Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 20 februari 2008 - Strasbourg

5. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Richard Corbett, Íñigo Méndez de Vigo (A6-0013/2008)

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Herr talman! Den omröstning om Richard Corbetts och Íñigo Méndez de Vigos betänkande som just har hållits är ytterligare en bekräftelse från parlamentet på den inställning som vi nu har haft mycket länge: en inställning med totalt förakt för det demokratiska uttrycket för majoritetens vilja i Frankrike, Nederländerna och på andra platser. Fastän parlamentet utger sig för att företräda alla EU-medborgare har dessa medborgare i verkligheten inte något alls att säga till om. När parlamentets talman, Hans-Gert Pöttering, just nu sa att parlamentet i och med denna omröstning uttryckte de flesta EU-medborgares åsikt var det inget annat än en ynklig lögn. Parlamentet har inte en enda gång krävt att folkets vilja ska respekteras och har inte alls vädjat om att en folkomröstning ska hållas i varje medlemsstat. Tvärtom är det enda som parlamentet har krävt att denna kopia av den tidigare konstitutionen träder i kraft så snabbt som möjligt. Tyvärr företräder parlamentet inte medborgarna, utan bara det offentliga EU:s elitistiska samförstånd.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade emot betänkandet eftersom den politiska eliten inom Europeiska unionen åter försöker att pressa fram det konstitutionella fördraget utan att rådfråga Europas folk. Den brittiska regeringen utlovade en folkomröstning om detta fördrag, men nu låtsas den som om det på något sätt är annorlunda. Man behöver bara lyssna på ledare efter ledare, såsom Valéry Giscard d’Estaing, för att inse att det faktiskt inte finns någon skillnad.

Jag säger till er, Europas politiska elit, att om ni anser att ni bygger ett europeiskt projekt, men bygger ett europeiskt projekt utan folkets vilja, då bygger ni i själva verket ett sandslott. Som den bortgångne, store Jimi Hendrix en gång sa, faller sandslott slutligen ned i havet. Ratificeringen av Europeiska konstitutionen, trots att den förkastats vid två folkomröstningar, är odemokratisk, feg och illegitim.

  Daniel Hannan (NI). – (EN) Herr talman! Under mina åtta år här i parlamentet har jag hört några ganska absurda påståenden här i kammaren, men ett särskilt bluff-pris måste gå till påståendet att vad vi just gjorde genom att släppa igenom detta fördrag genom en stor omröstning representerade ett fritt uttryck för det europeiska folkets vilja.

Ni vet mycket väl att detta inte är sant, de av er som applåderade så hjärtligt när dessa fraser uttalades. Ni vet det, och jag kan bevisa att ni vet det, eftersom ni brukade stödja folkomröstningar tills det blev tydligt att ni skulle förlora dem. Vad denna omröstning gjorde var faktiskt att understryka avståndet mellan parlamentsledamöterna och deras egna väljare. Annulleringen av folkomröstningarna är en feg handling och en avsägelse av ledarskapet, och ni vet det.

Om jag har fel, bevisa då att jag har fel. Gör fördraget till föremål för de folkomröstningar som ni stödde när ni trodde att ni kunde vinna dem. Gör Lissabonfördraget till föremål för en omröstning. Pactio Olisipiensis censenda est!

  Hannu Takkula (ALDE). – (FI) Herr talman! Jag skulle vilja ge en kort förklaring till varför jag avstod. Jag anser att vi bör komma ihåg att vårt parlament inte har någon befogenhet i denna fråga. Det faller inom medlemsstaternas befogenhet, och vi måste respektera detta. Det är medlemsstaterna som måste besluta om de ska anta detta nya Lissabonföredrag eller inte.

Nu anser jag att vi bör stanna upp och minnas hur maktförhållandena är. Personligen anser jag att man bör låta nationalstater fatta detta beslut. Det skulle inte vara en dålig idé om allmänheten tillfrågades om det, eftersom beslutsprocessen kommer att få större legitimitet om folket tillåts påverka den.

Det finns så mycket som är bra i detta fördrag, men det finns också delar som inte kan accepteras, och om jag tänker på det från en medlemsstats synvinkel, Finland, varifrån jag kommer, har det många aspekter som inte är godtagbara för oss. I alla händelser ligger dock makten att besluta inom dessa områden hos de nationella parlamenten.

(Applåder)

- Resolution om Lissabonstrategin (B6-0073/2008)

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag röstade för förslaget till resolution om Lissabonstrategin, som kommer att finnas på dagordningen vid Europeiska rådets möte under våren. Jag håller med föredragandena att Lissabonstrategin kommer att lyckas bara om den utgår från mänskliga resurser i en miljö som är gynnsam för och främjar inlärning, kunskap, vetenskap, forskning, kultur, information och innovation.

För att möta målen för Lissabonstrategin behöver vi tre aktörer: universitet som skapare av kunskap, företag som vet hur denna kunskap används i praktiken samt en offentlig sektor och lokala myndigheter som kan skapa en permanent hållbar infrastruktur för vetenskap, forskning och utveckling på nationell och regional nivå. Innovation kräver finansiella investeringar. Finansiering kommer att föra med sig kunskap. Kunskap som investeras i innovation kommer att öka detta finansiella bidrag. Bara de små och medelstora företag som är uppfinningsrika och kreativa kan överleva hård konkurrens. Jag tror att Europa kommer att kunna hitta sin plats jämsides med den amerikanska och japanska frammarschen på kunskapsområdet under 2000-talet.

  Ivo Strejček (PPE-DE). – (CS) Jag röstade emot betänkandet, och med er tillåtelse skulle jag nu vilja ange mina skäl för detta.

För det första presenteras Europeiska unionen som en global ekonomisk och social makt i texten som helhet. För det andra talar man om en så kallad ledarroll för EU i världen och uttrycker en blind tro på att resten av världen kommer att utvecklas i linje med EU:s egna önskemål. För det tredje uppges att EU kommer att spela en ledande roll i skapandet av någon typ av globala normer. För det fjärde gör Lissabonstrategin ekonomiskt samarbete med andra länder beroende av möjligheten att driva igenom de centrala arbetsnormerna. För det femte är Lissabonstrategin uttryckligen härledd från det så kallade Lissabonfördraget, trots att detta ännu inte har ratificerats av de flesta medlemsstater. Förklaringen kräver införandet av en minimilön i de medlemsstater som inte har någon minimilön.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Österrikiska folkpartiets Europaklub i Europaparlamentet röstade entusiastiskt för Richard Corbetts och Íñigo Méndez de Vigos betänkande eftersom Lissabonfördraget stärker EU-medborgarna, medlemsstaterna och Europeiska unionen. EU-medborgarna och de parlament som företräder dem är vinnarna. Mot bakgrund av Kosovodebatten ser vi hur viktigt detta fördrag är eftersom chansen genom detta är mycket större att vi kommer att uppnå en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Att göra stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande visar oss vägen framåt för att göra grundläggande rättigheter en möjlighet för alla medborgare i Europeiska unionen. Alla som inte är för detta fördrag som helhet är emot medborgarna. Vi måste fortsätta att vara nära folket och att föra detta fördrag närmare dem.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade för detta betänkande eftersom jag tror på det helhjärtat, eftersom det skapar en balans mellan ekonomiska och sociala åtgärder. Denna balans måste hittas eftersom man här för första gången inför ett socialt Europa och eftersom medlemsstaterna för första gången uppmanas av en stor majoritet i parlamentet att vidta åtgärder för att införa en minimilön. Jag är nöjd över att majoriteten har kunnat förhindra åtgärder som var avsedda att avskaffa sociala landvinningar som till exempel direktivet om arbetstid och gränsöverskridande export av sociala förmåner. På det hela taget röstade jag entusiastiskt för att godkänna detta balanserade åtgärdspaket.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill säga att jag röstade emot betänkandet om Lissabonfördraget. Hemligheten har kommit ut, och vi har kastat ut barnet med badvattnet. Medan vi försökte att skapa en gemensam marknad har vi faktiskt i smyg skapat ett gemensamt land.

Vi har vägrat att låta våra folk delta i processen. Vi har nekat dem deras naturliga rättighet att kunna yttra sig om hur de ska styras, och vi har så långt som möjligt bortsett från att de borde ha fått ha en folkomröstning.

Hur kan vi säga till vårt folk, våra väljare, att parlamentet företräder deras åsikter, när man inte låter deras åsikter höras? Den brittiska regeringen – särskilt Gordon Brown – utlovade en folkomröstning. Särskilt Gordon Brown och Tony Blair sa att de skulle ge det brittiska folket en folkomröstning. Jag är verkligen mycket besviken över denna dag, och jag är mycket besviken över Labourregeringens brutna löften.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! I omröstningen om Lissabonfördraget var jag tvungen att avstå. På mitt språk, och i Polen, finns fördraget inte tillgängligt. Mina väljare har inte getts möjlighet att bekanta sig med det, och jag är trots allt här för att företräda deras åsikter och intressen, och inte bara mina egna övertygelser. På måndagen fattades här i Europaparlamentet ett beslut om att i dag rösta om ett dokument som vissa av oss inte har någon möjlighet att läsa i konsoliderad form på vårt eget språk. Ett beslut om ett dokument med otillgängligt innehåll kan bara fattas av någon som antingen är dum eller oärlig. Detta är anledningen till att jag avstod.

- Betänkande: Margarita Starkevičiūtė (A6-0029/2008)

  Ivo Strejček (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Jag röstade emot betänkandet av följande skäl.

I betänkandet talar man om en rättvisare fördelning av vinster och introducerar begreppet full sysselsättning genom offentliga investeringar. Detta är ett försök att kompensera för marknadens så kallade misslyckande genom beskattning. I betänkandet introduceras miljöskatter, och vetenskap och forskning stöds genom skatteavskrivningar som kommer att göra skattesystemet mindre öppet för insyn och kräva ny EU-lagstiftning.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Herr talman! Jag röstade emot Margarita Starkevičiūtės betänkande, eftersom stycket om invandring uppvisar den typiska kortsynthet som redan har kostat och mycket. Vissa vill tydligen se en upprepning av misstagen från 1960-talet och 1970-talet, när människor bara tänkte kortsiktigt och importerade människor som handelsvaror. Resultaten av denna politik kan nu ses i våra städer: massarbetslöshet, brottslighet, utveckling av parallella samhällen. I stället för att lära av tidigare misstag fortsätter vi envist på samma väg. Det blir ännu värre nu när det finns ett förslag om att driva en europeisk migrationspolitik för att ”komplettera” medlemsstaternas politik. Detta kommer garanterat att föra med sig ännu mer slapphet än vi redan ser, och detta är troligen det sista vi behöver.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Liksom min kollega Philip Claeys röstade jag emot detta betänkande. Självklart är många aspekter av detta betänkande otvivelaktigt sanna och relevanta. Exempel är den modernisering av arbetsmarknaderna, de investeringar i företagande och den förenkling av skattesystemen som förespråkas. Ändå missar parlamentet helt målet om det anser att en europeisk migrationspolitik som lockar till sig ekonomiska invandrare är en spjutspets för Lissabonstrategin. Ekonomisk öppenhet är ingen mirakelmedicin för illegal invandring, vilket man förespråkar, utan snarare obligatorisk kontroll av unionens yttre gränser, ett förkastande av all nationell politik om masslegalisering och en hård politik för förvisning av illegala invandrare.

- Betänkande: Cem Özdemir (A6-0503/2007)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi har godkänt ett viktigt dokument som gäller förbindelserna mellan EU och Centralasien. Detta är ett exempel på att vi vill dela med oss av den erfarenhet och de värderingar som är allmänna i Europa, och få demokratier under utveckling i denna del av världen att omfatta dessa värderingar. Dessa länder har gjort enorma framsteg på vägen mot ekonomisk utveckling. De måste emellertid ta beslutsamma steg för att förhindra kränkandet av grundläggande och väsentliga mänskliga rättigheter och friheter. De måste hantera en rad problem, nämligen ökad narkotikasmugglig, organiserad brottslighet, korruption och människohandel. En annan grundläggande fråga bör vara förbättrade kontakter mellan våra medborgare, främjande av kulturellt utbyte och inrättande av ett särskilt program med stipendier för unga för studier vid europeiska skolor, så att de kan bekanta sig med EU:s värderingar och normer.

Vi önskar våra partner från Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan framgång på vägen mot välstånd, frihet och demokrati, så att de kan stödja andra i framtiden och dela med sig av sina landvinningar.

Skriftliga röstförklaringar

- Betänkande: Richard Corbett, Íñigo Méndez de Vigo (A6-0013/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater röstade i dag för betänkandet om Lissabonfördraget. Vi är positiva till det nya fördraget. Däremot inser vi att det faktum att två medlemsstater sade nej till förslaget till konstitution innebar att vi var tvungna att göra ändringar. Vi delar således inte uppfattningen att det är beklagligt att flaggan och hymnen togs bort ur fördraget. Vi anser till skillnad från parlamentets majoritet att det är bra att det införs ”nödbromsar” i beslutsförfarandet på områden som är känsliga för den nationella suveräniteten.

Vi är anhängare av subsidiaritetsprincipen och avfärdar därför krav från Europaparlamentet på folkomröstningar i medlemsstaterna. Detta är en fråga som varje medlemsstat själv ska besluta om.

Avslutningsvis skulle vi vilja kommentera omröstningen om ändringsförslag 36 rörande Lavalfallet. Vi valde att rösta emot första delen, då vi anser att det finns skillnader mellan det gamla fördraget och Lissabonfördraget, t.ex. i rättighetsstadgan, där bland annat rätten att tillgripa strejkåtgärder i enlighet med nationell praxis slås fast. Vi stödjer skrivningen i rättighetsstadgan, och vi stödjer också andra delen av ändringsförslaget som värnar om konflikträtten. Vi vill poängtera att denna uppfattning delas av vår politiska grupp i parlamentet som valde att rösta emot, eftersom betänkandet handlar om fördraget och inte Lavalfallet.

  Gerard Batten, Godfrey Bloom, Graham Booth, Derek Roland Clark, Nigel Farage, Michael Henry Nattrass, Jeffrey Titford och John Whittaker (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Trots att UKIP förkastar Lissabonfördraget avstod vi från att rösta om ändringsförslag 31 eftersom vi inte instämmer i motiveringen till ändringsförslaget.

  Pervenche Berès (PSE), skriftlig. – (FR) Eftersom president Nicolas Sarkozy inte skulle anordna någon folkomröstning tror jag fortfarande fullt och fast att ett avstående var den hållning som fordrades av socialisterna i det franska parlamentet. Men bara eftersom den franska presidenten gjorde en dålig insats i förhandlingen om detta fördrag och bortsåg från det franska folkets röst, innebär inte detta att vi inte bör svara på den fråga som ställs till oss i dag.

Fördraget är långt ifrån perfekt, men det låter oss slutföra den institutionella debatten och utrusta Europa med regler som gör att det fungerar. I dag bör socialisterna göra sig hörda i fråga om politiska förändringar, huvudfrågan i översynen av budgetramen, om det franska ordförandeskapet för Europeiska unionen och om PSE-gruppens åtagande att upprätta sitt manifest för nästa val till Europaparlamentet.

Ett ”nej” skulle ha gjort det möjligt att undanröja politiken från texten till vad som skulle ha varit en konstitution, eftersom det tvingade EU att fokusera på frågan om vad det europeiska projektet handlade om. Detta är mycket viktigt.

Men eftersom jag vill att denna text ska godkännas så att jag kan delta till fullo i de kommande politiska förhandlingarna, eftersom mitt ”nej” för över två år sedan var för EU, axlar jag mitt ansvar och godkänner Lissabonfördraget.

  Adam Bielan, Marcin Libicki och Konrad Szymański (UEN), skriftlig. − (PL) Jag avstod vid slutomröstningen om betänkandet om Lissabonfördraget, eftersom betänkandet har gått långt utöver de avtal som nåddes vid EU:s toppmöten i Bryssel och Lissabon.

Lissabonfördraget var en mycket svår kompromiss för alla inblandade parter. Att gå utöver denna kompromiss – vilket visas av att man nämner avsaknaden av EU-symboler, överenskommelserna om rådets omröstningssystem i samband med klausuler om deltagande och undantagsklausuler och stadgan om de grundläggande rättigheterna – är politiskt skadligt för ratificeringsprocessen.

Vidare kan jag inte stödja de punkter som bereder marken för kampanjer för att konstitutionalisera unionen.

  Carlos Coelho (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Lissabonfördraget är den bästa kompromissen för att övervinna den institutionella krisen och få mer flexibilitet i de beslutsmekanismer som är avgörande för att ett utvidgat EU med 27 medlemmar ska fungera i dagens globaliserade och ständigt föränderliga värld.

Jag uppskattar det faktum att EU ges rättsförmåga, att strukturen med tre pelare avskaffas till förmån för en enda institutionell ram och en generell tillämpning av gemenskapsmetoden.

Jag uppskattar åtgärderna för att öka öppenheten och ansvarsskyldigheten och stärka EU-medborgarnas deltagande och rättigheter både på informationsnivå och genom befolkningens lagstiftningsinitiativ.

Jag välkomnar förändringarna inom området frihet, säkerhet och rättvisa, där åtgärderna kommer att ha mer ambitiösa mål och effektivare förfaranden, och inte längre använda mellanstatliga instrument och förfaranden.

Jag uppskattar större deltagande från de nationella parlamentens sida, särskilt i kontrollen av att subsidiaritetsprincipen respekteras.

Jag beklagar att olika eftergifter behövde göras, till exempel ett uppskjutet genomförande av viktiga delar, såsom det nya röstsystemet i rådet, och de brittiska och irländska undantagsklausulerna och klausulerna om deltagande i frågor som tidigare föll under den tredje pelaren. Jag är rädd att inrättandet av en vald ordförande för Europeiska rådet kommer att innebära att man förlorar fördelarna med roterande ordförandeskap utan att något mervärde tillförs för EU:s verksamhet, och att detta skulle skapa problem i förbindelserna mellan de olika institutionerna.

  Paul Marie Coûteaux, Patrick Louis och Philippe de Villiers (IND/DEM), skriftlig. – (FR) Europaparlamentet har just godkänt Lissabonfördraget, fastän ingen bett parlamentet att göra detta.

Delegationen från Mouvement pour la France i Europaparlamentet röstade naturligtvis emot detta betänkande, medvetet om det rent symboliska värdet i att göra detta.

Det är anmärkningsvärt att franska och nederländska valda företrädare i Strasbourg röstar för ett fördrag samtidigt som man klart medger att det är en klon av den inte längre gällande europeiska konstitutionen, trots att deras befolkning formellt förkastat texten. Det är också anmärkningsvärt att Europaparlamentet röstar om ett fördrag trots att inga av dess ledamöter har kunnat läsa en konsoliderad version. Efter att det ungerska parlamentet har ratificerat det i blindo godkänner Europaparlamentet en text som det inte har läst.

MPF-delegationen i Europaparlamentet önskar nu alla frihetsälskande irländare lycka till. Deras folkomröstning kommer inte bara att vara deras. De kommer att rösta för alla dem som inte har fått chansen att göra detta, särskilt fransmännen, vars omröstning förkastades.

  Manuel António dos Santos (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för detta betänkande och stöder respektive resolution.

I sista stunden var det dock ett problem med omröstningsapparaten, så jag hade ingen fysisk möjlighet att uttrycka mitt totala godkännande.

För att detta på lämpligt sätt ska noteras lämnar jag in denna röstförklaring.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Detta är en beklaglig resolution från Europaparlamentet som enbart syftar till att förvirra medborgarna och att utöva påtryckningar på medlemsstaterna att ratificera Lissabonfördraget, eftersom Europaparlamentet inte har befogenhet för ett sådant godkännande. Bara medlemsstaterna kan ratificera det.

Under debatten och omröstningen stödde vi ändå demokratiska åtgärder i syfte att få ett inslag av mångfald i debatten. Vi betonade behovet av mer demokrati och begärde folkomröstningar. Detta är anledningen till varför vår grupp lade fram vissa resolutionsförslag som tyvärr förkastades, särskilt förslag som uttryckte vårt motstånd mot Lissabonfördraget, och underströk vissa av dess mer oroväckande aspekter, såsom trenden mot en militarisering av Europeiska unionen i nära samband med Nato, vilket medför en ökning av militära utgifter och möjliggör genomförande av militära operationer för att skydda unionens värderingar och tjäna dess intressen.

Vi fördömer också att bestämmelserna i de befintliga fördragen, på vilka EG-domstolen nyligen grundade sina domar (domarna i målen Laval/Vaxholm och Viking Line) för att berättiga social dumpning och göra arbetstagares rättighet att vidta kollektivåtgärder underordnad respekten för friheten att tillhandahålla tjänster, har tagits med i sin helhet i Lissabonfördraget. Vi kräver att rätten att vidta kollektivåtgärder ska förbli under medlemsstaternas exklusiva befogenhet.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar detta betänkande av Íñigo Méndez de Vigo och Richard Corbett, vilka båda betonar att ändringsfördraget inte är konstitutionen, samtidigt som det möjliggör för EU att närma sig den nya globala roll som det kommer att behöva spela under kommande decennier.

Det stärker unionens institutionella makt. Det ökar demokratin genom att öka Europaparlamentets inflytande. Det möjliggör en utveckling av unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik för att säkra att EU:s ekonomiska och industriella makt speglas i den globala politiken, och kommer särskilt att låta EU spela en nyckelroll i frågan om global uppvärmning.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade ”ja” till Lissabonfördraget eftersom det tyvärr inte finns något alternativ. Emellertid måste vi vara tydliga. Det är inte med ett 300-sidors minifördrag som är både obegripligt och oklart som EU kommer att vinna medborgarnas förtroende, särskilt som de många undantagsklausulerna kommer att leda till ett EU med ständiga dödlägen, eller till och med ett Europa med ”variabel geometri”.

Detta nya fördrag är bara en sista utväg. Vi behöver mycket snabbt upprätta ett radikalt ändringsfördrag, som bör ratificeras av EU:s folk i en enda folkomröstning. Alla länder där väljarna säger ”nej” kommer att vara fria att gå ur EU eller att i annat fall underordna sig de gemensamma reglerna. Detta är det pris som måste betalas för en sant integrerad europeisk union med en mer sammanhängande politik.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Sällan har vi träffat på ett sådant stalinistiskt betänkande här i parlamentet: det är ren, lögnaktig propaganda! Det är bara här och i ”Sarkozien” som det kan sägas att Lissabonfördraget på ett grundläggande sätt skiljer sig från den europeiska konstitutionen, när den stora majoriteten av EU:s stats- och regeringschefer och konstitutionens fader själv, Valéry Giscard d’Estaing, uppger raka motsatsen.

Föredragandena har hängett sig åt lite kultur i början av motiveringen och citerat några rader från Shakespeares Julius Caesar. Detta citat förklarar i grunden att man måste följa de underliggande krafter som för med sig stora förändringar i samhället. I annat fall kommer man att sluta i fördärv och misslyckande. Problemet är att dessa krafter, för dem, är Lissabonfördraget och det konstgjorda, påtvingade skapandet av en centraliserad europeisk superstat, när de verkliga krafterna i denna fråga är folkets alltmer utbredda förkastande av detta projekt. Folket strävar efter att återupptäcka sina rötter och sin identitet och att skydda sig mot förändringar som de avvisar men som andra vill påtvinga dem: de politiska skapelser som tar bort deras friheter och den finansiella globaliseringen som ruinerar dem.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Majoriteten i detta parlament visar än en gång hur verklighetsfrånvänd den är. Resultat från folkomröstningar har tydligen intet värde om de går emot det politiska etablissemangets vilja.

Vi i Junilistan förespråkar en folkomröstning i Sverige om Lissabonfördraget. Om andra medlemsstater ska hålla folkomröstningar är först och främst upp till varje medlemsstat själv att avgöra.

Hela processen runt ett nytt EU-fördrag har varit en skandal. Ett konvent, vars arbetssätt starkt har kritiserats, lade ett förslag till EU-konstitution. Sedan har det varit ett undvikande av debatt, trixande och bändande för att trots ett nej från de franska och nederländska folken tröska igenom ett än mer federalistiskt fördrag.

Vi vill se ett nytt fördrag som baserar sig på att EU ska vara ett i huvudsak mellanstatligt samarbete.

Vi har därför röstat nej till parlamentets betänkande om Lissabonfördraget.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Majoriteten i Europaparlamentet – vilket inkluderar ledamöter från det portugisiska socialistiska partiet (PS), socialdemokratiska partiet (PSD) och folkpartiet (CDS/PP) – kan ge sitt ”samtycke” till det föreslagna EU-fördraget, vilket, som många mycket väl vet, inte har något värde eller någon rättslig konsekvens.

De har ett annat syfte: påtryckningar, särskilt för att se till att det föreslagna fördraget ratificeras så att det kan träda i kraft den 1 januari 2009, och propaganda.

Därför kännetecknas betänkandet av fördunklanden och utelämnanden, i ett försök att dölja det verkliga innehållet i och konsekvenserna av det föreslagna EU-fördraget. För att bara ge några exempel:

Å ena sidan beskrivs EU:s stormakters ökade dominans i beslutsprocessen som en ökad effektivitet och överförandet av de nationella parlamentens befogenheter till EU:s övernationella institutioner som en större roll för de nationella parlamenten. Å andra sidan utelämnar det EU:s militarisering inom ramen för Nato, den liberaliserade inre marknaden med dess fria rörlighet för varor, kapital och tjänster där konkurrens är det viktigaste, den ekonomiska och monetära unionen med euron, Europeiska centralbanken och stabilitetspakten, och liberaliseringen av internationell handel som EU:s politik och mål.

Därför röstade vi emot det.

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. − (EN) Jag röstar för detta ändringsförslag, fastän Lissabonfördraget bara kan träda i kraft efter att det ratificerats av alla medlemsstater – och därför innebär det automatiskt att man respekterar resultatet av Irlands folkomröstning. Jag röstar i alla fall för detta ändringsförslag, fastän det inte tillför något till betänkandet.

  Anna Hedh (PSE), skriftlig. − Liksom tidigare i frågor om EU:s nya fördrag valde jag att avvika från min grupp och röstade nej till betänkandet om Lissabonfördraget. Det finns visserligen en hel del förbättringar i förslaget, men jag är emot unionens nuvarande rörelseriktning mot ökad överstatlighet. Jag vill ha ett europeiskt samarbete på mellanstatlig nivå. Jag stödjer varmt tanken på internationellt samarbete för att lösa gemensamma problem. Det finns viktiga uppgifter som vi måste genomföra gemensamt, inte minst när det handlar om miljö, människohandel och social dumpning. Men jag anser att förslaget stärker EU-rättens företräde över nationell rätt, att mer makt tas från medlemsländerna och att de större länderna ges mer makt än de små. Detta är något jag vänder mig emot.

Jag valde att rösta emot det ändringsförslag som handlade om att EU ska besluta om folkomröstning i hela unionen, därför att jag anser att det är upp till varje medlemsland att själv besluta om detta.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. − (PL) I slutomröstningen om betänkandet (A6-0013/2008) av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo om Lissabonfördraget avstod jag från att rösta. Anledningen till att jag avstod var att slutsatserna i detta betänkande går betydligt längre än den ram som antogs under samtalen vid toppmötena i Lissabon och Bryssel (den 13–14 december 2007).

Den kompromiss som då nåddes var ett resultat av vissa eftergifter från alla berörda parters sida. Därför anser jag att den direkta kritik av dessa överenskommelser som finns i vissa av punkterna i betänkandet i fråga inte bidrar till processen med att hitta lösningar som kan accepteras av alla parter till kompromisserna. Detta gäller till exempel klausuler om deltagande och undantagsklausuler, stadgan om de grundläggande rättigheterna, rådets röstsystem och EU-symbolerna, och det berör också de formuleringar som leder till ett återtagande av den tanke som trots allt förkastades, tanken på en europeisk konstitution.

  Timothy Kirkhope (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Brittiska konservativa röstade emot detta betänkande. Från början har vi gjort tydligt att detta fördrag (konstitution) inte är den rätta vägen för Europa. De konservativa stöder ett EU av oberoende stater som samarbetar för att möta utmaningarna i samband med globalisering, världsfattigdom och global uppvärmning – som våra prioriteringar – på ett samverkande sätt, och vi har varit tydliga och konsekventa i vår strategi, i full vetskap om den inverkan som fördraget troligen skulle ha på våra mål och ambitioner för EU. Detta uppnås inte genom denna text eller genom ambitionen hos dem som vill ha en integrerad europeisk stat.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande, inte för att jag anser att ändringsförslagen till Lissabonfördraget erbjuder en väg mot en europeisk union som är fast grundad på ett åtagande till hållbar utveckling, fred och mänskliga rättigheter snarare än marknaden och konkurrensen, utan eftersom jag anser att det har faktorer som är mer positiva än vår nuvarande lösning gällande fördragen. Stadgan om de grundläggande rättigheterna är ett viktigt tillägg. All EU-lagstiftning och dess genomförande på medlemsstatsnivå kommer nu att behöva kontrolleras mot stadgan, och den kan bestridas om den inte uppfyller kravet.

Mer medbeslutande kommer att innebära mer granskning och mer insyn i beslutsprocessen. Medborgarnas initiativ är ett viktigt framsteg. Jag är djupt oroad över det utökade militära samarbetet, som redan är på gång, och vill att våra nationella parlament och Europaparlamentet noga granskar denna utveckling. Det är avgörande att EU bygger på sina styrkor som en diplomatisk och fredsbyggande makt.

Jag anser att det är viktigt att EU-medborgarna är inbegripna i ratificeringsprocessen genom folkomröstningar och att dessa resultat bör respekteras. Det är regeringarnas och rådets uppgift att praktiskt omsätta denna allmänna princip, inte Europaparlamentets uppgift.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Jag röstar för betänkandet om Europaparlamentets resolution om Lissabonfördraget eftersom detta fördrag är avgörande för EU:s vidare utveckling, och detta är helt nödvändigt för den vidare utvecklingen av den österrikiska välfärdsmodellen och för våra medborgares säkerhet. Jag delar åsikten att fördraget på det hela taget utgör en stor förbättring jämfört med tidigare fördrag, och detta kommer att garantera ökad demokratisk kontroll i unionen. Jag ser ökningen i demokratiskt värde för Europeiska unionen för det första i utvidgningen av medbeslutandeförfarandet, för det andra i röstmekanismen med dubbel majoritet och för det tredje i valet av en ordförande för kommissionen genom majoritetsbeslut i Europaparlamentet och sist men inte minst i de nationella parlamentens stärkta representation genom möjligheten att invända mot överträdelser i samband med fördelningen av befogenheten och möjligheten för nationella parlament att kommentera alla EU:s lagstiftningsinitiativ.

  Caroline Lucas (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade emot detta betänkande för att uttrycka mitt motstånd mot den arrogans och den likgiltighet som politiska ledare över hela EU har uppvisat gentemot EU-medborgarnas vilja, och för att mycket tydligt säga att jag anser att EU:s folk bör ges en folkomröstning i denna fråga.

Lissabonfördraget är väsentligen den gamla konstitutionen i ny förpackning. Den gamla konstitutionen förkastades av Frankrike och Nederländerna – två länder där folkomröstningar hade tillåtits. Som en av de centrala upphovsmännen till den ursprungliga texten har Valéry Giscard d'Estaing själv sagt att förslagen i den ursprungliga konstitutionstexten praktiskt taget är oförändrade. De har bara spritts ut i de gamla fördragen i form av ändringar.

Jag motsätter mig inte principen med en konstitution. Men jag motsätter mig just denna (och fördraget som ger uttryck för den) eftersom EU-medborgarna förtjänar bättre. Samtidigt som fördraget inkluderar några positiva åtgärder uppvägs dessa av negativa åtgärder – till exempel den ökade militariseringen av EU samt åtgärder för att främja liberalisering och privatisering. Än värre, det innebär ett bortslösande av ett perfekt tillfälle att sätta hållbarhet och klimatsäkerhet i centrum för unionen och ett misslyckande med att föra EU:s institutioner närmare EU-medborgarna.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Om det fanns en tävling om den bästa doktorsavhandlingen om Lissabonfördraget skulle texten i betänkandet från utskottet för konstitutionella frågor förtjäna första pris och mest beröm.

Resolutionen är en utmärkt analys och kritik av innehållet i detta helt obegripliga fördrag. Alla som fruktade framväxten av en centraliserad, allsmäktig ”superstat” bör vara minst sagt lugnade. Inga påtagliga framsteg har gjorts jämfört med innehållet i konstitutionsfördraget. Däremot har många saker övergetts eller dragits tillbaka.

Medföredragandena noterar att nationella ledare inom EU-området uppvisar en brist på visioner och ambitioner, och även en ren misstro mot EU och dess institutioner.

EU-motståndarna bör vara nöjda med eftergifterna: fördröjningen av ikraftträdandet, behållandet av enhälligheten i 72 fall inklusive beskattning och antagandet av den fleråriga budgetramen, undantag, klausuler om deltagande och undantagsklausuler, särskilt för Storbritannien, och möjligheten till ett ”frivilligt utträde” ur EU.

De som beklagar de eftergifter som är svåra för parlamentet att godta bör låta trösta sig med å ena sidan Europaparlamentets stärkta roll som medlagstiftare och delningen av dess budgetbefogenheter för att ge jämlikhet med rådet, och å andra sidan det faktum att principen med dubbel majoritet kommer att underlätta beslutsfattande i rådet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) I detta betänkande om Lissabonfördraget ser vi tydligt att fördraget kommer att stärka EU:s demokratiska karaktär. Med större deltagande från både nationella parlament och Europaparlamentet i beslutsprocessen ger vi Europas folk vad de alltid har bett EU om: en starkare röst. Fördragets fokusering på effektiv och sammanhängande politik, som framhävs i betänkandet, kommer att ge oss möjligheten att möta ännu svårare globala utmaningar. Jag röstade för detta betänkande och skulle vilja gratulera föredragandena till ett utmärkt betänkande om en mycket känslig och central fråga för unionens framtid.

  Erik Meijer (GUE/NGL), skriftlig. − (NL) Det utmärkande för förslaget till konstitution som röstades ned av två medlemsstater 2005 var att det motsvarade kraven från storföretag, nationella regeringar och de flesta nationella parlament, men hade lite stöd bland väljare. Folkomröstningarna i de få länder som höll folkomröstningar visade att en intensiv offentlig debatt och högt röstdeltagande ledde till många nej-röster. Folk vill inte att EU påtvingar dem beslut som de själva aldrig skulle ha velat fatta.

De anser att EU är bra för att lösa gränsöverskridande problem på fredlig väg och för att hantera storskaliga problem som enskilda medlemsstater inte kan lösa på egen hand, men de inser inte värdet av ett Europa som alltmer ersätter det land där de lever. Konstitutionen var ett exempel på kopplad försäljning av bra och dåliga saker, utan möjlighet att ta bort de dåliga punkterna inom områdena ekonomi och rustning. Det nya fördraget bär fortfarande stark likhet med konstitutionen. Avvisande av folkomröstningar speglar en rädsla för väljarna. Antagandet av en ändrad konstitution med en tydlig majoritet i dag talar sitt tydliga språk: ”Folket ska hålla sig borta. Detta EU är bara för professionella politiker.”

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EU och dess mycket impopulära fördrag kan inte gömma sig bakom sina demagogiska påståenden om att det är mer demokratiskt och socialt. Den imperialistiska maktkampen har tillfälligt skylts över för att inleda ett ännu större angrepp på arbetstagares rättigheter och friheter, och för att iscensätta en ökning av monopolvinster.

Betänkandet om Lissabonfördraget och den omdöpta europeiska konstitutionen är ett rop på EG-lagstiftning för att bekämpa motståndet från arbetstagare i medlemsstaterna. Alliansen mellan EU:s politiska supportrar, inklusive partierna Ny demokrati och Pasok, vill inte ha folkomröstningar eftersom de är medvetna om motståndet från de arbetstagare som lider under barbarisk kapitalism och imperialistiska angrepp.

Lissabonfördraget och den europeiska konstitutionen stärker EU så att det kan agera effektivare och främja europeiska monopol. Detta leder till att Lissabonkonventionen och den europeiska konstitutionen

- stärker den impopulära beväpningen av EU,

- främjar kapitalistisk omstrukturering,

- utvecklar ny politik för att exploatera arbetstagare och kränka deras sociala rättigheter,

- intensifierar EU:s militarisering,

- antar dogmen om förebyggande krig,

- ratificerar imperialistiska ingrepp, även i medlemsstater,

- begränsar medlemsstaternas suveräna rättigheter,

- avskaffar vetorätten till förmån för de starkare länderna,

- stärker och skapar nya mekanismer för förtryck,

- ytterligare begränsar individuella rättigheter och människors friheter.

EU:s arbetstagare har makten att fördöma det europeiska fördraget och själva EU.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Lissabonfördraget är ett steg bakåt jämfört med den europeiska konstitutionen. Det förra har inte gjort sig av med något av sin nyliberala last: det finns absolut inget begrepp om demokratisk ansvarsskyldighet på Europeiska centralbanken, stabilitets- och tillväxtpakten är ensidig och den fria marknaden förespråkas.

På begäran av Gordon Brown och bröderna Kaczyński har Lissabonfördraget tillbakavisat vissa positiva symboler som är fritt tillgängliga för varje stat, såsom flaggor och hymner. Den bindande karaktären hos stadgan om de grundläggande rättigheterna har förvrängts av en undantagsklausul.

Vi har begärt folkomröstningar för att stärka den offentliga dialogen och medborgarnas deltagande. Att vägra att hålla folkomröstningar visar hur stort glapp det finns mellan EU:s elit och EU-medborgarnas förhoppningar och behov, och likgiltigheten och skepticismen gentemot EU stärks.

Vi, SYN (Vänsterns och de framstegsvänligas förbund) och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, säger nej till detta fördrag. Genom våra dagliga ansträngningar bereder vi en annan väg för EU. Vi vill ännu mer vara en del av Europa. Det Europa vi vill ha är politiskt mer enat, det har starkare socialpolitik och miljöpolitik, med en kraftigt utökad gemenskapsbudget, utan att man lämnar ifrån sig kontrollen över ECB. Ett sådant Europa är aktivt och oberoende i sin hantering av problemen med världsfred. Det lyder inte minsta vink från president Bush.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. − (DE) Lissabonfördraget kommer att möjliggöra ett militariserat EU.

Tidigare EG- och EU-fördrag tillåter inte att EU har en permanent militärbudget, men startfonden (artikel 28.3) betalar nu för EU:s operativa militära utgifter. Förutom de enskilda staternas militära budgetar blir det möjligt för EU att ha en egen militär budget. Artikel 28c.3 innehåller den mycket kritiserade skyldigheten till ömsesidigt stöd och bistånd som ska genomföras genom en europeisk försvarsbyrå (artikel 28). Ett institutionellt samarbete mellan EU och Nato föreskrivs i fördraget (artikel 28a.7).

Den tyska förbundsdagens rätt att besluta huruvida Tysklands federala armé ska användas i andra länder undergrävs betydligt. Ändringsfördraget möjliggör bildandet av en Europas militära kärna via ”permanent strukturerat samarbete”. Detta skapar en ram med primärlagstiftning för ökat utnyttjande av EU:s insatsstyrkor (artikel 28, protokoll 4). EG-domstolen är uttryckligen inte behörig (artikel 11, 240a). Inte heller är Europaparlamentet behörigt. Det hålls bara underrättat (artikel 21). Detta frigör framtida militära insatser från den demokratiska kontrollen.

Detta möjliggörande av ett militariserat EU åtföljs av en repressiv avskärmning av de yttre gränserna. Den nya artikeln 62 i ändringsfördraget är utformad för att åstadkomma ett gradvis införande av ett integrerat förvaltningssystem för de yttre gränserna.

På grund av det odemokratiska genomdrivandet av Lissabonfördraget genom att kringgå folkomröstningar, kodifieringen av nyliberal ekonomisk politik och de militaristiska delarna i dokumentet utvecklar sig EU i helt fel riktning.

  Bogusław Rogalski (UEN), skriftlig. − (PL) Jag röstade med djup övertygelse emot Lissabonfördraget, eftersom det kränker demokratins principer. Det är ett fördrag som är fullt av lögner och förakt för det europeiska folkets röst. Det är ett fördrag av förskönande omskrivningar. Trots fransmännens och nederländarnas förkastande av konstitutionen införs en utvidgad version på ett kamouflerat sätt, där man leker med orden och bortser från deras röster.

Ordet ”konstitution” har ersatts av ordet ”fördrag”. EU:s president (Prezydent) kallas för ‘Przewodniczący’, utrikesministern kallas för den höga representanten för utrikes frågor. Detta är rent hyckleri, och det syftar till att införa en ny ”superstat” över huvudet på folk. I början handlade EU om djupt ekonomiskt samarbete. Jag röstade också emot betänkandet eftersom Europaparlamentet har avvisat möjligheten att vända sig till den högsta formen av demokrati: en folkomröstning.

En sådan viktig rättsakt, av konstitutionell rang, bör antas på just detta sätt. Skandalen är att parlamentet har förkastat ändringsförslag 32, som förpliktigar till att resultatet från en folkomröstning på Irland måste respekteras. Vi har dessutom röstat om ett dokument som vi ännu inte är bekanta med, eftersom det ännu inte finns någon tryckt konsoliderad text av fördraget på medlemsstaternas språk.

Detta är kontrollerad demokrati, som bortser från medborgarna och vägrar ge dem rätt att rösta. Jag vill inte ha något att göra med en sådan demokrati, och talmannen Hans-Gert Pötterings löjliga kommentarer efter omröstningen visar att demokratin här i parlamentet, liksom i Europa, också håller på att dö.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag motsätter mig kraftigt detta betänkande.

Jag har från början uttryckt mitt motstånd mot det sätt på vilket Lissabonfördraget utarbetades och ratificerades. Faktiskt anser jag att ett fördrag inte bara kan ratificeras av de nationella parlamenten, utan att det fordrar en folkomröstning.

När man betraktar förtjänsterna hos själva texten ogillar jag helt och hållet vissa stycken. Särskilt beklagar jag i högsta grad hänvisningen till Italien i tredje strecksatsen i punkt 6, även om den är implicit. Texten uttrycker faktiskt ett beklagande över den extra parlamentsplats som getts till en medlemsstat som undantag från principen om degressiv proportionalitet. Sanningen är att detta är helt felaktigt. Med denna tilldelning, även om den kommer i form av en extra plats, har diskrimineringen för att skada Italien delvis återupplivats.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Lissabonfördraget är ett avgörande steg för att säkerställa en effektivare och en mer välfungerande europeisk union. Jag välkomnar därför att vi gemensamt i Europaparlamentet röstat igenom betänkandet om Lissabonfördraget. Det innebär en tydligare beslutsstruktur och mer makt till EU:s enda folkvalda församling, Europaparlamentet, en förstärkt gemensam utrikespolitik och nya tjänster, som den höge representanten för utrikespolitik och ordföranden för det europeiska rådet. Fördraget innebär genomgripande förändringar, och jag stödde därför förslaget om en paneuropeisk folkomröstning, ett intressant alternativ till en svensk folkomröstning som jag tror att är nödvändig för att ge medborgarna möjligheten att uttrycka sin åsikt i frågor som är avgörande för dem.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) Detta är en mycket historisk stund, den stund när Europeiska unionen försöker att släpa sig in i 2000-talet. Många längst till höger i Europaparlamentet är rädda för ett effektivt EU eftersom det kommer att minska deras förmåga att underblåsa rädslan på nationell nivå. Det förklarar deras nästan hysteriska krav å ena sidan och deras totalt oacceptabla beteende å andra sidan.

Jag gratulerar våra båda föredragande till deras arbete. Vi måste alla minnas att vad vi har här är ett ändringsfördrag, och ett ändringsfördrag som kommer att se till att ett EU med 27 medlemsstater kan arbeta effektivt och, vilket är viktigare, arbeta nära EU-medborgarna.

Jag kommer att stödja detta betänkande i förhoppningen att detta kommer att sända ut ett budskap inte bara till våra medborgare utan till regeringarna i våra medlemsstater om att Europaparlamentet menar allvar med sin önskan att se en mer ansvarig och mer effektiv europeisk union.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Jag skulle vilja tillägga mitt stöd för kommissionsledamot Margot Wallströms punkt att se till att kvinnor representeras på EU:s fyra högre tjänster. Under alltför lång tid har dessa topptjänster i EU betraktats som ”manliga, bleka och förlegade”. Vi måste avlägsna oss från idén om en ”herrklubb” till en mer representativ grupp i ledningen för EU. Kvinnor förtjänar att representeras.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstar för betänkandet av Richard Corbett och Íñigo Méndez de Vigo om Lissabonfördraget.

I betänkandet påpekas helt riktigt att de förändringar som införs genom det nya fördraget kommer att göra de principer som EU agerar utifrån mer demokratiska och mer lämpliga för gemenskapens framtida utveckling. En viktig beståndsdel är stärkandet av både Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll, samt införandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det bör också påpekas att en effektivare beslutsprocess för EU:s institutioner har introducerats.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Konstitutionen bör förkastas. Vi behöver en ny konstitution och inte bara ett nytt namn. Det krävs en fundamental omskrivning, som likt en konstitution i vanlig mening begränsar och tydliggör EU-domstolens makt och EU:s roll. Det är viktigt att definiera vilka frågor som är av övernationell karaktär, dvs. frågor såsom frihandel, klimatförändringar, kampen mot internationell brottslighet, terrorism och integration. Noterbart är att inom alla dessa områden har England varit drivande under EU:s utveckling.

Min uppfattning är att Sverige borde kräva samma undantag som England fått, både dess opt-in- och opt-out-klausuler. Det finns ingen anledning att behandla Sverige annorlunda. Sveriges medborgare har röstat nej till euron, och det rimliga skulle vara att nästa fördrag tydliggör att Sverige inte har skyldighet delta i valutasamarbetet.

Inget av detta återfinns i det nuvarande förslaget, varför jag har valt att rösta nej till betänkandet.

- Betänkande: Ona Juknevičiené (A6-0471/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Först och främst anser vi att det bör vara upp till varje land att i enlighet med dess rutiner, traditioner och särskilda behov besluta hur man ska organisera, samla in och sammanställa relevanta data, fastän vi erkänner att det ibland är nödvändigt med överenskommelser för att ha jämförbara data och kunna genomföra jämförande undersökningar i olika länder. Vi anser att det förslag till förordning som lagts fram av Europeiska kommissionen inte verkar erbjuda tillräckligt skydd för konfidentialiteten eller respekt för de olika aspekterna hos den komplexa processen med insamling av sådan information.

Under debatten i utskottet för sysselsättning och sociala frågor hävdades det bestämt att förslaget skulle antas vid första behandlingen, vilket även där speglar en iver att se alla villkor uppfyllda för att det nya fördraget ska kunna träda i kraft.

Fastän vi stödde några av de förslag som presenterades under det parlamentariska skedet har vi våra tvivel om de resultat som uppnåtts på grundval av överenskommelsen mellan parlamentets huvudsakliga politiska grupper. Det är anledningen till att vi avstod.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Detta betänkande förordar att medlemsstaternas respektive folk- och bostadsräkningar ska harmoniseras till en nivå som blir lätt absurd. Det är vår uppfattning att medlemsstaterna självständigt ska avgöra huruvida de önskar registrera allt från privathushållets generationssammansättning till avståndet mellan den stadigvarande bostaden och grön- och rekreationsområden. Vi anser att såväl rådets förordning som parlamentets betänkande går in på alltför detaljreglerande och integritetskränkande förslag. Vi har således röstat nej till såväl parlamentets förändrade förslag som slutomröstningen.

  Jens Holm och Eva-Britt Svensson (GUE/NGL), skriftlig. − Vi har i dag röstat om Ona Juknevičienės betänkande om folk- och bostadsräkningar. Vi valde att rösta nej i slutomröstningen. Medlemsländerna är själva kapabla att hantera frågor om folk- och bostadsräkning, och detta är ett område där EU inte behöver lägga sig i.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Korrekt och tillförlitlig information om befolkning och bostäder är avgörande för att en effektiv politik ska kunna genomföras på EU-nivå och nationell nivå. Tidigare har de motsättningar som har uppstått mellan olika medlemsstater försvårat internationella jämförelser, och därför välkomnar jag initiativ för att förtydliga de aktuella frågorna. Jag har dock också varit medveten om att dessa problem ger upphov till frågor om dataskydd, och jag erkänner det hårda utskottsarbete som gjorts för att ta itu med dessa problem. Jag kunde därför stödja ändringsförslag 71 och betänkandet som helhet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar detta förslag till förordning om folk- och bostadsräkningar. Genom att utarbeta EU-riktlinjer som möjliggör statistiska jämförelser i hela EU kommer vi att förbättra EU:s möjlighet att utarbeta lagstiftning som är förenlig med de föränderliga behov som folk har i EU. Jag röstade för betänkandet.

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. − (EN) Jag förstår behovet av att samla in ändamålsenlig och tillförlitlig statistik i planeringssyfte. Jag erkänner också att detta betänkande är en betydande förbättring jämfört med kommissionens förslag.

Emellertid har jag några invändningar mot tanken på att EU samlar in statistik på denna detaljerade nivå. Vissa frågor har EU ärligt talat inte att göra med. Vilken relevans kan möjligtvis folks civilstånd ha för EU?

Fastän det finns vissa garantier för anonymitet och dataskydd är jag ändå oroad över att de inte är starka nog, särskilt mot bakgrund av de omfattade brister i dataskyddet som nyligen har förekommit.

Av dessa skäl röstade jag emot lagstiftningsresolutionen.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Som vi har sett kan kulturella skillnader trappas upp när som helst. I detta avseende sitter vi i Europa, särskilt i de större stadsområdena, på en krutdurk som inte kan underskattas. Med hänsyn till de etniskt betingade konflikter som då och då flammar upp är det därför bra att EU slutligen tycks vilja ställa frågor om etnisk bakgrund och religion i en EU-omfattande folkräkning 2011. Statistiska data om den lokala befolkningens etniska och kulturella sammansättning skulle kunna bidra till förebyggande av våld.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Det är mycket viktigt att ha tillförlitliga uppgifter om befolkning och bostäder inom Europeiska unionen, eftersom denna information är av största vikt för planering, administration och kontroll av politiken, som ofta innehåller en europeisk aspekt. Högkvalitativa årliga befolkningsuppskattningar krävs eftersom de har följder för två grundläggande huvudfrågor för Europeiska unionen: unionens demokratiska process, där de årliga befolkningsuppskattningarna används för sträng kalkylering av röstning med kvalificerad majoritet i rådet, och även för konvergens av strukturfonderna, den högsta prioriteringen för EU:s sammanhållningspolitik, särskilt vid bedömning av vilka regioner som är berättigade.

Därför anser jag att detta förslag är av avsevärd politisk betydelse i den utsträckning som det hjälper oss att mer exakt möta kriterierna för demokrati, utveckling och sammanhållning i Europeiska unionen.

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE), skriftlig. − (DE) Det är en framgång för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att kommissionens förslag till denna förordning inte bara behandlades som ett rutinärende i parlamentet.

Genom vår orubblighet har vi från De grönas sida lyckats se till att denna förordning garanterar skydd där känslig information samlas in inom området befolkning och levnadssituation. Den frivilliga bilagan, som behandlade insamlingen av mikrodata och frågor om extremt känsliga ämnen såsom sexuellt beteende och läs- och skrivkunnighet, har helt tagits bort.

Dessutom kallades Europeiska datatillsynsmannen in vid två tillfällen, tack vare påtryckningar från De gröna. I detta avseende har dataskyddet tillräckligt beaktats i det ändrade utkast som parlamentet nu har framför sig. Förordningen innehåller till exempel vår ändring om iakttagandet av dataskyddsbestämmelser både i medlemsstaterna och på EU-nivå. Dessutom finns det nu tydliga hänvisningar till dataskyddsbestämmelser för överföring och behandling av data.

Med detta extra stöd för att komplettera den åstadkommer förordningen nu det som åsyftades – det vill säga, inte insamling av ny information, utan helt enkelt en standardisering av den statistiska datainsamling om regionernas viktigaste sociala och ekonomiska egenskaper som redan görs på nationell nivå, för att möjliggöra jämförelser i hela EU. Standardiseringen av europeiska data kommer att säkra att den regionala finansieringen tillämpas effektivt på de områden som mest behöver det.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Röstförklaring avseende förslaget om folk- och bostadsräkningar.

Europaparlamentet tog i dag i första behandling ställning till kommissionens förslag om en ny förordning om folk- och bostadsräkningar.

Goda intentioner att göra det lättare att jämföra folk- och bostadsräkningsstatistik ligger bakom förslaget. Slutresultaten är dock extremt långtgående i vilken information som efterfrågas. Kommissionen menade i sitt förslag att varje medlemsland skulle samla in uppgifter om sina medborgare, såsom sexuell läggning, datum för kvinnors första äktenskap samt nuvarande äktenskap, etnicitet, religion och antal levande födda barn.

Att vår kommission presenterar ett förslag som innehåller sådana integritetskränkande frågor och som i praktiken innebär en registrering av medborgarna är högst uppseendeväckande.

Parlamentet rensade i dag ut en del av de mest långtgående frågorna. Jag valde dock att rösta emot förslaget i sin helhet då det fortfarande går för långt.

- Resolution om Lissabonstrategin (B6-0073/2008)

  Giles Chichester (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Brittiska konservativa har konsekvent stöttat Lissabonstrategins mål och centrala politik. Särskilt har vi betonat vikten av en fullt fungerande inre marknad för varor och tjänster, som skapar en bättre affärsmiljö (särskilt för små och medelsstora företag), stimulerar innovation och inför arbetsmarknadsreformer som fokuserar på förmåga, flexibilitet och uppmuntran för att skapa nya arbetstillfällen.

Vi har åter röstat ja till detta årliga förslag till resolution om Lissabonstrategin för att visa vårt fortsatta stöd för den underliggande reformagendan. Emellertid innebär detta inte att vi stöder alla de detaljerade rekommendationer som har inkluderats. Särskilt är vi helt emot de ytterligare sociala åtgärder (förutom överföring av pensionsrättigheter) som fanns med i den ursprungliga versionen av artikel 41.

Vi avvisar också integreringen av transport i Lissabonfördraget, såsom det presenterats i artikel 27, och vi tar tillfället att upprepa vår bestämda åsikt att fördraget i Storbritannien måste vara föremål för ratificering från väljarnas sida genom en folkomröstning.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. – (PT) Jag röstade för resolutionen om Lissabonstrategin och materialet för Europeiska rådets vårmöte 2008, eftersom jag anser att den förnyade Lissabonstrategin förbättrar de ambitiösa mål som gäller samhället inom EU som helhet, vilket förefaller avgörande för att kunna tackla globaliseringens möjligheter och utmaningar, demokratiska förändringar, social obalans, klimatförändringar, energisäkerhet, tryggad livsmedelsförsörjning, ekonomisk tillväxt och integration av invandrare.

Korrekt genomförande av Lissabonstrategin kommer därför att vara avgörande för att stödja EU:s konkurrenskraftiga ställning på den globala marknaden genom skapande av arbetstillfällen, fattigdomsminskning och social integration.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) För det första beklagar vi att förslaget till resolution som vi lade fram om Lissabonstrategin förkastades, vilket är ännu mer allvarligt när vi nu ger oss in på det sista skedet av Lissabonstrategin.

Än en gång förkastar majoriteten i Europaparlamentet en politisk förändring och uttrycker sitt fulla stöd för och deltagande i den politik som man hittills följt: avreglering av marknader och av förhållandena på arbetsmarknaden, liberalisering av varor och grundläggande tjänster (posttjänster, transport, telekommunikation, energi etc.) och överföring av dessa till privata aktörer, till skada för skattebetalarna, arbetstagarna och folket.

Som man kan se i Portugal sprider sig denna klart nyliberala politik i ökande omfattning till andra sektorer. Vi bevittnar en växande kommersialisering av hälso- och sjukvården samt utbildningen, som ökar social ojämlikhet, fattigdom och social utestängning i Europeiska unionen.

Påtryckningar utövas nu också för att stärka den externa delen av Lissabonstrategin, det vill säga att tvinga på tredjeländer, varav många är mindre utvecklade, ekonomiska och politiska villkor som kräver en öppning av dessa marknader till förmån för de stora europeiska multinationella företagen.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Resolutionen om Lissabonstrategin innehåller många viktiga bestämmelser för näringslivet och konsumenterna. Ett initiativ som särskilt förtjänar uppmärksamhet och stöd är initiativet ”lag om småföretag”, som framställer filosofin bakom principen ”tänka smått först”. Jag hoppas att detta initiativ kommer att genomföras effektivt och snabbt, med aktivt deltagande från berörda parter. Det är inte nödvändigt att jag här påminner er om den betydelse som små och medelstora företag har i det ekonomiska livet, eller hur viktigt det är för Europas framtid att de ges en särskild och privilegierad ställning.

Jag skulle också vilja rikta uppmärksamheten mot skydd av immateriella rättigheter. Vi är alla medvetna om att, i jämförelse med Förenta staterna, Europas patentsystem med dess exceptionella brist på sammanhållning är ett stort problem för vissa europeiska länder som tydligt hindrar innovation och forskning i stor skala, och detta skadar hela kontinenten. Därför är det viktigt att upprätta gemensamma förslag och lösningar för den aktuella situationen så att alla EU:s konsumenter kan åtnjuta nya och moderna produkter till ett pris som motsvarar köpkraften hos den genomsnittliga konsumenten.

  Stanisław Jałowiecki (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Jag avstod från att rösta om resolutionen om Lissabonagendan. Jag var lite förvånad över att läsa just punkt 3. Där får vi veta att vi, för att garantera att denna agenda blir framgångsrik, också behöver stärka EU:s ekonomiska tillväxt. Det handlar om detta lilla ord: också.

Hittills har jag levat i övertygelsen om att tillväxten var det huvudsakliga målet och att poängen var att hinna i kapp vissa länder och att inte låta andra hinna i kapp oss. Noggrann läsning av förslaget till resolution visar att detta tyvärr inte bara är ett slentrianmässigt förbiseende, utan en bekräftelse av en regel. I denna text hittar vi påståenden som med framgång skulle kunna tas med i många andra resolutioner. Ofta handlar det då om frågor som otvivelaktigt bromsar in sådan tillväxt. Vad vi har är faktiskt en önskelista som vi skulle kunna sammanställa för oss själva vid många andra tillfällen, och inte bara när vi diskuterar Lissabonagendan.

Det finns dock ett undantag: framsteg med införandet av Lissabonagendan. Detta stycke av resolutionen är mycket viktigt, men tyvärr är slutsatserna inte optimistiska. Vi vet inte hur vi ska mäta framstegen, om det faktiskt har förekommit några. Det finns ingen lämplig kontroll. Detta betyder att vårt arbete saknar referenspunkter. Vi har utvärderingsproblem. Vi vet inte om vi går framåt eller står stilla. Jag anser att vi från parlamentets sida framför allt bör arbeta på detta.

  Othmar Karas (PPE-DE), skriftlig. − (DE) På måndagen gav Europaparlamentets utskott för industrifrågor, forskning och energi grönt ljus åt det slutliga godkännandet av den konstituerande grunden för Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT). Detta innebär att alla frågor om finansiering och EIT:s interna organisation har behandlats, och det är klart att sätta igång.

Europeiska institutet för innovation och teknik är en central förutsättning för att kunna åstadkomma mer för vår ekonomi, mer för vetenskapen och mer för hållbar sysselsättning i Europa. Därför är det av stor betydelse att ett beslut om EIT:s placering fattas snabbt.

Jag uppmanar EU:s stats- och regeringschefer att enas om en fastställd tidsram för detta beslut vid Europeiska rådets möte i vår. Beslutet måste fattas av EU-toppmötet i juni, senast. Österrikes förbundskansler, Alfred Gusenbauer, måste också delta i fastställandet av tidsramen, eftersom Österrike skickade en mycket bra ansökan.

Tidsramen för detta beslut måste bestämmas vid vårens toppmöte och ingå i slutsatserna från toppmötet. Med tanke på Wiens utmärkta ansökan om att få vara värd för EIT har förbundskansler Alfred Gusenbauer ett stort ansvar för att se till att beslutet fattas snabbt och att en exakt tidsram fastställs.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) I samband med förnyandet av Lissabonstrategin betonar jag behovet av en verklig uppdatering av de integrerade politiska riktlinjerna, tillsammans med en större roll för Europaparlamentet i övervakningen av hur strategin följs upp. Tonvikten bör ligga på att uppnå ett socialt känsligt Europa som hanterar de aktuella ekonomiska problem som vi står inför utan att isolera de mest sårbara. Genomdrivandet av en minimilön i alla medlemsstater är ett av de främsta sätten att se till att alla EU-medborgare kan ha en rimlig grundläggande levnadsstandard. Jag är nöjd med resolutionen och har röstat för denna.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) De politiska grupperna inom center-högern och center-vänstern tävlar med varandra om vilka som bäst kan stödja storföretagens intressen och valmöjligheter. De överträffar till och med kommissionen i främjandet av Lissabonstrategin, som är emot arbetstagare och emot folket.

Denna skamliga resolution gråter inte ens krokodiltårar över fattigdom och social utestängning. Tvärtom innehåller den krav på att reformer genomförs på arbetsmarknader och i socialförsäkringssystem. Man betonar kommissionens riktlinjer genom att begära att direktiven om organisationen av arbetstiden och arbetsvillkor för personal som hyrs ut av bemanningsföretag antas. Man uppmanar medlemsstaterna att sätta EU:s konkurrenskraft i centrum för sin politik och att göra slutförandet av den inre marknaden till sin viktigaste ekonomiska och politiska prioritering.

Enligt resolutionen är klassamarbete det bästa verktyget för att främja dessa och andra åtgärder och annan politik emot arbetstagare. Detta kommer att lyckas genom en breddning av den sociala dialogen och inrättandet av ett klimat av tillit mellan företag och anställda.

Anställda har stått ut med sju års genomförande av denna strategi. Som en följd har deras levnadsstandard, anställningar, pensioner och sociala rättigheter försämrats. Därför förkastar de Lissabonstrategin och motsätter sig kapitalets intresse. Vi känner på samma sätt när det gäller EU, som tjänar dessa intressen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Fastän jag röstade för förslaget till resolution från en majoritet av parlamentsgrupperna, eftersom jag instämmer med det konstruktiva synsättet och merparten av rekommendationerna, särskilt när det gäller behovet att främja investeringar i forskning, innovation och utveckling och kunskapsfrämjande politik vid öppnandet av marknader och ökningen av flexibiliteten, tillsammans med säkerhet, på arbetsmarknaderna, anser jag ändå att en del av de uppgifter som presenterats i den alternativa resolutionen ger anledning till oro. Detta är anledningen till att jag inte kunde stödja resolutionen från den kommunistiska gruppen.

När det är två år kvar till Lissabonagendans upphörande måste vi erkänna att de mål som har satts upp – ambitiösa mål – långt ifrån har uppnåtts (och vår relativa uppsnabbning jämfört med inbromsningen i den amerikanska ekonomin ger inte någon anledning att fira). Jag anser att det därför skulle vara bättre att slutligen erkänna behovet att följa den väg som stakats ut men som inte följts, snarare än att försöka göra en slutlig ansträngning att på två år uppnå vad vi inte lyckats uppnå på åtta. De skäl och omständigheter som berättigade åtgärderna i Lissabonagendan är fortfarande aktuella – kanske rentav mer påtagliga – så den rätta vägen är utstakad, och vi behöver faktiskt bara följa den.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − En resolution om Lissabonstrategin kommer med nödvändighet att spreta om allas hjärtefrågor ska komma med. Detta syns också i slutresultatet. Betänkandet innehåller dock mycket som är viktigt och nödvändigt, och som jag var glad att kunna stödja. Framför allt gäller detta de mer offensiva delarna som visar att parlamentet följer med sin tid, såsom miljöfrågor och kopplingen till tillväxt. Den diskussion om flexicurity som nu tagit fart sätter också fingret på den viktiga – kanske allra viktigaste – frågeställningen om hur konkurrenskraft och trygghet ska kunna kombineras. Som betänkandet konstaterar bygger vi inte framtiden på protektionism och byråkrati utan på öppenhet, insyn och goda villkor för såväl arbetstagare som företag.

Dock vill jag klargöra att min ja-röst till ändringsförslag 12 inte på något vis ska tolkas som ett stöd till att etablera minimilöner i EU. Däremot var det ett klargörande om att kollektivavtal har en plats i den europeiska modellen. Det fastslog jag också tydligt i dag i ändringsförslag 32 i betänkandet om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning, som specifikt behandlade denna frågeställning.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Lissabonstrategin är central för EU ska lyckas i framtiden. Det är nödvändigt att alla medlemsstater fullgör sina åtaganden att göra EU till den mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. − (RO) Resolutionen om Lissabonstrategin uttrycker Europaparlamentets önskan att säkra ett rimligt liv för alla EU-medborgare genom att skapa nya, bättre betalda arbetstillfällen och genom att öka investeringarna i forskning, innovation och informationssamhället.

I punkt 37 i resolutionen betonas transportpolitikens betydelse för att bekämpa klimatförändringar, och där krävs att man gör en tillräcklig bedömning av de transeuropeiska nätens miljöpåverkan.

Jag röstade för ändringsförslag nr 12, i den lydelse som muntligen ändrats av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Där uppmanar Europaparlamentet ”medlemsstaterna att garantera förutsättningarna för allas sociala och ekonomiska deltagande och att särskilt se till att det finns regleringar gällande t.ex. minimilöner eller andra rättsliga och allmänt bindande arrangemang eller kollektivavtal i enlighet med nationell sedvänja som gör det möjligt för heltidsanställda att leva ett drägligt liv på sin lön”.

Jag röstade för resolutionsförslaget i övertygelsen om att Europeiska unionen inte bara är en gemensam marknad, grundad på konkurrens, utan att den också bör vara ett socialt Europa där alla medborgare integreras i den ekonomiska och sociala verksamheten och har en rimlig levnadsstandard.

  Lars Wohlin (PPE-DE), skriftlig. − Lissabonstrategin har nu varit verksam sedan 2000, och medlemsländerna har ännu inte sett någon tydlig framgång. Nuvarande förslag lägger fram en ny plan som sträcker sig fram till år 2013.

Jag tror på institutionell konkurrens. Det finns ambitioner i Lissabonstrategin som är bra och värda att arbeta vidare med, exempelvis förslagen om utökade satsningar på forskning och utveckling. De delar som däremot tar upp det "sociala Europa" hör inte hemma på EU-nivå, och det bör vara upp till de enskilda medlemsländerna att bestämma om dessa.

Ytterligare problem med resolutionen är att den innehåller flera vaga skrivningar som möjliggör för kommissionen att tolka och motivera åtgärder som vi inte bett om.

Min grunduppfattning är att länderna själva bör utforma den tillväxtstrategi som de i demokratisk ordning väljer. Vissa väljer en socialdemokratisk inriktning, andra en väldigt liberal och marknadsorienterad hållning. Vi måste respektera båda. Huvudsaken är att beslutet ska fattas på nationell nivå. Därför har jag valt att förkasta förslaget i sin helhet.

- Betänkande: Margarita Starkevičiūtė (A6-0029/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater har valt att rösta för betänkande 29/2008 i dess helhet.

Vi har dock röstat nej till ändringsförslag 32 från den gröna gruppen om minimilöner som en del av den europeiska modellen.

Vi har förståelse för att frågan om minimilöner är viktig i många av EU:s medlemsländer.

Vi anser dock att varje medlemsland ska bestämma hur frågan ska lösas.

I Sverige löser vi den bäst genom kollektivavtal framförhandlade av arbetsmarknadens parter.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Genom att ge röst åt de stora arbetsgivarorganisationernas intressen, ambitioner och krav insisterar majoriteten i Europaparlamentet på att Lissabonstrategin uppfylls, i linje med Europeiska kommissionens ekonomiska riktlinjer och med intensifiering av åtföljande nyliberal politik.

På så sätt insisterar de, även inför hotet av finanskris och ett stopp i den ekonomiska tillväxten, på återhållsamhet i lönekrav, begränsning av offentliga utgifter och modernisering av offentlig förvaltning som de viktigaste punkterna att utveckla, tillsammans med undanröjande av hinder för konkurrens och marknadstillträde, med andra ord, liberalisering av offentliga tjänster. Allt detta åtföljs av otryggare anställningar, ett insisterande på flexicurity och modernisering av pensionsplaner, med andra ord, en nedvärdering och en rasering av det allmänna offentliga socialförsäkringssystemet till förmån för privata försäkringsaktörer.

För att se till att medlemsstaterna uppnår sådana mål rekommenderar de bättre kontroll och påtryckningar på dessa stater, som om de inte hade någon del i ansvaret för att anta dessa riktlinjer. Samtidigt som man låtsas att inte inse vilken djupgående inverkan en sådan politik kommer att ha på medlemsstaternas ekonomiska och sociala situation, fortsätter de att föreslå mer av samma sak, vilket vi fullständigt tillbakavisar.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Vi röstade emot detta betänkande som syftar till att diktera innehållet i medlemsstaternas ekonomiska och sociala politik under de kommande tre åren.

Detta är rätt tidpunkt att upprepa i vilken omfattning allt, absolut allt, inte bara den gemensamma valutan och de diktat som den påtvingar medlemsstaterna, nu beslutas i Bryssel. Det handlar inte längre bara om att sätta mål för medlemsstaterna (att minska skulden eller underskottet i de offentliga finanserna, att bekämpa arbetslösheten, få igång tillväxten och så vidare), utan om att förklara för dem i detalj vad de ska göra, hur de ska göra det, och med vilka instrument.

Problemet är att dessa riktlinjer har varit desamma under de senaste 15 åren: flexibilitet i sysselsättningen, invandring för att förnya befolkningen och erbjuda billig arbetskraft, avreglering av allmänna tjänster, återhållna löner, malthusiansk budgetpolitik, liberalisering av utrikeshandel, konkurrens etc. Denna uppräkning är välkänd, och det är även dess resultat: arbetslöshet, lägre köpkraft och ökad fattigdom, avindustrialisering, social upplösning etc. Det är dags för oss att fråga: Är det för att medlemsstaterna inte är tillräckligt noga med att lyda order som saker går dåligt, eller är det snarare så att de är alltför noga men orderna inte är de rätta? Vi anser att den andra förklaringen utan tvivel är den rätta.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Detta initiativbetänkande tar upp flera utmaningar som det framtida Europa står inför, såsom ökad globalisering, en åldrande befolkning och klimatförändringen. Flera av de föreslagna åtgärderna framstår som förnuftiga och skulle kunna vara en möjlig väg för en medlemsstat att gå.

Junilistan är emot komplicerade skattesystem, social utslagning och miljöförstöring. Dock är det upp till varje medlemsstat själv att bestämma hur man vill utforma sin politik för att möta de framtida utmaningarna. Genom den institutionella konkurrensen kommer de mest framgångsrika lösningarna fram, exempel som kan inspirera och stimulera till frivilliga åtgärder i andra medlemsstater.

Vi har valt att rösta nej till detta betänkande då det tycker till om områden som ligger på medlemsstaternas politiska ansvar.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Min grupp lade fram ett antal ändringsförslag om viktiga frågor såsom klimatförändringar, rättvisare fördelning av välståndet och rättvisa löner, som jag röstade för.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. − (PL) Under det sjunde året av Lissabonstrategins genomförande beaktar Europaparlamentets utvärdering av den aktuella situationen i Europeiska unionen de nya villkor som utmärker åren 2007–2008. Mot bakgrund av erfarenheten från förra året och detta år, som har inneburit osäkerhet och ökad risk på finansmarknaderna, är det klokt att ägna särskild uppmärksamhet åt gemenskapens makroekonomiska stabilitet.

Disciplin inom euroområdet, och särskilt att upprätthålla denna disciplin, är mycket viktigt. Inte desto mindre, givet ett avreglerat, globalt finansiellt systen, faller huvudansvaret på nationalstaterna, som då behöver vara noga med att hålla de allmänna finanserna i balans. Inom detta område finns det mycket övrigt att önska, även i länder som ser sig själva som integrationens ”motorer”, särskilt när de kan räkna med en låg taxa från Europeiska kommissionen.

En begäran som inte har uppfyllts under flera år är en verklig liberalisering av EU:s marknad, särskilt tjänstemarknaden, vilket skulle skapa ett mer verkligt konkurrenstryck och slutligen undanröja skyddande murar, som inte längre består av bestämmelser av lagkaraktär, eftersom mer dolda sätt har hittats för att göra livet svårt för utländska konkurrenter.

Att man ännu inte har inrättat en inre marknad inom EU innebär att förutsättningarna för företagande och kreativitet i en gemenskap med 27 länder inte helt utnyttjas. Kostnaderna för denna brist uppskattas till 150 miljarder euro. Dessa skäl är tillräckliga för att frågan om liberalisering av den gemensamma marknaden ska ha en framskjuten plats i betänkanden som utvärderar tillståndet för och tillväxtutsikterna för Europas ekonomi.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar betänkandet om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken 2008–2010. I det aktuella ekonomiska klimatet måste vi ge EU de nödvändiga verktygen för att hjälpa oss att klara ovädret. I och med detta måste EU förbli ett socialt EU som har väl samordnade mekanismer för offentliga utgifter, forskning, innovation och utbildning av hög kvalitet. Klimatförändringar måste också stå högt på listan över EU:s ekonomiska prioriteringar om vi ska kunna uppfylla de ambitiösa mål vi har satt upp för oss själva.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Eftersom det i detta betänkande specifikt handlar om det nationella genomförandet av Lissabonstrategin måste jag här presentera en mer detaljerad redogörelse för min oro, i egenskap av portugisisk parlamentsledamot, över mitt lands misslyckande med att uppnå Lissabonstrategin – både i termer av resultat och åtgärder.

Jag inser att den kritik som skulle kunna riktas mot Portugal på många sätt är precis densamma som den kritik som man skulle kunna och borde rikta mot EU som helhet. Vi har emellertid långt kvar för att uppnå Lissabonmålen, och enligt vissa kriterier, såsom sysselsättning, rör vi oss i motsatt riktning i förhållande till målen, och vi har långt kvar till att kunna anta den lämpliga politiken för att uppnå dessa resultat. Att balansera nationella offentliga finanser är en prioritering, men denna balans måste uppnås genom att minska slöseriet och förkasta icke produktiva utgifter, samt genom rättvis fördelning av de intäkter som erhålls.

Det är inte lämpligt att uppnå detta genom att överbelasta hushållsbudgetar och minska statens faktiska åtaganden. Precis som inom den privata sektorn uppnås konkurrenskraft och framgång genom att tillhandahålla bättre tjänster till lägre kostnad, men utan att upphäva någon sida av ekvationen.

  Luca Romagnoli (NI), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Margarita Starkevičiūtės betänkande. Den aktuella formuleringen av riktlinjerna utgör en tillräckligt allmän och ändå fungerande ram för att inlemma den senaste ekonomiska och politiska utvecklingen. Därför instämmer vi i förslaget att inte ändra texten med de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken under den kommande treårsperioden, i linje med rådets slutsatser.

Stabilitet är verkligen viktigt för att Lissabonstrategin och de integrerade riktlinjerna ska vara effektiva. Denna nya period bör därför handla om genomförandet av reformer och uppnåendet av konkreta resultat. Vi stöder också ändringsförslagen till den motivering som åtföljer de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken eftersom de ger bättre fokus på innehållet i riktlinjerna, för att möta de utmaningar som EU står inför (globalisering, stärkta förutsättningar för ekonomisk tillväxt på medellång och lång sikt, snabb demografisk och social förändring, etc.).

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − I dag röstade jag för ett betänkande som fastlägger de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning 2008–2010. Å ena sidan gladde jag mig åt att hitta ändringsförslag från den socialistiska gruppen som konstaterade nödvändigheten av att skapa ett företagsvänligt Europa, inte minst för småföretagen.

Å andra sidan föreslår samma grupp också betydligt hårdare regleringar på det finansiella området, regler och beting som sägs skydda konsumenten, men som i allt för stora doser leder till att avkastningen minskar för densamme. Den inställningen riskerar att stjälpa mer än hjälpa, och jag har följaktligen konsekvent röstat emot den sortens förslag. Om den europeiska visionen om att vara världsledande konkurrenskraftigt någonsin ska bli verklighet måste också betydligt mer offensiva satsningar göras på att modernisera arbetsmarknaden, på att premiera forskning och utbildning och på att utnyttja de möjligheter som en "grönare" ekonomi erbjuder. Därför har jag röstat med de gröna, för miljöskatter på EU-nivå, även om jag som vanligt försvarat Europeiska centralbankens oberoende mot deras återkommande påhopp.

Om det är något den sista tidens finansiella turbulens har visat så är det nyttan av en stark centralbank som kan stå emot kortsiktiga lösningar, för att inte tala om den stabiliserande effekten av att delta i ett stort valutaområde.

  Peter Skinner (PSE), skriftlig. − (EN) Den brittiska Labourdelegationen stöder huvuddelen av detta betänkande, eftersom det syftar till att främja en allmänt godtagbar politik för EU:s ekonomi. Emellertid har delegationen allvarliga reservationer mot punkt 26, som begär skattemässig harmonisering/samordning, vilket helt faller inom det nationella behörighetsområdet. Därför beslutade Labourdelegationen att avstå på just denna punkt.

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) När det gäller punkt 26 hänvisas i ändringsförslaget till en gemensam konsoliderad skattebas för företag. Jag instämmer inte i denna punkt eftersom jag anser att detta bör avgöras av medlemsstaten i fråga. Jag avstod från att rösta på denna punkt.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) I Europaparlamentets betänkande om de integrerade riktlinjerna för tillväxt och sysselsättning undersöks de allmänna riktlinjer som Europeiska kommissionen föreslagit för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik för perioden 2008–2010.

Jag röstade för skäl 26, som kommissionen föreslår, eftersom man här betonar behovet av en ”samordnad skatteram, inbegripet företagsskattesystem, som bör vara gynnsamt för företag, särskilt små och medelstora företag, och med inriktning på att förnya tillväxten och generera sysselsättning”.

Jag röstade också för ändringsförslag 23, eftersom man enligt detta kräver att inkomsten och fördelningssättet i fråga om välstånd ska garantera en jämlik fördelning av de fördelar som en ekonomisk tillväxt medför. I ändringsförslaget fastställs att minimilönen i varje land, enligt BNP per invånare, skulle kunna vara ett sätt att garantera att heltidsanställda kan försörja sig på sitt arbete, vilket borde betraktas som en del av den europeiska sociala modellen.

Jag röstade följaktligen för detta betänkande med övertygelsen att alla europeiska medborgares ekonomiska säkerhet, social integration, jämställdhet och skapande av en marknadsekonomi kommer att göra unionen till en ekonomisk och social förebild i ett globalt sammanhang.

- Betänkande: Cem Özdemir (A6-0503/2007)

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. − (PL) Jag stödde Cem Özdemirs betänkande eftersom ett av EU:s mest överhängande politiska problem är att trygga EU:s energiförsörjning. Diversifiering av leveranserna av energiråvaror till EU är ett sätt att göra oss oberoende av Ryssland, och det viktigaste i detta sammanhang är en gemensam EU-politik när det gäller Centralasien. Bristen på en gemensam EU-politik inom detta område utnyttjas aggressivt av Ryssland, och de flesta EU-medlemsstater intar en passiv hållning. Projekt såsom utvidgningen av gasledningen Odessa–Brody till Gdansk, eller gasledningen Nabucco, är inte längre särskilt realistiska till följd av de åtgärder som vidtagits av ryska företag som domineras av säkerhetstjänsten.

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Jag skulle vilja gratulera Cem Özdemir till hans initiativbetänkande om en EU-strategi för Centralasien. Enligt min åsikt har han på ett perfekt sätt förtydligat målen och prioriteringarna för Europeiska unionens förbindelser med alla de fem centralasiatiska länderna. Han har korrekt påpekat behovet av ett mer sammanhållet regionalt synsätt gällande denna strategiska region, samtidigt som han belyser skillnaderna mellan länderna.

Jag instämmer i synpunkten från utskottet för utveckling, särskilt om behovet att utrota fattigdomen, förbättra folkhälsan och grundskoleutbildningen, och undanröja alla former av diskriminering mot kvinnor och minoriteter.

Det är även viktigt att detta betänkande understryker behovet av demokratiska framsteg, respekt för de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna och rättssäkerheten i regionen. Jag anser att denna punkt är avgörande.

Betänkandet anser att samarbete om energi är av största vikt i EU:s strategi. Trots detta behöver EU:s institutioner vara vaksamma och se till att vare sig mänskliga rättigheter i regionen eller miljön offras på grund av energibehov och handelsavtal.

  Patrick Gaubert (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar att en stor majoritet i dag har antagit betänkandet om en EU-strategi för Centralasien. Det är avgörande för Europeiska unionen att visa större intresse för dessa fem länder: Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Kazakstan.

I betänkandet krävs med rätta en differentiering i EU:s politik gentemot varje land, och jag kan bara instämma i att kriterier såsom situationen för de mänskliga rättigheterna i länderna i fråga och deras respekt för åtaganden inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) betonas.

I texten betonas också den betydelse som dessa länder har för EU, både nu och i framtiden, särskilt när det gäller handel och energi. Den geopolitiska situationen i Centralasien är sådan att samarbetet med dessa länder måste utökas, både bilateralt och på EU-nivå. I betänkandet krävs reformer av sociala sektorer, hälso- och sjukvård, tryggad livsmedelsförsörjning och kampen mot korruption för att långsiktigt säkra stabilitet, säkerhet och välstånd i regionen.

Detta är därför en omfattande text, som definierar de handlingsområden där EU kan vara till hjälp, för att göra det så synligt och trovärdigt som möjligt i regionen.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) I linje med vad som har godkänts av majoriteten i Europaparlamentet om EU:s yttre förbindelser har vi ännu ett betänkande som väsentligen består av en samling åtgärder för att ingripa i tredjeländer, utan att man döljer – snarare tvärtom – det tydliga målet att inom dessa länders ekonomi uppnå villkor som gynnar de stora ekonomiska och finansiella koncernernas intressen.

Se på hur man i betänkandet förespråkar att ”internationella normer för utländska investeringar respekteras” och att ”ett bättre skydd för direkta utlandsinvesteringar” tillhandahålls i dessa länder. Det är tydligt att sådana uttalanden inte innebär något annat än ”privatisering av statliga banker (!) och skapande av nationella finansmarknader som verkligen är konkurrensinriktade och öppna för utländska banker (!)”. Med andra ord bjuds dessa länder helt enkelt ut till försäljning ...

I linje med de mål som nämnts ovan kommer EU:s främsta intressen fram när det gäller de ”stora energitillgångar” som länderna i denna region har, och behovet av att säkra dess energileveranser nämns, utan att man stör transportvägarna och med största möjliga regelmässighet.

I grunden speglar detta den verkliga innebörden i den ofta förkunnade ”EU:s roll i världen”, särskilt i det aktuella föreslagna fördraget med sin ambition att uppnå politisk och ekonomisk dominans.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag vill gratulera min kollega Cem Özdemir till hans betänkande om Centralasien, vilket jag gav mitt fulla stöd. Demokrati och mänskliga rättigheter är grundläggande principer för EU, och de bör stå i centrum för EU:s politik i förbindelsen med andra regioner. Länderna i Centralasien har tilldragit sig uppmärksamhet från världens ekonomiska världsmakter främst på grund av sina naturresurser. EU måste höja sig över detta och försöka att också investera i deras mänskliga resurser genom att förespråka demokrati och mänskliga rättigheter.

  Jaromír Kohlíček (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Vilket arv lämnade Sovjetunionen efter sig i länderna i Centralasien? Jämlikhet för kvinnor, avskaffande av barnarbete och analfabetism, monokulturell odling inom jordbruket. Inte i något av dessa länder har religiösa aktörer lyckats uppnå ledarställning.

EU:s högsta prioritering är att utnyttja dessa länders naturresurser, nämligen olja, naturgas och uran. En annan prioritering är att blockera en av de huvudsakliga vägarna för opiumsmuggling från Afghanistan. Detta för oss till EU:s och Förenta staternas direkta ansvar för att stödja inrättandet av auktoritära regimer i länderna i denna region. De enskilda länderna försöker att begränsa spridningen av terroristgrupper och militanta islamistiska idéer, men en sådan situation har en negativ inverkan på utvecklingen av civilsamhället och den deltagande demokratin och tenderar att främja maktstyre.

Trots all kritik mot länderna i regionen i detta betänkande måste vi alltid komma ihåg de svåra historiska villkor som dessa länder mött under sin utveckling. EU måste hjälpa dem att övervinna konsekvenserna av många års negativitet som skapas av de stora EU-staternas och Förenta staterna närvaro i grannlandet Afghanistan.

Det finns inga skäl att främja Turkiet som den huvudsakliga potentiella medlaren för att uppnå ett positivt inflytande i regionen. Den aktuella situationen med avseende på minoriteters rättigheter i Turkiet berättigar bestämt inte detta. Däremot bör mycket större uppmärksamhet fästas vid de traditionella banden till Ryssland. När det gäller vår kamp mot terrorismens och narkotikans utbredning i länderna i denna region är Ryssland vår närmaste allierade.

Trots de ovannämnda reservationerna stöder jag antagandet av betänkandet.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Jag röstar för förslaget om en EU-strategi för Centralasien eftersom de fem republikerna där erhåller offentligt utvecklingsbistånd, och Europeiska unionen har ett särskilt ansvar att stödja dessa länder. Jag skulle vilja belysa Europeiska unionens roll som medlare mellan länderna i Centralasien, för att uppväga de stora skillnaderna mellan de fem republikerna i termer av politiska, ekonomiska och sociala villkor. Särskilt skulle jag vilja påpeka den förfärliga situationen inom hälso- och sjukvårdsområdet, som beror på det minimala sjukvårdssystemet.

Att ge tillgång till rent dricksvatten och ansluta alla invånare till det nationella nätet är ett enormt problem i Tadzjikistan, Uzbekistan och Kirgizistan. Det är viktigt för mig att min röst för en EU-strategi för Centralasien även är en röst för att förbättra levnadsvillkoren för människorna i Centralasien när det gäller sociala, hälsomässiga och rättsliga aspekter.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Cem Özdemirs betänkande om EU:s strategi för Centralasien behandlar en nyckelfråga på EU:s utrikespolitiska dagordning. Jag välkomnar tonvikten på att uppmärksamma de mänskliga rättigheterna i den centralasiatiska regionen – något som EU bör betona mer allmänt i sina yttre förbindelser. Det finns få belägg för demokratiska framsteg i regionen, särskilt när det gäller Uzbekistan och Turkmenistan, och alla EU-strategier för samarbete bör vara inriktade på att få dessa stater att satsa på att främja demokratibegreppet. Såsom det ursprungliga betänkandet anger kräver Centralasien ett aktivt energisamarbete inom EU i ett försök att hitta ömsesidigt fördelaktiga lösningar på det aktuella läget på energimarknaden. Jag håller med Cem Özdemirs rekommendationer och röstade för betänkandet.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Med undantag för Kirgizistan är utvecklingen i den centralasiatiska regionen oroväckande av flera anledningar.

För det första, när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati är utnyttjande av många kvinnor (tvångsäktenskap, sexuellt utnyttjande, våldtäkt etc.) och barnarbete i regionen helt oacceptabelt.

När det gäller hälsofrågor är ökningen av infektionssjukdomar (särskilt hiv) fortsatt oroväckande.

Slutligen kommer Centralasien inte att kunna effektivt integreras i världens ekonomiska system förrän alla fem länderna i området har anslutit sig till WTO (Kirgizistan har varit medlem sedan 1998).

EU:s strategi för Centralasien kan ge ett effektivt bidrag till denna regions ekonomiska och mänskliga utveckling. Europeiska unionen får inte försumma Centralasien, som är en strategisk korsväg mellan Europa och Asien och en traditionell partner i handelsförbindelser och energisamarbete.

Jag stöder starkt denna text när det gäller önskan att se till att EU:s prioriteringar i Centralasien förtydligas, att de EU-projekt som inletts i regionen stärks och att deras genomförande påskyndas. Därför röstade jag för betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Strategisk planering för Centralasien är utan tvekan en bra idé, och det är utan tvekan nödvändigt, särskilt för det ekonomiska samarbetet och öppningen av marknaderna. Det skulle också vara förnuftigt att påskynda detta för att hålla jämna steg med utvecklingen.

Emellertid kan situationen där vissa normer som gäller på EU-nivå blir minimala i Centralasien inte tillåtas fortsätta. Att tillämpa samma måttstock där som i EU skulle å andra sidan vara att visa stor arrogans gentemot de folkgrupper som nämns i betänkandet och deras rätt till självbestämmande. När det gäller kvinnors roll finns det tillräckligt stort behov av åtgärder i andra områden i världen, inte minst i hela arabvärlden, där behovet är långt mer brådskande.

Barnarbete, vilket är utbrett, särskilt i Kina, omfattas dock av de normer som jag redan har nämnt, som handelspartner är skyldiga att iaktta.

Att bekämpa terrorism och narkotikahandel, som i viss mån hänger samman, måste stå högst upp på dagordningen. De måste obevekligen bekämpas.

  Cristiana Muscardini (UEN), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder det dokument som framlagts av Europeiska kommissionen om ett nytt partnerskap med länderna i Centralasien, men jag skulle vilja betona följande aspekter.

För det första vill jag betona Centralasiens växande betydelse i den internationella handeln, som nu utgör ett viktigt alternativ för tillhandahållandet av energiresurser.

För det andra vill jag framhäva att EU som en konsekvens måste hålla ett vaksamt öga på denna del av världen, och uppmuntra dess integrering i världshandeln och det internationella ekonomiska systemet genom att stödja kandidaturen för de länder i området som ännu inte är medlemmar i WTO. Att stärka handelsförbindelserna med hela området bör därför ses som en del av en strategi för att uppnå större samarbete och integration bland länderna själva och att öka EU:s inflytande, inklusive det politiska inflytandet i en region där framsteg har gjorts i riktning mot demokrati.

För det tredje måste man i den allmänna strategin för Centralasien beakta de viktigaste politiska och ekonomiska skillnaderna mellan länderna i regionen. Särskild tonvikt har lagts vid den roll som spelas av ett ekonomiskt avancerat land som Kazakstan, och därför vid de potentiella fördelarna med att stärka kopplingarna till detta land, inte minst när det gäller den samlade utvecklingen av hela regionen.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Europeiska unionen har försökt att genom sin grannskapspolitik uppnå nära förbindelser och dialog. I fallet med Centralasien bidrar upprättandet av den nya strategin och partnerskapet med fem nya stater till att främja större stabilitet, socioekonomisk och demokratisk utveckling och säkerhet i hela denna del av Asien.

Vi observerar att det finns ett allmänt intresse för stabilitet i Centralasien, eftersom en allvarlig och utdragen kris i denna region skulle kunna ha katastrofala konsekvenser och påverka EU och dess medlemsstater. Dessutom har den geopolitiska situationen i Centralasien tilldragit sig ett växande intresse från ekonomiska makter såsom Ryssland, USA, Kina och Turkiet.

Jag anser att man i framtiden, i dessa förbindelser som syftar till större stabilitet och säkerhet och ökat politiskt, ekonomiskt och socialt samarbete, också måste beakta situationen för de mänskliga rättigheterna i varje land och stärkandet av handelsförbindelserna och energisamarbetet, samt uppmärksamma utvecklingsbehov och de åtaganden som ingåtts när det gäller att förbättra levnadsvillkoren för medborgarna i regionen.