Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 13 mars 2008 - Strasbourg

3. Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande från Feleknas Uca för utskottet för utveckling om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (2007/2182(INI)) (A6-0035/2008).

  Feleknas Uca, föredragande. − (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! För fem dagar sedan firade vi 100-årsjubileet för Internationella kvinnodagen. Mycket har uppnåtts, men det finns ändå inget som tyder på lika möjligheter i världens fattigaste länder. Kvinnors och flickors mänskliga rättigheter är fortfarande långt ifrån ett okränkbart, ingående och odelbart inslag i de universella mänskliga rättigheterna, vilket FN krävde i sin Wiendeklaration från 1993.

I mitt betänkande behandlar jag i detalj kvinnors och flickors situation i utvecklingsländer och jag har också undersökt hur EU:s utvecklingssamarbete kan ge dessa kvinnor ett bättre liv. Låt mig bara citera ett antal fakta och siffror.

Två tredjedelar av alla analfabeter i världen är kvinnor. Över 40 procent av Afrikas kvinnor har inte gått i grundskola. I Afrika utgörs 52 procent av den totala befolkningen av kvinnor, men kvinnorna utför 75 procent av jordbruksarbetet och producerar och saluför 60–80 procent av livsmedlen.

I kommissionens uppdaterade strategi för kvinnors jämlikhet och deltagande i utvecklingssamarbetet hanteras viktiga områden, och förslag om konkreta åtgärder för att främja jämställdheten läggs fram. Strategins dubbla tillvägagångssätt, att göra integreringen av jämställdhetsperspektivet mer effektiv och också att föreslå separata åtgärder för att främja jämställdheten, ska välkomnas. Jag välkomnar också de 41 praktiska åtgärderna på områdena för ansvarig samhällsstyrning, sysselsättning, ekonomi, utbildning, hälsa och våld mot kvinnor. I mitt betänkande har jag dock kritiserat flera punkter. Låt mig kort diskutera de viktigaste.

Jag anser att bekämpning av traditionella former av våld borde ligga till grund för åtgärderna för att bekämpa våld mot kvinnor. För det andra måste jag säga att jag är tämligen förbluffad över att man i strategin underlåter att nämna de europeiska partnerskapsavtalen. Ingen hänvisning görs till sambandet mellan att stärka kvinnors roll och de ekonomiska avtalen mellan EU och AVS-staterna. Vad gäller kvinnors specifika situation i konflikter beklagar jag att man i strategin underlåter att kommentera den specifika roll som kvinnor spelar i vad som kallas svaga stater och i de minst utvecklade länderna. Särskild uppmärksamhet bör också fästas på kvinnors reproduktiva hälsa och sexuella rättigheter i utvecklingsländer.

Jag beklagar innerligt att merparten av ändringsförslagen återigen endast handlar om att avskaffa stycken ur betänkandet som innehåller krav på att kvinnor ska ha rätt att fritt och självständigt bestämma över sin kropp och sitt liv. Jag vill inte låta skrytsam, men mitt betänkande borde inte begränsas till den frågan. I detta sammanhang välkomnar jag Kathalijne Buitenwegs ändringsförslag för Gruppen De gröna och tackar henne för hennes viktiga bidrag.

Vad gäller reproduktiv hälsa vill jag nu bara säga följande: alla kvinnor har rätt att fritt och självständigt bestämma över sin kropp och sitt liv. Kvinnors fulla tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa är en förutsättning för att nå jämställdhet. Så länge som kvinnor förnekas detta kommer andra att bestämma över kvinnors kroppar och liv. Ingen som verkligen bryr sig om Europas humanistiska tradition, med våra gemensamma värderingar och med respekten för de mänskliga rättigheterna, kan väl vilja det!

(Applåder)

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Låt mig börja med att gratulera föredraganden till denna oerhört noggranna granskning av ett mycket viktigt tvärfackligt ämne. Ökat deltagande för kvinnor i ekonomin och en rättvis maktfördelning mellan kvinnor och män är faktiskt förutsättningar för utveckling. Om vi inte kan garantera jämställdhet i utvecklingen kommer vi aldrig att nå varken millenniemålen eller en hållbar ekonomisk tillväxt.

Varför utgör kvinnor i Afrika söder om Sahara endast 34 procent av arbetskraften i den reguljära sysselsättningen? Varför utgör dessa kvinnors inkomster endast 10 procent av de totala inkomsterna och varför äger kvinnor endast 1 procent av tillgångarna? Dessa frågor är uppenbarligen oerhört viktiga. Och varför, liksom er föredragande påpekar, utgör kvinnor 70 procent av de 1,3 miljarder människor som lever i absolut fattigdom? Här målas en bild upp av en mycket speciell sorts tragedi som är oupplösligen förbunden med att vara kvinna. Tyvärr måste vi besvara alltför många sådana frågor. Inte ens i Europa och inte ens i våra medlemsstaters nationella parlament, med deras rimligen höga nivåer med kvinnligt deltagande, finns någon garanti för att kvinnors prioriteringar alltid kommer att tas upp.

Vad gäller vår politik för våra partnerländer inser vi behovet av att inleda verkligt genomgripande politiska dialoger. Jag kan tala om för er att dialogen om jämställdhetsfrågan inte alltid är okomplicerad: den kan till exempel handla om att bidra till att säkra könsuppdelad statistik, eller att betona att budgeteringen i högre grad ska beakta den sociala sektorn, för i många fall är utbildning och hälsa inte verkliga prioriteringar, även om det är välkänt att kvinnors utbildning och hälsa är centrala för utvecklingen.

Alla dessa frågor är centrala i meddelandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet, som antogs av kommissionen den 8 mars 2007. Den politik som det redogörs för i meddelandet utgör ett svar på de åtaganden som gjorts inom Europeiska samförståndet om utveckling vad gäller jämställdhet i all vår politik och våra förfaranden på samarbetsområdet. Meddelandets syfte är att utarbeta en europeisk vision och att erbjuda ett fast stöd för främjandet av jämställdheten i alla utvecklingsregioner och utvecklingsländer.

Meddelandet utgör också en vägledning för nya stödmetoder, däribland budgetstöd. Jag motsätter mig här den kritik som framförs i ert betänkande, eftersom jag anser att budgetstöd erbjuder nya tillfällen att verkligen främja jämställdheten. Varför är det så? Jag har redan vid ett flertal tillfällen redogjort för varför jag, så långt som möjligt, har förespråkat budgetstöd. Om vi ger budgetstöd skulle vi få ett ojämförbart större inflytande i den politiska dialogen med de berörda partnerländernas myndigheter. Det skulle till exempel göra det möjligt för oss att diskutera politiska alternativ och bland annat behovet av att bättre främja kvinnors potential i ett lands ekonomiska och sociala utveckling. Dessutom bygger vårt stöd i sådana fall på bekräftelse av påtagliga resultat som lagts fram eller som framgår genom indikatorer som alltid är könsspecifika och därför tydligt betonar eventuella klyftor mellan könen. De mål som vi använder för att mäta ett lands resultat är i linje med millenniemålen och är till största delen i hög grad relevanta för att förbättra kvinnors levnadsvillkor. Dessa mål inkluderar, för att bara nämna några, fler flickor i skolan och fler kontroller under graviditeten. De framsteg som ett land gör mot att nå dessa mål är grunden för Europeiska kommissionens utbetalning av olika stora budgetstöd.

En av talarna i debatten nämnde en form av villkorlighet. När man inleder budgetstöd kan man naturligtvis i viss mån tvinga partnerlandet att respektera kriterier och iaktta vissa villkor. När det gäller positivt inflytande är effekten större än utan budgetstödets mekanismer. Men hur det än är med den saken är jag redo att fortsätta denna diskussion i andra sammanhang. Jag är dock djupt övertygad, utifrån mina erfarenheter hittills, om att budgetstöd då det är möjligt naturligtvis är ett mycket mer effektivt tillvägagångssätt.

I ett antal år har vi använt oss av en tvåspårsstrategi. Till att börja med integrerar vi jämställdhetsfrågan i alla våra politiska linjer och åtgärder, däribland som en del av arrangemang för budgetstöd och i den politiska dialogen med våra partner. En av följderna av detta tillvägagångssätt är behovet av att utbilda de kolleger som deltar i delegationerna i könsrelaterade frågor. Sedan 2004 har över tusen kolleger fått särskild ”genusutbildning” och vi har nu inrättat en hjälpcentral för genusfrågor för att fullfölja denna utbildning i framtiden. För det andra finansierar vi specifika åtgärder för att främja jämställdhet.

Åtgärder av denna typ ingår i vissa nationella vägledande program, men vad som är viktigare är att det också finns tematiska program som kompletterar det geografiskt baserade samarbetet. Programmen ”Investera i mänskliga resurser” och ”Mänskliga rättigheter och demokrati” innehåller särskilda inslag för att främja jämställdheten. För programmet ”Investera i mänskliga resurser” har 57 miljoner euro avsatts för riktad ”genusverksamhet” mellan 2007 och 2013, vilket är ett årligt genomsnitt som är ungefär tre gånger så stort som våra utgifter fram till 2006. Jämställdheten integreras naturligtvis också i andra tematiska program för utbildning, hälsa och jordbruk och förvisso för miljö och kultur.

Det är sant att vi fortfarande har en lång väg kvar, men jag är övertygad om att vi, genom ett gemensamt åtagande om att främja jämställdheten och viktigast av allt, i samarbete med kvinnorna i utvecklingsländerna, kan bekämpa fattigdomen och skapa mer rättvisa samhällen.

  Gabriela Creţu, föredragande av yttrande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (RO) Kära kolleger! Jag ser att betänkandet redan har provocerat fram reaktioner. Vi hoppas att det är ett bevis på dess politiska relevans.

Kommissionens meddelande var en mycket god förutsättning och parlamentet lade till användbara inslag. Jag vill bara förklara den princip som ligger till grund för denna ståndpunkt. Syftet var tydligt, eftersom vi stöder kvinnors roll i utvecklingssamarbetet. Förutom argumenten om jämställdhet finns det tillräckliga bevis för att kvinnor är en god investering eftersom de är utmärkta på att skapa bättre resultat.

Men hur blir vi så effektiva som möjligt när det gäller att nå målet? Vi skulle ha kunnat begära stränga kriterier från mottagarstaterna om att stärka kvinnors position. Sådana kriterier finns faktiskt redan. Vi kan dock också förvänta oss ett begränsat gensvar, en bristande expertkunskap och administrativ kapacitet, en brist på formella åtaganden i de strategiska utvecklingsplanerna och ett bristande genomförande av dessa åtaganden. Icke-genomförande av åtagandena kan leda till att stödet minskas eller upphör. Det skulle inverka negativt på slutmottagarna, och kvinnorna skulle få betala för regeringarnas inkompetens, och det vill vi inte.

Under dessa förhållanden väljer vi att betona förenligheten med de krav som vi kontrollerar och för vilka vi kan vidta åtgärder. Därför ber vi kommissionen och medlemsstaterna att garantera en samstämmighet mellan den övriga gemenskapspolitiken och utvecklingspolitiken. Annars kan vissa aspekter av den inhemska handelspolitiken eller den gemensamma jordbrukspolitiken få en negativ inverkan på våra mål.

Med tanke på de betydande skillnaderna i fråga om genusfrågan i medlemsstaternas politik, anser vi att utarbetandet av Europeiska kommissionens färdplan för jämställdhet inom unionen är en förutsättning för en verklig och effektiv användning av kvinnor när det gäller att utveckla utvecklingssamarbetet, vilket är en politik som främst styrs av medlemsstaterna. De nya verktygen för stödbeviljande tycks ha minskat uppmärksamheten på kvinnor.

Vi kräver en utvärdering av kvinnors könsinflytande och lämpliga korrigeringsåtgärder inom ramen för de skyldigheter och den öppenhet om medlens användning som föreligger gentemot EU-medborgarna.

  Anna Záborská, för PPE-DE-gruppen. – (SK) Att utarbeta betänkandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor kan inte ha varit lätt, vilket framgår av dess omfattning.

Även om jag inte håller med om allt i betänkandet från er kollega Feleknas Uca, vill jag gratulera henne till konsekvensen och korrektheten i hennes inställning till denna fråga. När vi diskuterar denna fråga borde vi betona vårt stöd för kvinnors värdighet och deras betydelse när det gäller att agera för samhällets gemensamma bästa.

I utvecklingsländerna (men inte bara där) utsätts många kvinnor för diskriminering och våld, de arbetar ofta under dåliga förhållanden och för låga löner, saknar grundläggande hälsovård, arbetar alltför många timmar, förnedras och utsätts för fysiska övergrepp. Det är skälet till den otillräckliga utvecklingen. Alla dessa faktorer inverkar också på kvaliteten på deras familjeliv. Att stimulera utvecklingen och öka jämställdheten för att främja freden på 2000-talet är konkreta åtgärder som kan bidra till att förbättra situationen om vi vidtar dem. Vi måste ständigt, kompromisslöst och vid varje tillfälle fördöma det sexuella våld som kvinnor och unga flickor ofta utsätts för. Vi måste uppmuntra utvecklingsländerna att anta lagar som ger kvinnor ett effektivt skydd.

Till förmån för respekten för varje individ måste vi också fördöma en mycket utbredd kvasikultur som leder till systematiska sexuella övergrepp och som fördärvar också mycket unga flickors värdighet genom att de tvingas att bjuda ut sina kroppar för att därigenom bidra till de miljardvinster som sexindustrin drar in. Deras kunder kommer tyvärr oftast från de civiliserade delarna av världen, däribland Europeiska unionen. Kvinnorna i militära konfliktområden utsätts systematiskt för våldtäkt i politiska syften.

Jag uppskattar att det finns kvinnorörelser som arbetar för att öka kvinnors värdighet. När vi diskuterar frågan om att hjälpa kvinnorna i utvecklingsländerna får vi inte glömma att förutom ekonomiskt stöd från utvecklingsfonderna finns det ett verkligt nätverk av religiösa organisationer och välgörenhetsorganisationer. Detta initiativ har i många år åtnjutit stöd från lokala kyrkor, genom parallella planer och informella mikrolån till de fattiga. Det är mycket uppmuntrande att se fattiga kvinnors tålmodiga, ärliga och hårda arbete belönas på detta sätt. Detta måste också få stöd genom en reform av de strukturer som bidrar till att öka framgången för nya initiativ.

Kvinnor måste ges lika möjligheter, en skälig lön, lika möjligheter på sysselsättningsstegen, lika tillgång till utbildning på alla nivåer, tillgång till hälsovård och jämställdhet i familjefrågor. Kvinnors delaktighet i politiken kräver mod men de framsteg som kvinnor gör i utvecklingsländerna är framsteg för oss alla.

  Anne Van Lancker, för PSE-gruppen. – (NL) På min grupps vägnar vill jag säga att vi uttryckligen stöder Feleknas Ucas betänkande och gratulerar kommissionsledamoten till denna genusstrategi. Praktiskt taget alla länder undertecknade millennieutvecklingsmålen för åtta år sedan. Halva tiden har redan gått och det ser ut som om merparten av målen inte kommer att nås i Afrika.

Kvinnor spelar en avgörande roll när det gäller att bekämpa fattigdomen, men de har fortfarande inte lika tillgång till utbildning, hälsovård, sysselsättning eller egendomsägande. Deras sociala status är låg och våldet mot kvinnor är utbrett. Samtidigt ignoreras kvinnor helt enkelt fullständigt i merparten av våra partnerländers strategiska program. Så genusdimensionen måste verkligen få en central roll i den politiska dialogen med våra partnerländer och kvinnoorganisationerna måste göras delaktiga i utarbetandet av politiken.

Jag tycker att det är avskyvärt att kollegerna från PPE- och UEN-grupperna vill avskaffa betänkandets raka formuleringar i fråga om sexuell och reproduktiv hälsa, för om kvinnor kan fatta beslut om sina egna kroppar och besluta om och när de ska få barn, kommer det inte bara att rädda miljontals kvinnors liv utan barnen kommer också att få fler möjligheter och samhällena kommer att stärkas. Alla som förnekar det undergräver det samförstånd om befolkning och utveckling som det internationella samfundet ställde sig bakom 1994, och det kommer vi inte att tillåta.

En sista sak: Jag stöder till hundra procent Gruppen De grönas krav på ett europeiskt sändebud för kvinnors rättigheter. Ett sändebud för kvinnor kommer att ge världens kvinnor ett ansikte och en röst i Europa och i dess regeringar och kan också vid tillfälle påminna kommissionsledamöterna om deras åtaganden.

  Renate Weber, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor är värderingar och principer som vi alla hyllar i Europeiska unionen. Som sådana måste de definitivt delas med utvecklingsländerna inom ramen för det befintliga samarbetet. Vi har alla ett enormt ansvar när vi tar upp dessa frågor eftersom vi skulle bli moraliskt utstötta om vi använde dubbla måttstockar och vi skulle säkerligen förlora vår trovärdighet. Jag tänker nu särskilt på de ändringsförslag som lagts fram för omröstning i dag, vilka är samma ändringsförslag som förkastats av utskottet för utveckling.

Jag är rädd för att vi riskerar att använda olika måttstockar när vi å ena sidan framför dessa värderingar för våra utvecklingspartner och när vi å andra sidan använder dem inom Europeiska unionen. Vi har inte råd att utesluta hänvisningar till de reproduktiva rättigheterna i detta betänkande eftersom detta är en grundläggande fråga när vi talar om att främja kvinnors rättigheter och ökade medinflytande.

Liksom det korrekt betonas i betänkandet är det en förutsättning för att nå jämställdhet att kvinnor fullt ut åtnjuter sin sexuella och reproduktiva hälsa och sina rättigheter på detta område. Skyddet av de reproduktiva rättigheterna, som t.ex. familjeplanering om tidpunkten för och intervallet mellan födslar, och beslutsfattandet i fråga om reproduktion utan diskriminering, tvång eller våld, ger kvinnor frihet att delta mer fullständigt och jämställt i samhället.

Vi kan inte möta våra partner endast på halva vägen och samtidigt hävda att vårt mål är mer hälsosamma och starkare kvinnor som kan delta aktivt och jämställt i samhället. Ursäkta mina hårda ord, men för mig är detta rent hyckleri. Vi kommer inte att nå dessa mål om vi börjar med att utesluta centrala frågor eller ge en annan bild av våra principer, en bild som skiljer sig från hur det ser ut här hemma.

I dagens värld är det ingen enkel uppgift att främja jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingsländerna. För att nå dessa mål krävs ett genuint engagemang och verkliga åtgärder och framför allt att vi håller vårt ord i våra förbindelser med utvecklingsländerna.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! 750 miljoner kvinnor lever i fattigdom, och dessa kvinnor kämpar för sin egen överlevnad och för sin familjs överlevnad. Som européer måste vi kämpa vid deras sida för deras rätt till ett bättre liv. Kvinnors roll är ovärderlig, men ändå värdesätts inte deras förmåga och potential. Deras tillgång till utbildning, arbete och egendom är strängt begränsad. Det borde vara en av EU:s främsta uppgifter att se till att kvinnor placeras i centrum för utvecklingsarbetet inom EU. Som saker och ting ser ut resulterar vår politik alltför ofta i att kvinnors redan låga status sänks, och därför är jag mycket glad över Feleknas Ucas betänkande.

Det är viktigt att inte försvaga detta betänkande, liksom många i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och i Gruppen Unionen för nationernas Europa försöker att göra genom sina ändringsförslag, vilka skulle avskaffa alla diskussioner om kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter. Liksom redan sagts många gånger är dessa rättigheter avgörande för att göra det möjligt för kvinnor att ta ansvar för sitt eget och därmed sina familjers liv. Detta är ofta en fråga om liv eller död för dem. Kvinnor måste ha rätten och möjligheten att säga ”nej” för att undvika våld och för att få utbildning och en möjlighet att etablera sig själva. Detta är avgörande om vårt utvecklingsbistånd ska leda till utveckling, och det är både omoraliskt och dumt att inte placera kvinnor i centrum för detta arbete.

Den politiska viljan saknas tyvärr så klart – vilket också har nämnts – och därför stöder många av oss ett förslag om att utnämna en hög EU-representant för kvinnor. Han eller hon borde se till att kvinnor deltar i det politiska och sociala arbetet världen över, och göra det inflytande gällande som kvinnor borde ha som hälften av världens befolkning. Kvinnor får inte göras till offer eller betraktas som eländiga stackare. Det är nödvändigt för oss alla att de jämställs med oss alla.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Vad kan jag säga? Kommissionen ska ha all heder för ett välstrukturerat meddelande i vilket man för första gången lägger fram en europeisk strategi för jämställdhet inom utvecklingssamarbetet, vilket dessutom är förenligt med kraven från stora kvinnogrupper som vägrar att vara offer. Vi vägrar tvärtom att vara offer och är huvudpersoner i våra liv och för vår sexualitet och det är vi som beslutar vilken typ av samhälle vi vill leva i: ett samhälle där vi kan hantera och stoppa diskriminering, orättvisor, våld och militariseringen av stater och sinnen.

Feleknas Uca ska också ha all heder av sitt betänkande, som i större detalj tittar på och behandlar de aspekter som kommissionen inte har beaktat, vilket jag tycker att kommissionen borde erkänna. Jag behöver här inte upprepa statistiken om kvinnor som lever i yttersta misär, kvinnor som är analfabeter och som har drabbats av aids eller malaria och de många kvinnor som utsätts för fysiskt och sexuellt våld, särskilt i sina hem, också i Europa.

Det är praktiska åtgärder som räknas: samhällsstyrning, utbildning, hälsa, våld mot kvinnor, tillgången till egendom och arbete och, liksom Feleknas Uca säger, en ekonomisk politik och en handelspolitik inom EU som inte strider mot utvecklingspolitiken.

Vad som behövs är en mycket starkare politik för att integrera jämställdhetsperspektivet och det kräver stora åtaganden i fråga om finansiella och mänskliga resurser för kommissionens delegationer och de projekt som har stor betydelse, som t.ex. mikrokrediter. Detta är praktiska åtgärder som kan göra det möjligt att skapa permanenta förbindelser med kvinnorörelser i lokala och nationella situationer, med nätverk av kvinnor från olika länder som för kampanjer mot ökenutbredning, för brådskande konfliktlösning och för rätten till hälsa, bostäder och vatten.

Jag vill säga något om de ändringsförslag som syftar till att avskaffa hänvisningarna till de olika internationella strategierna – från Kairo till Maputo – för kvinnors reproduktiva hälsa och fria reproduktiva rättigheter. Att försvara livet är heligt. Rätten till liv innebär dock att det inte får finnas någon tvekan om att införa utvecklingspolitik som kan …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! I betänkandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet hanteras de problem som kvinnor i t.ex. afrikanska och asiatiska länder upplever. I betänkandet fastställs en strategi med åtgärder för olika kategorier: jämställdhet, det politiska systemet, sysselsättning, utbildning, hälsa och våld mot kvinnor.

Liksom vi vet är lika rättigheter för män och kvinnor en viktig aspekt av den sociala utvecklingen, som i vår europeiska civilisation har skrivits in i grundläggande förordningar om respekten för de mänskliga rättigheterna och alla människor. Men lika rättigheter och icke-diskriminering av kvinnor är inte det enda villkoret för social utveckling. Det finns en hel rad faktorer som är viktiga för sociala framsteg, som omfattar respekten för etiska och moraliska principer som garanterar en avsevärd minskning av exploatering, våld, svek och andra former av manipulation, däribland diskriminering och förtryck av kvinnor.

De dramatiska levnadsförhållandena för kvinnor i afrikanska länder är resultatet av en politik med plundring av naturresurser och av internationella företags spekulationer, som berikar sig själva på bekostnad av lokalbefolkningens liv och hälsa. Budgetstöd och andra EU-program kommer inte att kompensera för förlusterna på grund av en exploaterande ekonomi. Också etisk relativism främjar sexuell exploatering och spridning av sexuellt överförbara sjukdomar. Den sexuella frihet som det propageras för berövar kvinnor deras värdighet genom att de reduceras till sexobjekt, vilket uppmuntrar till våld. Kvinnors situation kommer att förbättras inte genom ökad finansiering av preventivmedel och aborter, utan genom finansiellt stöd till familjer, särskilt familjer med många barn, så att utbildning och utveckling möjliggörs och så att hälsovården och det sociala skyddet förbättras, särskilt för gravida kvinnor. Utbildade kvinnor med ledarskapsegenskaper eller en önskan att delta i politiken bör naturligtvis kunna vara valbara kandidater och använda sina psykiska och fysiska säregenskaper för att bredda åsiktsspektrumet om frågor av vikt för inte bara kvinnor och barn.

Integreringen av jämställdhetsperspektivet som ett centralt begrepp – vilket har gett oss pappaledigheten bland annat – har redan gett de väntade resultaten, eftersom svenska fäder inte är ensamma om att föredra älgjakt och att läsa tidningen framför barnpassning. Förtrycket med sexuella angrepp som sprids genom massmedierna påverkar ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Feleknas Ucas betänkande handlar om den viktiga frågan med jämställdhet inom utvecklingssamarbetet. Föredragandens tveklöst positiva intentioner undergrävs tyvärr genom en omåttlig och kontroversiell presentation av frågan om hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter. Denna fråga bör inte behandlas som en kontroversiell fråga, men i betänkandet används det paradoxala språk som så ofta används inom Europeiska unionen. Det är just denna märkliga språkanvändning som distanserar EU från sina medborgare och omvandlar unionen till en oförståelig och alienerad byråkratisk apparat. Det är också så vi skapar och när EU-motståndare.

Jag hoppas därför att PPE-DE-gruppens ändringsförslag kommer att godkännas av parlamentet. Varför? För att författaren till och förespråkarna av detta betänkande med begreppet ”hälsa och reproduktiva rättigheter” menar motsatsen till vad dessa ord faktiskt innebär. ”Reproduktiva rättigheter” innebär inte en begränsning av reproduktionen. Vad vi gör är att använda en positiv benämning för något som har negativa följder, nämligen att begränsa reproduktionen. Det är totalt vilseledande.

De som förespråkar en begränsning av befolkningen i fattiga länder och främjande av preventivmedel eller aborter bör inte gömma sig bakom termer som hälsa och reproduktiva rättigheter. Vi borde nämna saker och ting vid deras rätta namn. Jag uppfattar det som om de inte vill göra det, eftersom de misstänker att Europeiska unionen inte egentligen borde lägga sig i sådana frågor. Finns det inte något tvivelaktigt med att européer främjar och finansierar preventivmedel och aborter utanför Europa? I Afrika och Asien, precis som i EU, är det de enskilda staterna som bör besluta vilken politik som ska följas på detta område. I betänkandet sägs att kvinnorna borde besluta. Men vi talar om för dessa kvinnor i Afrika vad de ska göra. Jag anser att det råder viss förvirring här.

En annan sak: det finns inget orsaks- och verkanssamband mellan många barn och jämställdhet. De två sakerna har inget samband, och jag förstår inte varför man i detta betänkande sammankopplar dem.

  Alain Hutchinson (PSE). – (FR) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! För en gångs skull har jag inte tänkt tala om själva betänkandet – som jag gratulerar föredraganden till – utan snarare om de ändringsförslag som vi snart ska rösta om, och jag vill säga att jag tycker att de ändringsförslag som era UEN-kolleger lagt fram är rent ut sagt skandalösa.

(Applåder)

Genom att vägra att i betänkandet tolerera något beaktande av eller någon hänvisning till problemen med preventivmedel vägrar UEN-gruppen faktiskt att erkänna att kvinnorna på södra halvklotet har rätt till ett skäligt liv. Det är mer än skandalöst – det är oansvarigt och hycklande, när vi vet att avsaknaden av verklig familjeplanering dömer miljontals människor världen över till onödigt lidande, sjukdomar och död – och att de hårdast drabbade är kvinnor och de barn som de sätter till världen, alltför ofta mot sin egen vilja.

De ändringsförslag som PPE-DE-gruppen lägger fram är lika beklagliga. I dessa ändringsförslag formuleras idéerna endast annorlunda, särskilt genom att man vägrar att överväga att erkänna kvinnors rätt att kontrollera sin egen fertilitet. I den stora merparten av utvecklingsländerna fortsätter kvinnor och flickor – också unga flickor – att utsättas för allvarliga former av diskriminering och ett helt oacceptabelt våld. Alla som förkastar åsikten att varje enskild kvinna i dessa länder bör ha rätt att fullt ut kontrollera sitt eget öde vägrar uppenbarligen att betrakta dessa kvinnor som mäns jämlikar. Ändå borde reproduktiv hälsa inte vara ett så bekymmersamt ämne: det innebär bara att människor ska tillåtas uppleva en ansvarstagande, tillräcklig och säker sexualitet, och att kvinnor ska ha rätt att välja att få barn om och när de vill ha barn. Denna innebörd av hälsa bygger på att kvinnor och män jämställt kan välja metoder för att kontrollera fertiliteten som är säkra, effektiva, överkomliga i pris och acceptabla.

  Olle Schmidt (ALDE). – Herr talman! Det är viktigt att vi är tydliga med vad vi vill. Alltför länge har en diskussion som borde handla om mänskliga rättigheter förgiftats av olika politiska hänsyn. En kvinna har en självklar rätt till sin egen kropp. Därför duckar jag i debatten om könsstympning om sharialagar är att inte erkänna människors lika värde. Ingen skulle väl komma på tanken att förvägra en man möjligheten att bestämma över sin egen reproduktion eller säga att det var en fråga om kulturella värderingar att förvägra en man möjligheten att förtjäna sina egna pengar och sin egen självständighet.

När EU som är världens största bidragsgivare agerar i tredje värden måste våra värderingar därför vara tydliga. Mänskliga rättigheter – till det räknar jag jämställdhet inte bara i teorin utan även i praktiken – måste vara ledorden. Vi måste vara tydliga med att marknadsekonomi är bra för fattiga kvinnor och män, inte dåligt. Det visar inte minst den framgångsrika kampanjen för mikrolån som skapat både välstånd och empowerment för miljontals utsatta kvinnor.

Givetvis ska inte vi i den rika världen tvinga på andra människor ett särskilt levnadssätt, men vi har, vilket jag tycker är viktigt att påpeka, ett ansvar att möjliggöra val, där inga val finns i dag. Därför blir jag, precis som många av mina kolleger här, verkligen bedrövad över att se en del av ändringsförslagen till ett i övrigt bra och viktigt betänkande. De går sannerligen i fel riktning.

Till min kollega här bakom skulle jag vilja säga att när jag var riksdagsman, member of the Swedish Parliament, var jag hemma hos min son i sex månader i s.k. pappaledighet. Jag tror faktiskt att jag blev en bättre förälder än vad jag var tidigare. Jag läste förvisso tidningar, men mitt huvudansvar var att ta hand om mina barn och göra det tillsammans med min hustru. Jag kan inte säga annat än att det är bra. Jag tycker att fler borde göra det och se hur viktigt det är att få en familj att hänga ihop: man, kvinna, barn.

(Applåder)

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att entusiastiskt välkomna detta betänkande, eftersom det är viktigt av flera skäl.

Till att börja med av rättviseskäl: trots att kvinnor och flickor utför ungefär två tredjedelar av världens arbete får de bara 5 procent av inkomsten och dessutom är fattigdomen störst bland kvinnor.

För det andra av värdighetsskäl: jag anser att det är absolut nödvändigt att ersätta den vanligt förekommande bilden av kvinnor som offer med en bild av kvinnor som en mycket olikartad grupp med sociala aktörer, som besitter värdefulla resurser och förmågor och som har sina egna agendor. Detta innebär bland annat att man måste erkänna och fullt ut godkänna kvinnors rätt att fatta beslut över sin egen sexualitet och sin egen kropp.

För det tredje, angående verkliga åtaganden och konsekvens: det är beklagligt att integreringen av jämställdhetsperspektivet ofta uppfattas som en ursäkt för att inte fastställa specifika förslag och mål i till exempel landstrategidokument.

Av alla dessa skäl anser jag att betänkandet ska välkomnas och bör få stöd av en absolut majoritet.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är ett betänkande om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet. Varför förbereder sig då socialisterna, liberalerna och vissa andra i dag för att rösta emot ett ändringsförslag i vilket man söker information om diskrimineringen av kvinnor, som börjar i livmodern?

I ett ändringsförslag från mig själv, Nirj Deva och Irena Belohorská uppmanas kommissionen att begära att alla unionens partner världen över, såväl regeringar som icke-statliga organisationer, ska inleda en permanent genusanalys av alla aborter och regelbundet rapportera resultatet till parlamentet. Alain Hutchinson kanske kan tala om för oss vad som vore så hemskt med att få denna information? Parlamentet tänker i dag låtsas inte se genom att rösta ned detta ändringsförslag, men ändå har en stark förkärlek för söner lett till att miljontals flickor har valts bort genom föräldrars könsselektion. Flickebarn dör också på grund av medveten vanvård eller utsvältning. Enligt FN:s befolkningsfond UNFPA ”saknas” minst 60 miljoner flickor enbart i Asien. I vissa länder rapporteras det att könsselektion är vanligare i städer, där metoder som fostervattensprov och ultraljud är lättillgängliga och kan missbrukas. I andra länder är det vanligare i landsbygdsområden där man enligt UNFPA i hög grad föredrar pojkar. Döttrar ses i vissa länder som en ekonomisk börda och enligt UNFPA blir könsfördelningen vid födelsen, även om den är något högre, tydligare på grund av detta. Bristen på kvinnor och flickor i vissa asiatiska länder har potentiellt oroväckande sociala följder, däribland en allt större efterfrågan på kvinnohandel, oavsett om avsikten är giftermål eller sexarbete, och att kvinnors status allmänt sett försämras. Detta är UNFPA:s ord, inte mina.

Vilken är parlamentets ståndpunkt? Att låtsas att inte se. Genom historien har majoriteter gjort fel, till exempel i Österrike och Tyskland på 1930-talet. Hur ska ett förment reflekterande organ som Europaparlamentet kunna begå en sådan orättvisa som att rösta ned detta ändringsförslag? Vi vill bara ha information om ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag gratulerar min kollega Feleknas Uca till detta utmärkta betänkande och välkomnar tvåspårsstrategin, som kommissionen stöder i sitt meddelande, som är inriktat på både integrering av jämställdhetsperspektivet och på särskilda åtgärder för att öka kvinnors medinflytande. Jag beklagar dock att många landstrategidokument om finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete endast nämner genus som en tvärfacklig fråga, och inte specificerar konkreta åtgärder, mål eller ekonomiska medel. Det innebär att genusarbetet inom utvecklingssamarbetet trots den strategiska ramen skulle kunna reduceras till retorik under de kommande åren.

Resultatindikatorer som tar hänsyn till jämställdhetsperspektivet borde bedömas i halvtidsöversynen och den slutliga översynen. Parlamentet kommer att övervaka genomförandet av strategin för länderpartnerskap, och vi hoppas att kommissionen kommer att kunna visa på framsteg i fråga om särskilda genusrelaterade resultat.

Slutligen är jag chockad över att flera medeltida uppfattningar återspeglas i vissa ändringsförslag om sexuell och reproduktiv hälsa till detta betänkande, som lagts fram av vissa kolleger. Jag kommer som ni förstår att rösta emot dem.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden för detta utmärkta betänkande och också gratulera kommissionen till dess meddelande. Utmaningen nu är att vara konsekvent. För tio dagar sedan reste jag till New York, tillsammans med flera kolleger från de nationella parlamenten, för att besöka FN:s kvinnokommission på inbjudan av Europeiska parlamentariska forumet om befolkning och utveckling. Det är intressant att se att länder som är våra AVS-partner säger en sak när de talar med företrädare i Bryssel och de olika huvudstäderna och sedan säger något helt annat i FN i New York, när det handlar om att diskutera frågan globalt.

Därför uppmanar jag kommissionsledamoten att vara konsekvent, att tala om för sina delegationer att det i de respektive huvudstäderna också talas om den inställning som intagits i New York, eftersom våra mål för kvinnopolitiken och utvecklingspolitiken ofta bestrids i New York.

I det sammanhanget är jag mycket glad över att UNIFEM (United Nations Development Fund for Women) nu öppnar ett kontor i Bryssel, eftersom det säkerligen kommer att höja nivån på debatten mellan FN och EU på detta område.

Jag är särskilt glad över att mikrokrediter nämns som ett sätt att ge kvinnor ökat medinflytande och befria dem. Det finns vissa tämligen obskyra arrangemang ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag vill tacka Feleknas Uca varmt för hennes utmärkta betänkande, samtidigt som jag delar det ogillande som många av ledamöterna här uttryckt angående de ändringsförslag som högern lagt fram.

För att kvinnors rättigheter ska genomföras fullt ut också inom utvecklingssamarbetet behöver Europeiska unionen ett sändebud för kvinnors rättigheter, vars roll ska vara att garantera att kvinnors rättigheter beaktas. Det skulle också göra det möjligt att använda medlen för utvecklingssamarbete på ett mer effektivt sätt.

Vi vet att det billigaste sättet att främja utvecklingen är att förbättra kvinnors rättigheter, däribland deras sexuella rättigheter, utbildning, sysselsättningsmöjligheter etc. Även om man vet detta av erfarenhet och genom flera rapporter glöms det bort gång på gång, också när beslut fattas om hur EU:s medel för utvecklingssamarbetet ska användas. Därför behöver vi ett sändebud för kvinnors rättigheter, och därför hoppas jag att alla här kommer att ställa sig bakom ändringsförslag 20 om denna fråga.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Även om detta betänkande har många förtjänster finns det något som jag helt motsätter mig, liksom mina kolleger Filip Kaczmarek och Gay Mitchell redan har gjort.

Jag börjar med att fråga er, herr talman, vem som sa att ”genom könsselektion före födseln förnekas många kvinnor rätten att ens existera.” Det kanske förvånar betänkandets föredragande att få veta att detta sas av Ban Ki-moon vid hans öppningsanförande i FN:s kvinnokommission i New York.

Vidare angavs i FN:s befolkningsfonds rapport om läget för världens befolkning förra året att det finns ett globalt underskott på 60 miljoner kvinnor i världen – det vill säga hela Storbritanniens befolkning! Dessa saknade kvinnor har fallit offer för könsselektion före födseln, aborter och ”barnamord”, och detta sker på den kontinent där jag föddes, så jag vet vad jag talar om. Hur kommer det sig att man i ett betänkande om jämställdhet från Europaparlamentet kan underlåta att nämna detta avsiktliga borttagande enbart på grund av kön? Var ligger jämställdheten i detta?

Jag lade fram ett ändringsförlag till detta betänkande där jag begärde en genusanalys av alla aborter som utförs i världen, och gissa vad som hände? Socialisterna röstade emot det! Varför? Har vi inte rätt att få veta hur kvinnor aborteras bort innan de föds? Vi får se hur de röstar senare i dag om ändringsförslag 11.

Jag vet inte varför föredraganden har insisterat på att slösa bort detta värdefulla tillfälle att avskaffa den mest betydande orsaken till orättvisorna mot kvinnor i dagens värld – deras grundläggande rätt till liv – för att i stället insistera på att bevara och kämpa för de så kallade rättigheterna till sexuell ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Statistiken visar att politiken för lika rättigheter påskyndar uppnåendet av millennieutvecklingsmålen om att utrota fattigdomen och korrigera demografiska, sociala och ekonomiska indikatorer. Genusfrågorna betraktas dock fortfarande som sekundära.

I många länder saknar kvinnor fortfarande tillgång till grundläggande hälsovård, utbildning och deltagande i beslutsförfarandena. Två tredjedelar av alla analfabeter i världen är kvinnor. I utvecklingsländerna är det 11 procent mer sannolikt att pojkar går i mellanstadiet än flickor. Statistiken visar också på ett tragiskt hälsoläge. I Afrika söder om Sahara är till exempel 60 procent av alla hiv-smittade kvinnor och flickor står för 75 procent av de nya aids-fallen hos unga människor.

Kommissionens meddelande är ett viktigt steg mot EU:s införlivande av genusfrågorna i samarbetsprogrammet med partnerländerna som ett viktigt instrument för att bekämpa fattigdom och stödja mänskliga rättigheter, vilket innefattar att bekämpa våldet mot kvinnor. Jag gratulerar föredraganden till ett mycket välformulerat betänkande och sammanfattningsvis ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Vi diskuterar i dag ytterligare ett betänkande i vilket man analyserar kvinnors situation, vilket är det andra den här veckan, men den här gången ur perspektivet med lika möjligheter när det gäller gemenskapens utveckling.

Det är ett betänkande som gett upphov till diskussioner och kontroverser, olika tillvägagångssätt och kontextuella analyser. Det är dock viktigt att vi diskuterar den här frågan och det är ännu viktigare med förslag som är anpassade till sammanhanget och konkreta resultat.

Vi talar mycket om utbildning och om dess framträdande betydelse för att ändra attityder, iaktta beteenden, integrera grupper som löper stor risk att marginaliseras och för att utveckla samhällen. Jag anser dock att det är hög tid att vi får en konsekvent utbildningspolitik på EU-nivå, med tydliga åtgärder som bör övervakas. Det är uppenbart att genusfrågan måste ingå i utbildningsprogrammen.

Det är viktigt att Europeiska unionen införlivar detta tema i dialogerna med tredjeländer på området för skyddet av de mänskliga rättigheterna. 2008, som är Europeiska året för interkulturell dialog, måste användas för att uppmuntra till utbyten mellan universitet och till utbyte av erfarenheter mellan europeiska kvinnor och kvinnor i utvecklingsländer i syfte att framhålla kvinnors roll världen över. Ur detta perspektiv måste främjandet av de unga generationerna, däribland unga flickor, vara en prioritet för utvecklingssamarbetet.

Jag tackar er och hoppas att den slutliga versionen av detta mycket viktiga betänkande kommer att återspegla alla existerande åsikter i Europaparlamentet och att vi kommer att få en välavvägd strategi för denna fråga.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) Kvinnors frihet att göra sina egna val är en självklar mänsklig rättighet. Den får ekonomin att växa och förbättrar det sociala skyddet. Dödligheten bland kvinnor i utvecklingsländer är fortfarande tragiskt och oacceptabelt hög. Familjer ödeläggs till följd av detta. Det finns ett direkt samband här med barnarbete. Att investera i lika möjligheter och frihet innebär att investera i framtiden, i Europa och i utvecklingsvärlden.

Liksom min grupp tycker jag att det är chockerande att en lång rad ultrakonservativa ändringsförslag till Feleknas Ucas utmärkta och omfattande betänkande lagts fram här i kammaren i syfte att begränsa kvinnors rättigheter. Ändringsförslagen handlar inte egentligen om val under graviditeten utan om rent hyckleri. De syftar till att avskaffa alla hänvisningar till också de mest nyanserade FN-texter om kvinnors rättigheter. Men sexuell frihet och reproduktiva rättigheter garanterar valfrihet för alla kvinnor. Till och med Vatikanstaten kommer att erkänna denna frihet en dag. Men kvinnor har inte råd att vänta, och världen har inte råd att vänta.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag tror uppriktigt att tillgång till information om och tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa skyddar kvinnor från aids, om något. Jag motsätter mig därför helt och hållet vår vägran att tillåta detta med hänvisning till att den dolda agendan här är abort. Jag motsätter mig också det faktum att vi av någon anledning tar bort Kyotoprotokollet i den välkända texten i Maputoprotokollet om afrikanska kvinnors rättigheter.

Abortfrågan är förvisso en principfråga och vi vill alla anta en ståndpunkt som stämmer överens med våra övertygelser. Jag respekterar andras uppfattning, men jag vill också att de ska respektera min. Vi borde därför respektera både kvinnors rättigheter och varje kvinnas rätt att välja om hon vill göra abort eller inte, oavsett om det beror på ekonomiska, sociala, familjerelaterade eller hälsorelaterade orsaker. Jag kommer personligen att rösta för betänkandet.

  Rovana Plumb (PSE). – (RO) Det finns många positiva aspekter i detta betänkande och jag kommer att stödja det, men jag kommer att rösta emot de absurda ändringsförslagen från höger om reproduktiva rättigheter.

Jag vill säga att det är tämligen uppenbart att hållbar utveckling inte kan nås utan att man funderar över kvinnors betydelse för ekonomin, samhället, politiken, miljöskyddet och familjen. Vi konstaterade och diskuterade i dag att utbildning är ett centralt område för utvecklingen. Med tanke på att jämställdhet främst är en fråga om stereotyper och utbildning föreslår jag att kommissionen ska stödja medlemsstaterna när det gäller att införliva jämställdhetsfrågor i skolornas läroplaner.

Vi behöver nu konkreta och beslutsamma åtgärder, som t.ex. ökade budgetresurser för att förbättra de ekonomiska och sociala villkoren för familjer och jag är säker på att vi har den politiska viljan att nå dessa mål.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Eftersom 70 procent av de 1,3 miljarder människor som lever i absolut fattigdom är kvinnor måste utvecklingsbiståndet främst riktas till kvinnor.

Jag instämmer med alla punkter i Feleknas Ucas betänkande, där det anges att utbildning är nyckeln till ökat medinflytande för kvinnor. Jag håller med om att de kvinnoorganisationer som är aktiva på området för utbildning och som lär kvinnor hur de blir framgångsrika borde få finansiellt och tekniskt stöd. Jag stöder mikrokrediter som verktyg för att nå millennieutvecklingsmålen.

Jag håller dock inte med om föredragandens ståndpunkt om frågorna om reproduktiv hälsa i betänkandet. Om vi vill ge kvinnor rätten att fatta beslut om sina kroppar, varför ger vi då inte deras ofödda barn samma möjlighet att välja mellan liv och död? Jag stöder de ändringsförslag som mina kolleger från de politiska grupperna PPE-DE och UEN lagt fram i detta hänseende och tackar mina kolleger för deras mod att införliva dem. Jag kommer inte att rösta för betänkandet om dessa ändringsförslag inte antas.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Jag gratulerar kommissionen och föredraganden. Jag beklagar att denna debatt i så stor utsträckning har varit inriktad på sexuella och reproduktiva rättigheter, eftersom det finns många andra viktiga frågor i detta sammanhang.

Jag uppfattar det som om FN och ett antal konservativa agerar som om sexuella och reproduktiva rättigheter endast rör abort. I det fallet vill jag råda dem att kontrollera fakta och gå igenom dem noga: att vara emot preventivmedel, emot information, att motsätta sig att kvinnor ges tillgång till dessa tjänster, kommer endast att öka antalet aborter ytterligare. Jag tycker att detta är mer cyniskt än att samma personer tar till orda och låtsas att de har monopol på etik och moral.

Med tanke på den statistik som vi hör från FN och ser i världsbefolkningsrapporten varje år, är det oetiskt och omoraliskt att angripa sexuella och reproduktiva rättigheter här.

(Applåder)

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi diskuterar jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet. Jag blir alltmer ledsen över det faktum att vi varje gång då vi diskuterar dessa frågor förfaller till en mycket intolerant debatt om sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor. Det är en tragedi. Det är en av de pågående tragedierna i parlamentet att vi inte kan se hela bilden med vikten av utbildning och mikrokrediter.

Jag kommer inte att stödja merparten av de ändringsförslag som vissa av mina kolleger lagt fram. Det är inte det att jag inte oroar mig. Det är inte det att jag inte oroar mig över den takt i vilken kvinnliga embryon väljs bort genom könsselektion i Kina och på alla andra platser. Vi oroar oss naturligtvis alla över vad som sker där. Det är för att jag uppriktigt sagt inte är övertygad om att motiven för att lägga fram dessa ändringsförslag är de som faktiskt anges i ändringsförslagen.

Om våra kolleger var emot abort skulle jag respektera om de lade fram ett förslag mot abort, eftersom jag tror att könsselektion av manliga embryon för dem är ett lika stort bekymmer som könsselektion av kvinnliga embryon ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). – (BG) Jag vill gratulera föredraganden till hennes omfattande betänkande om genusfrågan och kommissionen till dess meddelande. Ett dokuments inflytande begränsas dock genom dess genomförande. Därför borde vi arbeta för att genomföra detta.

Millennieutvecklingsmålen kan nås genom att all politik inom vilken kvinnor borde vara centrala balanseras – familje-, skol-, universitets-, hälsovårdspolitiken och den ekonomiska politiken. I våra samarbetsprogram måste vi betona kvinnors rätt till sin hälsa, däribland sin reproduktiva hälsa.

Vi måste också tänka på kvinnors ekonomiska oberoende, vilket är en förutsättning för att utveckla företagande och för en finjusterad användning av hela deras potential. Det är särskilt viktigt att tala om delat ansvar på alla nivåer, såväl nationella som internationella nivåer, och delat ansvar mellan kvinnor och män. Detta gäller i alla samhällsskikt och inom alla ekonomisektorer.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE) . – (FI) Herr talman! Detta betänkande föregicks av en mycket animerad debatt i utskottet i början av året, och det tycks som om denna debatt fortsätter här i kammaren i dag.

Jag anser att hälsoåtgärder för kvinnor i allmänhet är ett mycket viktigt inslag i de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna omfattar definitivt sexuella och reproduktiva hälsoåtgärder.

Detta är inte bara ett problem i utvecklingsländerna, för enligt vad jag hörde i går har 40 procent av de unga tonårsflickorna i USA sexuellt överförbara sjukdomar. Endast utbildning och ansvar är inte tillräckligt ens i västvärlden.

I utvecklingsländerna är situationen långt värre. Hiv bland kvinnor ökar, liksom sexuellt våld mot kvinnor. Tillhandahållandet av sexuella och reproduktiva tjänster i utvecklingsländerna handlar inte heller om abort, utan om att kvinnor ska veta vilka val de har och att de har rätt att göra sina egna val.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Tack för att jag får ordet i denna fråga, eftersom jag i debattens hetta vill ta ner saker och ting till en mer praktisk nivå. Verkligheten konstateras i motiveringen, till exempel att kvinnorna i Afrika utgör 52 procent av befolkningen men utför 75 procent av jordbruksarbetet och producerar och saluför upp till 80 procent av livsmedlen. Jag tror att kvinnors betydelse för utvecklingen i fråga om livsmedelsproduktionen ofta ignoreras.

Jag tar dock avstånd från det stycke i motiveringen som är historiskt och förlegat och som innehåller en kommentar om jordbrukspolitiken som jag helt motsätter mig. Europa är världens största importör av produkter från utvecklingsvärlden. Vi har Allt utom vapen-avtalet och vi kommer kanske snart att ha ett världshandelsavtal. Jag tror dock att vi, liksom Världsbanken säger, åter måste investera i jordbruk och livsmedelsproduktion, och det måste vi göra genom kvinnor.

  Louis Michel , ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort eftersom jag förmodar att det inte finns utrymme för något annat.

Jag vill bara knyta an till Ana Maria Gomes fråga. Varför innehåller landstrategidokumenten så få specifika jämställdhetsåtgärder? Svaret är enkelt: landstrategierna utarbetas och antas av partnerländerna själva, eftersom de måste välja två sektorer att fokusera på, och vi bestämmer inte vilka sektorer de ska välja. Jag vill dock betona att vi insisterar på att jämställdhetsfrågor ska beaktas inom ramen för alla projekt.

Alexander Lambsdorff! Jag förstår varför ni tycker att det är svårt att acceptera den bristande konsekvensen i Europeiska unionens ståndpunkt i FN i New York, men jag måste be er att ta upp detta med rådet snarare än med kommissionen, eftersom detta inte är något som kommissionen kan åtgärda. Med detta sagt delar jag naturligtvis er önskan om en mer sammanhängande ståndpunkt.

Mycket kort bara – och några av er kanske finner mina ord provokativa – vill jag dela med mig av min egen övertygelse till er: jag instämmer fullt ut med dem som betraktar reproduktiv hälsa som en förutsättning för kvinnors jämställdhet. Personligen förstår jag inte hur vi kan ta upp detta ämne och hantera frågan utan att enas om denna förutsättning, precis som vi är eniga om tillgången till utbildning, arbete och mikrokrediter. Allt detta är helt klart viktigt var för sig, men i slutändan handlar det om att skapa villkor under vilka kvinnor kan välja fritt. Det är en grundläggande jämställdhetsprincip och det kan inte förnekas!

(Applåder)

Jag vill också uppmana alla som kanske tvekar i fråga om den mänskliga tragedin med kvinnors villkor i vissa utvecklingsländer att åka dit och se själva och lyssna till de berättelser som vissa kvinnor kan berätta om sina kvalfyllda erfarenheter. Det var allt jag ville säga: det finns inte mycket att tillägga. Tack återigen för debattens höga kvalitet.

  Feleknas Uca, föredragande. − (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag är ytterst tacksam till alla talare för deras intressanta bidrag. Jag vill särskilt tacka Gabriela Creţu som utarbetat yttrandet för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Hennes tydliga analys och förslag om ökad samstämmighet har berikat betänkandet på många viktiga områden. Av tidsskäl kan jag tyvärr inte ta upp alla hennes bidrag och jag hoppas att hon inte uppfattar det som ett tecken på bristande respekt.

Jag vill tacka Anne van Lancker, Thijs Berman, Alexander Lambsdorff, Alain Hutchinson, Karin Scheele, Avril Doyle, Renate Weber, Ioannis Varvitsiotis, Satu Hassi och Ana Maria Gomes. De gör helt rätt i att säga att reproduktiv hälsa i utvecklingsländerna är en absolut prioritet och att det är viktigt att djärvt och konsekvent kämpa för det. Jag motsätter mig häftigt Urszula Krupas åsikt att sexuell frihet hos kvinnor orsakar våld. Det är en förfärlig och diskriminerande logik!

(Applåder)

Jag vill säga till Nirj Deva att jag inte förväntade mig något annat av honom. Förlåt mig för den kommentaren. Min vän Luisa Morgantini och Raül Romeva i Rueda har som alltid funnit starka ord för att klargöra att kvinnor inte vill ha allmosor utan bara vad de har rätt till som hälften av jordens befolkning.

Tack så mycket till alla de som stöder mitt betänkande. Det gläder mig också att de icke-statliga organisationerna på området för utveckling och kvinnors rättigheter har gjort en mycket positiv bedömning av betänkandet. Jag är tacksam för allt samarbete och stöd som jag fått.

(Applåder)

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Vi går nu vidare till omröstningen.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. – (PL) Lika möjligheter och lika tillträde för kvinnor och män till resurser och deltagande i det offentliga livet är av stor vikt inte bara utanför EU, inom ramen för den hållbara utvecklingen, utan det är också av oerhört stor vikt för många kvinnor i själva Europeiska unionen. Jag ska ge er ett exempel: i Polen i min egen region Schlesien oroar sig kvinnor som dagligen arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män för att integreringen av jämställdhetsperspektivet, dvs. jämställdhetspolitiken, inte är ordentligt införlivad i de regionala ekonomiska, politiska och kulturella åtgärderna.

Kvinnor som möttes i Katowice den 8 mars 2007 förkunnade att ”jämställdhetspolitiken inte främjas av de lokala myndigheterna eller media – vare sig offentligt eller privat – trots att Polen anslöt sig till EU för nästan fyra år sedan”. De lade till att myndigheterna i Schlesien uppenbarligen inte var övertygade av mottot ”Demokrati utan kvinnor är endast en halv demokrati”.

Efter de senaste valen har andelen kvinnor i politiken i Schlesien minskat med en tredjedel. Så hur kan vi tala om kvinnors jämställdhet? Därför kräver kvinnorna i Schlesien att de lokala myndigheterna ska garantera dem lika delaktighet i det lokala styret och beslutsfattandet, möjlighet till befordran och att bedriva näringsverksamhet, lika möjligheter i fråga om sysselsättning, arbetsvillkor och lön, och befrielse från våld.

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman