Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 11 mars 2008 - Strasbourg

18. Uppföljning efter översynen av Lamfalussyprocessen (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är en debatt om

- en muntlig fråga till rådet från Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om uppföljning efter översynen av Lamfalussyprocessen (O-0015/2008 – B6-0011/2008), och

- en muntlig fråga till kommissionen från Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om uppföljning efter översynen av Lamfalussyprocessen (O-0016/2008 – B6-0012/2008).

  Pervenche Berès, frågeställare. − (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Tack så mycket för att ni är här, herr kommissionsledamot. Vi förväntade oss emellertid att kommissionsledamot Charlie McCreevy skulle komma – vilket jag är säker på att ni vet eller misstänker. Ni kan hälsa honom att parlamentet faktiskt inte förstår varför han inte är här i dag för denna debatt. Jag har hört att han tyckte att det inte passade sig att diskutera dessa frågor med Europaparlamentet innan de diskuteras i Europeiska rådet, eller innan Europeiska rådet hade diskuterat dem. Och ändå fanns denna punkt med på Ekofinrådets dagordning, och förslaget till slutsatser har cirkulerat över hela Bryssel, och kanske även i andra europeiska huvudstäder.

Vi kommer att ha en debatt här i plenum i morgon för att förbereda för detta möte i Europeiska rådet, så varför kan vi inte förbereda dessa frågor med Europaparlamentet när det gäller finansmarknaderna? Vi förstår inte detta, om inte kommissionsledamoten deltar i kampanjarbetet för Lissabonfördraget på Irland för närvarande, men om han gör det kunde han åtminstone tala om det för oss. Om han förbereder sin framtid är vi intresserade även av detta. Om kommissionsledamot McCreevy förespråkar insyn på finansmarknaderna anser jag i alla händelser att han borde börja med att vara öppen om sin egen kalender!

Finansiell innovation är en viktig fråga. Jag anser även att det är dags att parlamentet agerar när det gäller behovet av reglering. Vi får ofta höra att kapitalet kommer att försvinna från EU-marknaden om man reglerar finansmarknaderna. I dag anser jag, som min amerikanska kollega säger, att det enda vi ser är att följderna av krisen med subprime-lånen håller på att tona ut, inte att kapitalet försvinner.

När vi inleder debatten gör vi det med tre saker i åtanke. För det första måste vi naturligtvis ha fungerande finansmarknader, men det krävs även en verklig kapacitet för att finansiera ekonomin och en förmåga att förutse finansmarknadernas behov av stabilitet och skydd mot systemrisker. Det är i den andan som vi i dag griper oss an förberedelserna för Europeiska rådets möte, med tanken att EU förmodligen agerade korrekt i sin penningpolitik när krisen började, men att EU:s tillsynsmyndigheter på sätt och vis har genomskådats i dag – och det är det som besvärar oss.

När vi ser på de punkter som ska diskuteras vid nästa möte i Europeiska rådet ställer vi oss följande fråga: Hur kapabla är vi egentligen på EU-nivå att förutse en kris? Man talar om ett system för tidig varning, men det vi ser är att den som verkligen har förmågan att slå larm på marknaderna är investeringsbanken Goldman Sachs. Kommer vi därför att dra några lärdomar av detta när det gäller EU:s funktionssätt?

Jag hör mycket tal om insyn överallt. Vi är alla för insyn, men vad har det blivit av de insynskrav som har framförts när alla de stora investeringsbankerna under de senaste åtta månaderna har uppmanats att lämna ut sina siffror och bedöma sin riskexponering? De kan inte göra detta eftersom det ligger en utmaning i det när det gäller deras anseende och utan tvivel även deras värdering, en utmaning som är ytterst svår att hantera.

När jag hör att man talar om ett alternativ, systemet för tidig varning – jag har redan sagt något om detta … Som en rådgivare vid Internationella valutafonden (IMF) sa till mig häromdagen, systemet för tidig varning är lite som när det står ”Rökning dödar” på ett cigarettpaket. Hur mycket ändrar det ens beteende? Inte särskilt mycket.

IMF och Forumet för finansiell stabilitet (FSF) har naturligtvis en roll att spela i detta. Vem vet inte det? Detta bör emellertid vara ett alternativ till vår egen förmåga att kontrollera hur våra system fungerar. När det gäller denna fråga blir parlamentet bara alltmer överraskat. När vi antog Ehlerbetänkandet om system för insättningsgarantier den 13 december fick vi höra att det var en alldeles för komplicerad sak och att det ändå inte skulle utgöra någon garanti för hur systemen kommer att fungera.

I dag verkar det finnas ett sätt att undkomma krisen enligt de huvudsakliga slutsatserna från Ekofinrådet, eller att det under alla förhållanden är en fråga som man brådskande bör ta upp igen. Om ni tar upp denna fråga igen, herr kommissionsledamot, eller rättare sagt, om er kollega kommissionsledamot Charlie McCreevy gör det, kommer vi att stå näst på tur för att granska den. Någon gång bör ni nog lyssna lite noggrannare på vad parlamentet har att säga om frågor som denna.

Detta gäller även kreditvärderingsinstituten där vi bara kan hänvisa er – eller kommissionsledamot McCreevy – till det vi sa tidigare. Vi vet att kommissionen vill lägga fram förslag om en ändring av direktivet om kapitalkrav, eller ”CRD”. Vi kommer att granska dessa förslag noggrant, men tro inte att detta kommer att vara tillräckligt för att ge EU det tillsynssystem som vi behöver, om vi inte tar hänsyn till alla de förslag som har legat på bordet i flera månader vid det här laget.

Detsamma gäller situationen för tillsynskommittéerna – de tre ”nivå 3-kommittéerna” som vi brukar kalla dem. Vi behöver ett lagstiftningsförslag för dessa tre nivå 3-kommittéer för att ge dem en solid rättslig grund för att agera och stärka deras befogenheter, även i dialogen med de andra tillsynskommittéerna, eftersom tanken att vi ska sammanföra de andra tillsynsmyndigheterna utan att ha ett eget stabilt tillsynssystem inte är särskilt tillfredsställande för oss.

Vi skulle vilja att rådet och kommissionen tillsammans tittade på de förslag som har lagts fram, naturligtvis utan att förglömma de förslag som den italienske finansministern Tommaso Padoa-Schioppa lade fram vid Ekofinrådet i december. I samma anda vill vi även här att man funderar lite mer aktivt på att förbättra vårt regleringssystem med hänsyn till subsidiaritetsprincipen.

Vi tror inte att förslaget om en ”ledande” tillsynsmyndighet skulle tillfredsställa alla medlemsstater. Parlamentet bör begära att man tar fram en lösning för samtliga medlemsstater så att alla medlemsstater ska kunna känna att de är nöjda med tillsynssystemet.

Jag skulle bli tacksam om rådsordföranden och kommissionsledamoten kunde kommentera alla dessa frågor, men det är viktigt att komma ihåg att jag naturligtvis bara lägger fram frågor som har tagits upp i utskottet för ekonomi och valutafrågor, eftersom vi inte har behandlat ett formellt betänkande ännu.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill betona rådets ståndpunkt, nämligen att nyckelfaktorn för att bemöta den rådande situationen på finansmarknaderna är konsekvent genomförande av de tre arbetsprogram som antogs av rådet redan under det portugisiska ordförandeskapet.

Som ni säkert minns antog Ekofinrådet en rapport och en rad beslut i oktober förra året, vilket nämns i den muntliga frågan från Pervenche Berès. Dessa beslut åtföljs även av en tidsplan.

Jag vill kort kommentera de principer som styr våra insatser. Den första riktlinjen rör förfarandena och principerna för att förbättra samarbetet och uppförandet vid internationella finanskriser. En av de centrala målsättningarna på detta område är att slutföra och underteckna det nya samförståndsavtalet där de gemensamma principerna och riktlinjerna för att stärka samarbetet på krishanteringsområdet kommer att fastställas. Ordförandeskapet räknar med att arbetet med samförståndsavtalet kommer att kunna slutföras vid Ekofinrådets informella möte som kommer att hållas i Slovenien nästa månad.

Den andra huvudsakliga riktlinjen för insatserna för att stärka åtgärderna för finansiell stabilitet rör verktygen för att förebygga, hantera och lösa kriser. Tidsplanen från oktober omfattar alla brister som har påträffats, särskilt bestämmelserna om statligt stöd, systemet för insättningsgarantier, reglerna om avvecklingsförfaranden och begränsningarna för överföringar av medel, allt på internationell nivå.

Jag vill kort nämna de beslut som nåddes efter översynen av Lamfalussyprocessen, som antogs vid Ekofinrådets decembermöte, och den åtföljande tidsplanen. Även om några aspekter av denna fråga rör insatserna för att nå finansiell stabilitet har inte de långsiktiga frågorna i samband med tillsynen av internationella finanskoncerner så mycket att göra med den rådande marknadssituationen. Dessa frågor rör främst de nationella tillsynsmyndigheterna, som måste anpassa sig till förhållandena på de ständigt utvecklande finansmarknaderna.

Jag vill betona att rådet anser att vi måste öka konvergensen i tillsynen för att garantera rättvis konkurrens. I detta sammanhang koncentrerar vi oss främst på konvergensen av tillsynsförfarandena, och inte nödvändigtvis på konvergensen av tillsynsmyndigheterna. När det gäller de ekonomiska aktörernas svar på den rådande situationen på finansmarknaderna vill jag förmedla rådets övertygelse om att huvudansvaret för att göra korrektioner ligger på den individuella sektorn. Vi bör endast ta till lagstiftningsinitiativ om sektorn visar sig vara oförmögen att vidta effektiva åtgärder.

Ekofinrådet diskuterade frågan om finansiell stabilitet vid sitt senaste möte den 4 mars. I slutet av denna vecka kommer Europeiska rådet att diskutera detta problem och, hoppas jag, instämma i de framsteg som har gjorts. Ekofinrådet kommer att fortsätta att nära följa situationen. Jag har redan nämnt Ekofinrådets informella aprilmöte som kommer att hållas i Slovenien. Vi kommer naturligtvis gärna att lyssna även till Europaparlamentets förslag.

ORDFÖRANDEKAP: WALLIS
Vice talman

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Den muntliga fråga som lagts fram av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor ger mig, på Charlie McCreevys och hela kommissionens vägnar, ett tillfälle att informera er om det pågående arbetet med översynen av Lamfalussyprocessen.

EU:s tillsynsmodell på området för finansiella tjänster granskades på högsta politiska nivå under hela förra året. Dessa diskussioner visade att det finns en stark politisk vilja att förstärka det nuvarande tillsynssystemet, som bygger på strukturen för Lamfalussykommittén. Förra året lade Europaparlamentet, rådet och kommissionen fram sina respektive utvärderingar av hur den nuvarande processen fungerar. Nu är det dags att gå vidare och lägga fram konkreta förslag.

Detta härrör från Ekofinrådets slutsatser och den åtföljande vägkartan som antogs i december förra året. Inom ramen för denna vägkarta stakar man ut det som behöver göras för att förbättra Lamfalussyprocessen, särskilt förbättringarna av kommittéerna av nationella tillsynsmyndigheter, de så kallade nivå 3-kommittéerna.

Kommissionens arbete koncentreras på tre huvudområden i enlighet med överenskommelsen om vägkartan som antogs i december förra året. För det första uppmanades kommissionen att överväga hur man kan klargöra och förstärka nivå 3-kommittéernas roll och lägga fram konkreta alternativ för det informella Ekofinrådet i april i Ljubljana.

Den huvudsakliga målsättningen här är att klargöra nivå 3-kommittéernas bidrag till tillsynssamarbetet, konvergensen av tillsynen och eventuellt även för förebyggande och hantering av kriser. Vid det informella Ekofinrådet kommer man för övrigt även att diskutera det arbete som utförs av en arbetsgrupp som inriktar sig på krishantering när det gäller koncerner med verksamhet i flera länder.

För det andra arbetar en arbetsgrupp i kommissionen med att se över tillsynsbefogenheter, frivillig delegering av uppgifter, tillsynssamarbete och informationsutbyte. Vi samarbetar om dessa uppgifter med nivå 3-kommittéerna för att lägga fram resultaten före årsslutet. Med tanke på den enorma omfattningen av dessa översyner är det emellertid fortfarande för tidigt att i dag säga vilka resultat detta arbete kommer att ge.

För det tredje undersöker kommissionen möjligheten till att bidra finansiellt till nivå 3-kommittéernas verksamhet. Detta är ett överhängande problem eftersom dessa kommittéer i allmänhet, och Europeiska värdepapperstillsynskommittén (EVTK) i synnerhet, har nått gränsen för sina budgetar. Kommissionen kommer att söka en stabil lagstiftningslösning som garanterar kontinuiteten i EU:s finansiering. Enligt vår uppfattning kan detta bäst åstadkommas genom att man enas om utformningen av EU:s finansiering i ett beslut som antas av Europaparlamentet och rådet.

Tiden tillåter inte att jag ger parlamentet närmare detaljer om den vägkarta som antogs av Ekofinrådet i december förra året, men låt mig på en halv minut bara nämna några av de åtaganden som kommissionen har fått i uppgift att infria. Vi arbetar med alla dessa frågor. Till april 2008 ska kommissionen utarbeta en bedömning av hur kommittéernas roll ska klargöras och överväga alla de olika alternativen för att stärka kommittéernas arbete.

Till mitten av 2008 ska nivå 3-kommittéerna för första gången lägga fram förslagen till sina arbetsprogram för kommissionen, parlamentet och rådet, och därefter ska de börja rapportera årligen om framstegen. Dessa kommittéer ska även undersöka möjligheterna till att stärka den nationella tillämpningen av riktlinjer, rekommendationer och normer, de ska se hur de kan ändra sina interna föreskrifter så att beslut genom omröstning med kvalificerad majoritet kan tillämpas i kombination med ett förfarande för samtycke eller förklaring, de ska undersöka möjligheterna till att införa en gemensam uppsättning av operativa riktlinjer för den verksamhet som bedrivs av kollegierna av tillsynsmyndigheter och se till att de förfaranden som tillämpas av de olika kollegierna av tillsynsmyndigheter är sammanhängande. Nivå 3-kommittéerna ska föreslå – även det till mitten av 2008 – en tidtabell för att införa ett EU-omfattande rapporteringsformat för enhetliga uppgiftskrav och rapportdatum.

Till årsslutet 2008 har kommissionen även åtagit sig att genomföra en sektorsövergripande inventering av samstämmigheten, överensstämmelsen och den faktiska tillämpningen av befogenheten att utfärda sanktioner bland medlemsstaterna. Kommissionen ska överväga – även det till årsslutet 2008 – finansiellt stöd från EU-budgeten. Dessutom kommer kommissionen, som jag sa tidigare, även att undersöka möjligheten till finansiering från EU-budgeten för att utforma verktyg för att skapa en gemensam tillsynskultur bland nivå 3-kommittéerna. Kommissionen och kommittéerna ska se över direktiven om finansiella tjänster i syfte att inbegripa bestämmelser för att möjliggöra tillämpningen av frivillig delegering av uppgifter, analysera möjligheterna till frivillig delegering av befogenheter och så vidare. Vi arbetar alltså intensivt med detta och kommer så att göra under de kommande veckorna och månaderna fram till årsslutet.

Dessutom arbetar vi samtidigt med oron på finansmarknaderna genom att följa den vägkarta som antogs i oktober 2007 av Ekofin. En rapport om hur vi arbetar med denna vägkarta för att hantera konsekvenserna av denna oro har översänts till Europeiska rådet för diskussion om några dagar i Bryssel. Vi bidrog till denna rapport med ett meddelande. Ekonomiska och finansiella kommittén lade också fram sin egen rapport till Ekofinrådet häromdagen. Vi diskuterade båda rapporterna på Ekofinnivå, och de kommer att diskuteras av stats- och regeringscheferna nästa torsdag och fredag.

Dessa rapporter förmedlar ett enkelt budskap. Vi måste agera snabbt och konsekvent för att stilla våra medborgares och investerares oro. Vi måste återupprätta förtroendet och stabiliteten så snabbt som möjligt efter att noggrant ha övervägt alla alternativ och i linje med principerna om bättre lagstiftning.

Jag tror att alla erkänner att denna vägkarta, som antogs för några månader sedan av Ekofin, är det rätta svaret på de problem som har identifierats. Arbetet med vägkartans åtaganden har inletts. Under de närmaste månaderna kommer det att vara viktigt att vi håller tidtabellen och visar att EU reagerar effektivt på krisen.

Vår reglerings- och tillsynsram måste förbli stabil och måste hålla takten med marknadsutvecklingen. Även om Basel II-bestämmelserna började tillämpas fullt ut först från och med den 1 januari 2008 har ytterligare förbättringar av direktivet om kapitalkrav redan planerats in. Detta arbete har blivit ännu viktigare mot bakgrund av den senaste oron, och det kanske finns andra aspekter av Basel II som vi kommer att behöva diskutera under den närmaste tiden. Vi har för avsikt att anta ett nytt förslag till detta direktiv i oktober så att diskussionerna i parlamentet och rådet kan genomföras innan ett nytt direktiv antas i april 2009.

Vi uppskattar stort parlamentets deltagande i alla dessa diskussioner. Vi behöver parlamentets bidrag, och vi uppskattar detta engagemang och bidrag. Den 1 april – några dagar före nästa informella Ekofinmöte – kommer Charlie McCreevy att tala inför utskottet för ekonomi och valutafrågor. Och när det gäller den makrofinansiella stabiliteten är jag, som kommissionsledamot med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, som ni vet alltid beredd att bidra till diskussionerna i utskottet för ekonomi och valutafrågor och här i parlamentet.

Avslutningsvis, och när det gäller de makrofinansiella frågorna, är det sant att vi måste förbättra tillsyns- och regleringsramen – och det stämmer i allra högsta grad på EU-nivå och global nivå – men vi kommer inte att kunna sätta stopp för dessa bubblor, detta överskott av likviditet, denna risk för den finansiella stabiliteten om vi inte tar itu med de globala obalanserna på allvar. Detta är det verkliga ursprunget till dessa obalanser. Vi kan inte lösa de nuvarande eller tidigare problemen eller de framtida utmaningarna för den globala ekonomins funktion utan att ta itu med de globala obalanser som fortfarande finns där.

  Alexander Radwan, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! År 1999 inledde vi projektet för att inrätta en europeisk inre finansiell marknad, och sedan dess har vi drivit fram arbetet. Vi är på väg att nå framgång.

Nu måste vi se till att marknadsutvecklingen inte springer om den politiska utvecklingen. Lamfalussyprocessen var ett steg i den riktningen. Nivå 3-kommittéerna kan vara ett sätt att föra EU:s tillsynsmyndigheter ett steg närmare varandra. Jag tar emellertid till mig det som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa: agera snabbt och effektivt.

Vi går igenom en subprime-kris eller en subprime-oro. Amerikanerna – vare sig det handlar om den amerikanska tillsynsmyndigheten SEC, Vita huset, politikerna eller det allmänna åklagarämbetet i New York eller Washington – har sedan lång tid tillbaka utarbetat de relevanta slutsatserna och övervägt vilka åtgärder som krävs, medan finansministrarna i Europa fortfarande funderar vilken riktning de ska ta.

Finansministrarna vägrar att driva på arbetet med att inrätta en tillsynsstruktur på EU-nivå, så jag kommer inte att tala om en europeisk tillsynsmyndighet här. Det som finansministrarna redan måste ställas till svars för – och här vädjar jag särskilt till rådet – är att EU inte är närvarande i de internationella diskussionerna om hur man ska handskas med detta problem. Till sist blir det så att vi återigen bara kommer att införa andra nationers bestämmelser, till exempel Förenta staternas.

Jag vill bara påminna er om Katiforisbetänkandet. Efter Parmalat och Enron uppmanade vi kommissionen och rådet 2003–2006 att tala klarspråk om kreditvärderingsinstituten. Kommissionen analyserar allt i EU, men när det uppstår en kris analyseras ingenting. Frågan om hedgefonderna analyseras till exempel inte på EU-nivå. Därav min enträgna vädjan: ta er ur apatin, lägg den nationella egoismen åt sidan och fortsätt arbetet med att förvandla EU:s finansmarknad till en framgångshistoria, inte bara i EU, så att det som har bestått provet här även kan blir regel över hela världen.

  Ieke van den Burg, för PSE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag har först två inledande kommentarer. För det första skulle jag ha velat diskutera dessa globala obalanser och penningpolitiska interventioner osv. med Joaquín Almunia, men vi kommer att göra det med Jean-Claude Trichet i ett annat sammanhang.

Jag vill emellertid betona att vi skulle ha varit mycket värre ute om vi inte hade haft denna ECB-struktur, detta system med europeiska banker som ingrep i den rådande oron. Jag anser att denna balans finns i penningpolitiken – vi har haft denna typ av verkställande av åtgärder på EU-nivå, men vi har det inte när det gäller tillsynsaspekterna. Detta är emellertid nödvändigt för att förebygga i förväg i stället för att bara vidta interventionsåtgärder.

Min andra inledande kommentar rör Charlie McCreevys frånvaro. Jag anser att det är oacceptabelt att han inte vill diskutera detta med oss. Han kanske är upptagen med sin personliga framtid, men till 2009 års kommission skulle jag vilja säga att det nog är lämpligt att överväga att ha en särskild kommissionsledamot med ansvar för finansmarknaderna som endast kommer att koncentrera sig på detta, eftersom jag anser att detta är en verkligt viktig fråga för EU och för kommissionen.

När det gäller tillsynsfrågan – den vägkarta som ni har beskrivit – tror jag inte att vi är oeniga om åtgärderna, men jag förväntade mig – och jag förklarade detta mycket tydligt i nivå 3-kommittén vid det årliga gemensamma möte som hölls i november – att dessa åtgärder även borde ha ingått i ett tydligt förslag om lagstiftningsåtgärder från kommissionen. Kommissionen har initiativrätt, den kan lägga fram förslag, och vi skulle ha kunnat agera snabbt och konsekvent om vi hade haft ett konkret förslag. Som det är nu är ju många av dessa åtgärder endast frivilliga. De är rekommendationer till kommittéer som faktiskt inte har befogenheten, mandatet, behörigheten eller verktygen för att göra det som vi skulle ha velat, eftersom de är organiserade på nationell nivå och inte har detta mandat på EU-nivå. Detta skulle kunna vara ett ämne för ett förslag från kommissionen i detta avseende.

Varför agerar kommissionen så långsamt? En av orsakerna till detta är enligt min mening att de vill att dessa nivå 3-kommittéer endast ska ha en rådgivande funktion och att de inte ska vara det centrala verktyget för EU:s översyn. Jag anser att vi måste erkänna att nivå 3-kommittéerna spelar denna viktiga roll och att de, precis som Europeiska centralbanken, måste ha en verklig och oberoende tillsynsstruktur för att behandla dessa frågor. Det är inte kommissionen – dvs. Generaldirektoratet för konkurrens – som ska gripa sig an dessa frågor eftersom kommissionen är för svag i denna aspekt.

När det gäller rådet hoppas jag verkligen att ni betraktar detta som en brådskande fråga och diskuterar ytterligare åtgärder inom ramen för tillsynssystemet.

  Josu Ortuondo Larrea, för ALDE-gruppen. – (ES) Fru talman, herr minister! En dynamisk och sund finanssektor är avgörande för EU-ekonomins stabilitet och för den globala konkurrenskraften. Detta är ytterst viktigt för såväl konsumenterna som företagen.

Med tanke på detta håller vi alla med om att finansinstituten måste vara väl förvaltade och övervakade. Det var därför vi inledde det som kallas Lamfalussyprocessen 2001, med målsättningen att inrätta en effektiv mekanism för att skapa konvergens mellan de olika medlemsstaterna och våra partner när det gäller tillsynsförfaranden och finansiell reglering. Nu vill kommissionen att vi ska godkänna en rad nya initiativ för antagande av lagstiftning, konvergens i tillsynen och stärkt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

Vi instämmer i allt detta eftersom vi behöver en stark och sund finanssektor som kan stödja vår ekonomi i turbulensen på de internationella marknaderna, men vi vill ha mer än så. Vi vill att direktivet om beskattning av inkomster från sparande, som har varit i kraft sedan 2005, granskas så att vi kan sätta stopp för skandaler som Liechtenstein, som verkar gömma skattesmitare.

Det får inte vara så att medlemsstaterna, relaterade territorier eller länder som är associerade med Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), genom att hänvisa till banksekretessen, inte utbyter information om personer som är bosatta i andra EES-länder som de har intresserat sig för.

Statligt stöd för att främja den privata ekonomin är förbjudet enligt bestämmelserna om fri konkurrens, och beskattningen av inkomster från sparande får inte bli en inkörsport för att snedvrida den rättvisa konkurrensen. Spelreglerna måste vara desamma för alla, och vi måste därför bekämpa skatteparadisen, eftersom de är konkurrenshämmande och antisociala.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Två minuter räcker inte för att jag ska hinna ta upp alla punkter. Jag kommer därför att fatta mig mycket kort. Jag instämmer i mycket av det som mina kolleger har nämnt, särskilt det som Ieke van den Burg sa om kommissionens motvillighet att ge nivå 3-kommittéerna en ökad roll.

Jag anser att det är naturligt att nivå 3-kommittéerna har två olika roller. De har lyckats väl med rådgivningen om nya direktiv. Den rådgivande rollen har de alltså lyckats mycket väl med, men vi har fortfarande inte funnit något sätt att åstadkomma sann konvergens inom EU. Det finns en verklig asymmetri mellan konvergensen på EU-nivå och den nationella ansvarsskyldigheten. Även om vi helhjärtat stöder Ekofinrådets förslag, vägkartan och allt som har utarbetats, tvivlar vi på att detta kommer att bidra till att lösa de problem som vi har i EU. Är det verkligen möjligt att åstadkomma fullt integrerad styrning inom ramen för det nuvarande tillsynssystemet? Enligt min mening är svaret nej. Vi anser även att konsolideringen av tillsynsmodellen för direktivet om kapitalkrav måste förbättras mycket mer än det som föreslås i vägkartan. Det är inte tillräckligt att ha bra delegerande befogenheter, bra informationskrav och att lösa vissa frågor om värdländer. Vi måste ge nivå 3-kommittéerna ökade beslutsbefogenheter. De måste vara mer oberoende gentemot kommissionen och vara kärnan i EU:s nya nätverksbaserade tillsynssystem.

Avslutningsvis vill jag ta upp en fråga som även min kollega Alexander Radwan nämnde, som rör den amerikanska konvergensen och de globala konsekvenserna. Jag anser att vi förlorar tid i EU. Om vi inte rycker upp oss kan vi inte förvänta oss att våra internationella kolleger ska ta oss på allvar. Även om dialogen om finansiella tjänster har utvecklats väl måste vi ytterligare förbättra våra insatser för att nå konvergens för att visa amerikanerna att vi har ett likvärdigt system och kan förlita oss på ömsesidigt erkännande och även ömsesidig överensstämmelse. Det är alltså mycket viktigt att vi tar till oss denna globala aspekt.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Fru talman! Den senaste tidens turbulens på finansmarknaderna har visat att den tendens som gav upphov till ökad effektivitet även kan medföra större risker, vilket påverkar sundheten i det finansiella systemet och i den reala ekonomin. Den översyn som planerades för 2007 blev följaktligen mer brådskande och fick ökad politisk relevans. I dag uppmanas EU att komma med väl övervägda och effektiva svar som är anpassade till marknadens ökade komplexitet.

Man vet också att det är möjligt att göra framsteg utan att ändra den centrala strukturen i Lamfalussymetoden, men, som många av mina kolleger har sagt här, ett av de mest självklara och viktigaste verktygen för att åstadkomma förbättringar är starkare och effektivare samordning mellan de olika nationella tillsynsorganen och myndigheterna genom att öka effektiviteten på nivå 3, dvs. att öka dessa kommittéers befogenheter och behörighet, stärka mekanismerna för att hantera turbulenta situationer och kriser och se till att principerna och förfarandena är konsekventa.

Detta slags samordning är komplex och uppstår inte av sig själv; det krävs särskilda och kompetenta initiativ från kommissionen till svar på de rekommendationer som helt riktigt har nämnts här i dag, som parlamentet och Ekofinrådet har lämnat vid flera tillfällen och som finns med i den vägkarta som också har nämnts upprepade gånger.

När nu nästa möte i Europeiska rådet närmar sig är den uppenbara bristen på öppenhet när det gäller de initiativ som planeras av kommissionen minst sagt förvånande. Att inte kommissionsledamot Charlie McCreevy har kommit är ännu mer förvånande när parlamentet uttryckligen har bett honom att informera om framstegen i arbetet.

Avslutningsvis vill jag återigen tacka kommissionsledamot Joaquín Almunia för att han har kommit hit, även om jag fortfarande anser att vi bör ha en klargörande debatt med den ansvarige kommissionsledamoten med tanke på ämnets specifika och tekniska natur och att kommissionen är skyldig att lägga fram ett särskilt initiativ i den här frågan.

  Antolín Sánchez Presedo (PSE). – (ES) Fru talman! Lamfalussyprocessen inrättades för att gemenskapen snabbt och flexibelt skulle kunna bemöta marknadsutvecklingen med hjälp av lagstiftning om finansiella frågor och främja konvergens i tillsynsförfarandena. Verksamheten inom ramen för denna process, på alla fyra nivåerna, har gjort det möjligt att förbättra samordningen mellan institutionerna och tillsynsmyndigheterna i EU.

Vi måste emellertid gå längre än så.

För att öka processens legitimitet, kvalitet och samstämmighet måste vi fortsätta att förstärka principerna om bättre lagstiftning och demokratisk kontroll, förbättra integrationen av de olika nivåerna och främja ökad intersektoriell konvergens för att undvika arbitrage. För att tillgodose dessa behov krävs ett EU-perspektiv och nya åtgärder, särskilt för att handskas med översynen av koncerner med verksamhet i flera länder på lämpligt sätt och göra framsteg med hanteringen av internationella kriser.

  Harald Ettl (PSE). – (DE) Fru talman! Finansiell stabilitet genom krishantering måste vara standard när lagstiftningen harmoniseras. Det handlar om att dra lärdom av finanskriserna och utvecklingen inom finansbranschen när man tappar kontrollen och den inte längre överensstämmer med kraven på en lämplig marknadsekonomi. Detta innebär att det fortfarande återstår att inrätta en hållbar grund för Lamfalussyprocessen 2008. Marknadsaktörerna kräver ett flexibelt lagstiftningsförfarande. Kravet i det här sammanhanget måste vara att tillsynsverksamheten genomförs med parlamentarisk kontroll och att parlamentets rättigheter skyddas. Kontrollen kan inte ske öppet utan parlamentarism.

Den väg vi har slagit in på leder direkt in i ett system med europeiska tillsynsmyndigheter via den ”ledande” tillsynsmyndigheten. Det enda sättet att skapa jämvikt mellan Europas finanscentrum och samtidigt beakta alla politiska och ekonomiska intressen är genom ett EU-system med tillsynsmyndigheter. Kommissionen måste vara en aktör, inte bara en medlare, i övergångsstadierna i detta sammanhang.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Under årens lopp har Lamfalussyprocessen på ett berömvärt sätt hjälpt oss fram till denna speciella brännpunkt i de finansiella mekanismerna. Samtidigt har vi dock kontinuerligt arbetat med demokratiskt lagstiftande på detta område, som en del av de normala diskussionerna om konstitutionen, där lagstiftandet delegeras från EU-institutionerna. Vi har alltid samma problem i båda fallen, nämligen att se till att vi å ena sidan kan garantera ett minimum av insyn och å andra sidan försäkra oss om att parlamentet är tillräckligt delaktigt i kontrollen av detta.

Görs praktiska insatser för att centrera diskussionerna inom ramen för kommittéförfarandet i allmänhet och inom Lamfalussyprocessen i synnerhet, så att vi inte fortsätter att ha denna uppsättning av olika processer och ytterligare en komponent i tillsynen tas ifrån oss?

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. − (ES) Fru talman! Jag ska försöka att fatta mig mycket kort, men jag vill gärna snabbt kommentera några av inläggen.

För det första står det klart att det finns en asymmetri mellan den nationella strukturen av tillsynsmyndigheter, de finansiella tillsynsstrukturerna, de överstatliga institutionernas ökade vikt och den globala, snarare än europeiska dimensionen av finansmarknaderna och den finansiella verksamheten. Denna brist på symmetri ger upphov till spänningar och kräver ett svar från EU-institutionerna, från kommissionen och från rådet och parlamentet. Jag tror inte att vi behöver diskutera det vidare, eftersom vi alla säkert är överens på den punkten.

För det andra kan jag inte riktigt hålla med om några av inläggen, där man föreslog att tillsynsstrukturerna och förfarandena för att reagera på händelser i det finansiella systemet i Förenta staterna skulle vara bättre än de som vi har i EU. Jag anser uppriktigt sagt att det inte finns några fakta som tyder på detta, utan att det snarare finns argument som talar för de europeiska reglerings- och tillsynsstrukturerna och finansmarknadernas funktion i EU på en hel rad områden jämfört med vad som sker i Förenta staterna.

För det tredje är nivå 3-kommittéerna inom ramen för Lamfalussyprocessen ytterst viktiga. Två av de tre nivå 3-kommittéerna, Europeiska banktillsynskommittén och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén, inrättades så sent som 2005, även om Lamfalussyprocessen inleddes 1999. Vi måste ta igen den förlorade tiden, men en massa tid hann gå till spillo innan kommissionen kom in i bilden.

För det fjärde, hur går vi vidare? Det framgår av några av inläggen att en del av er anser att det är kommissionens ansvar att fatta beslut om hur vi ska gå framåt i rätt takt. Jag förnekar inte att kommissionen har ansvar för detta, för det har den, precis som parlamentet och rådet och naturligtvis medlemsstaterna har.

Efter att ha deltagit i många diskussioner i Ekofinrådet den senaste tiden, och även i Eurogruppen, är min erfarenhet av utvecklingen av tillsynen och regleringen när det gäller frågan om hur man ska hantera turbulens på finansmarknaderna och bemöta de problem med osäkerhet, bristande förtroende och marknadsmisslyckanden som vi ser i systemet, som jag gärna delar med mig av till er och som ni kan välja att tro på eller inte, att de största hindren för att göra framsteg på detta område är några av medlemsstaternas synpunkter. Detta gäller dock inte medlemsstater som inte lider av konsekvenserna av turbulensen på finansmarknaderna.

Det pågår mycket arbete. Jag förstår varför parlamentet vill att arbetet ska gå snabbare, men ni har säkert samma information som kommissionen och rådet, och vet därför att en massa arbete utförs i flera riktningar samtidigt. Vi befinner oss i en situation där improvisationer tenderar att leda till misstag, och att då försöka agera innan vi vet vad som behöver göras kan motverka sitt eget syfte. Det finns erfarenheter i Europa och Förenta staterna från tidigare tillsyns- och regleringsproblem, tidigare finansiella problem, som visar att det är bättre att vänta i några månader och agera på lämpligt sätt än att påskynda eventuella åtgärder, vilket kan leda till att vi förvärrar de problem som vi vill lösa ännu mer.

En sista synpunkt: kommissionen har rätt att ta lagstiftningsinitiativ i EU. Kommissionen kommer aldrig att lämna ifrån sig denna initiativrätt; den kommer aldrig att överlåta denna initiativrätt till Lamfalussykommittéerna. Kommissionen tar hänsyn till kommittéerna, men kommer aldrig att anse att initiativrätten bör överlämnas till Lamfalussykommittéerna, och jag tror inte att parlamentet eller rådet anser det heller. Däremot är vi nog alla som sagt överens om, inte minst kommissionen, att samordning mellan nivå 3-kommittéerna inom ramen för Lamfalussyprocessen och befogenheter för att fastställa kriterier och anta beslut genom omröstning med kvalificerad majoritet, befogenheter för att reagera med nästan bindande beslut, är något som blir alltmer uppenbart och nödvändigt med tanke på de ytterst viktiga uppgifter som dessa kommittéer har. Detta får emellertid inte leda till att vi blandar ihop dessa behov med vilken institution som har rätten att ta lagstiftningsinitiativ i EU.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.