Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Dokumentgång i plenum
Dokumentgång :

Ingivna texter :

RC-B6-0080/2008

Debatter :

PV 21/02/2008 - 9.3
CRE 21/02/2008 - 9.3

Omröstningar :

PV 21/02/2008 - 10.3

Antagna texter :

P6_TA(2008)0072

Debatter
Torsdagen den 21 februari 2008 - Strasbourg EUT-utgåva

9.3. Norra Kivu (Demokratiska republiken Kongo)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen . Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om sex resolutionsförslag om norra Kivu (Demokratiska republiken Kongo)(1).

 
  
MPphoto
 
 

  Erik Meijer , författare. – (NL) Herr talman! Parlamentet uppmärksammar med rätta i detalj vad som sker i den förre detta belgiska kolonin Demokratiska republiken Kongo och i synnerhet de fortsatta striderna, tvångsförflyttningarna, våldtäkterna och massmorden i den östra delen av detta stora land. Dessa ohyggligheter har varit en del av konflikten i grannländerna Rwanda, Burundi och Uganda. Internationellt erkända statsgränser betyder lite för grupper med människor som nu måste söka sig till nya territorier eftersom de fördrivits eller på grund av den fortsatta avsaknaden av existensmedel. Allt är i rörelse i denna region och saken är den att minsta rörelse åt ett eller annat håll kan orsaka antingen våld eller ohyggligheter. Krigsherrarna, som åtnjuter respekt, makt och rikedomar genom sin medfödda kärlek till konflikter, ökar de redan befintliga problemen och gör dem ännu svårare att lösa.

Alldeles nyligen, den 17 januari, diskuterade vi situationen i Demokratiska republiken Kongo här i kammaren och antog en resolution där vi angav att vi ville att alla ohyggligheter skulle upphöra. Jag är rädd för att vi skulle kunna anta många fler resolutioner om detta ämne utan att det skulle lösa något. Förväntningarna om att förra årets val i Demokratiska republiken Kongo skulle kunna lösa problemen har lett till besvikelse. Den nuvarande presidenten Kabila har vunnit, men företräder olika åsikter i den rörelse som han kommer ifrån, och resultatet av både president- och parlamentsvalen var kontroversiella för oppositionen.

Frågan är hur ett så stort land med så dåliga kommunikationer och så många folkslag ska kunna fungera på ett sätt som stöds av hela befolkningen och alla olika politiska krafter. Det verkar inte som om detta kommer att fungera i ett område som Demokratiska republiken Kongo, där livshotande sjukdomar råder, där miljön och marken överexploateras och där människorna inte har några som helst rättigheter. Frågan är om vapenstilleståndet den 23 januari för norra och södra Kivu, som bygger på avväpnandet av de stridande falangerna och återvändandet av flyktingar till deras hemvist, är genomförbart och om FN kan bidra till detta syfte på plats. Det kommer inte att lyckas genom att man väljer parter mitt under konflikten utan möjligen genom att man övertalar parterna, den stridande parten till exempel, att överge det sexuella våldet och ge läkare tillträde till landet.

 
  
MPphoto
 
 

  Alain Hutchinson , författare. – (FR) Herr talman! Jag har inte tänkt ta upp situationen i Demokratiska republiken Kongo i dess helhet, utan snarare i den nordöstra delen av landet och i Kivu-regionen, där ett förfärligt krig har utkämpats i åratal och ännu mer intensivt under de senaste månaderna.

Man kan hävda att alla krig är förfärliga, men jag anser att detta är ännu värre. Detta krig har orsakat och fortsätter att orsaka hundratusentals offer, döda och flyktingar, men hundratals och tusentals kvinnor, småflickor och far- och mormödrar har också drabbats av vad som nu kallas sexuellt våld. Det är dock mer än så: det är användandet av våldtäkt som ett verkligt krigsverktyg, och detta pågår mitt i en viss likgiltighet från den allmänna opinionens och det internationella samfundets sida, och mer specifikt den europeiska allmänna opinionen.

Detta förfärliga krig har utkämpats i två år mellan rivaliserande falanger: rebelltrupperna ledda av Laurent Nkunda, som är en kongolesisk dissidentgeneral, de före detta förövarna av folkmordet i Rwanda, som importerades i slutet av striden 1994, men tyvärr också vissa delar av den nyligen avvecklade kongolesiska armén. Det är tillräckligt. Lyckligtvis hölls en fredskonferens nyligen i landet där alla berörda grupper deltog, vilket ledde till ett vapenstillestånd. Tyvärr är vapenstilleståndet oerhört bräckligt och det spända läget skärps återigen.

Vi föreslår därför två grundläggande prioriteringar: den första punkten är att skydda civila och att ge FN:s fredsbevarande styrka (MONUC) verktyg på plats för att skydda dem. I enlighet med kapitel VII i FN-stadgan kan MONUC använda vapen för att utföra sitt uppdrag, för dessa massakrer måste bara upphöra. Den andra prioriteringen är att stödja de fredsinsatser som diskuteras där, eftersom lösningen av problemet i området kring de stora sjöarna måste vara en politisk lösning med deltagande av alla parter, däribland Rwanda, som måste uppfylla sina åtaganden om att återsända sina medborgare som är verksamma i Kivu.

 
  
MPphoto
 
 

  Adam Bielan, författare. − (PL) Herr talman! Sedan andra världskrigets slut har ingen annan konflikt varit så grym och barbarisk som den i Kongo. Den väpnade konflikten i norra Kivu-provinsen har fortsatt i varierande grad under de senaste tio åren. Detta har lett till över fem miljoner offer. Ungefär 1 500 människor dör dagligen på grund av striderna.

Massmord, våldtäkt av unga flickor och mödrar och tvångsinskrivning av civila och barn i de väpnade styrkorna sker dagligen. Många andra allvarliga överträdelser av de mänskliga rättigheterna har också ägt rum under de senaste månaderna i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. De har begåtts av de rebellgrupper som är trogna Laurent Nkunda, av soldaterna i de demokratiska styrkor som försöker att befria Rwanda och av själva den kongolesiska armén. Östra delen av Kongo behöver omedelbara medicinska insatser och livsmedel, eftersom de senaste händelserna har tvingat de flesta humanitära organisationer att upphöra med sin verksamhet.

Jag uppmanar därför rådet och Europeiska kommissionen att avsätta krisfinansiering med tanke på den ovanligt allvarliga humanitära situationen i denna region.

 
  
MPphoto
 
 

  Bernd Posselt , författare. − (DE) Herr talman! Alla som någonsin har sett regionen de stora sjöarna i Östafrika från luften nattetid skulle kunna tro att det var ett paradis. I praktiken är det ofta mer av ett helvete på jorden. Det är å ena sidan en region med en fantastiskt vacker natur och med enorma naturresurser, och å andra sidan en region med ett förfärligt lidande: naturkatastrofer, krig, fördrivningar, svält, sjukdomar, massakrer, massvåldtäkter och etniska konflikter – värre än på nästan alla andra platser. Det finns 800 000 internflyktingar enbart i norra Kivu.

Det är viktigt att inse att problemet med fördrivningar finns på båda sidor av gränsen. I Afrika finns en företeelse som inte finns i denna form någon annanstans, nämligen att människor inte bara fördrivs från en särskild sida av gränsen till den andra. I stället fördriver varje land människor från sin sida av gränsen till det andra landet, så att det finns flyktingar och fördrivna personer på båda sidor. Därför är länderna fullständigt instabila. Därför måste vi ge humanitärt stöd och därför behöver vi en enorm styrka här för att hjälpa folket.

Det vore dock i grund och botten att endast behandla symptomen. Såvida vi inte kan skapa rimligt livsdugliga statliga och rättssäkra strukturer kommer katastrofen aldrig att upphöra, hur mycket stöd vi än ger. Därför är det oerhört viktigt att vi intar en framträdande roll, också politiskt. Vapenstilleståndet från den 23 januari är oerhört bräckligt och existerar egentligen endast på pappret. Därför måste vi brådskande tvinga alla parter att samlas för att prata med varandra, men vi måste också göra vårt.

Tyvärr tjänar européerna ofta på dessa katastrofer. Därför är kravet berättigat på att vi ska ta ursprungsintyg på större allvar, till exempel när det gäller naturresurser, eftersom det ofta är européer som på ett grymt sätt utnyttjar folkets lidande för sina egna ekonomiska intressen. Vi har ett ansvar också för detta och vi borde inte nöja oss med att göra vackra uttalanden och att tillämpa häftplåsterlösningar.

 
  
MPphoto
 
 

  Raül Romeva i Rueda , författare. – (ES) Herr talman! Vi tar upp ett nytt avsnitt i dag i denna tragiska serie som utspelar sig i Demokratiska republiken Kongo.

I detta fallet är platsen norra Kivu, men handlingen och offren är desamma som i en brådskande resolution från sammanträdesperioden i januari.

Nästan fem och en halv miljon människor har dött i kriget sedan 1998, och ytterligare fyrtiofem tusen dör varje månad, direkt eller indirekt på grund av kriget. Således dör 1 500 personer varje dag: med andra ord har sex tusen personer redan dött i Demokratiska republiken Kongo sedan vi inledde denna sammanträdesperiod i måndags.

Under de senaste månaderna har dessutom en ökning av massakrerna, våldtäkterna av småflickor och kvinnor och tvångsrekryteringen av flickor och pojkar skett, i synnerhet i landets östra del. Både Laurent Nkundas rebelltrupper och de soldater som strider i Demokratiska styrkorna för Rwandas befrielse (FDLR) är skyldiga till detta.

Vi måste också komma ihåg att MONUC:s mandat bygger på kapitel VII i FN-stadgan, vilket ger MONUC tillstånd att använda alla nödvändiga medel för att avvärja alla försök till våldsanvändning som äventyrar livet eller integriteten för civila eller som utgör ett hot mot den politiska processen.

Hittills har dock MONUC:s närvaro visat sig totalt otillräcklig när det har gällt att sätta stopp för dessa barbariska handlingar. Vi måste därför återigen vädja till FN:s säkerhetsråd om att reagera och bistå med alla tillgängliga verktyg för att minska dessa massakrer.

Även om vi dessutom måste välkomna att Gomakonferensen banar väg för politiska förhandlingar, är dess överenskommelser, särskild de om demobilisering, fortfarande tvetydiga och deras tillämpning oklar.

Detta är till sist ytterligare en möjlighet, liksom Bernd Posselt redan sagt, att kräva att kontrollmekanismer aktiveras och tillämpas, som t.ex. Kimberlyförfarandet för diamanter med ursprungsintyg för naturresurser som importeras till EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Zaleski , för PPE-DE-gruppen. – (PL) Fru talman! Joseph Conrad kallade Kongo mörkrets hjärta. Från början av dess existens, det vill säga från 1960 och framåt, har fasansfulla pogromer, mord och inbördeskrig utspelat sig i Kongo. Därför har Kongo aldrig kunnat klara sig självt trots att landet har enorma naturresurser. Konflikten i området är den grymmaste och mest barbariska som ägt rum sedan slutet av andra världskriget. Konflikten pågår tyvärr fortfarande och kräver nästan 50 000 människoliv varje månad. Hälften av offren är barn under fem år. Arméernas genomfart åtföljs av alla slags brott mot civilbefolkningen: våldtäkter, plundring och mord. Därför välkomnar vi resultatet av fredskonferensen i Goma och har så stora förhoppningar på det. Det skulle kunna innebära slutet för den väpnade konflikten i Kivu-regionen, men om det blir så beror delvis också på oss.

Det kan dock visa sig omöjligt att lösa denna konflikt utan stöd från det internationella samfundet och grannländerna. Det är viktigt att det internationella stödet inte begränsas till politiska uttalanden, utan att vi först och främst inriktar oss på att bidra med ett lämpligt finansiellt, organisatoriskt och tekniskt stöd.

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Scheele , för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman! Enligt stödorganen är situationen i norra Kivu i vissa hänseenden ännu värre än den i Darfur. Norra Kivu är dock inte i fokus och ingen i det internationella samfundet uppmärksammar vad som sker där. Sedan det officiella fredsavtalet 2002 har Kabilas regering försökt att integrera den regionala milisen i den nationella armén, än så länge utan särskilt stor framgång. Den civila befolkningen är fortfarande sårbar för effekterna av de väpnade konflikterna. Läkare utan gränser betonar de svårigheter som biståndsarbetarna står inför när det gäller att få tillträde till civilbefolkningen på grund av de pågående striderna och säger att undernäring är ytterligare ett stort hot mot befolkningen i norra Kivu.

Vi uppmanar därför rådet och kommissionen att omedelbart bidra med stöd och att utan dröjsmål inleda omfattande program med läkarhjälp för civilbefolkningen i östra delen av Demokratiska republiken Kongo. Vi uppmanar också rådet och kommissionen att se till att den aktuella förstärkningen av FN-uppdraget leder till betydligt större säkerhet för befolkningen.

 
  
MPphoto
 
 

  Urszula Krupa , för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Trots den överenskommelse som nåddes i Goma om att förbättra säkerheten och utvecklingen i Demokratiska republiken Kongo kränks fortfarande de mänskliga rättigheterna i Kivu-provinsen. Trehundratusen personer har tvingats lämna sina hem på grund av det ökade våldet bara sedan slutet av 2006. Våldet drabbar särskilt kvinnor och barn. De utsätts för våldtäkter eller tvingas ansluta sig till väpnade styrkor. Hittills har sex miljoner personer förflyttats, och fem miljoner personer har dött på grund av konflikter och krig som underblåses av ekonomiska intressegrupper och stöds av regeringar som är angelägna om att dra nytta av de rikedomar som finns i landet.

Därför behövs mer än debatter och resolutioner i Europaparlamentet och humanitärt stöd till invånarna i Kongo. Den rovgiriga exploateringen av naturresurser måste stoppas, tillsammans med de internationella företagens spekulativa verksamhet genom vilken de berikar sig själva på bekostnad av regioninvånarnas liv och hälsa.

 
  
MPphoto
 
 

  Koenraad Dillen (NI) . – (NL) Herr talman! Vi vet att våra ord här troligen inte kommer att göra att vi gör särskilt stora framsteg. Vi kan bara hoppas att alla parter permanent kommer att ansluta sig till överenskommelsen från Gomakonferensen och att den galenskap som redan har rått i norra Kivu alltför länge kan upphöra. Enligt FN har 800 000 personer flytt sina hem sedan konfliktens början. Tusentals och åter tusentals kvinnor och unga flickor har utsatts för grymma våldtäkter, och barn tvingas delta i striderna.

Vi får heller inte glömma att medlemmarna i Nkunda-milisen inte är de enda som är ansvariga för de omfattande grymheterna. Nej, alla parter, däribland regeringssoldaterna, har systematiskt begått brott mot mänskligheten. Det finns inte många ”good guys” i norra Kivu. Därför måste alla dessa missdådare i slutänden ställas inför rätta. De måste stå till svars för sina illdåd. Det är inte bara den internationella domstolen för de mänskliga rättigheterna som är ansvarig för att avkunna domar, utan det är främst de kongolesiska ledarnas och Joseph Kabilas ansvar.

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE) . – (PL) Herr talman! Liksom Bernd Posselt har sagt är stora områden av Demokratiska republiken Kongo ett helvete på jorden. Detta har förvärrats av vissa enheter varav inte alla är kongolesiska. Jag vill uppmärksamma en situation som jag själv bevittnat, nämligen det stora antalet föräldralösa barn i området till följd av konflikten. Enligt min åsikt borde finansieringen gå till missionärer för att de ska kunna ta hand om dessa barn, särskilt pojkarna, så att de inte skrivs in i arméerna. När väl pojkarna har skrivits in blir de oförmögna att göra annat än att skjuta och våldta. Låt mig upprepa, fru kommissionsledamot, att medel behövs för att undervisa och ta hand om dessa olycksaliga individer.

 
  
MPphoto
 
 

  Zuzana Roithová (PPE-DE) . – (CS) Fru kommissionsledamot! Jag vädjar till kommissionen här i Strasbourg att avsätta medel som har reserverats för krissituationer nu och att omedelbart inleda återuppbyggnadsprojekt, framför allt med omfattande program för allmänt medicinskt stöd till de civila i norra Kivu.

Det aktuella jordskalvet förvärrade bara vad som redan var en humanitär katastrof. Alla här ber kommissionen och rådet att omedelbart inleda en Afrikaomfattande koalition för att hitta en politisk lösning på konflikten.

 
  
MPphoto
 
 

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Kommissionen är fortfarande mycket bekymrad över den förfärliga humanitära situationen i Kivu-områdena, framför allt i norra Kivu, där antalet internflyktingar – som för närvarande överstiger 800 000 enbart i norra Kivu – har så mycket som fördubblats under 2007, vilket därmed på ett oroväckande sätt ökar sårbarheten hos befolkningen, som redan har det svårt.

Samtidigt är vi medvetna om och fördömer de allvarliga människorättskränkningarna – däribland rekryteringen av barnsoldater och det utbredda sexuella våldet – som äger rum i regionen.

I detta sammanhang är det dock viktigt att komma ihåg att dagens kritiska situation i norra Kivu, trots att den förvärrats av de strider som ägt rum under andra hälften av 2007, är resultatet av åratal av krig i regionen. De bakomliggande orsakerna till konflikten i Kivu kan spåras hela vägen tillbaka till folkmordet i Rwanda i början av 1990-talet, samtidigt som man också ska komma ihåg att det finns flera lokala inslag – som exempelvis otillräcklig politisk representation av etniska minoriteter, plundring av naturresurser och frågor om markinnehav – som avsevärt bidrar till instabiliteten och osäkerheten i östra Demokratiska republiken Kongo.

Därför välkomnar kommissionen fredskonferensen i Goma nyligen och det därpå följande vapenstilleståndet som positiva steg mot att lösa den pågående konflikten i östra Demokratiska republiken Kongo. Vid konferensen återupprättades president Kabilas trovärdighet efter arméns nederlag mot general Nkundas trupper i slutet av 2007, och en dialogprocess mellan provinserna inleddes – vilket är något som kommissionen alltid har förespråkat.

Dessutom betonades vid Gomakonferensen återigen det prioriterade behovet av att ta itu med problemet med ex-FAR, i enlighet med de åtaganden som Demokratiska republiken Kongo och Rwanda gjorde i sitt gemensamma uttalande i Nairobi i november 2007. Samtidigt klargjordes det att det finns ett behov av att ta itu med konfliktens bakomliggande orsaker och samtidigt återuppbygga den statliga myndigheten i östra Demokratiska republiken Kongo.

Med detta sagt bör man inte glömma att inget löstes definitivt i Goma eller Nairobi. Att hitta en permanent lösning på de bakomliggande orsakerna till Kivu-krisen, och därmed genomföra en hållbar återuppbyggnad av freden i regionen, kommer att ta tid. I stället utgör det gemensamma uttalandet från Nairobi och Gomakonferensen, samtidigt som de kompletterar varandra, en uppmuntrande början – men endast en början – till en komplicerad och långdragen process.

Den centrala utmaningen är nu det effektiva genomförandet av åtagandena från Nairobi och Goma. Man bör se till att alla berörda aktörer uppfyller sina åtaganden. EU kommer att fortsätta att noga följa och aktivt delta i denna process.

I detta sammanhang behövs verkligen internationella åtgärder till stöd för Demokratiska republiken Kongo. Kommissionen är redo att tillsammans med medlemsstaterna fortsätta att spela en viktig roll i södra och norra Kivu. Vi har traditionellt sett varit en av de största givarna i öst, genom vårt humanitära bistånd och våra återuppbyggnads- och kapacitetsbyggnadsprogram. Vi är redo att ytterligare öka stödet till regionen, genom såväl europeiska initiativ som i nära samarbete med FN.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen . Debatten är avslutad.

 
  

(1) Se protokollet.

Rättsligt meddelande - Integritetspolicy