Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 20 februari 2008 - Strasbourg

3. Lissabonfördraget (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo, för utskottet för konstitutionella frågor, om Lissabonfördraget (2007/2286(INI)) (A6-0013/2008).

  Richard Corbett, föredragande. − (EN) Herr talman! Íñigo Méndez de Vigo och jag har äran att lägga fram detta betänkande inför parlamentet som ombud för utskottet för konstitutionella frågor. Det är ett betänkande där vårt utskott inte uppehöll sig så mycket vid historien om hur vi nådde hit, utan vid den enkla jämförelsen av huruvida detta nya fördrag förbättrar Europeiska unionen jämfört med de gällande fördragen, om de fördrag som ändrats genom Lissabonfördraget gör Europeiska unionen mer effektiv, mer demokratisk och bättre för dess medborgare. Det är detta som vi har gjort, och vår slutsats är tydlig.

För det första vår demokratiska ansvarsskyldighet: denna union kommer att få ett system där all framtida lagstiftning kommer att bli föremål för de nationella parlamentens förhandsgranskning och därefter godkännande i två omgångar av ministerrådet, som består av ministrar som ansvarar gentemot samma nationella parlament, och Europaparlamentet, direktvalt av medborgarna för att företräda dem på EU-nivå. Denna kontrollnivå saknar motstycke i någon annan internationell struktur. Ta WTO, Världsbanken, IMF, Nato – det finns ingenting över nationalstatlig nivå med denna inbyggda parlamentariska kontrollnivå som vi kommer att få med detta nya fördrag.

Det nya fördraget förbättrar också Europaparlamentets befogenheter i andra avseenden. Vi kommer att välja kommissionens ordförande, och vi kommer att få full befogenhet över EU:s hela budget tillsammans med rådet, där jordbruksutgifter inte längre står utanför parlamentets kontroll. Parlamentet kommer att ha rätt att blockera kommissionen från att vidta åtgärder i de fall där vi har varit oense med dem. Parlamentet kommer att ha rätt att upphäva tilldelningen av befogenheter till kommissionen om vi anser att det är nödvändigt. Jag ser att kommissionsledamoten redan ser orolig ut, men det är en viktig demokratisk skyddsåtgärd. Parlamentet kommer också att ha rätt att lägga fram förslag om framtida översyn av fördraget, och dess rätt att ratificera, att godkänna internationella avtal har utvidgats. Detta fördrag är, om inget annat, en enorm förstärkning av demokratin i Europeiska unionen.

För det andra förbättrar detta fördrag EU-medborgarnas situation. Vi har naturligtvis stadgan om de grundläggande rättigheterna, som är en garanti inom hela unionen för att EU-institutionerna och EU-lagstiftningen inte strider mot grundläggande normer för mänskliga rättigheter – EU-institutioner måste respektera dem. I fördraget anges Europeiska unionens befogenheter mycket tydligare för medborgarna. Det ger också adekvata garantier för att dämpa vissa personers missriktade farhågor om att vi ska utveckla en typ av centraliserad superstat i Europeiska unionen.

Slutligen kommer fördraget att göra Europeiska unionen mer effektiv, mer kapabel att prestera på de politiska områden där vi vill agera tillsammans på EU-nivå. Utvidgningen av omröstning med kvalificerad majoritet, rationaliseringen av kommissionens storlek, sammanslagningen av befattningarna som företräder gemenskapen utåt till en enda hög representant, en längre period för ordförandeskapet för Europeiska rådet och andra åtgärder bör göra vårt maskineri mer kapabelt att agera effektivt och därmed vår union mer kapabel att prestera på de politiska områden där vi vill att den ska uppvisa resultat.

Så allt detta är dramatiska förbättringar. De finns naturligtvis vissa som kommer att sörja över förlusten av konstitutionen – en konstitution som när allt kommer omkring ratificerades av en stor majoritet av medlemsstaterna. Även i de länder som anordnade omröstningar röstade sammanlagt 26,6 miljoner för den och 23 miljoner mot. Till och med i mitt land godkändes den vid andra behandlingen i underhuset av en stor majoritet med 215 röster. Så det var en populär konstitution i de flesta avseenden, men prövningen är att vinna grand slam med 27 ”ja” och noll ”nej”. Detta är den mycket höga tröskel som vi står inför. Konstitutionen kom inte över denna tröskel. Det var därför som den övergavs av medlemsstaterna, och i stället har vi återgått till att ändra de fördrag som vi hade sedan tidigare. Men innehållet i dessa ändringsförslag gör vår union mer demokratisk, mer effektiv och mer medborgarvänlig. Jag rekommenderar parlamentet detta betänkande.

(Applåder)

  Íñigo Méndez de Vigo, föredragande. − (ES) Herr talman! Jag skulle vilja ansluta mig till era gratulationer till Richard Corbett. Jag anser att detta samarbete mellan Richard Corbett och en ledamot av gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater visar vad EU i grund och botten är: vi klarar av att göra saker tillsammans, även om vi har olika idéer och synpunkter. Vi klarar av att göra framsteg som förbättrar européernas liv. Jag skulle därför vilja tacka Richard Corbett för hans samarbete och samverkan, för att han alltid har varit lojal, och alltid, och detta vill jag betona, strävat efter att göra saker tillsammans, bygga, inte vara negativ eller förstörande.

För tre år sedan lade Richard Corbett och jag fram konstitutionsfördraget för parlamentet, och vi är nu Europaparlamentets föredragande för Lissabonfördraget. Helt klart hade vissa av oss större ambitioner än detta Lissabonfördrag, och jag tror att parlamentet var mer ambitiöst. Det står klart att detta är en unik situation. Ratifikationsprocessen hade avstannat, så det behövdes en politisk lösning, och Lissabonfördraget är en politisk lösning. Detta är, återigen, EU: unionen söker avtal, söker engagemang för att finna en väg ut ur kriser och för att komma ur besvärliga situationer.

Richard Corbett har gett en mycket bra förklaring, och jag upprepar därför hans ord om fördelarna med Lissabonfördraget i jämförelse med de nu gällande fördragen. Jag skulle vilja tillägga en sak som Richard Corbett inte tog upp: Lissabonfördraget är inte konstitutionsfördraget. Vi tvingades lämna många av våra ambitioner längs vägen, något som jag beklagar, men jag anser också att konstitutionsfördragets grundläggande delar finns med i Lissabonfördraget. Även om det inte är samma sak har vi lyckats bevara det grundläggande.

Vad är då det grundläggande? Vad bedömer vi som grundläggande? De grundläggande delarna är de som kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att bli mer demokratisk, de som kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att bli mer effektiv, de som kort sagt kommer att göra det möjligt för Europeiska unionen att ge medborgarna mervärde.

Detta är det enda som bör motivera Europaparlamentet. Vi företräder de europeiska folken, och de bör vara referenspunkten för våra handlingar. Vi lever i en för EU mycket viktig tidsperiod. Vi upplevde detta i går, med situationen i Kosovo.

EU måste skapa ett utlopp för de förväntningar som de europeiska folken har ålagt oss. EU får inte anta en strutspolitik. EU behöver en röst i världen, det måste närvara och det måste lösa de problem som finns nu, oavsett om dessa omfattar klimatförändringar, kampen mot illegal invandring eller kampen mot spridning av kärnvapen. Vi måste få bukt med dessa problem.

Lissabonfördraget, och detta är nyckelfrågan, ger oss redskapen och befogenheten att göra detta. Sedan beror det naturligtvis på den politiska viljan om detta blir gjort, men i detta fördrag har vi redskapen för att förbättra den rådande situationen.

Låt mig säga en sak om byggande, om att göra saker tillsammans. Som jag sa tidigare är detta EU. Att stödja Lissabonfördraget innebär att göra saker tillsammans, och att följa samma väg. Som jag sa tidigare stämmer det att vi har avstått från vissa saker. Paul Valéry, som var en stor poet, och därför kanske också en stor europé, sa att en dikt aldrig avslutas, den läggs bara åt sidan. Det stämmer att vi har lagt vissa saker åt sidan, men det stämmer också att om vi i framtiden måste återfinna dem kommer Europaparlamentet att ta täten.

(Applåder)

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Herr talman, mina damer och herrar! Tack så mycket.

Som talesman för ordförandeskapet skulle jag vilja välkomna detta tillfälle att diskutera Lissabonfördraget. Jag skulle först vilja tacka Europaparlamentet för dess arbete och mest av allt för det betänkande som Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo har utarbetat.

Från början måste jag säga att jag instämmer i den positiva bedömningen av många delar i det nya fördraget. Faktum är att EU har mött inre och yttre utmaningar i världssamfundet under en längre tid.

Det är därför som vi absolut behöver reformer. Önskan att fortsätta processen med att förbättra Europeiska unionens effektivitet och dess demokratiska legitimitet vägledde medlemsstaternas ledare till att underteckna Lissabonfördraget i december förra året.

Det har sagts mycket om de många fördelar som Lissabonfördraget kommer att föra med sig. Jag kommer därför bara att nämna de viktigaste. För det första kommer fördraget att sörja för att alla institutioner som stöder eller sammanbinder de 27 medlemsstaterna kommer att fungera mer framgångsrikt. Det kommer att förbättra effektiviteten och förenkla beslutsprocesser. Det kommer att öka demokratin och öppenheten i verksamheten och – detta är mycket viktigt – föra Europeiska unionens verksamhet närmare dess medborgare.

Vårt gemensamma mål är att driva igenom Lissabonfördraget från och med den 1 januari 2009. För att lyckas med detta är vår prioriterade uppgift att alla medlemsstater ratificerar Lissabonfördraget. Får jag ta detta tillfälle i akt att gratulera de fem medlemsstater som redan har gjort detta.

Ordförandeskapet är medvetet om att ratificeringsförfarandet är medlemsstaternas exklusiva och oinskränkta behörighet. Trots detta anser jag att vi måste låta oss själva uttrycka en önskan att förfarandena fungerar obehindrat, smidigt och utan krångel. Vi är övertygande om att Lissabonfördraget är ett bra instrument och ett fint dokument som kommer att göra det enklare att möta de samtida utmaningar som Europeiska unionen står inför.

Fullständigt genomförande och tillämpande av Lissabonfördraget kräver vissa förberedande åtgärder. Ordförandeskapet är medvetet om alla dessa problem och det sammanhörande behovet av en enhetlig ram inom vilken dessa förberedande åtgärder ska vidtas. Vi har upprättat ett intensivare samarbete med nästa ordförandeskap (Frankrike) och med andra institutioner. Ordförandeskapet kommer att se till att detta förberedande arbete leds under överinseende på högsta politiska nivå, det vill säga Europeiska rådet, som noggrant kommer att följa framstegen.

Jag skulle vilja betona att många aspekter av det nya fördraget bara kan genomföras om de föreslås av Europeiska kommissionen eller i nära samarbete med Europaparlamentet. Ordförandeskapet är medvetet om dessa aspekter och kommer i varje enskilt fall att leda förberedelserna på ett sätt som inbegriper alla berörda parter.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att alla som deltagit i förberedelsearbetet har agerat ansvarsfullt. Jag hoppas att detta beteende kommer att fortsätta, eftersom det är det bästa bidraget till framgångsrika ratificeringsförfaranden och genomförandet av Lissabonfördraget.

  Margot Wallström, kommissionens vice ordförande. − (EN) Herr talman! Först av allt kan jag välkomna detta betänkande och gratulera båda föredragandena för deras arbete med att föra det till kammaren. Kommissionen delar naturligtvis fullständigt åsikten att Lissabonfördraget är ett mycket positivt steg för unionens framtid. Som vi redan har hört kommer det att föra oss närmare en mer effektiv, mer demokratisk och mer öppen union.

Inom politiken är det viktigt att göra rätt saker, eftersom det är detta som ger oss demokratisk legitimitet. Men det är lika viktigt att göra saker rätt. Så det som vi gör när vi väljer den politiska agendan för klimatförändringar och energi, avgifter för roaming, säkerhetsmärkning av leksaker och livsmedelssäkerhet, transportpolitik, jordbrukspolitik och handel eller vad det nu är är oerhört viktigt och kommer inte att upphöra förrän det nya fördraget har trätt i kraft. Men samtidigt måste vi också se saken från den andra sidan, hur vi gör saker och hur fördraget kommer att förändra vårt handlande. Hur vi kan bli mer effektiva när det gäller att fatta beslut och gå vidare med den politiska agendan och Europeiska unionens prioriteringar.

En av huvudaspekterna i detta fördrag är hur vi ska stärka EU:s demokratiska legitimitet genom att ändra parlamentets roll, mer medbeslutande, mer att säga till om i budgetfrågor och internationella avtal, och en direkt länk mellan resultaten i Europavalet och valet av kommissionens ordförande.

Det kommer också att tillhandahålla kanaler för ett större deltagande från de nationella parlamentens sida. Vi har redan en mycket positiv erfarenhet från diskussionerna med de nationella parlamenten genom dessa när det gäller att förankra EU:s politik och vissa delar av deltagande demokrati för medborgarnas direkta deltagande.

I betänkandet uttrycker ni naturligtvis också viss oro över övergivandet av den konstitutionella strategin och utvidgandet av klausuler om deltagande för vissa medlemsstater. Vi känner alla till – och jag har sagt detta tidigare – att detta var det pris som vi tvingades betala för att få till stånd ett samförståndsavtal, och jag antar att vi alla inser att ingenting är perfekt – inte ens det nya ändringsfördraget är perfekt. Det är en kompromiss, men det är något som vi har lyckats enas om.

Ratifikationen har kommit igång, med fem medlemsstater som har godkänt fördraget och ytterligare tio som har inlett sina förfaranden är det helt klart en lång väg kvar, och processen är inte förutbestämd.

Under tiden måste vi förbereda oss på det som vi hoppas ska bli fördragets ikraftträdande i början av nästa år, och det slovenska ordförandeskapet har lagt fram en förteckning över ärenden där åtgärder måste vidtas för dess genomförande. Det har redan förts förberedande diskussioner när det gäller ett antal frågor, och dessa kommer att fortsätta under de kommande månaderna. Vissa av dessa frågor är föremål för kommissionens förslag, medborgarinitiativet till exempel, som är en viktig åtgärd för att hjälpa till att förbinda unionen med medborgarna.

Jag är beredd att göra allt i min makt för att se till att européerna kan använda detta nya demokratiska redskap så snart som möjligt efter att fördraget har trätt i kraft. Det kräver att kommissionens förslag är klart i tid, och det är samtidigt viktigt att fullständiga samråd har ägt rum innan ett förslag godkänns. Vi kommer naturligtvis att hålla er informerade om ytterligare utveckling, och vi ser fram emot att samarbeta i detta ärende.

Det är också nödvändigt att kommunicera med medborgarna under ratificeringsprocessen – oavsett vilken ratificeringsmetod som väljs – som Europeiska rådet beskrev i juni. I detta syfte, och något också som rekommenderas i ert betänkande, samarbetar vi nära med nationella myndigheter och Europaparlamentets avdelningar.

Får jag därför tacka er för att ni i ert betänkande uppmanar till uppriktigt samarbete mellan EU-institutionerna och de nationella myndigheterna i syfte att informera EU-medborgarna tydligt och objektivt om fördragets innehåll. Detta ligger helt i linje med vår strategi, och det gläder oss att få dela med oss av våra kommunikationsprodukter och vårt informationsmaterial om fördraget till parlamentet och dess avdelningar i medlemsstaterna – och vi har bra saker att kommunicera: ett fördrag som kommer att ge oss redskap för att gå vidare med utvecklingen av den politik som opinionsundersökningarna, varje gång, talar om för oss att våra medborgare vill ha: klimatförändringen och energi, migrationsfrågor, tillväxt och sysselsättning, miljön och EU:s roll i världen. Dessa saker kommer att hjälpa oss att göra både rätt saker och göra dem på rätt sätt.

  Andrew Duff, föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor. − (EN) Herr talman! Ett av fördragets starkaste kännetecken kommer att vara att det markerar början på den internationella säkerhets- och försvarspolitikens era. Man föreslår radikala förändringar av EU:s struktur, genom att uppgradera den höga representanten till vice ordförande av kommissionen och ge denne en plats i rådet, med en tredelad befattning med diplomater under honom/henne. Det är avgörande att dessa arrangemang kan garanteras på ett övertygande sätt, så snart som fördraget träder i kraft: förseningar och tvister om segerbyten kommer att förvirra tredjeländer och orsaka cynism i EU:s allmänna opinion.

Jag rekommenderar starkt yttrandet från utskottet för utrikesfrågor till parlamentet.

  Thijs Berman, föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. – (NL) Herr talman! Det nya fördraget erbjuder utmärkta möjligheter för att utveckla samarbete. Det beror huvudsakligen på att detta nya fördrag kräver att kommissionens åtgärder på området utvecklingssamarbete ska komplettera medlemsstaternas egna initiativ. Detta öppnar äntligen för möjligheten till en bättre samordning mellan kommissionen och medlemsstaterna – något som är grundläggande, och något som OECD:s mycket kritiska kommitté för utvecklingsbistånd uppmanade till i sin sakkunnigbedömning.

Fokus ligger på fattigdomsbekämpningen, något som är bra. En nyckelmening från Nicefördraget har övergetts: i meningen uteslöts uttryckligen Europeiska utvecklingsfonden (EUF) från fördragets räckvidd – vilket innebär att EUF nu kan innefattas i EU:s budget. Detta är av yttersta vikt, eftersom det ger Europaparlamentet full demokratisk kontroll över åtminstone den andra hälften av EU:s utvecklingsverksamhet också – något som är både nödvändigt och bra. Utan konstant kontroll från Europaparlamentets sida kommer dock fattigdomsminskningen inte att kunna få en central plats i EU:s utrikespolitik, ännu mindre utan utnämnandet av en särskild kommissionsledamot med ansvar för området utvecklingspolitik i framtiden.

  Carlos Carnero González, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. − (ES) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja gratulera medföredragandena för det fantastiska arbete som de har gjort och tacka dem, för de har lyckats, kanske som ett undantag till det som vanligen sker i parlamentet, att innefatta det viktigaste förslaget som utskottet för internationell handel har lagt fram om utarbetandet av Lissabonfördraget.

I fördraget bibehålls de grundläggande delarna av den europeiska konstitutionen i detta avseende, och detta är mycket viktigt. Förutom att åter hävda att en gemensam handelspolitik uteslutande är ett behörighetsområde för EU och utvidga dess räckvidd införs också gemenskapsmetoden för beslutsfattande i politiken, vilket innebär mer demokrati och mer effektivitet. Detta är, när allt kommer omkring, det viktigaste budskapet som vi måste ge medborgarna genom Lissabonfördraget.

Jag deltog i konventet. Jag är stolt över att man i Lissabonfördraget införlivar de grundläggande delarna av den konstitution som vi utarbetade, som vid den tidpunkten antogs av en majoritet av länderna, men jag skulle också, som medföredraganden Íñigo Méndez de Vigo sa, vilja säga att historien inte slutar här. Av denna anledning framhåller också utskottet för internationell handel några frågor som utelämnades.

Vi har därför verkligheten, något som är bra – detta fördrag – och vi har utsikterna, som kommer att bli bättre i framtiden genom det som vi åstadkommer.

  Costas Botopoulos, föredragande för yttrandet från budgetutskottet.− (EL) Herr talman! Jag har haft äran att vara föredragande för budgetutskottet när det gäller de ändringar som gjorts i budgetsektorn. Detta är ett av de minst kända ämnena, men jag anser att det är ett av de mest intressanta och mest typiska mot bakgrund av det som vi diskuterar i dag, det vill säga de allmänna ändringar som Lissabonfördraget medför i våra liv.

Inom budgetsektorn intar parlamentet en roll som är likvärdig rådets. Åtskillnaden mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter slopas. Från och med nu beslutar vi om allt i egenskap av parlament, särskilt när det gäller jordbrukspolitiken, och detta är oerhört viktigt. Någonting är i görningen. Det sker en fortgående förändring när det gäller rollfördelningen mellan parlamentet och rådet inom ramen för budgetförfarandet. Detta ligger i framtiden. Vi kan inte vara säkra på resultatet. Jag anser att detta gäller för Lissabonfördraget i allmänhet.

Genom Lissabonfördraget införs ett paket med politiskt långtgående ändringar som kommer att tjäna som grund för vår politiska agenda. Jag anser att denna nya politiska agenda är vad EU behöver i dag.

Det är nu fel att säga att Lissabonfördraget är slutet på vägen. Tvärtom är det ett viktigt steg mot att göra det möjligt för oss att fungera inom en bättre och mer framgångsrik ram som skapar större möjligheter för parlamentet. Detta är särskilt viktigt om vi beaktar de lärdomar som vi dragit från erfarenheten med den europeiska konstitutionen. Det mycket viktiga resultatet från den krokiga vägen fram till Lissabonfördraget är att EU inte stängde in sig självt eller blev mer defensivt. Det blev mer socialt. Till följd av detta finns det nu mer sociala klausuler och mer rättigheter. Det görs ett försök att öppna EU utåt med hjälp av detta förfarande. Jag anser att detta är den viktigaste lärdomen. Det är därför Lissabonfördraget bör ratificeras.

  Ján Hudacký, föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. − (SK) Det nya EU-fördraget är ett viktigt instrument för ytterligare och djupare integrering av medlemsstaterna samt mer effektivt och flexibelt fungerande strukturer och institutioner, både mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen och mellan EU och världen utanför, även om det är bristfälligt i vissa avseenden.

Samtidigt öppnar fördraget för ytterligare utvidgning av unionen till att omfatta nya medlemsstater, så att många människors dröm om ett gemensamt europeiskt hem kan förverkligas. Stadgan om de grundläggande rättigheterna, som har blivit en juridisk del i fördraget, har naturligtvis en stor betydelse i sig. Men eftersom den inte är vidare tydlig kan den väcka vissa frågor om naturliga mänskliga rättigheter. Utskottet för industrifrågor, forskning och energi anser att det nya fördraget erbjuder tillräckligt utrymme för att å ena sidan genomföra en gemensam politik och å den andra se till att medlemsstaterna får tillräckliga befogenheter för att bedriva sin egen konkurrenspolitik och sina strategier, på industriområdet till exempel, inom ramen för subsidiaritetsprincipen.

Det europeiska området för forskningsverksamhet kommer att stärka den vetenskapliga och tekniska plattformen. Detta kommer att leda till en förenklad överföring av vetenskapliga rön och teknik och till obegränsat samarbete mellan vetenskapsmän och forskare, oberoende av gränser. När det gäller rymdforskningsprogram gläder det oss att fördraget erbjuder en plattform för en europeisk rymdpolitik och uttryckligen tillhandahåller lämpligt samarbete med Europeiska rymdorganisationen.

En viktig framgång med fördraget är avtalet om en gemensam energipolitik, med betoning på den inre energimarknaden, som garanterar trygg energiförsörjning, energieffektivitet och -besparing, utveckling av förnybara energikällor och förbättring av nätanslutningen. Det faktum att fördraget gör det möjligt för enskilda medlemsstater att fortsätta fatta beslut om sin egen energimix är också en fördel. Dessutom gläder det mig att kunna säga att fördraget omfattar Euratomprotokollet, som kommer att behålla sin ursprungliga rättsliga verkan: jag är säker på att detta kommer att skapa de nödvändiga villkoren för en logisk och säker utveckling av kärnenergi.

  Gérard Deprez, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor uttrycker sitt stöd för betänkandet av våra kollegor Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo. Vi välkomnar i synnerhet att man i betänkandet betonar – detta är uppenbart, men bra att nämna – att det är på området frihet, säkerhet och rättvisa som Lissabonfördraget skapar mest förändring, särskilt med pelarstrukturen, som avskaffas, samt det straffrättsliga och polisiära samarbetet med stöd av gemenskapsmetoden.

Men trots att detta är ett viktigt genombrott åtföljs det i vår sektor av ett förbehåll som är svårt att godta. Våra kolleger borde veta att enligt Lissabonfördraget kommer alla de åtgärder som skulle antas inom den tredje pelaren innan fördraget trädde i kraft att förbli utom kommissionens kontroll, och dessutom utom EG-domstolens kontroll i fem år på sådana känsliga områden som respekt för de grundläggande rättigheterna och friheterna.

Vi finner denna begränsande bestämmelse svår att godta, och i dag bekräftar vi vår beslutsamhet att göra betrakta den som verkningslös för alla de rättsakter som ska antas före slutet av den aktuella valperioden. Vi hoppas att interinstitutionella förhandlingar mellan Europaparlamentet, kommissionen och rådet kan inledas så snart som möjligt i syfte att nå ett avtal om hur denna svårighet ska övervinnas.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Som alla här skulle jag först vilja framföra ett tack och våra gratulationer till våra kolleger Íñigo Méndez de Vigo och Richard Corbett för betänkandet om Lissabonfördraget och särskilt för det utmärkta arbete som de har gjort. Som vän kan jag emellertid också tala om för dem att det är detta som de får betalt för.

Vår debatt hålls vid en tidpunkt när fem medlemsstater redan har ratificerat detta fördrag och Polen har kungjort att landet håller på att inleda sin ratificeringsprocess. För ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, och inom PPE-DE-gruppen, skulle jag vilja upprepa hur viktigt detta fördrag är för att återuppliva den europeiska dynamiken.

Efter två års dödläge och institutionella tvivel har Europeiska unionen gett sig själv de redskap som den behöver för att fungera effektivt. Ledamöterna i PPE-DE-gruppen anser att fördraget gör EU mer demokratiskt, mer synligt och därför mer inflytelserikt inom sina egna gränser och i världen.

Lissabonfördraget signalerar återgången till politiken inom EU. Föredraganden har framhållit den förstärkta demokratin, tydligheten och synligheten samt stärkandet av Europeiska unionens effektivitet som de största framstegen i Lissabonfördraget. Demokratin stärks genom att Europaparlamentets befogenheter utvidgas, den enda institution som väljs genom allmänna direkta val. Medbeslutande blir regel. Kommissionens ordförande kommer att väljas av Europaparlamentet. De nationella parlamentens roll kommer att utökas när det gäller subsidiaritetsprincipen. Detta är något som vår grupp är mycket angelägen om. EU kommer inte längre att vara frånvarande i nationella debatter. De kommer inte längre att ha en ursäkt för att kritisera oss. Medborgarna kommer nu att få initiativrätt. Genom att samla in underskrifter från medborgare i de 27 medlemsstaterna kommer de att kunna utfärda en direkt uppmaning till kommissionen att den ska lägga fram ett nytt förslag.

Dessutom kommer medborgarnas rättigheter att skyddas av stadgan om de grundläggande rättigheterna, den bindande rättsverkan som fastställs i fördraget. Vi är mycket stolta över detta framsteg. Nu när rådets lagstiftningsdebatter blir offentliga kommer EU att bli mer genomblickbart, och med tydliggöranden av Europeiska unionens befogenheter kommer dess funktion att bli mer begriplig.

Utvidgandet av omröstning med kvalificerad majoritet i rådet kommer att minska risken för ett institutionellt dödläge och göra det möjligt att genomföra nödvändig gemensam politik. Dessutom kommer EU att bekräfta sin roll som en politisk aktör på den internationella arenan. Där det har behörighet kommer EU att göra sin röst hörd och fatta de beslut som krävs för energipolitik, utrikespolitik, polisiärt och rättsligt samarbete och miljöpolitik.

När det gäller energipolitik införs en rättslig grund genom fördraget för en europeisk politik om energiförsörjning och förnybara energikällor. När det gäller utrikespolitiken kommer EU äntligen att företrädas av en hög representant för unionen för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Inför en värld i förändring, med många utmaningar av alla de slag, måste Europeiska unionen ha medel för att bekräfta sin position som nyckelaktör för sina partner i hela världen.

För en tid sedan i Mellanöstern noterade jag redan att man bad om mer från EU, inte bara att EU ska betala utan att göra sin fullständiga politiska tyngd gällande, och detta också kommer att bli fallet i Kosovo och på Balkan. På området politik och rättsligt samarbete är det nödvändigt att EU vidtar kraftfulla, samordnade åtgärder för att bekämpa brottslighetens globalisering och hoten från terrorism.

Lissabonfördraget ger EU hjälpmedel att genomföra långtgående reformer i syfte att nå detta. Genom att vara tydligare och stå mer enad kommer Europeiska unionen att kunna hävda sig som världsledande i kampen mot den globala uppvärmningen. Den kommer också att sända tydliga budskap till tillväxtländer och uppmuntra dem att anta en verkligt hållbar utvecklingsstrategi.

Ledamöterna av PPE-DE-gruppen anser verkligen att dessa områden bör vara föremål för den europeiska politiken. Många av oss – som föredraganden påpekar – beklagar naturligtvis att man har tvingats slopa alla omnämnanden av EU:s symboler i den konstitutionella strategin.

Den stora utmaningen i dagsläget är ratificeringen av fördraget. För ledamöterna av PPE-DE-gruppen uppmanar jag medlemsstaterna att följa Ungerns, Sloveniens, Rumäniens, Maltas och Frankrikes exempel och ratificera Lissabonfördraget omgående, så att det kan träda i kraft 2009.

Tack för er uppmärksamhet, och jag hoppas att ordföranden för den socialdemokratiska gruppen, Martin Schulz, i dag kommer att följa mitt exempel.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! När jag framför mina anmärkningar kan jag säkert bespara mig besväret att gå in på detaljer om Corbett/Méndez de Vigo-betänkandet ytterligare en gång. Föredragandena och medföredragandena i de rådgivande utskotten har gjort det så bra själva. Därför kan jag, mitt i mina anmärkningar, ta mig friheten att snarare ställa en mer grundläggande fråga, en fråga som hör samman med att vi, på en dag som denna när Europaparlamentet avger sitt yttrande om en grundläggande insats i den europeiska enighetens historia, kanske stannar upp ett ögonblick och frågar oss själva: varför gör vi detta? Vad är det faktiska målet med detta bruk? Varför behöver vi detta fördrag?

När det gäller historien för folket på denna kontinent är 100 år en kort tid. Men när man ser tillbaka 100 år i tiden till 1908 regerade en sultan i Turkiet. Ryssland styrdes av tsarfamiljen. Denna stad var en del av det tyska rike som styrdes av Vilhelm II. Frankrike hade ett vidsträckt kolonialrike och Storbritannien sitt eget rike. För femtio år sedan låg redan Adolf Hitlers makttillträde – som ägde rum för 75 år sedan – 25 år tillbaka i tiden. Under tiden hade Joseph Stalin begått sina avskyvärda brott, Auschwitz hade skett och för 50 år sedan skrev Sovjetunionen, under ledning av Nikita Chrusjtjov och Förenta staterna, under ledning av president Eisenhower, under efterkrigsreglerna på Jalta. För 25 år sedan var Sovjetunionens makt slut och världen i stället på väg på fel spår – när det gällde ekonomin – som ”Reaganomics” [efter president Ronald Reagans nyliberala ekonomiska modell].

I dag kan vi inte ens föreställa oss vad som kommer att ha hänt om 25 år. En sak är säker: den enda möjligheten som de stater som styrde världen för 100 år sedan – Frankrike och Storbritannien – fortfarande har för att kunna trygga sitt inflytande i dagens värld och kanske fortfarande spela en roll om 25, 50 eller 100 år är inte att vi sätter upp lockande flaggor, utan att vi ställer oss frågan: hur garanterar jag, i en mindre värld med begränsat inflytande – eftersom det finns många fler aktörer, som exempelvis Kina, Indien, den latinamerikanska kontinenten – hur garanterar jag som ansvarig politiker i denna globala by att mitt folk, mitt land, kan spela sin roll i den globala demokratin, välfärden och sociala stabiliteten?

Vi kan inte längre göra det på egen hand. Vi kan ändå bara göra det tillsammans – européerna. Förenta staterna kan kanske överleva på egen hand i denna globala konkurrens. Kanske även Kina, och kanske Indien också – även om Kina och Indien redan sluter samarbetsavtal av teknisk natur med varandra. När vi talar om detta fördrag skulle jag gärna åter tala om varför vi egentligen aldrig diskuterar att Kinas och Indiens industri- och utvecklingsministrar har träffats under de senaste åren för att sluta samarbetsavtal.

Här har vi två länder, som motsvarar en tredjedel av världens befolkning, som sluter ett samarbetsavtal! Och vi européer, vad gör vi? Vi stannar på rätt väg, om än inte tillräckligt konsekvent och inte helt och fullt, men vi stannar på rätt väg, den väg som beskrivs av talesättet ”enighet är styrka”! Alla som går vägen själva kommer att förlora i det långa loppet. Alla som seglar i ledsagad konvoj, alla som säkert för ett skepp i hamn, inte bakom ett flaggskepp, utan en linje skepp som är jämlika, kommer att vinna – oavsett om vi är en stor eller en liten stat är vi alla jämställda i denna union. Vi förenar emellertid våra krafter i ett ramverk som gör det möjligt för oss att samarbeta ekonomiskt, socialt och demokratiskt som jämlikar med andra regioner i världen, i syfte att skydda de mänskliga rättigheterna och världsfreden. Det är syftet med detta fördrag.

Därför vill vi socialdemokrater, vi socialister i kammaren, av djup övertygelse stödja detta fördrag och föredragandenas yttrande om detta fördrag, eftersom vi anser att detta är rätt väg. Till dem som för 100 år sedan förkunnade att världen skulle återhämta sig med hjälp av den tyska metoden eller att Pax Britannica skulle dominera världen, att den franska övermakten skulle härska i Communauté Française eller att den caesareopapism som rådde i Moskva på den tiden innebar att vi skulle dyrka en person som kejsare eller gud, till dem som talade om för världen att den flagga som vi skulle samlas bakom var det viktigaste, och inte den fredliga anda som vi anser viktigare, till dem som vidhöll att nationalism och nationell överlägsenhet skulle leda till målet, till dem kan vi bara säga att 100 års historia bevisar motsatsen.

François Mitterrand hade rätt när han här i kammaren sa att nationalismen till slut alltid betyder en sak: krig. I Europas historia har det lagts fram bevis som säger att ultranationalism alltid innebär krig. Vi skulle vilja kontra med detta: nationalism är aldrig framtidens lösning! Solidaritet bland nationerna: detta är framtidens lösning, detta är syftet med fördraget.

(Applåder)

  Andrew Duff, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Världen ser fram emot en europeisk union med starkare kapacitet att agera i världen.

På insidan av unionen finns det många som vill se ett slut på de till synes oändliga grälen om vårt regeringssystem. Även om jag har haft trevligt under regeringskonferensen och tidigare under konventet tror jag att jag talar för alla när jag säger att vi delar åsikten att vi bör bli sams under en avsevärd tid framöver när det gäller vissa av de problem vi träter om. Jag ser verkligen fram mot den tid då vi kan inrikta oss på att förbättra kvaliteten på den politik som flödar ut från Bryssel och Strasbourg. Den tid ska komma då Lissabonfördraget träder i kraft, eftersom det med framgång förbinder politisk förändring med önskvärda och nödvändiga reformer av befogenheter, instrument och förfaranden.

Det finns några – med säkerhet i parlamentet – som skulle föredra att förkasta fördraget och vrida tillbaka klockan till Nice, och kanske ännu längre, till tankarna på 1800-talet. Dessa människor omfattar tyvärr det brittiska konservativa partiet, som misslyckas att föreslå en gemensam europeisk lösning på de gemensamma problem som vi européer står inför.

Jag vet att Storbritannien är en konstig plats som är belägen på en ö, och det stämmer att till och med dess regering är alltför rädd för att bemöta nationalister och rasister och har insisterat på att kräva självförgörande undantagsbestämmelser från nyckelområden i den europeiska enheten, vilket ibland driver ut Storbritannien till marginalen. Liberaldemokraterna beklagar detta och ser fram emot den dag då Storbritannien ska finna en mer bekväm plats inom den starkare och mer enade demokratiska union som utlovas i detta betydelsefulla fördrag.

(Applåder)

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. ― (GA) Herr talman! Europeiska unionens ledare undertecknade ändringsfördraget i december förra året. Detta fördrag kommer att se till att Europeiska unionen fungerar mer effektivt under de kommande åren.

En mer effektiv union innebär en starkare ekonomi för EU och för Irland. Alla organ som har funnits i omkring femtio år genomför ändringar för att möta nya utmaningar. Det irländska folket har mycket goda anledningar att rösta för detta fördrag.

, för UEN-gruppen. – (EN) De ekonomiska och finansiella fördelar som härrör från engagemang inom Europeiska unionen är självklara för alla i samtliga medlemsstater. Den inre marknaden är faktiskt ett av de viktigaste framsteg som vi har sett de senaste 30 åren av utveckling inom Europeiska unionen. Och självklart behöver en organisation som upprättas med sex medlemsstater regeländringar när den utvecklas och växer.

Det är därför som det irländska folket, under den kommande omröstningen om detta fördrag, kommer att rösta för. De kommer att rösta för eftersom de har upplevt stora utländska direktinvesteringar i Irland. De har upplevt en oerhörd utveckling av infrastruktur och social utveckling på ön. De har sett det oerhörda fredsarbete som skapats på ön Irland, som sammanför tidigare delade samhällen. Och de som skulle vilja peka finger och säga ”EU är fel” och ”EU är dåligt” och ”se på det som pågår” ignorerar helt de konkreta bevisen: social utveckling, ekonomisk utveckling, kulturell utveckling. Många människor glömmer faktiskt, när de talar om EU:s agerande i världen, att bara under 2006 bidrog Europeiska unionens 27 medlemsstater med 26 miljarder euro till utvecklingsvärlden: världens största givare av utvecklingsstöd.

Det är därför som jag är säker på att det irländska folket, när detta förklaras ordentligt för dem under de kommande månaderna, kommer att garantera att vi ratificerar detta fördrag.

  Johannes Voggenhuber, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det har tagit åtta år, två konvent, tre regeringskonferenser och två utkast till fördrag för att nå det resultat som vi utvärderar i dag. Låt mig nu, och efter denna långa period, personligen tacka för det tillfälle som man gett mig att företräda parlamentet under båda konventen och att få närvara under både Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och konstitutionen, tillsammans med Andrew Duff, som Europaparlamentets föredragande. För mig var det den största äran i mitt politiska liv. Tack så mycket.

Innehållet och resultaten i detta fördrag kan studeras i detalj, och de är inte få! Grunden läggs för historiens första överstatliga fördrag. Den mest uppdaterade och mest omfattande lagen för grundläggande rättigheter blir europeisk lag. Förankringen i sociala mål och rättigheter visar vägen till nästa uppgift: skapandet och upprättandet av en europeisk social union. I egenskap av egen juridisk person ändras unionen från ett forum för löst samarbetande stater till en historisk, oberoende aktör. Om vi vill lyckas med att återuppliva detta fördrag måste politisk enhet upphöra vara ett projekt för eliter och statliga kanslier och bli en res publica [republik].

I dag är jag dock inte helt säker på om vi är medvetna om att vi gör denna bedömning under mycket svåra och speciella omständigheter i Europas historia. I det senaste numret av Der Spiegel läste jag Henry Kissingers uttalanden, den före detta amerikanska utrikesministern, som sammanfattade: ”Européer vill inte förstå.” Även om jag väl förstår Martin Schulz’ inledande huvudskakning skulle jag i detta fall vilja citera en röst som kommer utifrån. Henry Kissinger beskriver nationalstaternas försvinnande i EU som den främsta utmaningen i vår tid. Han skriver: ”Nutidens problem är: nationalstaterna har inte bara gett upp en del av sin suveränitet till Europeiska unionen, utan också en del av sin vision av den egna framtiden. Deras framtid är nu bunden till Europeiska unionen, och EU har inte ännu skapat en vision och lojalitet som är jämförbar med nationalstaten. Det finns därför ett tomrum mellan Europas förflutna och Europas framtid.”

Detta är den bästa beskrivning som vi har av fördraget för tillfället. Det skiner ett skarpt ljus på det som regeringarna har gjort med utkastet till konstitution, eftersom dessa noteringar i marginalen och de ändringar som vi själva ständigt har gjort av förpackningen för att skydda resultaten, och sedan försökt stödja samtidigt som vi håller för näsan, som innebär en förlust av den europeiska andan och makten, skapandet av identitet, framkallandet av lojalitet och övervinnande av medborgare. Makten att skapa en ny början, en ny ordning, tillhandahålla nya lösningar, om och om igen, börja på nytt varje dag: detta är EU. Denna makt försvagades mycket på grund av – jag ska vara helt uppriktig – nationella regeringars och statliga kansliers bakåtsträvande attityd, som bemyndigas av språket i den europeiska konstitutionen och de reformer som åtföljde det. Inte heller bör denna medvetenhet överge oss mot bakgrund av de faktiska resultaten av detta fördrag. Eftersom man inte lyckats göra medborgarna suveräna i Europeiska unionen är det parlamentets främsta uppgift i framtiden att följa andan i denna konstitution, att omvandla unionen till en medborgarnas union i stället för en staternas union, och att finna styrkan att göra en res publica av den europeiska integreringen och visa EU:s styrka genom att skapa nya identiteter tillsammans med medborgarna.

(Applåder)

  Mary Lou McDonald, för GUE/NGL-gruppen. – (EN) Herr talman! Lissabonfördraget kommer endast att bli föremål för folkets demokratiska granskning på Irland. Det finns uppenbarligen en rädsla för folkomröstningar i andra stater, och jag frågar mig själv varför. Varför är det så, när vi talar så mycket om denna demokrati? Vem här fruktar folkets röster?

I kammaren talar vi fredens språk, och ändå förpliktar Lissabonfördraget oss att ytterligare öka unionens försvarsutgifter och fortsätta att stödja vapenindustrin inom EU. Varför insisterar vi på att försöka överträffa USA? Tror vi på allvar att skapandet av dess europeiska motsvarighet kommer att verka för en fredlig värld? Det tror inte jag.

Vi fortsätter att berätta myten om EU som värdesätter offentliga tjänster och arbetstagarnas rättigheter, när alla tillgängliga uppgifter motsäger detta. Fråga människorna i Vaxholm eller arbetarna på rederiet Irish Ferries om EU:s åtagande att försvara arbetstagarnas rättigheter.

Varför gratulerar vi oss själva till att vara stora bidragsgivare till utvecklingsländer, samtidigt som vi skapar partnerskapsavtal som tvingar fattiga länder att blotta sina marknader för EU:s ekonomiska ambition?

Hur kan någon av oss här i dag, som tror på demokrati, fred eller offentliga tjänster, stödja Lissabonfördraget? Detta fördrag handlar inte om reform eller effektivitet; det är ett carte blanche för fortsatt urholkning av demokratin, och dess självförbättrande klausuler är ett bevis på detta. Det är en stadga för fortsatt privatisering. Det erbjuder inga framsteg på miljöområdet, inget nytt när det gäller skyddet av arbetstagarnas rättigheter och det ger mäktiga EU-institutioner fria tyglar att ytterligare militarisera vår union. Skulle EU:s folk stödja ett sådant fördrag? Det tror inte jag att de skulle göra, och det är kanske därför som de inte tillfrågas.

Som irländska, som stolt europé, vill jag att mitt land ska ha friheten att fatta beslut för vårt folks bästa. Jag vill att alla medlemsstater, stora och små, ska ha denna rättighet i samma utsträckning. Kollektivt och demokratiskt kan vi få till stånd positiv förändring, ge vårt folk och det globala samhället utdelning. Vi måste reformera Europeiska unionen för att det ska vara möjligt att uppnå detta, för att skapa det EU som vårt folk vill ha och förtjänar. Lissabonfördraget är ett dåligt avtal för Irland, det är ett dåligt avtal för EU, och det är ett dåligt avtal för övriga världen.

  Nigel Farage , för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Det som Europaparlamentet deltar i här i dag, med denna debatt och efterföljande omröstning, är inget annat än ett omfattande bedrägeri. En hop lögner berättas för oss, eftersom ni inte vill att EU:s folk ska få den omröstning som ni har lovat dem. Detta är att pracka på medborgarna den politiska klassens vilja.

Vi känner alla till sanningen, det vill säga att Lissabonfördraget är samma fördrag som EU-konstitutionen – med exakt samma antal nya behörigheter och exakt samma antal vetorätter. Det är så gott som identiskt i varje aspekt, och det är ett konstitutionsfördrag, eftersom det ger Europeiska unionen fullständig juridisk personlighet, och ännu värre förmåga att modifiera sig själv i framtiden utan att behöva hänvisa till några ytterligare regeringskonferenser. Det ger EU förmågan att lagstifta över bokstavligt talat varenda del av våra liv.

Jag hör dock att jag inte ska oroa mig, eftersom flaggan och hymnen har slopats. Visst, dra den om Bellman också! Det finns en stor flagga framför oss här. Det är nonsens. Det ingår allt i lögnen. Sanningen är att ni är för fega för att genomföra en folkomröstning. Ni vill inte höra folket röst, och nu tillgriper ni totalitära medel för att få igenom detta fördrag.

Vi hörde Daniel Cohn-Bendit säga att de som motsätter sig detta fördrag är psykiskt störda. Vi hörde Martin Schulz säga att de av oss som opponerade sig mot den rena ohederligheten i detta projekt betedde sig som 1930-talets nazister. Men jag tror att EU:s vanliga ordentliga medborgare själva kommer att räkna ut vilka extremisterna är.

Jag måste säga att jag önskar Irlands folk, och de som tror på demokratin, all lycka under några månaders tid. Jag hoppas att de sänder ut ett stort rungande ”nej”, och jag hoppas att EU-medborgarnas röster gör sig hörda, så inte bara era röster, den politiska klassens röst, hörs. Ni kanske är självbelåtna i dag, men ni är alltmer föraktade.

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! Jag förkastar detta betänkande, och jag förkastar det fördrag som det ger stöd åt. Före folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna hörde vi många tomma ord i kammaren om folkets vilja. Varför? För, i sitt högmod, trodde EU:s politiska elit att folket skulle duperas av deras propaganda om konstitutionen. Plötsligt, när folket fattade galoppen, sprang de iväg med svansen mellan benen, och de har sprungit sedan dess, vettskrämda för att väljarna ska förkasta dem igen.

Det är därför som fokus under de senaste tre åren huvudsakligen har legat på att tänka ut en mellanstatlig konspiration för att pracka på folken i EU denna konstitution utan att våga fråga dem vad de tycker. Vilken arrogans, vilket förtryck: passande naturligtvis, eftersom denna konstitution bara handlar om att överföra alltmer nationella befogenheter till despoterna i Bryssel – de som verkligen är för fega för att genomföra en omröstning.

  József Szájer (PPE-DE). – (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Får jag först av allt påpeka att det är oacceptabelt för vem som helst i parlamentet att utropa sig till den enda talespersonen för folket och tala om alla andra som om de bara företräder den politiska elitens åsikt. Detta är en oacceptabel inställning.

Vi är många i kammaren, och det finns många medborgare i EU som företräds av oss, som anser att det behövs ett starkare EU. På senaste tiden har de nya medlemsstaterna också insett att problemet med EU inte är att det begränsar vår suveränitet eller minskar våra möjligheter, utan det är inte tillräckligt dugligt för att få till stånd gemensamma åtgärder. Detta nya fördrag, Lissabonfördraget, kommer att ge oss medel för att göra just detta.

Det är naturligtvis många av oss som inte är helt nöjda med Lissabonfördragets innehåll. Samtidigt måste vi säga att tiden är mogen – efter att Lissabonfördraget har ratificerats – för en era där vi kan omsätta det nya Europa, denna nya struktur som Lissabonfördraget skapar, i handling. Vi behöver, med andra ord, ett starkare EU och en lugn konsolideringsperiod under de kommande åren.

Det gläder mig särskilt att också diskriminering av individer som tillhör minoriteter uttryckligen förbjuds i dokumentet. I Europeiska unionen talar vi mycket om värderingar och mångfald, men det europeiska skyddet av minoriteter har hittills stått på skakiga ben. Denna möjlighet, och det avsnitt som hänvisar till det, öppnar nya vägar för EU när det gäller att översätta den retorik som vanligen förbinds med dessa frågor till handling. När allt kommer omkring kan vi inte tala om värderingar och gemensamma principer om vi lämnar EU:s byggstenar, minoriteterna och enskilda etniska samhällen, utanför processen.

Jag välkomnar fördraget och gratulerar föredragandena.

  Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det har redan sagts en hel del om det som folk i EU vill ha. Jag kan instämma med föregående talare och fråga: ni vill ha en starkare europeisk union. Varför? Vissa ser globaliseringen som ett utmärkt tillfälle och vill också att EU ska utnyttja detta tillfälle. Många – förmodligen fler – ser globaliseringen som en fara. De är rädda för den och vill att EU ska hjälpa dem att övervinna dess baksidor.

Frågan som ställs här är naturligtvis: vad ger ändringsfördraget – detta fördrag som de båda föredragandena har utarbetat ett mycket bra betänkande om – tillbaka? Svaret är uppenbart: ändringsfördraget stärker Europeiska unionen utan att avskaffa demokratin. Tvärtom: det finns ett överskott av demokrati för Europaparlamentet, för de nationella parlamenten, och ändå en möjlighet för Europeiska unionen att vidta åtgärder, som skapas genom detta fördrag. Det är detta som är centralt. Jag anser därför att många av medborgarnas intressen företräds väl.

Vad bör vi då göra med denna gemensamma handlingsförmåga, som också finner uttryck genom särskilt en hög representant, som kan göra mer som kommissionens vice ordförande för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik? Tillsammans med till exempel energifrågorna och de kompletterande energibefogenheter som ändringsfördraget ger Europeiska unionen, skulle vi i slutändan kunna eftersträva en juridiskt behörig utrikespolitik för energi som ger oss en bättre startposition jämfört med Ryssland och andra stora energimakter. Tillsammans med befogenheten på området utrikeshandel kan vi också bättre företräda våra anställdas och vår ekonomis intressen i internationella handelsförbindelser. Tillsammans med vår miljökompetens kan vi också se till att vår handel med utsläppsrätter och andra miljömål som vi vill nå inte innebär att vår ekonomi och våra anställda kommer att skadas, att miljöfrågan blir bättre förstådd över hela jordklotet.

Det är ändringsfördragets stora merit – även jag stöder därför kraftigt föredragandenas arbete – att se till att Europeiska unionen får mer handlingskraft och samtidigt blir mer demokratisk.

  Bronisław Geremek (ALDE). – (PL) Herr talman! Antagandet av Lissabonfördraget av Europeiska unionens länder kommer att bli en stor händelse i Europas historia och i Europeiska unionens historia. Det betänkande som lades fram för oss i dag har gett parlamentet möjlighet att tydligt framhålla hur viktigt det är att anta Lissabonfördraget.

Min förhoppning är att det kommer att ratificeras precis som det undertecknades. Det gläder mig att mitt land, Polen, tillkännager en snabb ratificering av Lissabonfördraget. Jag skulle också vilja tro att det finns en inre enighet mellan det fördrag som har ratificerats och stadgan om de grundläggande rättigheterna. Stadgan om de grundläggande rättigheterna fastställer en värld av värderingar, Europeiska unionens ideologiska grundsten. Det skulle därför vara en obegriplig handling – jag skulle vilja gå så långt som att säga politisk schizofreni – att dela upp dessa två rättsakter. Dessa två rättsakter är starkt ömsesidigt förbundna.

Jag är övertygad om att Lissabonfördraget ger vår union möjlighet att bli mer enad som ett lag. Häri fastställs mekanismerna. Det stämmer inte att man i detta fördrag fastställer en strängt och entydigt definierad rättslig ram. Man fastställer mekanismer genom vilka Europeiska unionen nu kommer att kunna befästa sin integrering. Detta fördrag skapar en framtid där Europeiska unionen får en politisk dimension. Det skapar en framtid där Europeiska unionen klarar av att upprätta en solidaritetspolitik. Det skapar en situation där många av Europeiska unionens institutioner kan samarbeta, och, kanske viktigast av allt, det skapar en plats för medborgaren med hans vardagsproblem, hans önskan att delta i den europeiska processen.

Jag anser att det genom detta fördrag alstras en europeisk anda, som faktiskt kommer att skapa förutsättningar för att tolka detta fördrag också. Tvetydigheten i fördraget skapar ett område för framför allt parlamentet, men också för alla institutioner, att inkomma med de uppgifter om det som vi vill bygga, på grund av den roll som Europeiska unionens ordförande kommer att spela, eller parlamentets ordförande, utrikesministern, den höga representanten – allt beror på folket och på samarbete. Jag vill drista mig att säga att jag hoppas att alla dessa fyra stora ansvarsområden inom Europeiska unionen kommer att ha sitt ursprung i valet i framtiden. Jag anser att det till och med nu skulle vara möjligt att kombinera kommissionsordförandens och unionsordförandens roller genom Lissabonfördraget. Denna åtgärd skulle stärka Europeiska unionen.

  Bogdan Pęk (UEN). – (PL) Herr talman! Den europeiska integreringsprocessen är inte något dåligt i sig. Tvärtom faktiskt. Om den skulle hanteras riktigt, när det gäller principerna om solidaritet och en äkta demokratiutvidgning, skulle det kunna godtas universellt. Under tiden är den anda som strömmar ut från denna byggnad och Europeiska unionen i dag en anda av allmänt hyckleri. Det råder inga tvivel om att upprättandet av denna skenbara europeiska stat, på de principer som fastställs i fördraget, kommer att begränsa demokratin avsevärt, något som i själva verket enbart kommer att bli en demokrati till namnet.

I parlamentet självt finns det en begränsning i demokratiskt avseende när det gäller Europaparlamentsledamöters rätt att uttrycka och manifestera politisk vilja. EU:s institutioner och den europeiska byråkratin tar över de viktigaste befogenheterna, och den största staten är inte i stånd att olagligförklara ett uppenbart fascistiskt parti som uppmanar till en ändring av EU:s gränser.

I dag talar ni om en gemensam energipolitik. Varför råder det inte någon allmän indignation i parlamentet över den rörledning som Tyskland och Ryssland ska dra genom Östersjön, över huvudet på Polen, Litauen och Estland, för att ge Ryssland möjlighet att orsaka avbrott i dessa länders energiförsörjning? Det är därför som vi inte litar på era goda avsikter. Denna tilltro är framtidens grundval, eftersom upprättande bara kan bygga på sanning.

  Ian Hudghton (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Jag godtar till fullo att det i en europeisk union med 27 medlemsstater är nödvändigt att uppdatera arbetsordningar och arbetsförhållanden som fungerar för en union bestående av 15 stater eller färre. Jag godtar också att mycket av innehållet i Lissabonfördraget, såsom parlamentets ökade befogenheter och offentliggörandet av rådets beslutsfattande, är positivt och vettigt. Men när man går in på detaljer ur min synvinkel som företrädare för Skottland har jag stora invändningar mot vissa av bristerna, som kommissionsledamot Margot Wallström medgav.

För det första gör man ett stort nummer av de nationella parlamentens nya rätt att ingripa, men det gäller naturligtvis inte för Skottlands delegerade nationella parlament eller andra statslösa nationer för den delen.

För det andra misslyckades man med att ta itu med frågan om ett enda säte för Europaparlamentet under fördragsprocessen, något som lämnade oss kvar med den oförsvarliga situationen att resa mellan Bryssel och Strasbourg.

För det tredje kan jag inte stödja införlivandet av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) som en av unionens endast fyra exklusiva befogenheter, som förtecknas i fördraget. Detta, fruktar jag, skulle kraftigt kunna hindra framsteg mot radikal reform och ändring av fiskeriförvaltningen genom att bevara det övercentraliserade fiasko som GFP har blivit. Detta är synnerligen olämpligt i en tid då rådet, i december i fjol, tog ett trevande steg mot decentralisering, när det erkände de frivilliga åtgärder som vidtagits av Skottland och gav landet ett inslag av lokal kontroll i år.

Mitt parti var för en folkomröstning om konstitutionen. Detta fördrag kanske är annorlunda när det gäller rättslig status, men innehållet är detsamma. Därför är Skotska nationalistpartiet (SNP) bara konsekvent när det stöder en folkomröstning om detta fördrag. Vi är inte rädda för en offentlig debatt om EU. Tvärtom är det viktigt för vår vision att få till stånd en ny förbindelse mellan Skottland och EU. Jag vill se att Skottland ansluter sig till familjen av europeiska nationer och spelar en konstruktiv roll i beslutsfattandet som medlemsstat, inte som observatör från åskådarplats.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Jag är för Europa, och därför, som ledamot av vänstern, stöder jag Lissabonfördraget. Jag instämmer dock inte i den ökade betoningen på militära aspekter. I dag skulle jag vilja påminna parlamentet om att den fördjupade europeiska integrering som nåddes genom fördraget häftigt debatterades med ”euroskeptikerna” och då särskilt de nationalistiska ståndpunkterna. Det som har uppnåtts måste nu försvaras, och jag hoppas att den heltäckande reformen av Europeiska unionen nu kan träda i kraft.

I Lissabonfördraget bibehålls många förbättringar från den tidigare konstitutionen. I synnerhet leder det Europeiska unionen till att bli mycket mer demokratisk och komma sina medborgare närmare. Unionen kan också bli mer socialt inriktad. Enligt min mening har Maastrichtfördragets nyliberala murbruk slutligen brutits upp nu när villkor som målet full sysselsättning, den grundläggande principen om en hållbar social marknadsekonomi, den övergripande sociala klausulen enligt vilken alla rättsakter i framtiden ska kontrolleras för att se till att sociala mål tas med i beräkningen och det nya protokollet om tjänster i allmänhetens intresse har inbäddats i fördraget.

Lissabonfördraget skapar förutsättningen att utvidga Ekonomiska och monetära unionen genom att lägga till en social union. Det är därför som den nyliberala tidsandan i Europa måste fortsätta att drivas tillbaka. Dess förkämpar får inte lyckas omvandla EU till ett frihandelsområde utan social ansvarsskyldighet. Denna rusning för att minska skatter och dumpa löner, med dess ödesdigra konsekvenser, måste få ett slut, och minimilöner måste införas i alla medlemsstater.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag erbjuder fortfarande en flaska mycket gott vin till den person som kan ge mig blott ett exempel på en lag som kan antas med konstitutionen men inte med Lissabonfördraget. Enligt min mening är de juridiska skyldigheterna identiska. Skillnaden ligger bara i framställningen. Nicolas Sarkozys minifördrag kommer nu att bli omkring 3 000 sidor, i stället för de 560 sidor som den förkastade konstitutionen bestod av.

Majoriteten har rätt att stödja fördraget, men ni har ingen rätt att vägra normal parlamentarisk kontroll av Lissabonfördraget. Jag har ställt mer än 700 seriösa frågor om tolkningen av de olika artiklarna. Ni vet inte svaren. Ni kan inte förklara varför man i den danska översättningen har glömt den nya termen ”additional citizenship” eller avskaffandet av de nationella regeringarnas rätt att föreslå sina egna kommissionsledamöter.

De flesta av er har inte läst, eller kan inte läsa, fördraget, eftersom ni inte ännu har fått det fullständiga innehållet från regeringskonferensens överläggningar i en konsoliderad version. Ni godkänner sekretess i stället för öppenhet. Ni godkänner en minskning av parlamentarisk demokrati i stället för att insistera på parlamentets rätt att företräda våra väljare, kontroll från våra väljares sida och utfrågning av den verkställande makten för den halva miljon väljare som vi företräder.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Vi får om och om igen veta att Lissabonfördraget kommer att få EU att fungera. Vi får veta att detta fördrag kommer att fungera kraftfullt. Eftersom jag är mycket kritisk mot detta fördrag kan jag bara hoppas, för våra barns och barnbarns skull, att detta stämmer, för om det inte är så, om detta fördrag leder oss in i en återvändsgränd, så hjälpe oss Gud.

En sak är säker, och det är att detta fördrag, som EU nu driver igenom till vilket pris som helst, är dömt till undergång av den enkla anledningen att det föraktar allt som går att förakta när det gäller demokratisk politik. De nationella parlamenten kommer naturligtvis att marginaliseras. Folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna ställdes naturligtvis på ända igen, så att säga. Det troligaste, om Irland röstar mot fördraget, är att man alltid kommer att finna möjligheter och medel att avfärda omröstningen. Jag är mot fördraget, eftersom jag är för Europa!

  Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I detta betänkande framställs det tydligt, genom stödet för Lissabonfördraget, att detta är en konkret förbättring av de befintliga fördragen. Man förordar att det är önskvärt att Lissabonfördraget ratificerats av alla medlemsstater i slutet av det här året, och man hävdar att det kommer att utgöra en stabil ram, som skapar förutsättningar för fortsatt utveckling av unionen i framtiden.

Jag måste säga att jag, som brittisk konservativ ledamot, tyvärr inte kan instämma i allt detta, men jag gör detta vänligt och inte från en extrem eller nihilistisk ståndpunkt, som andra verkar argumentera utifrån. Jag har från början klargjort att detta konstitutionsfördrag inte är det bästa sättet framåt för EU i det här läget. De konservativa stöder ett EU av oberoende stater som samarbetar nära för att möta globaliseringens utmaningar, global fattigdom och global uppvärmning, något som andra redan har sagt. Detta är prioriteringarna, och de måste genomföras med hjälp av samarbete. Det var faktiskt mina kolleger, den brittiska skuggutrikesministern, William Hague, som i en debatt i London sa att de konservativa är de starkaste förespråkarna för en europeisk union där nationer samarbetar på ett sätt som stärker våra ekonomier, bemyndigar våra konsumenter och omvandlar våra gemensamma värderingar till effektiva åtgärder när det gäller de stora frågor som vår värld står inför i dag.

Jag anser inte att det som vi har framför oss kommer att hjälpa oss i särskilt hög grad för att möta denna stora utmaning. Våra vältaliga föredragande som citerar Shakespeare i sitt stöd till brådskan bör, anser jag, också notera kung Johan, akt V, scen II, där en supplikant säger ”According to the fair play of the world, let me have audience” [Enligt reglerna för rent spel i världen, låt mig få en publik]. Ja, kanske bör premiärministern notera detta i Storbritannien, och han bör sedan låta sina medborgare säga sitt om denna obestridligen viktiga fråga.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Tack, herr talman! Betänkandet av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo är en utmärkt analys, och det kommer på lång sikt att bli ett källdokument. Det förtjänar erkännande och tacksamhet.

Ungern var det första landet att ratificera ändringsfördraget. Det är av stor betydelse att en mycket stor majoritet röstade för ratificering i det exceptionellt fragmenterade och ofta motsägelsefulla Ungern. Det rådde enighet om behovet av ändringsfördraget för att avlägsna den lucka som hade uppstått mellan gamla och nya medlemsstater efter anslutningen. Man var också enad om behovet av att stärka enigheten inom Europeiska unionen och att förbättra effektiviteten inom dess institutioner och när det gäller dess agerande.

För oss är Lissabonfördraget emellertid inte bara ett fördrag som ger svar på de frågor som väckts av utvidgningen. För oss är de bestämmelser som förstärker demokratin inom detta komplicerade nätverk av intressen av särskilt stor betydelse, som t.ex. de bestämmelser som syftar till att utvidga parlamentets lagstiftande befogenhet och kontrollbefogenheter, och förändringarna av rådets beslutsförfaranden. Vi är övertygade om att mindre, fattigare och historiskt sett missgynnade länder med mindre erfarenhet kommer att gynnas av dessa.

I och med en enklare struktur för beslutsfattande kan vi vänta oss tydligt framträdande intressen och öppnare politiska förhandlingsförfaranden. Vår framtid ligger i ett samarbete, och resultaten av och fördelarna med detta måste bli märkbara också för Europas medborgare. De måste också bli märkbara för dem som, oavsett anledning, har blivit en minoritet, för dem som blivit en minoritet till följd av historia och krig. Lissabonfördraget ger dem en ny möjlighet och ett instrument att bekämpa det hot som nationalismen utgör.

Lissabonfördraget utgör tillsammans med Lissabonstrategin en symbolisk båge, eftersom sociala rättigheter ingår i de grundläggande mänskliga rättigheterna i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Vi är övertygade om att detta också kommer att föra Europeiska unionens medborgare närmare varandra. Tack så mycket, herr talman!

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE). – (FI) Herr talman! Det är viktigt att samarbetet ökar på EU-nivå. Det kommer förhoppningsvis att utarbetas nya fördrag, så att vi kan övergå till att debattera om kärnfrågor.

Jag vill säga tre saker. För det första kommer Europaparlamentets lagstiftande befogenhet att öka dramatiskt om det nya fördraget träder i kraft. Det kommer att tillkomma 40 nya områden för politisk verksamhet. Detta innebär att arbetsbördan kommer att öka avsevärt för ledamöterna i parlamentet. Det innebär att parlamentets arbete kommer att omorganiseras så att vi kan verka effektivt, demokratiskt och öppet. I framtiden kommer parlamentet inte längre att vara ett debatterande sällskap utan ett mycket betydelsefullt lagstiftande organ som påverkar tillvaron för européerna. Det kommer att kräva ett ansvarsfullt parlament. Det kommer att innebära att parlamentsledamöterna måste vara beredda att sätta sig in i en hel rad frågor, inte bara lyssna på en eller två intressegrupper, till exempel.

Nu vill jag övergå till att tala om utrikespolitik. Det är hög tid att vi börjar tänka på den nya ordförandens, den höge representantens och kommissionsordförandens befogenheter på området för utrikespolitik. Annars kommer det att uppstå problem. Annars kommer de inte att veta vem de ska vända sig till i världen utanför. Vi vet alla att det pågår ett våldsamt gräl bakom kulisserna om dessa maktförhållanden, men det skulle kunna vara en öppen debatt. Dessutom anser jag att denna debatt om olika aktörers befogenheter är mycket viktigare än diskussionen om personal. Den är mycket viktig.

Avslutningsvis vill jag säga ytterligare några ord om utrikespolitiken. Den fortsätter naturligtvis att vara mellanstatlig till sin natur, men vi vill att EU ska kunna uppträda enat, och det kommer verkligen att kräva en attitydförändring från medlemsstaternas sida. Europeiska unionens utskott för klimatförändringar besökte nyligen Indien, och vi fick veta att människor där nästan inte vet någonting om EU, och att EU knappt har någon betydelse för indierna. Det som är betydelsefullt för dem är när president Nicolas Sarkozy eller premiärminister Gordon Brown besöker dem. När EU:s utrikesministrar besöker länder utanför EU ligger deras dagordning dessutom helt på nationell nivå. Om EU nämns rör det sig oftast om någon liten sidoreplik, men inte mycket mer än så. Om denna situation fortsätter kommer det utan tvekan att dröja länge innan EU blir en stark utrikespolitisk aktör.

  Roberts Zīle (UEN). – (LV) Tack, herr talman! Lissabonfördraget är kanske inte någon stor framgång enligt dem som ville att konstitutionsfördraget skulle ratificeras, men det råder ingen tvekan om att det inte heller är någon framgång för EU-skeptikerna, som inte ville ha några nya EU-fördrag alls. Detta innebär att fördraget är en klassisk politisk kompromiss, och som sådan borde det också ratificeras i alla medlemsstater i EU. Europaparlamentet har utan tvekan fått fler ansvarsområden inom ramen för Lissabonfördraget, och detta medför nya uppgifter för oss. Europas institutioner måste också som helhet visa medborgarna att de kan visa verklig europeisk solidaritet på ekonomiskt känsliga områden, så att vi i slutändan inte sitter med nya villkor för energisolidaritet, precis som i fråga om principen om den fria marknaden på EU:s territorium med tjänstedirektivet. Eftersom det är mycket som hänger på oss så hoppas jag verkligen att företrädarna för alla medlemsstater, både i parlamentet och i andra EU-institutioner, förstår hur nödvändig denna manifestation är för de europeiska medborgarna. Tack så mycket.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot! Det ungerska parlamentet ratificerade Lissabonfördraget innan man officiellt hade tillhandahållits det. Man visste följaktligen inte vad det var man stödde. I denna fråga, där Europaparlamentet inte har någon rättslig befogenhet, görs vi till åtlöje eftersom vi inte har någon konsoliderad version av fördraget som underlag för debatten. Utan en sådan är fördraget lika omöjligt att läsa för oss som det är för EU:s medborgare.

Vår grupp accepterar inte fördraget. EU kommer att bli militariserat och gå mot att bli en militärallians. Detta kommer inte att främja ett socialistiskt Europas intressen, och inte heller någon ideal demokratisk form. Inom ramen för detta fördrag kommer medlemsstaterna att ägna sig åt att öka militära resurser för operationer utanför sina territorier och i sina tidigare kolonier.

EU:s militära operationer kommer att kunna genomföras utan att det sker enligt FN:s uppdrag, dvs. olagligt, sett utifrån internationell rätt. Vid Europeiska konventets möte fanns det ingen artikel om att det ska vara obligatoriskt att agera inom ramen för ett FN-mandat. Den blockerades av Nato-länderna inom EU, för vilka det inte är främmande att föra olagliga krig, som det i Irak. EU använder också stridande trupper som följer Natos bestämmelser, för att genomdriva fred, det vill säga krig, i andra länder. Samma vapen används också av Natos insatsstyrka. Lissabonfördraget är helt och fullt anpassat till Nato, och det kommer att hjälpa EU att kunna ikläda sig Natos kostym.

Vad EU:s eget kollektiva och militära skydd innebär är oklart. När medlemsstaterna överlämnar alla de resurser de har att tillgå för att hjälpa andra medlemsstater kan också alla de resurser de har att tillgå vara militära. Om detta sker, och de utnyttjas, blir EU också en militärallians.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag motsätter mig att ett betänkande om Lissabonfördraget hastas igenom i parlamentet innan ledamöterna ens har fått fördraget i läsvänlig form och i sitt rätta sammanhang.

Vi har tillhandahållits ändringsförslag som, i denna form, är rent nonsens. Skulle vi rösta om andra betänkanden som baserades på ändringsförslag här i kammaren, utan att ha sett dokumentet? Ska vi bara anta detta betänkande utan vidare? Detta är inte vad våra väljare har sänt oss, i egenskap av lagstiftare, till Strasbourg för att göra.

Jag kommer från Irland. Vi ska hålla en folkomröstning. Jag har dagligen fått förfrågningar om fördraget i takt med att nyheten om detta har spritts. När jag måste tala om för folk att det inte finns någon läsbar version så blir de skeptiska. Men när jag talar om för dem att detta beror på en förordning från regeringskonferensen blir de arga.

Jag tvivlar inte på att andra frustrerade befolkningar i Europa, som förvägras en folkomröstning, hyser denna känsla i ännu högre grad. Men jag kan bara föreställa mig hur människor kommer att reagera när de får höra att deras parlamentsledamöter antagit detta betänkande om ett fördrag som de inte har läst.

Jag ska berätta en hemlighet. Våra medborgare är intelligenta, eftertänksamma och väl kapabla att spela en demokratisk roll i den egna regeringen. Och det som vi gör här i dag, och genom hela Lissabonprocessen, är att svika våra medborgare, de medborgare vars samarbete och hårda arbete vi är beroende av för att kunna driva det europeiska projektet vidare.

Jag varnar er: bli inte förvånade om just dessa medborgare, som fått tåla så mycket så länge, en dag vägrar att fortsätta samarbeta.

  Ashley Mote (NI). – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ställa frågan varför Lissabonfördraget är så oåtkomligt, om det nu är så bra. Är det för att medlemsstaterna förvandlas från att teoretiskt vara EU:s herrar till att bli dess tjänare? Är det för att det är en lag snarare än en ram för lagstiftning? Är det för att det inte erbjuder någon maktfördelning för att kontrollera framtida lagstiftare? Är det för att det befäster makten i en självförevigande byråkrati?

Precis som det förra fördraget ges EU med detta fördrag permanent rätt att erövra mer makt utan några framtida överenskommelser – ett skandalöst maktövertagande. En sådan odemokratisk makt är olaglig i Storbritannien, för inget brittiskt parlament kan ålägga sina efterträdare något. Margot Wallström sa att ordet ”konstitution” övergavs för att man ville undvika problem med britterna – det gör man rätt i! Vi borde dra oss ur detta och ta med oss våra 2 miljoner euro i timmen, så skulle det bli bättre för alla parter.

  Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru vice ordförande, herr rådsordförande! Jag förstår mig inte längre på de tal som hålls av företrädarna för UK Independence Party och andra partier. Jag fick lära mig att det brittiska parlamentets system för parlamentarisk demokrati medförde full demokratisk legitimering. Det är vad som sker här. Vi har valts av väljarna och ska fatta ett beslut, precis som våra kolleger i de nationella parlamenten gör, och vi har full demokratisk befogenhet att göra det. Det som sker här är ett populistiskt ödeläggande av den parlamentariska demokratins befogenheter, och det måste ni ta ansvar för.

(Applåder)

Den andra punkten som jag vill nämna här, och det tackar jag Richard Corbett och Iñigo Méndez de Vigo för, är att det står klart att detta fördrag stänger till ett demokratiskt kryphål i Europeiska unionen. Fullständig medbeslutanderätt för Europaparlamentet, val av ordförande för kommissionen av Europaparlamentet, kraven på att internationella fördrag ska ratificeras av Europaparlamentet, förstärkningen av de nationella parlamenten – jag ska inte gå in på detaljer. Det som vi gör i Europeiska unionen är unikt, eftersom vi inte längre fattar beslut om de olika intressena hos våra folk och bland våra folk, som alltid kommer att förekomma, med stridsvagnar och vapen, vilket brukade ske, utan genom debatter och demokratiska omröstningar.

Det är den verkliga, fantastiska skillnaden jämfört med vad som hittills har utgjort Europas historia, och allt detta på grund av alla staters och folkgruppers lika värde. Vi borde ha detta som utgångspunkt. De senaste 60 åren har varit goda i Västeuropa, och efter att Europa återförenades 1990 har stora delar av Europa tagit del i detta goda. Nu vill vi förstärka denna situation, så att denna interna fredsprocess ger oss en bättre möjlighet att fatta beslut genom fördraget och så att vi kan möta utmaningarna i världen i framtiden och övervinna problemen med energisäkerhet, utrikes- och säkerhetspolitik, terrorism och mycket annat. Detta är lösningen på dessa utmaningar. Íñigo Méndez de Vigo citerade Paul Valéry, och jag skulle vilja citera honom igen: ”Europa kommer antingen att förenas eller bli en förlängning av Asien.” Så ser situationen ut. Ska Europa få en chans att överleva genom att samarbeta, genom att förena sig och använda demokratiska befogenheter och vägledning, eller ska vi försvinna som européer i den globala ordningen?

(Applåder)

  Enrique Barón Crespo (PSE). – (ES) Herr talman, herr rådsordförande, fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! Jag vill välkomna betänkandet av mina kolleger Richard Corbett och Iñigo Méndez de Vigo, eftersom det är ett betänkande som är förenligt med det som Europaparlamentet har gjort från första början.

Jag är övertygad om att ordförande som Robert Schuman, Paul-Henri Spaak och Konrad Adenauer skulle ha skrivit på Lissabonfördraget, framför allt för att den linje som fastställdes utifrån Spinellifördraget, som i mitten av 1980-talet gav inspiration till den linje som utformades i konstitutionen, nu har resulterat i Lissabonfördraget, i ett öppet konstitutionsförfarande för Europeiska unionen. I detta avseende anser jag att betänkandet ger stöd åt och fastställer de framsteg som har gjorts. Samtidigt är det emellertid ett betänkande som utgör en del av önskan att befästa Europeiska unionen som en politisk och demokratisk union.

Jag vill göra ett påpekande om vad vi måste lära oss, och framför allt om ratificeringen av konstitutionsfördraget. Jag har hört mycket prat om folkomröstningar från sådana som motsätter sig en utveckling. Jag deltog naturligtvis i den folkomröstning som organiserades i mitt hemland, och vi vann. Vi måste lära oss något i detta sammanhang: det som vi beslutar tillsammans kan inte underkastas, kan inte stoppas av, något som bestäms av en liten minoritet.

Vi måste tänka som demokrater på hur vi alla tillsammans kan ratificera det vi vill. Vi får inte vara beroende av något som en liten minoritet kan tänkas göra, och jag anser att detta är viktigt att lägga på minnet inför framtiden.

Jag vill avsluta med en iakttagelse: Europaparlamentet har alltid gått i spetsen, i förgrunden, för Europa. Detta innebär att vi nu måste ta itu med ett stort antal politiska beslut som måste antas till och med före nästa val, eftersom det är så att detta fördrag bör träda i kraft den 1 januari 2009. När det gäller demokrati, medbeslutande, utnämnanden och en anpassning av Europaparlamentet finns det fortfarande mycket kvar att göra.

(Applåder)

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Som en av bara 13 ledamöter i parlamentet som kommer att ha möjlighet att rösta i en folkomröstning om Lissabonfördraget gläder det mig att kunna stödja det. Som vilket dokument som helst har det vissa brister, som kommissionsledamot Margot Wallström sa. Det är en kompromiss, men det går i rätt riktning.

På grund av tidsbegränsningen ska jag begränsa mina kommentarer till ett enda ämne. I fördraget upprätthålls subsidiaritetsprincipen – principen om att vi ska fatta beslut på den lämpligaste nivån.

På Irland är ett av de argument som används av dem som förespråkar ett ”nej” att Lissabonfördraget är ett självförbättrande fördrag, ändå fastställs det mycket tydligt i artikel 48.4 att ändringsförslag till fördraget bara kommer att träda i kraft om de ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella krav. Det är själva innebörden i subsidiaritet.

Det som förvånar mig i fråga om debatten i parlamentet ibland – även om jag antar att jag inte borde bli överraskad – är att de som ropar längst och högst om medlemsstaternas suveränitet är de som försöker undergräva denna suveränitet genom att tillrättavisa och hunsa medlemsstaterna om behovet av att hålla folkomröstning, när den nationella lagstiftningen och, följaktligen, suveräniteten och subsidiariteten, säger annorlunda. I Lissabonfördraget upprätthålls medlemsstaternas suveräna rätt att fatta sådana beslut, och det är bara en av de väldigt många anledningarna till att jag stöder det.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Lissabonfördraget var en mycket svår kompromiss för alla inblandade parter, och därför är jag förbluffad över att läsa saker i detta betänkande som inte är något mindre än ett utarbetande av grunden till kampanjer som syftar till att konstitutionalisera EU.

Jag föreslår att vi i stället accepterar frånvaron av symboliska attribut, med kompromisser i fråga om rådets omröstningssystem och med överenskommelser om klausuler om deltagande eller undantagsbestämmelser. Jag föreslår också att vi accepterar att konventets metod har medfört problem i EU, problem som vi har övervunnit genom traditionella förhandlingar mellan regeringarna.

Det är inte en permanent diskussion om institutionerna som behövs i EU, utan politisk vilja och genomförande av gemensamma och användbara målsättningar.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Mina damer och herrar! Det är glädjande att se att Europaparlamentet aktivt övervakar och tar initiativ i Lissabonfördragets ratificeringsförfarande. Det gläder mig att jag fick möjlighet att delta i Europeiska konventet och att arbeta i 18 månader med utarbetandet av konstitutionsfördraget, trots att det inte blev framgångsrikt. Det Lissabonfördrag som uppkommit till följd av detta fördrag utgör en politisk kompromiss, och det är ett balanserat och bra dokument.

Utöver andra betydelsefulla reformer syftar detta dokument till att utvidga räckvidden för medbeslutande: för oss i Europaparlamentet innebär detta att parlamentet kommer att ha fler befogenheter än någonsin tidigare under sin existens. Jag välkomnar detta faktum som ett bevis på moderniseringen och demokratiseringen av politiken i 2000-talets Europa. Samtidigt erbjuder dokumentet större flexibilitet för Europeiska unionen, som för närvarande består av 27 medlemsstater. Vi kan följaktligen se en ökad delaktighet från de nationella parlamentens sida i utarbetandet av dokument i Europeiska unionen. I detta sammanhang vill jag uttrycka min besvikelse över situationen i Slovakien: det förelåg inga problem med ratificeringen av konstitutionsfördraget, men den nuvarande ratificeringen har orsakat vissa problem till följd av ett politiskt spel. Men jag förlitar mig trots detta på att också de slovakiska politikerna kommer att inse hur nödvändigt detta dokument är, och att ratificeringen kommer att ske utan problem.

Jag vill bara tillägga en mening. Debatterna i kammaren belyser olikheterna i fråga om hur Europeiska rådet och Europaparlamentet uppfattas. De visar att kommunikationen förmodligen inte är särskilt god på detta område: underskrifterna av de premiärministrar som undertecknade Lissabonfördraget ifrågasätts. Det är ganska allvarligt.

  Alexander Stubb (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Innan jag tar upp de sedvanliga tre punkterna vill jag diskutera det som Nigel Farage från United Kingdom Independence Party (UKIP) talade om. Han nämnde ordet ”rädda”. Vi kan kanske förvänta oss att något kommer att ske under omröstningen, och jag vill bara säga att man är vad man bär under omröstningen. Vi får se hur UKIP ser ut.

Jag vill ta upp tre punkter. Den första är att vi i Europeiska unionen befinner oss i en ständig förändringsprocess. Vi hanterade ett liknande betänkande för två år sedan, och jag vill verkligen gratulera föredragandena, Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo, till ett väl utfört arbete. Det som skedde 2005 var beklagligt. Därefter har vi arbetat med krishantering. Det är detta som Europa handlar om. Vi måste lösa problem. Vi löste ett fördragsproblem, och nu kan vi förhoppningsvis gå vidare.

Den andra punkten är att jag anser att det fördrag som vi har framför oss är en stor förbättring av Nicefördraget. Det är en förbättring i fråga om effektivitet: vi får en större andel omröstning med kvalificerad majoritet, vi blir en juridisk person, vi får mycket mer i fråga om yttre förbindelser och mer på området för rättsliga och inrikes frågor. Det innebär också en förbättring av demokratin. Europaparlamentets befogenheter ökar, stadgan om de grundläggande rättigheterna införs i fördraget och de nationella parlamenten får fler befogenheter. På många sätt är detta alltså en stor förbättring av Nicefördraget.

Den tredje och sista punkten är dock att det nu är dags att gå vidare. Jag gratulerar de fem länder som redan har ratificerat fördraget. Ju snabbare vi kan driva igenom detta fördrag, desto bättre för oss alla, för det är dags att gå vidare, att fokusera på riktig verksamhet, på lagstiftning, på att fatta smarta, europeiska beslut. Men när vi gör det får vi inte glömma att vi har en vision. Denna vision handlar om ett enat Europa, för Europeiska unionen är den enda organisation som har gett oss fyra saker. Dessa fyra saker är fred, välstånd, stabilitet och säkerhet.

  Bernard Poignant (PSE). – (FR) Herr talman! Fördrag är som födslar: för vissa behövs en epiduralblockad, för andra ett kejsarsnitt. Detta fördrag hör till den andra kategorin, och det kommer att bli ett vackert barn av det, ska ni få se.

Det krävdes två försök, men det tillhör det förgångna. Det är inte perfekt, det är inte fullständigt, men det är bättre än ingenting. Framför allt innebär det ett fullbordande av kontinentens återförening, som inleddes den 9 november 1989. Det är på sitt sätt också ett avslut på andra världskriget. Det anklagas förstås för att vara ett fast upprättande av ett liberalt Europa. Men det kunde ha varit ett diktatoriskt Europa! Jag hoppas att detta fördrag inte markerar slutet på en period, utan inledningen av en annan.

Jag ser redan fram emot att få veta vem som blir Europas ordförande, för hela världen kommer att följa valet för att se vem som vinner, och denna person kommer att bygga institutionen. Jag vill redan uppmana denna person att röra sig utanför kontoret. Att åka över hela Europa, inte bara till huvudstäderna utan till alla regioner i Europa. Jag vill uppmana honom eller henne att åka över hela världen. Att åka till plaster där friheter ignoreras, mänskliga rättigheter är begränsade och det fortfarande pågår krig och konflikter. Visa att Europa har ett namn, ett ansikte, en adress, ett telefonnummer. Jag tror att denna person kommer att få en avgörande roll, vare sig det blir en man eller en kvinna. Vi får se vad som kommer att hända med denna post.

Det kommer att hållas ett möte redan i juni 2014 – om fem år. Endera kommer erfarenheten av fördraget att vara god och fördraget visa sig vara effektivt och att medborgarna har tillägnat sig det, eller så kommer intresset för själva Europa att ha skadats. Det är anledningen till att den kommande valperioden förmodligen kommer att vara avgörande i fråga om medborgarnas engagemang i Europa.

  Cristian Silviu Buşoi (ALDE). – (RO) Mina damer och herrar! Först och främst vill jag gratulera föredragandena. Detta är verkligen ett mycket bra betänkande.

Trots att symbolerna för unionen överges och trots alla de kompromisser som gjordes vid Europeiska rådets möte i juni och vid regeringskonferensen bevaras de viktigaste idéerna från det förra konstitutionsfördraget i reformfördraget från Lissabon, och det innebär sannerligen ett stort steg framåt i reformen av Europeiska unionen. Det som gläder mig mest är Europaparlamentets och de nationella parlamentens viktigare roll i beslutsfattandet i Europeiska unionen.

Mitt land, Rumänien, var ett av de första länderna som ratificerade fördraget med en mycket stor majoritet av rösterna från parlamentsledamöterna. Enligt min uppfattning är kanske slutsats nummer 10 den allra viktigaste slutsatsen i betänkandet. Även om ratificeringen av fördraget kommer att göras i det nationella parlamentet i nästan alla medlemsstater, med ett undantag, så menar jag att det är nödvändigt att informera medborgarna i Europeiska unionens medlemsstater för att de institutionella reformerna ska bli framgångsrika.

Det är de europeiska institutionernas plikt att informera medborgarna om detta fördrag. Det är vår plikt, varje ledamot av Europaparlamentets plikt, att åka till vårt land och förklara fördelarna med Lissabonfördraget för den europeiska konstruktionens framtid för de medborgare som vi företräder här.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) Herr talman! Efter två års diskussion om det kontroversiella fördrag som förkastades i Frankrike och Nederländerna har vi lyckats nå en kompromiss och godkänna en text som ska rädda Europas medborgare. Det är bara ett problem: alla har enats om, och vissa har faktiskt redan antagit, en text som ännu inte existerar i en konsoliderad version. Föredragandena tillstår faktiskt detta i punkt 9 i det dokument som lagts fram för parlamentet.

Lissabonfördraget har bara tillhandahållits som en förteckning över ändringsförslag till fördragen. Inte ens ledamöterna här i parlamentet har sett någon konsoliderad text, för att inte tala om medlemsstaternas medborgare. Är det så här de ska se ut, de närmare förbindelser som kungjorts mellan EU och dess medborgare – samma medborgare som inte bara nekas rätten till en folkomröstning, utan också möjligheten att göra sig bekanta med texten, för att inte tala om att diskutera den? Beror detta bara på tekniska överväganden, eller är det så att författarna av detta geniala arbete återigen försöker dölja något?

Historien om ratificeringen av konstitutions- och Lissabonfördragen visar att EU:s ledare är ett hån mot Europas folk och mot demokratiska processer. Därför måste detta betänkande förkastas.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Eurobarometern visar ständigt att omkring 30 procent av EU:s medborgare är EU-skeptiker och missnöjda. Dessa 30 procent är mycket intressanta. De tilltalar framför allt protestgrupper och andra som inte har någon egen politik, utan som vill ha en del av dessa 30 procent. De tilltalar dem som inte har någon politik som man kan identifiera dem genom. Euroskepticism är en skärm att gömma sig bakom. Dessa 30 procent tilltalar också dem vars politik aldrig kommer att accepteras av andra.

Euroskepticism är en mycket användbar förklädnad för främlingshatare. Det anses vara acceptabelt att vara skeptisk, åtminstone enligt dessa 30 procent. Det är följaktligen mot denna bakgrund som vi bör betrakta kravet på folkomröstningar. De som är engagerade i detta bryr sig egentligen inte om folkomröstningarna. De försöker inte uppnå mer demokrati, utan allt de är ute efter är att utnyttja dessa 30 procent av protestresurser och använda dem för att tvinga fram sina egna mål.

Samma 30 procent EU-skeptiker väcker dock intresse på ett annat område. De utgör en marknadspotential för vissa medier. Protester mot EU säljer bra – det ser vi varje dag i kvällspressen. I mitt land, Österrike, behöver man bara kasta en blick på rubrikerna för att förstå vad det handlar om. Det handlar inte om förmodat högförräderi, och inte om ”EU-dramat”. Det handlar om att se till att dessa 30 procent fortsätter att köpa tidningen varje dag.

Vem kan sätta sig emot en nationell folkomröstning? Ingen kan sätta sig emot en nationell folkomröstning, men då borde det krävas en sådan mycket oftare och i fråga om ett mycket bredare spektrum av ämnen – men så är det inte. Denna protest tjänar i grunden bara tidningarnas egna marknadsandelar, deras möjlighet att dominera. Den tjänar inte demokratin. Detta är verkligen något som bör framhållas en dag som i dag.

(Applåder)

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera mina kolleger till ett utmärkt betänkande, och i dag vill jag framföra tre nyheter: två är mycket goda och en är dålig. Den första goda nyheten är följande: Polen ratificerar Lissabonfördraget. I går överlämnade den polska regeringen ett lagförslag om ratificeringen, och den 27 februari kommer den polska sejmen och senaten att ta ställning till det. Jag vill betona att fördraget stöds av det stora flertalet i parlamentet.

Den andra goda nyheten är att det polska folkets stöd för det europeiska projektet är oerhört starkt. Enligt en undersökning som gjorts nyligen är så många som 83 procent av polackerna nöjda med medlemskapet i EU. Med tanke på detta breda stöd är en folkomröstning i mitt land omotiverad. Kom ihåg att de kolleger här som kräver en folkomröstning bara talar för sig själva.

Den tredje nyheten, som är dålig, är att Polen olyckligtvis fortfarande har invändningar mot stadgan om de grundläggande rättigheterna, så med undantag för britterna kommer polackerna att vara de enda européerna som inte kommer att få åtnjuta fördelarna av denna. Därför ber jag rådet och det slovenska ordförandeskapet att förbereda en mekanism för en förenklad klausul om deltagande som gör det möjligt för Polen, och i framtiden kanske också Storbritannien, att underteckna stadgan om de grundläggande rättigheterna.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Först och främst vill jag svara vår gode kollega Enrique Barón Crespo, som sa att vi inte kunde låta en liten minoritets vilja stå i vägen för det europeiska projektet.

I mitt land visar opinionsundersökningar att omkring 75 procent av det brittiska folket vill ha en folkomröstning och att två tredjedelar av dem skulle rösta ”nej”. Om detta är vad Barón Crespo anser vara en liten minoritet är allt jag kan säga att det inte är min uppfattning om en liten minoritet.

Som ett antal kolleger har påpekat så röstar vi faktiskt om någonting som vi inte kan läsa. Vi har inte tillgång till en konsoliderad text. Det är verkligen en skandal!

Många på andra sidan av kammaren säger att detta är något bra. Jag har om och om igen fått höra hur bra det är. Om det är så bra, varför kan man då inte gå ut på gatorna och argumentera för det inför folket i en folkomröstning? Varför är ni så rädda för det?

I dag överger det europeiska projektet alla anspråk på demokratisk legitimitet. I dag ska vi rösta igenom konstitutionen som bytt namn, på ett sätt som visar totalt förakt för de europeiska medborgarna och för demokratiska värderingar. År 2005 förkastades konstitutionen på ett beslutsamt sätt av väljarna i Frankrike och Nederländerna.

Jag är chockerad över den skamlösa fräckheten hos de europeiska ledarna, som har bytt omslag på konstitutionen men återanvänder innehållet stick i stäv mot den allmänna opinionen. De flesta franska och nederländska parlamentsledamöterna kommer att stödja detta betänkande. Jag förstår inte hur de kan se sina väljare i ögonen. Jag förstår inte hur de kan sova på natten.

I Storbritannien har Labourregeringen brutit sitt högtidliga löfte om en folkomröstning, men i opinionsundersökningar via post som utförts av kampanjgrupper röstar mer än 80 procent av väljarna för en folkomröstning.

Genom att tvinga igenom denna åtgärd trots allmänhetens motstånd förstör ni grunden för det Europa som ni försöker bygga. Vi måste lyssna till medborgarna. De kräver en folkomröstning.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Richard Corbett har nu visat oss en så kallad ”konsoliderad” version av fördraget 10 gånger. Den versionen har inte konsoliderats på ett sätt som möjliggör ett beslut, eftersom texten visas som den skulle se ut om vi redan hade antagit Lissabonfördraget. En konsoliderad version är en utgåva där den text som ska införas visas i halvfet stil och den text som ska tas bort visas i kursivstil, så att texten kan tas under övervägande på vederbörligt sätt.

Kommissionsledamot Margot Wallström lovade oss en sådan version …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Rihards Pīks (PPE-DE). – (LV) Herr talman, fru vice ordförande, herr rådsordförande! När jag lyssnade till några av mina kolleger i dag förstod jag den gamla sanningen som står i bibeln: att kritisera, att förringa, är lätt, men att bygga ett hus, att skapa ett tempel, är en lång och svår uppgift. Jag vill påminna dem som kritiserar detta fördrag om att dess grund – Lissabonfördraget, konstitutionsfördraget – utarbetades i det bredast företrädda demokratiska forumet i europeisk historia, med delaktighet av icke-statliga organisationer och i närvaro av massmedier. Därför vill jag i dag gratulera mina kolleger, Íñigo Méndez de Vigo och Richard Corbett, som har utarbetat det betänkande som vi nu ska rösta om. Detta betänkande är i själva verket en mycket bra sammanfattning, en mycket bra sammanfattning, och Jens-Peter Bonde har rätt när han säger att den konsoliderade versionen för närvarade bara finns på engelska. Jag föreslår därför att dokumentet publiceras som en broschyr, som en mycket bra sammanfattning, eftersom inte alla kommer att läsa det fullständiga fördraget. Om jag nu ska beröra de faktiska ståndpunkter som intas i fördraget har det talats om många bra saker, och det har också förekommit kritik. Jag anser att det är väldigt bra att det har formulerats en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, liksom behovet av en gemensam energipolitik. Samtidigt är det skamligt att det inte finns några nya instrument för att genomföra denna politik – varken kommissionen eller parlamentet har tilldelats sådana instrument. Vad innebär detta? Det innebär att vi fortfarande har arbetet framför oss: att införa denna politik och att genomföra den. Därför har i själva verket halva arbetet gjorts: grunden har utarbetats, men resten av arbetet, den andra halvan, nämligen att genomföra det i praktiken, återstår. Jag önskar oss alla lycka till. Tack så mycket.

  Adrian Severin (PSE). – (EN) Herr talman! Förtjänsterna med Lissabonfördraget har nämnts, och de framsteg det medför mot en verklig medborgarunion har beskrivits. Behovet av en snabb ratificering har också betonats. Jag vill lägga till två punkter av betydelse.

För det första är marknaden globaliserad, den organiserade brottsligheten är globaliserad, fattigdomen är globaliserad och migrationsflödena påminner oss om detta faktum varje dag. När bilföretag, datorföretag, flygbolag och stålföretag slås samman uppstår nya eller förnyade globala makter. Trots detta förblir Europa splittrat. Den befintliga uppdelningen i fråga om Kosovo, som av vissa skildras som en kamp mellan formalister och realister, är det mest aktuella och skrämmande exemplet, som visar att freden och lagen i Europa ännu inte är säkra.

Mot denna bakgrund är den fixa idén om system med undantagsbestämmelser och klausuler om deltagande inte något sätt att skydda den nationella suveräniteten mot en så kallad europeisk imperialism, utan ett sätt att döma varje medlemsstat till trångsynt irrelevans och, i slutändan, otrygghet.

Den andra punkten är att hänvisningar till symboler har strukits ur fördraget, eftersom man är rädd att de europeiska symbolerna skulle kunna överskugga de nationella. Å andra sidan visar bristen på demokratisk delaktighet av medborgarna i det nationella livet varje dag på att de nationella myterna befinner sig i försvagat tillstånd. Den europeiska kol- och stålgemenskapen kunde inte bara mobilisera medborgare genom att tilltala deras sinnen, utan också genom att inspirera deras hjärtan. Det var en plan som var knuten till en myt.

Lissabonfördraget är en annan utmärkt plan, men den saknar själ. Detta kommer inte bara att försvaga Europeiska unionens förmåga att inspirera medborgare, utan också varje medlemsstats förmåga att återställa sina nationella myter.

I övrigt instämmer jag fullständigt med innehållet i betänkandet, och jag vill berömma föredragandena för deras utmärkta arbete. Jag delar alla deras synpunkter, och jag anser att de har gjort ett mycket bra jobb. Jag hoppas emellertid att vi alla en dag kommer att kunna ropa ”Habemus tractatum rei publicae Europae”.

  Jean-Luc Dehaene (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Som skaparna av den europeiska integrationen alltid har sagt har denna integration förverkligats steg för steg. Ibland är stegen små och ibland är de stora. Föredragandena har mycket eftertryckligt betonat att Lissabonfördraget är ett betydelsefullt kvalitativt steg framåt – man skulle till och med kunna säga ett genombrott – för Europa. Det går att jämföra med Romfördraget, då vi upprättade den gemensamma marknaden, med Europeiska enhetsakten med den inre marknaden och med fördraget om Europeiska unionen (FEU) med monetära unionen. FEU utgjorde också ett blygsamt preliminärt steg mot en politisk union.

Genom att utrusta unionen med en juridisk person och avskaffa pelarna ger Lissabonfördraget Europa en uttrycklig politisk dimension. EU behöver fördraget för att kunna bli en global aktör i dagens globaliserade värld och på så sätt kunna fastställa de normer som denna globaliserade värld behöver. Dessutom gör den allmänna tillämpningen av medbeslutande att beslutsfattandet i denna politiska union blir mer demokratiskt. Nu måste detta fördrag ratificeras, och i detta avseende bör en samordnad text verkligen bidra till att uppnå en bättre förståelse för de framsteg som gjorts.

Det är en sak att ha en text, men en ratificering är en helt annan, och genomförande ytterligare en annan: detta kan vara den mest betydelsefulla av alla de uppgifter som vi har framför oss. Det gladde mig verkligen att höra att ordförandeskapet och kommissionen börjar tänka på och arbeta med detta genomförande, eftersom flera olika riktningar är möjliga, och vi skulle till och med kunna välja fel riktning om vi inte är försiktiga. Det är anledningen till att det också är mycket viktigt att parlamentet befattar sig med detta genomförande, så att det fastställs en tydlig riktning för det sätt som fördraget ska utgöra ett verkligt framsteg på. Det är möjligt att genomförandet styr fördraget i en annan riktning, och det vill vi verkligen inte vara med om. Vi vill uppleva de framsteg som presenteras i fördraget.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Jag gratulerar föredragandena Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo Íñigo till deras utmärkta arbete och det goda exemplet på samarbete. Det portugisiska ordförandeskapet hade det historiska uppdraget att omvandla ett mandat till ett fördrag, Lissabonfördraget, som ska ratificeras av det portugisiska parlamentet i april nästa år. Det nya fördraget avhjälper inte alla Europeiska unionens missförhållanden, men det representerar ett mervärde för demokratin. Europaparlamentets befogenheter stärks, liksom de nationella parlamentens befogenheter, men den deltagande demokratin stärks också – särskilt genom medborgarnas initiativ, som gör det möjligt för en miljon medborgare att be kommissionen att inleda ett lagstiftningsinitiativ på ett särskilt område. Dessutom är stadgan om de grundläggande rättigheterna nu rättsligt bindande.

Europeiska unionen är inte perfekt, men den är oersättlig i sin roll i världen. Vi behöver ett Europa som är mer delaktigt och inflytelserikt i fråga om att lösa världsproblem som t.ex. klimatförändringar, livsmedelssäkerhet, energipolitik, internationell terrorism, organiserad brottslighet, invandring osv. Nu finns det ett brådskande behov för var och en av de 27 medlemsstater som undertecknade Lissabonfördraget den 13 december 2007 att gå vidare och ratificera fördraget. Det är ett avgörande skede i att uppnå ett Europa som är mer effektivt i fråga om beslutsfattande, står närmare medborgarna, har bättre förmåga att svara på globaliseringens utmaningar och är effektivare i yttre förbindelser. Låt oss alla ta på oss vårt ansvar, för världen stannar inte.

Medan Europa drog ut på tiden för eftertanke och slösade energi på att finna en lösning på sina institutionella problem fortsatte tillväxtekonomierna att växa, väpnade konflikter spred sig, klimatförändringarna blev uppenbara, energiproblemen blev mer akuta och många människor dog till följd av brist på livsmedel och medicinsk omvårdnad. Oaktat ultranationalistiska åsikter och euroskepticism kan Europa inte stanna upp – och man kommer inte att stanna upp.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). – (EL) I egenskap av skuggföredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel och av ledamot av utskottet för konstitutionella frågor vill jag inledningsvis säga att Lissabonfördraget signalerar övergången från en konstitutionell ”elitism” till en reform av det europeiska projektet för enande. Gemensamma europeiska framsteg garanteras genom konstitutionell tvåfald, nämligen de två omarbetade fördragen av samma rättsliga värde.

Samtidigt växer dock ett Europa med olika hastigheter fram. Unionen blir med andra ord alltmer flexibel, men den förlorar kraft i fråga om gemensamt enande. Nu har medlemsstaterna återigen övertaget i den dialektiska förbindelsen mellan element av konstitutionell karaktär och nationella element. Det parlamentariska systemet härrör också från den europeiska kompromiss som nyligen stärkts, genom att både Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll har förstärkts.

Den europeiska enandeprocessen behöver tveklöst ett uppsving. Medborgarna söker svar på politiskt dynamiska utmaningar. De är intresserade av den politiska prestationens kvalitet och produktivitet. De legitimerar demokratiskt, antingen direkt eller indirekt, EU:s beslutsfattande organ och förväntar sig framgångsrika åtgärder. Ett framgångsrikt slutförande av ratificeringsförsöket och, framför allt, en bestående demokratisk legitimering av projekt som genomförts med full hänsyn till medborgarna är beroende av att en ingående politisk debatt inleds med EU om centrala politiska, ekonomiska och sociala strategier, om de europeiska medborgarnas förhållande till EU och om EU:s ställning i världen.

I detta sammanhang kan upprättandet av en bestående, öppen och demokratisk dialog med det civila samhället inte bara vara ett svepskäl. Det måste spegla en djupgående politisering av verksamheten för enande. Europaparlamentet spelar en central roll i denna politisering. Jag vill gratulera mina kolleger Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo till deras givande och kreativa bidrag.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Detta fördrag är inte ett formfulländat dokument. Det finns många ”om”, ”men” och ”kanske” i det, för det finns inget annat sätt för en mångfaldig familj av nationer att dela makt. Men oavsett vad nejsägarna säger uppfyller det medborgarnas krav på mer demokrati och en större förmåga att hantera sådana saker som nationalstater inte kan hantera effektivt på egen hand: fredsbevarande, klimatförändringar, invandring, finans- och marknadsreglering och, faktiskt, arbetslagstiftning.

I denna tid av global instabilitet är Europeiska unionen mer betydelsefull än någonsin för små medlemsstater som Irland. Vid dagens omröstning kommer den bisarra allians av marknadsfundamentalister, ultravänstern och ultrahögern, som motsätter sig detta fördrag, återigen att synliggöras. De har en sak gemensamt: en önskan att begränsa människors demokratiska räckvidd till innanför de nationella gränserna. Mångmiljonärerna – Murdochs i Storbritannien och Ganleys på Irland – använder på ett cyniskt sätt nationell chauvinism till att försöka neka européer möjligheten att nå bortanför sin nations gränser för att agera i samhällets intresse i stort.

De andra, Sinn Féin och deras allierade, litar inte på medborgarna och deras förmåga att skapa en ansvarsfull transnationell demokrati. Deras mantra är rädsla, rädsla för våra grannar, för demokratiska parlament, för regeringar och för globalisering. De lyckas inte förklara hur mer makt till parlamenten kan innebära mindre demokrati. De uppträder som internationalister, men de motsätter sig att grannar ska hjälpa varandra vid kriser eller attacker. De vägrar att tolerera bindande europeiska lagar för att skydda oss och våra grannar mot klimatförändringar, brott mot arbetstagares rättigheter och missbruk av marknaden.

Det vapen som de som underblåser rädsla använder är den stora lögnen, som Mary Lou McDonald och Kathy Sinnott har gett ett uttrycksfullt prov på här i dag. De ställer på ett tröttsamt sätt sanningen på ända för att hävda att valda företrädare för mer än 80 procent av Europas medborgare kommer att krossa demokratin, kommer att förvägra människor att någonsin igen få något att säga till om i fråga om konstruktionen av Europa. Före valdagen på Irland kommer alla dessa stora lögner att ha avslöjats för vad de är: mardrömmar i partier som inte har lärt sig någonting av historien och som har föresatt sig att döma Europas folk att upprepa den. Jag är övertygad om att Irland kommer att besluta sig för att stanna kvar i Europas mittpunkt.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Irland har valt att ratificera Lissabonfördraget genom en folkomröstning, eftersom detta på det hela taget ansetts vara nödvändigt enligt villkoren för vår skriftliga konstitution, men jag har full respekt för alla andra medlemsstaters beslut om ratificeringsförfarande.

Vissa punkter tål att upprepas om och om igen. Lissabonfördraget skiljer sig från sin förelöpare, det ödesdigra konstitutionsfördraget, på så sätt att det inte längre består av en enda konsoliderad text. De befintliga fördragen – om Europeiska unionen och om upprättandet av Europeiska gemenskapen – ändras bara, fördrag som har ratificerats fullständigt i sig själva. Dessutom har den konstitutionella titeln och symboliken samt hänvisningen till EU:s flagga och nationalsång övergetts.

Mer Europa innebär mer av det mervärde som Europa medför för våra medborgare, eftersom ändringsfördraget eller Lissabonfördraget innebär att både Europeiska unionen och de nationella parlamenten får en tydlig definition av vilka befogenheter de har, genom att begränsningarna för unionens befogenheter anges tydligt, och att medlemsstaterna för övrigt tilldelas mer subsidiaritet, ett faktum som ofta förbises.

Ändringsfördraget tillåter större kontinuitet i EU:s beslutsfattande, framför allt på området för utrikespolitik, genom att det inrättas en ny tjänst som Europeiska rådets ordförande, vars ämbetsperiod kommer att vara två och ett halvt år och kommer att kunna förnyas en gång. En hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik kommer att utses, som inte bara ska arbeta inom rådet utan också vara vice ordförande för kommissionen. En sådan utveckling kommer emellertid inte att leda till att den nationella utrikespolitiken ersätts. Det nuvarande roterande ordförandeskapet på sex månader kommer dessutom att fortsätta som tidigare, något som ofta förbises eller missförstås.

Till skillnad från vissa andra EU-fördrag medför Lissabonfördraget inga stora förändringar i fråga om EU:s befogenheter. Det medför dock nya rättsliga grunder för patent, turism, idrott, rymdfart och administrativt samarbete, en förstärkt rättslig grund i fråga om energipolitik och, viktigast av allt, en uttrycklig ny hänvisning till bekämpande av klimatförändringar med befintliga rättsliga grunder i fråga om miljöpolitik.

Av alla dessa anledningar kommer mina kolleger i Fine Gael-partiet och jag att stödja vår regering. Alla irländska partier, med undantag för Sinn Féin, kommer att stödja regeringen och anstränga sig för att ratificera detta fördrag och få fram budskapet. Det kommer inte Sinn Féin att göra, eftersom de är rädda för att det ska medföra en ”ökad militarisering av EU” – vilket är ironiskt med tanke på just detta partis historia!

Kära kolleger! Även om er goda vilja och ert stöd är mycket välkommet vill jag säga ett litet varningens ord – låt er inte frestas, i er iver att nå ett positivt resultat i folkomröstningen, att tala om för den irländska väljarkåren hur den ska rösta. Och jag vill uppmana kommissionen att sluta ställa till gräl med Irland om administrativa och andra frågor, som t.ex. Rural Environmental Protection Scheme [program för bevarande av landsbygdsmiljön] (REPS), som kan förvrängas, medvetet eller på annat sätt, av nejsägare till fördraget.

  Mauro Zani (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabonfördraget innebär slutet på ett långdraget och riskabelt dödläge. Vi tar oss nu ur krisen med en stabil och effektivare institutionell struktur som är öppen för vidare utveckling. Vi går in i en ny fas där det på nytt – hoppas jag – kan öppnas en väg mot en konstitution för EU.

För detta krävs dock en särskild ansträngning för att främja det europeiska medborgarskapet, som baseras på stadgan om grundläggande rättigheter. Det är inte demografiska beräkningar, som passar för en nationell, mellanstatlig logik, utan det europeiska medborgarskapet som är den grund på vilken Europas politiska uppbyggnad kommer att göras. Detta är också det enda sättet att ge fördraget en själ, den själ som Adrian Severin nämnde tidigare.

Framtiden ligger därför först och främst i en betydande allians mellan parlamentet och Europas medborgare i fullständigheten av deras rättigheter och skyldigheter. Det första provet för denna allians är kanske tillsättandet av den nya tjänsten som Europeiska rådets ordförande.

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Låt mig börja med att gratulera författarna till detta betänkande, eftersom de har skapat en text som inte bara är ett politiskt dokument utan också en skarpsinnig handbok i fördragets nya fakta. Man skulle nästan kunna säga att det är ett läromedel för studenter över hela Europeiska unionen och bortom den.

I utformandet av betänkandet har Ìñigo Méndez de Vigo och Richard Corbett belyst de positiva förändringar som Lissabonfördraget medför, men också erkänt den oro som svåra mellanstatliga förhandlingar har medfört. Vid den tidpunkten betraktades Polen som ett av de länder som hindrade den europeiska integrationen. Det är dock mycket som har förändrats efter valet nyligen. Den nya regeringen är mer öppen för ett europeiskt samarbete och inser att ett starkt EU ligger i vårt lands, Polens, intresse.

Man bör emellertid inte glömma bort att en grupp av den polska befolkningen delar en del av oron i samband med att EU-lagstiftningen står högre i hierarkin än bestämmelserna i civilrätten, i synnerhet i fråga om familjerätt och förmögenhetsrätt. Vi behöver tid och större erfarenhet av samarbete i Europeiska gemenskapen för att denna oro ska minska, och kanske försvinna. Därför har regeringen i mitt land avstått från att underteckna stadgan om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet som det förelåg en allvarlig risk för att ratificeringsförfarandet i Polen skulle hindras fullständigt om något annat beslut skulle fattas.

Det gläder mig verkligen att författarna av betänkandet har tagit hänsyn till dessa omständigheter och beslutat att avlägsna namnen från huvudtexten på de länder vars ståndpunkt Europaparlamentet skulle kunna se kritiskt på. Lissabonfördraget är resultatet av en kompromiss mellan drömmar om en europeisk federation och en oro som råder för närvarande, inte bara bland medborgare i de nya medlemsstaterna, utan också i stater som var med och grundade gemenskapen. Med tanke på att det misslyckade ratificeringsförfarandet för konstitutionsfördraget alltid finns i bakgrunden anser jag att det är bättre att ta mindre men stabila steg än att försöka sig på språng, som alltid är förenade med risken att falla.

De realistiska följderna av det faktum att vi förändras kommer att framträda väldigt snabbt. Det råder ingen tvekan om att vi om några år kommer att debattera en ny text, ett nytt fördrag, ett fördrag som passar bättre i samband med den verklighet som kommer att komma. Det är viktigt att vi kan bli varse den i tid, och att Europeiska unionen bevarar förmågan att anta nya utmaningar.

  Maria da Assunção Esteves (PPE-DE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabon och Rom är startpunkter för en humanitet utan gränser. Drömmen om global rättvisa och kosmopolitisk lag befinner sig i hjärtat av Europeiska unionens historia. Det är en historia om hur den moraliska viljan slog rot i institutionerna och omvandlade de gamla politiska paradigmerna. Den metod som användes var utbyte, det kriterium som tillämpades var förnuft, det mål som fastställdes var mänsklig värdighet och suveräniteten hos rättigheter gavs företräde framför suveräniteten hos gränser. Alla dessa faktorer tjänade till att göra Europa till ett hem för insikt.

Under denna resa mot en storskalig demokrati har Lissabonfördraget återställt Europaparlamentets parlamentariska natur, brutit det rättsliga ledarskapet av ett Europa av regeringar och fört fram nya ledande personer för att förbättra de konkurrensmässiga och politiska komponenterna och minska byråkratin. Det stämmer att den europeiska konstitutionen, med dess möjlighet till enighet och sammanhållning, har förhalats, men ett postnationellt Europa håller på att växa fram. Babels torn kommer utan tvekan att byggas.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om ni har följt debatten under förmiddagen har ni lagt märke till att detta fördrag åtföljs av höga förväntningar. För det första finns förväntningen att det ska ratificeras och träda i kraft. För det andra finns förväntningen att det ska ge Europeiska unionen en bättre förutsättning att leva upp till sin uppgift i världen, en förutsättning att kunna hantera följderna av globaliseringen, och så vidare och så vidare.

Jag vill tillföra ytterligare en förväntning: jag tror och hoppas att fördraget kommer att innebära ytterligare en möjlighet att ta ännu ett steg mot att förena Europeiska unionen med dess medborgare, eftersom det finns en klyfta mellan unionen och dess medborgare. Denna klyfta belystes av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, och den måste försvinna.

Unionen behöver sina medborgares stöd, och det nya fördraget innebär goda möjligheter att få det. Det ger de nationella parlamenten möjligheten att delta i att skapa lagstiftning. De nationella parlamenten inbegrips inom ramen för subsidiaritetsprincipen, och det med rätta. Medborgarnas godkännande är bland annat beroende av att fördelningen av uppgifter mellan EU och medlemsstaterna blir tydligare än den varit hittills, och hanteras på ett mer balanserat sätt. I detta avseende måste de nationella parlamenten bidra.

Jag ser det inte som att vi tävlar med de nationella parlamenten, utan jag anser att vi måste samarbeta. Jag är av den åsikten att också de nationella parlamenten bör utnyttja dessa möjligheter. Jag vill rent ut utmana dem att göra det. Det ska bli oerhört intressant att se huruvida detta nya instrument för övervakande av subsidiaritetsprincipen kommer att vara effektivt.

En sak till: om vi betraktar Europeiska unionen utifrån ser vi ett exempel på regionalt samarbete, ett framgångsrikt regionalt lagarbete, som det bara finns ett exempel till på i hela världen, och det är inte på långa vägar så framgångsrikt eller utvecklat som EU: Sydostasiatiska nationers förbund, Asean-staterna. Vad gäller Asean håller det Europeiska unionen under noggrann uppsikt i försöket att samarbeta och bidra till fred och säkerhet i världen.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! Eftersom Europeiska unionen behöver ett ändringsfördrag som gör den effektivare och modernare kommer jag att rösta för betänkandet av föredragandena Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo om Lissabonfördraget.

Låt mig gratulera de fem medlemsstater som redan har ratificerat Lissabonfördraget. Jag är övertygad om att ratificeringen av Lissabonfördraget inte kommer att stöta på några svårigheter i Slovakien heller. Det är bara en partigrupp som motsätter sig det. För övrigt har fördraget ett övergripande stöd, och en överväldigande majoritet av ledamöterna i det nationella parlamentet kommer att rösta för det.

Den nuvarande slovakiska oppositionen, som hade störst delaktighet i att Slovakien anslöts till den europeiska familjen, kommer att ge Lissabonfördraget sitt stöd så snart som Slovakiens presslag, som har kritiserats av europeiska institutioner som Freedom House, OSSE och Europeiska journalistförbundet, har skrivits om i enlighet med deras rekommendationer.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) I egenskap av ledamot av Europaparlamentet för Ungern, det första land att ratificera ändringsfördraget, är jag väl medveten om att det inte bara räcker med en ratificering. Det har redan nämnts här i kammaren att vi måste förklara för människor – för Europas medborgare – på vilka sätt detta dokument ger mer än nationella konstitutioner gör, för att förklara det mervärde som detta ändringsfördrag ger.

Europeiska politiker måste göras medvetna om att premiärministrar ofta begår misstaget att kalla detta för en institutionell reform. Det är mycket mer än så. Nu blir vi en politisk union och en verklig intressegemenskap. Inom denna intressegemenskap måste vi redogöra för Europas medborgare på vilka sätt som stadgan om de grundläggande rättigheterna tillför mervärde på området för sociala rättigheter.

I detta sammanhang vill jag särskilt nämna att rättigheterna för enskilda individer som tillhör minoriteter äntligen har inbegripits i gemenskapens åttiotusen sidor långa regelverk, eftersom var sjunde europeisk medborgare i Europeiska unionen tillhör en gammal minoritet. Detta är en stor fördel för fördraget.

  Andrew Duff (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill be de kolleger som motsätter sig fördraget att förklara exakt vad de menar när de talar om ett ”självförbättrande” fördrag. Kan de ange i vilken klausul som den här sortens mångsidiga utveckling föreskrivs?

Själv kan jag inte finna någon sådan. Faktum är att en enda förändring kräver ett enhälligt godkännande av alla premiärministrar och nationella parlament i alla medlemsstater, och betydelsefulla förändringar, enligt vilka nya befogenheter tilldelas oss i EU, kräver metoden med ett konvent, en regeringskonferens och en formell ratificering i alla medlemsstater.

  Mogens Camre (UEN). – (DA) Herr talman! Lissabonfördraget är, som alla vet, konstitutionsfördraget utan flaggorna och musiken. Det är faktiskt ganska konstigt att detta sägs så rakt på sak här, för det är inte så det går till i Danmark. I Danmark säger regeringen snarare att detta fördrag inte innehåller någonting alls av betydelse, som om man tror att man genom att säga så kan få sina medborgare att tro att det inte är något att rösta om. Men i och med detta fördrag får vi bevittna den mest långtgående utveckling som någonsin förekommit i Europeiska unionen: mer makt, fler politiska områden än någonsin tidigare och den största förlusten av kontroll för de europeiska nationerna någonsin. Det är oerhört obetänksamt av EU:s gamla kärnstater att tvinga resten av oss utan att fråga våra medborgare. Det kommer att få negativa följder. Medborgarna känner att de förlorar kontrollen, och de kommer att reagera mot det. En union bildas inte runt ett förhandlingsbord inom EU. Den fungerar bara om den växer fram ur folkets önskningar, och det är inte vad denna union gör. Därför tänker jag rösta emot det.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Om den europeiska integrationen ska hålla måste internationell rätt fördjupas och stärkas. Det som sker nu är raka motsatsen.

Erkännandet av Kosovos oberoende har inneburit ett oerhört hårt slag för internationell rätt, och det första offret för detta brott mot internationell rätt kommer att bli den europeiska integrationen och de transatlantiska förbindelserna. Jag menar att det går att se tydligt. Den etniska principen förkastades som grund för reglering av gränser i fallet med Bosnien, men i fallet med Kosovo är det det enda kriteriet och den enda principen. Jag är av den uppfattningen att internationell rätt inte får överträdas utan följder: detta resulterar i att dokument som t.ex. Helsingforsavtalets slutakt blir lidande i fråga om trovärdighet.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill instämma med mina kolleger, som välkomnade utarbetandet av detta betänkande, och betona dess grundläggande värde för Europas framtid.

Det är viktigt att Lissabonfördraget fokuserar på medborgarnas roll och institutionernas ansvar. Det är anledningen till att jag anser att Europaparlamentet, via detta betänkande, bevisar att man åtar sig denna nya roll i Europeiska unionens verksamhet. I detta avseende upprepar jag stödet för alla de bestämmelser i fördraget i vilket en stärkt roll för parlamenten föreskrivs, både på nationell och europeisk nivå.

För det andra vill jag ta upp de förändringar som föreslås i Lissabonfördraget på området för Europeiska unionens utrikespolitik. Omvandlingen till fakta är av avgörande betydelse för att stärka EU:s åtgärder i denna riktning. En grundläggande del i betänkandet är följaktligen kravet på ratificering av alla 27 medlemsstater. Jag vill uttrycka min glädje över att Rumänien ratificerade fördraget i februari 2008 och därmed blev det fjärde landet att bevisa sin europeiska kallelse och starka önskan att bidra till en alltmer blomstrande framtid för Europeiska unionen.

  Miloš Koterec (PSE). – (SK) Jag vill tacka föredragandena för deras utmärkta arbete, i vilket alla positiva aspekter av det nya fördraget, samt dess svagare punkter, tydligt fastställs. Ingen är perfekt, som man säger. Låt oss i alla fall vara tacksamma för fördragets höga kvalitet och för att det speglar den nuvarande verkligheten inom Europeiska unionen och de möjligheter som därmed finns på fördragsnivån.

Detta fördrag stärker, som föredragandena med rätta påpekar, det demokratiska ansvaret och beslutsrätten, och ger på så sätt medborgarna mer kontroll över unionens verksamhet. I detta sammanhang vill jag dock be medlemsstaternas regeringar att tillhandahålla sina medborgare en täckande sammanfattning av Lissabonfördraget, så att alla förstår det och så att varje enskild person kan fatta ett informerat beslut om huruvida han/hon instämmer i lagstiftningen: detta bör gälla för all europeisk (och inte bara europeisk) lagstiftning. Jag är övertygad om att Europeiska unionens medborgare kommer att ge fördraget sitt oreserverade stöd, om de får tillräckligt med information om det.

Jag vill också betona att ett sådant betydelsefullt dokument inte borde bli föremål för politiska spel, vilket är fallet i Slovakien, där oppositionen blockerar antagandet av detta moderna och demokratiska dokument.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag begär ordet som – hoppas jag – en av de vanliga och anständiga irländska medborgare som min kollega här i parlamentet, Nigel Farage, hänvisade till, fast jag tror att han har lämnat kammaren.

Det förvånar mig inte att vanliga, anständiga irländska medborgare är förvirrade, eftersom de har underliga kamrater på ”nej”-sidan – Mary Lou McDonald och Nigel Farage. Det är orimligt! Jag vill särskilt säga till Sinn Féin: kan de inte erkänna Europeiska unionens roll i fråga om freden i Nordirland? Den är vad som kommer att stärkas med detta fördrag, och inte ”militariseringen”, som de kallar det.

Om de nationella parlamentens roll vill jag säga följande: låt de nationella parlamenten ta den makt som de kommer att få genom detta fördrag och låt ländernas vanliga, anständiga medborgare tvinga dem att använda den makten på ett effektivt sätt.

Till Andrew Duff vill jag säga: det sprids felaktigheter i Irland om det ”självförbättrande” fördraget: det är ett påhitt av människor med negativ inställning. Det är helt enkelt inte sant.

Avslutningsvis vill jag säga, till skillnad från nejsägarna, som t.ex. McDonald och Farage, att detta fördrag är någonting positivt för Irland, för EU och för Europa, och jag uppmanar Irlands medborgare att rösta ”ja”!

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag förväntade mig inte att få ordet så snabbt. Jag har redan gjort ett inlägg, men jag skulle vilja ta upp ytterligare en sak. Vi har lyssnat till alla nejsägare, de personer som säger att Lissabonfördraget kommer att innebära ytterligare militarisering av unionen, att det kommer att leda till social dumpning, att det kommer att leda oss alla i fel riktning. Jag missade lite av debatten, men jag har inte hört någon kommentera artikel 49, i vilken det står att alla medlemsstater kan besluta att gå ur unionen, om Lissabonfördraget ratificeras, i enlighet med sina egna konstitutionella krav.

Det innebär att alla de som anser att de inte borde tillhöra EU kan råda sina medborgare att dra sig ur unionen efter att vi ratificerat Lissabonfördraget. De har följaktligen ingen ursäkt för att inte vilja att detta fördrag ska antas.

  Colm Burke (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Ett ”ja” till Lissabonfördraget är ett ”ja” till stadgan om de grundläggande rättigheterna. EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna upprättades ursprungligen för att stärka skyddet för de grundläggande rättigheterna inom EU, mot bakgrund av förändringar i samhället, sociala framsteg samt vetenskaplig och teknisk utveckling, genom att göra dessa rättigheter mer synliga i form av en stadga.

Denna stadga innefattar så vitt skilda områden som äldrevård, vård av funktionshindrade, respekt för privatlivet och familjelivet, förbud mot tortyr och rätten till ett effektivt rättsmedel och en rättvis rättegång. Dessa rättigheter gäller EU:s institutioner och organ, och medlemsstaterna bara när de genomför EU-lagstiftning. Stadgan ger inte EU några nya befogenheter, men den gör det lättare för medborgare att få reda på vilka deras rättigheter och skyldigheter är enligt EU:s lagstiftning.

Stadgan var bara en politisk förklaring när den först antogs 2000. Om Irlands befolkning röstar ”ja” till Lissabonfördraget kommer de också att ge stadgan om de grundläggande rättigheterna en rättsligt bindande fördragsstatus, till förmån för alla irländska medborgare och EU-medborgare.

  Bruno Gollnisch (NI). – (FR) Herr talman! Jag uppmärksammar här den rättvisa ni uppvisar som ordförande i dessa debatter.

Mina damer och herrar! Jag skulle bara vilja ta upp ett moraliskt problem som har att göra med uttalanden som gjorts av personer som är för en ratificering av fördraget. Dessa personer sa att det är precis samma sak som konstitutionen.

Detta gäller – och han är expert i frågan – Giscard d’Estaing, som sa just att fördraget är konstitutionen, fastän arkiverad i andra lådor. Det gäller Angela Merkel, som sa just dessa ord – hon talade på engelska: ”Let us keep the substance, and change the wording.” [Låt oss behålla innehållet och ändra formuleringen.] Det gäller Giuliano Amato, Italiens före detta premiärminister. Han sa att texten gjordes oläslig, för om det hade varit en enkel text hade alla insett att det var konstitutionen och skulle ha begärt en folkomröstning. Det gäller vår tidigare kollega och parlamentsledamot, Karel de Gucht. Det gäller Luxemburgs premiärminister, Jean-Claude Juncker.

Därför anser jag att detta trick som används på EU:s befolkning utgör ett moraliskt problem.

  Jan Zahradil (PPE-DE). – (CS) Europeiska unionen är inte en stat, och därför behöver den inte någon konstitution. Detta måste medges, om än motvilligt, också av förespråkarna för den gamla europeiska konstitutionen. Tyvärr har inte alla dessa accepterat besvikelsen, vilket är anledningen till att punkt 6 i detta betänkande uttrycker ett beklagande över de ändringar som gjorts i det nya fördraget i jämförelse med utkastet till en europeisk konstitution.

Jag anser att detta är ett stort misstag. Efter en svår process uppnåddes samförstånd bland de 27 medlemsstaterna. Vissa regeringar ville ha förändringar i utkastet till en europeisk konstitution, och nu kritiseras de indirekt i betänkandet av Íñigo Méndez de Vigo och Richard Corbett för sitt synsätt. Om Europaparlamentet röstar till förmån för punkt 6 i betänkandet skulle det enligt mig innebära att man uttrycker en bristande respekt för det komplexa samförstånd som uppnåddes av de 27 medlemsstaterna, och detta skulle enbart kunna skada saken som helhet. Jag kan definitivt inte stödja den punkten.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Förutom social och ekonomisk sammanhållning fastställs i detta fördrag det tredje målet, territoriell sammanhållning, uttryckligen för hela unionen. Det må förekomma klustring i Europas främsta regioner, men samtidigt förespråkar vi möjligheter till sysselsättning och ekonomisk utveckling över hela unionen. Detta är en viktig grund för social och regional politik. Det är viktigt att detta utvecklas på detta sätt och att göra det möjligt att överföra kunskap om företagande och hur man använder pengar och instrument – tänk på strukturfonderna. Jag vill påminna parlamentet om det här, eftersom det inte togs upp under förmiddagens debatt. På detta sätt visar vi också medborgarna i hela unionen att vi kan erbjuda nya lösningar för nya omständigheter.

  Luís Queiró (PPE-DE). – (PT) Jag anser att det är nödvändigt att i det här läget betona vikten och betydelsen av politiska signaler. Det är vår plikt att sända ut rätt signaler till medborgarna. Snarare än att fortsätta parlamentsdebatten om skillnaderna mellan konstitutionsfördraget och Lissabonfördraget eller om hur medlemsstaterna bör gå tillväga med ratificeringen av fördraget, bör vi inte i stället diskutera vad vi ska göra efter att fördraget träder i kraft, vilket vi hoppas att det kommer att göra? Det var vad vi sa till våra medborgare – att en institutionell reform var nödvändig för att uppnå fler och bättre resultat. Denna reform har nu faktiskt kommit.

Kommer EU att vara bättre förberett om ett år för att hantera globaliseringen, energiberoende, den demografiska krisen, terrorism, finansiell instabilitet och förändringar i sysselsättningen? Det måste EU vara. Kommer Europaparlamentet att vara mer kraftfullt för att kunna anta en aktiv roll i godkännandet av dessa reformer? Det är också nödvändigt.

Detta är rätt signal att sända ut härifrån i dag. Låt oss inte uppfylla orden i det kinesiska ordspråket som säger att när den vise pekar på himlen, då tittar den dumme på fingret. Herr talman! Låt oss se framtiden an och acceptera vår plikt att skapa den.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle gärna vilja ha information, från kommissionens sida, om graden av acceptans för de olika protokollen och texterna i ändringsfördraget. Finns det några analyser av vilka punkter som är särskilt populära hos allmänheten och vilka punkter som är mer problematiska? Har ni några resultat från marknadsundersökningar som visar vilka de tre viktigaste målen är i detta ändringsfördrag enligt allmänheten, så att vi kan se vad de 500 miljoner medborgarna i Europeiska unionen är intresserade av, vilket skulle visa att detta ändringsfördrag är helt nödvändigt? Finns någon analys eller marknadsundersökning tillgänglig om hur välinformerade folk är om detta ändringsfördrag, både kvantitativt och kvalitativt? Detta skulle utgöra en grund för att visa hur viktigt detta reformsteg är för Europeiska unionen.

Vilka steg planerar ni som kommissionsledamot att ta under den närmaste framtiden för att göra denna information mer tillgänglig för folk?

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Om Europeiska unionen var en bil skulle detta fördrag handla om att justera detta fordon. Det är mycket viktigt att vi har nya strukturer, särskilt på det utrikes- och säkerhetspolitiska området, och jag håller med dem som har betonat vikten av en bra gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, men det räcker inte att bara ha bra strukturer.

Om vi inte kan samordna våra åtgärder, och om vi inte verkligen kan samarbeta och komma fram till gemensamma budskap som vi kan ge till en Henry Kissinger eller en Condoleezza Rice, då är dessa budskap inte värda någonting. Vi måste ge denna debatt mer innehåll, och vi behöver verkligen eftersträva gemensamma ståndpunkter.

Vi har nu det perfekta fordonet. Vi behöver börja köra det i någon riktning, och vi behöver fullgöra vår uppgift i världen. Detta fördrag ger oss de verktyg vi behöver för att göra detta.

  Pál Schmitt (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman! I egenskap av parlamentsledamot som företräder en av de nya medlemsstaterna skulle jag också vilja ta detta tillfälle för att uttrycka vår tacksamhet för den solidaritet som gemenskapen visat oss. Utan denna solidaritet skulle länderna i Östeuropa inte ha kunnat återhämta sig efter 40 års sovjetisk ockupation.

Låt mig först av allt, som ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Kroatien, säga att fördraget kommer att ge ett närmare och effektivare samarbete bland medlemsstaterna, samtidigt som det möjliggör en ytterligare utvidgning av Europeiska unionen till att inkludera de länder som accepterar och följer EU:s värderingssystem.

Jag anser att fördraget sänder ut ett positivt budskap till de länder på västra Balkan som redan har inlett anslutningsförhandlingar. Det kommer att uppmuntra dem att påskynda reformerna, eftersom det gör att en EU-anslutning är tydligt inom räckhåll för dem.

Sammanfattningsvis är en av de viktigaste och mest innovativa delarna i fördraget, enligt mig, otvivelaktigt den del som garanterar minoriteters rättigheter och som gör skyddet av nationella och etniska minoriteter till en grundläggande princip för Europeiska unionen. Tack.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Såvitt jag vet är jag den enda ledamot som är ansvarig för valprocessen vid folkomröstningar, och jag känner ingen skyldighet över huvud taget att berätta för tyskarna att deras beslut är mindre legitimt än det irländska beslutet bara för att vi har en folkomröstning och de har ett konstitutionellt skäl att inte ha en folkomröstning.

Vilken typ av folkomröstning vill förespråkarna för en folkomröstning ha? Vill de ha en folkomröstning där 50 procent eller mer av befolkningen i Europeiska unionen fattar detta beslut för dem? I så fall kommer det att vara de stora staterna, eller en blandning av små och stora stater, som kommer att bestämma för alla. Eller menar de att det måste vara över 50 procent i varje medlemsstat? I så fall ger varje medlemsstat bort sin rätt att fatta beslutet till alla andra medlemsstater! Var finns rimligheten i detta?

Winston Churchill talade om terminologiska oriktigheter. Jag kommer inte att säga något mer än detta, när det gäller fegisarna till höger om mig. Men i alla händelser är de inte ärliga!

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Det var ett stort nöje för mig att vara närvarande vid denna extremt intressanta och dynamiska debatt. Låt mig indela mina iakttagelser i tre olika kategorier.

Den första kategorin gäller de förberedande åtgärder som måste slutföras för att Lissabonfördraget, om och när det träder i kraft, ska kunna genomföras fullt ut. Dessa åtgärder är många. Det är nödvändigt att förbereda sig för valet av ordföranden för Europeiska rådet och den höga representanten för utrikes- och säkerhetspolitiken, att inrätta en gemensam utrikestjänst och organisera verksamheten inom området rättsliga och inrikes frågor.

Dessa åtgärder måste genomföras med tålamod och ansvar. Jag är övertygad om att ingen skulle vilja ge intrycket att Europeiska unionens eller medlemsstaternas institutioner försöker ta den största biten av kakan själva innan den är färdigbakad.

Vi måste därför vara medvetna om att, trots att de förberedande åtgärderna måste slutföras, sista ordet i genomförandet av Lissabonfördraget ändå ligger hos medlemsstaterna, det vill säga hos de nationella parlamenten och, i ett fall, hos dem som röstar. Detta får en att tänka på ett dilemma som har nämnts flera gånger i dag och som har debatterats flitigt under de senaste åren: folkomröstning eller parlamentarisk ratificering?

Jag skulle vilja tacka Avril Doyle, Gay Mitchell och andra som påpekade att det är nödvändigt att respektera medlemsstaternas beslut. Jag betonade inledningsvis att beslutet om ratificeringsmetoden för Lissabonfördraget uteslutande ligger inom varje medlemsstats självständiga befogenhet och ansvar.

Ändå måste jag tillägga följande: det är inget fel med parlamentsratificering. Inget fel alls. Alla medlemsstater i Europeiska unionen är representativa parlamentariska demokratier. När allt kommer omkring är denna hedervärda församling, Europaparlamentet, en stark symbol för representativ demokrati.

Nu några ord om ratificeringens betydelse. Enligt mig bör ratificeringen av Lissabonfördraget övervägas inte bara i det nuvarande sammanhanget, utan även i ett historiskt sammanhang och med sikte på framtiden. Jag skulle vilja kommentera vad som sades av Martin Schulz och andra, nämligen att vi måste komma ihåg vad som skedde på vår kontinent för hundra år sedan, för sjuttiofem år sedan och kanske, såsom i fallet med mitt eget land, för tjugo år sedan eller mindre. Kort sagt är det vårt förflutna som ständigt måste påminna oss om att det är Europeiska unionen som avsevärt har bidragit till vår kontinents fred, stabilitet och välstånd.

Samtidigt måste vi beakta framtiden. Vi måste förbereda oss för de redan urskiljbara utmaningar som väntar Europeiska unionen. Det är vår fasta övertygelse att Lissabonfördraget utgör ett steg i rätt riktning och ger oss svaret på utmaningar som kan ses vid horisonten.

  Margot Wallström, vice ordförande för kommissionen. − (EN) Herr talman! Detta har verkligen varit en livlig och intressant debatt. Jag har tre kommentarer till denna debatt.

För det första kommer jag att behandla genomförandet, eftersom flera av er har tagit upp särskilda, specifika frågor om genomförande och uppföljning. Jag skulle också vilja säga något om den diskussion om demokrati som har förts här, och i detta sammanhang anknyta till kommunikation och debatt.

För att inleda med frågorna från Gérard Deprez, Jean-Luc Dehaene, Enrique Barón Crespo och Andrew Duff, har flera av er frågat vad som händer nu när det gäller förberedelsen av genomförandet av det nya ändringsfördraget.

Jag förväntar mig att förberedelserna pågår inom alla institutioner, i form av en undersökning av vad som kommer att krävas av våra respektive institutioner – i fallet med kommissionen krävs det att den kommer med specifika lagförslag – och vad detta kommer att förutsätta i termer av interinstitutionellt samarbete och praktiska förberedelser. Detta kommer att behöva göras med full respekt för den ratificeringsprocess som nu pågår.

Vårt tillvägagångssätt i kommissionen har varit att göra detta på ett formellt fullkomligt korrekt sätt och att respektera ratificeringsprocessen – inte att föregripa den men att vara förberedda. Jag tror att detta också har varit rådets strategi, där en inventering har genomförts, och vi ser självklart på samma sätt på de skyldigheter som kommer att åligga kommissionen.

Vi kommer självfallet att samarbeta med parlamentet, och vi kommer att sitta ned och se på vad som måste göras i praktiken. Det är bra att en diskussion också har inletts inom respektive institutioner för att säkra att allt är klart och kan hanteras på ett formellt helt korrekt sätt. Vi gör oss självklart redo att inleda det praktiska arbetet.

Mycket har sagts om demokratin, vilket får en att tänka på vad Winston Churchill, som redan har nämnts, sa om detta: ”Demokrati är den sämsta styrelseformen bortsett från alla andra former som har prövats genom tiderna.”

Vilken ratificeringsmetod som än väljs – och det är upp till varje regering och varje medlemsstat att avgöra vilken man ska använda – kommer kommissionen att respektera den. Kommissionen kommer också att betrakta ratificering av nationella parlament som demokratiskt legitimt. Vilken metod som än väljs kommer det att vara nödvändigt att kommunicera med medborgarna.

Jag skulle vilja informera alla som har frågat efter en konsoliderad text att rådet har uppgett att en sådan text kommer att tas fram, förhoppningsvis så snart som möjligt, och att vi i vår definitivt kommer att ha en konsoliderad text från rådet. Jag vet att ett tiotal konsoliderade texter hittills finns tillgängliga i olika språkversioner. Jag vet att det brittiska överhuset har tagit fram en konsoliderad text. Jag vet att den franska senaten har tagit fram en konsoliderad text, och jag vet att det också finns en sådan i Tyskland. Den finns tillgänglig på Internet.

Detta innebär att man inte kan använda bristen på tillgänglig information som en ursäkt. Alla texter finns tillgängliga, och det finns också information tillgänglig på kommissionens webbplats, som ger frågor, svar och faktaupplysningar om fördraget, som gäller de specifika innehållsliga frågorna.

Det finns en skyldighet för oss alla att hjälpa medborgarna att få tillgång till all objektiv information som de behöver och få svar på sina specifika frågor.

Som svar på vad Paul Rübig sa vet vi från tidigare Eurobarometerundersökningar att folk först och främst är intresserade av de innehållsliga frågorna och inte så mycket av de institutionella frågorna. Men jag förväntar mig att flera medlemsstater också kommer att genomföra särskilda opinionsundersökningar för att kontrollera den allmänna opinionen i respektive medlemsstat. Vi kommer att se mer av detta under de kommande månaderna. Kommissionen kommer att övervaka dessa frågor i allmänhet, genom Eurobarometern.

Var vänliga och hänvisa medborgare och alla ni träffar till vår nya webbplats, som heter ”Debate Europe”. Vi har förnyat ”Debate Europe” genom att inkludera det nya ändringsfördraget. Följ debatten och uppmuntra människor att göra inlägg och att delta i debatten på Internet.

Låt mig också säga att jag hoppas att vi kan engagera unga och kvinnor i denna debatt. När vi talar om demokrati och representativ demokrati vill vi också se fler kvinnor i debatten, förhoppningsvis även som framtida ledare för våra institutioner och för Europeiska unionen.

Om kvinnor inte ser att de företräds kommer de att tveka innan de stöder våra olika projekt och beslut. Så detta är också en demokratisk uppgift och ett demokratiskt uppdrag för oss alla.

Slutligen hade Hartmut Nassauer en mycket viktig kommentar om de nationella parlamenten och om hur vi kan göra uppföljningar inom detta område och se till att det är kompletterande. Europaparlamentets utökade och stärkta roll passar väl samman med att man förankrar denna fråga i nationella parlamentariska processer i varje medlemsstat. Det finns också något som vi måste förbereda ordentligt och grundligt, tillsammans med de nationella parlamenten. De har en viktig roll som bör vara väl förberedd.

Tack för denna debatt. Kommissionen kommer att ha ett nära samarbete med parlamentet och rådet för att förbereda genomförandet och kommer definitivt att göra allt för att kommunicera och se till att människor har tillgång till all den information och de debattforum som de behöver för att diskutera Europas framtid.

  Richard Corbett, föredragande. − (EN) Herr talman! Denna debatt har visat att, här i parlamentet, de valda företrädarna för folken i våra 27 länder samtycker till detta fördrag med en mycket stor majoritet. Alla partier som sitter i regeringsställning i våra medlemsstater och nästan alla de stora oppositionspartierna i samtliga medlemsstater – utom de brittiska konservativa naturligtvis – stöder detta fördrag.

Alla de stora kristdemokratiska partierna stöder det. Det stöds av alla socialdemokratiska partier i alla medlemsländer. Det stöds av de liberaldemokratiska partierna i alla medlemsländer, flertalet av de gröna partierna och även de konservativa partierna, utom, självklart, de brittiska konservativa. Opposition mot detta fördrag kommer huvudsakligen från extremhögern och till viss del från extremvänstern här i parlamentet. Det är ändå märkvärdigt att man ser en ny politisk allians bildas med Sinn Féin och det brittiska konservativa partiet i opposition mot detta fördrag.

Vissa av dessa har hävdat här i dag att detta fördrag antas utan att vi har tillgång till dokumenten – att det inte har publicerats något konsoliderat fördrag. Men som jag påpekade i går har flera medlemsstater publicerat en konsoliderad version av fördraget.

Sedan klagar de, som Jens-Peter Bonde, på att detta inte visar ändringarna av fördraget, men ändringarna har givetvis funnits tillgängliga sedan december på alla språk i Europeiska unionens officiella tidning. Uppriktigt sagt, alla de ledamöter av Europaparlamentet som säger att de inte har kunnat läsa denna text gör inte det arbete som de har fått betalt för att göra. Det är bara lathet.

För det andra har vissa av dem kommit hit och sagt att Europaparlamentet bör begära en folkomröstning. Jag tycker att det är ganska lustigt att de som motsätter sig att Europaparlamentet har inflytande, som är emot att Europeiska unionen ska kunna säga till medlemsstaterna vad de ska göra, kommer hit och säger att vi ska säga till självständiga medlemsstater vilka interna förfaranden de bör ha för ratificering av ett internationellt fördrag. Detta är höjden av hyckleri.

Slutligen noterar jag att många av dessa var frånvarande från debatten under långa perioder, eftersom de var utanför kammaren utklädda till harar. Jag tycker att detta är mycket symboliskt. De är räddharar, eftersom de var rädda för att delta i denna debatt, eftersom de är rädda för utslaget i denna demokratiska debatt, ett utslag som är överväldigande positivt när det gäller detta fördrag: att det är ett bra fördrag som kommer att förbättra och demokratisera vår union.

(Applåder)

  Íñigo Méndez de Vigo, föredragande. − (ES) Herr talman! I dag har den europeiska integrationen behandlats ur ett historiskt perspektiv.

Den europeiska union som vi har byggt under de senaste 50 åren är ett Europa med debatt och dialog, ett Europa som respekterar de andra, ett Europa som tänker sig in i andras situation för att förstå dem. Denna tanke har belysts av en stor majoritet i parlamentet under den debatt som fördes i dag.

Men i debatten fanns det också ett annat Europa, som präglas av tre saker: konflikt, fördömande och förakt. Som demokrater tycker vi inte om detta Europa, eftersom vi anser att det kan och bör förekomma debatt och dialog men att det inte bör förekomma något fördömande.

Många saker har sagts här i dag, och jag anser att vissa av dessa är helt felaktiga.

Jag kommer att särskilt nämna en sak: När man säger att detta Lissabonfördrag införlivar nya tillskott av kvalificerad majoritet så stämmer detta, men vad som inte sägs är att Lissabonfördraget innebär större deltagande från Europaparlamentets sida. Hur kan någon vara parlamentsledamot och inte vilja att parlamentet i större utsträckning deltar i de politiska beslut som påverkar Europas folk?

(Applåder)

Jag kommer att avsluta genom att citera Miguel de Cervantes som, när han var gammal och närmade sig livets slut, sa att det finns tillfällen när vi måste bestämma om vi ska vara en väg eller ett värdshus. Att vara ett värdshus är att stanna där man är. Att vara en väg är att gå framåt.

Jag hoppas vi, liksom min politiska grupp och flertalet av de politiska grupperna i parlamentet, kommer att rösta till förmån för Lissabonfördraget i hjärta och sinne. Låt oss använda den demokratiska omröstningen för att ge ett demokratiskt erkännande till dem bland oss som vill ha mer Europa för alla européer.

(Applåder)

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Vi fortsätter nu med omröstningen. Detta är det första punkten under omröstningsblocket, som inleds omedelbart.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Bairbre de Brún (GUE/NGL), skriftlig. ― (GA) På det hela taget måste man säga att Europeiska unionen har varit bra för Irland.

Denna folkomröstning handlar dock om Lissabonfördraget. Om Europeiska unionen har varit bra för Irland eller inte är irrelevant.

Lissabonfördraget ger EU:s institutioner exklusiv befogenhet inom det handelspolitiska området, inklusive förhandlingar om internationella handelsavtal. Det ger kommissionen möjlighet att inleda och föra förhandlingar, inklusive förhandling om internationella handelsavtal, innan den rapporterar till ministerrådet. Artikel 10a ger fullmakt genom gradvist avskaffande av hinder för internationell handel, och det är en vägledande princip för kommissionen i dess samspel med stater utanför EU. Från oktober 2006 har EU gjort en ansträngning för att avskaffa gränsöverskridande hinder i sina förbindelser med utvecklingsländer. Det har handlat om hinder såsom miljöbestämmelser, bestämmelser om konsumentskydd och bestämmelser om hälsofrågor oberoende av konsekvenserna i samband med att undanröja dessa bestämmelser. När dessa två aspekter beaktas uppenbaras mycket av EU:s betydande tillbakagång när det gäller dess strategi för att ta itu med världsfattigdom och ojämlikhet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Just när ratificeringsprocessen för Lissabonfördraget har inletts överskrider Europaparlamentet åter sina befogenheter och försöker att påverka den allmänna opinionen med ett betänkande där man ger sitt bifall till detta fördrag och pressar alla EU-medlemsstater att ratificera fördraget tillräckligt snabbt för att det ska kunna träda i kraft den 1 januari 2009. Detta är ett politiskt trick, eftersom parlamentets befogenheter inte omfattar antagandet av EU-fördrag. Medlemsstaterna har befogenhet inom detta område: ursprungligen via regeringskonferensen och sedan via varje medlemsstats ratificering, i enlighet med varje lands grundläggande lagstiftning.

Eftersom EU nu önskar kringgå folkomröstningar så att man undviker ytterligare ett förkastande av fördraget, såsom skedde i Frankrike och Nederländerna 2005, kommer i princip bara Irland att ha en folkomröstning.

Undvikandet av folkomröstningar genom en hel uppsjö av förevändningar visar en rädsla för konsekvenserna av att låta medborgarna rösta i Portugal och i de andra EU-länderna. Dessa länder vet att innehållet i Lissabonfördraget är detsamma som innehållet i den europeiska konstitutionen. Namnet har ändrats bara för att försöka lura medborgarna i vad som utgör ett verkligt politiskt bedrägeri. Därför motsätter vi oss betänkandet.

  Katrin Saks (PSE), skriftlig. – (ET) Det mest centrala ämnet för Europeiska unionen är Lissabonfördraget eftersom EU:s framtid ligger i vågskålen, liksom även frågan hur EU ska klara sig i en värld som förändras från år till år snabbare än oss. Jag har tre iakttagelser:

1) För det första välkomnar jag att Frankrike, där krisen i samband med folkomröstningar började, var det första ”gamla” EU-landet som ratificerade fördraget, och därmed visade för andra att den europeiska integrationen utan tvekan måste fortsätta.

2) För det andra hoppas jag att medlemsstaterna under ratificeringen inte kommer att börja använda fördraget som ett politiskt verktyg, såsom skedde i Slovakien där oppositionen, fastän den var för fördraget, satte upp som villkor för ratificeringen att regeringspartiet skulle dra tillbaka ett lagförslag som oppositionen inte samtyckte till. De viktigaste EU-frågorna får inte kullkastas genom inrikespolitiska frågor!

3) Slutligen vill jag uttrycka förhoppningen att ändringsfördraget kommer att sätta stopp för det nonsens som sprids ut av vissa europeiska politiker att vi kan fortsätta med de gamla fördragen. Tvärtom, globaliseringen kräver inte bara större engagemang för att förverkliga ambitioner, utan även en bredare enighet när det gäller formen för unionens politik och ett nytt grundläggande dokument med vilket detta kan uppnås.

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman