Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 20 februari 2008 - Strasbourg

8. Kontroll av gemenskapsrättens tillämpning 2005 (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Monica Frassoni, för utskottet för rättsliga frågor, om kommissionens tjugotredje årsrapport om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning (2005) (2006/2271(INI)) (A6-0462/2007).

  Monica Frassoni, föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Tillämpningen av gemenskapslagstiftningen är en central del av agendan för bättre lagstiftning som lanserats av Barrosokommissionen. Under en tid har den varit ett slags Askungen, förlorad i trenden med konsekvensanalyser och kostnadsminskning.

I dag har kommissionen börjat rätta till detta, delvis på grund av påtryckningar från parlamentet. Detta är ett förfarande som under flera år ofta bara har varit en form av byråkratiskt malande, där en överträdelse följer en annan utan mycket väsen, men det är ändå ett helt avgörande förfarande.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Hittills har omkring 2 518 överträdelseförfaranden inletts i de mest skiftande sektorer, särskilt miljön och den inre marknaden. Utöver detta mottar parlamentet vare år hundratals, till och med tusentals, framställningar som ofta hänvisar till specifika överträdelser av gemenskapslagstiftningen, inför vilka medborgarna känner sig hjälplösa och därför vänder sig till parlamentet.

Frågan är: Vilken chans har de att få upprättelse? Överträdelseförfarandet beskrivs i artiklarna 226 och 228 i fördraget, och därför finns det inte mycket utrymme för kreativitet. De gällande reglerna tvingar oss till långsamma, röriga förfaranden där den effektivaste åtgärden – böter – sällan tillämpas och bara efter en mycket lång tid, till och med årtionden.

Emellertid kan faktiskt en hel del göras, och jag tackar kommissionen för att den under de senaste två åren, och i september förra året i ett särskilt meddelande, har föreslagit en rad åtgärder som analyseras och utvärderas i mitt betänkande, och om vilka jag skulle vilja komma med några kommentarer.

För det första, tillåt mig dock att komma med en anmärkning som jag anser är avgörande för denna debatt, eftersom genomdrivande av lagar kan vara en mycket politisk fråga och kan vara ett enastående verktyg för att öka gemenskapsinstitutionernas trovärdighet och synlighet.

Jag skulle vilja nämna två specifika exempel på lite annorlunda beteenden från kommissionens sida: sopkrisen i Neapel och motorvägen Via Baltica i Rospudadalen i Polen.

Sopkrisen i Neapel var en direkt konsekvens av överträdelser, som skedde år efter år, av praktiskt taget alla gemenskapsregler om avfall. En stor mängd överträdelseförfaranden hade inletts mot Italien under åren, och domstolen hade uttalat sig mot Italien vid många tillfällen. Men först nu, flera år senare, när situationen har blivit oacceptabel för alla och omöjlig att dölja, har kommissionen beslutat att slå näven i bordet. Kommissionens besök följs med stort intresse, och medborgare som protesterar mot olaglig avfallshantering meddelar på tv att framställningar skickas till Europaparlamentet. Jag undrar: skulle detta inte ha kunnat göras tidigare? Skulle vi verkligen inte ha kunnat inta en annorlunda hållning för att förhindra denna situation? Jo, det kunde vi ha gjort!

Detta är faktiskt vad kommissionsledamot Stavros Dimas gjorde i fallet med Rospudadalen i Polen, som riskerade att förstöras av infrastrukturen för Via Baltica. För första gången begärde kommissionsledamoten ett beslut om suspendering från domstolen, och detta beviljades. Detta är ett mycket viktigt prejudikat som utsänder ett mycket tydligt budskap: Kommissionen kan och måste vara bestämd och tydlig mot medlemsstater som agerar som om inget hade hänt, och den måste använda alla de verktyg som det demokratiska systemet tillåter: medierna och den allmänna opinionen.

En av de viktigaste innovationerna som kommissionen introducerar i meddelandet gäller ett ”nytt” arbetssätt. Vi har uttryckt många tvivel om detta nya arbetssätt, som till största delen består i att skicka ut klagomål direkt tillbaka till den medlemsstat mot vilken klagomålet har riktats, för att försöka att lösa problemet. Vi gav uttryck för dessa tvivel, och kommissionen gav oss några försäkringar som jag hoppas att vi också kommer att höra i dag, men vi kommer att hålla ett mycket vaksamt öga på frågan och hoppas verkligen att, i fråga om överträdelseförfarandena, öppenheten och möjligheten att ”peka ut” medlemsstater samt det gemensamma arbetet med parlamentet kommer att leda till framsteg.

Vid slutet av debatten kommer jag att tala igen under två minuter för att använda min talartid.

  Janez Lenarčič, ordförande för rådet. − (SL) Tack, herr talman, mina damer och herrar!

Fru Frassoni! För rådets räkning skulle jag vilja välkomna ert betänkande om kommissionens årsrapport om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning, och den ytterligare analys som framställs i kommissionens meddelande ”En Europeisk Union som bygger på resultat – tillämpningen av gemenskapsrätten”. Enligt vår uppfattning är Europaparlamentets betänkande ett mycket nyttigt bidrag till vårt gemensamma mål att säkra en lämplig och korrekt tillämpning av gemenskapslagstiftningen.

För rådets räkning skulle jag vilja välkomna slutsatserna i Monica Frassonis betänkande, som enligt vår uppfattning är av central betydelse, nämligen att säkrandet av gemenskapsrättens positiva effekter på EU-medborgarnas dagliga liv främst beror på hur effektiv EU:s politik är och på tillsynen och kontrollen av medlemsstaternas metoder för att efterleva gemenskapsrätten.

Vi är positivt inställda till Europaparlamentets åtagande att stödja utbytet av bästa praxis bland medlemsstaterna. Enligt vår uppfattning skulle sådana utbyten på ett avgörande sätt bidra till en effektivare och mer enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten.

Jag måste förklara här att rådets ordförandeskap inte kan kommentera de flesta av de frågor och förslag som framlagts i detta värdefulla betänkande. Som vi vet är det administrativa genomförandet av gemenskapsrätten i princip medlemsstaternas ansvar i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser, och kommissionens ansvar. I egenskap av fördragens väktare är kommissionen ansvarig för övervakning och enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten.

  Günter Verheugen, ledamot av kommissionen. − (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Kommissionen är tacksam för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor med Europaparlamentet i dag, och jag är mycket tacksam över Monica Frassonis betänkande och bidrag, som innehåller viktiga punkter. Jag kan försäkra er, fru Frassoni, att kommissionen tar era synpunkter på största allvar.

Europeiska unionen är en gemenskap under rättsstatsprincipen och som sådan är den unik i världen. Bara lagen kan garantera de friheter som medborgarna har rätt till, och bara lagen kan forma marknadsekonomin på ett sådant sätt att den verkar till allas fördel.

Europeiska kommissionen är fördragens väktare. Dess roll är att se till att gemenskapsrätten genomförs överallt och att den tillämpas korrekt på alla platser. Till och med de bästa lagar har inget värde så länge de bara finns på papper. Varje utskott kommer därför att finna att en av dess viktigaste uppgifter är att se till att vår lagstiftning inte bara består av tomma ord.

I fördragsbrottsförfarandena och EG-domstolen har vi ett kraftfullt verktyg. Detta vapen måste användas när det inte finns något annat sätt att avhjälpa lagöverträdelser. Det är dock inte ett självändamål, och det skulle kunna bli ett trubbigt verktyg om det överanvänds.

Kommissionen anser inte att antalet fördragsbrottsförfaranden är ett mått på det allvar och den beslutsamhet med vilken den kontrollerar hur väl gemenskapsrätten efterlevs. Snarare anser kommissionen att det är en fråga om att hitta lösningar på problem. Det verkliga måttet är hur många problem med tillämpningen av gemenskapsrätten som vi har löst, och hur pass snabbt.

Vi har kritiskt sett över vårt arbetssätt och kommit fram till följande slutsatser: när problem väl har fastställts måste de hanteras snabbt och effektivt. Medborgare och näringslivet har rätt till snabba svar. Därför, fru Frassoni, kommer jag att återvända till kommissionen med vad ni har sagt om avfall i Kampanien, och detta ämne kommer att behöva diskuteras. Jag håller helt med om att ett noggrant, snabbt och beslutsamt arbetssätt är helt avgörande där gemenskapsrätten uppenbarligen förbigås.

En strategi grundad på partnerskap är i princip att föredra framför en som präglas av konfrontation. Kommissionen vill därför se mer dialog och mer öppenhet i dessa frågor. Vi vill också göra tydliga prioriteringar: hantera de viktigaste frågorna först, och snabbt, och inte skjuta myggor med kanoner. Vi måste också se till att nödvändiga resurser finns tillgängliga.

Tillåt mig att komma med en kommentar i denna fråga. Om problemen hopar sig i samband med tillämpningen av gemenskapsrätten i särskilda frågor kan detta vara för att lagen i sig själv är otydlig eller motsägelsefull. Vi bör inte från början anta att medlemsstaten har en dålig inställning.

Som en konsekvens av dessa överväganden tog vi ett antal steg, och jag skulle vilja säga från början att vi kommer att fortsätta att ta till fördragsbrottsförfaranden och inleda dem omedelbart när den nödvändiga informationen finns tillgänglig. Emellertid föreslår vi ett nytt arbetssätt, med vilket vi hoppas få den nödvändiga informationen snabbare.

Denna metod grundar sig på att förbättra samarbetet med medlemsstaterna innan det kommer till ett stadium där officiella förfaranden inleds, utom självklart – och detta är mycket viktigt, fru Frassoni – om det från början är uppenbart att ett fördrag med all sannolikhet överträds. I sådana fall är vårt första steg inte att tala med medlemsstaterna, utan att agera.

Det är inte en helt ny process, utan ett inledande förfarande där vi kräver ytterligare förfaranden för att nå en lösning snabbare utan att inleda fördragsbrottsförfaranden.

Alla förfrågningar och klagomål besvaras direkt och snabbt och, beroende på fakta i frågan, kan de leda till fördragsbrottsförfaranden. Detta innebär att varje inlägg registreras och behandlas. Om det formuleras som ett klagomål, eller kan ses som ett klagomål, behandlas det som ett klagomål, och kommissionen vidtar lämpliga åtgärder.

Vi testar för närvarande denna nya arbetsmetod i en pilotfas. Femton medlemsstater deltar i pilotprojektet, som har utformats för att säkra att vi faktiskt gör framsteg. Naturligtvis kommer vi att informera parlamentet om resultaten från pilotfasen och diskutera eventuella ytterligare steg med parlamentet.

I alla fall är vi redan i en position där vi kan hitta en lösning på 90 procent av alla problem som kommer till vår kännedom utan att dra ärendet inför domstol. Emellertid delar vi er åsikt att detta bör göras snabbare. En övergång till en beslutprocess varje månad, som inleddes i januari, borde hjälpa. Detta säkrar snabbare, effektivare genomförande av fördragsbrottsförfaranden.

Vi strävar efter att göra hela processen så öppen för insyn som möjligt samtidigt som vi bevarar konfidentialiteten i lämplig utsträckning, vilket EG-domstolen kräver att vi gör. Allmänheten kommer att via Internet ha tillgång till regelbundet uppdaterade sammanfattningar av alla fördragsbrottsförfaranden som för närvarande dragits inför EG-domstolen.

För att uppnå öppenhet och rättssäkerhet behöver vi också veta hur medlemsstaterna tillämpar gemenskapsrätten i sina respektive nationella sammanhang. Därför behöver vi jämförelsetabeller – vilket begärs i betänkandet – som tydligt visar genomförandestatusen i varje medlemsstat.

Jag tror att vi alla här delar samma mål. Vi vill ha en gemenskapsrätt som EU-medborgarna kan ha fullt förtroende för.

  Diana Wallis, föredragande för yttrandet från utskottet för framställningar. − (EN) Herr talman! Under den minut som jag har för utskottet för framställningars räkning vill jag göra tre saker. För det första skulle jag vilja tacka Monica Frassoni för hennes samarbete om denna årsrapport, men mest av allt skulle jag vilja visa hur viktigt utskottet för framställningar är i detta förfarande för övervakning och genomförande.

Jag tror att denna betydelse slutligen har erkänts av kommissionen. Jag tackar kommissionsledamoten för detta, eftersom vi i denna fråga verkligen borde ha ett partnerskap mellan våra båda institutioner, och särskilt med deltagande av utskottet för framställningar, vilket faktiskt är våra ögon och öron som lagstiftare, tack vare våra medborgare som kommer till oss med direkta problem som de upplever.

Men för att våra medborgare ska kunna göra detta kommer jag till min andra punkt. Herr kommissionsledamot! Ni talade om att vår rätt är en levande rätt. För att det ska vara en levande rätt behöver den vara begriplig för våra medborgare. Jag har fört en lång dialog med er kollega Margot Wallström om sammanfattningar för medborgarna, så att medborgarna förstår våra lagar. Hon har vid många tillfällen lovat oss att dessa kommer att komma med varje rättsakt. Vi väntar fortfarande på verkliga bevis för att detta ska ske.

Avslutningsvis behöver utskottet för framställningar – och detta riktar jag till mina egna kollegor – en mycket mer framträdande plats och större resurser i vårt eget parlament. Det är inte bara ett beskäftigt utskott som lägger sig i. Det gör ett verkligt jobb genom att anknyta till våra medborgare inom detta område.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr kommissionsledamot! Ni har helt rätt. Rättsstatsprincipen är grunden för EU. Ni påpekade korrekt att gemenskapsrätten är rätta sättet att uppnå målen med EU-fördragen, eftersom dess typexempel är de europeiska medborgarnas intresse, som har rätt att begära att denna lag genomförs.

Lagstiftningens omfattning, bredd och komplexitet ökar hela tiden. Vi parlamentsledamöter från Europeiska folkpartiet skulle vilja uttrycka vår belåtenhet. Genom sin tjugotredje årsrapport om kontroll av gemenskapsrättens tillämpning och även genom tillkännagivandet av resultaten i EU visar kommissionen sin önskan att vara fördragens väktare och att se till att lagstiftningen genomförs.

Ni har helt rätt i att vi vill ha jämförelsetabeller, om vilka rådet fattade ett beslut i dag. Föredraganden samarbetade mycket med er för att upprätta Monica Frassonis betänkande, som vi hade en intressant utfrågning om i parlamentet. Låt oss säga er att vi också vill att parlamentet ska delta i kontrollförfarandet och att vi önskar hållas underrättade om er verksamhet. Vi vill att ni kommer till våra utskott, såsom ni kommer till utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Vi vill höra er lägesrapport.

Vi vill att ni beaktar de framställningar som vi mottar, vilket ni påpekar i ert betänkande. Vi skulle också vilja betona att vi, när det gäller våra beslut om immunitet, skulle vilja att ni ingriper för att se till att nationella domstolar upprätthåller dessa.

Genomförandet av gemenskapsrätten låter europeiska medborgare hoppas att demokrati, lag och ordning kommer att stärkas, och att EU:s myndigheter kommer att närma sig dem. I dag, efter resolutionen om det nya reformerade Lissabonfördraget, önskar vi alla en bättre framtid för EU.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Ett mål med gemenskapsrätten är att EU ska kunna genomföra olika politiska strategier. Tillämpningen av denna lagstiftning bör vara en prioritet för alla medlemsstater som, samtidigt som de är underställda kontroll och övervakning från kommissionens sida, kommer att garantera att lagstiftningen har de önskade positiva resultaten för EU-medborgarna.

Under tidigare år har det totala antalet förfaranden som inletts av kommissionen för att hantera överträdelser av rättsliga bestämmelser stadigt ökat, för att 2005 uppgå till nära 2 700. Trots EU:s utvidgning med 10 nya stater har det under de följande åren inte blivit någon generell ökning av antalet överträdelser. Det finns dock en fara att denna situation kan ha uppstått på grund av en brist på registrerade klagomål, eller på grund av administrativa problem inom de institutioner som är ansvariga för att beakta överträdelser.

Betänkandet bör lovordas först och främst för att det inkluderar detaljerade undersökningar av överträdelser i samband med framställningar, samt den information som tillhandahållits om enskilda generaldirektorats villighet till ett brett samarbete i sådana frågor. Vi bör också välkomna kommissionens omfattande meddelande ”En Europeisk Union som bygger på resultat – tillämpningen av gemenskapsrätten”. Emellertid behöver kommissionen mer i detalj utarbeta frågorna om tillgängliga medel för att beakta överträdelser, förfarandenas längd i fall av överträdelser, den begränsade tillämpningen av artikel 228 i fördraget och utvärderingen av hur prioriteringskriterierna tillämpas.

Den föreslagna nya arbetsmetoden som införs 2008, som ett pilotprojekt som inbegriper flera medlemsstater och som syftar till att effektivisera aktuella förfaranden, förtjänar erkännande. Men ett skede i förfarandet ger anledning till oro, nämligen att ärendet skickas till en berörd medlemsstat som framför allt är den part som är ansvarig för en oriktig tillämpning av gemenskapsrätten. Detta kan leda till en försvagning av kommissionens roll som fördragens väktare.

Skapandet av gemenskapsrätten bör möta medborgarnas problem på ett sådant sätt att det möjliggör att snabba svar kan ges på deras frågor och klagomål, vilket kommer att göra det lättare för dem att förstå och utnyttja sina rättigheter, medan man samtidigt effektivt minskar antalet förfaranden som gäller lagöverträdelser. Låt mig slutligen varmt gratulera Monica Frassoni till ett mycket väl förberett dokument.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten mot våra tre institutioner och betona hur viktigt det är att var och en av dessa deltar i den genomförande och övervakande rollen.

Det står helt klart att vi här tittar på kommissionens rapport. Självklart har kommissionen det främsta ansvaret för genomförande och genomdrivande, och vi vill inte trampa den på tårna i detta avseende. Jag anser dock att kommissionen kan räkna med att vi i framtiden kommer att hålla en mycket noggrannare uppsikt.

Vi är tacksamma över att många av de lärdomar som togs upp i vårt betänkande om Equitable Lifes fall har tagits in. Men när vi går över i en ny period och kanske prövar några nya idéer måste vi vara mycket försiktiga.

För det första, om vi ser på rådet, återstår det fortfarande för oss att komma överens – och jag var nöjd över att höra kommissionsledamoten nämna det – om tanken på jämförelsetabeller för varje rättsakt, så att alla kan se exakt vad som sker på medlemsstatsnivå och var varje rättsakt passar in.

Pilotprojektet är en utmärkt idé. Det är i sin ordning, så låt oss se hur det fungerar. Men – och här är problemet – jag är lite skeptisk över att så många medlemsstater har skrivit på detta. Jag hoppas att de inte upplever det som ett lätt val, och jag hoppas att kommissionen kommer att ta dem ur villfarelsen att detta på något sätt skulle vara fallet.

Slutligen kommer jag till vårt eget parlament. Tydligen måste vi efter Lissabonfördraget ha en mycket större roll när det gäller övervakning. När vi har slutbehandlat en rättsakt här kan vi inte anta att det är det sista som händer. Våra utskott kommer att behöva anta en mycket större roll när det gäller kontroll. En eller två genomföranderapporter görs redan – detta kommer att öka – och vi kommer att behöva axla vårt ansvar, tillsammans med de andra institutionerna.

Bara som ett postskriptum – men ett mycket viktigt sådant – måste vi också rikta uppmärksamheten mot utbildningen av vår domarkår vid våra nationella domstolar för att se till att även de vet hur de ska genomföra gemenskapsrätten.

  Alyn Smith, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag gratulerar min gruppkollega och gruppens vice ordförande Monica Frassoni till en lägligt och väl uttänkt betänkande. Jag instämmer helt i Diana Wallis’ kommentarer.

Att stifta lagar är vår uppgift, men genomförandet av lagar ger faktiska resultat för våra folk, och ett misslyckande att genomdriva lagar får oss ärligt talat att se dumma ut. Jag gratulerar kommissionen till ett antal åtgärder som har varit mycket positiva. Men vi måste verkligen föra upp detta högre på vår dagordning här i parlamentet. I Skottland finns det utan tvekan ännu ett starkt intryck av att det finns en lag för ett land och en annan lag för ett annat. Jag är mycket medveten om att inte allt detta är kommissionens fel, men vi måste alla fullgöra vår uppgift i att lösa detta om vi är ett enda EU.

Så när jag gratulerar min gruppkollega är jag glad över att höra att många av dessa punkter kommer att tas upp av kommissionsledamoten. Jag skulle vilja komma med en kommentar till, särskilt i samband med miljölagstiftningen, där många av konflikterna uppkommer. Många av de mycket hedervärda målen i enskilda rättsakter står i konflikt med varandra, och vi måste inse detta när vi utarbetar dem. Det finns knapphändig vägledning för lokala myndigheters tillämpning i fråga om hur de bör hantera de ofta mycket goda målen när dessa är motstridiga. Vi utlovades en översyn av detta i energipaketet, så om vår kommissionsledamot skulle kunna upplysa oss om denna pågående process skulle jag vara mycket tacksam.

  Bert Doorn (PPE-DE). − (NL) Herr talman! Även jag vill gratulera Monica Frassoni till hennes betänkande. Vi har nu behandlat ett antal betänkanden om genomförandet av gemenskaprätten, och en tydlig gemensam tråd löper genom dessa betänkanden. Detta innebär ökad uppmärksamhet på genomförandet, även från Europaparlamentets sida. Vi kan nu använda oss av genomföranderapporter. Jag kommer själv att lägga fram en rapport om genomförandet av det åttonde direktivet om tillsyn av revisorer i juli. Det är bra att parlamentet även tar en ordentlig titt på införlivandet av gemenskapsrätten i medlemsstaternas lagstiftning.

Jag vill inrikta mig på frågan om tillsynsmyndigheter i detta sammanhang. Vi talar om införlivandet av lagstiftningen av myndigheterna i medlemsstaterna och om de rättsinstanser som tillämpar lagstiftningen. Många medlemsstater har emellertid oberoende tillsynsmyndigheter som tillämpar och utarbetar lagstiftning. I praktiken har stora skillnader uppstått mellan de olika medlemsstaterna och tillsynsmyndigheterna. Företag från flera medlemsstater som är verksamma internationellt ställs allt oftare inför problemet med skilda krav från olika tillsynsmyndigheter i olika medlemsstater. Detta är ytterst olämpligt och hämmar den inre marknadens fungerande.

Jag vill diskutera ytterligare en punkt. Vi kan inte heller undvika en ytterligare granskning av de lagstiftningsinstrument som tillämpas inom EU. Hittills har vi huvudsakligen arbetat med direktiv när det gäller harmoniseringen. Kommissionsledamot Günter Verheugen har redan vid flera tillfällen förklarat att det inför framtiden är vettigt att utnyttja regleringsinstrumenten inom ramen för inremarknadslagstiftningen i högre grad för att undvika alla möjliga problem, som cherry picking eller gold-plating, dvs. selektiv eller överdriven tolkning, under införlivandet av direktiven. Jag vet att man även i de nationella parlamenten, särskilt i det nederländska parlamentet, sakta men säkert börjar inse att genomförande som omfattar selektiv eller överdriven tolkning kan skada den inre marknadens fungerande och även de nationella ekonomierna. Eftersom det förhåller sig på det viset är steget mot reglering, där det är möjligt, inte längre så stort.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Vi är medvetna om hur viktigt ert uppdrag att övervaka tillämpningen av gemenskapsrätten är. Vi talar om förhållandet mellan en överstatlig institution och nationella regeringar. De nationella regeringarna är starka organ med stor makt; de är offentliga myndigheter. Normalt sett är kommissionen EG-rättens och medborgarnas väktare, och i många fall är kommissionen den enda garanti som medborgarna har (eftersom EG-rätten är lagstiftning) för att den kommer att tillämpas korrekt.

Målsättningen med Monica Frassonis betänkande är att förstärka det som jag skulle vilja kalla kommissionens ryggrad, för att kommissionen ska vara medveten om denna uppgift och för att den, om vi vill ha en föregående förhandlingsfas med regeringarna om de svårigheter som kan uppstå, när det verkligen gäller agerar som medborgarna förväntar sig, kraftfullt och energiskt, och tillämpar gemenskapsrätten.

Det är oroande att vi efter utvidgningen har intrycket av att kommissionen tillämpar mindre strikta kriterier för de nya medlemsstaterna än den tillämpade för de gamla. Detta skulle inverka negativt på EU:s konsolidering och anseende i dessa medlemsstater. Eftersom jag har följt många av kommissionens överträdelseförfaranden kan jag försäkra kommissionen om att när den ingriper känner sig medborgarna, och även de offentliga myndigheterna, styrkta av kommissionens agerande på detta område.

Med andra ord anser jag att syftet med parlamentets betänkande, det förslag som Monica Frassoni har lagt fram, och även yttrandet från Diana Wallis, är att stärka kommissionen, så att den inte känner att den står ensam och försvarslös mot regeringarna, utan vet att den har parlamentet bakom sig för att förstärka den tillsyns- och övervakningsroll som kommissionen har över tillämpningen av gemenskapsrätten.

  Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Herr talman! EU-medborgarna är av avgörande vikt för EU:s lagstiftning. De är inte bara offren för de överträdelser som begås, som till exempel i Neapel, utan har ofta varit nyckelaktörer i många miljöfrågor. De vakar som vakthundar för att försäkra sig om att lagstiftningen tillämpas korrekt överallt i EU, och i många fall är medborgarna de enda som gör detta. Därför bör EU också stödja medborgarna genom att säkra en stark ställning för dem. När de uppmärksammar överträdelser av gemenskapsrätten bör deras klagomål behandlas seriöst och med respekt. Jag hoppas uppriktigt att detta inte är ett försök från kommissionens sida att sätta stopp för många av dessa klagomål, eftersom det skulle vara ett dåligt agerande. Jag vill därför tacka Monica Frassoni för att hon har uppmärksammat dessa risker. Hennes utmärkta betänkande blir nu ett viktigt generellt steg i rätt riktning. EU-medborgarnas ställning kommer att stärkas genom Lissabonfördraget, men om det ska bli något annat än en meningslös prydnad måste medborgarnas bidrag till EU tas på allvar.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Även jag vill gratulera Monica Frassoni till ett utmärkt betänkande. Jag vill även säga att jag är mycket nöjd med att de tio nya medlemsstaternas anslutning inte har påverkat antalet registrerade överträdelser enligt den statistik som kommissionen har lagt fram om antalet förfaranden som gäller överträdelser av EU-lagstiftningen. Statistiken ger emellertid inte hela bilden. En av de viktigaste mekanismer som vi har för att kontrollera hur väl EU-lagstiftningen verkligen tillämpas är systemet med förhandsavgöranden, vars målsättning är att hjälpa de lokala domstolarna att tillämpa EU-lagstiftningen enhetligt i alla medlemsstater. Det grundläggande problemet med detta förfarande är väntetiden på ett svar från EG-domstolen, som fortfarande är mycket lång (omkring 20 månader). Det huvudsakliga skälet till väntetiden – den tid som översättningen tar – utgör cirka nio månader. Det är oroande att vi från många nationella parlament hör krav på ett tak för budgeten, särskilt för skriftliga översättningar.

Kommissionens rekommendationer till medlemsstaterna och kandidatländerna bygger på antagandet att EU-lagstiftningen kommer att kunna införas effektivt om man anställer personal med passande kvalifikationer och anslår lämpliga resurser. Jag håller inte helt med om den åsikten. Antalet anställda och tillgängliga medel är inte den rätta måttstocken. Det krävs även beslutsamhet och engagemang i arbetet för att införa EU-lagstiftningen. För att utföra de uppgifter som medlemsstaterna och kandidatländerna ställs inför krävs tre faktorer: kunskap, kompetens och vilja. Den första av dessa faktorer – det vill säga att besitta kunskap – är inte ett problem i dag. Den andra faktorn – förmågan att införliva det som har åstadkommits av gemenskapen – är kopplad till frågan om att ha tillgång till lämpliga medel och kunna anställa mer personal. För närvarande lägger kommissionen mest tonvikt vid just denna aspekt. Den tredje faktorn – att de som har ansvar för att införa och tillämpa EG-rätten har en vilja att göra detta – är den mest underskattade.

Viljan att tillämpa EG-rätten beror i praktiken på institutionerna och hur systemet för förfaranden, incitament och begränsningar är utformat. Om införandet av EU-lagstiftningen blir en framgång eller ett misslyckande avgörs i sista hand av varje specifik institutionell modell. Kunskap och pengar är inte allt. En god vilja att agera krävs också.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Herr vice ordförande, i ert inledningsanförande förklarade ni att kommissionen inte vill treva i blindo, utan ta reda på om något behöver göras genom att diskutera det med medlemsstaterna. Inom kommissionen – som trots allt är en kollegial institution – är man emellertid inte alltid enig om vissa frågor.

På transportområdet anser jag att det för närvarande finns en fråga som kommer att bli alltmer problematisk för oss under de kommande åren – och förmodligen även inom kommissionen – och det är konceptet att pengarna ska riktas om till miljövänligare transportsätt genom att korssubventionera inkomster som intjänats på ett mindre miljövänligt område – vägtullar, parkeringsavgifter osv. Detta är i själva verket en subvention. Har denna fråga diskuterats, och hur ser situationen ut?

  Katalin Lévai (PSE). – (HU) Tack, herr talman. Som flera talare före mig redan har nämnt kommer våra framgångar när det gäller att nå de mål som fastställs i fördragen att bero på hur effektivt medlemsstaterna tillämpar gemenskapsrätten och hur de införlivar den i den nationella lagstiftningen.

Om de misslyckas med att tillämpa eller verkställa lagstiftningen på lämpligt sätt eller inte kan uppfylla lagstiftningens målsättningar fullt ut kommer vi att få problem. Under de senaste åren har tendensen förbättrats när det gäller efterlevnaden av lagstiftningen, och jag anser att de tio nya medlemsstaternas efterlevnad av lagstiftningen är god. Jag hoppas att detta inte beror på att kommissionen har mer överseende med oss, med de nya medlemsstaterna, utan att det beror på att vi gör verkliga insatser för att uppfylla kriterierna och infria förväntningarna.

Att hitta fram i den byråkratiska djungeln är tyvärr fortfarande långtifrån enkelt. Vi vet hur enormt stort antalet lagstiftningsåtgärder är, och att införliva dem i den nationella och regionala lagstiftningen är ofta oerhört tidskrävande. Att möjliggöra en förenkling av det byråkratiska språket och en allmännare tillämpning av konsekvensbedömningar är mycket viktigt, eftersom detta skulle garantera att så lite tid som möjligt tas i anspråk för klagomålsförfaranden. Tack så mycket.

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Herr talman! De enskilda medlemsstaternas genomförande av gemenskapsrätten är en av Europeiska unionens grundläggande principer. Därför är övervakning och undanröjande av avvikelser målet för ett antal åtgärder. Att kontrollera enskilda medlemsstater och offentliggöra resultatet av dessa kontroller skulle ge medborgarna en möjlighet att känna sig delaktiga i införlivandet av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna.

Samtidigt förhåller det sig emellertid så att till exempel Polen fortfarande lägger på nationell mervärdesskatt, moms, trots det sjätte direktivet och domstolsutslag. Detsamma gäller dubbelbeskattning på inkomst av tjänst. Det finns kända fall där tullavgifter har tillämpats för fordon som köpts av polska medborgare i EU-länder, trots utslag från EG-domstolen, och förseningar av återbetalningar av felaktigt beräknade avgifter.

Särskilt underligt är det att våra medborgare kan sitta häktade i åratal utan att någon dom avkunnas. Polens medborgare väntar otåligt på kommissionens reaktion på de exempel som jag har nämnt och att den sätter stopp för de olagliga åtgärder som begås av vår regering.

Avslutningsvis vill jag uppriktigt gratulera Monica Frassoni. Det är bara synd att detta betänkande rör en relativt avlägsen dåtid; det skulle ha varit trevligare om det hade handlat om 2007.

  Jens-Peter Bonde (IND/DEM). – (DA) Herr talman! Kommittéförfarandet är en studie i hur man begränsar demokratin utan att väljarna inser det. För det första överförs makt från väljarna och de folkvalda företrädarna till regeringstjänstemän och lobbyister bakom stängda dörrar i Bryssel. Omröstningen underställs därefter komplicerade regler som ingen kan komma ihåg, ingen journalist kan skriva om och ingen läroboksförfattare kan förklara. Själva kontentan av detta är helt enkelt att de icke-valda företrädarna i kommissionen kommer att besluta om inte en kvalificerad majoritet kan uppbådas mot kommissionen. Det är lagstiftande makt som förvandlas till verkställande makt, det är öppen lagstiftning som förvandlas till hemliga dekret, det är en majoritetsdemokrati som förvandlas till en minoritetsregering. Det är inte en absolut autokrati, men det är på väg i den riktningen med ett stänk av Mussolinis korporativa idéer.

I och med det nya interinstitutionella avtalet kan parlamentet föra tillbaka frågan på dagordningen igen, men bara om parlamentets vänster- och högerpartier är eniga och en absolut majoritet av ledamöterna röstar för detta. Slopa blandningen av autokrati, och styr med skarpsinne och korporatism! Inför demokrati i all lagstiftning! Låt det bli en grundläggande princip att en majoritet av de folkvalda företrädarna står bakom varje lag, vare sig det handlar om de nationella parlamenten eller här i Europaparlamentet! Lagstiftande av regeringstjänstemän och lobbyister borde höra till det förflutna, och ändå förankras det fast i Lissabonfördraget. Detta är ännu ett gott skäl till att göra fördraget avhängigt av en folkomröstning.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill i en avslutande kommentar betona på ordförandeskapets vägnar att det är medvetet om att en effektiv övervakning av gemenskapsrätten är centralt om lagstiftningen ska respekteras allmänt och om de allmänna rättsliga principer som gemenskapens fungerande grundas på ska tryggas.

I första hand är det emellertid viktigt att garantera rättslig säkerhet för EU-medborgarna. Vi får inte glömma bort att de spelar en viktig roll i genomförandet av gemenskapsrätten. Denna roll avspeglas även av det antal klagomål som medborgarna inger om överträdelser av EG-rätten.

Under debatten, som jag följde mycket uppmärksamt, var flera personer förvånade över att antalet överträdelser, eller åtminstone rapporterade överträdelser, inte har ökat sedan EU:s utvidgning. Flera talare misstänkte att kommissionen inte är lika hård mot de så kallade nya medlemsstaterna.

Jag måste betona att ordförandeskapet inte har någon anledning att tro att det är på det sättet eller har några bevis som underbygger dessa tvivel. Jag kan emellertid komma med minst en möjlig förklaring. När det gäller de så kallade nya medlemsstaterna måste man ta hänsyn till att de blev medlemmar efter många års intensivt införlivande av gemenskapsrätten i sina rättsliga system, och sedan dess har de haft lättare att fortsätta processen i mindre skala. Detta är bara en kommentar om misstanken att kommissionen inte behandlar alla medlemsstater lika strängt, men jag anser att det är lämpligast om kommissionsledamoten kommenterar denna fråga.

Jag vill betona att ordförandeskapet fäster stor vikt vid de gemensamma ansvarsuppgifter och målsättningar som fastställs i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning. Slutligen vill jag uppmana alla institutioner och medlemsstater att uppfylla sina skyldigheter inom ramen för införlivandet och tillämpningen av gemenskapsrätten.

  Günter Verheugen, ledamot av kommissionen. − (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har redan sagt att dagens debatt inte får bli utan konsekvenser, och jag vill betona det igen. Jag kommer att informera Franz Josef Jung om innehållet i denna debatt och parlamentets bidrag och även förslag, eftersom flera mycket viktiga förslag har framförts under debatten, som kommissionen måste ta på allvar.

Jag vill göra ytterligare en kommentar som bygger på rättsfilosofin: en gemenskap av nationer som styrs av rättstatsprincipen bygger på förtroende. Den kan endast fungera om de deltagande staterna kan lita på varandra. Det är skälet till att rättsliga förfaranden måste genomföras offentligt i en konstitutionell stat, och det är också skälet till att jag fullständigt instämmer i det som Diana Wallis sa. Information är centralt i det här sammanhanget, och öppenhet är absolut nödvändigt.

Det får inte finnas några hemligheter i tillämpningen och tolkningen av lagen. Allt måste vara öppet och offentligt. Det är vad jag tar med mig från den här debatten, och det har jag alltid varit övertygad om personligen. Jag håller med om det som Diana Wallis sa om den roll som utskottet för framställningar spelar. Som hennes kund, så att säga, erkänner jag gärna att det ibland krävs en hel del arbete och ansträngningar, men medborgarna har rätt att förvänta sig att vi gör denna insats. Genom de framställningar som vi mottar lär vi oss dessutom mycket om hur våra medborgare uppfattar vår lagstiftning och politik.

Fru Frassoni! Kommissionsledamot Margot Wallström har redan lovat att vi i framtiden kommer att införa systemet med sammanfattningar för medborgare. Sedan dess har kommissionen även antagit ett formellt beslut om detta, så det kommer att ske, och jag är övertygad om att ni kommer att försäkra er om att vi genomför detta. Det har beslutats, och det kommer att genomföras.

Många ledamöter har funderat över frågan om de nya medlemsstaterna och hur det kan vara så att antalet rättegångar om överträdelser av fördragen inte har ökat trots det ökade antalet medlemsstater.

Kommissionen har en mycket klar åsikt om detta, nämligen att det finns två skäl. För det första – och i det här sammanhanget känner jag mig tämligen självmedveten, eftersom jag måste påpeka att det beror på det goda arbete som den tidigare kommissionsledamoten med ansvar för utvidgningen har gjort – beror det på att de nya medlemsstaterna förberedde sitt regelverk så noggrant att de vid tidpunkten för anslutningen uppfyllde kraven mer exakt än de gamla medlemsstaterna. Jag kan bara bekräfta detta. Det är helt sant. Vi skulle aldrig ha kunnat slutföra anslutningsfördragen om inte gemenskapens regelverk hade uppfyllts.

Det andra skälet är kanske lite mer praktiskt. Medborgarna i de nya medlemsstaterna måste successivt lära sig att de kan inge klagomål, och hur de gör detta. Jag förutsätter därför att antalet klagomål kommer att öka.

Alyn Smith nämnde att lagstiftningen även måste vara lättfattlig och tillämpbar, särskilt miljölagstiftningen. Som vi vet genomför kommissionen en översyn av all gemenskapslagstiftning som kommer att vara klar i slutet av nästa år för att ta reda på var och hur den kan förenklas. För bara några dagar sedan lovade vi i samband med vår presentation av framstegen med projektet ”Bättre lagstiftning” att hela denna process verkligen kommer att slutföras i slutet av nästa år.

Herr Medina! Ni behöver inte oroa er för att kommissionen sopar klagomål under mattan. Utifrån min egen erfarenhet av över åtta år som kommissionsledamot kan jag försäkra er om att jag har blivit tvungen att bromsa övernitiska kommissionsavdelningar mycket oftare än jag har behövt säga till dem att elda på med det tunga artilleriet och inleda ett fördragsöverträdelseförfarande. Jag måste mycket oftare säga till dem, ”vänta lite, ta det lugnt och tala med dem först för att se om detta kan göras upp i godo”. Risken för att kommissionens tjänsteavdelningar tenderar att sopa saker under matten är nästan obefintlig. Jag är övertygad om att detta inte sker.

När det gäller Reinhard Racks fråga: beslut om överträdelser av fördraget, vare sig det är inledningen eller avslutningen eller något enskilt steg däremellan, kräver ett formellt beslut av kommissionskollegiet. Det är så det är organiserat. Jag kan inte här och nu besvara er specifika fråga om korssubventioner, men jag kommer att försäkra mig om att ni får ett svar före slutet av veckan.

Angående Wiesław Stefan Kucs yttranden om häktningstider före rättegång medger jag att det skulle vara en skandal om det förekom, men det faller inte inom EU:s behörighetsområde. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är behörig domstol för sådana ärenden.

Jag tackar för alla era förslag och den konstruktiva andan i debatten. Jag är övertygad om att vi kommer att ha gjort ytterligare framsteg när vi diskuterar dessa frågor igen nästa år.

  Monica Frassoni, föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka mina ledamotskolleger, kommissionsledamoten och ordförandeskapet för att ha deltagit i denna diskussion som, vilket kommissionsledamot Günter Verheugen påpekade, inte slutar här.

Jag vill bara helt kort nämna ett par punkter. Jag vill kommentera frågan om att fastställa prioriteringar, som kommissionsledamot Günter Verheugen talade om. Jag anser att detta faktiskt skulle kunna vara riskabelt. Det har emellertid aldrig gjorts hittills. Jag har alltid varit relativt skeptisk till möjligheten att verkligen fastställa prioriteringar. Hur som helst, om ni verkligen vill gå den vägen, ta risken att vara öppna, varför inte till och med ta upp dessa prioriteringar till diskussion? Annars skulle en misstanke kunna slå rot om att prioriteringarna har valts för att ni vill bli kvitt besvärliga överträdelser. Det skulle inte vara bra enligt min mening.

Det andra jag vill påpeka är att trots att kommissionen förnekar att den behöver mer resurser, särskilt mänskliga resurser, för att behandla överträdelserna är det i själva verket så att jag, under nästan alla möten som jag har haft med era kolleger i kommissionen, har fått höra att de inte har tillräckligt med resurser, inte har tillräckligt med personal, för att hantera denna fråga.

Under debatten kom frågan om antalet överträdelser i de nya medlemsstaterna upp, och det som kommissionsledamoten och ordförandeskapet sa är förmodligen sant. Vi bör emellertid också veta att det, till exempel för miljöfrågor, endast finns två, eller kanske tre tjänstemän som har hand om alla de nya medlemsstaterna, så det finns uppenbarligen ett problem med personalbrist.

Avslutningsvis har vi frågan om parlamentets roll. Vi diskuterar internt flera olika sätt för att göra vår roll som medlagstiftare effektivare, genom att följa upp tillämpningen av de direktiv som vi antar. Jag anser att det finns två saker som vi absolut måste göra: för det första måste vi absolut, genom ett politiskt beslut, förstärka utskottet för framställningars roll som, vilket Diana Wallis påpekade, är vårt fönster mot världen, och för det andra måste vi systematiskt hålla sammanträden om tillämpningen, vilket emellertid kräver öppet samarbete från kommissionens sida. Om vi håller sammanträden där vi diskuterar tillämpningen av direktiv och den kommissionstjänsteman som deltar håller tyst eller berättar saker för oss som är av föga intresse – kanske för att han eller hon inte kan berätta det vi verkligen vill veta – är allt detta meningslöst.

Tack så mycket ändå, och vi kommer otvivelaktigt att återkomma till detta igen.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.