunkt att starta och föra diskussionen om en framtida europeisk strategi för hållbar tillväxt och sysselsättning också under nästa årtionde.

Några ord om EU:s budget. Vi menar att den har för länge sedan passerat bästföredatum. Budgeten borde vara det främsta instrumentet för att förverkliga unionens målsättningar. Då ska den också bättre avspegla målsättningarna. I dag går 40 procent av budgeten till jordbruksstöd, till den sektor som svarar för 2 procent av sysselsättningen i Europa. Det är inte rimligt.

Tänk om vi i stället skulle öka EU:s satsningar på forskning och utveckling, kampen mot organiserad brottslighet, miljöfrågor och externa relationer. Tänk om vi också vågade ta en ordentlig diskussion om vad som borde finansieras på EU-nivå och vad som borde finansieras nationellt.

Europa står inför en demografisk utveckling med en snabbt åldrande befolkning, en utveckling som kommer att sätta våra välfärdssystem under allt större press under kommande år. Jag kan bara teckna bilden av hur detta snabbt har förändrat Sverige. 1913, alltså för snart 100 år sedan, instiftades en pensionsålder i Sverige på 67 år. Då ska man vara medveten om att medellivslängden i Sverige vid den tidpunkten var runt 56 år. Sanningen var att pensionssystemet var för de få som lyckades överleva åren i arbetslivet och få några år därefter. De flesta arbetade och dog. Arbetade dessutom från unga år. Nu har vi samtidigt som vi har sett en faktisk sjunkande pensionsålder också sett en utveckling där medellivsåldern i Sverige numera är 80 år. Vi har gått från ett läge där vi nästan jobbat hela livet till att den svensk som nu föds kan se framför sig ett liv där man kanske bara jobbar halva livet. En fantastisk utveckling på bara ett par generationer. Men det leder till att allt färre ska försörja allt fler.

Tillsammans med ett betydande utanförskap från arbetsmarknaden förstärker det behovet av en jobbskapande politik. Fler måste i arbete för att kunna upprätthålla en god välfärd givet dessa utmaningar. Fler måste arbeta under längre tid av sina liv så som vi nu lever. Den växande andelen äldre i Europa matchas inte av dem som kommer att vara i arbetsför ålder.

Här kommer också delvis frågor om migration in. Rätt hanterad kan denna bli en viktig och faktiskt nödvändig pusselbit för att behålla en välfärd värd namnet. Tänk på att alla dessa nyanlända personer som är positiva, förväntansfulla och angelägna om att göra rätt för sig får ett bemötande där vi utgår ifrån denna positiva energin.

Vi måsta skapa politiska förutsättningar för de människor som har sökt sig till Europa, förutsättningar som möjliggör för dem att snabbt komma in på arbetsmarknaden.

Migrationen har blivit en alltmer brännande fråga för många medlemsländer, men jag vill säga att kontrollåtgärder, och avtal om återtagande får aldrig bli det enda svaret på de utmaningar som följer av en ökad migration. Den som tror att det räcker med att förstärka gränser för att lösa migrationens många frågeställningar gör det för enkelt för sig. En bredare ansats behövs – både för EU och för ursprungsländerna.

Sverige stöder den ambitiösa målsättningen att ha ett gemensamt europeiskt asylsystem på plats till år 2010. För att nå framgång kommer det att krävas ett intensivt arbete med just den frågan.

Sverige ser det också som prioriterat att föra samman EU:s yttre förbindelser och öka samstämmigheten mellan migration å ena sidan och utvecklingspolitiken å den andra sidan. Sedan ska vi komma ihåg att det bara är genom att långsiktigt angripa migrationens orsaker i fattigdom och förtryck som vi kan nå verkligt goda resultat. Här behövs ett globalt angreppssätt, inte minst inom ramen för FN:s högnivådialog om migration.

EU har en viktig roll i att ge detta tänkande ett mer konkret innehåll, inte minst i form av ett brett och partnerskapsbaserat samarbete med berörda afrikanska länder.

Vi vill verka för ett ambitiöst och framåtblickande program för åren 2010–2014 som ska ersätta Haagprogrammet. Vi sätter stort värde på Europaparlamentets aktiva deltagande i denna process.

Den internationella terrorismen är ett av de största globala hoten mot våra öppna samhällen. I takt med att terroristernas nätverk växer ser vi hur fler personer agerar alltmer självständigt och terroristattackerna blir mindre förutsägbara.

Den organiserade brottsligheten är ett allt större problem i Europa. De enskilda länderna får allt svårare att på egen hand bekämpa den grova, organiserade internationella brottsligheten. Mycket av den organiserade brottsligheten har ofta sitt ursprung utanför EU. Genom Lissabonfördraget får vi nu nya verktyg i kampen mot terrorism och annan gränsöverskridande brottslighet. Där kommer Europaparlamentet att spela en viktig roll. Det kommer att ske en tillnärmning av regelverk som ska fortsätta. Möjligheterna att erkänna varandras domar måste fortsätta att utvecklas. EU:s myndigheter Europol och Eurojust ska förstärkas, och informationsutbyte mellan nationella polismyndigheter förbättras.

Samtidigt – och detta är viktigt att påminna om – måste det finnas balans i insatserna. När vi stärker de brottsbekämpande insatserna måste vi också förstärka den enskildes rättigheter. Inte minst här förlitar vi oss på Europaparlamentets verksamhet. Det är viktigt att vi på EU-nivå kommer överens om att förstärka rättssäkerheten i brottmål och vad gäller brottsoffers rättigheter.

Jag vill se ett Europa som träder fram som fredens och försoningens röst och som också finns i de delar som präglas av krig och konflikter runt om i världen, i Afrika, i Asien och i Latinamerika, men självklart också här i Europa.

Sverige har tagit initiativ till en bred diskussion om hur vi arbetar vidare med den gemensamma europeiska säkerhetsstrategin. Under 2009 kommer vi att jobba hårt för att få den europeiska utrikestjänsten på plats. Att bidra till att lösa konflikterna i Mellanöstern måste vara en av EU:s viktigaste uppgifter under de kommande åren. En framtida lösning mellan israeler och palestinier måste bygga på en tvåstatslösning där båda parter kan leva inom säkra och erkända gränser. Vi behöver en fördjupad dialog med den muslimska världen. Ett viktigt syfte skulle vara att bygga upp ett ökat förtroende, respekt och en förståelse mellan vad vi kallar ”väst” och den muslimska världen.

Vi strävar efter närmare förbindelser på samhällslivets alla områden med Ryssland. Det är vår förhoppning att återstående hinder för landets medlemskap i WTO ska kunna övervinnas. Det ligger i vårt intresse att Ryssland utvecklas till en modern, framgångsrik och demokratisk stat. De senaste årens utveckling i mer auktoritär riktning pekar dessvärre åt ett annat håll. Vi känner oro för en fortsatt utveckling i denna riktning.

Situationen på västra Balkan fortsätter att vara en av Europas allra svåraste och största utmaningar. Vi kommer under lång tid framöver att vara djupt engagerade i att hjälpa till i statsbyggnadsprocessen i Kosovo. De utmaningar vi står inför ska inte underskattas. Den ekonomiska och sociala situationen i Kosovo är mycket svår. Det är långt kvar till en fungerande rättsstat. Statsbyggande tar tid – men vi måste vara beredda att vara där och hjälpa till. Det är vårt ansvar. Vårt engagemang gäller regionen i dess helhet. Inte minst i dessa dagar är det viktigt att understryka.

Europeisk krishantering kommer att vara en av de viktigaste frågorna i europeisk utrikes- och säkerhetspolitik framöver. Vårt land bidrar – utifrån våra förutsättningar – till att spela en pådrivande roll för att fortsatt utveckla den europeiska säkerhets- och försvarspolitik. Sverige har deltagit i de flesta operationer som EU tagit initiativ till. Vi står nu i beredskap att delta i EU-insatsen i Tchad.

Det är faktiskt närmare till Minsk från Stockholm än till de mest nordliga delarna av mitt land. Vitryssland är Europas sista diktatur. Det är vår skyldighet att göra mer för att stödja de demokratiska krafterna i landet.

Utvecklingen i Östersjöregionen är en europeisk angelägenhet. Åtta av nio länder runt Östersjön är nu EU-medlemmar. Närmare en fjärdedel av EU:s medborgare – ca 100 miljoner invånare – berörs av Östersjöns känsliga miljö. Detta kräver ett samlat europeiskt grepp. Den Östersjöstrategi som kommissionen fått i uppdrag att utarbeta till det svenska ordförandeskapet 2009 hoppas jag att kommer att svara upp till utmaningarna i regionen.

Strategin kan bli ett föregångsexempel på hur vi i det utvidgade EU bemöter utmaningar kopplade till specifika regioner – för att i längden kunna stärka EU som helhet.

Jag skulle vilja avsluta med att säga några ord om utvidgningen. Som ni alla vet är detta en fråga som ligger den svenska regeringen och det svenska folket varmt om hjärtat. Utvidgningen har varit en av EU:s största utmaningar men också främsta möjlighet.

För den som färdas genom länder som under senare år blivit medlemmar i EU är det slående att se utvecklingen och framtidstron. Tyvärr höjs allt fler kritiska röster mot utvidgningen. Låt mig då tala klartext: Det dummaste vi kan göra är att glömma bort vad det var vi skulle göra. Varför Europatanken väcktes.

Utan utvidgningen skulle inte Europa vara vad det är i dag. Utan fortsatt utvidgning riskerar vi att hotas av instabilitet på vår egen kontinent. För utvidgningen är vårt viktigaste strategiska verktyg för att sprida de värden som Europasamarbetet vilar på. Vi har rivit en mur i Europa. Nu ska vi inte bygga en ny mot Turkiet eller andra europeiska lander. I dag vet vi att det fanns så mycket mer som bara kunde göras – eller göras bättre – genom att arbeta tillsammans i Europa och globalt.

Låt oss aldrig ta Europasamarbetet för givet för vi behöver ett starkt Europa, där vi vågar sikta ännu högre med gott självförtroende.

Tack för uppmärksamheten.

Jag ser fram mot att möta er tillsammans igen till sommaren när vår del av det roterande ordförandeskapet inleds.

  Talmannen. − Tack, herr statsminister! Det gläder oss även att vice talman Margot Wallström är här som företrädare för Europeiska kommissionen. Nu inleder vi debatten.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr statsminister, kolleger! Det är med glädje som jag på PPE-DE-gruppens vägnar välkomnar Sveriges statsminister till parlamentet. Fredrik Reinfeldt! Ni är den förste regeringschef som delar med sig av sin vision om Europas framtid här i parlamentet sedan ändringsfördraget undertecknades i Lissabon.

Innan vi inleder debatten om fördraget och de demokratiska framsteg det innebär för unionen måste jag – och här talar jag för mina kolleger i PPE-DE-gruppen – återigen ivra för att ratificeringsprocessen ska fortsätta i jämn takt. Hittills har fem av tjugosju medlemsstater ratificerat fördraget. De har sagt ja till de nya verktyg som Lissabonfördraget innehåller för att utforma Europas framtid och förverkliga européernas ambitioner. Ju förr fördraget ratificeras desto snabbare kan vi tillämpa de nya verksamhetsregler som är nödvändiga för effektiva EU-insatser. Viktigast av allt, desto tidigare kan vi lägga kraft på innehållet i vår gemensamma politik. EU måste kunna fatta snabba beslut om energin, klimatet, livsmedelssäkerheten, immigrationen och försvaret.

I över 50 år har den politiska familj som jag tillhör uppmuntrat och stött Europas utveckling. I juni 2009 kommer vårt engagemang för ett blomstrande, säkert och solidariskt EU med gemensamma värderingar att prövas i folkomröstningen. Vi hoppas att Europa är redo för den utmaningen.

Vi vill se ett konkurrenskraftigt EU som skapar arbetstillfällen. Vi vill att det främjar ekonomisk tillväxt och social utveckling. Europas välstånd måste vara en långsiktig angelägenhet. Därför kräver vi en hållbar, förnuftig utveckling som omfattar miljöskydd och bekämpning av klimatförändringen.

PPE-DE-gruppen förespråkar frihandel – den sorts frihandel som leder till ökad köpkraft för de fattigaste i samhället och minskad ojämlikhet både inom och mellan olika länder. Även om vi anser att globaliseringen kan vara en möjlighet för Europa kommer vi aldrig att acceptera ett okontrollerat frihandelstänkande. Det är vårt ansvar att skydda de mest utsatta i samhället och försvara den europeiska sociala modellen. Ekonomisk tillväxt utesluter inte ett omfattande socialt skydd, vilket bevisas av att vi hade en högre tillväxttakt än Förenta staterna under 2007.

Välståndet i Europa är även beroende av att vi får till stånd en effektiv och öppen inre marknad och eftersträvar målen med Lissabonstrategin. Vi vill att de som för EU:s räkenskaper tar sitt ansvar och fastställer stränga normer för förvaltningen av offentliga medel. Budgetdisciplinen får dock inte undergräva principen om solidaritet mellan medlemsstaterna eller mellan EU och dess globala partner. Solidaritet kostar, och vi måste vara beredda att betala det priset.

Vi vill även ha ett starkt Europa som kan bekämpa internationell terrorism och organiserad gränsöverskridande brottslighet. Det som står på spel här är försvaret av våra värderingar, våra friheter, vår demokrati, vår rättsstatsprincip och vår solidaritet. Det får inte finnas något utrymme för förhandling när det gäller säkerheten för Europas territorium eller folk. Det krävs en aldrig sviktande beslutsamhet och tuffa, samordnade åtgärder för att försvara vår dyrköpta frihet. Samtidigt som vi måste vara mer observanta på verkliga hot måste vi också respektera människors enskilda friheter. Vi förespråkar en sund avvägning mellan säkerhet och personlig frihet.

Det är även hög tid för EU att engagera sig på den internationella arenan och eftersträva djupare samarbete med partner som delar vår världssyn. Vi stöder välgrundade och meningsfulla transatlantiska förbindelser men vill också utveckla en politik för goda grannförbindelser och fortsätta utvidgningen av EU.

När det gäller Cypern stöder vår grupp de senaste försöken att nå en rättvis lösning som gör det möjligt för öns alla människor att leva tillsammans i fred.

I Mellanöstern måste EU erbjuda politiskt och ekonomiskt stöd till den svåra fredsförhandlingsprocessen mellan israeler och palestinier. Den ökande extremismen kan inte stoppas utan eftergifter från båda sidor. EU är ett bevis på att det är möjligt att överkomma hat mellan människor och bygga en gemensam framtid.

Där konflikter splittrar människor måste man dra nytta av vår erfarenhet. I dag är sydöstra Balkan den minst stabila regionen på vår kontinent, och i och med Kosovos självständighetsförklaring går vi in i en period av osäkerhet. Vi uppmanar alla sidor att agera med försiktighet. Alla former av provokationer måste undvikas. Det viktigaste är människors säkerhet – och här fyller EU en viktig funktion.

Det är dags att visa att vi kan åstadkomma stabilitet på Balkan. Vi är för att skicka ett polisiärt och rättsligtuppdrag från EU för att bistå Kosovos myndigheter. Vi uppmanar Kosovo att eftersträva en stabil demokratisk, multietnisk framtid – och en europeisk framtid. Utsikterna till EU-medlemskap gäller hela Balkanregionen – naturligtvis även Serbien. Vi förespråkar inte att man stänger ute serberna utan vi förespråkar ett enat Europa.

Det här är en debatt om Europas framtid – vi måste konfrontera och övervinna utmaningarna och vi behöver en tydlig politisk vision, liksom beslutsamhet och mod. Mot bakgrund av dessa värderingar och prioriteringar är PPE-DE-gruppen beredd att göra sitt för att ta itu med utmaningarna.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr statsminister! Det gläder mig att kunna välkomna er till Strasbourg. Jag vet inte om Cecilia Malmström är lika förtjust över att behöva följa med er till Strasbourg men det kanske vi kan diskutera vid ett annat tillfälle.

Ni höll ett bra tal. Jag tycker också att det var ett klokt tal¨, eftersom ni framhöll att vi endast kan uppnå vår vision om Europas framtid om vi gör EU rustat för att ta itu med de utmaningar som denna kontinent står inför i alla delar av världen. Debatten om det globala klimatet är inte en europeisk utan en global debatt. Det stämmer. Överväganden om EU:s roll i världshandeln ska inte endast gälla debatten om den inre marknaden utan även ligga till grund för att fastställa på vilket sätt denna enorma inre marknad med en mycket stark ekonomi kan bidra till välståndet såväl i Europa som i andra världsdelar. Välstånd i andra världsdelar – och detta leder mig till en tredje punkt som ni tog upp – främjar världsfreden. EU, som har verkat för fred och åstadkommit stabilitet och harmoni på sitt territorium, måste kunna bidra till att göra världen mer fredlig. Detta betyder inte att Europa ska försöka undervisa världen, utan att den europeiska modellen kan ses som ett alternativ.

Överstatlig integration, integration tvärsöver de djupa klyftor som skapas av religion och etniska konflikter, och försoning med ett blodigt förflutet genom att överge nationalism till fördel för ett överstatligt förhållningssätt leder alltid till större välstånd och främjar alltid fred. Därför är Europas framtid beroende av att regeringschefer som ni när det kommer till kritan kan ge upp en del av den nationella suveräniteten för att bidra till ett överstatligt ramverk som utgör grunden för ökat välstånd i världen och således även ökad fred inom våra länder. Det är den logik ni ger uttryck för här i dag, och jag stöder den. Det är en annan logik än ultranationalisternas, som vi kommer att få uppleva igen i morgon och som ständigt går ut på att vi behöver mer nationalism. Ökad nationalism innebär alltid fler krig. Det ska vi inte sticka under stol med. Därför kom ni med ett bra budskap i dag.

(Häcklande)

De som reagerar är precis dem som jag talade om, så mitt budskap gick utan tvekan hem.

Ni sa dock ingenting om ett socialt Europa. Någon har sagt till mig att hålla ögonen på Reinfeldt, eftersom han är det näst bästa efter en socialist. Det var åtminstone det intryck ni gav under valkampanjen i Sverige. Det svenska folket blev visserligen ganska snabbt varse om er regerings verkliga avsikter. I dag hänvisade ni dock inte en enda gång till idén om ett EU med socialt ansvar. Nu vet jag att ni anser att socialpolitiken är en nationell fråga, och det har ni rätt i. Jag måste dock säga att om människorna i Sverige och i andra länder uppfattar den inre marknad som ni avser att utveckla som ett hot mot den sociala standard de åtnjuter hemma, kommer de att förkasta den inre marknaden.

I sådant fall skulle även er globala handelsstrategi vara meningslös. Ni måste inse att det visserligen är nödvändigt att utveckla den inre marknaden, men att det måste ske i takt med utvecklingen av en europeisk social modell. Om vi inte antar ett sådant tvådelat tillvägagångssätt kommer en vanskapt europeisk inre marknad baserad på endast frihandel att utgöra ett verkligt hot mot den sociala stabilitet som vi har kämpat för att uppnå i våra respektive länder. Låt mig därför ge er några goda råd. Fortsätt att driva frågorna om det globala klimatet, världshandeln och det internationella fredsbyggandet, men fortsätt även att driva frågan om den europeiska sociala modellen. Eftersom jag vet att ni är läraktig är jag dock tämligen säker på att ni kommer att återställa balansen något.

Jag gladde mig mycket åt en sak som ni sa om Turkiet. Ni är en rättvis man, precis som vår talman. Han förlängde min kollega Avril Doyles talartid med en och en halv minut. Det kommer han att göra för mig också, vilket betyder att jag kan lägga till ytterligare en punkt. Ni talade om Turkiet. Säg det till president Nicolas Sarkozy, er kollega i Europeiska rådet, för det är inte rätt att människorna i EU hela tiden dyker upp med motstridiga budskap. Om jag var Turkiets premiärminister skulle jag aldrig upphöra att förvånas. Fredrik Reinfeldt besöker Europaparlamentet och säger åt oss att inte stänga dörren utan hålla möjligheten öppen för en turkisk anslutning. Nästa rådsordförande som kommer att framträda här efter Janez Janša kommer att säga motsatsen. Det är jag rätt säker på. President Sarkozy har faktiskt sagt till oss här i Europaparlamentet att en turkisk anslutning till EU inte står på hans dagordning. Frågan kan inte bollas fram och tillbaka på det sättet. Ett klargörande är mycket viktigt. EU:s strategi för en turkisk anslutning är tydlig och vi måste stå fast vid våra uttalanden. Eller har jag fel? Ni var tydlig i dag och jag hoppas att även Nicolas Sarkozy kommer att vara det.

Avslutningsvis gladde det mig mest att ni avser att komma tillbaka nästa sommar som rådets ordförande. Det var bra. En del menar att nästa rådsordförande som kommer att tala till oss här kommer att vara den permanenta ordföranden som då kommer att lägga fram programmen för alla roterande ordförandeskap. Med andra ord skulle det bli Tony Blair eller Jean-Claude Juncker, eller vem kohandeln nu kan tänkas ge oss, som skulle lägga fram det regeringsprogram som ni antagit i Stockholm. Europaparlamentet räknar dock med att det är ni som kommer hit nästa år under det roterande ordförandeskapet med ert program, som då kommer att omfatta idén om ett socialt Europa.

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! När parlamentet först kallade till debatterna om Europas framtid var det få som kunde förutse att ett fördrag skulle träda i kraft senast 2009. Europa höll på att gå under, och för att parafrasera Fredrik Reinfeldts landsman August Strindberg var det något som inte stämde eftersom naturen kräver framsteg, evolution, och varje steg bakåt är bortkastad energi.

Sedan dess har EU gjort en gemensam kraftansträngning för att Europa återigen ska gå mot utveckling. När statsministerns land tar över tyglarna 2009 kommer EU att ha genomgått en demokratisk revolution. Det kommer att vara mer öppet, ha större ansvar och lyssna mer på sina medborgare. Därför är de som kritiserar EU för att vara odemokratiskt skvatt galna när de motsätter sig ett fördrag som sätter medborgarna och deras företrädare bakom ratten. De är också inne på fel spår när de framför sina klagomål till parlamentet, som inte på något sätt ansvarar för de nationella regeringarnas beslut om huruvida det ska hållas någon folkomröstning eller inte.

På grund av statsministerns erfarenhet av att skapa samförstånd i sitt hemland verkar han vara rätt person att lansera EU med ett nytt råd, ett nytt parlament och en ny kommission. Frågan är dock om han kommer att ta över tyglarna – som tidigare ordföranden har gjort – eller om han endast kommer att bli chef de cabinet under rådets heltidsordförande?

Sanningen är den att fördraget utgör en ram för en framtid som vi ska utforma, där den största enskilda utmaningen för unionen är att, som Sveriges Europaminister säger, leverera de faktiska resultat som medborgarna med rätta kräver och inte den oändliga navelskådning som kommer att fortgå med ett Conseil des sages.

Undersökning efter undersökning visar att EU-skeptikerna har fel. Medborgarna vill inte ha mindre EU. De vill ha mer: fler gemensamma insatser det gäller terrorism, energi och miljö, försvar och utrikesfrågor, migration samt forskning och utveckling. De vill att EU ska tänka stort. Ändå ligger samarbetet på de flesta av dessa områden i sin linda eftersom regeringarna i medlemsstaternas huvudstäder envisas med att motsätta sig allmänhetens vilja.

Det återstår tio månader innan fördraget träder i kraft. Det är dags att vi kommer i ordning i parlamentet och förbereder oss för ökade befogenheter av en omfattning vi aldrig tidigare skådat, och att rådet och kommissionen anpassar såväl kommande lagförslag som befintliga metoder, som måste förändras, efter Lissabonfördraget.

Som statsministern nämnde står vi inför brådskande utmaningar. De kan bara hanteras genom lojalt samarbete mellan de statliga institutionerna. Jag vädjar till statsministern att se till att vi, när medbeslutandeförfarandet väl har införts på nästan 80 politikområden och parlamentets och rådets arbetsbörda har ökat enormt, har en bättre dialog mellan parlamentet och rådet för att kunna driva unionen på rätt sätt när det gäller att ta itu med Kosovo, som för närvarande är den största utrikespolitiska utmaningen för unionen, när det gäller Turkiet, där jag i mångt och mycket instämmer i det som statsministern sa, och när det gäller stora utmaningar, såsom befolkningstillväxten, fattigdomen och migrationen, som han talade om.

Statsministern sammanfattade globaliseringsutmaningarna, såväl vid våra närmaste gränser som längre bort, där lösningen ligger i EU-samarbetet. Även tidigare premiärministrar har gjort detta i parlamentet men utan att få till stånd ett sådant samarbete, och jag vill därför förorda följande svenska ordspråk: Gott lära av andras fel, eftersom man inte hinner begå alla själv.

(Applåder)

  Cristiana Muscardini, för UEN-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar, herr statsminister! Vi har nu äntligen nått det känsliga ratificeringsskedet och hoppas att det kommer att gå fort. Att Europaparlamentets deltagande i beslutsförfarandet ökar vittnar om att man tar större hänsyn till EU-medborgarna.

EU har nu ett ambitiöst uppdrag: att bli en viktigare aktör i den internationella politiken, och inte bara stärka mänskliga rättigheter utan även vidta konkreta åtgärder för att försvara dem. Unionen måste hantera internationella kriser som för närvarande överlåts till enskilda medlemsstater, Förenta staterna och FN, som har ett begränsat handlingsutrymme. Vi måste förutse framtida situationer och får inte, som i den känsliga situationen med Kosovo, vara oförberedda och splittrade.

Energin är en brådskande fråga som unionen arbetar med, och vi måste frångå alla falskt miljövänliga förhållningssätt genom att undersöka gemensamma lösningar på de stora problem som energikrisen och energiutvecklingen utgör. Medlemsstaterna eller de företag som de arbetar genom måste enligt vår mening fortsätta att äga distributionsnäten, eftersom det enda som inte kan privatiseras är medborgarnas och medlemsstaternas säkerhet. Annars skulle Europa inte längre vara oberoende och självförsörjande. Vi måste undersöka möjligheterna att lösa problemet med kärnkraften och alternativa energiformer. Det är dags att fatta beslut och inte bara prata.

Även om Internet och oförmågan att införa bestämmelser redan från början har lett till en positiv ökning av friheten i samhället har alla därmed utsatts för en okontrollerad risk för terrorism, som även genom kryptografin utgör ett växande hot mot demokratin och den individuella friheten.

Inom tjänsternas Europa, ekonomin och den fria marknaden – en marknad som måste styras av tydliga och gemensamma regler – måste man skydda en så grundläggande värdering som barns integritet. Ökningen av pedofili på Internet och färska uppgifter om att 52 procent av de webbplatser som riktar sig till pedofiler finns i Europa innebär att medlemsstaternas lagstiftning måste harmoniseras för att i unionen som helhet få till stånd en snabb rättslig prövning, lämpliga förebyggande åtgärder samt lagstiftning som ställer upphovsmännen till svars och gör det möjligt att stänga olagliga webbplatser i alla EU-medlemsstater. Det behövs ett gemensamt europeiskt centrum som hjälper familjer, lärare, polisstyrkor och domstolar att vidarebefordra nödvändig information för att göra slut på detta avskyvärda brott och bestraffa förövarna.

Om vi inte lyckas lösa den här krisen omedelbart kommer vi att beröva Europa dess framtid, eftersom barns integritet är en förutsättning för Europas framtid.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag välkomnar varmt denna möjlighet att lära känna statsministern, särskilt som han är omringad av kvinnor – varav vi har känt några, såsom Cecilia, i evigheter och har haft andra, såsom Margot, hos oss rätt länge. Jag vill därför betona kvinnornas roll i hans regering och i hans land, särskilt eftersom det inte bara handlar om kön utan även om kvalitet, och det är delvis som ett erkännande av detta som vi gläds åt att välkomna honom till parlamentet i dag.

EU:s framtida uppdrag är att kontrollera alla aspekter av klimatförändringen: miljömässiga, ekonomiska och sociala. Vi måste till varje pris vända trenden mot global uppvärmning och genom denna utmaning få till stånd en omläggning till en hållbar ekonomi, konkurrenskraft och hållbart arbete.

Precis som för många år sedan, när Europeiska gemenskapens uppdrag var att förhindra krig och sedan ena Europa genom murens fall, måste vi ta täten i framtiden när det gäller de stora miljöutmaningarna. Det är inte för att vi endast driver en fråga eller tillhör De gröna som vi resonerar på det här sättet utan för att vi ser verkligheten för vad den är, utan att göra oss några illusioner och utan ideologiska glasögon.

Vi är övertygade om att det ekonomiska systemet, den demokratiska stabiliteten, förmågan att uppnå millenniemålen och kontrollera migrationsproblemen står i samband med förvaltningen av knappa resurser och klimatförändringen. Här kan EU utan tvekan inta en ledande roll.

Av den anledningen var hans yttrande om att det är nödvändigt att återigen diskutera vad som ska göras och betalas på EU-nivå respektive på nationell nivå fullständigt banalt, och vi hoppas att vi kan undvika detta.

EU har för närvarande en budget på 1 procent, vilket innebär att inte någon, eller inte ens hälften, av de saker han nämnde kan uppnås om inte EU inte har en anständig budget till sitt förfogande. Därför hoppas jag att hans land i samband med halvtidsöversynen, där jag tror att hans ordförandeskap kommer att spela en viktig roll med tanke på att vi senast nästa år även måste fatta beslut om den framtida budgetramen, inte kommer att blockera förslag i samma utsträckning som tidigare.

Avslutningsvis räknar vi med att ett rättskaffens land som Sverige när det gäller det viktiga energipaketet kommer att spela en positiv roll och sluta försöka minska sina åtaganden och på så vis föregå med dåligt exempel för övriga medlemsstater.

Den sista punkten handlar om frihandeln. Även om vi inte är protektionister vore det verkligen kortsynt och en aning ideologiskt att tro att frihandeln är svaret på allt, när vi vet att det är fullständigt omöjligt utan miljöregler och sociala regler.

När det gäller Turkiet är vi helt överens. Avsättandet av Tassos Papadopoulos på Cypern är enligt vår mening en mycket god nyhet. Herr talman! Varför inte på nytt ta upp frågan om Europaparlamentets säte?

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman, herr statsminister, fru minister! Om det finns ett område där Sveriges erfarenhet är av intresse för oss när det gäller EU-politiken är det enligt min mening det sociala området, som ni dessvärre valde att inte ta upp i ert tal, och närmare bestämt den lärdom som kan dras av Laval-Vaxholm-målet.

Jag ska bara gå igenom sakförhållandena. De svenska fackföreningarna tog till stridsåtgärder för att försöka tvinga ett lettiskt företag att tillämpa svensk arbetsrätt i Sverige. Ni kanske tänker att det var väntat – såvida ni inte stöder den så kallade ursprungslandsprincipen, även kallad social dumpning. Det lettiska företaget motsatte sig dock fackföreningarnas krav med hänvisning till EU-rätten. Tvisten togs upp i domstol och hänfördes till EG-domstolen, den högsta domstolen enligt EU-rätten, vilken som vi vet tolkar fördragen och fastställer rättspraxis.

Den 18 december förra året dömde domstolen till fördel för företaget och mot fackföreningarna. Följande citat är hämtat ur domstolens dom: ”Vad gäller målet vid Arbetsdomstolen kan följande konstateras. De fackliga organisationerna […] har getts en rätt att vidta fackliga stridsåtgärder […]. Denna rätt att vidta stridsåtgärder kan göra det mindre lockande och till och med svårare för nämnda företag att utföra bygg- och anläggningsarbeten i Sverige och den utgör därmed en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.” I liknande fall i framtiden måste fackföreningarna i Sverige och på andra håll begränsa sina krav till, och jag citerar igen, det ”minimiskydd” som tillåts enligt gemenskapsrätten, för att inte bryta mot artikel 49 i fördraget som garanterar friheten att tillhandhålla tjänster.

Detta är utan tvekan oacceptabelt och därför ivrar min grupp för att Europaparlamentet ska debattera frågan och dess omfattande följder: hur ska vi följa upp den här domen politiskt? För närvarande är vi dock intresserade av att höra vad ni, herr statsminister, anser om det här fallet.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Herr talman, statsminister! Behandlingen av folkomröstningarna om EU-grundlagen i Frankrike respektive Nederländerna 2005 utgör exempel på odemokratiska tendenser inom europeisk politik. Den politiska eliten är inte intresserad av att lyssna på folket och att respektera folkviljan om inte undersåtarna snällt och lydigt säger ja till ytterligare EU-federalism.

I samband med förhandlingarna om Lissabonfördraget borde statsminister Reinfeldt ha agerat som demokratins förkämpe genom att framhålla att resultatet av folkomröstningarna faktiskt innebär att fördraget fallit.

Vidare hade Reinfeldt kunnat förorda ett mer mellanstatligt fördrag, förespråkat flexibel integration, krävt undantag för euron och begärt att Strasbourgpendlandet avskaffas. Ingenting av detta har han gjort.

Hur blir det då med det svenska ordförandeskapet 2009? Det övergripande målet borde vara att reformera, modernisera och effektivisera EU-samarbetet. Reinfeldt borde således utlysa att Sverige kommer att prioritera en reform av jordbrukspolitiken och kräva att Europaparlamentets flyttcirkus avskaffas.

I stället för att arbeta för ett smalare men vassare EU tycks den svenska regeringens mål snarare vara att uppnå ett bredare och klåfingrigare EU. I Sverige är den folkliga kritiken mot ytterligare EU-federalism omfattande, men i praktiken obefintlig, hos den politiska eliten. Man kan onekligen ifrågasätta i vilken mån våra folkvalda verkligen representerar folket.

Avslutningsvis erbjuder jag Fredrik Reinfeldt en god flaska Alsacevin om han kan ge ett enda exempel på en lag som skulle kunna antas genom den förkastade EU-grundlagen men inte genom den reviderade versionen. Antar du utmaningen Fredrik Reinfeldt?

  Jean-Marie Le Pen (NI). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Frankrike har fullbordat sitt svek. Det var en skammens kongress som sammanträdde i Versailles den 4 februari för att besluta om den översyn av författningen som krävs för ett antagande av det så kallade konstitutionsfördraget.

Versailles har blivit den främsta platsen för att avsäga sig fransk suveränitet, med tanke på att det var här som det tyska imperiet kungjordes.

Irland kommer att representera de 26 medlemsstater som inte kommer att hålla någon folkomröstning och i själva verket vara språkrör för de miljoner européer som röstade ”nej” 2005 och inte vill ha någon europeisk supermakt.

Tar man ifrån människor deras legitima rätt att vara med och utforma sin framtid kommer de att utkräva hämnd. Oroa er inte, de kommer att hämnas – och vilken hämnd det blir – i EU-valen nästa år!

Sanningen att säga var ett antal EU-ledare medvetna om att deras länder skulle avslå denna dåligt inlindade konstitution. Nicolas Sarkozy trädde fram och erkände detta i parlamentets talmanskonferens och hänvisade särskilt till Storbritanniens regering. Han är självutnämnd medlare i detta skandalösa bedrägeri. Han var i själva verket den absolut sista person som hade rätt att få den här andra versionen av konstitutionen antagen av parlamentet, men så här långt går en del människor för att få uppmärksamhet och framstå som om det är de som håller i trådarna.

Framstående och gamla nationer förkastas sålunda till förmån för en konstruerad idealstat där de, bundna till händer och fötter, underkastas de ödesdigra följderna av globalisering och ohämmad liberalism: massinvandring, otrygghet, ekonomisk undergång, social katastrof samt moraliskt och kulturellt förfall.

Europas framtid ligger inte i denna totalitära supermakt, som vi i dag ser i Kosovo, vilket borde tjäna som exempel, utan i frivilligt samarbete mellan Europas nationer och folk, däribland de slaviska nationerna.

Det står dock klart att två nationer, som båda var med och grundade unionen, rådfrågades i en folkomröstning och tydligt avslog den föreslagna konstitutionen. Eftersom konstitutionen, liksom dess konsekvenser, därmed är olaglig kan ingen tvingas att följa dess bestämmelser.

Därför är nationellt motstånd berättigat: det är alla medborgares rätt och alla patrioters plikt. Caveant consules!

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Käre statsminister! Välkommen hit! Här håller jag till. Detta är en dynamisk plats. Här formas politik som går rakt in i det svenska samhället liksom i andra europeiska samhällen. Inte för att politiken har försvunnit från medborgarna, utan för att det är frågor som vi bara kan bestämma över tillsammans. I fråga om många av vår tids stora utmaningar räcker inte nationalstaten till.

För oss som kommer från Sverige, som trots allt är ett relativt nytt medlemsland, kan det finnas skäl att komma ihåg att många av de problem och utmaningar som vi möter inte är problem som uppstår på grund av EU utan som faller på EU, för att Europeiska unionen har visat sig framgångsrik att möta vår tids utmaningar.

Därav Kosovo. Därav klimatfrågan, där Sverige har visat sig vara ett land som kan peka på utveckling i stället för reglering för att föra samhället vidare. Därav frågorna om konkurrenskraft, därav frågorna om kampen mot brottslighet och terrorism. Detta är frågor och områden som vi bara kan hantera tillsammans. De är problem och utmaningar som kommer av våra framgångar.

Därför tycker jag också att det är bra att statsministern här slog fast en sak, och jag tror att det är det som ska forma den stora idén för Europeiska unionen under de år som komma skall – det är öppenheten. Öppenheten mot omvärlden. Det är öppenheten mot omvärlden som gör det möjligt för oss att sätta prägel på den internationella ordningen med värden som demokrati och frihet när det gäller utvidgningen men också när gäller deltagande i internationella frihandelsrundor och väldigt mycket mer.

Vad gäller öppenheten mellan medlemsstaterna tycker jag att det är viktigt att slå fast att de som är emot öppenhet också är emot medborgarnas fria rörlighet och fria möjligheter. Det är där diskrimineringen är. Den goda europeiska idén är öppenhet, och kan vi förverkliga den kommer vi också att se till att ha en öppenhet som gör att medborgarna känner att det är detta som är medborgarnas Europa. Detta är en utmaning för det svenska ordförandeskapet och en utmaning för detta parlament och alla partigrupper här.

  Inger Segelström (PSE). – Herr talman! Jag vill som alla andra tacka statsminister Reinfeldt för att du har kommit hit.

Min första fråga gäller miljöprövningen av gasledningen i Östersjön, ett av världens mest förorenade hav, som parlamentet nyligen hade en utfrågning om med flera utskott. Sverige var det första landet med MKB, miljöprövning. Denna fråga är en av de viktigaste miljöfrågorna för Sverige och EU. Kommer Sverige att kräva ytterligare ett alternativ med dragning på land som ska miljöprövas?

Exploatörerna säger till oss i parlamentet att det blir för dyrt. Men både statsministern och jag kommer ju från Stockholm där infrastruktur och investeringar alla blivit kanske nästan dubbelt så dyra. Jag kan inte tycka att en fördyring på 10–15 % är ett starkt motargument. Miljön är viktigare.

Min andra fråga gäller klustervapen som debatteras i Osloprocessen och i Wellington, på Nya Zeeland, just nu och i riksdagen förra veckan, och det är också en viktig EU-fråga. Jag har fått brev undertecknade av många svenska organisationer som Amnesty International, kyrkorna genom Diakonia, Röda korset, Unicef samt Svenska freds- och FN-förbundet som kräver att den svenska JAS-bomben, bombkapsel 90, ska behandlas som ett klustervapen och tas med i det internationella arbetet för ett heltäckande förbud. Hur ställer sig regeringen till JAS-bomben? Är bombkapsel 90 enligt statsministern ett klustervapen eller inte? Tänker statsministern agera i den fortsatta Osloprocessen?

Slutligen vill jag veta när statsministern tänker agera för att stoppa flyttningen hit till Strasbourg, efter EU-minister Malmströms insamling av en miljon namnunderskrifter? Borde inte parlamentet självt få besluta om mötesplats och inte rådet? Sedan vill jag tacka å det innerligaste för det uttalande som du gjorde om Turkiet. Till sist önskar jag statsministern och de övriga i regeringen välkomna tillbaka, ofta, under det svenska ordförandeskapet nästa år!

  Olle Schmidt (ALDE). – Herr statsminister! Att Sverige fick en ny regering hösten 2006 har märkts när det gäller engagemanget för EU. Jag vill därför tacka statsministern och EU-ministern för den tydliga viljan att göra Sverige till en mer aktiv partner inom unionen, att tillhöra EU:s kärna som statsministern sade.

Dock, Sverige står utanför eurosamarbetet, något som kommer att bli kostsamt för oss svenskar både ekonomiskt och inte minst politiskt. Det handlar ju, herr statsminister, i grunden om solidaritet. Min fråga blir därför: När blir Sverige en fullvärdig medlem i EU? Hur ser tidsplanen ut, herr statsminister? Ett kärt ämne hemma i Sverige.

Vi är nu i Strasbourg, en vacker och tilltalande stad, vars historia minner oss om krigets fasor. Efter att ha sagt detta vet vi att miljoner av våra medborgare tycker att det här resandet mellan Bryssel och Strasbourg inte är det bästa sättet att hushålla med miljön och pengarna. En liten vädjan: skulle inte den svenska regeringen under ordförandeskapet ändå kunna våga ta ett initiativ för att få slut på det här resandet?

  Ģirts Valdis Kristovskis (UEN). – (LV) Herr statsminister! Såväl ni som vi förväntar oss mycket av Europas framtid. Robert Schuman hoppades på sin tid kunna ena européerna efter århundraden av söndring på grund av olika konflikter. Han insåg att det är viktigt att veta varifrån vi kommer för att veta vart vi ska. Inser ni att EU inte har gjort upp med sitt odemokratiska, totalitära förflutna? Ett tydligt exempel är förra årets rambeslut om åtgärder för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Europeiska länder rekommenderas att införa frihetsstraff för förnekelse av nazistbrott, men liknande brott under kommunistregimen, oförsvarlig förnekelse eller, ännu värre, lovprisande av dem glöms medvetet bort. EU bör inte tillåta detta. Vilket intryck ger detta de miljoner östeuropéer, bland annat de som bor i det som nu utgör Europiska unionen, som torterades i Stalins koncentrationsläger? Jag uppmanar er att allvarligt fundera över och främja en lösning på detta problem för Europas framtids och rättvisas skull. Tack.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! Här fortsätter Svenska dagen med ytterligare en som vill slippa flytta till Strasbourg. Dessutom vill jag ha en folkomröstning om vårt fördrag.

Jag upptäckte i morse att jag satt på mig en grön strumpa och en blå strumpa. Jag undrar om symboliken i det var att vi skulle ha något slags ny framtida allians här mellan andra konstellationer än de traditionella. För att du ska få en grön strumpa av mig, Fredrik, måste du nog höja ambitionsnivån på energibesparingen och på de förnybara energierna. Jag har tagit med mig ett exempel här. Den här lampan är en LED-lampa. Det tar 12 sekunder att skruva i den. Det tar 12 år att bygga ett nytt kärnkraftverk. Vad verkar enklast och snabbast för att lösa klimatproblemen?

Jag tänkte också på att när det gäller tillväxten har vi också problem som vi måste komma överens om. Vi importerar i dag historiskt stora mängder produkter som genererar utsläpp i andra länder. Det måste vi ta hänsyn till i vårt klimatarbete. Då kommer vi in på handeln igen. Protektionism för att skydda företag – det är fel. Men protektionism för att skydda miljö och mänskliga rättigheter – det är en politikers skyldighet och ansvar på en fri marknad. Annars kommer människor att bli verktyg åt marknaden i stället för att marknaden blir ett verktyg åt människorna.

Det bästa sättet för dig att manifestera folkligt deltagande i EU:s framtid är att låta folket visa vad de anser i en folkomröstning.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). – Herr talman! Jag vill välkomna Sveriges statsminister till parlamentet och till den här debatten om Europas framtid. Det är en viktig debatt som berör 493 miljoner medborgare. Därför måste den föras och beslut om debatten fattas, inte bara i parlament utan bland medborgare. Men för att medborgarna ska engagera sig i debatten måste de också ha en möjlighet att påverka framtiden. Utan delaktighet och möjlighet till påverkan uteblir engagemanget. Hur får vi då medborgarna delaktiga? Svaret är självklart, genom att fråga dem om framtiden och att lyssna till svaren. En folkomröstning om Lissabonfördraget är därför nödvändigt om vi menar allvar med medborgarnas Europa. Alltför mycket av EU:s lagstiftning skapas i dag av anonyma tjänstemän som påverkats av experter och lobbygrupper där medborgarna inte hörs. Nu är det dags att låta medborgarna höras.

Statsministern nämnde ingenting om Vaxholmsdomen. Den har fått mycket uppmärksamhet, inte bara i Sverige utan i många andra EU-länder. Det är naturligt, eftersom den inte bara är ett grundskott mot den svenska modellen utan ett angrepp på löntagarna och fackens ställning i hela EU. Domen är en uppmaning att pressa ner lönerna för arbetstagarna till lägsta miniminivåer. Inget land får sätta förmånligare villkor för arbetstagarna än minimiskyddet. Resultatet blir en tvådelad arbetsmarknad. En del anställningsförmåner kommer endast att gälla för inhemska löntagare, medan andra regler gäller för gästande löntagare. Detta leder både till dumpning av löner och anställningsvillkor samt diskriminering.

Sverige kan ändra på det här. Sverige kan försvara löntagarnas rättigheter och ett socialt Europa genom att begära undantag i Lissabonfördraget för kollektivavtal. Sverige kan gå före och få andra att ta efter.

Avslutningsvis vill jag påminna Sveriges statsminister om en av de två viktigaste frågorna för Sverige inför medlemskapet i EU. En av de mest prioriterade frågorna var jämställdhetsfrågorna. Vad har hänt och vill Sverige vara en spjutspets i framtiden för jämställdhetsfrågorna? Frågan hör hemma i framtidsdebatten. För utan kvinnorna så har Europa ingen framtid.

  Paul Marie Coûteaux (IND/DEM). – (FR) Herr talman! Det är tydligt att Europas framtid ligger hos folket eftersom det är därifrån Europa hämtar substans och styrka. Om européerna skulle införlivas med, berövas det egna ansvaret, och fördelas eller delas upp i små furstendömen utan någon politisk dimension – naturligtvis i linje med den amerikanska imperialistiska politiken, som vi precis har sett i Kosovo där den senaste fruktansvärda utvecklingen nu utgör ett sådant hot mot framtiden – kort sagt, om Europa lät sig styras av en överstatlig teknostruktur och därmed var utelämnad åt globaliseringens och imperiets nycker, då skulle jag verkligen oroa mig för framtiden.

Allt pekar nu på att denna maskin som vi till vår stora skam kallar Europeiska unionen inte bara drivs utan folket utan i själva verket mot dem. Vi har precis fått ytterligare bevis för detta under den förbluffande förhandlingen om fransmännens röst i 2005 års folkomröstning, som stöddes av vår glanslösa president Nicolas Sarkozy. Fransmännen känner sig svikna och har förlorat hoppet i denna allmänna huggsexa, där ingen hänsyn tas till vare sig det förflutna eller framtiden.

Den enda räddningen för Europa är att folket återigen tar kontrollen över sitt öde, att medlemsstaterna är fria att driva sin egen politik och endast alliera sig med andra när det är nödvändigt, att vi fördömer lögnen om en demokrati som inte längre har någonting med demos eller kratos att göra, att medlemsstaterna och nationerna kort och gott återvinner sin frihet. Annars kommer skeppet Europa att sjunka och vi hamnar längre och längre från historiens stränder.

  László Tőkés (NI). – (HU) Herr talman, herr statsminister! I inledningen till stadgan om de grundläggande rättigheterna som fogas till EU:s nya grundfördrag står det att Europas folk har beslutat att dela en fredlig framtid på grundval av gemensamma värden. I ett tal till kammaren i december förra året sade vinnaren av Sacharovpriset, Salih Mahmoud Osman, att det inte är möjligt att uppnå fred utan rättvisa.

Förr eller senare leder orättvisa fredssystem till krig och sammanbrott. Det senaste Balkankriget och upplösningen av före detta Jugoslavien är ett utmärkt exempel på detta. Det är nästan omöjligt med försoning såvida inte ett rättvist nytt system införs.

Europa måste även göra upp med sitt kommunistiska förflutna. Att göra slut på kommunismens fördärvliga arv är en förutsättning för en fredlig framtid i Europa. Kommunismen förtjänar att fördömas i lika hög grad som fascismen. Det kommer inte att finnas någon fred, rättsstatsprincip, säkerhet eller stabilitet på vår kontinent om man inte skipar riktig rättvisa i alla avseenden. Denna rättvisa omfattar även en lösning på situationen med etniska minoritetssamhällen.

  Giles Chichester (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är ett nöje att välkomna statsministern i dag. Hans historiska seger i Sveriges allmänna val var en personlig triumf. Jag gratulerar honom även till att han enade mittenhögern och bröt socialdemokraternas dominerande ställning samt önskar honom och hans regering lycka till.

Vi diskuterar Europas framtid samma vecka som parlamentet ska rösta om ett betänkande till stöd för Lissabonfördraget. Jag vill verkligen klargöra att brittiska konservativa parlamentsledamöter kommer att rösta mot detta betänkande eftersom vi i grund och botten inte samtycker till fördraget, förfarandet kring dess godkännande och att det helt enkelt är en kopia av den konstitution som förkastats i folkomröstningar i två av de medlemsstater som grundade unionen.

Detta fördrag för in Europa på fel spår. Genom fördraget överförs omfattande nya befogenheter till EU, bland annat på oerhört känsliga områden av nationellt intresse. Mitt parti har en annan vision om Europas framtid som handlar om ett Europa som är mer öppet och dynamiskt och mindre centraliserat, enhetligt och stelbent.

För närvarande överlägger det brittiska parlamentet om fördraget. Britterna hade naturligtvis hoppats på att få säga sitt i en folkomröstning. Den brittiska regeringen har dock skamligt nog backat från sitt offentliga löfte om att hålla en folkomröstning.

Mitt parti kommer, både här och i Storbritannien, att fortsätta att aktivt driva på för att folket ska få säga sitt i en folkomröstning. Utan ett utbrett allmänt stöd kommer EU att sakna folkets legitimitet för sina åtgärder. EU måste upphöra att fixera sig vid institutionerna. För att vara rustat för 2000-talet och visa att det förtjänar allmänhetens stöd måste EU uppmärksamma frågor som miljö, ekonomisk konkurrenskraft och global fattigdom. Det är dessa frågor som Europas framtid bör handla om.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Herr statsminister, mina damer och herrar! EU har precis fullbordat ett mycket framgångsrikt år. Unionen utvidgades till att även omfatta Rumänien och Bulgarien, Schengenområdet utvidgades till att omfatta ytterligare nio länder, euroområdet utvidgades till att omfatta ytterligare tre stater och euron har gradvis börjat ersätta dollarn som internationell valuta runtom i världen. Med sina 500 miljoner medborgare och konsumenter börjar EU i stor utsträckning att diktera regler och normer för global handel, miljö och teknik. Många EU-skeptikers önsketänkande till trots har EU till och med enats om det nya ändringsfördraget.

Jag framhåller dessa framgångar eftersom de har uppnåtts genom ett aktivt deltagande från de nya medlemsstaterna, och inte trots dem. Därför välkomnar jag statsministerns förslag om framtida prioriteringar. En av prioriteringarna de kommande åren bör vara en fortsatt utvidgning av EU till att även omfatta territorierna på västra Balkan. Detta förutsätter dock att de aktuella länderna generellt sett är redo ur teknisk synvinkel och att befintliga medlemsstater visar mod. Deras politiker måste våga förklara för medborgarna på vilket sätt utvidgningen har varit framgångsrik, att den inte har inneburit minskad utan ökad säkerhet, frihet och demokrati och ökat välstånd. Enligt min mening måste vi också våga låta regionerna på västra Balkan omfattas av den viseringsfria ordningen så snart som möjligt. Varför ska vi vara rädda för de återstående 20 miljoner människorna på västra Balkan, när EU ju består av 27 stater och 500 miljoner medborgare?

Jag ska säga en sak till. Det drar ihop sig till Sveriges ordförandeskap nästa år. Sverige kommer att arbeta med Frankrike och Tjeckien. Jag vill uppmana statsministern att uppmuntra sina tjeckiska kolleger att så snart som möjligt överlämna Lissabonfördraget till det tjeckiska parlamentet för ratificering. Som tjeckisk medborgare misstänker jag att den EU-skeptiska tjeckiska regeringen inte är så angelägen om att göra det.

  Lena Ek (ALDE). – Kollegor! Erfarenhet är någonting fantastiskt. Det hjälper dig att känna igen ett misstag när du begår det på nytt. Den här gången får vi inte göra misstag när det gäller Balkan. Det är min första kommentar till statsministerns inledningstal i parlamentet. Europa måste tala med en röst när det gäller Kosovo.

Min andra kommentar gäller terrorismen, där det öppna samhället måste bekämpa terrorism med det öppna samhällets metoder och med gott självförtroende, och inte falla undan för integritetskränkande åtgärder.

Min tredje och sista kommentar gäller klimatfrågan, där det europeiska systemet ska hantera kanske den största och svåraste frågan på den kortaste beslutstiden som vi har haft för ett så stort ämne. Det är fara värt att det blir som i H. C. Andersens saga, när vi ska slutförhandla i Köpenhamn, att kejsaren står naken eller går naken genom gatorna i staden.

För att få fram den europeiska lagstiftning som vi behöver krävs det en kraftsamling och ett samarbete mellan ministerrådet och kommissionen och framför allt med parlamentet, något som är helt nytt för EU:s historia.

Slutligen: det är en fröjd att se en aktiv svensk regering mitt i den svenska Europadebatten. Välkomna!

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Det viktigaste för EU:s framtid är påtagliga resultat för vanliga medborgare när det gäller fortsatt välstånd, allmän säkerhet och internationell säkerhet. Unionens framtid kommer inte att avgöras av de oerhört invecklade institutionella reformer som parlamentet ska diskutera i morgon förmiddag.

En av prövningarna för unionen som är av särskilt intresse för våra länder, som båda ligger vid Östersjön, är frågan om den norra gasledningen. Projektet är ytterst farligt för miljön och strider politiskt sett mot EU:s energiprogram. Om vi vill att EU ska uppnå resultat kan vi inte tillåta sådana projekt. Därför undrar jag vad ni anser om att finansiera detta projekt med EU-medel, vilket företrädare för Nord Stream nyligen tog upp?

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Under de mer än nio år som jag har haft den stora förmånen att representera Skottland här i parlamentet har vi haft mången debatt om Europas framtida utformning och välkomnat tolv nya medlemsstater till bordet. Denna omfattande utvidgning av den inre marknaden och andra samarbetsområden är bra för Skottland och för Europa som helhet. Under de senaste nio åren har vi dock behövt våndas över så kallade kriser, såsom Santerkommissionens avgång och avvisandet av konstitutionsfördraget. Det är verkligen synd och frustrerande att så många av fördelarna med EU-medlemskapet har försvagats på grund av sådana självförvållade problem.

I Skottland går vi också framåt. Vi har en ny regering – som leds av det Europavänliga skotska nationalistpartiet som har en vision om en ny framtid för Skottland i Europa. Herr statsminister! Jag vill att skotska ministrar ska sitta bredvid era ministrar i rådet, inte på andra raden. Skottland kan bidra med mycket till EU och dess utveckling: en konstruktiv attityd och en stor mängd energitillgångar för att bara nämna två saker. Jag ser fram emot den dag då Skottland välkomnas som en oberoende medlemsstat i den här unionen. Jag menar att en sådan förändring skulle vara bra inte bara för Skottland utan även för Europas framtid.

  Nils Lundgren (IND/DEM). – Herr talman! Herr statsminister! Vi diskuterar här Europas framtid, men den största frågan är vem som ska bestämma om denna framtid.

I EU är dessvärre traditionen allt sedan Jean Monnet att EU ska byggas utan de europeiska folkens medverkan. Det största bedrägeriet hitintills är att EU:s politiska etablissemang lägger fram samma förslag till hur EU ska styras och vad EU ska syssla med som det grundlagsförslag som redan har förkastats i folkomröstningar med högt valdeltagande och stora nej-majoriteter.

Jag noterar att den liberale gruppledaren här kallar dem som säger nej till detta fördrag galna. Han säger alltså att majoriteten av holländare och fransmän är galna, liksom naturligtvis jag själv som står här i salongen. Ett sådant språkbruk tycker jag att talmannen ska förhindra i framtiden.

Sveriges statsminister säger hemma och här i kammaren att jordbruksstödet i EU:s budget bör minskas och skäras ned och marschen mot överstatlighet stoppas. Det är svenska folkets syn. Men i rådet stöder hans regering EU:s utveckling till en stat och dess EU-parlamentariker röstar konsekvent för att flytta den politiska makten från svenska folket till Bryssel. Detta är ingen framtid.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman, herr statsminister! Det är lite märkligt att vi diskuterar Europas framtid utan att beakta frågan om EU:s gränser. Ändå är detta ett av våra mest grundläggande problem. Gång på gång undviker vi problemet, och allmänheten gör rätt i att oroa sig. Människor undrar om EU fortfarande är ett europeiskt projekt. Det upphör det att vara om Turkiet ansluter sig. Om EU envist vägrar att lyssna till folkets vilja kommer dess demokratiska grund sakta men säkert att försvinna.

Herr statsminister! Ni varnar för faran med att eventuellt bygga en mur mot Turkiet. Men det handlar inte om det. Ingen i Europa kommer att låta sig avfärdas med vackra ord. Köpenhamnskriterierna måste uppfyllas, även av Turkiet, men det är tydligt att så inte är fallet. Därför är det dags att avbryta förhandlingarna. Det handlar helt enkelt om att stå fast vid det som avtalats.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr statsminister! Ni talade om EU som en global aktör, särskilt när fördraget väl har ratificerats. Vi kan inte annat än stödja denna uppfattning och jag vill gratulera er till den tydliga och bestämda ståndpunkt ni har intagit gentemot den vitryska regimen, Europas sista diktatur. Om vi vill utöva demokratiskt inflytande och försvara mänskliga rättigheter i Afrika och Asien måste vi först ta itu med problemen i vår närhet, på unionens egen tröskel.

I det här sammanhanget vill jag även gratulera er till den tydliga ståndpunkt ni har intagit när det gäller EU:s utvidgning. Jag tänker på Vitrysslands granne Ukraina, där det pågår en konflikt om huruvida landet ska vara en demokrati och utvecklas normalt, snabbt och demokratiskt, till fördel för såväl oss som den ukrainska nationen. Det är mycket viktigt att öppna dörren för ett ukrainskt EU-medlemskap.

Avslutningsvis vill jag gratulera er till ert mycket starka uttalande om att skydda miljön i Östersjön, ett litet hav som åtta EU-medlemsstater har kust mot. Östersjön är praktiskt taget ett EU-innanhav och inget hav i världen står inför ett så stort miljöhot.

Ni talade även om energin och åtgärder för att motverka klimatförändringen som den främsta prioriteringen för det svenska ordförandeskapet. Vi stöder helhjärtat detta åtagande, som är vår civilisations uppgift och ansvar. Mitt intryck är dock att vi pratar mycket och gör lite i den här frågan.

Halvtidsöversynen av budgeten kommer att äga rum under det svenska ordförandeskapet. Såvida vi inte ändrar budgeten så att vi har råd att, med ett visst mått av ansvar, vidta åtgärder för att bekämpa klimatförändringen och i vid mening anpassa oss till tekniker med låga koldioxidutsläpp är det bara tomma ord, och vi kommer inte att uppnå vår främsta prioritering.

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Välkommen Fredrik Reinfeldt. Ni sa mycket klokt om fördraget, om utvidgningen och om klimatet. Jag ska beröra det ni inte sade.

Jacques Delors sade en gång att den inre marknaden aldrig kommer att kunna fungera utan en stark social dimension. Han hade alldeles rätt. Därför har jag blivit något förundrad när ni själv har uttalat er om det sociala EU, och ser det som en motsättning mellan nationella system och de regelverk vi har i EU.

Jag ser det precis tvärtom. Vi har en gemensam arbetsmarknad. Då måste vi komplettera den nationella arbetsrätten och de nationella systemen, annars kommer det inte att fungera. Om ni vidhåller den här uppfattningen skulle jag vilja ge några exempel. Är det utstationeringsdirektivet som är ett problem? Är det övertagandedirektivet eller är det någon av de överenskommelser som arbetsmarknadens parter har gjort på europeisk nivå? Deltidsdirektivet? Föräldraledighetsdirektivet?

För att ta det konkret: bristen på balans mellan marknad och politik kom till uttryck i Lavalmålet. Problemet i Lavalmålet är att marknaden går före arbetstagarnas rättigheter. Det har ni skött bra i Sverige. Hittills har ni skött den frågan bra, men som så många andra har sagt här berör detta också andra länder runtom i EU. Om det blir nödvändigt med europeiska initiativ, kommer ni då också att var med på den båten för att vidta de europeiska initiativen?

Vi antog en arbetsmiljöstrategi här i förra månaden. Ett mål var då en yrkesinspektör på 10 000 arbetstagare. Sverige går i direkt motsatt riktning, och kommer inte att uppfylla det här målet på långt när. I stället minskar andelen med 27 % i Sverige. Danmark, vars arbetsmarknad påminner om den svenska, har mer än två arbetsmiljöinspektörer per 10 000 invånare. Hur kan det komma sig att Sverige går i precis motsatt riktning? Varför prioriterar ni inte arbetsmiljön?

  Henrik Lax (ALDE). – Talman! En stor uppgift är att samla unionen till en gemensam energipolitik som kan trygga medlemsländernas energiförsörjning, precis som ni sade, statsminister Reinfeldt.

Ni berörde också EU:s strategi för Östersjöregionen som kommissionen håller på att utarbeta. En rätt upplagd strategi för Östersjöregionen kan bli en viktig byggsten för den framtida energipolitiken och inte minst för energisamarbetet med Ryssland. Problemet illustreras av Sveriges regeringsbeslut förra veckan att återsända Nord Stream-bolagets ansökan om att få dra en gasledning genom svensk territorialvatten i Östersjön. Ansökan var alltför bristfällig för att kunna tas upp till behandling.

I regionen är misstron mot gasledningsprojektet stor. En hållbar lösning kan knappast nås om inte EU och dess medlemsländer kring Östersjön gemensamt lägger upp en handlingslinje och också ges full insyn i projektet.

Jag vill ge en eloge åt Sverige som öppnar möjligheten att testa den nya bestämmelsen om energipolitiken, artikel 176a i Lissabonfördraget.

  Christian Rovsing (PPE-DE). – (DA) Herr talman, herr statsminister! Jag vill tala om en liten fråga inom miljöpolitiken. Malmö stads initiativ när det gäller energibesparing och användning av miljövänliga transportmedel är lovande. Jag har provkört flera av miljöbilarna. Nyligen, i januari, körde jag i Berlin en stor Mercedes S-klass: en bil som väger omkring två ton. Bilen var både bensin- och vätedriven. Genom en knapptryckning gick det att byta från den ena bränsletypen till den andra – oavsett bilens hastighet. Accelerationen var uppenbarligen densamma för båda bränsletyperna.

Det har gjorts stora framsteg inom utvecklingen av väte som bilbränsle. En vätebil producerar endast rent vatten och inget annat avfall. Om privata bilar som regel drevs med väte skulle det vara möjligt att endast tillåta vätebilar i de centrala delarna av våra städer. Därmed skulle föroreningarna minska dramatiskt, och således även lungsjukdomarna och korrosionen på våra gamla byggnader. Jag hoppas att Sverige kommer att främja en sådan miljömässigt sund utveckling.

  Toomas Savi (ALDE). – (EN) Herr talman! Den 14 december 2007 bad Europeiska rådet kommissionen att lägga fram en EU-strategi för Östersjöregionen senast i juli 2009. Detta initiativ välkomnades även av Europaparlamentet.

Betydelsen av detta beslut får inte underskattas av vare sig de nordiska länderna eller av de medlemsstater runt Östersjön som gick med 2004. Strategin kan verkligen komma att frigöra regionens fulla potential på områden som sträcker sig från miljö, ekonomi, kultur och utbildning till säkerhet.

Genom att eftersträva Lissabonagendans målsättning skulle EU-strategin för Östersjöregionen kunna utgöra en länk till Ryssland. Sverige kommer att inneha ordförandeskapet i rådet under andra hälften av 2009, och vi hoppas att det kommer att bli en bra början för strategin. Det är dock viktigt att alla Östersjöländer har utarbetat sina operativa program till dess och detta gäller även mitt land, Estland.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! I grund och botten finns det två framtidsmodeller för vårt enade Europa: den ena är Lissabonfördragets modell med ett sammanhängande och mycket mer integrerat Europa och den andra är ett hopplock från olika håll.

Sverige har nu, tillsammans med Österrike och Finland, varit med i EU under en ganska lång tid men Sverige är inte med i euroområdet. Får jag fråga statsministern om det finns särskilda skäl till det? Det skulle glädja oss om Sverige anslöt sig till euroområdet.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Herr talman! Det verkar som om Giles Chichester endast kom för att hålla ett kort anförande och sedan försvann innan han fick något svar. Han var den ende medlemmen av det brittiska konservativa partiet som deltog i debatten och kunde höra en konservativ statsminister tala om Europas framtid.

Hur kommer det sig? Ville de inte höra en konservativ kollega säga hur bra Lissabonfördraget är? Att en folkomröstning inte är nödvändig eftersom fördraget inte innebär någon ytterligare överföring av suveränitet? Att vi behöver det nya fördraget för att unionen ska fungera bättre? Kan de inte ens delta i den debatten? Stannade de hellre utanför, antagligen i baren med sina kolleger från UKIP?

Jag tycker verkligen att det är synd och skam att de inte ens har deltagit i denna utmärkta debatt.

(Applåder)

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr statsminister! Ni sa att den gemensamma jordbrukspolitiken är den enda EU-politiken som fullständigt kontrolleras av gemenskapen. Ni kommer dock att märka att jordbrukspolitiken under de senaste femton åren har genomgått en mer genomgripande reform än någon annan EU-politik, och det går inte alls att jämföra eller jämställa den med industripolitiken eftersom de är föremål för helt olika villkor. Säkerhet och framhållning måste fortsätta att utgöra grundvalen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag vill påminna er om att den andel av EU-budgeten som tilldelas jordbruket kommer att ha minskat till 35 procent 2013. Lantbrukarna tar sitt ansvar gentemot allmänheten på stort allvar. Detta ansvar omfattas av Romfördragen. Forskning, utveckling, hållbarhet, sysselsättning och miljöskydd måste vara gemensamma mål. Jag ser verkligen fram emot ett spännande svenskt ordförandeskap.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman, herr statsminister! När ni talade om Europas framtid sa ni ingenting om militariseringen av EU. Enligt Lissabonfördraget ska EU:s medlemsstater öka sina militära resurser. Enligt Lissabonfördraget är medlemsstaterna beredda att verka utomlands i samband med krishantering, till och med upprätthållande av fred, utan mandat från FN, vilket sett ur ett internationellt rättsperspektiv är olagligt. Dessutom är Lissabonfördraget förenat med militära garantier, åtminstone när det gäller solidaritetsklausulen, och i det avseendet är den svenska neutraliteten – landets militära alliansfrihet – högst diskutabel. Anser ni att de militära garantier som omfattas av Lissabonfördraget är förenliga med er militära alliansfrihet?

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman, herr statsminister! Det är tydligt att vi inte engagerar oss i utformningen av EU på grund av europeiska teknokrater i Bryssel utan på grund av EU-medborgarna och för att de ska kunna få bättre och tryggare liv. Det är endast genom att lyssna på dem som vi kan lyckas med vår uppgift.

Politiker har olika förväntningar: en del vill ha mer EU, andra mindre. Premiärministrarna i de 27 medlemsstaterna har dock undertecknat Lissabonfördraget. Eftersom fördraget visar vägen till ett öppnare och mer demokratiskt Europa bör det ratificeras i år. Detta vill jag säga till de ledamöter som nu kräver folkomröstningar om ratificeringen trots att de själva var emot den europeiska konstitutionen: lek inte med folkomröstningsinstitutionen, framställ er inte som försvarare av demokratin, för EU-medborgarna kommer inte att tro er i alla fall. De vet att demokratin i Europa försvaras genom Lissabonfördraget.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! I dag talar vi om en vision om ett modernt, dynamiskt Europa. Detta är en oerhört lämplig och läglig debatt. Globaliseringen tvingar oss att ställa sådana frågor och hantera sådana utmaningar som de som Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt tog upp. Genomförandet av strukturreformer, som jag menar är den politiskt sett svåraste uppgiften i Lissabonstrategin, måste vara vår främsta politiska ambition. Såvida vår ekonomi inte genomgår en sund tillväxt är en kunskapsbaserad ekonomi utesluten. Jag är övertygad om att en kunskapsbaserad ekonomi och investeringar i mänskliga resurser är rätt strategier för Europas framtid.

Många talare har uttryckt en önskan om ett ”socialt Europa”. Jag känner inte en enda politiker, inte ens i den konservativa familjen, som skulle motsätta sig ett skyddsnät för barn, som inte vill att medborgarna ska få en bra lön och en bättre levnadsstandard, som skulle vilja att medborgarna får en pension på endast 150 euro, vilket är fallet i Slovakien. Under det sista kvartalet 2007 upplevde mitt land, Slovakien, en rekordhög ekonomisk tillväxt på 14 procent. Skulle den nuvarande socialdemokratiska regeringen under ledning av premiärminister Robert Fico kunna genomföra en socialpolitik om den föregående regeringen under ledning av den dåvarande premiärministern Mikuláš Dzurinda inte hade haft det politiska modet att reformera skatte-, social-, utbildnings- samt hälso- och sjukvårdssystemet?

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr statsminister! Det ni säger stämmer verkligen: det är inte ett starkt utan ett svagt Europa vi ska vara rädda för. Jag instämmer helt och menar att alla EU-medborgare gör detsamma. När de ser oss ägna oss åt obetydligheter såsom traktorbelysning är jag dock säker på att de blir besvikna.

Ni talade mycket entusiastiskt om utvidgningen. Jag undrar dock om det inte hade varit klokare att lösa EU:s interna problem före utvidgningen. Skulle det kanske ha varit bättre om någon form av ändringsfördrag hade trätt i kraft före utvidgningen?

Avslutningsvis är det nu brådskande att ratificera Lissabonfördraget. Jag blev förvånad över de åsikter som min kollega från Storbritannien uttryckte. Om Lissabonfördraget inte ratificeras har EU ingen framtid.

  Fredrik Reinfeldt. − Stort tack till er alla för frågor och synpunkter. Jag har ingen som helst möjlighet att göra alla dessa frågor rättvisa. Stort tack för det visade tålamodet med den omfattande mängd av svenska ni har fått lyssna till på grund av alla frågor som här har ställts.

De svar som jag har binds väldigt mycket ihop av min tilltro till att man ska hålla ingångna avtal, något som kommer att vara återkommande. Jag uttryckte att jag har en stark tro på Europa. Jag har också i Sverige vid flera tillfällen uttryckt en stark tilltro till den svenska arbetsmarknadsmodell som har byggts kring våra svenska kollektivavtal. I Sverige har vi delvis gjort ett annat vägval än många andra europeiska länder, som mer har betonat lagstiftning där vi mer har betonat ett ansvarstagande från arbetsmarknadens parters sida.

Vår uppfattning är att Lavaldomen inte sänker denna svenska modell, utan att den definitivt ställer en del frågor kring delar av den svenska lagstiftningen. Vi går försiktigt fram tillsammans med arbetsmarknadens parter för att se hur man möjligen ska göra förändringar i den svenska arbetsmarknadsmodellen, men inte i syfte att ta bort eller att ändra i grunden hur den fungerar.

Vi tänker fortsätta respektera det upplägget och hoppas föra de resonemangen, och jag hoppas att det inte missförstås som någonting annat när det diskuteras runt om i Europa.

Här sägs att den inre marknaden inte räcker till. Ja, en kritik är ju att den inre marknaden inte fungerar fullt ut. Det är en kritik jag ofta hör från företagare och andra, att vi pratar om en inre marknad men att den fria rörligheten inte är så fri.

Min regering arbetar absolut med utgångspunkten att minska utanförskap, att skapa grund för eget självbestämmande via eget arbete och att se till att fler arbetar. Dessutom bör välfärdsambitioner också möjliggöras för andra. Fler i arbete ger större resurser att bygga välfärdslösningar för människor som inte har arbetsförmåga. På så sätt tycker jag att vägen mellan arbete och välfärd hänger ihop i den politik som förs i Sverige.

Demokrati har återkommit i olika synpunkter här. Jag anser att demokratin bärs här på ett alldeles utmärkt sätt av sina valda representanter. Det är inte så att det är en dålig form av demokrati. Jag tycker att flera av er här i dag på ett bra sätt har representerat era väljare, och också jag är beredd att göra det i olika hänseenden. Demokratin är förmögen att fatta beslut och skall så vara.

Vår svenska folkomröstningserfarenhet, vill jag påpeka, är av en mycket blandad karaktär. Ibland har det varit tydligt vad det är vi frågar och får svar på. Ibland har vi ställt en fråga och fått ett annat svar och ägnat många år åt att diskutera vad det egentligen var som svenska folket svarade på. Jag vet att det finns liknande erfarenheter i en del andra länder.

Den typ av fördrag byggt på flera förändringar som det nu är fråga om och som vi tidigare har tagit beslut om i Europas historia, utan folkomröstningar, är vi redo att ta beslut om inom ramen för den representativa demokratin. Det är för mig ett alldeles utmärkt sätt att visa hur en levande demokrati ska fungera.

Några korta svar när det gäller gasledningen som har nämnts av flera. Vi vill även där respektera avtal och lagstiftningen så som den ser ut, det vill säga, i enlighet med internationella konventioner och svensk lagstiftning testar vi möjligheterna att pröva denna gasledning. Vi har kunnat konstatera att det förslag vi har fått är otillräckligt. Därmed har vi sänt det tillbaka. Frågan kommer att återkomma. Jag kan i dag inte bedöma till vilken grad vi kan påverka detta huvudsakligen med svensk miljölagstiftning. Men det kommer att vara vår utgångspunkt att vi gör det på ett grundligt vis.

Huruvida ni kära parlamentariker ska flytta fram och tillbaka mellan parlament har vi mycket åsikter om, men vi är även här medvetna om hur avtal fungerar. Alla medlemsstaterna äger i grunden en påverkan, en sorts veto över frågan, och det vet ni alla som ställer dessa frågor. Det respekterar vi, även om vi liksom en hel del av våra väljare ställer frågor om hur lyckat det är med att flytta på det sätt som här görs.

Miljöbilar ser vi nu växa fram i en utsträckning i Sverige som faktiskt nästan ingen annan kan uppvisa. Vi har inrättat en särskild miljöbilspremie som är kraftigt pådrivande, vilket har lett till att vi nu har ett läge där över 30 procent av de nya bilar som säljs i Sverige är miljöbilar. Detta är en utveckling som säkert kommer att ytterligare förstärkas.

Euron har flera frågat om. Även här respekterar vi avtal i den meningen att vi har ett folkomröstningsresultat från svenska folket 2003. Vi har sagt att vi följer den svenska opinionen. Är det så att det svenska folket ändrar åsikt kan frågan möjligen bli aktuell igen.

Jag vill också påpeka att Sverige, som lever nära Finland med sin euro, också naturligtvis undrar vad som ska ske i Danmark om det blir så att Danmark under hösten åter igen kommer att pröva om deras s.k. opt-out när det gäller euron ska tas bort. Då kommer euron att bli en mycket mer närvarande valuta i närheten av Sverige, och möjligen kommer detta att påverka det svenska folket.

Några av er nämnde att det är oklart till vilken roll jag återkommer. Första gången är det nog inte så oklart, för det är redan till sommaren för att vara med och presentera det 18-månadsprogram som det franska, tjeckiska och svenska ordförandeskapet ska utgöras av.

Sedan är det onekligen en öppen fråga i vilken roll det roterande ordförandeskapet kommer att återkomma. Kring detta kommer vi ha mycket synpunkter. Jag tror nämligen mycket på ett EU som förankrar sig i sina olika delar av Europa. Jag tror därmed att det roterande ordförandeskapet också kommer att ha en tydlig roll i framtiden, vid sidan av den valde ordförande som är på väg in via det nya fördraget. Stort tack för värdefulla synpunkter och värdefulla frågor.

  Talmannen. − Tack, herr statsminister! Det var den sista debatten i vår serie av reflektion kring Europas framtid. Debatten är härmed avslutad.

  Carl Schlyter (Verts/ALE). – Herr talman! När en statsminister kommer på besök vill många från samma land tala, och det är trevligt. Men talmannen kunde kanske under ”catch the eye”-förfarandet försöka bidra till att få en bättre geografisk fördelning. Det var nästan inga talare från Sydeuropa här i dag, och ibland är det tvärtom när någon sydeuropé kommer hit. Det vore trevligt om ni kunde bidra till att skapa en bättre balans.

  Talmannen. − I så fall måste sydeuropéerna be om ordet och engagera sig. Om de inte är här kan jag inte ge dem ordet.

(Protester)

Jag gav faktiskt Ioannis Varvitsiotis ordet.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Jag vill välkomna att frågan om Europas framtid hela tiden går som en röd tråd i debatterna här i parlamentet. Det är viktigt att fundera över den tillsammans för att kommande europeiska generationer ska få en blomstrande och stabil framtid.

Jag anser att två viktiga frågor bör ligga till grund för denna analys och för begreppet Europas framtid: EU-medborgarnas framtid och EU:s roll i världen. Inom unionen bör därför medborgarnas välbefinnande vara vägledande för alla EU-insatser, och de mänskliga rättigheterna och ett fullgott skydd av dem bör tjäna som ledstjärna. För en blomstrande framtid är det lika viktigt med utbildning, strategier för att främja skyddet av ungdomar och barn, interkulturell dialog och ömsesidig tolerans. Både Lissabonstrategin och det nya ändringsfördraget är viktiga dokument som bör genomföras i praktiken.

I 2000-talets globaliserade värld där man är beroende av varandra är det dock omöjligt för Europa att få en riktigt blomstrande framtid om inte resten av världen får det. EU har alltså en skyldighet att bidra till global fred och stabilitet och globalt välstånd.

  Mairead McGuinness (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Det var tråkigt att under debatten om Europas framtid höra den svenske statsministern ifrågasätta EU:s jordbruksbudget.

Om debatten handlar om framtiden så verkar den ha fastnat i det förgångna. Det är värt att påpeka att den gemensamma jordbrukspolitiken var ett av EU:s grundläggande politikområden. Den bidrog till att förse ett hungrigt Europa med livsmedel och har under de senaste 50 åren utvecklats och förändrats efter påtryckningar från politiker och allmänheten.

I dag är inte den gemensamma jordbrukspolitiken den största utgiftsposten i EU-budgeten. Samtidigt menar jag att utgifterna för jordbruk och livsmedelsproduktion är väl använda pengar i en värld där livsmedelstryggheten är en mycket aktuell fråga på den politiska dagordningen.

Om man ser till framtiden och ratificeringen av ändringsfördraget är det viktigt att tala om för folket vad fördraget handlar respektive inte handlar om!

I Irland håller vi en folkomröstning om fördraget som, om det godkänns, leder till att de nationella parlamenten får en förstärkt roll och större befogenheter i EU:s lagstiftningsprocess.

Det är en viktig bestämmelse, men valda parlamentsledamöter måste utnyttja denna nya makt.

  Mihaela Popa (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Herr talman, kära kolleger!

När det gäller debatten om Europas framtid måste vi ta vederbörlig hänsyn till den sociala kategori som bäst representerar framtiden – ungdomarna, det vill säga morgondagens EU-medborgare.

Ungdomarna bör utbildas till att utforma sin generations framtid, och det kräver kännedom om vår gemensamma historia och skedena i upprättandet och utvecklingen av EU. För att skapa sig en framtid måste man känna till sitt förflutna.

Det är nödvändigt att skolundervisningen omfattar EU:s historia. Vi behöver en så sammanhängande ungdomspolitik som möjligt, som tydligt uppmärksammar ungdomarnas särskilda problem. Europa bör nu ha en tydlig vision om utbildning, informationssamhället, interkulturell dialog och utbyte mellan ungdomar, ungdomars sysselsättning och rörlighet samt de problem som marginaliserade ungdomar möter.

Det är endast tillsammans som vi kan bygga ett framgångsrikt Europa, dag för dag.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Det här parlamentet representerar 27 nationer. För närvarande beror våra olikheter på att vi har olika syn på Europa och att den bakomliggande politiken skiljer sig åt. Den största utmaningen nu är inte ett nytt tvingande fördrag utan den anda som präglar vår syn på Europas framtid – ett Europa där våra barn och deras barn kommer att lyckas i konkurrensen med 2000-talets framväxande ekonomier.

Jag ser fram emot ett Europa där framtida generationer inte bara kommer att kunna resa fritt utan även slippa diskriminering på grund av att de kommer från en viss del av Europa, att de har ett visst modersmål eller att deras efternamn stavas på ett visst sätt.

Uttryck som ”solidaritet”, sammanhållning och integration är vanligt förekommande vid våra institutioner. Detta är tomma ord i ett Europa som är uppdelat mellan gamla och nya medlemsstater, mellan medlemsstater som strävar efter egen vinning i bilaterala avtal med tredjeländer och medlemsstater som försvagas av tredjeländerna i fråga. I dag har EU förlorat sig bland bilaterala avtal, likformighet och en mångfald som borde vara en tillgång och inte ett hinder.