Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 19 februari 2008 - Strasbourg

11. Lissabonstrategin - Riktlinjerna för den allmänna ekonomiska politiken 2008 (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om rådets och kommissionens uttalanden om Lissabonstrategin, som följs av ett betänkande av Margarita Starkevičiūtė, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning (del: allmänna riktlinjer för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik): start för den nya treårsperioden (2008–2010) (2007/2275(INI)) (A6-0029/2008).

  Žiga Turk, rådets ordförande. − (SL) Det gläder mig mycket att delta i denna session under vilken Europaparlamentet debatterar inledningen av nästa etapp av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

Undertecknandet av Lissabonfördraget innebär slutet på en tidsålder då vi ägnat mycket tid åt vår interna och ibland politiska utformning. EU är nu mycket bättre rustat för att öppna sig för världen, och Lissabonstrategin ger även EU verktyg för att vara med och forma den globala utvecklingen. I dag ser vi åtminstone fyra trender.

När EU lanserade Lissabonstrategin 2000 såg man främst globaliseringen som konkurrens mellan Europa, USA och Japan. Sedan dess har nya och viktiga aktörer tagit plats på världsscenen, vilket ger oss anledning att återigen fundera över hur EU kan bidra till denna globala värld och vilka konkurrensfördelar EU egentligen har.

Kommunikationsrevolutionen äger rum mitt för ögonen på oss, med Internet och World Wide Web. Kreativitet och innovation är inte längre förbehållet rigorösa institutionella system. Endast en gång tidigare har vi upplevt en revolution i fråga om masskommunikation. Det var för 500 år sedan när det blev billigare att köpa papper och möjligt att trycka böcker, vilket lade grunden till Europas överlägsenhet.

Vi står på tröskeln till en tredje industriell revolution som kommer att leda till ett avsevärt minskat beroende av fossila bränslen och en övergång till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. I maj 2007 antog parlamentet en förklaring om den tredje industriella revolutionen och en väteekonomi och visade därmed att EU stöder föregångarna på området.

Efter den industriella tidsåldern går vi in i en begreppsmässig tidsålder, där värderingar, mening och empati kommer att träda i förgrunden. Den röda tråden i dessa trender är den allt större betydelsen av människors kreativitet och deras värderingar. Dessa två frågor är mycket utmärkande för Europa. Därför är det EU:s avsikt att vara med och utforma och leda dessa fyra trender.

Europeiska tankar om utveckling omfattas av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Efter en grundläggande översyn 2005 bekräftades Lissabonstrategins effektivitet. Grunden för den europeiska ekonomin har stärkts genom strukturreformer. Därför är det lättare att hantera kriser på finansmarknaderna och ökande råvarupriser, särskilt priserna på råolja och livsmedel. Världsekonomin går en allt större osäkerhet till mötes. Det är således viktigt att EU fortsätter på samma bana och även i fortsättningen genomför reformer och moderniserar ekonomin och samhället.

Kommissionen lyckades väl med utarbetandet av Lissabonpaketet som offentliggjordes i december. Slovenien har som Europeiska rådets ordförande gjort Lissabonstrategin till en av fem prioriteringar under sitt ordförandeskap. Det gläder oss mycket att Europaparlamentet deltar i en bred debatt under nästa etapp. Vi har redan utbytt åsikter under överläggningar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, inom ordförandeskapstrion och under interparlamentariska sammanträden. Vi gör alla vårt bästa för att Europeiska rådet vid vårens sammanträde i mars ska kunna inleda Lissabonstrategins ambitiösa nya etapp.

Europeiska rådet kommer att stödja de breda ekonomisk-politiska riktlinjerna och anta slutsatserna om sysselsättningspolitiken. Behovet av att ändra de breda riktlinjerna diskuterades länge. Till slut kom kollegerna från de flesta medlemsstaterna överens om att vi skulle kunna förbättra en del formuleringar men att en diskussion om de faktiska riktlinjerna skulle leda till en lång harmoniseringsperiod och fördröja övergången till den nya etappen, trots att det slutliga resultatet skulle påminna mycket om det vi har framför oss i dag.

Ekofinrådet beslutade enhälligt om att inte ändra de breda ekonomiska riktlinjerna. Det som ändras är motiveringarna, det vill säga det sammanhang inom vilket riktlinjerna formuleras.

Europeiska rådet kommer att anta medlemsstaternas särskilda rekommendationer när det gäller deras framsteg i genomförandet av de nationella reformprogrammen. Det kommer att uppmana deltagarna, det vill säga rådet, kommissionen och parlamentet, att genomföra gemenskapens Lissabonprogram.

Det kommer att främja några få viktiga insatser och mål inom fyra prioritetsområden. Dessa fyra områden återspeglar för det första EU:s intresse för miljön, för det andra EU:s intresse för människorna och deras ställning i samhället, för det tredje insatserna för att utveckla ett mer företagsamt Europa och för det fjärde insatserna för att möjliggöra ett mer innovativt och kreativt Europa, vilket i själva verket utgör grunden för allt annat. Jag ska kortfattat ta upp vart och ett av dessa fyra områden.

Enligt min mening hör kreativitet ihop med utbildning och innovation. Europa måste omvandla sin rika kulturella tradition och alla sina etiska resurser till en konkurrensfördel för sina produkter. Vi måste fortsätta att driva målet om en treprocentig investeringsnivå i forskning och utveckling. Kunskap måste bli en femte frihet. Vi behöver ett enhetligt kunskapsområde med fri tillgång till kunskap och stöd till öppen innovation, där kunskap naturligtvis omfattas av ett lämpligt europeiskt patent- och upphovsrättsskydd. Det bör vara möjligt att förbättra samordningen mellan EU:s forsknings- och utvecklingspolitik och den nationella politiken.

Vi européer måste bli mer företagsamma. Vi saknar höginnovativa och högkreativa småföretag. Därför måste vi lägga mer kraft på att skapa och utveckla små och medelstora företag och på att ge dem tillgång till kunskaps- och forskningsinfrastruktur samt finansieringskällor.

Vi måste stärka den inre marknaden, särskilt inom tjänste- och nätverkssektorn, och avskaffa olika dolda hinder. En stark och effektiv inre marknad är dessutom ett mycket bättre skydd mot globaliseringseffekterna än protektionism. Det är nödvändigt att öka insynen på finansmarknaderna, förbättra lagstiftningen och minska de administrativa bördorna.

Vi i Europa måste fortsätta att visa omsorg om och solidaritet med människor. Med flexibel trygghet är det möjligt att eftersträva en dynamisk balans mellan ekonomi, som kräver en effektiv arbetsmarknad, och den trygghet som innebär att människor snabbt kan hitta ett nytt arbete.

Därför måste vi erbjuda livslångt lärande och annat stöd. Vi måste särskilt se till att ungdomar slutför någon form av utbildning och hittar ett arbete så fort som möjligt. Vi måste uppmuntra den äldre generationen att fortsätta arbeta så länge som möjligt.

Avslutningsvis bryr vi i Europa oss om naturen och miljön. EU måste ta täten i den process som en del kallar den tredje industriella revolutionen, vilken i grund och botten handlar om att övergå till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp. Jag är övertygad om att den kommer att gynna Europas ekonomi, eftersom Europa kommer att vara världsledande inom framtidens teknik. Vi behöver en politisk överenskommelse om energi- och klimatpaketet före årsskiftet.

Vi behöver en bestämd knuff mot Lissabonstrategins nya etapp för att Europa ska bli ett mer dynamiskt, kreativt och företagsamt kunskapsbaserat samhälle, som bryr sig om människor och miljö. Vi måste omedelbart fundera över den strategiska ramen för EU:s utveckling efter 2010 och huruvida Lissabonstrategin och strategin för hållbar utveckling kan sammanföras.

Som Mark Leonhard skrev kommer detta århundrade att bli Europas århundrade, inte på grund av att Europa kommer att spela herre över hela världen på kolonialt manér, och inte heller för att det kommer att ha den starkaste industri. Detta århundrade kan komma att bli Europas århundrade eftersom världen kommer att domineras av europeiska värderingar och europeisk kreativitet, det vill säga de två faktorer som främst ligger till grund när den globala utvecklingen formas. Den europeiska kreativiteten bärs upp av Europas fantastiska kulturella tradition. Europeiska värderingar (som grannar samarbetar vi för att lösa konflikter och visa omsorg för miljö och människor) är ett föredöme för hela världen. Därför får vi inte glömma dessa djupt mänskliga utgångspunkter när vi funderar över den ekonomiska och sociala framtiden för unionen, det vill säga vår strategi för tillväxt och sysselsättning.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. − (DE) Fru talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Kommissionen anser att dagens debatt är grundläggande för Europas framtida ställning i världen. Den handlar om hur vi hanterar dagens ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar. Vår stora strategiska styrka är den europeiska integrationen, som har sammanfört 27 länder och nästan 500 miljoner människor. Eftersom Europa inte längre försvagas av konflikter har det i alla avseenden blivit en av de mest attraktiva regionerna i världen.

Den inre marknaden är grundstenen för vårt välstånd, och den gemensamma valutan är en värdefull politisk och ekonomisk tillgång. Vi drabbas inte av de nyckfulla faktorer som följer med globaliseringens tidsålder eller vindar. Integrationen gör att vi kan vara med och utforma den globaliserade tidsåldern enligt vår vision.

Denna globala tidsålder kommer dock inte att präglas av endast ett land eller en kontinent. Japan, Förenta staterna och EU utmanas av tillväxtländer såsom Kina, Indien, Ryssland och Brasilien, som – liksom vi – tävlar om en ledande roll inom global ekonomi och teknik.

Vi menar att denna nya tidsålder ger oss stora möjligheter och nya alternativ, men bara om vi fortsätter att följa utvecklingen och är fullt medvetna om riskerna. I en tid av global rörlighet är den stora sociala frågan hur säkra arbetstillfällena i EU är och hur vi kan garantera fler, och välbetalda, arbetstillfällen i framtiden. Låt mig upprepa: vår tids sociala fråga gäller huruvida vi kommer att ha, och på lång sikt kan behålla, tillräckligt många högkvalitativa arbetstillfällen.

Svaret på denna viktiga fråga står att finna i hjärtat av den reviderade Lissabonstrategin, vårt partnerskap för tillväxt och sysselsättning. Denna strategi är EU:s svar på globaliseringen.

Vi har genomfört en översyn efter tre år och kan vara nöjda med resultatet. Dessa år har varit bra för tillväxten och sysselsättningen. Det har skapats flera miljoner arbetstillfällen och tillväxten har ökat i högre takt än under föregående år. För första gången har produktiviteten ökat snabbare än i Förenta staterna. Människor har börjat känna av fördelarna med viktiga strukturreformer. Det vore dock fel att vila på sina lagrar. Ännu har vi inte nått vårt mål. Vi har fortfarande en lång väg att gå och fler reformer att genomföra. Vi behöver inget orakel för att inse att vår tidsålder präglas av ständig förändring och inte rigiditet. Detta skrämmer fortfarande många människor, särskilt dem som är rädda för att inte hänga med i förändringen och för att hamna bland globaliseringens förlorare.

Detta är ytterligare ett skäl till att det är viktigt att partnerskapet för tillväxt och sysselsättning blir ännu fastare förankrat i våra samhällen. Vi anser att vi har utformat en strategi som, till skillnad från den ursprungliga Lissabonstrategin från 2000, är realistisk och kommer att leda till önskat resultat. Detta är också syftet med kommissionens förslag för de kommande tre åren. Vi anser att vi i grunden är på rätt spår men att anpassningar fortfarande är nödvändiga i en del frågor som utgör nyckeln till framtiden.

De kommande tre åren finns det till exempel ett särskilt behov av att ytterligare betona den sociala dimensionen inom partnerskapet för tillväxt och sysselsättning. Det tror jag kommer att bli kärnfrågan. Utbildnings- och färdighetsnivån måste höjas. Vi kan endast hantera förändringar genom att hjälpa enskilda människor att från tidig barndom och genom hela livet utveckla alla sina förmågor, hela tiden lära sig nya saker och vara fortsatt flexibla. Det är allas rättighet. Det är enda sättet att se till att de som förlorar sina arbeten inte hamnar i utkanten av samhället tillsammans med sina familjer och tvingas leva i ständig arbetslöshet och fattigdom.

Vi behöver en politik som främjar sysselsättningen och gör det möjligt för människor att när som helst i livet börja om från början. Detta är inte bara en uppgift för politiker utan även för europeiska företagare och företag. Låt mig göra detta fullständigt klart, särskilt mot bakgrund av en del händelser som nyligen inträffat. Entreprenörer och företag som ännu inte insett detta kommer att behöva tänka om, eftersom en bra och motiverad arbetsstyrka är ett företags viktigaste tillgång och kan ge det den där lilla men helt avgörande konkurrensfördelen.

Det krävs fler insatser för att skapa ett verkligt kunskapsbaserat samhälle. Dessvärre befinner vi oss fortfarande långt från målet om att använda 3 procent av Europas BNP till forskning senast 2010, och det är med stor oro som jag konstaterar att klyftan ökar i stället för minskar. Det finns en annan trend som oroar mig ännu mer, och det är att även om europeiska företag faktiskt lägger ned mer och inte mindre pengar på forskning och utveckling än tidigare år, tenderar de att investera pengarna utanför i stället för inom Europa.

Det europeiska området för forskningsverksamhet måste bli verklighet. Om vi inte lyckas behålla forsknings- och utvecklingsverksamheter i Europa kommer vi inte heller att kunna behålla arbetstillfällena i Europa.

Vi vet att vi måste fortsätta att stärka den inre marknaden. Vi måste frigöra den fullständiga potentialen hos det stora flertalet av företagen, och då menar jag de 23 miljoner små och medelstora företag där två tredjedelar av den europeiska arbetskraften arbetar. Vi har redan fått hjulen att snurra genom ett antal initiativ men avser att öka takten i juni med småföretagsakten.

En annan brådskande prioritering är att göra en kraftansträngning för att införliva energi- och klimatmålen i vår tillväxt- och sysselsättningspolitik. Vi är angelägna om att visa att miljöutmaningarna kan omvandlas till ekonomiska möjligheter och social utveckling. Vi behöver en stark europeisk industrisektor som kan ta upp stafettpinnen eftersom vi är fast övertygade om att en ledande europeisk roll inom energieffektivitet, ny teknik och sparsam resursanvändning inte bara skulle vara bra för miljön utan även främja sysselsättningen.

Efterfrågan på miljövänliga produkter och processer är större än någonsin. En ansvarstagande politik för bekämpning av klimatförändringen bygger inte på en avindustrialisering av Europa utan på Europas livskraft som en plats för industrier och på de industrier i Europa vars produktion inte skadar miljön och som exporterar miljöskydd.

Enligt vår mening kan vi bli mycket bättre på att hantera denna fråga. Därför är det nödvändigt att EU och medlemsstaterna gör en stor gemensam insats. Nu har vi en pålitlig ram för det ändamålet. Vi har ett partnerskap som vilar på dialog och en kritisk bedömning av tidigare resultat, och som har visat sig vara värdefullt. För tre år sedan fastställde vi genom de integrerade riktlinjerna tillförlitliga referenspunkter för de europeiska och nationella reformerna.

Jag är väl medveten om att en del ifrågasätter vårt förslag om att inte göra någon större förändring av riktlinjerna. Kommissionen lade inte fram detta förslag på grund av dogmatism eller envishet. Vi ville inte ha någon kosmetisk förpackning. Vi ville betona kontinuiteten i syftet med och inriktningen på reformerna i EU. Samtidigt genomförde vi en mycket kritisk översyn och angav tydligt var de senaste tre årens svagheter har funnits för att vi ska lära oss av dem. Därför föreslår vi, vilket jag har beskrivit för er, att vi i stället ska betona frågor såsom de sociala och miljömässiga dimensionerna, och denna förändring har även påverkat riktlinjerna.

Vi har även föreslagit ett nytt gemenskapsprogram som – till skillnad från sin föregångare – inte är en stor och brokig samling projekt utan ett program med tydlig inriktning. Det återspeglar de övergripande prioriteringarna i Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

Politiken för tillväxt och sysselsättning kommer även i fortsättningen att vara av störst intresse för kommissionen. Den står högst upp på vår prioriteringslista eftersom den handlar om fler arbetstillfällen, ökat välstånd och bättre miljöskydd.

(Applåder)

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. − (ES) Fru talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Först vill jag gratulera Margarita Starkevičiūtė och alla i kammaren, särskilt ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har varit med och utarbetat betänkandet, som jag tycker innehåller en utomordentligt omfattande analys och väldigt många förslag när det gäller den nya treårsperioden för Lissabonstrategin.

Om vi ser tillbaka på de gångna tre åren kan vi instämma i analysen i betänkandet om att Lissabonstrategin burit frukt under den nya etappen efter 2005 års översyn.

Som redan har nämnts i kväll skapas arbetstillfällen. En stor andel av den sysselsättning som skapas står i samband med de reformer som genomförs inom ramen för Lissabonstrategin, synen på reformerna på arbetsmarknaden och andra områden inom näringslivet enligt Lissabonstrategin och de nationella reformprogram som antogs för tre år sedan.

Tillväxtpotentialen ökar men vi vill att den ökar ännu mer. Det är dock absolut nödvändigt att Europa ökar sin förmåga att växa i ett normalt konjunkturläge. Tillväxten måste öka om vi ska kunna inta en viktig roll i en globaliserad värld där det växer fram nya och utomordentligt dynamiska aktörer.

Dessutom fungerar marknaden allt bättre – de hinder som står i vägen för entreprenörskap, företagare och produktionsinvesteringar håller på att avskaffas.

I många europeiska länder har man genomfört reformer för att öka hållbarheten i de sociala trygghetssystemen och statsbudgetarna, och vi har naturligtvis blivit mer medvetna om att vi måste värna om miljön inom ramen för vår tillväxtmodell.

Därför bär Lissabonstrategin frukt. Strategin för tillväxt och sysselsättning som tillämpas sedan 2005 bär frukt. Det vore ett misstag att ändra riktning nu. Därför instämmer vi i huvudsak i det betänkande som debatteras i kväll: vi måste fortsätta i den riktning som beskrivs där.

Det är dock tydligt att vi måste ta hänsyn till att situationen förändras – oavsett om det handlar om omfattande förändringar när det gäller energin och miljön, eller om behovet av att ge bekämpningen av klimatförändringen högsta prioritet, nya utmaningar, ny erfarenhet och givetvis det ekonomiska klimat och den ekonomiska situation som vi har upplevt de senaste månaderna.

Den situation vi befinner oss i leder till större osäkerhet, liksom ökat tryck på finansmarknaderna, och innebär att vi under dessa mer instabila, osäkra och svåra förhållanden måste öka reformtakten och företagandet och påskynda tillämpningen av Lissabonstrategin.

Vi delar den uppfattning som uttrycks i de integrerade riktlinjerna om att genomförandet måste äga rum inom ramen för makroekonomisk stabilitet, en mer hållbar statsbudget, mer hållbara sociala trygghets- och välfärdssystem, miljömässig hållbarhet samt att ekonomiska aktörer måste känna förtroende och engagemang.

Vi måste dra nytta av det handlingsutrymme vi fått genom de senaste årens sunda reformer och sunda politik. Nu när de flesta av EU-länderna har förbättrat sin finansiella ställning måste vi utnyttja marginalerna i denna osäkra tid.

För närvarande är de flesta av våra ekonomier inte beroende av de automatiska stabilisatorerna på grund av minskad tillväxt till följd av osäkerheten på finansmarknaderna eller den kraftiga nedgången i Förenta staterna.

Vi är bättre rustade än vi var 2001 för en omfattande konjunkturnedgång, tack vare den politik som bedrivits med utgångspunkt i de integrerade riktlinjerna i vår strategi.

Vid en jämförelse av den ekonomiska situationen i Europa och Förenta staterna, med hänsyn till trycket på finansmarknaderna, har många av oss under de senaste veckorna och månaderna konstaterat att de europeiska ekonomierna har en fördel eftersom de vilar på en sund ekonomisk grund. Denna sunda ekonomiska grund har stärkts tack vare den politik som fastställs genom dessa riktlinjer, i fråga om både Ekonomiska och monetära unionen och alla de strukturreformer som ingår i Lissabonstrategin.

Det finns särskilt en del uppenbara prioriteringar för den närmaste framtiden som Margarita Starkevičiūtė även tar upp i analysen i sitt betänkande. Vi ska nu prioritera att förstärka den finansiella integrationen.

Finansiell integration är ett instrument som ska bidra till att öka vår förmåga att brottas med en situation såsom den vi befinner oss i. Det finns en del initiativ, t.ex. den färdplan som nyligen antogs av Ekofinrådet. Vi måste alla bidra till att genomföra dessa initiativ runtom i Europa så snart som möjligt och se till att Europa talar med en gemensam röst när det gäller dessa initiativ som även måste diskuteras och antas inom ett mer övergripande ramverk, till exempel vid Internationella valutafonden eller forumet för finansiell stabilitet.

Mot bakgrund av ovanstående är jag säker på att vi kommer att ha ett givande samarbete med parlamentet, vilket bör öka samförståndet om de grundläggande aspekterna i strategin och budskapen så att även ekonomiska och sociala aktörer uppmuntras att aktivt delta i reformprocessen. Reformerna kan inte bara införas uppifrån utan måste snarare komma nedifrån och sedan utvecklas genom social dialog. EU-institutionerna – rådet, parlamentet och kommissionen – måste samarbeta på ett effektivt sätt så att inte bara de utan även medlemsstaterna kan utvecklas och uppnå de mål som vi är överens om här i kväll inom ramen för sina nationella reformprogram.

ORDFÖRANDESKAP: MORGANTINI
Vice talman

  Margarita Starkevičiūtė, föredragande. – (LT) Jag vill tacka Günter Verheugen och Joaquín Almunia för deras klargörande av EU:s Lissabonstrategi. Jag har dock alltid tyckt att det har varit ganska svårt att förstå strategins viktigaste prioriteringar.

Detta kommissionsdokument omfattar cirka 300 sidor som delas in i separata kapitel, vart och ett med sina egna prioriterade mål. Allt som allt finns det 24 ramverk som EU ska följa för att lyckas genomföra sin ekonomiska politik och strategi. Eftersom vi inte vill verka ligga efter Europeiska kommissionen har parlamentet antagit tre olika resolutioner om dessa 24 ramverk, enligt tre olika förfaranden. Detta är uppenbarligen vårt bidrag till att minska byråkratin.

Jag vill även tacka kommissionen för att den betonar vikten av att fortsätta med reformen. Jag håller med helt och hållet. Livet består dock av dagliga förändringar och nya framsteg, särskilt om man ser till globaliseringen. Om vi beslutar att endast göra kosmetiska förändringar kommer vi därför knappast att uppmuntra till innovation och kreativitet, vilket framhållits av aktade representanter för Slovenien.

Jag värdesätter Europeiska rådets uppfattning om att varje ny strategi bör skapa mervärde. Enligt min mening bör vi dock endast välkomna fortsatta reformer under förutsättning att de konsolideras och anpassas till nya förhållanden. Medborgarnas väl bör vara Lissabonstrategins enda prioritet.

För att nå det målet kan vi tillämpa en mängd olika ekonomisk-politiska instrument som alla bör fungera tillsammans. På tal om den monetära politiken måste vi betona vikten av Europeiska centralbankens oberoende. Det måste finnas ett gemensamt organ som tar itu med alla olika intressen och globala utmaningar. Vi ska också komma ihåg att alla medlemsstater ännu inte har gått med i det gemensamma valutaområdet.

Centralbanken har dock en begränsad förmåga att uppnå inflationsmålen och hantera inflationstrycket och de globala utmaningarna utanför EU. Därför bör det införas nya metoder för att centralbanken ska kunna bli oberoende. Naturligtvis bör vi först och främst tala om balans i de offentliga finanserna.

Jag vågar dock bestämt ta avstånd från försök att uppnå balans i de offentliga finanserna genom att automatiskt minska utgifterna. I sådant fall är det inte tjänstemännen, som inte har för vana att sänka sina egna löner, utan den mest utsatta och socialt missgynnade delen av befolkningen som får bära bördan. Vårt första mål bör vara att konsolidera förvaltningsinstitutionerna och minska förvaltningsutgifterna. Medlen kan sedan tilldelas sektorer som främjar medborgarna.

En annan relevant fråga som jag vill framhålla är finanssektorns roll. Det är ingen mening att tala om en åtstramning av budgeten när man samtidigt lägger miljardbud på banker för att rädda dem. Finanssektorns roll bör fastställas och anges tydligt i Lissabonstrategin. Det är tydligt att det inte går att uppnå långsiktig ekonomisk stabilitet utan en stabil finanssektor.

Trots att det finns uppenbara problem i dagens finanssektor tycker jag ärligt talat inte att man på fullt allvar anstränger sig för att försöka lösa dem. Inte förrän så att säga nästa kris uppstår.

Hur kan vi hjälpa folket, medborgarna i medlemsstaterna? Först och främst kan vi bidra till att minska deras arbetskostnader, levnadskostnader och kostnader för att bosätta sig och anpassa sig till utmaningarna med en ny livsföring.

Forskarna har föreslagit olika lösningar på dessa problem. Jag instämmer i de idéer som de anser skulle kunna leda till goda resultat, det vill säga ökad representation och mer lättillgänglig finansiering för småföretag.

  Marianne Thyssen, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Fru talman, herr rådsordförande, herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Det är första gången vi håller den årliga debatten inför vårmötet på eftermiddagen. Här i parlamentet brukar vi hålla viktiga debatter på förmiddagen. Men ni får inte dra slutsatsen att vi därmed menar att vårmötet och Lissabonstrategin är mindre viktiga. Så är det inte alls. Det är bara det att vi för en gångs skull har haft artigheten att ägna förmiddagen åt Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo och debatten om deras utmärkta betänkande om ändringsfördraget, som tillsammans med Lissabonstrategin kommer att vara avgörande för utformningen av Europas framtid.

Förra veckan sammanträdde vi med nationella parlamentsledamöter i Bryssel för att granska framstegen med strategin och kom snabbt överens om att den nya inriktningen på tillväxt och sysselsättning, och givetvis hållbarhetsdimensionen, börjar bära frukt. Strategin främjar den europeiska ekonomins tillväxtpotential och ger ett gynnsamt klimat för att skapa nya arbetstillfällen: 6,5 miljoner hittills och vi räknar med ytterligare 5 miljoner. Nästa steg är det som kommissionen föreslår – att djärvt fortsätta på den inslagna vägen eftersom arbetet inte är avklarat än. I alla medlemsstater och på alla områden finns det fortfarande stort utrymme för och behov av förbättring. Vi har mycket att lära av varandra och vi måste även ta bättre vara på möjligheterna på regional nivå. Därför kommer vi helhjärtat att stödja den gemensamma resolutionen om Lissabonstrategin.

Vår grupp har klart för sig vad som ska prioriteras. Fler investeringar i forskning och innovation och ett effektivt immaterialrättsligt skydd – detta är avgörande för huruvida vi ska kunna utveckla ekonomin i framtiden och skapa kvalitativa arbetstillfällen. Det är lika viktigt att förbättra affärsklimatet. Fullbordandet av den inre marknaden, bättre lagstiftning och mindre byråkrati är viktiga frågor för alla företag men särskilt för de 23 miljoner små och medelstora företagen. Därför behöver vi småföretagsakten och den måste vara mer än bara en symbol. Därför är det också mycket glädjande att vi denna vecka har kunnat slutföra lagstiftningspaketet om den inre marknaden för varor. Mindre glädjande är dock förslaget om nya märkningsregler som kommer att öka det administrativa ståhejet.

För det tredje måste arbetsmarknaden reformeras, flexibilitet och anställningstrygghet måste gå hand i hand med varandra och vi måste investera mer i människors färdigheter.

Avslutningsvis stöder vi 20-20-20-målen, dock under förutsättning att de leder till ökad sysselsättning och inte till att arbetstillfällen exporteras till andra kontinenter.

En sista punkt: vid vårmötet kommer man med rätta att titta på den smygande krisen på penning- och försäkringsmarknaderna. Vi måste verkligen se till att denna kris inte står i vägen för våra insatser för att främja tillväxt och sysselsättning. Om vi är vaksamma och fortsätter på samma linje kan vi återvinna folkets förtroende. Förtroende innebär stabilitet som i sin tur leder till en bra framtid för Europa. Det är vår uppgift.

  Robert Goebbels, för PSE-gruppen. – (FR) Fru talman! Även om tillämpningen av Lissabonstrategin har varit bristfällig har den gjort det möjligt för EU att göra framsteg på många områden. Arbetstillfällen har skapats och det har investerats mer i utbildning, forskning och ny teknik.

Det kvarstår dock utmaningar. Världen är i ständig förändring och nya problem uppstår. Minister Žiga Turk och kommissionsledamöterna Günter Verheugen och Joaquín Almunia har precis klargjort detta. Även om subprimekrisen startade i USA har bankirer, försäkringsgivare och fondförvaltare i Europa blivit lika giriga eftersom detta är den främsta drivkraften i finansvärlden. Samtidigt som en del toppchefer har utnyttjat sina fallskärmsavtal betalar arbetarna och den stora allmänheten för oredan.

Det har gjorts kreditåtstramningar nästan överallt. Realekonomin står och stampar på samma fläck, USA är utan tvekan inne i en lågkonjunktur, luften har gått ur tillväxten i Europa, inflationen ökar igen, priserna på oljeprodukter rusar i höjden liksom livsmedelspriserna, samtidigt som gödselpriserna skjuter i höjden, vilket talar för dyrare skördar framöver.

Europeiska centralbanken försöker endast stoppa inflationen. Trots att arbetare och fackföreningar uppmanas att dra åt svångremmen minskar köpkraften nästan överallt.

Herr Verheugen! Nu måste alla våra länder ta itu med fattigdomen och det sociala utanförskapet. 68 miljoner människor i Europa lever under officiellt existensminimum i sina respektive länder. 13 procent av arbetarna har osäkra kontrakt och saknar långsiktigt socialt skydd. Det finns 23 miljoner falska egenföretagare. Samtidigt äger 1 procent av befolkningen mer än 15 procent av tillgångarna i Europa.

Bekämpningen av klimatförändringen kommer med all sannolikhet att leda till ökad fattigdom i Europa. Principen om att förorenaren betalar låter bra men till slut är det ändå konsumenterna som får stå för notan. Trots att de offentliga myndigheterna i Storbritannien arbetar med att bekämpa bränslefattigdomen säger kommissionen att energimarknaden i EU inte är tillräckligt liberaliserad, som om konsumenterna är fria att välja sina leverantörer i en värld där 90 procent av energitillgångarna är beroende av suveräna stater.

När kommissionen konfronteras med dessa växande problem har den, och särskilt ordförande José Manuel Barroso, bara en sak att säga: ändra inte Lissabonstrategin. De integrerade riktlinjerna är uppenbarligen huggna i portugisisk marmor och får vad ordförande Barroso anbelangar inte ändras.

På den socialdemokratiska gruppens vägnar vill jag ge ordförande Barroso en allvarlig varning. Vi accepterar inte ett njet i kalla kriget-anda från kommissionen när det gäller riktlinjerna. Omständigheterna kring Lissabonstrategin förändras. Det dokument som är vägledande för våra insatser måste också anpassas till den nya europeiska och internationella situationen.

(Applåder)

  Bilyana Ilieva Raeva, för ALDE-gruppen - (BG) Kära företrädare för Europeiska rådet, kära företrädare för Europeiska kommissionen, kära kolleger! I den reviderade Lissabonstrategin betonades för tre år sedan tydligt behovet av hållbar ekonomisk tillväxt och fler högkvalitativa arbetstillfällen. I dag genomförs nationella reformer i bra takt och tillväxten i den europeiska ekonomin ökar stadigt. Samtidigt har arbetslösheten inte varit så låg sedan 1998. Trots de goda resultaten krävs det mot bakgrund av den ökande globala konkurrensen mycket större insatser för att åstadkomma en dynamisk och konkurrenskraftig ekonomi baserad på kunskap och innovation.

Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa anser att den här strategin är drivkraften bakom en djupgående ekonomisk och social reform. Den är svaret på globaliseringsutmaningarna och gör det möjligt för EU att ta täten när det gäller ekonomisk tillväxt, socialt och miljömässigt välstånd, teknisk utveckling och modernisering. För att nå dessa mål måste vi fördubbla insatserna de kommande åren. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa värdesätter de senaste tre årens utveckling av nya strukturer för förvaltningen av strategin, med en bättre ansvarsfördelning mellan gemenskapen och medlemsstaterna.

Bulgarien och Rumänien deltar sedan anslutningen fullt ut i genomförandet av Lissabonstrategin, och 2007 avlade de för första gången en rapport om genomförandet av sina reformplaner. Även om det finns skillnader mellan enskilda medlemsstater har genomförandet av Lissabonstrategin ökat tillväxtpotentialen för EU som helhet.

Reformerna har avsevärt främjat företagsklimatet, som är så viktigt för liberalerna och demokraterna. EU:s strategi för bättre lagstiftning börjar undan för undan ta form. I de flesta medlemsstater är det i dag lättare och billigare att registrera ett företag och börja driva en affärsverksamhet. Det saknas dock fortfarande en integrerad företagarkultur på europeisk nivå. Det behövs ett övergripande förhållningssätt på EU-nivå när det gäller tillväxten och konkurrenskraften för små och medelstora företag. EU:s medlemsstater har åtagit sig att investera 3 procent av BNP i innovation, forskning och utveckling senast 2010.

Trots detta pekar tillgängliga uppgifter på stora avvikelser mellan medlemsstaterna. Därför krävs det en allvarlig kraftansträngning, även i den privata sektorn, för att uppnå det målet.

EU har gjort stora framsteg när det gäller omvandlingen till ett miljövänligt samhälle. Nya ambitiösa åtaganden har gjorts för att kraftigt minska koldioxidutsläppen och använda förnybara energikällor före 2020. Liberalerna och demokraterna anser att det endast är möjligt att uppnå ett samhälle med låga koldioxidutsläpp om forskningen och innovationen tillhandahåller den ”gröna” teknik som krävs.

Den höga nivå som vi européer vill hålla kan bara uppnås genom solidaritet. Därför är utbyte av erfarenhet, ömsesidigt stöd och möjligheten att lära av varandra av yttersta vikt. En kunskapsbaserad ekonomi förutsätter även en vilja att lära. Ekonomisk tillväxt, låg arbetslöshet, en hög social standard och ett dynamiskt företagsklimat utesluter inte varandra. Det är bara att titta på länder som Danmark och Finland.

Flera av liberalernas och demokraternas prioriteringar återspeglas i Europaparlamentets resolution om Lissabonstrategin, bland annat att skapa villkor för en mer flexibel och välfungerande arbetsmarknad som möjliggör social integration, minska den administrativa bördan och åstadkomma en bättre lagstiftning, stärka europeiska företags ställning på internationell nivå, öka importen, exporten och investeringarna, öka öppenheten och stabiliteten på finansmarknaderna, öka konsumentskyddet, öka miljöåtagandena, utnyttja gemenskapens strukturfonder på ett mer effektivt sätt för att uppnå konkreta resultat under genomförandet av strategin samt stärka projekten inom det transeuropeiska transportnätet.

Indikatorerna har fastställts och målen är tydligt angivna. Nu handlar det om genomförandet.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) Tack, fru talman! Herr kommissionsledamot, företrädare för rådet! I dag vill jag uppmärksamma vilken effekt de aktuella uppgifterna och målen inom ramen för Lissabonstrategin kan få. Problemen på den globala finansmarknaden och den effekt som problemen inom den amerikanska ekonomin får på den ekonomiska tillväxten i världen är det första riktiga testet för den nya Lissabonstrategin och för möjligheten att använda den som medel mot eventuella hinder för den europeiska ekonomins tillväxt. Trots de aktuella problemen prioriterar EU fortfarande en snabbare långsiktig tillväxt. Detta förutsätter att många nya aktiva företag träder in på marknaden. Jag hyser inga tvivel om att det krävs stabiliseringsåtgärder på grund av oron i det finansiella systemet. Det bör dock framhållas att det nu gäller att fatta ansvarsfulla beslut. Genom att stabilisera det finansiella systemet får vi inte hindra det från att fylla sina uppgifter: att främja tillväxten i Europas företag. Jag vill särskilt betona detta eftersom det är viktigt att öka finansieringsmöjligheterna för nyetablerade företag. Det är viktigt att uppmuntra konkurrens mellan finansieringsalternativ. Uppgiften att främja tillväxtpotentialen för små och medelstora företag, som betonas i alla dokument som handlar om Lissabonstrategin, bör välkomnas. Den småföretagsakt som kommissionen har föreslagit bör välkomnas. För närvarande har dock stora företag som redan är etablerade på marknaden oerhört mycket bättre finansieringsmöjligheter än människor som vill starta en egen affärsverksamhet. Det som saknas i Lissabonstrategin är skyldigheten att främja ett omfattande, konkurrenskraftigt utbud av finansiella instrument. Detta är dock en mycket viktig förutsättning för att främja Europas tillväxtpotential. Hanteringen av instabiliteten inom det finansiella systemet får inte leda till att innovationen inom finanssektorn begränsas. Tack.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I klimatpolitiska kretsar anses 2007 – och det har redan gått en tid sedan dess – vara året då man officiellt erkände att det pågår en klimatförändring. Om man tar hänsyn till att debatten om global uppvärmning och hållbara strategier har pågått i nästan två årtionden blir det tydligt hur lång tid det tar att påverka den politiska processen och hur svårt det är att lägga om en strategi i praktiken. Även om vi runtom i EU får försäkringar om att man äntligen har införlivat strävan efter hållbar utveckling i Lissabonstrategin tvivlar jag fortfarande på att vi verkligen menar allvar med en sådan fullständig förvandling och är inställda på att ändra kurs och överge ett rent kvantitativt tillväxtmål till förmån för kvalitativ tillväxt.

Under utarbetandet av parlamentets Lissabonresolution, med Klaus-Heiner Lehne och mig själv som medföredragande, var vi återigen oense – inte vi personligen men våra politiska grupper – om energipolitiken och energistrategierna. Det är inte att undra på eftersom denna fråga är värd att argumentera om. Resolutionen innehåller nu ett begrepp som nätt och jämt döljer den potentiella avgrunden mellan våra respektive åsikter om hållbarhet. Begreppet ”ekonomi med låga koldioxidutsläpp” läggs nu fram som en kompromissformulering i parlamentet. Enligt min mening skyler det endast över konflikten mellan status quo, vars förespråkare energiskt fortsätter att tala för den energibaserade ekonomin, som drivs av den gamla energimixen av kol och kärnkraft, och den strategi som vi ville ha, det vill säga en genomgripande kursändring för att minska resursförbrukningen. Det begrepp som vi nu har infört döljer knappt vår oförmåga att fatta ett beslut. Nu vill jag upprepa att Europa enligt min mening omöjligen kan spela den banbrytande roll som skulle uppfylla människors förhoppningar runt om i världen genom att luta sig mot kärnenergi, som är förknippad med höga risker, eller återigen sätta sin tillit till kol. Nu ska jag gå vidare men det här ska vi diskutera igen i ett annat sammanhang.

Herr Verheugen! Jag anser också att vi måste anpassa riktlinjerna på området eftersom det krävs mer än en trygg energiförsörjning och förnybara energikällor för att ändra strategi. En ny strategi är något helt annat och måste återspeglas i nya åtgärder och instrument. Jag menar dock att det inte endast är nödvändigt att ändra riktlinjerna i Lissabonstrategin när det gäller den miljömässiga dimensionen utan även när det gäller socialpolitiken. Vi får hela tiden höra att den europeiska tillväxten och sysselsättningen har ökat de senaste tre åren. Samtidigt har det dock uppstått social marginalisering och en ökning av antalet osäkra arbetstillfällen. Enligt vår mening måste det gemensamma syftet med social integration och sammanhållning kort och gott innebära att arbetande människor i EU måste kunna leva på sina löner. Därför förbryllades jag av käbblet mellan de politiska grupperna under utarbetandet av Lissabonresolutionen om huruvida det är rätt eller fel att ingå avtal om minimilöner i Europa för respektive bransch. Jag tror inte att det finns några alternativ och jag önskar bara att vi kunde vara mer eniga på den punkten. Jag önskar också att mina kolleger till höger i parlamentet inte alltid tolkade begreppet ”flexicurity” som om det endast är de svagaste samhällsmedlemmarna som ska vara flexibla och undergivna medan andra kan fortsätta att driva sina företag som de finner lämpligt.

En aspekt som jag anser vara mycket viktig när det gäller den resolution som vi kommer att rösta om i morgon – härmed riktar jag mig även till Ilda Figueiredo, som var den som främst bidrog till denna framgång – är att vi lyckats lägga fram gemensamma förslag till nya indikatorer för att mäta de framsteg vi gör mot att uppnå Lissabonmålen, särskilt målet att förbättra människors livskvalitet. Eftersom den gamla utgångspunkten, nationalinkomstens tillväxttakt, inte alls speglar skillnaderna i inkomsttillväxt, är denna inkomstbaserade metod inte alls en lämplig indikator. Den är naturligtvis ännu mer olämplig om vi i själva verket vill mäta faktorer såsom förbättringar av livskvaliteten och miljösituationen. Det skulle glädja mig om kommissionen kommenterade mina kommentarer om miljöindikatorer och sociala indikatorer.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Åtta år efter det att Lissabonstrategin antogs har de sociala skillnaderna och fattigdomen, som drabbar omkring 78 miljoner människor, bland annat 25 miljoner lågavlönade arbetstagare med otrygga arbeten, i praktiken ökat.

Det skapas nästan bara otrygga arbetstillfällen, och det är särskilt kvinnor som arbetar deltid och fortsätter att diskrimineras när det gäller tillträde till arbete, utbildning och karriärutveckling samt när det gäller lön. Ungdomsarbetslösheten är två gånger så hög som den totala arbetslösheten och omfattar många högutbildade yngre människor som inte kan få något arbete, ännu mindre något arbete som motsvarar deras utbildning. Samtidigt fortsätter omkring 6 miljoner unga människor att lämna skolan i förtid varje år, vilket också äventyrar deras framtid. Dessa konsekvenser kunde förutses i en strategi vars nyliberala vision utvecklades i samband med 2005 års reform och vars prioriterade åtgärder omfattade en liberalisering och privatisering av struktursektorn och den offentliga förvaltningen, med betoning på arbetsflexibiliteten.

Fattigdomen och de sociala orättvisorna kan nu förvärras av den finanskris som började i Förenta staterna och av det höga priset på fossila bränslen och en del jordbruksprodukter, som utgör en vikig del av kosten. Därför är det brådskande att ändra politiken i syfte att avvärja effekterna av detta i EU, särskilt i de mest känsliga ekonomierna, för att undvika en försämring av den sociala situationen.

Därför betonar vi i vår resolution behovet av att ersätta Lissabonstrategin med en europeisk strategi för solidaritet och hållbar utveckling som öppnar nya horisonter för ett EU med full sysselsättning utan diskriminering, anständiga arbetstillfällen med rättigheter, bättre löner, ekonomisk och social sammanhållning, tillfredsställande skydd och offentlig och allmän social trygghet, eller som kort och gott leder till större social rättvisa.

  Johannes Blokland, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Kreditkrisen i USA har under de senaste månaderna visat att ett renodlat kapitalistiskt system är ohållbart. Sedan längre tillbaka än så känner vi till att ett kommunistiskt eller, om ni så vill, socialistiskt system inte fungerar. Detta blev mycket tydligt 1989. Nu när det står klart att inte heller kapitalismen fungerar är det dags att göra något åt den insikten.

Målet med Lissabonstrategin är att se till att EU upprätthåller sin ekonomiska konkurrenskraft gentemot omvärlden. Detta är endast möjligt om alla som kan bidra faktiskt gör det och om vi arbetar för att uppnå en god livsmiljö.

Därför är främjandet av sysselsättning och hållbar utveckling med rätta de främsta målen med den reviderade Lissabonstrategin. Jag anser inte att de lösningar som våra kolleger i GUE-gruppen rekommenderar är vare sig tillräckligt välgrundade eller realistiska. Om vi vidtog sådana åtgärder skulle inflationen öka och investerarnas förtroende för Europa avta. När allt kommer omkring är inflation stöld.

Jag har redan under tidigare debatter om vårmötet sagt att medlemsstaternas regeringar måste ta på sig en aktiv roll. I dag säger jag det igen. Medlemsstaterna måste på egen hand initiera och genomföra reformer. Även om vi inte står inför en lågkonjunktur än är det hög tid för oss att vidta lämpliga åtgärder för att reformera välfärdsstaten. Här kan Europa utan tvekan samordna men inte diktera.

  Sergej Kozlík (NI). – (SK) Fru talman, mina damer och herrar! I detta betänkande framhålls med rätta riskerna med ett avreglerat globalt finansiellt system. Det står bortom direkt inflytande från EU-politiken och kan komma att leda till omfattande finansiell instabilitet. Därför är det nödvändigt att ompröva den effekt som affärsmodellen och de multinationella finansgruppernas roll har på de globala finansmarknaderna och försöka ge dem en bred internationell spridning.

Jag håller med om att en sund och stabil makroekonomisk miljö förutsätter en omfattande budgetkonsolidering och en rationell privat och offentlig investeringspolitik som leder till en långsiktig infrastruktur och öppnar upp morgondagens marknader. Jag anser inte att offentligt ägande är en av de främsta orsakerna till snedvridningar av den europeiska energimarknaden. Hittills har ingen bevisat att privata monopol fungerar bättre än monopol där staten är aktieägare.

Det handlar helt enkelt om att fastställa reglerna på rätt sätt. Därför är det nödvändigt att förbättra konkurrensreglerna för såväl energisektorn som transport- och informationssystemen för att gradvis öppna relevanta marknader och utvidga och harmonisera den europeiska infrastrukturen.

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I den resolution som styrgruppen har utarbetat framhålls tre viktiga områden. Det första är den inre marknaden, där vi är särskilt intresserade av behovet av att överbrygga vissa klyftor, och jag behöver endast nämna avsaknaden av en enhetlig patentlagstiftning och en inre marknad för försäkringar. Det andra är arbetsmarknaden, där vi är särskilt intresserade av säkerhet genom flexibilitet, och det tredje är övervakning och kontroll, där vi är särskilt intresserade av att genomföra strategin i medlemsstaterna.

Denna gång har vi bestämt att vi inte ska inrikta oss på energin och klimatet, eftersom det varit det viktigaste området de senaste två åren och vi strategiskt sett faktiskt har uppnått målet med våra resolutioner, det vill säga att se till att kommissionen och rådet engagerar sig djupt i frågan, vilket de gör.

En sak som vi fortfarande anser vara viktig och som vi tar upp i den allmänna delen av resolutionen är den stora frågan om bättre lagstiftning. Vi hänvisar särskilt till de problem som återstår när det gäller att värdera resultat och minska byråkratin.

Det uppstod naturligtvis även dispyter mellan grupperna under utarbetningsfasen, varav de flesta löstes. Till slut återstod en avgörande tvistefråga. Min grupp stöder de integrerade riktlinjerna och anser, liksom kommissionen, att det i nuläget inte är nödvändigt att ändra dem.

På det hela taget kan vi se de senaste årens resultat som en framgång. När vi på sätt och vis blåste nytt liv i Lissabonstrategin 2005 var det många som trodde att Lissabon endast var huvudstaden i medlemsstaten Portugal. Ingen förknippade dess namn med en konkret strategi. Så var det inte med till exempel Kyoto, som inte bara är en stad utan även står för en global strategi. Under senare år har vi gjort betydande framsteg när det gäller vår uppfattning om vad Lissabon står för.

Vi stöder kommissionens ståndpunkt att tillväxten och sysselsättningen är den viktiga frågan och att det är mycket viktigt att göra framsteg på det området. Tillväxt och sysselsättning är en förutsättning för att vi ska kunna föra en bra miljö- och socialpolitik.

  Udo Bullmann (PSE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Detta är något av ett problem. ”Vi stöder riktlinjerna” låter lite kategoriskt. I PSE-gruppen bryr vi oss inte i lika stor utsträckning om vilka dokument vi stöder respektive inte stöder utan anser att det egentligen handlar om huruvida dessa riktlinjer är en lösning på den faktiska ekonomiska situationen, och den viktiga frågan är huruvida de bidrar ytterligare till att hantera människornas behov i Europeiska unionen. Eftersom det är den centrala frågan i debatten säger jag återigen: låt uppgifterna tala för sig själva.

Jean-Claude Juncker, eurogruppens ordförande, har precis tillkännagett att tillväxten kommer att minska, att den 2008 inte längre kommer att vara 2,7 procent utan 1,6, 1,7 eller 1,8 procent. Detta är en tydlig varningssignal, särskilt som vi vet att utsikterna i USA var dystra redan i slutet av 2007. Samtidigt beräknas inflationen ligga på 3,2 procent. Detta innebär minskat välstånd, lägre reallöner och minskad köpkraft. Det är uppenbart att vi oroar oss för att inflationen kan leda till stagnation, och det är en varningsklocka.

Vi är också medvetna om att fattigdomen inte har minskat i EU de senaste fem åren utan att i stället fler människor utesluts från överflödssamhället. Forskning och utveckling har nått en mer eller mindre stabil nivå, men absolut inte de 3 procent som krävs enligt Lissabonstrategin utan endast drygt hälften av det, ett genomsnitt på 1,6, 1,7 eller 1,8 procent – vilket är alldeles för lågt för att vi ska kunna spela den roll vi vill spela internationellt.

Detta är motsägelsefullt. Jag kan väl inte låtsas att de integrerade riktlinjerna utgör ett styrinstrument och samtidigt utforma instrumentet på ett sådant sätt att det inte påverkas av ekonomiska och sociala uppgifter i EU? Jag kan inte ställa mig upp – som ordföranden för kommissionen uppenbarligen gjorde – och försäkra att ingenting, inte ett jota av kärnan i riktlinjerna har förändrats och samtidigt hoppas att folket i EU:s medlemsstater, arbetsgivarna, arbetstagarna, de som bidrar till den ekonomiska processen upplever att det finns politisk styrning här. Det är inte så vi löser denna motsägelse.

De kommissionsledamöter som närvarar i dag har vid ett flertal tillfällen sagt vad som behöver ändras. Låt oss diskutera dessa förändringar, oavsett vilket område de avser. Var är produkterna, förändringarna som även bidrar till att förbättra människors situation? Socialisterna stöder en offensiv strategi, vilket framgår av parlamentets dokument, men vi efterfrågar faktiska svar som kan bidra till att förbättra människors situation.

  Wolf Klinz (ALDE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Medlemsstaterna är och förblir ansvariga för utformningen och genomförandet av den ekonomiska politiken. Det innebär att Lissabonstrategin endast kan genomföras genom målinriktade åtgärder i medlemsstaterna. Det finns inte någon europeisk ekonomisk politik som utformas centralt i Bryssel. Det är just därför som grunddragen i den ekonomiska politiken är så viktiga. De utgör hörnstenarna för en samordning av medlemsstaternas ekonomiska strategier och ett gemensamt kriterium för att se till att medlemsstaterna rör sig i rätt riktning genom att vidta nödvändiga reformer och sedan fortsätter på den rätta vägen. De omfattar EU:s centrala ekonomiska principer: öppna marknader, sund konkurrens och ett innovativt privat företagande utan statlig reglering.

Dessvärre genomför medlemsstaterna inte alltid de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning och emellanåt endast i liten utsträckning. EU måste, särskilt för att möta globaliseringsutmaningarna, stå fast vid sina kärnprinciper, som det enda sättet att trygga konkurrenskraften på lång sikt.

Dessvärre har vi nyligen sett fler exempel på vad jag kallar kreativ uppdelning. Genom att till exempel – och detta vill jag upplysa Rebecca Harms om – införa orimligt höga minimilöner gör Deutsche Post, det tyska postverket, det omöjligt för konkurrenter att ta sig in på den officiellt liberaliserade marknaden. Den rådande oron på finansmarknaderna visar också att företag alltför snabbt vänder sig till staten för hjälp om de hamnar i svårigheter. Att rädda privata finansinstitut såsom Northern Rock i Storbritannien eller IKB i Tyskland med hjälp av skattebetalarnas pengar är ett oacceptabelt misstag när det gäller de ekonomisk-politiska reglerna. Bankernas vinster stannar i aktieägarnas fickor och orimliga bonusar betalas ut till ett litet antal anställda, samtidigt som förlusterna förstatligas. Ett sådant förfarande undergräver människors förtroende för den sociala marknadsekonomin.

Det är statens uppgift att stödja marknaden genom att anta en lämplig ramlagstiftning men det är marknadens uppgift att driva ekonomin framåt och upprätthålla Europas konkurrenskraft.

  Eoin Ryan (UEN). – Fru talman! På grund av den senaste finansiella oron som skakat om konsumenternas och marknadens förtroende har vi fått klart för oss hur viktigt det är med hållbara tillväxtstrategier. EU har alltid gjort rätt i att ha sådana strategier och en samarbets- och samordningspolitik som stärker oss som enskilda nationer och som en enhet. Flera av de frågor som är viktiga för Lissabonstrategin har tagits upp i dag, antingen det gäller att stödja innovation, sund konkurrens, ta itu med energifrågorna, klimatförändringen, livslångt lärande eller investera i kunskap, för att bara nämna några.

Jag menar att det är av yttersta vikt att öka konkurrenskraften och tillväxten och försöka nå målet på 3 procent om vi ska kunna se Europa växa på det sätt vi vill. Jag anser att vi har uppnått väldigt mycket. Ibland är vi för självkritiska. De senaste åren har gott och väl 12 eller 13 miljoner arbetstillfällen skapats i Europa, vilket är fler än som skapats i Amerikas förenta stater.

Om vi vill ha en upplyst socialpolitik och pengar till detta måste vi dock liberalisera våra ekonomier. Det är en av de frågor som vi inte tar upp inom enskilda medlemsstater. Jag menar att det är utmaningen: att få ekonomierna att växa för att sedan kunna lägga pengar på en upplyst socialpolitik.

  Mikel Irujo Amezaga (Verts/ALE). – (ES) Fru talman! Jag håller med om att de prioriteringar och resurser som är förknippade med Lissabonstrategin bör identifieras tydligare i medlemsstaternas och behöriga institutioners budgetar. Det bör göras en noggrann genomgång av hela utbildningskedjan, och innehållet när det gäller allmän kulturell, vetenskaplig och teknisk utbildning bör ligga på högsta möjliga nivå för att människor ska kunna anpassa sig till förändringar av den generella situationen och för att det ska vara möjligt att främja medborgarnas deltagande, högkvalitativa arbetstillfällen, företagaranda och innovation.

Det är dessutom nödvändigt att undersöka demografiska förändringar och deras effekt på statskassan, arbetsmarknaden och hälso- och sjukvården. Likaledes bör en innovativ reform av arbetsmarknaden styras av reglerna om ”flexicurity”, vilka främjar konkurrenskraften och samtidigt ger tillräcklig social trygghet utan att nicka bifall till högern i kammaren, som min kollega Rebecca Harms sa i sitt anförande.

Avslutningsvis är det viktigt för medlemsstaterna och alla behöriga institutioner att utbyta bästa metoder på ett effektivt sätt, eftersom detta även bidrar till ökad likriktning av målen runtom i Europa.

  Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Ni sa att vi har skapat fler arbetstillfällen den senaste tiden. Det är sant, men de flesta av dessa är osäkra anställningar. Ni sa att produktiviteten har ökat. Det är sant, men denna produktivitetsökning har varken använts för att höja lönerna – vilket skulle ha varit möjligt – eller för återinvesteringar. Ni sa att BNP-ökningen dessutom är ett tecken på att vi är på rätt väg och att Lissabonstrategin är den rätta strategin. Trots de tre positiva statistikexempel som ni lyfter fram måste jag säga att vi än så länge inte har sett några som helst resultat.

Vinsterna ökar, men inte lönerna. Vi fortsätter att ha en ekonomisk politik som inriktas på tillgång, inte efterfrågan. Vi saknar tillräckligt stor inhemsk efterfrågan. Det betyder att vi fortfarande har samma problem med Lissabonstrategin som vi hade för fem år sedan, som vi hade för tre år sedan. Ingenting har förändrats. Så hur kan ni säga att vi är på rätt väg? Vad har vi fått? Ni sa också att vi måste stödja de små och medelstora företagen. I så fall skulle jag vilja be er att vända er till er kollega Peter Mandelson. Vad var hans bidrag till den globala EU-strategin? Det var att marknaderna måste öppnas för storföretag som bedriver sin verksamhet i hela världen. Inget om små och medelstora företag där inte, inte ett ord!

I medlemsstaterna genomför vi skattereformer som gynnar aktiebolag. De undantas från skatt. Deras vinster plöjs emellertid inte längre ned i den nationella ekonomin. Vi säger att arbetstagarna måste vara flexibla. De måste acceptera lägre lön. Det har de gjort i åratal. Om vinsterna ökar borde även de få sin del av kakan. Men det får de inte. Bankerna spekulerar hejdlöst och en mycket stor del av storföretagens vinster investeras som finansiellt kapital – eftersom det ger högre vinstmarginaler – i ställer för att gå tillbaka till produktionen. Det är fel väg framåt för Lissabonstrategin.

För att få in mer pengar måste EU och medlemsstaterna även insistera på ökade skatteintäkter. Detta är bara möjligt på områden där det går ta ut tillräckligt med skatt. Det skulle vara rätt väg framåt för Lissabonstrategin: att radikalt ompröva den ekonomiska politiken. Om vi fortsätter längs de linjer som ni har föreslagit kommer vi inte att lösa EU:s problem.

  John Whittaker (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Det är verkligen ingen idé att fortsätta diskutera Lissabonagendan. Varje år de senaste åtta åren har vi konstaterat att den inte fungerar särskilt bra.

Detta betänkande, med sin omfattande förteckning över vad EU bör göra, missar poängen totalt. EU är inte den kraft som driver på tillväxt och produktivitet. I stället är det EU, med sin ständiga inblandning i näringslivet, som håller tillbaka Europas ekonomier.

En annan punkt som ignoreras är att EU:s olika ekonomier har väldigt olika strukturer och resultat. Det är inte meningsfullt att tala om EU:s ekonomi som en enda enhet. Jämför Tyskland, som har haft viss blygsam ekonomisk tillväxt, med de södra EU-länderna, som i olika utsträckning dras med stora handelsunderskott, spruckna fastighetsbubblor och enorma statsskulder. Dessa länder är i desperat behov av lägre räntor och devalvering. Men det kan de inte få eftersom de tillhör euroområdet. Om Europeiska centralbanken sänker räntorna för att hjälpa till måste den strunta i sitt inflationsmål. Detta skulle säkert inte göra tyskarna nöjda.

I stället för att bygga på den sterila diskussionen om Lissabonstrategin med ännu fler tomma ord borde vi ägna lite uppmärksamhet åt dessa något mer akuta frågor. Men jag antar att det skulle visa den grundläggande svagheten i den ekonomiska och monetära unionen, det vill säga att en gemensam valuta inte är ett hållbart system för en grupp mycket olika ekonomier med oberoende regeringar.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Fru talman! Vi vet alla att EU måste utvecklas mer i riktning mot ett kunskapssamhälle som kan konkurrera bättre på världsmarknaderna. Vi behöver inte slå in öppna dörrar här. Vi är alla eniga om detta. Vad vi inte är eniga om är till exempel att kommissionen betraktar ny arbetskraftsinvandring i stor skala som ett av de viktigaste sätten att nå Lissabonmålen. Detta är absurt. Vi har tillräckligt med begåvning i Europa. Framför allt har vi flera miljoner arbetslösa i Europa, och det är mer än tillräckligt. Detta är den stora utmaningen för regeringarna och näringslivet. Genomsnittseuropén vill verkligen inte se en ny invandringsvåg. Han vill att det stora antal utlänningar som redan finns här ska integreras, assimileras och absorberas i sysselsättningsprocessen.

Återigen missar kommissionen målet. Jag kommer ihåg att Europeiska kommissionen för ett par månader sedan sa att den politiska krisen i Belgien skulle sänka den reformtakt som krävs för att nå Lissabonmålen. I själva verket är det precis tvärtom. Den politiska krisen i Belgien var ett bevis på den belgiska statens misslyckande, och det är just Belgiens existens som hindrar Flandern från att modernisera sin arbetsrätt och arbetsmarknad, från att sänka sina sociala kostnader, förenkla och sänka sina skatter för att nå dessa Lissabonmål. Men det är givetvis omöjligt för Europeiska kommissionen att erkänna att Belgien utgör ett hinder för både Flandern och Vallonien.

  Cristobal Montoro Romero (PPE-DE). – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr rådsordförande! EU är återigen inne i ett komplext skede. Vi står inför en svår ekonomisk situation och vi har börjat utarbeta riktlinjer för den ekonomiska politiken under omständigheter som i huvudsak karakteriseras av svagare ekonomisk tillväxt, vilket i sig självt egentligen är en reaktion på bristande förtroende hos de ekonomiska aktörerna: konsumenter, entreprenörer och framför allt små och medelstora företag.

Förutom att gratulera föredraganden vill jag därför även uttrycka vår glädje över de övriga gruppernas positiva attityd. Detta gäller särskilt den socialdemokratiska gruppen, med vilken har nått en grundläggande överenskommelse om att utarbeta ekonomiska riktlinjer. Min egen politiska grupp, gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, vill betona hur viktigt det är att stärka EU och EU:s ekonomi genom att förespråka och åta oss att genomföra ekonomiska reformer. Därför stöder vi kommissionens ansträngningar för att använda de integrerade riktlinjerna för att underlätta grundläggande reformer som kan skapa större förtroende och på sätt göra det möjligt att övervinna de svårigheter vi står inför.

Nya ramar för arbetsmarknadsreformer som arbetsmarknadens parter godtar, skattereformer som gynnar små och medelstora företags tillväxt och sysselsättningsskapande åtgärder. Kort och gott, ramar för reformer som underlättar fullbordandet av den inre marknaden som det bästa sättet att stimulera ekonomisk tillväxt som en sysselsättningsskapande faktor i EU.

Jag skulle även vilja betona att protektionism måste förkastas, en uppfattning som vi försvarar i vår politiska ståndpunkt. Jag förespråkar kort sagt att vi i EU en gång för alla skapar grundvalar för ekonomisk tillväxt som skapar sysselsättning. Detta är den europeiska integrationens verkliga grundpelare.

  Edit Herczog (PSE). – (EN) Fru talman! Efter en lång debatt har vi äntligen en text som vi socialister kan ställa oss bakom. Och jag välkomnar denna kompromiss om Lissabonresolutionen.

Låt mig emellertid inleda med en personlig reflektion. Att ha en idé är inte hela lösningen. Allt beror på hur den genomförs. Dessa två aspekter måste kopplas ihop. År 2000 var Lissabonidén en god idé som kom vid rätt tillfälle. Inte heller kunde vi ha identifierat bättre mål än dem vi identifierade vid översynen 2005. Men om man tittar på själva genomförandet – särskilt om man tittar tillbaks på genomförandet över tiden och genom hela beslutskedjan – är situationen en annan. Det har skett en förbättring jämfört med de första fem åren, och vi har fått viss dynamik. Men resultaten är begränsade om man jämför dem med de behov och de globala utmaningar som vi står inför, och med den potential som vi har.

Vi har haft några lyckade initiativ och framgångsexempel, exempelvis tillväxt- och sysselsättningsprogrammet eller projektet ”Tänk smått först”. Och vi har haft en del stora lagstiftningsframgångar – tjänstedirektivet, förordningen om finansmarknadstillsyn, klimatförändringspolitiken och det nya energipaketet för att bara nämna några. Men helhetskänslan saknas, och själva engagemanget saknas. I EU-institutionerna syns detta på den minskade användningen av frasen ”ansluter till dagordningen” Det märks på det låga intresset för ämnet förra veckan vid parlamentets möte med de nationella parlamenten. Och det märks om inte annat om man läser resultaten från Eurobarometer.

Jag skulle vilja nämna två siffror från Eurobarometer. Det så kallade optimismindexet har de senaste nio månaderna minskat med nio punkter, från 26 till 17. Om man tittar på andra nyckelindikatorer har sysselsättningsoptimismindexet de senast nio månaderna sjunkit med tre punkter, från +4 till +1. Om man fortsätter visar det sig att de centrala delarna av Lissabonstrategin kommer bland de sista frågor som de tillfrågade anser vara viktigast. Åtta år efter Lissabon tror alltså inte EU-medborgarna att EU kan ge ett adekvat svar på dessa frågor.

Så Lissabon finns fortfarande i våra dokument, men det finns verkligen inte i våra hjärtan och i våra tankar. På tjugohundratalet kommer kontinenternas kapplöpning inte att avgöras enbart av natur- och energiresurser eller av finansiella resurser. Kraften hos mänskligt kapital och mänskliga resurser kommer att avgöra vem som blir vinnare. Föreningen av den sammanlagda befolkningen, i kvantitativt hänseende, och kraften i deras kunskap, i kvalitativt hänseende, kommer tillsammans att avgöra hur stark gemenskapen blir. Det återstår fortfarande mycket arbete när det gäller att skapa och förvalta kunskap och motivera människor som en gemenskap. Detta är en gemenskap som vi måste betrakta som en helhet, där ingen får diskrimineras. Vi får inte utelämna någon, varken ung eller gammal, svart eller vit, rik eller fattig. Vi behöver alla – hela befolkningen. På tjugohundratalet kommer verkliga människor att bli centrala. Ändå är kommissionens ordförande inte här i dag för att tala om detta ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Lena Ek (ALDE). – (EN) Fru talman! Efter sju års arbete är Lissabonstrategin delvis ett misslyckande. Det beror främst på genomförandeproblem. Jag ska ge er några exempel från den inre marknaden.

När det gäller energipaketet var vi tvungna att ta fram helt ny lagstiftning. När vi beslutade oss för att öka budgetposten för forskning fick vi bara 50 procent av vad vi ansåg oss behöva. På innovationsområdet har vi en europeisk paradox. Vi har anslagit pengar men vi har inte fått den industrialisering och de arbetstillfällen som vi önskade.

Vi talade om hur viktiga de små och medelstora företagen var. Men de kämpar fortfarande med samma regler som de globala storföretagen.

Vi vet att jämställdhet ökar den ekonomiska tillväxten, men det återstår fortfarande mycket att göra på detta område. Vi vet att transportsektorn är mycket svag i Europa och att det återstår mycket att göra när det gäller järnvägar och transporttider genom Europa. Det är dags att ändra på detta. Rådsordförande Turk och kommissionsledamot Almunia! Och kanske kan ni föra detta vidare till Günter Verheugen. Det första man bör överväga är vad som ska stå i resolutionstexten om klimatförändringar vid vårtoppmötet.

Vi är alla överens om att klimatförändringen kan bli något som alla gynnas av, där vi kan lösa miljöproblemen och skapa nya arbetstillfällen. Vi har redan fattat beslut om detta i parlamentet och nu väntar vi på att se vad kommissionen och rådet kommer att leverera på vårtoppmötet.

Det finns fortfarande 18 miljoner arbetslösa européer – mer än 18 miljoner arbetslösa personer och vi vet att små och medelstora företag, ren teknik, innovation och tjänstesektorn kan leverera de arbetstillfällen de behöver. Tänker ni ge dem chansen?

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Fru talman! I denna debatt om Lissabonstrategin skulle jag först och främst vilja påpeka att jag anser att det har tagits för lite hänsyn till den amerikanska finanskrisens effekt på den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i Europa. Enskilda medlemsstaters BNP-prognoser för 2008 och 2009 är lägre än den tillväxttakt som nåddes 2007. Det ser ut som om verkligheten kommer att bli ännu värre.

För det andra anser jag att Förenta staternas regering och det amerikanska riksbankssystemet agerade kraftfullt och blixtsnabbt. Regeringen lade fram förslag värda 150 miljoner dollar i stöd till företag och konsumenter. Och genom flera räntesänkningar såg centralbanken till att den faktiska basräntan var negativ.

EU-medlemsstaternas regeringar, Europeiska centralbanken och de andra centralbankerna verkar däremot vara nöjda med konjunkturnedgången och eurons förstärkning. Man måste hålla med om slutsatserna i betänkandet om att det behövs en skatteväxling från skatt på arbete till miljöskatter, men kraftfullt avvisa förslaget om att samordna bolagsskattesatserna i medlemsstaterna.

  Sahra Wagenknecht (GUE/NGL). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det är sant att den europeiska ekonomin har stora problem. Kriser på den internationella finansmarknaden, stigande energi- och livsmedelspriser, minskad inhemsk efterfrågan till följd av lönedumpning och social stöld, ökning av osäkra anställningsförhållanden – allt detta är akuta problem som vi måste ta itu med. Trots det nämns inte dessa problem i betänkandet.

Vi påminns om att de ökade inkomsterna bör hålla jämna steg med produktivitetstillväxten på medellång sikt. Samtidigt uppmanar man i betänkandet till fortsatta nyliberala strukturreformer, det vill säga precis de reformer som skapade problemen till att börja med. I stället för att skapa arbetstillfällen med hjälp av offentliga investeringar ökar man trycket på de anställda och de arbetslösa. Arbetstiderna ska förlängas och anställningsskyddet urholkas ännu mer.

I stället för att vidta åtgärder för att reglera finansmarknaderna och kapitaltransaktionerna ska vi passivt titta på när den pågående finanskrisen sprider sig allt mer. Och i stället för att upphöra med liberaliseringspolitiken, som i hög grad har bidragit till att energipriserna har ökat, ska vi envist fortsätta att inrikta oss på privatisering och avreglering.

Vår grupp kommer inte att rösta för detta betänkande. Den kommer inte att ställa sig bakom ett betänkande som förespråkar en nyliberal agenda, trampar på sociala rättigheter och kommer att skapa ännu fler kriser. Vad vi verkligen behöver är en helt annan ekonomisk politik, där de anställdas och arbetslösas intressen kommer före storföretagens vinstintresse.

  Patrick Louis (IND/DEM). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Att vilja ha en kunskapsekonomi är bra, men det är inte tillräckligt. Tillväxt i direkt eller inducerad sysselsättning kräver den hållbarhet som är förknippad med traditionellt kroppsarbete, men dessa företag sitter fast i ett skruvstäd. Samtidigt som deras konkurrenskraft redan hotas av de ökade byråkratiska kostnaderna i våra samhällen hämmas de av det absurda sätt som euron hanteras på, vilket ger en konkurrenskraftig extrainkomst till länder som helt saknar en ordentlig social- eller miljöpolitik.

Modellen är helt bakvänd. Vi är socialister inom EU och liberaler utanför. Men vad vi behöver är ökat skydd från resten av världen och större inre frihet. Fakta talar för detta. Lissabonstrategin fungerar inte på grund av asymmetrin i EU:s ekonomier, starkare konkurrens och kapitalmarknadernas lättrörlighet.

Låt oss därför sluta med den passiviserande myten om en europeisk strategi som garanterar välstånd för alla. Man kan inte få en växt att växa genom att dra i dess löv! Lösningen kommer inte att komma från Bryssel, utan från fri konkurrens och medlemsstaternas eget sunda förnuft. Det är våra rötter i våra nationers jord som kommer att ge oss den intelligens, den lyhördhet, det förnuft och den styrka som krävs för att möta dagens utmaningar. I det här fallet hjälper det inte med brev till jultomten.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag har deltagit i debatterna här i kammaren sedan den ursprungliga Lissabonstrategin och jag är dessutom medlem av parlamentets samordningsgrupp för Lissabon. En av de saker som jag konsekvent har efterlyst är att kommissionen tydligare ska inrikta sig på Lissabonstrategin och fastställa en klart definierad prioriteringslista. Jag tror inte någon har nämnt det än så länge, eller har berömt kommissionen för att den faktiskt gör detta. Vi har nu ett gemenskapsprogram för Lissabon med tio prioriterade åtgärder.

Tyvärr måste jag säga att jag som medlem av gruppen anser att parlamentets resolution har gått åt ett helt annat håll. Jag tycker att den resolution som vi har framför oss i dag är långrandigare och mer tvetydig än tidigare resolutioner. Jag misstänker att kommissionen kommer att bli besviken. Jag konstaterar nämligen att i gemenskapens Lissabonstrategi med sina tio prioriteringar, som jag är säker på att alla har läst, är ett av de viktigaste kraven från kommissionen att Europaparlamentet, rådet och Europeiska kommissionen enas om de strategiska reformmålen och åtgärderna. Jag håller helt med om detta. Jag hoppas kommissionen kan få fram detta ur resolutionen, för jag tror att det mesta av det finns i resolutionen.

Trots det anser jag att en av lärdomarna från vårt arbete med kommissionen är att vi vid det fortsatta arbetet med denna strategi måste koncentrera oss på de prioriterade åtgärderna, för det gläder mig att kommissionen tänker ta itu med dem, se till att de är stabila och driva dem framåt. En del av vårt problem är att vi får massor med papper – olika meddelanden om olika aspekter i strategierna och reviderade prioriteringar. Dessa revideringar, dessa tio prioriteringar, skiljer sig från förra årets. Det är uppriktigt sagt inte den rätta vägen att gå.

I egenskap av föredragande deltog jag förra veckan i mötet med de nationella parlamenten. Jag vill bara upprepa vad många kolleger redan har sagt: Lissabonåtgärderna övergår från detta parlament till de nationella parlamenten, för det är där vi måste få dem engagerade för att uppfylla de tio prioriterade målen. Och det är något som även vi måste tänka över. Det gläder mig särskilt att ministern är här för att visa vilken vikt rådet lägger vid denna fråga.

  Anne Van Lancker (PSE). – (NL) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! För att vara ärlig är jag besviken på bristen på sociala ambitioner i den lista till vårtoppmötet som ni har redogjort för i dag. Min grupp vidhåller att det finns starka skäl att stärka Lissabonstrategin och de integrerade riktlinjerna på flera viktiga punkter. Tre av dem rör den sociala dimensionen. Det är sant att Lissabon har bidragit till tillväxt och sysselsättning. Men detta har inte kommit alla till del. Sex miljoner ungdomar lämnar skolan utan kvalifikationer. Invandrare och personer med funktionshinder har svårt att få arbete. 16 procent av EU-medborgarna lever i fattigdom. Detta visar att en strategi för tillväxt och sysselsättning inte automatiskt leder till social integration och värdefull sysselsättning för alla. Vi vill därför att Lissabonstrategins sociala dimension ska stärkas genom en ny riktlinje som garanterar social integration för alla.

För det andra är inte alla arbetstillfällen av hög kvalitet. Andelen osäkra anställningar (tidsbegränsade anställningar, ofrivillig deltid, arbete för bemanningsföretag) har ökat markant. Framför allt kvinnor och ungdomar fastnar ofta i lågkvalificerade anställningar. Och medlemsstaternas utgifter för en aktiv sysselsättningspolitik, arbetsmarknadsstöd och arbetsmarknadsutbildning har minskat snarare än ökat. Medlemsstaterna har därför inte insett att en balanserad syn på flexicurity måste innefatta kontrakt som både är flexibla och trygga och att aktiva investeringar i mänskliga resurser är ett oeftergivligt krav för att förhindra att marknaden segmenteras. Vi vill att riktlinjerna ska omfatta alla de grundläggande principerna för flexicurity, inklusive arbetskvalitet och investeringar i mänskliga resurser.

För det tredje är den sociala dimensionen i Lissabonprogrammet väldigt tunn. Vi har fått försäkringar om att det ska komma en ny social dagordning och det är bra att detta ska ingå i Lissabonpaketet. Men vi vill att Europeiska kommissionen ska föreslå en ambitiös social dagordning, inte bara de planerade meddelandena om demografi, yrkesutbildning och migration utan även initiativ till lagstiftning för att förbättra sysselsättningens kvalitet och stärka kampen mot fattigdom och social utslagning. Herr rådsordförande! Under alla omständigheter skulle jag vilja att vårtoppmötet fick en extra dos social ambition.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Adina-Ioana Vălean (ALDE). – (EN) Herr talman! En av Europaparlamentets viktigaste rekommendationer är att bekämpa protektionism både inom och utanför EU.

Jag är helt övertygad om att protektionism snarare urholkar än försvarar medborgarnas rättigheter, men att EU bör städa upp på sin egen bakgård först. Vi bör först och främst prioritera avlägsnandet av protektionistiska hinder inom EU. För att kunna fullborda den inre marknaden måste vi stärka de fyra grundläggande friheterna på den gemensamma marknaden, framför allt den fria rörligheten för arbetstagare. I vårt betänkande konstaterar vi att många arbetsmarknader fortfarande är segmenterade och att den fria rörligheten för arbetstagare fortfarande är låg. Vilken överraskning! Har vi glömt att de flesta medborgarna från de nya medlemsstaterna fortfarande behöver ett arbetstillstånd för att arbeta i EU-länderna?

Fyra år efter den stora utvidgningen har vi inte märkt någon större rubbning av arbetsmarknaderna i de gamla medlemsstaterna, och ingen ström av arbetstagare som skulle kunna motivera övergångsbestämmelserna. Tvärtom undergräver de komplexa nationella kvoterna och kvalitetsrestriktionerna i medlemsstaterna Lissabonstrategin, som syftar till att säkerställa flexibla marknader och rörlig arbetskraft.

Vi har bara två år på oss att bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, att stärka konkurrenskraften och skapa fler arbetstillfällen och tillväxt. Men jag är förhoppningsfull. I mitt hemland Rumänien har den genomsnittliga årliga tillväxten legat på 6 procent de senaste fem åren, och andelen arbetslösa har sjunkit till 4 procent. Vi börjar nu få problem med brist på arbetskraft.

Det är nödvändigt att öppna gränserna för arbetstagare från tredjeländer, men först och främst bör vi prioritera att avlägsna EU:s interna hinder. Arbetstagare från de tolv nya medlemsstaterna bör få lov att arbeta i vilken annan EU-medlemsstat som helst och övergångsbestämmelserna bör upphävas. Det går inte att motivera att man efterfrågar extern arbetskraft när våra egna medborgare fortfarande omfattas av restriktioner.

Restriktionerna är omotiverade och inte förenliga med Lissabonstrategin. Det är bara genom att upphäva dem som vi kan få ett konkurrenskraftigt och innovativt Europa.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! I Lissabonstrategin fastställs de mål som vi måste uppnå i framtiden om Europa ska bli en plats som uppfyller medborgarnas önskemål. Europa är emellertid endast en ö på världskartan, och om inte de största världsmakterna uppnår samma mål kommer införandet av även de mest önskade förändringarna – exempelvis sådana som rör klimatet – endast att innebära att vi begränsar vår industris och våra producenters möjligheter samtidigt som vi bortser från andra mål för strategin.

Att hantera den demografiska nedgången i Europa genom att acceptera invandrare från andra kontinenter och samtidigt förstöra familjeinstitutionen och familjevärdena är självmord, eftersom det ökar risken för framtida kulturkonflikter. Detsamma gäller på många andra områden. Ledarna för Europas största länder talar om behovet av att liberalisera handeln, samtidigt som de bedriver ekonomisk nationalism i sina egna länder. EU måste ta av sig skygglapparna och kämpa på världens ekonomiska marknader med utgångspunkt i respekten för Europas traditionella lagar och seder.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Låt mig ställa en enkel fråga. Vilken vikt läggs i utskottets betänkande om strategins nya treårsperiod vid de sociala krav som arbetstagare, små och medelstora företag, ungdomar och kvinnor har?

Är det en lösning att omvandla medborgarnas krav på trygga heltidsanställningar till flexibla och osäkra anställningar? Är utökad arbetstid och höjd pensionsålder rätt svar för att öka konkurrenskraften? Vi tror snarare att bättre lön och trygga arbetsvillkor bidrar till produktivitet och framför allt kommer att förbättra levnadsstandarden.

Vad vill ungdomar och kvinnor ha? Vill de ständigt befinna sig mellan vidareutbildning och sysselsättning, eller vill de kunna använda sina kvalifikationer? Vi tror på det senare.

När det gäller miljön och klimatförändringen finns det positiva drag i målet om att minska utsläppen av växthusgaser mer än i Förenta staterna och andra länder. Men om utvecklingen i varje enskilt land inte helt och hållet kopplas till skyddandet av miljön kommer resultaten inte att bli systematiska.

Går det dessutom att både främja upplösningen av statliga energi-, el- och gasleverantörer och hävda att detta är för allmänhetens bästa och att det bidrar till att göra oss självförsörjande på energi – givetvis till låga priser? Är det inte i praktiken tvärtom?

Avslutningsvis skulle jag vilja lägga till att forskning och innovation inte enbart bör ses som en säljbar tillgång. Det är en offentlig tillgång som först och främst bör bedömas utifrån hur den bidrar till att föra samhället framåt. Därför måste offentliga investeringar och forskning kraftigt öka. Vi får inte offra forskningspotential för privat vinning.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Ekonomisk konkurrens är en central faktor i Lissabonstrategin. Lissabonstrategin baseras på konkurrens, konkurrenskraft och tillväxt. Och även om konkurrens är viktigt för varje livskraftig ekonomi måste man komma ihåg att konkurrens innebär att någon vinner och någon förlorar. Tanken är att den starkaste överlever.

I EU innebär detta i allmänhet att företagen måste skärpa till sig, förbättra sina produkter och tjänster och anstränga sig mer på global nivå. Globalt kan detta å andra sidan leda till extrem fattigdom för förlorarna. Men även inom EU är problemet med förlorarna något som vi måste ta upp. Det finns EU-medborgare som förlorar för att de inte når de fördelar som betonas i strategin. Exempelvis har vi inte på långa vägar nått målen när det gäller sysselsättning och minskad fattigdom för våra medborgare. Statistiken visar en enorm ökning av inte bara andelen arbetslösa, särskilt ungdomar, utan även av sociala skillnader och andelen fattiga.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) År 2006 hade EU den högsta ekonomiska tillväxten sedan 2000. År 2007 var tillväxten större i EU än i Förenta staterna, och vissa nya medlemsstater närmade sig eller till och med uppnådde tvåsiffriga tillväxtsiffror. För dem som hävdar att Lissabonstrategin är nyliberal och inte längre fäster någon vikt vid sociala frågor är svaret tydligt: År 2006 steg sysselsättningsgraden tre gånger mer än genomsnittet för de föregående fem åren. De senaste två åren har det skapats fler än sex och en halv miljon nya arbetstillfällen, och ytterligare fem miljoner förväntas fram till 2009. Vi har inte sett liknande siffror sedan 1980-talet.

Under 2006 steg dessutom EU:s produktivitet mer än årsgenomsnittet de föregående fem åren, och för första gången på många år var produktivitetsökningen större i EU än i Förenta staterna. Även om dessa resultat inte enbart kan tillskrivas Lissabonstrategin går det inte att förneka att den har bidragit. Jag gratulerar därför kommissionen till att under mycket svåra omständigheter ha lyckats samordna Lissabonstrategin.

När det gäller framtiden kan EU:s ekonomi fortsätta växa och fler arbetstillfällen skapas, trots det aktuella ekonomiska klimatet, om medlemsstaternas ekonomiska politik samordnas mer de kommande åren, om den inre marknaden utvecklas ytterligare, om den sociala dialogen främjas, om produktivitetsökningar åtföljs av löneökningar, om det finns ett effektivt system för finanstillsyn, om den femte friheten – kunskap – stärks och, vilket är mycket viktigt för mig, om EU visar tydliga tecken på att det vill försvara sina intressen, det vill säga i stället för att vara ett passivt offer för globaliseringen visa att det är redo att spela en avgörande roll för att styra globaliseringen.

  Jan Andersson (PSE). – Tack så mycket, herr talman! Herr kommissionär och rådsordförande! Jag håller med om att Lissabonstrategin har levererat och varit framgångsrik under ett antal år, men jag tar det inte som en intäkt för att inte göra förändringar.

För det första är det precis så som Udo Bullmann säger. Tillväxten avtar för tillfället och inflationen ökar. Situationen är inte alldeles lätt. För det andra har det hänt saker. För det första har vi hela diskussionen om klimatpolitiken som kommer att förändra politiken för oss alla inom EU. Jag ser optimistiskt på den, därför att den också kommer att innebära nya investeringar och en ny typ av jobb som är mer långsiktigt hållbara med stort kunskapsinnehåll. Det borde man ha reflekterat mer av i Lissabonstrategin och i riktlinjerna.

För det andra har vi haft en debatt om ”flexicurity” under ett antal år som också resulterade i bra riktlinjer i rådet, men detta reflekterades inte i de integrerade riktlinjerna. Där har man samma gamla riktlinjer som man en gång hade. Man kunde ha tagit hänsyn till hela den process som har varit.

För det tredje vill jag nämna en aspekt som bland annat Anne von Lanker har tagit upp. Det är sant att det har gått bra ett tag i EU, men det är inte sant att det har gått bra för alla. Det finns ett stort utanförskap. Det finns också jobb som inte alltid är bra och som man inte kan försörja sig på. Det finns regioner runtom i Europa där utvecklingen inte är så positiv. Vi måste binda ihop de integrerade riktlinjerna med en social dimension. Det är inte så att det är en motsättning mellan denna sociala dimension och utveckling för jobb och tillväxt. De är varandras förutsättning.

  Olle Schmidt (ALDE). – Herr talman! Det är viktigt att EU ökar, att tillväxten är stark och att jobb skapas. Detta ger förutsättningar för att legitimiteten också ökar för vår union.

De senaste åren har EU också lyckats bättre än på mången god dag. Likaså går det bättre för EU än för till exempel USA. Vi vet att den inre marknaden och eurosamarbetet har givit helt andra förutsättningar för ett växande Europa. Än återstår mycket, som flera har sagt.

Låt mig få ta ett konkret exempel. Det är möjligen en smula chauvinistiskt, men ändå. I mitt hemland har den svenska regeringen slagit in på en tillväxtpolitik som skapat upp emot 100 000 nya jobb, bland annat genom riktade åtgärder som att sänka skatter och arbetsgivaravgifter. Ett förslag handlade just om att bevilja sänkta arbetsgivaravgifter för tjänsteföretag inom ett antal branscher som inte konkurrerar på den internationella marknaden. Man hoppades skapa 17 000 nya jobb på detta vis. Detta har nu kommissionen effektivt satt stopp för genom att kräva en begränsning i förslaget som gör det så trubbigt att den svenska regeringen förmodligen tvingas dra tillbaka förslaget i sin helhet.

Jag har svårt att förstå kommissionens agerande av två skäl. I skuggan av en hotande global recession reagerar självklart flertalet regeringar med olika typer av stimulanspaket för att trygga sysselsättning och köpkraft. Detta förslag var tänkt att ge en välbehövlig skjuts åt den ovanligt outvecklade svenska tjänstesektorn, vilket hade medfört förhoppningsvis goda stabiliserande effekter för vår ekonomi i stort. Jag tycker att detta i hög grad strider mot den generella andemeningen i Lissabonstrategin. Om vi ska bli den här konkurrenskraftiga ekonomin, världens mest konkurrenskraftiga till 2010, måste vi väl också våga pröva nya vägar? Jag vill fråga er direkt, herrar kommissionärer, varför hindrar ni att nya jobb skapas på det här sättet?

  Wojciech Roszkowski (UEN). – (PL) Herr talman! Under kommunistperioden brukade befolkningen i Polen säga att det fanns tre ontologiska kategorier: existens, icke-existens och planering. Precis som de kommunistiska planerarna fortsätter vi att säga att vi måste göra det ena eller det andra, eller uppnå det här eller det där, utan att komma närmare våra mål. Vi fastnar därför i den uppenbara motsägelsen mellan industriländernas intresse av att försvara sina kompetenscentrum – vilket i praktiken innebär deras arbetstillfällen – och sammanhållningspolitiken som välgörenhetsverksamhet.

Den ekonomiska utvecklingen hos de asiatiska tigrarna – exempelvis Kina – visar att resultat nås med en annan metod: genom investering i modern teknik i länder med låga produktionskostnader. Om vi inte löser motsägelsen i EU:s syn kommer vi att fortsätta med våra fraser om strategi och ropa ”framåt!” så högt vi kan, samtidigt som vi inte rör oss ur fläcken.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Det är bra att vi i dag ger att aktivt bidrag till vårtoppmötet och lägger sista handen vid strategin. Det är bra att vi har diskuterat strategin denna förmiddag och låtit medlemsstaterna få veta vilka förväntningar vi har. Jag skulle vilja betona att vår strategi genomförs på decentraliserad nivå, i näringslivet, i kommunerna, i regionerna. Mer än 66 procent av alla offentliga utgifter går till lokala och regionala projekt, och som PPE-DE-gruppens regionalpolitiska samordnare vet jag att vi genom att använda EU-instrumenten kraftigt har ökat anslagen sedan 2007 med hjälp av omprioriteringar i strukturfonderna och i regionalpolitiken. Vi har gått från fysisk infrastruktur till en kunskapsbaserad infrastruktur, till yrkesutbildning och innovation. Vi talar här om den största EU-budgeten någonsin, mer än 450 miljarder till 2013. Lyckligtvis förklaras detta tydligt i vår resolution. Och Regionkommittén gör samma sak i en rapport som lades fram samtidigt.

Får jag lov att beröra en annan punkt som vi talade om i morse i samband med det nya fördraget? Vid sidan av social och ekonomisk sammanhållning bekräftas territoriell sammanhållning som ett tredje mål. Detta innebär att man i första hand ska prioritera koncentration av företag i de viktigaste regionerna. Men samtidigt måste vi se till att kunnandet inte bara utnyttjas i en begränsad del av Europa, utan även överförs till andra regioner i medlemsstaterna, så att de inte hamnar på efterkälken. Jag ser därför Lissabonstrategin som en investering i kunskap och konkurrenskraft, entreprenörskap och små och medelstora företag. Det finns många pågående program som vi kan utnyttja för att visa för våra väljare, våra befolkningar och näringslivet att detta inte bara är en EU-agenda utan även en agenda för decentraliserade partner.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den så kallade subprimekrisen har kullkastat många av de argument som de mest liberala politikerna brukar upprepa. När det kommer till kritan reglerar inte marknaderna sig själva, riskerna drabbar inte bara dem som medvetet och avsiktligt deltar i sofistikerad högriskspekulation, och EU:s goda uppförande garanterar inte immunitet mot externa omvälvningar. Detta är bara ett av många exempel som talar för att EU, som den socialdemokratiska gruppen har hävdat, bör fastställa strategier och politiska instrument som är förenliga med dess mål och med den roll det vill spela i det besvärliga sammanhang som den globala ekonomin utgör.

År 2000 fastställde vi ett huvudmål genom Lissabonstrategin. Detta har sedan dess reviderats. Målet gäller fortfarande men nås inte i tillräckligt hög grad. Målet var att EU om två år, 2010, skulle vara det mest konkurrenskraftiga området i världen, baserat på en kunskapsekonomi som skulle skapa större social sammanhållning och fler och bättre arbetstillfällen. Nu är utmaningarna mer akuta och det går redan nu att dra vissa slutsatser. För det första måste det råda total konvergens mellan de grundläggande riktlinjerna för den ekonomiska politiken och Lissabonstrategin. För det andra måste det råda balans mellan politiska riktlinjers stabilitet och förmågan att reagera på snabbt förändrade omständigheter, särskilt när det gäller klimat, energi, finansmarknadens utveckling, extern handelspolitik eller växelkursernas roll. För det tredje är målen i fråga om social och territoriell sammanhållning nu ett av strategins största misslyckanden.

För att sammanfatta krävs det effektivare interventionsmekanismer för att säkerställa extern konkurrenskraft och förena denna med intern sammanhållning. Effektiv samordning av den ekonomiska politiken till förmån för tillväxt och sysselsättning är endast en av dessa mekanismer. Socialpolitiken, utbildningspolitiken, investeringspolitiken, forskningspolitiken och politiken i fråga om vetenskap och teknik måste omprövas i ljuset av den nya verkligheten. Detta var andan i den socialdemokratiska gruppens bidrag. Jag hoppas kommissionen och rådet välkomnar detta. Först och främst behöver vi, och förväntar sig medborgarna, att löftena om framsteg förverkligas. Endast på så sätt kan deras förhoppningar på, och förtroende för, EU:s framtid ges mening och bevaras.

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Åtta år efter det att målet fastställdes kan vi med säkerhet säga att EU inte kommer att nå det. Konkurrenskraftsmålet har varit mer propaganda än konkreta åtgärder. Med EU:s åldrande befolkning kommer det i praktiken att bli en stor utmaning att nå målen i Lissabonstrategin, särskilt som konkurrerande länder och regioner pressar sig förbi.

Vi skulle dessutom med rätta kunna fråga oss om den konkurrenskraftigaste ekonomin var ett realistiskt mål, ens så som det ursprungligen angavs, eller ett mål som vi i EU ska sträva efter till varje pris, och totalt strunta i andra värden. Här skulle jag bara vilja påpeka att det finns 18 miljoner arbetslösa i EU och att ungdomsarbetslösheten är så hög som 25 procent i vissa områden. Tyvärr har jag inte sett att EU-ledarna på allvar har brytt sig om denna fråga, eller att de har varit särskilt intresserade. I vilket fall som helst är det mycket viktigt att ta hand om dessa ungdomar och de arbetslösa.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Är Lissabonstrategin någon slags kaninjakt? Vill vi jaga kaninen eller faktiskt fånga den? Jag anser att den grundläggande uppgiften är att skapa ett visst förtroende för de EU-institutioner som har lagt fram Lissabonstrategin. För att göra detta är det absolut nödvändigt att den ekonomiska tillväxtens frukter delas mer rättvist än tidigare.

Det vore verkligen illa om Lissabonstrategin kom att förknippas med större sociala och ekonomiska skillnader. Jag håller med föregående talare om att detta kommer att leda till att strategin förkastas, inte av regeringarna utan av EU-medborgarna.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Dagens debatt visar hur känslig denna fråga är för Europaparlamentet. Dagens ämne är det som berättigar vår existens. Det handlar om EU-medborgarnas framtida välbefinnande.

Vi har olika åsikter om vilka verktyg vi ska använda – hur vi ska nå Lissabonmålen – men jag tror att alla här i kammaren vill nå dessa mål. Även om jag håller med Anneli Jäätteenmäki om att vi tyvärr har sett väldigt få framsteg.

Jag tror att vi måste tala om åtgärder på två olika nivåer. På EU-nivå finns det bara en central sak som vi måste göra för att öka konkurrenskraften och det är att genomföra den inre marknaden. EU:s inre marknad är den största drivkraften för en global konkurrenskraft. Vi har även en massa byråkrati och vi måste arbeta med våra små och medelstora företag – dessa är i hög grad nyckeln till om EU ska lyckas.

Sedan måste vi naturligtvis koncentrera oss på saker på nationell nivå, på medlemsstatsnivå, och där krävs det betydligt fler åtgärder än vad vi har sett den senaste tiden. Särskilt när det gäller strukturreformerna av arbetsmarknaden. Vi lyssnade i dag till Sveriges statsminister som talade om vikten av strukturreformer på arbetsmarknaden, även för att klara av de demografiska förändringarna. Det är uppenbart att medlemsstaterna inte har gjort sin plikt på området.

När det gäller skattepolitik och makroekonomi anser jag dessutom att vi måste avsluta epoken med budgetunderskott. Vi måste verkligen arbeta med vår makroekonomi. Det kan inte EU göra, trots att vi har en gemensam valuta. Det måste medlemsstaternas politiker göra.

Avslutningsvis håller jag med Margarita Starkevičiūtė, vars betänkande är lysande. Finansiella tjänster är en av grundpelarna på den inre marknaden. Finansiella tjänster måste uppmärksammas mycket mer, även på EU-nivå.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman! I år är vår debatt extra viktig eftersom vi ser över Lissabonstrategin.

Jag har till slut förstått att kommissionens strategi går ut på att säga att allt är bra och att vi inte behöver göra några ändringar eftersom den europeiska ekonomin i grund och botten är sund. Ni säger det eftersom vår ekonomi jämfört med Förenta staternas ekonomi i grund och botten är mycket sundare. Men jag skulle ända vilja lägga till att det kommer att bli relativt svårt att få tjugosju länder att enas om att definiera om riktlinjerna.

Detta är emellertid inte allt. Situationen för den amerikanska ekonomin kommer att få följder för ekonomierna i samtliga EU-medlemsstater och framför allt euroområdets ekonomi. Dessutom måste vi ta hänsyn till de befogade nya strategiska miljö- och energimål som stats- och regeringscheferna antog i mars förra året. Alla betraktar turbulensen, för att uttrycka det milt, på finansmarknaderna och bedömer vilka effekterna kommer att bli för dessa marknader och följdverkningarna för den reala ekonomin.

Vi efterlyser därför att dessa tre element officiellt inkluderas i översynen av riktlinjerna. Herr Turk! När vi träffade er i Ljubljana i november förra året sa ni till oss ”Tala om för oss vad Europaparlamentet vill”. Vi talar om det för er nu, vi vill att det i riktlinjerna ska tas större hänsyn till samordningen av den ekonomiska politiken, klimatförändringarna och tillsynen av finansmarknaderna. Om det fortfarande går att göra insatser på dessa områden skulle vi se det som ett välkommet framsteg för att förbättra vår kapacitet att samordna den ekonomiska politiken och därför för att tillämpa riktlinjerna.

Men det är inte allt, herr kommissionsledamot! Vi vill även se större samstämmighet mellan riktlinjerna och alla andra redskap som kommissionen har tillgång till för att se till att denna strategi, som vi definierar tillsammans, kan genomföras med hjälp av de instrument som EU har tillgång till på området.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). – Herr talman! Kommissionär Verheugen, kära kollegor. Lissabonstrategin går nu ut ur ett trögt förstadium och börjar skapa optimism och vilja, precis som vi behöver. Författarna har som väl är lyckats hålla fokus på viktiga saker och inte drabbats av parlamentsjukan att dra in allting.

Det finns olika sätt att möta globaliseringens utmaningar. En del stoppar huvudet i sanden som strutsen och tror att allting ska gå bra. Andra är klokare och gör som författarna till betänkandet, ser möjligheter och förbättrar den egna förmågan.

Omedelbart förestående och viktigast nu är att åtminstone se till att medlemsstaterna lever upp till sina egna åtaganden. Det vill säga, att följa upp den inre marknaden, se till att medlemsstaterna genomför och fullföljer fattade beslut, se till att reglerna är motiverade, inte för snåriga och inte för dyra för små och medelstora företag. Vi bör också hålla oss till viktiga ledstjärnor, som förenkling, riktmärkning, jämförelser och konkurrens.

Detta kommer att kräva ett ökat myndighetssamarbete även på lokal och regional nivå. Detta är bra för medborgarna, det är bra för företagen och det bidrar till integration. Det krävs en systematisk övervakning av den fria rörligheten för att vi ska få tjänstemarknaden att blomma.

Att mäta resultat är ett steg på vägen framåt. EU får sin legitimitet genom att leverera, inte minst livskvalitet för medborgarna. Detta kräver ett stimulerande företagsklimat som Lissabonstrategin kan bidra till om den genomförs på ett medvetet sätt. Kommissionen har ansvar för att sätta tryck på medlemsstaterna.

Slutligen är jag övertygad om att kommissionen kommer att lösa det svenska problemet med arbetsgivaravgifter på ett rimligt sätt.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). – (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Reformen av tillväxt- och stabilitetspakten och nylanseringen av Lissabonstrategin, där tillväxt och hållbar sysselsättning fastställs som prioriterade områden för EU, har burit frukt sedan vårtoppmötet 2005.

EU har tillämpat en gemensam agenda, och som Joaquín Almunia påpekade har vi under den första treårsperioden kunnat se en ökning av tillväxten, fler arbetstillfällen, förbättringar av de offentliga finanserna och en ökning av den europeiska ekonomins tillväxtpotential.

Även om resultaten varierar mellan olika medlemsstater är den allmänna tonen positiv. Jag blev verkligen överraskad av att höra en kollega i parlamentet säga att det är omöjligt att göra en cirkel fyrkantig och att det är omöjligt att skapa tillväxt och sysselsättning, öka det sociala skyddet och spara. Detta är exempel på saker som faktiskt sker i EU och det exempel som jag känner bäst till är givetvis Spanien.

Europeiska kommissionen hävdar att Spanien har gjort stora framsteg med att genomföra sitt nationella reformprogram, att det har nått en sysselsättningsgrad som ligger 66 procent över genomsnittet i EU tre år före tidtabellen, att det har ökat investeringarna i forskning och utveckling (FoU) och att det har haft budgetöverskott samtliga budgetår. Det är ett utmärkt exempel på Lissabonstrategins framgång. Tack vare denna strategi har Spaniens ekonomi stärkts och strategin har varit drivkraften bakom en makalös konvergensnivå som nu ligger på 105 procent, vilket är bättre än EU-genomsnittet.

Därför måste vi i dag behålla samma strategiska utmaningar för den accelererande globaliseringen och den åldrande befolkningen. För att klara detta måste den sociala dimensionen lyftas fram.

Ett Europa som är ett kunskapssamhälle måste bygga upp en kunskapsfrihet, för att förverkliga den digitala integrationen och främja den sociala dimensionen genom att ge personer grundläggande färdigheter, ge små och medelstora företag möjligheter och införa en flexicurity-modell med sociala standarder.

Det kommer att bli nödvändigt att ta upp de frågor som nyligen har kommit upp till ytan, exempelvis subprime-krisen och bränsle- och livsmedelspriserna. Men när vi gör detta måste vi ha i åtanke att våra förhållanden är sundare, att vi nästa år kommer att fira att euron fyller tio år och att vi måste stärka det internationella ekonomiska samarbetet.

  Françoise Grossetête (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Vi vet alla, och måste erkänna och acceptera, att Lissabonstrategin inte har låtit oss göra de framsteg som vi hade önskat. Det är därför vi i dag på nytt måste diskutera en revidering av Lissabonstrategin.

Tillväxten i euroområdet minskade kraftigt sista kvartalet 2007, och det är bristen på tillväxt som är roten till Europas problem. Så om Lissabonstrategins nästa cykel ska bli framgångsrik måste vi gå längre än till att bara identifiera Europas problem. Vi måste börja hantera dem genom att tillämpa en politik med tydlig styrning. Strategins nästa cykel får inte bara bli ännu en byråkratisk uppvisning.

Det är viktigt att precis som förra veckan ha större samarbete mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet om denna strategi. Eftersom medlemsstaterna tillsammans enades om vad var och en av dem behövde göra för att reformera sina ekonomier, bör de även rapportera tillbaka om hur reformerna genomförs.

Hittills har de flesta EU-medborgare inte haft en aning om vad Lissabonstrategin egentligen handlar om. EU måste därför undvika att skjuta sig självt i foten vid en tidpunkt då det står inför så många utmaningar: en befolkning som kommer att minska från 2020, ekonomiskt tryck, stigande energipriser, klimatförändring och sociala ojämlikheter.

Därför behöver vi flaggskeppsåtgärder så att vi kan skapa verklig dynamik och främja miljontals små och medelstora företags utveckling och tillväxt och därmed skapa fler arbetstillfällen.

På miljöområdet måste det anslås tillräckligt med budgetmedel för att omgående förbättra energieffektiviteten i våra byggnader genom att innovation och därmed nya arbetstillfällen främjas.

Tänk på Winston Churchills ord: ”However beautiful the strategy, you should occasionally look at the results”. Detta bör vara vårt motto för strategins nästa cykel, att hur fantastisk strategin än är måste vi ibland titta på resultaten. Det är bara genom att visa sig effektivt som EU kommer att närma sig medborgarna. Detta är hela poängen med EU. Att skydda medborgarna och deras intressen.

  Donata Gottardi (PSE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja lyfta fram några centrala punkter i Europaparlamentets, och särskilt den socialdemokratiska gruppens, ståndpunkt när det gäller de övergripande riktlinjerna för fullbordandet av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

En av dessa är behovet av att sammankoppla budgetkonsolideringsprocessen, karaktäristisk för konvergensprogrammen inom stabilitetspakten, med kvaliteten på de offentliga utgifterna. Medlemsstaternas offentliga utgifter måste få en annan inriktning och samordnas mot strategins prioriteringar så att man garanterar att makroekonomisk stabilitet, hållbar tillväxt och full sysselsättning uppnås.

Varje förändring av inriktningen i de offentliga utgifterna, som bland medlemsstaterna på ett samordnat sätt inriktas på gemensamma investeringsmål, även genom offentlig-privata partnerskapsinitiativ, måste kopplas till forskning och utveckling, utbildning och yrkesutbildning, infrastruktur, transport och energi. Detta kan bli drivkraften för en strategi för tillväxt och konkurrenskraft som stärker EU:s ekonomi och gör det möjligt för den att klara finansiell oro och sidoeffekterna av ekonomins finansialisering.

Offentliga utgifter som inriktas mot dessa prioriteringar gör det möjligt att öka konkurrenskraften och produktiviteten. Särskild uppmärksamhet måste riktas mot kopplingen mellan budgetpolitik och produktivitetsökning och lönepolitik. Här anser den socialdemokratiska gruppen att det måste göras en stark koppling mellan produktivitetsökning och en rättvis fördelning av de vinster som denna ger upphov till, så att den sociala sammanhållningen garanteras.

En central punkt för social sammanhållning är införandet av en nationell minimilön. Här är jag övertygad om att Europaparlamentet i morgondagens omröstning kommer att skicka en stark och tydlig signal genom att uppmana medlemsstaterna att åta sig att se till att en sådan snabbt införs i praktiken.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Finanskrisen och åtstramningen av penningmarknaderna har även påverkat den reala ekonomin och blivit till ett allvarligt problem som kräver åtgärder. Forumet för finansiell stabilitet har angett att vi förmodligen står inför en lång anpassningsfas som kan innebära problem.

Euroområdet kommer att få en konjunkturnedgång under 2008. Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker har förutspått en tillväxt på mellan 1,6 procent och 1,8 procent i år, vilket är en minskning med en hel procentenhet sedan förra året. De stigande råvarupriserna i världen skapar fler problem för den europeiska ekonomin. Priserna på olja, stål, mineraler och basjordbruksprodukter har alla stigit till rekordnivåer, vilket spär på inflationstrycket.

Euron har stärkts samtidigt som dollarn har försvagats, vilket ytterligare förstärker globala ojämlikheter och påverkar EU:s konkurrenskraft. Alla dessa faktorer skapar en mycket besvärlig penning- och skattepolitisk miljö. Men för att vi inte ska bli allt för nedstämda bör vi komma ihåg hur långt vi har kommit. Sextio miljoner européer dog under första halvan av förra århundradet. Berlinmuren föll 1990 och vi är fortfarande alldeles i början av integrationen.

Om vi tittar på framgången med euron, och rent allmänt framgången med Europeiska centralbanken och dess inflationsmål och låga räntor, kan vi se att vi trots alla dessa svårigheter kan lyckas och faktiskt kan nå de mål som vi har ställt upp. Jag skulle därför vilja be kommissionen att köra i gång med sin 10-punktsplan och att göra konkurrenskraft till sitt ledord. Upp till 12 miljoner arbetstillfällen har skapats sedan euron infördes. Var snäll och främja entreprenörskapet. Gör skapandet av arbetstillfällen till det ekonomiskt mest fördelaktiga en EU-medborgare kan göra. Detta kommer att hjälpa människor att komma ur fattigdom och misär.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman! Vår debatt äger rum i ljuset av en fördjupad kris på finansmarknaderna, minskad tillväxt och stigande inflation. Därför är det ännu viktigare att gå vidare med de strukturreformer som fastställs i Lissabonstrategin. För att möta de utmaningar som globaliseringen innebär måste vi bygga en kunskapsbaserad ekonomi och investera i utbildning och skapandet av mänskligt kapital. Vi måste också modernisera arbetsmarknaden, ge allmän spridning åt flexicurity-modellen och öka andelen yrkesverksamma i EU-länderna. Herr kommissionsledamot! Europas framtid kommer kort och gott att avgöras av kunskap och arbete. Detta är också bästa sättet att bekämpa fattigdom och utslagning.

Det är bra att dessa två faktorer speglas i kommissionens dokument. När Europeiska kommissionen främjar utveckling, kunskap och sysselsättning kan den räkna med Europaparlamentets stöd. Att frigöra de europeiska entreprenörernas potential kommer att få stor betydelse för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Detta gäller framför allt små och medelstora företag, som står för över två tredjedelar av unionens BNP. Jag väntar otåligt på att kommissionen ska anta den europeiska småföretagsstadgan och åtgärder för att minska byråkratin med 25 procent till 2012.

Svagheten i de dokument som har lagts fram är att de inte analyserar orsakerna till det långsamma och ojämna genomförandet av Lissabonstrategin på olika områden. Vi vet inte varför anslagen till forskning och utveckling ökar så långsamt. Vi vet inte varför arbetsmarknader fortfarande diskriminerar dem som står utanför. Vi vet inte varför fortbildningen inte utvecklas som avsett. Inte heller vet vi varför avregleringen av tjänste- och nätsektorerna möter motstånd. Inga svar på dessa och andra frågor ges i kommissionens dokument.

Herr kommissionsledamot! Låt oss inte sticka huvudet i sanden! Även de bästa åtgärderna kommer att vara ineffektiva om de inte grundar sig på en korrekt diagnos. Jag uppmanar kommissionen att ge en bra förklaring till förseningarna i genomförandet av Lissabonstrategin.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det finns 59 punkter i denna resolution och därför många budskap. Jag vill framför allt uppmärksamma punkterna 20 och 21 om hur viktiga små småföretag är, punkterna 29 och 30 om konkurrenskraft och vikten av en inre marknad samt punkterna 42 och 43 om behovet av arbetsmarknadsreformer. Här skulle jag särskilt vilja lyfta fram flexibilitetens betydelse, inte bara för arbetsgivare utan även för anställda, ett koncept som vänstern aldrig har förstått, därav vissa av deras typiskt föråldrade kommentarer i dag.

Men jag skulle vilja uppmana kommissionen och rådet att ta ett steg bort från detaljerna i detta dokument och se till helheten. Jag uppmanar dem framför allt att jämföra det med andra resolutioner som parlamentet tidigare har godkänt inför tidigare vårtoppmöten. I så fall kanske ett tydligt budskap framträder, nämligen att denna resolution på många sätt, om än tyvärr inte alla, är kraftfullare än någon av dess föregångare. I resolutionen bekräftas det sätt på vilket parlamentet vill att Lissabonstrategin ska bedrivas. Ja, det stärks faktiskt. Resolutionen är bokstavligt talat mycket kraftfull.

Jag uppmanar därför kommissionen och rådet att vara lika kraftfulla i sina reaktioner och lägga försiktigheten åt sidan. Nästa gång parlamentet utarbetar en resolution i ämnet kunde vi då kanske gratulera de berörda parterna till de konkreta och mätbara resultat som har uppnåtts istället för att lyssna till Europaparlamentsledamöter som säger att mer kunde ha gjorts. Detta är utmaningen och detta är det centrala budskap vi kommer att ge er i morgondagens omröstning.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Herr talman, herrar kommissionsledamöter! EU är inte bara en gemensam marknad baserad på konkurrens. Vi måste bygga ett socialt Europa tillsammans.

Det är nödvändigt att förbättra livskvaliteten i Europa med tanke på globaliseringen, de demografiska förändringarna och miljöutmaningarna. Genom att skapa nya högkvalificerade arbetstillfällen och genom hållbar ekonomisk tillväxt är Lissabonstrategin också ett instrument för att bygga ett nytt socialt Europa.

Ett socialt Europa bör garantera universell tillgång till hälso- och sjukvård och sociala trygghetstjänster, tillgång till offentliga tjänster av hög kvalitet och förbättrad social sammanhållning genom effektiv användning av strukturfonderna och Sammanhållningsfonden. Regional utveckling bör dessutom förbli en av prioriteringarna för perioden 2008–2010.

Det var bevisats att informationsteknik och kommunikationer ökar arbetskraftens produktivitet. I dag använder vi datasystem och elektroniska kommunikationsnät inom transport, finansiella tjänster, offentliga tjänster, utbildning och hälso- och sjukvård.

EU-statistik från 2004 om innovationskapaciteten visade att i Rumänien, Bulgarien och Slovakien fick bolag med fler än 10 anställda mer än 36 procent av sina inkomster från försäljning av innovativa produkter och tjänster. Trots detta måste vi investera mer i en kunskapsbaserad ekonomi, öka investeringarna i forskning och innovation och framför allt i tillämpad forskning. Samtliga medlemsstater bör prioritera detta. De investeringar i forskning och innovation som har gjorts i teknikparker eller på universitet bör dessutom gynnas av skatteåtgärder som kan leda till ökade privata investeringar i forskning.

Vi behöver investera mer i utbildning, så att högre utbildning och livslångt lärande främjas. Lissabonstrategin bygger ett Europa baserat på social rättvisa och arbete under anständiga villkor. Alla EU-medborgares ekonomiska säkerhet, social integration, inrättandet av barnomsorgstjänster, jämställdhet och införandet av en social marknadsekonomi kommer att göra unionen till en ekonomisk och social förebild i hela världen.

  Karsten Friedrich Hoppenstedt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Pengar är faktiskt en del av Europas utveckling. Låt mig därför återvända till den finansiella situationen, till finansmarknaderna och de exempel på finansoro som vi hittills har sett.

Vi känner alla till situationen för många banker i Europa – för att inte tala om i Förenta staterna – och hur mycket Europeiska centralbanken behövde pumpa in för att finansmarknaderna skulle fungera. Därför inbegriper varje justering av den grundläggande strategin fram till 2010 naturligtvis även närmare samarbete med alla globala marknadsaktörer så att vår europeiska finansiella ekonomi ges ökat skydd mot ytterligare attacker utifrån, tillsammans med bättre regler om kreditvärdering, anpassad tillsyn och stor öppenhet, och så att bankernas förtroende för varandra och investerarnas förtroende återupprättas.

Det finns en anledning till varför vi behöver en mer intensiv dialog med andra globala marknadsaktörer, särskilt Förenta staterna. Under de senaste sju åren har den amerikanska ekonomin växt i värde med 4,2 miljarder, medan de totala krediterna samtidigt har växt med 21,3 miljarder. Det innebär en skuldnivå som är 350 procent för hög i förhållande till BNP. Tyvärr har Förenta staterna för avsikt att fortsätta med den penningpolitik som har lett till denna överskuldsättning. Förenta staterna sänker aggressivt sina basräntor, vilket betyder att pengar pumpas in till de finansiella institutionerna. Resultatet blir växande valutadevalvering, tillsammans med minskad köpkraft för hushållen och en stagnation som är svår att kontrollera och som kan få betydande konsekvenser för Europa. Denna penningpolitik bär en stor del av skulden för den senaste krisen.

Europa och alla globala marknadsaktörer måste snabbt och tillsammans bekämpa nästa våg av kriser så att vi ser till att vi inte översköljs av en veritabel tsunami och att många av våra ansträngningar för att nå Lissabonmålen inte har varit förgäves.

  Margaritis Schinas (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag anser att vi bör uppmärksamma tre positiva inslag i de reformer som hittills har initierats under Lissaboncykeln:

- För det första har till och med de mest misstänksamma regeringarna nu börjat följa filosofin bakom reformerna och har börjat producera sina första tveksamma resultat.

- För det andra – och här bör vi tacka kommissionen – är den nya strategin mer målinriktad. Vi har nu lämnat julgransstrategin, där allting klämdes in i en enda reformram.

- För det tredje är viktiga EU-program som Galileo och Europeiska institutet för innovation och teknik centrala i strategin. Låt mig med anledning av denna punkt utnyttja den slovenska ministerns närvaro till att be honom att be sina kolleger att snabbt stänga Galileomappen så att vi kan börja använda de betydande belopp som har öronmärkts för detta program.

Dessutom måste vi lugnt och sansat undersöka två negativa inslag. Det rör sig om följande brister:

- För det första övervakar inte medborgarna arbetet, driver inte på utvecklingen eller är inte medvetna om andan i Lissabonstrategin. Problemet är att medborgarna ser Lissabonstrategin som något som rör organisationer, inte individer. Vi måste övertyga dem om att den faktiskt rör dem.

- För det andra råder det bristande uppföljning. Hur kan vi kontrollera att medlemsstaterna gör det som de lovar att göra inom reformcykeln? Jag är rädd för att problemet är att uppföljningen har urartat till en process där skrivelser utbyts mellan tjänstemän i Bryssel och tjänstemän i medlemsstaternas huvudstäder, men utan att några politiska bidrag lämnas.

Även om vi godkänner reformerna anser jag att vi återigen måste koncentrera uppföljningsprocessen på själva politiken. Denna omfattande byråkratiska korrespondens måste upphöra.

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman. Till att börja med har jag två korta kommentarer till Lissabonprocessen. För det första måste vi arbeta mer, nästan lika mycket som amerikanerna. Dessutom kommer Lissabonprocessen bara att bli användbar om den åtföljs av påföljder, som vid för stora budgetunderskott.

Min andra kommentar rör direktiven. Ur de nya medlemsstaternas perspektiv skulle jag vilja att vi inte bara betraktade saker och ting i termer av nyliberala indikatorer, utan med lite mer distans. När allt kommer omkring, vad tjänar det exempelvis till att ha 0 procent underskott eller inflation om kvalitetsindikatorerna urholkas? Depressionen ökar, medan det omvända gäller för entreprenörskap och antalet nybildade familjer. Så fortsätter det. Detta är tyvärr mycket allvarligare.

Om vi exempelvis tar reformerna av de stora försörjningssystemen är det viktigt att vi skär ned om det behövs. Ännu viktigare är emellertid vad som kommer att ske med hälsofrämjande åtgärder, eller om utbildningen ska kopplas till sysselsättning, med andra ord om marknaden kommer att kunna använda personer direkt och om möjligheterna till yrkesutbildning kommer att betonas mer? Med andra ord måste det även här finnas en uppsättning kvalitetskriterier och inte bara vara fråga om att man tar en kniv och börjar skära.

Min tredje kommentar rör statistik. Jag skulle gärna se att saker även mättes i BNI, inte bara i BNP. Pengar flödar ut ur de nya medlemsstaterna i form av vinstutdelningar, men deras BNP växer, säger de. Vi bör titta på vad som verkligen blir kvar i landet.

Stabilitets- och tillväxtpakten. Vad ger vi rabatter till? I en tillväxtekonomi är det ju inte säkert att FoU på 5 eller 6 procent, eller över 3 procent, är så viktigt, med tanke på att dessa länder främst är intresserade av att komma i kapp EU. Vi bör belöna dem för att de skapar arbetstillfällen och underlättar sammanhållningen.

Något annat som jag anser saknas i detta betänkande är en beräkning av den svarta ekonomin. I mitt hemland står den för ungefär 30 procent. Vi måste även uppmärksamma denna fråga. Sist men inte minst måste de fyra friheterna tillämpas på samma sätt. Vi kan inte tillåta att man plockar russinen ur kakan och öppnar för kapital från de nya medlemsstaterna men inte öppnar för tjänster. Tack så mycket.

  Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Denna resolution om nylanseringen av Lissabonstrategin ligger i hög grad i linje med det betänkande som Europaparlamentet på mitt förslag antog i oktober förra året om den framtida strategin för den inre marknaden.

Till att börja med skulle jag vilja tacka Marianne Thyssen och Klaus-Heiner Lehne, och alla deras kolleger i samordningsgruppen, för att de har utarbetat en resolution som både är välbalanserad och i fas med EU:s politiska, ekonomiska och sociala verklighet.

Jag skulle särskilt vilja uppmärksamma förslagen om vikten av sociala rättigheter och av att förena ekonomisk konkurrenskraft med den sociala modellen. Vad jag vill ha sagt är att vi givetvis måste gå mycket längre på detta område och anta bestämmelserna om tjänster i allmänhetens intresse.

Dessutom skulle jag vilja understryka det som sägs om immaterialrätt i betänkandet. Detta är ett viktigt vapen för EU och för små och medelstora företag. Den internationella dimension som införs i betänkandet är något nytt, och mycket nödvändigt. Det är den inre marknaden som ger EU:s 500 miljoner medborgare en stark position i en globaliserad värld.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om metoden. Jag är inte säker på att den öppna samordningsmetoden – som är den metod som för närvarande används – är den effektivaste metoden. Om vi vill lyckas framöver anser jag att vi på flera områden i Lissabonstrategin måste använda oss av en verkligt gemensam politik – nämligen gemenskapspolitiken.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vad har hittills gjorts för att minska bolagsskatten? I stället för att sänka skatter lägger man ut pengar på alla möjliga utbildningsprogram med tveksamma resultat.

I dag tornar nya problem upp sig för den europeiska integrationen – nya problem som måste lösas, exempelvis skyddet av miljön, klimatförändringen och förnybara energikällor. Balanserad tillväxt och sysselsättning måste förstås i ett vidare perspektiv, inte enbart i ekonomiska termer utan även med hänsyn till sociala, kulturella och miljömässiga aspekter. Eftersom vi tillbringar mer än en tredjedel av vår tid med att arbeta måste vi förutom lönenivåer behandla ämnen som komfort, säkerhet, solidaritet och individens värdighet.

Nästa punkt jag vill ta upp rör effekterna av liberaliseringen av energimarknaden. Den fortsatta trenden mot högre energipriser, tillsammans med de ökande klimathoten, belyser behovet av att främja energieffektivitet i vid mening. Förnybara energikällor, ren kolteknik, kärnkraft, balanserade försörjningskällor och utvecklingen av den europeiska infrastrukturen är de grundläggande frågor som vi måste ta itu med de kommande åren.

Efter att ha uppnått en inre marknad för varor måste vi koncentrera oss på att få marknaden för tjänster att fungera bättre. Vi måste få till stånd snabb integration genom att konsekvent tillämpa och genomföra de bestämmelser som antas och avlägsna alla hinder för införandet av tjänster på marknaden.

Avslutningsvis hoppas jag att det vid Europeiska rådets vårmöte ska antas nya riktlinjer för de kommande tre åren, som tar hänsyn till de åsikter och uppfattningar som har kommit till uttryck i dagens debatt. Framsteg med att upphäva direktiv som inte gynnar EU-medlemsstaternas utveckling är en grundläggande fråga.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Slagord är bra för den politiska debatten, men vi behöver mer än slagord. Såväl i kommissionens meddelande om integrerade riktlinjer för tillväxt och sysselsättning, det gemensamma resolutionsförslaget från fem grupper om Europeiska rådets vårtoppmöte 2008 och betänkandet från Margarita Starkevičiūtė lovordas den femte friheten, kunskapsfriheten, som ska komplettera och jämställas med de fyra gamla friheterna – fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Det får mig att minnas ett klassiskt Goethecitat: ”Ert budskap hör jag. Men min tro är ingen”. Vi har hört slagord om ett kunskapssamhälle i åratal. Vi tar upp det nu igen. När det gäller konkreta åtgärder hör vi emellertid helt andra budskap.

De senaste åren har vi ofta diskuterat om och i vilken grad EU bör få större befogenheter på kunskapsområdet. Det har vid upprepade tillfällen argumenterats för att kunskap inte är ett område som medlemsstaterna bör överlämna ansvaret för, det är deras heliga domän. Vi har hört samma visa om och om igen vid budgetdiskussionerna. Varje gång vi överlägger och avgör budgetfrågor, oavsett om det är på lång eller kort sikt, får vi veta att vi måste spara och att de lämpligaste områdena där besparingar kan göras är under rubrikerna utbildning, yrkesutbildning och kunskap.

Günter Verheugen nämnde nyss de beklagansvärda siffrorna för forskning och utveckling. Jag kommer ihåg de ständiga försöken att skära ned, särskilt på utbytesprogram som är betydelsefulla för kunskap. Därför anser jag att denna strategi är felaktig.

Vi behöver nya instrument och vi behöver nya finansiella resurser. Låt mig föreslå något mycket konkret: 10 procent av alla ungdomar mellan 15 och 25 år bör studera sex månader i ett annat EU-land. Det skulle skapa mer kunskap och mer flexibilitet och göra inlärningen roligare.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Jag är övertygad om att klimatförändringen för närvarande är den faktor som har störst betydelse för att nå Lissabonstrategins mål. Och jag håller helt med er, herr kommissionsledamot, om att EU:s nuvarande strategi i frågan inskränker sig till att exportera föroreningar och utsläpp och att importera arbetslöshet.

Vi måste bli ledande när det gäller att lösa detta problem, som vi till stor del bär ansvaret för. Vi måste dessutom övertyga andra så att vi inte står ensamma. Vi måste se till att kampen mot klimatförändringen blir till en källa av utveckling och konkurrenskraft. Det kan det bli, men då krävs större finansiella resurser, särskilt till teknik. Detta innebär att budgeten måste revideras. Herr kommissionsledamot! Ni är den bästa personen att säga detta till: Vi måste revidera budgeten, med början 2009!

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp flera punkter. För det första bör EU prioritera effektiv utbildning och yrkesutbildning för våra ungdomar. Det är endast genom rörliga, flexibla och professionellt utbildade individer, särskilt inom tekniska ämnen, som vi kan se till att unionen fortsätter sina ekonomiska och tekniska framsteg.

För det andra måste anslagen till vetenskaplig och teknisk forskning kopplas till konkreta resultat. Dessa resultat måste betalas av industrin, med finansiellt stöd från medlemsstaternas budgetar.

För det tredje måste unionen bli ett föredöme som informationssamhälle och skapa de bästa villkoren för att främja bildandet och utvecklingen av innovativa företag och för att uppnå en ekonomi öppen för ny teknik och tekniska framsteg.

För det fjärde måste de som arbetar i EU bli effektivare och produktivare.

Parallellt med detta måste vi dessutom bekämpa social utslagning genom att garantera tillgång till sysselsättning och utbildning, motverka diskriminering på arbetsmarknaden och vidta både förebyggande och vårdinriktade åtgärder mot narkotikamissbruk.

  Inés Ayala Sender (PSE). – (ES) Herr talman! Jag är mycket förvånad över att de tio mål som kommissionen har fastställt för den nya fasen inte följer Europaparlamentets rekommendation från förra året om bättre integration av transportsektorn, logistik och transeuropeiska nät i Lissabonstrategin.

Eftersom jag inte kan tro att kommissionen är omedveten om hur viktiga dessa aspekter är för konkurrenskraften – inom ramen för globaliseringen utgör logistik en större kostnad för industrin än arbetskostnaderna, för att inte tala om den ytterligare utmaning som klimatförändringen utgör – så förutsätter jag att kommissionen den här gången fullt ut beaktar punkterna 27 och 16, om Galileo och innovation, så att vi dels till fullo kan använda de gynnsamma synergieffekter som Lissabonprocessen har skapat mellan kommissionen och medlemsstaterna, dels göra framsteg i de europeiska planerna för hållbar transport, logistik och transeuropeiska nät, särskilt de gränsöverskridande avsnitt som så lätt förbises.

När det gäller rådet skulle jag dessutom vilja uppmana ordförandeskapet att beakta punkt 27, i vilken medlemsstaterna uppmanas att införliva de grundläggande aspekterna i samband med transporter och logistik i sina nationella planer med lämplig, det vill säga stark, betoning på utvecklingen av transeuropeiska nät.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) I sitt anförande sa Joaquín Almunia att tillväxten har ökat de tre senaste åren och att marknadens funktion, sociala reformer, offentliga finanser, och miljökomponenten har förbättrats. Jag håller med. Jag anser att denna förbättring främst beror på bättre dialog och större deltagande från medlemsstaternas sida, vilket vi uppmärksammade förra veckan vid det gemensamma mötet mellan Europaparlamentet och medlemsstaternas parlament.

Herr kommissionsledamot! Skulle vi inte kunna öka tillväxttakten om vi involverade och uppmuntrade regionerna att delta, eftersom regionerna är de aktörer som ofta använder dessa medel, och detta också hänger ihop med Lissabonstrategins effektivitet? På statsnivå var ”Herr Lissabon” positiv och stimulerande. Skulle man inte, trots att ansvaret ligger hos medlemsstaterna, kunna stimulera skapandet av ”Herr Lissabon” även på regional nivå?

  Žiga Turk, rådets tjänstgörande ordförande. − (SL) Herr talman, kommissionsledamot Almunia och kommissionsledamot Verheugen, mina damer och herrar! Tack för denna debatt. Lissabonstrategin är en strategi för reform och modernisering. Den behöver samarbete, stöd och idéer från alla som arbetar för det gemensamma bästa och jag är verkligen glad för era välunderbyggda kommentarer.

För det första skulle jag rent allmänt vilja säga att det har diskuterats hur effektiv Lissabonstrategin är. Vissa Europaparlamentsledamöter, exempelvis Jan Andersson, ansåg att den är effektiv medan andra – och det var ganska många – ansåg att den inte är effektiv. Detta visar spektrumet av politiska åsikter inom EU. Margarita Starkevičiūtė frågade om Lissabonstrategins prioriteringar och om de hade fått tillräckligt med exponering. Svaret kom faktiskt från Malcolm Harbour, som sa att gemenskapens Lissabonprogram var en utmärkt samling prioriteringar.

Många frågor handlade om de integrerade riktlinjerna och huruvida de löser de nuvarande problemen. Som jag har sagt funderade även vi på detta, och vi kom fram till att vi måste fortsätta i samma riktning och bevara kontinuiteten och framför allt tempot i genomförandet av Lissabonstrategin. Det gladde mig att vissa parlamentsgrupper och parlamentsledamöter delade denna uppfattning. Klaus-Heiner Leinen, Malcolm Harbour och Edit Herczog betonade att det behövdes genomförande – inte idéer, särskilt vid en tidpunkt då optimismen för EU-strategin falnade.

Andra bra procedurmässiga idéer har tagits upp, exempelvis utbyte av bästa praxis, den territoriella dimensionen, en utökning av Lissabonstrategin bortom den ram som gemenskapen och medlemsstaterna utgör, eventuellt till lägre nivåer. Lissabonstrategin utvidgas även globalt.

När det gäller forskning och utveckling höll ni med om att det är just här som EU:s framtid ligger. Jag tyckte om Edit Herczogs påpekande om att hjärta och hjärna är lika viktiga som siffror. Jag förstår ert stöd för den femte friheten och Europapatentet i samband med denna. Vi tar varningen om den europeiska talangen på allvar. Det är viktigt att se till att talangfulla personer i Europa ges goda förutsättningar. Nu finns 700 000 av de bästa europeiska forskningsingenjörerna utanför EU. Vi måste försöka få tillbaka dem, för 7 av 10 som beger sig till Förenta staterna blir kvar där. Studier utomlands bör uppmuntras.

När det gäller näringslivsmiljön förespråkade vissa av er en inre marknad utan protektionism, det vill säga att det är en effektiv marknad som ger EU dess konkurrensfördel. Jag gillar tankarna om företagskultur och företagsfrämjande, tanken om att det bästa man kan göra är att främja ett nytt bolag eller skapa ett nytt arbetstillfälle. Vi måste verkligen förbättra en mängd detaljer på detta område, i första hand för att utveckla små och medelstora företag och deras tillgång till finansiering och forskningsstrukturer. Piia-Noora Kauppi och Margarita Starkevičiūtė har rapporterat om detta.

Sysselsättning och hela den sociala dimensionen var huvudämnen för en rad diskussioner. Jag håller inte med om att Lissabonstrategin är nyliberal. Tvärtom utgör EU:s omsorg om människan och miljön två av Lissabonstrategins fyra grundpelare.

”Flexicurity” har också diskuterats i viss mån, på initiativ av Robert Goebbels och Adina Ioana Vălean. Om vi inte inför flexicurity kommer arbetsgivarna, som vissa påpekade, att använda sig av andra anställningsformer som är mycket flexibla men betydligt mindre acceptabla för de anställda. Den ekonomiska miljön har inte konstruerats för att även främja trygghet, men i flexicurity-systemet ingår denna aspekt.

Förslagen om nya indikatorer är intressanta och rör OECD:s livskvalitetsindikatorer. I framtiden måste vi dessutom ha en debatt om hur vi ska utvärdera Lissabonstrategin.

Mycket har sagts om miljön. Jag tror vi är medvetna om att vi, precis som någon påpekade, måste se till att alla i EU blir vinnare. Problemet är hur vi ska få resten av världen att dela våra ansträngningar för att omvandlas till ett utsläppssnålt samhälle. Men vi kan absolut föregå med gott exempel.

Vi har en utmärkt samtalspartner på finansmarknadsområdet och på det finanspolitiska området. Jag ber om ursäkt för att jag inte lade märke till er och hälsade er välkommen redan från början. Jag skulle vilja tacka Margarita Starkevičiūtė för betänkandet och Klaus-Heiner Lehne och Rebecca Harms för förslaget till resolution. Vi har redan studerat det. Men vi kommer även att gå igenom slutversionen noga.

Det ges uttryck för många olika uppfattningar här i parlamentet. Men det verkar som om de pekar i samma riktning som Lissabondokumenten, det vill säga hela paketet. Jag är övertygad om att vi är på rätt spår och framgångsrikt kommer att lansera en ny fas för att möta dagens utmaningar, och att budskapet i denna nya fas inte bara kommer att vara den minsta gemensamma nämnare som vi klarar av att enas kring.

  Günter Verheugen, kommissionens vice ordförande. – (DE) Herr talman! Låt mig gör ytterligare några korta kommentarer. Vår strategi för tillväxt och sysselsättning, även känd som Lissabonagendan, är inget annat än ett försök att på bästa möjliga sätt kompensera för att vi saknar en gemensam ekonomisk politik i EU och att vi inte kommer att få en gemensam ekonomisk politik på grundval av det nya fördrag som vi för närvarande håller på att anta heller. Vad Jacques Toubon efterlyste var därför väl tänkt men inte särskilt realistiskt just nu. Vi har inget annat val än att fortsätta med partnerskap som bas för att förmå de 27 medlemsstaterna att arbeta tillsammans med gemenskapinstitutionerna och gemensamt göra vad som krävs för att nå våra gemensamma mål på medlemsstats- och EU-nivå.

Är ett av våra mål verkligen att bli, låt oss säga den mest dynamiska, konkurrenskraftiga och bästa regionen i världen till 2010? Redan 2004 konstaterade rådet, parlamentet och kommissionen att detta Lissabonmål, som fastställdes 2000, inte skulle nås. Att vi inte kommer att nå målet är inte något nytt. Vi har vetat det sedan 2004. Det var därför vi lade fram en komplett reviderad strategi 2005, som inte längre anger något datum. Därför bör vi inte jämföra dagens politik för tillväxt och sysselsättning med de mål som fastställdes 2000, och som vi vet inte kan nås. Jag ger er min personliga åsikt i frågan. Jag tror inte det handlar om huruvida vi klarar oss bättre än någon annan vid en viss tidpunkt. Det jag tycker är viktigt är att vi så snart som möjligt ska vara i ett tillräckligt bra läge för att nå de sociala mål som vi alla vill nå i EU. Dessa mål är en hög levnadsstandard för samtliga våra medborgare, en hög nivå av social trygghet för samtliga våra medborgare, höga miljöstandarder i hela EU och en medvetenhet om vårt globala ansvar. Dessa är våra viktigaste sociala mål. Om vi vill nå dem behöver vi en stark och stabil ekonomisk bas, vilket är exakt vad denna strategi syftar till.

Dariusz Rosati gjorde rätt som frågade om underskotten. Om han tittar noggrant på landrapporterna och på våra rekommendationer kommer han att se var vi har hittat underskott och att vi har hittat dem precis på de områden som han nämnde. Jag ska svara honom. Varför finns det inte livslångt lärande i EU på det sätt som det borde finnas? Varför har vi inte så mycket modern infrastruktur i EU som vi borde ha? Varför har vi inte prioriterat forskning och utveckling, utbildning och yrkesutbildning på det sätt som vi borde ha gjort? Svaret är helt enkelt att i många medlemsstater – och som ni alla vet även i gemenskapen – ligger de finansiella prioriteringarna fortfarande på annat håll. Det vore bra om vi tillsammans kunde försöka få till stånd en ändring av dessa prioriteringar. Detta förutsätter emellertid – och jag säger inte detta bara för att kommissionens makroekonom och store stabilitetspolitiker sitter intill mig utan för att jag verkligen är övertygad om att det är sant – att vi har en stabil och solid makroekonomisk ram. I första hand betyder detta exempelvis konsolidering av statsfinanserna. Utan solida statsfinanser i de enskilda medlemsstaterna kommer det inte vara möjligt att fastställa nya investeringsprioriteringar.

När det gäller riktlinjerna förstår jag behoven här och kommissionen kommer med glädje att fortsätta att diskutera dem med parlamentet. Låt mig bara påpeka en sak. Dessa riktlinjer är inte ett politiskt program som sådant. De är inte något handlingsprogram. Riktlinjerna kan sägas utgöra den intellektuella basen för nationella reformprogram. Och för gemenskapens Lissabonprogram. Jag är helt övertygad om detta. Om riktlinjerna, så som de formulerades i dag, omsätts i praktiken i de nationella reformprogrammen och i gemenskapens Lissabonprogram kommer det att gå att genomföra allt det som olika talare i parlamentet begärde under debatten.

Vi antar med glädje Olle Schmidts utmaning till Joaquín Almunia och mig själv, nämligen att kontrollera en specifik händelse i Sverige. Låt mig bara säga en sak i denna fråga. Kommissionen stöder helhjärtat en politik enligt vilken skattelättnader för företag och entreprenörer också används för att skapa arbetstillfällen. Det är vår politik. Faktum är att vi snart kommer att lägga fram ett förslag om sänkta mervärdesskattesatser för tjänsteintensiva företag. Varken jag eller Joaquín Almunia vet exakt vad som har hänt i Sverige, men vi kommer att undersöka saken. För mig verkar det vara mer ett tekniskt än ett riktigt grundläggande politiskt problem. Men vi kommer att reda ut det och se till att den nödvändiga dialogen äger rum.

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. − (ES) Herr talman! För att fatta mig kort, om ni ber mig jämföra den ekonomiska situationen i dag med den vi hade för tre år sedan när den förnyade Lissabonstrategin inleddes tror jag vi kan lägga fram tillräckligt med information för att kunna säga att vi har en bättre situation i dag än för tre år sedan. Det finns fler arbetstillfällen, större produktivitet, skatteläget är hälsosammare, det finns fler hållbara sociala trygghetssystem och många åtgärder är på gång.

Om ni emellertid ber mig att som kommissionsledamot dra slutsatsen att det inte längre finns behov av att göra något är mitt svar entydigt att det återstår mycket att göra, att många saker måste fortsätta att göras och att tempot måste ökas med tanke på den aktuella ekonomiska situationen med dess finansiella tryck. Det var vad jag sa inledningsvis och jag upprepar samma sak nu.

Jag vill därför inte att någon ska gå härifrån med intrycket att kommissionens och kommissionsledamöternas uppfattning är att vi är nöjda och att inget mer behöver göras. Vi får inte förväxla kontinuerliga framsteg i samma riktning med att inte göra något mer. Att fortsätta att röra sig framåt i samma riktning innebär att det är nödvändigt att fortsätta arbeta enligt gemenskapens Lissabonprogram – som vissa av er har hänvisat till, och för vilket vi är tacksamma – på medlemsstatsnivå och på regional nivå, och i andra organ på lägre nivå än nationell regeringsnivå, som Emanuel Jardim Fernandes påpekade.

Om ni, som avslutning på de många intressanta anföranden som jag har hört i kväll, skulle be mig identifiera tre frågor som framför allt bör prioriteras skulle jag först och främst hålla med alla er som talade om integration av finansiella tjänster. Detta är en central fråga för EU och för den ekonomiska och monetära unionen, inte bara för länderna i euroområdet utan även för de länder som inom en snar framtid vill ingå i detta.

Den andra centrala frågan är klimatförändringen. Jag tänker inte upprepa vad många av er redan har sagt. Den tredje frågan är social integration, som är en av de integrerade riktlinjerna. Vi kommer inte att kunna tala om för medborgarna att det är nödvändigt att hantera globaliseringens utmaningar, att det är nödvändigt att bli mer konkurrenskraftiga och att våra marknader måste fungera bättre, om detta inte motsvaras av en högre grad av social integration i vår politik, vilket också tillhandahålls genom mer konkurrenskraftiga och mer produktiva ekonomier. Om produktiviteten inte ökar kommer det inte att skapas några högkvalificerade arbetstillfällen. Och om det inte finns några högkvalificerade arbetstillfällen, om det inte finns några riktiga karriärmöjligheter, om det inte finns några system för livslångt lärande, kommer vi inte att kunna skapa konkurrenskraftiga ekonomier.

Man skulle kunna säga att detta är kopplingen mellan de ekonomiska och sociala aspekter som Lissabonstrategin rymde redan från början, och detta är ännu mer påtagligt nu än det var 2005 eller 2000.

Avslutningsvis håller jag med vissa av er – Pervenche Berès och andra – när ni talade om behovet av att samordna den ekonomiska politiken. Precis som Günter Verheugen påpekade saknas det kapacitet att utföra många av de reformer och mycket av den politik som ingår i Lissabonstrategin på EU-nivå. Därför måste vi samordna medlemsstaternas ekonomiska politik på ett bättre sätt. EU har verktygen för att göra detta. De ingår i Lissabonstrategin, som är en uppvisning i ekonomipolitisk samordning. Och de ingår utan tvekan i den ekonomiska och monetära unionen.

Jag lovar att diskutera denna aspekt med er, särskilt från maj när kommissionen kommer att lägga fram en rapport och riktlinjer som baseras på vår analys av den ekonomiska och monetära unionens första tio år.

  Margarita Starkevičiūtė, föredragande. – (LT) Jag skulle vilja tala om samordning. En rad förlag om hur vi ska uppnå detta har framförts. Om vi skulle tillämpa dem alla tror jag att vi skulle få en stor ekonomisk kris i EU.

Vi bör fatta beslut om prioriterade åtgärder och mål. Vi är inte i ett läge där vi kan utrota fattigdom och social utsatthet till 2010, som anges i Lissabonstrategin. Det skulle inte vara rätt att uppmuntra större efterfrågan i hela EU. Om vi uppmuntrar efterfrågan i de nya medlemsstaterna kommer vi att få en ekonomisk kris och våra ekonomier kommer att bli överhettade.

Påfallande ofta märker vi inte vad grannen gör. Forskare har redan visat att det största problemet inom EU är misslyckandet att uppskatta nationella skillnader och försöken att harmonisera för mycket. För att uppmuntra individuella resultat måste det skapas en gynnsam miljö. Jag håller med Günter Verheugen om att EU:s politik bör präglas av samordning, inte diktatur.

Jag kommer från f.d. Sovjetunionen. Där brukade det finnas många olika indikatorer som var och en var tvungen att uppfyllas. Affärerna var emellertid tomma. Indikatorer är inte ett mål i sig. Jag motsätter mig dessutom planerna på att basera EU:s sociala modell på fördelningen av bidrag, annars kommer vår nästa diskussion enbart att handla om invandring. Hela världen skulle komma hit och kräva bidrag. Vi talar om behovet av att skapa en social miljö i Europa som gör det möjligt för européer att hitta ett arbete, hitta sin plats i livet och uttrycka sig själva. Enligt mig är detta EU:s verkliga syfte, och essensen av den sociala modellen och mänskligt liv.

  Talmannen. − Jag har mottagit två resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag den 20 februari 2008.

(Sammanträdet avbröts kl. 20.00 och återupptogs kl. 21.00.)

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (EN) Målet att skapa ett dynamiskt och innovativt samhälle i Europa som ska ge tillväxt och sysselsättning till 2010 kommer endast att kunna nås med hjälp av en strategi som verkligen tar hänsyn till kampen mot fattigdom och den sociala dimensionen.

Samtidigt som man riktar om tillväxt- och sysselsättningsstrategin mot en förbättrad resultatbaserat syn får man absolut inte bortse från social integration och miljöstandarder för att nå ekonomiska mål. Utsikterna att skapa arbetstillfällen i en innovativbaserad ekonomi bör skapa utveckling på utbildnings- och yrkesutbildningsområdet så att en jämlik integration av de mest utsatta och missgynnade befolkningsgrupperna kan förbättras i hela EU. Investeringar i innovation, forskning, transport och energieffektivitet bör inriktas på att skapa konkreta fördelar för de europeiska konsumenterna i en ekonomisk union med fri och rättvis handel. Ekonomisk tillväxt är faktiskt inte ett mål i sig och ekonomiska siffror ska givetvis inte blandas ihop med EU-medborgarnas välbefinnande.

Lissabonstrategins verkliga mål bör när allt kommer omkring fortfarande vara att förbättra livskvaliteten för våra medborgare och kommande generationer. Därför behövs det en stark social dimension.

  Gyula Hegyi (PSE), skriftlig. – (HU) Vi närmar oss sakta slutet på den tioårsperiod under vilken EU skulle ha blivit det mest konkurrenskraftiga ekonomiska området i världen, med ett ordentligt socialt skyddsnät och exemplariska miljöindikatorer.

Man behöver inte vara särskilt djärv för att förutsäga att vi inte kommer att kunna utföra några mirakler de kommande två åren. Vårt mål var för ambitiöst, och resultaten har varit ganska blygsamma. Om vi emellertid även tar hänsyn till att EU har klarat av en utvidgning av historiska proportioner, återförenat Europa, skapat en gemensam valuta och utarbetat lagstiftning på en mängd områden för 27 länder bör vi på intet sätt vara besvikna över vad vi har uppnått.

När det gäller våra miljöåtaganden fortsätter EU på många sätt att vara ett föredöme för resten av världen när det handlar om grönt tänkande och grön lagstiftning. Vi vet emellertid mycket väl att det finns motsägelser även på detta område. Många lagar är bara tomma ord i vissa medlemsstater, och de tillåtna miljönivåerna är i vissa fall högre än i många länder utanför EU. Lissabonmålen är därför lämpliga. Men att genomföra dem i en tid av konsolidering efter EU:s omfattande utvidgning kommer att kräva mycket större insatser än tidigare.

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag välkomnar ansträngningarna för att nå målen i Lissabonstrategin, men jag är inte så övertygad om att målen verkligen går att nå inom den fastställda fristen.

Därför är det oerhört viktigt att betona det kunskapsdrivna samhället. Det läggs mindre pengar på vetenskap i EU än i Förenta staterna och i dag kan vi inte konkurrera på världsmarknaden på uppfinnings- eller teknikområdet. EU och dess medlemsstater måste anstränga sig mer och anslå större ekonomiska resurser till att utveckla och uppdatera EU:s utbildnings- och forskningspolitik.

Östersjön har blivit ett EU-innanhav och har en stabil och hög ekonomisk tillväxt. Östersjöregionen har potential att bli en av de mest konkurrenskraftiga regionerna i världen.

I strategin för Östersjön förutses hållbar utveckling och tillväxt, och alla områden som kan utvecklas ytterligare identifieras och kartläggs och därför kan detta kanske bli den enda regionen som faktiskt når Lissabonstrategins mål. Jag riktar därför en kraftig uppmaning till EU, och särskilt till medlemsstaterna kring Östersjön, att fullt ut använda denna strategi. Östersjöregionen har potential att bli en framgångssaga inom Lissabonstrategin.

  Marian-Jean Marinescu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Lissabonstrategins grundläggande mål kan inte nås om vi inte utvecklar konkurrenskraften och samtidigt tar hänsyn till alla aktuella globala utmaningar (globalisering, klimatförändring, fluktuationer på finansmarknaderna och öppenhet på de internationella marknaderna).

För att öka sin konkurrenskraft bör EU därför öka sina insatser för att bygga ett kunskapsbaserat samhälle och kontinuerligt förbättra den administrativa kapaciteten. Utvecklingen av stabila samhällen och konsekvens i industri- och gränsöverskridande industripolitik kan inte nås utan en väl fungerande lokal och regional potential, en utökning av de lokala och regionala myndigheternas befogenheter, och genom att man fullt ut följer mångfalden och konsolideringen av interregionala och gränsöverskridande förbindelser och utbyten.

Rumänien planerar att följa konvergensprocessen och minska de brister som fanns vid anslutningen. Dessa mänskliga och materiella resurser är en viktig källa till konkurrenskraft för samtliga medlemsstater och är en av de fördelar som vårt lands anslutning har inneburit för unionen.

Den rumänska ekonomins tillväxtpotential, energiresurserna och de samlade naturresurserna, dess attraktionskraft och territoriella tillgänglighet är en fördel för det ömsesidiga beroendet mellan de europeiska ekonomierna. Vi förlitar oss på de gamla medlemsstaternas solidariska stöd så att de rumänska resurserna, oavsett alla konjunktursvängningar och tillfälliga nedgångar, kan visa sin verkliga potential och bli något som EU kan dra nytta av.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) EU har många goda avsikter och till de mer etablerade hör Lissabonstrategin, som vi nu debatterar, medan energipaketet är en av de nyare.

De medel som används för att nå dessa syften ligger inte i linje med målen. Man kan sammanfatta det hela med att Lissabonstrategin inte genomförs som planerat och att medlemsstaterna egentligen inte är tillräckligt engagerade för att förverkliga sina mål. På ett sätt är detta bra, eftersom Lissabonstrategin är konstruerad för att motverka ett socialistiskt Europa.

Att målen inte genomförs kan även bli sant för energimålen. De kommer inte att nås till 2020. Marknaderna rör sig i en annan riktning och EU går inte mot marknadstrenderna.

Därför måste Lissabonstrategin omprövas. Vi måste trotsa marknadernas makt.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

(1) Se protokollet.