Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 21 februari 2008 - Strasbourg

3. Fjärde rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen - Uppföljning av den territoriella agendan och Leipzig-stadgan - Mot ett europeiskt handlingsprogram för fysisk utveckling och territoriell sammanhållning (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är en gemensam debatt om

– betänkandet av Ambroise Guellec för utskottet för regional utveckling om den fjärde rapporten om ekonomisk och social sammanhållning (2007/2148(INI) (A6-0023/2008), och

– betänkandet av Gisela Kallenbach för utskottet för regional utveckling om en uppföljning av EU:s territoriella agenda och Leipzigstadgan – ett europeiskt handlingsprogram för fysisk planering och territoriell sammanhållning (2007/2190(INI) (A6-0028/2008).

  Ambroise Guellec, föredragande. – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna förmiddag diskuterar vi två initiativbetänkanden från parlamentet och jag anser att båda är mycket viktiga av flera skäl.

För det första tar vi upp kommissionens fjärde rapport om den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Detta är verkligen ett anmärkningsvärt dokument, mycket bättre än föregående versioner, och det ger en stabil grund för alla slags överväganden i fråga om sammanhållningens framtid inom EU. Dokumentet är också viktigt eftersom territoriell sammanhållning införs i det nya Lissabonfördraget som ett av EU:s viktigaste mål. Som vi vet står vi inför nya och stora utmaningar förutom de vi redan känner till, och sammanhållningspolitiken måste ge ett stort och värdefullt bidrag till hur de ska lösas, så att vi kan komma närmare det EU som vi vill ha: ett effektivt och solidaritetsmedvetet EU.

Vad visar den fjärde rapporten? Att den sociala och ekonomiska konvergensen mellan medlemsstaterna går åt rätt håll, med en definitiv minskning av skillnaderna i fråga om inkomster och arbetstillfällen under det senaste decenniet, men också att det fortfarande förekommer stora skillnader mellan regioner och ibland även inom regioner, och att dessa i många fall tenderar att förvärras. Det pågår en utveckling, men den är alldeles för obalanserad i många fall. Det är här som det nya begreppet territoriell sammanhållning gör sig gällande och måste vara centralt för den fortsatta regionala utvecklingen i hela EU, vid sidan av den ekonomiska och sociala sammanhållningen. För att genomföra detta krävs en integrerad strategi för den sektoriella politiken och en verklig styrning på flera nivåer.

Här ser vi med intresse – och med en viss otålighet – fram emot kommissionens grönbok i september. Det finns ett uppenbart behov av ett gemensamt språk i den här frågan, vilket framgick av våra diskussioner i utskottet för regional utveckling.

Lärdomarna från den fjärde rapporten får oss att tänka framåt, till tiden efter 2013, eftersom de operativa programmen för 2007–2013 nu genomförs för så gott som alla områden. Ett av de viktigaste inslagen i programmen är ett system för öronmärkning av medel för att styra de grundläggande nödvändiga resurserna mot målen för Lissabonagendan. Även om vi vill betona det nära förhållandet mellan prioriteringarna för Lissabonstrategin och för sammanhållningspolitiken anser vi att sammanhållningspolitiken måste gå utöver denna ram och omfatta en vidare ståndpunkt.

I vårt betänkande konstateras att konvergens på olika nivåer är en förutsättning för långsiktig konkurrenskraft i regionerna och att de båda politikområdena kommer att behöva komplettera varandra under de närmsta åren för att förena effektivitet och solidaritet. Den regelbundna utvärdering under perioden 2007–2013 som vi efterfrågar måste ge oss möjlighet att bekräfta att processen är ändamålsenlig och att genomföra eventuella förändringar som kan bli nödvändiga på ett väl underbyggt sätt. Vi måste också ställa frågor om den frikoppling som sker under den nuvarande programperioden mellan landsbygdsutvecklngen och regionalpolitiken. Detta verkar inte vara väl förankrat hos medborgarna och vi tror att det kan bli svårt att behålla denna uppdelning efter 2013.

I vårt betänkande betonas de nya utmaningar som EU står inför och deras stora territoriella inverkan. Vi har problem som åldrande befolkning, klimatförändringar, energi, växande städer osv. Vi menar att den nödvändiga och viktiga konvergensen och en ändamålsenlig territoriell strategi för dessa utmaningar kräver en förstärkt sammanhållningspolitik, såväl politiskt som ekonomiskt, efter 2013. Mot den bakgrunden kommer parlamentet ståndaktigt som alltid att sätta sig emot alla försök att åternationalisera politiken.

Avslutningsvis vill jag tacka skuggföredragandena, som har hjälpt mig mycket i det här arbetet, för de många kompromisslösningar vi lyckades åstadkomma. Jag vill också betona sambandet med Gisela Kallenbachs betänkande. Jag tycker det vore bra om en sammanhängande helhet presenterades här i kammaren i dag.

  Gisela Kallenbach, föredragande. − (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag tacka skuggföredragandena för ett gott och konstruktivt samarbete. Dessutom vill jag tacka utskottet, gruppens personal och ledamöternas assistenter. Ju starkare gemenskap desto bättre resultat!

Det gläder mig mycket att vi diskuterar Guellecbetänkandet och mitt eget betänkande gemensamt i dag. När det gäller målet att uppnå en verkligt hållbar utveckling inom EU bildar dessa båda betänkanden en kompletterande helhet. Sammanhållningspolitiken är så att säga hårdvaran, medan Leipzigstadgan och den territoriella agendan är mjukvaran. Dessa instrument kan endast fungera tillsammans. EU får sin rättsliga och finansiella legitimitet genom sammanhållningspolitiken. Vi har inget verkligt ansvar för regional utveckling, stadsplanering och fysisk planering. Därför är en sammanhållen politik – på lokal och regional nivå, på nationell ministernivå och på EU-nivå – en förutsättning för hållbara städer och regioner i EU. Detta är enda möjligheten att skapa ett europeiskt mervärde. Städerna ligger i centrum för möjligheterna och problemen. De påverkar landsbygdsregionerna och de omedelbara omgivningarna. Därför är vi beroende av en balanserad utveckling av territoriet som helhet, av lösningar som utvecklas med ett helhetsperspektiv och som samtidigt är anpassade efter den enskilda situationen. Det kan inte finnas en enda lösning, men det kan finnas gemensamma principer som den integrerade strategin, principen om horisontella och vertikala partnerskap mellan städer och periferi, men även mellan de olika aktörer som direkt berörs.

Vi har gjort stora framsteg på EU-nivå. Utöver Leipzigstadgan och den territoriella agendan, det första åtgärdsprogrammet under det portugisiska ordförandeskapet, infördes territoriell sammanhållning som ett mål i reformfördraget. Detta stärker parlamentets betydelse genom gemensamma befogenheter och medbeslutandeförfarandet. Vid dagens debatt ville vi att parlamentet skulle uttala sig inför rådets vårtoppmöte så att territoriella och urbana frågor kan tas med som tydliga inslag i Lissabon- och Göteborgsstrategierna.

Även vid det informella mötet med ministrarna i Leipzig uttrycktes ett gemensamt önskemål om att det slovenska ordförandeskapet skulle föra upp den territoriella agendan på dagordningen för detta års vårtoppmöte för att ge ett ökat politiskt erkännande av den territoriella ramen för utvecklingen av regioner och städer och nya former för att delta i EU:s politiska beslut. Detta upprepades tydligt vid mötet på Azorerna i november. Hittills har jag ingen egentlig information om hur det går med detta.

Jag hade därför mycket gärna sett en företrädare för rådet här i dag så att vi hade kunnat få information om hur förberedelserna fortskrider. Tyvärr har jag hört att det tydligen inte råder något samförstånd inom rådet när det gäller att tillmötesgå ministrarnas begäran. Jag hade velat få besked av rådet om och i vilken form den territoriella agendan kommer att diskuteras vid vårtoppmötet. Det hade också varit intressant att höra om det är sant att det nuvarande förslaget till rådets slutsatser inte innehåller något om de territoriella frågorna och att det inte planeras några motsvarande ändringar i Lissabonfördraget. Detta är enda sättet att omsätta våra många vackra ord i verklig handling.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. − Fru talman! Först vill jag gratulera – och kanske i ännu högre grad tacka – både Gisela Kallenbach och Ambroise Guellec till deras betänkanden och även utskottet för regional utveckling till dess utmärkta arbete både vad gäller den fjärde sammanhållningsrapporten och betänkandet om territoriell sammanhållning.

Kommissionen delar helt och hållet era åsikter om att EU:s sammanhållningspolitik har haft stor betydelse för att minska skillnaderna över hela EU och därmed främja integrationen och även föra EU närmare sina medborgare. Därför motsätter sig kommissionen kraftfullt eventuella försök att åternationalisera denna politik.

Vi delar också er åsikt att sammanhållningspolitiken måste få tillräckliga ekonomiska resurser i framtiden för att kunna hantera de väntade nya utmaningar som kommer att påverka alla territorier i EU. Vi måste också komma ihåg att sammanhållningspolitiken samtidigt måste fortsätta att hantera regionala skillnader till följd av de senaste och de kommande utvidgningarna.

Jag försäkrar er att också inom ramen för ”lissaboniseringen” är och förblir vår främsta prioritering för EU:s sammanhållningspolitik, även efter 2013, att uppfylla reformfördragets mål om att minska skillnaderna. Politikens solidariska dimension är central i detta sammanhang och fördelningen av medel kommer säkert att stå i motsatt relation till länders och regioners välstånd.

Denna åsikt delas också av en imponerande majoritet av intressenter i hela EU. Dessutom anser de flesta att EU:s sammanhållningspolitik är mycket mer än bara en mekanism för att fördela resurser mellan medlemsstater och regioner. Denna politik är först och främst en utvecklingspolitik som har till syfte att främja den inhemska utvecklingen i alla EU-regioner.

Kommissionen delar också er oro i fråga om behovet av ökad sammanhållning mellan EU:s sammanhållningspolitik och andra sektoriella strategier inom EU, särskilt landsbygdsutveckling, forskning och konkurrens. Här vill jag tillägga att behovet av sammanhållning mellan olika utvecklingsstrategier även gäller samordningen mellan EU:s sammanhållningspolitik och den nationella politiken. Jag är övertygad om att detta är en nyckelfråga för framtiden för sammanhållningen i EU, även i dess territoriella dimension.

Jag delar helt och hållet er åsikt om att framgången för den territoriella agendan och Leipzigstadgan är beroende av två villkor. För det första måste vi tillämpa en integrerad strategi för den territoriella utvecklingen för att undvika ett lappverk av strategier för våra territorier. Ett klassiskt exempel här är sättet att tänka i kategorier med rent landsbygdsinriktade eller stadsinriktade strategier som förbiser den avgörande betydelsen av verkliga ekonomiska regioner.

Å andra sidan innebär den integrerade strategin också att de olika sektoriella strategierna måste integreras på både EU- och medlemsstatsnivå, vilket påverkar utvecklingen i alla våra territorier.

Det andra villkoret är, som ni så riktigt påpekar, att kommissionen regelbundet övervakar och utvärderar utvecklingen i genomförandet av de åtgärder som beslutas om i den territoriella agendan och här behöver vi få veta mer om åtgärdernas faktiska effekter i medlemsstaterna, så att kommissionen kan erbjuda lämpligt stöd. Med utgångspunkt i en förbättrad övervakning kan kommissionen t.ex. gå vidare när det gäller att identifiera indikatorer på territoriell sammanhållning.

Kommissionen anser helt klart – precis som i ert betänkande – att det är bra att tanken på sammanhållningens territoriella dimension införs i Lissabonfördraget och nu måste vi göra det bästa möjliga av denna nya dimension och de möjligheter som öppnas. Den nya definitionen av subsidiaritet ger t.ex. lokala och regionala myndigheter större inflytande. Därför tog kommissionen med grönboken om territoriell sammanhållning i sitt lagstiftnings- och arbetsprogram för 2008.

Även om det ännu inte finns någon standardiserad definition av begreppet, sammanfattar territoriell sammanhållning EU:s lagstadgade målsättning att åstadkomma en hållbar balans i och harmonisk utveckling av sitt territorium och även ge lika tillgång till tjänster av allmänt intresse. Vi är alla medvetna om att det finns ett antal aspekter i den territoriella balansen inom EU som hotar den harmoniska utvecklingen av EU:s ekonomi och samhälle de kommande åren. Detta gäller både på EU-nivå och på nationell och regional nivå, och även inom vissa särskilda områden när det gäller de yttersta randområdena.

Det gläder mig att bekräfta att alla de viktigaste rekommendationerna i Kallenbachbetänkandet när det gäller definitionen av begreppet territoriell sammanhållning och tillämpningen av en integrerad strategi för territoriell utveckling, och vi kommer att ta med en förstärkning av synergieffekterna mellan EU:s politikområden i vår grönbok som kommer att antas av kollegiet i september.

Jag vill också ta tillfället i akt och upplysa er om att vi gör framsteg med medlemsstaterna när det gäller vår gemensamma syn på territoriell sammanhållning och dess viktigaste delar. Vi arbetar nu med svaren på den enkät som vi sände ut till 25 medlemsstater om territoriell sammanhållning och gör det alltså möjligt att komma vidare.

Vi har också inrättat en avdelningsövergripande grupp inom kommissionen som kommer att bilda en ram för vårt interna arbete med territoriell sammanhållning och vi har redan slutfört den första delen av detta arbete: identifieringen av den territoriella dimensionen på EU:s viktigaste politikområden. Nu har vi inlett processen, särskilt när det gäller att utveckla vissa verktyg som även motsvarar era krav. Som ni säkert vet ingår undersökning av en territoriell konsekvensbedömning av strategier och även utveckling av territoriella sammanhållningsindikatorer bland prioriteringarna för det nya förstärkta ESPON-programmet (Observationsorgan i samverkan för europeisk regional utvecklingsplanering).

När det gäller stadsfrågor kommer nästa stadsundersökning i mars. Undersökningen färdigställs just nu och den andra lägesrapporten om EU:s städer kommer i juni 2009. Urbact II har nu uppgraderats till strategiskt instrument för nätverkande och för utbyte inom stadsutveckling.

När det gäller båda betänkandena anser jag att det finns ett stort samförstånd mellan era åsikter och kommissionens och jag ser nu fram emot diskussionen för att få en bättre förståelse av era farhågor.

  Nathalie Griesbeck, föredragande för budgetutskottets yttrande. – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Även jag vill tacka de föredragande, särskilt Ambroise Guellec för hans presentation av och arbete med denna fråga. Som ständig föredragande för strukturfonder för budgetutskottet vill jag också kortfattat ta upp vissa budgetfrågor.

Denna politik är i dag en av de viktigaste strategierna för solidaritet mellan EU:s folk i budgettermer. Som vi redan har hört denna morgon är den stora frågan nu hur vi i allt högre grad ska kunna få fram största möjliga effektivitet i sammanhållningspolitiken. Budgetutskottet vill göra parlamentet uppmärksamt på ett antal oroande signaler, t.ex. förseningar i slutförandet och ouppfyllda åtaganden.

Jag vill lyfta fram det som jag anser är ett antal iögonenfallande punkter i detta avseende. EU måste skyndsamt se till att förenkla förfarandena, t.ex. genom att införa tekniskt stöd, för att kunna utarbeta och genomföra många projekt som våra länder behöver.

Vi måste också fortsätta med en tydlig ansvarsfördelning mellan EU och medlemsstaterna för att få en bättre gemensam förvaltning och jag välkomnar det kommissionsledamoten sa i fråga om tisdagens beslut om att anta en handlingsplan för en revisionsstrategi för strukturfonderna.

Något som jag har påpekat länge nu och som jag också är glad över att kommissionsledamoten nyss tog upp, är behovet av att tillhandahålla såväl kvalitativa som kvantitativa indikatorer som är gemensamma för alla medlemsstater, för att kunna bedöma budgetbehov och utforma det nya regelverket inför den fleråriga perioden efter 2013 och – kort sagt – öka tydligheten i EU:s närvaro i förhållande till EU:s politik och medborgare.

  Pedro Guerreiro, föredragande för fiskeriutskottets yttrande. − (PT) Först måste jag beklaga att utskottet för regional utveckling inte har tagit med några av de ändringsförslag som lades fram av fiskeriutskottet i fråga om den fjärde sammanhållningsrapporten. I dessa ändringsförslag upprepas t.ex. fiskerisektorns bidrag till det socioekonomiska läget i fiskesamhällen i konvergensregionerna, regioner som missgynnas av permanenta geografiska eller naturliga nackdelar, t.ex. de yttersta randområdena, och även fattiga fiskesamhällen inom mer välbärgade regioner. Jag beklagar också att finansieringen av Europeiska fiskerifonden (EFF) i en union med 27 medlemmer inte skiljer sig nämnvärt från budgeten för Fonden för fiskets utveckling i en union med 15 medlemmar. Fiskerifonden måste alltså få en ekonomisk förstärkning.

Därför har jag under detta sammanträde på nytt lagt fram två ändringsförslag för att understryka den strukturella fiskeripolitikens betydelse för den ekonomiska och sociala sammanhållningen.

  Oldřich Vlasák, för PPE-DE-gruppen. – (CS) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! De betänkanden vi diskuterar i dag är viktiga, inte bara i sitt sätt att hantera läget för vår sammanhållningspolitik och dess territoriella dimension, utan även för att de riktar vår uppmärksamhet mot framtiden efter 2013. Jag tackar Gisela Kallenbach och Ambroise Guellec för deras utmärkta arbete och öppna inställning.

De båda betänkandena kompletterar varandra – precis som de föredragande påpekade – och de bör beaktas tillsammans. I och med att territoriell sammanhållning har förts in i Lissabonfördraget har detta begrepp blivit lika viktigt som ekonomisk och social sammanhållning. Men territoriell sammanhållning som begrepp har inte undersökts särskilt mycket och är inte lätt att förstå. Hittills finns det ingen tydlig definition av territoriell sammanhållning. Det övergripande syftet med sammanhållning är att utjämna skillnader, men dessa skillnader finns fortfarande kvar och de är mest uttalade i gränsområdena mellan det forna östblocket och det demokratiska väst. Jag menar att territoriell sammanhållning också innefattar sammanhållning i städer och länder. Det går inte att förneka att städer är tillväxtlokomotiv i de enskilda länderna och därför är det riktigt att ta med frågan om stadsutveckling i vårt resolutionsförslag och samtidigt kräva en stärkt integrerad strategi. Men i framtiden kommer det att bli nödvändigt att förbättra och förenkla stadsområdenas tillgång till strukturfonder och utarbeta bättre förbindelser mellan lokala myndigheter och exploatörer när stadsutvecklingsprojekt finansieras med privata medel.

Vi har antagit Leipzigstadgan och nu måste vi gradvis börja tillämpa den. Samtidigt måste vi skapa de rätta förutsättningarna för livsvillkoren i framtiden, för utveckling av vår landsbygd. Jag är övertygad om att vi mycket noggrant måste undersöka om det bästa är att låta landsbygdspolitiken ingå i den gemensamma jordbrukspolitiken eller om vi bör överväga en annan lösning.

Mina damer och herrar! Bara en sista anmärkning. Diskussionen om sammanhållningspolitiken är framför allt en diskussion om fördelningen av medel. Det är självklart och riktigt att sammanhållningspolitiken ska förstärkas och att detta börjar märkas i EU:s budget. Sammanhållningspolitiken kommer att behöva hantera nya företeelser som den åldrande och döende befolkningen i EU, den instabila energiförsörjningen och miljöförstöringen. Politiken måste anpassas till detta och få tillräckliga medel för det.

  Constanze Angela Krehl, för PSE-gruppen. – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Oldřich Vlasák gör rätt i att påpeka att vår uppgift är att förbereda sammanhållningspolitiken för perioden efter 2013. Vi har använt dessa två betänkanden för att ta upp denna fråga. Vi har faktiskt sammanställt allt som vi tycker är viktigt i det här sammanhanget.

Jag vill dock påminna er om att vi måste ta hänsyn till de strategiska målen för EU:s sammanhållningspolitik, dvs. att minska skillnaderna i livsvillkor mellan EU:s regioner och stödja Lissabon- och Göteborgsstrategierna. Om Europaparlamentet vill ha en roll i utformningen av den framtida sammanhållningspolitiken anser jag att det måste inrikta sig på de viktigaste strategierna i stället för att återgå till ”vattenkanneprincipen”. Vi måste möta de nya utmaningar som växer fram inom sammanhållningspolitiken. Låt mig ge er några exempel: demografiska förändringar, klimatskydd, regional avfolkning och – faktiskt – en modern EU-stadspolitik.

Som jag ser det är inställningen gällande lika möjligheter för folk och regioner avgörande för lösningar inom detta område. Jag menar att ökade investeringar i utbildning, forskning och innovation och infrastruktur för dem är viktiga, och blir allt viktigare, och de är verkligt hållbara. Men detta kan bara fungera om vi i framtiden involverar EU-medborgarna mer effektivt i utvecklingen av program och projekt, precis som Europaparlamentet sedan länge begärt och begär på nytt i dessa betänkanden.

Jag vill vädja till medlemsstaterna – jag beklagar att det inte finns någon företrädare för rådet här – och betona att vi ger dem en viss hemläxa. Om vi ska lägga till ytterligare uppgifter inom ramen för sammanhållningspolitiken måste vi också ge de ekonomiska medel som krävs för detta.

  Grażyna Staniszewska, för ALDE-gruppen. – (PL) Den fjärde sammanhållningsrapporten och Guellecbetänkandet lyfter fram sammanhållningspolitikens framgångar med att minska skillnaderna mellan medlemsstaterna. De noterar också tillväxten i länder som tidigare släpade efter, t.ex. Grekland och Portugal. Samtidigt bekräftas emellertid politikens påtagliga misslyckande när det gäller tillnärmningen av utvecklingsnivån mellan regioner.

Medlemsstaterna ser tyvärr genom fingrarna med en orimlig koncentration av investeringar och andra utvecklingskomponenter till de nationella huvudstäderna. En liknande situation råder i regionerna, där investeringar också tenderar att koncentreras till centralområdena och därmed hindra regionen som helhet att utvecklas i jämn takt. Skillnaderna inom och mellan regioner i EU är betydligt större än i USA eller i Japan.

Allt pekar på behovet av att införa en mekansim som skulle stimulera till decentralisering inom medlemsstaterna. Det krävs en långsiktig och dynamisk regionalpolitik för nästa budgetram. I Guellecbetänkandet påpekas på ett balanserat sätt att ändamålsenliga förbindelser måste upprättas mellan Lissabonstrategin och sammanhållningspolitiken. Sammanhållningspolitiken får inte enbart bli ett instrument för Lissabonstrategin. Syftet med sammanhållningspolitiken är en hållbar och harmonisk utveckling och detta är ett viktigt mål i sig. Det är det billigaste sättet att förebygga vad som senare kan visa sig vara mycket kostsamma situationer. Jag tänker på konflikter, massutflyttning och massinvandring, flytt av företag och liknande händelser, som alltid innebär omvälvningar för lokalbefolkningen.

Vid sidan av Lissabonfördraget betonas vikten av den territoriella sammanhållningen i det betänkande som antogs i dag. Det finns dock ett brådskande behov av att förtydliga detta begrepp och ta fram en otvetydig definition av vad den territoriella dimensionen omfattar. I dag använder vi begreppet lite i blindo och det kan uppfattas på många olika sätt. I delar av Guellecbetänkandet får detta begrepp företräde framför den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken, i andra delar framställs det som ett komplement. I vissa fall handlar det om lika tillgång till tjänster, i andra om balanserad fördelning av forskningscenter etc.

Jag tycker det är olyckligt att diskussionen om grönboken om den territoriella sammanhållningen ska hållas i höst, efter rapporten om sammanhållningspolitiken. Grönboken borde diskuteras mycket tidigare.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Som företrädare för gruppen Unionen för nationernas Europa vill jag tacka de båda föredragandena för deras arbete.

Begreppet sammanhållning har fått en speciell betydelse inom EU. Hänvisningarna till behovet av att minska skillnaderna mellan de olika regionerna för att förena nationella ekonomier och stödja en harmonisk utveckling har funnits med sedan Romfördraget.

Den fjärde rapporten omfattar åren 2000–2006. Den behandlas i Guellecbetänkandet som innehåller många värdefulla slutsatser. I rapporten ges en bild av läget i samtliga medlemsstater. Den lyfter också fram de områden där skillnaderna är störst. Att minska skillnaderna i de regionerna måste ses som ett långsiktigt åtagande.

Kommissionens rapport innehåller många jämförbara parametrar som saknades i tidigare dokument. Förslaget om att använda indikatorer som ersätter grundläggande BNP per capita i förhållande till olika NUTS-nivåer kvarstår dock.

Sammanhållningspolitiken utgör grunden för integration och ger ett värdefullt bidrag till den harmoniska utvecklingen av EU. Dess regionala, lokala och miljömässiga aspekter är viktiga i detta sammanhang, precis som Grażyna Staniszewska redan har påpekat. Vi bör också erkänna dess effekt på EU:s innovationsförmåga och konkurrenskraft och därmed på genomförandet av Lissabonstrategin. De demografiska frågorna är också viktiga eftersom vissa områden hotas av avfolkning.

När vi talar om sammanhållning tänker vi på den som ekonomisk och social. Det brådskar med en hållbar definition av begreppet territoriell sammanhållning. Sammanhållning bör uppfattas som en politik som garanterar att EU:s medborgare oavsett var de bor kan åtnjuta lika möjligheter till tillgång till hälso- och sjukvård, utbildning, kultur, Internet och transporter t.ex. Sammanhållningspolitiken bör förstärkas och förbättras med tillräckliga EU-medel. Stadsaspekten är särskilt viktig, precis som Gisela Kallenbach påpekade.

Frågan om hur man ska välja mellan sammanhållning och konkurrenskraft, jämställdhet och effektivitet uppstod nyligen. Mitt korta svar är att man ska välja båda i lämplig omfattning.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I slutet av 1990-talet var den rådande filosofin i EU att unionens integrationsförmåga skulle mätas genom framgångarna med den inre marknaden. Önskan att problemen inom EU kunde lösas med utvecklingskoncepten för den inre marknaden, som enbart var inriktade på ekonomisk tillväxt, gick dock inte i uppfyllelse.

EU:s inre marknad var inriktad på att öka den ekonomiska aktiviteten i gravitationscentrum som drog till sig ytterligare verksamheter, på de missgynnade regionernas och miljöns bekostnad. Och inte ens i dessa centrum kunde alla ta del av fördelarna, utan fattigdomen ökade, vilket skapade spänningar och oro.

I dag gör kommissionen samma misstag. Den underordnar sammanhållningspolitiken efter Lissabonstrategin. I stället för att verkligen prioritera problemen för de särskilt missgynnade regionerna och endast främja hållbara utvecklingsprojekt investerar den i föråldrade infrastrukturkoncept och alltså endast i de ekonomiska centrumen. Samhällena och regionerna kommer att bli beroende av de stora EU-bankerna i generationer. Jag anser att detta är ett enormt problem eftersom det i slutänden är nästa generation som kommer att få betala priset för den misslyckade utvecklingspolitiken. Och detta kommer i sin tur att utlösa migrationsrörelser – min kollega Constanze Angela Krehl har redan påpekat detta – och det kommer också att utlösa EU-fientliga stämningar eftersom vissa delar av befolkningen inte kommer att få ta del av fördelarna. Dessa strategier är en återvändsgränd.

Vi måste vara mycket noggranna med att inte riskera EU:s inre sammanhållning. Ekonomisk och social sammanhållning måste förbli ett separat politikområde och fördelarna måste vara tillgängliga för alla regioner och folk i EU. Detta kan bara ske om sammanhållningspolitiken är underbyggd av en social modell som bygger på solidaritet och modeller för hållbar utveckling som inte genomförs på miljöns bekostnad.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. − (PT) I detta korta anförande om en så viktig fråga som sammanhållningspolitikens framtid i EU kan vi bara understryka några av de grundläggande principer som vi menar bör styra denna diskussion.

För det första är regionalpolitiken ett avgörande instrument för att främja den så omhuldade ekonomiska och sociala sammanhållningen. Den är en strukturell politik som måste ha som främsta och viktigaste mål – vilket redan har påpekats – att minska skillnaderna mellan utvecklingsnivåerna i de olika regionerna, främja de minst gynnade regionerna som släpar efter i sin ekonomiska utveckling, främja verklig konvergens och stimulera tillväxt och sysselsättning. Den måste alltså skapa en omfördelning och kompensation för de ökade kostnaderna för den inre marknaden, Ekonomiska och monetära unionen, liberaliseringen av den internationella handeln för de mindre utvecklade länderna och regionerna i EU.

För det andra måste sammanhållningspolitiken och dess ekonomiska resurser användas för att främja projekt för ekonomisk, social, miljömässig och regional utveckling. Därför får dessa projekt inte underställas en politik som prioriterar och vars trossystem bygger på konkurrens, avreglering och så kallad anpassningsbarhet och entreprenörskap, som är prioriteringar i Lissabonstrategin. Vi anser med andra ord att konkurrenskraft inte får ersätta konvergens i medlemsstater och regioner som släpar efter i sin socioekonomiska utveckling.

För det tredje är EU:s nuvarande ekonomiska resurser för sammanhållningspolitiken inte tillräckliga för att möta behoven av verklig konvergens, regionala skillnader, hög arbetslöshet, bristande jämlikhet i inkomster och fattigdom inom EU. Därför upprepar vi behovet av att öka gemenskapens budget och göra arbetet med att främja ekonomisk och social sammanhållning i EU till det centrala och grundläggande målet.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Fru talman! Jag har läst Kallenbach- och Guellecbetänkandena med intresse. Sammanhållningen mellan länderna i EU är fortfarande ett fascinerande ämne. Integrationen av intern politik och samarbete mellan EU:s medlemsstater och regioner tar allt fastare form. Att en sådan strategi ger resultat visas tydligt i sammanhållningsrapporten. Sammanhållningen mellan medlemsstaterna har ökat.

Samtidigt visar rapporten att sammanhållningen mellan regioner inom medlemsstaterna minskar, särskilt mellan stadsområden och landsbygdsområden. Jag anser att det i ett sådant fall är rätt att nationella, regionala och lokala myndigheter spelar en viktig roll. Jag förstår alltså inte varför alternativet att medlemsstaterna självständigt ökar sina bidrag till regional utveckling har avvisats på förhand.

Det är för tidigt att avgöra hur länge den nuvarande politiken ska drivas. Att det innebär vissa utmaningar är uppenbart. Men låt oss också undersöka om den kan lösa den så kallade divergensen, dvs. inte bara sammanhållning på medlemsstatsnivå utan även på regional nivå inom och mellan medlemsstater. Eftersom detta troligen inte är fallet bör vi anta en annan strategi där medlemsstaterna får en större roll. Inga känner bättre till den nationella och regionala situationen än de enskilda medlemsstaterna. De kan ta fram lösningar som gör det möjligt att nå sammanhållningsnivåerna på subnationell nivå.

  Jean-Claude Martinez (NI) . – (FR) Fru talman! Europeiska kommissionen är så angelägen om sammanhållning mellan och inom medlemsstaterna att 350 miljarder euro har anslagits för detta fram till 2013.

En grönbok är också på väg, för närhelst ett problem uppstår i Bryssel måste det skrivas en bok om det. Det finns verkligen ett problem med sammanhållningen mellan västra och östra EU, mellan byar och städer i EU och mellan rika grannskap och arbetarområden i EU.

Men vems fel är det? Vem avfolkade byarna där de odlade vin och födde upp boskap, i Grekland, där de producerade tobak, bomull och olivolja? Vem och vilken politik tog bort tusentals postkontor i Sverige, Tyskland och Frankrike? Vem lade ned tågstationer, järnvägar och BB på landsbygden? Är det vindarna som förstör fiskefartyg, fiskares försörjning, småföretag och fartygsvarv i hamnarna? Är det vargarna i Pyrenéerna eller Alperna som äter upp fåraherdarna, eller importerat lamm från Nya Zeeland?

Vi känner alla till svaret: det är den internationella handelspolitik som kommissionen drivit via GATT-avtalet och WTO som har lett till att 90 jordbruk har lagts ned om dagen i Spanien och Frankrike under de senaste 20 åren. Det var det dogmatiska avskaffandet av tullskyddet som förstörde den industriella balansen i en våg av import.

För att uppnå sammanhållning måste vi nu först ta fram sammanhållning mellan politikområdena. Vi kan inte driva en politik i Cotonou för AVS-länderna och sedan förstöra denna politik i Genève över bananhandeln. Vi kan inte ha gemenskapspreferenser för jordbruksprodukter mellan 1962 och 1986 och sedan förstöra allt detta med frihandel vid Uruguay- eller Doharundorna.

Sammanhållning kräver ett visst mått av sammanhållning mellan valen. Fru kommissionsledamot! Antingen bygger vi upp EU eller så bygger vi upp världen. Antingen inriktar vi oss på sociala frågor eller så inriktar vi oss på världen.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Fru talman, fru Hübner! Det unika och speciella med denna fjärde rapport är inte enbart att den nuvarande politiken är väl genomtänkt utan att den ser framåt mot de nya utmaningar som EU måste hantera. Den omfattar globaliseringen och dess effekter, den omfattar klimatförändringar, energiproblem och demografiska utmaningar. Det är bra att vi gör detta nu, särskilt inför vårens uppehåll i mars. Ambroise Guellec har gjort allt mycket bra. Han har konstaterat att sammanhållningspolitiken inte bör ändras i grunden – vilket särskilt bekräftas i det nya fördraget – men att innehållet i de regionala åtagandena och programmen bör ändras.

Nu i veckan har vi också tittat på Lissabonstrategin och det som slår mig är att vi verkligen bör fortsätta att bidra rejält genom att öronmärka 60–65 procent av sammanhållningsbudgeten för detta ändamål. Detta kommer att visa i vilken utsträckning kärnan i sammanhållningspolitiken kan möta utmaningen med nya omständigheter. Det som konstateras i Kallenbachbetänkandet är också viktigt, nämligen att vi betraktar territoriell sammanhållning som en av EU:s grundläggande funktioner. Globaliseringen inriktas på ett antal nyckelregioner, storstadsområden och EU:s svar är att kunskap måste delas och förutsättningar för entreprenörskap skapas i alla regioner, även i landsbygdsområden. Det är den nya agendan.

PPE-gruppen emotsatte sig slutligen åternationalisering som ett svar på diskussionen om 2013. Detta leder till att vi kan bygga upp en ny enhetlighet mellan FoU, innovationspolitik, den inre marknaden och det grundläggande för EU och koppla samman en kunskapsbaserad ekonomi – som detta kommer att omfatta på lång sikt – med hög sysselsättning och välstånd i våra regioner.

Jag ansluter mig också med glädje till det öppenhetsinitiativ som Danuta Hübner har lagt fram. Medborgarna måste få veta hur relevant denna politik är för dem.

  Iratxe García Pérez (PSE). – (ES) Fru talman! Först vill jag tacka Gisela Kallenbach och Ambroise Guellec, särskilt för deras arbete med dessa betänkanden som ledde fram till en majoritetsöverenskommelse i utskottet för regional utveckling.

EU:s sammanhållningspolitik har varit ett exempel på en lyckad EU-politik som har stått fast vid de principer som den bygger på och som också har bidragit till att undanröja ojämlikhet.

Länder som Spanien har nått oomtvistliga konvergensresultat tack vare sammanhållningspolitiken. Vi bör därför befästa dess roll för att höja medlemsstaternas potential för utveckling och skapande av arbetstillfällen genom att utbilda människor.

Ändå måste vi också erkänna att det fortfarande finns territoriella ojämlikheter och vi måste därför ge ett kraftfullt svar om vi ska kunna gå framåt med en politik som måste möta nya utmaningar som åldrande- eller avfolkningsprocesser i vissa områden, särskilt landsbygdsområden.

Vi måste ta itu med de återstående utmaningarna för att minska de regionala och interregionala skillnaderna och trygga den ekonomiska och tekniska tillväxten, och detta innebär att vi som prioriterad fråga måste se till att Lissabonstrategin följs, samtidigt som vi inte får strunta i andra frågor, som demografiska förändringar.

Om EU:s regionalpolitik ska kunna trygga en balanserad hållbar utveckling måste den bedrivas i nära samarbete med regionala aktörer och samordnas med andra politikområden. Vi är också medvetna om behovet av att driva på särsilda åtgärder för att minska skillnaderna mellan tillgängliga regioner och dem med strukturella nackdelar: bergsområden, öar och glesbefolkade områden.

Inför framtiden är det alltså absolut nödvändigt att förstärka sammanhållningspolitiken med ekonomiska resurser för att hantera alla utmaningar.

I går antog vi Lissabonfördraget med stor majoritet här i parlamentet och i dag måste vi föra fram en ny del i fördraget och fastställa territoriell sammanhållning som ett grundläggande EU-mål, för att gå mot en ljusare framtid för EU.

  Jean Marie Beaupuy (ALDE). – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill säga till kommissionsledamoten att när jag lyssnade till ert svar på de båda betänkandena från våra kolleger, Ambroise Guellec och Gisela Kallenbach, kände jag att jag inte skulle behöva säga något alls eftersom ni så tydligt visade att ni hade förstått oss helt och hållet.

Detta är ett inledande skede och jag är mycket nöjd och vill gratulera hela parlamentet eftersom dessa nära förbindelser mellan er, era medarbetare, vårt utskott och vårt parlament har skapat en sådan sammanhållning mellan våra åsikter. Nu måste vi gå utöver denna sammanhållning och fortsätta med genomförandet. Det är gott och väl att skapa sammanhållning mellan oss, men detta måste leda till konkreta resultat.

Jag menar att detta är möjligt med hjälp av den grönbok som ni kommer att lägga fram i höst och här vill jag nämna två frågor som ligger mig varmt om hjärtat och som jag anser är avgörande för att genomföra hela sammanhållningspolitiken och den Leipzigstadga som vi önskar oss så hett.

De två frågorna är följande: för det första, det behov som ni redan har nämnt och som jag verkligen vill upprepa, nämligen att visa hur det måste skapas sammanhållning mellan olika EU-strategier på stadsnivå och i de omkringliggande områdena. I går kväll diskuterade vi befolkning. I går eftermiddag diskuterade vi transporter. Innan dess diskuterade vi sociala frågor. Alla generaldirektorat från kommissionen är inblandade, och alla utskott i parlamentet ... Allt detta måste hållas samman inom en stads och dess omgivningars lilla territorium. Jag förväntar mig att en ståndpunkt ska växa fram genom grönboken.

Den andra frågan är följande. Hur kan vi – parlamentet och kommissionen – om vi kommer överens om allt detta lyckas om vi inte har med oss EU:s medborgare och regeringar? Jag har redan sagt er att vi verkligen måste satsa på kommunikation och jag vet att ni försöker göra detta, så att allt vårt tal, alla våra kommentarer, alla våra förhoppningar om sammanhållningen förs fram i ord och fraser som uppmuntrar regeringarna att agera och som övertygar och motiverar våra medborgare.

Detta är de två viktigaste frågor som jag förväntar mig att se i grönboken. Efter att ha lyssnat på oss litar jag på att ni hjälper oss att hitta de specifika tillämpningarna.

  Wiesław Stefan Kuc (UEN). – (PL) Fru talman, fru kommmissionsledamot! Ett av de grundläggande målen för EU är att jämna ut skillnaderna i utveckling och inkomster i enskilda länder och regioner. Dessa skillnader har blivit mer utpräglade de senaste åren eftersom betydligt mindre utvecklade länder har anslutit sig till EU i de senaste utvidgningarna.

Uppskattningsvis ligger dessa länder mer än 15 år efter de övriga. En snabb utveckling är det enda sättet att minska skillnaderna. Detta är en stor utmaning, särskilt med hänsyn till nedskärningarna i de ekonomiska resurserna och de begränsade möjligheter som de länder som strävar efter utveckling har att utnyttja dessa resurser. Det är inte sannolikt att framgångarna i Spanien, Portugal, Grekland och Irland kommer att återupprepas, säkerligen inte snabbt. Det är inte heller sannolikt att vi ska komma i kapp USA och Japan den närmaste framtiden. Men vi bör komma ihåg att början alltid är svårast och se på Tjeckien som ett gott exempel på hur mycket som kan åstadkommas. Våra medborgares syn på livet har förändrats och fortsätter att förändras, vilket bådar gott för framtiden. Dessutom ger Lissabonstrategin tydliga riktlinjer för våra åtgärder.

Avslutningsvis vill jag uppriktigt tacka våra föredragande för deras uttalanden. Jag ser att Miguel Angel Martínez inte är kvar i kammaren, men jag måste tillägga att jag inte alls håller med om hans inlägg.

  Alyn Smith (Verts/ALE). – Fru talman! Det är trevligt att se kommissionsledamoten här i parlamentet. Vi ser fram emot att träffa henne i Skottland igen snart och att fortsätta vårt mycket givande samarbete om denna politik.

Innan jag gör mina korta anmärkningar vill jag upprepa Pedro Guerreiros kommentarer om stöd för fiskerisektorn inom sammanhållningspolitiken. Vi kommer att rösta för hans ändringsförslag och jag tycker verkligen att denna sektor är särskilt strategiskt viktig med tanke på vårt geografiska läge.

Jag vill ta upp föredragandens efterlysning av bättre statistik, särskilt i fråga om inriktning och övervakning av effektiviteten i finansieringsprogram. Det verkar ganska klart, med tanke på utvecklingen, att inriktningen i fråga om NUTS I, NUTS II eller rentav NUTS III är ganska bred och utspridd. Jag välkomnar en övergång i de kommande finansieringsflödena mot mer temainriktad verksamhet, oavsett om detta gäller Lissabonagendan, främjande av en kunskapsekonomi, främjande av FoU, gränsöverskridande samarbete, eller varför inte stöd till fiskerisektorn inom ramen för Lissabonagendan.

Jag menar att detta är framtiden för en verkligt levande sammanhållningspolitik för EU, som i hög grad är juvelen i EU:s krona. Den har fört EU närmare medborgarna och gjort oss till en union där medlemsstaterna hade velat hålla oss kvar som en rad enskilda stater.

Vi har en enorm möjlighet att göra denna politik ännu mer relevant och vi ser fram emot att få höra om grönboken i kommissionsledamotens anförande.

  Bairbre de Brún (GUE/NGL) . ― (GA) Herr talman! De båda betänkanden som läggs fram i dag visar på behovet av gemenskapspolitiken och hur denna politik bör genomföras. Det är mycket viktigt med en balanserad regional utveckling. En central sak i Guellecbetänkandet var att se till att regionalfonderna är tillräckliga och att de inriktas på att främja medborgarnas och regionernas behov effektivt. Det enda sättet att hantera en sammanhållningspolitik är som ett verktyg för att genomföra Lissabonstrategin. Jag tackar föredraganden.

Irland har haft stor nytta av sammanhållningspengarna, och för att andra länder ska kunna få samma fördelar måste vi se till att större resurser används för att främja regional utveckling och hantera social utestängning. Det är inte bara klyftan mellan medlemsstater som måste minskas utan även klyftorna inom medlemsstater och mellan regioner.

I Guellecbetänkandet nämns Irlands, Spaniens, Portugals och Greklands imponerande tillväxttakt mellan 2000 och 2006, men han lyfter även fram att det trots denna tillväxt finns stora skillnader mellan dessa länders regioner.

Jag vill också tacka Gisela Kallenbach för hennes betänkande och jag välkomnar särskilt betoningen på att stärka de lokala stadsmyndigheternas roll för att ge alla medborgare tillgång till offentliga tjänster. Det finns ett behov av lokalt självbestämmande, respekt för miljön och allmän tillgång till offentliga tjänster av hög standard, så att stadsmiljön blir en attraktiv plats att leva och arbeta på.

Hållbar utveckling är en enorm utmaning för stadsområdena på 2000-talet och den ram som Gisela Kallenbach presenterar för oss i dag kan hjälpa oss att möta denna utmaning.

  Derek Roland Clark (IND/DEM). – Fru talman! I dessa betänkanden kommenteras skillnaden mellan ekonomierna på landsbygden och i städerna, mellan rika och fattiga, särskilt i östra EU och mellan de missgynnade och resten av samhället.

Lösningen är uppenbarligen att erbjuda en omfattande förteckning över kulturell, ekonomisk, teknisk utveckling och social ingenjörskonst. Där noteras framgången med sådana program i Irland, Spanien, Portugal och Grekland för att avhjälpa dessa skillnader och uppmuntras till liknande strategier, ramar och handlingsprogram för att skapa utveckling i de drabbade områdena, särskilt i östra Europa. Framför allt nämns sammanhållningsfonder. Här kommer vi till kärnan. De senaste åren har 65 miljarder euro satsats på sådana program i behövande länder i väst, men östra EU är mycket fattigare än de länderna någonsin varit. Så dessa subventioner – för det är vad det handlar om – kommer att tas från de länder som fortfarande får dem och från en allt mindre kaka när de kalla ekonomiska vindarna från USA når oss.

Olyckligtvis för alla medborgare – rika som fattiga – motverkar dessa subventioner sitt eget syfte eftersom de fråntar människor deras initiativförmåga och skapar en beroendekultur.

Om ni verkligen vill hjälpa till, lyssna på professor Robin Buchanan från London School of Economics. I hans skrift konstateras tydligt att handel är värt sex gånger mer än bistånd för att hjälpa ett fattigt land. Kommer ni någonsin att lära er det? Eller för att säga det på ett annat sätt, ge en svältande man i ett fattigt land en fisk och du ger honom mat för en dag. Lär honom att fiska och du ger honom mat för hela livet.

  Rolf Berend (PPE-DE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det faktum att den fjärde rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen är av stor politisk betydelse behöver verkligen inte betonas gång på gång här. Jag håller med föredraganden i alla grundläggande frågor och gratulerar honom till hans goda arbete. Han betonar med rätta att de förväntade nya utmaningarna bara kan mötas om sammanhållningspolitiken fortsätter att vara en gemensam politik, vilket för övrigt är i enlighet med fördraget. I hans betänkande avvisas därför tydligt alla försök att åternationalisera denna politik. Förutsättningen är dock en balanserad sammanhållningsbudget för EU.

Ja, det måste finnas tillräckliga resurser för att skydda den harmoniska utvecklingen i alla regioner i EU och möta de nya utmaningarna. Det finns dock en annan syn när det gäller formuleringen av kravet i betänkandet på ekonomiska resurser för sammanhållningspolitiken efter 2013. I likhet med flera av mina kolleger anser jag att det inte är rätt att betänkandet i detta tidiga skede, 2008, ska innehålla förhandskrav på ytterligare ekonomiska resurser för framtiden, åtminstone inte med tanke på att vi redan med rätta får kritik för att vi inte alltid i tid utnyttjar alla de medel som redan finns tillgängliga.

Utskottet har därför tagit fram en bra kompromissformulering som dock endast gäller resolutionstexten och inte skälen. Vi bör alltså inte införa några motstridiga uttalanden i skälen utan konsekvent använda uttrycket ”tillräckliga medel för en balanserad sammanhållningspolitik”.

I slutänden handlar detta om trovärdighet: tidigare har sammanhållningspolitiken kunnat uppnå hållbara framgångar och den kan göra detta även i framtiden om den får tillräckliga resurser, utan att vi kräver ytterligare ekonomiska resurser i detta skede. Fru kommissionsledamot! Ni hänvisade i ert inledningsanförande till lämpliga ekonomiska resurser för att hantera kommande utmaningar. Det är en bra formulering.

  Pierre Pribetich (PSE) . – (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är händer som bygger byar, och män som bygger städer. Jean-Jacques Rousseau måste verkligen ha varit för den integrerade strategin. Det är en metod som direkt omfattas av den här inställningen med att bygga städer och inte uppsplittrade byar som beskrivs i Leipzigstadgan och den territoriella agendan.

Därför vill jag tacka alla ansvariga, särskilt Gisela Kallenbach, för deras utmärkta samarbete i denna uppgift. Jag välkomnar förslagens omfattning i fråga om sociala och ekonomiska aspekter, miljö, fysisk planering och territoriell sammanhållning och även den uppmärksamhet som ägnats vår socialdemokratiska grupps förslag för att förbättra betänkandet.

Genom att ägna mer uppmärksamhet åt de territoriella och urbana dimensionerna i EU:s politikområden, särskilt genom integrerade utvecklingsplaner och bättre samarbete mellan städer och omkringliggande områden kommer vi att kunna utnyttja alla fördelar med denna integrerade strategi. Samarbetet får dock inte sluta där. Åtgärder måste också vidtas för att skapa något slags förhållande eller en förbindelse mellan landsbygdsområden, städer och omkringliggande områden. Här måste jag betona vikten av att öka landsbygdsområdenas attraktionsförmåga och konkurrenskraft för att motverka massflytten från landsbygden.

Om jag var tvungen att särskilt nämna de viktigaste punkterna i detta betänkande skulle jag först ta upp det brådskande behovet av att skapa integrerade multimodala transportnät med stöd av EU för att förbättra infrastrukturen, särskilt miljövänliga transportsätt som att cykla eller gå.

Att fastställa tecken på nedgång i vissa områden och öka arbetet för att genomföra en social integrationspolitik bildar ramen för en offentlig politik för att minska ojämlikheten på ett effektivt sätt och förebygga social utestängning.

Att sätta människor i centrum för utformningen av infrastrukturpolitiken genom att förena stadens behov med mänskliga behov, framför allt med hänsyn till den nuvarande bostadskrisen i ett samhälle där inte alla har tak över huvudet, och att lägga större tonvikt vid anständiga, billiga bostäder, är fortfarande nödvändigt och en avgörande faktor för social integration och levnadsstandarden i städerna, inom ramen för en hållbar stadsutveckling.

Därför uppmanar jag alla mina kolleger att rösta en masse för detta betänkande, som visar parlamentets vilja att stödja den mest konkreta formen av territoriell sammanhållning och en omfattande integrerad strategi som äntligen kommer att göra det möjligt för oss att bygga staden.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

  Elspeth Attwooll (ALDE). – Herr talman! Det är svårt att lyfta ut en enskild sak ur dessa båda utmärkta betänkanden, men jag vill särskilt tacka Ambroise Guellec för att han i sitt betänkande så utförligt behandlar frågan om skillnader inom regioner.

För även i de regioner som kan betraktas som relativt välmående i stort kan det fortfarande finnas vissa grupper som är missgynnade eller utestängda. Det kan handla om deras territoriella placering. Invånare på öar och i bergsområden, glesbefolkade gräns- och ytterområden kan tjäna som exempel. Det kan även fiskeberoende samhällen göra, särskilt när de ligger i den typ av områden som jag nyss nämnde. Därför hoppas också jag att parlamentet ska godkänna ändringsförslagen nr 19 och 20 som syftar till att stärka deras ställning.

Men missgynnande och utestängning kan också förekomma på en mer utpräglad social nivå. Jag tänker på ett projekt hemma i Aberdeenshire som heter Can-Do. Det har gett människor med inlärningssvårigheter sysselsättning med att sortera burkar och flaskor för återvinning. Projektet förlorade sin rätt till stöd från EU när medlen för den nuvarande perioden flyttades till delar av landet där bristerna är mer utbredda. Men de människor som berörs löper lika stor risk för social utestängning som tidigare.

Båda exemplen visar att om vi ska rikta medlen till dem som behöver dem mest måste vi utveckla en mer sofistikerad metod för att kvantifiera detta behov. Jag uppmanar kommissionen att särskilt uppmärksamma betänkandets krav på bättre statistiska verktyg för att kunna mäta sammanhållningens omfattning mer noggrant och bedöma de lokala åtgärderna för att förverkliga den bättre. Dessa verktyg skulle också göra det möjligt för oss att sätta fingret på de faktiska fallen av missgynnade grupper och besluta hur de bäst ska hanteras.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! Sammanhållningspolitiken ger ett avgörande bidrag till integrationen av samhällen inom EU, precis som lyfts fram i betänkandet. Ändå ökar fortfarande mängden administrativa och förfarandemässiga svårigheter som förhindrar regioner med svagare infrastruktur från att uppnå samma nivå som de utvecklade regionerna.

Vem är det tänkt att denna komplicerade procedur för att mobilsera EU:s resurser ska hjälpa? Medel för väginfrastruktur skulle trots allt kunna överföras direkt till de berörda lokala myndigheter som styrs av institutioner i medlemsstaterna. Då skulle man inte behöva vänta flera år på att byggnations- eller reparationsarbeten skulle utföras.

Andra principer måste helt klart gälla för individer, advokatfirmor och föreningar. Om vi verkligen vill åstadkomma något i de mindre utvecklade regionerna borde vi överföra riktat stöd till lokala myndigheters budgetar, även om de inte bidrar med egna medel, för ibland har de inte ens råd med en sådan liten insats eftersom de är så fattiga.

  Jan Olbrycht (PPE-DE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Guellecbetänkandet visar Europaparlamentets ståndpunkt i fråga om den fjärde rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen, som innehåller information och analyser av sammanhållningspolitikens effektivitet. Enligt det förfarande som används utgör den det första steget i diskussionen om sammanhållningspolitiken under den nya programperioden. Guellecbetänkandet innehåller alltså förslag lika väl som åsikter om analysen.

Diskussionen om sammanhållningspolitiken måste ta hänsyn till de nya förhållandena och utmaningarna. Det pågående genomförandet av Lissabonstrategin, klimatförändringar, förändringar i energipolitiken och bedömningen av migrationsprocessernas konsekvenser innebär att EU står inför nya utmaningar. Allt detta innebär också att vi måste vidta åtgärder för att minska de nya skillnader som håller på att växa fram. Naturligtvis uppstår frågan om vilka åtgärder som ska finansieras av gemensamma medel och vilka som bör genomföras i form av en EU-politik.

I diskussionen om sammanhållningspolitikens omfattning hänvisar vi till diskussionen om EU:s framtid. Vi talar ofta om en så kallad union för handling eller en union för resultat och om en union som uppskattas och accepteras av medborgarna.

Samtidigt är vi medvetna om att så kallade reformister förespråkar nya lösningar, t.ex. en åternationalisering av sammanhållningspolitiken. I själva verket skulle detta innebära att solidaritetspolitiken avskaffas. Vi måste komma ihåg att medlemsstaterna driver en egen intern politik för att minska skillnaderna och att de gör det oberoende av EU-finansieringen, med egna resurser. De rikare länderna är alltså de som lyckas bäst. En åternationalisering skulle i realiteten innebära att sammanhållningspolitiken begränsas och det måste vi sätta oss emot. Om vi vill bygga upp en union av resultat eller en union för handling måste vi alltså stärka sammanhållningspolitiken.

  Evgeni Kirilov (PSE). – Herr talman! Den fjärde sammanhållningsrapporten ger bevis på de positiva effekterna av EU:s sammanhållningspolitik, och EU måste fortsätta att hjälpa EU-regionerna att skapa socioekonomiskt välstånd och konvergens.

Vi står nu inför nya utmaningar och vi är överens om att våra insatser måste riktas mot att hantera dem. Jag vill dock lyfta fram ett problem som vi tog upp i juli 2007 i resolutionen om de fattigaste regionerna i EU. Tyvärr fick denna viktiga fråga ingen mer uppmärksamhet. Precis som det har funnits en särskilt strategi för de yttersta randområdena behöver vi nu en prioriterad insats och en strategisk inställning för de fattigaste regionerna för att hantera deras särskilda svårigheter, som är en kombination av socioekonomiska problem och territoriella och fysiska egenskaper. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att ta upp den frågan i sin grönbok.

Därför ger jag mitt kraftfulla stöd till det kommande genomförandet av sammanhållningspolitiken i dess tre dimensioner – den ekonomiska, sociala och territoriella – som skulle kunna vara ett lyckat exempel på EU:s solidaritetsprincip.

  Marian Harkin (ALDE). – Herr talman! Först av allt vill jag gratulera de båda föredragande. I Guellecbetänkandet lyfts det faktum fram att även om det pågår en ekonomisk konvergens mellan medlemsstaterna ökar också de regionala och lokala skillnaderna.

Denna situation berör själva kärnan i sammanhållningspolitiken och visar tydligt på behovet av att införa en betydande territoriell dimension på alla politikområden, men framför allt i Lissabonstrategin. Jag har sett den här situationen uppstå i mitt eget land, Irland, där vi har uppnått konvergens med EU:s genomsnitt och rentav överträffat det, men där den ekonomiska klyftan mellan olika regioner växer. Det är ytterst viktigt att denna klyfta inte fortsätter att utvidgas och ett sätt att åstadkomma detta är att öka investeringarna i innovation, forskning och utveckling i de regioner som släpar efter.

Jag tackar Ambroise Guellec för att han tog in mitt förslag om vikten av det sociala kapitalet för att stärka den regionala ekonomiska tillväxten. Vi är alla medvetna om vilken roll fysiska, naturliga och mänskliga resurser spelar som grund för ekonomisk tillväxt och utveckling. Men det sociala kapitalet, som är den latenta resurs inom och mellan grupper som samarbetar, är vad som skapar mervärde. Uppgifter från FN-handboken, som avser ett mycket stort antal länder, visar att det sociala kapitalets bidrag till den ekonomiska tillväxten ligger på omkring 5 procent av BNP.

Som svar på anmärkningen från Derek Roland Clark, som föreslår att vi ska ha handel, inte bistånd, vill jag säga att i EU klarar vi båda delarna – handel genom den inre marknaden och riktat stöd där det behövs. Det är det bästa av båda världar.

  Bogusław Rogalski (UEN). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Detta betänkande är så omfattande att jag ska begränsa mig till att kommentera ett par frågor.

En av de största utmaningarna för EU:s utveckling är den snabba utbredningen av bebyggda områden, tillsammans med energiförbrukning, transporter och demografiska förändringar, som avfolkningen av vissa delar av EU och de ökade skillnaderna mellan rikare områden och områden med mindre välstånd. En integrerad utvecklingspolitik som främst är inriktad mot att modernisera infrastruktur, öka energieffektiviteten och införa billiga miljövänliga transporter kommer att bidra till att skapa kontinuitet inom denna sektor.

Ett annat mål för strategin bör vara utvecklingen av landsbygdsområden för att öka deras konkurrenskraft och därmed minska avfolkningstakten i dessa områden som är så betecknande för de nya medlemsstaterna. Jag vill också lyfta fram betydelsen av samarbete mellan stadsområden och landsbygd för att främja utvecklingen av ett territorium som helhet. Tillgång till informations- och kommunikationsteknik bör spela en avgörande roll för att skapa territoriell sammanhållning och utveckla enskilda områden och detta är det största problemet i dag.

  Markus Pieper (PPE-DE). – (DE) Herr talman! När det för det första gäller Kallenbachbetänkandet och Leipzigstadgan så är det sant att vi måste ta större hänsyn till fysisk planering sett ur ett EU-perspektiv. Men innebär det att vi måste få nya EU-befogenheter när det gäller bostadspolitiken och den fysiska planeringen? Här finns ett stort frågetecken tycker jag. När det gäller Guellecbetänkandet och särskilt utsikterna för den framtida strukturpolitiken är beskrivningen av de regionala utmaningarna med globalisering, demografi, klimatförändringar, migration osv. korrekt. Samma gäller för de politiska utsikterna.

Vi bör hålla fast vid de beprövade målen för strukturpolitiken och vi bör komplettera den med dessa nya delar. Jag välkomnar den integrerade strategi som föredraganden förespråkar, även för de utmaningar som uppstår i fråga om landsbygdsutveckling. Men vi bör ha som allmän princip att i högre grad betona EU:s mervärde för dessa program. Oavsett om det gäller sammanhållning, innovation eller transnationell finansiering bör EU endast ge stöd där ett betydande bidrag kan ges.

För att lyckas i framtiden måste vi också se mer kritiskt på de instrument som har använts hittills. Enstaka driftsstöd ger inte något EU-mervärde, medan långsiktig utbyggnad av forskning, utbildning och infrastruktur verkligen gör det! Vi kan bara förbättra effektiviteten i strukturpolitiken med hjälp av större insyn i hur finansieringen används och genom hävstångseffekter, t.ex. genom att finansiera lån och med fler offentlig-privata partnerskap.

Även om vi verkligen inte har uttömt alla möjligheter här kan jag inte stödja föredragandens generella krav på mer pengar från och med 2014. Vi måste först och främst utvärdera den nuvarande perioden och vi måste styra våra instrument mer effektivt mot utmaningar som klimatförändringar och demografiska frågor. Sedan kan vi börja kräva budgetanslag.

Den blankocheck för framtiden som nu krävs i betänkandet kan faktiskt inte tas på allvar. Därför uppmanar jag er att stödja vårt ändringsförslag vid omröstningen.

  Emanuel Jardim Fernandes (PSE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot! Först måste jag gratulera föredraganden och skuggföredraganden från min grupp, Ambroise Guellec och Iratxea García, för betänkandets kvalitet och deras öppenhet för dialog om sammanhållningen.

I betänkandet erkänns med rätta de enorma insatser som har gjorts (särskilt i Portugal, Spanien, Grekland och Irland) när det gäller tillväxt och konvergens. Men dessa insatser måste fortsätta och utökas, inte bara i de länder som har störst brister i solidaritet och sammanhållning utan även i vissa regioner i dessa länder eftersom metoden för att bedöma välståndet inte enbart kan baseras på BNT utan måste utvidgas till att omfatta andra kriterier.

I detta avseende lade jag fram förslag för att tydligt erkänna att ökaraktär och avlägsna lägen är faktorer som hämmar utvecklingen. I enlighet med artikel 299.2 i EG-fördraget och precis som Danuta Hübner påpekade, är tillgänglighetsproblem ett av de viktigaste hindren för utveckling. Därför måste gemenskapens politik anpassas för att ta hänsyn till de begränsningar som finns för öar och avlägset belägna områden.

  Samuli Pohjamo (ALDE). – (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill föra in den nordliga aspekten i den här diskussionen. Det är viktigt att ta hänsyn till de permanenta problemen i norr – de långa avstånden, det kalla klimatet och den glesa befolkningen – som faktorer som kräver stöd i lika hög grad som problemen för bergsområden och öar.

Det är också värt att komma ihåg att de norra regionerna skapar mervärde inom områden som gruvdrift, träbearbetning och turism. Forskning i norr och nya tekniktillämpningar i samarbete med universitet, företag, offentlig sektor och konsumenter skapar hela tiden nya och viktiga innovationer som hela EU kan dra nytta av.

Jag vill också påminna alla om de möjligheter som fås om man kombinerar den baltiska strategin med den nordiska dimensionen, t.ex. när det gäller utnyttjandet av energiresurserna i Barentsregionen.

Slutligen vill jag gratulera föredragandena för deras utmärkta betänkanden och tacka Danuta Hübner för hennes intresse för EU:s nordligaste hörn.

  Emmanouil Angelakas (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Även jag vill gratulera de båda föredragande till deras mycket viktiga betänkanden.

Sammanhållningspolitiken är viktig eftersom den har bidragit till den ekonomiska och sociala utvecklingen i många regioner. Den har minskat klyftorna mellan regioner, fört regioner närmare genomsnittet och minskat skillnaderna inom dem.

Det återstår mycket att göra. Vi har inte åstadkommit någon enhetlig utveckling. Det finns skillnader som i många fall är akuta. Alla tankar på att åternationalisera sammanhållningspolitiken bör avvisas. Nya medlemsstater har anslutit sig, med regioner som ligger mycket långt under genomsnittet. Begreppet territoriell sammanhållning som används i Lissabonfördraget måste utvecklas och analyseras vidare.

Slutligen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt isolerade regioner och öar, som t.ex. är ett utmärkande drag för Grekland, där sammanhållningspolitiken i hög grad kan hjälpa befolkningen att stanna kvar, få arbete, få tillgång till ny teknik och yrkesmöjligheter och uppfylla gemenskapsnormerna.

Därför är villkoren i betänkandet om sammanhållningspolitiken riktiga: vi måste trygga och öka finansieringen också för perioden efter 2013. Utmaningarna är stora och sammanhållningspolitiken får inte brista eller försenas på grund av otillräckliga medel när alla parter erkänner vilken nytta den gör.

Avslutningsvis välkomnar också jag dagens uttalanden av Danuta Hübner och kommissionens vilja att gå vidare med sammanhållningspolitiken. Vi ser med intresse fram emot grönboken och dess slutsatser.

  Andrzej Jan Szejna (PSE). – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Att minska de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan EU:s regioner är ett grundläggande mål för unionen. Vi strävar efter att skapa ett EU där alla regioner är likvärdiga.

Efter de senaste utvidgningarna har det blivit alltmer nödvändigt att stärka sammanhållningsmålet. Anledningen är att det enligt vissa beräkningar, vid dagens ekonomiska tillväxttakt, kommer att ta mer än 15 år för länder som Polen, Bulgarien och Rumänien att uppnå en BNP-nivå som motsvarar 75 procent av genomsnittet för EU.

En förutsättning för att minska de sociala och ekonomiska skillnaderna mellan EU:s regioner är att strukturfonderna utnyttjas fullt ut i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Detta gäller särskilt för de nya medlemsstaterna som har många problem. Polska lokala myndigheter har t.ex. nyligen behövt hantera svårigheter till följd av eurons fortsatta värdeminskning i förhållande till den polska valutan, vilket minskar det reella värdet av de EU-medel som har anslagits för att genomföra regionala projekt som redan har godkänts.

Dessutom ökar kostnaderna för arbetskraft och produktion i EU ständigt, vilket leder till ökade kostnader för investeringar som finansieras med EU-medel och till ett minskat värde av dessa medel i reella tal. Därmed hotas genomförandet av många EU-projekt.

  Sérgio Marques (PPE-DE). – (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först måste jag lyfta fram Ambroise Guellecs utmärkta arbete och hans intelligenta och beslutsamma sätt att betona och försvara en optimering och förstärkning av en politik för solidaritet med EU:s regioner efter 2013.

Med det här betänkandet har vi verkligen, mer än med bedömningen av sammanhållningspolitikens effekter under 2000–2006, verkligen inlett diskussionen om vilket slags sammanhållningspolitik vi vill ha efter 2013. Därför vill jag göra en anmärkning om nuläget och tre om framtiden.

Min första anmärkning är att precis som framgår av den fjärde rapporten så fortsätter sammanhållningspolitiken att vara nödvändig för att minska skillnaderna i utvecklingsnivå mellan de olika regionerna och för att uppmuntra de minst gynnade regioner som släpar efter i sin utveckling eller med andra ord för att bygga upp ett EU som är mer harmoniskt och livskraftigt och som känner större solidaritet. Men vi får inte glömma att utöver detta grundläggande mål har sammanhållningspolitiken gett ett avgörande bidrag till att utforma och utvidga den inre marknaden, till framgångarna med de olika utvidgningarna, till införandet och befästandet av den gemensamma valutan och till att medborgarna i allt högre grad identifierar sig med EU.

Min andra anmärkning är att sammanhållningspolitiken nu måste fräscha upp sin roll, förstärkt av den nya territoriella dimension som slås fast i Lissabonfördraget, genom att utnyttja territoriernas mångfald och möjligheter att komplettera varandra och genom att kraftfullt satsa på en polycentrisk utveckling av EU.

I betänkandet av Gisela Kallenbach, som jag också gratulerar, finns en del bra riktlinjer i detta avseende.

Min tredje anmärkning är att sammanhållningspolitiken i allt större grad måste omfatta och motsvara de aktuella utmaningarna, t.ex. globalisering, migration, en åldrande befolkning, klimatförändringar, diversifiering av energikällor, forskning och teknisk utveckling. För att uppnå sammanhållning måste vi alltså överväga ökade resurser till en förstärkt regionalpolitik.

Slutligen kommer det att krävas en ny inriktning för de yttersta randområdena för att de ska kunna fortsätta att känna sig hemma i EU. Det kommer att vara avgörande att finna nya lösningar på de allvarliga problem, t.ex. isolering, bristande tillgänglighet och konkurrensnackdelar, som dessa regioner har.

  Gábor Harangozó (PSE). – (HU) Tack så mycket herr talman! Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Gisela Kallenbach och Ambroise Guellec till deras utmärkta betänkanden som båda är milstolpar i diskussionen om sammanhållningspolitiken.

Det finns betydande skillnader i utvecklingen av våra regioner och om vi tittar närmare på dem ser vi ännu större klyftor mellan enskilda områden inom regionerna. Vi har inte lyckats utrota fattigdomen på landsbygden och lyfta de områden som har släpat efter inom ramen för jordbrukspolitiken. Det behövs mycket större insatser på detta område inom ramen för en förnyad, integrerad sammanhållningspolitik som kan vända den negativa utvecklingen i de områden som håller på att bli fattiga.

Synergieffekterna mellan sammanhållningen och förstärkningen av konkurrenskraften måste stärkas – de kan inte vara underordnade varandra. Nya utmaningar har vuxit fram, som åldrande befolkning eller energieffektivitet och klimatförändringar, som vi också måste ta itu med. Just därför är det nödvändigt att förstärka sammanhållningspolitiken och vi måste förhindra att den förläggs på nationell nivå. Om vi sätter solidaritet och sammanhållning i centrum för det europeiska projektet kommer EU att bli verkligt starkt och konkurrenskraftigt. Tack för er uppmärksamhet.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) Mina damer och herrar! Det är ytterst viktigt att stadsområden utvecklas på ett välplanerat och ansvarsfullt sätt, särskilt inför utmaningar som trafikstockningar i de urbana transportnäten, miljöförstöring och fysisk planering. Därför uppskattar jag verkligen att den territoriella agendan och Leipzigstadgan har antagits.

Städerna har ett unikt ansvar för att skydda klimatet och detta borde prioriteras på alla politiska nivåer. Städerna kan bidra till att lösa en dålig trafiksituation och minska de globala utsläpp som orsakar växthuseffekten, t.ex. genom att koppla samman olika transportmetoder och utveckla en infrastruktur för cyklister och gångtrafikanter. Jag föreslår också att de styrande i städerna ska prioritera energieffektiva byggnader och använda befintliga byggnader för nya ändamål i stället för att bygga nytt.

Jag betonar att man inte bara i storstadsregioner utan även i förortsområden och på landsbygden är framgångsrik när det gäller att uppfylla sammanhållningsmålen. Därför uppmanar jag kommissionen att övervaka dessa framgångsrika projekt och använda dem som utångspunkt för att ta fram en utvecklingsmall för mindre och medelstora städer utanför storstadsområdena. Ett av de utmärkande dragen för EU är den geografiska mångfalden på en förhållandevis liten yta. Därför är det nödvändigt att ta hänsyn till de unika regionala egenskaperna med åtföljande skillnader och ge människor i olika regioner förmåga att utnyttja de unika möjligheter som finns där de bor. För mig är det mycket viktigt att våra politiska mål omfattar behovet av att lösa territoriella frågor när det gäller öar och bergsområden, gränsområden och glesbefolkade regioner, så att människornas livskvalitet höjs även där.

Avslutningsvis vill jag betona att stadsutvecklingen måste följa en integrerad och väl samordnad strategi med stöd på alla nivåer, både av regeringarna och av den privata sektorn.

  Miloš Koterec (PSE). – (SK) Tack herr talman! Vi diskuterar den fjärde rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen och Kallenbach- och Guellecbetänkandena vid en tid då de första ämnena för budgetplanen 2014–2020 börjar framträda.

Jag vill koppla samman de båda och betona vikten av en sådan koppling. Jag är inte rädd för att finansieringen av sammanhållningspolitiken kommer att försvinna från budgetplanen men jag vill inte att denna finansiering ska minskas på något sätt under nästa budgetperiod. Dessutom förekommer det fortfarande stora regionala skillnader och strukturella problem, vilket de föredragande så riktigt påpekar, och eftersom läget har förvärrats genom utvidgningarna måste vi överväga att lägga större vikt vid detta budgetkapitel.

Precis som det påpekas i betänkandena är läget så komplext att vi inte kan lösa detta på kommissionsnivå. Även om medlemsstaternas regeringar har en viktig roll här blir det alltmer uppenbart att det inte kommer att gå att lösa problemet utan att de regionala och lokala myndigheterna involveras. Deras roll handlar inte bara om möjligheterna till synergieffekter mellan dem och regeringarna i beslutsprocessen för utvecklingsfrågorna i deras territorier utan även om deras ansvar för denna utveckling och sist men inte minst om att ge återkoppling om hur utvecklingen och sammanhållningen fortskrider.

Vem kan ge mer information om den verkliga utvecklingen i en region om inte dem som bor där? Därför vädjar jag till kommissionen att inte bara ta med makroekonomiska indikatorer i sin övervakningsprocess utan att vara kreativa och utnyttja den information …

(Talmannen avbröt talaren.)

  James Nicholson (PPE-DE). – Herr talman! För det första vill jag gratulera de föredragande till deras utmärkta betänkanden. Jag vill också säga att jag förstår det engagemang som ledamöterna från de nya medlemsstaterna har. Jag vet att det inte är lätt att göra era väljare nöjda hemma i er egen medlemsstat, men nu tillhör ni EU och ibland kommer ni – precis som vi andra – inte att få allt ni önskar eller vill.

Jag måste säga till dem som bara leker med ord att skillnaden mellan ökade resurser och tillräckliga resurser verkligen är mycket liten. Jag kommer absolut att stödja formuleringen ”tillräckliga resurser”.

Ibland är det klokt att erkänna vad man har åstadkommit och befästa det. Personligen ställer jag mig bakom att vi nu använder ordet ”tillräckliga”, särskilt när så stor del av medlen inom dessa områden inte har utnyttjats. Jag önskar bara att vi i min egen region var hälften så lyckligt lottade – det har vi aldrig varit – när det gäller att få den typen av hjälp. Vi ligger nu lika långt efter som några av de länder vi talar om.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Även jag vill gratulera de båda föredragande till deras utmärkta arbete med dessa betänkanden.

Än en gång bekräftar Europaparlamentet sin mycket tydliga inställning i fråga om sammanhållningspolitikens betydelse och roll, som för EU närmare sina medborgare. Detta är en politik med ett mycket tydligt mervärde för hela EU. I framtiden bör denna politik inte bara bibehållas utan förstärkas med de resurser som behövs.

Båda betänkandena pekar på denna strategi. Jag vill lyfta fram vikten av

- partnerskap med och deltagande av framför allt lokala myndigheter på alla nivåer,

- synergieffekter mellan gemenskapsstrategier, särskilt sammanhållningspolitiken och politiken för landsbygdsutveckling,

- planeringsstrategier och åtgärder som främjar en polycentrisk utveckling av EU:s territorier med särskild betoning av landsbygden,

- den viktiga potential som finns i små och medelstora städer, och

- att bekämpa de mellanregionala ojämlikheterna, ungdomsarbetslöshet och de höga fattigdomsnivåerna i många regioner i EU.

  Rumiana Jeleva (PPE-DE). – (BG) Även om det finns skillnader i synsätt måste vi komma ihåg varför sammanhållningspolitiken och dess mål finns, nämligen för att den är ett uttryck för en förhoppning om ökat välstånd och en bättre framtid för hela EU.

Alla EU-medborgare strävar efter ett bättre liv och sammanhållningspolitiken är ett verktyg för att hjälpa dem med detta. Låt oss komma ihåg att det finns många skillnader inom EU samtidigt som de ekonomiska resurserna har en tendens att minska.

Därför anser jag att sammanhållningspolitiken måste förstärkas. Jag menar också att det är mödan värt att se till att den genomförs på bästa sätt. Vissa förfaranden och regler är fortfarande alldeles för komplicerade och – förmodligen av den anledningen – ineffektiva. En övergripande översyn av sammanhållningspolitiken skulle kunna bidra till att förbättra den rent generellt, vilket skulle gynna alla EU-medborgare.

Slutligen vill jag upprepa sammanhållningspolitikens stora betydelse för de minst utvecklade regionerna. Medborgarna som bor där tror på EU-stödet. Vi får inte svika dem.

  Jamila Madeira (PSE). – (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Sammanhållningspolitiken, som är ett av gemenskapens främsta politikområden, har en viktig roll att spela för att åstadkomma ett EU som erbjuder solidaritet, som är nära medborgarna och som förverkligas av alla, för alla. Den är ett tydligt tecken på EU:s betydelse för alla EU-medborgares vardag.

Utvidgningen till 27 medlemsstater förändrade EU:s karaktär. De mål som nu ställs upp skiljer sig från dem som fanns från början. De utmaningar som vi nu måste hantera, som globalisering, befolkningsminskning, ökenspridning i vissa regioner eller klimatförändringar i kombination med ökad förekomst och större omfattning av naturkatastrofer är mycket mer krävande och fordrar större insatser från vår sida.

Innovation innebär också nya mål för politiken men trots att vi står inför större utmaningar och har en större union har budgeten inte ökats i motsvarande grad. Den har däremot anpassats i solidaritetens namn, vilket t.ex. har lett till att regioner som tidigare omfattades av mål 1 nu betraktas som välmående regioner som inte är berättigade till stöd, på grund av statistikeffekten.

Därför är det mycket viktigt att skillnaderna minskas genom tillgång till en ändamålsenlig budget utan att vi tvingas lämna vissa regioner åt sitt öde i denna stora union.

Antagandet av Lissabonfördraget förstärkte detta behov och befäste i lagstiftningen att den territoriella sammanhållningen är den viktigaste aspekten av sammanhållningspolitiken. Denna politik måste hantera inte bara ekonomisk och social sammanhållning utan även solidaritet mellan regioner …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Catherine Stihler (PSE). – Herr talman! Jag välkomnar möjligheten att kortfattat få tala om framtiden för sammanhållningspolitiken som är av avgörande betydelse för såväl gamla som nya medlemsstater.

Jag har ett nära samarbete med lokala myndigheter i Skottland om deras intressen och det gladde mig mycket att Convention of Scottish Local Authorities (COSLA) nyligen välkomnade förslaget till EU-fördrag när det gällde lokala styrelseformer. I fördraget erkänns principen med lokalt självstyre och territoriell sammanhållning.

Det kom inte som en överraskning för mig att regionalpolitiken var ett av de fem huvudområden som COSLA nyligen tog upp med mig. När EU:s strukturfonder och medel minskar måste pengarna för regional utveckling styras bättre – precis som många talare har sagt – mot lokala områden och lokala myndigheter som måste vara dem som framför allt fördelar dessa medel. I Guellecbetänkandet förstärks de lokala myndigheternas roll i fördelningen av strukturfonderna – vi glömmer ibland på egen risk att all politik är lokal.

  Maria Petre (PPE-DE). – (RO) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag anser att de betänkanden som vi diskuterar och som jag gratulerar båda föredragande till tar upp några ytterst viktiga frågor: frågan om partnerskap mellan stadsområden och landsbygdsområden för att skapa en balanserad och hållbar utveckling av territoriet som helhet, frågan om den kaotiska utbyggnaden av tätorter som delar upp landskap och leder till ständiga markförluster.

Allt detta tillsammans med klimatförändringar och avfolkning av landsbygdsområden är utmaningar som vi tvingas ta hänsyn till både på EU-nivå och på lokal nivå hos de myndigheter som förvaltar denna politik.

Som rumänsk parlamentsledamot stöder jag kraftfullt tanken på att det inte bara är storstadsområdena som har innovationspotential och jag uppmanar kommissionen att arbeta hårdare för att utveckla små och medelstora städer i landsbygdsområden.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Tack herr talman! Den fjärde rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen är mer utförlig än de tidigare. Den bygger på många indikatorer och ger värdefulla jämförbara uppgifter och hänvisar även till länder som USA, Japan, Kina och Indien.

Sammanhållningspolitiken har sedan den inrättades spelat en viktig roll för att stärka medlemsstaternas förmåga att främja harmonisk utveckling och skapa nya varaktiga arbetstillfällen. Det är lite för tidigt att bedöma sammanhållningspolitikens resultat i de nya medlemsstaterna, men det finns anledning till oro när det gäller de uppenbara förseningarna i utnyttjandet av de nuvarande strukturfonderna i de länderna. Konvergens mellan länder döljer ofta växande skillnader mellan och inom regioner. Regionala och lokala skillnader ökar i många områden, vilket påverkar sysselsättning och produktivitet, inkomster, utbildningsnivå och innovationspotential.

Hänsyn måste tas till social integration och till politiken för att ge lika möjligheter i alla skeden i projekt som genomförs på sammanhållningsområdet. Jag litar på att den kommande översynen av budgetramen kommer att frigöra de budgetresurser som krävs för att möta de stora utmaningarna för den nya sammanhållningspolitiken för den utvidgade unionen och därmed se till att alla medborgare ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Daniel Dăianu (ALDE) . – Herr talman! Jag berömmer båda betänkandena men vill samtidigt lyfta fram en motsatt åsikt som kopplar samman den industriella omflyttningen inom EU med politiken för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.

Strukturfonderna kan betraktas som ett övergripande stöd som EU ger till de mindre utvecklade områdena. Bör vi uppfatta det som att denna politik för regional sammanhållning ifrågasätts av ledande politiker i ledande EU-medlemsstater? Vad bör ske? Bör områden i de mindre utvecklade medlemsstaterna sluta att utveckla infrastrukturen av rädsla för att anklagas för orättvis konkurrens?

Jag hänvisar till en artikel i Financial Times förra måndagen som gick ut på att en marknadsekonomi inte får vara som en djungel. Den offentliga politiken har en roll att spela och inte bara av sociala skäl. Men vi måste behålla lugnet, det finns ingen ofelbar lokal eller nationell ekonomi här i världen och hur mycket vi än tror på social rättvisa kan inte alla medborgare alltid vinna samtidigt, på samma plats och hela tiden.

  Antonio De Blasio (PPE-DE). – (HU) Tack för ordet, herr talman, fru kommissionsledamot! Det råder inga tvivel om att sammanhållningspolitiken är viktig och framgångsrik. Jag anser att detta får stöd i betänkandet, som jag gratulerar föredraganden till.

Syftet är att uppnå en verklig utjämning, men det är avgörande att de belopp som avsätts för detta används effektivt. Jag är övertygad om att ett projekt som väntar på att genomföras inte får sitt värde av hur stort belopp vi avsätter för det, utan av hur effektivt det är.

Effektivitet går att mäta på två sätt: hur det bidrar till utjämningen och hur väl de avsatta pengarna används för liknande saker i enskilda länder. Ett visst projekt i en medlemsstat kan trots allt inte få många gånger större belopp än ett annat. Jag vill göra er uppmärksamma på denna mätning och att effektivitet är grunden för att förstärka sammanhållningspolitiken i framtiden. Tack så mycket.

  Wolfgang Bulfon (PSE). – (DE) Herr talman! När behöver medborgaren EU:s solidaritet? När behöver en medlemsstat EU:s solidaritet? Naturligtvis först och främst vid en katastrof. Därför tycker jag att det är ofattbart att ett beslut som antogs av Europaparlamentet 2006 om att anpassa Solidaritetsfonden – i enlighet med punkt 45 i sammanhållningsbetänkandet – ännu inte har genomförts. Jag uppmanar alla – parlamentet och kommissionen – att trycka på hos rådet för att de ska lösa denna fråga mycket snabbt, för nästa katastrof kommer att inträffa, det kan jag garantera.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Om sammanhållningspolitiken ska genomföras på ett framgångsrikt sätt måste det finnas lokala aktörer som kan agera och som kan koncentrera sina insatser och utnyttja EU-medlen på bästa möjliga sätt. Därför bör medlemsstaterna decentralisera administrationen, öka den administrativa kapaciteten på regional nivå och minska den onödiga byråkratin i förvaltningen av sammanhållningspolitiken.

Även om processen med att dela upp sektorer i kluster och innovationscenter, vilket ger tydliga fördelar för större sektorer och deras närliggande områden, kan leda till att vi upptäcker flera integrationsområden saknas det ett effektivt, enkelt, rumsligt stöd till mindre sektorer. I Slovakien kommer ett antal samhällen med färre än 2 000 invånare i geografiskt missgynnade regioner att förlora sin plats i flera operativa program och i sammanhållningspolitiken.

Jag uppmanar medlemsstaterna att skapa ett icke-diskriminerande system för alla sina regioner så att alla kan delta aktivt i tillämpningen av sammanhållningspolitiken.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag är föredragande för ämnet rörlighet i städer. I våra diskussioner har frågan om förhållandet mellan stadskärnorna och de omkringliggande samhällena särskilt stor betydelse. Vi är också medvetna om att de nya medlemsstaterna har särskilt stora svårigheter med att organisera sin infrastruktur så att vi kan bibehålla mer miljövänliga transportalternativ och inte gå mot privatfordon igen. Här vill jag särskilt begära att kommissionen inom ramen för sina alternativ för regionalpolitiken hjälper oss att utarbeta lösningar på frågan om transport i städernas periferi och om social sammanhållning i de nya medlemsstaterna.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. − Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt så här vid debattens slut att tacka alla ledamöter för deras bidrag. Det finns många saker som jag inte kan svara på nu, på grund av tidsbristen, men som jag kommer att ta med mig, t.ex. farhågorna i fråga om små och medelstora städer och även frågan om utveckling av stadstransporter.

Det finns en tydlig koppling mellan dåtid och framtid i era betänkanden. Ni bygger faktiskt en bro och därför vill jag säga några ord om var vi befinner oss i det offentliga samrådet om framtiden för EU:s sammanhållningspolitik. Vi inledde detta samråd i slutet av september 2007 och hittills har mer än 100 välformulerade förklaringar och yttranden lämnats in, inte bara av nationella, regionala och lokala myndigheter utan även av ett antal europeiska organisationer för fysisk planering, ekonomiska och sociala partner, akademiker, forskningsinstitut och enskilda medborgare.

På begäran av en av regeringarna har vi förlängt samrådstiden till mitten av februari, eftersom arbetet med att utarbeta yttranden fortfarande pågår.

En preliminär bedömning av dessa yttranden visar tydligt att det finns ett överväldigande och imponerande stöd för denna politik. Dess direkta inverkan på tillväxt och utveckling lyfts fram, liksom det faktum att detta är en politik som sporrar till nya sätt att tänka och som också har en mycket viktig hävstångseffekt genom att locka till sig ytterligare ekonomiska resurser.

Det finns ett stort intresse för fördelningsmekanismen och ett brett stöd för alla principer som vi har utarbetat tillsammans med Europaparlamentet de senaste åren.

Det finns också ett starkt stöd för att politiken måste möta de utmaningar som ni har diskuterat i dag och som inte bara hänger ihop med globaliseringen utan även med demografiska frågor, klimat och energi och omstrukturering i allmänhet, och ett starkt stöd för den integrerade strategin.

En av de viktiga frågor ni har tagit upp i dag är hur vi ska gå vidare med den grönbok som kommissionen kommer att anta i september. Därefter kommer vi att ha en omfattande period – troligen på fyra månader – för diskussioner i alla former, inte bara på webben. Under tiden håller våra tjänsteavdelningar på att anordna ett möte med de viktigaste aktörerna i mitten av april. Detta kommer att hjälpa oss att ta del av ytterligare synpunkter.

Om det finns ett sådant behov, är jag beredd att anordna en utfrågning med parlamentets utskott för regional utveckling och med alla andra institutioner som är intresserade av att dela med sig av sina synpunkter på grönboken innan den antas av kommissionen.

En annan fråga som togs upp och som även kommissionen är intresserad av handlar om statistik och indikatorer. Genom vårt analysorgan ESPON, som vi har förstärkt betydligt även ekonomiskt inför de kommande åren och som nu har en väsentligt mycket större budget, kommer vi att försöka mäta några av de nya aspekterna och några av de befintliga aspekterna på territoriell sammanhållning. Detta arbete pågår och jag hoppas få resultaten snart.

Jag kan försäkra er att kommissionen också kommer att fortsätta att undersöka lämpliga indikatorer som kan komplettera såväl BNP- som sysselsättningsindikatorerna och vi kommer att föreslå en ny sammansatt typ av indikator i den femte sammanhållningsrapporten.

Tack så mycket för alla era kommentarer. Jag vill särskilt tacka föredragandena för deras bidrag till diskussionen – inte bara tidigare utan även i framtiden.

  Ambroise Guellec, föredragande. – (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig kort. När det för det första gäller anmärkningarna i fråga om ändringsförslagen från fiskeriutskottet måste jag direkt säga att fiske ligger mig varmt om hjärtat som parlamentsledamot från kusten, men tyvärr lyckades vi inte lägga till utskottets ändringsförslag till den text som ska läggas fram för omröstning. Vi beklagar detta, men jag anser att detta inte betyder att vi kommer att ägna mindre uppmärksamhet åt en sektor som är så viktig för vissa EU-regioner.

Jag vill också säga att sammanhållning är en viktig politik för EU. Jag tycker också att den lyftes fram som ett viktigt tema här i parlamentet i morse. Detta är en viktig poäng, särskilt i förhållande till framtida uppgifter. Kommissionsledamoten sa tidigare att vi behandlar en rapport, men uppenbarligen är det framtiden som intresserar oss. Hon förstår att förväntningarna är höga när det gäller den territoriella sammanhållningen och vad den står för, när den väl har tagits in i Lissabonfördraget. Vi kan säga att bollen ligger hos kommissionen nu, men naturligtvis med vårt stöd och bistånd. Jobbet måste göras och det måste göras väl, gemensamt.

Jag vill tillägga att i och med att regionalpolitiken som helhet nu kommer att omfattas av medbeslutandeförfarandet för rådet och parlamentet kommer vi att kunna gå framåt tillsammans för att göra detta tydligare för våra medborgare, vilket också var en punkt som jag tycker framhölls tydligt i morse, och även att visa verklig solidaritet med de regioner som behöver den mest. Båda dessa saker påpekades mycket bestämt i morse.

En enorm uppgift ligger alltså framför oss. Vi välkomnar en politik som är nödvändig för EU.

  Gisela Kallenbach, föredragande. − (DE) Herr talman! Även jag vill tacka för det värdefulla bidraget och stödet från många av mina kolleger i parlamentet. Jag tycker att det har framgått att vi å ena sidan måste upprätthålla solidaritet som en avgörande tillgång för EU, å andra sidan måste styra och sätta in våra instrument – i detta fall sammanhållningspolitiken – på ett mycket effektivare sätt för att uppnå en verkligt hållbar utveckling och för det tredje att vi verkligen måste kommunicera med medborgarna från början.

Jag vill framför allt tacka Danuta Hübner. Ni har visat att ni tillsammans med detta parlament är intresserad av de praktiska åtgärderna: den integrerade strategin, indikatorer som ger mätbara resultat, definitionen av den territoriella dimensionen, grönboken. Jag tror att vi verkligen kommer att behöva er hjälp för att se till att rådet är med på noterna. Jag beklagar än en gång att ingen från rådet är närvarande vid denna viktiga debatt.

Slutsatserna i dessa båda betänkanden måste leda till en förändring av Lissabonstrategin och måste verkligen underbygga det nya gemenskapsmålet, den territoriella sammanhållningen, i konkreta begrepp – annars kommer de inte att bli mer än tomma ord.

Låt mig göra en sista vädjan till mina kolleger före omröstningen: låt oss vara praktiska. Låt oss inte bara se över och analysera på nytt, låt oss ställa som villkor att vi kräver en integrerad strategi för finanseringen från strukturfonderna, och låt oss göra tydliga åtaganden för att minska utsläppen av växthusgaser. Klimatskyddet måste genomföras i städerna, annars har våra åtaganden på EU-nivå och nationell nivå inget värde alls.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen om betänkandena kommer att hållas om några minuter.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken utgör grunden för solidariteten i EU. Denna EU-politik möts av avund hos regionala integrationsinitiativ i andra delar av världen. Det unika med det europeiska projektet beror till stor del just på begreppet sammanhållning.

När det gäller regionala initiativ i Afrika och Sydamerika finns inga medel ens för en symbolisk sammanhållningspolitik. Utvidgningsplaner för EU bedöms ofta i termer av möjligheterna att vidta effektiva åtgärder för att skapa sammanhållning. Det kan sägas ganska klart att sammanhållningspolitiken är en stor framgång för EU och för alla dess medlemsstater.

Det råder inga tvivel om att EU:s egna medborgare bedömer den i termer av huruvida de ser att sammanhållningspolitiken genomför och uppnår sina fastställda mål. I många medlemsstater, särskilt dem som anslutit sig till EU nyligen, finns det mycket stora förhoppningar på sammanhållningspolitiken. Man hoppas att solidariteten inte bara ska visa sig vara ett vackert ord utan kunna översättas till ett konkret åtagande gentemot dem som ödet redan har behandlat omilt. Sammanhållning är också ett verktyg för att skapa lika möjligheter och en fantastisk reklam för EU.

Just därför får vi inte överväga att begränsa de ekonomiska resurser som anslås för att öka den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Tvärtom borde vi fundera över att anslå större ekonomiska resurser till sammanhållningen, om inte annat på grund av de många nya utmaningar som växer fram. Tack så mycket.

  Janusz Lewandowski (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Herr talman! Sammanhållningspolitiken är inte en av de viktigaste politiska strategier som funnits från början i EU. Det är ingen slump att sammanhållningspolitiken utformades när förhållandevis mindre utvecklade länder anslöt sig till EU eftersom dessa länder inte hängde samman särskilt väl med de sex ursprungliga medlemsstaterna. Sedan dess har sammanhållningen blivit allt viktigare och blivit en pelare för integrationen i EU och central i fördrag och budgetar. Anslaget på mer än 308 miljarder euro till sammanhållningen i budgetramen för 2007–2013 är ett bevis på detta.

På senare tid har denna grundläggande EU-politik börjat ifrågasättas alltmer. Lustigt nog har detta skett samtidigt som EU utvidgats till att omfatta länder i Central- och Östeuropa. De senare har störst eftersläpning att hämta in av historiska skäl. Därför föreslår man inte direkt att sammanhållningspolitiken ska avskaffas, utan att den ska ändra inriktning radikalt på grund av det påstådda slöseriet med strukturfonderna och missbruket inom det området. Detta är det största misstag vi kan begå! Oegentligheter måste upptäckas och undanröjas men det är just regionalpolitiken som gör EU:s närvaro märkbar i alla 27 medlemsstater. Sammanhållning innebär att skapa lika möjligeter och en känsla av gemenskap och får inte inordnas under andra politikområden. De – konkurrenskraft och kampen mot den globala uppvärmningen t.ex. – borde ha fått egna budgetposter. Bedömningen av vad som ska finansieras inom ramen för sammanhållningspolitiken bör även fortsättningsvis ligga hos länderna och regionerna. De har en långt större förståelse av sina egna behov än myndigheterna i Bryssel har.

  Rareş-Lucian Niculescu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) I kommissionens rapport hänvisas det till avfolkningen av landsbygdsområden, på grund av brist på andra arbetsplatser än inom jordbruket eller på grund av dåliga livsvillkor.

Fonden för landsbygdsutveckling bidrar tillsammans med de andra fonderna till den ekonomiska och sociala sammanhållningen. En effektiv användning av medlen för landsbygdsutveckling är en lämplig lösning på dessa problem.

Trots detta är det ett villkor för att medlen ska utnyttjas effektivt att de stödberättigade har bättre kunskap om de finansieringsmöjligheter som erbjuds.

Det är ännu viktigare med tillgång till information i de nya medlemsstater som ännu inte är vana vid att använda gemenskapens finansieringsinstrument.

Jag vill ge ett exempel från Rumänien, som jag företräder: enligt en undersökning kände hälften av invånarna på landsbygden inte till att det finns särskilda fonder för dem och endast en invåndare av tio vet vilken institution hon eller han ska vända sig till för att få tillgång till dessa fonder. Det är beklagligt att Rumäniens regering inte har gjort tillräckligt för att informera medborgarna och samtidigt är det uppenbart att ingen kan ersätta den rumänska regeringens arbete.

Jag anser ändå att tillfredsställande tillgång till information och utbildning av de framtida stödmottagarna bör vara ett viktigt ämne på kommissionens dagordning, som en förutsättning för en effektiv användning av sammanhållningsinstrumenten.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) EU:s utvidgning den 1 maj 2004 ökade de ekonomiska och sociala skillnaderna inom EU. I januari i år inleddes en ny programperiod för sammanhållningspolitiken. Den kommer att inriktas på nya prioriteringar och mål: miljöskydd, konkurrenskraft och skapande av fler och bättre arbetstillfällen.

Tanken är att EU:s sammanhållningspolitik genom sina fyra separata program ska bidra till att göra EU och dess regioner mer konkurrenskraftiga, t.ex. genom innovation, utveckling av kunskapssamhället och stärkt ekonomisk konkurrenskraft. Dessutom ska den göra regionerna mer attraktiva för investerare och invånare genom en betydande regional utveckling. Bättre och framför allt fler arbetstillfällen ska skapas och regionerna ska vidareutvecklas för att skapa möjligheter och minska skillnader. Genom utvidgningen ska EU-finansieringen nu delas mellan 27 medlemsstater. Pengarna måste därför användas bättre, mer effektivt och med större öppenhet.

När det gäller denna budgetram har Europeiska rådet anslagit 307,6 miljarder euro för perioden 2007–2013. Det är väldigt mycket pengar. Det är viktigt att regioner med utvecklingsproblem i rikare medlemsstater, som Österrike, också får en rättvis andel av dessa pengar. Särskilt bergsområdena behöver mera stöd.

  László Surján (PPE-DE), skriftlig. – (HU) Samtidigt som Europaparlamentet granskar de senaste tre årens sammanhållningspolitik och ser de positiva sakerna men även de misstag som behöver rättas till, blickar det inte bara bakåt utan även framåt.

För att skynda på utvecklingen i de underutvecklade regionerna måste vi ändra två saker. Vi måste ägna mycket större uppmärksamhet åt effektiviteten i programmen, även genom att öka det mervärde som skapas på plats. (Det behövs mer teoretiskt arbete i samband med detta så att resultaten kan bedömas mer noggrant.) Men vi kan inte hålla tyst om att vi måste garantera mer resurser än vad som finns i dagsläget för program som använder stödet effektivt och som är fria från korruption och politiskt inflytande för perioden efter 2013.

Att lyfta fram de underutvecklade regionerna snabbare är inte bara intressant för dem som bor där utan också för dem som bor i mer utvecklade områden och som står för de resurser som krävs. Därför uppmanar jag mina kolleger att följa föredragandens råd även i detta avseende och inte ändra texten framför dem.

(Sammanträdet avbröts kl. 11.55 inför omröstningen och återupptogs kl. 12.05.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman