Fullständigt förhandlingsreferat

Onsdagen den 12 mars 2008 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Ordförande

(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)

2. Skriftliga förklaringar (inkomna dokument): se protokollet

3. Förberedelser inför Europeiska rådets möte (Bryssel 13-14 mars 2008) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om förberedelserna inför Europeiska rådets möte i Bryssel den 13–14 mars 2008.

Janez Lenarčič kommer att tala för rådet.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag är glad över att kunna presentera huvudämnena vid Europeiska rådets möte som inleds i morgon. Enligt traditionen kommer även detta vårtoppmöte att ägnas åt ekonomiska frågor, särskilt Lissabonstrategin, samt klimatförändringen, energi och ekonomisk stabilitet.

Ordförandeskapet ser fram emot att få diskutera dessa frågor med Europaparlamentet och jag kan försäkra er om att det kommer att beakta parlamentets synpunkter på ämnena på morgondagens dagordning.

Vi är alla medvetna om att EU står inför nya utmaningar och att globaliseringen medför nya möjligheter, inte bara på det ekonomiska området utan även på det sociala och kulturella området. EU har redan dragit nytta av dessa möjligheter. Vi är också medvetna om att globaliseringen innebär att EU och dess medlemsstater måste anpassa sig och försöka hitta verkliga lösningar. Rådet kommer att ägna sig åt just detta.

För närvarande ställs det globala ekonomiska klimatet på prov. Vi har sett oron på finansmarknaderna. Nyligen bevittnade vi en minskad ekonomisk aktivitet till följd av lågkonjunkturen i Förenta staterna och de ökade olje- och råvarupriserna. Trots detta vilar EU fortfarande på en stabil ekonomisk grund. Under dessa förhållanden får vi dock inte stanna upp och slappna av utan måste fortsätta med våra reformer.

I det sammanhanget kommer Europeiska rådet att utvärdera hur genomförandet av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning fortsätter. Rådet kommer att välkomna de positiva resultaten och bekräfta att strategin fungerar väl. Det kommer att understryka att vi nu måste koncentrera oss på genomförandet och i den andan inleda en ny fas med den omarbetade Lissabonstrategin.

När det gäller information och innovation kommer Europeiska rådet att driva på arbetet för att införa den så kallade femte friheten. Detta bör bidra till att hindren för det fria informationsflödet kan undanröjas genom att den gränsöverskridande rörligheten för forskare, studenter, vetenskapsmän och universitetslärare ökas. Vi anser att den femte friheten bör påskynda omvandlingen av EU till en innovativ, kreativ och informationsbaserad ekonomi.

För att öka företagens konkurrenskraft, särskilt små och medelstora företag, planerar Europeiska rådet åtgärder för att de ska kunna utvecklas och verka på ett mer tillfredsställande sätt. Det måste vara lättare för dem att få tillgång till finansiering och stimulansåtgärderna för innovationer kommer också att förbättras. Genomförandet av planen för bättre lagstiftning kommer också att ges särskilt prioritet. Stor uppmärksamhet kommer att ägnas åt Lissabonstrategins sociala dimension, insatser för att komma till rätta med demografiska utmaningar, bristen på kompetens och framtida politiska åtgärder för att öka den sociala sammanhållningen.

Vid vårtoppmötet kommer medlemsstaterna att få i uppdrag att med hjälp av nationella bestämmelser gradvis genomföra de gemensamma principerna om flexicurity för att hitta rätt balans mellan flexibilitet och trygghet på arbetsmarknaden.

Jag vill nu gå in på ett annat viktigt ämne som Europeiska rådet ska diskutera. Jag tänker på utmaningarna i samband med klimatförändringen och på energiområdet. Förra året gjordes historiska åtaganden inom miljö- och energipolitiken. I år måste vi ägna oss åt att genomföra dem. Denna målsättning är en ekonomisk och miljömässig utmaning som är oerhört viktig på lång sikt. Om vi gör ambitiösa försök att ta itu med den kommer vi att kunna rapportera om både ekonomiska och miljömässiga framgångar.

Rådet håller för närvarande på att ta ställning till det lagstiftningspaket som kommissionen har föreslagit. De första debatterna har på nytt bekräftat samtliga medlemsstaters åtagande om ambitiösa åtgärder. Trots det är det för tidigt att räkna med att vi kommer att komma överens om alla delar av paketet vid toppmötet. Vi räknar dock med att det är möjligt att enas om principer och riktlinjer för närmare överväganden om paketet. Vi räknar även med att ledarna kommer att uttrycka en önskan om att bibehålla en generell balans och samtidigt ägna uppmärksamhet åt de komplexa frågorna när det gäller paketets ekonomiska och finansiella effekter.

Målsättningen är att anta paketet så tidigt som möjligt 2009 eller åtminstone innan Europaparlamentets mandat löper ut. Vårt arbete kommer att bli framgångsrikt om alla nyckelaktörer börjar ta itu med klimatförändringens utmaningar. Vid klimatkonferensen i Köpenhamn i slutet av 2009 bör EU ta täten i förhandlingarna om ett ambitiöst och heltäckande avtal för perioden efter det att Kyotoavtalet har löpt ut. Detta är ytterligare ett skäl att anta avtalet så tidigt som möjligt 2009.

Jag vill kort gå in på några andra energirelaterade frågor. Vi måste ha en effektiv inre energimarknad för att garantera en tillförlitlig, hållbar och konkurrenskraftig energiförsörjning i Europa. Vi räknar med att Europeiska rådet kommer att efterlysa ett skyndsamt antagande av avtalet om det tredje paketet för den inre gas- och elmarknaden. Det kommer att vara särskilt inriktat på ytterligare åtgärder för en tillförlitlig energiförsörjning och för den yttre energipolitiken.

Europeiska rådet kommer att inrikta de klimat- och energipolitiska insatserna på utveckling av ny teknik och kommer att öka investeringarna i denna teknik. Detta definierades nyligen i den europeiska strategiska planen för energiteknik och bör ytterligare bidra till att öka våra företags konkurrenskraft.

Stats- och regeringscheferna kommer att diskutera slutsatserna från generalsekreteraren/den höga representanten Javier Solanas och kommissionens gemensamma rapport om klimatförändringens effekter på den internationella säkerheten. Klimatförändringen är en komplicerad fråga som kräver en mer heltäckande harmonisering av politiken och Europeiska rådet kommer att uppmana till fortsatta fördjupade studier av rapporten.

Jag vill nu gå in på en tredje viktig fråga på Europeiska rådets dagordning. Den handlar om debatten om det rådande läget på de internationella finansmarknaderna.

Läget i det internationella finansiella systemet är fortfarande osäkert. Om vi vill hantera de eventuella effekterna av detta på den reala ekonomin måste vi inrikta EU:s ekonomiska och finansiella politik på att garantera makroekonomisk stabilitet och genomföra planen för strukturella reformer. Finansministrarna förberedde unionens åtgärder och det har gjorts vissa justeringar av finansmarknaderna sedan förra hösten. Europeiska centralbanken (ECB), nationella myndigheter, EU-institutioner och finansinstitut har vidtagit ett antal åtgärder för att stabilisera situationen. Ansvaret för riskhanteringen ligger dock fortfarande hos de enskilda finansinstituten och investerarna.

Den rådande situationen har visat att ramen för finansiell stabilitet behöver stärkas ytterligare genom ökad tillsyn över kreditinstituten och bättre verktyg för finansiell krishantering.

Vi räknar med att Europeiska rådet kommer att kräva åtgärder inom fyra huvudområden: att öka insynen för investerare, marknader och lagstiftare, förbättra värderingsstandarderna, stärka kreditvärdigheten och förbättra riskhanteringen inom finanssektorn och, sist men inte minst, få marknaden att fungera bättre och förbättra kreditvärderingsinstitutens roll.

Jag vill säga ett par ord om statliga förmögenhetsfonder. Deras långsiktiga strategier har bidragit till att tillhandahålla kapital som garanterar likviditeten. När det dyker upp nya aktörer som inte alltid har helt tydliga investeringsstrategier och mål uppstår det dock vissa misstankar om oekonomiska förfaranden. Kommissionens nyligen offentliggjorda rapport om statliga förmögenhetsfonder utgör ett särskilt värdefullt bidrag till den här debatten. Europeiska rådet kommer förmodligen att instämma i att EU behöver ha en gemensam strategi i enlighet med de principer som föreslås i rapporten.

Jag betonar än en gång vikten av samarbete med Europaparlamentet.

Jag vill avsluta mitt inledningsanförande med att säga att Europeiska rådets vårmöte som inleds i morgon främst kommer att ägnas åt att genomföra de antagna åtagandena. Ordförandeskapet vill påskynda arbetet med att förvandla Europa till den mest konkurrenskraftiga ekonomin. Vi står också inför den viktiga uppgiften att skapa mer stabilitet med hjälp av vår klimat- och energipolitik.

Mot bakgrund av alla dessa framtida utmaningar hoppas vi på ett verkligt kreativt samarbete med Europaparlamentet. Om vi lyckas göra framsteg tillsammans kommer de europeiska medborgarna att förstå att EU finns där för att trygga deras framtid.

Dagens debatt och diskussionerna med Europaparlamentets talman vid Europeiska rådets möte är otvivelaktigt två viktiga faktorer för att uppnå detta mål. Tack för er uppmärksamhet.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. − (EN) Herr talman! Traditionellt sett är Europeiska rådets vårmöte det tillfälle då vi ser över Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning och det här mötet kommer att vara viktigare än de flesta. Jag vill börja med att tacka det slovenska ordförandeskapet för att mycket noggrant ha förberett vårtoppmötet.

Oavsett vilka andra budskap som blir resultatet av Europeiska rådets möte den här veckan bör en sak vara klar: Lissabonstrategin fungerar. Inte mindre än 6,5 miljoner arbetstillfällen har skapats i EU de senaste två åren. Arbetslösheten är på sin lägsta nivå på 25 år. Sysselsättningen ligger på 66 procent och närmar sig målet i Lissabonstrategin på 70 procent. Dessutom har skapandet av nya arbetstillfällen gått hand i hand med ökad produktivitet. Produktiviteten ökar nu snabbare i EU än i Förenta staterna. Det här är inga medelmåttiga resultat.

Naturligtvis kan Lissabonprocessen inte skydda oss mot negativ ekonomisk utveckling som uppkommer i länder utanför Europa. Det är omöjligt i dagens sammanlänkade ekonomi. Vi har varit tvungna att justera våra tillväxtprognoser något för i år men vi räknar fortfarande med en tillväxt på 2 procent – ett mycket respektabelt resultat.

De reformer som redan har genomförts har gjort våra ekonomier mer motståndskraftiga och flexibla. Detta har lett till att vi har blivit bättre på att klara av externa chocker.

När villkoren försämras blir det naturligtvis ännu viktigare att lugna dem som känner sig hotade av en ekonomisk nedgång. EU måste skydda – men det måste undvika frestelsen att bli protektionistiskt.

Det vore vansinnigt att återfalla i protektionism. EU har vunnit stort på globaliseringen. EU har bara drygt 7 procent av världens befolkning, men står för 30 procent av den ekonomiska avkastningen. Vi har sju av de tio konkurrenskraftigaste nationerna i världen och trots Kinas och Indiens uppgång är Europa fortfarande världens största handelsmakt.

EU har all anledning att se på framtiden med tillförsikt. Samtidigt måste vi fortsätta att vara vaksamma och försiktiga när det gäller den fortsatta utvecklingen. Vår allmänna inställning bör dock präglas av självförtroende. Vi kommer inte att vinna kommande ekonomiska slag med pessimism.

Det är det som har inspirerat våra åtgärder för att ta itu med oron på finansmarknaden och som ligger till grund för våra policydokument om det ekonomiska läget och om statliga förmögenhetsfonder som också står på Europeiska rådets dagordning. Vi hoppas också att Europeiska rådet kommer att stödja våra förslag till gemensamma europeiska åtgärder för att ta itu med dessa utmaningar.

När jag säger att Lissabonstrategin fungerar – för det gör den verkligen – innebär det inte att allt är rosenrött och att vi kan vila på våra lagrar. Både jag och kommissionen har gång på gång sagt att det inte finns något utrymme för självbelåtenhet, särskilt inte när det ekonomiska läget tycks försämras över hela världen. Det finns mycket att göra. Arbetslösheten är fortfarande ett allvarligt problem i många regioner i Europa. Vissa sociala grupper drabbas i mycket hög utsträckning. De ökande energi- och livsmedelspriserna driver på inflationen och minskar köpkraften, särskilt för dem som får sin inkomst genom löner och pensioner. Vi måste således fortsätta med våra insatser.

Lissabonstrategin är dock inte någon statisk process. Långt därifrån. I kommissionens strategirapport anges ett antal nya politiska initiativ som ska göra EU ännu mer motståndskraftigt mot ekonomisk oro och som ska stärka våra insatser för att forma och dra nytta av globaliseringen.

Vi börjar med det viktigaste området. Det viktigaste området är folket. Nyckeln till att bekämpa fattigdom och ojämlikhet är att höja utbildningsstandarden i hela unionen och se till att alla har tillgång till utbildning. Vi har valt att inrikta oss på en av de känsligaste grupperna: de som lämnar skolan i förtid. I Europa i dag lämnar fortfarande en av sex ungdomar skolan utan betyg. En av fem femtonåringar har inte tillräckliga läskunskaper. Vi har inte råd att låta deras talang gå till spillo. Vi måste ge ungdomarna de kunskaper de behöver för att förverkliga sina möjligheter.

En annan viktig pelare i Lissabonstrategin som vi har återkommit till är forskning och innovation. EU måste öka sin relativa attraktionskraft för att fortsätta locka till sig investeringar. Vi behöver en femte frihet i Europa – den fria rörligheten för kunskap – som ett komplement till de fyra andra friheter som den inre marknaden bygger på. Vi måste stödja öppen innovation. Samtidigt måste vi dock se till att kunskaperna är ordentligt skyddade av europeiska patent och upphovsrätter.

Här välkomnar jag att parlamentet i går godkände inrättandet av Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT). Det här är ett viktigt ögonblick för Europa. Jag vill gratulera Europaparlamentet till detta och tacka er för ert stöd för mitt förslag, som jag minns mötte så mycket motstånd när jag lade fram det för tre år sedan. Tack vare det goda samarbetet mellan parlamentet, kommissionen och medlemsstaterna har vi till slut nått en överenskommelse.

Den tredje prioriterade frågan som vi har tittat på är företagsklimatet. Vi behöver en fungerande inre marknad för EU och särskilt för små och medelstora företag, som är ryggraden i vår ekonomi och skapar flest arbetstillfällen. Därför kommer jag i morgon att be Europeiska rådet att godkänna förslaget om ett initiativ till stöd för småföretag – ”Small Business Act” – för att undanröja hindren för att starta små och medelstora företag och få dem att växa. Vi måste komma ihåg att det viktigaste vi kan ge de små och medelstora företagen är en verklig inre marknad. Detta är den största skillnaden mellan Europa och Förenta staterna när det gäller denna typ av företag, inte den specifika lagstiftningen. Ett litet företag i Förenta staterna kan starta verksamheten i en delstat men kan omedelbart nå ut till hela Förenta staternas inre marknad. I EU är det fortfarande inte så, utan det finns många praktiska hinder när det gäller att förflytta sig från ett land till ett annat. Därför måste vi verkligen fullborda den inre marknaden om vi vill utveckla de små och medelstora företagen och om vi vill ha mer tillväxt och mer sysselsättning i Europa.

(Applåder)

Den sista pelaren i Lissabonstrategin som vi har omarbetat i vår strategirapport är energin och klimatförändringen, vår generations främsta utmaning. Energi- och klimatpaketet kanske inte har kommit så långt ännu. Som parlamentet vet får vi dock inte slå av på takten. Det är tidpunkten som avgör hur framgångsrik en överenskommelse kommer att bli. Ju tidigare den kommer till stånd, desto lägre blir anpassningskostnaderna och desto större blir fördelarna för dem som agerar tidigt. Detta är också av betydelse för vårt allra viktigaste mål, nämligen att nå ett heltäckande internationellt avtal i Köpenhamn nästa år. Ju fler länder som deltar och ju snarlikare ambitioner vi har, desto mer lika villkor får vi. Detta åstadkommer vi bäst genom att EU visar att det menar allvar med att få till stånd en överenskommelse före årsslutet.

Därför är jag fast besluten – kommissionen är fast besluten – att samarbeta med medlemsstaterna för att nå en grundläggande politisk överenskommelse om den inre marknaden för energi och om paketet om klimatskydd och förnybara energikällor före årets slut. Vi vill naturligtvis också avsluta den slutliga lagstiftningsprocessen med Europaparlamentet i början av nästa år.

Det är naturligtvis viktigt att knyta samman klimatstrategin med den inre marknaden för energi. Vi vet alla att detta är oerhört viktigt för vår vision om en konkurrenskraftig, trygg och hållbar energi för Europa. Det har glatt mig att se hur det här dokumentet har utvecklats de senaste veckorna. Vi är fast beslutna om att hitta ett sätt att förverkliga målsättningen i våra ursprungliga förslag om att verkligen öppna den inre marknaden. Kommissionen är fortfarande fast besluten att förverkliga det uppdelade ägandet eller dess praktiska motsvarighet. Det är oerhört viktigt att parlamentet förbereder sig på en första behandling i juni.

Reform handlar inte om att rasera värdefulla sociala framsteg eller vår sociala marknadsekonomi. Det handlar om att rusta människor för att klara av tider av förändring och att ge dem en chans att ta kontroll över sina egna liv.

Det handlar om att modernisera våra sociala system och se till att de är hållbara. Ledorden måste vara tillgång, möjligheter och solidaritet och detta kommer att vara centrala inslag i den förnyade sociala agendan som kommissionen kommer att lägga fram före sommaren.

Det handlar om ett dynamiskt företagsklimat där företagare ägnar tid och resurser åt att producera högkvalitativa varor och tjänster som människor från hela världen vill köpa, inte åt att fylla i onödiga blanketter och varje dag behöva kämpa mot onödig byråkrati.

Det handlar också om att förvandla Europa till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp som är bra för miljön och för affärerna, en ekonomi som medför en ökad levnadsstandard men som inte utgör en belastning för vår planet.

Det gläder mig att se att de senaste årens hårda arbete med den förnyade Lissabonstrategin har bidragit till att skapa ett brett samförstånd om var vi står och i vilken riktning vi vill gå. Parlamentet har varit en ständig källa till kritiskt stöd och det vill jag tacka er för.

Det gladde mig att kunna konstatera att det uttrycktes ett starkt stöd för Lissabonstrategin i Europaparlamentets resolution av den 20 februari 2008 om bidraget till diskussionerna om Lissabonstrategin vid Europeiska rådets vårmöte 2008.

Jag har även sett ändringsförslagen till de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik som parlamentet röstade om samma dag. Jag håller med om de frågor som ni betonar, och på grund av förslag från kommissionen utgör de faktiskt redan en väsentlig del av EU:s politik: social integration, hållbara offentliga finanser, behovet av att bekämpa inflationen, forskning och utveckling, förbättrad samordning av den ekonomiska politiken, främjandet av företagande och innovation, den inre marknadens externa dimension och klimatförändringen och energifrågan. Vi vill därför klargöra att kommissionen håller med om dessa prioriteringar.

Efter samråd med olika intressenter, inbegripet medlemsstaterna, föreslog kommissionen i december att låta strategins riktlinjer vara oförändrade, eftersom de har en inbyggd flexibilitet som möjliggör en anpassning till nya förhållanden och de prioriteringar som jag precis har nämnt och som kommissionen stöder.

Genom att bibehålla riktlinjerna sänder vi en välbehövlig signal om stabilitet och förutsägbarhet till både medlemsstaterna och de ekonomiska aktörerna och därmed ökar också sannolikheten för att åstadkomma resultat. Som rådets ordförande precis sa är det viktigaste nu att åstadkomma resultat. Vi måste åstadkomma konkreta resultat och vi måste visa att vi är konsekventa. Efter att ha varit i kontakt med parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor försökte kommissionen därför nå en kompromiss med rådet, med förslag på ändringar av det beskrivande dokument som åtföljer riktlinjerna i enlighet med de frågor som parlamentet lyfte fram. Trots kommissionens ansträngningar beslutade rådet sig för att inte följa vårt förslag till kompromiss om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik.

Jag vill dock försäkra parlamentet om att kommissionen fäster mycket stor vikt vid att skapa de rätta förutsättningarna för medlemsstaterna att åstadkomma resultat i fråga om våra gemensamma prioriteringar – och dessa prioriteringar är tillväxt och sysselsättning. När jag säger tillväxt menar jag hållbar tillväxt ur ett socialt och miljömässigt perspektiv. Med sysselsättning menar jag inte bara fler arbetstillfällen utan även bättre. Vi är nämligen övertygade om att den förnyade Lissabonstrategin, som är inriktad på sysselsättning och tillväxt och som innehåller åtaganden om konkurrenskraft och integration, är det bästa sättet för Europa att ta itu med globaliseringens utmaningar.

(Applåder)

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Den prioriterade frågan vid Europeiska rådets vårmöte kommer att vara främjandet av tillväxten i Europa och nylanseringen av Lissabonstrategin för 2008–2010.

Vår grupp anser att det är av största vikt att ge EU alla möjligheter med tanke på globaliseringen och att reformera EU som kommissionen mycket ihärdigt har föreslagit sedan 2005 under ordförande José Manuel Barrosos ledning. Denna strategi är det bästa sättet att ta itu med de utmaningar som vi står inför: globaliseringen, befolkningen och klimatförändringen.

Budskapet är dubbelt: att genomföra de överenskomna reformerna men även att göra Lissabonstrategin effektivare. Globaliseringen är en möjlighet för Europa, men vi kommer aldrig att godta en helt oreglerad frihandel. Det är den första utmaningen. Vi måste skydda de svagastes intressen och främja vår egen sociala modell. Det är inte dags att ändra riktning utan snarare att öka våra insatser enligt den färdplan som vi redan har stakat ut. Lissabonstrategin innehåller förslag på anpassade åtgärder för att ta itu med varje utmaning.

Med tanke på konkurrensen från utvecklingsländerna ligger vår framtid i forskning och innovation, stöd till företagare, livslångt lärande och reformering av arbetsmarknaden. EU kan endast vara konkurrenskraftigt om våra produkter har mervärde i form av kvalitet och innovation. Därför uppmanar jag medlemsstaterna att investera så mycket som möjligt i forskning och innovation.

Vi åstadkommer inte heller tillväxt och sysselsättning bara genom att utveckla små och medelstora företag. Vi måste hjälpa dem att säkra kontrakt och skapa arbetstillfällen genom att minska den administrativa bördan. Initiativet till stöd för småföretag i Europa (”Small Business Act”) är ett steg i rätt riktning. Utbildningen måste anpassas till ekonomins behov. Vi kan endast bibehålla vår konkurrenskraft om vår arbetskraft har rätt utbildning. Vi måste se över och definitivt förbättra undervisningen vid skolor och universitet samt fortbildningen. Vi välkomnar därför handlingsprogrammet för livslångt lärande 2007–2013. Det krävs också omfattande reformer av arbetsmarknaden, som måste bli rörligare, flexiblare och tryggare. Företagen måste kunna anpassa sig till kraven på marknaden. Arbetstagarna måste kunna utnyttja möjligheter till omskolning och omställning.

EU:s andra utmaning handlar om dess befolkning. Den åldrande befolkningen kommer att leda till en brist på arbetskraft och påfrestningar på de sociala trygghetssystemen. Det måste finnas bättre stimulansåtgärder för den interna arbetskraften, samt ökad flexibilitet och bättre anpassningsförmåga i alla generationer för att göra det lättare att förena yrkes- och familjeliv. Vi måste även se över vår invandringspolitik, som måste vara europeisk, och locka till sig kompetens och kunnande. Förslaget om blåkortet måste utvecklas. Vi måste även stoppa kunskapsflykten. Våra investeringar i utbildning kommer att vara förgäves om forskare försvinner utomlands för att få bättre lön och arbetsvillkor.

Den tredje och sista utmaningen är klimatförändringen. Vi måste inrätta ett politiskt system som passar en livskraftig miljövänlig ekonomi. Detta innebär att vi måste uppnå målet om att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent. Bortsett från de ekologiska fördelarna kommer detta också att gagna marknaderna för ren teknik. Det är inte oväsentligt. Vi måste dock föregå med gott exempel och våra samarbetspartner måste göra detsamma. En grön politik måste åtföljas av en strikt men inte protektionistisk utrikeshandelspolitik.

Vi kommer endast att kunna upprätthålla våra värderingar och vår samhällsmodell om vi har modet att reformera vårt samhälle och säga våra medborgare som det är. Det behövs tillväxt för att göra sociala framsteg. Vi kan endast åstadkomma detta om vi skapar förutsättningar för tillväxt. Jag vill bara för den här gången tacka kommissionens ordförande, dess vice ordförande Günter Verheugen och alla kommissionsledamöterna för deras arbete. Mitt tack kan illustreras med ett stall: José Manuel Barrosos stall. En portion havre utgör ersättning för ett väl utfört arbete, men havren ger också energi för allt arbete som återstår.

(Applåder)

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med en kommentar till rådets ordförande. Vi har informerats om att unionen för Medelhavsområdet ska diskuteras vid middagen i morgon. Det här är den franske presidentens idé och på vår politiska grupps vägnar vill jag –förutom att jag hoppas att alla deltagarna får en smaklig måltid – be er att vid samtalen vid middagen klargöra följande. Om tanken är att unionen för Medelhavsområdet kommer att bygga på eller uppgradera Barcelonaprocessen, som vi pumpar in en hel del pengar i från EU:s budget, så stöder vi den fullt ut. Det måste dock finnas garantier för att denna politik kommer att föras inom ramen för EU.

Om unionen för Medelhavsområdet ska bli en framgång måste den vara en gemenskapspolitik inom ramen för EU:s befintliga institutioner och politik. Det vore däremot illavarslande om unionen för Medelhavsområdet skulle bli en splittrande faktor i EU. Detta skulle dessutom isolera Frankrike kort före det franska ordförandeskapet och det vill vi verkligen inte.

(Applåder)

Vi ber er därför att framföra detta budskap till deltagarna vid toppmötet.

Det är en sak att inte ändra riktlinjerna. Det beslut om att ändra dem som fattades här den 20 februari med 515 rösters majoritet är en helt annan sak. Vi bör dock inte bråka om huruvida vi ska ändra riktlinjerna eller inte. Vi bör i stället diskutera om de omfattande ändringar av riktlinjerna som vi kräver är genomförbara.

Herr Barroso, jag kritiserade er förra veckan för ert bristande engagemang. Sedan dess har jag hört att en del ledamöter i er kommission – förmodligen efter samråd med er – har tagit upp och framfört några av de idéer som vi föreslog här. Min kritik på den punkten är således inte längre relevant. Efter att ha hört ert anförande i dag måste jag dock upprepa följande: Ni har en ledande roll i EU. Det ni säger till stats- och regeringscheferna i morgon måste uppmuntra dem att genomföra det som ni precis har efterlyst i medlemsstaterna. Mycket av det ni säger stämmer naturligtvis, men vi måste ta itu med den verkliga situationen i Europa.

Låt mig därför räkna upp fem punkter som vi fortfarande anser vara oerhört viktiga men som inte har främjats eller genomförts i tillräcklig utsträckning. Ja, vi har naturligtvis gjort framsteg. Arbetslösheten sjunker och produktiviteten stiger. Trots detta ökar även otryggheten i Europa. Det är också ett faktum. Naturligtvis skapas det fler arbetstillfällen, men de arbetstillfällen som skapas är inte trygga. De är otryggare än någonsin. Lönerna i Europa ökar inte i samma takt som företagens vinster. I procentuella termer släpar arbetstagarnas löneökningar efter företagens vinster.

(Applåder)

Detta skapar en social obalans. Vi vill öka den sociala sammanhållningen och det sociala skyddet. Vad är det för mening med att ha en växande inre marknad, vad är det för mening med att ha en globalt konkurrenskraftig union om verkligheten är den här: Ett tillverkningsföretag gör en vinst på 4 procent på en produktionsanläggning och säger: ”Det här är inte tillräckligt för aktieägarna. De vill ha en vinst på 6 procent. Därför lägger vi ned den här produktionsanläggningen.” Sådant slår hårt mot det grundläggande förtroende som EU behöver. Våra medborgare måste ha förtroende!

Vi håller på att diskutera uppdelningen i energisektorn, vilket eventuellt kan vara nödvändigt. För en gångs skull bör vi tala om en uppdelning som äger rum på det socialpolitiska området i EU. Det finns en påtaglig risk för att den ekonomiska tillväxten kommer att kopplas bort från den sociala tryggheten, vilket är skälet till att riktlinjerna måste ses över. Vi måste klargöra att vad som än händer på det socialpolitiska området i EU kommer det att gå hand i hand med den ekonomiska utvecklingen.

I eftermiddag firar vi Europaparlamentets femtioårsjubileum. I enlighet med den anda som rådde här i Strasbourg för 50 år sedan var det kombinationen av ekonomisk utveckling och social trygghet som utgjorde grunden för Europeiska gemenskapens tillväxt och framgång. Den utsätts för en allt större risk.

Ni säger att byråkratin måste minskas för små och medelstora företag. Ja! Om byråkratin minskas och dessa företag flyttar runt i Europa och det sedan uppstår ett problem som Laval-fallet så slår detta dock hårt mot förtroendet i EU. Om den fria rörligheten till och med kan användas av små och medelstora företag för att rasera sociala framsteg kanske företagen gynnas men inte deras anställda. Dessa anställda utgör dock majoriteten av medborgarna i EU.

Vi behöver naturligtvis investera i utbildning, forskning och teknisk innovation. Det är självklart. Om de flesta ungdomars möjligheter att studera vid skolor eller universitet beror på hur mycket pengar deras föräldrar har i plånboken är det inte någon socialpolitik. Alla medborgare i EU måste ha lika tillgång till utbildning oavsett var de kommer ifrån och oavsett familjeförhållanden. Om EU ska överleva måste vi förbättra den möjligheten, inte bara företagsklimatet. Vi måste framför allt förbättra möjligheterna för ungdomarna på vår kontinent, som behöver tillgång till forskning, kunskap och utbildning.

Det slår onekligen hårt mot det sociala förtroendet om alla rika i Europa kan flytta sina pengar från ett land till ett annat utan att behöva betala skatt. Det är ytterligare ett hårt slag! Ni har därför rätt i att vi behöver reglera EU:s finansmarknader.

Allt detta talar för en översyn av riktlinjerna. I slutändan spelar det ingen större roll vad vi kallar det för. Herr kommissionsordförande! Om ni förmedlar det här budskapet till rådet i morgon kommer vi att stå på er sida. Men vi kommer bara att stå på er sida om ni gör det!

(Applåder)

  Graham Watson, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Veckans rådsmöte äger rum någonstans mellan förtvivlan och hopp. Även om vi tycks ha övervunnit de största svårigheterna har Lissabonfördraget inte ratificerats ännu och det finns fortfarande frågetecken kring en del av dess bestämmelser. Osäkerheten hopar sig om den politiska inriktningen i Ryssland, Turkiet och några av våra grannländer i Nära Östern och Mellanöstern. Den ekonomiska tillväxten håller på att mattas av på grund av hur tidigare kriser i banksektorn i Sverige eller Finland eller Ungern eller Spanien, för att inte tala om Argentina eller Japan, har påverkat BNP. Det gör våra centralbankers gemensamma åtgärder nu på förmiddagen ännu mer välkomna.

Bortsett från detta är de stora globala utmaningarna när det gäller befolkningsökningen och invandringen, den internationella brottsligheten och terrorismen, klimatförändringen och en tryggad energiförsörjning fortfarande betungande för makthavarna. Det åligger medlemsstaterna och parlamentet att snarast genomföra kommissionens förslag för att ta itu med klimatförändringen. Utmaningen är omfattande.

Den höga representantens rapport om klimatförändringens effekter på säkerheten och stabiliteten visar att det finns en påtaglig och omedelbar oro som riskerar att leda till militära konsekvenser, däribland att – något som ibland diskuteras – använda Nato för att trygga energiförsörjningen. Förblindade av kortsiktigt ekonomiskt tänkande håller vissa av medlemsstaterna dock redan på att försöka begränsa sina åtaganden angående kommissions förslag om klimatförändringen. Titta på förslaget till rådets slutsatser – punkt 18 – och se några av de mångtydigheter som har tagits med.

Dessa dubbla risker innebär att vi riskerar att återgå till Fästning Europa. Det är endast genom att öka den interna solidariteten som vi kan undvika den fälla som medlemsstaterna hamnar i, som till exempel att välja South Stream framför Nabucco. Det är endast genom att utvidga solidariteten till att omfatta länder utanför våra kuster som vi kan få fred runt Medelhavet, detta Mare Nostrum, eller runt Kaspiska havet. Albert Einstein hade rätt när han sa att fred inte kan bevaras med våld utan endast uppnås genom förståelse.

Vi måste också föregå med gott exempel. Jag hoppas att vi i rådets slutsatser kommer att se ett åtagande från de nationella regeringarna och EU om att minska energiförbrukningen i våra egna regerings- och institutionsbyggnader och i vår fordonspark, med bindande mål för att uppnå detta.

Bland annat FN:s klimatpanel har varnat för kostnaderna för att inte göra någonting. Vi måste agera, och kan också göra det eftersom euroområdets ekonomi trots den starka motvinden i grunden är stark, som kommissionens ordförande säger. Den inhemska efterfrågan och exporten fortsätter att öka – ett tecken på att Lissabonstrategin fungerar och att vi måste fullfölja den.

Vi lyssnar till människorna här i parlamentet. Francis Wurtz grupp ledde en protest mot att 12 000 arbetstillfällen riskerade att gå förlorade på Unilever. Martin Schulz skrev ett brev till 27 stats- och regeringschefer där han krävde en ny ekonomisk inriktning, bindande sociala normer och ökat socialt skydd. Dessa insatser tar dock inte hänsyn till vad som verkligen händer i den globala ekonomin, där handelns andel av BNP globalt sett har ökat snabbare än den totala produktionen, i takt med att fler och fler länder har öppnat sina ekonomier. Halva vår inkomst kommer nu från handel och utvecklingsländerna står för så mycket som en tredjedel av världshandeln. Integrationen av världsekonomin visar att det inte är något nollsummespel. Samtidigt som Europas andel av ekonomin kanske krymper innebär den sammantagna tillväxten att vi fortsätter att skapa arbetstillfällen och välstånd. Det är därför vi har skapat 6,5 miljoner nya arbetstillfällen de senaste två åren. Min grupp har länge hävdat detta och det gläder oss att Jacques Delors och Poul Nyrup Rasmussen har insett detta i det manifest som de har utarbetat för den socialdemokratiska gruppen och som antogs i Oporto för ungefär 15 månader sedan.

Herr Schulz! Om det finns en struts här i salen så sitter den inte i stol 21 [José Manuel Barrosos plats] utan i stol 6 [Martin Schulz plats]. Jag tycker att det förklarar varför den socialdemokratiska gruppen har förlorat sin tidigare roll som den här institutionens motor.

Europeiska rådet måste visa mer tydligt att det är angeläget att uppnå sina forsknings- och utvecklingsmål. Det måste stärka riskkapitalmarknaden och rörligheten för forskare för att främja innovation. Det måste öka insynen och tillsynen i banksektorn för att undvika risker. Herr Lenarčič! Ni måste ägna uppmärksamhet åt den sociala sammanhållningen och miljöstabiliteten, men ni måste samtidigt komma ihåg att marknaden är det starkaste verktyget vi har för att höja levnadsstandarden.

(Applåder)

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill välkomna rådets respektive kommissionens ordförande hit för att diskutera vad de som är äldre och klokare, och en del skulle säga bättre, än vi – även om jag inte nödvändigtvis håller med om det – kommer att diskutera under toppmötet de kommande dagarna.

I stället för att upprepa allt som mina kolleger har sagt, för jag kan hålla med om de flesta av inläggen, skulle jag säga att det inte är frågan om antingen eller, utan snarare om en kombination av alltihop: att försöka sålla fram de bästa idéerna i alla de olika förslag som har lagts fram och använda dem som den unika modell som EU måste följa. Det säger jag eftersom våra erfarenheter från de senaste 30 åren, och framför allt de senaste 20 åren, har visat att det inte handlar om antingen eller. Man kan inte skapa ekonomisk tillväxt utan ordentlig social sammanhållning och socialt skydd. Man kan inte skydda miljön utan att göra ordentliga investeringar i nya resurser, informationsteknik, forskning och utveckling för att på ett innovativt sätt hantera de problem som vi nu står inför.

På samma sätt kan man inte komma till rätta med arbetslösheten bara genom att säga att vi vill ha fler arbetstillfällen. Man måste stimulera företagen att skapa arbetstillfällen, investera pengar och skapa välstånd. Detta kan endast till en viss del göras med hjälp av offentliga tjänster, oavsett om det rör sig om investeringar i infrastruktur eller något annat. I slutändan handlar det om att affärsmän och affärskvinnor i små och medelstora företag – som sysselsätter 62 procent av alla anställda inom EU – investerar mer pengar i att skapa fler och fler arbetstillfällen.

För detta krävs det ett visst mått av flexibilitet. Flexibilitet får dock inte betyda sänkt standard eller minskat skydd av arbetstagarnas rättigheter. Man kan inte heller ta ett enda dåligt exempel, som Laval-fallet – som verkligen är dåligt – och påstå att alla andra måste utsättas för hårda kontroller. Det måste tas som utgångspunkt, inte som en slutpunkt. Se på de utmaningar som vi står inför i EU i dag: bristen på investeringar i ordentlig forskning och utveckling. De främsta hjärnorna europeiska universitet och högskolor lämnar Europa för att bedriva sin forskning och sitt fortsatta arbete i USA, Japan och nu till och med Kina. Och se på omlokaliseringen av europeisk industri och europeiska företag. De flyttar inte till andra länder inom Europa, som var fallet för tio eller tolv år sedan. Nu flyttar de till länder utanför EU, till Indien, Pakistan, Malaysia och andra länder.

Nu får vi inte bara fokusera på de områden där de plötsliga svårigheterna på högriskmarknaderna leder till kortsiktiga svårigheter i dag. Om vi ser tillbaka på de ekonomiska marknaderna de senaste 25 åren så går de i cykler. Det finns toppar och dalar. Vi måste se till att de grundstenar som vi lägger i dag är lika starka om 15 år som de är i dag, att de fortfarande kommer att ge ekonomisk tillväxt och att de fortfarande kommer att ge en trygg energiförsörjning. Estlands president berättade här i går att Ryssland nu agerar som en supermakt och använder sin supermaktstatus inom olja och gas för att påverka utrikespolitiken. Vi måste se till att det finns solidaritet inom EU för att ta itu med och bemöta den utmaningen.

Vår bästa och mest värdefulla tillgång är våra ungdomar. Om vi inte gör ordentliga investeringar i utbildning och ger dem färdigheter och möjligheter i EU riskerar vi att förlora dem.

Till sist vill jag säga till rådets ordförande att jag vill hylla ungdomarna i Slovenien för deras arbete under det slovenska ordförandeskapet – särskilt dem på protokollavdelningen – och för det välkomnande och den bild som de ger av Slovenien som land.

  Rebecca Harms, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att ta upp det som Martin Schulz sa. Jag vill än en gång betona att vi inte gör en ärlig bedömning av Lissabonstrategin om vi bortser från det faktum att EU visserligen är en stor vinnare på globaliseringen, men vinsterna är mycket ojämnt fördelade. Vidare har sysselsättningstillväxten på intet sätt löst de fattiga arbetstagarnas problem. Tvärtom har vi trots ökad sysselsättning och tillväxt även fått ökad fattigdom på grund av otryggheten på arbetsmarknaden.

I vår resolution krävde vi i Europaparlamentet uttryckligen att kommissionen och rådet skulle ta upp frågan om minimilöner inom vissa sektorer. Vi krävde också att kommissionen skulle göra en annorlunda bedömning av resultaten av Lissabonstrategin mot bakgrund av problemet med det växande sociala utanförskapet. Denna fattigdomsindikator är en viktig del i vår resolution och jag tycker att det är beklagligt att varken rådet eller kommissionen hittills har vidtagit några åtgärder till följd av Europaparlamentets beslut.

(Applåder)

För att nu gå in på klimat- och energifrågorna blev jag uppriktigt sagt bestört när en tysk regeringsrepresentant i Bryssel bara några dagar före vårtoppmötet förklarade att miljöpolitiken borde vara åtskild från industripolitiken och den ekonomiska politiken. Detta uttalande gjordes av en statssekreterare vid det tyska miljöministeriet, Matthias Machnik, som mina tyska kolleger säkert känner till. Det tyska miljöministeriet förstår uppenbarligen inte riktigt vad hållbarhet faktiskt betyder.

Det är därför knappast förvånande att den tyska regeringen fortsätter att motsätta sig koldioxidbegränsningar för fordon, att den inte stöder kommissionens förslag om en inre marknad för energi och att den försöker att organisera en pakt mot de nya definitionerna av handel med utsläppsrätter.

Jag måste tyvärr konstatera att Tyskland i förhandlingarna delvis har glömt vad som undertecknades vid förra årets vårtoppmöte. En del av landets nuvarande politik går stick i stäv mot resultatet av förra årets toppmöte. Jag är till exempel inte säker på att den förnybara energins nya prioriterade ställning – som tycks vara så okontroversiell – verkligen räcker för att garantera hållbarheten på energi- och klimatområdet.

Jag tycker också att unionen för Medelhavsområdet ger upphov till frågetecken. Ibland får man intrycket av att unionen för Medelhavsområdet, i likhet med de stora gasaffärerna med Ryssland – jag syftar på North Stream och South Stream – är ytterligare ett bevis för att det helt enkelt inte går att utforma en enhetlig EU-politik för energi och trygg energiförsörjning. Om rådet inte lyckas ta itu med problemet lever det inte upp till sina skyldigheter.

(Applåder)

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! I dag firar vi Europaparlamentets femtioårsjubileum. Det kommande toppmötet borde väl därför vara tillfälle att äntligen ge parlamentet initiativrätt!

Jag anser vidare att Europaparlamentets femtioårsjubileum är rätt tillfälle för mig och min grupp att klargöra att varken rådet eller kommissionen bör räkna med att parlamentet kommer att vara fogligt, släpphänt och insmickrande i framtiden. Det kommer fortfarande att vara vår skyldighet att stå upp för de människor i EU som ofta ignoreras, nämligen de minst 70 miljoner människor i EU som lever i eller riskerar att hamna i fattigdom, däribland 19 miljoner barn.

Om Europeiska rådet, som vi förstår det, tänker välkomna kommissionens strategirapport om den förnyade Lissabonstrategin och gratulera sig självt till sina egna framgångar bör det ägna mer än bara ett fåtal rader åt de EU-medborgare, de barn, som inte drar någon som helst nytta av Lissabonstrategins framgångar.

Strategin har fel inriktning och prioriteringar, och därmed blir även politiken fel! Till Graham Watson vill jag säga att våra protester mot Unilevers, Thyssen-Krupps, Nokias och många andras aggressiva agerande i världen inte är orealistiska. Det som är orealistiskt är att kommissionen och rådet vägrar att konfrontera de multinationella företag som agerar så aggressivt och att de vägrar att ge tillräcklig prioritet åt att skydda de berörda arbetstagarna och dem som lever i socialt utanförskap.

Jag kan bara hålla med Europeiska nätverket mot fattigdom när det klagar över att man fortfarande inte tar itu med och stöder kampen mot fattigdom, socialt utanförskap och växande sociala klyftor med den skärpa och beslutsamhet som behövs.

Nätverket ställde fyra frågor vid vårtoppmötet den 10 mars och Europaparlamentet bör särskilt ställa sig bakom dessa frågor. Hur tänker ni egentligen stärka Lissabonstrategins sociala dimension? Vilka åtgärder tänker ni egentligen vidta för att leva upp till åtagandet om att ”på ett avgörande sätt försöka utrota fattigdom”? Av dem som officiellt räknas som fattiga (78 miljoner) är 18,9 miljoner förvärvsarbetande. Vilka åtgärder tänker ni vidta för att ta itu med fattigdomen bland förvärvsarbetande? Vilka åtgärder tänker ni vidta för att se till att de ökande energipriserna inte äventyrar den sociala sammanhållningen och den sociala integrationen? Jag anser att dessa fyra frågor är centrala om vi verkligen vill skapa en hållbar ekonomisk tillväxt i social och miljömässig bemärkelse.

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag har tillsammans med min irländska kollega Kathy Sinnott lagt fram ett förslag till ett nytt protokoll som ska läggas till Lissabonfördraget före dess slutliga godkännande. Det upphäver ett revolutionerande beslut som EG-domstolen fattade den 18 december 2007.

Ett lettiskt företag ville bygga en skola i Sverige med lettiska arbetstagare som fick mycket mindre betalt än svenska arbetstagare för liknande arbete. Svenska fackföreningar genomförde en blockad. Åtgärden har nu förklarats olaglig av EG-domstolen. Den kommer endast att tillåta att fördragets princip om fri rörlighet för varor och tjänster inskränks av den andra grundläggande principen om strejkrätt om den allmänna ordningen, säkerheten eller hälsan äventyras. En normal lön räknas inte. Kollektiva förhandlingar räknas inte. Den skandinaviska flexicurity-modellen, med ett frivilligt samarbete mellan fackföreningar och arbetsgivare, kan skrotas.

Utländska arbetstagare vid utländska företag på Irland kan nu arbeta till den irländska minimilönen på 9 euro i timmen. Det är olagligt för irländska fackföreningar att handla i strid med domstolens beslut, förutom i fråga om minimilöner. Det är ännu värre i mitt eget land där vi inte har någon minimilön.

Domstolens beslut är en katastrof och måste upphävas genom en ny formulering i fördragen eller genom ett rättsligt bindande protokoll. Ni kan se vårt förslag på min webbplats. Jag uppmanar det slovenska ordförandeskapet och kommissionens ordförande att ta upp frågan vid toppmötet.

Jag har en fråga till kommissionen och rådet: När kommer vi att få ett konsoliderat fördrag så att vi kan förstå innehållet?

  Jana Bobošíková (NI). – (CS) Mina damer och herrar! Jag tycker att statscheferna vid morgondagens toppmöte bör vakna och erkänna att det är orealistiskt att tro att vi kan minska EU:s produktion av koldioxid med 20 procent och öka de förnybara energikällorna till 20 procent på tolv år. Om vi inför ytterligare restriktioner för den europeiska industrin kommer vi att äventyra både företagens konkurrenskraft och sysselsättningen och i slutändan kommer investeringarna att flytta till länder som inte ställer upp klimatrelaterade hinder.

I stället för att sätta tilltro till struntpratet om att horder av afrikanska och asiatiska flyktingar invaderar Europa för att klimatet tvingar dem att lämna sina hem bör vi fundera över vår politik som har gjort att EU har lockat till sig fattiga invandrare i stället för yrkesarbetare.

Jag är övertygad om att vi måste inrikta oss på innovativa processer för att minska den energiintensiva produktionen. Vi bör prioritera och lägga resurser på experter i stället för miljövänner. Vi bör också skaka av oss den obefogade rädslan för kärnkraftsreaktorer. Om rådet vill agera i medborgarnas intresse bör länderna investera i forskning, utveckling och utbildning på just kärnenergiområdet.

  Giles Chichester (PPE-DE) – (EN) Herr talman! Europeiska rådets möte äger rum vid en tidpunkt då det råder en stor ekonomisk osäkerhet. Vid toppmötet kommer man att ta ställning till en uppdatering av Lissabonstrategin, som löper ut om bara två år. Det är oerhört viktigt att regeringscheferna inte hänger sig åt självbelåtenhet.

Det finns verkliga hot mot den fria handeln och mot de grundläggande principerna om fri och öppen konkurrens som EU måste bygga på. Det var därför glädjande att läsa kommissionsordförandens kommentarer i Financial Times nyligen, där han tog upp den otrevliga växande protektionismen i Europa. På frågan om denna stämning var på frammarsch svarade han ja och att han befarade att protektionismen inte bara är på frammarsch i Europa utan överallt. Han menade att de politiska krafter i Europa som traditionellt sett har varit positiva till marknaden i dag var – för att uttrycka det snyggt – försiktigare.

Protektionismen är alltså på frammarsch, inte minst när vi hör retoriken från två av frontfigurerna i presidentvalet på andra sidan Atlanten. Vi bör vara på det klara med att EU har mycket mer att vinna på globaliseringen än det har att förlora. I The Economist beklagade man nyligen det globaliseringskritiska språk som en del europeiska ledare använder. Man menade att Europas medborgare i själva verket gynnas av globaliseringen med billig import, låg inflation och låg ränta. Trots Indiens och Kinas utveckling har EU:s andel av världens export ökat, om än lite, mellan 2000 och 2006.

I Frankrike, där den protektionistiska retoriken kanske är mest markant, kunde enligt en färsk rapport endast 3,4 procent av de arbetstillfällen som gick förlorade 2005 skyllas på så kallad offshoring. Vi bör därför sätta allt detta i rätt perspektiv och stödja kommissionens ordförande i hans fasta ståndpunkt i frågan. EU kommer endast att lyckas på den internationella marknaden om man förbättrar sin konkurrenskraft, radikalt reformerar sin arbetsmarknad och tar hårda tag mot dåliga affärsvillkor, både på EU-nivå och på nationell nivå.

The Economist ställde följande fråga: Kommer dagens politiker någonsin att vara uppriktiga nog att berätta för folket att globaliseringen är bra för Europa och för dem? Ordförande José Manuel Barroso har varit uppriktig. Det är dags för EU:s ledare att stödja honom.

  Robert Goebbels (PSE). – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Verkligheten har hunnit ikapp EU. Vid vårtoppmötet 2007 kunde EU-27 fortfarande drömma om en idealisk värld. EU:s tillväxt var inne på rätt spår igen, arbetslösheten sjönk, sysselsättningen höll på att öka och underskotten i de offentliga finanserna minskade. Europeiska rådet införde en rad visionära mål i samband med kampen mot klimatförändringen och vid konferensen på Bali skulle EU vara vägledande för resten av världen.

I augusti bröt dock krisen på högriskmarknaderna ut och den fortsätter att skapa förödelse. Investmentbolagen har nu följt efter banker och försäkringsbolag in i krisen. Genom att visa sitt förakt för moraliska risker har centralbankerna blivit spekulanternas brandsläckare. De ledande centralbankerna har än en gång tvingats skjuta till miljarder till ekonomin för att, som man så diskret säger inom storfinansen, ”ta itu med bristen på likvida medel”.

Det är den allmänna ekonomin som får betala notan. En generell kreditåtstramning har dämpat den ekonomiska tillväxten. Nu hotar en lågkonjunktur. Europeiska centralbanken (ECB) uppmanar till återhållsamhet för de arbetstagare vars köpkraft ständigt äts upp av ökade priser på energi och livsmedel. Å andra sidan belönas finansvärldens och industrins misslyckade genier inte riktigt lika återhållsamt. Dollarn är rekordlåg och priset på ett fat råolja är rekordhögt. Tillväxtprognoserna skrivs ned i allt större utsträckning.

Trots alla dessa förändringar klamrar sig ordförande José Manuel Barroso fast vid de befintliga integrerade riktlinjerna som om de vore inristade i portugisisk marmor. Toppmötet på Bali gav inte de storslagna mål som européerna föreslagit. Amerikanarna, japanerna, kanadensarna och till och med australierna, trots att de nyligen undertecknat Kyotoavtalet, ville inte ha några komprometterande mål. Det ville inte heller kineserna, indierna, brasilianarna eller ryssarna. Den färdplan som var tänkt att leda fram till klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 är ett riktigt tunt dokument. Kommissionen vill dock inte anpassa de beslut som fattades vid toppmötet 2007 till de verkliga problem som nu framträder.

Ett antal förnuftiga röster hörs dock inom kommissionen. Ordförande José Manuel Barroso säger vad han anser om illusionerna om ett industrifritt Europa. Vice ordförande Günter Verheugen insisterar på att det måste fattas tydliga och flexibla beslut som inte bidrar till att avindustrialisera Europa. Industriidkarna i energisektorn skulle naturligtvis inte ha några problem med att vi skrotar utsläppsrätterna. Eftersom deras kunder är som vax i deras händer kommer de bara att överföra de extra kostnaderna på dem. I stål- och aluminiumsektorn och andra energiintensiva branscher som är verksamma på en global marknad kommer de allmänna omkostnaderna inte att återspeglas i priserna, men de kommer säkerligen att påverka den enda återstående justerbara variabeln: sysselsättningen. Det alternativet skulle snabbt leda till en omlokalisering till länder där social- och klimatlagstiftningen är mindre strikt än i Europa. Klimatet i världen skulle naturligtvis inte vinna någonting på det men det skulle medföra oacceptabla sociala kostnader för européerna.

Vid toppmötet 2007 fattades en del modiga beslut men de lämpade sig inte för en verklighet med 27 EU-medlemsstater. Bara att uppnå målet för biobränslen skulle göra mer skada än nytta för miljön och konsumenterna skulle säkerligen förlora på det. Vid nästa toppmöte måste vi anpassa dessa beslut till den nya ekonomiska verkligheten i världen och utforma en miljöpolitik som inte förs med illusionen att EU kan klara av att bekämpa klimatförändringen på egen hand.

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! En trygg energiförsörjning bör naturligtvis vara en av de viktigaste delarna av EU:s energipolitik. Vi kan endast åstadkomma en trygg energiförsörjning genom gemensamma åtgärder, genom att samarbeta med andra och endast när EU uppvisar en enad front. Så är inte fallet med Nabucco-ledningen, ett strategiskt viktigt projekt för Europa.

Jag menar att frågan bör tas upp vid det kommande rådsmötet och att rådet bör se till att unionen agerar samlat i fråga om rörledningen. Man bör också komma ihåg att anläggandet av en andra rörledning, som stöds av flera europeiska länder, kan innebära att det av praktiska skäl inte går att fullfölja Nabucco-projektet. Det kommer helt enkelt inte att finnas tillräckligt med gas.

Jag har därför en fråga till EU. Skulle det inte vara möjligt att helt enkelt stödja rörledningen med EU-medel för att skapa en tryggare energiförsörjning i EU? Liknande åtgärder vidtogs för Galileo-projektet som ansågs vara strategiskt viktigt.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill påminna parlamentet om att Lissabonstrategin, som ordförande José Manuel Barroso lovordar så, var tänkt att göra det möjligt för vår ekonomi att komma ikapp Förenta staternas ekonomi. Tyvärr tyder allt vi ser, hör och erfar på att vi inte bara har misslyckats med att komma ikapp Förenta staterna utan även att vi släpar efter i förhållande till Asien. I stället för att proklamera hur bra det har gått behöver det klargöras att unionen i sin strävan efter att uppnå målen i Lissabonstrategin deltar i en kapplöpning som den inte har någon som helst avsikt att vinna.

Om vi verkligen hade velat göra Europas ekonomi mer dynamisk och effektiv skulle kommissionen inte ha infört de hinder för vår ekonomiska tillväxt som den har gjort de senaste åren. Jag syftar på begränsningarna av friheten att tillhandahålla tjänster på hela EU:s territorium och begränsningarna av anställningsfriheten. Antingen tar vi därför förklaringarna på allvar eller så sätter vi helt enkelt upp ett spel för gallerierna och skanderar slagord och svär på hur saker och ting är, medan vi i själva verket vidtar åtgärder som har motsatt effekt och hindrar utvecklingen.

Kommissionen är ansvarig för överregleringen av ekonomin, för de alltför många direktiven och tillstånden och för allt som leder till att ekonomin blir onödigt beroende av byråkrati, inbegripet den europeiska byråkratin. När det gäller att bekämpa klimatförändringen, framför allt koldioxidproblemet, vill vi inte att kostnaderna för dessa åtgärder ska utgöra en onödig börda för de nya medlemsstaternas ekonomier. Att låta detta ske vore som att kasta ut barnet med badvattnet.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Den socialdemokratiska gruppen har naturligtvis rätt i att fördelningen av Europas tillgångar inte har fungerat väl de senaste åren och Robert Goebbels gör naturligtvis rätt som kräver en annan strategi mot spekulation och bortslösandet av miljarder euro.

Trots det vill jag varna mot att spela ut de sociala frågorna mot miljöfrågorna som socialdemokraterna och andra här i parlamentet än en gång försöker göra. Vi konfronteras för närvarande med att det finns en lobby, en lobby av stålmagnater, aluminiummagnater och kemiindustrimagnater.

Vad vill dessa män? För de är i regel män! Dessa män vill undergräva principen om att ”förorenaren betalar”. Det är naturligtvis oacceptabelt om just de industrier som förorenar mest ska slippa betala miljöavgifter, och utauktioneringen av utsläppsrätter innebär just detta. Vad skulle hända härnäst? Det som skulle hända är att det inte skulle ske någon modernisering av stål-, aluminium- och kemiindustrin internationellt sett.

Vi behöver därför följande modell. För det första måste vi ha 100 procents utauktionering. För det andra måste dessa medel vara hypotiserade, vilket var fallet i Danmark i början av 1990-talet, så att intäkterna från den koldioxidskatt som industrin betalar återinvesteras i moderniseringar av stålindustrin och andra energiintensiva företag i Europa. För det tredje – och jag anser att vi måste arbeta med det franska ordförandeskapet på den punkten – behöver vi naturligtvis påföljder för miljödumpning utanför den inre marknaden, på andra kontinenter.

Det är dock en missuppfattning att alla stålverk utanför Europa har en sämre miljö- och energistandard än dagens stålverk i Europa. Så är det inte och därför kommer sådana påföljder bara att fungera om de är öppna för insyn. En socialpolitik och en miljöpolitik som går hand i hand, det är framtiden.

  Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). – Herr talman! Den beskrivning som vi fått höra av kommissionen och rådet i dag är en helt annan verklighet än den som majoriteten av medborgarna lever i, en verklighet som visar att fattigdom och klyftorna mellan olika grupper har ökat. Fler personer har fått arbeten får vi veta, men det talas inte om vilken typ av arbetstillfällen som har ökat. Det är oftast låglönejobb som är omöjliga att försörja sig och eventuella barn på. Det är jobb med osäkra och otrygga anställningsvillkor. Det är inte den modell av samhälle som vi från vänstern vill ha eller som vi accepterar.

Vi vet att det finns andra vägar att gå, vägar mot solidaritet och rättvisa och ett samhälle för alla medborgare. Alla eventuella tankar på ett socialt Europa fick ett grundskott när EG-domstolen dömde i Vaxholms- och Viking Line-målen. I domarna fastslogs entydigt att inom EU är den fria rörligheten och den inre marknadens krav och intressen viktigare än löntagarnas intressen. Effekten av domarna blir social dumpning. Arbetstagare från olika länder spelas ut mot varandra. Seriösa företagare som vill betala anständiga löner och erbjuda rimliga arbetsvillkor konkurreras ut. Domstolen lämnar inget utrymme för tvivel. Men varför är kommissionen och rådet passiva i denna fråga? Varför godkänna ett fördrag som ytterligare förstärker marknadens intressen mot löntagarnas?

Vaxholmsdomen gav tre entydiga svar, nämligen för det första att medlemsstaterna inte får bestämma över arbetsmarknaden, för det andra att löntagarna inte får ta till stridsåtgärder som stör den inre marknaden; domstolen tar därmed ifrån löntagarna det enda verkliga försvaret för principen lika lön för lika arbete. För det tredje får företag som etablerar sig i EU-länder med lägre lönenivåer rätt att skicka personal till andra länder för att arbeta för dessa lägre löner.

Fackliga organisationer, politiska organisationer, icke-statliga organisationer och miljoner medborgare har insett att ett medborgarnas Europa är möjligt, men när ska kommissionen och rådet inse detsamma?

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) José Manuel Barroso har talat om inflation. Inflationen är ett spöke som än en gång förföljer medlemsstaterna. Den ligger för närvarande på 3,2 procent, vilket är långt över målet på 2 procent. Detta är en oroande utveckling, en utveckling som drivs på av löneökningar, som i Nederländerna. Förra årets debatt om förberedelserna inför vårtoppmötet dominerades av reformerna av välfärdsstaten. Det var fullständigt logiskt. Välfärdsstaten hade blivit ohållbar. Flera medlemsstater har lyckats ta itu med det och har nu ett bättre utgångsläge.

Utsikterna ser dock inte bra ut. Inflationen är för hög, kostnaderna för råmaterial stiger och nyligen var centralbankerna tvungna att förhindra en kreditkris på finansmarknaderna med hjälp av omfattande lån. Nu måste konsumenternas förtroende återuppbyggas.

Förra veckan sa Jean-Claude Trichet att Europeiska centralbanken i enlighet med den penningpolitiska inriktningen skulle fortsätta att sträva efter att bibehålla stabiliteten och att ECB självständigt måste göra det som den nya franska chefen för Internationella valutafonden också hävdar. Det är dock upp till medlemsstaterna att stödja politiken genom att se till att löneökningarna kontrolleras.

Kan rådets ordförande ange vilka ytterligare åtgärder som rådet kommer att vidta för att bryta den här trenden? Kan vi räkna med åtgärder för att bromsa de redan alltför snabba löneökningarna? Tack så mycket.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman! Det verkar som om ett av diskussionsämnena vid vårtoppmötet kommer att vara unionen för Medelhavsområdet, för vilken det ännu inte har klarlagts vare sig någon struktur, någon ram eller ens någon finansiering. Den diskussionen kan innebära att andra ekonomiska frågor hamnar i bakgrunden, till exempel genomförandet av Lissabonstrategin eller hur vi ska stimulera ekonomin i ljuset av den internationella finansiella krisen.

Först hade vi Östersjöstaternas råd, sedan Europa-Medelhavspartnerskapet. Marina regioner arbetar därför tillsammans på en rad olika sätt. Jag menar att det är ett skenargument att en union för Medelhavsområdet skulle stärka regeringssamarbetet i syfte att motverka olaglig invandring.

Det vore också fel att ge ytterligare ekonomiskt stöd till afrikanska stater, under förevändningen att främja grannskapsförbindelserna, utan att fastställa några villkor. Otaliga ekonomiska flyktingar kommer från eller via afrikanska länder som faktiskt har stoppat stora summor utvecklingsbistånd i egen ficka, ofta utan att visa minsta vilja att ta tillbaka sina egna medborgare. I allmänhet måste det ekonomiska stödet därför kombineras med ett avtal om återtagande av olagliga flyktingar eller med åtgärdspaket för att förebygga olaglig invandring.

  Marianne Thyssen (PPE-DE). – (NL) Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, herr talman, mina damer och herrar! Om vi tittar på vårtoppmötets dagordning ser vi en nästan fullständig lista över vår generations socioekonomiska och ekologiska utmaningar, det vill säga om vi vill ta ansvar för dem som kommer efter oss i denna tid av globalisering, klimatförändringar, tekniska framsteg och en åldrande befolkning.

Vi är utan tvekan ansvariga för de mål och strategier som behövs för att åstadkomma detta. Naturligtvis räknar vi också med att alla gör det som de har sagt att de ska göra och att det utövas tillräckligt med påtryckningar på alla politiska nivåer för att åstadkomma resultat.

Som gruppsamordnare för Lissabonstrategin vill jag säga hur mycket vi värdesätter att kommissionen har presenterat gemenskapens Lissabonprogram. Alla de tio punkterna har vårt fulla stöd och detsamma gäller för tillkännagivandet av initiativet till stöd för småföretag i Europa (”Small Business Act”). Villkoret är dock att denna ”småföretagslag” innehåller mer än tomma ord för små och medelstora företag. Det måste därför bli mer än stadgan för små och medelstora företag som antogs i Santa Maria de Feira för några år sedan. Därför måste vi se till att skapa ett så bra företagsklimat som möjligt för små och medelstora företag med hjälp av denna nya ”Small Business Act”. Detta gäller för mycket små, små och medelstora företag.

Ett villkor är därför helt nödvändigt och måste tillämpas i alla skeden, både på materiella åtgärder och rena förenklingsåtgärder: Tänk småskaligt först. Ta små och medelstora företag som utgångspunkt och inte som undantag och låt detta vara ett bindande krav så att det äntligen blir mer än bara ett slagord. Det är endast på detta sätt vi verkligen kan lyckas nå fram till de företag som utgör huvuddelen av alla våra företag, och ännu viktigare, som står för de flesta arbetstillfällena och där det för närvarande skapas nya arbetstillfällen.

Till kommissionens och rådets företrädare vill jag säga att det vore väldigt bra om vi vid Europeiska rådets vårmöte i morgon kunde komma överens om denna bindande princip en gång för alla. Tack för er uppmärksamhet.

  Harlem Désir (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Dagen före vårtoppmötet råder det ekonomisk oro, marknaderna är avreglerade, börserna faller, tillväxten minskar. Där ser ni hur den internationella kapitalismen fungerar. Den skapar välstånd eller förstör värden i takt med marknadens nycker, den skapar spekulativa bubblor, finansiella derivat och tokiga handlare som, förresten, endast gör det som begärs av dem, det vill säga att skapa maximal vinst på minimal tid.

Trots att marknaderna fungerar på det sättet kan inget mänskligt samhälle ha det så. Det är i varje fall det här fenomenet som kan göra EU meningsfullt på den globaliserade marknaden. Det är ett Europa som uppenbarligen inte kan undvika oron helt och hållet, ett EU som självt är en av huvudaktörerna i globaliseringen, vilket det ofta drar nytta av. Det är samtidigt ett Europa som till stor del har hittat sin roll och sitt kall i globaliseringen, som motvikt till den galna kapitalismen, genom offentlig reglering, ekonomisk stabilisering, aktiv offentlig politik för att främja tillväxten i den reala ekonomin och stöd till offentliga och privata investeringar i forskning, innovation och europeisk infrastruktur. Penningpolitiken borde till exempel skydda stabiliteten, vilket den också gör, men den borde även stimulera tillväxten och på bästa möjliga sätt justera växelkursen för att försvara vår export. I nuläget är detta tyvärr ännu inte fallet.

Till sist och framför allt betonar vår grupp att EU måste balansera denna destabiliserade storfinansekonomi med ett effektivt socialt skydd, en stabil samhällsservice och garanterade sociala rättigheter för arbetstagarna.

EU måste nu göra mycket mer för att förebygga och skydda. Det kan inte bara agera som en inre marknad inom den stora överordnade marknaden. Det måste vara mer socialt medvetet. Detta är också rätt sätt att återupprätta medborgarnas stöd och förtroende.

Vi stöder nu Lissabonstrategin, en strategi som i grunden bygger på de tre pelare som ni redan har nämnt. Era ord måste dock följas av handling, av en verklig EU-politik, annars kommer era sociala avsikter att förbli verkningslösa.

Därför har vi krävt en omarbetning av riktlinjerna eftersom de kan användas som vägledning för projektet. Vi ber er dock särskilt att återlansera den europeiska sociala agendan, eftersom det är innehållet som är viktigt här. Kommissionen måste till exempel uttala sig i Laval-fallet. Den måste utnyttja sin initiativrätt för att föreslå en översyn av direktivet om utstationering av arbetstagare. Det krävs en verkligt ambitiös omarbetning av direktivet om inrättandet av ett europeiskt företagsråd för att skapa en effektiv och lämplig social dialog inom stora grupper som ska omstruktureras. Det krävs en översyn, en verklig anpassning av arbetstidsdirektivet för att få bukt med undantag och missbruk av för långa arbetstider. Direktivet om bemanningsföretag måste antas för att bekämpa tillfälliga anställningar. Ni måste lansera ett ambitiöst handlingsprogram för livslångt lärande så att den femte pelaren, den femte grundläggande friheten, inte bara är förbehållen en elit utan gör det möjligt för alla människor att på ett effektivt sätt förverkliga sina möjligheter som arbetstagare och därmed anpassa sig till förändringarna i ekonomin och på arbetsmarknaden.

Herr kommissionsordförande! Det här är vårt budskap: Utnyttja er initiativrätt för att hjälpa rådet att anta ett ambitiöst program för ett socialt Europa.

  Lena Ek (ALDE). – Herr talman! Det är svårt att ta ansvar för Europas framtid. Vi ska klara globaliseringen och den konkurrens som den medför. Vi ska klara de svåra demografifrågorna med en pensionärsboom och en minskande befolkning till 2020, samma år som vi ska uppfylla de miljömål och klimatmål som vi har satt upp, dvs. 20-20-20-målen. Vi ska se till att vi har en ekonomiskt hållbar utveckling i Europa. Jag är glad när vi behandlar frågor om Lissabonstrategin att det handlar om ett samlat grepp på hållbar ekonomisk utveckling, ekonomisk tillväxt, miljöansvar och socialt ansvarsfull politik.

Vi ser att samlade insatser ger resultat. Det är roligt. Vi ser också att en samlad strategi är av yttersta vikt. Det samarbete som har inletts mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten är oerhört viktigt.

Jag skulle vilja peka på det nya område som är inlyft i detta års resolution, nämligen transportpolitiken, som ju har mycket att svara för när det gäller klimatmålen och även tillväxten. Vi har en situation som innebär att vi kan skapa fler arbetstillfällen i Europa genom en effektiv, hållbar och miljöanpassad transportpolitik.

Det gäller att de olika politikområdena hänger ihop. Det går inte att i ena stunden uttala sig om 20-20-20-målen när det gäller klimatpolitiken utan att det återspeglas även i rådets resolution om Lissabonstrategin. Därför hoppas jag att vi när vi ser resultatet av vårtoppmötet kan ha en övergripande politik som klarar både den ekonomiska tillväxten och klimatpolitiken. Det, mina herrar, är en utmaning!

  Mario Borghezio (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vid sitt kommande möte måste Europeiska rådet ta en allvarlig titt på den globala finansoron.

Euroländerna tycks vackla under trycket från de penningflöden som flyr italienska, grekiska, spanska och franska obligationer för att ta skydd i tyska. Kursdifferensen mellan italienska och tyska obligationer har ökat till mer än 63 punkter, precis som den gjorde 1999 då det föreföll osannolikt att Italien skulle kunna uppfylla Maastricht-kriterierna fullt ut.

Så sent som i går var det mycket få anbud vid en försäljning av stadsskuldväxlar i Italien. Den 6 mars rapporterades i The Telegraph att en stor investmentbank, som genom arbitrage spekulerade i skillnaden mellan köp- och säljkurserna på italienska obligationer och kreditderivat, hade tvingats sälja alla sina obligationer. Det italienska finansministeriet var tvunget att ingripa för att hindra obligationerna från att sjunka.

Det har sedan en tid tillbaka hörts rykten inom storfinansen om att Italien tänker lämna eurosamarbetet. Finns det någon sanning i det? EU är svagt och de nationella regeringarna måste intensifiera sina insatser för att ta itu med dessa allvarliga problem i stället för de kraftlösa, meningslösa åtgärder som teknokraterna i Bryssel har föreslagit. Regeringarna måste vidta de åtgärder som behövs i stället för att tillgripa föråldrade lösningar som skattesänkningar och likviditetstillskott.

Ni borde i stället lyssna på folkets och lokalsamfundens röst! Vi bör återgå till den reala ekonomin och låta arbetstagarna få del i aktieinnehavet i deras företag!

  Marie Anne Isler Béguin (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Jag tycker att vårtoppmöten ger en dålig eftersmak. Det stämmer att vi firar EU:s femtioårsjubileum och det är bra att komma ihåg sådant. Jag kommer dock även ihåg toppmötet i Göteborg som var en enorm ekologisk seger, eftersom stats- och regeringscheferna kom överens om att hålla vårtoppmötet för att utvärdera EU-politikens hållbara utveckling på områdena miljöhygien, hälso- och sjukvård och social integration.

I Europa planerar till exempel det framstående energiintensiva företaget Mittal-Arcelor att säga upp 600 anställda samtidigt som företaget gör enorma vinster. Samtidigt överväger EU att ge företaget fria utsläppsrätter för växthusgaser. Nu är våra medborgare upprörda och våra ungdomar våndas över det arv som vi lämnar efter oss.

Ni tillkännager en revolution när ni till exempel föreslår att utsläppen av växthusgaser bör minskas med 20 procent. Vi vet att vi behöver göra betydligt mer än så. Lester Brown som besökte oss förra veckan blev till exempel känslomässigt berörd när han berättade att utsläppen måste minskas med 80 procent före 2020 om vi ska ha någon chans att vända utvecklingen. Jag tror därför inte på ert projekt. Det behöver göras mycket mer än så. Det är helt klart otillräckligt för att ta itu med den miljökris som äventyrar hela vår planet.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Nu när vi firar Europaparlamentets femtioårsjubileum räknade jag med att företrädarna från kommissionen och rådet skulle komma hit med större uppriktighet och ödmjukhet. I stället för att gratulera och lovorda varandra, och försköna verkligheten, skulle jag ha velat att de talade om sina misslyckanden och om de problem som upptar EU-medborgarnas tankar.

Under de senaste åren har de sociala ojämlikheterna och fattigdomen ökat. När det gäller Lissabonstrategins mål – dem som ni en gång fastställde, herr Barroso, men ni lyssnar inte på mig för ni talar med er kollega – så glömmer ni bort den sociala sammanhållningen och miljöskyddsmålen! I Kosovo glömmer ni bort FN och folkrätten!

Och ni, rådets företrädare, försöker att försvaga José Manuel Barrosos klimatförändringspaket, i stället för att ambitiöst främja det. Det här var vad jag hade räknat med att ni skulle säga i stället för att gratulera varandra.

  Philip Claeys (NI). – (NL) Jag är mycket överraskad över att situationen i Turkiet inte står överst på dagordningen den här veckan. Det har hittills alltid sagts att förhandlingarna med Turkiet skulle fortlöpa parallellt med Turkiets reformer.

Nu har det visat sig vara tvärtom. Reformeringsprocessen har nästan avstannat helt men förhandlingarna fortsätter bara. Allt vi vet är att Turkiet radar upp provokationer. Yttrandefriheten hindras formellt i artikel 301 i den turkiska brottsbalken. Den turkiska regeringen hade gått med på att slopa eller åtminstone ändra den artikeln före årsslutet men ingenting har hänt. Den har också lakoniskt låtit meddela att det fanns viktigare saker att göra, nämligen att upphäva förbudet mot att bära slöja vid universiteten. Islamiseringen och den smygande avvecklingen av den nuvarande staten har tydligen förtur.

Då reste den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogan till Tyskland för att påminna de turkar som bor där om att inte anpassa sig alltför mycket och för att kräva att det inrättas turkiska universitet i Europa. Recep Tayyip Erdogan betedde sig som en segrande befälhavare som kommer för att inspektera sina trupper på ockuperat territorium.

Dessutom har Turkiet bombat norra Irak i flera veckor. Omkring 10 000 trupper har invaderat landet. Det är nästan som om Kroatien, ett annat kandidatland, skulle angripa Montenegro. Det vore naturligtvis absurt och ingen i EU skulle acceptera någonting sådant. Ändå kan Turkiet tydligen göra som det vill.

Min fråga är därför hur länge EU kommer att fortsätta att uppföra sig som en blyg viol i förhandlingarna med Turkiet?

  João de Deus Pinheiro (PPE-DE). – (PT) Herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Det bör framhållas att Lissabonstrategin sedan 2005, tack vare den nuvarande kommissionen, har vaknat ur sitt tidigare apatiska tillstånd. Jag måste därför säga till rådets ordförande att det är oerhört viktigt att ge kommissionen större ansvar, precis som med den gemensamma valutan och den inre marknaden. Vi bör ge kommissionen huvudansvaret för Lissabonstrategin, i stället för att fortsätta driva idén om mellanstatlighet som har gjort att vi inte har kommit någonvart.

När det gäller triangeln utbildning, forskning och innovation måste vi undvika den alltför förenklade lösningen att godtyckligt satsa pengar på forskning. I stället för vetenskapliga artiklar eller fantasifulla idéer behöver vi bättre innovation, vilket är någonting helt annat. För innovation krävs det en kultur som värdesätter företagande och människor som är beredda att ta risker. Det är just dessa människor som vet hur man tjänar pengar på kunskap och inte tvärtom, det vill säga att godtyckligt strö pengar omkring sig för att se om det dyker upp någon kunskap.

När det gäller utbildning är det viktigt att vi även skapar en kultur av konkurrenskraft och riktad kreativitet. Vi bör bestämt förkasta enkla lösningar som hindrar framtida framgångar för både enskilda personer och företag.

Därför välkomnar jag kommissionens förslag om att främja företagande, riktad forskning, kontakterna mellan skola och näringsliv, kreativitet i utbildningssystemet, efterfrågan och konkurrenskraft. Jag vill emellertid påpeka att satsningen på innovation och Lissabonstrategin kan sammanfattas med två ord: Det som EU, företagen och universiteten måste göra är att skapa värde.

  Udo Bullmann (PSE). – (DE) Herr kommissionsordförande! Ni har tidigare inför parlamentet förklarat att ni har närmat er Europaparlamentets åsikt. Min specifika fråga är följande: På vilket sett har detta steg i riktning mot parlamentets ståndpunkt lett till någon ny tyngdpunkt eller till någon ny prioritering i de ekonomiska och socialpolitiska riktlinjer som rådet ska anta under de kommande dagarna?

Jag är av en annan åsikt. Jag tror att ni använder rådet, som inte var berett att överta vissa idéer, som ursäkt. Ni har i flera månader sänt ut budskapet att det inte behövs några ändringar. Jag tror att rådet använder detta budskap som ursäkt. Jag menar att den här gemensamma insatsen har bidragit till att skapa en kartell som blockerar det politiska arbetet och som har ett gemensamt mantra: Allting fortsätter som vanligt. Detta ligger dock inte i det europeiska folkets intresse, det ligger inte i de europeiska företagens intresse och det ligger inte i Europaparlamentets intresse, som har utfärdat många resolutioner där det kräver ökad inriktning på ekonomiska, sociala och miljömässiga förhållanden i EU.

Som våra egna undersökningar har visat hamnar vi på efterkälken inom forskning och utveckling. Vi ligger fortfarande långt efter Förenta staterna. Vi har befunnit oss på samma nivå sedan början av 1980-talet och under tiden har inte bara Japan sprungit om oss utan även Kina, som numera lägger ned mer resurser på forskning och utveckling inom den ekonomiska sektorn än företagen i EU. När ska ni vakna? När kommer ni att ändra er och ha en positiv inställning till kvaliteten på finansiering och investeringar i EU för den europeiska befolkningens skull? Det är hög tid!

  Fiona Hall (ALDE). – (EN) Herr talman! Vid Europeiska rådets vårmöte förra året gick EU:s ledare med på att öka energieffektiviteten med 20 procent före 2020. Vi ligger dock fortfarande efter när det gäller att leva upp till detta mål. Parlamentets betänkande om en handlingsplan för energieffektivitet avslöjade stora brister i genomförandet av lagstiftningen om energieffektivitet. I januari visade kommissionens första utvärdering av de nationella handlingsplanerna för energieffektivitet att det rådde stora skillnader mellan det politiska åtagandet för energieffektivitet och det faktiska genomförandet. Alla EU:s mål för koldioxidutsläpp, förnybar energi, trygg energiförsörjning och Lissabonstrategin – alla de saker som vi har diskuterat här på förmiddagen – bygger på energieffektivitet.

Därför vore jag tacksam om rådets och kommissionens ordförande ville ange vad man vid årets vårmöte tänker göra för att öka energieffektiviteten.

  Mirosław Mariusz Piotrowski (UEN). – (PL) Herr talman! Vi fastställde Lissabonstrategins mål för åtta år sedan. Den viktigaste frågan i Lissabonstrategin var att se till att utvecklingen i Europa gick snabbare än i Förenta staterna och samtidigt öka den hållbara sysselsättningen. Det är officiellt dokumenterat att vi har misslyckats med båda punkterna. Det finns till exempel inget samband mellan Lissabonstrategin och det faktiska genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Ett exempel på det är reformen av marknaden för socker. Kommissionen har ofta drivit igenom reformer utan att ta hänsyn till rådande sociala förhållanden. Som exempel vill jag nämna fallet med sockerfabriken i Lublin i Polen. Där planerar man att i strid med EU:s bestämmelser säga upp hela fabrikspersonalen, riva alla byggnaderna och bygga onödigt moderna anläggningar. Man planerar också att beröva odlare i hela regionen på deras levebröd. Ersättning i form av en klumpsumma kommer inte att lösa sysselsättningsproblemet. Sådana åtgärder strider mot målen i Lissabonstrategin. Absurda åtgärder av det här slaget för oss verkligen inte närmare strategins mål.

  Gisela Kallenbach (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Jag vill ta upp en helt ny fråga som ännu inte har nämnts och påminna om den debatt som vi höll här i parlamentet för en månad sedan. Den handlade om sammanhållningspolitikens framtid och förhållandet till två EU-dokument: Leipzigstadgan och den territoriella agendan. Debatten hölls tyvärr utan närvaro av någon företrädare för rådet. Vid de ministerkonferenser som föregick debatten under de tyska och portugisiska ordförandeskapen i rådet sa man att man definitivt räknade med att den territoriella agendan skulle diskuteras vid vårtoppmötet för att ge den territoriella dimensionen större politisk tyngd.

Den särskilda bakgrunden till detta är att den territoriella dimensionen har införlivats i Lissabonfördraget som ett nytt gemenskapsmål. Enligt de dokument som jag har tillgång till nämns frågan dock inte. Hur kommer det sig? Sammanhållningspolitiken är den praktiska tillämpningen av solidaritetsprincipen. Den kommer därför säkert att vara med oss och sysselsätta oss under längre tid än Lissabonstrategin, som när allt kommer omkring ska ha fullbordats före 2010.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Staterna håller på att överlåta det sista lagstiftningsområde som de har kontroll över. Välfärdsstaten håller på att upplösas, den privata sektorn verkar utan några hinder, de sociala förmånerna skärs ned och den institutionella ramen gör det möjligt för arbetsgivare att anställa och avskeda som de vill. Samtidigt försämras arbetsvillkoren på grund av flexibla arbetstider och därmed offras arbetstagarna till förmån för konkurrenskraften för att kapitalet ska göra megavinster.

Ytterligare ett rådsmöte ska handla om Lissabonstrategin som anses ha misslyckats och behöver ses över. Det har aldrig uppnåtts någon konvergens, åtminstone inte för arbetstagarna. Lissabon och dess satelliter envisas med att stödja unionens företagsinriktade filosofi medan socialpolitiken fortfarande kommer i andra hand.

Vi behöver en radikal omorganisering som åter sätter medborgarna i centrum för EU:s intressen. Vi behöver en antropocentrisk strategi.

  Roger Helmer (NI). – (EN) Herr talman! Ratificeringen av EU:s omdöpta konstitutionsfördrag hotar det europeiska projektets demokratiska legitimitet. Folket i Frankrike och Nederländerna förkastade konstitutionsfördraget. Trots detta är det nu tillbaka med ett nytt namn och med det som Angela Merkel kallade ”kosmetiska ändringar”. Nu låtsas institutionerna och medlemsstaterna, inbegripet Labourregeringen i Storbritannien, falskeligen att dessa kosmetiska ändringar ger dem rätt att bryta sitt löfte om en folkomröstning. Det har de inte och förespeglingen om att de gör det är ett oerhört löftesbrott mot folket.

I Storbritannien har en kampanjgrupp precis genomfört en postomröstning i tio av Westminsters valkretsar som övervakas av en oberoende instans. Över 150 000 väljare svarade: 88 procent ville ha en folkomröstning. 89 procent var emot fördraget. I sex valkretsar var det fler personer som röstade för en folkomröstning än som röstade på deras nuvarande parlamentsledamot.

Folket har talat. Fördraget kan inte bli legitimt utan deras samtycke. Europeiska rådet måste lyssna. Vi måste ha en folkomröstning.

  Werner Langen (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Till skillnad från talarna från den socialdemokratiska gruppen vill jag berömma kommissionen för att den inte förhastat har ändrat sina riktlinjer för den ekonomiska politiken i dessa tider av global osäkerhet till följd av den finansiella krisen. Det är en process som utgör en väsentlig del av den strategi som följer efter Lissabonstrategin. Jag vill uttryckligen berömma kommissionen, för den har rätt.

Bristerna ligger i själva verket i medlemsstaternas genomförande. Rådets ordförande bör koncentrera sig på dessa brister i medlemsstaterna och inte på vilka ändringar som kommissionen kan göra. Det är det som är problemet. När Udo Bullmann talar om en ”kartell som blockerar det politiska arbetet” är hans kritik helt obefogad.

För det andra bör globaliseringens möjligheter utnyttjas och riskerna minimeras. Martin Schulz sa att fattigdomen har ökat. Det är bara en illusion! EU är en välståndsmodell! Välståndet i Europa har ökat och fördelningen av tillgångarna har förändrats. Vi har dock lärt oss av historien vad som händer med samhällen där tillgångarna är helt jämnt fördelade. Det krävs ett visst mått av ojämn fördelning för att stimulera till modernisering och dynamik. Så är det onekligen.

För det tredje har det inte gjorts tillräckligt för att minska byråkratin. Vi har en högnivågrupp men det hörs ingenting från den längre. Är den fortfarande verksam? Vilka delresultat har man kommit fram till? När kan vi räkna med att få dem? Vi skulle vilja veta före Europaparlamentsvalet.

Min sista punkt handlar om stabiliteten på finansmarknaden. Det stämmer onekligen att girigheten på finansmarknaden är större än rädslan för rubbningar och här behöver kommissionen vidta åtgärder. Den har redan tillkännagivit en del planer.

När det gäller klimatförändringen är kommissionens främsta uppgift även här att vid toppmötet övertala medlemsstaterna om att uppfylla sina tidigare mål. Vissa medlemsstater har faktiskt släppt ut långt mer koldioxid än som någonsin har varit tillåtet. Hur ska vi kunna införa nya åtgärder på ett effektivt sätt om inte dagens och tidigare års syndare straffas?

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Jag gläds liksom kommissionen över att det har blivit fler jobb och en ökad produktivitet. Myntet har dock, vilket många har påpekat, en baksida. Många av de nya jobben är otrygga och går inte att leva på. Möjligheterna till utbildning är oerhört ojämlikt fördelade. En del regioner hänger inte med i utvecklingen. Därför behövs ett socialt Europa som ger trygga jobb med hyggliga löner som ger lika utbildningsmöjligheter för alla, och som också gör att utvecklingen i alla regioner blir bra och jämlik.

Vi har haft en debatt under lång tid om flexicurity. Nu utmanas en av de förebilderna för flexicurity av EG-domstolen i Laval-målet som inte tycker att det system som man tillämpar i Norden är tillräckligt bra. Det utmanas genom att man säger att den fria rörligheten överordnar strejkrätten. Det utmanas också genom att man säger att principen lika lön för lika arbete inte ska gälla. Det öppnar upp för social dumpning, men inte bara det, utan det innebär också att företag som betalar hyggliga löner enligt avtal får svårt att konkurrera. Det kan ge upphov till protektionism. Jag delar kommissionens uppfattning att vi inte behöver protektionism. Därför är det viktigt att kommissionen klargör att lika lön för lika arbete ska gälla, och att vi ska ha goda sociala villkor över hela Europa, så att inte de strömningarna av protektionism sprider sig över EU.

  Margarita Starkevičiūtė (ALDE). – (LT) Jag skulle vilja tala om samordningen av den ekonomiska politiken. EU är först och främst en ekonomisk union som bygger på moraliska värderingar. EU måste mot bakgrund av de nya utmaningarna hitta ett sätt att snabbt och flexibelt ta itu med dem för att inte förlora i dynamik och konkurrenskraft.

Tyvärr har den nyligen antagna mekanismen för samordning av den ekonomiska politiken (Lissabonfördraget, ramen för den ekonomiska politiken) ett antal steg och är långt ifrån effektiv. Den hindrar utvecklingen av den inre marknaden – den främsta källan till ekonomisk tillväxt.

Jag anser därför att Europaparlamentet och kanske kommissionen bör lägga fram ett förslag för rådet om att granska mekanismen i syfte att göra den mer flexibel och därmed göra den till ett effektivare verktyg för att hantera utmaningarna. Det vore det bästa sättet att garantera kontinuiteten i den ekonomiska politiken, konsolidera reformerna och göra det möjligt för EU:s ekonomi att anpassa sig till nya utmaningar.

Skälet till att en del av de nya programmen inte fungerar som de ska är att man inte på förhand försäkrade sig om att de var ekonomiskt lönsamma i en globaliserad värld. Samtidigt diskuterar vi klimatförändringen, energistrategier osv. Alla dessa metoder måste emellertid, som tidigare nämndes, samordnas och deras ekonomiska konsekvenser utvärderas. Först då kommer de att vara lönsamma.

  Konrad Szymański (UEN). – (PL) Herr talman! Planerna för den inre marknaden för energi och gas står på dagordningen för det kommande rådsmötet.

Uppdelningen av ägandet av energin och distributionsnäten är en oerhört viktig fråga, oavsett vem som har makten i Kremlin. Under Dmitrij Medvedevs tid vid makten kommer det inte att ske någon förändring av Rysslands utpressningspolitik gentemot EU:s medlemsstater och grannländer på energiområdet. Energihushållningen och utökandet av andelen förnybar energi som förbrukas utgör bara en del av lösningen på problemen. De politiska aspekterna måste också tas med i beräkningen om EU:s energipolitik ska genomföras fullt ut. Vi måste göra det helt klart vad vi räknar med från Ryssland och Gazprom i fråga om ömsesidighet. Gazprom är ett ryskt monopol med verksamhet i 16 av EU:s medlemsstater, antingen som energileverantör eller som ägare av distributionsnät. Om vi inte inför några begränsningar för det här aggressiva monopolet kan vi lika gärna lägga Lissabonfördragets bestämmelser om energisolidaritet på hyllan tillsammans med sagorna.

  Gunnar Hökmark (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Är det inte lite underligt att när vi diskuterar hur vi ska göra Europa mer konkurrenskraftigt för att skapa fler arbetstillfällen så lutar diskussionen mer i riktning mot en tro på att arbetstillfällen kan skapas genom ny lagstiftning? Så är det inte.

Jag vill avslöja en hemlighet för våra socialdemokratiska vänner här i dag. För att det ska finnas arbetstagare måste det finnas arbetsgivare – det blir inga arbetstagare utan arbetsgivare. Deras största problem är att de så gärna vill tro att arbetstillfällen kan skapas genom lagstiftning att de glömmer bort att vi måste skapa förutsättningar och möjligheter för nya företag och nya arbetstillfällen. Det finns nämligen inget större socialt misslyckande än arbetslöshet och det finns ingen större social framgång än varje nytt arbetstillfälle som vi kan skapa i EU och i medlemsstaterna.

Jag vill understryka vad ordföranden sa om att uppnå resultat genom Lissabonstrategin. Vi får inte glömma bort att världen snurrar snabbare och att vi måste vara mer konkurrenskraftiga. Vi måste visa mer företagaranda.

Det finns tre saker som jag skulle vilja att kommissionens ordförande beaktar vid Europeiska rådets möte och därefter. När det gäller byråkrati och bättre lagstiftning vill jag för det första be honom att visa att han kommer att uppnå målet att minska byråkratin med 25 procent före 2012 genom att varje år rapportera hur långt man har kommit.

Jag vill också att han ser till att tjänstedirektivet genomförs fullt ut i varje medlemsstat så snart som möjligt. Jag vill att han ser till att vi gör det lättare att starta nya företag genom en offensivare och aktivare bredbandspolitik.

Jag anser att vi måste göra det möjligt för små och medelstora företag att verka på hela den inre marknaden om vi ska lyckas göra Europa mer konkurrenskraftigt. Det är en uppgift som vi måste ta itu med och han bör vidta de första åtgärderna tillsammans med det slovenska ordförandeskapet i slutet av veckan.

  Katerina Batzeli (PSE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Som ni vet är nästa år det europeiska året för kreativitet och innovation. Detta är ännu ett bevis för att EU hoppas mycket på att öka sin konkurrenskraft och möta globaliseringens utmaningar. EU håller sig till ”kunskapstriangeln”: innovation, främjande av forskning och utbildning.

Syftet med gemenskapspolitiken och den nationella politiken för sysselsättning och stöd till ungdomar, framför allt på utbildningsområdet, bör vara att uppfylla dessa ambitiösa mål. Det bör göras systematiska och samordnade insatser på regional nivå, nationell nivå och gemenskapsnivå för att frigöra EU:s betydande kunskapsbank och forskningspotential. I det sammanhanget vill jag dock även betona att det är nödvändigt att erkänna den fria rörligheten för kunskap – den ”femte friheten”. Detta bör också betonas vid Europeiska rådets möte.

I det sammanhanget bör vi även erkänna detta betydelsefulla initiativ på gemenskapsnivå. Erasmus- och Comeniusprogrammen är centrala delar av initiativen. Vi bör understryka att det nya programmet, framförallt Erasmus Mundus, som möjliggör både rörlighet utanför EU:s gränser och rörlighet för forskarstuderande, är ett initiativ som har parlamentets fulla stöd. Det är upp till medlemsstaterna att på grundval av Bolognaprocessen öka samordningen och se till att denna rörlighet går att genomföra i praktiken.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Debatten om den gemensamma energipolitiken och en trygg energiförsörjning började 2006 efter den rysk-ukrainska gaskrisen, vars följder hade en negativ inverkan på Europa. Tyvärr har vi fortfarande varken någon tydligt definierad gemensam energipolitik eller någon yttre energipolitik.´

Jag hoppas att Europeiska rådet kommer att hålla en grundlig debatt om en trygg energiförsörjning i EU, inbegripet Litauen, mot bakgrund av planerna att stänga kärnkraftverket Ignalina 2009.

Om kärnkraftverket stängs skulle Litauen bli helt beroende av en enda energikälla – gas som importeras från Ryssland. De ökade priserna på gas och olja kommer att leda till att elpriserna i Litauen mer än fördubblas. Det kommer att bli ödesdigert för hushållen och den allmänna ekonomin i landet.

Dessutom har Ryssland en tendens att manipulera energiförsörjningen för att fullfölja sina politiska ambitioner. Det har Litauen redan fått erfara.

Mot bakgrund av artikel 37 och protokoll nr 4 i anslutningsfördraget uppmanar jag kommissionen att hjälpa till att hitta en lösning. En möjlighet vore att skjuta upp stängningen av det säkra kärnkraftverket Ignalina.

  Karl-Heinz Florenz (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande! Jag skulle vilja återgå till förra årets vårtoppmöte. Det var ett oerhört framgångsrikt toppmöte med Angela Merkel som ordförande. Nu handlar det om att omvandla de beslut som fattades den 7 mars förra året till lagstiftning.

Lagstiftningen bör dock inte vara bestraffande utan bör motivera vårt folk och våra företag till att hitta nya vägar och i slutändan åstadkomma bättre hållbarhet. Att döma av den nuvarande debatten är koldioxid den viktigaste frågan. Jag menar att den verkliga frågan är mycket mer invecklad än så. Den handlar om hållbarhet. Hur ska vi förvalta våra resurser på lång sikt? Det viktigaste är enligt min mening att vi i framtiden måste använda färre fossila resurser i vår ekonomi.

Här kommer vi säkert att hamna i en diskussion eftersom vi inte kan acceptera allt det som ni har föreslagit, herr kommissionsledamot. När det till exempel gäller fordonsreglerna ogillar jag att vi redan vet hur mycket man kommer att få betala i böter men vi vet fortfarande ingenting om vilka regler man måste följa. Jag fick lära mig det motsatta av mina föräldrar: Först måste man veta vilka regler som gäller och sedan vilka påföljder det finns. Det är viktigt att följa det förfarandet i framtiden.

Om gemenskapens system för utsläppshandel medför gränsöverskridande koldioxidproblem, vilket jag verkligen inte ifrågasätter, föreslår jag att vi försöker vara fler om att dela på bördan, till exempel genom att införa en förnuftig avfallspolitik för hela Europa. Herr Barroso och herr Verheugen, jag vill berätta någonting för er som jag personligen är mycket orolig över. Ni är lagens väktare! Det är helt meningslöst för oss att skaka hand här och komma överens om att göra si eller så om det som vi enas om inte genomförs sedan.

Då är det bättre att göra mindre i stället! Det vi gör måste vi dock göra bättre. Därför ber jag er att inte använda ert mandat till att straffa de plikttrogna utan till att uppmuntra dem som släpar efter att till slut uppfylla Kyoto-målen. Om ni tar er en titt på Internet kommer ni att se precis vem jag menar. Lycka till! Vi kommer att hålla ett öga på er.

  Libor Rouček (PSE). – (CS) Mina damer och herrar! EU har gjort enorma framsteg de senaste åren. Vår ekonomi växer snabbare än den amerikanska eller den japanska ekonomin. EU är ett handelscentrum för hela världen, den största givaren av utvecklingsbistånd och också en förebild och ett föredöme för andra delar av världen när det gäller att hantera politiska, ekonomiska och sociala förbindelser.

Som vi hörde tidigare har EU steg för steg lyckats uppfylla Lissabonstrategins mål, både när det gäller sysselsättning och inom andra områden. Det är bra att veta att de nya medlemsstaterna, till exempel Slovenien som för närvarande innehar ordförandeskapet, har lika stor del i framgångarna.

Naturligtvis står EU inför nya utmaningar. En är det alltför stora importberoendet av energikällor, en annan är klimatförändringen.

Jag är övertygad om att lösningen, eller åtminstone en av lösningarna på problemet är besparingar, ny energisnål teknik och naturligtvis en diversifiering av energikällorna. I det avseendet går EU i rätt riktning.

Jag vill dock be kommissionen och rådet att i större utsträckning än hittills inrikta sig på frågan om användningen av kärnenergi. Det är ett säkert och miljömässigt rent energislag som kommer att minska vårt importberoende. När det gäller konkurrenskraften kan vi se i vilken riktning Förenta staterna, Ryssland, Kina eller Indien går. Vår egen forskning bör vara mycket mer inriktad på kärnenergi än den har varit hittills.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Vem som helst som ögnar igenom förslaget till rådets slutsatser kan se att formuleringarna om den inre marknaden för energi är ytterst vaga. Rådet är inte överens om frågan om uppdelning och kommissionens paket får kritik. Här vill jag slå fast att vi anser att det är rätt att fullfölja strategin om systematisk uppdelning, men att uppdelningen måste gynna konsumenterna. Den måste leda till rättvisa priser och en trygg energiförsörjning.

Kommissionen har i själva verket gått händelserna i förväg med sitt förslag om en fullständig uppdelning av ägandet. Vi menar därför att vi först bör försöka att uppnå en effektiv uppdelning, men att det uppdelade ägandet inte bör strykas från den framtida dagordningen.

Jag vill av principskäl ta upp en andra punkt angående rådets slutsatser. Rådet förklarar att det ser fram emot den sociala agenda som kommissionen kommer att lägga fram. Den agendan innehåller ämnena ungdomspolitik och utbildningspolitik. Jag har alltid trott att medlemsstaterna ansvarade för dessa frågor. I mitt land, Tyskland, är det delstaterna. Jag vill bara slå fast detta eftersom parlamentet, kommissionen och EG-domstolen säkert kommer att kritiseras än en gång för att tillskansa sig makt. Rådet ser fram emot kommissionens förslag om ungdomspolitik och utbildningspolitik. Vi bör uppmärksamma denna viktiga punkt när frågorna diskuteras hemma i de tyska delstaterna.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). – (NL) Som regionalpolitisk samordnare i PPE-DE-gruppen är jag nöjd med regionernas och städernas roll i genomförandet av Lissabonstrategin. När allt kommer omkring genomförs de nationella reformprogrammen på regional nivå, som är den nivå där strukturfonderna, Sammanhållningsfonden och det sjunde ramprogrammet främst används.

Vi ser att 60 procent av de offentliga medlen används på regional nivå i EU. Dessutom tenderar vi – och det vore bra att komma överens om detta nu – att gå från att investera i betong och asfalt, om man säger så, till att investera i kunskap och infrastruktur. Huvuddelen av strukturfonderna, omkring 70 procent, kommer att användas till Lissabonstrategin under de kommande åren.

Jag har ett annat exempel. I Ljubljana förra veckan såg vi siffror på hur dessa pengar har använts: 20 miljarder euro från strukturfonderna gick till forskning och infrastruktur. Kommissionsledamot Janez Potočnik talade om en tyst revolution när det gäller hur pengarna används. Nu krävs handling, inte ord. Gör det som ni säger att ni ska göra: Se till att pengarna används annorlunda. Det är en tyst revolution som redan pågår för fullt. Det är hög tid att skapa en bättre rättslig ram för investeringar i forskning och infrastruktur på EU-nivå. Vi kan inte göra samma storskaliga, dyra investeringar i varje land.

Det gläder mig att kommissionen i år lägger fram ett sådant förslag och ett annat förslag för att förbättra samordningen av nationella skyldigheter.

Slutligen kommer det snart en vitbok om territoriell sammanhållning, där man kombinerar utvecklingen av stora centrala regioner med territoriell sammanhållning av mer avlägsna områden i Europa. Jag välkomnar även detta.

  Gary Titley (PSE). – (EN) Herr talman! Jag välkomnar att både rådet och kommissionen nyligen har insett att klimatförändringen inte bara är en miljöpolitisk fråga utan även en säkerhetspolitisk och en humanitärpolitisk fråga. Det är naturligtvis ingenting nytt. Enligt Sternrapporten kan omkring 200 miljoner människor tvingas flytta på grund av klimatförändringen, vilket skulle skapa ett enormt migrationstryck. Därför bör vi alltid ha i minnet att den globala uppvärmningen i själva verket innebär att de fattiga får ta konsekvenserna av de rikas handlingar.

Jag hoppas att vi i vår debatt om klimatförändringen kan förena våra klimatmål med våra utvecklingspolitiska mål. Vi kan inte agera på egen hand på det här området. Naturligtvis drabbas även de fattiga inom EU. Därför måste vi med vår energipolitik se till att medlemsstaterna har en politik för energifattigdom, eftersom alltför många människor drabbas av de stigande energipriserna. Det måste vi ta itu med.

Det viktigaste under toppmötet är dock att se till att vi har åtgärder och inte bara ord. Kommissionen fastställde ett program 2007. Två tredjedelar av det har genomförts. Var är den sista tredjedelen? Medlemsstaterna gör åtaganden om att uppfylla mål som de sedan inte lever upp till. Vi måste fokusera på handling.

Jag välkomnar också arbetet för bättre lagstiftning och stödet till små företag. Vi måste dock lägga mycket större vikt vid att undersöka genomförandet och utvärdera hur lagstiftningen har genomförts och om den har gett de resultat som vi hade tänkt. Om den inte ger de resultat som krävs är det ingen idé att ha lagstiftningen över huvud taget.

  Daniel Dăianu (ALDE). – (EN) Herr talman! Nästa EU-toppmöte äger rum i ett kritiskt skede. Den allt djupare finansiella krisen, som beror på konjunkturläget och strukturella förhållanden, kräver kraftfulla åtgärder. Asiens uppsving innebär en ny slags konkurrens mellan kapitalistiska stater, med nedgången för de statliga förmögenhetsfonderna och de ökande priserna på basvaror. Man bör också nämna de oroande konsekvenserna av klimatförändringen, behovet av att trygga energiförsörjningen och den ökande allmänna osäkerheten.

Alla dessa faktorer har stor inverkan på genomförandet av Lissabonstrategin, genom komplicerade, oundvikliga kompromisser. Jag vill lyfta fram flera politiska frågor.

För det första är kvaliteten på det nationella beslutsfattandet oerhört viktig för att förbättra de industriella och ekonomiska resultaten.

För det andra bör beslutsfattandet vara pragmatiskt, öppet för nya idéer och det får inte råda någon förvirring mellan fria marknader och helt avreglerade marknader.

För det tredje har industripolitiken, framför allt forskning och utveckling, tillsammans med utbildning en viktig roll att spela. Det är nödvändigt att öka antalet forskarstuderande inom naturvetenskap och matematik i medlemsstaterna och alla medlemsstater bör samarbeta för att uppnå detta.

För det fjärde måste energipolitiken vara mer fokuserad och Nabucco-projektet är ett steg i rätt riktning.

För det femte bör mark av hög kvalitet ses som en strategisk tillgång vid reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Sist men inte minst måste vi på nytt bekräfta våra moraliska värderingar och vårt moraliska uppträdande. Om vi förlorar vår moraliska kompass kommer pratet om konkurrenskraft på det sociala …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Klaus-Heiner Lehne (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att den nyligen omarbetade Lissabonstrategin i stort sett har varit framgångsrik sedan 2005. Det märks tydligt på en sak: När man talade offentligt om Lissabon 2005 visste alla att det var Portugals huvudstad, men då var det ingen som förknippade den med en process. Kyoto var då redan en process för klimatskydd.

Nu är det 2008 och tack och lov har världen förändrats. Nu när Lissabon nämns i offentliga tal är det naturligtvis fortfarande Portugals huvudstad men den förknippas mer och mer med en politisk process. Jag tycker att det visar att den har varit rimligt framgångsrik.

Jag menar också att det var rätt att ange nya prioriteringar i syfte att främja tillväxt och sysselsättning, eftersom det är en förutsättning för att på ett förnuftigt sätt kunna gå vidare med en bra miljö- och socialpolitik som den andra och den tredje pelaren i Lissabonstrategin. Jag anser vidare att det var rätt att inte ändra riktlinjerna, eftersom de på det hela taget har varit framgångsrika.

Jag vill ändå nämna vissa brister. Jag ser till exempel fortfarande stora brister i den pågående utvecklingen av den inre marknaden, som det sägs att vi har haft sedan början av 1990-talet men som på många områden helt enkelt inte finns. Vi har ingen inre marknad i försäkringssektorn och inom till exempel bolagsrätten har företagen inte möjlighet att fullt ut utnyttja sin etableringsrätt i EU. Vi saknar fortfarande immateriella rättigheter och EU har inga patentregler. Det finns inga gemensamma regler för alternativa finansiella instrument och vi väntar fortfarande på den inre marknaden för sjukvård.

Å andra sidan har det lagts fram en lång rad lagstiftningsförslag på andra områden, som framför allt är inriktade på framsteg inom sociala frågor, miljö och konsumenträttigheter. Så långt är allt väl, men vi måste hitta en balans. Jag uppmanar därför kommissionen och rådet att ägna särskild uppmärksamhet åt att täppa till luckorna i lagstiftningen för den inre marknaden.

  Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Rådets ordförande hade helt rätt när han förklarade att klimatförändringen och ekonomin hänger nära samman. De kan inte skiljas från varandra. Det har sagts här att klimatförändringen hänger ihop med all politik. Den frågan måste även lyftas fram vid det kommande toppmötet.

En central fråga i EU:s Lissabonstrategi måste vara att kontrollera klimatförändringen och anpassa sig till den. Vid det kommande toppmötet måste vi fastställa en trovärdig politik till stöd för de beslut som har fattats.

Tyvärr finns energieffektiviteten och energihushållningen inte med bland EU:s val av bindande åtgärder. Vi måste ändå komma ihåg att den renaste, billigaste och effektivaste formen av energi är sparad energi. I nuläget skulle vi kunna spara dessa 20 procent energi genom att genomföra all EU-lagstiftning. Vi behöver med andra ord ambitiösare och tydligare energieffektivitetsmål. Jag hoppas att den frågan kommer att uppmärksammas vid det kommande toppmötet.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! I morgon samlas medlemsstaternas ledare till ett toppmöte. Jag inser att det finns många punkter på dagordningen, men jag hoppas att ni även kommer att diskutera konsekvenserna av EG-domstolens beslut i Laval-Vaxholm-målet som avkunnades bara några dagar efter ert förra toppmöte. Beslutet gör det möjligt för företag att utstationera arbetstagare i vilken medlemsstat som helst och betala dem den minimilön som gäller i landet, inte den standardlön som gäller för yrket i landet. Dessutom gör domen fackföreningarna hjälplösa när det gäller att skydda arbetstagarnas löner. Detta kommer att tvinga arbetstagare i värdmedlemsstaterna att gå med på sänkta löner om de inte vill förlora sitt arbete. Det anser jag är en tidsinställd bomb. Beslutet i Laval-Vaxholm-målet kan komma att riva upp relationerna mellan arbetsmarknadens parter, arbetsrelationerna, den ekonomiska och sociala stabiliteten i hela länder, samhällen, ansvarsfulla företag och familjer och riva upp stödet för det europeiska projektet bland de äldsta medlemsstaterna.

Om lönerna sänks skulle EU naturligtvis bli mer konkurrenskraftigt på den globala marknaden, där EU konkurrerar med lågkostnadsländer som Kina, Indien och Brasilien – men till vilket pris och till vilket lidande för en irländsk familj med bolån?

Jens-Peter Bonde och jag har skickat ett protokoll för att skydda medlemsstaternas ekonomier från Laval till det slovenska ordförandeskapet och till våra respektive stats- eller premiärministrar för att tas upp vid EU-toppmötet i morgon. För att undvika omfattande social dumpning ber jag er att ta Laval-Vaxholm-beslutet på allvar och ta med protokollet.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Debatten om toppmötet är en möjlighet att tala med rådet om vad det gör för att genomföra hela Lissabonstrategin. Jag vill därför rikta större delen av mitt anförande till rådet i dag. Det gläder mig att än en gång välkomna den slovenska ministern som jag nyligen hade nöjet att träffa i Slovenien och tacka det slovenska ordförandeskapet för dess engagemang i den här processen.

Det gläder mig verkligen att det redan offentliggjorda förslaget till slutsatser visar att rådet fortsätter att inrikta sig på de fyra prioriterade områdena i Lissabonstrategin. Jag måste dock säga – och jag riktar mina synpunkter till kommissionens ordförande, även om jag vet att han talar med Vladimir Špidla – att ett av problemen är att kommissionen hela tiden hittar på nya förslag och komplicerar saker och ting. Kommissionen har nu gett oss tio mål, som nämnts i förbigående här, medan vi i själva verket måste inrikta oss på vad dessa prioriteringar innebär.

Jag vill fokusera på det som jag anser vara nyckeln till det som vi talar om: frigörande av företagens potential. Ni gjorde rätt som tog med det, men vad gör medlemsstaterna åt det? Min kollega Gunnar Hökmark talade tidigare om genomförandet av tjänstedirektivet. Till rådet säger jag följande: Ta tjänstedirektivet, dess genomförande och det som ni tänker göra och sprid det till alla områden som har att göra med frigörande av företagens potential. Enligt tjänstedirektivet måste man granska alla delar av den nationella lagstiftning som diskriminerar företag som vill erbjuda tjänster på den inre marknaden. Det får inte bara vara tjänsteföretag utan det bör vara alla företag av alla storlekar. Jag ber er att gå vidare med det åtagandet och göra det.

Den andra viktiga frågan i tjänstedirektivet är att enskilda medlemsstater för första gången måste lämna information till företag som vill få tillträde till den inre marknaden och uppmuntra dem att utnyttja denna oerhörda möjlighet. Skapandet av en inre marknad är ett gemensamt ansvar. Vi arbetar mycket hårt för att åstadkomma en ram, men hur hårt arbetar ni egentligen i medlemsstaterna för att se till att företagen utnyttjar den? Det är så vi skapar de arbetstillfällen och åstadkommer den tillväxt som ekonomin är i så desperat behov av.

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag anser att man vid Europeiska rådets vårmöte åter måste hävda den ursprungliga Lissabonstrategin för att på ett integrerat sätt ta itu med de ömsesidigt beroende politikområdena ekonomisk utveckling, social utveckling, sysselsättningsutveckling och hållbar utveckling. Att göra någonting annat vore att välkomna Europas sönderfall och återfalla i protektionism.

Högkvalitativa arbetstillfällen är centralt i den här strategin: Ett framgångsrikt Europa kan inte byggas på låga löner, otrygga anställningar och ojämlikhet på arbetsplatsen.

Laval-domen är en förvanskad tolkning av parlamentets och dess medlagstiftare rådets avsikter med lagstiftningen. Båda måste som lagstiftare därför agera för att på nytt hävda våra avsikter genom att lagstifta för att täppa till de luckor som EG-domstolen identifierade. Ett omedelbart lagstiftningsalternativ är att bifoga den sociala Monti-klausulen till direktivet om utstationering av arbetstagare som vi redan har infört i tjänstedirektivet.

Under tiden måste kommissionen insistera på att alla medlemsstater helt och fullt införlivar direktivet om utstationering av arbetstagare i den nationella lagstiftningen. Medlemsstaterna måste verkligen omedelbart se över sin nationella arbetsrätt för att se till att den förvanskade Laval-domen inte undergräver deras arbetsmarknadssystem och system för kollektiva förhandlingar.

Till sist vill jag säga att Kathy Sinnott som vanligt gör en felaktig tolkning. Hon har fel när hon säger att Laval-domen innebär att endast minimilönen är tillämplig på Irland. Den innebär att alla rättsligt bindande avtal måste tillämpas på Irland och det är betydligt mer än minimilönen. Det finns dock avtal på Irland som inte är rättsligt bindande och det måste vi ta itu med.

  Georg Jarzembowski (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, kommissionsledamöter, herr rådsordförande! På min grupps vägnar vädjar jag till Europeiska rådet att införliva den europeiska transportpolitiken ordentligt i de integrerade riktlinjerna. Skälet är att företagen och sysselsättningen i EU inte kan utvecklas utan en hållbar europeisk transportpolitik och erforderliga transeuropeiska nät. Utan effektiva transportkorridorer, utan samarbete mellan transportleverantörer och utan intelligenta transportsystem kan varken handeln eller turismen utvecklas inom EU eller med tredjeländer. Det är dock det som krävs för att främja sysselsättningen.

Herr rådsordförande, kom ihåg att det är oerhört viktigt att medlemsstaterna inkluderar transportpolitiken i sina nationella planer för tillväxt och utveckling när ni talar med era kolleger i rådet. Vi ser tyvärr att medlemsstaterna lägger ned allt mindre resurser på att underhålla och utveckla den nationella infrastrukturen, oavsett om det rör sig om järnvägsnät eller vägnät.

Samma sak gäller främjandet och tillämpningen av transportsystem. Nu för tiden kan man beställa allting på Internet, men varorna kan endast levereras med lastbil eller med tåg. Ni kan boka vilken semesterresa ni vill, men för att nå er destination behöver ni en ordentlig flygplats och ordentliga transportförbindelser. Om vi vill ha tillväxt och sysselsättning måste vi därför ha tillräcklig infrastruktur och ordentliga transportsystem. Dessa måste naturligtvis vara miljövänliga. Vi anser därför – av hållbarhetsskäl – att logistiken måste få ordentligt stöd. Detta är också viktigt för den nationella planeringen.

Även om logistiken främst är företagens uppgift kan vi, medlemsstaterna och EU, dock underlätta logistiken genom att minska byråkratin, till exempel tullförfarandena vid hamnarna.

Vi behöver en miljövänlig politik. Jag vädjar därför till er, för tillväxtens och sysselsättningens skull, att göra transportpolitiken till en central punkt i er strategi.

  Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman! Europeiska rådets vårmöte äger rum vid en avgörande tidpunkt. Den ekonomiska tillväxten i unionen håller på att mattas av, vi måste ta itu med osäkerheten på finansmarknaderna, oljepriserna stiger och det gör även inflationen. Allt detta skapar ett osäkert klimat och spär på rädslan inför framtiden.

Mot bakgrund av hur situationen ser ut tycker jag att José Manuel Barrosos bedömning av situationen är överdrivet optimistisk. Det är svårt att glädjas åt att det har skapats sex miljoner arbetstillfällen, med tanke på att detta inträffade under en period under de senaste två åren då konjunkturläget förbättrades och tillväxten ökade. Det är också svårt att förutspå att vi kommer att åstadkomma hög effektivitet på arbetsplatsen på grundval av ett eller två år då effektiviteten har ökat. EU:s potentiella tillväxttakt är fortfarande mycket låg.

Jag anser därför att EU med anledning av det kommande rådsmötet måste sända ett tydligt budskap till EU:s medborgare om att EU har förutsättningar att möta ovannämnda hot. Den rädsla och osäkerhet som uppstår till följd av det rådande ekonomiska läget måste motverkas genom beslut, inte med ord. Hittills har toppmötena alltför ofta slutat med förklaringar som inte har lett till någonting. I den situation som vi nu befinner oss i räknar vi med att medlemsstaterna och rådet fattar specifika beslut. Jag uppmanar rådets företrädare här i parlamentet i dag att notera detta.

Slutligen är allt det här särskilt viktigt eftersom Lissabonfördraget ska ratificeras under de kommande månaderna. Fördraget måste inspirera EU:s medborgare och inge hopp. Därför måste man vid det kommande toppmötet sända en tydlig signal till EU:s medborgare om att det kommer att förbättra situationen.

  Othmar Karas (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Arbetslösheten sjunker, EU har gynnats av globaliseringen, det går bättre för oss än för Förenta staterna och EU är inne på rätt spår. Vi bör fortsätta längs detta spår med beslutsamhet, engagemang och självförtroende. Vi måste få medlemsstaterna att ta sina skyldigheter på större allvar. Vi bör informera allmänheten om våra framgångar och mål.

För det andra måste klimatskyddet och ett minskat energiberoende ge nytt liv åt forskning, innovation, tillväxt och sysselsättning.

För det tredje bör vi vara uppriktiga med att växelkursen mellan euron och US-dollarn dämpar prisökningen på energi: energipriset ökar med 160 procent i euro, 340 procent i dollar.

För det fjärde bildar euron, utvidgningen, den inre marknaden, Lissabonstrategin och Lissabonfördraget, som stärker den sociala marknadsekonomin och upprätthåller grundläggande sociala rättigheter, ett övergripande paket som ska hjälpa EU på vägen till framgång.

För det femte är utbildning, forskning, innovation och reform av våra socialsystem, hälso- och sjukvårdssystem och pensionssystem de största utmaningarna som vi fortfarande har framför oss.

För det sjätte måste José Manuel Barrosos Europeiska institut för innovation och teknik (EIT) tas upp i vårtoppmötets slutsatser med ett datum för beslutet om säte. Parlamentet har gett sitt finansiella klartecken.

För det sjunde kommer initiativet till stöd för småföretag i Europa (”Small Business Act”) säkert att bidra till ytterligare initiativ här i parlamentet. Tvärgruppen för små och medelstora företag kommer att lägga fram de principer som vi har i åtanke före månadens slut.

Avslutningsvis vill jag säga till Martin Schulz att kommissionens ordförande och kommissionen inte är våra motståndare. Våra motståndare är bristen på makt, politisk handlingskraft och politiskt ledarskap hos vissa regeringar och parlament i medlemsstaterna. Våra motståndare är egoism, nationalism och protektionism, inte mer Europa och inte en starkare kommission.

  Pervenche Berès (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsordförande! Jag vill be er om en sista sak när ni beger er till Europeiska rådets möte: Försvara parlamentet när det förklarar att EU:s sociala och ekonomiska läge kräver ökad uppmärksamhet på sociala frågor, när det kräver att vi gör vår ekonomiska politik förenlig med våra mål och den strategi som vi av goda skäl har utarbetat för att ta itu med klimatförändringen och energiberoendet. När det säger att vi behöver ökad ekonomisk samordning om Lissabonstrategin ska lyckas och att vi behöver bättre reglerade finansmarknader om vi ska kunna ta itu med den amerikanska högrisklånekrisen. Låt inte medlemsstaterna säga att sådana frågor inte är vår sak. Det är inte acceptabelt i en modern demokrati.

Herr rådsordförande, ni kommer på begäran av vissa stats- och regeringschefer, som är uppriktigt oroade över situationen på finansmarknaderna, att undersöka konsekvenserna för EU:s verkliga ekonomi. Jag ber er därför att ta tag i frågan och inte nöja er med ett par förslag som kanske tycks lockande eller populära men som inte löser frågans kärna. Kärnan är att vi har en integrerad finansmarknad och en centralbank som för en penningpolitik i hela EU-ekonomins intresse, men vi har inget tillsynsorgan för den europeiska finansmarknaden som kan ta itu med de utmaningar och problem som finns.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) Av tradition ägnas årets första EU-toppmöte åt ekonomiska frågor. Det slovenska ordförandeskapet för rådet satte därför upp en viktig debatt på dagordningen för stats- och regeringschefernas möte om den andra fasen i Lissabonstrategin, som omarbetats för perioden 2008–2010.

Jag menar att vissa delar som framför allt gäller Lissabonstrategins andra mål, nämligen sysselsättningsgraden, måste finnas med bland de ämnen som ska diskuteras de kommande dagarna. Rörligheten för arbetstagare i EU har stora brister i praktiken, trots att Europaparlamentet principiellt har förespråkat den i sina resolutioner.

De godtyckliga tillträdesbegränsningar som införs för arbetstagare från de nya medlemsstaterna bidrar till att minska rörligheten. Därför måste kommissionen i slutet av 2008 utvärdera de åtgärder som vissa medlemsstater har infört för Rumänien och Bulgarien och som begränsar rörligheten för arbetstagare.

Färsk statistik visar att det inte förekommer några betydande migrationsflöden från de båda länderna och att inga av de stater som har beviljat tillträde för rumänska eller bulgariska arbetstagare har redovisat några obalanser på arbetsmarknaden. Enligt gällande lagstiftning kan medlemsstaterna dock fortsätta att tillämpa dessa begränsningar som faktiskt förekommer gentemot de stater som anslöt sig 2004. Eftersom det ofta införs hinder på arbetsmarknaden för att tillmötesgå vissa kortsiktiga politiska krav anser jag att en av de åtgärder som vi bör diskutera är en översyn av systemet med övergångsperioder och framför allt formeln 2+3+2.

En välkommen åtgärd vore att inhämta det obligatoriska yttrandet från Europaparlamentet om att fortsätta tillämpa eller upphäva begränsningarna efter de första två åren efter en ny medlemsstats anslutning. Om EU-institutionerna deltar på detta sätt skulle de begränsningar av den europeiska principen om den fria rörligheten som ofta tillämpas bli mindre skönsmässiga och godtyckliga.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I morgon äger rådets vårmöte rum och EU-ledarna har mycket att tala om, såväl oron på finansmarknaderna som globaliseringen och den demografiska förändringen. När det gäller globaliseringen vill vi att rådet talar om var den pågående förhandlingsrundan om världshandeln egentligen är på väg.

Det har förekommit många spekulationer och en del analyser av de senaste jordbruksdokumenten, men kommissionen eller rådet har inte direkt gjort några offentliga uttalanden i denna mycket viktiga fråga. Kommissionsledamot Peter Mandelson var här i går kväll, men jag beklagar att vi inte hann ta upp WTO-frågorna och parlamentet får ingen direktinformation.

Mot bakgrund av detta uppmanar jag rådet och den irländska premiärministern, Taoiseach Bertie O’Hearn, att ta upp denna fråga under det viktiga vårmötet. För en månad sedan antydde kommissionsledamot Mandelson att förhandlingarna gått bakåt och inte framåt inom icke-jordbrukssektorn. När det gäller jordbruket antydde han att EU skulle kunna godkänna de förslag som lagts fram. Jag befarar att detta är ett misstag. Enligt en del analyser som jag har sett skulle den överenskommelse som lagts fram avsevärt minska den gemensamma jordbrukspolitiken och detta är att gå för långt.

Ur irländsk synvinkel vill jag bara säga att eftersom vi – förmodligen – kommer att rösta om Lissabonfördraget den 12 juni pågår det redan en omfattande debatt och den kommer att fortsätta. Jag anser att det är mycket bra att människor deltar i denna kampanj och att den kommer att föra Irland närmare EU – vilket är välkommet. Mot bakgrund av att en del personer lägger fram protokoll som ännu inte finns på deras webbplatser – jag har varit inne på Jens-Peter Bondes webbplats och inte hittat något – menar jag dock att det kanske vore lämpligt att rådet uttalade sig om Laval-domen. Många pratar om och misstolkar domen och det skulle därför vara bra för oss alla att få höra rådets åsikt. Som jag ser det ger Lissabonfördraget faktiskt uttryck för en stark social dimension och det finns ingen strävan efter att behandla arbetstagare illa i EU eller någon annanstans. Därför bör irländarna rösta ja till detta viktiga fördrag.

  Carlos Coelho (PPE-DE). – (PT) Jag vill börja med att önska det slovenska ordförandeskapet lycka till och säga att jag på det bestämdaste menar att nästa Europeiska råd bör lyfta frågor om ekonomi och utveckling. Ordförande José Manuel Barroso förtjänar att gratuleras för att han har prioriterat dessa frågor sedan början av sin mandattid. Man har gjort rätt i att granska Lissabonstrategin, avskaffa byråkratin och blåsa nytt liv.

Trots den oro som orsakats av den internationella finanskrisen och ökande energipriser, särskilt för fossila bränslen, utvecklingen av statsskulden och underskottet i de offentliga finanserna, har den ekonomiska tillväxten och skapandet av sysselsättning utan tvekan utgjort positiva faktorer. Vi måste fortsätta på denna bana och inte ge efter för problemen. Vi behöver en förbättrad Lissabonstrategi som är förankrad i en överenskommelse om tillväxt och sysselsättning där man investerar i kunskap och innovation, stöder en hållbar utveckling, tar hänsyn till miljödagordningen och drar nytta av potentialen hos små och medelstora företag. Den ekonomiska tillväxten är mycket viktig, inte bara för att trygga en god levnadsstandard för européerna utan även för att upprätthålla den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken. Detta eftersom det gemensamma åtagandet bakom det europeiska projektet bygger på solidaritet.

Därför uppmanar även jag rådets ordförandeskap att påminna medlemsstaterna om att solidaritet är en förutsättning för ett framgångsrikt EU och att det inte finns något positivt med att stärka nationella egon. Utöver de ekonomiska frågorna har vi frågorna om rörlighet och säkerhet. Därför välkomnade vi varmt den mycket efterlängtade utvidgningen av Schengenområdet och avskaffandet av de inre gränserna för två månader sedan. Detta är nu ett gemensamt område. Visumpolitiken, gränskontrollen, utbyte av uppgifter och information samt polisiärt och rättsligt samarbete är verktyg för att trygga vår säkerhet och frihet. Vi måste samarbeta och visa upp en enad front mot våra partner i världen.

Jag hoppas att solidariteten kommer att stärkas i Europeiska rådet och att det kommer att stå klart för Tjeckien, Estland, Lettland och andra länder att förhandlingen om en visumpolitik med våra partner i Förenta staterna är en EU-fråga. Även här är det nödvändigt att EU är enat för att uppnå framgång och trovärdighet.

  Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Herr talman! För att spinna vidare på det som Mairead McGuinness sa om ratificeringen av Lissabonfördraget på Irland vill jag säga att man i mitt land, Storbritannien, gör stora framsteg i parlamentshuset och att Storbritannien förväntas ratificera fördraget inom kort. Jag vill inte ta poäng mot politiska motståndare men det var en besvikelse för de medlemmar av Storbritanniens konservativa parti som är för fördraget att Storbritanniens liberala parti lade ned sina röster. Jag är dock övertygad om att Graham Watson kan ange skälen till det.

Vid rådets vårmöte kommer man förmodligen att ta upp det senaste regeringsskiftet i Ryssland. Det är mycket viktigt – och allt viktigare i parlamentet – att EU har en gemensam utrikespolitik gentemot Ryska federationen och en del av förslagen, till exempel Nord Stream-ledningen. Jag vill som sagt inte gå händelserna i förväg eftersom parlamentet ska debattera det ryska valet på torsdag. Det resolutionsförslag som vi verkar kunna godkänna väcker dock frågor om behandlingen av valobservatörer och om vad som hände med de oppositionskandidater som inte fick ställa upp i valet. I förslaget ställs även krav på att de omkring 50 demonstranter som anhölls med våld av män från det ryska inrikesministeriet omedelbart friges.

Jag hoppas att rådet tar detta på största allvar. Naturligtvis vill vi gratulera president Dmitrij Medvedev och premiärminister Vladimir Putin. Vi eftersträvar goda och harmoniska förbindelser, men det kan vi inte uppnå om parlamentet och EU är splittrat. Tyskar, nederländare, britter, polacker – alla – måste vi ha en gemensam syn på våra förbindelser med Ryssland och på hur vi ska trygga energiförsörjningen. Vi måste inte godkänna Nord Stream. Vi kan gott godkänna Amber-ledningen. Det är med stort intresse som jag ser fram emot rådets slutsatser om EU:s gemensamma utrikespolitik, EU:s gemensamma utrikespolitik om energi och särskilt om goda förbindelser med Ryssland.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill ta upp tre frågor. För det första är det av största vikt att friheten att tillhandhålla tjänster gäller i alla medlemsstater. Jag instämmer i budskapen från mina kolleger Gunnar Hökmark och Malcolm Harbour. Den andra frågan gäller stöd till småföretag för att de ska kunna dela och utnyttja resultaten av innovation: småföretagslagen är utan tvekan nödvändig. För det tredje ber jag er, ordförande Barroso, att när det gäller Lissabonstrategin påminna Europeiska rådet om att genomförandet av Östersjöstrategin, som ni var så vänlig att stödja, i praktiken skulle kunna bidra till Lissabonstrategin och kanske bli en framgångssaga.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag vill höra er åsikt om EU:s penningpolitik. Herr rådsordförande, ni sa att ni ville ha en diskussion om driften av finansmarknaderna. Det kunde vara en god idé för stats- eller regeringscheferna att hålla en diskussion om EU:s penningpolitik. Herr kommissionsordförande, jag vill veta vad ni anser om tillämpningen av artikel 105 i fördraget, som handlar om prisstabilitet och om att ta hänsyn till ekonomisk tillväxt förutsatt att priserna är stabila. Anser ni att Europeiska centralbankssystemet fungerar ordentligt för närvarande?

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Herr talman! Med anledning av Europaparlamentets femtioårsjubileum vill jag börja med att önska att parlamentet fattar många kloka beslut på EU-medborgarnas vägnar.

Som vi har hört under debattens gång, och detta håller jag med om, kommer vi att öka konkurrenskraften i EU-ekonomin och skapa nya arbetstillfällen om vi förbättrar företagsklimatet. När vi antar effektiv lagstiftning på området måste vi ta hänsyn till förslagen från företrädarna för små och medelstora företag och ta vara på deras praktiska kunskap.

Därför välkomnar jag antagandet av paketöverenskommelsen om införande av produkter på marknaden. Den antogs av Europaparlamentet och det slovenska ordförandeskapet med skicklig hjälp från kommissionen, särskilt kommissionsledamot Günter Verheugen som bidrog personligen.

Slovakien förbereder sig för att införa euron, vilket kommer att öka den slovakiska ekonomins konkurrenskraft och vara sista steget på Slovakiens väg mot att ansluta sig till de etablerade länderna. Jag menar att kommissionen och det slovenska ordförandeskapet, mot bakgrund av utvärderingen av resultaten i den slovakiska ekonomin som är i ett utmärkt skick, kommer att fatta beslut till fördel för Slovakien så att vi kan införa euron som planerat den 1 januari 2009.

  Georgs Andrejevs (ALDE). – (LV) Tack för ordet, herr talman. Jag hoppas att vi under Europeiska rådets femtioårsjubileum inte kommer att glömma bort en av EU:s viktigaste paroller – ”Hälsa i alla politikområden”. Det är inte tillräckligt att nämna den endast i särskilda forum, vi gör uttalanden men inte mycket mer. Det finns statistik som visar att hälsosituationen i Europa försämras. Alltfler specialister lämnar EU, många sjukdomar leder till ökad sjuklighet och den hälsoprioritering som det slovenska ordförandeskapet har åtagit sig att driva – kampen mot cancer – bör även stödjas av åtminstone rådet. Tack.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Rådsordföranden nämnde fastighetsinvesteringsmedel i samband med finanspolitiken. Kommissionens ordförande nämnde inte detta specifika problem i samband med bostäder. Eftersom kommissionen föreslår 2010 som Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning undrar jag om den avser att ta upp bostadsproblemet i förhållande till investeringspaket och finanspolitiken, särskilt fastighetsinvesteringsmedel på europeiska marknader.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentets politiska avdelning har beställt en undersökning av de problem som klimatförändringen leder till. Skadorna i Europa beräknas uppgå till mellan 24 och 194 miljarder euro. Jag föreslår att vi i enlighet med Barcelonamålet använder 3 procent av detta belopp – med andra ord mellan 1 och 6 miljarder euro – till att ge Europeiska institutet för innovation och teknik (EIT) ett försprång när det gäller klimatförändringen. Det bör rikta in sig på energieffektivitet, särskilt inom alstring och förbrukning.

  Nina Škottová (PPE-DE). – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det framgår tydligt av Lissabonstrategin att kvaliteten på utbildning, forskning och innovation är en nödvändig förutsättning för ekonomisk framgång och att insatserna för att öka kvaliteten måste stödjas.

Sjunde ramprogrammet och Europeiska institutet för innovation och teknik, som är nödvändiga för att utveckla och öka kvaliteten, har som främsta inriktning de befintliga så kallade forskningscentren och tar hänsyn till deras potential. De flesta forskningscentren finns dock i de gamla medlemsstaterna. Jag vill framhålla att även de nya länderna har utbildnings- och forskningsanstalter på hög nivå, däribland universitet, som hela tiden bör uppmuntras att eftersträva högsta kvalitet. Detta skulle leda till att EU får ett större utbud av högkvalitativ utbildning och forskning.

  Talmannen. − Jag beklagar att jag inte kan låta några andra ledamöter tala och jag såg inte att någon till vänster bad om ordet. Därför kan ni inte anklaga mig för att inte ropa upp någon. Man måste åtminstone be om ordet.

(Inpass av Martin Schulz.)

Herr Schulz! Jag ville bara ta upp detta och tillägga att PPE-DE-gruppen inte var alltför entusiastisk att införa ”catch the eye”-förfarandet, men att det framför allt var ledamöter från PPE-DE som bad om ordet. Att låta talmannen tala till punkt är ännu ett sätt att skapa bättre balans.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill tacka alla ledamöter av Europaparlamentet som deltagit i denna mycket intressanta, dynamiska och innehållsrika debatt som kommer att vara till nytta under de slutliga förberedelserna inför Europeiska rådets möte i morgon och i övermorgon.

Vi ska försöka ta hänsyn till så många som möjligt av de åsikter och förslag som framförts under debatten. Jag vill även försöka svara på åtminstone några av frågorna.

För det första vill jag upprepa att Europeiska rådet kommer att ägna veckans möte åt tre huvudfrågor: lanseringen av nästa skede av Lissabonstrategin, klimat- och energipaketet samt den finansiella instabiliteten. Dessa är de tre huvudfrågorna.

Medelhavsunionen är inte en av huvudfrågorna. Jag vill tacka Martin Schulz för hans fråga och klargöra att det inte är tänkt att Europeiska rådet ska föra en fördjupad debatt om Medelhavsunionen under detta möte. Ordförandeskapet kommer dock att tillmötesgå det önskemål som uttryckts av en medlemsstat och göra det möjligt att lägga fram förslaget om en Medelhavsunion, förmodligen under middagen för stats- och regeringscheferna på torsdag kväll, men det är inte tänkt att vi ska debattera frågan särskilt.

Innan jag tar upp huvudfrågorna vill jag först tala om hur ordförandeskapet ställer sig till en Medelhavsunion. Jag vill påminna er om det som vår premiärminister och Europeiska rådets ordförande Janez Janša sa i parlamentet den 16 januari: ”Vi vill stärka institutionerna och processer såsom Barcelonaprocessen och Euromed, men vi behöver inte något dubbelarbete eller några institutioner som konkurrerar med EU-institutionerna och endast omfattar en del av EU och grannländerna. EU är en enhet och det är endast som sådan som EU på ett effektivt sätt kan uppnå fred, stabilitet och utveckling i sin omgivning och bortom denna.” Detta är ordförandeskapets ståndpunkt och den kommer att beaktas i framtiden.

Nu lite kort om huvudfrågorna. När det gäller Lissabonstrategin har flera talare nämnt behovet av att ändra Lissabonstrategins struktur, mekanismer eller integrerade riktlinjer. Här vill jag dock framhålla att såväl Europeiska rådet som kommissionen anser att Lissabonstrategin är effektiv. Rådet och kommissionen är överens om att Lissabonstrategin ger resultat. De anser att realekonomin i EU är i förhållandevis gott skick jämfört med en del andra globala aktörer.

Därför anser vi att Lissabonstrategins mekanismer, befintliga struktur och riktlinjer bör behållas och att den ska genomföras. Förhållandena ändras och vi bör anpassa åtgärderna därefter. En sådan anpassning kan dock uppnås genom att ändra texten som är bifogad till riktlinjerna, vilket faktiskt har skett.

Jag vill säga ytterligare några ord om den sociala dimensionen. Den är en av de viktigaste dimensionerna i Lissabonstrategin. Detta är rådet väl medvetet om och jag räknar med att detta kommer att framgå av slutsatserna från Europeiska rådets möte. Det råder det ingen tvekan om.

Det har sagts att Lissabonfördraget, om och när det ratificeras, kommer att ändra balansen mellan den sociala dimensionen och övriga dimensioner. Jag är övertygad om att detta inte stämmer. Den europeiska sociala modellen kommer inte på något sätt att skadas genom genomförandet av det nya Lissabonfördraget – tvärtom.

Jag vill tacka Mairead McGuinness för informationen om när Irland kommer att rösta. Jag önskar dem lycka till. Jag hoppas att irländarna kommer att rösta till förmån för EU.

När det gäller övriga viktiga frågor, det vill säga klimat- och energipaketet, vill jag säga följande: ja, Graham Watson, vi är medvetna om att det vore lämpligt för regeringarna – och inte bara regeringarna utan kanske även EU-institutionerna och andra viktiga aktörer – att föregå med gott exempel när det gäller att uppnå större energieffektivitet, minska energiförbrukningen och så vidare. Kanske kommer vi att nå en överenskommelse, kanske inte. Det vore lämpligt eftersom energieffektiviteten utan tvekan är och kommer att utgöra ett viktigt inslag i det klimat- och energipaket som Europeiska rådet diskuterar.

Låt mig upprepa att det togs initiativ till åtaganden i mars förra året när Tyskland innehade ordförandeskapet. Nu måste vi genomföra dem. Det finns kvantitativa mål som vi måste nå med gemensamma insatser. Vi måste komma överens om hur dessa insatser ska fördelas. Jag har redan sagt att det inte kommer att vara möjligt att nå en överenskommelse i morgon eller i övermorgon.

Vi kan dock komma överens om en del grundläggande principer när det gäller insatsfördelningen mellan medlemsstaterna och om en del tidsbegränsningar. Jag har sagt att vi vill att medlemsstaterna ska komma överens före årsskiftet och att ett gemensamt beslut ska fattas med Europaparlamentet så tidigt som möjligt 2009.

Några ord om finansiell stabilitet som kommer att vara den tredje viktiga frågan under Europeiska rådets möte. Inför mötet har Ekofin utarbetat en interimsrapport om situationen på finansmarknaderna och jag vill säga ytterligare något i det avseendet. Man får intrycket av att europeiska organisationer och institutioner bara passivt tittar på medan krisen pågår för fullt på finansmarknaderna.

Jag måste betona att detta inte är fallet med de europeiska organisationerna. Jag vill framhålla att de vidtar åtgärder. Under gårdagens debatt i frågan, som initierades av Pervenche Berès, svarade kommissionsledamot Joaquín Almunia att vi innan vi gör någonting måste vara säkra på vilka åtgärder som verkligen är nödvändiga och vilka åtgärder som kan leda till ännu större skada.

Ekofin kommer därför att fortsätta att behandla problemet. Efter Europeiska rådets möte, det vill säga redan i april, planerar Ekofin att hålla ett informellt möte i Slovenien. Huvudfrågan under detta möte kommer att vara den finansiella instabiliteten. Vi räknar med att Europeiska rådet kommer att ge en del konkreta riktlinjer i frågan.

Jag ska avsluta genom att upprepa att jag är övertygad om att samarbete är viktigast av allt, särskilt mellan EU:s tre huvudinstitutioner: Europaparlamentet, kommissionen och rådet. Det slovenska ordförandeskapet kommer att göra sitt bästa för att samverkan ska bli så stark som möjligt.

Jag vill också informera om att rådets ordförande kommer att överlämna en rapport till parlamentet om Europeiska rådets möte denna vecka.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! I slutet av denna debatt känner jag att det i själva verket finns en bred överenskommelse i parlamentet om att fortsätta driva Lissabonstrategin, att den är en framgång och att vi måste arbeta hårdare med den, särskilt när det gäller genomförandet, i synnerhet medlemsstaternas genomförande av de ursprungliga prioriteringarna. Naturligtvis går åsikterna isär när det gäller tonvikten. Var ska den ligga? Jag vill dock lyfta fram det allmänna stödet för Lissabonstrategin och Europaparlamentets tydliga slutsatser om att den fungerar och att den är vårt svar på globaliseringen.

Jag vill betona vad frågan handlar om och framför allt EU:s inställning till globaliseringen. Även om särskilt den finansiella instabiliteten har lett till ett svårare ekonomiskt klimat ökar EU:s export och EU är fortfarande den absolut största mottagaren av utländska direktinvesteringar. EU har tillgångar till sitt förfogande för att hantera globaliseringen. Därför måste vi fortsätta på den inslagna vägen och jag vill tacka alla dem som har uttalat sitt stöd för detta, särskilt Joseph Daul, Graham Watson och många med dem.

Beskyddaren Europa måste nu även beskyddas, som en del av er, bland andra Harlem Désir, framhöll. På den punkten är vi överens. Frågan är hur vi ska beskydda Europa. Vi menar att vi kan göra detta genom att hjälpa andra att öppna upp liksom vi och inte genom att avskärma oss. Detta är vad det handlar om.

EU, världens största handelspartner, med en stadigt ökande export, får nu inte ägna sig åt protektionism. Det skulle strida mot våra egna intressen. Den bästa lösningen är att se till att andra öppnar upp, inte bara när det gäller handel och tillgång till deras marknader utan även när det gäller mer ambitiösa miljömål och sociala rättigheter.

Vi kan naturligtvis göra mer inom den sociala ramen i EU och jag vill säga att det budskap som kommissionen kommer att ge Europeiska rådet handlar om socialt åtagande. Vi är särskilt för en social dagordning som bygger på tillträde, solidaritet och möjlighet.

En del av er nämnde Laval-målet. Jag måste upprepa något som jag redan har sagt till er flera gånger och som jag även sa när jag talade inför Sveriges riksdag: enligt kommissionens tolkning av Laval-målet står inte, vilket en del har hävdat, principerna om den inre marknaden i strid med principen om skydd av arbetstagarnas rättigheter.

Tvärtom anser vi att flexicuritymodellen och den så kallade skandinaviska arbetsmarknadsmodellen i allmänhet är en modern modell som har gett en del utmärkta resultat i Europa. Vi vill särskilt betona att vi avser att bekämpa alla former av social dumpning. Det råder inga tvivel om kommissionens inställning i denna fråga.

Jag vill framhålla detta eftersom jag anser att vi till varje pris måste undvika att betrakta de sociala frågorna som något som strider mot konkurrenskraften i EU. Som flera av er, bland andra Brian Crowley, har nämnt behöver vi ha ett öppet Europa med en öppen ekonomi och ett öppet samhälle. Vi behöver dock även ett EU som välkomnar social delaktighet. Låt oss därför stå emot denna tendens.

Vi måste även stå emot tendensen att spela ut de sociala frågorna mot miljöfrågorna. Här vill jag framhålla kommissionens beslutsamhet. Vi är fast beslutna att genomföra de åtaganden som Europeiska rådet fattade ett enhälligt beslut om i mars förra året. Under Tyskland och Angela Merkels ordförandeskap fanns det enhälligt stöd för ett antal mål. Det jag kan säga är att kommissionen under nästa skede kommer att vara ännu mer besluten att utarbeta en verklig europeisk energipolitik och bekämpa klimatförändringen.

Om den senaste händelseutvecklingen har lett till ett antal förändringar bekräftar detta situationens brådskande natur och den beslutsamhet som följer. Här vill jag upprepa bland andra Claude Turmes och Rebecca Harms uttalanden och säga att de sociala frågorna inte får spelas ut mot miljöfrågorna. Problemet med energin eller energiintensiva industrier förtjänar ett särskilt svar.

Vi vill ha en konkurrenskraftig europeisk industri. Vårt syfte är inte att göra EU till en industriell öken – tvärtom. Vårt mål är en ”grön” industri som kan sträva efter att uppfylla vårt mål om att bekämpa klimatförändringen. Det vore ett stort misstag att tro att den europeiska industrins konkurrenskraft strider mot kampen mot klimatförändringen. Det är därför som vi i våra förslag, och här har kommissionen varit tydlig, stöder särskilda garantier för energiintensiva industrier. Vi vill inte att våra industrier flyttar till andra delar av världen.

Vi måste veta vilka våra främsta mål är i det här skedet. Vårt mål är att uppnå en global överenskommelse om klimatförändringen och delta i klimatförändringskonferensen i Köpenhamn med förslag som uppmuntrar andra att göra något. Om vi inte når någon global överenskommelse är vi emellertid beredda att vidta skyddsåtgärder – och jag är inte rädd för att använda ordet – till förmån för EU:s energiintensiva industrier.

Avslutningsvis måste vi fortsätta på samma väg. Jag vill tacka alla dem som framhöll vikten av detta, särskilt Markus Ferber, Othmar Karas, med flera. Lissabonstrategin är en strategi för alla tider. Den största faran nu vore att ta ett steg bakåt när vi står inför en ny global ekonomisk situation.

I stället måste vi fortsätta med de europeiska ekonomiska reformerna. Dessa måste dock leda till ett öppet EU, ett EU med större social delaktighet och ett EU som är mer beslutsamt när det gäller miljön. Vi anser inte att dessa mål är motstridiga – tvärtom. Vi menar att vi nu måste inrikta oss på att genomföra strategin. Det har varit en sund strategi och det kommer den att vara även i fortsättningen när det gäller den sociala, ekonomiska och miljömässiga utvecklingen i EU.

  Talmannen. − Om jag får tolka det som kommissionsordföranden sa var det Werner Langen och inte Markus Ferber som talade.

  Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill utnyttja en av artiklarna i arbetsordningen och göra ett personligt uttalande om flera uttalanden som kolleger från andra grupper har gjort om mitt anförande till kommissionens ordförande. Jag vill inte gå igenom debatten igen. Jag menar att det är tydligt att det finns både samstämmighet och motsättningar.

Inte ens genom sina avslutande ord kan kommissionsordföranden dölja det särskilda politiska budskap som är förenat med hans fasthållande vid Lissabonstrategin och dess oförändrade riktlinjer. Hans budskap är att det inte är nödvändigt att ändra dessa riktlinjer över huvud taget. Vårt budskap är att de måste ändras för att förbättra den sociala delaktigheten i EU. Det är skillnaden!

(Applåder)

Två saker är dock oacceptabla och detta vill jag klargöra. Om Graham Watson och särskilt Othmar Karas här i parlamentet försöker ge intryck av att det är skamligt att framföra minsta lilla kritik mot kommissionen för att det skapar en klyfta mellan EU-institutionerna kan vi inte hålla med. Det är Europaparlamentets plikt att tala om för kommissionen vilken riktning den ska hålla.

(Applåder)

Dessutom är det min plikt som ordförande för denna grupp att framhålla att vi ser en social obalans i EU. Om ni inte håller med är det ert problem. Vi kritiserar dock inte kommissionen genom att säga att vi vill att den ändrar sina riktlinjer. Att förvandla denna kritik till en motsättning mellan institutionerna tjänar bara ett syfte, ett politiskt och ideologiskt syfte.

Jag varnar er: om ni vill tvinga in kommissionen i liberalernas och PPE-DE-gruppens hörna, om ni ger intryck av att kommissionen delar deras åsikter gör ni ett stort misstag eftersom ni framställer kommissionen i ideologiska termer. Det vill inte vi. Vi står fast vid vår samarbetspolitik med kommissionen. Det är ni, och inte vi, som knuffar José Manuel Barroso mot den högra hörnan.

(Tumult och applåder)

Vi vill dock ha en social rättvisepolitik. Det är det som vi förespråkar här och vi kommer inte att låta oss dras in i någon institutionell debatt när vi för en politisk debatt!

(Applåder)

  Joseph Daul (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Om vi vill bemöta det som våra kolleger har sagt hela förmiddagen, i egenskap av gruppordförande, måste detta omfattas av arbetsordningen. Vi kan undvika frågan eller inta en passiv hållning. Om vi vill återuppta debatten gör vi det. Herr Schulz! Jag vill bara säga att jag och min grupp intresserar oss för sociala frågor lika mycket som ni och vi är alla …

(Applåder)

Jag vill säga att det är möjligt att fokusera på sociala frågor när man faktiskt har tjänat lite pengar. Vi kan dock inte ta efter socialisterna och använda pengar som vi inte ens har tjänat.

(Applåder från höger)

  Graham Watson (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort, men eftersom Martin Schulz nämnde mitt namn vill jag åtminstone säga följande: Herr Schulz! Det jag sa var absolut inte menat som ett personangrepp mot er, men jag anser att vi för en viktig debatt om hur vi ska skapa konkurrenskraftiga ekonomier och hur vi ska stimulera konkurrenskraftiga ekonomier som är förenliga med social sammanhållning och miljömässig stabilitet. Jag anser inte att vi kan skapa sådana ekonomier genom att hävda att marknaden inte fungerar eftersom den inte producerar de varor vi vill. Jag håller med kommissionens ordförande om det han sa på förmiddagen om att den globala ekonomin den senaste tiden har visat att marknaden kan producera sådana varor och anser att det är någonting vi kan enas om och verkligen dra nytta av.

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Enligt arbetsordningen får nu endast de ledamöter som varit föremål för personliga kommentarer yttra sig. Detta är inte fallet med övriga ledamöter som har bett om ordet.

Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Beslutet att ägna Europeiska rådets kommande möte åt Lissabonstrategin är välkommet och nödvändigt. Jag anser att debatten i mars måste inriktas på att bedöma de konkreta resultat som uppnåtts hittills och de anpassningar som måste göras för att förvandla strategin till en verklig framgång.

Två huvudlinjer bör drivas för att uppnå såväl en hållbar ekonomisk utveckling som välstånd i EU. Å ena sidan måste EU fortsätta med konsolideringspolitiken när det gäller utbildnings- och innovationssystemet och 2009, som utnämnts till innovationsår, måste till fullo utnyttjas för detta ändamål. Å andra sidan är det nödvändigt att utveckla den europeiska strategin för migration och integration av migranter som en del av EU:s tillväxt.

Samtidigt kan EU endast uppnå verklig stabilitet och välstånd om vi på ett effektivt och bestämt sätt främjar dessa mål utanför EU, i områden som ligger nära Europa, särskilt Svarta havsområdet. Mot bakgrund av detta anser jag att Europeiska rådet måste ta upp frågan om energisäkerhet och ett framgångsrikt genomförande av Nabucco-projektet och samtidigt ta hänsyn till den oroväckande situationen i en del grannländer till följd av de val som nyligen hölls där.

  Alexandra Dobolyi (PSE), skriftlig. – (HU) Under det kommande vårmötet kommer Europeiska rådet att lansera nästa treårsperiod för Lissabonstrategin. Fokus kommer att ligga på klimatförändringen, energiutmaningarna och stabiliteten på finansmarknaden.

Om EU ska fortsätta att vara framgångsrikt i en globaliserad värld är det nödvändigt att vi tar itu med dessa tre frågor på ett effektivt sätt. Det är mycket viktigt att EU intar en gemensam ståndpunkt så fort som möjligt.

Vi har konstaterat att genomförandet av Lissabonstrategin har gått framåt sedan våren 2006 och stöder fortsatta insatser för att anta direktiv som handlar om övergripande ekonomiska frågor men, vilket är ännu viktigare, omfattar alla medlemsstater.

Det blir alltmer brådskande att komma överens om klimat- och energifrågorna. Vi måste hitta en effektiv lösning på Europas energiberoende och samtidigt se till att europeiska produkter står sig i konkurrensen.

Vi har sett de nationella placeringsfondernas genombrott och vi måste se till att de drivs på ett öppet och trovärdigt sätt. Det måste antas effektiv lagstiftning om driften av dessa fonder.

Det är lämpligt att rådet tar upp frågan och vi måste inta en gemensam europeisk ståndpunkt så fort som möjligt för att undanröja den osäkerhet som för närvarande råder i frågan.

Lika viktigt är det att rådet under vårmötet vidtar alla tänkbara och nödvändiga åtgärder för att stärka tillsynsreglerna i syfte att öka stabiliteten på finansmarknaden.

Krisen som kan påverka EU-medborgarna är inte över än. Vi kanske inte har nått det värsta än. Om det fanns ett motto för det här rådsmötet borde det vara att ”vi kan inte låta någon tid gå förlorad”.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Under de uttalanden som gjorts här i dag inför Europeiska rådets vårmöte fick vi återigen höra samma tal från dem som har huvudansvaret för EU.

De står fast vid en alltmer nyliberal Lissabonstrategi som omfattar en flexibel arbetsmarknad eller med andra ord fler angrepp mot arbetstagarnas rättigheter och fler osäkra och dåligt betalda arbeten, samtidigt som ekonomiska grupper och finanssektorn gör allt större vinster. De krävde liberalisering och privatisering av strukturella sektorer och offentliga verk och inrättningar och var till synes likgiltiga inför de konsekvenser som denna politik får för miljoner låginkomsttagare.

De vill fortfarande inte göra någonting åt fattigdomen som drabbar nästan 78 miljoner människor, varav 25 miljoner är lågavlönade arbetare. De gör fortfarande ingenting åt ungdomsarbetslösheten som är dubbelt så hög som den totala arbetslösheten och påverkar många högutbildade unga människor som inte kan hitta något arbete och ännu mindre något arbete som har med deras utbildning att göra.

De vill inte ändra politiken för att förhindra dess konsekvenser för EU, särskilt de svagare ekonomierna, och undvika en försämring av den sociala situationen: därför är det viktigt att vi kräver att man ersätter ”Lissabonstrategin” med en europeisk strategi för solidaritet och hållbar utveckling.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. – (EN) Det är viktigt att rådet följer upp de åtaganden som gjorts när det gäller klimat- och energipolitiken. Utmaningen är utan tvekan att omsätta retoriken i praktiken och uppnå målen. Skottland kan bidra med mycket när det gäller förnybara energikällor, bland annat vågenergi, tidvattenenergi, havsbaserad vindkraft och till och med solenergi. Den nya skotska regeringen utnyttjar alla sina befogenheter för att maximera möjligheterna för Skottland och främja en anslutning av europeiska nätverk till vår överskottsenergi. Skottland skulle ha mycket bättre möjligheter att bidra till EU:s klimatförändringsmål om vi var en fullvärdig medlem i EU som en oberoende medlemsstat. En oberoende skotsk regering skulle vara en konstruktiv aktör i EU, skulle utan tvekan vara angelägen om att driva frågor i Skottlands intresse men även vara beredd att samarbeta med partner i Europa till förmån för vårt gemensamma bästa.

  Magda Kósáné Kovács (PSE), skriftlig. – (HU) Dagens debatt har föregåtts av livliga diskussioner de senaste dagarna. Den gamla utslitna liberala parollen ”om marknaden fungerar löser den alla problem” verkar ha återupplivats. Samtidigt gläder det mig att jag tillhör den typen av politiska familjer som uttryckligen har försvarat Europas sociala värderingar och har påmint oss om att skyddet av den mänskliga värdigheten är en uppgift som förenar EU:s 27 medlemsstater.

Det är kommissionens och rådets uppgift att se till att de nya utmaningar och ökande risker som Europa står inför leder till ökad solidaritet. EU:s beslutsfattare och folkvalda parlament måste samtidigt samarbeta för att förhindra att det uppstår en rivalitet på grund av fattigdomen, för att förhindra att ekonomin och marknadskonkurrensen slår mot de svaga – barn, invandrare, äldre och familjer. De måste tillsammans ta på sig ansvaret inte bara för dem som tjänar sitt uppehälle genom arbete utan även för dem som tvingas leva i utkanten av samhället.

Det nya sociala ansikte som Europa fått genom Lissabonprocessen är inte ett val mellan ekonomiskt värde eller marknadsvärde och människors öde. I EU har vi inte bara som mål att öka antalet arbetstillfällen och kvaliteten på dessa i allmänhet. Insatser för att hjälpa människor i deras liv och som är långsiktigt hållbara är ett lika viktigt krav som vi bör se som ett gemensamt värde. Därför utgör socialt skydd en hjälp under en övergångsperiod. Om dessa värden verkligen främjar en önskan att vidta åtgärder kan valet 2009 leda till att EU-institutionerna blir ännu bättre integrerade och mer mänskliga än tidigare.

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) EU använder en massa stora ord. Under förmiddagen skröt man återigen om Lissabonstrategin. Sanningen är den att det går långsamt framåt på området och man har inte nått det uppsatta målet. Ordförandeskapets uttalade önskan om att utvidga strategin till att även omfatta en social dimension är antagligen bara valpropaganda: eftersom det inte sägs någonting om hur detta ska uppnås finns det inget som tyder på att det skulle vara något annat. Ordförandeskapet borde också ha inriktat sig på mindre uppgifter. En sådan skulle ha varit att förse medlemsstaterna med en konsoliderad version av Lissabonfördraget. Att det slovenska parlamentet ratificerade fördraget utan en sådan version är inte en bra förebild för demokratiska länder.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM), skriftlig. – (EN) Dagordningen för EU-toppmötet verkar förlama oss. Den globala uppvärmningen kommer att utlösa en farlig kamp om energitillgångarna. I Javier Solanas och Benita Ferrero-Waldners rapport framhålls att Kreml strävar efter Arktis. Isen smälter, så ”kivet om tillgångarna kommer att tillta”. Geostrategiskt sett kommer upptiningen av Arktis att öppna nya handelsvägar för alla, även ryssarna.

Samtidigt bröt EU isen i Kosovo. Det lokala problemet nådde sin kulmen. Serbien förlorade en del av sitt territorium. Islam har gjort ytterligare ett framsteg. Det är häpnadsväckande att EU har skickat trupper till Irak och Afghanistan för att bekämpa radikal islamism och samtidigt stöder angriparnas utbredning i Europa. Ärkebiskopen i Montenegro beklagar att Förenta staterna har agerat som Ahab i Gamla testamentet, Storbritannien glömde bort kampen om Falklandsöarna, nu vågar det hota ett kristet lands öde, samtidigt som Tyskland inte längre verkar komma ihåg 1914, 1941 och Kragujevac. Uppenbarligen verkar ärkebiskopen glömma bort att den tyska själen snarare hyllar Hegel, Feuerbach och Nietzsche än Goethe och Schiller. Ärkebiskopen kommer dock ihåg att italienaren Benito Mussolini införlivade Kosovo med det fascistiska Albanien.

4. Uttalande av ordförandeskapet

  Talmannen. − Talmanskonferensen har bett mig göra ett uttalande om situationen för gisslan i Colombia före omröstningen. Jag hoppas att debatten därmed lugnar ned sig.

Den 23 februari var det sex år sedan Íngrid Betancourt kidnappades och det internationella samfundet och Europaparlamentet har återigen siktet inställt på den mänskliga tragedi i form av omänskliga förhållanden som många av de 700 personer som Farc tagit som gisslan i Colombia fått utstå under flera år. Detta är ännu ett tillfälle att kräva att de omedelbart friges av humanitära skäl.

(Applåder)

Eftersom hälsotillståndet för många av kidnappningsoffren, bland annat Íngrid Betancourt, är oerhört oroväckande kräver vi att de omedelbart friges av humanitära skäl och att ett internationellt läkarteam skickas dit för att ge gisslan snabb sjukvård. Vi välkomnar president Álvaro Uribes försök att föra en dialog för att nå en humanitär lösning. Vi uttrycker vår solidaritet med offren, gisslan och deras familjer.

(Parlamentsledamöterna reste sig upp och applåderade.)

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

5. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt är omröstningen.

(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

5.1. Begäran om upphävande av Hans-Peter Martins immunitet (A6-0071/2008, Diana Wallis) (omröstning)

5.2. Energistatistik (A6-0487/2007, Claude Turmes) (omröstning)

5.3. Statistik om växtskyddsmedel (A6-0004/2008, Bart Staes) (omröstning)

5.4. Gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och särskilda bestämmelser (A6-0046/2008, Elisabeth Jeggle) (omröstning)

5.5. "Hälsokontroll" av den gemensamma jordbrukspolitiken (A6-0047/2008, Lutz Goepel) (omröstning)

5.6. Kvinnornas situation i EU:s landsbygdsområden (A6-0031/2008, Christa Klaß) (omröstning)

5.7. Hållbart jordbruk och biogas: behov av översyn av EU-lagstiftningen (A6-0034/2008, Csaba Sándor Tabajdi) (omröstning)

– Före omröstningen om punkt 41:

  Csaba Sándor Tabajdi, föredragande. − (EN) Herr talman! Vi kom överens om att ändra punkt 41 och inte föreslå ett särskilt EU-direktiv om biogas utan att införliva det med förslaget till direktiv om förnybar energi.

Texten har följande lydelse: ”Europaparlamentet föreslår att främjandet av biogas införlivas i sin helhet med förslaget till direktiv om förnybar energi med särskild betoning på följande punkter:.” Dessutom kom vi överens om att stryka led ”a”.

(Parlamentet antog det muntliga ändringsförslaget.)

6. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Jeggle (A6-0046/2008)

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Det var inte särskilt bra förutsättningar för att tala.

Jag vill tala om omröstningen om att öka mjölkkvoterna med 2 procent redan nästa månad. Jag anser att parlamentets beslut i frågan kommer att främja utvecklingen av jordbruket, särskilt i de länder som dessvärre hittills har drabbats av kvotminskningar. Det har varit fallet i mitt land, Polen.

Jag vill även ta tillfället i akt för att säga att jag under gårdagens omröstning om Europeiska institutet för innovation och teknik avsåg att rösta för ett antagande av betänkandet och inte emot som jag gjorde av misstag.

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Ändringsförslagen som omfattas av förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1234/2007 om upprättande av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna och om särskilda bestämmelser för vissa jordbruksprodukter vad gäller de nationella kvoterna för mjölk verkar vara helt i sin ordning. Planerna på att öka de befintliga begränsningarna av mjölkkvoterna med 2 procent är särskilt välkomna.

Jag företräder Polen här i parlamentet och mitt land är den fjärde största mjölkproducenten i EU. För närvarande producerar Polen 12 miljarder liter mjölk per år. I detta avseende är ovannämnda ändring särskilt viktig för jordbrukare och mjölkbearbetningsföretag i Polen.

Jag vill även säga att jag stöder den åsikt som uttrycks i ändringsförslag 13, det vill säga att mjölkproduktionen är särskilt viktig i regioner med en dåligt utvecklad jordbruksinfrastruktur där likvärdiga alternativ sällan finns att tillgå.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Den senaste tiden har vi konstaterat att marknadens efterfrågan på mjölk fortsätter att öka. En sådan situation begränsar konkurrenskraften och orsakar prisökningar.

I mitt land, Litauen, ökade anskaffningspriset på mjölk med 40 procent 2007. Därför bör de nationella kvoterna för mjölk ökas för att göra det möjligt att sänka mjölkpriserna på den inre marknaden och exportera mer mjölk till tredjeländer. Under perioden 2006–2007 nådde nio medlemsstater de nationella mjölkkvoter som de tilldelats. För att öka mjölkförsörjningen i EU bör det vara tillåtet för dessa länder, liksom övriga medlemsstater, att producera mer mjölk.

I Litauen har man nästan nått de nationella mjölkkvoterna för perioden 2006–2007. Mjölkproduktionen ökar fortfarande. Jag välkomnar kommissionens beslut att öka de nationella mjölkkvoterna med 2 procent från och med den 1 april 2008. Om man ser framåt vill jag dock uppmana kommissionen att undersöka möjligheten att öka de nationella mjölkkvoterna med 5 procent och gradvis sänka böterna för överproduktion.

  Milan Horáček (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! Liksom gruppen de Gröna röstade jag emot betänkandet om nationella kvoter för mjölk. Jag invänder mot den 2-procentiga kvotökningen eftersom en sådan åtgärd leder till att mjölkpriserna urholkas och utgör ett hot mot jordbrukarnas uppehälle.

Jag är för kvantitetskontroller inom mjölkproduktionen efter 2015 eftersom boskapsuppfödningen i bergsområden och mindre gynnade regioner, där uppfödning av mjölkkor bidrar till att bevara landsbygden, i annat fall äventyras. Liberalisering skulle leda till att mjölkproduktionen koncentreras till endast några få regioner och intensiva jordbruksföretag. Förlorarna blir de mindre producenterna som inte längre kan täcka produktionskostnaderna på grund av de låga priserna.

  Albert Deß (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill ge en röstförklaring till Elisabeth Jeggles betänkande. Jag röstade emot betänkandet eftersom jag, liksom mina kolleger från bayerska CSU, är emot en ökning av mjölkkvoterna. Vi upplever redan kraftigt sjunkande mjölkpriser.

Priserna på en del produkter har sjunkit med över 30 procent. Inkomsterna för våra mjölkbönder har inte varit tillfredsställande på åratal och de senaste sex månaderna har de uppnått skapliga mjölkpriser. En kvotökning skulle leda till pressade mjölkpriser och till att våra mjölkbönder återigen fick räkna med att bli underbetalda för sitt arbete.

I Bayern finns det 48 000 jordbruksföretag med 90 000 anställda inom uppfödning av mjölkkor och ytterligare 50 000 arbetstillfällen i sektorer i föregående och efterföljande led, vilket utgör totalt 140 000 arbetstillfällen. Jag kan inte förstå varför kvoterna ska ökas i denna viktiga sektor eftersom det är till nackdel för de berörda jordbrukarna. Jag skulle ha kunnat gå med på en ökning i de nya medlemsstaterna eftersom kvoterna där verkligen är otillräckliga.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! När jag kom in i kammaren i dag hörde jag kommissionens ordförande tala om behovet av att öka EU:s konkurrenskraft. Här talar vi i stället om mjölkkvoter, ett uttryck som får EU att låta som ”EUSSR”.

Det har hävdats att kvoterna leder till höga priser så att jordbrukarna kan fortsätta med sin verksamhet. Men till vilket pris? Samtidigt har de lett till att EU:s andel av världsmarknaden för mejeriprodukter minskar. Varför? Eftersom kvoterna i praktiken hindrar effektiva jordbrukare från att utöka sin verksamhet samtidigt som kvoterna inte utnyttjas på andra håll.

Kvoterna kan trygga produktionen, men kostar för mycket för konsumenterna, effektiva jordbrukare och EU:s ekonomier. Det är dags att avskaffa kvoterna och lita på den fria marknaden.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag stöder betänkandet, där det föreslås en kvotökning på endast 2 procent för perioden 2008–2009, eftersom det var det som krävdes för att nå en kompromiss. Jag krävde egentligen en 4-procentig ökning eftersom jag anser att det skulle hjälpa oss att fastställa hur vi ska bevara marknaden, vilket i sin tur skulle göra det möjligt för oss att dra slutsatser för att sedan eventuellt fatta beslut om att avskaffa kvotsystemet i dess nuvarande eller ändrade form. Vi skulle även kunna besluta om att avskaffa det helt och hållet. Jag talar om att ändra kvotsystemet efter den 31 mars 2015.

Det är nödvändigt med en större kvotökning, särskilt i mitt land Polen, där produktionskvoterna per capita är mycket lägre än i de gamla medlemsstaterna. Dessutom är konsumtionen av mjölkprodukter låg i Polen. Trots att vi har goda förutsättningar för att klara av en konsumtionsökning inom ramen för vår egen produktion tilldelades jordbrukarna låga produktionsgränser. Av denna information att döma krävs det högre mjölkkvoter i framtiden.

- Betänkande: Goepel (A6-0047/2008)

  Michl Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag röstade entusiastiskt för Lutz Goepels betänkande. Föredragandens arbete var mycket omfattande och positivt. Vi kunde naturligtvis inte få med allt vi ville, men viktigast av allt är att det har skapats förutsättningar för att införa lämpliga undantag i bergsområden. Eftersom situationen i dessa områden inte kan jämföras med situationen i andra områden krävs det särskilt skydd, särskild hänsyn och särskilt stöd.

Får jag även ta tillfället i akt för att säga några ord om gårdagens omröstning om Gabriele Albertinis betänkande? Enligt omröstningslistan röstade jag emot ändringsförslag 5. Jag avsåg att rösta för eftersom jag under de senaste mandatperioderna har varit mycket aktiv i frågan om Alpkonventionen och kommissionens undertecknande av transportprotokollet.

  Jan Březina (PPE-DE). – (CS) Jag röstade för Lutz Goepels betänkande om den gemensamma jordbrukspolitiken eftersom jag anser att det är ett mycket bättre dokument än kommissionens befintliga förslag.

Jag uppskattar det mycket mer realistiska och rättvisa sättet att fastställa takten för en minskning av direktstödet, även om jag i princip motsätter mig att man fastställer teoretiska kriterier när det gäller företags storlek för att minska direktstödet eftersom en sådan politik skulle vara till nackdel särskilt för större jordbruksföretag i de nya medlemsstaterna.

Det är inte rättvist att större jordbruksföretag ska drabbas av en större minskning av direktstödet än andra jordbruksföretag. Det stämmer inte att dessa stora jordbruksföretag ägs av en enda person som tar emot omfattande stöd. Tvärtom är ägandet ofta utspritt. I de allra flesta fallen handlar det om kooperativ som består av ett stort antal medlemmar som är småbrukare. Det är just dem som är slutmottagare av direktstödet och som skulle drabbas hårdast.

Jag vill även varna för den ofta diskuterade moduleringen, med andra ord överföringen av medel från pelaren för direktstöd till pelaren för landsbygdsutveckling. Därmed behålls medlen inom ramen för de nationella anslagen men med skillnaden att det är medlemsstaterna som står för den direkta diskrimineringen av jordbruksföretagen.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! EU:s roll är att stifta lagar och utarbeta lösningar som tryggar för det första stabiliteten och utvecklingen i jordbruksföretagen, för det andra en lämplig inkomst för jordbrukarna som kan jämföras med inkomster inom andra yrken, för det tredje livsmedelssäkerheten i samhället och för det fjärde låginkomsttagarnas tillgång till livsmedel till överkomliga priser.

Jag anser att Lutz Goepels betänkande överensstämmer med denna roll. Det är dock viktigt att komma ihåg att jordbrukare bedriver en mycket speciell verksamhet, det vill säga utomhusproduktion som är beroende av väderförhållandena. Produktionen kan därför inte öka över en natt genom att man till exempel inför ytterligare ett skift. Jordbruksprodukter utgör en mycket viktig marknad. Villkoren och handelsprinciperna på den globala marknaden har därför betydande konsekvenser för det europeiska jordbruket. Jag tänker på WTO-förhandlingarna.

Jordbruket handlar inte bara om produktion. Det bidrar även till att bevara landskapet och påverkar miljön. Det är därför dessa uppgifter är så invecklade och det behövs lämpliga stödinstrument inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill lämna en röstförklaring eftersom jag alltid har motsatt mig den gemensamma jordbrukspolitiken. Mitt första politiska anförande handlade om detta. Till och med jag måste dock erkänna att den gemensamma jordbrukspolitiken har förbättrats något under den senaste perioden.

Det finns mycket i betänkandet som bekymrar mig – att förslaget om att minska den totala budgeten för den första pelaren fram till och med 2013 avslogs, och vid ett sammanträde nyligen med jordbrukare från byn Pitsford i min valkrets insåg till och med de minsta jordbrukarna att EU:s gemensamma jordbrukspolitik skapar globala problem för fattiga människor i utvecklingsländerna som inte kan konkurrera med våra subventionerade produkter. Därför var det med tungt hjärta som jag röstade för betänkandet.

  Albert Deß (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Av samma skäl som jag angav i fallet med Elisabeth Jeggles betänkande röstade jag och mina kolleger från CSU emot Lutz Goepels betänkande. Såväl Elisabeth Jeggle som Lutz Goepel har lagt fram utmärkta betänkanden och vi kunde utan tvekan stödja Lutz Goepels betänkande till 98 procent.

Den centrala frågan är dock följande: i betänkandet står det att mjölkkvoterna bör ökas med 2 procent på frivillig basis och det kan jag inte gå med på. Dessutom bestrider jag med bestämdhet alla uttalanden om att mjölkprodukter är för dyra. Jag har en del statistik här som visar att en tysk industriarbetare 1970 var tvungen att arbeta i 22 minuter för att köpa 250 gram smör. I dag behöver han bara arbeta i fyra minuter. På den tiden var han tvungen att arbeta i nio minuter för en liter mjölk, i dag endast tre minuter. Det är billigt med livsmedel och risken med att öka kvoterna är att mjölkpriserna sjunker igen.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag tar vid efter den förra röstförklaringen då talaren berättade hur mycket mindre en arbetare var tvungen att arbeta för att ha råd med saker som smör, mjölk och andra jordbruksprodukter. Jag vet att många av mina väljare välkomnar detta, särskilt låginkomsttagarna, eftersom det är en hjälp att inte behöva lägga ned så mycket pengar på livsmedel.

I dag när jag kom in i kammaren hörde vi dock kommissionens ordförande tala om behovet av ett konkurrenskraftigt Europa. Men hur ska vi kunna uppnå detta om vi fortsätter att driva den gemensamma jordbrukspolitiken? Hur ska vi kunna bli en konkurrenskraftig ekonomi om vi fortsätter att använda mer än 40 procent av EU:s budget till jordbruket – en sektor som producerar mindre än 5 procent av tillgångarna?

Hur kan vi å ena sidan låta våra myndigheter fortsätta att lämna stöd till myndigheter i utvecklingsländerna och å andra sidan stå i vägen för jordbrukare i utvecklingsländerna genom stöd och importtullar?

Hur kan vi fortsätta att fördröja förhandlingarna i WTO på grund av att vi inte är beredda att förändra oss tillräckligt, på grund av den gemensamma jordbrukspolitiken?

Det är dags att avskaffa stödet, tullarna och den gemensamma jordbrukspolitiken.

  Edward McMillan-Scott (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade för Lutz Goepels betänkande, inte för att jag stöder den gemensamma jordbrukspolitiken utan för att jag stöder reformen av den, särskilt när det gäller jordbruksföretag i höglänta områden. Jag kommer från en familj som hållit på med fåruppfödning i generationer och företräder nu Yorkshire och Humber i parlamentet. De senaste månaderna har jag uppmärksammat de problem som upplevs av våra bergsbönder.

För bara några dagar sedan, den 28 februari, fanns det i Yorkshire Post en rubrik om att bergsbönder var tvungna att hitta ett sätt att överleva. Vidare stod det att många mindre bönder i bergs- och hedområden håller på att gå under på grund av bidragsförändringar, byråkratiska kostnader och låga priser till följd av konkurrens från andra länder. Det stod även att de förflyttningsbegränsningar som infördes på grund av rädslan för mul- och klövsjuka förra hösten och uppkomsten av sjukdomen blåtunga utgör ytterligare påfrestningar.

I går sammanträdde jag med kommissionsledamot Mariann Fischer Boel. Jag var hård mot henne när det gäller vikten av att uppmuntra den brittiska regeringen att, i den mån som bergsbönder kan få tillgång till stöd i England, öka stödet eftersom det är näst lägst i EU. Det är en skandal.

  Seán Ó Neachtain (UEN). – (GA) Herr talman! När det gäller hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken vill jag säga att jag är emot punkten i betänkandet som handlar om att ta stöd från jordbrukare för att utöka programmen för landsbygds- och miljöutveckling från 5 till 13 procent. Jag anser att det är fel. Jag anser att beslutet ska fattas av respektive medlemsstat.

Vi diskuterar livsmedelsproduktionen. Vi diskuterar livsmedelssäkerheten i Europa. Därför är EU:s gemensamma jordbrukspolitik oerhört viktig för oss. Det är tydligt att människorna i EU inte förstår hur viktigt detta är. Jag är mycket orolig över WTO-förhandlingarna som utgör ett hot mot EU:s livsmedelspolitik och det sa jag till kommissionsledamot Peter Mandelson under ett sammanträde i går.

- Betänkande: Tabajdi (A6-0034/2008)

  Oldřich Vlasák (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Jag vill yttra mig om Csaba Sándor Tabajdis betänkande om hållbart jordbruk och biogas. Även om jag inte röstade för betänkandet vill jag framhålla det positiva inslaget om sopsortering, särskilt i tätorter, och om användningen av biokomponenter vid produktion av biogas. Systemet medför dock höga ekonomiska kostnader, högre än vid vanlig avfallshantering i deponier eller vid förbränning, och därför borde vi uppmärksamma det.

Jag anser därför att det är mycket viktigt att särskilt uppmuntra lokala myndigheter att öka den gemensamma insamlingen av fast avfall, sortera och återanvända biokomponenter och utarbeta särskilda finansiella instrument eller möjligtvis förenkla användningen av EU:s strukturfonder.

- Betänkande: Klaβ (A6-0031/2008)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Jag röstade för betänkandet om kvinnornas situation i EU:s landsbygdsområden då detta är ett mycket viktigt och intressant ämne. Genom att ta upp denna fråga framstår EU i ett nytt ljus. Jag håller ovannämnda ämne mycket kärt på grund av min härkomst, mitt yrkesintresse och min verksamhet som parlamentsledamot.

Trots positiva förändringar gör kvinnor fortfarande mycket mer än män, särskilt när det gäller hem och familj. Detta är särskilt betungande för kvinnor på landsbygden.

Sedan Polen anslöt sig till EU har levnadsvillkoren i landet förbättrats och inkomsterna ökat. Detta bidrar till att förbättra vardagen för kvinnor på landsbygden. Det stämmer att förändringarna endast har börjat men det händer åtminstone någonting.

  Agnes Schierhuber (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Situationen för kvinnor på landsbygden förtjänar vår odelade uppmärksamhet. Genom att förbättra den kan man till fullo utnyttja utvecklingspotentialen i landsbygdsområdena. Ny kommunikationsteknik och följaktligen nya arbetstillfällen måste skapas. Det krävs relevant infrastruktur, det vill säga transportvägar för att öppna landsbygdsområdena, men framför allt krävs det goda utbildningsmöjligheter. Allt detta och mycket mer kan stoppa flykten från landsbygden.

I dag bor över hälften av EU:s befolkning på landsbygden. Landsbygden svarar för 45 procent av bruttoförädlingsvärdet i EU och där finns 53 procent av de tillgängliga arbetstillfällena. Kvinnor på landsbygden tar på sig ett större ansvar än vad som hittills har konstaterats, särskilt när det gäller det uppenbara sociala åtagandet.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är alltid ett nöje att göra motstånd mot en ståndpunkt som intagits av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jag har under en längre tid undrat varför kvinnoutskottet fortfarande finns kvar i parlamentet. Vi har ett utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och eftersom kvinnor uppenbarligen är mindre värda än alla andra måste parlamentet bisarrt nog ha ett särskilt utskott.

Om man tittar på en del av rekommendationerna i detta betänkande – och jag vet att föredraganden på just min sida har arbetat väldigt mycket med att göra dem begripliga – uppmanar vi medlemsstaterna ”att erbjuda [...] ekonomiskt stöd till ideellt arbete”. Vi kräver ”obligatorisk registrering av medhjälpande makar/makor”. Ska vi öronmärka människor som liksom jag är gifta med en kvinna och bor på landsbygden?

En del rekommendationer i betänkandet är faktiskt riktigt bra och förtjänar en noggrann undersökning och större offentlig uppmärksamhet, men eftersom de kommer från detta utskott kommer de i stället att begravas desto snabbare.

Jag värdesätter ordförandeklubban men hoppas att ni förstår varför vi är så många som inte tar rekommendationerna från kvinnoutskottet i parlamentet på allvar.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Jag heter inte Martin Schulz, utan helt enkelt Frank Vanhecke, och jag är uppenbarligen inte någon första klassens parlamentsledamot och har därför inte rätt att, när som helst, under vilken debatt som helst, oavsett tidpunkt eller längd, uttrycka min åsikt. Därför måste jag då och då vända mig till väljarnas företrädare som en vanlig dödlig och inte alls som den allra heligaste, Martin Schulz.

Med det sagt vill jag tala om betänkandet av Christa Klaß. Ni förstår, jag förnekar inte att kvinnor i avlägsna områden och på andra platser naturligtvis upplever problem till och från och naturligtvis är jag liksom alla andra rättsinnade människor för åtgärder för att förbättra situationen för människor i områden som diskrimineras, däribland genom utbildning. Det säger sig självt, det är som att sparka in en öppen dörr. Det första jag frågar mig är om detta faller under EU:s behörighet? Är detta en uppgift som EU ska lägga sig i eller är detta betänkande det femtielfte exemplet på att EU är besatt av sjukförsäkringar, socialförsäkringar och så vidare. Jag menar att det är det senare. Jag anser att subsidiariteten i särskilt detta betänkande har förtrampats. Jag menar att EU, som vi alla kan se, håller på att bli någon form av Storebror, vilket ärligt talat skrämmer mig.

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Först vill jag gratulera Christa Klaβ till hennes betänkande om kvinnornas situation i EU:s landsbygdsområden. Eftersom jag var föredragande för ett betänkande under 1990-talet om statusen för medhjälpande makar eller makor, särskilt i jordbrukssektorn, beklagar jag liksom Christa Klaβ djupt att kommissionen inte har följt upp detta betänkande som återigen nämndes i en resolution från 2003 när vi krävde en granskning av 1986 års direktiv om likabehandling av kvinnor och män som bedriver självständig förvärvsverksamhet, bland annat inom jordbruket.

Dessa miljoner osynliga arbetstagare som hjälper sina makar/makor som arbetar i familjeföretag, hantverksföretag, handelsföretag och inom jordbruket är till största delen kvinnor. För tio år sedan förordade vi en europeisk rättslig ram för att ge medhjälpande makar/makor som arbetar inom jordbruket bland annat sociala rättigheter och egen pensionsrätt. Det är fullkomligt oacceptabelt att kommissionen inte har gjort någonting på området trots upprepade krav från parlamentet. Jag hoppas därför att den äntligen tar vår begäran om att lägga fram ett förslag om ändring av direktivet före nästa år på allvar.

Jag vill även göra ett personligt yttrande om att jag inte instämmer i min brittiska kollegas kommentarer. Det skulle glädja mig mycket om det inte behövdes något utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, men om de flesta män tog lite mer hänsyn till kvinnors situation, likabehandling och lika möjligheter skulle detta utskott inte alls behövas.

- Betänkande: Tabajdi (A6-0034/2008)

  Albert Deß (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Från början avsåg jag att rösta emot betänkandet. Efter det att Csaba Sándor Tabajdi uttalade sig om punkt 41 röstade jag dock till slut för det. Jag röstade mot punkt 18, där det anges att biogas har lett till konkurrens om foder. Det håller jag inte med om: 4 000 biogasanläggningar i Europa leder då rakt inte till en snedvridning av konkurrensen. Dessutom gör biogas det möjligt att i EU dra nytta av överskottsmark inom jordbruket. Vår kollega föreslog att den gemensamma jordbrukspolitiken skulle avskaffas, men biogas är också ett sätt att hjälpa utvecklingsländerna. Dessutom tar EU emot 80 procent av Afrikas export av jordbruksprodukter och 45 procent från Central- och Sydamerika. Det är således inte vi som hindrar dessa länder från att exportera. Detta bär andra länder helt och hållet ansvaret för.

Skriftliga röstförklaringar

- Betänkande: Turmes (A6-0487/2007)

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) I energipaketet från januari 2007 lade kommissionen fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om energistatistik. Europaparlamentet ansåg dock att förslaget hade många brister som det försökte fylla genom en rad ändringsförslag.

Även om vi i viss utsträckning är kritiska mot en del av ändringsförslagen håller vi med om att befintlig statistik tas fram av stora internationella organisationer såsom Eurostat med hjälp av beräkningsmetoder som går tillbaka till en tid då fossila bränslen var förhärskande och som uteslutande utformats för att skildra driften av energisektorn ur försörjningssynpunkt.

Utvecklingen under de senaste 30 åren har gradvis lett till en klyfta mellan det ursprungliga syftet med dessa instrument och deras förmåga att återspegla verkligheten på energiområdet.

Med tiden ökar därmed risken för att vi på grund av en skev uppfattning och felaktig bedömning av situationen på energiområdet fattar beslut som inte är baserade på fakta. Det har konstaterats att kommissionens förslag bygger på det arbete som utfördes 2003, 2004 och i början av 2005 och att det inte tagits någon vidare hänsyn till en del viktiga energidokument som kommissionen offentliggjorde i mars 2006 (grönboken om energi) och i januari 2007 (energipaketet).

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för texten enligt vilken medlemsstaterna ska delta i insamlingen av nödvändiga uppgifter för att sammanställa en effektiv energistatistik. Detta är en nödvändig förutsättning för att EU ska kunna nå det uppsatta målet om att gradvis införa en sammanhängande europeisk energipolitik och agera samfällt på den internationella arenan.

Kommissionen måste se till att statistiken är jämförbar, öppen, utförlig och flexibel.

EU har åtagit sig att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent senast 2020 och se till att förnybar energi står för 20 procent av EU:s totala energiförbrukning senast 2020, där målet för biobränslen har satts till 10 procent.

Energistatistiksystemet måste anpassas till dessa åtaganden och man måste ta hänsyn till den ökande betydelsen av energieffektivitet, förnybar energi, växthusgaser, utveckling av kärnkraft och utveckling av biobränslen.

Större hänsyn måste även tas till försörjningstryggheten när det gäller de viktigaste bränslena. Det behövs lämpligare och noggrannare uppgifter på EU-nivå för att förutse och samordna EU-lösningar på eventuella försörjningskriser.

  Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Insamling av oberoende och korrekt statistik hjälper såväl konsumenter som näringsidkare och den offentliga sektorn att fatta olika typer av beslut.

Jag stöder rådets förordning om energistatistik men underkänner helt den motivering som utskottet för industrifrågor, forskning och energi har bidragit med. Jag anser inte att den stora fördelen med insamlingen av nödvändiga uppgifter är att hjälpa EU:s institutioner utarbeta en sammanhängande europeisk energipolitik och inte heller att EU ska tala med en röst på den internationella arenan.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Målet med Claude Turmes betänkande om energistatistik är att utarbeta en gemensam EU-ram som gör det möjligt att få tillgång till fullständig, korrekt och uppdaterad information om energi. Vi kräver sådana åtgärder i takt med att medborgarna och de politiskt ansvariga blir medvetna om hur viktig och invecklad energisituationen är. Jag röstade för betänkandet.

- Betänkande: Staes (A6-0004/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet av min belgiske kollega Bart Staes om statistik om bekämpningsmedel.

Jag välkomnar kommissionens insats sedan sjätte miljöhandlingsprogrammet från 2002 när det gäller erkännandet av de omfattande effekter som användningen av bekämpningsmedel får på människors hälsa och på miljön. Därför bör man vid användningen av dessa ta hänsyn till målen för hållbar utveckling och jämföra harmoniserad gemenskapsstatistik om produktion, import, export och saluföring för att utarbeta och kontrollera gemenskapslagstiftningen på området.

Det är viktigt att uppmärksamma att bekämpningsmedel inte bara används inom jordbruket. De används även av företag som ansvarar för underhåll av grönområden, vägunderhåll och järnvägstransporter.

Avslutningsvis stöder jag idén om att förtydliga begreppet ”växtskyddsmedel” genom att i förordningen ersätta det med begreppet ”bekämpningsmedel” och tydligt förklara innebörden.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Jag stöder kommissionens förslag eftersom det är viktigt att föra noggrann, harmoniserad och uppdaterad statistik om försäljning och användning av växtskyddsmedel på gemenskapsnivå för att på rätt sätt kontrollera de risker som är förenade med användningen av dessa medel.

Förslaget om att inrätta en rättslig ram med harmoniserade regler för insamling och spridning av uppgifter om utsläppande på marknaden och användning av växtskyddsmedel är mycket viktigt eftersom det krävs lämpliga uppgifter för att beräkna riskindikatorerna. Enligt experterna är dock de befintliga uppgifterna om växtskyddsmedel inte tillgängliga, öppna och tillförlitliga.

Även om jag inte stöder vissa delar av betänkandet, såsom införandet av biocider, förringar inte dessa kommissionens grundläggande idéer. Betänkandet innehåller faktiskt en del mycket positiva förslag, såsom att områden som inte används inom jordbruket ska omfattas av framtida lagstiftning och att kommersiella uppgifter skyddas på lämpligt sätt. Därför röstade jag för Bart Staes betänkande.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet. Nu får vi en vink om de oroväckande långsiktiga effekterna av de vanligt förekommande bekämpningsmedelsresterna: cancer, endokrina störningar, minskad manlig fertilitet, svagare immunförsvar, beteendeproblem. Exponering för bekämpningsmedel kan även öka risken för barnastma.

Vi behöver alltså lämpliga indikatorer för att kunna kontrollera riskerna med att använda bekämpningsmedel. Indikatorerna måste göra det möjligt att ta fram tillgängliga, öppna, relevanta och tillförlitliga uppgifter för att minska riskerna och skadorna på miljön och människors hälsa.

De aktiva komponenterna i biocider används även som växtskyddsmedel och har nästan samma effekter på hälsan och miljön. Denna kategori måste också ges en tydlig definition och beaktas i statistiken.

För att siffrorna ska bli så realistiska som möjligt måste statistiken omfatta användning av växtskyddsmedel inte bara inom jordbruket utan även inom annan verksamhet, såsom underhåll av grönområden, vägunderhåll eller järnvägstransportföretag. En kvantifierbar minskning av användningen av dessa medel måste uppnås på lång sikt.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Kravet på obligatorisk insamling av uppgifter om försäljning, användning och distribution av växtskyddsmedel är en åtgärd som jag stöder. Det möjliggör en lämplig utvärdering av den risk som dessa medel kan medföra för människors hälsa och för miljön. Den föreslagna förordningen bör omfatta biocider för att se till att definitionerna överensstämmer med paketet om bekämpningsmedel. Förordningen måste även omfatta användningen av växtskyddsmedel utanför jordbruket. Jag är nöjd med att betänkandet utgör ett steg i denna riktning och röstade därefter.

- Betänkande: Jeggle (A6-0046/2008)

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för det rådgivande betänkandet av min tyska kollega Elisabeth Jeggle om att öka mjölkkvoterna från och med den 1 april 2008. Syftet är att klara av den ökande efterfrågan på mjölk inom EU och på de globala marknaderna.

Jag välkomnar kompromissen som gör det möjligt för medlemsstaterna att öka sina produktionskvoter med 2 procent den 1 april 2008. Detta bör bidra till att återställa balansen mellan de länder som överskrider sina kvoter och de länder som underskrider sina kvoter och därmed begränsa överskottsavgifterna på EU-nivå.

  Colm Burke, Avril Doyle, Jim Higgins, Mairead McGuinness och Gay Mitchell (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Vi stöder Elisabeth Jeggles betänkande om nationella mjölkkvoter, som innebär en ökning av mjölkkvoterna med 2 procent. I utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling lade jag fram ändringsförslag som syftade till att öka mjölkkvoterna ännu mer, med 3 procent. Detta ändringsförlag fick inte utskottets stöd och i dag inte heller kammarens stöd. Vår grupp ställde oss bakom det samförstånd som nåddes om att tillåta en frivillig ökning av mjölkkvoterna med 2 procent. Och vi uppmanar rådet att följa parlamentets exempel och ge mjölkproducenterna klartecken för en tvåprocentig produktionsökning från och med april. Vi stöder tanken på en mjölkkvotsmekanism som skulle göra det möjligt för länder med för hög produktion att använda underutnyttjade kvoter i andra medlemsstater. Det vore orättvist att bestraffa producenter i vissa medlemsstater som kan och vill öka produktionen, samtidigt som EU som helhet inte utnyttjar sina kvoter till fullo. För övrigt sänder dagens omröstning en signal till producenterna om att kvotsystemet långsamt håller på att luckras upp inför utfasningen av kvoterna 2015.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Även om man i betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling avlägsnar sig från kommissionens förslag genom att argumentera för en frivillig ökning av mjölkkvoterna med 2 procent och bortser från att kvotsystemet kommer att avskaffas tar man inte ställning mot avskaffandet av det nuvarande kvotsystemet eller mot liberaliseringen av sektorn efter 2015. Detta är något som kommissionsledamoten planerar att genomföra men som vi förkastar. Därför lade vi ned våra röster.

Även om den tvåprocentiga ökningen av medlemsstaternas mjölkkvoter är frivillig fruktar vi att detta kommer att göra det möjligt för de stora länderna och de stora producenterna att öka sin produktion. Resultatet kommer att bli fallande priser för producenterna och därmed en typ av prisdumpning som kan göra det lättare att argumentera för att senare avskaffa kvoterna.

Alla ökningar av kvoterna bör kopplas till en undersökning på gemenskapsnivå. Med utgångspunkt i hur mycket mjölk som för närvarande konsumeras i varje land bör man i undersökningen definiera minimimål för konsumtionen. Dessa bör åtföljas av riktlinjer på nationell nivå och på EU-nivå i syfte att stödja produktionen i länder med underskott. På detta sätt kan en ”regionaliserad” ökning av mjölkkvoterna främjas, särskilt i de mest avlägsna och bergigaste regionerna. Detta kan kompletteras av en ”premie” för att stödja mjölkinsamlingen från producenter i dessa regioner och på så sätt garantera producenterna en skälig inkomst.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Långsiktig stabilitet och förutsägbarhet är viktigt för producenterna i mjölksektorn, och alla problem i det system som ska fortsätta till 2015 måste uppmärksammas.

De ändringar som nu föreslås om att öka kvoterna, samtidigt som man enligt Lutz Goepels betänkande ska sänka böterna, markerar början på avskaffandet av systemet långt före 2015.

Trots den senaste tidens fluktuationer på mjölkmarknaden producerar både Portugal och EU mindre än sina kvoter. Eftersom 18 av 27 länder har en produktion som understiger deras kapacitet bör man i stället för att öka kvoterna därför fördela kvoterna mellan länderna.

Den tvåprocentiga ökningen, oavsett om den är frivillig eller inte, är därför en startsignal till marknaden att regioner med större konkurrenskraft kommer att gynnas på de minst gynnade regionernas bekostnad.

Trots att Elisabeth Jeggles betänkande bidrar till att förbättra kommissionens förslag lade jag ned min röst för att visa mitt missnöje med vad som i praktiken är startskottet för avskaffandet av systemet med mjölkkvoter.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Den kompromiss som nåddes i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om Elisabeth Jeggles betänkande om mjölkkvoter är godtagbar. En ökning av mjölkkvoterna med 2 procent behövs för att EU ska kunna klara den ökade marknadsefterfrågan. Även om jag anser att denna ökning borde tillämpas i hela EU, är medlemsstaterna möjlighet att tillämpa kvoterna en bättre kompromiss än övriga alternativ. Jag stöder inte några ändringsförslag där man motsätter sig detta och har röstat i linje med denna uppfattning.

  Jean-Claude Martinez (NI), skriftlig. – (FR) Det talades tidigare om att det fanns mjölksjöar, smörberg och kylskåp fulla med kött. Sedan uppfann Bryssel några malthusianska recept för att minska produktionen. Man införde garanterad maximikvantitet, arealuttag, slaktpremier och kvoter ... för mjölk. Tusentals mjölkbönder försvann och Nya Zeeland blev kung på mjölkmarknaden.

Sedan förändrades allt. Det blev mjölkbrist. Priserna steg kraftigt. Bryssel insåg slutligen hur fel det hade varit att försöka begränsa produktionen. Därför har vi beslutat att öka kvoterna med 2 procent. Det bör påpekas att detta även görs för att få en mjuklandning inför avskaffandet av kvoterna 2015 då marknaden kommer att avregleras helt, vilket kommer att få följder för våra boskapsuppfödare i bergsområden.

På 1980-talet ruinerade vi boskapsuppfödarna och hindrade ungdomar från att komma in på marknaden eftersom det inte gick att ”köpa” operatörens ”licens”, dvs. kvoten. Om det inte längre finns några kvoter som kan fungera som skyddsnät går vi nu mot ökad ökenutbredning i de jordbruksområden som ligger i bergsområden.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Torka och foderbrist, exempelvis i Österrike, har lett till stigande mjölkpriser. Vissa medlemsstater har ännu inte använt sina ursprungliga mjölkkvoter, medan andra har nått gränsen eller kämpar för att ligga inom den. Mjölkkvoterna har hur som helst ökat med 0,5 procent i vissa länder. Om vi nu samtidigt skulle öka kvoterna med ytterligare 2 procent skulle den ömtåliga balansen mellan tillgång och efterfrågan allvarligt rubbas och detta skulle resultera i fallande mjölkpriser.

De största förlorarna skulle bli de småjordbrukare på landsbygden som spelar en viktig roll för att upprätthålla kulturarvet och är beroende av mjölkproduktionen, men som inte har någon möjlighet att bedriva stordrift. Jordbrukarna anser med rätta att de utnyttjas medan konsumenterna förväntas betala för de stigande mjölk- och livsmedelspriserna, vilket aldrig når de små producenterna. Det är hög tid att vi gör något åt detta.

En tillfällig marknadssituation får inte resultera i dessa planerade åtgärder med deras långsiktiga effekter. Därför har jag röstat emot Elisabeth Jeggles betänkande om ytterligare ökning av mjölkkvoterna.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Organisationen av marknaden för mjölk är beroende av sektorns monopolföretag. Dessa kontrollerar större delen av marknaden och har börjat argumentera för en total liberalisering av marknaden så att de maximerar sina vinster.

Kommissionens förslag om en mjuklandning och en tvåprocentig ökning av kvoterna varje år fram till 2014 – då den nuvarande ordningen upphör – innebär att den ojämna fördelningen av kvoter mellan medlemsstaterna blir ännu värre. Förslaget skulle långsamt ta död på små och medelstora jordbruk med djurhållning som kämpar för att överleva, framför allt på grund av de stigande foderpriserna.

Vi är starka motståndare till avregleringen av marknaden för mejeriprodukter. Vi anser att det behövs en icke-linjär ökning av de nationella kvoterna så att ytterligare ökningar kan tilldelas medlemsstater där produktionskvoterna av tradition har varit otillräckliga. Detta gäller för Grekland, där produktionen täcker knappt 50 procent av den inhemska konsumtionen.

Vi stöder jordbrukare med djurhållning som kräver direkta stödåtgärder för små och medelstora företag, framför allt i bergsområden, på öar och i andra problematiska områden, särskilt där den nuvarande situationen leder till att jordbruks- och djurhållningsverksamhet försvinner.

  Ole Christensen, Dan Jørgensen, Poul Nyrup Rasmussen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen (PSE), skriftlig. − (DA) De danska ledamöterna i den socialistiska gruppen röstade emot betänkandet om hälsokontrollen av gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom man i betänkandet motsätter sig en förbättring av systemet med tvärvillkor och överföring av pengar från direktstöd till landsbygdsutvecklingsstöd, vilket kommissionen hade föreslagit.

Av bland annat miljöskäl anser delegationen att det är nödvändigt att införa en 20-procentig obligatorisk modulering och stärka systemet med tvärvillkor.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Jag röstar emot detta betänkande, eftersom jag anser att en kvotökning borde ha gått till producenter som producerar ekologisk mjölk. Den höjning som nu föreslås gynnar framför allt de storskaliga producenterna på bekostnad av de små.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) På de brittiska Labourledamöternas vägnar skulle jag vilja förklara varför vi röstade som vi gjorde.

Vi är starka anhängare av den tvåprocentiga ökning av mjölkkvoterna för 2008–2009 som kommissionen har föreslagit och som gör det möjligt för EU:s jordbrukare att reagera på ökad marknadsefterfrågan. Vi har jordbrukare i EU som mer än väl klarar att möta den ökade globala efterfrågan på mjölk och det vore oacceptabelt om de nekades att dra fördel av den gynnsamma marknadssituationen.

Vi beklagar emellertid att parlamentet stöder en frivillig – till skillnad från en obligatorisk – tvåprocentig ökning av mjölkkvoterna. För mig är den tvåprocentiga ökningen även ett sätt att ge mjölkproducenterna möjlighet att producera mer och på så sätt hjälpa dem bli mer marknadsinriktade. Detta är i linje med den mjuklandning inför avskaffandet av mjölkkvoterna 2015 som anges i hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Även om jag inser att många länder, inklusive Storbritannien, inte uppfyller sin nuvarande kvottilldelning är jag övertygad om att vi i linje med avskaffandet av mjölkkvoterna 2015 måste låta jordbrukarna vänja sig vid tanken på att producera mer.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Marek Siwiec (PSE), skriftlig. − (EN) I ett befintligt utkast till förslag stödde jag uppfattningen att EU:s mjölkmarknad bör öppnas snabbare än planerat och röstade därför för en ökning av mjölkkvoterna, även om den ökning på 5 procent som Polen begärde inte lades fram i kammaren. Det gick inte att skapa majoritet för detta förslag i Europaparlamentet.

Polens restriktiva mjölkkvot hotar att inom fem till sju år förvandla landet från en nettoexportör av mejeriprodukter till en nettoimportör.

EU tilldelade Polen den klart största kvoten bland alla de 10 anslutningsländerna, vilket motsvarade Polens ställning som den fjärde största mjölkproducenten bland EU:s 25 medlemsstater när Polen blev EU-medlem i maj 2004. Polens kvot är emellertid liten jämfört med de större kvoter som tilldelats EU:s tre största mjölkproducenter – Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Kvoterna är en rest från en svunnen tid när EU:s mejerier producerade ökända berg av mjölk och EU var tvunget att hjälpa till för att priserna inte skulle kollapsa.

Ökningen av mjölkkvoterna kan ses som en början på utfasningen av kvoterna eftersom EU:s mjölkkvotssystem ska avskaffas 2015.

  Ewa Tomaszewska (UEN), skriftlig. − (PL) Jag röstade för att anta ändringsförslagen 18–21, dvs. block 1. Jag gjorde det på grund av bristen på mjölk för inhemsk konsumtion och för export till andra EU-länder, eftersom mjölkbristen innebär att barn i fattiga familjer blir undernärda och medlemsstaternas exportmöjligheter begränsas. Ändringsförslagen förkastades visserligen men jag röstade ändå för att anta hela betänkandet eftersom ökningen av mjölkkvoterna med 2 procent i varje fall är ett steg i rätt riktning, även om det är för litet. Att öka kvoterna med 3 procent för att i framtiden helt avskaffa dem – som vår regering begärde under debatten – skulle vara en mycket bättre lösning. Men det är bättre att öka kvoterna med 2 procent än att inte öka dem alls.

- Betänkande: Goepel (A6-0047/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade för Lutz Goepels betänkande om hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken för att stödja den socialdemokratiska delegationens arbete i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. De nådde godtagbara resultat i frågor som alltid har varit väldigt viktiga för jordbruksutvecklingen i EU.

Resultatet är inte det bästa möjliga. Men tack vare den kompromissvilja som Luis Manuel Capoulas Santos och andra kolleger i jordbruksutskottet visade – där de i vissa fall bortsåg från sina egna nationella intressen – kan vi nog åstadkomma mer ambitiösa resultat i nästa fas, dvs. i det lagstiftningspaket som ska läggas fram i maj och behandlas under det franska ordförandeskapet. Vi måste bli mer ambitiösa, framför allt när det gäller rättvisare fördelning av stöd, större öppenhet, bättre politik för att utveckla landsbygden, ett effektivt skyddsnät för riskhantering vid naturkatastrofer och jordbrukets roll i och bidrag till kampen mot klimatförändringen samt när det gäller biobränslen.

Tack vare dagens resultat kan Europaparlamentet hålla en bredare debatt om den gemensamma jordbrukspolitikens framtid. Denna politik måste anpassas till sociala och ekonomiska förändringar och samtidigt fortsätta att vara en av EU:s stöttepelare.

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Det var viktigt för parlamentet att få yttra sig över de allmänna riktlinjerna för den framtida hälsokontrollen.

PSE-gruppen har vunnit flera viktiga segrar, exempelvis kritiken mot frikopplingen av bidrag (djuruppfödning och odling av små grödor), den gemensamma jordbrukspolitikens mål när det gäller livsmedelssäkerhet, bevarandet av ekosystem, uppgraderingen av åkermark, den gradvisa bidragssänkningens omfördelningseffekter, modulering, skyddsnät, erkännande av branschorganisationers roll, jordbrukets bidrag i kampen mot klimatförändringen etc.

Till skillnad från PSE-gruppen ville jag även stödja följande punkter:

- Delvis frikopplat stöd måste behållas för djurpremier, men man måste se till att detta inte bara omfattar intensiv eller storskalig djurhållning (punkterna 26 och 32).

- Historiska uppgifter kan inte ligga till grund för vissa jordbrukares efterlevnad av höga miljöstandarder (punkt 16).

- Behållandet av en gradvis sänkning av direktstödet eftersom detta skulle möjliggöra en rättvisare fördelning av den gemensamma jordbrukspolitikens resurser (punkt 67).

- Kritik mot studier om genmodifierade organismer, påminnelse om att samexistens inte fungerar, stöd för försiktighetsprincipen (ändringsförslag 30).

- Nej till avskaffandet av mjölkkvoter 2015 (punkt 76).

  Colm Burke, Avril Doyle, Jim Higgins, Mairead McGuinness och Gay Mitchell (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Vi stöder den övergripande inriktningen i betänkandet om hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Men det är viktigt att påpeka att det är nödvändigt att ta hänsyn till den specifika situation som råder på Irland, som har frikopplat allt direktstöd från produktionen. Detta gäller framför allt åtagandet till alla jordbrukare inom ramen för reformen av Agenda 2000 om att det skulle bli mindre byråkrati. Hittills har resultaten inte varit odelat positiva.

När det gäller att behålla bidrag till producenter kan vi inte godta ett system som går mot ett schablonbelopp per hektar. Jordbrukarna har gjort upp sina budgetar på grundval av att det nuvarande systemet ska finnas kvar till 2013. Försöken att öka moduleringen och ta bort mer av direktstödet till producenter är också ovälkomna. Vi skulle ha välkomnat en kraftig ökning av mjölkkvoterna, men i linje med vår ståndpunkt om Elisabeth Jeggles betänkande har vi accepterat det samförstånd som nåddes om en tvåprocentig ökning det kommande marknadsåret.

På lång sikt är det emellertid risken för ett dåligt WTO-avtal som överskuggar EU:s jordbrukssektor. En sådan överenskommelse måste undvikas.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Lutz Goepels betänkande om hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken eftersom det framförs krav på viktiga åtgärder för att stödja jordbruksutvecklingen, en av de största sektorerna i EU.

I detta sammanhang skulle jag vilja lyfta fram betänkandets argument om att medel måste göras tillgängliga för att bevara mejerinäringen i regioner som Azorerna. Jag skulle också vilja lyfta fram det stora engagemang som Luis Manuel Capoulas Santos har visat och de viktiga bidrag som hans ändringsförslag har utgjort.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Den kritik av kommissionens förslag som framförs i resolutionen är otillräcklig, även om den omfattar två av de många förslag som vi själva har kommit med. Det allmänna synsättet är emellertid negativt, framför allt eftersom man insisterar på att frikoppla produktionsbidrag genom att uppmana kommissionen att öka frikopplingstakten. Erfarenheterna visar emellertid att frikoppling av direktstöd från jordbruksproduktionen får negativa effekter. Därför röstade vi emot förslaget till resolution.

Vi ser dock betänkandets förkastande av allt återförstatligande av den gemensamma jordbrukspolitiken som något positivt. Även uppmaningen om åtgärder i syfte att omstrukturera och främja centrala jordbrukssektorer (exempelvis mejeri-, nötboskaps- och fårsektorerna) ser vi som något positivt. Dessutom gläder det oss att man har antagit våra förslag om att Europeiska kommissionen vid WTO-förhandlingarna måste ta hänsyn till jordbruksproduktionens särdrag som en livsmedelsproduktionssektor och ett strukturellt redskap för territoriell balans, bevarandet av miljön och garantier för tillräckligt hög livsmedelssäkerhet.

Vi ser även positivt på att man har tagit med vår uppmaning till kommissionen och Europaparlamentet om att vidta de åtgärder som krävs för att förhindra spekulativ verksamhet, dvs. att de stora livsmedelsföretagen tar över livsmedelsmarknaden och bildar karteller.

  Christofer Fjellner (PPE-DE), skriftlig. − Vid den hälsokontroll som nu sker av den gemensamma jordbrukspolitiken har kommissionen och Europaparlamentet haft möjlighet att ta ett ambitiöst och kraftfullt grepp om den fortsatta utvecklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är av avgörande betydelse att reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken fortsätter i en marknadsorienterad riktning, som innebär att konsumentens val står i centrum för jordbrukarnas beslut om produktion, samtidigt som vi minskar den totala kostnaden för jordbrukspolitiken. Med för närvarande starkt växande global efterfrågan på jordbruksprodukter finns det mycket goda förutsättningar att skynda på avregleringen av jordbrukspolitiken.

Den moderata delegationen beklagar att varken kommissionen eller Europaparlamentet tagit tillfället i akt att göra detta, och vi har därför röstat nej till betänkandet.

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag avstod från slutomröstningen om detta betänkande. Trots att det innehåller många bra detaljer går det inte tillräckligt långt. Varje reform av den gemensamma jordbrukspolitiken måste för det första omfatta åtgärder för att sänka stödet och öka marknadens roll på jordbruksområdet. För det andra måste man sträva efter att främja ekonomin på landsbygden i stort, inte bara koncentrera sig på jordbruksföretagen. För det tredje måste man främja ”bra” livsmedel i stället för att låta kvantitet gå före kvalitet. Det är endast på så sätt som vi kan skapa en gemensam jordbrukspolitik som motsvarar det nya millenniets behov och krav.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Förutom frågan om mjölkkvoter anser jag att kommissionens förslag är mycket bra. Lutz Goepels betänkande förbättrar det på många sätt även om man kommer med vissa ändringar som jag inte kan godta.

Å ena sidan stöder jag kommissionens tanke på att gradvis sänka bidragen. Allmänheten blir mer och mer kritisk till jordbruksbidrag och efter markskyddsöversynen – som har gjort systemet tydligare och mer öppet för insyn – har vissa obalanser blivit tydliga. Därför är det nödvändigt att hitta ett rättvist sätt att begränsa storleken på de bidrag som betalas ut till storjordbrukare.

Å andra sidan anser jag att man genom att undanta medel från modulering i vissa regioner inte bidrar till att komma till rätta med de stora regionala skillnader som finns inom EU:s jordbrukssektor.

När det gäller mjölkkvoterna är jag slutligen emot den tvåprocentiga ökningen 2008 och även sänkningen av böterna, eftersom jag anser att dessa åtgärder kommer att leda till att systemet med mjölkkvoter kommer att avskaffas före 2015. Detta kommer att få negativa konsekvenser för de mest utsatta regionerna, som är beroende av mjölkproduktion, och för alla jordbrukare i dessa områden som har investerat i denna sektor och som kommer att få se alla sina förväntningar bli till intet.

Av alla dessa skäl lade jag ned min röst.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Den ”hälsokontroll” av den gemensamma jordbrukspolitiken som kommissionen har inrättat är inte alls någon hälsokontroll. Det är en helt ny reform. Det är också ytterligare ett steg mot den ekonomiska omorganisationen av världen som Bryssel i flera år har arbetat på i skuggan av Washington. I sydliga länder och i Förenta staterna har det gällt jordbruket. I norr har det gällt tjänster och industri, i hård konkurrens från tillväxtekonomier.

EU:s jordbrukssektor offras och kommer snart helt att lämnas över till marknadskrafterna. Det är dessutom en snedvriden marknad för den har lämnats försvarslös mot import och nekas tillgång till exportmarknader.

Jordbrukssektorn är inte som vilken annan sektor som helst. Eftersom den ger människor föda innegriper den nationellt oberoende och nationell suveränitet. Livsmedelskvaliteten påverkar folkhälsan. Brukandet av jorden påverkar den fysiska planeringen, skyddet av miljön, den biologiska mångfalden, förvaltningen av vattenresurserna, organisationen och befolkningen i landsbygdsområden etc. Men trots detta är det en produktiv verksamhet.

Att göra sig av med all aktiv jordbrukspolitik är värre än ett brott. Det är ett stort misstag. Det är verkligen synd att fördraganden, med några få undantag, inte har ifrågasatt denna logik.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − I Sverige har både den förra och den nuvarande regeringen i positiva ordalag beskrivit den kommande “hälsokontrollen” av EU:s långtidsbudget och den gemensamma jordbrukspolitiken de närmaste åren och hur den kommer att leda till mycket stora förändringar och reformer.

Nu ser vi hur Europaparlamentets federalistiska majoritet anser att stats- och regeringscheferna gjorde en överenskommelse från 2002 om att bibehålla jordbruksanslagen inom den första pelaren på samma nivå fram till 2013 och att den överenskommelsen ska accepteras.

Hur kan man tolka överenskommelsen från 2002 på så olika sätt? Europaparlamentets kristdemokratiska/konservativa och socialdemokratiska majoritet anser att reformer ska ske först efter 2013. Socialdemokraterna och den borgerliga alliansen i Sverige har sagt till de svenska väljarna att reformer ska inledas på grundval av ”hälsokontrollen” 2008-2009 direkt i långtidsbudgeten.

Vilken sida har rätt om överenskommelsen från 2002?

Junilistan anser absolut att reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken och en minskning av dess kostnader i EU:s budget ska ske direkt efter avslutad hälsokontroll. Alla andra lösningar vore att bedra väljarna i de sex medlemsländer som 2005 inte ville expandera EU:s långtidsbudget.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för detta betänkande, i vilket det framför allt rekommenderas att man ska ta särskild hänsyn till särdragen hos problemregioner och känsliga sektorer som djurhållningssektorn, och förenkla reglerna för jordbrukarna.

Målet är att få den gemensamma jordbrukspolitiken att fungera bättre på grundval av de erfarenheter som vunnits sedan 2003, och att anpassa detta till de nya utmaningar och möjligheter som ett EU med 27 medlemsstater innebär 2008.

I betänkandet hävdas det att direktstöd kommer att behövas efter 2013, inte bara vid problem på marknaderna utan även som kompensation för de tjänster som jordbrukarna tillhandahåller samhället och de mycket höga miljö-, hälso- och djurskyddsstandarderna.

När det gäller riskhantering bör parlamentet i detta betänkande sända ett budskap till kommissionen inför den framtida reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Med hjälp av offentlig finansiering måste man snabbt ta fram privata eller blandade försäkringssystem så att man kan se till att det råder lika förhållanden för alla medlemsstater. Kommissionen bör överväga att i framtiden införa ett återförsäkringssystem på EU-nivå för klimat- eller miljörelaterade naturkatastrofer. Och åtgärderna för att förebygga riskerna bör finansieras under första pelaren (stöd till jordbruksmarknaderna).

  Marian Harkin (ALDE), skriftlig. − (EN) Jag är en varm anhängare av tanken på att vi måste säkra lämplig finansiering för landsbygdsutveckling. Många människor som bor på landsbygden sysslar inte direkt med jordbruk eller arbetar endast deltid inom jordbruket. För att garantera en balanserad regional utveckling måste vi se till att det råder balans mellan stad och landsbygd. Detta får emellertid inte ske på bekostnad av den första pelaren. Landsbygdsutveckling är i sig själv ett mål som är värt att sträva efter. Och detta får inte begränsas av att man ska behöva förlita sig på modulerade medel.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för det antagna ändringsförslaget 29 i vilket kommissionen och medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder för att motarbeta spekulation, kontroll av livsmedelsmarknaden och skapandet av karteller inom livsmedelsindustrin. Jag hoppas att stormarknader kommer att hindras från att tvinga livsmedelsproducenter att acceptera ekonomiskt ohållbara priser för sina produkter. Jag stödde även ändringsförslag 30, där man kräver mer kontroll av genetiskt modifierade grödor och konstaterar att det är omöjligt för genmodifierade grödor att växa tillsammans med traditionella och/eller ekologiska grödor. Man kräver dessutom att de genmodifierade grödor som vissa medlemsstater har infört ska dras tillbaka. Opinionsundersökningar visar att detta har starkt stöd bland allmänheten.

  Astrid Lulling (PPE-DE), skriftlig. − (DE) För att förhindra att europeiska livsmedel av hög kvalitet blir sällsynta och mycket dyra måste många nu börja lära sig att EU:s jordbruksmarknad måste vara konkurrenskraftig, hållbar, mångfunktionell och heltäckande, liksom internationellt konkurrenskraftig.

Vi behöver fortfarande den gemensamma jordbrukspolitiken. Men det är viktigt att se till att jordbruket i framtiden blir tillförlitligt, förutsägbart och stabilt.

Den kompromiss som vi röstar om i dag är frukten av ett beundransvärt arbete av vår föredragande Lutz Goepel. Jag är emellertid inte helt nöjd med kompromissen, framför allt eftersom det inte är rimligt att förvänta sig den föreslagna moduleringen på över 10 000 euro från jordbrukarna i mitt hemland, även om det tydligen bara rör sig om 1 procent. Den omständighet att dessa resurser ska återföras till de regioner där de uppstår är en klen tröst för enskilda jordbrukare. Föreställ er bara om vi skulle sänka lönerna för anställda inom exempelvis den offentliga sektorn.

Förslagen om ett grundläggande skyddsnät och ett krishanteringssystem välkomnas.

Det måste också klargöras att artikel 69 inte är ett universalmedel, även om det är godtagbart att använda dessa instrument för att finansiera åtgärder för att till exempel stödja unga jordbrukare, skogsplantering och tidiga skördar.

Även om vi fortfarande saknar medbeslutandebefogenheter på jordbruksområdet skulle jag ändå vilja varna kommissionen för att vara för envis.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att ange tonen för vidare reformer på området och jag har svårt att helt och fullt stödja Lutz Goepels betänkande om hälsokontrollen. Målet för hälsokontrollen bör verkligen vara att skapa en marknadsdriven sektor som engagerar sig för en hållbar landsbygd och en hållbar miljö. Vi måste gå ifrån den protektionistiska kultur och de subventioner som snedvrider marknaden och som underlättas genom den nuvarande gemensamma jordbrukspolitiken. Politiken bör dessutom främja tredjeländers, särskilt utvecklingsländers, handel med oss. Mitt sätt att rösta speglar dessa synpunkter.

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Om översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken ska lyckas måste den ha olika prioriteringar och givetvis större resurser. Nedläggning av åkermark och minskad produktion leder till en allmän nedgång i landsbygdsområden och till att deras roll som den främsta sociala och ekonomiska sektorn minskar. Vi efterlyser en radikal förändring av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det behövs åtgärder för att göra det möjligt för små och medelstora jordbruk att fortsätta produktionen. Landsbygdsbefolkningen, mångfalden, miljöskyddet och folkhälsan måste bevaras och upprätthållas. Vi efterlyser en gemensam jordbruksförsäkringspolitik mot alla eventualiteter, inte bara väderrelaterade utan även sådana som beror på livsmedels- och marknadsinstabilitet. Vi motsätter oss att man prioriterar harmoniseringen av jordbrukspolitiken med WTO:s mål och WTO-förhandlingarna. Vi efterlyser en jordbrukspolitik som ger billig mat av hög kvalitet till alla. Därför röstar jag emot detta betänkande.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) All politik måste tydligt motsvara ett behov och måste effektivt möta detta behov. Mot bakgrund av den nuvarande situationen på jordbruksmarknaden, konsumtionsmönster, miljökrav och framtida trender måste den gemensamma jordbrukspolitikens förutsättningar, koncept och regler omprövas och reformeras. Som en central del av denna reform måste det ingå vissa nyckelförslag, exempelvis vikten av en livskraftig landsbygd, behovet av att förhindra att det europeiska jordbruket försvinner, jordbrukarnas inkomster, behovet av att få in unga entreprenörer och kreativa produktionssätt och förvaltningsmodeller på marknaden samt konsumenternas intressen, som – trots att vi alla är konsumenter – oftast inte försvaras tillräckligt starkt.

Trots de omedelbara nackdelar som allmänt fallande jordbrukspriser kan få för vissa samhällssektorer, både i industriländer och i utvecklingsländer, har denna reform flera fördelar (konsumtionen kommer omedelbart att öka bland människor i länder med snabbare utveckling) och potentiella nyttoeffekter som man måste ta hänsyn till. Det är det synsättet som jag vill att både EU och de nationella regeringarna ska inta.

  Olle Schmidt (ALDE), skriftlig. − Det finns två saker som en EU-vän måste förklara (om så inte försvara) när man kommer hem och ska prata om sitt arbete i EU. Det ena är parlamentets flyttcirkus till Strasbourg. Det andra är jordbruksstödet. I båda fallen är den nuvarande ordningen lika omöjlig att försvara – och att förklara. Det finns inga goda skäl för oss att åka till Strasbourg. Det finns inte heller någon anledning för EU:s skattebetalare att göda det brittiska kungahuset, som i dag tillhör dem som främst gynnas av systemet samtidigt som afrikanska producenter slås ut.

Goepels betänkande gick i helt fel riktning, och därför röstade jag nej. Det gjorde jag framför allt för att jag anser att viljeriktningen är felaktig: mer direktstöd, mindre reformer, mindre marknadstillvändning. Kommissionen har kommit en bra bit på väg med att gå över till ett mer modernt system för jordbruksstöden. Det är trist att parlamentet då tycks vilja vrida klockan tillbaka.

  Brian Simpson (PSE), skriftlig. − (EN) På de brittiska Labourledamöternas vägnar vill jag förklara varför vi röstade på det sätt som vi gjorde.

För det första anser vi att det behövs en grundläggande förändring av den gemensamma jordbrukspolitiken så att vi kan gå ifrån direktstöd till jordbrukare och i stället gå mot ett system som uppmuntrar en hållbar landsbygd. Därför skulle vi ha velat se total frikoppling av direktstöden, men vi inser att många länder upplever detta som ett problem.

För mig är det viktigt att reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken inte ses som en fråga om storjordbruk mot småjordbruk. Man bör se det som en fråga om effektivitet mot ineffektivitet.

Därför kommer jag och den brittiska Labourdelegationen att rösta för ändringsförslag till stöd för en ökning av medel för landsbygdsutveckling, öppnandet av handelsförbindelser med utvecklingsländer, och emot ändringsförslag som omfattar protektionistiska åtgärder för EU:s jordbrukare. Vi skulle vilja att kommissionen avskaffade den gradvisa sänkningen av stödet och hanterade frågan om direktstöd på ett mer radikalt sätt.

Vi kommer inte att rösta emot betänkandet utan lägga ned våra röster i förhoppningen om att parlamentet kommer att inse behovet av en radikal reform när lagstiftningsförslagen läggs fram.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.)

  Catherine Stihler (PSE), skriftlig. − (EN) Det måste finnas ett konstant behov av att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken. Tyvärr är inte parlamentets betänkande tillräckligt ambitiöst.

  Daniel Strož (GUE/NGL), skriftlig. − (CS) Eftersom jag företräder Tjeckien här i Europaparlamentet anser jag att det är min plikt att påtala följande fakta om Lutz Goepels betänkande om hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionens förslag om att revidera den gemensamma jordbrukspolitiken bör resultera i lagstiftningstexter som rådet och parlamentet ska lägga fram senast i maj 2008. Tjeckien stöder helt och hållet ett dynamiskt EU-jordbruk som kretsar kring hållbar utveckling av jordbruks- och livsmedelsindustrier och vars prioritet är att garantera både livsmedelssäkerhet och trygg energiförsörjning. För Tjeckien är modulering och en gradvis sänkning av direktstödet de viktigaste åtgärderna när vi ska debattera revideringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Åtgärder som en gradvis sänkning – en sänkning av direktstödet beroende på gårdarnas storlek – skulle få selektiva effekter endast i vissa medlemsstater och negativa konsekvenser för jordbrukssektorns konkurrenskraft i länder som Tjeckien. Samtidigt skulle dessa åtgärder definitivt leda till uppstyckning av gårdar. Därför är det extra svårt för Tjeckien att godta det nuvarande förslaget om modulering och gradvis sänkning av stödet. Och det gäller nog inte bara Tjeckien.

  Marianne Thyssen (PPE-DE), skriftlig. − (NL) I Lissabonfördraget har de fem målen för den gemensamma jordbrukspolitiken lämnats oförändrade jämfört med det nuvarande fördraget. I fördraget anges det bland annat att skäliga priser ska garanteras. Detta mål är nu mer relevant än någonsin för konsumenterna.

Ett annat problem är att EU:s jordbrukspolitik för närvarande lider av bristande effektivitet. När allt kommer omkring får vi inte blunda för de negativa sidorna av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jordbrukarna måste kunna få en skälig inkomst men de måste också arbeta effektivt så att ungdomar fortsätter att välja en karriär inom jordbruket.

Mariann Fischer Boel – kommissionsledamot med ansvar för jordbruk och landsbygdsutveckling – har sagt att man inte behöver vara sjuk för att göra en hälsokontroll. Och det brukar jag ofta upprepa. Vi måste våga fråga oss om den nuvarande jordbrukspolitiken är anpassad till utvecklingen på (världs)marknaden och de 27 EU-medlemsstaternas behov. Debatten om hälsokontrollen är dessutom en möjlighet för jordbrukspolitiken att fortsätta stå i fokus för den allmänna opinionen.

EU-medborgarna förväntar sig livsmedelssäkerhet och livsmedelssuveränitet. Med detta initiativbetänkande lägger parlamentet korten på bordet och förser kommissionen med en stark text.

  Georgios Toussas (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Förslagen om en ”hälsokontroll” av den gemensamma jordbrukspolitiken är en ny attack på små och medelstora jordbrukare.

Små och medelstora jordbrukare lider av resultaten från 2003 års översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. Arbetslösheten har ökat eftersom tusentals små och medelstora jordbruksföretag har försvunnit.

I Grekland har tobaksodlingen minskat med 70 procent, två av fem sockerfabriker har stängt, jordbruksinkomsterna har gått ned och vingårdarna kommer att bli färre.

I kommissionens nya förslag tas bidrag från produktion och direktstöd till jordbrukarna och förs över till den andra pelaren, vilket framför allt gynnar affärsmän. Förslagen innebär att interventionsinstrumentet helt försvinner och att jordbruksbidragen minskar från och med 2009. Detta kommer att leda till att små och medelstora jordbruksföretag kommer att försvinna ännu fortare.

Åtgärderna syftar till att få större stöd från markägare och multinationella livsmedelsföretag. Jordbruksmarken kommer att koncentreras snabbare, produktionen av och handeln med jordbruksprodukter kommer att ligga i händerna på ett fåtal och de grundläggande ojämlikheterna och orättvisorna i den gemensamma jordbrukspolitiken kommer att bli mer akuta (20 procent av företagen erhåller 80 procent av bidragen). Hänvisningen till att jordbruket bidrar till att skydda miljön är hyckleri, eftersom elimineringen av tusentals små och medelstora jordbruksföretag bidrar till att förstöra dessa regioner och användningen av grödor för att producera biobränsle kommer att leda till stigande livsmedelspriser.

Vi röstar emot EU:s förslag om en ”hälsokontroll” av den gemensamma jordbrukspolitiken.

- Betänkande: Klaß (A6-0031/2008)

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för detta betänkande av Christa Klaß om kvinnornas situation i EU:s landsbygdsområden eftersom jag anser att könsdimensionen måste beaktas i landsbygdsutvecklingspolitiken. På så sätt kan man bidra till att nå Lissabonstrategins mål om tillväxt, utbildning och social sammanhållning.

Jag anser att kvinnor spelar en viktig roll för att främja lokal och social tillväxt. Det är därför som förslagen om att förbättra levnadsvillkoren för kvinnor i landsbygdsområden genom att exempelvis inrätta utbildnings- och yrkesutbildningsinfrastrukturer på alla nivåer, främjandet av lika tillträde till arbetsmarknaden, tillhandahållandet av incitament för att uppmuntra kvinnligt entreprenörskap och utvecklandet av sociala hälsotjänster av hög kvalitet är så viktiga för en hållbar landsbygdsutveckling.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi välkomnar antagandet av flera ändringsförslag som förbättrar slutversionen av betänkandet, inklusive ett av våra förslag, där vi betonar behovet av att värdesätta kvinnors arbete så mycket som möjligt, även invandrarkvinnors arbete. Dessa tillhör inte de familjer som äger gårdarna utan arbetar på fälten och de påverkas extra mycket av diskrimineringen inom jordbrukssektorn. Därför röstade vi för detta betänkande.

Vi beklagar emellertid att våra andra förslag om kvinnors situation i landsbygdsområden inte antogs. Deras situation påverkas starkt av den allmänna jordbrukssituationen och kvinnor drabbas av effekterna av orättvisa åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket har lett till att allt fler lämnar sina små och medelstora jordbruksföretag och familjejordbruk.

Vi fortsätter därför att betona behovet av en omfattande översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken där skyddandet av familjejordbruk och små och medelstora jordbruksföretag ska prioriteras så att man kan stödja produktionen och garantera inkomsterna.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. − (PL) Utan att undervärdera betydelsen av städer och tätbebyggda områden är det viktigt att komma i håg att det mesta av EU:s sociala och ekonomiska liv sker på landsbygden. Därför gläds jag åt Christa Klaß betänkande om kvinnornas situation i EU:s landsbygdsområden. Vår debatt sammanfaller perfekt med den allmänna debatt som kopplas till firandet av Internationella kvinnodagen.

Jag stöder den allmänna tanken i betänkandet, dvs. att utvecklingen i landsbygdsområden inte enbart kan baseras på jordbruk. EU:s jordbrukspolitik syftar till att garantera en verklig, hållbar landsbygdsutveckling och på så sätt ge lokalbefolkningen, inklusive kvinnorna, större möjligheter att utveckla sin potential. Detta innefattar att kvinnor får en viktigare roll i lokalsamhällena och drar sitt strå till stacken när det gäller att bilda nya företag och involveras i den tjänstesektor som håller på att utvecklas.

Jag vill kraftigt understryka att den styrande principen när det gäller att definiera verksamhet i landsbygdsområden bör vara lika möjligheter mellan män och kvinnor. Ett av de sätt som detta kan bedömas på är genom kvinnors tillträde till arbetsmarknaden. Tyvärr är sysselsättningsindikatorerna för kvinnor låga på landsbygden eftersom kvinnor som arbetar inom jordbruket inte alltid räknas som en del av arbetskraften. Dessa kvinnor har dessutom färre möjligheter till löneanställning än kvinnor i städerna.

Det enda sättet att komma till rätta med denna ogynnsamma situation är att ändra lokalbefolkningens mentalitet och genom de nya finansiella incitament som EU håller på att ta fram för landsbygdsområdena.

  Ian Hudghton (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag stödde Christa Klaß betänkande, som tar upp många viktiga problem som kvinnor har på landsbygden. Dålig lön, brist på tillgång till tjänster som barnomsorg och social utslagning är alltför vanliga problem i landsbygdssamhällen. Medlemsstaterna måste ta itu med dessa problem och se till att levnadsvillkoren i landsbygdsområdena blir rättvisa för alla medborgare.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Jag är för åtgärder för att stödja kvinnor i landsbygdsregioner eftersom just denna grupp är hårt drabbad av arbetslöshet och därigenom fattigdom och eventuellt social utslagning.

Som Christa Klaß påpekar i sitt betänkande är regionalpolitiken och utvecklingen av dessa missgynnade regioner och deras befolkning en av EU:s politiska prioriteringar. Med tanke på att kvinnors rätt till lika möjligheter urholkas även i välmående regioner är det viktigt att stödja kvinnor i fattiga landsbygdsregioner och utveckla deras möjligheter att delta i arbetslivet.

Jag skulle särskilt vilja framhålla de befintliga och otillräckliga bestämmelserna för vad som ingår i försäkringar för medhjälpande maka/make, av vilka de flesta är kvinnor. Här behövs det en snabb och effektiv lagändring. Avsaknaden av rättslig status i samband med rätt till mamma- och sjukledighet, särskilt för kvinnor som är egenföretagare och medhjälpande makar, måste också förbättras.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag välkomnar betänkandet av Christa Klaß om kvinnornas situation i EU:s landsbygdsområden. Målet att minska kvinnors migration från landsbygdsområden har mitt fulla stöd. Genom att införa åtgärder för att påvisa, skydda och främja kvinnors roll inom landsbygdssektorn kommer vi inte bara att förbättra jämställdheten inom dessa områden utan även stimulera ekonomisk tillväxt och uppmuntra hållbar utveckling inom denna sektor. Jag röstade för betänkandet.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) EU borde ägna mycket större uppmärksamhet åt jämställdhet mellan könen på landsbygden. Situationen för kvinnors rättigheter, och deras plats i landsbygdssamhället, kräver avsevärt större beslutsamhet från medlemsstaternas och kommissionens sida.

Å ena sidan har kvinnor en särskilt ogynnsam rättslig status när de arbetar inom jordbrukssektorn som medhjälpande makar. Kommissionen måste få bort denna rättsliga ojämlikhet, som vid en skilsmässa innebär att vissa europeiska kvinnor inte har rätt till social trygghet, mamma- eller sjukledighet eller möjlighet att förvärva pensionsrättigheter.

Å andra sidan finns det inte tillräckligt med stöd för ekonomiska initiativ och kvinnligt entreprenörskap. Medlemsstaterna måste exempelvis erbjuda ekonomiska incitament till företag som diversifierar kvinnors arbete och som mer allmänt stöder utvecklingen av infrastruktur och ny teknik i landsbygdsområden. På det stora hela måste kommissionen göra en grundligare analys av program för främjande av landsbygdsutveckling ur en kvinnlig synvinkel.

Landsbygdsområdena står för 56 procent av EU:s befolkning. Jag ger mitt helhjärtade stöd till förslagen i Christa Klaß betänkande, för kvinnor kan verkligen bidra med sin dynamik och kreativitet.

  Lydia Schenardi (NI), skriftlig. – (FR) Kvinnors situation i landsbygdsområden har diskuterats många gånger vid otaliga internationella kvinnokonferenser (1975, 1980, 1985 och 1995), konferenser om jordbruksreformer och landsbygdens utveckling (1979) och befolkningskonferenser (1994) Även kommissionen och Europaparlamentet har diskuterat frågan. Men att samla på sig massa texter är ganska meningslöst eftersom det alltid rör sig om samma observationer: andelen män bland befolkningen i landsbygdsområdena ökar och det har inte skett någon förbättring av statusen för makar som hjälper till i jordbruksföretagen.

Det är hög tid att utforma strategier för att råda bot på massflykten av kvinnor från landsbygden, framför allt kvalificerade kvinnor. Det är också dags att ta hänsyn till utarbetandet av övergripande riktlinjer på global nivå, framför allt avskaffandet av handels- och finanskontroller, och privatiseringen av jordbruket i en strikt reglerad och kvotfylld kommersiell sektor.

Tiderna förändras, men inte de tankesätt och traditioner enligt vilka kvinnor inom jordbruket ska fungera som medhjälpare eller obetalda anställda, oftast i rena familjeföretag.

I betänkandet föreslås att detta ska ändras och därför röstar vi för betänkandet.

- Betänkande: Tabajdi (A6-0034/2008)

  Bernadette Bourzai (PSE), skriftlig. – (FR) Jag skulle vilja gratulera Csaba Sándor Tabajdi till hans utmärkta betänkande och hans gedigna arbete och sammanfattning.

Jag vill emellertid påpeka att jag röstade emot ändringsförslag 27:

”27. Europaparlamentet betonar i detta sammanhang vikten av grön genteknik och kräver att medlemsstaterna och kommissionen ska öka forskningen om modern utsädes- och växtskyddsteknik, så att biogasproduktion inte konkurrerar med produktion av livsmedel av hög kvalitet och andelen biomassa per yta kan höjas avsevärt.”

Jag anser att biogas framför allt bör framställas av jordbruksavfall. Man bör inte utveckla genmodifierade frön och bekämpningsmedel i syfte att främja en mycket mer intensiv form av jordbruk. Detta skulle skada miljön och motverka alla fördelar med biobränslen. Som framgår av titeln på detta betänkande måste vi framför allt främja hållbart jordbruk.

Jag kommer att vara ansvarig för det yttrande över förslaget till direktiv om främjandet av förnybara energikällor som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ska utarbeta.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) I detta betänkande tar man upp flera viktiga frågor och kommer fram till en del slutsatser som vi stöder. Framför allt håller vi med om att vi innan vi använder specifikt framställd biomassa först bör använda oss av de olika avfallskällor som har ett energivärde och ett ekonomiskt värde så att vi på så sätt kan minska eller lösa allvarliga miljöproblem. Det är också bra att det i betänkandet bekräftas att biogas har större potential än flytande biobränslen, ett faktum som kommissionen har ignorerat.

Vi anser emellertid att vissa frågor borde ha behandlats grundligare, framför allt skillnaden mellan biogas och den extremt viktiga biometan, som är en uppgraderad variant av biogas. En tydlig distinktion måste göras mellan biogas och biometan. Biometan kan och måste produceras från avloppsreningsverk, soptippar och industriavfall, plus givetvis boskapsavfall. Schweiz och Sverige producerar redan biometan och distribuerar den via naturgasnät. I Göteborgsområdet i södra Sverige finns det redan 4 500 bilar som drivs enbart av biometan. I Förenta staterna finns det många producenter av biometan, som distribueras som flytande biometan.

Vi betonar därför att kommissionen måste prioritera finansieringen av biometanprojekt runt om i EU.

  Duarte Freitas (PPE-DE), skriftlig. − (PT) I Csaba Sándor Tabajdis betänkande betonas potentialen hos biogas från jordbruket och det föreslås att man ska anta ett direktiv om produktion av biogas.

Jag röstade för Csaba Sándor Tabajdis betänkande eftersom jag anser att biogasanvändningen har två fördelar. För det första kan den bidra till en trygg och hållbar energiförsörjning i EU, och för det andra ger den jordbrukarna nya inkomstmöjligheter.

Biogas skulle kunna bli särskilt betydelsefullt för att nå kommissionens nya mål för förnybar energi till 2020.

  Bogusław Liberadzki (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för betänkandet om hållbart jordbruk och biogas: behov av översyn av EU-lagstiftningen (2007/2107(INI)).

Föredraganden Csaba Sándor Tabajdi har med rätta påpekat att det är dags att börja utnyttja biogasens energipotential. Precis som han påpekar kan biogas komma ett ersätta naturgas.

Jag håller med om påståendet att investeringar i produktion av biogas från olika källor bör främjas och att EU-medel till regional utveckling och landsbygdsutveckling bör användas för detta syfte.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) I Csaba Sándor Tabajdis betänkande om hållbart jordbruk och biogas påpekas det mycket riktigt att biogas har en stor potential som EU än så länge inte har utnyttjat. Jag stöder uppmaningen till kommissionen om att utarbeta en konsekvent biogaspolitik. Vi måste främja utarbetandet av en biogaspolitik i hela EU om vi vill att Europa verkligen ska kunna diversifiera sin energiproduktion. I biogas har vi en möjlighet att både öka den förnybara energiproduktionen och bidra till hållbar ekonomisk utveckling, hållbar jordbruksutveckling och hållbar landsbygdsutveckling. Jag stöder rekommendationerna i betänkandet.

  Andreas Mölzer (NI), skriftlig. − (DE) Biogasanläggningar som drivs av småjordbrukare är en rationell lösning. Här kan slam och annat avfall användas för att producera biogas innan det komposteras till kvalitetsgödsel eller kopplas till fodertorkning, vilket i båda fallen innebär en sluten ekologisk cykel.

Däremot måste ökat stöd till biogasanläggningar förkastas för att förhindra att livsmedel av hög kvalitet används till bränsle- och energiproduktion. Under inga omständigheter bör storföretag få arrendera åkermark från jordbrukare för att producera så kallad bioenergi eller biobränslen, så att denna mark inte längre används för livsmedelsproduktion. I så fall skulle vi översvämmas av monokulturer, bekämpningsmedel och gentekniker och samtidigt ge upp vår förmåga att vara självförsörjande på livsmedel.

Vi bör välkomna optimeringen av befintliga system och införandet av processer som effektiviserar dessa system. Men övriga frågor är problematiska av de skäl jag precis anförde och jag röstade därför emot betänkandet.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstade för Csaba Sándor Tabajdis betänkande om hållbart jordbruk och biogas: behov av översyn av EU-lagstiftningen.

Jag anser att det finns viktiga ekonomiska och miljömässiga skäl att stödja detta förslag till Europaparlamentets resolution om hållbart jordbruk och biogas, särskilt eftersom det innebär att det kommer att bli nödvändigt att genomföra en närmare undersökning av EU-lagstiftningen på området.

Detta skulle vara ett stort framsteg mot att uppnå de mål som kommissionen angav i vitboken om att öka andelen energi från förnybara energikällor, från 6 procent 1995 till 12 procent 2010.

Potentialen hos biogas från naturmaterial som djurspillning har ännu inte utnyttjats till fullo. Om produktionen av denna typ av biogas intensifierades skulle detta inte bara minska utsläppen av koldioxid utan även öka jordbrukarnas konkurrenskraft genom att dessa ges nya inkomstmöjligheter.

Det är viktigt att komma ihåg att detta är en av de billigaste formerna av energi. Det skulle vara till stor hjälp för EU:s medlemsstater i deras strävan att bli mindre beroende av naturgas.

Jag stöder den socialdemokratiska gruppens ståndpunkt, dvs. att kommissionen bör uppmanas att så fort som möjligt införliva den nya biogasproduktionsstrategin i Kyotomekanismen.

7. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

  Talmannen. Vi har slutfört eftermiddagens arbete. Jag förklarar sammanträdet avbrutet. Det kommer att återupptas kl. 15.00 i form av ett högtidligt sammanträde för att fira Europaparlamentets femtioårsjubileum.

(Sammanträdet avbröts kl. 13.05 och återupptogs kl. 15.00.)

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

8. Högtidligt möte - Högtidlighållande av Europaparlamentets 50-årsjubileum

(Kort framträdande av Europeiska unionens ungdomsorkester, under ledning av Pavel Kotla.)

  Talmannen. − Det var ett vackert framträdande av Europeiska unionens ungdomsorkester med Pavel Kotla som dirigent. Tack så mycket.

Mina damer och herrar! Jag hälsar er alla varmt välkomna till kammaren för att fira femtioårsjubileet av Europeiska parlamentariska församlingens konstituerande sammanträde. Först och främst skulle jag vilja föreslå att vi med acklamation välkomnar alla tidigare talmän som är här i dag: Emilio Colombo, Lord Henry Plumb, Enrique Barón Crespo, Egon Klepsch, Klaus Hänsch, José Maria Gil Robles, Nicole Fontaine och Josep Borrell Fontelles. Välkomna alla högt aktade tidigare talmän för Europaparlamentet.

(Ihållande applåder)

Dessutom skulle jag varmt vilja välkomna Janez Janša, Europeiska rådets tjänstgörande ordförande, och José Manuel Durão Barroso, Europeiska kommissionens ordförande. Kommissionsordförande Barroso! Ni är givetvis ett välbekant ansikte här i kammaren, men ni är särskilt välkommen i dag.

(Applåder)

Jag är extra glad att kunna välkomna Lluís Maria de Puig, talman i Europarådets parlamentariska församling, hit till kammaren i dag. Ni är varmt välkommen.

(Applåder)

Det är ett nöje att kunna välkomna ordförandena och talmännen i de belgiska parlamenten, Herman van Rompuy, det italienska parlamentet, Fausto Bertinotti och den nederländska senaten, Yvonne Timmerman-Buck. De har samlats här i dag i Europaparlamentet tillsammans med andra företrädare för parlamenten i Bulgarien, Tjeckien, Estland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien och Storbritannien. Även dessa hälsar jag välkomna.

(Applåder)

Jag välkomnar ordförandena för de övriga EU-institutionerna: ordföranden för EG-domstolens första avdelning, Peter Jann, revisionsrättens ordförande Vítor Caldeira, Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande Dimitris Dimitriadis, Regionkommitténs ordförande Luc Van den Brande och EU:s ombudsman Nikoforos Diamandouros. Välkomna till Europaparlamentet.

(Applåder)

Det är ett nöje att kunna välkomna följande lokala och regionala företrädare: Strasbourgs borgmästare Fabienne Keller, ordföranden för Alsaces regionala rådsförsamling Adrien Zeller, ordföranden för Conseil Général du Bas-Rhin Philippe Richert och prefekten för regionen Alsace och Bas-Rhin Jean-Marc Rebière. Välkomna till Europaparlamentet.

(Applåder)

Mina damer och herrar! På stol 146 sitter vår kollega Astrid Lulling. Hon är den enda av oss som var ledamot av Europaparlamentet innan det blev en direktvald församling.

(Ihållande applåder)

För nästan exakt 50 år sedan, den 19 mars 1958, sammanträdde den gemensamma församlingen för de tre europeiska institutionerna – Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska atomenergigemenskapen och Europeiska kol- och stålgemenskapen – för första gången här i Strasbourg i vad som då hette Maison de l’Europe. Församlingen bestod enligt Romfördraget, som hade antagits några veckor tidigare, av ”företrädare för folken i de medlemsstater som förenas i Europeiska gemenskapen”.

I dag firar vi detta jubileum eftersom vi, i rakt nedstigande led, är direkta arvtagare till denna parlamentariska församling och dess ursprungliga 142 ledamöter.

Den förste talmannen i denna gemensamma församling var den store Robert Schuman. I sitt installationstal sa han att församlingen skulle spela en nyckelroll för att utveckla den europeiska andan, som församlingen enligt honom ”hade varit och var en smältdegel för”. Detta är lika sant nu som då. Vid det konstituerande sammanträdet varnade samtidigt Robert Schuman sina kolleger för att ett parlamentsarbete med 142 ledamöter – från vid denna tidpunkt sex länder – skulle kräva disciplin från alla. Detta är som vi alla vet givetvis än mer relevant i dag, med 785 ledamöter från 27 länder!

Inte långt efter det konstituerande sammanträdet började våra företrädare att kalla institutionen ”Europaparlamentet”. Först skedde detta informellt eftersom termen inte fanns i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. Det var inte förrän fyra år senare, i mars 1962, som den parlamentariska församlingen fattade ett formellt beslut om att kalla sig för ”Europaparlamentet”.

Trots att det i fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna föreskrevs att församlingen ”ska utarbeta förslag till allmänna direkta val enligt en i alla medlemsstater enhetlig ordning” och att ” rådet ska enhälligt fastställa bestämmelserna och rekommendera medlemsstaterna att anta dessa i överensstämmelse med deras konstitutionella bestämmelser” var det inte förrän 1976 som rådet – på grundval av Europaparlamentets rekommendation av den 20 september 1976 – antog en rättsakt om att hålla direkta och allmänna val till Europaparlamentet.

Mina damer och herrar! Den parlamentariska församlingen hade inledningsvis nästan inga som helst egna befogenheter. Våra företrädare visste att det skulle ta lång tid att utveckla den europeiska parlamentariska dimensionen och att detta skulle kräva en tydlig kompass, engagemang, tålamod och uthållighet från dem och kommande generationer. Steg för steg har Europaparlamentet tillskansat sig mer och mer egna befogenheter och blivit allt mer medvetet om sina skyldigheter och handlingsutrymme. Jag tror att jag talar för alla här när jag säger att i dag är parlamentet verkligen värt sitt namn.

(Applåder)

I dag företräder vi nästan 500 miljoner EU-medborgare och vi speglar hela det politiska spektrumet i EU. Vi är EU:s fritt valda parlament, enat i vår strävan att nå de bästa och mest övertygande lösningarna. Vi har blivit självsäkra och en central aktör i europeisk politik.

Vi har rätt att vara nöjda.

Denna process inleddes 1958 och det har funnits flera milstolpar längs vägen, på vår gemensamma färd mot europeisk integration. Europeiska gemenskapen fick sin egen budget 1971och sedan dess har Europaparlamentet spelat en central roll vid antagandet av budgeten. Det första direkta valet till Europaparlamentet hölls 1979. Genom enhetsakten 1986 fick namnet Europaparlamentet äntligen rättslig status. Genom Maastrichtfördragets ikraftträdande för 15 år sedan fick Europaparlamentet äntligen full medbeslutanderätt på vissa områden av gemenskapspolitiken, vilket gjorde det möjligt för parlamentet att verkligen bidra till utarbetandet av lagstiftning, och vid behov dra i nödbromsen, mot rådets vilja. I Amsterdamfördraget utökades medbeslutandebefogenheterna, medan Lissabonfördraget kommer att göra medbeslutandeförfarandet till normalförfarandet när EU-lagstiftning utarbetas. Det har därför fått det passande namnet ”det ordinarie lagstiftningsförfarandet”.

I dag är vi 785 ledamöter från 27 europeiska länder. Vi företräder fler än 150 nationella politiska partier, varav de flesta har slagit sig samman i någon av Europaparlamentets sju politiska grupper. Vi är både en lagstiftande församling och en budgetmyndighet, jämbördig med rådet. Vi utövar kontroll över kommissionen och utser dess ordförande. Och kommissionen kan inte tillsättas utan vårt godkännande. Vi förespråkar gemenskapsrättens företräde och vi är EU:s folkvalda församling.

För tre veckor sedan antog vi Lissabonfördraget, som ytterligare kommer att stärka våra befogenheter. I framtiden kommer beslut i viktiga frågor som rör EU:s medborgare endast att kunna fattas om en majoritet i Europaparlamentet ger sitt samtycke. Detta gäller även centrala frågor på det rättsliga och inrikespolitiska området. Vi får emellertid inte slå oss till ro och det är verkligen inte fråga om en oundviklig process. Vi har varit att tvungna att kämpa hårt hela vägen.

Jag skulle vilja tacka alla som under de senaste fem decennierna, i våra talmäns trygga händer, har arbetat för att stärka den europeiska integrationens parlamentariska dimension och gett ett värdefullt bidrag till denna process. Ett stort tack till både tidigare och nuvarande ledamöter av Europarlamentet!

(Applåder)

Jean Monnet sa en gång att inget är möjligt utan människor, och inget är permanent utan institutioner. Jag skulle också vilja ta tillfället i akt för att skänka Paul-Henri Spaak en tanke, den förste talmannen i Europeiska kol och stålgemenskapens (EKSG) gemensamma församling – den institution som föregick Europaparlamentet. Han gav med sin rapport efter Messinakonferensen i juni 1955 ett viktigt bidrag till utarbetandet av Romfördraget.

Vägen mot parlamentarisk demokrati i EU har följt en logik som vi känner igen från de europeiska ländernas historia. Vi har skapat en institutionell balans mellan nationell nivå och EU-nivå som har varit en stor framgång och speglar samspelet mellan EU:s olika maktfördelningsnivåer. Ett viktigt element i denna balans är Europaparlamentets goda samarbete med de nationella parlamenten, som är särskilt viktigt för oss. Jag är mycket glad att nästan alla medlemsstaters nationella parlament har skickat företrädare på hög nivå för att närvara vid denna sammankomst.

(Applåder)

Jag skulle vilja be er alla – ledamöterna av Europaparlamentet och ledamöterna av de nationella parlamenten – att dra sitt strå till stacken i vår strävan efter att fortsätta detta samarbete i framtiden.

Lissabonfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna kommer att vara avgörande för att förverkliga demokrati och parlamentarism i EU på alla nivåer. Vi kan vara stolta över vårt konsekventa och tydliga stöd för reformfördraget och stadgan om de grundläggande rättigheterna.

(Applåder)

Vi behöver en kritisk allmänhet och kritisk granskning av vårt arbete. Men vi har även rätt till rättvisa. EU, i all sin mångfald, är mer komplext än någon annan gemenskap i världen. Jag skulle vilja be medierna – som spelar en viktig roll i kommunikationen med medborgarna – att tänka på det. EU bör inte göras till syndabock för nationella tillkortakommanden.

(Applåder)

En av de största framgångarna i vår europeiska vision under de senaste 50 åren har varit vårt försvar av demokrati och frihet i hela Europa. I dag är Estland, Lettland. Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Bulgarien, Rumänien och det återförenade Tyskland EU-medlemmar – ett resultat som vi bara hade kunnat drömma om och som har förverkligats under vår livstid. I dag är vi medborgare i Europeiska unionen – enligt Berlinförklaringen av den 25 mars 2007 – ”nu lyckligtvis förenade”. Detta är något vi bör glädjas åt.

När vi ser tillbaka på de senaste 50 åren är det viktigt att även se framåt. Vi bör självkritiskt påminna oss själva om vilka aspekter i EU:s parlamentariska dimension som fortfarande är otillfredsställande.

Till skillnad från de nationella parlamenten har vi fortfarande inte möjlighet att i budgetprocessen fatta beslut om våra egna finansiella resurser.

Parlamentariskt styre innebär i allmänhet parlamentarisk kontroll över militären. Men EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik är fortfarande ofullständig och ger en otillräcklig koppling mellan nationella skyldigheter och skyldigheter på EU-nivå.

Vi saknar fortfarande en enhetlig valordning, vilket innebär att vi fortfarande saknar en viktig förutsättning för effektiva europeiska politiska partier som kan ställa upp i val till Europaparlamentet med gemensamma valsedlar.

Med tålamod, uthållighet och en god kompass har Europaparlamentet ända sedan Europeiska parlamentariska församlingens första session kämpat för att försvara sin position i Europa. Och det måste och kommer det att fortsätta att göra även i framtiden. Som EU:s direktvalda överstatliga församling visas Europaparlamentet upp som en modell för liknande ansträngningar i andra regioner i världen. Jag har blivit vittne till detta, och det har ni också, när vi besöker andra delar av världen.

Denna positiva utveckling av Europas parlamentariska dimension hade nästan varit omöjlig att förutse när Rober Schuman installerades som den parlamentariska församlingens första talman den 19 mars 1958. Men Robert Schuman hade en vision. Han talade om en Europatanke som måste återuppväckas och beskrev denna som ”la relance de l’idee européenne”. Vad skulle i dag, efter krisen i samband med misslyckandet med det konstitutionella fördraget, kunna vara ett bättre ledmotiv för den uppgift som vi har framför oss?

Den 19 mars 1958 uttryckte Robert Schuman i sitt korta tal sina farhågor för att en teknokratisk syn kunde få den europeiska integrationen att vittra sönder. Detta gäller i lika hög grad nu som då. Robert Schuman var realistisk, blygsam och tydlig i sin beskrivning av möjligheterna för den parlamentariska församling som han ledde till 1960: ”Nous désirons contribuer”, sa han med sin varma och klangfulla röst, ”à créer un noyau de la structure européenne.”

Robert Schuman avslutade sitt första anförande som talman för Europeiska parlamentariska församlingen med ett åtagande om att arbeta för att ena den europeiska kontinenten. Han ansåg att Europa måste betrakta sig själv som en värdegemenskap som förenar kontinentens fria nationer: ”Ainsi seulement l’Europe réussira à mettre en valeur le patrimoine total qui est commun à tous les pays libres.”

Jag skulle vilja bygga vidare på detta. EU är en värdegemenskap. Våra institutioner är inte ett mål i sig själva, utan existerar för att tjäna våra värderingar: individens värdighet, mänskliga rättigheter, demokrati, rättsstatsprincipen och ekonomiskt och socialt välstånd. De tjänar solidaritets- och subsidiaritetsprincipen. Europa betyder respekt för varandra, respekt för vår mångfald, respekt för våra medlemsstaters värdighet, stora som små. Denna respekt kan inte påtvingas, men är en viktig grundförutsättning för vår ömsesidiga förståelse och gemensamma verksamhet. Respekt för EG-rätten, som gör det möjligt för oss att lösa våra tvister i godo och på fredlig väg uppnå en balans mellan olika intressen, måste ständigt förnyas genom de oskrivna regler som styr våra relationer i Europa: omtanke om och respekt för varandra.

(Applåder)

Jag skulle vilja uppmuntra och uppmana alla – oavsett politisk hemvist – att fortsätta visa varandra denna respekt.

Om denna ömsesidiga respekt – som kännetecknas av att visa tolerans för varandras övertygelser, men vara trogen sina egna och samtidigt vara beredd att sluta kompromisser – är framgångsrik, kan EU och Europaparlamentet stå modell för fred i världen.

Vårt europeiska arv bevaras i våra nationers enighet och fredliga samexistens. De har gått samman och bildat Europeiska unionen. Vi hedrar Robert Schuman och alla ledamöter i den första europeiska parlamentariska församlingen genom att sträva efter att verka i deras anda, och genom att arbeta för ett ansvarsfullt och öppet Europaparlament som finns nära medborgarna, men som om det behövs har kraften att visa politiskt ledarskap. Om vi fortsätter vårt resoluta arbete har vi inget att frukta vid våra efterträdares bedömning av vårt arbete när de 2058 firar Europaparlamentets hundraårsjubileum.

Kolleger, mina damer och herrar! Låt oss tillsammans glädjas åt den frihet, fred och enighet som präglar den europeiska kontinenten, och som det är ett privilegium för oss att arbeta för.

(Kraftiga och ihållande applåder)

  Janez Janša, rådets ordförande. − (SL) Mitt anförande kan inte hållas utan känslor, så sa Europeiska parlamentariska församlingens första talman, Robert Schuman, när han för första gången talade i denna respekterade kammare den 19 mars 1958. Femtio år senare, vid detta festliga jubileum, känner vi precis likadant.

Jag talar här inte bara till 142 nationella ledamöter utan till 785 direktvalda ledamöter av Europaparlamentet. Om man ser tillbaka på den väg som vi har vandrat och hur den europeiska demokratin har blomstrat de senaste 50 åren blir man stolt och mycket tacksam gentemot dem som skapade Europatanken. Samtidigt är det vårt ansvar att så bra vi kan fortsätta den europeiska traditionen av fred, samarbete och välstånd.

Låt oss gå tillbaka till 1958. Ett samhälle som led av effekterna av två destruktiva krig, en bipolär värld där väst stod mot öst, det kalla kriget, den kubanska revolutionen, det första chipset, atomexperiment och uppskjutningen av den första rymdsatelliten. Etthundrasextioåtta miljoner européer i de sex grundarländerna slöt sig samman och bildade Europeiska unionen, vilket läkte krigsår, gav ekonomiskt välstånd och tillsammans med Atlantpakten tryggade fred och demokrati i området. Tyvärr levde större delen av resten av Europa i en totalitär miljö med civil och ekonomisk stagnation eller till och med tillbakagång.

År 2008 är bilden en helt annan. För att hitta lösningar på dagens utmaningar bryr man sig i vår multipolära värld inte bara om ekonomisk och politisk konkurrens utan även i allt högre grad om samarbete. Avskaffandet av de gränser som delade Europa längs Berlinmuren, avskaffandet av järnridån och övervakningen av de interna gränserna kommer att fortsätta den här månaden genom att luftrumsgränserna avskaffas inom det utökade Schengenområdet.

Europeiska unionens territorium är mer än tre gånger så stort som för 50 år sedan och unionen har tre gånger så stor befolkning, 23 officiella språk, en starkare inre marknad och en gemensam valuta. EU-medborgarnas medellivslängd är åtta år längre. Tjugosju stats- och regeringschefer – en tredjedel av oss levde under totalitära regimer för 20 år sedan – kommer att fatta beslut runt samma bord i morgon. I dag lever nästan hela Europa i frihet och i demokratier. Vi bör uppmärksamma denna framgång och fira den.

Europaparlamentets arbete sedan 1958 speglar tydligt de framsteg som har åstadkommits tack vare de senaste 50 årens integration. Efter er inledande rådgivande roll fick ni under det tidiga sjuttiotalet era första riktiga befogenheter i samband med gemenskapsbudgeten. Och i slutet av sjuttiotalet höll ni era första direkta val. Tack vare nya avtal fick ni starkare befogenheter vid antagandet av lagstiftning och vid utnämningen av de högsta europeiska politiska företrädarna. Den nya Europeiska kommissionen kan inte heller existera utan ert förtroende.

På samma sätt som Romfördraget gav parlamentet nya ansvarsområden 1958, innebär Lissabonfördraget 50 år senare ett stort steg framåt för Europaparlamentet. Medbeslutandeförfarandet kommer att utvidgas till att omfatta nästan all EU-politik och Europaparlamentets demokratiska kontroll, upprättandet av internationella avtal och utnämningen av de högsta EU-företrädarna kommer att stärkas.

Det gladde mig mycket när ni vid sammanträdesperioden förra månaden antog betänkandet om Lissabonfördraget med stor majoritet. Jag skulle också vilja gratulera alla medlemsstater som redan har ratificerat detta fördrag. Och jag hoppas att de snart ska följas av de återstående medlemsstaterna.

Medan EU:s första 50 år ägnades åt den europeiska agendan, vår politiska och ekonomiska utveckling och reformer kommer de kommande 50 åren säkerligen även att inriktas på den globala agendan. Detta framgår tydligt av de ämnen som ska tas upp vid Europeiska rådets möte i morgon.

Det råder ingen tvekan om att vi endast kan hitta godtagbara lösningar på utmaningarna från Lissabon, miljö- och energifrågorna och oron på finansmarknaderna om vi tar hänsyn till globala trender och aktörer och inkluderar dessa i vår verksamhet.

Detta gäller även mänskliga rättigheter och interkulturell dialog, där Europaparlamentet verkligen spelar en ledande roll. Jag skulle vilja utnyttja detta tillfälle till att på Europeiska rådets vägnar tacka er för er roll när det gäller att uppmärksamma människorättskränkningar och ert valövervakningsarbete och för era delegationers arbete i internationella organ som FN:s råd för mänskliga rättigheter. Er roll inom de gemensamma parlamentarikerkommittéerna är också viktig och skapar ett mervärde för EU:s politik gentemot tredjeländer och regioner.

Genom er verksamhet och möten med framstående gäster under Europeiska året för interkulturell dialog stärker ni en av de grundläggande europeiska traditionerna, dvs. att ömsesidig respekt och förståelse är grundpelarna för samexistens såväl i Europa som i resten av världen.

EU:s verksamhet breddas ständigt. Men den styrs av en enda regel. Framgången står i proportion till graden av enighet bland medlemsstater, sektorer, gemensamma intressegrupper och generationer och inom regionala, nationella, europeiska och globala faktorer. Här måste EU-institutionerna föregå med gott exempel.

”Varje person är en ny värld. Endast institutioner som bevarar den kollektiva erfarenheten kan mogna.” Med dessa ord tar Jean Monnet oss ett steg närmare en förklaring till varför EU:s vision fortfarande ofta skiljer sig från verkligheten, och varför många européer, trots de uppenbara framgångarna de senaste 50 åren, fortfarande tvivlar på den europeiska integrationens fördelar. För att förstå och värdera frihet, fred och mångfald, avsaknaden av gränser och fördelarna med och framtida utsikter till ett enat Europa måste vi alltid vara medvetna om att det finns andra, mycket värre alternativ.

Det är därför som vi måste hålla den europeiska kollektiva tanken vid liv. Från den kan vi hämta styrka att möta dagens utmaningar. Gårdagens tankar måste förenas med framtidens tankar. Hade vi inte slagit oss samman för 50 år sedan skulle vi förmodligen inte ha levt i frihet och välstånd i dag. Samma sak kan sägas om de kommande 50 åren. Om vi inte tillsammans försöker hitta lösningar för att minska koldioxidutsläppen och spara energi kommer vi inte att lyckas bromsa klimatförändringen. Vi kommer att drabbas av fler och fler översvämningar, orkaner, torka, nya sjukdomar, hotade ekosystem och miljöflyktingar. Det är viktigt att resultaten av EU:s beslut och verksamhet är tillräckligt konkreta och påtagliga för medborgarna för att de ska förstå hur oerhört viktigt EU är för att bevara och förbättra deras livskvalitet.

Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja tacka er för ert bidrag till EU:s utveckling de senaste 50 åren. Jag vet vad det har inneburit för våra generationer. Jag föddes faktiskt samma år som Europaparlamentet.

Så länge detta mandat varar, och även efter det, önskar jag er all lycka i ert arbete, massor av nya idéer och ett envist framhärdande i utvecklandet av europeiska värden, demokrati och levnadssätt.

Jag är övertygad om att när vi firar nästa jubileum för denna europeiska demokratiska församling kommer vi ännu en gång att kunna fira synliga framsteg i Europa.

(Applåder)

  Talmannen. − Ett stort tack till Europeiska rådets ordförande. Jag ger nu ordet till Europeiska kommissionens ordförande José Manuel Durão Barroso.

  José Manuel Barroso, kommissionens ordförande. – (FR) Herr talman! Herr rådsordförande, ordförande för de olika EU-institutionerna, tidigare talmän i denna församling, mina damer och herrar, företrädare för de nationella parlamenten, ärade gäster! Jag är väldigt glad att kunna fira Europaparlamentets första femtio år med er i dag. Detta jubileum har en stor symbolisk och politisk betydelse för Europa. För femtio år sedan ledde Robert Schuman en ny gemensam församling. De tre europeiska gemenskaperna hade precis skapat den första versionen av europeisk demokrati. Sedan dess har detta grundläggande politiska val bekräftats om och om igen i varje stadium av den europeiska integrationen.

Innan någon annan insåg EU:s grundare att det framväxande Europa krävde robusta demokratiska europeiska institutioner för att förkroppsliga de allt starkare banden mellan de sex grundarländerna. I enlighet med Jean Monnets inspirerade vision var det dessutom nödvändigt att institutioner kunde utvecklas och anpassas till vad EU:s grundare såg som de två viktigaste framtida händelserna: djupare integration och geografisk utvidgning. Jag måste säga att jag fortfarande är mycket rörd över att se alla er här i denna europeiska demokratiska församling, direktvalda företrädare från länder som fram tills nyligen åtskildes av diktaturer som hindrade Europa från att gjuta liv i friheten.

(Applåder)

Den institutionella triangel som EU:s grundare lämnade i arv till oss är en unik modell i världen och efter 50 år är den fortfarande vital och kraftfull. Den har anpassat sig till en kraftig utvidgning av de uppgifter som anförtroddes gemenskapen, och nu EU. Den har även klarat av en stark dynamisk utvidgning av unionen.

Vi har vår sinnrika och balanserade institutionella modell att tacka för denna framgång, en modell som inte följer den klassiska maktfördelningen. Vi har även vår arbetsmetod att tacka för denna framgång, en metod som respekterar både gemenskapsmetoden och subsidiaritetsprincipen.

Institutionerna är emellertid inte ett mål i sig själva. De tjänar fortfarande ett ideal och mål. De arbetar i våra medborgares tjänst. Ju starkare institutionerna är, desto bättre kan de tjäna detta ideal och våra medborgare.

Framför allt ville EU:s grundare bygga Europa för fredens skull. De ville bygga det nya Europa genom solidaritet. De valde ekonomi som drivkraften bakom sin politiska vision och sina mål.

Efter femtio år behöver det fredliga Europa, utvidgat till kontinentala dimensioner, starka institutioner för att klara dagens utmaning: globaliseringen. Ingen medlemsstat kan själv klara denna utmaning. Tack vare sin erfarenhet av att öppna marknader tillsammans med regler som förkroppsligar värden som frihet, solidaritet och hållbar utveckling är det endast Europa som har de dimensioner, institutioner och instrument som krävs för att hantera och forma globaliseringen.

För att möta denna utmaning måste tjugohundratalets Europa enas för att skörda framgångar i den kunskapsbaserade ekonomin, skapa arbetstillfällen för Europas män och kvinnor och göra sin ekonomi mer dynamisk. Det måste inta sin rättmätiga plats på världsscenen: en europisk makt, utan arrogans, ett Europa som kan föreslå – inte påtvinga, föreslå – värden som frihet och solidaritet till världen.

Vi kommer att lyckas om vi fortsätter vårt konstruktiva partnerskap mellan våra institutioner.

Inom ramen för detta partnerskap vill jag gratulera Europaparlamentet för dess bidrag till Europaprojektet i alla olika aspekter av våra medborgares dagliga liv. Under sina femtio år har denna församling fått många befogenheter och en avsevärd makt. Jag menar makt i betydelsen legitimitet som kommer direkt från europeiska män och kvinnors röster. Jag menar också makt i dess formella betydelse: medbeslutande, budgetbefogenheter och demokratisk kontroll över EU-institutionerna. Vad jag egentligen menar är politiskt inflytande. Europaparlamentet har samtidigt tagit plats som medlagstiftare med delat ansvar inom den institutionella triangeln och i det europeiska politiska livet. Men parlamentet har även knutit allt starkare band med de nationella parlamenten, varav många är representerade här i dag.

Den makt som Europaparlamentet har tillförskansat sig under årens lopp har stärkt EU. Ett starkt Europaparlament är en viktig partner för de andra institutionerna och – jag måste betona detta – för Europeiska kommissionen. Jag tror att jag kan säga att förhållandet mellan våra två institutioner blir allt tätare, kraftfullare och mognare. Och det gläder mig mycket.

När Lissabonfördraget har ratificerats kommer detta att stärka gemenskapsinstitutionerna ännu mer. Det kommer att ge Europaparlamentet mer makt. Det kommer att främja kommissionens dubbla politiska legitimitet genom starkare band till Europaparlamentet och Europeiska rådet. Det kommer att ge Europeiska rådet ett fast ordförandeskap, vilket gör att förberedelserna och övervakningen av Europeiska rådets möten kan ske på ett mer konsekvent sätt. Det kommer att bidra till att utveckla den roll som unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitiken har, som även kommer att fungera som Europeiska kommissionens vice ordförande.

Genom att stärka våra institutioners legitimitet och göra dem effektivare innebär Lissabonfördraget ett stort steg framåt för EU.

Såväl i dag som i morgon måste vi inse att det inte kan bli tal om något nollsummespel mellan institutionerna. Ingen av våra institutioner bör stärkas på bekostnad av de övriga. Tvärtom vill vi alla ha starkare EU-institutioner så att EU kan bli effektivare och mer demokratiskt. Alla våra institutioner kommer att tjäna på att EU:s institutionella struktur konsolideras.

Mina damer och herrar! I samband med det datum som vi högtidlighåller i dag kom jag att tänka på ett citat från den stora portugisiske författaren Agustina Bessa Luis. Hon sa att vid 15 års ålder har man en framtid, vid 25 ett problem, vid 40 erfarenhet, men innan femtio har man faktiskt ingen historia alls.

I dag kan Europaparlamentet, denna europeiska demokratiska församling, stolt hävda att det har en lysande historia. Men jag är säker på att ni även har en lysande framtid. Därför vill jag på Europeiska kommissionens och mina egna vägnar framföra mina hjärtligaste gratulationer och ett stort lycka till med ert arbete för ett enat Europa.

(Applåder)

  Talmannen − Stort tack till Europeiska kommissionens ordförande. Jag skulle nu vilja välkomna Joachim Opitz. Han är här i dag som företrädare för alla tidigare generalsekreterare.

Nu får vi nöjet att än en gång lyssna till Europeiska unionens ungdomsorkester.

(Kort framförande av Europeiska unionens ungdomsorkester.)

(Kraftiga applåder)

(Kammaren reste sig och lyssnade till Europahymnen)

(Sammanträdet avbröts kl. 16.15 och återupptogs kl. 16.20.)

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TASAGAROPOULOU
Vice talman

9. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

  Talmannen. – Protokollet från sammanträdet tisdagen den 11 mars har delats ut.

Finns det några synpunkter?

(Protokollet justerades.)

10. Meddelande från talmannen

  Talmannen. – Mina damer och herrar! Jag skulle vilja göra ett viktigt tillkännagivande om eftermiddagens omröstning. Av tekniska skäl motsvarar inte resultaten från de omröstningar med namnupprop som visades och tillkännagavs av talmannen under sammanträdet exakt det antal röster som har registrerats av omröstningssystemet. Röstresultaten har inte i något fall påverkats eftersom majoriteten inte har förändrats.

Därför kan resultaten från dagens lunchomröstning inte ifrågasättas och anses följaktligen vara godkända. De resultat som kommer att offentliggöras i form av en bilaga till protokollet från dagens sammanträde kommer att vara de faktiska resultaten.

De tekniska avdelningarna gör allt de kan för att fastställa orsaken till detta fel och alla funktioner kommer förhoppningsvis att fungera igen vid morgondagens omröstning.

11. Europeiska unionens roll i Irak (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande av Ana Maria Gomes, för utskottet för utrikesfrågor, om Europaparlamentets förslag till rekommendation till rådet om Europeiska unionens roll i Irak (2007/2181(INI)) (A6-0052/2008).

  Ana Maria Gomes, föredragande. − (PT) Fru talman! När parlamentet nu ska rösta om Europeiska unionens roll i Irak är det viktigt att titta på några av de lärdomar som vi kan dra av detta lands historia. Den 16 mars har det gått 20 år sedan den kemiska attacken mot den kurdiska staden Halabja, en av de dödligaste operationerna i den folkmordskampanj som Saddam Husseins styrkor bedrev mot sitt eget folk. Halabja var ingen isolerad företeelse. Det fanns många Halabja runtom i Irak. På grund av att de europeiska regeringarna var passiva och ibland valde att se åt ett annat håll kunde Saddam Husseins regim under flera decennier utsätta den irakiska befolkningen för en strategi av systematisk brutalitet vars hemska följder märks än i dag. Som föredragande ville jag därför att betänkandets grundaxiom skulle vara Europas moraliska och rättsliga ansvar gentemot det irakiska folket. Inget folk har lidit mer de senaste decennierna och få länder är strategiskt viktigare för Europas säkerhet.

Förutom att se det som en skyldighet måste EU inse att det har ett intresse av att stärka ett federalt och demokratiskt Irak där rättsstatsprincipen efterlevs och de mänskliga rättigheterna respekteras, inklusive kvinnors rättigheter. År 2003 var mitt parti, det portugisiska socialistpartiet, och jag själv motståndare till beslutet att invadera Irak, ett beslut som stöddes av den dåvarande premiärministern José Manuel Durão Barroso. Jag vidhåller denna uppfattning. Detta betänkande får emellertid inte användas för att upprepa välkända ståndpunkter i en fråga som tidigare har splittrat Europa. Parlamentet har uppmanats att yttra sig över EU:s nuvarande och framtida bidrag till ett tryggt, välmående och demokratiskt Irak som lever i fred med sina grannar.

Med detta i åtanke reste jag två gånger till Irak i januari och februari som förberedelse inför detta betänkande. En resa gick till Bagdad, Nassiria och träskområdet i söder. Den andra gick till Kurdistan i landets norra del. Med en budget på 48 miljarder US-dollar 2008 är det inte pengar Irak saknar. Det behövs inget mer budgetstöd eller mjuka lån. Vad Irak behöver och vad irakierna vill ha är tekniskt stöd och institutionellt självbestämmande så att staten och det civila samhället kan fungera ordentligt och landets omfattande resurser kan komma befolkningen till del, inklusive de miljontals internflyktingarna och flyktingarna i grannländerna.

I detta betänkande uppmuntras inte bara ett större EU-engagemang i Irak. Vi kräver dessutom att EU:s närvaro i Irak måste styras av öppenhet, synlighet och effektivitet. Parlamentet gläder sig åt att kommissionen arbetar för att förbättra användningen av EU-medel i Irak under extremt svåra förhållanden. Därför anser vi att kommissionen och medlemsstaterna kan och måste ha en större närvaro på fältet, med personal och projekt, särskilt i de delar av landet där säkerhetssituationen tillåter detta, vilket är fallet i den kurdiska regionen. Å andra sidan kräver vi att kontrakt med privata militära företag och säkerhetsföretag regleras. Jag vill framhålla att i detta betänkande kräver Europaparlamentet för första gången att det ska fastställas tydliga riktlinjer för EU-institutionernas utnyttjande av sådana företag.

Huvudbudskapet i betänkandet, och det budskap som måste vidarebefordras till kommissionen, rådet, europeiska företag, icke-statliga organisationer och allmänheten är följande: EU har i dag en unik möjlighet att bidra positivt till Iraks framtid, och därmed till hela regionen. Samverkan med kommissionen under utarbetandet av detta betänkande och det samförstånd som nåddes om betänkandet i utskottet för utrikesfrågor har övertygat mig om att EU är redo att anta denna utmaning. Jag skulle vilja avsluta med att personligen tacka de av mina kolleger som lade fram ändringsförslag och framför allt skuggföredragandena Jana Hybášková, Baroness Nicholson of Winterbourne, André Brie och Cem Özdemir för deras bidrag, som på ett betydande sätt har berikat detta betänkande.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Först och främst skulle jag vilja tacka föredraganden Ana Maria Gomes för hennes betänkande om Europeiska unionens roll i Irak. Vi kommer att följa dagens debatt med stort intresse och noggrant studera föredragandens och hela parlamentets förslag.

Jag vill passa på att välkomna det beslut som Europaparlamentet nyligen fattade om att tillsätta en ad hoc-delegation för Irak. Detta kommer utan tvekan att bidra till att stärka förbindelserna mellan EU och Irak på alla områden.

I nära samarbete med den irakiska regeringen och andra aktörer, särskilt FN, stärker EU sina förbindelser med Irak och stöder FN:s centrala roll i Irak. Och EU kommer att fortsätta sitt nära samarbete med UNAMI, FN:s biståndsmission i Irak. Vi kommer också att garantera stöd till denna hjälpinsats för att den ska kunna fullgöra den roll som den tilldelas enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1770.

EU:s kontor för humanitärt bistånd, ECHO, deltar i arbetet med att förbättra det humanitära läget i hela regionen och inte enbart i Irak. Förhandlingarna om handels- och samarbetsavtalet med Irak är också en viktig faktor för att stärka förbindelserna mellan Irak och EU. Vi gläds åt rapporterna om att förhandlingarna flyter på mycket bra.

EU stöder helt och fullt den process i vilken även grannländerna deltar. Vi kommer att fortsätta betona betydelsen av dialog mellan Irak och dess grannar. Här måste jag framhålla att Iraks territoriella integritet måste bevaras. Som vi känner till har ordförandeskapet uttryckt sin djupa oro över de operationer som den turkiska militären nyligen har genomfört på irakiskt territorium. Vi vill understryka hur viktigt det är med en oavbruten dialog och ett oavbrutet samarbete mellan Irak och Turkiet. Och vi uppmanar kraftfullt de båda regeringarna och den kurdiska regionregeringen att hitta en fredlig lösning på situationen och att undvika konflikt.

Att ansträngningarna för att nå nationell försoning lyckas är oerhört viktigt för långvariga och permanenta framsteg när det gäller att förbättra säkerhetsläget. EU är redo att stödja Irak i dess engagemang för att fortsätta denna process.

Jag skulle vilja avsluta med att säga att EU redan har avsatt stora stödbelopp till Irak. Det bidrar fortfarande till förnyandet av den irakiska säkerhetssektorn, särskilt via EU:s samordnade rättsstatsuppdrag i Irak. Uppdraget har förlängts till sommaren nästa år och vi vet att de irakiska myndigheterna verkligen värdesätter detta uppdrag.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först och främst skulle jag vilja be om lite mer tid, för detta är en väldigt viktig fråga för mig.

Till att börja med vill jag tacka Ana Maria Gomes och alla övriga parlamentsledamöter som har deltagit i utarbetandet av detta viktiga betänkande. Ana Maria Gomes har besökt Irak två gånger sedan december för att få en tydlig bild av vad som händer och vad som inte händer i landet. Jag har skickat mina två direktörer med ansvar för området till Irak. En av dem, Tomás Duplá del Moral, är här tillsammans med mig i dag. Jag återkommer till detta senare.

Ana Maria Gomes analys är tydlig, heltäckande och har framför allt rätt utgångspunkt. Vi har inget annat val än att ta itu med de utmaningar som Irak står inför nu och i framtiden.

Fem år efter Saddam Husseins fall ser vi ut att gå mot en ny fas av gradvisa framsteg. Denna process är emellertid fortfarande ömtålig, begränsad och instabil.

Säkerhetsläget verkar ha förbättrats något, delvis till följd av de amerikanska truppförstärkningarna men även tack vare två andra viktiga faktorer: verksamheten vid de sunniråd som har beväpnats och betalats av Förenta staterna, och framför allt den vapenvila som Muqtada al-Sadr har utlyst och som nu har förlängts med ytterligare sex månader. Antalet civila dödsfall i Irak är fortfarande väldigt högt och det råder stor osäkerhet kring hur varaktiga dessa insatser och förbättringar kommer att vara. Turkiska räder i norr komplicerar situationen ytterligare, oavsett hur lugna och balanserade den kurdiska centralregeringens reaktioner har varit – åtminstone hittills.

På den politiska fronten antog lagrådet ett viktigt lagpaket: budgeten för 2008, lagen om provinsernas befogenheter och en begränsad amnesti i samband med avbaathifieringsprocessen. På så sätt kunde man tillfredsställa både sunni, shia och kurder. Eftersom presidentrådet förkastade lagen om provinsernas befogenheter råder det fortfarande osäkerhet om huruvida dessa begränsade framsteg kan konsolideras.

På den ekonomiska fronten är man helt beroende av oljesektorn. Andra problem är svårigheter att attrahera utländska och till och med inhemska investeringar och bristande möjligheter att skapa arbetstillfällen. Uppbörden av skatter och tullar och befinner sig fortfarande i ett inledningsskede och beloppen är fortfarande marginella. Kapaciteten att utnyttja de investeringar som har planerats i budgeten är fortfarande låg, även om den ökar. Den ekonomiska verksamheten, inklusive investeringar, verkar emellertid just nu ha störst potential i det kurdiska området där säkerheten är större.

Nationell försoning är fortfarande en central punkt på den politiska dagordningen och det finns många initiativ och utlandsstyrda aktiviteter. Samtidigt som de inhemska insatserna för att bygga upp ett verkligt irakiskt egenansvar och perspektiv på landets framtid fortsätter saknas det fortfarande en gemensam och tydlig vision, och insatserna präglas av sekteristiska, religiösa eller etniska intressen, överväganden eller klagomål. Detta är även vad min direktör rapporterade tillbaka till mig.

Låt mig passa på att påminna er om vad vi redan gör i och tillsammans med Irak och vad vi skulle kunna göra i framtiden under fortsatt svåra förhållanden. Våra åtgärder omfattar många olika politiska, ekonomiska, biståndsmässiga och humanitära aspekter.

För det första har vi handels- och samarbetsavtalet. Detta är ett politiskt försök som för första gången lägger grunden för ett avtalsmässigt förhållande mellan EU och Irak. Vi hoppas att detta kommer att hjälpa Irak att ta itu med sitt eget reformprogram och göra det lättare för Irak att återintegreras i det internationella samfundet efter att ha varit isolerat i åratal. Vi har precis avslutat den fjärde förhandlingsrundan. Vi gör snabba framsteg på flera områden, från mänskliga rättigheter till kampen mot terrorism, från energisamarbete till miljön.

För det andra skulle grannländernas möten, som rådets ordförande nämnde, på ett avgörande sätt bidra till att minska störningar, förbättra säkerheten och möjliggöra politisk dialog och försoning mellan de olika fraktionerna. Jag har personligen arbetat hårt för att se till att så sker genom mitt deltagande i två konferenser, en i Sharm el Sheikh och en i Istanbul. I den mån jag kan kommer jag framöver att fortsätta att delta i konferenser för att framhålla att även Iraks grannar måste uppfylla sina skyldigheter. Att Arabförbundets generalsekreterare Amr Moussa och nu senast till och med Irans president har besökt Bagdad bör ses som ett gott tecken i denna riktning.

Ana Maria Gomes påpekar mycket riktigt i sitt betänkande att uppgiften att hjälpa Irak att stå på egna ben inte enbart kan vila på givarsamfundets eller den irakiska befolkningens axlar.

När det gäller bistånd behöver jag inte påminna parlamentet om att gemenskapsmedel på 829 miljoner euro av har avsatts till Irak sedan finansieringen inleddes under min företrädare 2003 med fullt stöd av rådet och Europaparlamentet.

Vi har aldrig varit naiva när det gäller svårigheterna med att få till stånd ett effektivt program i Irak. Vi gjorde det som parlamentet och medlemsstaterna rekommenderade. Vi samarbetade med FN och dess organ, och med Världsbanken och de multilaterala förvaltningsfonderna. Att samarbeta med dessa var egentligen det enda alternativ vi hade. FN hade det mycket svårt efter det att Sergio Vieira de Mello och en stor del av FN:s personal dödades när FN:s kontor i Bagdad sprängdes. Staffan de Mistura, FN:s nya särskilda representant i Irak, har påbörjat sitt arbete med ett förvånansvärt engagemang och är mycket uppskattad. Ni träffade nyligen FN:s biträdande särskilda representant, David Shearer, och jag tror att ni hade en bra diskussion om deras uppdrag och de risker som fortfarande kvarstår.

Jag skulle kunna nämna många projekt, men jag kommer att göra det när jag besvarar era frågor lite senare. Just nu vill jag bara säga att jag anser att detta är ett viktigt arbete, ännu viktigare med tanke på den irakiska regeringens mycket begränsade kapacitet att skapa resultat. Och här håller jag med Ana Maria Gomes. Från grundläggande behov på hälsovårds- och utbildningsområdet, hjälp med demokratisering, val och främjandet av mänskliga rättigheter till humanitärt bistånd och flyktingbistånd, har vi fortsatt med ett mycket omfattande program och använt bästa möjliga medel under värsta tänkbara förhållanden.

Vi har försökt se till att särskild uppmärksamhet riktas mot utsatta gruppers behov, inte minst fördrivna irakier, oavsett om de befinner sig i Irak eller i grannländerna. Förra året avsattes ett betydande paket på 50 miljoner euro till flyktinghjälp. Kommissionen har dessutom för avsikt att avsätta 20 miljoner euro från budgetposten för humanitärt stöd för 2008 för att bistå internflyktingar/flyktingar och de mest utsatta grupperna i Irak. Vi har även inlett bilaterala projekt. Men det finns ingen patentlösning. Varje alternativ har sina för- och nackdelar.

Jag har redan nämnt – och det är nu dags att avsluta – att jag skickade två av direktörerna med ansvar för Irak och deras medarbetare från generaldirektoratet för yttre förbindelser och EuropAid till Bagdad. De höll givande men öppenhjärtiga diskussioner med de irakiska myndigheterna och andra aktörer. Besöket bekräftade Iraks bräckliga säkerhet, den politiska och ekonomiska situation som jag tidigare beskrev, de ytterst svaga irakiska institutionerna efter Saddam Husseins år vid makten och det påföljande kriget, och den centrala roll som vår lilla delegation i Bagdad spelar.

Iraks regering sa sig vara villig att arbeta tillsammans med EU. På grundval av detta ska vi, parallellt med andra bilaterala och internationella givare, försöka finansiera och bidra till att stärka institutionerna och den administrativa kapaciteten i en stat som fortfarande är svag. Vi ska undersöka möjligheterna till mer direkt handling på det sätt som parlamentet har efterlyst – och vi skulle vilja se till att vårt stöd präglas av maximal effektivitet, synlighet och ansvarighet.

(Applåder)

  Ignasi Guardans Cambó, föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. − (ES) Fru talman! Detta betänkande måste välkomnas. Utskottet för internationell handel behandlade betänkandet och förde långa diskussioner om det, naturligtvis med utgångspunkt i vår behörighet, vilket är vad jag mycket kort kommer att ta upp.

Jag skulle vilja lyfta fram ett antal punkter i yttrandet från utskottet för internationell handel som endast delvis övertogs av föredraganden, även om en stor del av andan i vårt utskotts förslag har införlivats. För det första måste Irak återintegreras i vad vi skulle kunna kalla det internationella ekonomiska systemet, och därför måste vi välkomna landets status som observatör i Världshandelsorganisationen. Detta är helt klart ett steg i rätt riktning.

För det andra måste handels- och samarbetsavtalet utnyttjas som ett mycket användbart instrument för att främja interna reformer som kan föra det irakiska handelssystemet närmare de regler som gäller för multilaterala system.

För det tredje skulle jag vilja lyfta fram hur viktigt det är att garantera verklig öppenhet och icke-diskriminering vid offentliga upphandlingar i Irak. Detta är en punkt som betonades i utskottet och som kommer att läggas fram som ett ändringsförslag i kammaren vid morgondagens omröstning. Jag anser att det är viktigt att framhålla just detta: öppenhet och balans i alla offentliga upphandlingar.

Avslutningsvis efterlyser vi att intäkterna från råoljeförsäljningen återinvesteras på ett sätt som garanterar att den irakiska regeringen via sina behöriga organ själv förvaltar dessa intäkter.

Jag skulle kunna säga mycket mer, men jag anser att betänkandet som helhet förtjänar att välkomnas av parlamentet.

  Jana Hybášková, för PPE-DE-gruppen. – (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag vill uttrycka mitt djupa tack till Baroness Nicholson of Winterbourne, Ana Maria Gomes och kommissionen. Det som först föreföll omöjligt är nu verklighet. Detta parlament, Europaparlamentet, är enigt i sin rekommendation till både rådet och kommissionen om EU:s roll i Irak.

Låt oss begrava det som har varit. Situationen försämras inte längre och stabiliteten får fotfäste. Unga vänder ryggen åt sekterism och våld, milisen tappar stöd och Mahdiarmén samarbetar. Det är därför avgörande att EU är närvarande i Irak. EU:s huvudsakliga uppgift är att stärka lag och ordning och att ge tekniskt stöd till polisen, inrikesministeriet, domstolarna och fängelsesystemet. Det är även viktigt att hjälpa irakierna att dra fördel av sina enorma oljereserver, genom budgetmedel. Den tredje förutsättningen är att stärka demokratin genom att tillhandahålla tekniskt stöd för valen.

Vi uppmuntrar också europeiska företag och bolag att på nytt göra åtaganden gentemot Irak. För detta behöver vi dock en gemensam europeisk ståndpunkt. Vi har att göra med flyktingar, asylsökande och fördrivna personer. Vi behöver ha partner. Vi behöver irakiska partner som respekterar öppenhet, bekämpar korruption och nepotism och respekterar rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och demokratin. Vi är beredda att erbjuda stöd till Iraks styrande råd på partnerskapsbasis, att utbilda deras personal, att resa dit och verka genom den ständiga ad hoc-delegationen.

Det finns en viktig fråga, och jag säger detta i egenskap av en person som reste till Basra för första gången den 7 april 2003: den europeiska närvaron i Irak får inte bidra till problemet. Alla européer måste samarbeta för att lindra den mänskliga tragedi som generationer av irakier genomlidit.

  Véronique De Keyser, för PSE-gruppen. – (FR) Fru talman! Ana Maria Gomes betänkande är utmärkt, och är en verklig bedrift. Om ett så pass känsligt ämne som Irak, som har splittrat oss under så lång tid, ger oss betänkandet ett nytt och konstruktivt perspektiv utan det vanliga politikpratet, och detta är ingen överraskning när det kommer från Ana Maria Gomes. Det antogs också av en betydande majoritet i utrikesutskottet, och bland de många saker som togs upp vill jag nämna två punkter.

För det första efterlyser Ana Maria Gomes att alla instrument som står till kommissionens förfogande används på ett kreativt sätt för att återuppbygga en tillräcklig kapacitet i Irak när det gäller rättsordning, rättvisa, mänskliga rättigheter, god förvaltning, kvinnor, hälsa och utbildning. Ana Maria Gomes säger och skriver detta med ett visst eftertryck. Irak saknar inte pengar. Det är ett potentiellt rikt land, men administrativt och mänskligt har det blivit helt sönderslitet. Hon efterlyser därför bilaterala projekt till stöd för kapacitetsuppbyggnad och för civilsamhället, och pekar på kommissionens mod. Kommissionen har till och med öppnat en delegation i Bagdad för att övervaka dessa projekt på nära håll och för att bättre synliggöra EU:s insats.

För det andra är Ana Maria Gomes utöver själva Irak också orolig för de irakiska flyktingarnas situation. Enligt en färsk rapport från flyktingkommissariatet finns det över två miljoner flyktingar i grannländerna, men det är i Syrien, med 1 400 000 flyktingar, och Jordanien, med nästan en halv miljon, som situationen har nått kokpunkten. Barnarbete och prostitution har också rapporterats trots att dessa länder har gjort vad de har kunnat för att förhindra det. Ana Maria Gomes uppmanar Europa att visa större generositet i mottagandet av flyktingar. Hon uppmanar även kommissionen att ge mer stöd till sina biståndsprogram.

Kort sagt måste detta betänkande mycket allvarligt övervägas på kort sikt, och kanske också på medellång sikt, när det gäller den framtida politiken gentemot Irak, särskilt budgetpolitiken. Jag vill än en gång påminna parlamentet om att föredraganden besökte landet två gånger precis innan hon lämnade in sin analys av situationen. Med tanke på de faktiska svårigheterna på plats, kan man bara beundra hennes mod.

  Baroness Nicholson of Winterbourne, för ALDE-gruppen. – (EN) Fru talman! Även jag framför mina varmaste gratulationer till vår föredragande. Ana Maria Gomes har utarbetat en verkligt enastående betänkande, där uppgifterna kommer direkt från hennes praktiska erfarenhet på plats. Jag vill berömma kommissionsledamoten för att hon ständigt och träget beaktar de viktigaste aspekterna av Iraks problem och delegationens chef, Teuvo Uusitalo, vars arbete jag har sett på plats vid ett antal tillfällen. Förstklassigt arbete från kommissionens sida! Jag gratulerar varmt er och Teuvo Uusitalo. Ministerrådet har också ägnat Irakfrågan stor uppmärksamhet. I dag uppmärksammar även vi i parlamentet denna fråga, vilket innebär att EU:s nyckelinstitutioner till sist har samlats. Tillsammans kan vi naturligtvis uppnå mycket mer.

Irak har i dag ett verkligt parlament och en helt sekulär konstitution. Irak är ett av de mycket få länder i denna region som har en demokrati – en sekulär demokrati – trots dess brister. Därför måste vi göra allt vi kan för att hjälpa irakierna att stärka den demokratiska processen. Jag anser att ett stärkande av banden mellan våra respektive parlament är ett av de viktigaste sätten för oss att bidra. Jag är mycket hedrad över att vara ny ordförande för den delegation som talmanskonferensen nyligen har inrättat.

I oktober förra året – och återigen i januari med Ana Maria Gomes – hade jag möjlighet att tala inför det irakiska parlamentet i plenum. Det var en stor ära och vi fick omedelbart veta hur mycket stöd de behöver. För att hjälpa Irak att råda bot på den bedrövliga administrativa situation som landet har ärvt, måste vi också inleda ett nära partnerskap med ministerierna för offentliga tjänster och använda all vår erfarenhet av utvidgningsprocessen för att bidra till kapacitets- och institutionsbyggande.

Precis som vi kräver det irakiska folket demokrati och har rätt till god förvaltning. De kräver också och har ett behov av grundläggande mänskliga rättigheter, centrala offentliga tjänster och alla de privilegier som vi har i våra demokratier i Västeuropa. Jag vill påstå att priset för att uppnå ett stabilt Irak som utövar ett gynnsamt inflytande regionalt och nationellt är värt alla ansträngningar. När Turkiet väl ansluter sig till EU, vilket jag hoppas att landet kommer att göra, blir Irak vårt grannland. Därför ser vi Irak som en del av det vidare grannskapet.

  Adam Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Jag skulle också vilja gratulera föredraganden till det betänkande som vi behandlar i dag.

Om några dagar, den 20 mars, är det fem år sedan den internationella alliansens trupper inledde det andra kriget i den persiska golfen. Tyvärr fattade inte alla EU-medlemsstater det politiska beslutet att stödja Förenta staterna vid detta tillfälle. Den bristande enighet som var tydlig 2003 fortsätter att inverka negativt på den roll som EU potentiellt skulle kunna spela för Iraks återuppbyggnad. När allt kommer omkring har vi tillgång till en rad finansiella och politiska resurser. Om dessa används korrekt, skulle de kunna bidra till att stödja ett säkert och demokratiskt Irak och på så sätt bidra till en omedelbar förbättring av hela regionens stabilitet.

Jag håller med föredraganden om att Irak uppenbarligen behöver mer än ekonomiskt stöd. Landet behöver också stöd för att kunna återuppbygga sina nationella institutioner och civilsamhället. Man bör komma ihåg att Iraks offentliga administration under årtionden av diktatoriskt styre inriktades på att kontrollera befolkningen snarare än mot offentliga tjänster.

När vi utformar en ny EU-strategi för unionens framtida åtaganden i Irak får vi inte bortse från att en dialog med Förenta staterna behövs, särskilt inom det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Jag är övertygad om att ett bra samarbete med Förenta staterna är en avgörande faktor för att bygga upp ett säkert och stabilt Irak.

  Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Fru talman! Jag skulle också vilja tacka Ana Maria Gomes för hennes utmärkta betänkande. Jag vill inleda med att understryka att man vid övervägandet av EU:s inblandning i Irak alltid måste lära av tidigare misstag, med tanke på att invasionen har varit en sådan enorm politisk och humanitär katastrof. Vår utgångspunkt bör vara att erkänna att Iraks problem bara kan lösas genom att irakierna får tillbaka en verklig och omfattande självständighet, även när det gäller olja och andra resurser, och jag efterlyser därför ett tillbakadragande av alla utländska ockupationstrupper.

Jag följde arbetet med yttrandet om betänkandet i utskottet för internationell handel och utifrån detta perspektiv observerade jag att den militära ockupationen av Irak följdes av en ekonomisk ockupation, varvid Förenta staterna privatiserade offentlig egendom, liberaliserade handeln och införde regler om utländska direktinvesteringar i tydlig strid mot internationell rätt. Detta är anledningen till att vi måste agera med en viss försiktighet när det gäller handel och investeringar.

I det betänkande som vi behandlar i dag välkomnas Iraks observatörsstatus vid WTO som ett viktigt steg för att främja Iraks integration i den internationella ekonomin och man ser fram emot handels- och samarbetsavtalet mellan EU och Irak. Jag vill bara vara säker på att Irak i tillräcklig utsträckning har byggt upp sin egen förmåga till förhandlingar och utvärdering. I annat fall riskerar vi att landet åter faller offer för externa intressen.

Likaså innehåller betänkandet en uppmaning om hjälp och uppmuntran till europeiska företag att lämna anbud på kontrakt om att återuppbygga Irak. Vi måste vara säkra på att vi gör allt vi kan för att bygga upp kapaciteten hos irakiska företag och regeringens förhandlingskapacitet, så att vi kan gå vidare på ett mer positivt sätt för alla.

  Vittorio Agnoletto, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Vi är positiva till Ana Maria Gomes betänkande, som utmärker sig genom att bland annat behandla försvaret av territoriell integritet och behovet av en försoningsprocess inom Irak. Samtidigt anser vi dock att EU måste uppmana Turkiet att omedelbart upphöra med sin invasion av norra Irak.

Vi stöder också kravet på att inkomsterna från råoljeförsäljningen ska investeras för Iraks bästa, men vi kan inte bortse från de lagar som Förenta staterna har infört, som har överlämnat Iraks energiresurser till stora amerikanska multinationella företag och låter dem exportera alla intäkter och göra enorma vinster. Ett av dessa företag är Halliburton, som tillhör vicepresident Dick Cheney.

Vi kan utan tvekan stödja kraven på öppenhet gällande reglerna och den rättsliga statusen för entreprenörsorganisationer, men vi kan inte bortse från att det finns privata arméer med tiotusentals anställda i Irak som verkar helt utanför alla regler.

I betänkandet efterlyser man att EU:s uppförandekod för vapenexport ska göras rättsligt bindande, men vi får inte glömma att detta krig har kostat 6 000 miljarder US-dollar, som annars skulle ha kunnat användas för att uppnå millenniemålen. Kriget och ockupationen har orsakat hundratusentals dödsfall. Detta krig och denna ockupation var, och är fortfarande, olagliga. De inleddes helt i strid med internationell rätt, ensidigt och emot de flesta medlemsstaternas, FN:s och den internationella folkopinionens vilja.

Vi bör kräva ett omedelbart tillbakadragande av ockupationstrupperna. De måste ersättas av ett FN-uppdrag som enbart syftar till att garantera säkerheten. Alla stridsåtgärder måste upphöra.

  Bastiaan Belder, för IND/DEM-gruppen. – (NL) Ana Maria Gomes har gjort stora ansträngningar för att skriva om EU:s roll i Irak. Den komplicerade situationen i Irak kräver en tydlig och beslutsam politik. Den föreslagna EU-politiken gentemot Irak ger dock upphov till vissa allvarliga frågor. Dessa frågor har många beröringspunkter, särskilt med mitt arbetsbesök i Kurdistan.

Föredraganden nämnde Kurdistan som en region där stabiliteten och säkerheten nätt och jämt kan garanteras och där det internationella utvecklingssamarbetet måste utökas ytterligare. Självklart är EU:s närvaro i regionen mycket viktig, och jag vill också understryka detta. Det förekommer dock hård intern och extern kritik mot den kurdiska regeringen när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, och situationen för den assyriska kristna minoriteten i Kurdistan är särskilt oroväckande. Finns det någon möjlighet till en framtid för dessa grupper i Irak? Detta är en allvarlig fråga.

Kort sagt, hur kan ni, ledamöterna i rådet och kommissionen, effektivt bidra till varaktig fred och stabilitet i Kurdistan-regionen och till inrättandet av en demokratisk rättslig regeringsstruktur?

Avslutningsvis skulle jag vilja komma med ytterligare en kommentar. De miljontals fördrivna irakierna förtjänar vår hela uppmärksamhet och vårt fulla stöd. Föredraganden rekommenderar rådet att EU:s medlemsstater ska välkomna irakiska flyktingar. Jag frågar ledamöterna i rådet och kommissionen: Hur pass genomförbart är detta utmärkta förslag? Tack.

  Slavi Binev (NI). – (BG) Herr ordförande, kära kolleger! Jag stöder Ana Maria Gomes betänkande eftersom det ger en glasklar bild av alla problem i samband med inrättandet av en ny demokratisk regering i Irak, samt hur man kan övervinna dessa.

För det första uppmanar jag ockupationsstyrkorna att omedelbart dra sig tillbaka från Irak eftersom kriget och ockupationen av denna självständiga stat var olagliga och beslutet om dessa fattades helt i strid med internationell rätt, det vill säga ensidigt och tvärtemot de flesta medlemsstaternas, FN:s och världssamfundets vilja.

Jag hoppas att den situation som har uppstått inte kommer att innebära en risk för den fredliga gruppen med 3 500 medlemmar av organisationen Folkets mujahidin i Iran i Ashraf som utsätts för ständiga påtryckningar. Jag är övertygad om att demokrati inte i något land i världen kan byggas med icke-demokratiska och våldsamma metoder.

Jag kommer att rösta för Ana Maria Gomes betänkande eftersom problemen i Irak endast kan lösas genom att irakierna återfår en verklig och omfattande självständighet.

  Nickolay Mladenov (PPE-DE). – (EN) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr rådsordförande och fru Gomes! Jag vill tacka er för allt ni har sagt och för allt det arbete som ni har gjort hittills.

Jag anser att detta betänkande sänder ett mycket viktigt budskap till resten av EU om att parlamentet vill se framåt. Det vill inte se bakåt. Det vill engagera sig i framtiden för ett demokratiskt och federalt Irak som stöder denna framtid.

Jag ska säga tre saker om betänkandet, och jag är särskilt nöjd med att det kommer från Europaparlamentet samma dag som vi firar 50 års insatser från Europaparlamentet. I dag firar vi våra framgångar med att nå försoning i Europa. Och de lärdomar som vi har dragit under de gångna 50 åren är lärdomar som vi i form av erfarenhet och kunskap måste överlämna till våra vänner i Irak så att de kan använda detta och återuppbygga sitt land med framgång.

I betänkandet skildras självklart det som uppnåtts, men man ryggar inte tillbaka inför de utmaningar som den Federala republiken Irak står inför, och kommissionsledamoten skildrade dessa på ett mycket bra sätt.

Jag skulle vilja påpeka en sak som en fotnot till hennes redogörelse. Det som har uppnåtts på säkerhetsområdet är främst irakiernas ansvar, naturligtvis med internationellt stöd, men det är irakiernas ansvar. Ingen utom irakierna kan garantera säkerheten i Irak. Ingen kan garantera en lösning av de politiska problemen förutom Iraks politiker och deras politiska process.

Vi efterlyser en ny strategi, en europeisk strategi för Irak. Under en stor del av 2006 arbetade jag vid rådets representation i Bagdad, med att hjälpa dem. Det budskap som jag varje dag mottog från alla var: ”Var finns EU? Vi vill tala med EU eftersom er erfarenhet är mycket viktig för oss.” Dagens betänkande är ett svar på denna begäran.

Slutligen bekräftar parlamentet sitt åtagande att stödja rekonstruktionen och återuppbyggnaden av det irakiska parlamentet i betänkandet. Detta är en oerhört viktig roll, och jag vill tacka rådet för att ha erkänt parlamentets bidrag genom att välja och godkänna en delegation för förbindelserna med Irak.

Jag anser att vi i dag står inför en kritisk utmaning: att faktiskt utnyttja det vi vet och det vi har till stöd för en politisk process, inte genom stridsmedel, utan genom ord, inte genom vapen, utan genom handling i Irak och genom att hjälpa människorna där.

  Béatrice Patrie (PSE). − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill också gratulera Ana Maria Gomes till ett mycket bra arbete om ett ytterst känslig och komplex fråga. Vi är alla medvetna om i vilken omfattning konflikten i Irak var en källa till djupa splittringar mellan medlemsstaterna. Vi är medvetna om att vår skyldighet nu är att bidra till att bygga upp ett säkert, enat, välmående och demokratiskt Irak.

Personligen vill jag belysa ett större drama, som i stor utsträckning döljs av våra regeringar. Jag talar om den irakiska konflikten som har lett till att nästan 4,5 miljoner människor har kastats ut på gatorna, den största befolkningsfördrivningen i Mellanöstern sedan 1948. Det finns ett brådskande behov av samlade åtgärder på EU-nivå.

Det jag är mest oroad över är vad som händer omedelbart och på längre sikt med de irakier som tvingats fly från sitt eget land. Omkring 2,3 miljoner människor har fått en tillflyktsort i grannländerna, huvudsakligen i Syrien och Jordanien, men även i Egypten, Libanon, Turkiet och Gulfstaterna. Genom att släppa in nästan 2 miljoner flyktingar har Syrien och Jordanien gjort en oerhört lovvärd insats.

EU:s och världssamfundets roll är naturligtvis att se till att alla dessa flyktingar återvänder hem på lång sikt, men för tillfället har många av dem ingen möjlighet att återvända. Vissa särskilt sårbara flyktingar måste överflyttas till västländer. Enligt UNHCR måste 6,6 procent av de irakier som lever i Syrien, omkring 100 000, omflyttas. Därför uppmanar jag mina kolleger att stödja ändringsförslaget till förmån för omflyttningsprogram under 2008 som innebär att EU tar emot några av de mest sårbara flyktingarna som nu är i händerna på UNHCR.

Sammanfattningsvis uppmanar jag parlamentet att inte överge våra värderingar. Vi måste till fullo respektera Genèvekonventionen från 1951 och säga nej till alla påtvingade återvändanden till Irak.

  Patrick Louis (IND/DEM). − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Fernand Braudel hävdade att historien började i Sumer, men i dag verkar den långa historien med kristna minoriteter i Irak ha nått sitt slut. Vi, Europas nationer, kan inte stödja denna oerhörda orättvisa genom att förbli passiva. Dessa människor välkomnade islam och tillsammans byggde de upp ett land som var välmående innan det härjades av fanatism och krig.

Nu måste dessa minoriteter finna sig i att fly. Irak kan inte bygga en framtid utan deras närvaro och färdigheter. En framtid byggs inte genom att dela upp ett land. Det görs genom att återuppbygga ekonomin, med ömsesidigt erkännande av olika grupper och kulturer och tillämpning av rättsstatsprincipen.

Om EU är fast beslutet att ingripa i Irak, måste alla dessa minoriteters dramatiska situation alltid beaktas i planerna. Deras framtid måste utgöra måttstocken för EU:s åtgärder, och den ömsesidiga respekten mellan grupper måste utgöra kriteriet för fördelningen av stödet. På så vis blir vår insats något som alla våra nationer kan vara stolta över.

  Sorin Frunzăverde (PPE-DE). – (RO) Med tanke på de framsteg som Irak under den senaste tiden har uppnått internt och på utrikespolitisk nivå måste EU uppmuntra de irakiska myndigheterna att fortsätta insatserna för att utveckla demokratiska, stabila och lagliga institutioner av federal karaktär.

Med tanke på den etniska och religiösa situationen anser jag att endast ett federalt Irak kan fungera. Jag menar ett federalt Irak, och inte ett splittrat land. EU måste också främja ett stabilt Irak, med institutioner som kan skapa nationell självständighet, statlig enhet, territoriell integritet, hållbar ekonomisk utveckling och välstånd för Iraks folk. EU måste aktivt stödja Iraks institutionella utveckling, som är starkt rotad i landets situation, med vederbörlig hänsyn till de historiska, religiösa, kulturella och identitetsmässiga traditionerna hos det irakiska folket och alla etniska och religiösa grupper inom dess territorium.

I detta sammanhang är det lämpligt att inrätta särskilda rådgivande organ som består av ledare för alla etniska och religiösa grupper i Irak, i syfte att ge de centrala myndigheterna större legitimitet. Iraks institutionella utveckling måste stödjas av EU genom Eujust Lex-uppdraget, samt av lämpliga europeiska finansiella verktyg.

Jag betonar nödvändigheten av att EU-finansieringen riktas direkt mot de mottagande irakiska institutionerna. Dessa medel bör förvaltas av EU:s institutioner på ett sätt som är öppet och synligt för EU-medborgarna.

Jag rekommenderar att EU-institutionerna utnyttjar erfarenheten och sakkunskapen hos de medlemsstater som redan har en civil och militär närvaro på irakiskt territorium i stabiliserings- och återuppbyggnadsprocessen av landet. Samtidigt anser jag att europeiska företag bör uppmuntras och stödjas i sitt deltagande i återuppbyggnadsprocessen i Irak och i utvecklingen av sin affärsverksamhet inom detta område.

  Erika Mann (PSE). – (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, fru Gomes, mina damer och herrar! I utskottet för internationell handel inriktade vi oss naturligtvis främst på aspekter som gäller handel och ekonomiska förbindelser, men inom vissa områden gick vi längre än detta ansvarsområde. Låt mig därför kommentera två punkter.

För det första är vi mycket nöjda med detta betänkande, vilket tydliggör att EU har en synlig roll och ett synligt åtagande i Irak. Vi anser att det är mycket viktigt att Irak integreras i handelssystemet och självklart är WTO rätt forum för detta. Vi kommer att behöva ge mycket mer tekniskt stöd än vi hittills har gjort. Detta tekniska stöd måste inriktas på att föra Irak närmare EU:s ekonomiska system och, i viss utsträckning, närmare EU:s näringsliv.

När det gäller finansieringen är vi ganska skeptiska till att allt ska organiseras enbart genom FN, Världsbanken och de multilaterala förvaltningsfonderna. Vi skulle mycket gärna vilja se att egenkapaciteten förbättras, åtminstone i viss utsträckning, och egen projektadministration, vilket skulle göra det möjligt för oss att samla data och sakkunskaper för att bidra till denna insats. Vi skulle mycket gärna vilja att denna strävan speglas i era beslut.

  Georgios Georgiou (IND/DEM). – (EL) Fru talman! Låt mig först av allt gratulera Ana Maria Gomes, samt kommissionsledamoten, eftersom hon visade prov på ett verkligt känslomässigt engagemang när det gäller de aktuella händelserna i Irak.

Men av någon anledning har jag fortfarande intrycket att vi slaviskt följer andra, som förstör så att vi kan bygga upp igen. Det här är inte första gången. I dag ger vi 820 miljoner euro i bistånd till irakierna. Vi kan inte hjälpa de döda, som är många fler än de dödsfall som Saddam Hussein gjorde sig skyldig till. Jag undrar om de som är ansvariga för dagens dödsfall någon gång kommer att betala.

Jag säger detta eftersom det även har hänt oss i Jugoslavien. Om vi med rätta vänder oss mot diktatorer och deras metoder, låt oss hitta ett sätt att frigöra oss från dem. Vi har inte rätt att förstöra länder bara för att vi inte tycker om diktatorer. På grund av detta upprepas händelserna i Jugoslavien i dag i Irak, och vi vet inte när denna tragedi i Irak kommer att få ett slut.

  Anna Záborská (PPE-DE). − (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Ärkebiskopen i Mosul, Monsignor Faraj Rahho, kidnappades för nästan två veckor sedan. De tre personer som var med honom mördades brutalt. Detta är mycket allvarligt. Den fjärde Genèvekonventionen skyddar uttryckligen sjukvårdspersonal och civil, religiös och humanitär personal. Det finns många icke våldsamma fredsaktivister i Irak, på palestinskt territorium och i Israel. De är kristna, muslimska, judiska eller sekulära aktivister.

Till följd av kidnappningen av den religiösa minoritetens överhuvud har parlamentet två alternativ till omedelbara åtgärder. Vid morgondagens omröstning om betänkandet av vår kollega Ana Maria Gomes kan vi anta ett muntligt ändringsförslag där vi fördömer kidnappningen av Monsignor Faraj Radho för att påverka kriget. På torsdag har vi också möjlighet att lägga till en mycket kort text på dagordningen för brådskande frågor för att anta en ståndpunkt i egenskap av EU-institution.

  Paulo Casaca (PSE). – (PT) Fru kommissionsledamot! Låt mig säga att FN förtjänar den högsta respekt efter vår debatt om denna fråga. Sérgio Vieira de Mello och alla andra som har dött och som riskerar sina liv har vår djupaste respekt. Detta innebär inte att vi inte måste veta vad som händer och vem som mottar de medel som ska användas i Irak. Låt mig också säga att de 20 miljoner euro som kommissionsledamoten talade om i dag – och förlåt mig eftersom jag läste om detta för två eller tre månader sedan – verkar vara helt otillräckligt för att hantera flyktingarnas och de fördrivna personernas svåra problem. Dessa problem är av enorma dimensioner och oljan i Irak kommer inte att vara till stor hjälp eftersom det finns människor som inte har tillgång till denna olja. Jag skulle vara tacksam om man kunde göra större ansträngningar i denna fråga eftersom, som Béatrice Patrie sa, detta problem behöver behandlas brådskande.

  Ioan Mircea Paşcu (PSE). – (EN) Fru talman! EU var emot kriget i Irak. Men oberoende av vem som hade rätt och vem som hade fel, är Irak efter Saddam Hussein en verklighet som ingen kan bortse från.

Om man beaktar den effekt som situationen i Irak har på hela Mellanöstern och även längre bort, kan EU inte fortsätta att ha en generellt sett ganska marginell roll. Genom sina enorma resurser och sakkunskaper måste EU delta på ett markant sätt för att stödja konsolideringen av den nya irakiska staten. Kommissionsledamoten beskrev symtomen. Nu måste vi se hur vi kan bota dessa, och inte bara tillsammans med andra internationella organisationer – EU kan bättre än så – utan huvudsakligen på egen hand. Det strategiska syftet är att hjälpa de nya, demokratiskt valda myndigheterna i detta land att ge trovärdighet, och därmed auktoritet, till den nya statens institutioner. Ett nytt, demokratiskt, självförsörjande, oljerikt Irak mitt i Mellanöstern ligger i allas intresse.

  Renate Weber (ALDE). – (RO) För närvarande förhandlar kommissionen om ett handels- och samarbetsavtal med irakiska myndigheter. I samband med detta behandlas även frågorna om upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna.

Jag ber kommissionen att bestämt kräva att de irakiska myndigheterna hittar lösningar för återintegreringen av externa och interna flyktingar. Jag uppmanar även unionens medlemsstater att prioritera behandlingen av asylansökningar från irakiska flyktingar. De olika svaren från staterna i denna fråga visar än en gång nödvändigheten av att harmonisera förfarandena för flyktingstatus på EU-nivå. Det är mycket viktigt att handels- och samarbetsavtalet även berör frågan om interparlamentariskt samarbete.

Jag anser att Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Irak kan bidra till att stärka den institutionella kapaciteten hos Iraks lagstiftande organ. EU måste hjälpa Irak att bli en stark partner i en känslig region. Gratulationer och tack till Ana Maria Gomes för betänkandet.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Om vi ska kunna räkna med att irakiska partner bidrar till att skapa demokrati som en grundval för fredlig samexistens kommer det att krävas investeringar. När jag var student brukade vi helt enkelt ta emot unga från Irak i våra gymnasieskolor. Kanske det skulle vara möjligt för EU att nu ge unga irakier liknande möjligheter. Det jag tänker på är att bjuda in unga under 24 år och ge dem möjlighet att leva bland oss och lära av denna erfarenhet. De skulle självklart göra en kritisk bedömning av sina intryck, minnas det som var positivt och rapportera om det hemma, samtidigt som de kanske skulle kunna förbättra det som de ansåg vara negativt. Jag rekommenderar detta skolbaserade förslag för parlamentet. Besök av denna typ behöver inte ske enbart på universitetsnivå. Politiken är naturligtvis beroende av människorna, och det skulle kunna finnas utrymme för ett sådant initiativ inom ert behörighetsområde, fru talman.

  Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Detta är ett budskap från Europaparlamentet till rådet om behovet av att utforma en EU-strategi för Irak. Det är dags att sluta tvista om den senaste tidens meningsskiljaktigheter och att koncentrera sig på EU:s aktiva åtagande i Irak. Jag vill tacka kommissionsledamoten för en grundlig redogörelse för situationen i Irak, och det finns en försiktig optimism i luften. Jag anser att det finns ett samförstånd om att saker skulle kunna förbättras. Detta är vad Ana Maria Gomes så vältaligt beskrev som ett gyllene tillfälle för EU att ge ett positivt bidrag.

Jag anser att två punkter är centrala. För parlamentet är det viktigt att EU:s stöd inriktas på inrättandet av ett demokratiskt styre, och detta har mötts av stort intresse från irakiska politikers sida. För det andra är EU i en utmärkt position att stödja försoningsprocessen. Utan försoning skulle det bara bli fråga om söndring och ytterligare inbördeskrig, så vi måste utnyttja detta tillfälle.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill tacka alla som har uttryckt sina ståndpunkter och åsikter i detta ämne. De kommer utan tvekan att vara användbara för oss i vår framtida verksamhet. Jag skulle vilja tillägga en kommentar och ett svar.

Anna Záborskás fråga gällde kidnappningen av den kaldeiska katolska biskopen. Jag vill uppmärksamma er på det uttalande som gjordes av ordförandeskapet den 1 mars, där det kraftfullt fördömer kidnappningen och kräver ett ovillkorligt och omedelbart frisläppande av den kaldeiska ärkebiskopen.

Nu över till den andra frågan. Nickolay Mladenov och andra har påpekat att ansvaret för säkerheten, det vill säga för att upprätta en säker situation i Irak, främst vilar på de irakiska myndigheterna. Det är också sant att vi måste hjälpa dem med detta, och jag skulle åter vilja nämna Eujust Lex-uppdraget. Det har varit verksamt i Irak sedan 2005 och de flesta EU-medlemsstater deltar.

Omkring 1 500 högre irakiska tjänstemän har utbildats inom ramen för detta uppdrag. De har varit anställda inom polisen, vid domstolarna och på fängelserna. Som jag sa kommer uppdraget att fortsätta fram till sommaren 2009 och vi anser att det är ett viktigt framsteg för att upprätta en säkrare situation i Irak.

Jag vill tacka Ana Maria Gomes en gång till för hennes betänkande, som kommer att vara en viktig grund för våra vidare åtgärder. Jag kan nämna att det bland annat finns planer på att ordföranden för rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser), minister Dimitrij Rupel, ska delta i det möte med Iraks grannländer som kommer att hållas i Kuwait i april.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Det var en bra debatt och den visade att vi vill utnyttja detta gyllene tillfälle för att slutligen återuppbygga Irak och göra det till ett stabilt land i Mellanöstern. Jag håller fullständigt med om att detta kommer att vara ett mycket viktigt mål för oss alla.

Jag vill först klargöra att ni kan vara säkra på att vi kommer att fullfölja våra åtgärder. Tack för de positiva orden om vår delegationsordförande som tillsammans med några anställda arbetar där under mycket svåra omständigheter – de är för övrigt inhysta av den brittiska ambassaden. Han och hans medarbetare gör ett mycket bra arbete.

Vi har arbetat med FN:s fond för särskilda ändamål (UN Trust Fund) eftersom inget annat var möjligt vid detta tillfälle. Efter mina direktörers besök och deras bedömning kommer vi att noga överväga vad vi kan göra när det gäller kapacitets- och institutionsbyggande. Vi förstår till fullo att detta är en mycket angelägen fråga för många av er, men det är viktigt att ni inser att säkerhetskostnaderna kommer att vara mycket höga. Vad vi än gör där direkt, kommer det att kosta mycket. I annat fall skulle det inte vara möjligt.

Utanför den gröna zonen är villkoren mycket svåra, kanske med undantag för ett fåtal områden där säkerhetsproblemen är mindre, bland annat i norr. Jag utesluter inte att man gradvis arbetar mer direkt, till exempel i norr, men jag måste betona att vi alltid måste vara säkra på att vi inte gör åtskillnad mellan olika grupper. Detta vill jag också säga till Bastiaan Belder. Det är så vi har arbetat med våra projekt. Vi har alltid försökt att driva projekt som inkluderar alla grupper, inklusive de kristna grupper som nu har det mycket svårt i Irak med denna regering.

Med detta sagt vill jag bara uppmärksamma många bland er som inte alltid ser det vi gör på att vi till exempel framgångsrikt förberedde de allmänna valen, som hölls 2005. Vi har restaurerat hundratals grundskolor och gymnasieskolor, vilket inte bara gynnar skolorna utan också eleverna. Erasmusprogrammen är även öppna för vissa irakier, så vi fortsätter med detta. Vi producerar och distribuerar också miljontals skolböcker till sex miljoner grundskole- och gymnasieelever. Detta är mycket grundläggande men nödvändigt.

Samtidigt har vi restaurerat nästan 200 primärvårdcentraler och 10 sjukhus. Vi har gett stöd till genomförandet av åtta vaccinationsomgångar, som var och en innefattar 4,7 miljoner barn under fem års ålder. Vi har helt restaurerat det nationella laboratoriet för kvalitetskontroll av läkemedel. Jag skulle kunna fortsätta.

Jag anser att kommissionen har gjort en hel del, för unionens räkning, under svåra villkor. Vi är medvetna om att nyckelfrågan kommer att vara hur mycket vi kan göra när det gäller kapacitetsbyggande. Ni kan vara säkra på att vi kommer att ägna en stor del av våra resurser åt detta, alltid beroende på säkerhetsläget, som sagt. Enligt vår senaste bedömning är detta tyvärr inte hållbart.

Jag skulle vilja säga några ord om flyktingarna. Jag har nämnt att vi, kommissionen, naturligtvis har arbetat för att hjälpa flyktingar. Hela paketet för förra året bestod av 50 miljoner euro från flera av kommissionens instrument. Dessa medel syftar inte bara till att stödja internflyktingarna i Irak utan också till att hjälpa Syriens och Jordaniens regeringar i deras egna länder. Vi har naturligtvis en nära kontakt med dessa länder. Vi har gett 80 miljoner euro till Syrien och 32 miljoner euro till Jordanien eftersom det stora inflödet av flyktingar har skapat ett stort problem i detta lilla land.

Slutligen vill jag bara säga att jag är lika övertygad som rådet om att den dialog som parlamentet nu kommer att föra med ad hoc-delegationen för Irak är ett framsteg och en avsevärd förbättring. Vi kommer att samarbeta om detta. Jag vill försäkra er om att vi från början har försökt att ha ett pengaflöde som är öppet för insyn och som förmedlas genom FN. I framtiden kommer dessa pengar att riktas mer och mer direkt.

  Ana Maria Gomes, föredragande. − (PT) Jag skulle vilja tacka alla för de vänliga orden. Jag måste särskilt tacka min vän, Janez Lenarčič, som jag arbetade med i säkerhetsrådet för några år sedan, då vi behandlade just Irak och de problem som Saddam Hussein har orsakat Irak.

Som jag har sagt är syftet med detta betänkande att belysa de många olika omständigheter som råder i Irak, i motsats till det överförenklade budskapet om ett Irak med ”eld och svärd”, som tv-programmen förmedlar till oss varje dag. Det måste ses som en handlingsplan eller en färdplan för EU:s engagemang i Irak. Jag anser att jag talar för hela parlamentet när jag säger att vi vill att kommissionen, rådet och medlemsstaterna använder våra operativa förslag som grund när de utformar kommande program och projekt till stöd för regeringen och Iraks befolkning, naturligtvis med hänsyn till säkerhetsvillkoren.

När jag kom tillbaka från Irak var jag imponerad av den irakiska entusiasmen för ”mer Europa”. Från president Jalal Talabani till grundskoleläraren i ett av landets mest isolerade landsbygdsområden, hade alla ett behov av politiskt erkännande och institutionellt stöd från EU. Vi bombarderades med förslag om projekt inom de mest skiftande områden: utbildning av tjänstemän vid inrikesministeriet, stöd till lokala icke-statliga organisationer som ägnar sig åt minröjning, läs- och skrivkunnighet för vuxna, information om sexuell och reproduktiv hälsa, samt tekniskt och institutionellt stöd till det irakiska parlamentet. Dessa är bara några exempel.

Jag upplever att vi när det gäller detta betänkande måste mäta framgången inte så mycket i termer av antalet röster vid morgondagens omröstning, utan främst genom vad det från och med nu kommer att innebära för våra åtgärder på plats i Irak. Vår parlamentsdelegation till Irak kommer självklart att fylla sin funktion i processen och jag är säker på att vi kan räkna med kommissionen, kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner, som jag gratulerar, och hennes modiga team i Bagdad, som på ett kompetent sätt leds av ambassadör Ilkka Uusitalo, som huvudallierade vid genomförandet av denna färdplan.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Paulo Casaca (PSE), skriftlig. – (PT) I detta betänkande missar man att nämna ansvaret för och delaktigheten i spridningen av falsk information som användes för att rättfärdiga den militära insatsen i Irak, såsom existensen och placeringen av ”massförstörelsevapen” och den tidigare regimens kopplingar till internationell terrorism. Man talar inte heller om vem som bär ansvaret för införandet av iranska revolutionsgardistkåren (IRGC) i landet och dess irakiska förgreningar, vilket har lett till spridning av terroristgrupper och dödande samt trupper som begår folkmord, som främst riktar in sig på etniska och religiösa minoriteter samt landets elit.

I betänkandet görs inte EU-förbindelserna eller ens EU:s ekonomiska stöd till irakiska myndigheter beroende av att de bekämpar terrorism och folkmord och förföljer och åtalar de ansvariga inom och utanför säkerhetsstyrkorna. På så sätt förminskar man de allvarliga problemen för miljontals irakiska flyktingar och fördrivna personer och angreppen på irakiernas mest grundläggande rättigheter, friheter och garantier, särskilt när det gäller kvinnor.

Omnämnandet av de brott som begicks av Saddam Husseins regim skulle vara godtagbart om det var uppriktigt menat och om detta inte gjordes samtidigt som man bortser från de aktuella brotten och deras förövare, som har orsakat hundratusentals dödsfall och miljontals fördrivna personer.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE), skriftlig. – (FI) Fru talman! Jag vill tacka Ana Maria Gomes för hennes värdefulla betänkande. Hennes praktiska tillvägagångssätt har gett ett ovanligt tydligt budskap till rådet och kommissionen samt till den irakiska befolkningen.

Det är helt uppenbart vad problemets kärna är. Irak saknar inte pengar. Landet saknar stabilitet, politisk vilja, stabila institutioner och den administrativa förmågan att spendera pengar klokt. Det är inom dessa områden som unionen kan bidra.

För det första är Irak inte ett traditionellt land för utvecklingsarbete: det är ett ytterst ovanligt område att verka inom. Därför kan inga varaktiga resultat uppnås med hjälp av separata instrument. Genom att samla instrumenten för utvecklingsarbetet och säkerheten under ett tak skulle EU kunna öka dialogen med det irakiska samhället. Låt öppenhet vara det utmärkande: kommissionen måste tillåta demokratisk kontroll av de finansiella instrumenten.

För det andra bör unionen göra ett särskilt åtagande för att stödja den parlamentariska dimensionen. Vi måste stödja införandet av god förvaltning och fungerande rutiner i det styrande rådet, tillhandahålla utbildning och resurser för parlamentsarbetet och, om det krävs, ge expertstöd i utvecklingen av lagstiftningen – den federala statsstrukturen är en utmaning på lagstiftningsområdet.

För det tredje måste vi insistera på att de mänskliga rättigheterna står i centrum för Iraks utvecklingssträvanden. De etniska och religiösa minoriteternas status beror på unionens agerande. De kristna assyrierna, kaldéerna, syrierna och andra minoritetsfolk, såsom turkmenerna, utsätts för ständig diskriminering och hotas till livet. Vi måste agera mer beslutsamt för att stoppa detta.

Jag hoppas att alla här förstår att detta betänkande inte längre handlar om tidigare misstag. Dessa misstag har erkänts och att klaga över dem kommer inte att hjälpa irakierna. Vi måste verkligen inse att vi inte bara är skyldiga att hjälpa landet på grund av det förgångna, utan att det inte kommer att finnas någon framtid för Irak i annat fall.

  Tobias Pflüger (GUE/NGL), skriftlig. – (DE) I Ana Maria Gomes betänkande om Europeiska unionens roll i Irak undviker man tyvärr de två mest relevanta frågorna för situationen i Irak.

För närvarande är ockupationstrupper från Förenta staterna, Storbritannien, andra medlemsstater och många andra länder stationerade i Irak. Dessa trupper har varit där sedan den olagliga invasionen av Irak 2003. Som vi nu vet var de skäl som anfördes för att rättfärdiga denna militära åtgärd helt falska (som de lögner som yttrades av Colin Powell inför FN:s säkerhetsråd om Iraks påstådda massförstörelsevapen).

Alla de föreslagna ändringar där man tydligt hänvisar till de många sårade i detta krig och den pågående ockupationen och kritiserar de helt felaktiga militära åtgärderna mot Irak har förkastats, inklusive dem som lagts fram av min grupp, GUE/NGL-gruppen. Följaktligen nämns denna nyckelaspekt i situationen i stort sett inte alls i Ana Maria Gomes betänkande.

Jag har röstat emot betänkandet eftersom det i sin nuvarande form förnekar den verkliga situationen i Irak. Med tanke på detta skulle det vara katastrofalt att kräva en mer omfattande roll för EU, eftersom det skulle innebära att unionen blir delaktig i den militära ockupationsregimen. Några av påpekandena i betänkandet förtjänar emellertid vårt stöd, men alla som inte protesterar mot krig och ockupation blir själva delaktiga.

  Toomas Savi (ALDE), skriftlig. – (EN) Åtskilliga EU-medlemsstater har skickat trupper till Irak för att delta i den flernationella styrkan, FN:s stöduppdrag och Natofinansierad utbildning av Iraks polisstyrka. En av dessa stater är Estland.

Den humanitära situationen i Irak kan inte förbättras om inte fred och stabilitet upprättas i landet. Olyckligtvis förordar både republikanska och demokratiska presidentkandidater i USA ett tillbakadragande från Irak, vilket på ett oansvarigt sätt kommer att lämna landet i en förödande situation.

Jag är övertygad om att försämringen av situationen i landet skulle kunna undvikas om EU ökar sitt deltagande i Irak genom att bidra med medel, mänskliga resurser och kunskap om statsbyggande. EU bör spela en central roll i Irak som medlare mellan olika politiska och religiösa grupper, för att inrätta ett väl fungerande samhälle.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. – (PL) Jag har ett intryck av att Ana Maria Gomes inte har lagt fram ett betänkande utan två.

Ett av dessa är en faktisk redogörelse, där principerna för vårt deltagande i Irak fastställs. Det står i stark kontrast till motiveringens känslomässiga och propagandistiska stil.

En framgång nåddes visserligen under 2003, nämligen avlägsnandet av en auktoritär regim som destabiliserade hela regionen. Om händelserna 2003 inte hade ägt rum skulle vi inte nu kunna upprätta 25 sidor med rekommendationer för ett demokratiskt Irak om strukturreformer, vallagar och minoriteters rättigheter.

Lyckligtvis kommer omröstningen att röra förslaget till rekommendation. Därför stöder jag gärna detta dokument. Det är rätt av oss att ta vårt ansvar för framgången med ett stabilt och demokratiskt Irak. Jag är också mycket nöjd över att länder som var splittrade när det gällde insatsen 2003 nu tillsammans kommer att kunna dra nytta av de möjligheter som öppnats genom detta krig.

12. Europeiska riktlinjer för export av vapen (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om EU:s uppförandekod för vapenexport.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) För det första vill jag för rådets räkning uttrycka vår tillfredsställelse med de traditionellt goda förbindelserna och det goda samarbetet mellan rådets grupp för konventionell vapenexport, COARM, och Europaparlamentet, närmare bestämt underutskottet för säkerhet och försvar. Jag är övertygad om att detta välorganiserade och utmärkta samarbete kommer att fortsätta i framtiden, och därför välkomnar jag dagens debatt.

Låt mig säga några ord om EU:s uppförandekod för vapenexport. Som vi vet antogs denna kod 1998. Den gav EU ny kraft i kontrollen av vapenhandeln. I enlighet med denna kod började unionen att ta fram årliga rapporter som faktiskt är rapporter om genomförda vapentransaktioner.

I år kommer vi att utarbeta en tionde årsrapport. Jag bör också nämna att dessa rapporter har blivit allt tydligare och mer informativa. Till följd av vapenkoden har de flesta medlemsstaterna under de senaste åren börjat offentliggöra sina nationella årliga rapporter om vapenexport och militär utrustning. Under 2003 upprättade EU sin egen förteckning över de vapen och den militära utrustning som ska omfattas av koden och inledde en mer ingående samordning av politiken för export till enskilda tredjeländer. Medlemsstaterna utbyter även information om icke godkänd respektive genomförd vapenexport.

Denna dynamik har överförts till internationella organisationer, särskilt organisationer där EU-medlemsstater spelar en viktig roll. Detta gäller särskilt Wassenaar-arrangemanget. Koden förbättrades 2006 och 2007, specifikt genom tillägg till användarmanualen.

Som vi vet är vapenkoden inte ett rättsligt bindande dokument. Medlemsstaterna har emellertid ingått ett politiskt åtagande att följa kodens bestämmelser. Det har tidigare förekommit försök att bygga på koden genom att lägga till en gemensam ståndpunkt som skulle vara ett rättsligt bindande dokument, som medlemsstaterna skulle behöva följa när de exporterar vapen. Det finns dock än så länge ingen överenskommelse om att anta en sådan gemensam ståndpunkt. Det slovenska ordförandeskapet verkar för att ståndpunkten ska antas under sin ordförandeperiod, det vill säga under det första halvåret, eller att man åtminstone uppnår påtagliga framsteg i denna riktning.

Den bästa möjligheten för att göra framsteg är kanske utarbetandet av EU:s tionde rapport om kodens genomförande. Men för tillfället kan vi inte med säkerhet förutsäga om vår önskan kommer att uppfyllas. Detta hindrar naturligtvis inte att vi försöker. Vi kommer därför att uppmana alla medlemsstater att ge oss sina yttranden i denna fråga och vi ska försöka uppmuntra dem att samarbeta för att nå en gemensam ståndpunkt. Om det inte finns några hinder kommer det slovenska ordförandeskapet att med glädje slutföra godkännandeförfarandet och lämna en rapport till alla berörda institutioner, särskilt till parlamentet.

Tillåt mig säga några korta ord om två andra prioriterade ämnen: den gemensamma ståndpunkten om vapentransaktioner och handel med militär utrustning, och medlemsstaternas insatser för att anta internationellt bindande avtal om vapenhandel.

EU antog riktlinjer för vapentransaktioner 2001 och den gemensamma ståndpunkten antogs 2003. Genom att anta denna ståndpunkt åtog sig medlemsstaterna en skyldighet att införa ståndpunktens innehåll i sin nationella lagstiftning och därmed reglera vapentransaktioner och handel med militär utrustning. För tillfället har 20 medlemsstater infört punkterna i denna gemensamma ståndpunkt i sin nationella lagstiftning medan 7 ännu inte har slutfört processen. Ordförandeskapet kommer att följa framstegen i denna fråga, och de stater som inte har slutfört processen kommer att uppmuntras att göra detta så snart som möjligt.

Nu över till den sista frågan: det internationella avtalet om vapenhandel. Detta är ett av nyckelprojekten i nedrustningen. Som ni vet har Europeiska rådet nyligen fattat ett beslut om att stödja det internationella avtalet. Ramen för gruppens sammansättning av regeringsexperter som är verksamma inom detta område bekräftades vid förra årets generalförsamling. Informationen om gruppens inledande arbete är uppmuntrande. Inte desto mindre kommer denna process att kräva stora insatser och mycket arbete.

Inom ramen för vår verksamhet kommer vi att nära följa gruppens arbete och stödja den process som leder till det internationella avtalet.

  Benita Ferrero-Waldner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag tog lite extra tid när det gällde Irak, men jag ska försöka kompensera detta tidsmässigt genom att vara lite mer kortfattad nu.

Även om ansvaret för att kontrollera och övervaka vapenförsäljningen främst vilar på medlemsstaterna och därför också på rådet, har kommissionen också en tydlig del i detta genom sitt bidrag till genomförandet av EU:s strategi för handeldvapen och lätta vapen inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Vi sätter stort värde på den effektiva kontrollen och övervakningen av EU:s vapenexport. Vi är fortsatt angelägna att europeiska kontroller ska uppmuntra andra regioner att åtminstone anta och tillämpa minimistandarder, för att säkra att legitim export inte senare omdirigeras och därmed förvärrar väpnade konflikter och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

I detta sammanhang fortsätter kommissionen att aktivt arbeta med medlemsstaterna, tredjeländer, internationella organisationer och andra för ta itu med finansieringen av olaglig vapenhandel, som ofta är kopplad till olaglig handel med andra varor (särskilt narkotika), till exempel diamanter.

Vi i kommissionen drog nytta av vårt ordförandeskap för Kimberleyprocessen förra året för att verka för att kontroller tas fram för att förhindra och avskräcka från användning av diamanter som finansierar rebellgruppers vapenköp. I nära samarbete med relevanta tullmyndigheter kommer vi att vidta framåtriktade åtgärder enligt det nya stabilitetsinstrumentet för att bekämpa olaglig vapenhandel med flyg, och särskilt inrikta oss på flygresor till och inom Afrika. Vi har också en roll i genomförandet av vapenembargon genom att förbjuda relaterat tekniskt stöd.

Inom EU är kontrollen av handel med skjutvapen central i kampen mot osäkerhet och kriminalitet, särskilt mot organiserad brottslighet. Den policy som antas för att bekämpa handel med skjutvapen inbegriper stärkande av kontroller av laglig försäljning och innehav av skjutvapen inom unionen. Detta omfattar även lämplig övervakning av transporter av skjutvapen inom unionen och utvecklingen av samarbetet mellan ansvariga nationella administrationer.

Vid sidan om dessa insatser kan vi se att en ansenlig mängd skjutvapen också innehas av kriminella och finns tillgängliga på den svarta marknaden. Den otillåtna överföringen av skjutvapen över gränser och överföringen av omärkta skjutvapen är därför viktiga källor till dessa olagliga vapen. Åtgärder vidtas för närvarande på EU-nivå för att förbättra bestämmelserna om registerhållning och märkning för att utveckla ett export- och importsystem för skjutvapen för civil användning, och för att förbättra samarbetet mellan nationella brottsbekämpande myndigheter.

Att öka spårbarheten för skjutvapen är också ett centralt mål, och i korthet tar vi även externt konkreta steg utanför unionen för att hantera de problem som uppkommer genom explosiva kvarlämningar från krig och handeldvapen i krisområden, också det inom ramen för stabilitetsinstrumenten. I Bosnien överväger vi till exempel för närvarande att stödja ett projekt för att hantera oexploderad ammunition och andra explosiva lämningar.

Naturligtvis kommer vi att fortsätta stödja medlemsstaternas insatser för att enas om ett fördrag som omfattar vapenhandel, som rådets ordförande har sagt, trots att vi inser att detta troligen kommer att ta en viss tid. Men förhoppningsvis kommer det att ske mycket snart.

  Urszula Gacek, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Under nästan tio år har Europeiska rådet dragit benen efter sig i omformandet av EU:s uppförandekod för vapenöverföringar till ett rättsligt bindande dokument. Under de senaste två åren har det inte funnits några tekniska hinder för att anta en gemensam ståndpunkt om koden. Varför behöver vi slutligen se om vårt eget hus?

För det första uppskattar man att det för närvarande finns omkring 400 företag i våra medlemsstater som producerar vapen. Eftersom kostnaden för forskning och utveckling är extremt hög inom denna industri vill företagen naturligtvis maximera sin vinst genom att säkra största möjliga volym, sälja licensavtal och kort sagt söka efter marknader varhelst de kan. Företag från de 20 länder vars regeringar införde stränga riktlinjer för vapenexport är tydligt ekonomiskt missgynnade i förhållande till konkurrenter vars regeringar visar större tolerans. Alla företag bör konkurrera på likvärdiga villkor.

För det andra har vi dokumenterade bevis för att företag från EU levererar vapen till Kina, Colombia, Etiopien och Eritrea. Hur kan vi å ena sidan välkomna alla insatser för att främja ekonomisk utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som vi själva omöjliggör detta genom att bidra till våldsamma konflikter?

För det tredje placerar vi ut militär personal från våra medlemsstater inom ramen för EU:s och Natos fredsbevarande uppdrag, men genom misslyckandet att tillämpa denna uppförandekod riskerar vi att de till följd av oansvariga överföringar beskjuts med vapen som producerats inom våra egna länder.

För det fjärde, hur kan vi föreställa oss ett framtida EU med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik när vi saknar en så grundläggande faktor som en gemensam ståndpunkt?

Låt oss slutligen, innan vi ställer oss upp i parlamentet och förespråkar mänskliga rättigheter och demokrati, vara säkra på att vi också vidtar åtgärder som ger innehåll åt vår retorik.

PPE-DE-gruppen gratulerar dem som har utarbetat detta förslag till resolution. Vi är övertygade om att det överväldigande stödet från parlamentet kommer att hjälpa rådet att hitta en väg ut ur det aktuella politiska dödläget och slutligen göra uppförandekodens efterlevnad till ett rättsligt krav för alla medlemsstater.

  Ana Maria Gomes, för PSE-gruppen. – (PT) I förslaget till resolution om EU:s uppförandekod för vapenexport uttrycks parlamentets frustration över det aktuella dödläget i fråga om detta viktiga instrument, såsom föredraganden Urszula Gacek, som jag måste gratulera, just har sagt.

Tio år efter kodens införande är den fortfarande en källa till stolthet för dem som anser att EU måste ta ledningen i den globala debatten om kontroll av vapenöverföringar. Vi välkomnar den alltmer harmoniserade tillämpningen av koden, detaljrikedomen i medlemsstaternas årliga rapporter och rådets initiativ för att nå ut. Men alla dessa framsteg bleknar i betydelse jämfört med den viktigaste frågan: behovet av att omvandla koden till ett rättsligt bindande instrument.

Vi vet att en omformning av uppförandekoden till en gemensam ståndpunkt om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) har kopplats till upphävandet av vapenembargot mot Kina. Parlamentet avvisar den utpressning som ligger till grund för detta treåriga dödläge. Ingen kan vara omedveten om att de vapen som sålts av Peking till den sudanesiska regimen underblåser konflikten i Darfur och även tjänar till att exempelvis förtrycka Burmas folk i händerna på den illegitima militärregimen. Denna situation frustrerar parlamentet eftersom vi länge har känt till de praktiska och teoretiska skäl som bör vara tillräckliga för att rådet ska sluta att tveka. En europeisk utrikespolitik utan gemensamma och bindande regler om vapenexport kommer alltid att vara ofullständig och ineffektiv. Ett av de viktigaste hindren mot en fullständig harmonisering av den inre marknaden för försvarsutrustning är just det stora antalet exportregler i EU.

Slutligen finns det en principfråga. Endast om EU betraktas som en modell som är värd att ta efter kan vi framstå som en ansvarsfull och konsekvent internationell aktör inom detta område och leda arbetet med att förbättra den internationella lagstiftningen. Vi räknar starkt med det slovenska ordförandeskapet och minister Janez Lenarčič. Emellertid har vi redan antytt för nästa land som ska inneha ordförandeskapet, Frankrike, ett land som bär ett särskilt ansvar för detta fortsatta dödläge, att tiden är inne att lösa problemen och erkänna vikten av att EU tar ledningen för en effektiv och ansvarig multilateralism.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är tio år sedan EU enades om en uppförandekod för vapenexport och det är skamligt att denna kod ännu inte har omsatts i ett effektivt instrument för att kontrollera vapenexport från alla EU:s företag och regeringar. Till följd av detta hamnar europeiska vapen fortfarande i konfliktområden.

EU befinner sig i den obegripliga positionen att leverera vapen och underblåsa konflikter i just de länder som EU samtidigt ger utvecklingsstöd till. Hur förklarar vi detta för våra medborgare? Hur förklarar vi till exempel att vissa medlemsstater fortfarande är beredda att handla med multipelbomber medan EU samtidigt spenderar miljontals euro på minröjning? Under 2005 användes till exempel tusentals multipelbomber i Libanon med förödande resultat. Under 2006 spenderade EU sedan 525 miljoner euro på utvecklingsstöd till Libanon, delvis för att röja undan oexploderade sprängämnen.

Låt oss inte lura oss själva med att det bara är länder utanför EU som levererar vapen till stater i konflikt: sju av världens tio ledande vapenexporterande länder är EU-medlemsstater. Är det inte dags att vi investerar i konfliktlösning för stater i svårigheter i stället för i vapenförsäljning?

Det finns ett brådskande behov av mekanismer för ordentlig kontroll av vapentransaktioner och omlastningar och för att förhindra att olagliga vapentransaktioner utförs av företag i EU som bedriver verksamhet utanför EU. Men det första steget måste vara att göra 1998 års uppförandekod till ett rättsligt bindande instrument. Jag skulle vilja be det slovenska ordförandeskapet att göra sitt yttersta för att bryta dödläget i rådet och få den gemensamma ståndpunkten antagen.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! Som föredragande för kontroll av vapenexport från Europeiska unionen har jag haft möjlighet att på mycket nära håll följa processen med att omvandla den aktuella uppförandekoden till ett effektivare och mer ändamålsenligt instrument som säkrar fler och bättre kontroller av vapenexport från EU:s territorium och av EU:s företag.

Trots det tekniska arbete som gjorts för en tid sedan av rådets arbetsgrupp för export av konventionella vapen (COARM), förstår vi fortfarande inte – och mina kolleger har sagt samma sak – varför rådet tvekar att anta den gemensamma ståndpunkt som skulle ge oss möjlighet att omvandla den aktuella uppförandekoden till ett rättsligt bindande instrument.

Trots det överdrivna hemlighetsmakeriet kring debatter av denna typ vet vi att bara ett fåtal länder motsätter sig ett sådant steg, särskilt Frankrike, som verkar göra detta beslut beroende av ett upphävande av vapenexportembargot mot Kina.

Vi måste åter betona att dessa två frågor är helt åtskilda. Att koppla ihop dem på detta sätt visar en enorm brist på ansvar inför de många offer som varje dag måste hantera konsekvenserna av vår oansvariga vapenexportpolitik.

Därför välkomnar jag det slovenska ordförandeskapets åtagande att under sin mandatperiod slutföra processen med att omvandla koden till en gemensam ståndpunkt, även om jag samtidigt minns att tidigare ordförandeskap gav samma löfte till ingen nytta. Jag hoppas att ni kommer att lyckas. Ni kan räkna med vårt fulla stöd. Jag vill också påpeka att det är just bristen på kontroll och den rådande slappheten som möjliggör att europeiska vapen, både lagligt och olagligt, hamnar i händerna på terroristgrupper, diktatorer och beväpnade fraktioner, som riskerar tillvaron och framtiden för miljontals människor, till vilka vi sedan efter behov men inte utan en viss cynism skickar våra utvecklingsstödgrupper.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Vi sitter alla här åtminstone en gång per år och diskuterar frågan om vapenexport, medan denna export pågår i godan ro resten av tiden. Parlamentet har efterlyst en rättsligt bindande uppförandekod i flera år, men rådet har varit oförmöget att nå någon överenskommelse i frågan. Jag skulle uppskatta om ni uppriktigt kunde tala om för oss vilka medlemsstater som hindrar denna process. Det är en skam att uppförandekoden inte är rättsligt bindande. Medan detta har dragit ut på tiden har EU med sina medlemsstater blivit världens största vapenexportör. Vapen är gjorda för att döda! All vapenexport är fel.

Naturligtvis levererar medlemsstaterna också vapen till kris- och konfliktdrabbade regioner. Den turkiska invasionen av norra Irak till exempel, som kränkte internationell rätt, genomfördes bland annat med vapen från Tyskland. EU-länder bedriver också krig, såsom i Irak eller Afghanistan, och tillhandahåller vapen till vänligt sinnade länder som bedriver krig. Vi måste sätta stopp för detta en gång för alla. Låt oss stoppa all vapenexport.

Varor med dubbel användning som har civila och militära användningsområden måste också falla under uppförandekoden, liksom återexport. Vi har lagt fram ändringsförslag om båda dessa ämnen inför morgondagens debatt, och jag är mycket ivrig att se om de kommer att antas av parlamentet. Som jag har sagt dödar vapenexporten människor varje dag och den måste stoppas snabbt.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag har förstått att den allmänna inställningen hos deltagarna i denna debatt innebär ett stöd för att uppförandekoden blir rättsligt bindande så snart som möjligt. Jag bör tillägga att ordförandeskapet delar detta mål och jag hoppas, herr Pflüger, att vi i år kommer att ha mer tur och lyckas uppnå det eller åtminstone, som jag sa inledningsvis, göra stora framsteg i denna riktning.

Jag vill tacka er för ert stöd för rådets ansträngningar för att nå en gemensam ståndpunkt, och ni kan lita på att det slovenska ordförandeskapet kommer att öka sina insatser i detta syfte.

Jag skulle vilja tacka Ana Maria Gomes, som påpekade att man försöker inkludera nya aktörer i genomförandet av koden, nämligen dem som finns utanför EU:s gränser. De tidigare ordförandeskapen, till exempel under 2007, inkluderade särskilt länder på västra Balkan i dessa åtgärder. Det finns också åtgärder som gäller andra länder, såsom Turkiet, Ukraina, vissa andra östeuropeiska länder samt nordafrikanska länder.

Avslutningsvis uttrycker jag min förhoppning att diskussionen under Europaparlamentets nästa debatt om detta ämne inte bara kommer att handla om koden, utan även om den gemensamma ståndpunkten.

  Talmannen. − Jag har mottagit sex resolutionsförslag⁽¹⁾, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. – (EN) Jag uppmanar bestämt EU:s medlemsstater att anta EU:s uppförandekod för vapenöverföringar. EU grundas på gemensamma värderingar och överenskommelser och fördömer olagliga vapenöverföringar och även vapenöverföringar till länder som bryter mot dessa värderingar. Att flera medlemsstaters regeringar särbehandlar sina nationella politiska och kommersiella intressen genom att fortsätta att sälja vapen skadar de principer som Europeiska gemenskapen grundas på.

Lissabonfördraget stärker EU:s roll som global aktör. Därför är det av yttersta vikt att vi tar EU:s uppförandekod för vapenöverföringar på allvar så att den genomförs i praktiken och av alla medlemsstater. Jag vill uppmana rådet att ge en trovärdig förklaring till varför antagandet av denna gemensamma ståndpunkt har försenats.

(1) Se protokollet.

13. Situationen i Tchad (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Tchad.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Som ni redan vet har situationen i Tchad försämrats under de senaste veckorna. I början av februari ryckte de tchadiska rebellerna fram mot huvudstaden N’Djamena och tog större delen av den. Några dagar senare drog de sig tillbaka. Närmare bestämt drevs de österut mot gränsen mellan Tchad och Sudan. Rebellgruppers attacker mot Tchads regering i början av februari inledde inte bara en pyrande inrikespolitisk kris, utan avslöjade också krisens regionala dimension. Med andra ord kom rebellerna från Darfur och fick hjälp av Sudan. Detta är anledningen till att vi under diskussionen om situationen i Tchad måste beakta två sammanhängande aspekter: den inrikespolitiska aspekten och den regionala aspekten.

När Europeiska rådet i februari fördömde de tchadiska rebellernas attacker mot Tchads regering vädjade det å ena sidan om en politisk dialog mellan regeringen, oppositionen och rebellerna, medan det å andra sidan betonade det brådskande behovet av en politisk dialog mellan Tchads och Sudans regeringar. Vi anser att regeringarna i Tchad och Sudan bör utsättas för större påtryckningar så att de uppfyller de skyldigheter som de åtagit sig i flera överenskommelser. Rådet vädjade omedelbart till båda regeringarna att sluta stödja och leverera till väpnade grupper och att förbättra de ömsesidiga förbindelserna.

När det gäller den inrikespolitiska situationen i Tchad är en politisk lösning på konflikten det enda sättet att uppnå fred och stabilitet i landet. Den politiska processen med deltagande, som ingick i den överenskommelse som nåddes i augusti 2007 mellan Tchads styrande parti och partierna i den legitima oppositionen, måste fortsätta. I detta sammanhang stöder EU Afrikanska unionens (AU) insatser för en fredlig lösning på konflikten. EU ansluter sig till Afrikanska unionens och FN:s entydiga fördömande av rebellattackerna. Vi delar deras oro när det gäller risken för att konflikten sprids ytterligare.

Vi är också bekymrade över försämringen av den humanitära situationen. Den ständigt tilltagande fiendskapen har fördjupat den humanitära tragedin och ökat det redan mycket stora antalet flyktingar och fördrivna personer. Fler än 160 personer har dött i striderna och omkring 1 000 har skadats. Flera tiotusentals flyktingar har flytt till angränsande Kamerun och Nigeria. Samtidigt, eftersom det finns omkring 250 000 Darfurflyktingar i Tchad, är den humanitära situationen mycket allvarlig och det är mycket viktigt att EU-insatsen EUFOR Tchad/RCA genomförs fullt ut.

För tillfället har säkerhetssituationen i huvudstaden N’Djamena och i större delen av landet, förutom i östra delen, lugnat sig och håller på att återgå till det normala efter de senaste striderna. Det undantagstillstånd som utfärdades den 15 februari och som var avsett att gälla i fjorton dagar har dock förlängts till i mitten av denna månad. Detta har föranlett EU att uttrycka sin oro över begränsningen av friheten för civila och för medier i Tchad.

Åtgärderna i samband med genomförandet av EUFOR-uppdraget återupptogs efter ett tillfälligt uppehåll. Operationens befälhavare, general Pat Nash, drog slutsatsen att han tillfälligt skulle stoppa åtgärderna efter rebellattackerna för att möjliggöra en utvärdering av den nya politiska och säkerhetsmässiga situationen. Genomförandet återupptogs utan att operationens allmänna tidsram påverkades, och den ursprungliga operativa kapaciteten bör ändå vara uppnådd i mitten av mars.

Den alarmerande situationen i regionen gjorde det ännu tydligare hur viktiga EUFOR-uppdraget och FN-uppdraget är. EUFOR-uppdraget vittnar om EU:s åtagande att bidra till en stabilisering av regionen. Två saker krävs för att nå de uppställda målen: vi behöver brådskande säkerhet som garanteras av militär och de stridande parterna måste vara beredda att inleda en dialog och förhandlingar.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! När jag återvände från uppdraget i Tchad den 20–22 januari 2008 hade jag redan förklarat att Tchad måste vara en prioriterad fråga för EU. Kuppförsöket i början av februari av beväpnade rebellrörelser och de händelser som följde på detta har stärkt denna övertygelse.

Jag är fortfarande övertygad om att varaktig stabilitet i Tchad kräver en politisk öppning för alla landets inrikespolitiska komponenter. Detta är den uppgift som kommissionen tog sig an förra året genom att underlätta och stödja den politiska dialogen, vilket som ni vet ledde till den interna överenskommelsen i Tchad den 13 augusti 2007. Jag anser bestämt att bara denna dialog kan skapa det politiska perspektiv som krävs för att garantera stabiliteten i Tchad och konsolidera demokratin. Den måste resultera i en tillförlitlig folkräkning och en översyn av valsystemet som leder till fria och öppna val under 2009.

Jag framförde detta budskap med ett visst eftertryck till president Idriss Déby. Denna process har redan inletts genom övervakningskommittén. Den senaste tidens händelser i N’Djamena innebar motgångar för processen. Trots att det förekom ett kuppförsök mot regeringen är det utomrättsliga gripandet av ett antal oppositionsledare, civila och personer som arbetar inom medierna verkligen beklagansvärt och helt oacceptabelt. Som medlare och observatör av genomförandet av den interna politiska överenskommelsen i Tchad den 13 augusti var jag vid mitt senaste besök i Tchad den 27 februari den förste att uttrycka min oro i frågan till president Idriss Déby.

Under uppdraget uppmanade jag president Idriss Déby och de politiska företrädarna för presidentmajoriteten och den demokratiska oppositionen, det vill säga alla ansvariga politiker i Tchad, att på nytt inleda en dynamisk politisk dialog genom att återupprätta förtroendet bland de olika partierna. Detta kräver åtaganden från alla de berörda politiska aktörerna, naturligtvis även president Idriss Déby, som bekräftade sin önskan att fortsätta vara en garant för genomförandet av denna politiska överenskommelse. Jag var säker på att det undantagstillstånd som utfärdades i mitten av februari skulle upphöra enligt de villkor som fastställts i konstitutionen, det vill säga i mitten av mars.

Vid samma tillfälle begärde vi att Lol Mahamat Choua, ordförande för samordningen av politiska partier för konstitutionens försvar, skulle släppas vilket beviljades av president Idriss Déby. Bernard Kouchner och jag bad om ett möte med honom. Vi träffade honom personligen och han släpptes dagen därpå. Jag är särskild glad över att höra att Ngarlejy Yorongar är i Strasbourg just nu och kanske har träffat några av er, men jag är naturligtvis fortfarande orolig över vad som har hänt med Ibni Oumar Mahamat Saleh, som fortfarande saknas. Av denna anledning begärde vi, med framgång, att president Idriss Déby skulle inrätta en utvidgad undersökningskommitté med ett betydande internationellt deltagande, inklusive företrädare för EU, OIF och Afrikanska unionen. Denna kommitté måste sprida ljus över gripandena och försvinnandena. Detta kommer att vara ett viktigt första steg för att återupprätta förtroendet och säkra en återgång till det normala i Tchad.

Samma budskap sändes också till medlemmar av oppositionen. Lösningen ligger i ett gemensamt ansvar från regeringens sida, presidentmajoriteten och oppositionen. Jag vill avsluta med en kort redogörelse för det regionala sammanhanget. Kuppförsöket i Tchad var i stor utsträckning en direkt konsekvens av de försämrade förbindelserna mellan Tchad och Sudan. Det är ytterst svårt att bortse från det inflytande som myndigheterna i Khartoum hade på kuppförsöket.

Det är därför mycket viktigt att förhindra att situationerna i Darfur och i Tchad påverkar varandra negativt. Jag välkomnar optimistiskt de regionala initiativen till medling mellan Tchad och Sudan, som nu genomförs av regionala stats- och regeringschefer, särskilt president Abdoulaye Wade. Den aktuella situationen visar, om ytterligare bevis skulle behövas, att europeiska militära och civila styrkor brådskande och snabbt måste sättas in.

Jag vill nu nämna uppdraget Minurcat i enlighet med FN:s resolution 1778 från 2007. Denna militära operations existensberättigande har aldrig framgått så klart som nu. Hundratusentals civila tvingas leva under oerhört sårbara förhållanden i östra Tchad, i otålig väntan på genomförandet av EUFOR. Kommissionen kommer att fortsätta mobilisera alla politiska instrument för humanitärt stöd och samarbete för att bemöta situationen i Tchad. Jag väntar på resultaten från den medling som letts av president Abdoulaye Wade för att bestämma eller åtminstone närmare precisera när jag kommer att återvända, inte bara till Tchad, utan även till Khartoum. Det är avgörande att vi genomför medling och försoningsarbete mellan N’Djamena och Khartoum, eftersom det spända samspelet till följd av det fullständiga sammanbrottet i förbindelserna mellan Tchad och Sudan är högst påtagligt.

  Colm Burke, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag är glad över att denna debatt har behållits på den här veckans föredragningslista för plenarsammanträdena. Situationen i Tchad kräver brådskande uppmärksamhet, inte bara från EU, utan även från världssamfundet. Senare denna vecka kommer ett toppmöte att äga rum mellan Tchad och Sudan i Dakar, där Senegals president kommer att göra sitt yttersta för att åstadkomma en gemensam grund för en fredsuppgörelse mellan president Idriss Déby och president Omar al-Bashir. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon planerar också att vara närvarande vid dessa samtal i Dakar, eftersom den humanitära krisen i denna region är en av hans mest prioriterade frågor.

Dessa aktuella händelser understryker betydelsen av parlamentets debatt, som lägligt hålls denna eftermiddag, och jag uppmanar alla berörda ledare att göra största möjliga ansträngningar för att återuppta en omfattande politisk försoningsprocess.

EU måste också ta omfattande diplomatiska steg för att stödja den senaste utvecklingen. Precis innan denna debatt sammanträffade flera av mina kolleger bland parlamentsledamöterna och jag själv med den tchadiska ledaren och oppositionsledamoten i parlamentet Ngarlejy Yorongar, som saknades efter rebelloffensiven i början av februari. Han greps av statliga säkerhetsstyrkor den 3 februari i Tchad, men lyckades fly till Kamerun innan han erbjöds asyl i Frankrike. Hans kollega Mahamat Saleh, som också är oppositionspolitiker, saknas fortfarande. De aktuella tillslagen mot politiska motståndare och människorättsförsvarare i Tchad måste upphöra.

EU:s fredsbevarande uppdrag har tyvärr krävt sitt första dödsoffer, efter att en fransk fredssoldat av misstag gått in på sudanesiskt territorium. Hans begravning äger rum i dag. Karl von Wogau från vår grupp, som är ordförande för Europaparlamentets utskott för säkerhet och försvar, kommer att närvara. Jag uttrycker PPE-DE-gruppens deltagande till denne mans familj och vänner.

Enligt min åsikt, och på grund av den aktuella humanitära och säkerhetsmässiga situationen, har EU:s fredsbevarande uppdrag blivit oumbärligt. FN och EU har ett ansvar för att skydda sårbara civila och en skyldighet att tillhandahålla humanitärt stöd samt garantera de humanitära hjälparbetarnas säkerhet. Jag är stolt över att irländska trupper deltar i detta uppdrag och fortsätter sina respektive insatser.

Slutligen välkomnar jag Rysslands åtagande att tillhandahålla helikoptrar för detta uppdrag. Denna utrustning kommer att utgöra en nödvändig förstärkning av denna viktiga EU-insats.

  Alain Hutchinson, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Under många månader har vi nu hört oss för om och mycket noga följt EU:s initiativ för det brådskande genomförandet av EUFOR-insatsen i Tchad och Centralafrikanska republiken. Det är naturligtvis nödvändigt att denna europeiska övergångsstyrka är operativ. Varför är den nödvändig? Jag anser att det är en bra idé att upprepa detta: den är nödvändig för att skydda civila flyktingar och fördrivna personer, för att det humanitära biståndet ska kunna komma fram, och för att garantera ett humanitärt utrymme som systematiskt har åsidosatts av de krigförande parterna.

De europeiska socialdemokraterna vill tydliggöra att en lösning för att skapa varaktig fred i Tchad emellertid inte kommer att vara rent militär, utan också en politisk lösning. På det politiska planet har civilsamhället i Tchad framfört ett antal specifika alternativ till att lösa krisen, som grundas på omfattande dialog med alla aktörer, inklusive ledarna för beväpnade grupper, utan vilkas medverkan inget kan uppnås.

Vi kan nu undra om EU har tagit hänsyn till förslagen, och kommissionsledamotens anförande ger positiva signaler om detta. Men ibland får vi intrycket, liksom även civilsamhället, att EU fortsätter att blint lita på president Idriss Débys förmodade förmåga att lösa krisen. Det blir dock tydligare för var dag att president Idriss Déby på egen hand aldrig kommer att kunna skapa den fred som vi förväntar oss i Tchad.

Därför välkomnar vi de uttalanden som har gjorts för kommissionens räkning. Vi hoppas att kommissionen kommer att fortsätta ge prov på politiskt mod och djärvhet i denna fråga.

  Philippe Morillon, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman! Som Colm Burke just sa fick i dag stabssergeant Gilles Polin militära hedersbetydelser efter att han dödats i Sudan under den lovvärda och ytterst svåra EUFOR-insatsen i Tchad och Centralafrikanska republiken. Jag ansluter mig gärna till hans vapenbröders hyllning till honom, som skedde i närvaro av några av de mest framstående nationella och europeiska auktoriteterna, särskilt vår höga representant Javier Solana och vår kollega Karl von Wogau.

Under flera år har parlamentet oavlåtligt uppmanat EU att ta sitt ansvar för att skydda offren för de blodiga striderna i Darfur och omgivande regioner. Parlamentet har i detta sammanhang beklagat de ständiga politiska hindren för utplaceringen av en internationell styrka i detta syfte. Parlamentet välkomnade även antagandet, som kommissionsledamoten påpekade, av FN:s säkerhetsråds resolution 1778 för insättandet av en militär operation i Tchad och Centralafrikanska republiken som uppbackning till FN:s uppdrag Minurcat och en tchadisk polisstyrka.

Det är ingen idé att säga något nu om de många svårigheterna i samband med genomförandet av den internationella styrkan, vilket skulle ha skett i november 2007 men som kunde inledas först i slutet av januari, och som inte kommer att slutföras förrän i maj i år enligt det nuvarande schemat. Rådsordföranden nämnde i vilken utsträckning rebellstyrkornas agerande i N’Djamena har fördröjt uppdraget, men man måste även nämna EU:s brist på medel för att hantera denna typ av uppdrag, särskilt när det gäller logistik och helikoptrar. Jag välkomnar gårdagens meddelande om att Ryssland avser att tillhandahålla nödvändiga medel till EU för att stödja trupperna på plats i denna typ av terräng.

Ni kanske skulle kunna kasta lite mer ljus över dessa nyheter, herr rådsordförande?

  Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande och kommissionsledamoten för deras uppdatering av den aktuella situationen i Tchad, och som mina kolleger Colm Burke och Philippe Morillon vill jag framföra min hyllning och uttrycka mitt deltagande till familjen till den franska fredssoldat som nyligen dog i tjänsten.

En av de obehagliga saker som vi ställs inför när vi diskuterar och bedömer situationen i Tchad, och i denna del av Afrika i allmänhet, är den fortsatta instabiliteten, inte bara i själva Tchad utan även i Sudan, i Darfurregionen och i Centralafrikanska republiken, som har flera aspekter, särskilt den yttre, gränsöverskridande påverkan som förekommer där. Av denna anledning är det så svårt att hitta en gemensam grund för att nå fram till lösningar. Det är lätt att säga att vi ska inkludera civilsamhället, men civilsamhället ges inte möjlighet att resa sig och visa vad det egentligen vill, eftersom olika rebellstyrkor eller oppositionsstyrkor är närvarande.

Därför fokuserar vi nu genom EUFOR-mekanismen inte bara på stabilitet och skydd av de flyktingar från Sudan som har kommit till Tchad – över en kvarts miljon, varav nästan 10 000 kommit under den senaste månaden – och även flyktingar från Centralafrikanska republiken, utan försöker se till att demokratin och demokratiseringen av problemet också står i förgrunden. Därför gratulerar jag kommissionsledamot Louis Michel till det arbete han har gjort med den – och jag använder ordet med förbehåll – ”legitima” regeringen i Tchad och i andra områden för att uppmana dem att agera korrekt. Tyvärr har jag inte samma förtroende för att undersökningen om de saknade är oberoende. Denna undersökning kommer att ske under tchadiska myndigheters överinseende, men med deltagande från EU kan en oberoende undersökning förhoppningsvis främjas.

Min sista punkt är att våra trupper nu sätts in, tack vare hjälp från Ryssland och andra länder. Förra veckan talade jag med generallöjtnanten och operationschefen Pat Nash, som informerade mig om att det för närvarande finns 700 trupper på plats – av vilka 56 är irländska – och hela styrkan kommer att vara på plats före regnperioden, förhoppningsvis i början av maj.

Det åligger nu oss i parlamentet att ge vårt stöd till denna fortsatta fredsbevarande styrka genom våra politiska åtgärder, genom våra ord, men främst genom att se till att de också har tillräckliga resurser för att utföra sin uppgift.

  Marie-Hélène Aubert, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Herr talman! Situationen för de mänskliga rättigheterna och för civilbefolkningen är fortfarande kritisk i Tchad, och inget initiativ till politisk dialog har någon chans att lyckas om vi inte först får ett klart svar på vad som hänt de oppositionsmedlemmar som arresterades den 3 februari, och om man inte lyckas få slut på det ständiga våldet, som pågår just nu, mot dem som Idriss Déby brutalt ser som motståndare som ska undanröjas.

Herr kommissionsledamot! Därför är det avgörande att ni fortsätter att utöva påtryckningar för att tvinga Idriss Déby att tala om särskilt var Ibni Mahamat Saleh befinner sig och vad som har hänt med honom, och släppa honom om han ännu är i livet. Jag vill ta detta tillfälle i akt för att välkomna och uttrycka min solidaritet med hans son, som i dag är närvarande på åhörarläktaren, och den parlamentariska företrädaren, Ngarlejy Yorongar, som har kommit för att tala med oss om sitt lands situation och framtid.

Den tchadiska diasporan, som är mycket närvarande i Strasbourg i dag, lyssnar uppmärksamt på er och förlitar sig på er för att åstadkomma en deltagande dialog som inte utesluter några politiska aktörer i Tchad. På dessa villkor är utsikterna till fred och en demokratisk process möjliga, i samarbete med alla parter, och under dessa villkor kan EUFOR slutligen sättas in under de bästa förutsättningarna. På så sätt kan man undanröja den tvetydighet och osäkerhet som uppstått till följd av den senaste tidens händelser. EU:s roll måste göras mycket tydlig i förhållande till Frankrikes roll i regionen, som uppenbarligen har gjort det möjligt för Idriss Déby att behålla makten, även om den franske presidenten nu för ett öppnare resonemang och efterlyser förändringar av tidigare politik.

Herr kommissionsledamot, ni måste utnyttja era stora möjligheter att utöva påtryckningar för att åstadkomma verkliga garantier och skydd för alla demokrater i Tchad, och inta en mer krävande hållning gentemot president Idriss Déby, som för närvarande bara försöker vinna tid och hålla skenet uppe.

  Tobias Pflüger, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! EU har genomfört en EUFOR-insats i Tchad och en EUFOR-soldat har redan dödats. Det var precis vad vi var oroliga för. Det påstås att de franska elittrupperna oavsiktligt gick över gränsen och in i Sudan.

Finns det någon mening alls med denna EUFOR-insats? Vi säger nej! Dessa trupper kan omöjligt vara neutrala. Majoriteten av EUFOR-trupperna kommer från Frankrike, och Frankrike har ett militärt avtal med Idriss Déby – som tog makten genom en militärkupp – och har hjälpt honom genom att leverera vapen och säkra flygplatsen mot rebellattacken. Rebellattacken inleddes strax innan starten på EUFOR-insatsen. Med andra ord, insatsen trappade upp konflikten och har därför motverkat sitt syfte.

Idriss Déby utnyttjade situationen efter rebellattacken för att underkuva den demokratiska oppositionen. EU har dragits in i denna härva. Vi uppmanar er att dra tillbaka EUFOR-trupperna! Frankrike – och därför indirekt också EU – har ett nära samarbete med Tchads militära härskare, Idriss Déby. Den demokratiska oppositionen i Tchad kräver större påtryckningar från civilsamhället på regeringen. Detta bör vara vår hållning, och inte en ytterligare militarisering av konflikten.

  Maria Martens (PPE-DE). – (NL) Jag skulle vilja tacka kommissionen och rådet för dessa uttalanden. Jag anser att de är mycket värdefulla. Centralafrika domineras av världens största människorättsliga katastrof, som bara fortsätter att växa.

Såsom redan har sagts har tusentals flyktingar flytt från Darfur till Tchad, men eftersom våldet fortsätter i Tchad flyr människor nu också till Kamerun, Nigeria och Centralafrikanska republiken. Sudanesisk militär och fredsbevarande aktörer stöder i stor utsträckning de kraftigt beväpnade tchadiska rebellerna i gränsområdet mellan Darfur och Tchad, och förutom den sudanesiska regeringen får de också stöd från arabisk milis i Darfur. Detta orsakar det massiva flödet av flyktingar.

Vi kan inte fortsätta att avvakta. Vi måste göra allt vi kan för att bryta dödläget i Sudan och Tchad och stabilisera detta konfliktområde, både genom politisk dialog och genom att ge stöd och skydd till medborgarna och hjälporganisationerna. Det är bra att EU har beslutat om ett gemensamt fredsuppdrag till Tchad med syftet att skydda landets medborgare och garantera humanitärt bistånd.

General Henri Bentegeat, ordförande för EU:s militära kommitté, har rapporterat att utrustningen utgör ett problem. Kan rådet ange med vilka länder det fortfarande förhandlar om eventuella bidrag?

Miljontals människor har under flera år levt i denna farliga situation utan att det har skett någon betydande förändring. Vi får inte misslyckas. Min fråga till kommissionen och rådet är om det finns något mer att säga om insatserna för att göra detta till ett toppmodernt och operativt uppdrag.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) En snabb tillgång till neutrala EUFOR-trupper och utrustning i Tchad är nödvändig för säkerheten för flyktingar och bosatta och för stabiliteten i regionen. Om EU vill bidra effektivt till detta måste medlemsstaterna, inklusive Nederländerna, uppfylla sina löften så att EUFOR så snabbt som möjligt kan sättas in fullt ut. Medlemsstaterna får inte genom sin långsamma reaktion orsaka onödiga förseningar av utplaceringen av trupper och leveranserna av utrustning och EUFOR:s engagemang. Helikoptrar behöver också levereras från Ryssland, så att de åtminstone inte kan fortsätta att härja i Tjetjenien.

Emellertid är inte bara den humanitära situationen i riskzonen, utan stabiliteten i hela regionen. Gränskonflikten mellan Tchad och Sudan förvärrar läget. Fredsförhandlingarna mellan presidenterna i Tchad och Sudan, genom Senegals president Abdoelaye Wade, kan vara ett steg i rätt riktning. EU måste stödja detta, på samma sätt som EU finns med i bakgrunden i Kenya, med starkt stöd från Kofi Annan.

Louis Michel har med rätta konstaterat att en politisk dialog måste föras mellan alla aktörer. EU måste dock kämpa mycket hårdare för ett frisläppande av de oppositionsledare och människorättsaktivister som har försvunnit. Annars blir en dialog omöjlig. Precis som i Kenya i januari fungerar det inte att fortsätta som vanligt. Frihet och dialog måste vara villkor för att biståndet till Tchad ska fortsätta.

  Jens Holm (GUE/NGL). – Herr talman! Konflikten i Tchad kan inte ses separat i förhållande till den i sudanska Darfur. Det är tämligen uppenbart att Tchads regering stöder rebeller i Darfur. Den tchadiska oppositionen meddelar att darfuriska rebeller strider sida vid sida med den tchadiska regeringsarmén mot tchadiska rebeller.

Mitt land Sverige stöder EUFOR-styrkan med några hundra soldater. Syftet är att garantera civilbefolkningen säkerhet, men tyvärr finns det mycket som talar för att styrkan håller på att användas som en bricka i det interna spelet i Tchad. Tchads president Idris Deby har i ett uttalande begärt att EUFOR-styrkan ska inta östra Tchad snarast möjligt. Deby vill uppenbarligen använda EUFOR-styrkan för att skydda sin egen regims fortlevnad.

En fråga till kommissionen och rådet: Hur kan ni garantera att EUFOR-styrkan agerar helt oberoende från sådana påtryckningar? Vad anser ni om Debys regerings samarbete med rebellerna i Darfur? Har jag fel? Överbevisa mig i så fall! När det gäller fångarna från den civila oppositionen i Tchad är det bra att det skett vissa frigivningar, men mycket mer måste göras. Vad gör EU för att alla politiska fångar omedelbart ska friges?

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har från första början uttryckt mina allvarliga reservationer om operationen i Tchad. EU bör inte blanda sig i militära frågor. I alla händelser kräver situationen i Darfur och angränsande områden i Tchad och Centralafrikanska republiken en genomtänkt och sammanhängande politik, som är politiskt driven, som skulle inkludera införandet av en flygförbudszon – en uppgift som bara en organisation som Nato är kompetent att genomföra. Vad vi nu ser är en ogenomtänkt, politiskt konstlad operation, som i stor utsträckning eftersträvar franska mål, med EU i släptåg.

Det är motbjudande att en sådan riskabel operation inleddes utan en ordentlig bedömning av hotet och utan att avgörande utrustningskapacitet först tillhandahållits. Jag tänker särskilt på bristen på helikoptrar. Ingen europeisk allierad var villig att erbjuda dessa. Nu, i efterhand, säger man oss att Ryssland kommer att tillhandahålla helikoptrar – inte bara det, utan Ryssland vill också delta i uppdraget. Vad säger detta om EU:s motiv? EU är desperat att pussla ihop denna riskabla allians, så länge som den inte inbegriper amerikanerna. Detta visar verkligheten bakom dessa åtgärder. Jag kan inte föreställa mig ett sämre betyg för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.

  Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! En viktig del i vårt uppdrag i Tchad bör vara en bred politisk insats för att medla mellan de båda stridande parterna. Om det inte nås en överenskommelse mellan regeringarna i Khartoum och N’Djamena kan uppdraget visa sig vara verkningslöst och eventuella resultat snabbt raseras. Därför är det viktigt för oss att delta i en omfattande medlingsinsats tillsammans med internationella institutioner för att uppmuntra ledarna för de båda länderna att lösa sina tvister.

EU:s utsända har fått i uppdrag att förbättra säkerheten för de humanitära insatserna i östra Tchad. Experter på internationell politik har påpekat att detta skulle kunna leda till ökade flyktingströmmar från Darfurområdet, när människor söker en tillflyktsort där de kan känna sig säkra från de beväpnade rebellgrupperna. Om detta sker kan vi mycket väl hamna i en svår situation, med tanke på de uttalanden som Tchads premiärminister har gjort, där han nyligen uppmanade det internationella samfundet att få bort flyktingarna. Premiärministern hotade också med att Tchads myndigheter själva skulle vidta åtgärder för att avlägsna flyktingarna från Tchad om inget hände. Jag är säker på att dessa uttalanden påminner oss alla om konflikterna på Balkan, där de olika sidorna hanterade de nationella minoriteterna och flyktingarna på ett liknande sätt.

  Urszula Gacek (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Själva namnet Darfur har blivit liktydigt med mänskligt elände och lidande. Sidoeffekterna av kriget i Sudan har spridit sig över gränsen in i Tchad, där nästan 300 000 flyktingar från Sudan sätter en enorm press på landets ekonomi och politiska stabilitet. Utan en politisk lösning på problemen i denna region finns det inga utsikter till fred. Men just nu måste vi också hantera den akuta situationen och EU kommer därför att skicka en väpnad styrka på 3 700 personer för att skydda flyktingarna.

Polen sänder en kontingent på 400 personer, inklusive ingenjörer och läkare. Vår militära personal kommer att få möta svåra och farliga förhållanden och kommer att få bevittna hemska scener. De förtjänar vår tacksamhet och respekt för den uppgift de tar på sig. De förtjänade inte kritiken från den yttersta vänstern och EU-skeptikerna här i parlamentet.

  Eija-Riitta Korhola (PPE-DE) . – (FI) Herr talman! Alla som vi lyssnar till i dag säger att det finns ett brådskande behov av humanitärt bistånd. Men många hjälparbetare har varit tvungna att lämna regionen eftersom den inte är säker. FN:s flyktingkommissarie har rapporterat att läget när det gäller säkerhet och bistånd i flyktinglägren är särskilt allvarligt och att det är vanligt förekommande med sexuellt våld.

Den tchadiska regeringens utlysning av undantagstillstånd den 15 januari påskyndade landets förfall mot kaos. Utlysningen är ett extra oroväckande sätt att hantera krisen och förvirringen. I praktiken ger detta regeringen rätt att tysta och fängsla såväl faktiska som misstänkta företrädare för oppositionen. Undantagstillståndet ger också regeringen rätt att begränsa medborgarnas rörelse- och mötesfrihet och även rätt att kontrollera privata och statliga medier.

EU bör vädja till den tchadiska regeringen att häva undantagstillståndet och uppmuntra Tchad att delta i ett närmare samarbete för att garantera de humanitära biståndsorganisationernas tillträde till krisområdena och göra det möjligt för dem att arbeta där. Detta bör ske så snart som möjligt.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). – (SK) I Tchad lever för närvarande mer än 250 000 sudanesiska flyktingar i tolv flyktingläger i landets östra del. Samtidigt (även om detta inte nämns lika ofta) hyser Tchad just nu också 57 000 flyktingar från Centralafrikanska republiken i fyra läger i landets södra del.

Vi får inte glömma att kvinnor utgör över 56 procent av flyktingarna. Mer än 60 procent av flyktingarna är under 18 år och därför vill jag att utbildning och hälsovård ska uppmärksammas i högre grad, utöver de grundläggande villkoren för att människor ska överleva. Bortsett från detta finns det en stor grupp internflyktingar på sammanlagt 180 000 personer i Tchad till följd av de inre säkerhetsförhållandena. Majoriteten av dem befinner sig i landets östra delar och saknar grundläggande förnödenheter som mat, vardagsföremål, kläder, dricksvatten, läkemedel och vaccin.

Jag uppmanar kommissionen att ta fram effektiva mekanismer så att våra utsända i Tchad ska få betydligt större auktoritet och mycket bättre teknisk utrustning, inklusive medicinsk sådan.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Min kollega informerade om siffrorna och jag ska inte upprepa dem, utom för att nämna att av de 57 000 personer som han nämnde har 12 000 återvänt till Centralafrikanska republiken sedan början av 2008. Vi har nu en stor kontingent av irländsk militär i Tchad. Jag önskar dem allt gott. De ingår i en stor kontingent från EU – 14 EU-medlemsstater sammanlagt, medan 21 medlemsstater deltar i det operativa högkvarteret.

Läget är följande: vi har ett mycket allvarligt humanitärt problem att hantera. Jag håller inte med dem som säger att detta bara kan lösas av Nato. Detta kan lösas av EUFOR om de är organiserade – och de håller nu på att organisera sig för detta. Jag välkomnar att de äntligen får de verktyg som krävs för att utföra sitt arbete, men låt oss ge dem tid att komma på plats och verkligen sätta igång arbetet med att skapa säkerhet i området för det humanitära biståndet och stödja dem så länge de befinner sig där, i stället för att hacka på dem med den typ av otäcka politiska kommentarer som vi har hört från den yttersta vänstern här i dag.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill besvara några av de viktigare frågorna i denna debatt. Först vill jag ta upp vissa tekniska resurser och utrustning, det vill säga helikoptrar. Detta problem är inte specifikt för EU. Detta gäller även för andra – Nato, FN osv. men det är förstås ingen ursäkt.

Jag försäkrar Philippe Morillon och Geoffrey Van Orden att EU:s organ är aktiva i denna fråga. Just nu arbetar Europeiska försvarsbyrån med problemet, det vill säga en långsiktig lösning på helikopterfrågan. Som redan har nämnts pågår det förhandlingar med Ryssland för att få fram helikoptrar. För närvarande har jag inga uppgifter om vilket skede förhandlingarna befinner sig i, eller om de är slutförda. Men jag vet att det pågår förhandlingar.

När det gäller utstationeringen av detta uppdrag, och som svar på frågor från flera parlamentsledamöter, däribland Maria Martens, vill jag upprepa att det blev ett avbrott på tolv dagar i utstationeringen, men att detta nu är slut. Utstationeringen fortsätter och precis som jag sa i inledningen förväntar vi oss inte att tidsramen som helhet för operationen kommer att påverkas. Trots denna försening på tolv dagar kommer den övergripande ramen inte att påverkas. Precis som planerat kommer den första operativa verksamheten att kunna inledas om några dagar, i mitten av denna månad.

När det gäller det första offret för denna operation, en medlem av den franska styrkan, kan jag säga att det fortfarande pågår en utredning. Den höga representanten Javier Solana och befälhavaren för operationen, general Patrick Nash, deltog i begravningen i dag och uttryckte sitt deltagande på EU:s vägnar.

Jag vill avsluta med följande tankar. EU är medvetet om allvaret i krisen i Tchad och dess regionala dimension, som jag nämnde tidigare. Därför kommer EU att fortsätta att uppmuntra till dialog mellan regeringen och oppositionen i Tchad och mellan regeringarna i Tchad och Sudan.

Vi anser att EUFOR utgör ett viktigt bidrag till dessa insatser och vi är medvetna om hur viktigt det är att ha bra utrustning. Jag vill kommentera Jens Holms uttalande och betona att EUFOR-uppdraget i Tchad ingår i Minurcat, FN:s uppdrag i Centralafrikanska republiken och Tchad. Detta är anledningen till att opartiskhet och oberoende är några av de grundläggande principerna för detta uppdrag, det vill säga FN:s uppdrag och EUFOR-operationen. Dessa grundläggande principer om neutralitet och opartiskhet ligger till grund för EUFOR-operationen i Tchad och i Centralafrikanska republiken.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill inleda med att hedra den franske soldat som dog i aktiv tjänst under ett farligt fredsbevarande uppdrag. Vi vill uttrycka vårt deltagande till denne soldats familj – ett offer för ett svårt uppdrag.

Jag kände inte till att Ngarlejy Yorongar och Ibni Oumar Mahamat Salehs son fanns på åhörarläktaren. Därför vill jag hälsa dem välkomna och säga till dem – även om jag inte har fått någon officiell begäran om detta – att jag naturligtvis är villig att träffa dem om de vill ge mig någon information som jag kanske saknar. Jag vill väldigt gärna träffa dem.

Ni var flera som uttalade er i linje med mina inledande anmärkningar, det vill säga att vi i allt högre grad bör kräva en omfattande dialog som samlar alla berörda parter: regeringen, naturligtvis, majoriteten i regeringen, företrädare för oppositionen, inklusive – och detta har jag gjort mycket klart för president Idriss Déby – företrädaren för de väpnade rebellerna – och här skulle jag nog vilja ha allas stöd – samt företrädare för det civila samhället eftersom de i hög grad saknas i processen och jag ser ingen större vilja från något håll att låta dem delta. Vid mitt möte med företrädarna för uppföljningskommittén under ledning av Lol Mahamat Choua kunde jag tala om för dem att det är lika viktigt att det civila samhället får delta i processen.

För det andra anser jag att det inte går att skapa en hållbar lösning utan dialog, och det går inte att skapa en hållbar lösning i Tchad utan en lösning eller återupptagna förbindelser mellan Sudan och Tchad. Det har tydligt fastställts att olika inflytanden spelar in här och därför menar jag att detta är ytterligare en parameter i lösningen.

Jag håller naturligtvis med Marie-Hélène Aubert om hennes farhågor och om behovet av att utöva så stora påtryckningar som möjligt på president Idriss Déby och på alla andra inblandade för att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras. Jag har uttalat mig mycket tydligt och bestämt mot de godtyckliga utomrättsliga arresteringarna. Dessutom har vi krävt att undantagstillståndet ska upphävas utan några oklarheter. Som jag sa begärde vi också att undersökningskommittén skulle vara öppen för företrädare för det civila samhället för att garantera objektivitet och påtagliga resultat.

Jag vill emellertid göra att litet förtydligande när det gäller er begäran om att EU ska föra en annan politik än Frankrike, annars skulle jag inte vara intellektuellt ärlig. Jag anslöt mig till president Nicolas Sarkozys ytterst tydliga budskap till Idriss Déby. Jag fick inte något intryck av att det fanns några slags gemensamma intressen mellan den franske presidenten, det vill säga Frankrikes främste företrädare, och president Idriss Déby. Tonen, innehållet och innebörden i budskapet var fullkomligt otvetydigt. Jag måste säga att hans ord gjorde ett mycket gott intryck. I min närvaro talade han mycket tydligt om för Idriss Déby att han vände sig emot de godtyckliga utomrättsliga arresteringarna och att ingen visste var de saknade personerna befann sig och han betonade kraftfullt att det krävdes en omfattande dialog mellan alla parter.

När det gäller utstationeringen av EUFOR Minurcat, gläder det oss att kunna rapportera att utstationeringen av EUFOR Tchad/Centralafrikanska republiken återupptogs tisdagen den 12 februari. EUFOR är naturligtvis ett avgörande bidrag från EU för att skydda civilbefolkningen i östra Tchad och stabilisera regionen. Jag håller inte med dem som är emot detta, eftersom jag anser att de har fel som underskattar detta uppdrags betydelse eller rentav säger att vi inte har något där att göra. Detta är inte alls min åsikt. Europeiska kommissionen har utarbetat en handlingsplan för att följa stabiliseringsprocessen, stödja internflyktingar som frivilligt återvänder till sina hembyar och återuppta utvecklingen i de områden i östra Tchad som har drabbats av konflikten.

EUFOR-uppdraget – som nu består av 600 personer, varav 380 är posterade i Abéché – stationerades ut den 12 februari 2008 och ska nå sin inledande operativa kapacitet i mitten mars och nå sin fulla operativa styrka i juni, det vill säga 3 700 personer, vilket bör garantera att Minurcat stationeras ut. Utstationeringen av Minurcat är avgörande för att ge säkerhet och skydd för civila i östra Tchad och bidrar därmed också till att övervaka, främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Det är en mycket viktig engagerad observatör. Utstationeringen av Minurcat blir ännu viktigare eftersom kommissionen ingick överenskommelser om ett program för att övervaka rätts- och fångvårdssystemet under 2007 och om en reform av säkerhetssystemet fram till 2008–2011. Vi vill påminna parlamentet om att de tchadiska myndigheterna måste godkänna de operativa förfarandena för Minurcat så snart som möjligt eftersom alla ytterligare förseningar kan påverka utstationeringsplanen för Tchads polis för humanitärt skydd, som till mer än hälften finansieras av kommissionen.

Jag vill säga några ord om gemenskapsstödet i östra Tchad. Kommissionen har gett humanitärt bistånd till östra Tchad sedan 2004 och under 2007 uppgick biståndet till sammanlagt 30 miljoner euro. Dessutom anslog kommissionen 10 miljoner euro till utstationeringen av polisstyrkan inom Minurcat. Genom den nionde utvecklingsfonden har kommissionen anslagit över 13 miljoner euro för att genomföra ett program till stöd för återanpassning för Tchad och Centralafrikanska republiken. Dessutom har den gått med på att så långt möjligt stödja en försoningsprocess mellan de etniska grupper som drabbade samman 2006 och som inte har haft några förbindelser efter en våg av omfattande folkförflyttningar. För att dessa program ska kunna genomföras krävs dock en hållbar stabilisering av subregionen.

Jag kände att det var viktigt att göra dessa påpekanden. Jag vill i alla fall att ni ska veta – och jag vill säga detta offentligt – att jag helt och hållet tar på mig ansvaret för att bevaka den här frågan dagligen. Jag är villig att resa dit när jag anser att det är nödvändigt och meningsfullt, och jag kan göra det med mycket kort varsel. Jag ska träffa president Omar Beshir inom kort och även träffa president Idriss Déby igen, och särskilt ta upp frågan om förbindelserna mellan Sudan och Tchad. Dessutom kommer jag naturligtvis att fortsätta att ha de kontakter som krävs med de olika politiska aktörerna och det civila samhället för att försöka göra framsteg i den omfattande dialog som krävs för att åstadkomma en hållbar lösning i regionen.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Bairbre de Brún (GUE/NGL) skriftlig. – (GA) Irländska soldater är berömda för sitt engagemang i fredsbevarande insatser för FN på kris- eller konfliktdrabbade platser. Det är FN som borde visa vägen i fråga om fredsbevarande uppdrag, men detta går inte att åstadkomma genom att europeiska stridsgrupper av det här slaget deltar.

Det finns ett särskilt problem med EUFOR-gruppens deltagande i Tchad. Frankrike spelar en central roll i den här styrkan. Ändå stöder andra franska soldater Tchads president Idriss Déby, som har fått allvarlig kritik av Amnesty International. Dessutom är Tchad en före detta koloni till Frankrike.

Det finns en risk för att de irländska trupperna kommer att uppfattas som en stödtrupp till en regering vars meriter när det gäller mänskliga rättigheter ifrågasätts. Det finns en risk för att Irland inte längre kommer att uppfattas som neutralt.

Det krävs en internationell styrka för att stödja dem som befinner sig i svårigheter i Tchad, men det borde faktiskt vara en FN-styrka.

14. Meddelande från talmannen

ORDFÖRANDESKAP: PÖTTERING
Talman

  Talmannen. − Kära kolleger! I dag vill jag informera er om vilka åtgärder jag har vidtagit till följd av den allvarliga störningen vid det formella sammanträdet här i Strasbourg onsdagen den 12 december 2007 för att högtidlighålla stadgan för de grundläggande rättigheterna och jag är säker på att ni alla minns incidenterna.

Efter det att talmanskonferensen hade behandlat incidenterna i fråga på grundval av artikel 147 i arbetsordningen bjöd jag in ett antal ledamöter för att få höra deras version av händelserna innan jag beslutade om eventuella disciplinära åtgärder. Jag informerade var och en av de inbjudna ledamöterna om anledningen till inbjudan.

Yttrandefriheten är parlamentarismens grundval. I ett demokratiskt parlament får ingen talare hindras från att uttrycka sina åsikter genom ett systematiskt häcklande från kolleger som har andra åsikter. Detta gäller naturligt nog i ännu högre grad personer som talar inför parlamentet som gäster och företrädare för andra institutioner. Jag förklarade att jag hade bjudit in de berörda ledamöterna till diskussion eftersom de trots mina uppmaningar till ordning i kammaren fortsatte sina försök att hindra talare från att hålla sina anföranden, genom att häckla dem. De disciplinära åtgärderna vidtas inte för att de höll upp affischer och banderoller. Detta handlar om försöket att begränsa yttrandefriheten.

Efter de diskussioner som jag nämnde tidigare beslutade jag i enlighet med artikel 147.3 i arbetsordningen att vidta följande åtgärder:

I nio fall ska rätten till traktamente upphävas för perioder mellan två och fem dagar, i ett fall ska denna rätt upphävas under fem dagar, i sex fall under tre dagar och i två fall under två dagar, och i ytterligare ett fall ska en formell varning utfärdas.

För att förklara varför jag utdömde dessa påföljder vill jag läsa upp för er vad jag skrev till de berörda ledamöterna när jag informerade dem om de disciplinära åtgärder som skulle vidtas mot dem. Jag citerar: ”Jag accepterar helt och hållet er och alla andra ledamöters rätt att opponera er mot stadgan för de grundläggande rättigheterna eller Lissabonfördraget och att uttrycka era åsikter i enlighet med bestämmelserna i arbetsordningen. Jag kan också i viss mån förstå de mycket känslomässiga reaktioner som dessa frågor ibland ger upphov till.

Jag anser emellertid att det måste göras åtskillnad mellan beteenden som är rimliga mot bakgrund av arbetsordningen och det störande uppträdande som förekom den 12 december. Vi kan inte tillåta ageranden som leder till att andra ledamöter eller officiella gäster – i det här fallet ordföranden från andra EU-institutioner – hindras från att tala på ett värdigt sätt och utan avsiktliga störningar när de har fått ordet i enlighet med artikel 9.2 i arbetsordningen och dessutom i enlighet med den föredragningslista som parlamentet självt har antagit. Det är en grundläggande princip för parlamentarismen och för demokratin att när åsiktsfriheten utövas måste även andras frihet respekteras – i detta fall friheten för de personer som har fått ordet i plenum.”

I enlighet med artikel 147 i arbetsordningen har de tio berörda ledamöterna informerats om det beslut som rörde dem. Rätten till traktamente har upphävts för följande personer: Jim Allister för tre dagar, Godfrey Blum för två dagar, Sylwester Chruszcz för två dagar, Paul Marie Coûteaux för fem dagar, Maciej Marian Giertych för tre dagar, Roger Helmer för tre dagar, Roger Knapman för tre dagar, Hans-Peter Martin för tre dagar och Philippe de Villiers för tre dagar. Vladimír Železný får en varning.

Dessutom har ordförandena för de organ, delegationer och utskott som ledamöterna tillhör informerats.

I tre fall har jag avstått från att tillämpa artikel 147 eftersom jag efter att ha diskuterat frågan med de berörda ledamöterna drog slutsatsen att dessa kolleger inte deltog i aktionen.

Detta är mitt beslut. Jag ansåg att jag var skyldig att informera er officiellt och offentligt här så att parlamentet känner till vad jag var tvungen att göra. Jag hoppas att vi inte ska behöva uppleva några ytterligare incidenter som liknar det som skedde här i Europaparlamentet den 12 december 2007.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

15. Frågestund (frågor till rådet)

  Talmannen. − Nästa punkt är frågestunden (B6-0013/2008).

Följande frågor har ställts till rådet.

Eftersom följande frågor rör samma ämne kommer de att tas upp tillsammans:

Fråga nr 1 från Marian Harkin (H-0077/08)

Angående: Lissabonfördraget

Är det ännu någonting som behöver klarläggas i den nuvarande texten till Lissabonfördraget och är man redan färdig med allt som aktualiserats av det slovenska ordförandeskapet i fråga om genomförandet av fördraget, såväl i sak som vad förfarandena och tidsplanen beträffar? Om så inte är fallet, kunde rådet då i stora drag ange vad som återstår att reda ut?

Fråga nr 2 från Gay Mitchell (H-0097/08)

Angående: Rådets ordförande

Har rådet fört några inledande diskussioner om vem som ska bli ordförande för Europeiska unionens råd när Lissabonfördraget har ratificerats?

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! En ordningsfråga! Detta är inte alls samma sak. Kan ni visa lite respekt för parlamentsledamöternas rättigheter? Det är en skandal att frågor läggs ihop på det här sättet. Den ena frågestunden är värre än den andra! Det finns inget som helst samband mellan de båda frågorna. Jag protesterar å det kraftfullaste mot hur parlamentsledamöterna behandlas.

  Talmannen. − Jag förstår, herr Mitchell, men ju mer tid vi ägnar åt dessa frågor, desto mindre tid kommer vi att ha för att kunna få svar på frågor som andra ledamöter har ställt enligt reglerna. Det var rådet som beslutade att besvara dessa frågor tillsammans. Ledamoten kommer inte att bli lidande av detta eftersom han naturligtvis kommer att få möjlighet att tala om sin särskilda fråga. Jag anser därför att han inte kommer att bli lidande.

Vi kommer att fortsätta arbetet nu, annars kommer vi att förlora ännu mer tid och det har vi inte råd med. Det blir allt svårare att åtminstone åstadkomma ett minimum av produktivitet under dessa frågestunder, som är så viktiga för vårt parlamentariska arbete. Herr rådsordförande, ni har ordet.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill betona att vad rådet beträffar spelar det ingen roll om vi besvarar dessa frågor gemensamt eller separat. Det är inte vår sak att avgöra detta. Här rättar vi oss efter parlamentets önskemål.

Jag ska först besvara Marian Harkins fråga. Jag vill betona att för att Lissabonfördraget ska träda i kraft måste det ratificeras av samtliga 27 medlemsstater. Det är emellertid uppenbart att det – precis som vid alla större förändringar i fördraget – krävs ett antal förberedande rättsakter för att Lissabonfördraget ska träda i kraft. I enlighet med det tillstånd som gavs genom Europeiska rådets beslut i december 2007 har det slovenska ordförandeskapet påbörjat de förberedelserna. Jag betonar att arbetet med genomförandet befinner sig på den nivån och endast är av teknisk och förberedande karaktär.

Så länge ratificeringsprocessen pågår och ännu inte är slutförd kommer detta arbete att vara tillfälligt och preliminärt. Många aspekter på tillämpningen av Lissabonfördraget kommer inte att kunna diskuteras förrän efter ikraftträdandet. Det finns också många exempel på tillämpningsaspekter som endast kommer att kunna diskuteras på förslag av kommissionen.

Rådet kommer att hålla parlamentet informerat om utvecklingen och ha ett nära samarbete med parlamentet i alla de aspekter på förberedelserna av tillämpningen av Lissabonfördraget som är av intresse för båda institutionerna.

För det andra ska jag besvara Gay Mitchells fråga. Svaret är nej. Rådet har ännu inte diskuterat vem som ska bli ordförande för Europeiska unionens råd, eller närmare bestämt vem som ska bli ordförande för Europeiska rådet. Rådet har inte diskuterat detta. Jag vill tillägga att ordförandeskapets ståndpunkt är att denna fråga inte har diskuterats eftersom tiden ännu inte är mogen.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Jag tackar rådets ordförande för svaret. Jag tror att det ni sa var att detta är en kontinuerlig process och att det kan finnas områden där det krävs förtydliganden.

När det gäller förtydliganden undrar jag vad ni anser om framställningen av en officiell konsoliderad text från rådet. Jag har skrivit till ett antal regeringschefer och ganska många har svarat – den spanske premiärministern, Europaministrarna i Tyskland och Bulgarien – angående behovet av en konsoliderad text. Parlamentet röstade faktiskt för en sådan för bara tre veckor sedan och kommissionsledamot Margot Wallström sa här i parlamentet att vi behöver en konsoliderad text så snart som möjligt. Jag undrar bara hur ni ser på detta.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) För det första kan jag säga att om rådet har svårt att få fram den konsoliderade texten så kan Institute for European Affairs i Dublin gärna ge dem ett exemplar på engelska.

För det andra undrar jag med anledning av rådsordförandens svar på min fråga om det står klart att det inte finns några kandidater, ingen slutlista, till posten som ordförande för Europeiska rådet, att detta är något som kommer att beslutas efter det att Lissabonfördraget har godkänts – om det godkänns – och att detta ligger i en avlägsen framtid. Är det så läget är?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Först Marian Harkins följdfråga.

Rådet – det vill säga ordförandeskapet – anser i vilket fall som helst att det behövs en konsoliderad text för Lissabonfördraget. Vid ett annat tillfälle under dagens debatt sa jag att vi förväntade oss den konsoliderade versionen i mitten av april och att den bör offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning under andra halvan av maj. Några kanske tycker att det är sent. Men vi måste vara medvetna om att detta är ett mycket krävande juridiskt redigeringsarbete. Det är en komplicerad text och dessutom måste den officiella konsoliderade texten utarbetas på EU:s samtliga 23 officiella språk. Om man tar hänsyn till allt detta kommer det inte att dröja länge innan vi har en officiell, konsoliderad version av texten.

Det finns icke-officiella versioner och jag tackar Gay Mitchell för att han påpekade detta. De icke-officiella versionerna kommer att förbli icke-officiella och kan inte betraktas som den officiella texten. Det finns många sådana, däribland versionen från institutet i Dublin. Det är ett användbart material men det kan inte ersätta den officiella versionen som det tar en viss tid att utarbeta.

Som svar på den andra delen av Gay Mitchells följdfråga kan jag på ordförandeskapets och rådets vägnar intyga att det för närvarande inte finns någon slutlista eller någon annan lista över möjliga eller faktiska kandidater. Det finns ingen sådan lista. Rådet har inte diskuterat detta. Vi kommer troligen att behöva diskutera det närmare inför ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Fördraget kan tidigast träda i kraft den 1 januari 2009. Jag förväntar mig att diskussionen om denna fråga kommer att inledas senare under 2008. Den måste inledas någon gång eftersom det beslutades att EU även skulle få en ordförande för Europeiska rådet när Lissabonfördraget börjar tillämpas.

Jag upprepar att ordförandeskapet anser att tiden just nu inte är mogen för den typen av diskussioner, utan att vi måste vara medvetna om att av 27 möjliga ratificeringar är endast fem klara hittills.

  Richard Corbett (PSE). – (EN) Detta gäller den kommande ordföranden för Europeiska rådet. Håller ordförandeskapet med om att detta egentligen inte är ett ordförandeskap för EU, utan för en av institutionerna, och att varje institution har en egen ordförande?

Och har ordförandeskapet haft några diskussioner om detta uppdrag i detalj, för att se till att rollen verkligen inte utökas till någon slags ”president för EU”, utan fortsätter att vara begränsad till att fungera som ordförande för och leda Europeiska rådets möten?

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Min fråga gäller den samlade texten, det vill säga den konsoliderade versionen. Jag tackar rådsordföranden för att han förtydligade den viktiga skillnaden mellan privata och officiella texter. Jag tycker också det vore bra om det parallellt med offentliggörandet i den officiella tidningen kunde drivas en gemensam kampanj, kanske på initiativ av medlemsstaterna, för att ge intresserade medborgare tillgång till texten i sin helhet. Vi behöver inte dela ut enorma mängder, men om medborgarna vill se ett exemplar av texten bör de kunna beställa den från de nationella myndigheterna.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman, herr minister! I Ljubljana i förra veckan fick jag reda på att det slovenska parlamentet hade ratificerat fördraget utan den konsoliderade versionen, vilket gjorde mig förbluffad. Parlamentsledamöterna hade inte tillgång till texten i den form som den nu distribueras till dem.

Jag undrar om det såvitt ni vet gjordes någon överenskommelse i ministerrådet om att den konsoliderade texten skulle försenas så mycket som möjligt. Gjordes det kanske någon överenskommelse om att det inte skulle hållas några folkomröstningar om konstitutionen – Lissabonfördraget?

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr rådsordförande! Jag skulle vilja påstå att det kan finnas en önskelista över möjliga kandidater – en icke-officiell sådan som vi ännu inte har sett.

När det gäller den faktiska frågan gläder det mig att ni förbereder er. Ni förutspår inga resultat, men ni hoppas precis som jag att det blir positivt och att Lissabonfördraget ratificeras.

Det finns en föreställning hos nejsidan på Irland att detta är ett självförändrande fördrag, vilket det inte är, och jag skulle vilja att ni mycket tydligt förklarade för oss på Irland som är där ute och kampanjarbetar att detta fördrag och eventuella ändringar av det i framtiden kommer att respektera ratificeringsprocesserna i alla medlemsstater.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag förstod de första tre frågorna, men översättningen av den fjärde försvann. Jag vill be Mairead McGuinness att upprepa frågan så ska jag lyssna till den på hennes språk.

  Mairead McGuinness (PPE-DE) . – (EN) Jag kanske var för snabb. På Irland sprider nejkampanjen felaktigt uppgiften att om vi stöder detta fördrag kommer det inte att hållas några fler folkomröstningar på Irland om nya fördrag om vi skulle behöva några sådana. Och vem vet vad vi kommer att behöva rösta om under de kommande 50 åren?

Jag anser mycket klart – liksom många andra här i parlamentet – att ett ja till Lissabonfördraget inte alls betyder något sådant och att ratificeringsprocesserna i medlemsstaterna alltid kommer att respekteras. Jag skulle vilja att ni i er ställning kunde bekräfta detta.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Tack så mycket för att ni upprepade er fråga, fru McGuinness. Nu förstår jag helt och hållet, men först vill jag svara Richard Corbett. När vi säger ordförande för Europeiska rådet menar vi absolut inget annat än ordföranden för Europeiska rådet. Som advokat kan jag inte hålla med om att ordföranden för Europeiska rådet samtidigt skulle kunna vara ordförande för något annat.

Europeiska rådet är på väg att bli en institution. I och med tillämpningen av Lissabonfördraget kommer det att bli en ny institution för första gången. Den kommer att ha en ordförande som ska leda denna institution, ingen annan institution som nämns i Lissabonfördraget.

Jag håller med Reinhard Rack om att den konsoliderade texten i vilket fall som helst är ett bra stöd när parlamentariska beslut ska fattas och för att informera medborgarna. Men, som jag sa tidigare, detta ändrar inte det faktum att den enda relevanta texten är den som har utarbetats av en behörig tjänsteavdelning inom rådets generalsekretariat som en officiell konsoliderad text.

Detta leder mig till Esko Seppänens fråga. Det är sant att det slovenska parlamentet har ratificerat Lissabonfördraget utan den officiella konsoliderade texten, eftersom den ännu inte finns tillgänglig. De som var intresserade av ärendet hade tillgång till en icke-officiellt konsoliderad text på flera språk.

Jag måste säga att regeringen arbetade mycket aktivt med att förklara de nyheter som införs genom Lissabonfördraget och som framgår av resultatet i det slovenska parlamentet var den ganska framgångsrik i detta. Detta är dock ett nationellt problem och berör inte ordförandeskapet så mycket, men jag tyckte ändå att jag var skyldig en förklaring.

För att återgå till folkomröstningarna vill jag först fråga Esko Seppänen om ni undrade hur rådet, det vill säga vi, skulle kunna förhindra folkomröstningar?

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Jag frågade om det hade fattats något beslut i rådet eller vid toppmötet om att det inte skulle hållas några folkomröstningar – att medlemsstaterna skulle rekommenderas att inte hålla några folkomröstningar. Det var min fråga.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Tack för den förklaringen. Det finns inget sådant beslut och det är inte möjligt att fatta ett sådant beslut. Rådet respekterar varje medlemsstats rätt att fatta ett oberoende och suveränt beslut om ratificeringsprocessen enligt de interna bestämmelserna och varken rådet eller ordförandeskapet lägger sig i den frågan.

På frågan från Mairead McGuinness svarar jag som tidigare att varje medlemsstat har en suverän rättighet att välja ratificeringsmetod för det nya fördraget. De får själva bestämma i enlighet med sin lagstiftning om de ska hålla en folkomröstning eller ratificera det nya fördraget i parlamentet. Detta påverkas inte på något sätt av det nya fördraget.

När det nya Lissabonfördraget genomförs kommer denna fråga fortfarande att omfattas av varje medlemsstats exklusiva behörighet, även Irlands, och detta kommer också att gälla framtida fördrag.

  Talmannen. −

Fråga nr 3 från Marie Panayotopoulos-Cassiotou (H-0082/08)

Angående: Pakten för ungdomsfrågor

Rådet har inom ramen för pakten för ungdomsfrågor fattat beslut om att stärka de europeiska ungdomarnas möjligheter till sysselsättning och möjligheter att kombinera yrkes- och familjeliv. Har det nya ordförandeskapet för avsikt att utvärdera de resultat som nåtts fram till dags dato och ämnar man göra något för att ytterligare främja dessa mål?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill uppmärksamma Marie Panayotopoulos på rådets senaste initiativ angående hennes fråga. Den 14 februari i år antog rådet en uppsättning huvudbudskap om det fortsatta genomförandet av pakten för ungdomsfrågor och överlämnade dem till Europeiska rådets vårmöte som kommer att inledas i morgon. Dessa huvudbudskap bygger på kommissionens senaste analys av de nationella reformprogrammen och innehåller utvärdering av genomförandet av pakten för ungdomsfrågor 2007.

På grundval av den analysen konstaterade rådet att arbetslösheten har minskat i vissa medlemsstater sedan pakten för ungdomsfrågor antogs 2005. På EU-nivå är arbetslösheten dock fortfarande hög, över 17 procent. Detta är anledningen till att följande rekommendationer gjordes för det fortsatta genomförandet av pakten och rådet kommer att ta emot dem i form av huvudbudskap denna vecka.

Ungdomssysselsättning och ungdomars deltagande i utbildning och deras sociala integrering bör fortfarande vara huvudmålen för de ekonomiska och sociala strategierna. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt ungdomar med färre möjligheter, särskilt genom bättre vägledning, multidisciplinärt stöd och skräddarsydda åtgärder.

I det fortsatta genomförandet av Lissabonstrategin bör vi sträva efter att förstärka ungdomsdimensionen som bygger på en sektorsövergripande strategi och en förstärkt roll för ungdomar. Enligt den första rekommendationen uppmanas medlemsstaterna att särskilt inrikta sig på ungdomssysselsättning. I detta sammanhang betonar kommissionen frågor som övergång från utbildningssystemet till sysselsättning, osäkra anställningsförhållanden, flexicurity och ungdomars anställbarhet.

Det slovenska ordförandeskapet har särskilt uppmärksammat problemen och utmaningarna med ungdomssysselsättningen. Jag vill nämna den internationella konferensen på temat ”Jobs for Youth – Prosperity for All” som kommer att hållas nästa månad i Slovenien under det här ordförandeskapet.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Enligt texten till pakten för ungdomsfrågor ska det också vidtas åtgärder för att det ska bli lättare att kombinera yrkes- och familjelivet. Rådet har också beslutat att inrätta en europeisk allians för familjen. Unga människor måste ha möjlighet att bilda familj. Vilka åtgärder tänker ordförandeskapet vidta för att skapa den möjligheten?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Det praktiska genomförandet kommer att ligga hos varje medlemsstat. Vi förväntar oss att Europeiska rådet kommer att anta vissa beslut i frågan på politisk nivå denna vecka, bland annat om den europeiska alliansen för familjen. Vi förväntar oss kort sagt att insatserna på detta område ska få en skjuts framåt. Men hur de ska tillämpas är i första hand en sak för varje enskild medlemsstat.

  Talmannen. −

Fråga nr 4 från Claude Moraes (H-0084/08). Frågeställaren ersätts av Glenis Willmott.

Angående: Samarbete om hemlöshet på EU-nivå

Rådet torde känna till den skriftliga förklaring 0111/2007 om avskaffande av hemlöshet, som nyligen aktualiserats i Europaparlamentet. Ett av målen för denna förklaring kommer att bestå i att det utvecklas ett europeiskt grepp på problematiken kring hemlösheten och för detta ändamål samlas pålitliga statistiska uppgifter in, som kommer att behövas till stöd för åtgärderna.

Hur ser rådet på ett europaomfattande samarbete kring hemlösheten? Framför allt: anser rådet att det vore till nytta med ett utbyte av statistiska uppgifter på europeisk nivå?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Rådet känner till Europarlamentets initiativ med ett krav på en Europaomfattande allians för att avskaffa hemlöshet fram till 2015. Rådet välkomnar initiativet och väntar ivrigt på resultatet av det.

Jag vill påminna er om att frågan om hemlöshet som en del av politiken för social trygghet och integration i samhället behandlas enligt den öppna samordningsmetoden. Det är kommittén för socialt skydd som har ansvaret på detta område. Den öppna samordningsmetoden har ökat medvetenheten om att hemlöshet är ett problem i alla medlemsstater. När medlemsstaterna utarbetade sina nationella handlingsplaner för social integration för 2006–2008 tog de upp hemlöshet som ett av de viktigaste strategiska prioriterade områdena.

I den gemensamma rapporten om socialt skydd och social integration från 2007 behandlades den utmaning som hemlöshet innebär i fråga om åtgärder för aktiv integration. Till de åtgärderna bör vi lägga ett antal andra tjänster, bland annat bostäder, hälsovård och social omsorg. I rapporten fastställs också att vissa medlemsstater håller på att utarbeta en mer strukturell strategi för utestängning från bostadsmarknaden och hemlöshet.

När det gäller frågan om statistiska uppgifter om hemlöshet i Europa skulle jag säga att indikatorerna inom detta område ännu inte är tillräckligt utvecklade, trots insatserna från Europeiska observationsorganet för hemlöshet. Många medlemsstater har inte definierat hemlöshet över huvud taget. De flesta medlemsstater saknar även tillförlitliga uppgifter om antalet hemlösa. Även där det finns uppgifter är det svårt att jämföra dem eftersom räknemetoder och trendövervakning skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna.

På grund av bristen på jämförbara uppgifter om hemlöshet tog undergruppen för indikatorer i kommittén för socialt skydd in detta i sitt arbetsprogram för 2008, och planerar bland annat en analys av andelen materiell fattigdom som motsvaras av boende, en analys av de boendekostnader som redovisas i den europeiska undersökningen av inkomst- och levnadsvillkor, samt ytterligare åtgärder med utgångspunkt i undersökningen av hemlöshetens omfattning i EU, som offentliggjordes av kommissionens tjänsteavdelningar i januari 2007.

Dessutom konstaterade kommittén för socialt skydd att hemlöshet kommer att vara en av de möjliga prioriterade uppgifterna för 2009 inom ramen för de riktade åtgärderna för att åstadkomma social integration.

  Glenis Willmott (PSE). – (EN) Det gladde mig att se de siffror som nyligen släpptes från den brittiska regeringen och som visar att nya fall av hemlöshet som registrerats av lokala myndigheter i min valkrets, East Midlands, har minskat med 25 procent under det senaste året. Detta är tack vare att Labourregeringen har satt högsta prioritet för att avskaffa hemlösheten och satsat på att ge människor den kompetens och utbildning som krävs för att flytta bort från gatorna för gott. Detta står i stark kontrast till de resultat som den tidigare konservativa regeringen åstadkom, då antalet hemlösa och uteliggare faktiskt ökade.

Håller rådet därför inte med om att detta är ett exempel på en god metod som borde spridas och att det därmed är nödvändigt att inrätta en lämplig plattform på EU-nivå för att göra detta?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Tack för informationen. Ni måste förstå att som företrädare för rådet kan jag inte kommentera uppgifter om eller läget för en enskild medlemsstat. Det ni nämner kan vara ett exempel på en god metod, men jag kan inte påstå det här, som företrädare för rådet.

  Talmannen. −

Fråga nr 5 från Manuel Medina Ortega (H-0087/08)

Angående: Kampen mot internationell brottslighet och EG-domstolen

Kan rådet informera om de framsteg som gjorts och om något förslag lagts fram för att utforma en gemensam asylpolitik för Europeiska unionen?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) I juni 2007 offentliggjorde kommissionen en grönbok om det framtida gemensamma europeiska asylsystemet. Rådet väntar nu på kommissionens förslag till den andra fasen med instrument, rättsakter och åtgärder för att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem. Dessa instrument och rättsakter kommer att antas av parlamentet och rådet enligt medbeslutandeförfarandet.

När det gäller tidpunkten för dessa förslag bör vi fråga kommissionen, som även har exklusiv initiativrätt för lagstiftning inom detta område.

  Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Mehdi Kazemi, 19 år, har just förlorat möjligheten att få asyl i Nederländerna efter det att hans ansökan fått avslag i Storbritannien. Mehdi Kazemi riskerar att skickas till Iran och avrättas för brottet att vara homosexuell.

I dag har vi inga regler för detta i EU och jag undrar om rådet anser att det skulle kunna skynda på processen eller att vi kan vänta på att till exempel EG-domstolen tvingar medlemsstaterna att erkänna asylrätten som en grundläggande mänsklig rättighet i enlighet med befintlig rättspraxis för mänskliga rättigheter.

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr rådsordförande! När det gäller utvecklingen av en gemensam asylprocess är ett mål att skynda på beslutsprocessen när man avgör om människor beviljas flyktingstatus eller ej. Något som jag har efterlyst ett flertal gånger är en sammanställning av en förteckning över säkra tredjeländer för att besluten ska kunna fattas snabbare. Kan ni berätta vilka framsteg som har gjorts i era diskussioner om att sammanställa en sådan förteckning?

Min andra anmärkning är denna: Vi har ofta efterfrågat informationskampanjer för att människor ska få reda på hur asylförfaranden går till, vilka rättsliga invandringsmöjligheter som finns och vad följderna blir av ett avslag på en ansökan om asyl eller vid olaglig invandring.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Svaret på Manuel Medinas följdfråga är mycket tydligt. Rådet kan inte göra någonting för att tvinga en medlemsstat att bete sig på ett visst sätt när den beslutar om asyl.

Detta är medlemsstaternas skyldighet enligt folkrätten. Men det kommer att finnas ytterligare skyldigheter när vi tar ett nytt steg mot en gemensam asylpolitik för EU som jag beskrev tidigare, det vill säga mot inrättandet av ett gemensamt asylsystem.

Hubert Pirker! Jag har inget att tillägga till det jag sa tidigare, i inledningen. Tidplanen måste presenteras av kommissionen. Jag föreslår att denna fråga ställs till kommissionen också.

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Låt oss fortsätta. Följande frågor kommer inte att besvaras eftersom de inte har förklarats tillåtliga:

– Fråga nr 1 tas inte upp eftersom den liknar en fråga som ställdes i februari.

– Frågorna nr 7 och 8 tas inte upp eftersom de handlar om det politiska läget i Tchad som diskuterades precis före frågestunden.

Fråga nr 9 från Jim Higgins (H-0093/08)

Angående: Transport av vätskor

Kan rådet uttala sig om EU:s pågående förhandlingar med Kanada och Förenta staterna om transport av vätskor genom flygplatser? Tror rådet att det inom en nära framtid kommer att bli möjligt att finna en lösning på alla kvarvarande problem?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Det enda svar jag kan ge Jim Higgins är att jag inte kan besvara den här frågan eftersom den omfattas av kommissionens behörighet. Detta ämne hör till kommissionens behörighetsområde och tyvärr kan jag inte ge något meningsfullt svar.

  Jim Higgins (PPE-DE). – (GA) Herr talman! Jag förstår att rådsordföranden inte kan svara mig. Detta börjar helt klart dra ut alldeles för länge på tiden. Förstår inte myndigheterna och regeringarna i Kanada och Förenta staterna att vi har en lösning i EU? En lösning som är praktisk, enkel och effektiv.

Jag vill fråga kommissionen och rådsordföranden varför Kanade och Förenta staterna inte accepterar den lösningen? Roten till detta är attackerna mot Förenta staterna den 11 september. Det är en säkerhetsåtgärd. Och det är mycket svårt att förstå varför vi inte kan acceptera den här lösningen överallt i världen.

  Hubert Pirker (PPE-DE) . – (DE) Herr talman! Vi kräver alltid att lämpliga åtgärder ska vidtas för att svara på och framför allt förebygga terrorism, och detta är anledningen till att just denna åtgärd vidtogs.

Men är detta instrument verkligen fortfarande effektivt, eller har terroristerna redan hittat metoder för att kringgå dessa kontroller?

Vad skulle kunna göras för att harmonisera kontrollerna? Även om vi har en enda uppsättning bestämmelser varierar genomförandet i praktiken kraftigt mellan olika flygplatser och detta skapar problem och irritation.

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag ska försöka svara på några av de saker som togs upp i följdfrågorna. Begränsningarna för flygpassagerare i fråga om vätskor, sprejer, geler och liknande infördes av en anledning. Det var ett svar på ett allvarligt och tydligt hot mot säkerheten i den civila luftfarten.

Vi har fått information om att experter inom olika områden intensivt söker efter lösningar och teknik som ska göra det lättare att upptäcka ett verkligt hot och på så sätt underlätta transport av vätskor, sprejer, geler och liknande i civila flygpassagerares handbagage.

Det förs många diskussioner om detta på flera håll, särskilt inom Internationella civila luftfartsorganisationen. Vi följer dessa diskussioner, men hittills finns det inga slutsatser. Om och när något sker förväntar vi oss att kommissionen vidtar lämpliga åtgärder.

  Talmannen. − Mina damer och herrar! Vi har inte mycket tid kvar, faktiskt bara sex minuter, eftersom rådet har informerat mig om att de måste lämna oss kl. 19.30. Vi har dock tillräckligt med tid för att besvara följande två frågor.

Eftersom följande frågor rör samma ämne kommer de att tas upp tillsammans:

Fråga nr 10 från Mairead McGuinness (H-0095/08)

Angående: Västra Balkans framtid inom EU

Framtidsutsikterna för länderna på västra Balkan måste ju vara av särskilt intresse för rådets nuvarande ordförandeland. Mot bakgrund av den senaste tidens utveckling för Kosovos ställning ombes ordförandeskapet svara på om det aktivt kommer att arbeta för att försöka fortsätta inlemma länderna på västra Balkan inom EU:s strukturer.

Fråga nr 11 från Silvia-Adriana Ţicău (H-0106/08)

Angående: Utveckling av förbindelserna mellan EU och länderna på västra Balkan

Det slovenska ordförandeskapet har förklarat att en av dess prioriteringar är utvecklingen av förbindelserna mellan EU och länderna på västra Balkan. Kan rådet ange vilka inriktningar som främst har beaktats när det gäller utvecklingen av framtida överenskommelser mellan EU och dessa länder?

Fråga nr 12 från Dimitrios Papadimoulis (H-0119/08)

Angående: Europeiska unionens mission i Kosovo och dess roll

Kosovos premiärminister har nyligen gjort uttalanden där han hävdat att utropandet av självständigheten nu bara är en fråga om dagar. Rysslands utrikesminister har i sina uttalanden förbundit Europeiska unionens mission i Kosovo med en ny resolution från Förenta nationernas säkerhetsråd om det internationella samfundets närvaro i Kosovo.

Vilket är Europeiska unionens uppdrag i Kosovo och hur ser tidsplanen ut? Tror rådet att det kan bli aktuellt med en ny resolution i Förenta nationernas säkerhetsråd som medför diverse ändringar i anslutning till det internationella samfundets närvaro i Kosovo?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Jag vill besvara de tre frågorna tillsammans, så svaret blir lite längre, men detta är ett särskilt aktuellt ämne just nu.

Rådet är fast beslutet att fortsätta att stödja det europeiska perspektivet för västra Balkan och föra EU närmare inom räckhåll för medborgarna i denna region. Bland annat kommer det att skynda på inledningen av en dialog med länderna i området om en liberalisering av viseringsbestämmelserna.

Vid sitt möte måndagen den 10 mars välkomnade rådet det konstituerande mötet i det regionala samarbetsrådet, varigenom ansvaret formellt överläts från stabilitetspakten till detta nya råd. Inrättandet av detta råd utgör ett bevis på avsevärda framsteg i det regionala samarbetet om demokratiska, ekonomiska och säkerhetsmässiga frågor.

Rådet underströk betydelsen av regionalt samarbete och goda förbindelser mellan grannområdena samt behovet av förnyade ansträngningar från alla parter för att genom konstruktiva förhandlingar hitta acceptabla bilaterala lösningar på olösta frågor om förbindelser med grannländer.

I sina beslut av den 18 februari bekräftade rådet sin beslutsamhet att ge ett fullständigt och effektivt stöd till det europeiska perspektivet på västra Balkan. Rådet uppmanade kommissionen att använda gemenskapsinstrumenten för att stimulera den ekonomiska och politiska utvecklingen och erbjuda regionen i stort konkreta åtgärder för att göra framsteg i denna riktning.

Här vill jag nämna en mycket viktig händelse: den 5 mars offentliggjorde kommissionen ett särskilt meddelande om västra Balkan. Där föreslog kommissionen en rad konkreta åtgärder för att ytterligare fördjupa förbindelserna mellan EU och länderna i denna region. Detta meddelande och konsolideringen av det europeiska perspektivet för länderna på västra Balkan kommer att vara huvudämnet för det informella mötet med EU:s utrikesministrar som planeras i slutet av denna månad i Slovenien.

Det slovenska ordförandeskapet har särskilt uppmärksammat västra Balkan. Stabiliteten i den här regionen har avgörande betydelse för säkerheten och välståndet i hela EU. Bland annat är följande aktiviteter möjliga under 2008: översyn av 2003 års Thessalonikiagenda, ingående av flera stabilitets- och associeringsavtal, samt stärkt samarbete inom regionen på många områden.

Med hänsyn till tidsbristen vill jag kort försöka redogöra för rådets viktigaste mål för enskilda länder. Eftersom Kosovo nämndes i en av frågorna ska jag säga några ord om det.

Ordförandeskapet anser fortfarandet att det krävs en långsiktig lösning på Kosovos status i den övergripande agendan för en europeisk framtid för västra Balkan. Stabiliserings- och associeringsprocessen är en strategisk ram som EU har utvecklat för sin politik gentemot västra Balkan. Instrumenten för denna ram gäller även för Kosovo.

Jag vill än en gång påminna om rådets beslut av den 18 februari där det bekräftade sitt åtagande för ett fullständigt och effektivt stöd för en europeisk framtid för västra Balkan. Rådet uppmanade kommissionen att använda gemenskapsinstrumenten för att stimulera den ekonomiska och politiska utvecklingen och erbjuda regionen i stort konkreta åtgärder för att komma närmare detta mål.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vet att tiden är knapp, men landskapet har förändrats sedan jag ställde den här frågan och jag välkomnar att rådsordföranden har informerat oss ingående om hans särskilda och uppenbara intresse för regionen. Får jag bara fråga en sak, just i samband med EU:s uppdrag i Kosovo, som är unikt och ännu relativt oprövat: kan ni försäkra oss att vi lär oss något av detta ingripande och kommer att vara redo att erbjuda liknande stöd till andra länder i regionen om och när vi uppmanas att göra det?

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) Tack för uppgifterna, men jag hade velat få lite mer information. Vi vet att energifördraget undertecknades redan i juli 2006 för att locka investeringar på energiområdet och jag vet att en förteckning över prioriterade projekt för energiinfrastruktur i regionen antogs 2007, och att det till och med undertecknades en förklaring om sociala frågor.

Vi vet också att man överväger att ingå ett gemenskapsavtal om transporter med länderna i regionen för att skapa en inre marknad för transporter på väg, järnväg och inre vattenvägar. Det upprättades också en förteckning över prioriterade transportprojekt och jag hade velat få närmare uppgifter om detta från rådet …

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) När det gäller Mairead McGuinness första fråga: EU:s uppdrag i Kosovo ingår i EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, det vill säga det är ett ”ISDP-uppdrag” inom ramen för GUSP. Men detta är inte det enda uppdraget i västra Balkan. ISDP-uppdraget till Bosnien och Hercegovina är ett av uppdragen och det har liknande status, det vill säga det är ett polisuppdrag från EU. På liknande sätt hade vi Proxima-uppdraget till f.d. jugoslaviska republiken Makedonien som nu är avslutat.

Jag vill understryka betydelsen av det Kosovouppdrag som beslutet gällde. Det betonas ofta att EU är delat i fråga om Kosovos status. Denna splittring är verkligen uppenbar, men man glömmer bort att EU står enat i viktiga frågor som till exempel den om EU:s uppdrag, där vi kom fram till en överenskommelse som vi hoppas ska bli operativ enligt planerna.

Nu till Silvia-Adriana Ţicăus fråga. Vi har redan inrättat ett regionalt samarbete inom ramen för energiförklaringen för sydöstra Europa. Vi överväger också andra områden där vi med konkreta åtgärder skulle kunna förstärka den verkliga integrationen av länderna på västra Balkan och förstärka deras förbindelser med EU.

Ni nämnde transport. Ja, det är ett av de områden vi undersöker, men det finns också andra, som samarbete inom forskning, vetenskap och utbildning. Jag vill särskilt lyfta fram vikten av att liberalisera visumkraven för dessa länder, vilket fortfarande är ett av våra mål. Vi hoppas att det ska nås snart. Förhandlingar har redan inletts med de flesta länder på västra Balkan om en gradvis liberalisering av visumkraven under det slovenska ordförandeskapet.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Europas syn på länderna på Balkan har en betydande effekt på och stor betydelse för stabiliteten både på Balkan och på EU-nivå och global nivå.

Kosovos självständighetsförklaring har sått frön av hat mellan serber och kosovoalbaner och hotar de bräckliga förbindelserna. Med hänsyn till att Slovenien också är en del av Balkan undrar jag vad ordförandeskapet anser skulle vara en hållbar lösning som kan garantera fred och säkerhet i området. Är det möjligt utan Serbiens godkännande?

  Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, herr rådsordförande! I ert svar om Kosovo nämnde ni inte en enda gång FN eller folkrätten! Nu frågar jag er om det går att stödja det europeiska perspektivet på västa Balkan genom att kringgå FN och bryta mot folkrätten? Eftersom rådet i sitt meddelande välkomnar den internationella närvaron i Kosovo i enlighet med FN:s resolution nr 1244, undrar jag dessutom om vi kan välja och vraka från en à la carte-meny? Är den giltig eller ej, eller väljer ni bara de punkter som passar er?

  Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Tack för dessa följdfrågor. När det gäller Zita Pleštinskás fråga kan och vågar jag inte förutspå, varken som privatperson eller som företrädare för rådet, någon möjlig långsiktig lösning för Kosovos status. Det är ett faktum att den bästa lösningen skulle vara en överenskommelse mellan de berörda parterna. Som vi vet fördes det långa förhandlingar i frågan, men de ledde inte fram till någon överenskommelse.

Det hade varit lika önskvärt att FN:s säkerhetsråd tog ställning till denna fråga, men som vi vet blev det inte så. Detta är anledningen till att EU svarade som det gjorde på Kosovos självständighetsförklaring den 18 februari, genom beslut och resolutioner i rådet i konstellationen allmänna frågor och yttre förbindelser. Detta är bakgrunden till att en överenskommelse gjordes inom EU. Som vi vet innebär detta att medlemsstaterna själva får fatta beslut om sina förbindelser med Kosovo.

Som svar på Dimintrios Papadimoulis fråga, det vill säga åsikt, vill jag betona att det inte råder några tvivel om att det europeiska perspektivet för västra Balkan även innefattar Kosovo. Kosovo ingår i den region som fick ett europeiskt perspektiv redan i Thessaloniki 2003 och detta har inte ändrats.

Detta framgår också tydligt i det meddelande från kommissionen av den 5 mars i år som nämndes tidigare och som innehåller ett särskilt avsnitt om Kosovo.

  Talmannen. − De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).

Frågestunden är härmed avslutad.

(Sammanträdet avbröts kl. 19.40 och återupptogs kl. 21.00.)

ORDFÖRANDESKAP: COCILOVO
Vice talman

16. Förbättring av de äldres livskvalitet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Neena Gill, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om gemenskapens deltagande i ett forsknings- och utvecklingsprogram som syftar till att öka livskvaliteten för äldre människor genom användning av informations- och kommunikationsteknik (IKT) och som inletts av flera medlemsstater (KOM(2007)0329 – C6-0178/2007 – 2007/0116(COD)) (A6-0027/2008).

  László Kovács, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Det gläder mig mycket att få ersätta min kollega Viviane Reding för att presentera ett så viktigt och bra ämne.

Den åldrande befolkningen i hela EU innebär naturligtvis stora utmaningar för vårt samhälle och vår ekonomi. För varje pensionär finns det i dag fortfarande fem personer som betalar skatt. Fram till 2025 kommer detta förhållande att ha minskat till tre-på-en och fram till 2050 till endast två-på-en. Omvårdnadskostnaderna ökar snabbt, särskilt för den växande gruppen av personer som är äldre än 80 år. Vi är med rätta angelägna om att skapa en god livskvalitet och ekonomisk hållbarhet i vård och omsorg för äldre.

Samtidigt vill jag betona att en åldrande befolkning också innebär en enorm möjlighet och en lovande marknad för nya produkter och tjänster för att åldras med hälsa och leva oberoende. Vi är alla övertygade om att vi kan och bör mobilisera IKT för att ge förbättrade villkor för åldrande i EU. Det gemensamma programmet ”IT-stöd i boende” (Ambient Assisted Living – AAL) kommer att bidra till att möta dessa utmaningar och utnyttja möjligheterna. Det är också ett innovativt samarbete mellan medlemsstater om marknadsinriktad forskning och utveckling (FoU) som förtjänar EU-stöd.

De kompromissändringar som ni har föreslagit har verkligen bidragit till att stärka initiativets EU-dimension genom att förtydliga räckvidden och medlemsstaternas roller och åtaganden. Detta kommer att bidra till att detta viktiga EU-projekt lyckas, till gagn för alla.

  Neena Gill, föredragande. − (EN) Herr talman! Att förbättra livskvaliteten för EU:s växande äldre befolkning är, som vi har hört, en av de största utmaningarna vi står inför i EU.

Sammansättningen av vårt samhälle förändras och vi måste anpassa oss för att trygga livskvalitet och oberoende för äldre som annars riskerar att stängas ute från samhället.

Vi måste se till att detta nya samhälle är integrerat. Vi måste garantera att den växande äldre befolkningen kan delta i samhällslivet fullt ut, för mellan 2010 och 2030 kommer antalet EU-medborgare i åldern 65–80 år att öka med 40 procent.

Denna åldrande befolkning kommer att få stora konsekvenser för ett antal politikområden: samhälle, sysselsättning, bostäder, utbildning, hälsovård och omsorg. Därför behöver vi en heltäckande, inte en splittrad, strategi för åldrandet.

Detta betänkande är ett resultat av initiativ från medlemsstater enligt artikel 169, som medfinansieras av kommissionen med 150 miljoner euro under fem år. Detta kommer att ge EU:s industri och forskningsinstitut stöd till att utveckla nya, toppmoderna tjänster, produkter och lösningar inom IKT för att förbättra livskvaliteten för äldre.

I dag har det utvecklats tekniker som kan bidra till att motverka problem i samband med minne, syn, hörsel och rörlighet. Det har redan inletts fristående arbete, men ofta saknas medvetenhet och användningen är inte särskilt utbredd. Så jag hoppas att detta initiativ kommer att bli verkligt användbart och bidra till att lösa de samhällsproblem som finns.

Det gläder mig verkligen att kunna säga att jag med egna ögon, särskilt i min egen region, West Midlands, har kunnat se hur ett vanligt hus kan anpassas med hjälp av tekniska hjälpmedel som skapar en säkrare och mer tillgänglig hemmiljö.

Jag är också stolt över att min region har legat i frontlinjen för tekniska hjälpmedel – inte bara för äldre, utan även för människor med funktionshinder.

Det gemensamma programmet AAL bör alltså kunna bli ett rejält lyft för den här typen av verksamhet inom tre områden. För det första kommer forskningen inom EU att samordnas centralt, vilket kommer att göra det möjligt att utveckla ändamålsenliga produkter och föra ut dem på marknaden.

Vårt mål bör vara att bli ett kompetenscentrum inom detta område och det bör ske ett utbyte av kunskaper och bästa metoder inom hela EU.

Detta går bara att åstadkomma om det finns ett verkligt åtagande från de länder som deltar. Därför gläder det mig att rådet har gått med på 0,2 miljoner euro som lägsta gräns för varje deltagande land, tillsammans med en enda gemensam utvärderingsmekanism och gemensamma stödkriterier, i förhoppningen att detta ska bidra till att öka samordningen, öppenheten och trovärdigheten i programmet.

För det andra kommer detta att gynna EU:s industri, som har en enorm potential på det här området. Därför uppmanar jag generalförsamlingen för AAL att utveckla effektiva affärsmodeller för dessa IKT-produkter och IKT-tjänster, som är avgörande för lägre priser och för att få ut produkterna på marknaden.

Dessutom måste de se till att små och medelstora företag kan delta och får rättvis tillgång till forsknings- och finansieringsmöjligheter. För att programmet ska bli framgångsrikt måste man dock se närmare på hur EU-omfattande normer och driftskompatibilitet ska kunna utvecklas för att bli världsledande inom tekniska hjälpmedel. Det finns ett brådskande behov av att undanröja tekniska och lagstiftningsmässiga hinder för utvecklingen på det här området. Vi får inte glömma bort att resten av världen, som USA, Japan och till och med Kina, står inför liknande demografiska utmaningar. Därför är det upp till oss att skapa en global konkurrensfördel.

AAL handlar inte bara om att ge ett ökat oberoende, utan kan även bidra till att förverkliga målen för Lissabonstrategin. Men för att åstadkomma detta behöver vi tänka och agera gemensamt med andra program – för att skapa sysselsättning och ekonomisk tillväxt – inom denna sektor.

För det tredje kan tekniken visserligen förbättra äldres livskvalitet, men endast om några andra stora frågor kan lösas: priserna måste vara överkomliga så att tekniken blir tillgänglig för alla, ny teknik måste vara användarvänlig (och de äldre och deras vårdgivare måste ha rätt utbildning för att förstå tekniken). Eftersom vi kanske lever i ett informationssamhälle, men det är ännu inte ett integrerat samhälle – riskerar faktiskt en stor andel av de äldre att stängas ute. Därför måste vi göra Internet mer lättillgängligt och skapa tillgång till utbildning. Äldre måste både kunna fortsätta att delta i samhällslivet och utföra sina dagliga aktiviteter, som kan underlättas, t.ex. handla, betala räkningar, göra tidsbokningar. Men tillgången till detta bör inte avgöras av det geografiska läget i EU. Jag vill inte se ett EU med två hastigheter när det gäller de demografiska utmaningarna.

Detta är bara början. Vi har mycket kvar att göra och jag hoppas att det här programmet ska bli en förebild för ytterligare insatser och initiativ från kommissionen och rådet.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (PL) Herr talman! EU:s åldrande befolkning är en utmaning för hela samhället i EU. Medellivslängden är 80 år just nu och andelen personer i pensionsåldern förväntas öka med 40 procent fram till 2030.

EU bör anta en omfattande strategi för att hantera denna utmaning, eftersom den demografiska utvecklingen kan påverka många politikområden, bland annat sysselsättning, bostäder, utbildning, social omsorg och hälsovård. Det övergripande målet för det aktuella FoU-programmet är att förbättra livskvaliteten för de äldre och stärka EU:s industriella bas. Detta ska åstadkommas genom att införa IKT som ska hjälpa äldre att förbättra sin livskvalitet, behålla sin hälsa och fortsätta att vara aktiva i arbetslivet och i samhället.

Den kompetens och erfarenhet som finns hos äldre utgör en viktig tillgång, särskilt i ett kunskapsbaserat samhälle. Det är också viktigt att betona att ett åldrande samhälle innehåller en högre procentandel kvinnor än män, eftersom kvinnor i genomsnitt lever längre. Man måste därför ta hänsyn till genusaspekten när programmet utformas och utvärderas. Slutligen vill jag tacka föredraganden Neena Gill för ett mycket bra betänkande.

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Det är bra att vi för en gångs skull i dag talar om de demografiska förändringarna i EU på ett annat sätt, inte bara som något som kostar pengar och som skapar människor som behöver tas om hand. Det råkar också vara en mycket stor möjlighet. Jag talar gärna om silverekonomin: Om ni tittar närmare på programmet ser ni en fråga som gäller livskvalitet, så vilket är EU:s dilemma?

Å ena sidan har vi en mycket god grundkunskap, men det dröjer alldeles för länge med innovationerna på marknaden. Vi har haft Internet och bredband länge och nu har personer med begränsad rörlighet ordentlig tillgång till tjänster även via Internet. Detta kan förändra saker och det finns en möjlighet här.

Å ena sidan gläder det mig att det i det sjunde ramprogrammet har avsatts en halv miljard euro för grundforskning, och EG kommer faktiskt att få tillbaka den halva miljarden från medlemsstaterna och företagen. Det är bra att den här kunskapen sprids eftersom den utgör en bro till marknaden.

Som Neena Gill redan har sagt är det mycket viktigt att vi här i EU ändrar på den snedvridna och splittrade marknaden och inför bättre normer för att stärka integrationen. I exempelvis USA och Kina finns inte det här problemet. Vi har väldigt olika finansiella system. Det är följaktligen nödvändigt att införa såväl tekniken som samråd med partner på nationell nivå. Därför vore det bra att sammanföra medlemsstaterna och alltid ha med tre länder i varje projekt. Detta är svårt ibland, men jag menar att det är nödvändigt för att kunna utnyttja kunskapen snabbt.

Några punkter i programmet måste bedömas och jag är mycket nyfiken på den teknik som redan finns och om IKT-tillämpningarna går att användas effektivt. Jag tror och hoppas att användarna kommer att spela en stor roll i detta program. Jag tackar föredraganden för det enorma arbete hon har lagt ned på den här frågan och särskilt för innehållet i hennes betänkande.

  Silvia-Adriana Ţicău, för PSE-gruppen. – (RO) På grund av avsaknaden av en politik för att höja födelsetalen och för barnomsorg, kommer den andel av befolkningen som är 65 år och äldre att öka från 20 procent till 28 procent fram till 2025.

Äldre har särskilda behov och samhället måste förändras för att uppfylla de behoven. Vi behöver anpassade bostäder och vi måste utveckla hälsovårds- och omsorgstjänster för äldre. I detta sammanhang får IKT en allt större betydelse. Digital television, mobiltelefoner, datorer och till och med Internet används redan av vissa äldre. Många äldre har kontakt med sina barn i utlandet med hjälp av Internet och webbkameror, oavsett om de bor på landsbygden eller i tätorter.

Men andelen EU-medborgare över 65 år som använder Internet är bara 10 procent. Kom ihåg att över 21 procent av EU-medborgarna över 50 år har allvarliga funktionshinder i fråga om hörsel, syn eller rörlighet, vilket gör det svårt för dem att använda standardiserad IKT-utrustning.

I juni 2007 uppmanade kommissionen medlemsstaterna och industrin inom detta område att stödja genomförandet av handlingsplanen för att integrera äldre i informationssamhället. I detta sammanhang kommer programmet för stöd till oberoende i hemmet att utvecklas inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning med en budget på 150 miljoner från gemenskapens budget och medlemsstaterna kommer att satsa minst 150 miljoner euro under perioden 2008–2013 – jag menar naturligtvis de deltagande medlemsstaterna.

Målen för detta program är följande: främja utvecklingen av innovativa IKT-baserade produkter, tjänster och system för äldre, uppnå en kritisk massa av forskning, särskild utveckling och innovation på EU-nivå inom området tekniker och tjänster för äldre i informationssamhället och förbättra villkoren för att företag ska kunna utnyttja forskningsresultat.

Alla medlemsstater får delta i programmet. Inom två år efter det att programmet har inletts ska kommissionen utarbeta en deltidsrapport och 2013 ska den göra en slutlig utvärdering av programmet. Jag menar att de äldre förtjänar en chans, detta är vår skyldighet! Jag gratulerar föredraganden.

  Jorgo Chatzimarkakis, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag hade en besöksgrupp här igen i dag. Det är en välbekant situation för många av mina kolleger. Vi har besöksgrupper, några är stora, några är små – och de största grupperna kommer från silvergenerationen. Så var fallet med gruppen i dag. Det var 60 personer, ytterst intresserade, verkligt engagerade, mycket aktiva, och detta blir allt vanligare. Detta är verkligen EU:s utmaning.

Demografiska förändringar beskrivs ofta som ett hot. Siffrorna talar för sig själva. Mellan 2010 och 2030 förväntas antalet EU-medborgare i åldern 65–80 år att öka med 40 procent. Men i likhet med Lambert van Nistelrooij ser jag inte detta som ett hot. Jag betraktar detta som en stor möjlighet för EU-medborgarna att visa att vi är den region i världen som har störst engagemang för att skapa hög livskvalitet i alla skeden av människors liv och för alla åldersgrupper. Vi måste visa större omtanke om de äldre och vi måste se till att vi gör detta som medborgare i EU, den region i världen som skyddar livet.

Jag gratulerar kommissionen till det här förslaget. Detta program för IT-stöd i boendet kopplar samman denna stora trend, det vill säga de demografiska förändringarna – som är mer uttalade i EU än i andra regioner – med våra styrkor inom forskning och innovation. Vi har ett starkt åtagande inom IKT, och genom programmet för IT-stöd i boendet knyts de båda trenderna till varandra.

Det är ganska uppenbart att vi – EU – inte har direkt behörighet när det gäller normer för äldre, hur hus ska byggas osv. Men med hjälp av dessa pilotprogram kan vi främja bästa metoder och vi kan sammanställa det som redan görs bäst av vissa medlemsstater och ge det en EU-kvalitetsmärkning så att det verkligen kan fungera som modell för andra. Med det här programmet hjälper kommissionen till att sluta den så kallade digitala klyftan mellan generationerna i vårt samhälle.

Jag vill tacka föredraganden Neena Gill för att hon så tydligt har förmedlat detta budskap, mycket tydligare än andra föredragande, måste jag säga. Jag vill uppriktigt tacka henne. Hon försvarade också parlamentets ståndpunkt på ett mycket modigt sätt i trepartssamtalen och såg till att våra argument framfördes effektivt. Vi behöver inte gömma oss. Som företrädare för parlamentet vill jag önska AAL-programmet all framgång. Vi önskar det lycka till.

  Guntars Krasts, för UEN-gruppen. – (LV) Tack, herr talman. Demokratiska, ekonomiska och sociala faktorer i Europa kräver lösningar som innebär att man drar nytta av äldre människors yrkesmässiga och kulturella erfarenhet och ser till att de får bästa möjliga livskvalitet samt att utgifterna till följd av den demografiska utvecklingen minimeras.

Det program som kommissionen lagt fram är avsett att tillgodose behovet av och delvis också sökandet efter metoder för att driva den tekniska utvecklingen framåt på detta område. Den digitala klyftan – dvs. hinder för användning av informations- och kommunikationsteknik (IKT), ibland till och med mycket triviala sådana – innebär i själva verket att en stor del av den äldre befolkningen utesluts från ett aktivt socioekonomiskt liv och att deras möjligheter att utnyttja de nya tekniska tjänster och det stöd som erbjuds minimeras.

Även om jag stöder kommissionens förslag i alla avseenden måste det erkännas att den nya utvecklingen av informations- och kommunikationstekniken i segment där det finns en kommersiell efterfrågan sker i rasande takt. På samma sätt måste vi, även om vi också håller med kommissionen om att äldre människors köpkraft ökar, tillstå att det fortfarande finns betydande skillnader i inkomstnivå mellan medlemsstaterna. Stora regionala olikheter kvarstår också när det gäller de möjligheter som står till buds för äldre att använda sig av informations- och kommunikationsteknik i olika länder.

Jag vill betona att resultatet av kommissionens förslag inte bara kommer att bli att tekniken finns där, utan även att det finns möjligheter att få tillgång till den och att det skapas incitament för äldre att lära i de delar av EU där det är särskilt viktigt att minska inkomstskillnaderna och de regionala skillnaderna. Det svåraste kommer dock att bli att överbrygga den digitala klyftan i fråga om informationens innehåll. I detta avseende är den ekonomiskt svåraste uppgiften att överbrygga den digitala klyftan mellan generationerna, där den kvarstår mellan små och stora nationer och mellan små och stora ekonomier.

Trots att ministerförklaringen om e-integration, som tjänat som utgångspunkt för det dokument som debatteras i dag, antogs 2006 i Lettlands huvudstad Riga, har inte Lettland anslutit sig till programmet. I detta sammanhang vill jag, i likhet med föredraganden, fråga i vilken utsträckning de stater som omfattas av programmet har intresse av att andra medlemsstater ges möjlighet till finansiering inom sjunde ramprogrammet, när denna finansiering förblir oförändrad.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Världen är bra underlig. Å ena sidan försöker vi i ett betänkande om hälsofrågor komma underfund med hur vi ska få våra barn att lämna datorerna och gå ut och leka, och å andra sidan försöker vi övertala våra äldre att sätta sig vid datorn och använda den.

Men datorer har faktiskt en hel del att erbjuda äldre människor, särskilt de som bor på landsbygden eller de som riskerar att isoleras av hälsoskäl. För att äldre människor ska kunna delta i IT-samhället måste dock tekniken först och främst vara lätt att använda, billig, tillgänglig för alla och kräva lite underhåll. Europas äldre blir allt fler, och utveckling av teknik som är anpassad till dem kan förbättra deras livskvalitet och hjälpa dem att klara sig själva längre. Att ta fram datorer för äldre är definitivt en utmärkt affärsidé. Även om de saknar vissa tekniska färdigheter har de gott om tid att använda datorer och en önskan att hålla kontakten med andra. De utgör en marknad som väntar på att exploateras.

  Desislav Chukolov (NI). – (BG) Ärade kolleger! Mitt land Bulgarien är tyvärr en av de nationer som har EU:s äldsta befolkning.

Efter det kalla krigets slut rusade mängder av unga människor från mitt land i väg för att bli diskare, lockade av löften om ett gott liv i väst, och bara deras gamla föräldrar stannade kvar hemma. Er idé om att öka pensionärernas livslängd är utmärkt. Vem skulle kunna vara emot det?

Men innan ni tänker på användningen av ny informations- och kommunikationsteknik måste ni inse att bulgariska pensionärer lever på pensioner motsvarande 50 euro i månaden. Det är vad det bulgariska socialdemokratiska partiets sociala regering tilldelar dem. Så ser livet ut.

Jag vänder mig till alla företrädare för PSE i parlamentet: Bästa internationalister, är ni medvetna om vad 50 euro i månaden innebär för en pensionär som har arbetat hederligt i hela sitt liv? Är ni medvetna om att dessa 50 euro ska räcka för att överleva och köpa mat till priser som står i proportion till de europeiska? Är ni medvetna om att bulgariska pensionärer stänger av sina telefoner för att de inte har råd att betala de ockerpriser som tas ut av det bulgariska telekommunikationsbolaget, som olagligen privatiserats?

Det är ett hån att lägga fram förslag till förbättringar av informationstjänsterna för dessa människor. Tänk först på hur deras ekonomiska oberoende kan stärkas. De flesta bulgariska pensionärer är nämligen inte av zigenarhärkomst och får därför inga gratis luncher.

  Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Det här är ett bra program, men jag har ändå några invändningar.

Den första gäller förstås budgeten: 150 miljoner euro är, som redan konstaterats här, långt ifrån tillräckligt för en sektor som ni själv sa kommer att bli en av de snabbast expanderande i framtiden. Ett snabbt genomförande av dessa instrument är avgörande för de äldres välfärd, men även för den nationella ekonomin och den nationella budgeten, och de ekonomiska utsikterna är mycket goda. Lambert van Nistelrooij har redan sagt samma sak: vi efterlyser denna investering och incitament för EU att avsevärt utöka den under de kommande åren, kanske redan vid halvårsutvärderingen av budgeten.

Min andra kommentar – och jag håller helt med om föredragandens iakttagelser – är att det inte får finnas någon delning, eller klyfta, som Jorgo Chatzimarkakis redan sagt, mellan äldre människor som fått utbildning och kan använda den nya tekniken och andra som inte fått den möjligheten och helt enkelt inte har resurser för att installera tekniken hemma. Det skulle i hög grad strida mot programmets huvudmål, nämligen att se till att så många gamla människor som möjligt kan bo kvar hemma så länge som möjligt. Det är mycket billigare än att skicka dem till sjukhus eller vårdhem och naturligtvis även bäst för deras välbefinnande. I slutändan är det vad det egentligen handlar om.

Slutligen är det av avgörande betydelse att alla gamla människor fortfarande har råd med alla dessa innovativa verktyg, oavsett deras ekonomiska situation.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag välkomnar kommissionens initiativ och uppskattar Neena Gills betänkande, som utan tvekan kommer att göra stor nytta när det gäller de frågor som rör äldre människor. EU:s åldrande befolkning medför svårigheter och stora utmaningar. I dag har ny stödteknik utvecklats som innebär att äldre kan få en god livskvalitet och, beroende på deras önskemål och förmågor, ger dem möjlighet att delta aktivt i samhällslivet. EU:s medlemsstater bör därför förbereda sig för den förestående revolutionen genom att tillhandahålla samhälls- och stödtjänster.

Producenterna av modern informations- och kommunikationsteknik har märkt av en ökad efterfrågan på sina produkter. Ny stödteknik kan bidra till att lindra syn-, hörsel- och rörlighetssvårigheter och andra problem, och därmed göra det möjligt för äldre att fortsätta att känna sig – och faktiskt vara – värdefulla för samhället. Det är berömvärt att EU:s medlemsstater planerar att till 2013 investera mer än en miljard euro i utveckling av ny teknik för att tillgodose de äldres behov.

IKT kan och kommer utan tvekan att förbättra de äldres livskvalitet och självaktning. En fråga uppstår dock: Kommer detta att gynna alla, eller bara en handfull ”utvalda”?

Jag delar verkligen föredragandens farhågor om att bara ett litet antal äldre, som redan råkar åtnjuta en hög livskvalitet, kommer att gynnas av innovationer inom IKT. Vissa EU-länder kan skryta med sexstjärniga hotelliknande bostäder för de äldre. Inte långt därifrån kan man emellertid se utfattiga ålderdomshem där de boende kämpar för sin överlevnad. Människorna på dessa institutioner har aldrig någonsin fått tillgång till några innovationer, någon stödteknik eller någon modern utrustning. Här måste det bli en ändring snarast.

Jag välkomnar den synpunkt som framförs i betänkandet, nämligen att IKT-produkter för äldre bör vara billiga och användarvänliga. EU är ledande på många områden. Det är både nödvändigt och hedervärt att ta ledningen på det område vi diskuterar.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) I dag är var femte EU-medborgare över 60 år, med en förväntad livslängd på över 80 år. Livskvaliteten för EU:s allt större äldre befolkning är dock inte tillräckligt hög. Var fjärde äldre människa i mitt land, Litauen, beskriver exempelvis sin hälsa som dålig, och samhällsdeltagandet uppgår bara till 57 procent. Att förbättra den åldrande befolkningens livskvalitet bör vara en av EU:s prioriteringar.

Kommissionens initiativ att utnyttja informations- och kommunikationsteknik är ett mycket viktigt steg för att bidra till att lindra svårigheter i samband med sämre minne, syn, hörsel och rörlighet hos äldre. Men kommissionen har misslyckats med att ta ett helhetsgrepp på frågan om rättvis tillgång till informations- och kommunikationsteknik.

En av de viktigaste frågorna med anknytning till rättvis tillgång till IKT är att göra den tillgänglig till ett rimligt pris. Äldre människors huvudsakliga inkomst utgörs av deras pensioner, som är låga, särskilt i de nya medlemsstaterna. Det är oerhört viktigt att alla EU-medborgare har råd med produkter baserade på ny informations- och kommunikationsteknik.

En annan betydelsefull aspekt av tillgängligheten är den nya teknikens användarvänlighet. Bara 18 procent av EU:s befolkning i åldrarna 65–74 år använder Internet, jämfört med 60 procent av hela befolkningen. Vi måste därför se till att produkter baserade på ny informations- och kommunikationsteknik är användarvänliga.

  Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Herr talman! Att EU-ländernas befolkning åldras är ett faktum och utgör en stor utmaning för samhället. Vi måste beakta de demografiska förändringarna i samband med åtgärder på EU-nivå och överväga vad de får för sociala och ekonomiska konsekvenser. Antalet personer mellan 65 och 80 år kommer att öka med 40 procent under 2010–2030.

Vi bör prioritera att ge dessa människor ett värdigt liv, alla tänkbara bekvämligheter och tillgång till alla grundläggande tjänster. Befolkningens åldrande innebär givetvis en press när det gäller att tillhandahålla hälso- och sjukvård samt social vård inom de ekonomiska ramarna, och även när det gäller tillgången till personal på dessa områden. I samband med den situation vi diskuterar vill jag fästa uppmärksamheten på den farliga marginaliseringen och isoleringen av äldre.

Försöken att göra sig av med sjuka och äldre människor med hjälp av laglig dödshjälp utgör en allvarlig fara för dagens Europa. Det bekymrar mig mycket att EU och Europaparlamentet har tigit i frågan, trots att man engagerar sig i skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna.

  Ljudmila Novak (PPE-DE). – (SL) Det finns inget som är så destruktivt och förödmjukande som känslan av att vara utestängd, obetydlig och maktlös. Jag stöder därför kommissionens förslag om att EU ska delta i det gemensamma programmet för att hjälpa och integrera äldre människor och förbättra deras livskvalitet med hjälp av informations- och kommunikationsteknik.

Detta är ännu ett led i Lissabonstrategin för att bygga upp ett informationsbaserat, digitalt kompetent och ekonomiskt mer konkurrenskraftigt EU. För att äldre människors integration och kompetens verkligen ska kunna förbättras måste tjänsterna vara anpassade på lämpligt sätt och verkligen finnas tillgängliga för dem. Tjänsterna måste vara lättbegripliga, enkla att använda och lära sig och billiga. De måste innefatta den åldrande befolkningen och funktionshindrade i städer och på landsbygden – annars riskerar slutresultatet att bli utestängning i stället för integration.

Med den utbredda användningen av informations- och kommunikationsteknik kommer den äldre generationen också i slutändan att kunna dra fördel av den moderna tidens innovationer. Deras livskvalitet kommer att förbättras eftersom de kommer att bli mer oberoende, rörliga, aktiva och integrerade i samhället och det ekonomiska livet.

Anpassad utrustning, hjälpmedel och ett stort antal moderna elektroniska system gör det möjligt att hantera livsrummet. Samtidigt blir det möjligt att kontrollera, så att användarna känner sig säkrare och trivs bättre med sina liv. Tack vare sådan utrustning kan funktionshindrade och äldre kommunicera med omvärlden och få tillgång till omsorg, arbete och underhållning på distans.

Vi vill alla leva länge, men vi vill inte vara ensamma och leva i samhällets utkanter. Det är därför vi tänker på vår framtid i dag och vidtar åtgärder inför den.

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Statistiken visar att antalet pensionärer i EU kommer att öka med 40 procent mellan 2010 och 2030. Det innebär utmaningar men även möjligheter för den offentliga politiken och EU:s framtid. Ett verkligt välmående och konkurrenskraftigt EU bör komma fram till det rätta sättet att hantera sådana utmaningar och till fullo utnyttja potentialen i de nya demografiska trenderna.

EU:s äldre medborgare måste få högkvalitativa tjänster och förutsättningar, och deras erfarenheter bör utnyttjas i samband med samhällets kontinuerliga utveckling. Eftersom EU har för avsikt att bli en ekonomi och ett samhälle som baseras på information utgör informationsteknik ett innovativt svar på denna situation, och EU:s engagemang i de relevanta programmen är mer än nödvändigt.

Jag vill framhålla två viktiga aspekter med anknytning till användningen av ny teknik för att förbättra de äldres levnadsstandard. För det första bör EU-medborgarna utbildas i och informeras om de nya tekniska möjligheterna. Äldre, särskilt i de nya medlemsstaterna, är inte alls eller bara delvis bekanta med detta område, och man kan tydligt se vilka förluster det leder till för samhället som helhet. Om det beslut vi diskuterar i dag ska bli framgångsrikt beror följaktligen i hög grad på EU:s potential att mobilisera sig för att tillhandahålla utbildning och information för dessa människor. För det andra bör särskild uppmärksamhet ägnas åt kvinnorna, eftersom de har längre förväntad livslängd än männen och alltså utgör en äldre åldersgrupp. Denna aspekt måste beaktas inom den vetenskapliga forskningen om åldrandet, och även i samband med det konkreta genomförandet av den offentliga politiken.

Slutligen vill jag på nytt framhålla vikten av att inrikta sig på situationen i de nya medlemsstaterna, där situationen för de äldre är mindre gynnsam. Den lägre levnadsstandarden, men också bristen på kunskap om hur den nya tekniken används, gör denna kategori till en prioriterad målgrupp för framtida insatser på EU-nivå.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Forumet för hjälp till äldre, parlamentsmötet för de äldre och tidskriften ”Forum för äldre” som ges ut i Slovakien med stöd av kommissionen är verksamheter som jag fått tillfälle att stifta bekantskap med i samband med möten med äldre, eftersom det är så jag brukar inleda mitt kalenderår. Dessa verksamheter har övertygat mig om att äldre människor vill vara aktiva och lär sig mycket snabbt. Mobiltelefoner är till exempel inte längre okänd mark för dem. I stället har de blivit viktiga följeslagare.

Tyvärr avsätts mycket små resurser för äldres datorkompetens och jag välkomnar därför Neena Gills betänkande, som innehåller ett viktigt budskap från Europaparlamentet i fråga om förbättrad livskvalitet för äldre och funktionshindrade.

Användning av ny informations- och kommunikationsteknik kan vara ett effektivt sätt att se till att denna kategori EU-medborgare, som är en källa till visdom, erfarenhet, traditioner och färdigheter, inte blir bannlyst från samhället. Det är emellertid viktigt att se till att alla äldre i EU ges lika tillgång till informations- och kommunikationstekniken.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Jag välkomnar initiativet av de 13 medlemsstater som utvecklat ett gemensamt forskningsprogram för IT-stöd i boende för äldre medborgare, så att även deras generation kan utnyttja informationstekniken till fullo. Det råder ingen tvekan om att detta kommer att göra det lättare för dem att kommunicera och ge dem möjlighet att fortsätta arbeta längre. Jag stöder därför till fullo insatserna för att låta programmet för IT-stöd i boende ingå i vårt beslut i morgon, för att göra det till ett gemensamt EU-program. Jag menar att vi på så sätt kommer att kunna fördubbla medlen till sammanlagt 600 miljoner euro. Enligt min mening innebär vår begäran om samfinansiering med 20 procent från nationella källor tillräcklig motivation för medlemsstaterna att ta itu med dessa uppgifter. Vi bör godkänna detta program, som kommer att möjliggöra en effektiv utveckling av innovativa produkter och specifika tjänster, med informations- och kommunikationsteknik som ett redskap för att se till att åldrandet blir värdigt. Programmet innebär också en möjlighet för små och medelstora företag och överensstämmer helt och hållet med målen för Lissabonstrategin och våra värderingar.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Vi bör välkomna EU:s föreslagna deltagande i ett gemensamt forsknings- och utvecklingsprogram med målsättningen att öka livskvaliteten för äldre människor.

Nya typer av IKT kan underlätta livet för äldre och hjälpa dem att förbli aktiva i yrkes- och privatlivet. Vi måste komma ihåg att antalet äldre ökar till följd av de förbättrade levnadsvillkoren.

När vi utarbetar de närmare principerna för genomförandet av detta program måste vi dock komma ihåg att äldre människors tillgångar och levnadsvillkor varierar mellan medlemsstaterna. Det finns avsevärda skillnader i fråga om levnadsstandard. Följaktligen varierar också behovet av tjänster och graden av förberedelse för ett aktivt liv, särskilt när det gäller människor i landsbygdsområden. Ny teknik, nya möjligheter att arbeta via Internet och utnyttjande av ny teknik till egen fördel kan göra det möjligt för äldre att stanna kvar på arbetsmarknaden. Allt detta kan också göra åldrandet bekvämt. Problemet är särskilt stort med avseende på EU:s åldrande befolkning.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) Det är problematiskt att äldre inte får tillgång till informationsteknikens fördelar, särskilt som 40 procent av EU:s befolkning snart kommer att vara mellan 65 och 80 år.

Det gemensamma forsknings- och utvecklingsprogram som EU kommer att delta i är ett välkommet led i strävan efter att förbättra livet för dessa människor. Jag vill dock påpeka att EU:s finansiella deltagande i projektet är begränsat. EU:s bidrag uppgår till högst 150 miljoner euro och kommer från budgeten för ramprogrammet för forskning och utveckling på sammanlagt över 50 miljarder euro. EU:s bidrag får inte heller överstiga 50 procent av de offentliga medel som används för projektet, vilket är en onormalt låg procentandel för ett så viktigt projekt.

Vid sidan av de konkreta fördelar som de äldre erbjuds genom de IT-lösningar som identifieras i detta program utgör EU:s deltagande i projektet ett lämpligt tillfälle att bidra till européernas livskvalitet, och EU:s finansiella bidrag bör därför vara större än de nationella belopp som anslås för forskning av detta slag.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill på Viviane Redings vägnar uttrycka min uppskattning för Europaparlamentets, och särskilt föredraganden Neena Gills, konstruktiva hållning under förhandlingarna om förslaget om programmet för IT-stöd i boende. Det här är inte mitt ansvarsområde och för mig har debatten inte bara varit intressant utan även mycket lärorik. Jag försäkrar er om att jag kommer att framföra inte bara era lyckönskningar utan även era farhågor och förslag till min kollega Viviane Reding.

Jag har förstått att en av de centrala frågorna är silvergenerationens användning av IKT, och det håller jag med om. Detta kräver definitivt både kunskap och finansiella resurser. Utbildning för äldre, särskilt de som bor i landsbygdsområden, är definitivt en viktig fråga, men den behandlas utförligt i handlingsprogrammet ”Förbättrade villkor för åldrande”. Överkomliga priser är en annan viktig fråga som kommer att tas upp inom ramen för det gemensamma programmet. Det finns definitivt en möjlighet för andra länder att ansluta sig, och det var därför ni föreslog en relativt låg tröskel.

Avslutningsvis vill jag betona att kommissionen välkomnar och stöder de kompromissändringsförslag som föredraganden lagt fram och som kommer att göra det möjligt att nå en överenskommelse vid första behandlingen. Tack vare ert engagemang kommer detta viktiga initiativ att kunna inledas under våren. Ert fortsatta stöd kommer också att vara av stor vikt under initiativets genomförande. Jag vill framhålla att det inte bara är en moralisk skyldighet att anta denna utmaning utan också en ekonomisk möjlighet, som många talare sagt. Det är våra äldres välfärd i framtiden och även vår framtida konkurrenskraft det handlar om.

  Neena Gill, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla kolleger för deras synpunkter och bidrag.

Guntars Krasts frågade om jag tyckte att även andra länder skulle få delta i initiativet. Meningen är att detta program ska vara öppet för så många som möjligt, även för länder utanför EU – vilket redan är fallet.

Problemet är finansieringen, och många har tagit upp detta. Finansieringen tycks nämligen vara begränsad till 150 miljoner euro. Vi måste undersöka om detta antingen kan ändras i framtiden om intresset för programmet är stort, eller om finansiering kan fås genom andra initiativ inom sjunde ramprogrammet.

Jag har hört sägas i dag att åldrandet, tillsammans med klimatförändringen, är en av 2000-talets största utmaningar. Det är viktigt att kommissionen fortsätter att arbeta med detta, inte bara genom individuella program som det här, som är mycket betydelsefullt, utan även på andra områden, och – det vill jag upprepa – att man intar ett integrerande förhållningssätt i det här sammanhanget.

Jag anser att kommissionen också måste vara vaksam, eftersom det är uppenbart att vissa medlemsstater kommit mycket längre än andra. Vi måste snarast se till att det inte förekommer enorma skillnader mellan medlemsstaterna när programmet avslutats.

Jag skulle vilja ta upp några centrala frågor som mina kolleger har nämnt, särskilt mina två skuggföredragande. Lambert van Nistelrooij framhöll att det tar för lång tid för produkter att komma ut på marknaden och att det är viktigt att ta upp denna särskilda fråga om vi ska åstadkomma något med detta program. Och som Jorgo Chatzimarkakis sa: vi framstår som den del av världen där livskvalitet tillmäts störst betydelse, oavsett en persons ålder. Jag anser att det är viktigt att våra ord verkligen följs av handling.

Jag vill också tacka Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, föredragande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, och alla andra vid sekretariatet, PSE-gruppens sekretariat och mitt kansli för deras bidrag, samt kommissionen och rådet, både det portugisiska och det slovenska ordförandeskapet.

(Applåder)

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 13 mars 2008.

17. Beskattning av blyfri bensin och diesel (debatt)

  President. − Nästa punkt är ett betänkande av Olle Schmidt, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till rådets direktiv om ändring av direktiv 2003/96/EG när det gäller anpassning av särskilda skatteregler för dieselbrännolja som yrkesmässigt används som motorbränsle och samordning av beskattningen av blyfri bensin och dieselbrännolja som används som motorbränsle (KOM(2007)0052 – C6-0109/2007 – 2007/0023(CNS)) (A6-0030/2008).

  László Kovács, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag uppskattar stort stödet för kommissionens förslag från utskottet för ekonomi och valutafrågor, och särskilt föredraganden Olle Schmidts ansträngningar för att nå en kompromiss.

Kommissionens förslag lades som ni vet fram i mars 2007. Vårt mål var att få till stånd en höjning och en tillnärmning av minimiskattesatserna för punktskatt på diesel och blyfri bensin för att bibehålla de reala miniminivåerna och åstadkomma en tillnärmning av de nationella skattesatserna för att avsevärt begränsa den så kallade bränsleturismen.

En begränsning av bränsleturismen skulle inte bara innebära att den inre marknaden för transportörer fungerade som den skulle, utan även att de extra kilometrarna och följaktligen de extra utsläppen av växthusgaser, som skadar miljön, begränsades.

Jag vill framhålla att många medlemsstater under förhandlingarna i rådet har betonat de positiva miljöeffekterna av kommissionens förslag, särskilt med avseende på klimatförändringen, den globala uppvärmningen och den inre marknadens funktion.

Jag uppskattar varmt den positiva inställningen till kommissionens förslag i Olle Schmidts betänkande och föredragandens insatser för att finna en kompromisslösning som kan godtas av alla. Kommissionen kan emellertid inte godta de flesta ändringsförslagen i betänkandet. Låt mig förklara närmare.

Kommissionen motsätter sig alla förslag som skulle undergräva möjligheterna att finna en långsiktig lösning på problemen med bränsleturism – som skadar miljön – och snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden.

När det gäller de övergångsperioder vi föreslår har vi utgått från principen om likabehandling av de gamla och de nya medlemsstaterna, och vi ser därför vår hållning som välbalanserad. Kommissionen inser dock att detta är en politisk fråga som måste diskuteras ytterligare i rådet.

Jag vill också förklara att vi i förslaget tar hänsyn till EU:s konkurrenskraft genom att föreslå blygsamma höjningar av skattesatsen. Resultatet blir helt enkelt att de reala minimiskattenivåerna bibehålls genom att höjningen motsvarar den förväntade inflationen fram till 2017. Kommissionen anser att den i sitt förslag tar hänsyn till alla relevanta faktorer. Den ser det inte som lämpligt att godkänna en mindre ambitiös eller en mer långtgående plan för att höja minimiskattenivåerna, såsom föreslås i ändringsförslagen 18 och 25.

Vad beträffar ändringsförslagen 4 och 10 om en ny definition av diesel för yrkesmässig användning för motorfordon på minst 3,5 ton, vill jag klargöra att detta inte ingick i det ursprungliga förslaget. Det är emellertid en av de viktigaste diskussionspunkterna i rådet och kommissionen kommer att följa debatten med parlamentets åsikt i åtanke.

Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 7 och 27, som stöder målet att minska koldioxidutsläppen. Man bör dock minnas att det i enlighet med subsidiaritetsprincipen är upp till varje medlemsstat att avgöra hur man vill fördela sina skatteintäkter.

Sammanfattningsvis hoppas jag verkligen att parlamentet kan stödja kommissionens förslag och därmed sända ett positivt budskap till rådet om att ge respons på farhågorna i de medlemsstater som har problem med bränsleturism och samtidigt nå miljömålen.

  Olle Schmidt, föredragande. − Herr talman, herr kommissionär! Att skatter på EU-nivå är ett känsligt ämne visar arbetet med detta betänkande. Nu trodde jag att den breda förståelsen för att vi måste göra något radikalt för att klara klimatkraven skulle göra det lättare att få gehör för riktigt skarpa förslag. Riktigt så blev det inte.

Visst kan jag förstå kollega Rühles kritik mot ambitionsnivån, men samtidigt handlar ju arbetet i vårt parlament om att hitta rimliga kompromisser, vilket också kommissionären var inne på, som ska kunna genomföras i hela vår union. Här har jag fått böja mig för argument både vad gäller omfattningen av skattehöjningar och genomförandetiden.

Ett utmärkt samarbete med kollegerna Becsey och Rosati fick mig att inse att om vi överhuvudtaget skulle kunna få igenom ett betänkande, så fick jag anpassa nivån utan att syftet med mina ursprungliga förslag gick helt om intet. Kommissionens förslag ratades i sin helhet. Jag vann inte allt, men jag förlorade heller inte allt. Att navigera mellan grynnorna Luxemburg och De gröna har inte varit helt enkelt.

Utsläppen från transporter ökar avsevärt. Det måste vi göra någonting åt. Att EU:s medlemsländer konkurrerar med olika nivåer på dieselskatter är därför vare sig rimligt eller riktigt, som kommissionären mycket riktigt påpekar. Ingen kan tycka att det är bra för den inre marknaden att gigantiska lastbilar åker långa omvägar för att tanka billig diesel, i bland annat Luxemburg. Den s.k. tankturismen är både dålig för miljön och snedvrider konkurrensen. Dessutom leder den till uteblivna skatteintäkter. Därtill finns det inga skäl till att ha skilda skatter på blyfri bensin och diesel.

Så här blev kompromissen, som fick ett närmast enhälligt stöd i utskottet. Minimiskatterna på diesel höjs långsammare än vad kommissionen föreslår, från nuvarande 302 euro per 1 000 liter till samma nivå som skatten för blyfri bensin, 359 euro per 1 000 liter till år 2015. Kommissionen ville se en höjning redan 2012.

Lettland, Litauen, Polen, Bulgarien och Rumänien ska få tid på sig till 1 januari 2016 att införa den högre minimiskatten. Kommissionen vill höja minimiskatten till 380 euro per 1 000 liter till 2014. För att undvika en ytterligare snedvridning av konkurrensen anser utskottet att de länder som har skattesatser på mer än 400 euro per 1 000 liter på diesel respektive 500 euro per 1 000 liter på blyfri bensin inte ska höja sina skattesatser på dessa före år 2015.

Herr talman och herr kommissionär! Detta är givetvis en mycket känslig fråga bland annat med tanke på subsidiaritet. Dock är detta en möjlig väg för att komma fram till en ökande konvergens av skattenivåerna. Samtidigt vet vi att nödvändiga miljökrav kommer att vägas in i framtida bedömningar av användningen av ekonomiska styrmedel.

Till dem som inte tycker att jag är tillräckligt tuff i mina krav och att jag har tullat på ambitionsnivån vill jag säga: Sakmässigt håller jag med er. Vi borde ha kunnat enas om högre nivåer och kortare genomförandeperioder, som kommissionen och kommissionären var inne på, men EU i dag är inte samma EU som för bara fem år sedan – lyckligtvis, skulle jag vilja tillägga.

De ekonomiska förutsättningarna för att harmonisera skatter är inte desamma som förr. Ska vi kunna angripa gränsöverskridande utsläpp måste vi finna rimliga kompromisser som alla kan leva med. Det måste vi alla inse.

Dessutom vill jag tillägga att flera av de gamla medlemsländerna förtjänar att kritiseras, eftersom de inte följt tidigare fattade beslut om skattehöjningar. Köpkraften och inflationsbedömningar har också växt in i utskottets slutsatser.

Oljepriset slår i dag nya rekord. Senast jag hörde på nyheterna var det närmare 110 dollar fatet.

Nu finns en bred enighet om en successiv skattekonvergens, vilket jag också hoppas att herr kommissionär ser – i varje fall i utskottet – och jag hoppas på kollegernas och kammarens stöd i morgon, ett brett stöd, så att vi får ett betänkande som vi kan arbeta vidare med.

  Zsolt László Becsey, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Tack, herr talman. Jag vill gratulera föredraganden Olle Schmidt till hans utmärkta arbete. Jag anser att vi i dag står inför ett genombrott, eftersom vi har lyckats nå en gemensam ståndpunkt i parlamentet, grundad på ett brett samförstånd. Jag anser att det är viktigt att här i plenum hålla fast vid den gemensamma åsikt vi kom fram till i vårt utskott. Det är en framgång eftersom vi lyckats fastställa en lägsta och en högsta punktskattesats för att uppfylla antiinflationsmålen men frångått tanken på att avskaffa förordningen i sin helhet. Det är bättre att ha en åsikt än att inte ha någon, för då skulle vi bara ha kommissionens förslag framför oss. Det är en framgång eftersom alla offrar något. Länder med höga skattesatser är beredda att frysa dagens höga skatter för att åstadkomma en tillnärmning, medan länder med låga skattesatser är beredda att godta en viss höjning i förhållande till den gällande lagstiftningen om diesel.

Den största uppoffringen görs i det här avseendet av de nya medlemsstaterna i Östersjöområdet och på Balkan, eftersom priserna och inkomsterna i de länderna är lägre och de har antagit en enorm utmaning i fråga om inflation och konkurrenskraft, och även på det sociala området, särskilt nu inför införandet av euron. Det är en framgång därför att det skulle sätta stopp för parlamentets uppvisning i selektiv tolkning, dess ”cherry-picking”. I slutet av 2015 skulle alla ligga inom det föreslagna bandet, och det skulle inte längre finnas en lång rad oförklarliga individuella undantag. På så sätt kan vi öka tyngden i EU:s lagstiftning. Jag anser att det är viktigt med disciplin, och vi vill därför be kommissionen att 2010 lägga fram en delrapport om efterlevnaden, för att kontrollera om någon anpassning har åstadkommits eller om det bara är hyckleri. Det är en framgång därför att rådet får se att det finns ett sätt att nå den önskade konvergensen, samtidigt som kommissionen kommer att ta till sig parlamentets filosofi med minimi- och maximiskattesatser, med det främsta målet att begränsa inflationen, inte att framkalla den. Kommissionen kan reflektera kring detta även i framtiden, när man lägger fram sitt planerade förslag om punktskatter. Tack för er uppmärksamhet.

  Dariusz Rosati, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Syftet med kommissionens förslag om beskattning av blyfri bensin och dieselbränsle är att begränsa den överdrivna bränsleanvändningen på transportområdet och därmed minska miljöföroreningen.

Kommissionen hoppas dessutom att förslaget kommer att bidra till att minska skillnaderna mellan de punktskattesatser som tillämpas av enskilda medlemsstater och därmed till att skapa mer rättvisa konkurrensvillkor på den inre marknaden. Detta är generellt sett angelägna syften som förtjänar stöd. Samtidigt innehåller dock kommissionens förslag lösningar som kan få negativa konsekvenser för medlemsstaternas ekonomier. Det handlar om ytterligare kostnadsökningar för bränsle och ökad inflation, högre kostnader och försämrad konkurrenskraft för europeiska företag och försämrad köpkraft för hushållen. Dessa konsekvenser kan bli särskilt märkbara när oljepriserna på världsmarknaderna är exceptionellt höga, vilket är fallet för närvarande. Dessutom innebär kommissionens förslag att den största bördan i fråga om anpassning till de nya skattesatserna skulle falla på EU:s minst utvecklade medlemsstater, vilket är ett stort bekymmer. Det är anledningen till ändringsförslagen i Olle Schmidts betänkande, som syftar till att minimera de negativa effekterna utan att undergräva huvudsyftena med kommissionens förslag.

Inom ramen för den kompromiss som nåtts mellan de största grupperna kräver vi att tre huvudsakliga ändringar görs i kommissionens ursprungliga förslag. För det första föreslår vi att de minimisatser för punktskatten på bränsle som satts som mål sänks från 380 euro per 1 000 liter till 359 euro per 1 000 liter. För det andra föreslår vi en förlängning med två år av övergångsperioden för införandet av de nya skattesatserna i de nya medlemsstaterna, så att den löper till 2016. För det tredje föreslår vi att det införs en skyldighet för de medlemsstater som i dag tillämpar de högsta punktskattesatserna på bränsle att inte höja dem före 2015, så att tillnärmningen av punktskattesatserna underlättas.

Jag vill understryka att det inte var någon enkel uppgift att nå en kompromiss. Det krävdes eftergifter och uppbådande av god vilja från alla som deltog i diskussionerna inom utskottet för ekonomi och valutafrågor. Jag vill passa på att tacka Olle Schmidt för hans hårda arbete med denna kompromiss och gratulera honom till det lyckosamma resultatet. Det är klart att kompromissen inte helt och hållet tillfredsställer alla berörda parter, men den utgör definitivt ett försök att jämka samman en rad målsättningar och åsikter. Den är också ett steg framåt på vägen mot att minska skillnaderna i punktskattesatserna inom EU. Jag vill be parlamentets ledamöter att stödja kompromissen och anta Schmidtbetänkandet.

  Dariusz Maciej Grabowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! EU:s ordförande och kommissionsledamöterna brukar inleda sina inlägg med förklaringar om skydd och stöd för ekonomisk frihet, konkurrensfrihet och små och medelstora företag. När man går över från förklaringar till detaljer brukar det dock handla om betänkanden som det vi debatterar i dag.

I betänkandet föreslås införande av en gemensam punktskattesats i alla medlemsstater och tillnärmning av priser, med förevändningen att allt ska bli mer okomplicerat, enklare och rättvisare. Detta sker mot bakgrund av ett antagande som på förhand ses som riktigt, nämligen att den bästa lösningen för EU:s medlemsstater är ett gemensamt skattesystem, ett gemensamt monetärt system, ett gemensamt system för certifiering och saluföring, ett gemensamt system för lagstadgade produktionsbegränsningar och så vidare.

Enligt förslaget finns det inga skillnader i bränsleförsörjningskostnader inom EU, oavsett avståndet från försörjningskällan och oavsett arbetskostnader. Allt detta är helt fel. Jag skulle vilja fråga vad ekonomisk frihet och konkurrensfrihet i EU egentligen innebär. Borde vi inte i stället tala om ekonomiskt tvång och förtryck? Är inte ett gemensamt bränslepris som eliminerar all konkurrens den idealiska lösningen för multinationella bränslebolag, till förfång för konsumenter och småföretag? Är det inte så att ett gemensamt bränslepris gynnar högt utvecklade länder framför de mindre utvecklade? Slutligen, om EU antar det aktuella betänkandet och åstadkommer en tillnärmning av bränslepriserna, under stridsropet att företag och länder ska befrias, kommer det inte i själva verket att innebära att de fjättras på nytt genom beskattning? Och ännu värre, kommer det inte samtidigt att driva dem mot fattigdom på bara fötter? Vi kommer att rösta mot betänkandet.

  Cornelis Visser (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Det här är första gången jag talar i plenum. Jag hoppas här kunna företräda de nederländska medborgarnas intressen i EU, både nu och i framtiden.

Olle Schmidts utarbetande av detta grundliga betänkande föregicks av omfattande förhandlingar. Det gläder mig att föredraganden och de övriga grupperna till sist nått denna kompromiss. Syftet med kommissionens förslag är att stegvis höja punktskattesatserna och därmed minska skillnaderna mellan medlemsstaterna.

Miljöargumentet spelar en viss roll, men jag menar att de ökade bränslepriserna redan i sig är en tillräckligt motiverande faktor. Kommissionen anför dessutom snedvridning av konkurrensen som ett argument för att höja minimisatserna för punktskatt på diesel för yrkesmässig användning. Det förvånar mig att bränsleturism anförs som ett argument för att höja minimipunktskatten på diesel för yrkesmässig användning, eftersom detta argument är oerhört kraftigt. Bränsleturism är en marginell företeelse inom transportnäringen, som inte i någon större utsträckning påverkar konkurrensläget eller den inre marknadens funktion.

Kommissionen föreslår en kraftig höjning av minimiskattesatsen till 380 euro per 1 000 liter. Jag anser att en sådan ökning i kombination med de redan extremt höga bränslepriserna kommer att få alltför stora effekter för konsumentens plånbok och för inflationen. Europaparlamentets utskott bestämde sig för en höjning till 359 euro per 1 000 liter till den 1 januari 2015. Nederländerna ligger redan över detta mål.

Sedan är det en sak till. Transportsektorn klagar med rätta på att den ständigt stigande punktskatten kraftigt driver upp bränslepriserna. Kommissionens förslag om tillnärmning av punktskatten på diesel har ingen övre gräns. Det skulle alltså fortfarande finnas skillnader. Parlamentet anser att medlemsstaterna måste frysa punktskattesatsen för diesel på 400 euro per 1 000 liter fram till den 1 januari 2015.

Till sist hoppas jag att finansministrarna när de fattar sitt beslut kommer att prioritera konsumentintresset med avseende på köpkraft och inflationsbegränsning.

  Elisa Ferreira (PSE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Detta betänkande gäller en mycket känslig fråga inom EU:s ekonomiska politik, nämligen beskattning. Det handlar om särskilda skatter på bensin och dieselbrännolja som används vid yrkesmässig transport. Dessa skatter är en viktig källa till skatteintäkter för många medlemsstater. Eftersom det saknas hållbara alternativ när det gäller bränsle för fordonsparken för yrkesmässig godstransport är bränslepriserna en strategisk faktor för många länders konkurrenskraft.

Det står fullständigt klart att medlemsstaterna är fria att införa särskilda konsumtionsskatter. Eftersom dessa skatter direkt påverkar priserna på de varor som säljs får dock alltför stora skillnader direkta konsekvenser för den inre marknadens funktion. Som redan sagts leder de också till rörelser över gränserna och miljökonsekvenser till följd av dessa rörelser.

Den kompromiss som nåtts i utskottet för ekonomi och valutafrågor är i sanning en kompromiss, och jag vill i det avseendet lovorda det arbete som utförts av alla skuggföredragandena, och särskilt huvudföredraganden Olle Schmidt. Jag kan inte bortse från att vissa skulle vilja att miniminivån tydligare återspeglade våra farhågor på miljöområdet. Personligen anser jag dock inte att det, med tanke på dagens oljeprisnivå, är nödvändigt att förstärka ett budskap av det slaget med hjälp av beskattning. Man har därför valt att föra beskattningens minimi- och maximinivåer närmare varandra, så att konkurrenssnedvridningen till följd av beskattning kan minska. Somliga anser att man i det sammanhanget delvis offrat miljöhänsynen. En stor insats har gjorts, och vi hoppas att kommissionen och rådet kommer att erkänna detta och att det kommer att möjliggöra ytterligare framsteg i fråga om beskattning i EU.

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Om Piia-Noora Kauppi inte kommer får jag använda hennes två minuter, eftersom hon är värd för en viktig middagsdebatt.

Betänkandet av vår liberale kollega Olle Schmidt innebär en ny konfrontation mellan parlamentet och kommissionen, som har föreslagit en oförsvarlig höjning av de indirekta skatterna. Förslaget lades fram av en kommissionsledamot som enligt min mening fullständigt har förlorat kontakten med den ekonomiska verkligheten. László Kovács föreslår en kraftig höjning av minimiskattesatserna för blyfri bensin och dieselbrännolja. Med tanke på den rekordhöga inflationen, som är ett stort bekymmer för Europeiska centralbanken, och den lågkonjunktur vi nu upplever, anser jag att detta är helt fel tidpunkt att höja punktskattesatsen för dieselbrännolja och eldningsolja.

Personligen måste jag säga att jag helt enkelt skulle ha avvisat detta andefattiga förslag från kommissionen, men eftersom majoritetsläget är som det är i parlamentet kunde jag inte göra det. Jag stöder den kompromiss som nåtts av parlamentets största politiska grupper, eftersom jag anser att den är ett sätt att begränsa skadan.

Den gradvisa höjningen av minimiskattesatserna för diesel till 359 euro per 1 000 liter till 2015 och frysningen av minimiskattesatserna på samma nivå för blyfri bensin i enlighet med kompromissen ligger klart under de nivåer som kommissionen föreslagit. Kommissionen föreslog faktiskt 380 euro för både diesel och blyfri bensin till 2014. Föredraganden ville gå ännu längre i sitt betänkande och eftersträvade miniminivåer på 400 euro. Jag välkomnar kompromissviljan hos vår föredragande, som sänkte skattesatserna under diskussionerna om betänkandet i utskottet för ekonomi och valutafrågor.

Den verkliga substansen i detta betänkande finns enligt min mening i ändringsförslag 19. Här kräver vi att de medlemsstater som i dag tillämpar orimliga punktskatter på över 400 euro per 1 000 liter diesel och 500 euro per 1 000 liter blyfri bensin, inte ska höja dessa skatter ytterligare förrän 2015. Därmed uttrycker vi åtminstone en önskan om pristillnärmning utan att sträcka oss till att införa maximiskattesatser i förslaget, för sådana har kommissionen aldrig vågat föreslå.

Det finns bara ett sätt att åstadkomma tillnärmning av punktskattesatserna i EU, och det är att samtidigt införa maximi- och minimiskattesatser. Det är meningslöst att fortsätta höja minimiskattesatserna och inte göra något för att dämpa entusiasmen hos de medlemsstater som envisas med att tillämpa extremt höga skattesatser.

Till sist skulle jag vilja ta upp en ordningsfråga. Jag vill fråga kommissionsledamoten, som hävdade att vi stöder hans förslag, om han bor på en annan planet, för vi stöder faktiskt inte alls hans förslag.

  Margaritis Schinas (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Nu när inflationen i euroområdet är rekordhög historiskt sett och oljepriset har gått upp till 110 US-dollar per fat ska Europaparlamentet i morgon höja den indirekta skatten på bränsle. Om det inte är ett skämt kommer det definitivt att få läsarna av fredagens tidningar att dra på munnen. Jag anser att vi sänder fel budskap vid fel tidpunkt. Vi visar att vi inte förstår hur samhället fungerar.

Min delegation kommer dessutom inte att stödja kompromissen. Vi motsätter oss översittarfasonerna från sex medlemsstater som redan har höga skatter och med stöd av kommissionsledamot László Kovács tvingar alla andra att höja priserna med bränsleturismen som förevändning. Det kan jag inte försvara inför mina väljare. I stället för att göra sådana experiment bör vi tillämpa andra strategier för att skydda miljön. Vi måste undvika sådan skattehöjningsakrobatik.

  Atanas Paparizov (PSE). – (BG) Mitt land har de senaste åren gjort stora insatser för att höja punktskatten, och skattesatserna för blyfri bensin har stigit från 254 euro 2004 till 350 euro, medan skattesatserna för diesel stigit från 203 till 307 euro. Vi har styrts av viljan att snabbt höja skattesatserna för att begränsa inflationseffekten under kommande år.

Kommissionens nya förslag innebär att vår strategi ifrågasätts. Det förslag som läggs fram i betänkandet från ekonomiutskottet verkar därför rimligt och betyder att länder som Bulgarien och Rumänien straffas i mindre utsträckning.

Jag hoppas att kommissionen godtar denna kompromiss, trots att även detta förslag innebär stora påfrestningar för den bulgariska ekonomin och skulle utgöra en inflationsfaktor utan att ge några miljöeffekter, eftersom bensin och eldningsolja inte är elastiska produkter och är beroende av många andra ekonomiska faktorer än bara punktskatterna.

  Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Herr kommissionsledamot! För att fatta mig mycket kort anser jag att det kan vara lämpligt att påpeka att vi måste inta en försiktig hållning i denna fråga. Den allmänna opinionen måste få veta vad som står på spel här, för kritikerna kommer givetvis att stå beredda att beskriva detta som en tydlig skattehöjning, medan parlamentets förslag är en mycket blygsam åtgärd – en verklig skattehöjning skulle vara katastrofal vid en tidpunkt då priserna är så höga.

Detta förslag, som vi förhoppningsvis antar i morgon, är ett bra första steg mot att till sist kunna få slut på den konkurrenssnedvridning som pågått i många år, särskilt i gränsområdena. Dessutom är det bra för miljön. Min andra kommentar är att vi räknar med att vi själva, och i synnerhet kommissionen, ska fortsätta att spela en mycket aktiv roll i utvecklingen och främjandet av miljövänliga bränslen, dvs. genomföra en politik som gör att vi kan bli av med fossila bränslen, bensin och diesel.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på tre frågor. För det första verkar det inte troligt att oljepriset kommer att sjunka under 100 US-dollar per fat i framtiden, vilket innebär att bränslepriset kommer att fortsätta att stiga. Det är endast tack vare den svaga amerikanska dollarn som vi har kunnat undvika drastiska bränsleprisökningar i Europa. Men vi kan inte förvänta oss att Förenta staterna ska önska sig en svag valuta i all evighet. Mot denna bakgrund verkar det som om förslaget om att höja punktskattesatserna i EU under de kommande åren har lagts fram utan någon som helst hänsyn till den ekonomiska verkligheten.

För det andra är BNP per invånare i de nya medlemsstaterna lägre än i de gamla, och detsamma gäller inkomstnivån. De nya medlemsstaterna kommer därför att kunna harmonisera skattebördan först sedan en jämförbar inkomstnivå har nåtts.

Slutligen bör medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen ges större frihet när det gäller att minska skattebördan för bränslen som inte framställs av olja. Sådana åtgärder skulle öka intresset för användning av förnybara bränslen. De skulle också bidra till att minska koldioxidutsläppen och fullgöra våra internationella åtaganden på miljöskyddsområdet.

  Claude Turmes (Verts/ALE). – (FR) Herr talman! Jag vill bara ha ordet helt kort för att påpeka att det inte är alla ledamöter från Luxemburg som är pundare beroende av billig bensin. Jag anser att Ivo Belet har uttryckt saken mycket väl. Vi måste finna en kompromiss mellan strategin för svårigheterna med oljeresurserna och klimatförändringspolitiken och även hitta en balans mellan länder och regioner.

Jag vill bara informera er om att Luxemburgs parlament i tisdags debatterade klimatförändringen och höll en diskussion om bränsleturism. En stor majoritet av ledamöterna i det luxemburgska parlamentet, även medlemmar av Astrid Lullings eget parti, håller med om att denna företeelse måste stoppas, åtminstone på lokal nivå. Jag vill därför bara säga att Luxemburg som helhet har en helt annan inställning än Astrid Lulling, som företräder en minoritet i denna fråga, och en mycket liten sådan.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Man skulle kunna tro att en gemensam marknad tillsammans med fri rörlighet för varor och tjänster är detsamma som full konkurrens. Så är det emellertid inte riktigt, eftersom kostnaden för produktionsmedlen, inklusive kostnaden för bränsle, har stor betydelse för produktionens lönsamhet. För närvarande skiljer sig bränsleskatterna i själva verket till och med mellan grannländer, vilket ger upphov till så kallad bränsleturism i gränsområden. Detta är dock inte någon särskilt utbredd företeelse.

Det verkar rimligt att införa en tillnärmning av punktskattesatserna, men det bör gå långsamt och ske i många steg. Tillnärmningen av punktskattesatserna för dieselbränsle och blyfri bensin bör också ske diagonalt. Den allmänna principen att sträva efter så låga punktskattesatser på bränsle som möjligt bör vara vägledande, så att vi undviker att pressa upp inflationen och produktionskostnaderna och öka hushållens utgifter. Detta är av särskild betydelse för de nya medlemsstaterna, där inkomsterna är betydligt lägre.

  László Kovács, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka er för de kommentarer och synpunkter ni framfört under debatten.

Det är mycket viktigt att få ett positivt yttrande från parlamentet om kommissionens förslag till särskilda skatteregler för diesel för yrkesmässig användning. Vi har dock noterat att ert betänkande är mindre ambitiöst än kommissionens förslag, särskilt med tanke på att det inte innebär något stöd för en ny höjning av de generella minimiskattenivåerna för diesel och blyfri bensin.

Jag har inte förlorat den ekonomiska logiken ur sikte. Tvärtom – den ekonomiska logiken talar emot de extra miljontals kilometer och även de extra ton koldioxid och andra växthusgaser som bränsleturismen ger upphov till. Jag har, precis som vi alla gjort, tagit hänsyn till det växande hot som klimatförändringen och den globala uppvärmningen utgör mot mänskligheten. Detta hot är faktiskt mycket allvarligare än inflationen. Den föreslagna punktskattehöjningen kommer inte att orsaka inflation. Den kommer bara att motsvara den förväntade inflationen på 2,2 procent om året fram till 2017.

Kommissionen kan godta ändringsförslag 1 till viss del och ändringsförslagen 7 och 27 i princip, men vi måste formellt förkasta de övriga ändringsförslagen. Kommissionen kommer inte att formellt anta detta förslag. Vi kommer dock att sträva efter att i största möjliga utsträckning beakta parlamentets ändringsförslag i samband med överläggningarna i rådet. Ett positivt yttrande från parlamentet är ett viktigt tecken på den ökande medvetenheten om transporternas tilltagande negativa inverkan på miljön, något som vi måste åtgärda med hjälp av bränsleskatter.

  Olle Schmidt, föredragande. − Herr talman! Jag vill tacka för de vänliga orden. Jag tycker också att det finns anledning att rikta ett tack till kommissionen och till vårt utskottssekretariat.

Jag tyckte inledningsvis att kommissionären inte riktigt verkade acceptera utskottets synpunkter. Jag kan förstå det på formella grunder. Nu tyckte jag när jag hörde kommissionären igen att det fanns en förståelse för att politik är politik, politics is politics. Jag erkänner ju att vi hade kunnat vara mer ambitiösa. Kommissionären talar om less ambitious. Ja, men lyssna på denna debatt från vänster till höger och upp och ner. Då har ju alla uppfattningar kommit fram, och så har vi Astrid Lulling som sitter i centrum. Herr kommissionär, det är utifrån den politiska verkligheten, vilket ni ju är medveten om, som vi skulle forma ett betänkande och ett förslag som kommer att hamna på ert bord. Nu kommer det förhoppningsvis i morgon ett betänkande från utskottet för ekonomi och valutafrågor som inte går helt i er riktning och som ni inte kan acceptera i alla delar, men det blir ett betänkande.

Jag skulle avslutningsvis vilja säga till kommissionären att jag ändå tror att det är ett framsteg att – om vi nu får ett positivt resultat i morgon – vi kan sluta den konfrontation som har varit i dessa frågor mellan utskottet, parlamentet och kommissionen och även rådet. Precis som ni säger behöver vi åtgärda den inre marknaden med tankturism. Det är alldeles riktigt, men vi behöver också komma med kraftfulla skarpa åtgärder för miljön. Det måste dock finnas förståelse för dem inom hela vår union, och jag tror att vi har lyckats få den balansen.

  Astrid Lulling (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Jag begärde ordet i en personlig fråga. Claude Turmes kallade mig pundare. Det ser jag som en förolämpning, och jag uppmanar honom att ta tillbaka sitt yttrande.

När det gäller sakfrågan kan jag bestämt säga att mitt parti och min regering till fullo stöder den kompromiss som vår föredragande föreslår och som jag i hög grad bidragit till. Claude Turmes tycks dessutom glömma att dieselbrännolja i dag är billigare i Belgien än i Luxemburg och att eventuella bränsleturister inte åker till Luxemburg just nu utan till Belgien.

  Talmannen. − Då så. Vi noterar vad Astrid Lulling sagt, och jag är säker på att de uttalanden som gjorts här i kammaren kommer att klargöras.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 13 mars 2008.

18. Globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Claude Turmes, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi (2007/2188(INI)) (A6-0006/2008).

  Claude Turmes, föredragande. − (DE) Herr talman! Martin Luther King hade en dröm. Han drömde om ett samhälle där hudfärg inte ledde till diskriminering. Det var en dröm som revolutionerade Amerika och världen. I dag har Europa en dröm, eller snarare en vision: att utveckla framtidens energi, inte bara i Europa utan också utanför våra gränser, och att förnybara energikällor ska spela en huvudroll i mitten av detta århundrade och bidra till att förhindra konflikter om de återstående olje- och gastillgångarna, lindra klimatförändringen och ge miljarder människor världen över tillgång till energi som är utom räckhåll för dem i dag.

Jag menar att kommissionen, i dag företrädd av sitt miljösamvete Stavros Dimas, har all anledning att vara stolt över denna globala fond för energieffektivitet och förnybar energi (Geeref). Vi utgår från att det inom fyra eller fem år kommer att finnas 500 miljoner euro i fonden, vilket gör den till världens största fond för investeringar i förnybar energi och energieffektivitet.

Dessa 500 miljoner euro kommer delvis att komma från offentliga medel, med mellan 80 och 150 miljoner euro från EU-budgeten, men även från de nationella regeringarnas budgetar. Vi har i dagsläget konkreta åtaganden från Tyskland och även från Norge.

Vad kommer då fonden att uppnå? De finansanalytiker som tittar närmare på investeringsflöden till enskilda projekt avseende förnybar energi och energieffektivitet har konstaterat att det är svårt att uppbåda riskkapital för investeringar under 10 miljoner euro. Fonden kommer främst att inriktas på sådana medelstora projekt på upp till 10 miljoner euro.

Den kommer därför att vara en fondandelsfond, vilket betyder att den inte kommer att investera direkt i vindkraftparker i Marocko eller solenergisystem i Kina utan kommer att förvärva andelar i investeringsfonder i södra Afrika, Centralafrika, Kina, Ryssland eller Sydamerika. Den offentliga kassan kommer på politisk väg att avgöra vart finansieringen ska gå.

Fonden kommer att vara attraktiv för privata investerare eftersom den offentliga kassan i praktiken kommer att täcka hela investeringsrisken, så att den eventuella avkastningen på investeringarna först går till de privata investerarna och först i ett andra skede tillbaka till den offentliga kassan. Det innebär naturligtvis en stor säkerhet för privata investerare.

Vi som parlamentsledamöter har tagit upp fyra eller fem frågor i anslutning till denna fond. Den första är också en konkret fråga till kommissionsledamot Stavros Dimas. Vid en tidpunkt då biobränslen är en oerhört kontroversiell fråga har vi som parlamentsledamöter ansett att vi måste tillämpa mycket strikta kriterier för alla investeringar från fondens sida i projekt avseende biomassa eller biobränsle. Det är inte bara den miljömässiga balansen som kan vara problematisk, utan det skulle också innebära ett imageproblem för fonden om dess rykte skulle fläckas av sådana investeringar. Kan ni alltså återigen, herr kommissionsledamot, garantera att kommissionen kommer att göra sitt bästa för att tillämpa de strikta kriterier som krävs?

Den andra fråga som är viktig för oss som parlamentsledamöter, och särskilt de av oss som är intresserade av utveckling, är att vi vill att fonden i betydande utsträckning ska bidra till att lindra energifattigdomen. Vi måste därför utnyttja den kunskap som finns hos mikrofinansieringsinstitut som Grameen Bank och andra som redan genomför projekt för de allra fattigaste, t.ex. solfångare och fotoelektriska system. Vi måste engagera dessa mikrofinansieringsinstitut. Min andra fråga till er är denna: Är kommissionen, som den största offentliga givaren, villig att se till att 20–25 procent av finansieringen verkligen används för denna typ av mikroprojekt genom mikrofinansieringsarrangemang?

För det tredje är vi rädda att all finansiering från Geeref kommer att gå till Kina, om det håller på att bli så lätt att investera där. Vi vill dock ha en god geografisk spridning av investeringarna, och därför behöver vi ett politiskt åtagande från kommissionen om att medel även kommer att beviljas för investeringar i länder i Afrika, Västindien och Sydamerika.

Som parlament kräver vi sträng övervakning och utvärdering med regelbundna rapporter till parlamentet och dess budgetutskott och budgetkontrollutskott, för vi vill att denna fond om möjligt ska växa under de närmaste åren. Det kräver givetvis att parlamentet har förtroende för hur fonden fungerar.

Detta är mina inledande kommentarer, och jag ser fram emot debatten med mina kolleger i parlamentet.

(Applåder)

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Mer än ett år har gått sedan offentliggörandet av kommissionens meddelande ”Mobilisering av offentlig och privat finansiering för global tillgång till klimatvänlig, ekonomiskt överkomlig och trygg energiförsörjning genom den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi” (Geeref).

Sedan dess har mycket hänt – vi fick exempelvis Baliöverenskommelsen i december förra året. Initiativet framstår därför nu som ännu viktigare och lägligare. Detta är därmed en lämplig tidpunkt att debattera betänkandet, och jag konstaterar med tillfredsställelse att Europaparlamentet är mycket positivt till detta nya och innovativa sätt att stödja projekt som avser energieffektivitet och förnybar energi.

Låt mig först förklara varför kommissionen har föreslagit att den globala fonden för riskkapital för näringsverksamhet ska få offentliga bidrag, även om Claude Turmes redan har angett de främsta skälen till att vi fattade detta beslut och dessutom har ställt en del frågor. Trots de kontinuerliga framstegen när det gäller användning av förnybara energikällor utgör de fortfarande en liten del av de totala energikällorna världen över.

Det är också väl känt att en förbättrad energieffektivitet kan ge större vinster än skapandet av en ny energiinfrastruktur. Med de investeringar i energieffektivitet som görs världen över utnyttjas ändå inte de befintliga möjligheterna till förbättringar till fullo. De avsevärda svårigheterna med att finna privat finansiering för projekt som gäller energieffektivitet och förnybar energi är alltså ett stort problem.

Orsakerna är komplexa och hänger främst samman med bristen på riskkapital till näringsverksamhet. Riskkapital är nödvändigt i utvecklingsländer, och i övergångsekonomier uppskattas behovet till mer än 9 miljarder euro per år. Det är mycket mer än vad som finns tillgängligt i dag. De offentliga bidragen har visserligen ökat på senare år, men det totala tillgängliga beloppet är otillräckligt. Ytterligare kapital krävs i energisektorn fram till 2030. Sökandet efter finansiering från den privata sektorn är alltså av avgörande betydelse.

De många år som krävs innan investeringar i ren teknik lönar sig hindrar dock investerarna, särskilt i geografiska områden som bedöms vara förknippade med hög risk. De privata investeringarna i Afrika söder om Sahara är exempelvis mycket små, och just därför är ett av syftena med Geeref att främja investeringar i dessa områden. Det belopp som Claude Turmes nämnde är ungefärligt, och det är ett minimum för investeringarna i dessa områden.

Ett annat problem som Claude Turmes tog upp är projektens omfattning. Kostnaderna för administration och genomförande kan vara högre för småskaliga projekt i avlägsna länder. Internationella finansieringsorgan är därför ovilliga att finansiera sådana projekt, särskilt om de understiger 10 miljoner euro, som ni sa.

Syftet med Geeref är just att övervinna sådana hinder för småskaliga investeringar. Vi kommer att koncentrera våra insatser till projekt av det slaget. Fonden kommer att dra till sig privata investerare genom att använda offentliga medel för att skydda dem mot de risker jag nyss nämnde. För att Geerefs verksamhet ska kunna komma i gång kommer kommissionen att anslå omkring 80 miljoner euro från och med i år och fram till 2010. Som ni sa tidigare har vi, med de ytterligare åtagandena från regeringarna i Tyskland och Norge, nått över 100 miljoner euro. Vi förväntar oss att ytterligare riskkapital kommer att hämtas från den privata sektorn – minst 300–500 miljoner euro och kanske så mycket som 1 miljard euro på lite längre sikt.

Det gläder mig att Europaparlamentet i detta betänkande stöder inrättandet av den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi. Jag vill tacka föredraganden Claude Turmes för hans insatser och även Anders Wijkman och Eija-Riitta Korhola från utskottet för utveckling respektive utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för deras bidrag. Jag anser att detta är ett viktigt och lägligt initiativ som visar att EU vidtar åtgärder och är fast beslutet att hjälpa utvecklingsländerna att få möjligheter till energieffektivitet och tillgång till förnybara energikällor.

Det grundläggande villkoret för finansiering av projekt – inte bara sådana som avser biomassa eller biobränsle – kommer utan tvekan att vara respekt för hållbarhetskriterier, som inte kommer att vara mindre stränga än de som fastställts i EU:s lagstiftning på olika områden. Detta kommer att stärka det förtroendeförhållande vi måste upprätta med de här länderna, särskilt med avseende på det globala klimatförändringsavtalet, som bör ingås före utgången av 2009.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Eija-Riitta Korhola, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. − (FI) Herr talman! Klimat- och energifrågorna har snabbt fått en avgörande betydelse inom nästan alla EU:s politikområden. Kravet på ökad användning av förnybar energi är aktuellt just nu, inte minst mot bakgrund av de kvalitativa mål som nu beslutats för förnybar energi.

Denna fond är ett lysande och hoppingivande exempel. Detta är dock inte alltid en självklar fråga. Något som ligger i tiden politiskt sett kan bli ett avgörande prov på politisk korrekthet, och det hela kan resultera i en tävling om vem som snabbast tar ställning för allt som är bra. Så verkar det ha varit den senaste tiden när det gäller det mål för förnybar energi som tillkännagetts. Förslaget framstår också till viss del som överambitiöst, och den tidtabell som fastställts har uppenbara risker.

När den verkliga tekniska potentialen fortfarande saknas finns det en risk för att ett bindande mål kommer att förverkligas på ett sätt som innebär att naturliga värden oåterkalleligen går förlorade. Alla biobränslen är inte bra för miljön, och alla förnybara energiformer bidrar inte till minskade utsläpp, som Claude Turmes helt riktigt påpekade alldeles nyss.

Det finns ett behov av förnybar energi, men frågan bör hanteras på ett förnuftigt sätt. Den globala fond för energieffektivitet och förnybar energi som vi nu diskuterar är ett utmärkt exempel på hur någonting bra kan främjas på ett sätt som medför en lång rad fördelar.

Det finns ett gammalt ordspråk om att man inte bara ska ge de fattiga fisk utan också lära dem att fiska. Detta kan tillämpas på finansiering av lokala projekt, så att kunskap och färdigheter förbättras och bibehålls i tredjeländer. På så sätt kan projekt göras hållbara och varaktiga.

  Romana Jordan Cizelj, för PPE-DE-gruppen. – (SL) Åtgärder mot klimatförändringen och energifrågor är två viktiga inslag i EU:s utvecklingspolitik. Så bör det också vara. Jag ställer mig bakom alla initiativ som kan bidra till en säker och hållbar energiförsörjning, inte bara i EU utan även i tredjeländer. Jag vill dock lyfta fram några frågetecken som måste rätas ut innan fonden inrättas.

För det första ökar ständigt antalet initiativ inom energi- och utvecklingspolitiken. Tyvärr är det relativt sällan som de uppsatta målen faktiskt nås. Initiativen i form av olika fonder är inte harmoniserade sinsemellan, och framför allt används de sällan för direktfinansiering av enskilda projekt. Detta gäller även den fond vi diskuterar, som bör fungera genom att regionala delfonder inrättas och finansieras i utvecklingsländer. Vi bör överväga hur det kommer att påverka insynen i utnyttjandet av medlen och i vilken utsträckning de institutionella förutsättningarna i utvecklingsländerna kommer att underlätta det planerade utnyttjandet.

För det andra är det endast åtgärder som ligger rätt i tiden som kan vara effektiva. När det gäller den föreslagna globala fonden framgår det inte tydligt att tidpunkten är lämplig. Förslaget lades fram 2006 och vi debatterar det först i år.

För det tredje vill jag framhålla det som sägs i själva dokumentet: de medel som anslagits för fonden är inte tillräckliga. Inte ens det minimibelopp som krävs för att fonden ska fungera på ett framgångsrikt sätt har säkrats. Detta kommer knappast att bidra till att stimulera investeringar av den privata sektorn.

För det fjärde har jag svårt att föreställa mig att fonden kan fungera effektivt enbart genom samarbete mellan EU och internationella finansinstitut. Vårt förslag saknar en tydlig ambition och en plan för samarbete med andra industriländer i världen och för internationalisering av den globala fonden.

Som tidigare sagts är tanken god, men mervärdet och det faktiska genomförandet kräver en del övervägande.

  Matthias Groote, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag gratulera föredraganden Claude Turmes till hans goda arbete och hans engagemang. Den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi är ett aktivt bidrag från EU till kampen mot klimatförändringen.

Som skuggföredragande från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet vill jag ta upp två frågor. För det första är det viktigt att se till att hållbarhet har absolut prioritet i samband med projekt som ska stödjas av fonden. Utsläppen av växthusgaser måste analyseras över hela livscykeln, och ingen finansiering bör ges till projekt med ett otillfredsställande resultat i fråga om koldioxidutsläpp. Denna analys är särskilt viktig för projekt som avser biomassa.

För det andra är jag optimist och utgår därför från att FN:s klimatförändringskonferens i Köpenhamn nästa år blir framgångsrik och att vi kommer att kunna ta nästa steg mot ett avtal som utgör Kyotoprotokollets efterföljare. Användning av förnybar energi kommer då att spela en viktig roll för utvecklingsländerna. Kommissionen måste i dag anpassa fonden med hänsyn till detta.

  Fiona Hall, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Kommissionens förslag om en global fond för energieffektivitet och förnybar energi (Geeref) är naturligtvis välkommet. Det är av avgörande betydelse att energieffektivitet och förnybar energi spelar en större roll i utvecklingsländer och framväxande ekonomier, och det av ett antal olika skäl: för att minska koldioxidutsläppen, begränsa beroendet av energiförsörjning, åtgärda energifattigdomen och skapa sysselsättnings- och utvecklingsmöjligheter – i själva verket av samma skäl som gör att energieffektivitet och förnybar energi måste spela en större roll här i EU.

Jag har dock ett antal farhågor när det gäller kommissionens förslag. För det första är den föreslagna finansieringen oerhört blygsam i förhållande till projektets omfattning. Femton miljoner euro per år i offentlig finansiering är en struntsumma – även som såddkapital för att dra till sig och säkra privata investeringar. Beloppet kan lätt slukas av bara ett par projekt i de större framväxande ekonomierna som Kina eller Indien. I kommissionens meddelande nämns visserligen möjligheten till samfinansiering från nionde Europeiska utvecklingsfonden, men det är inte alls klart hur besluten kommer att fattas om budgetens fördelning mellan AVS-länderna och de mer utvecklade och avancerade östeuropeiska länder utanför EU som får stöd genom samfinansiering från Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD). Det är därför inte alls klart hur fonden kommer att bidra till fattigdomsbekämpningen. Det verkar vara en makrofond snarare än en mikrofond, utformad för att uppbåda privat finansiering till stöd för projekt som, även om de är relativt små med europeiska mått mätt, skulle vara stora i många afrikanska länder. Det framgår inte hur finansieringen från Geeref ska tränga ned till projekt på EU-nivå, t.ex. PV-paneler för vårdcentraler och skolor eller solkök och solvärmda varmvattenberedare. I allmänhet är det utveckling på gräsrotsnivå som innebär störst förbättringar av de fattigaste människornas liv.

Slutligen bekymrar det mig att förhållandet mellan fonden och mekanismen för en ren utveckling (CDM) inte tydligt har förklarats. Det vore bra om kommissionen kunde tala om hur fonden kommer att bidra till att förbättra utvecklingsländernas tillgång till CDM.

  Esko Seppänen, för GUE/NGL-gruppen. – (FI) Herr talman! Claude Turmes betänkande gäller ett mycket ambitiöst mål för utvecklingsländerna i fråga om ett effektivt utnyttjande av energitillgångarna. Dessa länder är ofta belägna i geografiska områden där det är möjligt att exploatera billiga naturliga förnybara energitillgångar.

Utvecklingen kan också gå framåt utan enorma investeringar i den senaste tekniken. Produktion av träkol med användning av de knappa skogsresurserna i de områden i Afrika söder om Sahara som håller på att omvandlas till öken är ett mer kostnadseffektivt sätt att använda skogsresurserna än att bara bränna upp dem. De måste få veta hur trä bränns till kol innan det eldas. Det behövs inte särskilt mycket pengar för att lära ut sådana och andra färdigheter. Jag tolkar principerna för hur Geeref fungerar som att det inte kommer att vara möjligt att få pengar från fonden bara för att sprida färdigheter och kunskap, men andra former av utvecklingsbistånd kan givetvis användas i detta syfte.

Finansiering av projekt genom riskkapitalinvesteringar är ett intressant alternativ. Det som är bra med detta sett ur mottagarnas och användarnas perspektiv är att det inte ökar skuldsättningen för redan skuldsatta länder. Frågan uppstår dock hur dyrt det kommer att bli att förvalta dessa investeringar och kontrollera småföretagens förmåga att betala tillbaka pengarna.

Denna fond skulle i bästa fall kunna göra utvecklingsländerna redo att öka sin användning av fossila bränslen i långsammare takt. Vår grupp stöder enhälligt Claude Turmes betänkande.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Tack så mycket, Claude. Du har hållit väldigt många möten om det här ämnet. Det är en mycket komplex fråga, och jag vill tacka dig särskilt för din konsekventa öppenhet under alla dessa förhandlingar och för att du gett oss möjlighet att se projektet ur ett holistiskt perspektiv.

Dagens globala utmaning är att sträva efter effektivitet, i samband med energiförbrukning men även i samband med produktion. Detta kan dock inte bara gälla på makronivån. Vi måste alltid låta oss vägledas av grundsatsen ”tänk litet först” – titta på mikronivån först, och om det fungerar där kommer det också att fungera på makronivån.

Vi måste inrikta oss på att se till att vi tillämpar den bästa teknik som finns att tillgå globalt sett. Det kan handla om enkel, tydligt strukturerad teknik – det behöver inte vara elektronik och nanoteknik. Vi måste i möjligaste mån försöka göra denna teknik ekonomiskt tillgänglig, så att alla har råd att använda den.

Å andra sidan måste vi givetvis också straffa dem som förslösar vår jords tillgångar. Detta är också en stor utmaning för vår kommissionsledamot – att titta på de globala strukturerna och straffa dem som slösar med energi och belöna dem som använder den bästa och mest effektiva tekniken. Detta är en central princip även inom klimatpolitiken.

Undersökningar i EU visar att kostnaderna för klimatförändringen kommer att uppgå till många miljarder euro. Det är därför nödvändigt att inte bara göra något för länderna utanför Europa – rådet bör också överväga att tillhandahålla nya medel för forskning och utveckling på energieffektivitetsområdet, särskilt vid det nya Europeiska tekniska institutet.

  Jorgo Chatzimarkakis (ALDE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för ert bidrag. Europaparlamentet välkomnar denna fond. Kommissionsledamot Dimas, ni har tagit rätt slags initiativ vid rätt tidpunkt.

Om vi som européer är beslutna att begränsa koldioxidutsläppen spelar det ingen roll var koldioxiden släpps ut. Koldioxidutsläppen måste minska världen över, och vi måste därför tillämpa den nya tekniken överallt.

Jag ser emellertid inte denna fond enbart som ett utvecklingsinstrument utan även som ett strategiskt instrument. Det handlar inte bara om att ge utvecklingsbistånd. Vi européer måste i själva verket inte bara vara banbrytande i klimatförändringsfrågan, utan vi måste också uppmuntra andra att följa med oss på resan. De måste kunna följa samma väg som vi. Där tror jag att denna fond kan bidra på ett avgörande sätt. Om vi sätter upp alltför ambitiösa mål och det slutar med att vi blir isolerade och ensamma kommer det att innebära slutet även för vår industriella bas. Därför finns det ett behov av globalt styre här. Bali var en god ansats och Köpenhamn blir ännu en. I ett system med globalt styre handlar det emellertid inte bara om maktspel. Vi måste skapa stimulanssystem och jag anser att rätt slags incitament skapas med hjälp av denna fond.

Claude Turmes talade i inledningen av sitt anförande om Martin Luther Kings dröm. Som européer kan vi bara förverkliga vår dröm om att rädda klimatet om vi konsekvent fortsätter längs denna väg. Claude Turmes, ni kommer att säkra en mycket stor majoritet för detta betänkande i morgon, och jag vill här och nu gratulera er till det resultatet. Jag är mycket glad för er skull.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). – (RO) EU:s fond för energieffektivitet och förnybar energi är en innovativ lösning för att maximera effektiviteten hos de offentliga medel som används för energieffektivitet och förnybara energikällor genom att mobilisera privata investeringar.

Fonden utgör ett offentlig-privat partnerskap avsett för finansiering av konkreta projekt som föreslås av små och medelstora företag och vars värde inte överstiger 10 miljoner euro. Startkostnaderna för projekt avseende förnybar energi är 37 gånger högre än för konventionella energikällor, och vi beklagar därför att fondens planerade värde i dagsläget bara är 100 miljoner euro.

År 2005 importerade EU 50 procent av sin energi, och bland medlemsstaterna är det bara Danmark som är nettoexportör. Under perioden 1995–2005 ökade utnyttjandet av förnybara energikällor med 40 procent i EU. Energikällor som inte ger upphov till föroreningar stod därmed för 42 procent av EU:s produktion av primärenergi under 2005.

Om denna fond utnyttjas effektivt skulle mellan 1 och 3 miljoner medborgare kunna förses med energi, samtidigt som koldioxidutsläppen skulle minska med 1–2 miljoner ton per år. Jag vill gratulera föredraganden.

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill till att börja med gratulera Claude Turmes till hans betänkande och kommissionen till dess initiativ.

Många av oss menar att EU måste överväga stöd för förnybara energikällor och energieffektivitet inte bara som en integrerad del av sin energi- och klimatstrategi, utan även som en integrerad del av sin utvecklingspolitik.

Förslaget om att inrätta en global fond för energieffektivitet och förnybar energi för att mobilisera privata investeringar för utvecklingsländer och övergångsekonomier är därför mycket intressant.

För att på bästa sätt uppbåda blygsam finansiering krävs att prioriteringar fastställs och synergieffekter åstadkoms med befintliga program och med Världsbanken och regionala utvecklingsbanker, som i allt större utsträckning investerar i förnybara energikällor och i energieffektivitet.

Efter de första årens genomförande av det nya instrumentet måste dock resultaten utvärderas och insatser göras för att främja avsevärt ökade bidrag från de berörda aktörerna.

Jag håller med om att allt för närvarande tyder på att stödet främst bör gå till Afrika och Latinamerika.

  Jerzy Buzek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten och vår föredragande för ett lysande förslag, som jag stöder till fullo. Det sänder en mycket bra signal från EU:s sida. Jag talar om viljan att stödja utvecklingsländerna och att bekämpa klimatförändringen. Jag vill dock ställa följande fråga till kommissionsledamoten: Hur tänker kommissionen förhindra avskogning, som ofta hänger samman med produktion av biomassa och biobränslen i utvecklingsländer? Håller kommissionen dessutom ett lämpligt avstånd till produktionen av första generationens biomassa och biobränslen, eftersom det är väl känt att den inte är särskilt säker?

Jag vill uttrycka mitt starka stöd för Jorgo Chatzimarkakis uttalande. EU måste sända en signal av detta slag. Vi ansvarar för de klimatförändringskonferenser som snart ska hållas i Poznań och Köpenhamn, och för att förhandlingarna om Kyotoprotokollets efterföljare blir framgångsrika. Vi har också ansvaret för att sända rätt signaler till övriga världen. Detta program är just en sådan signal.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill uppmärksamma tre frågor. Det är helt riktigt av betänkandets föredragande att påpeka att klimatförändringen får allvarligast konsekvenser i de fattigaste länderna. Detta beror på att de har mycket begränsade resurser, särskilt ekonomiska, för att bemöta klimatförändringen.

För det andra är det rätt att mot denna bakgrund stödja kommissionens förslag om att inrätta en fond, även om de 80 miljoner euro som föreslås är ett ynkligt belopp. Men eftersom avsikten med fonden är att bidra till ökade investeringar av den privata sektorn för att finansiera lokala projekt kan den ändå komma att visa sig mycket effektiv.

För det tredje vill jag passa på att påpeka att den börda som kampen mot klimatförändringen utgör inte alls delas lika inom EU självt. De olika länderna tilldelades gränsvärden för koldioxidutsläppen utan tillräcklig hänsyn till hur långt efter de låg i sin utveckling. Länder som Polen gavs därför mycket låga gränsvärden, och det ledde nästan omedelbart till att elkostnaden steg med mellan 10 och 20 procent.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det främsta syftet med denna fond är att främja privata investeringar och stöd från regionala fonder till världens fattigaste och minst utvecklade länder. Fonden är avsedd att stödja energieffektivitet, energibesparingar, utveckling av förnybar energi och minskade utsläpp av växthusgaser. Den är också avsedd att bidra till en bättre tillgång till grundläggande energitjänster. EU:s insatser på detta område bör hjälpa fattigare regioner att motverka klimatförändringen och att diversifiera energikällorna.

Vi måste komma ihåg att det är de fattigaste invånarna på vår planet som först känner av klimatförändringens effekter. Det vore fel av oss att begränsa åtgärderna för att bekämpa klimatförändringen och minska energiförbrukningen enbart till vårt eget område. Om fattigare länder ges tillgång till stöd för sådana åtgärder kan de göra lämpliga insatser på sitt eget territorium. Stödet kommer att få stor effekt och kommer att leda till en ökad medvetenhet om betydelsen av dessa problem. Detta är rätt initiativ vid rätt tidpunkt.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill bara påpeka att vi när det gäller förnybara energikällor inte har ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt geotermala tillgångar, dvs. ren energi. Om man använder befintliga borrhål som gjorts för geologiska forskningsändamål skulle kostnaden kunna begränsas.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Naturligtvis ingår geotermisk energi. Vi är mycket intresserade av både geotermisk energi och andra förnybara energikällor.

När det gäller Polen och tilldelningen av utsläppsrätter vill jag påpeka att de för den första handelsperioden fick mycket mer än vad som var nödvändigt för energibehovet och industrins behov, och det var denna övertilldelning som orsakade problemet med priset på utsläppsrätter. Inför den andra handelsperioden ansåg vi att de utsläppsrätter som Polen tilldelats återigen gott och väl räcker för att tillgodose den polska industrins behov. För den tredje handelsperioden finns det ett nytt system som kommer att grundas på vad industrin eller kraftverken behöver för att täcka sina behov, med auktioner i en omfattning som vi kommer att enas om.

När det gäller avskogning är det givetvis en mycket viktig fråga med anknytning till både biologisk mångfald och klimatförändring – båda har lika stor betydelse. Att motverka avskogning bidrar både till att stoppa förlusten av biologisk mångfald och till att bekämpa klimatförändringen, så detta är av mycket stor betydelse. Avskogningsprojekt har dock en egenhet: de är mycket svåra. Ändå är det en av de främsta prioriteringar vi måste ta itu med, inte bara med hjälp av denna fond, utan även genom ett antal andra åtgärder. Framför allt måste vi enas om vilka incitament som bör kopplas till de olika metoderna för att bekämpa avskogning, t.ex. att minska avskogningstakten och bevara skogarna eller andra metoder som främjas i olika länder. Vi arbetar med detta, särskilt tillsammans med Världsbanken, och pilotprojekt kommer att inledas. Det finns alltså olika finansieringskällor för olika ändamål.

Jag vill först och främst uttrycka min uppskattning för de utmärkta och positiva bidragen, och jag kan försäkra er att vi kommer att ta hänsyn till era förslag och synpunkter i vårt arbete. De är mycket värdefulla och gäller olika viktiga frågor.

Jag tänker inte i dag ge något svar om t.ex. betydelsen av CDM-projekt i Afrika söder om Sahara. Jag vill bara påminna er om att vi 2006 i Nairobi fick initiativet av FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan för att främja CDM-projekt i Afrika söder om Sahara. Vi har i likhet med FN för avsikt att genomföra fler projekt där och inte bara koncentrera oss på projekt i Kina och Indien. Er kommentar är alltså mycket viktig, men förhållandet mellan denna fond och CDM-projekt kan givetvis urskiljas och kan vara av betydelse.

Jag har ytterligare tre kommentarer. För det första efterlyser ni en särskild betoning av behoven i länder söder om Sahara och AVS-länder. Vi är självfallet rädda för att projekt i stora länder som Kina och Ryssland kommer att sluka alla eller en alltför stor del av de tillgängliga resurserna. Detta har förresten hänt i fallet med CDM, och därför är er iakttagelse riktig. Geeref kommer att användas för befintliga investeringsmöjligheter, men vi håller med om att en särskild betoning på AVS-ländernas behov är nödvändig. Vi kommer också att se till att eventuella delfonder som bara omfattar ett land inte får sluka alla eller större delen av de tillgängliga resurserna. Geeref måste spridas till olika delar av världen, även för att sprida investeringsrisken, och Claude Turmes förslag om den procentuella andelen är helt riktigt.

Låt mig för det andra återvända till fattigdomsaspekten, som givetvis är grundläggande. Som ni nämnt i dag finns det fortfarande omkring 1,6 miljarder människor i världens fattigare länder som inte har regelbunden tillgång till tillförlitliga energitjänster. Jag anser att vi med Geeref kan bidra till att ge människor tillgång till ren och billig energi – en nödvändig förutsättning för att minska den globala fattigdomen och främja hållbar utveckling.

För det tredje och sista – ni välkomnar fondens inriktning mot att öka de privata investeringarna, även om ni har påpekat att medlen inte är tillräckliga. Jag tror inte att medlen någonsin är tillräckliga. Ni uppmanar också fler medlemsstater att erbjuda ytterligare finansiellt stöd. Jag stöder er naturligtvis till fullo och ställer mig bakom ert förslag. Kommissionen arbetar med att få fler investerare att ansluta sig, och det arbetet kommer att fortsätta.

I detta avseende vill jag också be om ert stöd när det gäller att marknadsföra Geeref hos alla relevanta aktörer. Ju mer stöd vi har desto fler konkreta insatser kommer vi att kunna göra på fältet.

  Claude Turmes, föredragande. − (EN) Herr talman! Detta blir en fond på potentiellt 500 miljoner euro, eftersom den har en hävstångsfaktor på mellan 3 och 5 för det privata kapitalet. De offentliga medlen på 100, 120 eller 150 miljoner euro hoppas vi kommer att kunna öka med ytterligare 300 eller 400 miljoner euro så att vi når 500 miljoner euro. Och det finns fortfarande regeringar som kan ansluta sig. Om vi har god övervakning kommer parlamentet att ge kommissionen tillåtelse att höja.

Jordan Cizelj tog upp en mycket viktig fråga: Hur förberedda är vissa regioner i världen för investeringar? Vi i parlamentet har röstat för att ytterligare 5 miljoner euro från en annan budgetpost för institutionell kapacitetsuppbyggnad ska användas för uppbyggnaden av detta program. Vi behöver alltså bygga upp små och medelstora företag i afrikanska länder och i Indien, som sedan utvecklar affärsmodeller. Vi måste lära av tidigare utvecklingspolitiska misstag där vi bara tillhandahöll teknik utan att tänka på att vi också måste informera människor om denna teknik. Detta säger jag inför kommissionsledamoten med ansvar för utveckling, och vi vet att GD Bistånd hjälper dessa länder med att öka sin institutionella kapacitet.

Vad vi alltså behöver göra nu – och ni har rätt, herr kommissionsledamot – är att försöka nå ut till investerarna. På fredag kommer det att hållas ett bankmöte i Luxemburg, som är världens näst största investeringscentrum. Vi kommer att presentera ett Luxemburgbaserat SICAV-bolag för dem. Jag hoppas att kommissionen kommer att utarbeta en bra kommunikationsstrategi. Åk till City of London, åk till Frankfurt, till Paris, till Zürich, för bankerna måste få information om detta bolag.

Varför är det viktigt just nu? Vi upplever fortfarande en press till följd av Liechtensteinskandalen och subprime-krisen. Under flera månader har vi förstört hundratals miljarder i kapital. Att få in ett miljötänkande i finansvärlden kanske är en ännu viktigare uppgift för vår planet och beslutsfattarna än att göra motsvarande i industrin. Med denna typ av bolag ser vi till att kapitalet går till rätt investeringar. Avkastningen kanske inte är lika hög som för vissa spekulativa investeringar, men det är en investering på medellång och lång sikt, och det är antagligen precis vad vissa pensionsfonder och andra fonder är ute efter. Denna fond har alltså också enorma möjligheter att dra till sig institutionella investerare, och det är det vi bör sträva efter.

Tack så mycket för ert stöd för vad jag kallar supportergemenskapen för en förnybar och bättre värld.

  Talmannen. − Herr T