Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 20 februari 2008 - Strasbourg

12. Europas demografiska framtid (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Françoise Castex för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om Europas demografiska framtid (2007/2156(INI)).

  Françoise Castex, föredragande. − (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den debatt vi fortsätter i kväll inleddes inom dessa väggar för flera år sedan. Den kommer inte att avslutas med antagandet av detta betänkande, som fortfarande lämnar några frågor obesvarade som vi otvivelaktigt kommer att behöva återvända till i en nära framtid. I varje fall vill jag tacka kommissionen för dess utmärkta meddelande som har berikat debatten. Det har vi dragit nytta av i utskottet för sysselsättning och sociala frågor.

I mitt betänkande utvecklar jag konsekvenserna av den demografiska förändringen, det vill säga minskningen av den aktiva befolkningen, det växande antalet äldre och den demografiska obalansen mellan Europas olika regioner. Är det för att säga att det är omöjligt att angripa orsakerna? Först vill jag påminna er om att vi under 1900-talet var med om två enorma förändringar.

För det första fick kvinnor tillträde till utbildning på samma grunder som män. För det andra fick kvinnor kontroll över sin reproduktion genom preventivmedel. Detta är två faktorer i kvinnans frigörelse. De markerar stora och, hoppas jag, oåterkalleliga framsteg för mänskligheten.

För att all information som krävs för analysen ska vara för handen måste ytterligare två saker till. Alla undersökningar visar att Europas medborgare skulle vilja ha fler barn än de faktiskt har, och för det andra, i medlemsstater där sysselsättningsgraden bland kvinnor är hög är också födelsetalen höga. Ett aktivt arbetsliv förhindrar därför inte människor från att ha barn, förutsatt att det går att förena arbetsliv och familjeliv för alla, både män och kvinnor. På detta område finns fortfarande mycket kvar att göra, i alla medlemsstater.

En annan fråga kom upp under våra diskussioner, något som ingen egentligen ifrågasätter. Ekonomisk otrygghet och framtidsrädsla är viktiga faktorer bakom sjunkande födelsetal. När det är svårt att planera för framtiden tvekar folk att skaffa barn. Detta är en central fråga, och jag menar att de sjunkande födelsetal som registrerats i EU är en allvarlig varning i detta avseende. För att återfå framtidstron behöver våra medborgare ett återupprättande av sin trygghet på jobbet och värdiga levnadsförhållanden. Nu räcker det med tal om anledningarna – vilka blir då konsekvenserna?

Huvudkonsekvensen är en minskning av den aktiva befolkningen, som har minskat från 331 miljoner 2010 till omkring 268 miljoner fram till 2050. Hur kan vi bibehålla Europas tillväxt och konkurrenskraft med en liten aktiv befolkning? Det är här som titeln på meddelandet verkligen får en mening, herr kommissionsledamot, och verklig kraft: genom att vända en utmaning till en möjlighet. Europa har fortfarande mycket höga arbetslöshetstal i dag, och utrymmet för en utveckling av sysselsättningen för kvinnor, unga och äldre, vars sysselsättningstal sjunker dramatiskt från 52–55 års ålder, är fortfarande mycket stort.

Är inte den verkliga möjligheten i denna demografiska utmaning målet om full sysselsättning, som slutligen är realistiskt, uppnåeligt och nödvändigt? För att uppnå det måste vi genomföra en verklig politik för hanteringen av mänskliga resurser och en verklig politik för livslångt lärande. Jag har anledning att säga livslångt, för det innebär också för anställda över 50 år som, utöver andra typer av diskriminering, också ställs inför diskriminering i fråga om utbildning och befordran på arbetet.

I mitt betänkande för jag fram begreppet arbetslivscykel för att betona behovet av att se arbetslivet som en period på omkring 40 år – även om det är upp till medlemsstaterna att besluta – av fortlöpande anställningar, utbildning, återkvalificering, möjlig befordran, från början till slutet av en persons arbetsliv. Innan man funderar på att höja pensionsåldern är det nödvändigt att se till att alla under den åldern kan arbeta, utnyttja sina färdigheter och sin yrkeserfarenhet.

Det är på grund av att det finns en lagstadgad pensionsålder som människor kan tänka sig att fortsätta längre, beroende på de bestämmelser som varje medlemsstat fastställer i enlighet med sina traditioner av dialog och samråd. På denna punkt är debatten fortfarande öppen.

Den sista punkten som jag vill nämna snabbt är naturligtvis nyttan av invandringen. Det förs många diskussioner om att kompensera för nedgången i den aktiva befolkningen, men invandring leder också till många spänningar, som ni vet. Av den anledningen rekommenderar jag en tydlig och motiverad inställning till denna fråga. Invandring är inget nytt fenomen i EU, och med en positiv balans på två miljoner invandrare per år – en siffra som har legat fast i många år – bidrar den lagliga invandringen till sammansättningen av den arbetsaktiva befolkningen i EU, precis som den bidrar till sammansättningen av det europeiska samhället.

Vi behöver bibehålla denna ström av invandrare och garantera en rättslig status i våra medlemsstater för dem vi välkomnar, särskilt i kampen mot olaglig invandring och utnyttjandet av olaglig arbetskraft. Den mänskliga dimensionen av invandringen måste styra vår politik i frågan, och integrationen av familjer får inte försvinna från våra riktlinjer.

Jag vill göra en preliminär avslutning av denna presentation och påminna om att det bakom genomsnittliga födelsetal, ålderspyramider och kvoter ligger frågor om födelse, moderskap, kvinnans plats i samhället, omsorgen om våra äldre och hur vi själva önskar avsluta våra liv. Det är därför denna debatt är både intressant och passionerad, och jag vill också tacka alla skuggföredragande för att ha intresserat sig lika mycket för detta som jag har gjort.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka alla ledamöter i Europaparlamentet och framför allt föredraganden, Françoise Castex, för hennes informativa betänkande om kommissionens meddelande om Europas demografiska framtid. Jag är särskilt nöjd med att det utöver sysselsättningsutskottet var fyra andra parlamentsutskott som sysslade med detta betänkande: utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, utskottet för ekonomi och valutafrågor samt utskottet för regional utveckling. Det ger medlemsstaterna på ett tydligt sätt en starkare politisk signal och visar på betydelsen av befolkningsfrågan i Europa i dag.

Europaparlamentets analys av de huvudsakliga befolkningsfrågorna följer i stor utsträckning samma linjer som slutsatserna i kommissionens rapport från 2007. I båda enas man om att åldrande och fallande födelsetal är en följd av social och ekonomisk utveckling. Dessutom delar parlamentet och kommissionen uppfattningen att det är möjligt att möta dessa företeelser på ett konstruktivt och framgångsrikt sätt. Demografiska förändringar innebär inte bara allvarliga utmaningar utan också nya möjligheter. I betänkandet framhålls dock att det är viktigt att möta både utmaningar och möjligheter nu.

Det är uppmuntrande att se att det politiska svaret och åtgärderna som utvecklas i betänkandet mer eller mindre motsvarar kommissionens förslag. De enskilda medlemsstaterna har ensamma ansvaret för familjepolitiken. EU har emellertid, som det mycket riktigt fastslås i betänkandet, också en roll att spela. Den reviderade Lissabonstrategin ger en ram för modernisering av familjepolitiken genom stöd för jämställdhet mellan kvinnor och män och framför allt stöd till initiativ som syftar till att nå en bättre balans mellan arbetsliv och privatliv. I detta avseende är vi nöjda med den europeiska alliansen för familjen, som inrättades vid Europeiska rådets möte våren 2007. Denna allians utgör en annan plattform på EU-nivå för erfarenhetsutbyte mellan medlemsstater.

I betänkandet betonas också mycket riktigt det förändrade förhållandet mellan de arbetande och de icke-arbetande sektorerna, och man understryker att medlemsstaterna måste vidta alla åtgärder som är möjliga för att ta itu med den framtida arbetskraftsbristen på arbetsmarknaden. De måste först och främst öka kvinnors, ungas och äldres deltagande på arbetsmarknaden. Det finns ett antal särskilda åtgärder som kan och måste vidtas.

Låt mig kort nämna migrationen återigen eftersom det är ett så viktigt och känsligt område. Det är helt tydligt att migration åt olika håll mellan länder är en väsentlig del i europeisk historia och det europeiska levnadssättet. Det är nödvändigt att stödja integration från början, snarare än att se migrationen enbart som en säkerhets- eller övervakningsfråga. Migrationen är en del av det europeiska levnadssättet och har för det mesta positiva och nödvändiga effekter för oss alla.

Sammanfattningsvis vill jag nämna frågan om infertilitet. I Europaparlamentets betänkande pekar man på den ökande förekomsten av infertilitet hos par. Vi vet att det finns vissa enbart medicinska aspekter eller anledningar till detta problem, men det är uppenbarligen också kopplat till sociala förhållanden, i synnerhet till par som skjuter upp familjebildningen. Jag vill bara upprepa att vi måste närma oss denna fråga på ett sammanhållet och övergripande sätt, inte bara från en medicinsk synpunkt.

Det finns en lång lista på personer som väntar på att komma med i debatten, så jag ska avsluta mitt inlägg och ser fram mot den diskussion som kommer att följa.

  Bilyana Ilieva Raeva, föredragande för yttrandet för utskottet för ekonomi och valutafrågor. − (BG) Herr kommissionsledamot, herr talman! Den demografiska helhetsbilden i Europa är mycket oroväckande. Enligt Eurostats prognoser kommer befolkningen i gruppen mellan 15 och 64 år att minska med en miljon människor om året efter 2010. Denna trend orsakas av två faktorer.

Medellivslängden fortsätter att öka i alla medlemsstater i EU, vilket är en mycket positiv utveckling och en följd av den höga livskvaliteten i gemenskapen. Men det är oroväckande att födelsetalen samtidigt är mycket låga, vilket leder till att den åldrande befolkningen utgör en ökande andel.

Det är denna situation som leder till en minskning av den arbetsföra delen av befolkningen och sjunkande arbetsproduktivitet. Detta demografiska problem hotar den europeiska ekonomins stabilitet, den europeiska sociala modellen och solidariteten mellan generationerna.

Mot denna bakgrund lovordar jag Europeiska kommissionens initiativ att utarbeta en gemensam europeisk demografisk strategi som det enda adekvata sättet att möta denna globala utmaning.

Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor framhåller de ekonomiska instrument som skapar möjligheter att förbättra den demografiska situationen i Europeiska unionen.

I de framlagda texterna antyds flera viktiga handlingslinjer, däribland: utveckling av hållbara och balanserade statsfinanser, främjande av olika ekonomiska instrument med garanterad öppenhet och säkerhet, skatteeftergifter för företag som anlitar äldre arbetstagare, påskyndande av liberaliseringsprocessen för arbetsmarknaden eller, för att citera kommissionsledamot Vladimír Špidla, intern migration i det utvidgade EU redan före 2014, uppmuntran av sysselsättning bland ungdomar och dem med familjeansvar genom innovativa arbetsplaner som skiftarbete, deltidsarbete och livslångt lärande.

Tonvikten läggs på behovet av att medlemsstaterna uppfyller sina åtaganden enligt stabilitets- och tillväxtpakten som ett sätt att övervinna de demografiska utmaningarna. Texten innehåller också en del mer flexibla mekanismer för att frivilligt behålla människor efter den lägsta pensionsåldern enligt konceptet ”lön och pension”.

Den centrala tanken är att om vi vill möta de demografiska utmaningarna måste vi stödja inrättandet av mekanismer som möjliggör flexibla anställningsformer och uppmuntra till att frivilligt fortsätta med ett aktivt liv även efter den lägsta pensionsåldern.

  Elisabeth Schroedter, föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. − (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Följderna av den demografiska förändringen är mycket skiftande. Medan Paris ytterområden gång på gång skakas av sociala oroligheter på grund av den höga invandringen tynar regionerna bort i Brandenburg, där jag kommer ifrån, människor flyttar ut och befolkningen åldras allt snabbare.

Det åldrande samhället blir en belastning för de offentliga finanserna i takt med de sociala förmåner som måste betalas. Enligt Lissabonstrategin ska dessa minskas. Men i ljuset av de verkliga orsakerna till den demografiska förändringen frågar jag mig om denna minskning inte kan motverka Lissabonstrategins syften. Kommissionen gör det ganska enkelt att ge kvinnor skulden för det åldrande samhället eftersom de inte har tillräckligt många barn, men de verkliga orsakerna är de nuvarande och tidigare politiska misstagen.

Jag vill bara ta upp tre av de punkter som har skapat denna bristande balans i samhället. Den första punkten innebär att analyser visar att människor faktiskt vill ha barn, men föräldrar – inte bara kvinnor – vill inte ha barn eftersom ramvillkoren inte är de rätta, eftersom de inte har någon social trygghet, eftersom det – vilket redan har sagts – är svårare för föräldrar att få arbete och eftersom karriär och familj inte går att förena.

Lösningen skulle vara ett helt nytt paradigm när det gäller balansen mellan yrkesliv och familjeliv. Det innebär att tiden mellan familj och karriär delas lika mellan könen, något som Dublin Foundation har gjort utmärkta undersökningar om. Det är också avgörande att barnen inte ses som små inträdesbiljetter till fattigdom, så som fallet är i många medlemsstater.

För medlemsstaternas politik innebär detta hållbarhet i det sociala trygghetssystemet, och även om detta är en impopulär kostnadsfaktor skulle åtgärden åter få den demografiska förändringen i balans.

En intressant studie som genomförts i den region där jag kommer ifrån illustrerar den andra aspekten. I den undersökningen konstaterades det att unga kvinnor flyttade ut från området, inte på grund av problemen med att kombinera arbete och familj, utan på grund av den omfattande diskriminering som började så snart de lämnat skolan. De är framgångsrika, de bästa i klassen, de bästa som tagit examen, men ändå erbjuds de fortfarande platser på utbildningskurser av lägre kvalitet och sämre möjligheter att göra karriär. Det innebär alltså att Europeiska kommissionen verkligen kan vara effektiv på det område där den verkligen har kompetens, det vill säga i frågor som rör integrering av jämställdhetsperspektiv – lika möjligheter för män och kvinnor – för att bekämpa diskriminering genom att införa förbättringar i lagstiftning och särskilt genom att utöva påtryckningar på medlemsstater att genomföra lagstiftning så att det äntligen börja hända något.

För det tredje vill jag som föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling återkomma till temat med de tynande regionerna. I vårt yttrande är vi kritiska till det sätt på vilket de statliga förvaltningarna alltjämt reser stora hinder för effektivt medborgarengagemang och för utvecklingen av innovation och kreativitet. Därigenom motverkar de planerna på framgångsrik regional utveckling.

Samtidigt finns det en tendens till att politiska ledare helt enkelt avskriver regioner, till att de drar sig undan från dem under det att de hävdar att staten har ansvar för att tillgodose grundbehoven, att de helt enkelt överger dem. Detta är inte någon lösning för Europa eftersom det – som historien visar – på lång sikt, under generationer, kommer att bli oerhört dyrt. I själva verket är det de statliga förvaltningarnas uppgift att fånga upp den drivkraft som kommer från det civila samhället och samarbeta med det för att hjälpa regionerna ur detta dilemma.

I detta sammanhang uppmanar jag Europeiska kommissionen att fånga upp initiativ från det civila samhället, och särskilt att främja det civila samhället genom att samordna utbytet av erfarenheter mellan regioner där utvecklingen är god och att lyfta fram goda exempel på beprövade och testade metoder. Detta är konkreta lösningar där Europeiska kommissionen kan vara aktiv utan att hela tiden göra kvinnor ansvariga för den demografiska förändringen.

  Magda Kósáné Kovács, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. − (HU) Tack, herr talman! I årtionden har vi fått lära oss att klimatförändringen och miljöförstöringen hotar vår framtid. Toppmötet på Hampton Court gjorde oss uppmärksamma på en annan process som börjar bli riskfylld: Europa håller på att åldras.

På grundval av det ansvar som utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor känner inom detta område riktade utskottet tre rekommendationer till föredraganden och till utskottet för sysselsättning och sociala frågor om ärenden som rör medborgerliga rättigheter. Jag vill tacka dem för att de har satt sig in i våra rekommendationer och tagit hänsyn till dem.

Det första området är stöd till familjer och barn. Lagstiftning om stödsystem till familjer hör till den nationella jurisdiktionen, men antagandet av förpliktelser som avser barnfamiljer är likväl också en moralisk fråga och en viktig del av de europeiska värdena. Lika rättigheter för familjer med och utan barn är ett ytterst viktigt gemenskapsintresse. Men utgångspunkten för att trygga barns rättigheter är att framtida generationer också ska känna ansvar för världen utanför familjen.

Efter att ha analyserat de lagliga och olagliga formerna av invandring har utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor riktat uppmärksamheten på att behoven i ett åldrande samhälle och på arbetsmarknaden kräver en konsekvent, komplex migrationspolitik. Vi är glada över att betänkandet går in utförligt på detta.

Låt mig under året för kulturell mångfald tillägga att enligt experterna och forskningen kan det finnas ett direkt samband mellan migration och befolkningstillväxttakten, eftersom det stora antalet barn i andra generationens immigrantfamiljer minskar, medan närvaron av invandrare kan påverka värdbefolkningens lust att skaffa barn.

Slutligen kan diskriminering av äldre arbetstagare hindra människor som inte är unga från att stanna på arbetsmarknaden. Jag vill betona att det inte går att tvinga dem att arbeta längre, utan de måste ha en äkta valmöjlighet, och till det krävs livslångt lärande. Förtrogenhet med modern kommunikationsteknik förbättrar deras möjligheter att hitta arbete och skapar öppningar till äldre människors globala värld.

I sitt yttrande uppmanade utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor flera gånger kommissionen att komma med en rekommendation om ett allmänt anti-diskrimineringsdirektiv, och vi hoppas att detta betänkande kommer att påskynda processen. Tack, herr talman!

  Karin Resetarits, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (DE) Herr talman! Ja, varför skaffar vi kvinnor färre barn? I yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män ges många olika orsaker till det och förslag på politiska lösningar. Min kollega Françoise Castex har redan lyckats få med nästan alla av dem i sitt betänkande. Tack, fru Castex!

Men hur kan vi då hjälpa kvinnor att uppfylla sin önskan om att skaffa barn? För det första, lika lön för lika arbete! Det är enda sättet att ge båda föräldrarna lika mycket att säga till om när de beslutar vem som ska ta föräldraledigt efter det att ett barn fötts.

För det andra har båda föräldrarna lika stort ansvar för att uppfostra sina barn. Vi behöver pappornas hjälp. Utan stöd från fadern till mina fyra barn skulle det vara omöjligt för mig att arbeta här.

För det tredje måste arbetsgivarna underlätta föräldraledigheten för sina anställda, med stöd från staten om så krävs. Ett land som vill ha barn måste sätta barnen i centrum för sin politik.

För det fjärde behöver vi högkvalitativ barnavård och en barnvänlig miljö oavsett föräldrarnas inkomst. De som inte instämmer förtjänar inte att höra barnaskratt.

  Talmannen. − Tack så mycket! Låt mig också på alla fäders vägnar tacka er för ert anförande.

Vi ska fortsätta med diskussionen, och i den här avdelningen kommer diskussionen på de politiska gruppernas vägnar att öppnas av Carlo Fatuzzo för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Tre minuter, om ni vill vara så vänliga.

  Carlo Fatuzzo, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att tala vid detta tillfälle, för det första för att gratulera ordföranden för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, Jan Andersson, till att ha framlagt detta initiativbetänkande från utskottet, som är så briljant och engagerat utformat av Françoise Castex i en rad samråd, där alla ledamöter av utskottet deltagit – en del på ett särskilt framträdande sätt. Efter nio år som ledamot av Europaparlamentet vill jag också säga: Slutligen har vi ett betänkande i parlamentet där det talas om pensionärer och de äldre! Ja, de nämns verkligen ganska mycket. I morgon förmiddag kommer jag i min röstförklaring att tala om för er hur många gånger orden pensionär och äldre förekommer i detta betänkande.

Där talas naturligtvis också om andra saker, om födelsetal, om barn och om fortbildning, men jag vill lyfta fram detta: varför talar vi äntligen om de äldre? Jag är övertygad om att detta beror på att alla regeringar är mycket oroliga, eftersom så många äldre i jämförelse med så få arbetstagare innebär att man måste betala mycket mer för pensioner och betala mycket mer för hälsovård än tidigare.

Se bara tillbaka 20 år, 10 år, 30 år, 50 år, ingen brydde sig om att tänka på att de äldre behövde hjälp, att de äldre behövde stöd, att människor med äldre föräldrar behövde mer ledig tid än tidigare. Vi börjar tala om pensionsprogram, och vi börjar säga att det borde finnas fler barn och att mödrar borde få mer hjälp. Krävdes det att denna omvälvning kom, som jämfördes med klimatförändringen av någon som talade före mig?

Ur dåliga saker kommer goda saker, det tror jag, eftersom de saker jag ser i detta betänkande har mitt helhjärtade stöd. Slutligen visar oss EU, genom Europaparlamentet, vad det verkligen innebär att vara en stat. Jag hoppas att medlemsstaterna kommer att följa detta goda exempel.

  Jan Andersson, för PSE-gruppen. – Herr talman, herr kommissionär! Jag vill börja med att tacka föredraganden som har gjort ett väldigt bra grundarbete men också skött förhandlingarna mellan de olika politiska grupperna på ett utmärkt sätt.

Det här är, som någon tidigare sade, en stor utmaning. Inte ett hot, utan en utmaning för Europeiska unionen. Jag ska försöka hålla mig till de tre huvudområden som var och är strukturen i föredragandens betänkande.

För det första, födelsetalen. Vi har för låga födelsetal i Europa, och jag delar den uppfattningen att det i stor utsträckning beror på brist på politiska beslut. Det handlar om att män och kvinnor i dag vill finnas, och behövs, på arbetsmarknaden men samtidigt vill ha ett föräldraskap och skaffa barn. Den kombinationen måste vi gynna i medlemsländerna, så att föräldrarna, både män och kvinnor, – och det är viktigt att betona – kan förena arbetsliv och föräldraskap. Det handlar om ersättningar vid föräldraledighet som bygger på en inkomstbortfallsprincip, knuten till arbetslivet, på en hög nivå så att man kan vara hemma och inte behöver lida ekonomiskt.

För det andra behöver vi en utbyggd barnomsorg av hög kvalitet. Där har vi långt kvar. Vi har mål, men det är få medlemsländer som i dag uppfyller målen för en utbyggnad av barnomsorgen.

Sedan gäller det de äldre på arbetsmarknaden. Det är en paradox att vi går senare in i arbetslivet och lämnar det tidigare. Vi måste skapa förutsättningar med olika åtgärder på arbetsmiljöområdet, när det gäller möjligheten till fortbildning och när det gäller flexibla lösningar i gränslandet mellan arbetsliv och pension, för att möjliggöra för föräldrarna att stanna kvar i arbetslivet.

Till slut migrationen. Vi behöver människor som kommer från andra delar av världen i våra samhällen, för att utveckla och bevara våra välfärdssamhällen. Därför måste vi skapa en integrationspolitik där de integreras i våra samhällen och inte lever i ett utanförskap. Den politiken måste vi hjälpas åt med, för den är ingen motsättning till våra välfärdssamhällen. Den är tvärtom en förutsättning för att utveckla dem.

  Elizabeth Lynne, för ALDE-gruppen. – Herr talman! Detta har varit ett svårt betänkande. Olyckligtvis har det funnits mycket lite tid till att nå kompromisser eller till någon riktig debatt om en del av frågorna – härav det stora antalet ändringsförslag.

Men jag är nöjd med många av de delar som vi har, som till exempel behovet av att ta itu med frågan om äldrediskriminering. Mer behöver snarast göras för att få ett slut på de fysiska, ekonomiska, emotionella och övriga former av diskriminering som äldre människor regelbundet utsätts för. Enligt den senaste uppskattningen är andelen äldre människor som har utsatts för diskriminering mer än 10 procent, vilket är en häpnadsväckande siffra. Därför välkomnar jag att kommissionen har för avsikt att lägga fram ett meddelande i frågan. Men vi måste göra mer än så. Medlemsstaterna måste också arbeta för att garantera oberoende, fri personlig vård, livslångt lärande och avsaknad av diskriminering på arbetsplatsen för alla äldre människor. Detta innebär naturligtvis att genomföra sysselsättningsdirektivet från 2000 fullt ut och att sedan bygga vidare på det.

Vi måste arbeta för att arbetstagare inte längre ska kastas på sophögen, oavsett om det är vid 50, 55 eller 65. En godtycklig ålder för lagstadgad avgång måste avskaffas samtidigt som en lagstadgad pensionsålder garanteras som fastställts på medlemsstatsnivå. Det finns en mycket tydlig skillnad mellan dessa båda. Enskilda kan sedan välja mellan att sluta arbeta och gå i pension eller att fortsätta att arbeta och antingen ta ut sin pension eller vänta med det tills de väljer att sluta arbeta. Olyckligtvis kunde jag inte få till stånd enighet om detta, och därför finns det inte med i betänkandet, men jag anser att medlemsstaterna måste uppmuntras att titta på det här inför framtiden.

Jag har lagt fram en rad ändringsförslag för min grupp som jag hoppas att andra ledamöter kommer att finna värda att stödja, men de flesta frågor som behandlas i detta betänkande bör förbli inom medlemsstaternas behörighet. Det är naturligtvis fortfarande mycket vi kan göra när det gäller att utbyta bästa praxis.

  Jan Tadeusz Masiel, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Som föredraganden mycket riktigt konstaterar är den demografiska situationen beroende av naturlig befolkningstillväxt, medellivslängd och migrationsflöden. Jag vill lägga till en fjärde grundläggande faktor för denna dynamik i form av interpersonella relationer och den politiska vilja som påverkar dem.

Människan är en särskilt krävande och besvärlig varelse som inte bara fortplantar sig när tiden är inne utan som dessutom måste ha lämpliga och passande förhållanden för att göra det. Det tjugonde århundradet, och i synnerhet åren efter andra världskriget, fyllde inte mänskligheten med särskilt stor optimism och längtan efter att fortplanta sig. Det var som om världen inte tycktes tillräckligt lockande för att förmå människor att skaffa barn.

Idag, nu när vi har förstått orsakerna till den dystra demografiska bilden av Europas framtid, är tiden inne att börja rätta till situationen. Så som framgår av betänkandet är invandring inte en tillfredsställande lösning på problemet. Framförallt måste vi skapa tilltalande villkor för européer som utgör en uppmuntran att påskynda den naturliga ökningen. Jag stöder alla förslag till lösningar i betänkandet, och jag vill framhålla två av dem.

Vård i en utsträckning som vi aldrig förut har erbjudit bör frikostigt ges till familjer, och särskilt till kvinnor som inte bara ägnar sin tid åt moderskapet utan också tar hand om sjuka och äldre familjemedlemmar. Det krävs att detta arbete omfattas av en särskild yrkesställning förenad med ersättning. Dessutom måste varje barn ha en garanterad plats på ett daghem och i förskolan efter det att modern har återvänt till arbetet.

Slutligen är demografi ett problem som bland annat är politiskt, och vi är politiker, vi har förutsättningar att rätta till den dåliga situationen.

  Ilda Figueiredo, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Det är sant att det finns demografiska förändringar av befolkningen i EU:s medlemsstater som det är viktigt att ta hänsyn till, men i den analys som gjorts räcker det inte att säga att födelsetalet sjunker och att befolkningen åldras. Analysen måste gå längre och söka efter orsakerna och ange åtgärder som inte äventyrar mänsklighetens framtid och allt vad civilisationen hittills har uppnått.

Vi får alltså inte äventyra de framsteg som vi har uppnått när vi har tillämpat vetenskapliga framsteg för att förbättra människors levnadsvillkor, så som förebyggande medicin, bättre sjukvård, kost och bostäder, kortare arbetstider och stöd till mödrar, fäder och barn, vilket har lett till en konstant och regelbunden ökning av den sannolika livslängden.

Till detta har i stor utsträckning bidragit att vi har en offentlig politik inom grundläggande sociala områden, i synnerhet allmänt tillgängliga offentliga tjänster, särskilt inom områdena hälsovård och utbildning. Det har också varit mycket viktigt att arbetstagarnas landvinningar när det gäller organisering och arbetstid, förbättrade hälso- och säkerhetsvillkor på arbetsplatsen och framsteg i fråga om pauser och ledigheter, anständiga löner och trygga anställningar har lagfästs.

Men en alltmer nyliberal politik vars viktigaste instrument är Lissabonstrategin, stabilitetspakten och Europeiska centralbankens riktlinjer har lett till liberalisering och privatisering av offentliga tjänster och en ökning av otrygga anställningar som särskilt drabbar kvinnor. Ökningen av pensionsåldern gör det ännu svårare för ungdomar att hitta arbetstillfällen med rättigheter, och den allmänna tillgången till offentliga tjänster och bra bostäder har också försämrats.

Alla dessa faktorer bidrar till att födelsetalet sjunker. Därför måste vi snarast lägga om politiken. Därför måste vi ersätta Lissabonstrategin med en europisk strategi för solidaritet och hållbar utveckling som öppnar nya perspektiv för Europa med anständiga arbetstillfällen med rättigheter, särskilt för kvinnor och ungdomar, kortare arbetstider utan minskad betalning, bättre löner, ett slut på diskrimineringen, särskilt lönediskrimineringen av kvinnor, större ekonomisk och social sammanhållning, adekvat skydd och offentlig och allmän social trygghet som garanterar bättre livskvalitet och större social rättvisa.

Därför är det angeläget att skapa fler, bättre och överkomliga resurser för barntillsyn och vård av behövande människor och att göra offentlig förskola allmänt tillgänglig och avgiftsfri så att goda arbetsvillkor främjas som gör det möjligt att förena arbets- och familjeliv. Detta kräver i sin tur fasta anställningar och arbetstider och respekt för mödrars och fäders sociala roll.

Därför är det också nödvändigt att anslå större budgetmedel till mindre utvecklade länder, och därför måste alla medlemsstater snarast ratificera och tillämpa FN-konventionen om familjeåterförening för invandrade arbetstagare.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta är ett betänkande om förberedelserna för en befolkningsförändring. Betyder det att vi ger upp och accepterar de otäcka profetiorna i grönboken från 2005?

När denna grönbok kom ut såg vi förändringen som en utmaning. Bland annat ville vi hitta ett sätt att låta kvinnor ha det antal barn som de sa att de ville ha. Kastar vi in handduken nu?

Vår vilja att öka födelsetalen förstörs av vår politik. Vår konkurrensstrategi baserar sig på att öka konsumtionen. Men konsumtionen kan vara avskräckande för att skaffa barn. I konsumtionssamhället lär vi oss att vara själviska. Titta på reklamen. Skäm bort dig själv, kom och köp, köp allt!

För de flesta människor är tanken på att skaffa barn och familj motpolen till detta, eftersom det kräver att man är osjälvisk, delar med sig och sätter andra i första rummet. När vi blir konsumenter frågar vi oss allt oftare om vi har råd att skaffa barn. Och vi väger kostnaden för ett barn mot kostnader för att gå vidare eller ett socialt liv eller en bil eller en semester. Barnet väljs ofta bort av potentiella föräldrar som säger ”nej tack” eller ”inte än”.

Vi måste självfallet också ta itu med infertiliteten. Men med över fyra miljoner aborter i Europa varje år kan vi inte riktigt säga att våra minskade födelsetal i huvudsak handlar om infertilitet.

Jag bad min praktikant läsa den här rapporten, och hon gjorde en intressant reflektion. Var är männen? Om vi talar om jämställdhet mellan könen och demografi måste vi också se till att båda könen har samma fulla ansvar för att skaffa barn. Av många tungt vägande anledningar måste vi fokusera på kvinnornas sak. Men har vi kommit till en punkt där vi åsidosätter männen? Att skaffa barn är en enorm uppgift. Även om vi måste hjälpa ensamstående mammor och deras barn så mycket som möjligt är staten i bästa fall en dålig ersättning för en omtänksam, stödjande och, törs jag säga det, beskyddande far.

Många kvinnor vill inte bli mödrar utan en engagerad far. Trygghet är viktigt för mödrarna, men enbart finansiell trygghet räcker inte. Vi måste uppmuntra en emotionell miljö där det är fördelaktigt att skaffa barn. Vår kultur måste uppmuntra männen att stiga fram.

Att få barn handlar mer än något annat om våra närmaste relationer, vilket innebär att barnomsorg i ökad omfattning – som visserligen är bra för att få kvinnor tillbaka i arbetslivet – inte kommer att bidra till ökad nativitet. För att åtgärda vår demografiska kris måste vi återställa den grundläggande integriteten i mänskliga relationer. Vi måste främja tilltro, tålamod, tillförlitlighet och kärlek. Bara i en sådan miljö kan män och kvinnor känna sig trygga och lyckliga nog att bilda familj, och med verkligt stöd till familjer och familjeliv kommer vi att se en ökad nativitet och ny livskraft i Europa.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Europeiska unionen står inför den största demografiska förändringen någonsin. År 2030 kommer det att fattas mer än 20 miljoner människor i arbetsför ålder. Två anställda kommer att behöva betala för en pensionär. Den goda nyheten är att människor kommer att leva längre och att äldre personer i dag är friskare än de tidigare generationerna. Den dåliga nyheten är att den yngre generationen är för få i antal, och detta kommer att ha dramatiska konsekvenser för stadsplanering, bostadsbyggande, utbildningssystem och det sätt som arbetet är organiserat på.

Vi behöver en mer familjevänlig miljö i våra medlemsstater med barnomsorgsalternativ, fler förskolor, bättre möjligheter att kombinera arbete och familj, fler kvinnor i näringslivet, fler deltidsarbeten för föräldrar och att de tryggt ska kunna återvända till sin arbetsplats efter föräldraledigheten. Framför allt behöver vi stabila utvecklingsvägar i karriären, eftersom det underlättar för människor att vilja skaffa barn.

Vi måste också satsa mer på mänskliga resurser för att kunna förbättra både den allmänna utbildningen och nivån på specialutbildningar. Program för livslångt lärande ska inte enbart vara till gagn för unga människor utan även för äldre personer som vill arbeta längre och som kan hantera en kontinuerlig arbetsbelastning, är högutbildade eller har hög motivation.

Vi ska inte förvänta oss för mycket av Françoise Castex’ initiativbetänkande. Den rättsliga statusen på sociala tjänster av allmänt intresse förblir kontroversiell. Vi är emot ett EU-omfattande ramdirektiv eller bindande regler. Företagspensioner som har införts på en frivillig basis ska inte heller belastas med ytterligare förpliktelser, t.ex. kriterier som avser familjepolitiken. Detta är en fråga om social trygghet och en fråga om skatter, vilket ju är en klassisk fråga i medlemsstaterna.

Med dessa synpunkter och de ändringar som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna föreslår har betänkandet blivit mer konkret och gör att vi kan föra en diskussion om hur stora konsekvenserna kan bli av de dramatiska befolkningsförändringarna.

  Alejandro Cercas (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för att ni deltar i denna mycket intressanta debatt. Jag vill också tacka Françoise Castex för detta betänkande som har gjort att vi kan gå djupare in i en diskussion som är till stor hjälp för oss.

I mitt hemland Spanien som, om det nu är möjligt, genomgår en ännu allvarligare demografisk kris än genomsnittet i Europeiska unionen är den här typen av kommunikation från kommissionen och dessa diskussioner till stor hjälp eftersom det handlar om ett djupt rotat, strukturellt problem och inte någon kortvarig situation. Detta för problemet bort från den politiska debatten och utvidgar det, vilket ger större möjligheter till analys och respons.

Precis som kommissionsledamoten sa står vi inför ett problem, men det innebär också en möjlighet. Denna möjlighet ska konkretiseras genom att vi tar oss an problemet, inte bara vilka effekter det har – att det blir fler äldre i Europa, att Europa åldras – utan också vilka orsakerna är.

Vi måste förhindra att Europa åldras, för vi kan inte undvika att de äldre blir fler: forskning och medicin har tagit oss hit, och utvecklingen kommer att fortsätta. Som andra parlamentsledamöter har nämnt är problemet att vi behöver en politik för barnafödandet och en demografisk politik, men vi behöver också barn i Europa; det är precis vad vi behöver. Vi måste arbeta på alla områden, men med insikten att det här är ett allvarligt och känsligt problem som vi kommer att föra vidare till våra framtida generationer om vi inte lägger grunder för att lösa problemet redan nu.

Jag tillhör dem som anser det inte är Europas sociala modell som är problemet, utan att det tvärtom kan vara lösningen.

Det åldrande Europa och det låga födelsetalet skulle vara ännu värre utan vårt sociala system. Andra stater, t.ex. Kina, där något liknande kommer att inträffa, betalar ett ännu högre pris än vad vi gör för att det inte finns effektiva, intelligenta och rationella sociala modeller.

Kort sagt kommer problemet att vara att en förändring är oundviklig och att vi måste förändras. Vårt sociala system kan förändras i sina metoder utan att förändras i sina värderingar. Jag tror att det i grunden är fråga om solidaritet, möjligheten att förena familje- och arbetsliv (att ge familjer nya möjligheter att skapa nya generationer) och att välkomna invandrare och inte se dem som en belastning eller något negativt för våra samhällen, utan som ett fenomen som med hjälp av integration återigen kan hjälpa oss att lösa det här problemet. Till sist behövs en omfattande diskussion om kvinnornas roll i vårt samhälle, en diskussion som måste föras som alltid i solidaritetens anda.

(Applåder)

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Herr kommissionsledamot, herr talman, mina damer och herrar! Det genomsnittliga födelsetalet i Europa ligger i dag på 1,5, vilket betyder att vi inte har någon befolkningstillväxt. Medlemsstaterna har undersökt situationen, och deras förfrågningar har visat att människor i genomsnitt vill ha två eller tre barn. Det är tydligt att det finns en skillnad mellan vad de vill och hur verkligheten ser ut.

Vi lever på 2000-talet, och kvinnor nöjer sig sedan länge inte med att vara hemma och ta hand om barn. De är utbildade, de vill arbeta och göra karriär, och den inkomst de får ger deras familjer en bättre levnadsstandard. Vi måste dock kunna påverka födelsetalet och skapa en situation där familjerna kan få det antal barn som de vill ha. Familjer behöver kunna känna sig trygga med att barnafödandet inte förstör deras karriärer; det måste med andra ord finnas en bättre balans mellan arbete och familjeliv för båda föräldrarna.

Föräldrar vill känna sig säkra på att barnen får en bra utbildning och ska kunna utöva sina intressen, med materiellt stöd från staten om så behövs. Utan denna trygghetskänsla vill inte människor skaffa barn. Invandring som ett medel för att öka befolkningsmängden är en naiv väg att gå. Det är bara en otillräcklig och kortsiktig strategi. Vi behöver satsa mer på innovation, inte invandring.

Tiden tillåter inte att jag talar om alla faktorer, men jag vill framhålla att den demografiska situationen i mångt och mycket beror på en mängd beslut och rättsliga regler inom områden som sträcker sig från arbets- och familjelagstiftning till miljölagar och nationell säkerhet. Till sist vill jag tacka Françoise Castex för hennes viktiga betänkande som innehåller mycket kvinnlig empati.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! I förslaget till resolution uppmärksammas återigen det demografiska hot som Europa står inför. Ansvar för vår kontinents framtid och för dess sociala och ekonomiska utveckling kräver att särskild uppmärksamhet ges åt detta problem. Ett födelsetal på cirka 1,5 i genomsnitt är för lågt. För att garantera en problemfri generationsväxling måste denna siffra ligga på över 2,15.

Det som har bidragit till den hotande situationen är utan tvekan främjande av mönsterfamiljer med få barn eller inga alls, förhållanden i familjelivet utan garantier för en rimlig och stabil ekonomisk situation (som kommer från följderna av arbetslöshet och sämre arbetsvillkor, särskilt när det gäller anställningens längd) och föräldralediga kvinnor som blir bestraffade i pensionssystemet. Det åldrande samhället som till stor del är resultatet av det i övrigt positiva fenomenet att människor lever längre, men också av den försämrade proportionen mellan antalet förvärvsarbetande och antalet pensionärer skapar stora finansiella problem i pensionssystemet. Här måste åtgärder vidtas för att åstadkomma en förändring.

Jag kommer dock att reservera mig emot den övertygelse som finns i betänkandet att problemet kommer att lösas av migrationsströmmar. Studier som har utförts i Polen av institutet för marknadsekonomi visar att den ökning av befolkningsantalet som uppnås med denna metod bara skulle ligga på 2–3 procent, med andra ord alldeles för lite. Denna metod ger också upphov till sociala problem, som vi för närvarande ser i Danmark, Frankrike och Tyskland. Integreringsprocesser tar lång tid.

Jag vill nu uppmärksamma er på de förslag i betänkandet som gäller rätten för familjerna till ekonomiska invandrare. De ändringar som jag har föreslagit beror på oklarheterna när det gäller om den lagliga betydelsen av familj gäller i emigrantens hemland eller i det land som tar emot emigranten. Jag är särskilt oroad över den potentiella polygamin och de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna som detta får i samband med de sociala tjänster som ställs till förfogande för dessa familjer. Jag vill också ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – Herr talman! Ordet ”integrering” har använts 24 gånger i detta betänkande. I förslaget om integrering av invandrare ur nationella skattebetalares fickor har man inte tagit hänsyn till en viktig aspekt, nämligen religion och civilisation. Militanta sekularister av socialistiskt ursprung undviker detta ämne, även om den muslimska befolkningen rusar i höjden.

År 2025 kan eller kommer en av tre personer som bor i Västeuropa att vara muslim. Ärkebiskopen i Canterbury har nyligen föreslagit att Europa ska införa sharialagstiftning, något som talmannen och etablissemanget här i parlamentet troligtvis skulle kalla ”mångkulturalism”. Detta skapar en förvillande debatt om vilka sätt och möjligheter som finns för integrering och assimilering av de nya invandrare som väller in över kontinenten.

Innebär assimilering att invandrare ska absorbera och bli absorberade i den europeiska civilisationen, eller innebär det att de ska förenas med ättlingar av gamla europeiska nationer för att skapa en slags ny europeisk människa? Eller är det inte önskvärt eller möjligt att skapa en gemensam civilisation?

Trots att Europa alltid har haft sin fulla del av olika kulturer har den också haft en så att säga traditionell kristen kultur eller en civilisation som de flesta personer, oavsett identitet, har delat. I nästan 20 decennier har den här civilisationen varit en central och bestående del av det europeiska arvet. Man måste fråga sig: kommer Europa att vara det Europa det är i dag om under 800- och 900-talet stoftet av Rom hade erövrats och koloniserats av muslimska befolkningsgrupper i stället för av kristna? Svaret är helt enkelt nej. Det skulle inte ha varit Europa. Det skulle ha varit Egypten eller Libyen.

Som tur är finns det människor som inte accepterar kulturella rättigheter som en täckmantel för sharia. Religioner ska skyddas av staten – i synnerhet av den europeiska staten. Det är bara kristendomen som kan integrera andra religioner i ett delat europeisk projekt genom att erkänna det som sekulära ideologier inte kan. Jag anser att Europa kan göra det och att européer bör återgå till en kristen kultur och traditioner och värderingar som frihet, jämlikhet, lagar och individens rättigheter som européer av alla nationer har levt efter i över 20 århundraden och som har varit källa till välstånd och moraliskt ledarskap i världen.

Detta betänkande integrerar inte någon eller någonting. Det är en symbol för levande döda. Det kan skapa en kontinent av zombier, omedvetna om sina nationella identiteter.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den ökande medellivslängden och de ständigt sjunkande födelsetalen innebär att det nuvarande indexet för den demografiska försörjningsbördan kommer att öka från nuvarande 49 procent till 59 procent 2025 och till 77 procent 2050.

Det innebär att Europeiska unionen står inför ett ofantligt problem eftersom de europeiska städerna i framtiden kommer att ha en mycket hög andel äldre personer, och samhället kommer därför att skilja sig mycket från dagens samhälle.

Denna trend innebär att det kommer att bli djupgående förändringar i viktiga delar av den offentliga politiken. Förutom social trygghet kommer förändringar att behövas i hälso- och sjukvårdstjänster, skattepolitik, fysisk planering, invandring, säkerhet, kultur, fritid och så vidare.

Man måste också tänka om när det gäller finansiering av pensionssystem och se till att de inte längre är i första hand nationellt baserade, och om de är det, får inte bidragen komma nästan uteslutande från löner.

Med tanke på de långtgående konsekvenserna som en demografisk förändring har måste den övervägas utifrån offentlig förvaltning och sociala strukturer, vilket kräver mobilisering bland alla ekonomiska, kulturella och sociala aktörer i en strukturerad analys och debatt om de olika alternativen till åtgärder som måste vidtas. Därför är det här betänkandet så värdefullt.

Återigen ser vi ett område där det är viktigt att snabbt intensifiera den sociala dialogen, eftersom det inte finns något annat sätt att ta itu med problemet.

Med tanke på frågans betydelse och omfattning håller jag med om det som står i kommissionens meddelande, nämligen att en långsiktig strategi måste införas för att öka födelsetalen. Detta är det enda sättet för att kunna vidta förebyggande åtgärder och samtidigt hjälpa Europeiska unionen att utnyttja möjligheter för en politik som ökar födelsetalet.

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Herr talman! Vi diskuterar i dag i denna sena timme ett betänkande som handlar om Europas demografiska framtid med allmänheten i stort sett utesluten. Föredraganden förtjänar högsta beröm för detta betänkande där hon har tagit upp våra existentiella samhälleliga, politiska och sociala frågor. Resultatet bör vara obligatorisk läsning för alla parlamentsledamöter som gömmer sig bakom den vardagliga pragmatiska politiken och ignorerar verkligheten.

Betänkandet visar hur och var den nedslående ekonomin och karriärjakten kan bekämpas med social värme. Här finns också prognoser över hur saker och ting kommer att utvecklas för att vi ska öppna ögonen och utveckla en politisk filosofi om ett integrerat samhälle. Detta handlar om den ständigt föränderliga frågan om vad som är familj, vilken behöver ses över, och att det i dagens välfärdssamhälle är förknippat med rädsla för fattigdom att skaffa barn.

I industriella företag – vilket är mer regel än undantag – nekas föräldraledighet av manschauvinistiska chefer som aldrig har haft ett socialt liv. Dessutom är antalet anställningsförhållanden och arbetsplatser som får människor att fråga sig om de har ”råd” att skaffa barn oräkneliga.

De ytterligare åtgärder som finns med i betänkandet är nödvändiga för att vända den demografiska utvecklingen till en situation som alla vinner på. En sak är säker: morgondagens samhälle kommer att se annorlunda ut. Om generationskonflikten ska bli en socialpolitisk apokalyps och öka möjligheterna till en konflikt mellan rika och fattiga beror det på vad vi gör här och nu, och om politiker är villiga att tänka politiskt och arbeta socialpolitiskt.

Detta betänkande är mer än en dålig väderprognos som vi kan stå ut med i dag eftersom det kommer att bli bättre imorgon. Betänkandet är en tydlig uppmaning att förändra och utveckla vårt samhälle, och framför allt är det en chans att förbättra vår personliga förståelse för samhället. Jag vill återigen tacka föredraganden.

  Jean Marie Beaupuy (ALDE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Som Harald Ettl sa står vi inför en stor utmaning. Alla våra medborgare har nu insett att klimatet är en utmaning. Få har insett att demokratin är en utmaning.

Nu undrar jag emellertid, var finns det demografiska problemet i Europa? I städerna naturligtvis, eftersom 80 procent av befolkningen är koncentrerad till städer. Vad är problemet för medborgare som bor i städer i dag, och för borgmästare? Jag känner andra parlamentsledamöter som liksom jag är borgmästare eller ställföreträdande borgmästare i sina hemstäder.

Låt mig presentera två exempel, först ett ekonomiskt exempel. Städer måste antingen ge plats åt en stor befolkning eller, som i vissa städer i östra Tyskland, se många av invånarna lämna staden. I det senare fallet betyder det tomma bostäder, oanvända vägar, områden som värms upp till ingen anledning och tomma skolor, medan det i första fallet innebär att man måste bygga en skola för 5 miljoner euro, som vi precis har gjort i min hemstad, eller ett nytt stadsdelscentrum för 7 miljoner euro. Detta är utgifter som staden eller stadens skattebetalare måste stå för.

Detta är dock inte enbart en ekonomisk utmaning, utan också en mänsklig, eftersom det på dessa orter är ett mänskligt relationsproblem när man ser isolerade människor, när hela omgivningen åldras och när man inte längre hör lekande barn på gatan. Som ni vet finns det arbeten som ingen vill ha. Du kan inte hitta en rörmokare i vissa småstäder. Vi har inte längre tillräckligt med sjuksköterskor i min hemstad. Vi har inte längre tillräckligt med hemhjälp så människor måste vänta. I stället för att få två timmars hjälp varje dag får vi bara en. Detta är ett allvarligt mänskligt problem.

Herr kommissionsledamot! Om vi går utanför betänkandet av min kollega Françoise Castex, som jag med nöje röstar på imorgon, vill jag be er, i egenskap av ordförande i den tvärpolitiska gruppen Urban-bostäder, att lägga fram ett förslag om städer för oss så att en kartläggning av varje stad kan göras inom en snar framtid. På så sätt skulle vi förstå och kontrollera den demografiska situationen bättre i våra städer på medellång och lång sikt och kunna ta beslut om bostäder, transporter, skolor etc.

  Wojciech Roszkowski (UEN). – (PL) Herr talman! Betänkandet som diskuteras är bevis på att EU inte ens har förmåga att bedöma situationen. Vi står ombord på ett demografiskt Titanic, och ingen har ens bett orkestern att börja spela, men nu är vi här och diskuterar saker av avgörande betydelse på kvällen med minimal åhörarskara.

Vi har en demografisk kris i EU. I betänkandet tas förändringar upp, och där talar skäl F tydligt emot vad som står i punkt 1. Man talar om kvinnors infertilitet, men hur är det med männens? Man talar om pars infertilitet, som om homosexuella par kunde vara fertila. Man talar om infertilitet men inte att abort är den huvudsakliga orsaken till det minskande befolkningstalet i Europa. Under de senaste 50 åren har cirka 75 miljoner aborter genomförts i de 27 medlemsstaterna. Om så inte vore fallet skulle befolkningen i Europeiska unionen vara 15 procent högre, och vi skulle inte ha någon kris.

I EU talar vi alltid om rättigheter men aldrig om skyldigheter eller om skyldigheter som gäller framtiden. Detta kan bara beskrivas som att vuxna går in i en andra barndom. Det är därför som vi har en kris: barn kan inte få avkommor, och inte heller de gamla, men utan avkommor finns det ingen framtid.

  Csaba Őry (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman! Betänkandet om den demografiska framtiden i Europa är ett viktigt betänkande eftersom det tar upp lösningar på allvarliga frågor som att stoppa samhällets åldrande, öka viljan att skaffa barn, förbättra balansen mellan arbete och familjeliv, anställningsmöjligheter för kvinnor, äldrevård, försörjning för behövande vid sidan av arbete och inte minst frågan om stora sociala välfärdssystem som ska vara långsiktigt och finansiellt hållbara.

I fokus för dessa frågor står familjen, frågan om arbetsfördelning inom familjen, en man och en hustru som arbetar samtidigt, försörjning för och utbildning av fler och fler barn och att kunna fortsätta försörja och ta hand om äldre i beroendeställning. Hur kan vuxna uppmuntras att arbeta och ha barn samtidigt? Vi måste också se till att vi samtidigt uppmuntrar en aktiv ålderdom på politisk unionsnivå, dvs. genom att se till att det är attraktivt med anställning vid sidan om pensionen, att inom rimliga ramar skjuta fram pensionsåldern ytterligare och minska förtidspensioneringar genom indirekta incitament.

Vi kan enbart uppnå dessa mål, vilka är beroende av varandra, om vi lägger särskild vikt på två aspekter: ge stöd åt familjer och förbättra människors hälsostatus. Det är självklart att vi bara kan öka de äldres vilja att arbeta om de är friska och har förmåga att fortsätta arbeta utan några uppenbara problem.

Det är beklagligt att många medlemsstater drar in eller minskar hälso- och sjukvårdsanslag av budgetskäl och att allt större börda läggs på de anställda, inklusive äldre och behövande. Detta är fel riktning att gå. Det hjälper inte att införa Lissabonstrategin och inte heller att lösa demografiska problem. Vi har en liknande situation när det gäller familjestödjande system, och även här behöver de utökas istället för att dras in eller minskas. Tack så mycket, herr talman.

  Rovana Plumb (PSE). – (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot, kära kollegor! Françoise Castex’ betänkande är mycket viktigt för Europas framtid, och jag vill gratulera henne till innehållet i det.

I en korrekt förd demografisk politik ingår en grundfråga: vi får inte ge framtida generationer uppgifter som är nästintill omöjliga att lösa när vi ser vilka förhållanden som förväntas under kommande decennier. Kort sagt, vi måste hitta lösningar som är anpassade till den nuvarande situationen, men i synnerhet till framtiden.

Europeiska demografiska förhållanden är ett problem över hela unionen, och jag vill uppmärksamma er på att den region som jag har äran att representera har ett akut problem inom detta område. Den sociokulturella verklighet som är följden av den långa kommunistiska tiden har direkt influerat den demografiska processen i östeuropeiska länder, och Rumänien är ett specifikt fall.

Vid en första anblick är svaret på den demografiska utmaningen simpelt: medlemsstaterna måste snabbt se över sin demografiska politik för att minska de negativa konsekvenserna av befolkningsminskningen och det demografiska åldrandet. Även om lösningarna inte alltid är lika enkla som frågeställningarna vill jag framhäva vikten av punkt 10 i betänkandet, där medlemsstaterna uppmanas vidta åtgärder för att tillhandahålla barnomsorg av hög kvalitet och till rimliga priser enligt Barcelonamålen så att medlemsstaterna 2010 kan erbjuda barnomsorg för minst 90 procent av barnen i åldrarna tre år till skolåldern och för minst 33 procent av barnen som är yngre än tre år. Det är både ett generöst och nödvändigt mål.

Att tillhandahålla direkt finansiellt stöd i form av kontanter tycker jag är en lösning, men bara tillfälligt. För att säkerställa balansen mellan familje- och arbetsliv är det därför viktigt att satsa på stöd till föräldrar i anställningsförhållanden och barnomsorg och utbildning av hög kvalitet och till rimligt pris. Europeiska institutioner och medlemsstater har börjat bli medvetna om vikten av demografisk politik, men det räcker inte. Vi behöver ett första steg, en noggrann redogörelse över den demografiska situationen i Europeiska unionen.

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Först vill jag säga ”ett mycket bra arbete” till föredraganden. Detta är ett omfattande betänkande om ett stort problem för EU: att gripa sig an den demografiska utmaningen.

Jag vill nämna två områden som behandlas i betänkandet: situationen för vårdare, speciellt familjevårdare, och frågan om pensionerna. När det gäller anhörigvårdare påminner medlemsstaterna om de många nackdelar som anhörigvårdare ställs inför och ber om mer stöd till vårdare, speciellt rätten till flexibelt arbete eller deltidsarbete. Detta gör det enklare för vårdarna att kunna välja och ha en rimlig balans i arbetslivet.

Det senaste förhandsavgörandet i EG-domstolen ger stöd åt fallet med den implicita uppsägning som lades fram av en vårdare i Storbritannien, vilket visar att EG-domstolen kanske tänker i samma banor.

I detta betänkande betonas också vikten av att tillfredsställande omsorgstjänster finns för att garantera fullständigt och jämställt deltagande mellan män och kvinnor i arbetslivet. Detta kommer att hjälpa oss att uppnå Lissabonmålen. Tillfredsställande tjänster bör självfallet finnas tillgängliga i vilket fall som helst.

Betänkandet belyser också de stora variationerna i genomsnittlig tjänstepension mellan män och kvinnor. Detta beror ofta på de avbrott som görs i yrkeskarriären för att vårda barn eller äldre släktingar. Och betänkandet innehåller en uppmaning till medlemsstaterna att vidta åtgärder för att se till att dessa avbrott i yrkeskarriären för mamma-, pappa- och föräldraledighet inte ska fungera som straff vid beräkning av kvinnors pensionsrättigheter.

Det är viktigt att dagens vårdare, som i många fall arbetar dygnet runt, inte blir nästa generation av äldre, fattiga människor. För att se till att detta inte händer måste medlemsstaterna vidta åtgärder för lösa problemet med pensioner för vårdare. Det skulle vara helt oacceptabelt om de som bär vårdbördan skulle nekas en skälig pension.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! När jag gick i grundskolan fanns det tillsammans med mig 100 miljoner européer under 14 år. När jag är en gammal 87-åring kommer det i Europa bara att finnas 66 miljoner barn i dessa åldrar. För närvarande är en av fyra europeiska medborgare över 65 år, och om 40 år kommer en av två européer att ha uppnått pensionsåldern.

Vi måste komma ihåg att dessa siffror inte bara är torr statistik. Enbart detta kommer att orsaka en massiv ökning av de offentliga utgifterna och bidragen. Vi har en demografisk kris i Europa, även i mitt land. Om man ser tillbaka 100 år var en av sex eller sju världsinvånare europé, men om 40 år kommer bara en av 20 personer i världen att bo på vår kontinent.

Vad ska vi göra åt det då? Främja moderskap, skapa ekonomiska incitament för att skaffa barn, införa skattelättnader eller stödja stora familjer. En sak måste vi definitivt göra, nämligen behandla infertilitet. I dag klagar vi och tar upp problemen med invandrare, men källan till dessa svårigheter ligger i den demografiska nedgången bland Europas folk.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag tycker det är oroande att födelsetalen har sjunkit i flera år nu och att det finns tecken på att det till 2050 kommer att ske en förändring i befolkningsstrukturen i Europeiska unionen. Det är inte bara den sammanlagda befolkningen i Europeiska unionen som blir äldre, utan det kommer också att saknas människor i produktiv ålder. Unionen kommer då att få bristande konkurrenskraft jämfört med regioner som har en betydande demografisk tillväxt.

Den demografiska obalansen kan sedan påverka finansieringen av den sociala välfärden och pensionssystemen. Detta är dock ingen ny situation. Med tanke på negativa olyckliga befolkningsförändringar som nu sker måste vi ställa oss några viktiga frågor. Vi måste analysera vad som är orsak och verkan när vi letar efter lösningar till dessa förändringar. Enligt min mening är en av huvudorsakerna till denna demografiska vinter de negativa förutsättningar och tendenser som innebär försök att försvaga den traditionella familjeenheten bestående av en man och en kvinna, modersrollen i en kvinnas liv, männens roll som barnens far, de ekonomiska och sociala fördelarna för familjer med många barn etc.

Som far och doktor i medicin välkomnar jag de delar av betänkandet som behandlar skyddande av moderskapet, socioekonomiskt stöd till familjer och aktiviteter som gör att män och kvinnor bättre kan förena familj och arbetsliv. Jag stöder också den pragmatiska och rationella synen på invandringspolitik. Jag vill bara nämna att enligt min uppfattning är rationell invandringspolitik att bemanna de poster som länge varit obemannade i EU:s medlemsstater. Det är just på detta område som vi behöver en välgenomtänkt och välförberedd europeisk politik. När vi använder det s.k. blåkortssystemet bör Europa som del av invandringsprocessen välja enbart personer som är kvalificerade och som kan arbeta inom de yrken där det är brist på arbetskraft på marknaden.

En annan positiv aspekt anser jag är möjligheterna till adoption för infertila par och att skapa goda villkor för fosterfamiljer. (Jag ska strax sluta.) Jag håller dock inte med om att främja konstgjord fortplantning som ett alternativ till infertilitetsbehandling eftersom …

  Joel Hasse Ferreira (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Frågan om Europas demografiska framtid har fått betydande uppmärksamhet i parlamentet. I Lissabon förespråkade jag och min kollega Edite Estrela en offentlig utfrågning om demografi och solidaritet mellan generationer under debatten om Philip Bushill-Matthews betänkande. Betänkandet av Françoise Castex, som jag gratulerar henne till, faller inom ett bredare perspektiv – nämligen Europas demografiska framtid.

Utmaningarna med solidaritet gäller inte bara mellan generationer utan också mellan regioner och täcker integreringen av invandrare, personalpolitik och självfallet utmaningen med demografisk förnyelse.

I sådan demografisk förnyelse ingår att man inser betydelsen av tillgången till barnomsorg, vilket gör att familjer lättare kan gå tillbaka till yrkeslivet och bidrar till att bekämpa fattigdom, särskilt för ensamstående föräldrar.

Det är också viktigt att man tänker på att några av de mål som så lämpligt sattes upp i Barcelona inom detta och andra områden ännu inte uppnåtts i många länder. Här vill jag särskilt betona större deltagande av kvinnor i arbetslivet och anställningsstöd till personer över 55 år.

Från skattesynpunkt är det också viktigt för medlemsstaterna att tänka på möjligheterna att främja effektiva åtgärder för att öka födelsetalen så att de ekonomiska begränsningarna minskar när man väljer att skaffa fler barn.

Låt oss vara uppriktiga, det är fortfarande viktigt att arbetstagare om de så vill ska kunna förlänga sina yrkesliv inom de rättsliga ramar som finns i varje medlemsstat, men rätten till pension vid den lagstadgade åldern måste tryggas. Det är naturligtvis också viktigt att arbeta för mer hållbara sociala trygghetssystem.

Europas framtid när det gäller befolkning handlar mycket om invandring från söder, och därför måste man i utbildningssystemen ta hänsyn till invandrarnas behov och deras familjer så att de känner sig lyckliga och tillfreds i de olika EU-medlemsstaterna.

Slutsatsen är att Europas demografiska framtid också beror på oss, Europaparlamentet. Jag är övertygad om att vi når upp till vårt ansvar.

  Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Europas demografiska framtid är ett långsiktigt problem. Europa åldras snabbt. Vi hotas av en minskning av den arbetsföra befolkningen, en minskning av den ekonomiska konkurrenskraften och en minskning av ekonomiska medel för social omsorg och för att hålla jämvikt i våra pensionssystem.

Den stora utvidgningen av Europeiska unionen och personer som i sökandet efter inkomster flyttar från de nya medlemsländerna till de gamla har lindrat problemet något i västra Europa, men har inte löst det. Europas åldrandeprocess fortsätter, och beslutsamma åtgärder krävs bland annat inom följande områden: skyddande av mänskliga rättigheter och anställningsrättigheter, främjande av familjevänlig politik, medicinsk vård och socialhjälp samt förbättringar i personalförvaltning, där även invandrare måste ingå. Dessa steg kommer bara att leda till det önskade resultatet så länge som globaliseringsprocessen inte förstör mänskligheten och familjen, och så länge som det mest värdefulla är just människan och inte kapitalet.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Europa står inför en mycket negativ demografisk trend som visar att stora demografiska förändringar kommer att ske i unionen inom 50 år. Fallande födelsetal, det gradvisa åldrandet och en utdöende befolkning är de allvarligaste problemen i dag. Under vissa omständigheter finns det till och med ett hot om att den europeiska civilisationen håller på att dö ut. Vi måste hålla oss till sanningen när vi diskuterar orsakerna till den här situationen.

Under de senaste cirka 50 åren har tio miljoner invånare inte fötts p.g.a. havandeskap som slutat i artificiella aborter. Unga människor är uppfostrade till att handla ansvarsfullt i sexuella frågor; sexuell frihet är ett typiskt karaktärsdrag i dagens samhälle. De havererade äktenskapen har också ökat under de senaste 50 åren och lett till skilsmässor, splittrade familjer och allt fler barn som föds utanför äktenskapet. Lägg också till den enorma minskningen av ett barns värde: Hur mycket får till exempel en företagare dra av årligen för en eller två bilar, och hur mycket av kostnaderna för ett barn får en förälder skriva av? Vår socialpolitik belönar dem som har få barn eller inga alls och som i huvudsak koncentrerar sig på sina yrkeskarriärer. Vi har en socialpolitik som tvingar familjer med många barn in i fattigdom och bidragsberoende. Staten är det främsta, avgörande organet att bedöma, omfördela och sträva efter solidaritet mellan generationer genom skatt och sociallagstiftning. Massmedier och samhället utsätter kvinnor för enorm press när de får dem att tro att det bara är arbetet som utförs inom yrkeslivet som har något värde eller mening. Att föda och uppfostra ett barn ses fortfarande som ett nödvändigt ont. Moderskapet har i stort sett inget värde, och i ett ekonomiskt perspektiv är det inte ens värt en minimilön.

Det finns säkert andra orsaker, men de som jag har nämnt ovan är de som har förstört Europas demografi. Bara genom att undanröja dem kan vi återigen göra Europa till en kontinent med framtid och hopp, eftersom en kontinent utan barn är en kontinent utan framtid.

  Edite Estrela (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att tacka Françoise Castex för hennes utmärkta arbete.

Befolkningsförändringarna är en stor utmaning för Europa. För hundra år sedan utgjorde Europas befolkning 15 procent av världens befolkning. År 2050 kommer den andelen troligen att vara nere i 5 procent. Varje kvinna i Europeiska unionen föder i genomsnitt 1,5 barn, vilket ligger under den siffra som krävs för att bibehålla befolkningen, nämligen 2,1 barn per kvinna.

Situationen är allvarlig och kommer att få negativa konsekvenser för ekonomi, socialförsäkringssystem och själva samhällsstrukturen.

Det är därför nödvändigt att vidta åtgärder likt de som nyligen antogs i Portugal, där man satsat mer än 100 miljoner euro på att inrätta daghem och förskolor i hela landet, vilket går utöver det som krävs enligt Lissabonstrategin. Andra goda exempel att följa för övriga länder är havandeskapsbidrag till de mest behövande gravida kvinnorna, barnbidrag för barn till invandrare, utökad barnledighet, en tjugoprocentig ökning av barnbidraget för familjer med en förälder, skattelättnader till företag som inrättar eller subventionerar daghem för sina anställda, inrättande av en moderskapsförmån samt offentligt stöd till assisterad befruktning.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr kommissionsledamot! Efter allt ni har hört mina kolleger berätta upprepade gånger råder det ingen tvekan om att ni kommer att betrakta befolkningsproblemen som en av de viktigaste frågorna på EU:s nya sociala agenda – och vi förväntar oss att ni lägger fram förslag om detta under 2008.

Genom den planerade arbetslivscykelstrategin knyts befolkningsutvecklingen till behovet av att bevaka och förutse behovet av framtida kompetens för att kunna skapa ett dynamiskt humankapital på arbetsmarknaden. Det är nödvändigt om vi ska kunna hoppas bibehålla den komparativa fördel som EU:s utvecklingskapacitet ger oss.

Jag vill berömma Françoise Castex för hennes tålamod i arbetet med denna svåra bedömning. I sitt betänkande ger hon en kortfattad översikt över en rad problem som är länkade till varandra. Lösningen ligger i horisontella åtgärder.

I linje med kommissionens meddelande presenteras de problem som kräver god praxis på nationell, regional och lokal nivå inom en rad områden. Det viktigaste kravet är, som vi redan har hört så många gånger, att solidariteten mellan generationerna måste stärkas via mångfacetterade åtgärder i syfte att ge familjen materiellt och psykologiskt stöd. Detta ska ske oavsett var familjen är bosatt – i staden eller i avlägsna byar – och alla familjemedlemmar ska omfattas oavsett ålder och ursprung och vare sig de är infödda eller invandrare.

Det förhållande att en familj är bosatt i en medlemsstat måste ge den möjlighet att utveckla sin välfärdsproducerande kompetens. Familjen är själva kärnan i utvecklingen: den tillhandahåller arbetskraft, konsumerar varor och producerar nya dynamiska medlemmar. För att nya familjer ska uppstå krävs att vi garanterar rättssäkerhet, slår vakt om politisk kontinuitet och framför allt får till stånd en ärlig dialog med allmänheten och näringslivet.

  Corina Creţu (PSE). – (RO) Kära kolleger! Först och främst vill jag säga att Françoise Castex skrivit ett betänkande av hög kvalitet, som behandlar en fråga av avgörande betydelse för den framtida sociala modellen och för den ekonomiska tillväxten inom EU. Jag vill också välkomna kommissionsledamot Vladimír Špidla och hans intresse för sociala frågor. Jag vill särskilt tacka Françoise Castex för att hon uppmärksammat kvinnors ställning och värdighet och respekten för deras medborgerliga rättigheter och friheter.

Jag behöver kanske inte här påminna om de dramatiska händelser som kvinnor upplevde under kommunisttiden, då det var olagligt att göra abort, eller om de mänskliga tragedier som blev följden när rumänska kvinnor själva försökte göra abort med primitiva metoder. Den film som vann 2007 års guldpalm i Cannes, i regi av rumänen Cristian Mungiu, gav en verklighetstrogen bild av det nationella trauma som rumäner levde med, en situation som jag vet är svår att förstå i en normal värld.

Länderna i Östeuropa upplevde en verklig demografisk chock efter kommunismens sammanbrott. I mer än femton år hade vi en negativ befolkningsutveckling, och vi ser nu så sakteliga hur situationen förändras. Rent generellt finns det emellertid mycket som behöver göras för att ändra den rådande situationen i EU-länderna, och jag tycker att de åtgärder som föreslås i betänkandet är rimliga och bör antas av de nationella regeringarna och stödjas av kommissionen.

Jag vill gärna ta upp en annan aspekt som handlar om pensionssystemet. Över hela Europa har ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden försenats på ett upprörande vis, samtidigt som pensionsåldern kryper nedåt. I flera länder beklagar man sig över att man å ena sidan har arbetskraftsbrist samtidigt som människor kring femtio å andra sidan går i pension eller inte längre får något jobb. Jag uppskattar att det i betänkandet föreslås åtgärder för att komma till rätta även med detta problem.

  Rumiana Jeleva (PPE-DE). – (BG) Herr talman, ärade kolleger! Europa är det första området i världen som märker av befolkningsproblemets effekter.

Befolkningsutvecklingen styrs av tre faktorer: födelsetal, förväntad livslängd och migrationsflöden. Inom EU har födelsetalen sjunkit de tre senaste årtiondena, och vi kan inte se några tecken på att trenden vänder. I vissa medlemsstater viker kurvan nedåt, medan det i mitt eget land Bulgarien råder vad som kan kallas en ”befolkningskollaps” med de lägsta födelsetalen och den högsta dödligheten i Europa.

Samtidigt ökar den förväntade livslängden. Detta är en stabil trend som i alla avseenden kommer att få konsekvenser för EU-medborgarnas framtida ekonomiska och sociala utveckling.

Låt oss exempelvis titta på den genomsnittliga demografiska försörjningsbördan. För närvarande ligger den på 25 procent, såsom har påpekats. Den förväntas stiga till 50 procent kring 2050. Men redan i dag är denna problematiska försörjningsbörda ett faktum. Än en gång tänker jag nämna exemplet Bulgarien, där andelen pensionärer i förhållande till andelen förvärvsarbetande redan nu uppgår till 83 procent.

När det gäller migrationsflöden bör vår strategi i högre grad inriktas på effektiv förvaltning än på alltför långtgående kontroll. Vi behöver en mer flexibel invandringspolitik inom gemenskapen och i medlemsstaterna, särskilt när det gäller invandring från tredjeland. Invandring kan vara en positiv faktor, men är inget universalmedel och kan inte i något avseende råda bot på det befintliga befolkningsproblemet.

Alla dessa exempel visar att befolkningsproblemet är ett faktum och att vi måste ta itu med saken nu. Vi måste byta fokus och börja se möjligheter i stället för problem. Det verkar vara för mycket snack och för lite verkstad när det gäller befolkningsförändringar. Därför stöder jag helhjärtat uppfattningen att befolkningsutvecklingen bör vara en horisontell politisk fråga som ska genomsyra gemenskapens samtliga politikområden och de nationella, regionala och lokala myndigheternas arbete.

  Gabriela Creţu (PSE). – (RO) Vi ser här ett mycket bra betänkande som verkar ha fått med allting. Vi tackar dem som har arbetat med betänkandet. Låt mig emellertid vända på en fras och säga något som inte bara är en retorisk figur. Vårt övergripande mål som politiker är att få till stånd förhållanden mellan oss människor i samhället som gör att vi alla så länge som möjligt kan leva i harmoni med naturen. Om vi ställer oss bakom det målet har vi inget befolkningsproblem.

Att vi är föremål för en befolkningsanalys beror i själva verket enbart på en omotiverad förenkling och okunskap om vad vi är. Det finns andra sätt att mäta hur folk har det som befolkning betraktad, och dem är vi bekanta med. Det kallas index för mänsklig utveckling. I det perspektivet rankas EU-länderna högst av alla högt utvecklade länder, vilket är positivt. Utmaningen är inte att förändra befolkningsmönstren, utan att acceptera att vi måste förändra vår ekonomiska och sociala modell. Den är överlägsen andra modeller, men ändå olämplig. Vår egen utveckling som befolkning betraktad har släpat efter. Det finns en klyfta mellan vårt övergripande mål och hur vi organiserar samhällsmiljön och de ekonomiska förhållandena, en klyfta mellan vad vi säger och vad vi gör.

Vi säger att det är nödvändigt att föda fler barn. Samtidigt lever en tredjedel av barnen i Europa under fattigdomströskeln. Vi begär att kvinnor ska föda barn, men ensamma mödrar löper störst risk att bli utslagna. Sysselsättningsgraden ska öka, men sociala tjänster ska inte finansieras. Vi exporterar problem och vill importera lösningar, men medborgarna är ingen marknad. Vi måste humanisera våra ekonomiska och sociala förhållanden om vi ska kunna lösa detta problem. Det är den stora utmaningen.

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Herr talman! Jag vänder mig till er som talesman för en region i befolkningskris och en av de sjukaste nationerna i den regionen. Som ledamot ansvarig för folkhälsa kan jag inte nog betona hur nära vårt befolkningsproblem är kopplat till folkhälsoproblemen. I mitt hemland Ungern dör fler människor av cancer än någon annanstans i Europa, vilket också bidrar till det faktum att det varje år dör 50 procent fler människor än vad det föds.

I sitt betänkande om Europas demografiska framtid påpekar Françoise Castex med rätta att vi måste utforma en ny politik till stöd för förnyelse. Låt mig ge ett litet exempel: befolkningen i de islamiska länderna kommer att öka till 1,3 miljarder kring 2050, medan Europas befolkning kommer att minska från 495 till 400 miljoner.

Den nya befolkningspolitiken måste vila på två grundstenar: familjen, som är samhällets viktigaste grundkomponent, och friska människor. Familjerna måste garanteras ett system som ger dem effektiv uppmuntran och skydd. Att ha barn är i dag i många medlemsländer detsamma som att vara fattig. Men det finns även många goda exempel. I några länder axlar staten den extra börda det innebär att ha en familj med många barn. Detta goda exempel måste genomföras överallt.

Hälsa är ett villkor för god livskvalitet. Vi måste se till att medborgarna själva månar om att bevara sin egen hälsa. De ska få det offentliga stöd som krävs för att göra detta inom alla väsentliga områden, såsom obligatoriska mammografiundersökningar och möjligheter att kostnadsfritt utöva idrott, liksom i intellektuellt avseende, det vill säga i form av utbildning om hälsa och demografiska förhållanden.

Det är ett grundläggande intresse för varje medlemsstat att förbättra sin demografiska och hälsomässiga situation. Detta är särskilt viktigt i Ungern, där befolkningen kan komma att understiga 10 miljoner i framtiden, och där den genomsnittliga förväntade livslängden ligger tio år lägre än EU-genomsnittet. Europas framtid beror på vad nu levande generationer presterar i demografiskt hänseende. Det en regering misslyckas med att göra i dag på grund av sin dåliga politik blir svårt att rätta till senare.

  Vladimír Maňka (PSE). – (SK) Mina damer och herrar! Folk i Europeiska unionen lever längre och längre. Det är ett positivt fenomen. Å andra sidan sjunker antalet ungdomar stadigt. Antalet människor i produktiv ålder kommer att börja sjunka redan inom tre till fyra år. I dag går det tre arbetande personer på en pensionär, men 2050 kommer den siffran att ha sjunkit till en och en halv. Så hur löser vi då de ekonomiska konsekvenserna av den åldrande befolkningen?

För det första måste vi hitta jobb till fler människor. Den traditionella politiken med män som yrkesarbetar och kvinnor som tar hand om familjen fungerar inte längre. De flesta kvinnor vill både bli mödrar och yrkesarbeta. Den offentliga politiken måste stödja båda dessa önskemål. De skandinaviska länderna utgör ett bra exempel. Deras aktiva arbetsmarknadspolitik i kombination med ökat stöd till kvinnor med barn erbjuder den bästa livskvaliteten.

För det andra måste vi reformera de sociala välfärdssystem som utformats för att ta hand om äldre personer och personer som uppnått pensionsålder. Om vi inte gör det med hänvisning till social rättvisa och solidaritet kommer förlorarna i de flesta fall att bli äldre personer. För att kunna uppnå långsiktiga förbättringar behöver vi reformera pensions- och sjukvårdssystemen samt investera i god hälsa. Äldre människor har samlat på sig mycket kunskap och erfarenheter, och vi behöver motivera dem att arbeta längre i livet.

Lissabonstrategin går in i ett nytt skede och ger oss ett tillfälle att införa reformer som ökar produktiviteten i arbetslivet och hjälper oss att skapa nya jobb, vilket bidrar till att lindra de ekonomiska konsekvenserna av den åldrande befolkningen.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Mina damer och herrar! Europa står i dagsläget inför viktiga demografiska utmaningar som kommer att få långsiktiga effekter för framtiden. Därför är dagens debatt inte bara välkommen, utan också nödvändig för att säkerställa en bra framtid och en hållbar utveckling.

Av alla rekommendationerna i betänkandet anser jag att tre idéer bör ges en central plats i den europeiska befolkningspolitiken. Mot bakgrund av trenden med en åldrande befolkning måste Europeiska unionen först och främst lägga särskild vikt vid barn och ungdomar. Att skydda barn och ge ungdomar ordentliga möjligheter till personlig och yrkesmässig utveckling är strategiskt viktiga områden för framtiden, och arbetet med att uppfylla dessa mål bör integreras i en heltäckande politik för att skydda och stödja familjer och kvinnor.

Den andra faktorn är utbildningen, som är nära kopplad till ovan nämnda princip. Ett konkurrenskraftigt EU måste omfatta humanresurser som är redo att möta nya utmaningar, liksom vetenskapliga framsteg, folkhälsa och en rimlig levnadsstandard. Huruvida vi ska uppnå dessa mål är utan tvekan avhängigt utbildningsnivån och det livslånga lärandet för alla generationer.

Till sist utgör migrationsinflödet en tredje avgörande faktor eftersom invandringen är en viktig förutsättning för att säkerställa demografisk jämvikt och ekonomisk tillväxt. Jag välkomnar därför föredragandens uppmaning att se invandringen som ett positivt inslag i EU:s befolkning, men i synnerhet att konsolidera den europeiska politiken när det gäller att integrera invandrarna i samhället och bekämpa diskriminering och främlingsfientlighet.

Till sist vill jag betona behovet av att mobilisera den offentliga politiken på alla nivåer som krävs för att framgångsrikt genomföra nämnda målsättningar. Lokala och regionala myndigheter spelar i det avseendet en avgörande roll och måste fortlöpande involveras i arbetet.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag gratulerar föredraganden till att hon utarbetat ett alldeles utmärkt dokument. Jag vill också påpeka att det kommer att få mycket stor betydelse för EU:s framtid oavsett om vi lyckas eller misslyckas med genomförandet. Det finns en möjlighet att flera mindre EU-länder kan hotas av utplåning inom loppet av hundra år. Den åldrande befolkningen är ett uttryck för den ökade livskvaliteten och sociala solidariteten men också för att familjen förlorar sin roll. Det kan komma att bli ett hinder för Europas utveckling, men om vi vidtar rimliga försiktighetsmått i tid kan det också generera nya möjligheter.

I synnerhet de länder som anslöt sig till EU under det nya millenniet känner sig högst påtagligt tyngda av dessa problem. Deras medborgare pinas av eländiga pensioner, födelsetal under EU-genomsnittet, alkohol- och narkotikamissbruk osv. I regionen fanns det tidigare ett tillräckligt antal daghem och förskolor, före övergången till marknadsekonomi, men de flesta av dessa har nu slagit igen. Det pågår en massiv utvandring från de nya medlemsländerna – i synnerhet de baltiska länderna, Polen, Bulgarien och Rumänien – till de rikare medlemsländerna. Detta innebär en avsevärd förlust av hårt arbetande kroppsarbetare och högt kvalificerade akademiker som har fått utbildning i sina hemländer till höga kostnader.

Jag stöder förslaget om att använda strukturfondsmedel för att kompensera för denna förlust, men det räcker inte. De nya medlemsländer som drabbas hårdast av kompetensflykten bör få extra ekonomiskt stöd, eftersom de har förlorat sina främsta forskare, läkare, ingenjörer och konstnärer till de rikare medlemsländerna. Jag stöder förslaget om att ge äldre personer möjlighet att arbeta deltid, eftersom de då får möjlighet att överföra sina erfarenheter till den yngre generationen.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag måste säga att detta är en mycket deprimerande debatt, även om den utgår från ett mycket sakligt och gediget betänkande, som jag vill gratulera föredraganden till att ha skrivit. Kanske är det för sent på kvällen, eftersom man lätt kan få mardrömmar av de demografiska trender som presenteras där.

Om vi inte gör någonting kan förutsägelserna i betänkandet mycket väl komma att slå in, även om vissa medlemsstater reagerar och inför åtgärder för att stödja män, kvinnor och barn, vilket är positivt.

Ironiskt nog växte jag upp under en tid då vi fick höra att vi hade för många barn, och min syskonskara på åtta barn ansågs förmodligen som mycket stor ur ett europeiskt perspektiv, även om jag är glad över att min mor fortfarande lever och mår bra vid 85 års ålder.

Den enkla sanningen är att kvinnorna inte kan sköta allting. Vi kan inte ha barn, sköta ett arbete utanför hemmet, ta hand om åldrade föräldrar och vara aktiva i samhällslivet. Någonting måste offras. Jag tror att problemet är att födelsetalen är det område som har offrats i sammanhanget, om ni tillåter uttrycket. Men ironiskt nog har jag stor tilltro till mänskligheten och dess förmåga att inse var vi befinner oss, skaffa en mer balanserad syn på vad som krävs för ett dynamiskt samhälle och återigen lägga större vikt vid barnen. Kanske kommer kvällens debatt att kunna bidra till det.

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). – (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det viktigaste inslaget i detta betänkande är dess koppling till livets realiteter. Europa har verkligen demografiska problem, och i vissa länder antar dessa problem krisdimensioner. De har sina grundläggande orsaker och nationella särdrag, men också vissa gemensamma drag.

De konsekvenser vi har att hantera i framtiden är förvisso mycket stora. Vi kommer inte att kunna lösa de avgörande sociala och ekonomiska problem som vi inom en nära framtid kommer att se i medlemsstaterna med våra egna humanresurser, och migrationsflödenas struktur kommer att förändras kraftigt, vilket i sin tur kommer att generera nya problem. För att övervinna de demografiska problemen är det av stor vikt att vi utformar en politik inriktad på unga människor, barnledighet, social trygghet och ekonomiskt stöd till unga kvinnor och män och deras familjer, och ett ansvarsfullt föräldraskap. Det bör vara möjligt att tillgodoräkna sig barnledighet vid beräkningen av tjänstgöringstid.

Demografiska problem måste också införlivas i utbildningen för kommande generationer. Annars kommer problemet bara att vältras över från generation till generation och fördjupas med nya kriser till följd. Låt oss inte glömma sexualundervisning, undervisning i ansvarsfullt föräldraskap och solidaritet mellan generationerna. Regeringarna måste satsa mer på barnomsorg och skola och på att ordna plats åt barn på daghem och förskolor.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för ett utmärkt betänkande.

Att förbättra den förväntade livslängden i en statisk eller sjunkande befolkning i arbetsför ålder kommer att medföra en ökad försörjningsbörda i hela Europa, med allvarliga konsekvenser för vår konkurrenskraft gentemot andra ekonomiska regioner, utgifter för pensioner, sjukvård och förvisso även långvård.

Intressant nog skiljer sig den genomsnittliga irländska befolkningsstrukturen från den i de flesta andra EU-länder, och vår demografiska situation är faktiskt relativt positiv på medellång sikt.

Vår största befolkningsgrupp om man ser till åldersfördelningen är nu cirka 10 till 15 år yngre än genomsnittet för EU-25. Kring 2050 kommer dock vår befolkningsstruktur att vara ganska lik den i övriga Europa, eftersom den genomsnittliga demografiska försörjningsbördan förväntas öka till 45 procent 2050, jämfört med genomsnittet för EU som då beräknas ligga på 53 procent.

Det är intressant att konstatera att Irlands befolkning uppgick till drygt 8 miljoner 1845. För tjugo år sedan var den nere i 3,5 miljoner. I dag uppgår den till 4,25 miljoner. Våra relativt höga födelsetal har höjts genom ökad invandring och på senare år hemvändande ekonomiska flyktingar. Om trenden håller i sig kommer den att bidra till att skapa bättre balans mellan generationerna.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Nu när jag ska inleda mitt anförande i denna debatt vill jag rikta uppmärksamheten mot följande problem: Några av de viktigaste orsakerna till det låga födelsetalet i Europa är för det första svårigheter att förena familjeliv med arbetsliv, dvs. för få platser på daghem för små barn och brist på socioekonomiskt stöd till familjer och kvinnors sysselsättning.

För det andra är det en osäker situation unga människor möter när det gäller materiell situation och sysselsättning p.g.a. bristande kontinuitet i arbetslivet, att de sent får tillträde till sysselsättning och slutligen dyra bostäder som därmed blir omöjliga för unga människor att få tillträde till. Det som behövs är stöd till familjer via skattesystemet, huvudsakligen genom inkomstskattesystemet för fysiska personer och momssystemet. I det förstnämnda systemet är den bästa lösningen den typ av lösning som Frankrike har antagit, t.ex. en familjekvot som gör det möjligt för barnfamiljer att få en kraftigt minskad skattebörda. I det sistnämnda fallet behövs en minskad skattesats på varor avsedda för barn.

För det tredje måste vi fortsätta att tillämpa principen om solidaritet mellan generationerna, dvs. principen om att den arbetande befolkningen bär kostnaderna för förmåner, pensioner och sjukvård för dem som inte arbetar – dvs. barn, ungdomar, personer som inte kan klara sig själva och slutligen äldre personer.

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Inom Europeiska unionen har Storbritannien förlorat kontrollen över sina gränser. Invandringen till Storbritannien är nu okontrollerad, obegränsad och planlös. Som alla vet uppgår invandringen till Storbritannien nu till cirka en halv miljon människor per år. Med beaktande av dem som lämnar landet är befolkningens nettoökning omkring 200 000 personer om året eller en miljon människor på fem år.

Födelsetalen i invandrarbefolkningen är betydligt högre än i den inhemska befolkningen. Den dramatiska folkökningen särskilt i England beror helt och hållet på en helt onödig invandring. Experter inom demografi har räknat ut att om de nuvarande trenderna fortsätter kommer den infödda brittiska befolkningen, särskilt i England, att vara en etnisk minoritet i sitt eget land. Storbritannien kan inte kontrollera sin invandringspolitik inom Europeiska unionen, och det är ytterligare ett gott skäl till varför vi borde lämna unionen.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Låt mig återigen få betona att betänkandet av Françoise Castex är av hög kvalitet, eftersom det har varit en tydlig utgångspunkt för en bred debatt som har handlat om nästan alla grundläggande frågor.

Det skulle vara svårt att försöka svara på alla frågor som har väckts. Låt mig därför kort säga att Europeiska kommissionens grundläggande princip, vilken återspeglas i alla våra dokument, grundas på lika möjligheter. Inte i något av våra dokument skulle ni finna idén om att den demografiska utvecklingen är ett problem endast för det ena könet. Det är ganska tydligt att det är en fråga om lika möjligheter och lika rättigheter för män och kvinnor. Det är också klart att ett av sätten att bemöta detta problem är att skapa ett aktivt samhälle, och det innebär ett samhälle med högsta möjliga sociala integrationsnivå, ett samhälle som kan erbjuda möjligheter till aktiv sysselsättning för så många enskilda människor som möjligt.

Låt mig också säga att stabilare och mer konstanta utgångspunkter har etablerats som ett resultat av tidigare debatter som t.ex. det demografiska forumet och den europeiska alliansen för familjen. Jag vill också påpeka att kommissionen har arbetat med arbetsmarknadens parter för att bedöma möjligheterna till lagstiftningsförslag på området för balans mellan arbete och privatliv. Kommissionen riktar också in sig på invandringen i syfte att gradvis utveckla en mer sammanhållen EU-politik, däribland exempelvis förslaget om blått kort.

Jag vill också säga att bortsett från att det i denna debatt – liksom i alla debatter – har funnits prov på några extrema åsikter börjar vi se att vi når allmän enighet, och denna enighet ligger enligt min uppfattning väl i linje med de grundläggande rekommendationer som rådet lade fram i början av denna debatt om demografin.

Som jag har sagt har en stabil utgångspunkt etablerats, och jag förväntar mig därför att denna debatt kommer att fortsätta, eftersom jag, liksom de flesta av er, anser att Europas demografiska utveckling är en av de grundläggande faktorer som kommer att bestämma vår framtid både på medellång och lång sikt.

  Françoise Castex, föredragande. − (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig kort eftersom mycket redan har sagts.

Jag vill tacka Vladimír Špidla för att han påpekade att befolkningsfrågan inte bara är en kvinnofråga och att den gäller kvinnor, män och par. Jag vill påpeka för de ledamöter som har kommit med kritik om att männen har glömts bort och att jag har ägnat en punkt i betänkandet åt frågan om att främja faderskapslagstiftningen och utveckla fäders deltagande i familjelivet.

För att försöka runda av lite av det som sades och sammanfatta betänkandets huvudtema vill jag betona att effektiva offentliga politiska åtgärder efterfrågas starkt. Det finns politiska åtgärder rörande stöd, vård och utbildning vilka kan tyckas vara ganska paradoxala för en fråga som faktiskt rör pars och familjers privatliv. Jag anser dock att vädjanden riktas till de offentliga myndigheterna på EU-nivå och i medlemsstaterna, vilka man måste lyssna till och ta sig an.

Jag vill också betona frågan rörande starka krav på solidaritet, inte enbart solidaritet mellan generationerna, vilken vi har tagit upp många gånger i Europaparlamentet, utan också solidaritet mellan olika regioner. Elisabeth Schroedter och Jean Marie Beaupuy har ikväll belyst och påmint om hur viktigt det är att beakta de regionala obalanser som befolkningsfrågan kommer att orsaka mellan regioner med en åldrande befolkning vilka kommer att behöva mer vård och därför kommer att ha större utgifter och regioner med en yngre befolkning vilka kommer att skapa välstånd eftersom det är där den produktiva befolkningen kommer att finnas. Detta är något som Europeiska kommissionen måste beakta vid hanteringen av EU:s strukturfonder och sammanhållningsfonder.

Slutligen är frågan om arbetsmarknaden en viktig del av befolkningsfrågan, vilket Jan Andersson, ordförande för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, sa. Det är inte en perifer fråga, eftersom det kommer att vara nödvändigt att göra mer med en mindre, krympande aktiv befolkning. Ur dessa synvinklar är uppmaningarna om bättre hantering av personalfrågor och investeringar i livslångt lärande extremt viktiga, och de måste tas på allvar, inte bara av de offentliga myndigheterna i de särskilda fallen, utan av alla arbetsmarknadens parter, särskilt företagen, eftersom de har ett särskilt ansvar på detta område.

Av det skälet är det inte sista gången vi diskuterar dessa frågor.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Zita Gurmai (PSE), skriftlig. – (HU) Den åldrande befolkningen medför en del stora ekonomiska, finansiella och sociala utmaningar. Det kommer att ha allvarliga konsekvenser för tillväxten och kommer att vara en stor belastning för de sociala förmånerna. Det är därför avgörande att vi förbereder oss på det.

Att ta itu med befolkningsproblemet är alltså en mångfacetterad utmaning som kräver komplexa strategiska analyser, planering och sociala dialoger. Problemet handlar inte enbart om att befolkningen gradvis minskar, utan också om att den europeiska sociala modellen ska vara hållbar för EU-medborgarnas välfärd, så att Europas ekonomiska utveckling och globala konkurrenskraft på internationell nivå garanteras, dvs. gäller Europas framtid, och därför är det av gemensamt intresse att finna lösningar.

Europeiska unionens medlemsstater måste använda alla instrument som är möjliga för att stödja befolkningens förnyelse, vilket på ett hållbart sätt måste grundas på mer solidaritet mellan generationerna än tidigare genom att man ser till att lika möjligheter genomförs i praktiken, att man kan förena yrkesliv med familjeliv, att Barcelonamålen genomförs fullt ut, att villkor för en aktiv ålderdom skapas och att särskilda åtgärder vidtas för att främja social integrering av invandrare och etniska minoriteter. De resultat vi vill ha kan endast uppnås genom gemensamma mål, gemensamma intressen, gemensamt samarbete och tvingande krav på att målen ska uppnås.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE), skriftlig. – (RO) I Europeiska unionens demografiska strategi hänvisas till många sociala och ekonomiska aspekter. Jag vill ändå betona vikten av en konsekvent ungdomspolitik, särskilt när det gäller tillträde till arbetsmarknaden.

Det är väl känt att åldersgruppen 25–30 år utgör en relativt liten andel av Europas arbetsmarknad jämfört med andra åldersgrupper. Europeiska kommissionen och medlemsstatera bör öka antalet lagstiftningsinitiativ och pilotprogram för att underlätta sysselsättningen för ungdomar. Exempel på sådana initiativ kan vara att ge skattelättnader för företag som anställer ungdomar eller ökar utbudet av flexibla anställningsavtal.

För det andra ställs vi inför problemet med regioner som avfolkas på ungdomar i stora grupper, särskilt i de nya medlemsstaterna. Genom strukturfonderna blir det möjligt för medlemsstaterna att genom sammanhållningspolitiken skapa gynnsamma villkor för unga människor, så att de kan utveckla yrkes- och företagsprojekt i den bygd de kommer ifrån. Medlemsstaterna bör öka Europeiska unionens finansiella stöd genom exempelvis följande åtgärder: unga människor prioriteras tillträde till mark och bostäder, skattelättnader till stöd för ungdomars företagande eller möjligheter till subventionerade lån för ungdomars projekt.

  Marianne Mikko (PSE), skriftlig. – (EN) Europa är inte redo för de utmaningar som befolkningsutvecklingen ger upphov till.

Europa har under 60 år satt sin tilltro till ett pyramidsystem. Det fungerar så länge som varje generation är mycket större än den tidigare generationen, men idag föds färre barn i europeiska familjer än vad som var fallet för deras föräldrar.

Jag vill påpeka att de låga födelsetalen under 2000-talet utgör en mindre fara än för 60 år sedan. De tekniska framstegen gör att vi producerar betydligt fler varor med mycket mindre arbetskraft. Globaliseringen innebär att länder med en ung och växande befolkning kommer att hjälpa oss att hantera pensionsbördan om vår politik medger det. Mitt land, Estland, är ett utmärkt exempel på en lyckad övergång till ett fonderat pensionssystem.

Samtidigt anser Estland att låga födelsetal äventyrar vår kulturs hållbarhet, och kanske även vår nationskänsla. Det är ett problem för många mindre stater.

Om vi vill bevara Europa som vi känner det måste vi skydda våra kulturer också genom att skydda våra familjer. Vi politiker måste se till att tekniken och globaliseringen blir våra tjänare, inte våra härskare. Detta betänkande är en bra början.

  Bogusław Rogalski (UEN), skriftlig. – (PL) Herr talman! Enligt befolkningsprognoserna kommer medelåldern för invånarna i Europa att ha stigit från 39 (medelåldern för 2004) till 49 år 2050, vilket kommer att påverka befolkningsstrukturen och ålderspyramiden.

Detta kommer bland annat att leda till att antalet ungdomar minskar, en minskning av andelen personer i arbetsför ålder och en ökning av medellivslängden. Dessa förändringar kommer att leda till en ökning av samhällets kostnader för att underhålla den andel av befolkningen som inte arbetar. De kommer också att öka de regionala skillnaderna som karaktäriseras av utflyttning bland ungdomar, vilket därmed förlänger samhällets åldrandeprocess eller leder till en positiv migrationsbalans som förlänger denna process.

Invandringen löser dock problemet endast kortsiktigt eller delvis, och därför bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att respektera jämställdhet mellan könen, införa socialt och finansiellt stöd till familjer och för att skydda moderskap. Endast samhällen där barn är en prioriterad politisk fråga och som främjar en familjevänlig miljö kommer att kunna kämpa mot ofördelaktiga befolkningsförändringar.

Jag vill betona att en ökning av medellivslängden är något positivt, så därför måste förebyggande åtgärder vidtas för att bekämpa fattigdom bland pensionärer och möjliggöra för dem att leva sina sista år i värdighet. Medlemsstaterna bör begära att vårdstrukturer till rimligt pris skapas för människor som inte kan klara sig själva och för barn. Medlemsstaterna bör också uppmärksamma problemet med infertilitet, eftersom det har enorma konsekvenser för en process som förstärker den ökade demografiska obalansen, och de bör samarbeta för att ta itu med svårigheter.