Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 13 mars 2008 - Strasbourg

2. EU:s politik för utvecklingssamarbete - en utmaning för de nya medlemsstaterna (debatt)

  Talmannen. − Den första punkten på föredragningslistan är ett betänkande av Danutė Budreikaitė för utskottet för utveckling om EU:s utvecklingspolitik: en utmaning för de nya medlemsstaterna (2007/2140(INI)) (A6-0036/2008).

  Danutė Budreikaitė, föredragande. – (LT) Efter utvidgningarna 2004 och 2007 har Europeiska unionen fått tolv nya medlemsländer, varav tio har särskilda erfarenheter. De har gått från planekonomi till marknadsekonomi och från auktoritär kontroll till demokrati.

Före anslutningen var dessa länder stödmottagare, men nu har de blivit givare av stöd för utvecklingssamarbete. Merparten av dem hade inga tidigare erfarenheter av EU:s samarbetspolitik. Genom att underteckna anslutningsfördraget har de åtagit sig att genomföra denna politik.

Dessutom utarbetade kommissionen 2004 flera dokument med betoning på den europeiska grannskapspolitiken som var direkt kopplade till de nya medlemsstaternas offentliga utvecklingsbistånd. Efter tre års medlemskap är det viktigt att granska de nya givarländernas framsteg när det gäller att möta utmaningarna med utvecklingssamarbetet.

Jag vill påpeka att betänkandet endast tar upp de tio medlemsstater som delar landgränser med grannländerna i öst och som omfattas av grannskapspolitiken. Dessa tio länder har alltid haft långsiktiga handelsrelaterade, ekonomiska och kulturella förbindelser med sina grannländer och de delar en gemensam historia såväl som förhoppningen om att nå utvecklingsmålen och stärka demokratin och öka säkerheten i Öst- och Centraleuropa. Resultatet av en särskild studie visar att merparten av de nya medlemsstaterna vanligtvis tilldelar offentligt utvecklingsbistånd till sina grannländer – länderna på västra Balkan och Oberoende staters samvälde.

Dessutom är förbindelserna mellan EU och dess grannländer i öst fortfarande de minst utvecklade, och de nya medlemsstaterna, som har en relativ fördel framför de gamla medlemsstaterna, kan ha ett positivt inflytande på det geografiska läget för och utformningen av politiken för utvecklingsbistånd. De nya medlemsstaterna kan också dela med sig av sina erfarenheter av övergången till marknadsekonomi och till tillämpningen av goda styrelseformer, demokratiska principer och mänskliga rättigheter.

De nya medlemsstaterna fäster dock tämligen lite uppmärksamhet på AVS-länderna. Stödet till dessa länder är mest socioekonomiskt: nya projekt utarbetas inom utbildnings- och hälsosektorn, man arbetar för att uppmuntra utvecklingen av den allmänna sektorn, det civila samhället och jämställdhetsprinciperna.

I dokumenten om politiken för utvecklingsbistånd ges inga riktlinjer om vilka länder som borde få detta stöd. Mot bakgrund av de begränsade finansiella och mänskliga resurserna i de nya medlemsstaterna vore det bäst för dem att rikta sitt stöd till ett specifikt antal länder och att ge stöd inom de områden som de har störst erfarenhet av, i såväl grannländerna som i AVS-länderna.

Med hänsyn till de nya medlemsstaternas problem med att genomföra politiken för utvecklingsbistånd vill jag påpeka att

1) merparten av de nya medlemsstaterna fortfarande inte har fastställt sina centrala prioriteringar,

2) det praktiskt taget inte finns någon strategisk planering eller någon kontrollmekanism inom ramen för politiken för utvecklingsbistånd,

3) kommunikationerna mellan de organ som genomför politiken för utvecklingsbistånd och de icke-statliga organisationerna är otillräckliga,

4) alltför få statliga initiativ tas, och det finns en allmän brist på information om utvecklingssamarbetet till allmänheten inom EU.

För att nå större framgångar med genomförandet av politiken för utvecklingssamarbete borde alla deltagande länder dela med sig av sina positiva erfarenheter och beakta erfarenheterna hos de nya östeuropeiska medlemsstaterna. De nya medlemsstaterna borde delta i utarbetandet av planer för genomförandeåtgärder för grannskapspolitiken, garantera ett högre deltagande för de nationella parlamenten och öka de icke-statliga organisationernas verksamhet.

Jag vill dock betona att de två senaste utvidgningarna har skapat en ny inställning till politiken för utvecklingssamarbete och dess oupplösliga koppling till den europeiska grannskapspolitiken, som är ett direkt resultat av utvidgningen. Såväl politiken för utvecklingssamarbete och grannskapspolitiken är inslag i de politiska och ekonomiska förbindelserna med andra länder.

Institutionaliseringen av politiken för utvecklingssamarbete inom EU skulle vara av stor betydelse för genomförandet av de nämnda målen. Det skulle också öka den europeiska grannskapspolitikens samt det offentliga utvecklingsbiståndets effektivitet och bidra till att millennieutvecklingsmålen nås.

För att klara detta borde vi samla EU-länder och EU-grannländer, som skulle omfatta den östliga dimensionen och bidra till att genomföra politiken för utvecklingsbistånd och grannskapspolitiken. Jag vill uppmana parlamentet att ställa sig bakom detta.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Danutė Budreikaitė, till detta utmärkta betänkande där hon redogör för den utmaning som utvecklingspolitiken utgör för de nya medlemsstaterna.

Betänkandet påminde mig om alla diskussioner och all oro under tiden för utvidgningen, både hos allmänheten generellt och inom den politiska världen, jag erinrade mig misstankarna och farhågorna i olika läger om att utvidgningen skulle försvaga vår solidaritet med utvecklingsvärlden och flytta ned Afrika på EU:s prioriteringslista. När allt kom omkring var farhågorna grundlösa. Förutsägelserna och farhågorna visade sig vara omotiverade. Målen för EU:s utvecklingspolitik har aldrig varit så ambitiösa och dess metoder aldrig så konsekventa som nu, och Afrika har aldrig stått högre upp på EU:s utrikespolitiska dagordning. Ni bekräftar i ert betänkande att detta har uppnåtts inte trots utvidgningen, utan tack vare den, och endast på grund av de nya medlemsstaternas vilja att axla hela sitt ansvar.

Låt oss först titta på finansieringsfrågan. De nya medlemsstaterna har naturligtvis fortfarande en bit kvar när det gäller att möta målen för 2010, och det är naturligtvis grundläggande att fler länder utarbetar fleråriga planer för att öka sitt bistånd – endast fyra av de tolv länderna har än så länge gjort det – men vi kan helt enkelt inte bortse från den kollektiva insats dessa tolv medlemsstater gjort, för den är tämligen anmärkningsvärd. Sedan dessa länder anslöt sig till unionen har de dubblat och i vissa fall tredubblat sitt bistånd. Under 2007 uppgick det totala biståndet från dessa tolv stater till nästan 800 miljoner euro. Dessa länder har dessutom åtagit sig att avsätta 0,33 procent av sin BNP för offentligt utvecklingsbistånd senast 2015.

Nästa sak som måste diskuteras är biståndets effektivitet. Förra året antog Europeiska unionen en uppförandekodex med ett antal principer för en bättre arbetsfördelning inom unionen. Det gläder mig att kunna tala om att de nya medlemsstaterna kan hålla huvudet högt när det gäller genomförandet av dessa principer. Samtliga berörda stater tillämpar principen med att rikta sitt bistånd till ett begränsat antal länder – vilket är en strategi som länge har ansetts vara den bästa metoden för att nå ökad effektivitet.

Flera av de nya medlemsstaterna tillhandahåller också sitt bistånd i samarbete med andra medlemsstater inom ramen för samfinansieringsarrangemang, vilket sålunda minskar deras egna och deras partnerstaters administrativa kostnader. Jag tänker då till exempel på det gemensamma stödet från Slovakien och Österrike till infrastruktur i Kenya och på Tjeckiens bistånd till vattensektorn tillsammans med Luxemburg. Dessa exempel är talande och de är inte de enda.

Ett annat exempel på effektivitet är att merparten av de nya medlemsstaterna stöder utvecklingsländerna genom att tillföra ett mervärde inom specifika sektorer – vilket är en strategi som bygger på deras egna erfarenheter av politisk och ekonomisk övergång. Jag skulle till exempel kunna nämna stödet för goda styrelseformer, kapacitetsuppbyggnad inom den offentliga förvaltningen och ekonomisk reform.

Som jag ser det är denna typ av åtgärder, som godkänns i uppförandekodexen för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik, absolut avgörande. I april kommer jag att lägga fram den första utvärderingen av hur uppförandekodexen tillämpas, med analyser och förslag om hur biståndet kan ökas och göras mer konsekvent. Jag vill använda bedömningen som en grund för allvarliga diskussioner med samtliga medlemsstater om hur vi ska gå vidare. Bara ett par månader efter högnivåforumet om biståndseffektivitet i Accra räknar utvecklingsländerna med att Europa ska staka ut vägen framåt, och det med rätta eftersom EU, låt mig återigen påminna er om detta, är världens allra största givare av utvecklingsbistånd och därför kan föregå med gott exempel och är skyldig att göra det.

I ert betänkande betonas ytterligare en punkt av avgörande betydelse, nämligen behovet att öka kunskapen i de nya medlemsstaterna. Det stämmer att merparten av dessa länder inte har någon lång tradition av utvecklingsbistånd, i synnerhet inte till Afrika. Det är därför vårt ansvar att fortsätta att bearbeta den allmänna opinionen, att få ut budskapet att detta inte bara handlar om välgörenhet utan också är en fråga av ömsesidigt intresse – och då tänker jag på frågor som fred och säkerhet, migration, klimatförändring och livsmedelssäkerhet.

I mitten av februari lanserade kommissionen, med allt detta i åtanke, det tredje kapacitetsuppbyggnadsprogrammet för de nya medlemsstaterna. Inom ramen för programmet kommer kommissionen att tillhandahålla den sakkunskap som behövs för att utarbeta kommunikationsstrategier som kommer att göra det möjligt för de administrativa myndigheterna att mer effektivt informera allmänheten om vad de gör och öka kunskapen om vad som står på spel inom utvecklingspolitiken, särskilt i medierna och bland studenter.

Mina damer och herrar! Det finns inte längre något ”gammalt Europa” eller något ”nytt Europa”. Det finns ingen första eller andra klass, inga gamla medlemsstater och inga nya medlemsstater. Det finns bara ett Europa – ett stödjande, öppet och politiskt medvetet Europa – med värderingar som inte bara är europeiska utan även universella. Utvecklingspolitikens utveckling under åren sedan den första utvidgningen är i sig ett bevis för att Europeiska unionen kan växa och samtidigt ha större betydelse. Det är i själva verket en anmärkningsvärd historielektion, som är relevant för både utvecklingspolitikens och den europeiska integrationens framtid.

  Filip Kaczmarek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Vid en offentlig utfrågning om nya EU-givare i Europaparlamentet i januari förra året framförde deltagarna förhoppningen att diskussionen om de nya EU-medlemsstaternas utvecklingspolitik skulle fortsätta i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet. Det gläder mig därför verkligen att kunna välkomna Danutė Budreikaitės betänkande, som är det första betänkandet i Europaparlamentets historia i vilket man försöker analysera de nya EU-medlemsstaternas åtaganden angående EU:s utvecklingspolitik och den utmaning denna innebär för dem.

Det är inte lätt att sammanfatta alla utmaningar som de nya EU-givarna står inför när det gäller att utarbeta en nationell utvecklingspolitik och modernisera utvecklingspolitiken på gemenskapsnivå. Jag kommer därför att begränsa mig till ett par centrala frågor. För det första måste de nationella parlamentens roll stärkas när det gäller att utforma utvecklingsbiståndet i de nya medlemsstaterna. Om de nationella parlamenten inte inför en stabil rättslig grund kommer det att vara omöjligt att föra en effektiv utvecklingspolitik och nå en verkligt samordnad planering och hantering av biståndet till utvecklingsländerna. I vissa länder har arbetet med den nödvändiga lagstiftningen pågått sedan 2004 och pågår fortfarande. Dessa länder har följaktligen bland annat ingen dagordning för genomförandet.

Fler insatser behövs när det gäller att öka allmänhetens kunskap – och i detta sammanhang håller jag med kommissionsledamot Michel om allmänhetens mottaglighet i de nya medlemsstaterna när det gäller vikten av utvecklingspolitiken. I en övergångsperiod av detta slag spelar utbildning för utveckling, omfattande sociala samråd, masskommunikation och informationskampanjer en viktig roll. Utan dessa kommer det att vara svårt att säkra skattebetalarnas samtycke till ökade offentliga utgifter för utvecklingspolitiken. Ju mer allmänheten känner till desto lättare kommer samhället att acceptera den finansiella bördan.

Jag håller också med kommissionsledamoten om behovet av en europeisk solidaritet för utvecklingspolitiken. Vi måste samordna vårt samarbete och lära av varandra. Å ena sidan kan de åtaganden och den kunskap som följer av historien och övergångsperioden i de nya medlemsstaterna hjälpa hela Europeiska unionen att utveckla och stärka demokratin i de länder som befinner sig i övergångsfasen. Å andra sidan kan kunskapen tack vare erfarenheterna i de gamla medlemsstaterna, och i synnerhet tack vare deras bistånd till världens fattigaste länder, bidra till att öka och styra utvecklingsbiståndet till de länder som behöver det mest – Afrika söder om Sahara, till exempel, som inte betraktas som det huvudsakliga målet för biståndet i de nya medlemsstaterna. En sådan ömsesidig utbildning och ett sådant ömsesidigt stöd kan göra hela EU:s utvecklingspolitik mer effektiv.

  Corina Creţu, för PSE-gruppen. – (RO) Det betänkande vi i dag diskuterar har enligt min åsikt förtjänsten att det hjälper de nya EU-medlemsstaterna att utarbeta ny politik och nya mekanismer avsedda att hjälpa de länder som EU uppmärksammar.

Utifrån EU:s grundläggande värderingar och de åtaganden som följer av de fördrag som våra länder har undertecknat omarbetar nu de nya medlemsstaterna sin politik för det utvecklingssamarbete som beviljas länder som behöver det genom att diversifiera sina samarbetsinstrument och de områden som omfattas. Vad föredraganden sa i sitt förord är helt sant, i den bemärkelsen att prioriteringarna inte definieras tydligt nog och att goda avsikter ofta begränsas på grund av bristande finansiella resurser. Det verkar som om de nya medlemsstaterna fortfarande behöver en period av anpassning till rådets beslutsförfaranden och dess prioriteringar inom utvecklingssamarbetet.

Rumänien har en nationell strategi för det internationella utvecklingssamarbetet, under förutsättning att det stöder utvecklingen i staterna i de geografiska områden som fastställts som prioriterade områden för de yttre förbindelserna, nämligen Östeuropa, västra Balkan och södra Kaukasus. Ytterligare en åtgärd rör den gradvisa utvidgningen av stödet till att omfatta de afrikanska staterna, särskilt på utbildningsområdet.

Det gläder mig att den europeiska socialistiska dagen för utveckling den 1 oktober i år kommer att hållas i Bukarest och jag vill här och nu tacka mina socialistiska kolleger för att de enhälligt röstade för mitt förslag om att arrangera detta evenemang i en av EU:s nya medlemsstater, nämligen Rumänien. Jag lovordar detta betänkande, som utgör en användbar ram för utformningen av fältarbetet för EU:s nya medlemsstater.

  Toomas Savi, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I tisdags sa Estlands president Toomas Hendrik Ilves att vi borde sluta använda termen ”de nya medlemsstaterna”. Termen ingår också i titeln på Danutė Budreikaitės betänkande. Även om jag i princip håller med min president, har termen också en positiv konnotation med innovation och reformvilja. Dagens betänkande innehåller en omfattande översikt över de framsteg som de nya givarländerna inom EU – som för tio år sedan mottog liknande stöd – har gjort på området för utvecklingssamarbete, och både bristerna och möjligheterna till ett ökat bidrag till EU:s politik för utvecklingssamarbete betonas.

1970 enades FN om målet med 0,7 procent av BNP i utvecklingsbistånd för att utrota den extrema fattigdomen – vilket är det mest förödmjukande tillståndet för en människa. Kära kolleger! Glöm inte att detta rör ungefär en tredjedel av världens befolkning. Det arbete som hittills gjorts är tyvärr uppenbarligen inte tillräckligt. Inga nya medlemsstater har nått målet. Detsamma gäller de gamla medlemsstaterna, med undantag för Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige. Norge har också nått samma mål, även om landet inte är en EU-medlem.

Jag vill tacka Danutė Budreikaitė för hennes omfattande arbete med att utarbeta förslaget till betänkande och med att införa ändringsförslagen från mig och mina kolleger i utvecklingsutskottet. Föredraganden kommer från ett nytt givarland och hennes betänkande kommer definitivt att studeras noga i dessa länder, däribland Estland.

Slutligen syftar det europeiska samförståndet om utveckling till att ytterligare öka de medel som avsätts och jag uppmuntrar alla medlemsstater att ta detta på allvar. Betänkandet är berömvärt och påminner oss återigen om våra åtaganden, och jag uppmuntrar alla mina kolleger att ge det sitt stöd.

  Adam Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Även jag vill gratulera Danutė Budreikaitė till detta utmärkta betänkande. I betänkandet hänvisas det till den östliga dimensionen av EU:s yttre förbindelser och till behovet av en ny samling enligt modellen med Eurolat eller Euromed – en samling som skulle kunna bygga vidare på de nya medlemsstaternas historiska erfarenheter, däribland mitt eget land Polen.

Jag håller helt med föredraganden om detta. Europa behöver en ny vision med en bredare inflytandesfär som sträcker sig genom Balkan och Svartahavsregionen till södra Kaukasus. EU:s politik för dessa regioner är föråldrad. Själva namnet ”Europeiska grannskapspolitiken” är olämpligt och förolämpande för länder som Ukraina, som tveklöst hör till Europa. Namnet borde ändras till ”Europeiska unionens grannskapspolitik”, liksom Ukrainas tidigare utrikesminister Borys Tarasiuk med rätta påpekade vid det senaste sammanträdet i samarbetsrådet EU–Ukraina.

Europeiska unionen måste ge mer stöd till Ukraina och Georgien och införliva dem i sin inflytandesfär. Dessa länder behöver vårt engagemang ännu mer än länderna i Centraleuropa gjorde före utvidgningen 2004. De behöver en individuell EU-strategi, och inte en allmän grannskapspolitik som behandlar Ukraina på samma sätt som länder som historiskt sett inte tillhör Europa. Ukraina, Georgien och också Vitryssland är fattigare och ekonomiskt svagare och har större politiska problem än de länder som anslöt sig till unionen efter 2004.

Under senare år har Ryssland avsevärt stärkt sin position i regionen. Rysslands beredvillighet att använda sina energireserver för politisk utpressning avskräcker EU från att motsätta sig Kremls skamliga förfaranden, som inte har något med demokrati att göra. I Georgien och Ukraina försöker den ryska regeringen att stoppa den demokratiska övergången. Europeiska unionens grannskapspolitik, som vi borde kalla den, måste ge omedelbart politiskt och ekonomiskt stöd till våra närmaste grannar. Polen har redan projekt som är färdiga att tas i bruk, som t.ex. Bielsats oberoende tv-projekt för Vitryssland.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Om vi återgår till det faktiska ämnet för betänkandet vill jag varmt tacka Danutė Budreikaitė för hennes betänkande, som jag uppfattar som mycket balanserat och kompentent. Det är också ett särskilt viktigt betänkande just vid denna tidpunkt, eftersom vi nu kan göra en preliminär bedömning av och också dra slutsatser om det större utvecklingssamarbetet i de nya medlemsstaterna, med särskild hänvisning till AVS-staterna.

En EU-anslutning innebär också en skyldighet enligt fördraget att acceptera vad som uppnåtts genom gemenskapens regelverk. Det är dock också tydligt att fördraget är en sak och den allmänna kännedomen om ett viktigt politiskt område i de olika länderna en annan. Den statistik som vi har gör detta mycket uppenbart.

Utvecklingssamarbete med länderna i Afrika, Asien och Latinamerika framstår inte alltid som en särskilt brådskande fråga i länder som själva släpar efter i den ekonomiska utvecklingen. Därför måste vi gemensamt sträva efter att erkänna denna uppgifts betydelse och kräva att den fullföljs, och samtidigt se tillbaka på det utvecklingssamarbete som förvisso funnits tidigare med vissa stater, i synnerhet de afrikanska länderna.

Många band som fanns före 1989 upplöstes mycket snabbt, men ändå nästan utan klagan. Många mycket beklagansvärda händelser ägde också rum. Ett antal projekt som hade inletts i dessa länder ligger nu i ruiner. Jag tror att vi måste göra en nystart på detta område.

Jag beklagar också att nästan alla central- och östeuropeiska medlemsstater enligt överenskommelse med kommissionen inriktar sitt utvecklingssamarbete på samarbete med de forna Sovjetrepublikerna, vilket åsidosätter det verkliga målet för utvecklingssamarbetet, nämligen att nå millennieutvecklingsmålen. Även om de nya medlemsstaterna skulle lyckas öka sitt offentliga utvecklingsbistånd till 0,17 procent senast 2010 såsom överenskommits, kan man befara att endast en del av detta belopp skulle gå till utveckling av och stöd till världens fattigaste länder.

Låt mig återigen varmt tacka Danutė Budreikaitė för hennes betänkande.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Jag anser att detta betänkande har sina goda sidor. Det ger en intressant översikt över läget för utvecklingssamarbetet i de nya medlemsstaterna. Det är bra. I grunden anser jag dock att detta betänkande framför allt är ett missat tillfälle. Snarare än att uppmuntra de nya medlemsstaterna att eftersträva de traditionella målen för EU:s utvecklingsbistånd vore det faktiskt bättre om parlamentet debatterade dessa mål och reflekterade över om det i dag verkar förnuftigt att bara fortsätta med den traditionella formen av utvecklingsbistånd.

Gång på gång upphöjer kammaren de finansiella målen till ett slags dogma utan någon verklig debatt, och gång på gång vägrar vi att erkänna de grundläggande orsakerna till merparten av utvecklingsländernas problem. I Afrika är det förvisso så att den största orsaken till fattigdom, hunger, osäkerhet och de enorma sociala och ekonomiska problemen i utvecklingsländerna faktiskt är att de är mycket dåligt styrda av totalt korrupta regimer.

De nya medlemsstaterna uppmanas i detta sammanhang att anordna informations- och kunskapshöjandekampanjer. Jag förespråkar det, men borde vi inte också informera människor om att de afrikanska länderna spenderar mer på vapen än vad de får i utvecklingsbistånd? Borde vi inte också informera dem om att de afrikanska ledarna har miljarder undangömda i schweiziska banker, belopp som totalt uppgår till många års utvecklingsbistånd? Om det finns en signal som Europa borde sända ut är det att endast i demokratier där rättsstatsprincipen tillämpas garanteras människor en verklig möjlighet att förbättra sin livssituation, och att utvecklingsbiståndet i det sammanhanget kommer att vara effektivt och till nytta. För tillfället är det tyvärr inte fallet.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE). – (RO) Jag lovordar detta betänkande, som kommer att vara till verklig hjälp för de nya medlemsstaterna när det gäller att uppfylla deras åtaganden om politiken för utvecklingssamarbete.

Jag stöder rekommendationerna i betänkandet och vill lyfta fram två av dem, och jag vill börja med nödvändigheten av en strategi för utbildning av medborgarna. Det innebär inte att få medborgarna i en medlemsstat med en BNP per invånare på endast 38 procent av EU-genomsnittet, som t.ex. Rumänien, att förstå att de måste avsätta en del av budgetresurserna för andra länders utveckling, utan det är en grundläggande värdering för Europeiska unionen som vi åtagit oss, och Rumänien, som är en medlemsstat i denna situation, kommer att vidta sådana åtgärder.

Jag vill också lyfta fram rekommendationen om överföringen av positiva erfarenheter från de äldre medlemsstaterna till de nyare medlemsstaterna, för att undvika brister i utvecklingssamarbetet som t.ex. misslyckande att nå målet, ineffektivitet och nya möjligheter till korruption i mottagarstaterna.

Jag vill betona hur viktigt utbildningssamarbetet för utbildning av mänskliga resurser är. I detta sammanhang har Rumänien en oerhört positiv erfarenhet eftersom landet beviljar stipendier till elever och studenter från Moldova och sydvästra Ukraina. Det finns en direkt koppling mellan de rumänska universiteten och skolorna och eleverna och studenterna i de nämnda länderna.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill gratulera föredraganden Danutė Budreikaitė till hennes betänkande, vars utarbetande måste ha tagit lång tid och krävt mycket arbete. Det är uppmuntrande att veta att de nya medlemsstaterna under en så kort tidsperiod har omvandlat sig själva från stödmottagare till stödgivare. De flesta av dem, om än inte alla, kämpar dock kanske med att nå målet med att avsätta 0,17 procent av BNP för utvecklingsstöd senast 2010.

Vad beror det på? De länder som anslöt sig till EU på 2000-talet undertrycks fortfarande av etnocentrism. De anser att de lidit mest, kämpar och behöver mest stöd. Att vara en del av EU och att delta i utvecklingssamarbetet bidrar dock till att minska inskränktheten.

I Litauen, där projekt för utvecklingsstöd möttes med skepticism tills helt nyligen, anser merparten av befolkningen i dag att detta stöd är välkommet och nödvändigt. De nya medlemsstaterna har den fördelaktiga utgångspunkten att kunna dela med sig av erfarenheterna av övergångsperioden till andra regioner i världen. Vi känner till de svårigheter som våra nära grannar i Centraleuropa, Kaukasus och Centralasien kämpar med, eftersom vi nyligen har upplevt liknande påfrestningar själva.

Vi måste dock rikta vår uppmärksamhet och vårt stöd ytterligare lite mer. Det är tämligen svårt att betrakta fattigdomen i de afrikanska och asiatiska länderna ur litauiskt, polskt, ungerskt eller rumänskt perspektiv, men vi måste inse att genom att stödja dem som behöver det i dag hjälper vi faktiskt oss själva. Alla länder på jorden är sammankopplade, enligt ”lagen om sammankopplade ådror”. Den allt större klyftan mellan de rikaste och de fattigaste länderna, såväl som den ostoppbara strömmen med ekonomiska invandrare, eroderar världens fundament.

Vid sidan av statligt stöd spelar det civila samhällets organisationer en mycket viktig roll. Värdet av pengar och varor som insamlas genom icke-statliga organisationer, skolor och kyrkan är inte jättehögt, men det är mycket uppskattat.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Mitt eget land fick stöd i många år på grund av den rådande fattigdomen. I dag deltar Polen, efter fyra års EU-medlemskap, mer och mer aktivt i stödet till utvecklingsländerna. Nyligen avskrev vi till exempel Angolas mycket stora skuld. Vi avsätter också medel till stöd för eliten i utvecklingsländerna, genom att finansiera studiestipendier i Polen. Vårt grundläggande antagande är att investeringar i kunskap och skapandet av en elit inte är mindre viktigt än att fördela välgörenhet.

Jag måste säga – vilket kanske inte alla av er håller med om – att stödet till utvecklingsländerna inte borde begränsas till stöd till de afrikanska länderna, och jag vill påminna er om att det europeiska samförståndet från 2005 inte tvingar oss att rikta något utvecklingsbistånd till Afrika. Som polsk medborgare är jag stolt över att mitt land, som är en ny medlemsstat, avsätter samma procentandel av sin BNP till stöd för utvecklingsländer som Grekland, som har varit EU-medlem i 27 år, Portugal, som varit EU-medlem i 22 år, och Italien, som är en av gemenskapens grundande stater.

  Katrin Saks (PSE). – (ET) Jag vill tacka föredraganden för ett lägligt och välavvägt betänkande. Jag har ett antal kommentarer om frågor som tagits upp såväl under den tidigare debatten om betänkandet som under dagens debatt i kammaren.

Min första punkt handlar om idén att människors inställning till utvecklingssamarbete och humanitärt stöd i de nya medlemsstaterna är ljummen. Jag tror att ökad kunskap är mycket viktigt i detta sammanhang. I en studie som genomförts i Estland har man jämfört inställningen i dag med inställningen för tre år sedan, och också av siffrorna från tre år sedan framgår att kunskapen om utvecklingssamarbetet, inte bara inom institutionerna utan också bland allmänheten, hade ökat i sådan utsträckning att det möjliggjorde ett avsevärt budgetstöd, eller ett ökat budgetstöd, för utvecklingssamarbete.

Det är viktigt att allmänheten vet att pengarna inte försvinner ner i ett stort svart hål, utan går till specifika länder och specifika projekt. Estlands utvecklingssamarbete bygger på principen att ansvaret för utvecklingen främst ligger hos utvecklingsländerna själva: inget kan genomföras med tvång. Därför är ett nära samarbete särskilt viktigt och samarbetet mellan Estland och Georgien är ett mycket gott exempel på detta.

Jag välkomnar därför punkt 17 i betänkandet, där det anges att de största utmaningarna kommer att vara att öka budgetmedlen och kunskapen, särskilt hos allmänheten. Även om det belopp som avsattes för internationell utveckling i Estland 2006 uppgick till 0,09 procent av BNP, anser man i dag till exempel att beloppet borde höjas och vi strävar efter att nå 0,17 procent av BNP senast 2011, enligt det program för utvecklingssamarbete som antogs 2006.

Jag välkomnar att de förslag som lagts fram av mina kolleger, mina estniska kolleger, införlivades i betänkandet under utarbetandet och anser att detta är ett tecken på en grundläggande förändring varigenom de nya medlemsstaterna har omvandlats från stödmottagare till stödgivare, och jag hoppas att detta stöd fortsätter att öka.

  Liam Aylward (UEN). – (EN) Herr talman! Det är häpnadsväckande att 200 miljoner barn världen över kan beskrivas som barnarbetare. Det är en helt oacceptabel praxis. Det internationella samfundet måste samarbeta mer för att se till att internationella uppförandekoder för att bekämpa barnarbete tillämpas strikt i alla länder världen över.

Detta måste vara en central fråga inom ramen för EU:s politik för utvecklingsstöd i alla skeden. EU måste samarbeta närmare med FN, Unicef, Världsbanken, Internationella arbetsorganisationen, givare och icke-statliga organisationer för att införa korrekta strategier för att se till att enhetlig lagstiftning antas för att stoppa denna omänskliga praxis med barnarbete.

En mångdimensionell strategi behövs om barnarbete ska bekämpas effektivt världen över. Sociala tvångsskyddsåtgärder och förändringar på arbetsmarknaden behövs. Barnarbete och utbildningsfrågor är oupplösligen förbundna med varandra. Risken är större att barn som nekas tillgång till utbildning hamnar i barnarbete. Europeiska unionen, som är världens största givare av utvecklingsbistånd, måste fortsätta att vidta aggressiva åtgärder för att se till att millennieutvecklingsmålen uppfylls senast 2015, däribland det internationella samfundets mål om tillgång till utbildning för alla världens barn.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Herr talman! Att hjälpa andra när man själv fortfarande behöver hjälp är verkligen ett bevis på solidaritet. Det framgår av de åtgärder som de tolv stater vidtagit som nyligen anslutit sig till Europeiska unionen, och det bör uppskattas. I november förra året visade jag vad Polen gjorde i detta hänseende genom en utställning med titeln Polish aid to the world. Så jag är mycket tacksam för Danuté Budreikaitės komplexa redogörelse för ämnet.

Syftet med millenniemålen, som vi har diskuterat i åratal, är att hjälpa människor som lever i fattigdom, däribland miljontals undernärda barn. Denna hjälp borde dock bestå i att ge dem ett fiskespö och lära dem att meta snarare än att servera dem fisken på ett fat.

Vi måste också eftersträva ett mer rättvist handelssystem med länderna i tredje världen. Givarna måste visa generositet när det gäller att skriva av skulder och vetenskapliga framsteg måste delas, särskilt inom medicin. Låt oss stödja skolorna och universiteten i dessa länder, så att deras akademiker kan arbeta för att uppfylla sina landsmäns behov. Låt oss hjälpa till att lösa bristen på dricksvatten. Vi EU-invånare utgör knappt 7,5 procent av världens befolkning, men vi står för 23 procent av världens BNI. Vi i Europa har naturligtvis egna problem, däribland ekonomiska. Men vi måste se dem i rätt perspektiv. Vi får inte vara likgiltiga inför lidandet hos dem som är hungriga, sjuka eller outbildade och som lever i fattigdom, försakelse eller livsfara.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara åter ta upp en kommentar från kommissionsledamoten i hans inledande anförande, nämligen att vi inte bara borde ge utvecklingsbistånd, utan också skulle kunna och borde koppla det till allmänna frågor – inte genom den typ av maktpolitik och villkorad politik som USA och före detta Sovjetunionen en gång i tiden tillämpade och som Ryssland och Kina i dag tillämpar, utan genom att sträva efter goda styrelseformer, mänskliga rättigheter och korruptionsbekämpning. Vi borde alla framhäva dessa frågor – och jag tänker inte bara på de nya medlemsstaterna och deras politik för utvecklingssamarbete, utan på oss alla. Vi kanske borde se detta som ett lämpligt tillfälle att betona dessa frågor ytterligare.

  Jan Zahradil (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Betänkandet är naturligtvis mycket användbart. Utvecklingen på detta område är mycket dynamisk och ligger till och med före betänkandet. I betänkandet nämns till exempel inte att vissa nya medlemsstater redan har inrättat utvecklingsorganisationer.

Jag vill dock tala om något annat. Jag vill avfärda den allmänt vedertagna myten att de nya medlemsstaterna inte har någon erfarenhet på detta område. Vi har denna erfarenhet, även om vi vann den när Europa var delat, bakom järnridån, i en annan regim när allt var ideologiskt och politiskt motiverat. Faktum kvarstår att vi brukade bygga kraftstationer och bryggerier, och ge jordbruksstöd till utvecklingsländer. Vi har förresten fortfarande skulder att indriva sedan dess och vissa av dem är rätt stora, men det spelar ingen roll nu. Vi har helt enkelt kunskapen. Jag vill se den användas. Jag vill också använda detta tillfälle för att be kommissionen att sluta betrakta de nya medlemsstaterna som om de inte vore torra bakom öronen, och i stället använda deras befintliga kunskap effektivt.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Herr talman! Jag vill ta vid där min kollega Jan Zahradil slutade. Han har helt rätt. Tjeckoslovakien, liksom andra länder i Sovjetblocket, var tidigare aktivt i utvecklingsländerna. Vårt land bidrog framgångsrikt till att hjälpa ekonomierna i dessa länder och vi kan nu använda oss av denna potential.

Det finns dock även vissa negativa aspekter, på grund av att externa tillväxtresurser aldrig kan ersätta interna resurser: de ekonomier som befinner sig i denna situation är ofta oförmögna att utvecklas inifrån.

För ett tag sedan, faktiskt för rätt länge sedan, skrev Gunnar Myrdal sin bok ”Asian Drama”. I boken ställer han optimismen efter andra världskriget i till exempel Afrika mot pessimismen i de asiatiska länderna. I dag är situationen en helt annan. Många asiatiska länder uppvisar en stark tillväxt medan Afrika endast drar till sig 2 procent av världsinvesteringarna och ekonomierna i många av de afrikanska länderna har stora problem.

Det finns också en koppling till beteendet hos de styrande eliterna i dessa två regioner, som stod i skarp kontrast till varandra. I en fransk studie jämförs beteendet hos dessa eliter och det framgår att medan den asiatiska eliten investerade i ekonomin hamstrade den afrikanska eliten de resurser som hade skapats och avlägsnade dem från sina egna territorier.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag måste naturligtvis börja med att tacka alla talare för den mycket höga kvaliteten i deras bidrag och för relevansen hos de frågor som diskuterats, vilka i hög grad motsvarar de frågor jag vill ta upp. Jag vill också redan från början tacka det slovenska ordförandeskapet, som har gripit sig an frågan med en anmärkningsvärt uppfriskande inställning: ordförandeskapet försöker att uppmuntra och stimulera reflexionerna om utvecklingspolitiken i de nya medlemsstaterna och har redan anordnat två oerhört produktiva möten för att diskutera dessa frågor.

Vad gäller kommentarerna om stödnivåerna – det vill säga om vilka belopp som behövs – förstår jag fullt ut de nya medlemsstaternas problem. Jag vill dock påminna er om att det finns många alternativa sätt att delta och använda kunskapsöverföring, vilket kostar mycket lite, och det har ni faktiskt redan själva generellt påpekat. Jag hörde att en talare till exempel nämnde projekt för utbildningssamarbete. Att sända instruktörer eller lärare till afrikanska länder kostar naturligtvis relativt lite, men det är dock ett oerhört viktigt bidrag till dessa länder.

Den bakomliggande frågan, om huruvida de nya medlemsstaterna inte snarare borde investera i sitt eget grannskap – grannskap är kanske inte det bästa ordet och jag kan tänka mig ett bättre ord – snarare än att investera i Afrika, är enligt min mening fel fråga. Jag inser fullt ut att investeringar i grannskapet uppenbarligen är mer attraktivt och lättare att motivera och att det är mer tilltalande för såväl den allmänna opinionen i era länder som för de potentiella partnerna i utvecklingsländerna. Det ena tillvägagångssättet utesluter dock inte det andra, och det utgör ett ganska så exceptionellt utbildningsexempel för unga människor att se att en nation beslutar sig för att utöka sitt stödåtagande till Afrika, att öppna upp sig för Afrika, eftersom det är ett uttryck för värderingar som är både europeiska i den bredaste bemärkelsen samtidigt som de är universella. Låt mig vidare säga att de argument utifrån vilka jag propagerat för att de nya medlemsstaterna ska vara närvarande i Afrika är det faktum att några av era länder redan har erfarenhet därifrån, och att erfarenheten allmänt sett har lämnat tämligen positiva spår, framför allt när det gäller konstruktionen av vissa stater och vissa statliga organ och den verkliga sakkunskap som erhållits.

Min andra punkt är att Afrika inte är inne på rätt spår för att nå millenniemålen. Målen kommer att nås i alla utvecklingsländer förutom i Afrika. Så jag hävdar utifrån detta att det ingår i vårt ansvar, vårt delade ansvar, att inte minska investeringarna i Afrika och jag vill återigen, liksom en av talarna, betona att investeringar kan bevaras genom utbyte av sakkunskap. Att ge våra universitet och högskolor och de kommunala och lokala myndigheterna uppmutran eller incitament att delta i utbytena med utvecklingsländerna är naturligtvis ett mycket billigt sätt som dessutom är effektivt. Jag måste också säga att jag mycket gärna erbjuder företrädare för de”nya” medlemsstaterna att följa med mig på några av mina uppdrag. Jag tror att det är oerhört viktigt att de själva ser inte bara vad som står på spel utan också de verkligt tragiska situationer som vissa länder och folk befinner sig i.

Jag vill avsluta med en aspekt som har stor potential att tillföra ett mervärde – förmodligen större än potentialen i vissa av våra länder, vilket har påpekats – nämligen hela området med samhällsstyrning. Vad menar vi egentligen med samhällstyrning när allt kommer omkring? Samhällsstyrning är en stats förmåga att utföra sina viktigaste suveräna funktioner och att tillhandahålla sitt folk grundläggande sociala tjänster. Jag tror att ni kan bidra med enormt mycket på detta område: det vill säga med allt som behövs för att bygga en stat och – för att betona något som påpekades av Alexander Lambsdorff tror jag – med allt som rör resan från en övergångsperiod till konstruktionen av en stat eller av mer definitiva strukturer. Jag tänker då på skatteindrivning, på inrättandet av en lokal förvaltning och på subsidiaritets- och decentraliseringsprinciperna. Alla dessa aspekter har naturligtvis grundläggande betydelse när det gäller att konstruera stater som verkligen kommer att kunna ta hand om sitt folk, och det är uppenbart att ni kan spela en viktig roll i detta hänseende.

Jag tror att det vore nyttigt – och det är något jag kommer att föreslå – att uppmana de tolv ”nya” medlemsstaterna att arbeta med kommissionen på grundval av programmet för tionde Europeiska utvecklingsfonden. För närvarande har vi mer eller mindre slutfört programplaneringen för tionde Europeiska utvecklingsfonden, och det vore bra att göra de nya medlemsstaterna delaktiga i arbetet med att för varje land bestämma hur de på bästa sätt skulle kunna delta i arbetet. Vi skulle till exempel kunna be dem att erbjuda utbildning på områdena för rättskipning, förvaltning eller utbildning, eller så skulle de kunna ombes att tillgängliggöra vissa experter. Vissa av de nya medlemsstaterna har till exempel expertis på området för e-förvaltning och denna typ av expertis efterfrågas i hög grad i vissa afrikanska länder. Därför lägger jag fram mitt förslag. Jag tror att denna diskussion har varit viktig och jag erkänner att det finns vissa mycket användbara alternativ att utforska. Med detta sagt vill jag föreslå att om vi verkligen vill vara effektiva och se till att saker och ting går framåt borde vi planera in ett möte med företrädare för de tolv berörda länderna mycket snart och aktivt ta itu med dessa frågor, så att vi faktiskt kan lägga fram gemensamma program under de kommande veckorna. Jag anser att detta är ett tillfälle som vi inte har råd att missa.

Ni talade slutligen om villkorlighet och jag förstår denna synpunkt fullt ut. Allt som rör värderingar, mänskliga rättigheter, respekt för de mänskliga rättigheterna och korruptionsbekämpning är naturligtvis viktigt, det håller jag med om, men i vissa fall kan det vara svårt och till och med motverka sitt syfte att koppla utvecklingsbiståndet – eller villkora det med – det strikta iakttagandet av sådana värderingar, hur viktiga de tveklöst än är för oss. Vi måste inse att om vi inför en värderingsrelaterad koppling eller ett villkor i länder där denna typ av krav inte respekteras kommer det i första hand att skada dessa länders vanliga invånare. Vårt svar på problemet, i länder där goda styrelseformer inte respekteras, är att samarbeta med särskilda aktörer, antingen indirekta lokala aktörer eller icke-statliga organisationer eller organ som företräder FN. Vi ger endast budgetstöd till länder som kan garantera en miniminivå med goda styrelseformer. Jag tror inte att det råder något tvivel om att vi är på samma våglängd vad gäller det tillvägagångssättet. Vad gäller de värderingar som jag nämnt är detta de värderingar som vi ständigt framför. Vi försöker alltid att främja och lyfta fram dessa värderingar genom politisk dialog. Att tillämpa en strikt villkorlighet är dock svårt om vi verkligen vill hjälpa folket på plats, och det är trots allt huvudsyftet.

  Danutė Budreikaitė, föredragande. – (LT) Jag vill uppriktigt tacka alla som har deltagit i diskussionen och som har ställt sig bakom mitt betänkande. Jag vill också tacka alla ledamöter i utskottet för utveckling för att de enhälligt röstade för betänkandet.

Jag vill ta upp flera frågor. De ”nya medlemsstaterna” – namnet fortsätter faktiskt att på något sätt vara nödvändigt i vissa fall, eftersom det gör det lättare att skilja på de ”gamla” medlemsstaterna och de som anslöt sig till EU efter två utvidgningsrundor, på grund av deras särskilda historiska bakgrund och kanske det faktum att de är fattigare än de äldre medlemsstaterna.

Jag vill nämna erfarenheterna från politiken för utvecklingssamarbete. Denna politik började ursprungligen att tillämpas 1958. De centraleuropeiska länderna –Tjeckien, Slovakien och andra – har haft mer erfarenheter av att delta i utvecklingssamarbetet. De baltiska staternas deltagande var mycket mer begränsat. Mitt land deltar dock för närvarande i tillhandahållandet av oceanografiskt stöd till Mauritius, som är ett afrikanskt land. Framstegen är tydliga.

Varför betonar jag den ”östliga” dimensionen och ”länderna i öst”? Därför att de råkar vara mycket viktiga grannar för oss. Det är meningslöst att försöka avgränsa grannskaps- och utvecklingspolitiken eller att låta politikerna diskutera deras innehåll. Dessa begrepp hänger samman. I vårt grannland Vitryssland lever vissa människor på mindre än två dollar om dagen. Vilken grupp av länder tillhör då Vitryssland? Dessa länder är också underutvecklade och ber om hjälp, och insisterar på att få stöd. Vi vill att alla våra grannar ska ha en hygglig levnadsnivå. Vi tycks därför eftersträva samma globala mål.

Vi deltar i arbetet med att hjälpa de afrikanska länderna med att bekämpa fattigdomen, minska migrationsnivån, öka livskvaliteten, stimulera ekonomin, göra det möjligt för dem att bekämpa sjukdomar och bli självständiga. Samtidigt som vi hjälper grannländerna att bekämpa fattigdomen och ger en hjälpande hand närhelst vi kan och har den relevanta kunskapen, hjälper vi till att skapa en stabilisering i hela Europa och på Balkan. Jag vill tacka er alla för att ni deltagit i diskussionen och för ert stöd.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Sebastian Valentin Bodu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Även om det förslag till betänkande som diskuteras har ambitiösa mål tror jag att det blir svårt att nå en gemensam politik inom en nära framtid, också principiellt. Även om vi alla utgör en stor familj har varje EU-medlemsstat sina egna prioriteringar när det gäller vilka länder eller geografiska regioner som det regionala utvecklingssamarbetet för närvarande omfattar, och när det gäller de prioriteringar som motiveras av ekonomiska, geopolitiska, etniska eller historiska intressen etc., och detta mönster kommer förmodligen inte att gå att ändra i någon större utsträckning. Den aktuella händelsen med Kosovos självständighetsförklaring visade på en bristande enighet mellan medlemsstaterna och på samma sätt kommer förmodligen samma åsiktsmångfald att finnas när vi diskuterar situationen för våra grannar utanför gemenskapen. Det stämmer att ett stort steg togs i och med utnämnandet i enlighet med Lissabonfördraget av en hög EU-representant för utrikesfrågor. På grund av avsaknaden av tydliga regler för fastställandet av gemenskapsprioriteringarna kommer dock varje medlemsstat att försöka främja och fokusera på utvecklingspolitik, däribland en ekonomisk politik (bidragen från EU:s budget), för de regioner utanför gemenskapen som sammanfaller med deras egna prioriteringar.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman