Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 20 februari 2008 - Strasbourg

14. Vetenskapligt samarbete med Afrika (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om vetenskapligt samarbete med Afrika.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Som vi alla vet formas världsekonomin i ökande grad av den tekniska utvecklingen.

Utvecklingsländerna bör använda tekniken för att introducera innovation, vilket skulle förbättra levnadsvillkoren för deras fattiga och öka konkurrenskraften för deras länder och företag. Det är sant att de flesta utvecklingsländer har öppnat sina ekonomier, men de är fortfarande kvar i fällan att producera varor med lågt mervärde och har stora problem med brist på utbildad arbetskraft. Utvecklingsländerna måste därför öka sin produktionskapacitet och diversifiera ekonomierna genom bättre tillämpning av innovation och ny teknik inom jordbruk, produktion och tjänster.

För närvarande deltar inte afrikanska vetenskapsmän i tillräcklig grad i internationell forskning och internationella utvecklingsprojekt, däribland sådana som får finansiellt stöd från Europeiska unionen. Det beror delvis på att det råder brist på experter för att bygga upp tillräcklig forskningskapacitet, nätverk och partnerskap och på brister i hanteringen av immateriella rättigheter, avtal, tekniköverföring och spridningen av forskningsresultat.

Det måste dock betonas att övergripande problem som t.ex. infektionssjukdomar och biologisk mångfald endast kan lösas på ett framgångsrikt sätt genom deltagande från dessa länder.

De afrikanska politikerna är medvetna om detta och gör sitt bästa för att se till att vetenskap och teknik prioriteras. Vid den afrikanska ministerkonferensen om vetenskap och teknik, som hölls i september 2005, antogs en ny konsoliderad handlingsplan för Nepad, nytt partnerskap för Afrikas utveckling. Dessutom vädjade kommissionen och Afrikanska unionen till Afrika vid Afrikanska unionens toppmöte i januari 2007 om att den skulle ta initiativ till att bygga upp stor vetenskaplig och teknisk kapacitet för att utbilda ett stort antal vetenskapsmän, ingenjörer och tekniker. År 2008 förklarades sedan som Vetenskapens år i Afrika.

Europeiska kommissionen erkänner denna frågas betydelse och betonar i ökande grad vetenskap och teknik som en viktig del av förhandlingarna om utvecklingssamarbete. Afrikanska vetenskapsmän kan delta i kommissionens allmänna forskningsprogram eller Marie Curie-åtgärder, varigenom stipendier tilldelas vetenskapsmän från tredjeländer och utvecklingsländer.

Inom ramen för den nionde Europeiska utvecklingsfonden anslogs 35,5 miljoner euro till ett program för uppbyggnad av vetenskaplig och teknisk kapacitet som en del av samarbetet med AVS-länderna. Vi deltar för närvarande också i förhandlingar med våra partner om ytterligare stöd inom ramen för den tionde Europeiska utvecklingsfonden.

I slutet av förra året ingick Europeiska unionen och Afrikanska unionen ett partnerskap mellan EU och Afrika om vetenskap, informationssamhället och rymden. Detta partnerskap ska bidra till att överbrygga klyftan mellan oss inom vetenskapsområdet, utveckla Afrikas vetenskapliga och tekniska kapacitet samt hjälpa Afrika att på ett bättre sätt utnyttja vetenskap och teknik för att minska fattigdomen och främja den ekonomiska tillväxten och den sociala utvecklingen. Det kommer också inom ramen för den konsoliderade handlingsplanen för Afrika att bidra till den vetenskapliga och tekniska sfären.

Partnerskapet kommer dessutom att garantera att bördan fördelas jämnt mellan de enskilda medlemsstaterna. I samband med detta har en del medlemsstater tagit på sig en ledande roll inom specialområden, exempelvis Nederländerna inom trädgårdsodling och Sverige inom vattenförsörjning och distributionsforskning.

  Pilar del Castillo Vera, för PPE-DE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi reflekterar idag – eftersom vi inte ska ha någon debatt då vi inte kan ha någon stor debatt just nu – över det gemensamma resolutionsförslag som lagts fram av parlamentets grupper för att stödja åtgärder för att förbättra den vetenskapliga utvecklingen i Afrika och möjliggöra ett starkare och smidigare förhållande med EU än hittills inom området för vetenskap och tillämpad teknik.

Som kommissionsledamot Vladimír Špidla sa ägde toppmötet rum i Lissabon, det andra toppmötet mellan EU och Afrika – vi bör påminna oss att det första ägde rum i Kairo 2000 – och återigen betonades betydelsen av denna dimension, området för vetenskap och teknik, för Afrikas framtida utveckling

År 2010 kommer en utvärdering att göras av genomförandet av de beslut som fattades i överenskommelserna vid toppmötet i Lissabon mellan Afrika och Europeiska unionen. Vi kommer nu att anta en resolution som syftar till att påverka utvecklingen från Europaparlamentets sida, vilken följer i kölvattnet efter Lissabonmötet, men inte bara detta toppmöte, utan också i viss mån olika initiativ som just nu genomförs för Afrika på många platser i världen.

Nu när Kina som stort land och ett stort geografiskt, politiskt, kulturellt och ekonomiskt område börjar att utvecklas avsevärt, vilket också är fallet med Indien och många asiatiska länder, har fokus mer än någonsin riktats tillbaka mot Afrika. Dessutom har Afrika kommit tillbaka på ett nytt sätt och har tagit ett kvalitativt kliv framåt jämfört med tidigare. Fokus har vänts tillbaka, inte på grund av välgörenhet, vilket i stor utsträckning har karaktäriserat förhållandet mellan väst och Afrika, utan på grund av närhet, jämställdhet, associering etc.

I detta avseende, särskilt på området för vetenskap och teknik, är det fortfarande en lång väg att gå eftersom arbete har genomförts på andra områden som t.ex. hälso- och sjukvård, utbildning etc., men det är inte så mycket som har gjorts på området för vetenskap och teknik. De fördelar som det kan ge för Afrikas utveckling och för att fullt ut inkludera Afrika i globaliseringen, vilken Afrika till viss del är utesluten från – jag sätter detta ord inom citationstecken när jag säger det – kommer att vara otroligt viktiga.

Jag anser därför att den resolution som parlamentet kommer att rösta om imorgon är en knuff, ett initiativ i denna riktning, och jag tror att den är avgörande för Afrika och världens framtid.

  Teresa Riera Madurell, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Detta är ett viktigt resolutionsförslag, eftersom vi ofta har talat om Afrika här, men sällan om vetenskapligt samarbete med denna kontinent. Numera hänger människors ekonomiska och sociala utveckling intimt samman med vetenskaplig forskning, teknisk utveckling och innovation.

I en globaliserad värld kräver dessutom många av de problem som vetenskapen försöker lösa samarbete från alla utan undantag, särskilt inom vissa sektorer som t.ex. energi, klimatförändringar och livsmedelssäkerhet.

Vetenskapligt utvecklingssamarbete bör därför vara en prioriterad fråga i vår allmänna strategi gentemot afrikanska länder.

Det kräver ökat deltagande av vetenskapsmän i gemensamma forsknings- och utvecklingsprojekt, att utbyte och mobilitet för forskningspersonalen främjas, förstärkning av infrastruktur för forskning i enlighet med forskarsamhällets behov och framför allt stöd till det som redan existerar.

Jag har just kommit tillbaka från Sydafrika dit jag åkte i egenskap av ledamot av Europaparlamentets delegation. Med Sydafrika, exempelvis, har vi haft ett avtal och vetenskapligt och tekniskt samarbete i tio år. Det var skälet till att kommissionsledamot Janez Potočnik besökte Sydafrika i november.

Detta samarbetsavtal har lett till betydande resultat som är positiva för båda parter. Sydafrikanska vetenskapsmän har deltagit i 117 projekt inom sjätte ramprogrammet, och endast Förenta staterna, Kina och Ryssland har deltagit i större utsträckning. Ett ännu mer omfattande deltagande planeras inom sjunde ramprogrammet.

Samarbete pågår inom så skilda områden som bioteknik, hälso- och sjukvård, nanoteknik, flygteknik, transporter, energi och klimatförändringar. Detta samarbete bör vi som européer stödja, eftersom vi har många gemensamma problem som snabbt måste lösas och eftersom gemensamma krafter inom forskning och utveckling, innovation och tekniköverföring endast kan vara till fördel för båda parter.

Ett exempel är energi som också är en glödhet fråga där. Vi söker efter samma sak: att garantera leveranser till rimliga priser och på ett miljövänligt sätt. Mycket intressanta forskningsprojekt med denna inriktning genomförs när det gäller koltekniker, förnybara energikällor och energieffektivitet.

Ett annat viktigt område för vetenskapligt samarbete med Sydafrika och hela Afrika i allmänhet, vilket borde betonas, är samarbetet om aids, en sjukdom som härjar på den afrikanska kontinenten och som i ett land som Sydafrika har lett till att den förväntade medellivslängden har minskat med mer än tio år.

Jag anser därför att den särskilda hänvisningen i resolutionen till forskning om denna sjukdom är mycket viktig.

Slutligen vill jag påpeka att allt samarbete måste öka genom informationsutbyte, en uppriktig och öppen dialog och ärligt erkännande från båda parters sida.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta resolutionsförslag om stöd till vetenskapligt samarbete med Afrika kommer mycket lägligt, eftersom det kommer just efter en rad uttalanden som gjorts under det senaste året om vetenskap i Afrika – av FN:s ekonomiska kommission för Afrika i januari 2007, i förklaringen från G8-mötet om förstärkning av samarbetet om forskning och utveckling och i det nya kapitlet om informations- och kommunikationsteknik samt vetenskap och teknik i den gemensamma EU–Afrika-strategin.

I samband med den kommande konferensen om vetenskap med Afrika som kommer att äga rum i mars nästa år är detta verkligen rätt ögonblick för Europaparlamentet att markera sitt stöd till ett nytt och intensifierat synsätt på det vetenskapliga samarbetet mellan EU och Afrika. Det har naturligtvis tagits initiativ tidigare. Det har funnits stipendier och forskningsstipendier för att hjälpa afrikanska vetenskapsmän så att de kan komma och arbeta i Europa. Stöd har funnits till vissa projekt. Det har dock inte funnits något fullt utvecklat vetenskapligt samarbete mellan Afrika och EU.

Det finns fortfarande inte någon fast forskningsbas i Afrika för Afrika. Statistiken säger allt. Afrika har endast 1 procent av världens forskare inom vetenskap, men 13 procent av världens befolkning bor där. Endast 1 av 10 000 personer i Afrika är vetenskapsman eller ingenjör, medan denna siffra är 1 av 200 i industriländerna.

På grund av klimatförändringarna finns det ingenstans på vår planet där forskning är mer nödvändigt. Den globala uppvärmningen i Afrika hotar att sopa undan de blygsamma framsteg som har gjorts i riktning mot millennieutvecklingsmålen. Om bara den vetenskapliga och tekniska grunden hade varit starkare skulle klimatförändringarna också kunna vara en möjlighet för Afrika.

I detta resolutionsförslag nämns med rätta särskilt solenergi. Afrika har denna förnybara energikälla i överflöd. Mycket stora framsteg görs idag inom solenergiteknik. I fredags besökte jag centret för ny och förnybar energi (New and Renewable Energy Centre) i Blyth i Northumberland, där innovativ forskning pågår för att minska solenergikostnaderna genom att inrikta sig på solstrålar på mycket tunna silikonceller.

Jag är glad över att denna forskning pågår i min valkrets, men om inte sådan forskning genomförs också i Afrika kommer solenergiteknikens enorma potential att leverera många megawatt el till hela Afrika aldrig att bli verklighet. Jag hoppas att det är denna typ av tekniskt samarbete som vi nu går i riktning mot.

  Jens Holm, för GUE/NGL-gruppen. – God afton! En av huvudfrågorna när vi diskuterar vetenskapligt samarbete med Afrika är hur de afrikanska länderna ska kunna värja sig mot klimatförändringarna. Som FN:s klimatpanel har konstaterat är Afrika kanske den kontinent i världen som kan drabbas hårdast av klimatförändringarna. Detta sker egentligen redan här och nu. Skördar bränns upp. Öknen breder ut sig. Sjöar och vattendrag torkar ut, och klimatflyktingarna kan numera räknas i miljoner på den afrikanska kontinenten.

Flera av de konflikter som finns i Afrika i dag är ett resultat av den stress och de påfrestningar som klimatförändringarna leder till. En av de stora ironierna i klimatproblematiken är att det är de som smutsar ner minst som drabbas mest.

Etiopien, för att ta ett exempel, släpper ut 0,1 ton koldioxid per invånare och år, medan mitt eget land, Sverige, släpper ut över 6 ton per person och år. EU-snittet ligger på cirka 10 ton. Sverige släpper alltså ut 60 gånger mer, och EU 100 gånger mer än vad Etiopien gör, bara för att ta ett konkret exempel.

Sett ur detta perspektiv har vi i Europa förstås ett gigantiskt ansvar. Dels måste vi kraftigt dra ner på våra egna utsläpp, dels måste vi göra allt vi bara kan för att hjälpa utvecklingsländerna att vidta åtgärder mot klimatförändringarna.

I kväll debatterar vi hur vi ska kunna få ett välfungerande och vetenskapligt samarbete med Afrika. Jag tycker vi ska fråga oss, självkritiskt här och nu: Gör vi verkligen allt vi kan för att stödja de afrikanska länderna? Gör vi verkligen allt vi kan för att exempelvis föra över modern och miljövänlig teknik och kunnande till de afrikanska länderna? När vi förhandlar om handelsavtal, tar vi främst hänsyn till våra egna företag eller tar vi främst hänsyn till afrikanska, som vill handla med oss på rättvisa villkor? Tyvärr kan åtminstone inte jag ge ett positivt svar dessa frågor. Mycket återstår därför att göra.

Hur är det exempelvis med våra lagar kring immaterialrätt och patent? Vi i Europaparlamentet konstaterade i november i vår resolution inför Bali-förhandlingarna, att ”Europaparlamentet inser att licensavgifter för immateriella rättigheter inom områden för ren teknik kan utgöra ett hinder för överföring av sådan teknik till utvecklingsländerna”.

Låt mig ta ett exempel: 75 procent av vindkraftstekniken kontrolleras av fyra företag i världen. Ja, endast fyra företag i hela världen. Tre av dessa företag är europeiska. Det fjärde är från USA. När många utvecklingsländer nu vill bygga ut vindkraften måste de använda gammal och opatenterad teknik. De har helt enkelt inte råd med den moderna och miljövänligaste tekniken.

En stor del av den moderna tekniken är helt enkelt fastlåst i vår egen lagstiftning. Detta gynnar förstås ett fåtal storföretag som har kontrollen över patenten. Men till vilken nytta är detta för Angola, Botswana eller Rwanda?

Jag vill ha ett klart svar från kommissionen i kväll. Gör ni någonting för att göra lagarna kring immaterialrätten och patenten mer flexibla? Vad gör ni för att teknik ska kunna föras över lättare?

Till sist, ett annat exempel på dessa brister är de så kallade flexibla mekanismerna. Vi i industriländerna kan ju lägga ut en del av vårt klimatansvar på utvecklingsländerna. Syftet är, om man tolkar det vällovligt, att vi ska föra över teknik och miljöverksamhet till utvecklingsländer. Men enligt en ny rapport som vi fick i fjol till miljöutskottet, går emellertid mindre än två procent av CDM-projekten till de afrikanska länderna. Den största delen har gått till projekt som faktiskt inte alls har varit till särskilt stor nytta.

Vad är kommissionens syn på de flexibla mekanismerna och CDM-projekten, Clean Development Mechanism? Är ni beredda att i grunden se över dessa mekanismer som vi i Europaparlamentet har krävt? Hur ska Afrika kunna dra större nytta av tekniköverföringen i framtiden?

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Afrikanska unionen har fastställt att vetenskap och teknik är ett avgörande bidrag till en hållbar utveckling på den afrikanska kontinenten.

För närvarande släpar nästan alla afrikanska länder efter när det gäller vetenskapliga prestationer och vetenskaplig kapacitet. Vetenskapliga publikationer är ett mått på detta. Egypten, som är ett av de starkaste afrikanska länderna på detta område, har en andel motsvarande knappt 0,4 procent av världens publikationer. Vetenskapligt samarbete erbjuder en chans att övervinna de extrema skillnaderna i utveckling. Samarbetet står dock inför avsevärda utmaningar på områden som t.ex. globala hållbarhetsproblem såsom fattigdom, klimatförändringarna, den biologiska mångfalden, hiv/aids, infektionssjukdomar, energi, rent vatten – listan är tydligen oändlig. Till det kan läggas kompetensflykt, problemet med fri rörlighet för vetenskapsmän och begränsad tillgång till information.

För närvarande finns det fler möjligheter än någonsin att samarbeta framgångsrikt med afrikanska partner. Exempel på detta finns inom områden som bioteknik, informations- och kommunikationsteknik, rymdteknik och nanoteknik.

Med tanke på det faktum att Afrika har stora naturtillgångar och en stor biologisk mångfald kan detta visa sig vara mycket effektivt. Ett förnyat politiskt engagemang i Afrika och ett större engagemang bland industriländerna, däribland Kina, är nödvändigt för att utvecklingen ska gå framåt på detta område.

Under de senaste 20 åren har EU samlat på sig en omfattande erfarenhet när det gäller organisering och förvaltning av samarbetsprogram inom vetenskap och teknik. Sjunde ramprogrammet erbjuder några mycket intressanta möjligheter för partner från Afrika, men mer kan göras.

Vi måste inse den stora potential som samarbete i vetenskapliga frågor har för afrikanska länder och den afrikanska kontinenten. De vetenskapliga och tekniska områdena kan och måste göra mer. Vi måste skapa breda informationskanaler och informationsnätverk mellan vetenskapsmän och utvecklingsaktörer så att de kan lära av varandra.

Begreppet vetenskaplig diplomati är tillbaka högst upp på dagordningen och måste anpassas till en ny era med Internet, lågprisresor, världsnyheter 24 timmar om dygnet, de icke-statliga organisationernas makt – det är en lång lista.

Det faktum att vetenskapen är och måste förbli utanför politikens herravälde gör att vetenskapsmän är diplomater som man sätter tilltro till. Det är dags för forskarsamhället att förstärka sin diplomatiska roll. En ny kraftfull vetenskaplig diplomati som är inriktad på Afrikas medborgare och deras regeringar kommer att ge välstånd för människor, utbildning, ekonomisk tillväxt och framför allt hopp. En diplomati som innebär handlingskraft och inte bara tomma ord. Millennieutvecklingsmålen innebär allt fler utmaningar detta år som är vetenskapens år i Afrika.

  Romana Jordan Cizelj (PPE-DE). – (SL) I Afrika bor mer än 13 procent av hela världens befolkning, men endast 1 procent av världens vetenskapsmän. Afrika lägger endast 0,3 procent av BNP på forskning och utveckling. Samtidigt ställs Europa inför två stora globala utmaningar som endast kan bemötas framgångsrikt genom globala åtgärder. Det gäller också vetenskaplig forskning.

Den första utmaningen innebär att de så kallade millennieutvecklingsmålen ska utrota fattigdomen. Dålig hälsa eller död bland vuxna vid en ålder då de fortfarande skulle kunna vara aktiva kan göra att yngre och äldre generationer inom deras släkt drivs in i fattigdom. När möjligheterna inom sjunde ramprogrammet används måste vi visa tillräcklig öppenhet och inte uppfinna resurser endast för forskning om hur sjukdomar drabbar Europas befolkning. Vi måste också finna lämpliga lösningar för sjukdomar som utgör ett globalt hot, som t.ex. aids, som orsakade mer än 2 miljoner människors död 2006.

Den andra utmaningen är klimatförändringarna. Uppgifter indikerar att de främst drabbar fattiga människor. Europa måste acceptera sin del av ansvaret och samarbeta när det gäller åtgärder för att anpassa sig till klimatförändringarna och bidra till åtgärder för att begränsa den globala uppvärmningen.

Sjunde ramprogrammet kan också inkludera vetenskapsmän från utvecklingsländer. Vad de säger är dock att deras möjligheter att delta i detta samarbete är för små. Mekanismerna inom ramarna för utvecklingspolitiken erbjuder en stor potential för att minska skillnaderna. Vi måste dock se till att det traditionella samarbetet som endast grundas på bistånd får ett slut. Att inrätta partnerskap innebär att vi måste ta med vetenskap, teknik och innovation i vår utvecklingspolitik.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Tack, herr talman! Tack, herr kommissionsledamot! Vi lever i globaliseringens tidevarv, vilket innebär att alla konkurrerar med alla. Den afrikanska kontinenten är ett område där motsättningarna är särskilt stora. Kinas och Japans ekonomier, Australien och Förenta staterna försöker alla att slå sig in på denna marknad.

Om man vill uppmuntra och stärka förbindelser börjar man vanligtvis med sport, och det har vi redan gjort. Omedelbart därefter kommer dock studentutbyten och vetenskapligt samarbete. Om vi ska börja att arbeta med Afrika på detta område idag, sedan om fem år och kanske om tio år kommer vi att ha ett utbyte med tusentals studenter och vetenskapsmän. Dessa kommer att vara tusentals ambassadörer för ömsesidigt samarbete. Dagens gemensamma vetenskapliga företag kommer om tio år att vara liktydigt med stora investeringar, ett flöde av utbildad arbetskraft, öppnande av marknader och därmed konkurrens, tillväxt och nya arbetstillfällen i Europa och Afrika. Det är värt att göra insatser idag för att se till att detta blir verklighet i framtiden.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Syftet med vetenskapligt samarbete med Afrika måste vara att utveckla en välutbildad och aktiv forskarkår i Afrika som är till nytta för Afrika, och inte, vilket jag varnar för, att stjäla deras vetenskapsmän, vilket vi gör med deras utbildade läkare och vårdpersonal.

Jag blev mycket glad i Malawi 2005 när jag mötte en ung, välutbildad vetenskapsman inom jordbruksvetenskap. Han hade varit i Europeiska unionen och hade utbildats här, men var stolt över att vara tillbaka hos sitt eget folk för att visa dem hur man ska använda mark och vatten för att producera livsmedel i syfte att ge dem ett hållbart liv.

Jag vill bara sluta med att säga att ett av de områden som har försummats i Afrika är investeringar inom jordbruksvetenskap, och Världsbankens preliminära rapport för innevarande år visar det. Jag anser därför att vi bör samarbeta på alla nivåer inom vetenskapen, men att vi särskilt bör titta på jordbruksområdet och naturtillgångar.

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag kanske sätter ert tålamod på prov, men jag har lagt märke till en tidigare händelse förut idag med talare som har fått ordet på nytt om de inte fått fem blickar till svar, så tack så mycket.

Jag vill ställa en specifik fråga till kommissionsledamoten. Jag talade om diplomati och vetenskaplig diplomati – diplomati som innebär handlingskraft och inte bara tomma ord. Det finns en allmän åsikt att toppmötet i Lissabon om EU och Afrika förra året var en stor besvikelse och att det rörde sig mer om ord än handling. Jag skulle vilja att ni särskilt svarar på det påståendet.

Skulle ni kunna ange någon handling, till skillnad från ord, som kommer att utgå från de hundratals – om inte tusentals – människor som samlades i Lissabon för att tala om denna ytterst viktiga fråga, och när vi kan få se något resultat av det?

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! EU:s Afrikapolitik grundas på en komplex strategi, och en del av denna strategi rör naturligtvis Afrikas tillträde till vetenskap och teknik. Europeiska unionen erkänner betydelsen av sådant tillträde, eftersom det kommer att möjliggöra för Afrika att möta utmaningarna rörande klimatförändringarna. Kommissionen anser att de afrikanska länderna snabbt måste utveckla nödvändiga komplexa anpassningsstrategier samtidigt som det finns garantier för att sådana förändringar inte äventyrar de positiva resultat som länderna har uppnått i kampen mot fattigdom.

Kommissionen anser att vårt samarbete på området för vetenskap och teknik är särskilt viktigt när det gäller forskning rörande jordbruket och övervakning av jordbruksprodukter. Kommissionen stöder därför Afrikanska unionens insatser för att inrätta ett omfattande program för vetenskaplig forskning på jordbruksområdet samt de internationella organisationernas insatser för att harmonisera tidiga varningssystem för jordbruket. Vi stöder också överföringen av förnybara energikällor, vilket är en fråga som hör nära samman med minskade koldioxidutsläpp. Denna överföring bör därför vara mer inriktad på att uppnå en hållbar och effektiv energiförsörjning och tillgång till leveranser snarare än klimatfrågan.

Den privata sektorn spelar en mycket viktig roll när det gäller tekniköverföring, som kommissionen stöder genom ett särskilt program. Beträffande konferensen i Addis Abeba, som ägde rum i mars, kommer kommissionen att delta, och vi hoppas att den kommer att vara en hörnsten på vägen mot vetenskapligt samarbete med Afrika och i utvecklingen av erfarenhet och teknik på den afrikanska kontinenten.

Aids-frågan nämndes också i debatten. Låt mig bara kort säga att Europeiska kommissionen är en av de största bidragsgivarna till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria, och jag anser att vi har all rätt att vara stolta över det.

Som jag redan har nämnt ingick Afrikanska unionen och Europeiska unionen vid toppmötet mellan EU och Afrika i Lissabon i slutet av förra året också ett partnerskap mellan Europa och Afrika om informationssamhället, vetenskap och rymdteknik. Vi håller för närvarande på att utarbeta ett meddelande i vilket särskilda punkter och en handlingsplan kommer att fastställas för att genomföra partnerskapet.

Tyvärr kan jag inte kan instämma i parlamentsledamotens åsikt att Lissabonkonferensen var en besvikelse. Så var det verkligen inte. Konferensen var det första steget på en lång resa och, som jag tidigare har sagt, håller vi nu på att vidta ytterligare konkreta åtgärder som kommer att bygga på drivkraften från Lissabonmötet.

  Talmannen. − Jag har avslutningsvis mottagit ett resolutionsförslag⁽¹⁾ som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl. 12.00.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. – (EN) Ordspråket ”om man ger en människa en fisk ger man honom mat för en dag, men om man lär honom att fiska ger man honom mat hela livet” är mycket träffande i denna debatt. Om Afrika ska komma ur fattigdomsfällan måste de öka utnyttjandet av råvaror, stärka sin tillverkningsbas och öka sin export, men samtidigt måste Afrika förbättra det vetenskapliga expertkunnandet. Vi i väst måste öka deltagandet bland afrikanska vetenskapsmän inom internationellt vetenskapligt samarbete och i projekt rörande forskning och utveckling, samt stärka den nuvarande infrastrukturen för forskning.

(1) Se protokollet.