Fullständigt förhandlingsreferat

Torsdagen den 13 mars 2008 - Strasbourg

1. Öppnande av sammanträdet

ORDFÖRANDESKAP: VIDAL-QUADRAS
Vice talman

(Sammanträdet öppnades kl. 10.05.)

  Jim Allister (NI). – (EN) Herr talman! I går eftermiddag antydde talmannen i ett oplanerat uttalande i kammaren att han ville vidta finansiella sanktioner mot ett antal ledamöter på grund av protesten i december. Vad jag vill veta är om det var i sin ordning för talmannen att göra detta uttalande utan att ha den grundläggande hövligheten att tala om för dessa ledamöter att ett sådant uttalande skulle göras och när? Talmannen talade en hel del om att visa hövlighet inför ledamöterna i kammaren, så jag undrar varför han inte hade den grundläggande hövligheten att tala om för dem av oss som uttalandet var riktat till att han skulle göra detta uttalande? Är det för mycket begärt att förvänta sig ett svar på detta?

  Talmannen. − Herr Allister, det är inte talmannens skyldighet att göra bedömningar om hövlighet. Vår skyldighet är att tillämpa reglerna och ni kan vara helt säker på att reglerna har följts fullt ut.

  Hans-Peter Martin (NI). – (DE) Herr talman! Med hänvisning till bland annat artikel 146 i arbetsordningen sa ni just att det är er skyldighet att tillämpa reglerna. Jag förstår inte varför sammanträdena fortsätter att börja sent, ibland flera minuter sent eller till och med en kvart sent. Det är slöseri med många skattebetalares pengar. Ni är mycket sträng när det gäller att iaktta reglerna för politiska motståndare, som bara vill ha en rättvis och demokratisk folkomröstning, men ni är inte lika sträng mot er själv!

Om ni behandlade alla i kammaren lika skulle ni för länge sedan ha tvingats inleda förfaranden mot talmännen på grund av oräkneliga fall av allvarligt svek, eftersom det är exakt vad jag vill kalla det när sammanträdena fortsätter att börja sent, med resultatet att skattebetalarnas pengar slösas bort.

Två olika måttstockar används i det här fallet och ni måste acceptera förebråelsen att detta är ett parlament som agerar godtyckligt, som avsiktligt tar politiska motståndare ur spel på grund av teknikaliteter medan ni ständigt tolererar vad som sker på er egen sida och till och med skyler över allvarligt svek!

  Talmannen. − Tack så mycket för era intressanta åsikter, herr Martin.

2. EU:s politik för utvecklingssamarbete - en utmaning för de nya medlemsstaterna (debatt)

  Talmannen. − Den första punkten på föredragningslistan är ett betänkande av Danutė Budreikaitė för utskottet för utveckling om EU:s utvecklingspolitik: en utmaning för de nya medlemsstaterna (2007/2140(INI)) (A6-0036/2008).

  Danutė Budreikaitė, föredragande. – (LT) Efter utvidgningarna 2004 och 2007 har Europeiska unionen fått tolv nya medlemsländer, varav tio har särskilda erfarenheter. De har gått från planekonomi till marknadsekonomi och från auktoritär kontroll till demokrati.

Före anslutningen var dessa länder stödmottagare, men nu har de blivit givare av stöd för utvecklingssamarbete. Merparten av dem hade inga tidigare erfarenheter av EU:s samarbetspolitik. Genom att underteckna anslutningsfördraget har de åtagit sig att genomföra denna politik.

Dessutom utarbetade kommissionen 2004 flera dokument med betoning på den europeiska grannskapspolitiken som var direkt kopplade till de nya medlemsstaternas offentliga utvecklingsbistånd. Efter tre års medlemskap är det viktigt att granska de nya givarländernas framsteg när det gäller att möta utmaningarna med utvecklingssamarbetet.

Jag vill påpeka att betänkandet endast tar upp de tio medlemsstater som delar landgränser med grannländerna i öst och som omfattas av grannskapspolitiken. Dessa tio länder har alltid haft långsiktiga handelsrelaterade, ekonomiska och kulturella förbindelser med sina grannländer och de delar en gemensam historia såväl som förhoppningen om att nå utvecklingsmålen och stärka demokratin och öka säkerheten i Öst- och Centraleuropa. Resultatet av en särskild studie visar att merparten av de nya medlemsstaterna vanligtvis tilldelar offentligt utvecklingsbistånd till sina grannländer – länderna på västra Balkan och Oberoende staters samvälde.

Dessutom är förbindelserna mellan EU och dess grannländer i öst fortfarande de minst utvecklade, och de nya medlemsstaterna, som har en relativ fördel framför de gamla medlemsstaterna, kan ha ett positivt inflytande på det geografiska läget för och utformningen av politiken för utvecklingsbistånd. De nya medlemsstaterna kan också dela med sig av sina erfarenheter av övergången till marknadsekonomi och till tillämpningen av goda styrelseformer, demokratiska principer och mänskliga rättigheter.

De nya medlemsstaterna fäster dock tämligen lite uppmärksamhet på AVS-länderna. Stödet till dessa länder är mest socioekonomiskt: nya projekt utarbetas inom utbildnings- och hälsosektorn, man arbetar för att uppmuntra utvecklingen av den allmänna sektorn, det civila samhället och jämställdhetsprinciperna.

I dokumenten om politiken för utvecklingsbistånd ges inga riktlinjer om vilka länder som borde få detta stöd. Mot bakgrund av de begränsade finansiella och mänskliga resurserna i de nya medlemsstaterna vore det bäst för dem att rikta sitt stöd till ett specifikt antal länder och att ge stöd inom de områden som de har störst erfarenhet av, i såväl grannländerna som i AVS-länderna.

Med hänsyn till de nya medlemsstaternas problem med att genomföra politiken för utvecklingsbistånd vill jag påpeka att

1) merparten av de nya medlemsstaterna fortfarande inte har fastställt sina centrala prioriteringar,

2) det praktiskt taget inte finns någon strategisk planering eller någon kontrollmekanism inom ramen för politiken för utvecklingsbistånd,

3) kommunikationerna mellan de organ som genomför politiken för utvecklingsbistånd och de icke-statliga organisationerna är otillräckliga,

4) alltför få statliga initiativ tas, och det finns en allmän brist på information om utvecklingssamarbetet till allmänheten inom EU.

För att nå större framgångar med genomförandet av politiken för utvecklingssamarbete borde alla deltagande länder dela med sig av sina positiva erfarenheter och beakta erfarenheterna hos de nya östeuropeiska medlemsstaterna. De nya medlemsstaterna borde delta i utarbetandet av planer för genomförandeåtgärder för grannskapspolitiken, garantera ett högre deltagande för de nationella parlamenten och öka de icke-statliga organisationernas verksamhet.

Jag vill dock betona att de två senaste utvidgningarna har skapat en ny inställning till politiken för utvecklingssamarbete och dess oupplösliga koppling till den europeiska grannskapspolitiken, som är ett direkt resultat av utvidgningen. Såväl politiken för utvecklingssamarbete och grannskapspolitiken är inslag i de politiska och ekonomiska förbindelserna med andra länder.

Institutionaliseringen av politiken för utvecklingssamarbete inom EU skulle vara av stor betydelse för genomförandet av de nämnda målen. Det skulle också öka den europeiska grannskapspolitikens samt det offentliga utvecklingsbiståndets effektivitet och bidra till att millennieutvecklingsmålen nås.

För att klara detta borde vi samla EU-länder och EU-grannländer, som skulle omfatta den östliga dimensionen och bidra till att genomföra politiken för utvecklingsbistånd och grannskapspolitiken. Jag vill uppmana parlamentet att ställa sig bakom detta.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Danutė Budreikaitė, till detta utmärkta betänkande där hon redogör för den utmaning som utvecklingspolitiken utgör för de nya medlemsstaterna.

Betänkandet påminde mig om alla diskussioner och all oro under tiden för utvidgningen, både hos allmänheten generellt och inom den politiska världen, jag erinrade mig misstankarna och farhågorna i olika läger om att utvidgningen skulle försvaga vår solidaritet med utvecklingsvärlden och flytta ned Afrika på EU:s prioriteringslista. När allt kom omkring var farhågorna grundlösa. Förutsägelserna och farhågorna visade sig vara omotiverade. Målen för EU:s utvecklingspolitik har aldrig varit så ambitiösa och dess metoder aldrig så konsekventa som nu, och Afrika har aldrig stått högre upp på EU:s utrikespolitiska dagordning. Ni bekräftar i ert betänkande att detta har uppnåtts inte trots utvidgningen, utan tack vare den, och endast på grund av de nya medlemsstaternas vilja att axla hela sitt ansvar.

Låt oss först titta på finansieringsfrågan. De nya medlemsstaterna har naturligtvis fortfarande en bit kvar när det gäller att möta målen för 2010, och det är naturligtvis grundläggande att fler länder utarbetar fleråriga planer för att öka sitt bistånd – endast fyra av de tolv länderna har än så länge gjort det – men vi kan helt enkelt inte bortse från den kollektiva insats dessa tolv medlemsstater gjort, för den är tämligen anmärkningsvärd. Sedan dessa länder anslöt sig till unionen har de dubblat och i vissa fall tredubblat sitt bistånd. Under 2007 uppgick det totala biståndet från dessa tolv stater till nästan 800 miljoner euro. Dessa länder har dessutom åtagit sig att avsätta 0,33 procent av sin BNP för offentligt utvecklingsbistånd senast 2015.

Nästa sak som måste diskuteras är biståndets effektivitet. Förra året antog Europeiska unionen en uppförandekodex med ett antal principer för en bättre arbetsfördelning inom unionen. Det gläder mig att kunna tala om att de nya medlemsstaterna kan hålla huvudet högt när det gäller genomförandet av dessa principer. Samtliga berörda stater tillämpar principen med att rikta sitt bistånd till ett begränsat antal länder – vilket är en strategi som länge har ansetts vara den bästa metoden för att nå ökad effektivitet.

Flera av de nya medlemsstaterna tillhandahåller också sitt bistånd i samarbete med andra medlemsstater inom ramen för samfinansieringsarrangemang, vilket sålunda minskar deras egna och deras partnerstaters administrativa kostnader. Jag tänker då till exempel på det gemensamma stödet från Slovakien och Österrike till infrastruktur i Kenya och på Tjeckiens bistånd till vattensektorn tillsammans med Luxemburg. Dessa exempel är talande och de är inte de enda.

Ett annat exempel på effektivitet är att merparten av de nya medlemsstaterna stöder utvecklingsländerna genom att tillföra ett mervärde inom specifika sektorer – vilket är en strategi som bygger på deras egna erfarenheter av politisk och ekonomisk övergång. Jag skulle till exempel kunna nämna stödet för goda styrelseformer, kapacitetsuppbyggnad inom den offentliga förvaltningen och ekonomisk reform.

Som jag ser det är denna typ av åtgärder, som godkänns i uppförandekodexen för arbetsfördelningen på området utvecklingspolitik, absolut avgörande. I april kommer jag att lägga fram den första utvärderingen av hur uppförandekodexen tillämpas, med analyser och förslag om hur biståndet kan ökas och göras mer konsekvent. Jag vill använda bedömningen som en grund för allvarliga diskussioner med samtliga medlemsstater om hur vi ska gå vidare. Bara ett par månader efter högnivåforumet om biståndseffektivitet i Accra räknar utvecklingsländerna med att Europa ska staka ut vägen framåt, och det med rätta eftersom EU, låt mig återigen påminna er om detta, är världens allra största givare av utvecklingsbistånd och därför kan föregå med gott exempel och är skyldig att göra det.

I ert betänkande betonas ytterligare en punkt av avgörande betydelse, nämligen behovet att öka kunskapen i de nya medlemsstaterna. Det stämmer att merparten av dessa länder inte har någon lång tradition av utvecklingsbistånd, i synnerhet inte till Afrika. Det är därför vårt ansvar att fortsätta att bearbeta den allmänna opinionen, att få ut budskapet att detta inte bara handlar om välgörenhet utan också är en fråga av ömsesidigt intresse – och då tänker jag på frågor som fred och säkerhet, migration, klimatförändring och livsmedelssäkerhet.

I mitten av februari lanserade kommissionen, med allt detta i åtanke, det tredje kapacitetsuppbyggnadsprogrammet för de nya medlemsstaterna. Inom ramen för programmet kommer kommissionen att tillhandahålla den sakkunskap som behövs för att utarbeta kommunikationsstrategier som kommer att göra det möjligt för de administrativa myndigheterna att mer effektivt informera allmänheten om vad de gör och öka kunskapen om vad som står på spel inom utvecklingspolitiken, särskilt i medierna och bland studenter.

Mina damer och herrar! Det finns inte längre något ”gammalt Europa” eller något ”nytt Europa”. Det finns ingen första eller andra klass, inga gamla medlemsstater och inga nya medlemsstater. Det finns bara ett Europa – ett stödjande, öppet och politiskt medvetet Europa – med värderingar som inte bara är europeiska utan även universella. Utvecklingspolitikens utveckling under åren sedan den första utvidgningen är i sig ett bevis för att Europeiska unionen kan växa och samtidigt ha större betydelse. Det är i själva verket en anmärkningsvärd historielektion, som är relevant för både utvecklingspolitikens och den europeiska integrationens framtid.

  Filip Kaczmarek, för PPE-DE-gruppen. – (PL) Herr talman! Vid en offentlig utfrågning om nya EU-givare i Europaparlamentet i januari förra året framförde deltagarna förhoppningen att diskussionen om de nya EU-medlemsstaternas utvecklingspolitik skulle fortsätta i de nationella parlamenten och i Europaparlamentet. Det gläder mig därför verkligen att kunna välkomna Danutė Budreikaitės betänkande, som är det första betänkandet i Europaparlamentets historia i vilket man försöker analysera de nya EU-medlemsstaternas åtaganden angående EU:s utvecklingspolitik och den utmaning denna innebär för dem.

Det är inte lätt att sammanfatta alla utmaningar som de nya EU-givarna står inför när det gäller att utarbeta en nationell utvecklingspolitik och modernisera utvecklingspolitiken på gemenskapsnivå. Jag kommer därför att begränsa mig till ett par centrala frågor. För det första måste de nationella parlamentens roll stärkas när det gäller att utforma utvecklingsbiståndet i de nya medlemsstaterna. Om de nationella parlamenten inte inför en stabil rättslig grund kommer det att vara omöjligt att föra en effektiv utvecklingspolitik och nå en verkligt samordnad planering och hantering av biståndet till utvecklingsländerna. I vissa länder har arbetet med den nödvändiga lagstiftningen pågått sedan 2004 och pågår fortfarande. Dessa länder har följaktligen bland annat ingen dagordning för genomförandet.

Fler insatser behövs när det gäller att öka allmänhetens kunskap – och i detta sammanhang håller jag med kommissionsledamot Michel om allmänhetens mottaglighet i de nya medlemsstaterna när det gäller vikten av utvecklingspolitiken. I en övergångsperiod av detta slag spelar utbildning för utveckling, omfattande sociala samråd, masskommunikation och informationskampanjer en viktig roll. Utan dessa kommer det att vara svårt att säkra skattebetalarnas samtycke till ökade offentliga utgifter för utvecklingspolitiken. Ju mer allmänheten känner till desto lättare kommer samhället att acceptera den finansiella bördan.

Jag håller också med kommissionsledamoten om behovet av en europeisk solidaritet för utvecklingspolitiken. Vi måste samordna vårt samarbete och lära av varandra. Å ena sidan kan de åtaganden och den kunskap som följer av historien och övergångsperioden i de nya medlemsstaterna hjälpa hela Europeiska unionen att utveckla och stärka demokratin i de länder som befinner sig i övergångsfasen. Å andra sidan kan kunskapen tack vare erfarenheterna i de gamla medlemsstaterna, och i synnerhet tack vare deras bistånd till världens fattigaste länder, bidra till att öka och styra utvecklingsbiståndet till de länder som behöver det mest – Afrika söder om Sahara, till exempel, som inte betraktas som det huvudsakliga målet för biståndet i de nya medlemsstaterna. En sådan ömsesidig utbildning och ett sådant ömsesidigt stöd kan göra hela EU:s utvecklingspolitik mer effektiv.

  Corina Creţu, för PSE-gruppen. – (RO) Det betänkande vi i dag diskuterar har enligt min åsikt förtjänsten att det hjälper de nya EU-medlemsstaterna att utarbeta ny politik och nya mekanismer avsedda att hjälpa de länder som EU uppmärksammar.

Utifrån EU:s grundläggande värderingar och de åtaganden som följer av de fördrag som våra länder har undertecknat omarbetar nu de nya medlemsstaterna sin politik för det utvecklingssamarbete som beviljas länder som behöver det genom att diversifiera sina samarbetsinstrument och de områden som omfattas. Vad föredraganden sa i sitt förord är helt sant, i den bemärkelsen att prioriteringarna inte definieras tydligt nog och att goda avsikter ofta begränsas på grund av bristande finansiella resurser. Det verkar som om de nya medlemsstaterna fortfarande behöver en period av anpassning till rådets beslutsförfaranden och dess prioriteringar inom utvecklingssamarbetet.

Rumänien har en nationell strategi för det internationella utvecklingssamarbetet, under förutsättning att det stöder utvecklingen i staterna i de geografiska områden som fastställts som prioriterade områden för de yttre förbindelserna, nämligen Östeuropa, västra Balkan och södra Kaukasus. Ytterligare en åtgärd rör den gradvisa utvidgningen av stödet till att omfatta de afrikanska staterna, särskilt på utbildningsområdet.

Det gläder mig att den europeiska socialistiska dagen för utveckling den 1 oktober i år kommer att hållas i Bukarest och jag vill här och nu tacka mina socialistiska kolleger för att de enhälligt röstade för mitt förslag om att arrangera detta evenemang i en av EU:s nya medlemsstater, nämligen Rumänien. Jag lovordar detta betänkande, som utgör en användbar ram för utformningen av fältarbetet för EU:s nya medlemsstater.

  Toomas Savi, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! I tisdags sa Estlands president Toomas Hendrik Ilves att vi borde sluta använda termen ”de nya medlemsstaterna”. Termen ingår också i titeln på Danutė Budreikaitės betänkande. Även om jag i princip håller med min president, har termen också en positiv konnotation med innovation och reformvilja. Dagens betänkande innehåller en omfattande översikt över de framsteg som de nya givarländerna inom EU – som för tio år sedan mottog liknande stöd – har gjort på området för utvecklingssamarbete, och både bristerna och möjligheterna till ett ökat bidrag till EU:s politik för utvecklingssamarbete betonas.

1970 enades FN om målet med 0,7 procent av BNP i utvecklingsbistånd för att utrota den extrema fattigdomen – vilket är det mest förödmjukande tillståndet för en människa. Kära kolleger! Glöm inte att detta rör ungefär en tredjedel av världens befolkning. Det arbete som hittills gjorts är tyvärr uppenbarligen inte tillräckligt. Inga nya medlemsstater har nått målet. Detsamma gäller de gamla medlemsstaterna, med undantag för Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige. Norge har också nått samma mål, även om landet inte är en EU-medlem.

Jag vill tacka Danutė Budreikaitė för hennes omfattande arbete med att utarbeta förslaget till betänkande och med att införa ändringsförslagen från mig och mina kolleger i utvecklingsutskottet. Föredraganden kommer från ett nytt givarland och hennes betänkande kommer definitivt att studeras noga i dessa länder, däribland Estland.

Slutligen syftar det europeiska samförståndet om utveckling till att ytterligare öka de medel som avsätts och jag uppmuntrar alla medlemsstater att ta detta på allvar. Betänkandet är berömvärt och påminner oss återigen om våra åtaganden, och jag uppmuntrar alla mina kolleger att ge det sitt stöd.

  Adam Bielan, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Även jag vill gratulera Danutė Budreikaitė till detta utmärkta betänkande. I betänkandet hänvisas det till den östliga dimensionen av EU:s yttre förbindelser och till behovet av en ny samling enligt modellen med Eurolat eller Euromed – en samling som skulle kunna bygga vidare på de nya medlemsstaternas historiska erfarenheter, däribland mitt eget land Polen.

Jag håller helt med föredraganden om detta. Europa behöver en ny vision med en bredare inflytandesfär som sträcker sig genom Balkan och Svartahavsregionen till södra Kaukasus. EU:s politik för dessa regioner är föråldrad. Själva namnet ”Europeiska grannskapspolitiken” är olämpligt och förolämpande för länder som Ukraina, som tveklöst hör till Europa. Namnet borde ändras till ”Europeiska unionens grannskapspolitik”, liksom Ukrainas tidigare utrikesminister Borys Tarasiuk med rätta påpekade vid det senaste sammanträdet i samarbetsrådet EU–Ukraina.

Europeiska unionen måste ge mer stöd till Ukraina och Georgien och införliva dem i sin inflytandesfär. Dessa länder behöver vårt engagemang ännu mer än länderna i Centraleuropa gjorde före utvidgningen 2004. De behöver en individuell EU-strategi, och inte en allmän grannskapspolitik som behandlar Ukraina på samma sätt som länder som historiskt sett inte tillhör Europa. Ukraina, Georgien och också Vitryssland är fattigare och ekonomiskt svagare och har större politiska problem än de länder som anslöt sig till unionen efter 2004.

Under senare år har Ryssland avsevärt stärkt sin position i regionen. Rysslands beredvillighet att använda sina energireserver för politisk utpressning avskräcker EU från att motsätta sig Kremls skamliga förfaranden, som inte har något med demokrati att göra. I Georgien och Ukraina försöker den ryska regeringen att stoppa den demokratiska övergången. Europeiska unionens grannskapspolitik, som vi borde kalla den, måste ge omedelbart politiskt och ekonomiskt stöd till våra närmaste grannar. Polen har redan projekt som är färdiga att tas i bruk, som t.ex. Bielsats oberoende tv-projekt för Vitryssland.

  Gabriele Zimmer, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Om vi återgår till det faktiska ämnet för betänkandet vill jag varmt tacka Danutė Budreikaitė för hennes betänkande, som jag uppfattar som mycket balanserat och kompentent. Det är också ett särskilt viktigt betänkande just vid denna tidpunkt, eftersom vi nu kan göra en preliminär bedömning av och också dra slutsatser om det större utvecklingssamarbetet i de nya medlemsstaterna, med särskild hänvisning till AVS-staterna.

En EU-anslutning innebär också en skyldighet enligt fördraget att acceptera vad som uppnåtts genom gemenskapens regelverk. Det är dock också tydligt att fördraget är en sak och den allmänna kännedomen om ett viktigt politiskt område i de olika länderna en annan. Den statistik som vi har gör detta mycket uppenbart.

Utvecklingssamarbete med länderna i Afrika, Asien och Latinamerika framstår inte alltid som en särskilt brådskande fråga i länder som själva släpar efter i den ekonomiska utvecklingen. Därför måste vi gemensamt sträva efter att erkänna denna uppgifts betydelse och kräva att den fullföljs, och samtidigt se tillbaka på det utvecklingssamarbete som förvisso funnits tidigare med vissa stater, i synnerhet de afrikanska länderna.

Många band som fanns före 1989 upplöstes mycket snabbt, men ändå nästan utan klagan. Många mycket beklagansvärda händelser ägde också rum. Ett antal projekt som hade inletts i dessa länder ligger nu i ruiner. Jag tror att vi måste göra en nystart på detta område.

Jag beklagar också att nästan alla central- och östeuropeiska medlemsstater enligt överenskommelse med kommissionen inriktar sitt utvecklingssamarbete på samarbete med de forna Sovjetrepublikerna, vilket åsidosätter det verkliga målet för utvecklingssamarbetet, nämligen att nå millennieutvecklingsmålen. Även om de nya medlemsstaterna skulle lyckas öka sitt offentliga utvecklingsbistånd till 0,17 procent senast 2010 såsom överenskommits, kan man befara att endast en del av detta belopp skulle gå till utveckling av och stöd till världens fattigaste länder.

Låt mig återigen varmt tacka Danutė Budreikaitė för hennes betänkande.

  Frank Vanhecke (NI). – (NL) Jag anser att detta betänkande har sina goda sidor. Det ger en intressant översikt över läget för utvecklingssamarbetet i de nya medlemsstaterna. Det är bra. I grunden anser jag dock att detta betänkande framför allt är ett missat tillfälle. Snarare än att uppmuntra de nya medlemsstaterna att eftersträva de traditionella målen för EU:s utvecklingsbistånd vore det faktiskt bättre om parlamentet debatterade dessa mål och reflekterade över om det i dag verkar förnuftigt att bara fortsätta med den traditionella formen av utvecklingsbistånd.

Gång på gång upphöjer kammaren de finansiella målen till ett slags dogma utan någon verklig debatt, och gång på gång vägrar vi att erkänna de grundläggande orsakerna till merparten av utvecklingsländernas problem. I Afrika är det förvisso så att den största orsaken till fattigdom, hunger, osäkerhet och de enorma sociala och ekonomiska problemen i utvecklingsländerna faktiskt är att de är mycket dåligt styrda av totalt korrupta regimer.

De nya medlemsstaterna uppmanas i detta sammanhang att anordna informations- och kunskapshöjandekampanjer. Jag förespråkar det, men borde vi inte också informera människor om att de afrikanska länderna spenderar mer på vapen än vad de får i utvecklingsbistånd? Borde vi inte också informera dem om att de afrikanska ledarna har miljarder undangömda i schweiziska banker, belopp som totalt uppgår till många års utvecklingsbistånd? Om det finns en signal som Europa borde sända ut är det att endast i demokratier där rättsstatsprincipen tillämpas garanteras människor en verklig möjlighet att förbättra sin livssituation, och att utvecklingsbiståndet i det sammanhanget kommer att vara effektivt och till nytta. För tillfället är det tyvärr inte fallet.

  Theodor Dumitru Stolojan (PPE-DE). – (RO) Jag lovordar detta betänkande, som kommer att vara till verklig hjälp för de nya medlemsstaterna när det gäller att uppfylla deras åtaganden om politiken för utvecklingssamarbete.

Jag stöder rekommendationerna i betänkandet och vill lyfta fram två av dem, och jag vill börja med nödvändigheten av en strategi för utbildning av medborgarna. Det innebär inte att få medborgarna i en medlemsstat med en BNP per invånare på endast 38 procent av EU-genomsnittet, som t.ex. Rumänien, att förstå att de måste avsätta en del av budgetresurserna för andra länders utveckling, utan det är en grundläggande värdering för Europeiska unionen som vi åtagit oss, och Rumänien, som är en medlemsstat i denna situation, kommer att vidta sådana åtgärder.

Jag vill också lyfta fram rekommendationen om överföringen av positiva erfarenheter från de äldre medlemsstaterna till de nyare medlemsstaterna, för att undvika brister i utvecklingssamarbetet som t.ex. misslyckande att nå målet, ineffektivitet och nya möjligheter till korruption i mottagarstaterna.

Jag vill betona hur viktigt utbildningssamarbetet för utbildning av mänskliga resurser är. I detta sammanhang har Rumänien en oerhört positiv erfarenhet eftersom landet beviljar stipendier till elever och studenter från Moldova och sydvästra Ukraina. Det finns en direkt koppling mellan de rumänska universiteten och skolorna och eleverna och studenterna i de nämnda länderna.

  Justas Vincas Paleckis (PSE). – (LT) Jag vill gratulera föredraganden Danutė Budreikaitė till hennes betänkande, vars utarbetande måste ha tagit lång tid och krävt mycket arbete. Det är uppmuntrande att veta att de nya medlemsstaterna under en så kort tidsperiod har omvandlat sig själva från stödmottagare till stödgivare. De flesta av dem, om än inte alla, kämpar dock kanske med att nå målet med att avsätta 0,17 procent av BNP för utvecklingsstöd senast 2010.

Vad beror det på? De länder som anslöt sig till EU på 2000-talet undertrycks fortfarande av etnocentrism. De anser att de lidit mest, kämpar och behöver mest stöd. Att vara en del av EU och att delta i utvecklingssamarbetet bidrar dock till att minska inskränktheten.

I Litauen, där projekt för utvecklingsstöd möttes med skepticism tills helt nyligen, anser merparten av befolkningen i dag att detta stöd är välkommet och nödvändigt. De nya medlemsstaterna har den fördelaktiga utgångspunkten att kunna dela med sig av erfarenheterna av övergångsperioden till andra regioner i världen. Vi känner till de svårigheter som våra nära grannar i Centraleuropa, Kaukasus och Centralasien kämpar med, eftersom vi nyligen har upplevt liknande påfrestningar själva.

Vi måste dock rikta vår uppmärksamhet och vårt stöd ytterligare lite mer. Det är tämligen svårt att betrakta fattigdomen i de afrikanska och asiatiska länderna ur litauiskt, polskt, ungerskt eller rumänskt perspektiv, men vi måste inse att genom att stödja dem som behöver det i dag hjälper vi faktiskt oss själva. Alla länder på jorden är sammankopplade, enligt ”lagen om sammankopplade ådror”. Den allt större klyftan mellan de rikaste och de fattigaste länderna, såväl som den ostoppbara strömmen med ekonomiska invandrare, eroderar världens fundament.

Vid sidan av statligt stöd spelar det civila samhällets organisationer en mycket viktig roll. Värdet av pengar och varor som insamlas genom icke-statliga organisationer, skolor och kyrkan är inte jättehögt, men det är mycket uppskattat.

  Ryszard Czarnecki (UEN). – (PL) Herr talman! Mitt eget land fick stöd i många år på grund av den rådande fattigdomen. I dag deltar Polen, efter fyra års EU-medlemskap, mer och mer aktivt i stödet till utvecklingsländerna. Nyligen avskrev vi till exempel Angolas mycket stora skuld. Vi avsätter också medel till stöd för eliten i utvecklingsländerna, genom att finansiera studiestipendier i Polen. Vårt grundläggande antagande är att investeringar i kunskap och skapandet av en elit inte är mindre viktigt än att fördela välgörenhet.

Jag måste säga – vilket kanske inte alla av er håller med om – att stödet till utvecklingsländerna inte borde begränsas till stöd till de afrikanska länderna, och jag vill påminna er om att det europeiska samförståndet från 2005 inte tvingar oss att rikta något utvecklingsbistånd till Afrika. Som polsk medborgare är jag stolt över att mitt land, som är en ny medlemsstat, avsätter samma procentandel av sin BNP till stöd för utvecklingsländer som Grekland, som har varit EU-medlem i 27 år, Portugal, som varit EU-medlem i 22 år, och Italien, som är en av gemenskapens grundande stater.

  Katrin Saks (PSE). – (ET) Jag vill tacka föredraganden för ett lägligt och välavvägt betänkande. Jag har ett antal kommentarer om frågor som tagits upp såväl under den tidigare debatten om betänkandet som under dagens debatt i kammaren.

Min första punkt handlar om idén att människors inställning till utvecklingssamarbete och humanitärt stöd i de nya medlemsstaterna är ljummen. Jag tror att ökad kunskap är mycket viktigt i detta sammanhang. I en studie som genomförts i Estland har man jämfört inställningen i dag med inställningen för tre år sedan, och också av siffrorna från tre år sedan framgår att kunskapen om utvecklingssamarbetet, inte bara inom institutionerna utan också bland allmänheten, hade ökat i sådan utsträckning att det möjliggjorde ett avsevärt budgetstöd, eller ett ökat budgetstöd, för utvecklingssamarbete.

Det är viktigt att allmänheten vet att pengarna inte försvinner ner i ett stort svart hål, utan går till specifika länder och specifika projekt. Estlands utvecklingssamarbete bygger på principen att ansvaret för utvecklingen främst ligger hos utvecklingsländerna själva: inget kan genomföras med tvång. Därför är ett nära samarbete särskilt viktigt och samarbetet mellan Estland och Georgien är ett mycket gott exempel på detta.

Jag välkomnar därför punkt 17 i betänkandet, där det anges att de största utmaningarna kommer att vara att öka budgetmedlen och kunskapen, särskilt hos allmänheten. Även om det belopp som avsattes för internationell utveckling i Estland 2006 uppgick till 0,09 procent av BNP, anser man i dag till exempel att beloppet borde höjas och vi strävar efter att nå 0,17 procent av BNP senast 2011, enligt det program för utvecklingssamarbete som antogs 2006.

Jag välkomnar att de förslag som lagts fram av mina kolleger, mina estniska kolleger, införlivades i betänkandet under utarbetandet och anser att detta är ett tecken på en grundläggande förändring varigenom de nya medlemsstaterna har omvandlats från stödmottagare till stödgivare, och jag hoppas att detta stöd fortsätter att öka.

  Liam Aylward (UEN). – (EN) Herr talman! Det är häpnadsväckande att 200 miljoner barn världen över kan beskrivas som barnarbetare. Det är en helt oacceptabel praxis. Det internationella samfundet måste samarbeta mer för att se till att internationella uppförandekoder för att bekämpa barnarbete tillämpas strikt i alla länder världen över.

Detta måste vara en central fråga inom ramen för EU:s politik för utvecklingsstöd i alla skeden. EU måste samarbeta närmare med FN, Unicef, Världsbanken, Internationella arbetsorganisationen, givare och icke-statliga organisationer för att införa korrekta strategier för att se till att enhetlig lagstiftning antas för att stoppa denna omänskliga praxis med barnarbete.

En mångdimensionell strategi behövs om barnarbete ska bekämpas effektivt världen över. Sociala tvångsskyddsåtgärder och förändringar på arbetsmarknaden behövs. Barnarbete och utbildningsfrågor är oupplösligen förbundna med varandra. Risken är större att barn som nekas tillgång till utbildning hamnar i barnarbete. Europeiska unionen, som är världens största givare av utvecklingsbistånd, måste fortsätta att vidta aggressiva åtgärder för att se till att millennieutvecklingsmålen uppfylls senast 2015, däribland det internationella samfundets mål om tillgång till utbildning för alla världens barn.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN). – (PL) Herr talman! Att hjälpa andra när man själv fortfarande behöver hjälp är verkligen ett bevis på solidaritet. Det framgår av de åtgärder som de tolv stater vidtagit som nyligen anslutit sig till Europeiska unionen, och det bör uppskattas. I november förra året visade jag vad Polen gjorde i detta hänseende genom en utställning med titeln Polish aid to the world. Så jag är mycket tacksam för Danuté Budreikaitės komplexa redogörelse för ämnet.

Syftet med millenniemålen, som vi har diskuterat i åratal, är att hjälpa människor som lever i fattigdom, däribland miljontals undernärda barn. Denna hjälp borde dock bestå i att ge dem ett fiskespö och lära dem att meta snarare än att servera dem fisken på ett fat.

Vi måste också eftersträva ett mer rättvist handelssystem med länderna i tredje världen. Givarna måste visa generositet när det gäller att skriva av skulder och vetenskapliga framsteg måste delas, särskilt inom medicin. Låt oss stödja skolorna och universiteten i dessa länder, så att deras akademiker kan arbeta för att uppfylla sina landsmäns behov. Låt oss hjälpa till att lösa bristen på dricksvatten. Vi EU-invånare utgör knappt 7,5 procent av världens befolkning, men vi står för 23 procent av världens BNI. Vi i Europa har naturligtvis egna problem, däribland ekonomiska. Men vi måste se dem i rätt perspektiv. Vi får inte vara likgiltiga inför lidandet hos dem som är hungriga, sjuka eller outbildade och som lever i fattigdom, försakelse eller livsfara.

  Reinhard Rack (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag vill bara åter ta upp en kommentar från kommissionsledamoten i hans inledande anförande, nämligen att vi inte bara borde ge utvecklingsbistånd, utan också skulle kunna och borde koppla det till allmänna frågor – inte genom den typ av maktpolitik och villkorad politik som USA och före detta Sovjetunionen en gång i tiden tillämpade och som Ryssland och Kina i dag tillämpar, utan genom att sträva efter goda styrelseformer, mänskliga rättigheter och korruptionsbekämpning. Vi borde alla framhäva dessa frågor – och jag tänker inte bara på de nya medlemsstaterna och deras politik för utvecklingssamarbete, utan på oss alla. Vi kanske borde se detta som ett lämpligt tillfälle att betona dessa frågor ytterligare.

  Jan Zahradil (PPE-DE). – (CS) Herr talman! Betänkandet är naturligtvis mycket användbart. Utvecklingen på detta område är mycket dynamisk och ligger till och med före betänkandet. I betänkandet nämns till exempel inte att vissa nya medlemsstater redan har inrättat utvecklingsorganisationer.

Jag vill dock tala om något annat. Jag vill avfärda den allmänt vedertagna myten att de nya medlemsstaterna inte har någon erfarenhet på detta område. Vi har denna erfarenhet, även om vi vann den när Europa var delat, bakom järnridån, i en annan regim när allt var ideologiskt och politiskt motiverat. Faktum kvarstår att vi brukade bygga kraftstationer och bryggerier, och ge jordbruksstöd till utvecklingsländer. Vi har förresten fortfarande skulder att indriva sedan dess och vissa av dem är rätt stora, men det spelar ingen roll nu. Vi har helt enkelt kunskapen. Jag vill se den användas. Jag vill också använda detta tillfälle för att be kommissionen att sluta betrakta de nya medlemsstaterna som om de inte vore torra bakom öronen, och i stället använda deras befintliga kunskap effektivt.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). – (CS) Herr talman! Jag vill ta vid där min kollega Jan Zahradil slutade. Han har helt rätt. Tjeckoslovakien, liksom andra länder i Sovjetblocket, var tidigare aktivt i utvecklingsländerna. Vårt land bidrog framgångsrikt till att hjälpa ekonomierna i dessa länder och vi kan nu använda oss av denna potential.

Det finns dock även vissa negativa aspekter, på grund av att externa tillväxtresurser aldrig kan ersätta interna resurser: de ekonomier som befinner sig i denna situation är ofta oförmögna att utvecklas inifrån.

För ett tag sedan, faktiskt för rätt länge sedan, skrev Gunnar Myrdal sin bok ”Asian Drama”. I boken ställer han optimismen efter andra världskriget i till exempel Afrika mot pessimismen i de asiatiska länderna. I dag är situationen en helt annan. Många asiatiska länder uppvisar en stark tillväxt medan Afrika endast drar till sig 2 procent av världsinvesteringarna och ekonomierna i många av de afrikanska länderna har stora problem.

Det finns också en koppling till beteendet hos de styrande eliterna i dessa två regioner, som stod i skarp kontrast till varandra. I en fransk studie jämförs beteendet hos dessa eliter och det framgår att medan den asiatiska eliten investerade i ekonomin hamstrade den afrikanska eliten de resurser som hade skapats och avlägsnade dem från sina egna territorier.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag måste naturligtvis börja med att tacka alla talare för den mycket höga kvaliteten i deras bidrag och för relevansen hos de frågor som diskuterats, vilka i hög grad motsvarar de frågor jag vill ta upp. Jag vill också redan från början tacka det slovenska ordförandeskapet, som har gripit sig an frågan med en anmärkningsvärt uppfriskande inställning: ordförandeskapet försöker att uppmuntra och stimulera reflexionerna om utvecklingspolitiken i de nya medlemsstaterna och har redan anordnat två oerhört produktiva möten för att diskutera dessa frågor.

Vad gäller kommentarerna om stödnivåerna – det vill säga om vilka belopp som behövs – förstår jag fullt ut de nya medlemsstaternas problem. Jag vill dock påminna er om att det finns många alternativa sätt att delta och använda kunskapsöverföring, vilket kostar mycket lite, och det har ni faktiskt redan själva generellt påpekat. Jag hörde att en talare till exempel nämnde projekt för utbildningssamarbete. Att sända instruktörer eller lärare till afrikanska länder kostar naturligtvis relativt lite, men det är dock ett oerhört viktigt bidrag till dessa länder.

Den bakomliggande frågan, om huruvida de nya medlemsstaterna inte snarare borde investera i sitt eget grannskap – grannskap är kanske inte det bästa ordet och jag kan tänka mig ett bättre ord – snarare än att investera i Afrika, är enligt min mening fel fråga. Jag inser fullt ut att investeringar i grannskapet uppenbarligen är mer attraktivt och lättare att motivera och att det är mer tilltalande för såväl den allmänna opinionen i era länder som för de potentiella partnerna i utvecklingsländerna. Det ena tillvägagångssättet utesluter dock inte det andra, och det utgör ett ganska så exceptionellt utbildningsexempel för unga människor att se att en nation beslutar sig för att utöka sitt stödåtagande till Afrika, att öppna upp sig för Afrika, eftersom det är ett uttryck för värderingar som är både europeiska i den bredaste bemärkelsen samtidigt som de är universella. Låt mig vidare säga att de argument utifrån vilka jag propagerat för att de nya medlemsstaterna ska vara närvarande i Afrika är det faktum att några av era länder redan har erfarenhet därifrån, och att erfarenheten allmänt sett har lämnat tämligen positiva spår, framför allt när det gäller konstruktionen av vissa stater och vissa statliga organ och den verkliga sakkunskap som erhållits.

Min andra punkt är att Afrika inte är inne på rätt spår för att nå millenniemålen. Målen kommer att nås i alla utvecklingsländer förutom i Afrika. Så jag hävdar utifrån detta att det ingår i vårt ansvar, vårt delade ansvar, att inte minska investeringarna i Afrika och jag vill återigen, liksom en av talarna, betona att investeringar kan bevaras genom utbyte av sakkunskap. Att ge våra universitet och högskolor och de kommunala och lokala myndigheterna uppmutran eller incitament att delta i utbytena med utvecklingsländerna är naturligtvis ett mycket billigt sätt som dessutom är effektivt. Jag måste också säga att jag mycket gärna erbjuder företrädare för de”nya” medlemsstaterna att följa med mig på några av mina uppdrag. Jag tror att det är oerhört viktigt att de själva ser inte bara vad som står på spel utan också de verkligt tragiska situationer som vissa länder och folk befinner sig i.

Jag vill avsluta med en aspekt som har stor potential att tillföra ett mervärde – förmodligen större än potentialen i vissa av våra länder, vilket har påpekats – nämligen hela området med samhällsstyrning. Vad menar vi egentligen med samhällstyrning när allt kommer omkring? Samhällsstyrning är en stats förmåga att utföra sina viktigaste suveräna funktioner och att tillhandahålla sitt folk grundläggande sociala tjänster. Jag tror att ni kan bidra med enormt mycket på detta område: det vill säga med allt som behövs för att bygga en stat och – för att betona något som påpekades av Alexander Lambsdorff tror jag – med allt som rör resan från en övergångsperiod till konstruktionen av en stat eller av mer definitiva strukturer. Jag tänker då på skatteindrivning, på inrättandet av en lokal förvaltning och på subsidiaritets- och decentraliseringsprinciperna. Alla dessa aspekter har naturligtvis grundläggande betydelse när det gäller att konstruera stater som verkligen kommer att kunna ta hand om sitt folk, och det är uppenbart att ni kan spela en viktig roll i detta hänseende.

Jag tror att det vore nyttigt – och det är något jag kommer att föreslå – att uppmana de tolv ”nya” medlemsstaterna att arbeta med kommissionen på grundval av programmet för tionde Europeiska utvecklingsfonden. För närvarande har vi mer eller mindre slutfört programplaneringen för tionde Europeiska utvecklingsfonden, och det vore bra att göra de nya medlemsstaterna delaktiga i arbetet med att för varje land bestämma hur de på bästa sätt skulle kunna delta i arbetet. Vi skulle till exempel kunna be dem att erbjuda utbildning på områdena för rättskipning, förvaltning eller utbildning, eller så skulle de kunna ombes att tillgängliggöra vissa experter. Vissa av de nya medlemsstaterna har till exempel expertis på området för e-förvaltning och denna typ av expertis efterfrågas i hög grad i vissa afrikanska länder. Därför lägger jag fram mitt förslag. Jag tror att denna diskussion har varit viktig och jag erkänner att det finns vissa mycket användbara alternativ att utforska. Med detta sagt vill jag föreslå att om vi verkligen vill vara effektiva och se till att saker och ting går framåt borde vi planera in ett möte med företrädare för de tolv berörda länderna mycket snart och aktivt ta itu med dessa frågor, så att vi faktiskt kan lägga fram gemensamma program under de kommande veckorna. Jag anser att detta är ett tillfälle som vi inte har råd att missa.

Ni talade slutligen om villkorlighet och jag förstår denna synpunkt fullt ut. Allt som rör värderingar, mänskliga rättigheter, respekt för de mänskliga rättigheterna och korruptionsbekämpning är naturligtvis viktigt, det håller jag med om, men i vissa fall kan det vara svårt och till och med motverka sitt syfte att koppla utvecklingsbiståndet – eller villkora det med – det strikta iakttagandet av sådana värderingar, hur viktiga de tveklöst än är för oss. Vi måste inse att om vi inför en värderingsrelaterad koppling eller ett villkor i länder där denna typ av krav inte respekteras kommer det i första hand att skada dessa länders vanliga invånare. Vårt svar på problemet, i länder där goda styrelseformer inte respekteras, är att samarbeta med särskilda aktörer, antingen indirekta lokala aktörer eller icke-statliga organisationer eller organ som företräder FN. Vi ger endast budgetstöd till länder som kan garantera en miniminivå med goda styrelseformer. Jag tror inte att det råder något tvivel om att vi är på samma våglängd vad gäller det tillvägagångssättet. Vad gäller de värderingar som jag nämnt är detta de värderingar som vi ständigt framför. Vi försöker alltid att främja och lyfta fram dessa värderingar genom politisk dialog. Att tillämpa en strikt villkorlighet är dock svårt om vi verkligen vill hjälpa folket på plats, och det är trots allt huvudsyftet.

  Danutė Budreikaitė, föredragande. – (LT) Jag vill uppriktigt tacka alla som har deltagit i diskussionen och som har ställt sig bakom mitt betänkande. Jag vill också tacka alla ledamöter i utskottet för utveckling för att de enhälligt röstade för betänkandet.

Jag vill ta upp flera frågor. De ”nya medlemsstaterna” – namnet fortsätter faktiskt att på något sätt vara nödvändigt i vissa fall, eftersom det gör det lättare att skilja på de ”gamla” medlemsstaterna och de som anslöt sig till EU efter två utvidgningsrundor, på grund av deras särskilda historiska bakgrund och kanske det faktum att de är fattigare än de äldre medlemsstaterna.

Jag vill nämna erfarenheterna från politiken för utvecklingssamarbete. Denna politik började ursprungligen att tillämpas 1958. De centraleuropeiska länderna –Tjeckien, Slovakien och andra – har haft mer erfarenheter av att delta i utvecklingssamarbetet. De baltiska staternas deltagande var mycket mer begränsat. Mitt land deltar dock för närvarande i tillhandahållandet av oceanografiskt stöd till Mauritius, som är ett afrikanskt land. Framstegen är tydliga.

Varför betonar jag den ”östliga” dimensionen och ”länderna i öst”? Därför att de råkar vara mycket viktiga grannar för oss. Det är meningslöst att försöka avgränsa grannskaps- och utvecklingspolitiken eller att låta politikerna diskutera deras innehåll. Dessa begrepp hänger samman. I vårt grannland Vitryssland lever vissa människor på mindre än två dollar om dagen. Vilken grupp av länder tillhör då Vitryssland? Dessa länder är också underutvecklade och ber om hjälp, och insisterar på att få stöd. Vi vill att alla våra grannar ska ha en hygglig levnadsnivå. Vi tycks därför eftersträva samma globala mål.

Vi deltar i arbetet med att hjälpa de afrikanska länderna med att bekämpa fattigdomen, minska migrationsnivån, öka livskvaliteten, stimulera ekonomin, göra det möjligt för dem att bekämpa sjukdomar och bli självständiga. Samtidigt som vi hjälper grannländerna att bekämpa fattigdomen och ger en hjälpande hand närhelst vi kan och har den relevanta kunskapen, hjälper vi till att skapa en stabilisering i hela Europa och på Balkan. Jag vill tacka er alla för att ni deltagit i diskussionen och för ert stöd.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Sebastian Valentin Bodu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Även om det förslag till betänkande som diskuteras har ambitiösa mål tror jag att det blir svårt att nå en gemensam politik inom en nära framtid, också principiellt. Även om vi alla utgör en stor familj har varje EU-medlemsstat sina egna prioriteringar när det gäller vilka länder eller geografiska regioner som det regionala utvecklingssamarbetet för närvarande omfattar, och när det gäller de prioriteringar som motiveras av ekonomiska, geopolitiska, etniska eller historiska intressen etc., och detta mönster kommer förmodligen inte att gå att ändra i någon större utsträckning. Den aktuella händelsen med Kosovos självständighetsförklaring visade på en bristande enighet mellan medlemsstaterna och på samma sätt kommer förmodligen samma åsiktsmångfald att finnas när vi diskuterar situationen för våra grannar utanför gemenskapen. Det stämmer att ett stort steg togs i och med utnämnandet i enlighet med Lissabonfördraget av en hög EU-representant för utrikesfrågor. På grund av avsaknaden av tydliga regler för fastställandet av gemenskapsprioriteringarna kommer dock varje medlemsstat att försöka främja och fokusera på utvecklingspolitik, däribland en ekonomisk politik (bidragen från EU:s budget), för de regioner utanför gemenskapen som sammanfaller med deras egna prioriteringar.

ORDFÖRANDESKAP: MARTÍNEZ MARTÍNEZ
Vice talman

3. Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande från Feleknas Uca för utskottet för utveckling om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (2007/2182(INI)) (A6-0035/2008).

  Feleknas Uca, föredragande. − (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! För fem dagar sedan firade vi 100-årsjubileet för Internationella kvinnodagen. Mycket har uppnåtts, men det finns ändå inget som tyder på lika möjligheter i världens fattigaste länder. Kvinnors och flickors mänskliga rättigheter är fortfarande långt ifrån ett okränkbart, ingående och odelbart inslag i de universella mänskliga rättigheterna, vilket FN krävde i sin Wiendeklaration från 1993.

I mitt betänkande behandlar jag i detalj kvinnors och flickors situation i utvecklingsländer och jag har också undersökt hur EU:s utvecklingssamarbete kan ge dessa kvinnor ett bättre liv. Låt mig bara citera ett antal fakta och siffror.

Två tredjedelar av alla analfabeter i världen är kvinnor. Över 40 procent av Afrikas kvinnor har inte gått i grundskola. I Afrika utgörs 52 procent av den totala befolkningen av kvinnor, men kvinnorna utför 75 procent av jordbruksarbetet och producerar och saluför 60–80 procent av livsmedlen.

I kommissionens uppdaterade strategi för kvinnors jämlikhet och deltagande i utvecklingssamarbetet hanteras viktiga områden, och förslag om konkreta åtgärder för att främja jämställdheten läggs fram. Strategins dubbla tillvägagångssätt, att göra integreringen av jämställdhetsperspektivet mer effektiv och också att föreslå separata åtgärder för att främja jämställdheten, ska välkomnas. Jag välkomnar också de 41 praktiska åtgärderna på områdena för ansvarig samhällsstyrning, sysselsättning, ekonomi, utbildning, hälsa och våld mot kvinnor. I mitt betänkande har jag dock kritiserat flera punkter. Låt mig kort diskutera de viktigaste.

Jag anser att bekämpning av traditionella former av våld borde ligga till grund för åtgärderna för att bekämpa våld mot kvinnor. För det andra måste jag säga att jag är tämligen förbluffad över att man i strategin underlåter att nämna de europeiska partnerskapsavtalen. Ingen hänvisning görs till sambandet mellan att stärka kvinnors roll och de ekonomiska avtalen mellan EU och AVS-staterna. Vad gäller kvinnors specifika situation i konflikter beklagar jag att man i strategin underlåter att kommentera den specifika roll som kvinnor spelar i vad som kallas svaga stater och i de minst utvecklade länderna. Särskild uppmärksamhet bör också fästas på kvinnors reproduktiva hälsa och sexuella rättigheter i utvecklingsländer.

Jag beklagar innerligt att merparten av ändringsförslagen återigen endast handlar om att avskaffa stycken ur betänkandet som innehåller krav på att kvinnor ska ha rätt att fritt och självständigt bestämma över sin kropp och sitt liv. Jag vill inte låta skrytsam, men mitt betänkande borde inte begränsas till den frågan. I detta sammanhang välkomnar jag Kathalijne Buitenwegs ändringsförslag för Gruppen De gröna och tackar henne för hennes viktiga bidrag.

Vad gäller reproduktiv hälsa vill jag nu bara säga följande: alla kvinnor har rätt att fritt och självständigt bestämma över sin kropp och sitt liv. Kvinnors fulla tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa är en förutsättning för att nå jämställdhet. Så länge som kvinnor förnekas detta kommer andra att bestämma över kvinnors kroppar och liv. Ingen som verkligen bryr sig om Europas humanistiska tradition, med våra gemensamma värderingar och med respekten för de mänskliga rättigheterna, kan väl vilja det!

(Applåder)

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Låt mig börja med att gratulera föredraganden till denna oerhört noggranna granskning av ett mycket viktigt tvärfackligt ämne. Ökat deltagande för kvinnor i ekonomin och en rättvis maktfördelning mellan kvinnor och män är faktiskt förutsättningar för utveckling. Om vi inte kan garantera jämställdhet i utvecklingen kommer vi aldrig att nå varken millenniemålen eller en hållbar ekonomisk tillväxt.

Varför utgör kvinnor i Afrika söder om Sahara endast 34 procent av arbetskraften i den reguljära sysselsättningen? Varför utgör dessa kvinnors inkomster endast 10 procent av de totala inkomsterna och varför äger kvinnor endast 1 procent av tillgångarna? Dessa frågor är uppenbarligen oerhört viktiga. Och varför, liksom er föredragande påpekar, utgör kvinnor 70 procent av de 1,3 miljarder människor som lever i absolut fattigdom? Här målas en bild upp av en mycket speciell sorts tragedi som är oupplösligen förbunden med att vara kvinna. Tyvärr måste vi besvara alltför många sådana frågor. Inte ens i Europa och inte ens i våra medlemsstaters nationella parlament, med deras rimligen höga nivåer med kvinnligt deltagande, finns någon garanti för att kvinnors prioriteringar alltid kommer att tas upp.

Vad gäller vår politik för våra partnerländer inser vi behovet av att inleda verkligt genomgripande politiska dialoger. Jag kan tala om för er att dialogen om jämställdhetsfrågan inte alltid är okomplicerad: den kan till exempel handla om att bidra till att säkra könsuppdelad statistik, eller att betona att budgeteringen i högre grad ska beakta den sociala sektorn, för i många fall är utbildning och hälsa inte verkliga prioriteringar, även om det är välkänt att kvinnors utbildning och hälsa är centrala för utvecklingen.

Alla dessa frågor är centrala i meddelandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet, som antogs av kommissionen den 8 mars 2007. Den politik som det redogörs för i meddelandet utgör ett svar på de åtaganden som gjorts inom Europeiska samförståndet om utveckling vad gäller jämställdhet i all vår politik och våra förfaranden på samarbetsområdet. Meddelandets syfte är att utarbeta en europeisk vision och att erbjuda ett fast stöd för främjandet av jämställdheten i alla utvecklingsregioner och utvecklingsländer.

Meddelandet utgör också en vägledning för nya stödmetoder, däribland budgetstöd. Jag motsätter mig här den kritik som framförs i ert betänkande, eftersom jag anser att budgetstöd erbjuder nya tillfällen att verkligen främja jämställdheten. Varför är det så? Jag har redan vid ett flertal tillfällen redogjort för varför jag, så långt som möjligt, har förespråkat budgetstöd. Om vi ger budgetstöd skulle vi få ett ojämförbart större inflytande i den politiska dialogen med de berörda partnerländernas myndigheter. Det skulle till exempel göra det möjligt för oss att diskutera politiska alternativ och bland annat behovet av att bättre främja kvinnors potential i ett lands ekonomiska och sociala utveckling. Dessutom bygger vårt stöd i sådana fall på bekräftelse av påtagliga resultat som lagts fram eller som framgår genom indikatorer som alltid är könsspecifika och därför tydligt betonar eventuella klyftor mellan könen. De mål som vi använder för att mäta ett lands resultat är i linje med millenniemålen och är till största delen i hög grad relevanta för att förbättra kvinnors levnadsvillkor. Dessa mål inkluderar, för att bara nämna några, fler flickor i skolan och fler kontroller under graviditeten. De framsteg som ett land gör mot att nå dessa mål är grunden för Europeiska kommissionens utbetalning av olika stora budgetstöd.

En av talarna i debatten nämnde en form av villkorlighet. När man inleder budgetstöd kan man naturligtvis i viss mån tvinga partnerlandet att respektera kriterier och iaktta vissa villkor. När det gäller positivt inflytande är effekten större än utan budgetstödets mekanismer. Men hur det än är med den saken är jag redo att fortsätta denna diskussion i andra sammanhang. Jag är dock djupt övertygad, utifrån mina erfarenheter hittills, om att budgetstöd då det är möjligt naturligtvis är ett mycket mer effektivt tillvägagångssätt.

I ett antal år har vi använt oss av en tvåspårsstrategi. Till att börja med integrerar vi jämställdhetsfrågan i alla våra politiska linjer och åtgärder, däribland som en del av arrangemang för budgetstöd och i den politiska dialogen med våra partner. En av följderna av detta tillvägagångssätt är behovet av att utbilda de kolleger som deltar i delegationerna i könsrelaterade frågor. Sedan 2004 har över tusen kolleger fått särskild ”genusutbildning” och vi har nu inrättat en hjälpcentral för genusfrågor för att fullfölja denna utbildning i framtiden. För det andra finansierar vi specifika åtgärder för att främja jämställdhet.

Åtgärder av denna typ ingår i vissa nationella vägledande program, men vad som är viktigare är att det också finns tematiska program som kompletterar det geografiskt baserade samarbetet. Programmen ”Investera i mänskliga resurser” och ”Mänskliga rättigheter och demokrati” innehåller särskilda inslag för att främja jämställdheten. För programmet ”Investera i mänskliga resurser” har 57 miljoner euro avsatts för riktad ”genusverksamhet” mellan 2007 och 2013, vilket är ett årligt genomsnitt som är ungefär tre gånger så stort som våra utgifter fram till 2006. Jämställdheten integreras naturligtvis också i andra tematiska program för utbildning, hälsa och jordbruk och förvisso för miljö och kultur.

Det är sant att vi fortfarande har en lång väg kvar, men jag är övertygad om att vi, genom ett gemensamt åtagande om att främja jämställdheten och viktigast av allt, i samarbete med kvinnorna i utvecklingsländerna, kan bekämpa fattigdomen och skapa mer rättvisa samhällen.

  Gabriela Creţu, föredragande av yttrande för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − (RO) Kära kolleger! Jag ser att betänkandet redan har provocerat fram reaktioner. Vi hoppas att det är ett bevis på dess politiska relevans.

Kommissionens meddelande var en mycket god förutsättning och parlamentet lade till användbara inslag. Jag vill bara förklara den princip som ligger till grund för denna ståndpunkt. Syftet var tydligt, eftersom vi stöder kvinnors roll i utvecklingssamarbetet. Förutom argumenten om jämställdhet finns det tillräckliga bevis för att kvinnor är en god investering eftersom de är utmärkta på att skapa bättre resultat.

Men hur blir vi så effektiva som möjligt när det gäller att nå målet? Vi skulle ha kunnat begära stränga kriterier från mottagarstaterna om att stärka kvinnors position. Sådana kriterier finns faktiskt redan. Vi kan dock också förvänta oss ett begränsat gensvar, en bristande expertkunskap och administrativ kapacitet, en brist på formella åtaganden i de strategiska utvecklingsplanerna och ett bristande genomförande av dessa åtaganden. Icke-genomförande av åtagandena kan leda till att stödet minskas eller upphör. Det skulle inverka negativt på slutmottagarna, och kvinnorna skulle få betala för regeringarnas inkompetens, och det vill vi inte.

Under dessa förhållanden väljer vi att betona förenligheten med de krav som vi kontrollerar och för vilka vi kan vidta åtgärder. Därför ber vi kommissionen och medlemsstaterna att garantera en samstämmighet mellan den övriga gemenskapspolitiken och utvecklingspolitiken. Annars kan vissa aspekter av den inhemska handelspolitiken eller den gemensamma jordbrukspolitiken få en negativ inverkan på våra mål.

Med tanke på de betydande skillnaderna i fråga om genusfrågan i medlemsstaternas politik, anser vi att utarbetandet av Europeiska kommissionens färdplan för jämställdhet inom unionen är en förutsättning för en verklig och effektiv användning av kvinnor när det gäller att utveckla utvecklingssamarbetet, vilket är en politik som främst styrs av medlemsstaterna. De nya verktygen för stödbeviljande tycks ha minskat uppmärksamheten på kvinnor.

Vi kräver en utvärdering av kvinnors könsinflytande och lämpliga korrigeringsåtgärder inom ramen för de skyldigheter och den öppenhet om medlens användning som föreligger gentemot EU-medborgarna.

  Anna Záborská, för PPE-DE-gruppen. – (SK) Att utarbeta betänkandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor kan inte ha varit lätt, vilket framgår av dess omfattning.

Även om jag inte håller med om allt i betänkandet från er kollega Feleknas Uca, vill jag gratulera henne till konsekvensen och korrektheten i hennes inställning till denna fråga. När vi diskuterar denna fråga borde vi betona vårt stöd för kvinnors värdighet och deras betydelse när det gäller att agera för samhällets gemensamma bästa.

I utvecklingsländerna (men inte bara där) utsätts många kvinnor för diskriminering och våld, de arbetar ofta under dåliga förhållanden och för låga löner, saknar grundläggande hälsovård, arbetar alltför många timmar, förnedras och utsätts för fysiska övergrepp. Det är skälet till den otillräckliga utvecklingen. Alla dessa faktorer inverkar också på kvaliteten på deras familjeliv. Att stimulera utvecklingen och öka jämställdheten för att främja freden på 2000-talet är konkreta åtgärder som kan bidra till att förbättra situationen om vi vidtar dem. Vi måste ständigt, kompromisslöst och vid varje tillfälle fördöma det sexuella våld som kvinnor och unga flickor ofta utsätts för. Vi måste uppmuntra utvecklingsländerna att anta lagar som ger kvinnor ett effektivt skydd.

Till förmån för respekten för varje individ måste vi också fördöma en mycket utbredd kvasikultur som leder till systematiska sexuella övergrepp och som fördärvar också mycket unga flickors värdighet genom att de tvingas att bjuda ut sina kroppar för att därigenom bidra till de miljardvinster som sexindustrin drar in. Deras kunder kommer tyvärr oftast från de civiliserade delarna av världen, däribland Europeiska unionen. Kvinnorna i militära konfliktområden utsätts systematiskt för våldtäkt i politiska syften.

Jag uppskattar att det finns kvinnorörelser som arbetar för att öka kvinnors värdighet. När vi diskuterar frågan om att hjälpa kvinnorna i utvecklingsländerna får vi inte glömma att förutom ekonomiskt stöd från utvecklingsfonderna finns det ett verkligt nätverk av religiösa organisationer och välgörenhetsorganisationer. Detta initiativ har i många år åtnjutit stöd från lokala kyrkor, genom parallella planer och informella mikrolån till de fattiga. Det är mycket uppmuntrande att se fattiga kvinnors tålmodiga, ärliga och hårda arbete belönas på detta sätt. Detta måste också få stöd genom en reform av de strukturer som bidrar till att öka framgången för nya initiativ.

Kvinnor måste ges lika möjligheter, en skälig lön, lika möjligheter på sysselsättningsstegen, lika tillgång till utbildning på alla nivåer, tillgång till hälsovård och jämställdhet i familjefrågor. Kvinnors delaktighet i politiken kräver mod men de framsteg som kvinnor gör i utvecklingsländerna är framsteg för oss alla.

  Anne Van Lancker, för PSE-gruppen. – (NL) På min grupps vägnar vill jag säga att vi uttryckligen stöder Feleknas Ucas betänkande och gratulerar kommissionsledamoten till denna genusstrategi. Praktiskt taget alla länder undertecknade millennieutvecklingsmålen för åtta år sedan. Halva tiden har redan gått och det ser ut som om merparten av målen inte kommer att nås i Afrika.

Kvinnor spelar en avgörande roll när det gäller att bekämpa fattigdomen, men de har fortfarande inte lika tillgång till utbildning, hälsovård, sysselsättning eller egendomsägande. Deras sociala status är låg och våldet mot kvinnor är utbrett. Samtidigt ignoreras kvinnor helt enkelt fullständigt i merparten av våra partnerländers strategiska program. Så genusdimensionen måste verkligen få en central roll i den politiska dialogen med våra partnerländer och kvinnoorganisationerna måste göras delaktiga i utarbetandet av politiken.

Jag tycker att det är avskyvärt att kollegerna från PPE- och UEN-grupperna vill avskaffa betänkandets raka formuleringar i fråga om sexuell och reproduktiv hälsa, för om kvinnor kan fatta beslut om sina egna kroppar och besluta om och när de ska få barn, kommer det inte bara att rädda miljontals kvinnors liv utan barnen kommer också att få fler möjligheter och samhällena kommer att stärkas. Alla som förnekar det undergräver det samförstånd om befolkning och utveckling som det internationella samfundet ställde sig bakom 1994, och det kommer vi inte att tillåta.

En sista sak: Jag stöder till hundra procent Gruppen De grönas krav på ett europeiskt sändebud för kvinnors rättigheter. Ett sändebud för kvinnor kommer att ge världens kvinnor ett ansikte och en röst i Europa och i dess regeringar och kan också vid tillfälle påminna kommissionsledamöterna om deras åtaganden.

  Renate Weber, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor är värderingar och principer som vi alla hyllar i Europeiska unionen. Som sådana måste de definitivt delas med utvecklingsländerna inom ramen för det befintliga samarbetet. Vi har alla ett enormt ansvar när vi tar upp dessa frågor eftersom vi skulle bli moraliskt utstötta om vi använde dubbla måttstockar och vi skulle säkerligen förlora vår trovärdighet. Jag tänker nu särskilt på de ändringsförslag som lagts fram för omröstning i dag, vilka är samma ändringsförslag som förkastats av utskottet för utveckling.

Jag är rädd för att vi riskerar att använda olika måttstockar när vi å ena sidan framför dessa värderingar för våra utvecklingspartner och när vi å andra sidan använder dem inom Europeiska unionen. Vi har inte råd att utesluta hänvisningar till de reproduktiva rättigheterna i detta betänkande eftersom detta är en grundläggande fråga när vi talar om att främja kvinnors rättigheter och ökade medinflytande.

Liksom det korrekt betonas i betänkandet är det en förutsättning för att nå jämställdhet att kvinnor fullt ut åtnjuter sin sexuella och reproduktiva hälsa och sina rättigheter på detta område. Skyddet av de reproduktiva rättigheterna, som t.ex. familjeplanering om tidpunkten för och intervallet mellan födslar, och beslutsfattandet i fråga om reproduktion utan diskriminering, tvång eller våld, ger kvinnor frihet att delta mer fullständigt och jämställt i samhället.

Vi kan inte möta våra partner endast på halva vägen och samtidigt hävda att vårt mål är mer hälsosamma och starkare kvinnor som kan delta aktivt och jämställt i samhället. Ursäkta mina hårda ord, men för mig är detta rent hyckleri. Vi kommer inte att nå dessa mål om vi börjar med att utesluta centrala frågor eller ge en annan bild av våra principer, en bild som skiljer sig från hur det ser ut här hemma.

I dagens värld är det ingen enkel uppgift att främja jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingsländerna. För att nå dessa mål krävs ett genuint engagemang och verkliga åtgärder och framför allt att vi håller vårt ord i våra förbindelser med utvecklingsländerna.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! 750 miljoner kvinnor lever i fattigdom, och dessa kvinnor kämpar för sin egen överlevnad och för sin familjs överlevnad. Som européer måste vi kämpa vid deras sida för deras rätt till ett bättre liv. Kvinnors roll är ovärderlig, men ändå värdesätts inte deras förmåga och potential. Deras tillgång till utbildning, arbete och egendom är strängt begränsad. Det borde vara en av EU:s främsta uppgifter att se till att kvinnor placeras i centrum för utvecklingsarbetet inom EU. Som saker och ting ser ut resulterar vår politik alltför ofta i att kvinnors redan låga status sänks, och därför är jag mycket glad över Feleknas Ucas betänkande.

Det är viktigt att inte försvaga detta betänkande, liksom många i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och i Gruppen Unionen för nationernas Europa försöker att göra genom sina ändringsförslag, vilka skulle avskaffa alla diskussioner om kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter. Liksom redan sagts många gånger är dessa rättigheter avgörande för att göra det möjligt för kvinnor att ta ansvar för sitt eget och därmed sina familjers liv. Detta är ofta en fråga om liv eller död för dem. Kvinnor måste ha rätten och möjligheten att säga ”nej” för att undvika våld och för att få utbildning och en möjlighet att etablera sig själva. Detta är avgörande om vårt utvecklingsbistånd ska leda till utveckling, och det är både omoraliskt och dumt att inte placera kvinnor i centrum för detta arbete.

Den politiska viljan saknas tyvärr så klart – vilket också har nämnts – och därför stöder många av oss ett förslag om att utnämna en hög EU-representant för kvinnor. Han eller hon borde se till att kvinnor deltar i det politiska och sociala arbetet världen över, och göra det inflytande gällande som kvinnor borde ha som hälften av världens befolkning. Kvinnor får inte göras till offer eller betraktas som eländiga stackare. Det är nödvändigt för oss alla att de jämställs med oss alla.

  Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Vad kan jag säga? Kommissionen ska ha all heder för ett välstrukturerat meddelande i vilket man för första gången lägger fram en europeisk strategi för jämställdhet inom utvecklingssamarbetet, vilket dessutom är förenligt med kraven från stora kvinnogrupper som vägrar att vara offer. Vi vägrar tvärtom att vara offer och är huvudpersoner i våra liv och för vår sexualitet och det är vi som beslutar vilken typ av samhälle vi vill leva i: ett samhälle där vi kan hantera och stoppa diskriminering, orättvisor, våld och militariseringen av stater och sinnen.

Feleknas Uca ska också ha all heder av sitt betänkande, som i större detalj tittar på och behandlar de aspekter som kommissionen inte har beaktat, vilket jag tycker att kommissionen borde erkänna. Jag behöver här inte upprepa statistiken om kvinnor som lever i yttersta misär, kvinnor som är analfabeter och som har drabbats av aids eller malaria och de många kvinnor som utsätts för fysiskt och sexuellt våld, särskilt i sina hem, också i Europa.

Det är praktiska åtgärder som räknas: samhällsstyrning, utbildning, hälsa, våld mot kvinnor, tillgången till egendom och arbete och, liksom Feleknas Uca säger, en ekonomisk politik och en handelspolitik inom EU som inte strider mot utvecklingspolitiken.

Vad som behövs är en mycket starkare politik för att integrera jämställdhetsperspektivet och det kräver stora åtaganden i fråga om finansiella och mänskliga resurser för kommissionens delegationer och de projekt som har stor betydelse, som t.ex. mikrokrediter. Detta är praktiska åtgärder som kan göra det möjligt att skapa permanenta förbindelser med kvinnorörelser i lokala och nationella situationer, med nätverk av kvinnor från olika länder som för kampanjer mot ökenutbredning, för brådskande konfliktlösning och för rätten till hälsa, bostäder och vatten.

Jag vill säga något om de ändringsförslag som syftar till att avskaffa hänvisningarna till de olika internationella strategierna – från Kairo till Maputo – för kvinnors reproduktiva hälsa och fria reproduktiva rättigheter. Att försvara livet är heligt. Rätten till liv innebär dock att det inte får finnas någon tvekan om att införa utvecklingspolitik som kan …

(Talmannen avbröt talaren.)

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! I betänkandet om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet hanteras de problem som kvinnor i t.ex. afrikanska och asiatiska länder upplever. I betänkandet fastställs en strategi med åtgärder för olika kategorier: jämställdhet, det politiska systemet, sysselsättning, utbildning, hälsa och våld mot kvinnor.

Liksom vi vet är lika rättigheter för män och kvinnor en viktig aspekt av den sociala utvecklingen, som i vår europeiska civilisation har skrivits in i grundläggande förordningar om respekten för de mänskliga rättigheterna och alla människor. Men lika rättigheter och icke-diskriminering av kvinnor är inte det enda villkoret för social utveckling. Det finns en hel rad faktorer som är viktiga för sociala framsteg, som omfattar respekten för etiska och moraliska principer som garanterar en avsevärd minskning av exploatering, våld, svek och andra former av manipulation, däribland diskriminering och förtryck av kvinnor.

De dramatiska levnadsförhållandena för kvinnor i afrikanska länder är resultatet av en politik med plundring av naturresurser och av internationella företags spekulationer, som berikar sig själva på bekostnad av lokalbefolkningens liv och hälsa. Budgetstöd och andra EU-program kommer inte att kompensera för förlusterna på grund av en exploaterande ekonomi. Också etisk relativism främjar sexuell exploatering och spridning av sexuellt överförbara sjukdomar. Den sexuella frihet som det propageras för berövar kvinnor deras värdighet genom att de reduceras till sexobjekt, vilket uppmuntrar till våld. Kvinnors situation kommer att förbättras inte genom ökad finansiering av preventivmedel och aborter, utan genom finansiellt stöd till familjer, särskilt familjer med många barn, så att utbildning och utveckling möjliggörs och så att hälsovården och det sociala skyddet förbättras, särskilt för gravida kvinnor. Utbildade kvinnor med ledarskapsegenskaper eller en önskan att delta i politiken bör naturligtvis kunna vara valbara kandidater och använda sina psykiska och fysiska säregenskaper för att bredda åsiktsspektrumet om frågor av vikt för inte bara kvinnor och barn.

Integreringen av jämställdhetsperspektivet som ett centralt begrepp – vilket har gett oss pappaledigheten bland annat – har redan gett de väntade resultaten, eftersom svenska fäder inte är ensamma om att föredra älgjakt och att läsa tidningen framför barnpassning. Förtrycket med sexuella angrepp som sprids genom massmedierna påverkar ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Filip Kaczmarek (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Feleknas Ucas betänkande handlar om den viktiga frågan med jämställdhet inom utvecklingssamarbetet. Föredragandens tveklöst positiva intentioner undergrävs tyvärr genom en omåttlig och kontroversiell presentation av frågan om hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter. Denna fråga bör inte behandlas som en kontroversiell fråga, men i betänkandet används det paradoxala språk som så ofta används inom Europeiska unionen. Det är just denna märkliga språkanvändning som distanserar EU från sina medborgare och omvandlar unionen till en oförståelig och alienerad byråkratisk apparat. Det är också så vi skapar och när EU-motståndare.

Jag hoppas därför att PPE-DE-gruppens ändringsförslag kommer att godkännas av parlamentet. Varför? För att författaren till och förespråkarna av detta betänkande med begreppet ”hälsa och reproduktiva rättigheter” menar motsatsen till vad dessa ord faktiskt innebär. ”Reproduktiva rättigheter” innebär inte en begränsning av reproduktionen. Vad vi gör är att använda en positiv benämning för något som har negativa följder, nämligen att begränsa reproduktionen. Det är totalt vilseledande.

De som förespråkar en begränsning av befolkningen i fattiga länder och främjande av preventivmedel eller aborter bör inte gömma sig bakom termer som hälsa och reproduktiva rättigheter. Vi borde nämna saker och ting vid deras rätta namn. Jag uppfattar det som om de inte vill göra det, eftersom de misstänker att Europeiska unionen inte egentligen borde lägga sig i sådana frågor. Finns det inte något tvivelaktigt med att européer främjar och finansierar preventivmedel och aborter utanför Europa? I Afrika och Asien, precis som i EU, är det de enskilda staterna som bör besluta vilken politik som ska följas på detta område. I betänkandet sägs att kvinnorna borde besluta. Men vi talar om för dessa kvinnor i Afrika vad de ska göra. Jag anser att det råder viss förvirring här.

En annan sak: det finns inget orsaks- och verkanssamband mellan många barn och jämställdhet. De två sakerna har inget samband, och jag förstår inte varför man i detta betänkande sammankopplar dem.

  Alain Hutchinson (PSE). – (FR) Herr talman! Herr kommissionsledamot! Mina damer och herrar! För en gångs skull har jag inte tänkt tala om själva betänkandet – som jag gratulerar föredraganden till – utan snarare om de ändringsförslag som vi snart ska rösta om, och jag vill säga att jag tycker att de ändringsförslag som era UEN-kolleger lagt fram är rent ut sagt skandalösa.

(Applåder)

Genom att vägra att i betänkandet tolerera något beaktande av eller någon hänvisning till problemen med preventivmedel vägrar UEN-gruppen faktiskt att erkänna att kvinnorna på södra halvklotet har rätt till ett skäligt liv. Det är mer än skandalöst – det är oansvarigt och hycklande, när vi vet att avsaknaden av verklig familjeplanering dömer miljontals människor världen över till onödigt lidande, sjukdomar och död – och att de hårdast drabbade är kvinnor och de barn som de sätter till världen, alltför ofta mot sin egen vilja.

De ändringsförslag som PPE-DE-gruppen lägger fram är lika beklagliga. I dessa ändringsförslag formuleras idéerna endast annorlunda, särskilt genom att man vägrar att överväga att erkänna kvinnors rätt att kontrollera sin egen fertilitet. I den stora merparten av utvecklingsländerna fortsätter kvinnor och flickor – också unga flickor – att utsättas för allvarliga former av diskriminering och ett helt oacceptabelt våld. Alla som förkastar åsikten att varje enskild kvinna i dessa länder bör ha rätt att fullt ut kontrollera sitt eget öde vägrar uppenbarligen att betrakta dessa kvinnor som mäns jämlikar. Ändå borde reproduktiv hälsa inte vara ett så bekymmersamt ämne: det innebär bara att människor ska tillåtas uppleva en ansvarstagande, tillräcklig och säker sexualitet, och att kvinnor ska ha rätt att välja att få barn om och när de vill ha barn. Denna innebörd av hälsa bygger på att kvinnor och män jämställt kan välja metoder för att kontrollera fertiliteten som är säkra, effektiva, överkomliga i pris och acceptabla.

  Olle Schmidt (ALDE). – Herr talman! Det är viktigt att vi är tydliga med vad vi vill. Alltför länge har en diskussion som borde handla om mänskliga rättigheter förgiftats av olika politiska hänsyn. En kvinna har en självklar rätt till sin egen kropp. Därför duckar jag i debatten om könsstympning om sharialagar är att inte erkänna människors lika värde. Ingen skulle väl komma på tanken att förvägra en man möjligheten att bestämma över sin egen reproduktion eller säga att det var en fråga om kulturella värderingar att förvägra en man möjligheten att förtjäna sina egna pengar och sin egen självständighet.

När EU som är världens största bidragsgivare agerar i tredje värden måste våra värderingar därför vara tydliga. Mänskliga rättigheter – till det räknar jag jämställdhet inte bara i teorin utan även i praktiken – måste vara ledorden. Vi måste vara tydliga med att marknadsekonomi är bra för fattiga kvinnor och män, inte dåligt. Det visar inte minst den framgångsrika kampanjen för mikrolån som skapat både välstånd och empowerment för miljontals utsatta kvinnor.

Givetvis ska inte vi i den rika världen tvinga på andra människor ett särskilt levnadssätt, men vi har, vilket jag tycker är viktigt att påpeka, ett ansvar att möjliggöra val, där inga val finns i dag. Därför blir jag, precis som många av mina kolleger här, verkligen bedrövad över att se en del av ändringsförslagen till ett i övrigt bra och viktigt betänkande. De går sannerligen i fel riktning.

Till min kollega här bakom skulle jag vilja säga att när jag var riksdagsman, member of the Swedish Parliament, var jag hemma hos min son i sex månader i s.k. pappaledighet. Jag tror faktiskt att jag blev en bättre förälder än vad jag var tidigare. Jag läste förvisso tidningar, men mitt huvudansvar var att ta hand om mina barn och göra det tillsammans med min hustru. Jag kan inte säga annat än att det är bra. Jag tycker att fler borde göra det och se hur viktigt det är att få en familj att hänga ihop: man, kvinna, barn.

(Applåder)

  Raül Romeva i Rueda (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Jag vill börja med att entusiastiskt välkomna detta betänkande, eftersom det är viktigt av flera skäl.

Till att börja med av rättviseskäl: trots att kvinnor och flickor utför ungefär två tredjedelar av världens arbete får de bara 5 procent av inkomsten och dessutom är fattigdomen störst bland kvinnor.

För det andra av värdighetsskäl: jag anser att det är absolut nödvändigt att ersätta den vanligt förekommande bilden av kvinnor som offer med en bild av kvinnor som en mycket olikartad grupp med sociala aktörer, som besitter värdefulla resurser och förmågor och som har sina egna agendor. Detta innebär bland annat att man måste erkänna och fullt ut godkänna kvinnors rätt att fatta beslut över sin egen sexualitet och sin egen kropp.

För det tredje, angående verkliga åtaganden och konsekvens: det är beklagligt att integreringen av jämställdhetsperspektivet ofta uppfattas som en ursäkt för att inte fastställa specifika förslag och mål i till exempel landstrategidokument.

Av alla dessa skäl anser jag att betänkandet ska välkomnas och bör få stöd av en absolut majoritet.

  Gay Mitchell (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Detta är ett betänkande om jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet. Varför förbereder sig då socialisterna, liberalerna och vissa andra i dag för att rösta emot ett ändringsförslag i vilket man söker information om diskrimineringen av kvinnor, som börjar i livmodern?

I ett ändringsförslag från mig själv, Nirj Deva och Irena Belohorská uppmanas kommissionen att begära att alla unionens partner världen över, såväl regeringar som icke-statliga organisationer, ska inleda en permanent genusanalys av alla aborter och regelbundet rapportera resultatet till parlamentet. Alain Hutchinson kanske kan tala om för oss vad som vore så hemskt med att få denna information? Parlamentet tänker i dag låtsas inte se genom att rösta ned detta ändringsförslag, men ändå har en stark förkärlek för söner lett till att miljontals flickor har valts bort genom föräldrars könsselektion. Flickebarn dör också på grund av medveten vanvård eller utsvältning. Enligt FN:s befolkningsfond UNFPA ”saknas” minst 60 miljoner flickor enbart i Asien. I vissa länder rapporteras det att könsselektion är vanligare i städer, där metoder som fostervattensprov och ultraljud är lättillgängliga och kan missbrukas. I andra länder är det vanligare i landsbygdsområden där man enligt UNFPA i hög grad föredrar pojkar. Döttrar ses i vissa länder som en ekonomisk börda och enligt UNFPA blir könsfördelningen vid födelsen, även om den är något högre, tydligare på grund av detta. Bristen på kvinnor och flickor i vissa asiatiska länder har potentiellt oroväckande sociala följder, däribland en allt större efterfrågan på kvinnohandel, oavsett om avsikten är giftermål eller sexarbete, och att kvinnors status allmänt sett försämras. Detta är UNFPA:s ord, inte mina.

Vilken är parlamentets ståndpunkt? Att låtsas att inte se. Genom historien har majoriteter gjort fel, till exempel i Österrike och Tyskland på 1930-talet. Hur ska ett förment reflekterande organ som Europaparlamentet kunna begå en sådan orättvisa som att rösta ned detta ändringsförslag? Vi vill bara ha information om ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Ana Maria Gomes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag gratulerar min kollega Feleknas Uca till detta utmärkta betänkande och välkomnar tvåspårsstrategin, som kommissionen stöder i sitt meddelande, som är inriktat på både integrering av jämställdhetsperspektivet och på särskilda åtgärder för att öka kvinnors medinflytande. Jag beklagar dock att många landstrategidokument om finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete endast nämner genus som en tvärfacklig fråga, och inte specificerar konkreta åtgärder, mål eller ekonomiska medel. Det innebär att genusarbetet inom utvecklingssamarbetet trots den strategiska ramen skulle kunna reduceras till retorik under de kommande åren.

Resultatindikatorer som tar hänsyn till jämställdhetsperspektivet borde bedömas i halvtidsöversynen och den slutliga översynen. Parlamentet kommer att övervaka genomförandet av strategin för länderpartnerskap, och vi hoppas att kommissionen kommer att kunna visa på framsteg i fråga om särskilda genusrelaterade resultat.

Slutligen är jag chockad över att flera medeltida uppfattningar återspeglas i vissa ändringsförslag om sexuell och reproduktiv hälsa till detta betänkande, som lagts fram av vissa kolleger. Jag kommer som ni förstår att rösta emot dem.

  Alexander Lambsdorff (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag vill också tacka föredraganden för detta utmärkta betänkande och också gratulera kommissionen till dess meddelande. Utmaningen nu är att vara konsekvent. För tio dagar sedan reste jag till New York, tillsammans med flera kolleger från de nationella parlamenten, för att besöka FN:s kvinnokommission på inbjudan av Europeiska parlamentariska forumet om befolkning och utveckling. Det är intressant att se att länder som är våra AVS-partner säger en sak när de talar med företrädare i Bryssel och de olika huvudstäderna och sedan säger något helt annat i FN i New York, när det handlar om att diskutera frågan globalt.

Därför uppmanar jag kommissionsledamoten att vara konsekvent, att tala om för sina delegationer att det i de respektive huvudstäderna också talas om den inställning som intagits i New York, eftersom våra mål för kvinnopolitiken och utvecklingspolitiken ofta bestrids i New York.

I det sammanhanget är jag mycket glad över att UNIFEM (United Nations Development Fund for Women) nu öppnar ett kontor i Bryssel, eftersom det säkerligen kommer att höja nivån på debatten mellan FN och EU på detta område.

Jag är särskilt glad över att mikrokrediter nämns som ett sätt att ge kvinnor ökat medinflytande och befria dem. Det finns vissa tämligen obskyra arrangemang ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Satu Hassi (Verts/ALE). – (FI) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag vill tacka Feleknas Uca varmt för hennes utmärkta betänkande, samtidigt som jag delar det ogillande som många av ledamöterna här uttryckt angående de ändringsförslag som högern lagt fram.

För att kvinnors rättigheter ska genomföras fullt ut också inom utvecklingssamarbetet behöver Europeiska unionen ett sändebud för kvinnors rättigheter, vars roll ska vara att garantera att kvinnors rättigheter beaktas. Det skulle också göra det möjligt att använda medlen för utvecklingssamarbete på ett mer effektivt sätt.

Vi vet att det billigaste sättet att främja utvecklingen är att förbättra kvinnors rättigheter, däribland deras sexuella rättigheter, utbildning, sysselsättningsmöjligheter etc. Även om man vet detta av erfarenhet och genom flera rapporter glöms det bort gång på gång, också när beslut fattas om hur EU:s medel för utvecklingssamarbetet ska användas. Därför behöver vi ett sändebud för kvinnors rättigheter, och därför hoppas jag att alla här kommer att ställa sig bakom ändringsförslag 20 om denna fråga.

  Nirj Deva (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Även om detta betänkande har många förtjänster finns det något som jag helt motsätter mig, liksom mina kolleger Filip Kaczmarek och Gay Mitchell redan har gjort.

Jag börjar med att fråga er, herr talman, vem som sa att ”genom könsselektion före födseln förnekas många kvinnor rätten att ens existera.” Det kanske förvånar betänkandets föredragande att få veta att detta sas av Ban Ki-moon vid hans öppningsanförande i FN:s kvinnokommission i New York.

Vidare angavs i FN:s befolkningsfonds rapport om läget för världens befolkning förra året att det finns ett globalt underskott på 60 miljoner kvinnor i världen – det vill säga hela Storbritanniens befolkning! Dessa saknade kvinnor har fallit offer för könsselektion före födseln, aborter och ”barnamord”, och detta sker på den kontinent där jag föddes, så jag vet vad jag talar om. Hur kommer det sig att man i ett betänkande om jämställdhet från Europaparlamentet kan underlåta att nämna detta avsiktliga borttagande enbart på grund av kön? Var ligger jämställdheten i detta?

Jag lade fram ett ändringsförlag till detta betänkande där jag begärde en genusanalys av alla aborter som utförs i världen, och gissa vad som hände? Socialisterna röstade emot det! Varför? Har vi inte rätt att få veta hur kvinnor aborteras bort innan de föds? Vi får se hur de röstar senare i dag om ändringsförslag 11.

Jag vet inte varför föredraganden har insisterat på att slösa bort detta värdefulla tillfälle att avskaffa den mest betydande orsaken till orättvisorna mot kvinnor i dagens värld – deras grundläggande rätt till liv – för att i stället insistera på att bevara och kämpa för de så kallade rättigheterna till sexuell ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Statistiken visar att politiken för lika rättigheter påskyndar uppnåendet av millennieutvecklingsmålen om att utrota fattigdomen och korrigera demografiska, sociala och ekonomiska indikatorer. Genusfrågorna betraktas dock fortfarande som sekundära.

I många länder saknar kvinnor fortfarande tillgång till grundläggande hälsovård, utbildning och deltagande i beslutsförfarandena. Två tredjedelar av alla analfabeter i världen är kvinnor. I utvecklingsländerna är det 11 procent mer sannolikt att pojkar går i mellanstadiet än flickor. Statistiken visar också på ett tragiskt hälsoläge. I Afrika söder om Sahara är till exempel 60 procent av alla hiv-smittade kvinnor och flickor står för 75 procent av de nya aids-fallen hos unga människor.

Kommissionens meddelande är ett viktigt steg mot EU:s införlivande av genusfrågorna i samarbetsprogrammet med partnerländerna som ett viktigt instrument för att bekämpa fattigdom och stödja mänskliga rättigheter, vilket innefattar att bekämpa våldet mot kvinnor. Jag gratulerar föredraganden till ett mycket välformulerat betänkande och sammanfattningsvis ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Roberta Alma Anastase (PPE-DE). – (RO) Vi diskuterar i dag ytterligare ett betänkande i vilket man analyserar kvinnors situation, vilket är det andra den här veckan, men den här gången ur perspektivet med lika möjligheter när det gäller gemenskapens utveckling.

Det är ett betänkande som gett upphov till diskussioner och kontroverser, olika tillvägagångssätt och kontextuella analyser. Det är dock viktigt att vi diskuterar den här frågan och det är ännu viktigare med förslag som är anpassade till sammanhanget och konkreta resultat.

Vi talar mycket om utbildning och om dess framträdande betydelse för att ändra attityder, iaktta beteenden, integrera grupper som löper stor risk att marginaliseras och för att utveckla samhällen. Jag anser dock att det är hög tid att vi får en konsekvent utbildningspolitik på EU-nivå, med tydliga åtgärder som bör övervakas. Det är uppenbart att genusfrågan måste ingå i utbildningsprogrammen.

Det är viktigt att Europeiska unionen införlivar detta tema i dialogerna med tredjeländer på området för skyddet av de mänskliga rättigheterna. 2008, som är Europeiska året för interkulturell dialog, måste användas för att uppmuntra till utbyten mellan universitet och till utbyte av erfarenheter mellan europeiska kvinnor och kvinnor i utvecklingsländer i syfte att framhålla kvinnors roll världen över. Ur detta perspektiv måste främjandet av de unga generationerna, däribland unga flickor, vara en prioritet för utvecklingssamarbetet.

Jag tackar er och hoppas att den slutliga versionen av detta mycket viktiga betänkande kommer att återspegla alla existerande åsikter i Europaparlamentet och att vi kommer att få en välavvägd strategi för denna fråga.

  Thijs Berman (PSE). – (NL) Kvinnors frihet att göra sina egna val är en självklar mänsklig rättighet. Den får ekonomin att växa och förbättrar det sociala skyddet. Dödligheten bland kvinnor i utvecklingsländer är fortfarande tragiskt och oacceptabelt hög. Familjer ödeläggs till följd av detta. Det finns ett direkt samband här med barnarbete. Att investera i lika möjligheter och frihet innebär att investera i framtiden, i Europa och i utvecklingsvärlden.

Liksom min grupp tycker jag att det är chockerande att en lång rad ultrakonservativa ändringsförslag till Feleknas Ucas utmärkta och omfattande betänkande lagts fram här i kammaren i syfte att begränsa kvinnors rättigheter. Ändringsförslagen handlar inte egentligen om val under graviditeten utan om rent hyckleri. De syftar till att avskaffa alla hänvisningar till också de mest nyanserade FN-texter om kvinnors rättigheter. Men sexuell frihet och reproduktiva rättigheter garanterar valfrihet för alla kvinnor. Till och med Vatikanstaten kommer att erkänna denna frihet en dag. Men kvinnor har inte råd att vänta, och världen har inte råd att vänta.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag tror uppriktigt att tillgång till information om och tjänster för sexuell och reproduktiv hälsa skyddar kvinnor från aids, om något. Jag motsätter mig därför helt och hållet vår vägran att tillåta detta med hänvisning till att den dolda agendan här är abort. Jag motsätter mig också det faktum att vi av någon anledning tar bort Kyotoprotokollet i den välkända texten i Maputoprotokollet om afrikanska kvinnors rättigheter.

Abortfrågan är förvisso en principfråga och vi vill alla anta en ståndpunkt som stämmer överens med våra övertygelser. Jag respekterar andras uppfattning, men jag vill också att de ska respektera min. Vi borde därför respektera både kvinnors rättigheter och varje kvinnas rätt att välja om hon vill göra abort eller inte, oavsett om det beror på ekonomiska, sociala, familjerelaterade eller hälsorelaterade orsaker. Jag kommer personligen att rösta för betänkandet.

  Rovana Plumb (PSE). – (RO) Det finns många positiva aspekter i detta betänkande och jag kommer att stödja det, men jag kommer att rösta emot de absurda ändringsförslagen från höger om reproduktiva rättigheter.

Jag vill säga att det är tämligen uppenbart att hållbar utveckling inte kan nås utan att man funderar över kvinnors betydelse för ekonomin, samhället, politiken, miljöskyddet och familjen. Vi konstaterade och diskuterade i dag att utbildning är ett centralt område för utvecklingen. Med tanke på att jämställdhet främst är en fråga om stereotyper och utbildning föreslår jag att kommissionen ska stödja medlemsstaterna när det gäller att införliva jämställdhetsfrågor i skolornas läroplaner.

Vi behöver nu konkreta och beslutsamma åtgärder, som t.ex. ökade budgetresurser för att förbättra de ekonomiska och sociala villkoren för familjer och jag är säker på att vi har den politiska viljan att nå dessa mål.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Eftersom 70 procent av de 1,3 miljarder människor som lever i absolut fattigdom är kvinnor måste utvecklingsbiståndet främst riktas till kvinnor.

Jag instämmer med alla punkter i Feleknas Ucas betänkande, där det anges att utbildning är nyckeln till ökat medinflytande för kvinnor. Jag håller med om att de kvinnoorganisationer som är aktiva på området för utbildning och som lär kvinnor hur de blir framgångsrika borde få finansiellt och tekniskt stöd. Jag stöder mikrokrediter som verktyg för att nå millennieutvecklingsmålen.

Jag håller dock inte med om föredragandens ståndpunkt om frågorna om reproduktiv hälsa i betänkandet. Om vi vill ge kvinnor rätten att fatta beslut om sina kroppar, varför ger vi då inte deras ofödda barn samma möjlighet att välja mellan liv och död? Jag stöder de ändringsförslag som mina kolleger från de politiska grupperna PPE-DE och UEN lagt fram i detta hänseende och tackar mina kolleger för deras mod att införliva dem. Jag kommer inte att rösta för betänkandet om dessa ändringsförslag inte antas.

  Karin Scheele (PSE). – (DE) Herr talman! Jag gratulerar kommissionen och föredraganden. Jag beklagar att denna debatt i så stor utsträckning har varit inriktad på sexuella och reproduktiva rättigheter, eftersom det finns många andra viktiga frågor i detta sammanhang.

Jag uppfattar det som om FN och ett antal konservativa agerar som om sexuella och reproduktiva rättigheter endast rör abort. I det fallet vill jag råda dem att kontrollera fakta och gå igenom dem noga: att vara emot preventivmedel, emot information, att motsätta sig att kvinnor ges tillgång till dessa tjänster, kommer endast att öka antalet aborter ytterligare. Jag tycker att detta är mer cyniskt än att samma personer tar till orda och låtsas att de har monopol på etik och moral.

Med tanke på den statistik som vi hör från FN och ser i världsbefolkningsrapporten varje år, är det oetiskt och omoraliskt att angripa sexuella och reproduktiva rättigheter här.

(Applåder)

  Avril Doyle (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi diskuterar jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet. Jag blir alltmer ledsen över det faktum att vi varje gång då vi diskuterar dessa frågor förfaller till en mycket intolerant debatt om sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor. Det är en tragedi. Det är en av de pågående tragedierna i parlamentet att vi inte kan se hela bilden med vikten av utbildning och mikrokrediter.

Jag kommer inte att stödja merparten av de ändringsförslag som vissa av mina kolleger lagt fram. Det är inte det att jag inte oroar mig. Det är inte det att jag inte oroar mig över den takt i vilken kvinnliga embryon väljs bort genom könsselektion i Kina och på alla andra platser. Vi oroar oss naturligtvis alla över vad som sker där. Det är för att jag uppriktigt sagt inte är övertygad om att motiven för att lägga fram dessa ändringsförslag är de som faktiskt anges i ändringsförslagen.

Om våra kolleger var emot abort skulle jag respektera om de lade fram ett förslag mot abort, eftersom jag tror att könsselektion av manliga embryon för dem är ett lika stort bekymmer som könsselektion av kvinnliga embryon ...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). – (BG) Jag vill gratulera föredraganden till hennes omfattande betänkande om genusfrågan och kommissionen till dess meddelande. Ett dokuments inflytande begränsas dock genom dess genomförande. Därför borde vi arbeta för att genomföra detta.

Millennieutvecklingsmålen kan nås genom att all politik inom vilken kvinnor borde vara centrala balanseras – familje-, skol-, universitets-, hälsovårdspolitiken och den ekonomiska politiken. I våra samarbetsprogram måste vi betona kvinnors rätt till sin hälsa, däribland sin reproduktiva hälsa.

Vi måste också tänka på kvinnors ekonomiska oberoende, vilket är en förutsättning för att utveckla företagande och för en finjusterad användning av hela deras potential. Det är särskilt viktigt att tala om delat ansvar på alla nivåer, såväl nationella som internationella nivåer, och delat ansvar mellan kvinnor och män. Detta gäller i alla samhällsskikt och inom alla ekonomisektorer.

  Piia-Noora Kauppi (PPE-DE) . – (FI) Herr talman! Detta betänkande föregicks av en mycket animerad debatt i utskottet i början av året, och det tycks som om denna debatt fortsätter här i kammaren i dag.

Jag anser att hälsoåtgärder för kvinnor i allmänhet är ett mycket viktigt inslag i de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna omfattar definitivt sexuella och reproduktiva hälsoåtgärder.

Detta är inte bara ett problem i utvecklingsländerna, för enligt vad jag hörde i går har 40 procent av de unga tonårsflickorna i USA sexuellt överförbara sjukdomar. Endast utbildning och ansvar är inte tillräckligt ens i västvärlden.

I utvecklingsländerna är situationen långt värre. Hiv bland kvinnor ökar, liksom sexuellt våld mot kvinnor. Tillhandahållandet av sexuella och reproduktiva tjänster i utvecklingsländerna handlar inte heller om abort, utan om att kvinnor ska veta vilka val de har och att de har rätt att göra sina egna val.

  Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Tack för att jag får ordet i denna fråga, eftersom jag i debattens hetta vill ta ner saker och ting till en mer praktisk nivå. Verkligheten konstateras i motiveringen, till exempel att kvinnorna i Afrika utgör 52 procent av befolkningen men utför 75 procent av jordbruksarbetet och producerar och saluför upp till 80 procent av livsmedlen. Jag tror att kvinnors betydelse för utvecklingen i fråga om livsmedelsproduktionen ofta ignoreras.

Jag tar dock avstånd från det stycke i motiveringen som är historiskt och förlegat och som innehåller en kommentar om jordbrukspolitiken som jag helt motsätter mig. Europa är världens största importör av produkter från utvecklingsvärlden. Vi har Allt utom vapen-avtalet och vi kommer kanske snart att ha ett världshandelsavtal. Jag tror dock att vi, liksom Världsbanken säger, åter måste investera i jordbruk och livsmedelsproduktion, och det måste vi göra genom kvinnor.

  Louis Michel , ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort eftersom jag förmodar att det inte finns utrymme för något annat.

Jag vill bara knyta an till Ana Maria Gomes fråga. Varför innehåller landstrategidokumenten så få specifika jämställdhetsåtgärder? Svaret är enkelt: landstrategierna utarbetas och antas av partnerländerna själva, eftersom de måste välja två sektorer att fokusera på, och vi bestämmer inte vilka sektorer de ska välja. Jag vill dock betona att vi insisterar på att jämställdhetsfrågor ska beaktas inom ramen för alla projekt.

Alexander Lambsdorff! Jag förstår varför ni tycker att det är svårt att acceptera den bristande konsekvensen i Europeiska unionens ståndpunkt i FN i New York, men jag måste be er att ta upp detta med rådet snarare än med kommissionen, eftersom detta inte är något som kommissionen kan åtgärda. Med detta sagt delar jag naturligtvis er önskan om en mer sammanhängande ståndpunkt.

Mycket kort bara – och några av er kanske finner mina ord provokativa – vill jag dela med mig av min egen övertygelse till er: jag instämmer fullt ut med dem som betraktar reproduktiv hälsa som en förutsättning för kvinnors jämställdhet. Personligen förstår jag inte hur vi kan ta upp detta ämne och hantera frågan utan att enas om denna förutsättning, precis som vi är eniga om tillgången till utbildning, arbete och mikrokrediter. Allt detta är helt klart viktigt var för sig, men i slutändan handlar det om att skapa villkor under vilka kvinnor kan välja fritt. Det är en grundläggande jämställdhetsprincip och det kan inte förnekas!

(Applåder)

Jag vill också uppmana alla som kanske tvekar i fråga om den mänskliga tragedin med kvinnors villkor i vissa utvecklingsländer att åka dit och se själva och lyssna till de berättelser som vissa kvinnor kan berätta om sina kvalfyllda erfarenheter. Det var allt jag ville säga: det finns inte mycket att tillägga. Tack återigen för debattens höga kvalitet.

  Feleknas Uca, föredragande. − (DE) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag är ytterst tacksam till alla talare för deras intressanta bidrag. Jag vill särskilt tacka Gabriela Creţu som utarbetat yttrandet för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Hennes tydliga analys och förslag om ökad samstämmighet har berikat betänkandet på många viktiga områden. Av tidsskäl kan jag tyvärr inte ta upp alla hennes bidrag och jag hoppas att hon inte uppfattar det som ett tecken på bristande respekt.

Jag vill tacka Anne van Lancker, Thijs Berman, Alexander Lambsdorff, Alain Hutchinson, Karin Scheele, Avril Doyle, Renate Weber, Ioannis Varvitsiotis, Satu Hassi och Ana Maria Gomes. De gör helt rätt i att säga att reproduktiv hälsa i utvecklingsländerna är en absolut prioritet och att det är viktigt att djärvt och konsekvent kämpa för det. Jag motsätter mig häftigt Urszula Krupas åsikt att sexuell frihet hos kvinnor orsakar våld. Det är en förfärlig och diskriminerande logik!

(Applåder)

Jag vill säga till Nirj Deva att jag inte förväntade mig något annat av honom. Förlåt mig för den kommentaren. Min vän Luisa Morgantini och Raül Romeva i Rueda har som alltid funnit starka ord för att klargöra att kvinnor inte vill ha allmosor utan bara vad de har rätt till som hälften av jordens befolkning.

Tack så mycket till alla de som stöder mitt betänkande. Det gläder mig också att de icke-statliga organisationerna på området för utveckling och kvinnors rättigheter har gjort en mycket positiv bedömning av betänkandet. Jag är tacksam för allt samarbete och stöd som jag fått.

(Applåder)

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Vi går nu vidare till omröstningen.

Skriftliga förklaringar (artikel 142 i arbetsordningen)

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. – (PL) Lika möjligheter och lika tillträde för kvinnor och män till resurser och deltagande i det offentliga livet är av stor vikt inte bara utanför EU, inom ramen för den hållbara utvecklingen, utan det är också av oerhört stor vikt för många kvinnor i själva Europeiska unionen. Jag ska ge er ett exempel: i Polen i min egen region Schlesien oroar sig kvinnor som dagligen arbetar för jämställdhet mellan kvinnor och män för att integreringen av jämställdhetsperspektivet, dvs. jämställdhetspolitiken, inte är ordentligt införlivad i de regionala ekonomiska, politiska och kulturella åtgärderna.

Kvinnor som möttes i Katowice den 8 mars 2007 förkunnade att ”jämställdhetspolitiken inte främjas av de lokala myndigheterna eller media – vare sig offentligt eller privat – trots att Polen anslöt sig till EU för nästan fyra år sedan”. De lade till att myndigheterna i Schlesien uppenbarligen inte var övertygade av mottot ”Demokrati utan kvinnor är endast en halv demokrati”.

Efter de senaste valen har andelen kvinnor i politiken i Schlesien minskat med en tredjedel. Så hur kan vi tala om kvinnors jämställdhet? Därför kräver kvinnorna i Schlesien att de lokala myndigheterna ska garantera dem lika delaktighet i det lokala styret och beslutsfattandet, möjlighet till befordran och att bedriva näringsverksamhet, lika möjligheter i fråga om sysselsättning, arbetsvillkor och lön, och befrielse från våld.

ORDFÖRANDESKAP: ROURE
Vice talman

4. Omröstning

  Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.

(För resultatet av och andra detaljer om omröstningen: se protokollet.)

4.1. Globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi (A6-0006/2008, Claude Turmes) (omröstning)

4.2. EU:s politik för utvecklingssamarbete - en utmaning för de nya medlemsstaterna (A6-0036/2008, Danutė Budreikaitė) (omröstning)

4.3. Förbättring av de äldres livskvalitet (A6-0027/2008, Neena Gill) (omröstning)

4.4. Beskattning av blyfri bensin och diesel (A6-0030/2008, Olle Schmidt) (omröstning)

4.5. Europeiska unionens roll i Irak (A6-0052/2008, Ana Maria Gomes) (omröstning)

– Efter omröstningen om ändringsförslag 10

  Anna Záborská (PPE-DE). – (FR) Fru talman! Jag vill bara föreslå ett muntligt ändringsförslag som lyder: ”med beaktande av fjärde Genèvekonventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid av den 12 augusti 1949 med dess protokoll I och II, och i synnerhet med farhågor om det våld som humanitär, medicinsk och religiös personal utsätts för i utövandet av sina arbetsuppgifter.” Så lyder ändringsförslaget. Jag har genomfört breda samråd med kollegerna från de olika grupperna och de har försäkrat mig om att de inte kommer att hindra mitt förslag.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

4.6. Europeiska riktlinjer för export av vapen (omröstning)

4.7. Den särskilda situationen för kvinnor i fängelse och följderna av föräldrars fängelsevistelse på det sociala livet och familjelivet (A6-0033/2008, Marie Panayotopoulos-Cassiotou) (omröstning)

- Före omröstningen:

  Teresa Riera Madurell (PSE). – (ES) Fru talman! Innan vi inleder omröstningen om detta betänkande måste jag säga att jag tillsammans med föredraganden Marie Panayotopoulos och de övriga föredragandena vill föreslå ett muntligt ändringsförslag till det första ändringsförslaget till punkt 6.

Det är att ta bort de två sista orden i ändringsförslaget, och jag säger dem på engelska: (EN) ”preventivmedel och abort”, (ES) eftersom detta skulle göra att vi slipper rösta om andra delen av det berörda ändringsförslaget.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

- Före omröstningen om ändringsförslag 7:

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou, föredragande. − (EL) Fru talman! Detta rör en ändring av frasen ”fängslade flickor och pojkar”, och också åldern ändras, till 18 i stället för 17.

(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)

4.8. Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (A6-0035/2008, Feleknas Uca) (omröstning)

5. Röstförklaringar

Muntliga röstförklaringar

- Betänkande: Claude Turmes (A6-0006/2008)

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Vad man än tycker om den aktuella debatten om klimatförändringen, och jag tycker mig ana en hel del tomt snack här – tycker jag att vi alla kan enas om behovet av mer energieffektivitet.

Men om vi ska tala om energieffektivitet måste vi se till att vår uppfattning faktiskt till viss del är enhetlig i denna fråga. Jag ska ge ett exempel: hela vår politik med energisparglödlampor. Ja, vi vill fasa ut de befintliga glödlamporna, men ändå inför vi avgifter på importen av energisparglödlampor. Ja, vi talar om att förbjuda kvicksilver i barometrar (även om det faktiskt utgör en mycket liten risk), men ändå uppmuntrar vi samtidigt användningen av energisparglödlampor som innehåller, ja ni gissar rätt, mer kvicksilver. Inte bara det, utan vi talar om energieffektivitet, men ändå fortsätter vi att resa hit till Strasbourg, vilket släpper ut tonvis med onödigt extra koldioxid.

Om vi verkligen vill gå i täten för energieffektivitet borde vi därför lägga ned parlamentet i Strasbourg.

ORDFÖRANDESKAP: ONESTA
Vice talman

- Betänkande: Neena Gill (A6-0027/2008)

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag röstade för gemenskapens delaktighet i ett forsknings- och utvecklingsprogram i syfte att öka livskvaliteten för äldre människor genom användningen av ny informations- och kommunikationsteknik. Projektet omfattar utvecklingsmöjligheter inte bara för äldre utan också för funktionshindrade, kvinnor som uppfostrar barn i hemmet och människor på landsbygden. Enligt min åsikt kommer detta initiativ att hindra en social skiktindelning i Europa på området för tillgången till digitala tjänster, såväl som marginaliseringen av sociala grupper som hotas av en begränsad tillgång till modern teknik. Det är dock mycket viktigt att komma ihåg att kostnaden för denna teknik måste hållas så låg som möjligt.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Jag röstade för betänkandet om ”att öka livskvaliteten för äldre människor”, i vilket man hanterar frågor av stor vikt för många EU-medborgare, särskilt den äldre generationen. Äldre personer är beroende av pensionsförmåner, vilka för det mesta är mycket låga. Problemet växer med det ökande antalet äldre personer som får dessa förmåner, vilka är begränsade eftersom antalet bidragsgivare minskar. Vi är alltså på väg mot en situation där en stor grupp äldre personer kommer att ansöka om olika sociala förmåner. Många av dem kan dock fortfarande utföra olika typer av arbete och kan förbli aktiva på arbetsmarknaden. Det växande antalet äldre personer, tillsammans med behovet av allt fler tjänster och produkter, ökar efterfrågan på detta område.

- Betänkande: Olle Schmidt (A6-0030/2008)

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag röstade emot betänkandet, eftersom det väcker en rad tvivel. Jag stöder inte bestämmelserna i direktivet om harmonisering av punktskattesatserna för dieselbrännolja och bensin. Flera punktskattesatser skapar möjligheter till konkurrens mellan transportföretag från olika EU-länder, vilket tveklöst gagnar konsumenten. Jag motsätter mig också bestämmelserna om höjda punktskattesatser för bränsle inom hela EU. Höga oljepriser på de nationella marknaderna och en harmonisering av punktskatterna i alla 27 EU-länder kommer att hindra den ekonomiska tillväxten i länder med låg BNP. Höjda bränslepriser innebär höjda priser på varor och tjänster. Jag röstade därför för de ändringsförslag som lagts fram i syfte att låta de nya medlemsstaterna, däribland Polen, bevara olika punktskattesatser.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag röstade emot betänkandet, eftersom den avsevärda höjningen av punktskatter för dieselbrännolja kommer att leda till höjda tullavgifter för varor och tjänster i länder som ska ta ut en lägre punktskattesats än den föreslagna lägsta punktskatten inom gemenskapen, men som ändå är höga med tanke på förhållandena i dessa länder.

Med tanke på att den genomsnittliga inkomsten i de medlemsländer som anslöt sig till EU 2004 och 2007 är relativt låg, är den föreslagna höjningen av punktskatten för stor. Dess effekt kommer att bli särskilt kännbar i de fattigaste familjerna, eftersom den aktuella höjningen av bränslepriserna redan är en stor börda för deras hushållsbudgetar. De minst utvecklade länderna, med sina låga inkomstnivåer, borde därför beviljas mycket längre övergångsperioder än de som Europeiska kommissionen föreslår, för att de ska få tid att anpassa sig. Jag anser därför att den föreslagna ökningen är omotiverad och för stor.

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det är mycket roligt att se er tillbaka i talmansstolen, varifrån ni lyssnar på dessa röstförklaringar som jag vet att ni verkligen uppskattar. Jag vill också säga att jag uppskattar vänligheten och förståelsen hos er personal, era tjänsteavdelningar och tolkar denna vecka, när vi har gjort dessa röstförklaringar.

Jag röstade emot detta särskilda betänkande av en massa anledningar. För det första tror jag på skattekonkurrens. Jag anser inte att skatteharmonisering eller skatter ska vara en fråga för EU-institutionerna överhuvudtaget.

För det andra har finansministern i mitt land den här veckan infört högre bränsleskatt för brittiska bilar och transportfordon utan att förstå följderna av detta. Jag vill ta upp ett separat problem. Jag för en kampanj tillsammans med Northampton Chronicle and Echo för de personer som bor i närheten av min region, där vi får betala mer för vårt bränsle än i alla andra stora städer i närheten. Jag vill betona att det finns andra problem inom bränslemarknaden, förutom skatteproblemen.

  Syed Kamall (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag vill upprepa kommentarerna från min kollega och tacka er, personalen och tolkarna för ert vänliga tålamod när vi försöker lämna dessa röstförklaringar, som ibland kan vara underhållande och ibland tämligen trista för er. Det förstår jag. Men det är den underbara kontrasten här i parlamentet.

Låt oss nu tala om skattekonkurrens. Vi talar om att skapa världens största inre marknad här, och vi talar om att göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi, och vi talar om världskonkurrens, men vad gör vi när det gäller skattekonkurrens? Jo, liksom det faktiskt anges i motiveringen, är det bästa sättet att lösa konkurrensproblemet att införa en fullständig harmonisering.

Så vi betraktar alltså konkurrensen som ett problem, samtidigt som vi talar om behovet av en mer konkurrenskraftig ekonomi. Detta borde inte vara en behörighet för EU. Det är en behörighet för medlemsstaterna, och vi borde låta det vara så, eftersom det bästa sättet att garantera en konkurrenskraftig ekonomi är att se till att vi har skattekonkurrens och inte harmonisering.

- Betänkande: Ana Maria Gomes (A6-0052/2008)

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag röstade emot betänkandet. Europeiska unionen har inget intresse av att finansiera Irak. Det finns andra länder i själva Europa som skulle gagnas mer av detta stöd. Av rapporten från Caritas Europa framgår att ensamma föräldrar, särskilt kvinnor i 14 europeiska länder – däribland Polen, Österrike, Tyskland och Storbritannien – är särskilt drabbade av fattigdom.

Enligt en EU-rapport har Polen den högsta procentandelen barn som lever i fattigdom av alla EU-länder, med 26 procent. En polack av fem (19 procent) lever under fattigdomsgränsen. Och 22 procent av de polska barn som har åtminstone en arbetande förälder hotas av fattigdom. Det är den högsta siffran i Europa. Tretton procent av de polacker som har en anställning hotas av fattigdom. I Österrike lever 47 procent av de arbetslösa ensamstående föräldrarna i kronisk fattigdom. Låt oss inrikta vårt arbete på Europa.

- Betänkande: Marie Panayotopoulos-Cassiotou (A6-0033/2008)

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I går när ni satt i talmansstolen betonade jag att jag alltid njuter av att läsa betänkandena från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män här i kammaren och undrar varför detta utskott finns. För att visa min poäng har vi i dag ett betänkande vars slutsatser snarare verkar ha dragits av någon som sett för mycket på tv-serien Kvinnofängelset när de var barn i stället för att titta på den faktiska situationen för kvinnor i fängelse – och huruvida det borde vara en behörighet för parlamentet hur som helst.

I skäl Q anges till exempel: ”Det ökade antalet kvinnor på fängelserna beror delvis på kvinnornas försämrade ekonomiska villkor.” Jag tror, och jag har kontrollerat detta mot statistiken från ett antal EU-länder, att antalet kvinnor i fängelse helt enkelt ökar för att befolkningen växer. Andelen kvinnor på fängelserna i Europa sjunker faktiskt.

Det anges här att tillgång till all slags hälsovård ska ges av mycket hög kvalitet i fängelserna. Det är helt korrekt. Men det finns många äldre kvinnor i min valkrets som skulle älska att få samma hälsovårdsförmåner som kvinnorna på de brittiska fängelserna. Därför lade jag ned min röst i omröstningen om betänkandet.

- Betänkande: Ana Maria Gomes (A6-0052/2008)

  Philip Claeys (NI). – (NL) Jag framhöll i går Turkiets oantastliga position som aspirerande medlemsstat och i detta betänkande bekräftas endast denna särskilda status. Turkiet har i veckor bombat norra Irak och tiotusentals turkiska trupper har invaderat landet. Och i stället för att tydligt fördöma dessa angrepp, vad gör parlamentet? Det ber snällt Turkiet att respektera Iraks territoriella integritet.

Alla regler, alla principer, alla riktlinjer och alla kriterier måste åsidosättas för en turkisk anslutning, från Köpenhamnskriterierna till den internationella rätten och dess förbud mot användningen av angrepp. Turkiet anser sig stå över lagen och all lagstiftning, och stärks ständigt i denna uppfattning av Europa. En dag kommer Europeiska unionen att få ångra sin inställning.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag var en sträng och tydlig kritiker av och motståndare till Irak-kriget och det är jag fortfarande. Jag tror dock att vi också måste kompensera för våra misstag där. Vi i västvärlden – såväl Europa som USA – har därför en plikt att göra vårt bästa för att säkra fred och stabilitet, vilket kommer att vara svårt nog. Därför är Gomesbetänkandet utomordentligt bra.

Vi måste verkligen ta tillfället i akt att stödja Irena Záborskás initiativ till frigivandet av den kidnappade ärkebiskopen. Jag beklagar att resolutionen om detta ämne på grund av ett administrativt misstag här i kammaren inte står med på eftermiddagens dagordning. Det är vår plikt att göra allt vi kan för att hjälpa denna företrädare för en minoritet vars existens hotas, som har levt tillsammans i fred med sina muslimska grannar i århundraden och som hotas med folkmord precis vid en tidpunkt då vi tar vårt ansvar i Irak. Det är inte acceptabelt och därför måste vi vidta beslutsamma åtgärder här.

- Betänkande: Marie Panayotopoulos-Cassiotou (A6-0033/2008)

  Bernard Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag håller med om mycket i Marie Panayotopoulos-Cassiotous betänkande om situationen för kvinnor i fängelse. Fängelseledningarna måste kunna garantera rimliga förhållanden för personer som avtjänar fängelsestraff eller som är tillfälligt häktade.

Jag vill uppmärksamma situationen för kvinnor som är anställda på fängelser. I Polen är 5 000 av de 30 000 kriminalvårdarna kvinnor. Kriminalvårdarnas ersättning överstiger inte 500 euro per månad. Med tanke på fängelsepersonalens betydelse när det gäller att se till att straffen avtjänas vederbörligen är det viktigt att merparten av de kriminalvårdare som vaktar kvinnliga fångar är av samma kön. Det minskar de kvinnliga fångarnas obehag och garanterar ett bättre skydd av deras rättigheter. Utan en avsevärt höjd ersättning och bättre arbetsvillkor i fängelserna kommer vi inte att nå målen i betänkandet.

- Betänkande: Ana Maria Gomes (A6-0052/2008)

  Christopher Heaton-Harris (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag röstade enligt partipiskan om detta särskilda betänkande och emot många av ändringsförslagen. Jag har dock ett problem med innehållet i skälen. Det anges att ”det är nödvändigt att skapa en nationell styrka som upprätthåller ordningen, som består av representanter för de olika grupperna och som har alla gruppers förtroende”. Det handlar om Iraks folk, och den nationella styrkan ska skapas av Iraks folk antar jag.

Man undrar faktiskt hur stor beslutsamhet som de enskilda medlemsstater som bildar Europaparlamentet har lagt ned på detta hittills. Allt man behöver göra är att se på hur många som har ställt sig bakom insatserna i Irak, oavsett om de tror på dem eller inte. När vi gör det borde vi försöka att undanröja de problem som vi har orsakat.

Jag anser verkligen att denna resolution visar att det kan orsaka oss många problem att försöka att införa en harmoniserad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i framtiden, såväl här i parlamentet som i våra medlemsstaters huvudstäder.

- Betänkande: Feleknas Uca (A6-0035/2008)

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Liksom majoriteten av min grupp röstade jag emot detta betänkande, inte bara på grund av ämnet, utan för att denna viktiga fråga fortsätter att utnyttjas för ideologiska strider om begreppen sexuell och reproduktiv hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter.

Jag vill vädja till alla grupper i kammaren att upphöra med denna ideologiska dispyt, som skadar den här frågan. Vi måste klargöra att reproduktiv hälsa är viktigt, men att det inte har något att göra med abort, eftersom det inte faller inom Europeiska unionens ansvarsområde och varje stat har rätt att stifta sina egna lagar på detta område. Det är förenligt med subsidiaritetsprincipen, och därför får EU-medborgarnas pengar inte användas i syften som några EU-medlemsstater av etiska, moraliska och rättsliga skäl inte ser som acceptabla.

Vi borde därför helt klart utesluta detta ämne ur våra diskussioner och rikta in oss på neutrala begrepp som faktiskt rör hälsa och inte har något att göra med abortfrågan, om vilken åsikterna går i sär här i kammaren och i vilken jag starkt förespråkar att skydda det ofödda barnet.

Skriftliga röstförklaringar

- Betänkande: Claude Turmes (A6-0006/2008)

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder Claude Turmes betänkande om den globala fonden för energieffektivitet och förnybar energi. Denna fond kommer att använda begränsade offentliga medel för att främja privata investeringar i projekt för energieffektiv och förnybar energi i utvecklingsländer och i övergångsekonomier. Denna fond, som hjälper alla att nå en viss nivå med energieffektivitet och som stöder förnybar energi, har mitt stöd och jag röstade för den.

  Rovana Plumb (PSE), skriftlig. − (RO) Resolutionen handlar om inrättandet av ett innovativt finansiellt instrument för att stödja genomförandet av vissa projekt som finansieras genom denna fond till stöd för övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp och för anpassning till klimatförändringens effekter.

Att utveckla en sådan ekonomi genom projekt som finansieras genom fonden innebär att nya arbetstillfällen och lika villkor för social utveckling skapas och att skillnader avskaffas. I denna bemärkelse är det särskilda stöd som avsätts för små- och medelstora företag med tillgång till finansiering för deras projekt inom ramen för den globala fonden positivt.

Jag röstade för denna resolution, eftersom jag anser att dessa två typer av åtgärder, nämligen avskaffandet av utsläppen av växthusgaser och anpassningen till klimatförändringens effekter, måste utarbetas samtidigt, genom en sammanhängande och gemensam politik med positiv inverkan på utvecklingen av en arbetsmarknad och skapandet av nya arbetstillfällen och en ökad BNP.

- Betänkande: Danutė Budreikaitė (A6-0036/2008)

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Det kan generellt sägas att syftet med detta betänkande är att främja integrationen av de ”nya” medlemsstaterna i EU:s utrikespolitik, särskilt ”politiken för utvecklingssamarbete” och den ”europeiska grannskapspolitiken”.

I betänkandet konstateras också att de ”nya” medlemsstaterna utgör ett tillfälle för EU att ”stärka Europeiska unionens strategiska närvaro i Östeuropa, Centralasien och Kaukasien”, vilka är regioner som de ”nya” medlemsstaterna har prioriterade förbindelser med och som har fått mindre ”EU-stöd” hittills.

Detta innebär att man måste eftersträva att använda den privilegierade förbindelsen med de östeuropeiska länder som anslöt sig till EU 2004 som ett europeiskt interventionsinstrument (med beaktande av de stora makternas och deras stora ekonomiska och finansiella gruppers intressen, särskilt inom energisektorn) i länderna i Oberoende staters samvälde, på västra Balkan och på Kaukasus.

Det vill säga att man måste eftersträva att använda dessa länders ”erfarenhet” av ”övergången” till kapitalism och till ett medlemskap i Nato och EU som en typmodell i dessa regioner. Detta är i slutändan vad det handlar om: en politik som döljer kapitalismens intresse för ”utveckling”.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder Danutė Budreikaitės betänkande om utmaningen med EU:s utvecklingspolitik för de nya medlemsstaterna. Samtidigt som EU:s nya medlemsstater, förutom Malta och Cypern, har en unik expertkunskap när det gäller tillämpningen av och inriktningen för utvecklingspolitiken i våra grannländer i öst, måste vi aktivt uppmuntra deras deltagande i Afrika söder om Sahara och i andra minst utvecklade länder. Våra nya medlemsstater stärker EU:s roll som en världspartner och de borde få fullständigt stöd i den rollen. Betänkandet och dess rekommendationer har mitt stöd.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Blotta det faktum att vi diskuterar de nya medlemsstaternas roll i Europeiska unionens samarbets- och utvecklingspolitik, särskilt med AVS-länderna, är ett tydligt bevis på framgången för utvidgningsprocessen och för integrationen av de länder som har anslutit sig under de senaste åren.

De ”före detta östeuropeiska länderna” hade förvisso en lång tradition av ”samarbete” med Afrika, och det kan hända att förbindelserna kvarstår, om än under helt andra villkor. Den mest relevanta frågan är dock att dessa länder, som fortfarande tappert kämpar med kostnaderna för sina reformer, nu kan bidra till samarbetet och utvecklingen med sina befolkningars aktiva samtycke. Detta exemplariska tillvägagångssätt skulle kunna vara en förebild, vilket vi hoppas, för andra länder i stort sett samma omständigheter i andra delar av världen.

  Andrzej Jan Szejna (PSE), skriftlig. − (PL) Jag röstar för Danuté Budreikaitės betänkande om utmaningen med EU:s politik för utvecklingssamarbete för de nya medlemsstaterna.

Betänkandet håller mycket hög kvalitet, och innehåller en detaljerad analys av den nuvarande situationen för de nya medlemsstaternas utvecklingssamarbete, av de berörda institutionerna och programmen, av mottagarländerna och av de berörda finansiella medlen.

I de frågor som tas upp i betänkandet betonas förbindelserna mellan EU:s medlemsstater och deras nya grannar i öst. De nya medlemsstaterna är viktiga länkar mellan EU och dess nya grannländer.

Jag vill personligen att effektiva samarbetsformer ska utarbetas mellan de gamla och nya givarna till förmån för de minst utvecklade länderna, inom ramen för vilka de nya medlemsstaternas dominerande inflytande i vissa regioner eller länder ska utnyttjas.

- Betänkande: Neena Gill (A6-0027/2008)

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Neena Gills betänkande om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om gemenskapens deltagande i ett forsknings- och utvecklingsprogram. Detta program syftar till att öka livskvaliteten för äldre människor genom användning av ny informations- och kommunikationsteknik (IKT). Europeiska unionens deltagande i detta program kommer att öka unionens möjligheter att ta itu med den demografiska förändringen.

Användningen av IKT kan hjälpa äldre människor att bli mer oberoende och att förbli friska, och det kan öka deras livskvalitet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi röstade för detta betänkande, som handlar om Europeiska kommissionens förslag om EU:s deltagande i ett forsknings- och utvecklingsprogram som de olika medlemsstaterna har beslutat att inrätta på området för ny informationsteknik (IKT) för att hjälpa äldre människor och ge dem möjlighet att agera effektivt. Programmet ”IT-stöd i boende” syftar till att nå samverkanseffekter i fråga om förvaltnings- och finansieringsresurser. Också Portugal deltar.

I betänkandet, som Europaparlamentet nu har antagit, uppmärksammas och läggs konkreta förslag fram för främjandet av kvinnors roll inom vetenskap och forskning, och betoning läggs på små och medelstora företags deltagande och på lika tillgång för alla medlemsstater till kostnadseffektiva lösningar så att man undviker att öka den digitala klyftan och därmed skapa ett Europa med två hastigheter.

Det föreslås också att kommissionen ska göra en etappgranskning senast 2010 för att bedöma kvaliteten och effektiviteten hos programmets genomförande.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Jag vill göra två kommentarer om Gillbetänkandet, som i grunden handlar om att utarbeta forskningsprogram i syfte att göra äldre personer mer oberoende genom användningen av informations- och kommunikationsteknik.

Min första kommentar handlar om förslagens innehåll: det är svårt att se vilket mervärde Europeiska unionen skulle tillföra ett förslag som, helt berättigat, initierats av ett antal medlemsstater – förutom att det skulle göra processen mer byråkratisk och förutom att ett nytt gemenskapsorgan skulle inrättas. Unionens finansiella bidrag, som uppgår till 150 miljoner euro under ett antal år minus driftskostnaderna för det nämnda nya organet, tycks inte vara ett avgörande argument.

Min andra kommentar rör förslagens utformning. Det är allt vanligare att lagstiftningsförslag läggs fram i kammaren i form av kompromisser mellan parlamentet och rådet – i syfte att påskynda förfarandet genom att underlätta förslagens antagande vid första behandlingen. Vad vi ser i praktiken är dock ett lagstiftningsorgan som hålls gisslan av en grupp expertförhandlare. Jag betraktar spridningen av denna praxis som ett hot mot demokratin.

  Françoise Grossetête (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet med ett förslag om att Europeiska unionen ska delta i forsknings- och utvecklingsprogrammet om IT-stöd i boende, som har initierats gemensamt av ett antal medlemsstater och tredjeländer.

Den åldrande befolkningen är en utmaning för det europeiska samhället och dess ekonomi. Den genomsnittliga förväntade livslängden är i dag 80 år och antalet personer på mellan 65 till 80 år kommer att öka med ungefär 40 procent mellan 2010 och 2030.

Nya lösningar tillkommer för att hjälpa människor att hantera minnesförlust, nedsatt syn, hörsel eller rörelseförmåga och minskat oberoende, vilket vi löper allt större risk att drabbas av ju äldre vi blir.

Europeiska unionens deltagande i programmet planeras inom ramen för Europeiska kommissionens sjunde ramprogram för forskning och utveckling. Europeiska unionen kommer att avsätta 150 miljoner euro för att samfinansiera projekt som kommer att ha en hävstångseffekt värd åtminstone 600 miljoner euro mellan 2008 och 2013.

De länder som deltar i programmet för IT-stöd i boende ska också hjälpa till att finansiera programmet genom att bidra med ett lika stort eller större belopp, vilket innebär att varje land ska investera 20 procent av sin nationella forskningsbudget på detta område.

  Mieczysław Edmund Janowski (UEN), skriftlig. − (PL) Jag röstade för Gillbetänkandet (A6-0027/2008) med titeln ”Att öka livskvaliteten för äldre människor”, som syftar till att främja användningen av modern informations- och kommunikationsteknik som ett stödinstrument för äldre personer.

Som vi vet utmärks våra samhällen av en allt högre förväntad livslängd. Detta är en mycket positiv utveckling. Genomsnittet i EU är nu 80 år, och andelen personer på över 65 år kommer snart att nå 40 procent. Den nämnda tekniken kan avsevärt hjälpa dessa personer i olika situationer, däribland förlänga deras yrkesliv och deras sociala aktiviteter och öka deras livskvalitet. Funktionshindrades särskilda behov måste naturligtvis också beaktas och tillgången till dessa tjänster och denna teknik måste garanteras främst genom tillhandahållandet av Internetanslutningar via bredband i både stads- och landsbygdsområden så att man undviker geografisk diskriminering.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Jag förespråkar att Europeiska unionen ska samfinansiera programmet för IT-stöd i boende, eftersom det inte bara skulle gynna äldre personer utan också andra befolkningsgrupper, såsom personer med funktionshinder. Det är just på grund av den stora demografiska förändringen av den europeiska befolkningen och den ökade förväntade livslängden under de senaste årtiondena som vi måste stödja ny informations- och kommunikationsteknik som kan göra det avsevärt lättare för människor att hantera de vardagliga hinder som de möter. Vad gäller den allmänna kostnadsbesparingen inom hälsosektorn till följd av användningen av denna nya teknik vill jag också uppmärksamma er på forskningen om system för ”mobil hälsoövervakning”, vars användning skulle kunna minska de årliga hälsokostnaderna med 1 500 miljoner euro enbart i Tyskland.

Låt mig betona att en av fördelarna med samfinansiering vore att det också skulle ha en positiv inverkan på den privata sektorn, eftersom det indirekt skulle hjälpa små och medelstora företag.

Jag stöder beslutsamt programmet för IT-stöd i boende, eftersom den nya tekniken innebär att äldre personers privatliv fortsatt respekteras och gör det möjligt för dessa människor att åldras med värdighet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag stöder Nina Gills betänkande om ”att öka livskvaliteten för äldre människor”. Genom att slå samman resurserna och samordna forskningen och utvecklingen på EU-nivå kan vi på ett lämpligare sätt bedöma hur vi kan öka våra äldre medborgares livskvalitet. Genom att fastställa ett minimibidrag garanterar vi alla medlemsstaters deltagande i denna fråga. Jag vill gratulera föredraganden till hennes betänkande och stöder rekommendationerna i betänkandet.

- Betänkande: Olle Schmidt (A6-0030/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi har valt att stödja betänkandet i sin helhet, då vår uppfattning är att EU måste komma tillrätta med osund skattekonkurrens på bränsleområdet, främst för att EU ska kunna uppnå sina klimatmål.

Förslaget om skatteharmonisering ska inte heller hindra enskilda medlemsländer att höja sina koldioxidskatter på bensin och diesel.

Detta är ytterligare en viktig orsak till att vi stöder betänkandet.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Detta förslag till direktiv syftar till att minska prisskillnaderna för bränsle mellan de olika medlemsstaterna, vilket leder till en snedvridning av konkurrensen och till miljöförstörelse inom vägtransporter. Prisskillnaderna mellan dieselbrännolja som används som motorbränsle och blyfri bensin är förvisso stora.

Därav betydelsen för Portugal, som är ett av de länder där denna situation är kännbar, med tanke på prisskillnaderna mellan vårt land och Spanien: de portugisiska företagen är utsatta för konkurrens från spanska företag eftersom dessa gynnas genom lägre bränslepriser – bränslekostnaderna uppgår till 30 procent av kostnaderna – på grund av en lägre bränslebeskattning (och moms).

De portugisiska företagen har motiverat frysningen av arbetstagarnas löner med detta kostnadstryck, vilket har allvarliga konsekvenser för arbetskraften.

Europaparlamentets förslag är mer positivt eftersom det avskaffar övergångsperioderna i artikel 18, som är en mycket viktig aspekt i den aktuella situationen, med förhoppningen att det kommer att göra det möjligt att minska skillnaden mellan Portugal och Spanien senast 2010, eftersom Spanien kommer att tvingas höja sin bränsleskatt från 302 euro till 330 euro för dieselbrännolja. Tillnärmningen kommer att fortsätta 2012 och 2015. Vad gäller blyfri bensin kommer det tyvärr inte att ske några förändringar på detta sätt.

  Robert Goebbels (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade emot Schmidtbetänkandet eftersom Europaparlamentet i detta sammanhang, i stället för att stödja kommissionens initiativ, har utfört ett slags trolleritrick genom att spela ut de gamla medlemsstaterna mot de nya. Hur som helst kommer beslutet i slutändan att ligga hos enbart ministrarna och måste vara enhälligt.

  Bruno Gollnisch (NI), skriftlig. – (FR) Högre beskattning och fler kontroller: det är Bryssels recept för Europa! Att harmonisera punktskatter och att harmonisera momsen genom att införa bindande minimisatser som de som vi nu haft i 15 år är bevisligen ineffektivt, helt onödigt och i vissa fall till och med skadligt.

Behöver jag påminna er om att åtgärder som denna hindrar medlemsstaterna från att till exempel sänka momsen inom cateringindustrin, trots att det är en sektor där argumentet om snedvridande gränsöverskridande konkurrens är särskilt svagt och där sänkt moms skulle kunna bidra till att skapa tusentals arbetstillfällen? Måste jag påminna er om att de nya medlemsstaterna för att följa EU-reglerna tvingas tillämpa skattehöjningar som deras befolkning uppfattar som helt skandalösa – samtidigt som de enligt andra EU-regler måste minska sin inflationstakt?

Det nuvarande förslaget är att öka skatten på dieselbrännolja i enlighet med skatten på blyfri bensin, med förevändningen att man vill skydda miljön och på grund av ett påstått behov att bekämpa ”skatteturism” – med vilket vi menar att vanliga människor drar nytta av konkurrensen! Det är desto mer skandalöst, eftersom bilförarna i ett land som Frankrike har uppmuntrats att köpa dieseldrivna fordon – förmodligen för att vi nu ska kunna skinna dem mer än någonsin!

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Genom denna röstförklaring vill jag betona att vi återigen slösar bort ett tillfälle på EU-nivå – eftersom mekanismen finns – att vidta åtgärder för att skydda det småskaliga kustfisket genom att underlåta att tillämpa åtminstone samma skattevillkor för bensin som användare av dieselbrännolja åtnjuter inom jordbruket och fisket. Vi bör komma ihåg att bensin är det bränsle som används för fartygen inom detta viktiga och största segment i de olika medlemsstaternas flottor, framför allt Portugals.

I sin resolution av den 28 september 2006 om förbättring av fiskerinäringens ekonomiska läge antog Europaparlamentet en rad förslag för att stödja sektorn så att den kan klara de höjda bränslepriserna, med tanke på att de höjda bränslepriserna har en särskilt negativ effekt på fiskerinäringen genom att avsevärt förvärra den befintliga socioekonomiska krisen och drastiskt minska yrkesfiskarnas inkomster, och eftersom det finns en allvarlig risk för att tusentals fiskeriföretag och tusentals arbetstillfällen försvinner. Ett och ett halvt år senare har praktiskt taget ingenting gjorts på EU-nivå, förutom höjningen av de minimis-stödet.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Syftet med Olle Schmidts betänkande om ”beskattningen av blyfri bensin och dieselbrännolja” är att hantera skillnaderna i fråga om bränslepunktskatterna inom unionen. Den nuvarande obalansen har uppmuntrat till bränsleturism, vilket har ekonomiska och miljömässiga följder. Avskräckande åtgärder måste vidtas för denna praxis. Jag erkänner inte desto mindre behoven hos de nya medlemsstaterna, som fortfarande är inne i processen med ekonomisk utveckling och som kommer att behöva tid för att anpassa sig till de föreslagna åtgärderna. Jag röstade för detta betänkande.

  Pierre Pribetich (PSE), skriftlig. – (FR) Syftet med kommissionens förslag var att införa åtgärder för att minska koldioxidutsläppen i enlighet med de angivna målen i energi- och klimatförändringspaketet. Varken i kommissionens förslag eller i det betänkande som antagits i dag tas dock upp det brådskande behovet att ta fram ett bränsle som verkligen kan gynna kampen mot koldioxidutsläppen. Skillnaderna i de planerade anpassningarna och deras spridning, både tidsmässigt och geografiskt inom unionen, kommer att göra de föreslagna åtgärderna ineffektiva.

Om vi verkligen vill gå mot en ”era med ren luft”, borde vi vara mer miljömässigt fantasirika och stödja åtgärder som kommer att göra det möjligt för oss att hantera klimatstörningen effektivt. Den strategi med ändrad beskattning som föreslås av kommissionen och i Schmidtbetänkandet lyckas varken främja forskningen eller det nya konceptet med ett nytt alternativt bränsle för att bromsa koldioxidutsläppen.

Jag vill i dag beslutsamt ta ställning mot tankesättet bakom detta betänkande och därför röstade jag emot vad som helt enkelt är en kompromiss som undergräver det fastställda syftet.

- Betänkande: Ana Maria Gomes (A6-0052/2008)

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. − (IT) I Gomesbetänkandet redogörs för den dramatiska och svåra situation som Irak befinner sig i. De icke-statliga organisationerna och de olika organ som ansvarar för återuppbyggnaden av regionen lyckas i praktiken inte lösa de problem som beror på årtionden av krig, diktatur och sanktioner.

Det är i detta sammanhang EU-institutionernas plikt att stödja en mångfasetterad strategi för Irak som ökar EU:s direkta stöd för tekniskt bistånd i syfte att främja rättssäkerheten, rättvisan och en sund ekonomisk förvaltning för att skydda de grundläggande rättigheterna genom att skapa regional stabilitet och säkerhet.

Parlamentet uppmanar därför rådet att främja europeiska företags investeringar i Irak och att föra förhandlingar om handelsavtalet mellan EU och Irak så att den irakiska marknaden i högre grad kan anpassas till EU-reglerna.

I Europaparlamentets förslag, som jag instämmer i fullt ut, föreslås i huvudsak en ny strategi för Irak som innefattar en lämplig användning av Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter och stöd för ett pluralistiskt och oberoende informationssystem.

Som utvecklingsutskottets föredragande för Erasmus Mundus-rapporten 2009−2013 kommer jag nu att arbeta för att öka de ekonomiska anslagen för Irak: spridningen av kultur är ett grundläggande steg mot att skapa en verklig rättssäkerhet.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) I den resolution som antagits lyckas man med den ”förbluffande” bedriften att inte en enda gång hänvisa till USA:s och dess allierades brutala och olagliga angrepp på och ockupation av Irak.

I resolutionen slätas hela dödssiffran på många hundratusentals irakier över, och likaså förstörelsen av ett helt land och den överlagda och omfattande kränkningen av de mänskliga rättigheterna till följd av angreppet och ockupationen.

I resolutionen sägs ingenting om det främsta skälet till de enormt allvarliga problem som Iraks folk och Irak nu står inför, och därmed om hur de ska lösas: nämligen genom det omedelbara tillbakadragandet av alla ockupationstrupper.

I resolutionen stöds i grund och botten status quo, vilket beskrivs som ett fait accompli, och man försöker att främja ett större EU-deltagande i ingripandet i Irak, vilket man betraktar som ytterligare en ”stat som övervakas” av USA/Nato/EU, som t.ex. Afghanistan och Kosovo. Detta är förbluffande, eftersom man i resolutionen samtidigt anser att grannländerna måste avstå från att ingripa i Irak och måste respektera dess självständighet, suveränitet och territoriella integritet och det irakiska folkets önskan att bygga upp landets konstitutionella och politiska system på egen hand.

Därför röstade vi emot betänkandet.

  Jean Lambert (Verts/ALE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för detta betänkande, trots att det i ett av skälen anges att alla problem i Irak beror på den tidigare regimen. Det råder inga tvivel om att Saddam Hussein var en brutal diktator som orsakade många av sina landsmäns död, inte minst genom det systematiska försöket att utrota kurderna. De ockuperande styrkornas totala brist på eventuella strategier för att hantera landets återuppbyggnad har dock också lett till en oändlig misär.

Det gläder mig dock verkligen att parlamentet anser att inget land ska tvingas att återsända människor till Irak. Landet är inte säkert, inte ens det irakiska Kurdistan, vars gräns turkiska stridsvagnar nyligen korsade, vilket orsakar ytterligare rädsla och instabilitet. Medlemmarna i många partier i det irakiska parlamentet har talat om för oss att det är farligt att återvända och att det skulle kunna destabilisera själva landet. I underutskottet för mänskliga rättigheter har vi också informerats om den svåra situationen för de miljontals irakier som lever som flyktingar i grannländerna med lite stöd från det internationella samfundet. Vi borde stödja de offentliga organen i dessa stater och åtminstone utbilda barnen.

  Patrick Louis (IND/DEM), skriftlig. – (FR) Företrädarna för Mouvement pour la France (MPF) i Europaparlamentet har intagit en konsekvent ståndpunkt sedan början av USA:s ingripande i Irak. Vårt lands egna erfarenheter och dess band med det irakiska folket gjorde oss uppmärksamma på den mänskliga, militära och moraliska katastrof som ingripandet skulle innebära.

Nu är skadan skedd och det är upp till medlemsstaterna att agera, antingen ensamma eller kollektivt, och rädda och återupprätta vad som nu kan räddas. Före USA:s ingripande var Irak det enda muslimska landet med ett stort och välmående kristet samfund – ett samfund som hade levt där till och med innan islam kom dit.

En av de mest tragiska konsekvenserna av USA:s ingripande har varit flykten av delar av detta samfund, vilka drivits bort på grund av terror och hotelser. Det är en katastrof för Irak, nu och i framtiden. Om man ser till helheten är det snabba urholkandet av en religiös befolkningsmix i Mellanöstern en mänsklig och ekonomisk utarmning som hotar hela regionens stabilitet och välstånd.

Historikern Fernand Braudel ansåg att historien började i Sumarien, men i dag tycks det som om den långa historien med de kristna minoriteterna i Irak har kommit till slutet. Vi, Europas nationer, kan helt enkelt inte tillåta denna enorma orättvisa genom att underlåta att agera.

De irakiska kristna samfunden var en gång öppna för och välkomnade islam, och tillsammans med sina muslimska grannar byggde de ett land som blomstrade innan det härjades av fanatism och krig.

(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163 i arbetsordningen.)

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Det gläder mig att Ana Gomes i sitt betänkande om EU:s roll i Irak ser framåt och formulerar en strategi för att skapa en stabil demokratisk irakisk stat som respekterar de mänskliga rättigheterna och landets rika etniska och religiösa sammansättning. Irak behöver Europa för att bygga vidare på de aktuella säkerhetsförbättringarna som kommer att räcka långt när det gäller att främja investeringar och öka de icke-statliga organisationernas deltagande i återuppbyggnaden av landet. Hela Europa har ett intresse av ett stabilt och säkert Irak och jag anser att detta får stöd i betänkandets rekommendationer.

  Athansios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Betänkandet syftar till att garantera att EU får en större andel av det imperialistiska bytet från kriget mot Irak och ingripandena i den vidare Mellanösternregionen. I detta sammanhang

eftersträvar man i betänkandet sätt och verktyg för att etablera en långsiktig EU-närvaro i Irak för att ”hjälpa europeiska företag att lämna in anbud på kontrakt för att återuppbygga Irak”, dvs. att öka EU-monopolens andel av bytet,

krävs i betänkandet ett villkorslöst stöd för Iraks kollaboratörs-”regering”,

läggs strategier fram för ett aktivt deltagande i den imperialistiska ockupationen. För att de militära och polisiära styrkorna ska kunna delta i de ockuperande arméerna är allt som behövs att de bär andra huvudbeklädnader och att namnet ändras till ”FN-styrkor”.

Medan man i betänkandet cyniskt medger de katastrofala konsekvenserna av kriget och massakern på det irakiska folket, anges det kort att dessa händelser är avslutade.

Genom betänkandet legitimeras inte bara de ockuperande arméerna, som kallas en ”multinationell styrka”, utan även de privata företagen med mördare som är aktiva i Irak, under förutsättning att regler ställs upp för deras brottsliga verksamhet!

Greklands kommunistparti fördömer betänkandet. Kommunistpartiet framför sin solidaritet med irakiernas motstånd och med folket i regionens kamp för att bli fria från det imperialistiska oket och för sin okränkbara rättighet att bestämma över sitt eget öde.

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. − (PT) Det faktum att parlamentet har beslutat att diskutera Europeiska unionens roll i Irak, snarare än att insistera på en meningslös debatt om tidigare frågor, är positivt. De fem år som nu har betydelse för oss är de kommande fem åren snarare än de gångna.

Utgångspunkten för alla debatter om denna fråga måste nu vara att erkänna att situationen på plats har förbättrats avsevärt, även om den fortfarande är mycket allvarlig. Vad denna förbättring i synnerhet visar på är att det finns en gångbar väg framåt i form av målet att bygga en demokratisk och säker stat. Vårt mål kan nås. Erfarenheterna under de senaste åren visar dock också att målet endast kommer att nås genom ett större engagemang, genom ökad säkerhet, genom att investera i utbildning för de irakiska myndigheterna och genom att aktivt bidra till skapandet av infrastruktur som kommer att göra landets ekonomi livkraftig, vid sidan av oljan, vilket är mycket viktigt. I Europeiska unionens särskilda fall innebär detta stora investeringar i den ekonomiska återuppbyggnaden av Irak och i skapandet av demokrati i landet. Ett demokratiskt och säkert Irak som respekterar de mänskliga rättigheterna är av avgörande vikt för regionen och för världen.

  Karin Scheele (PSE), skriftlig. − (DE) Jag vet såklart att vi röstade i kammaren om förslaget till betänkande från min kollega Ana Gomes om Europeiska unionens roll och inte om hennes motivering till betänkandet. Men jag tycker ändå att det är viktigt att föredraganden i sin motivering återigen betonar att invasionen av Irak var en strategisk och humanitär katastrof och att det irakiska samhället återigen traumatiserades av kriget och det åtföljande kaoset och våldet.

Jag välkomnar att föredraganden, utöver alla sina övriga viktiga punkter, uttryckligen konstaterar att kvinnorna måste få en starkare roll och att respekten för kvinnors, minoriteters och barns rättigheter måste främjas om ett gott arbete ska kunna utföras i Irak.

  Bart Staes (Verts/ALE), skriftlig. − (NL) Jag beklagar att Europaparlamentet hittills inte har gjort någon som helst analys av kriget i Irak. Parlamentet har under senare år faktiskt upprätthållit en bedövande tystnad och har inte ens utmanat Bushregeringens lögner. För ett demokratiskt organ som parlamentet spelar detta stor roll! Det blir svårt för oss att bevara vår trovärdighet om vi inte ens vidtar åtgärder mot FN-medlemmar som struntar i FN-stadgan.

Ana Gomes gör en bedömning av situationen i Irak. Hennes betänkande om Europeiska unionens roll i Irak innehåller ett antal goda rekommendationer om hur landet bör återuppbyggas. I betänkandet behandlas en rad ämnen och jag uppfattar alla föreslagna åtgärder som genomförbara. Jag välkomnar särskilt förslagen till multilaterala insatser, under FN:s överinseende, för att inleda intensiva diplomatiska samtal mellan USA och Iraks grannländer. Syftet måste vara att upprätta demokrati i Irak, utifrån principerna med rättssäkerhet, goda styrelseformer och mänskliga rättigheter. Jag stöder därför betänkandet.

  Anna Záborská (PPE-DE) , skriftlig. – (FR) I fjärde Genèvekonventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid anges att humanitär, medicinsk och religiös personal ska respekteras och skyddas.

Det är mycket viktigt att vi stöder fallet med Monsignor Paulos Faraj Rahho, den kaldeiska katolska ärkebiskopen som föddes och bor i Mosul, som kidnappades fredagen den 9 februari 2008.

De tre personer som var med honom vid hans bortförande dödades av kidnapparna.

Det var i ett muntligt ändringsförslag till Gomesbetänkandet inte möjligt att nämna Monsignor Rahho vid namn.

Därför vill jag be talmannen att uttryckligen sända två brev med parlamentets stöd och uppmuntran:

- Ett till Iraks shiitiska premiärminister Nouri al-Maliki, som har fördömt attackerna på kristna präster och som på den irakiska regeringens vägnar har erbjudit ”skydd och rättvisa” för kristna, med en försäkran om att de som är ansvariga för våldet ska tas fast och straffas.

- Det andra till Iraks vice president Tareq al-Hashemi, som är medlem av sunnisamfundet, som också har fördömt terroristattackerna på kristna samfund klart och tydligt och som efter kidnappningen framförde sin solidaritet med vad han kallade sina ”kristna bröder”.

Det är av avgörande vikt att vi uppmuntrar de nationella myndigheterna att göra allt de kan för att garantera att Monsignor Paulos Faraj Rahho friges omedelbart och ovillkorligt.

- Förslag till resolution: EU:s uppförandekod för vapenexport (RC-B6-0063/2008)

  Glyn Ford (PSE), skriftlig. − (EN) Jag kommer att stödja denna resolution. Som jag sa i mitt betänkande för över tio år sedan är det grundläggande att vi har en bindande rättslig grund för vår uppförandekod för vapenexport.

Ändå drivs nödvändigheten att exportera av en splittrad europeisk industri som gärna vill ha en lång produktion så att de kan konkurrera med massproducerade vapen från USA med en inhemsk efterfrågan på endast serieproduktion.

Därför behöver vi en inre marknad för försvarsutrustning som kan göra det möjligt för EU att först och främst konkurrera, för det andra att upphöra med att ge näring åt regionala krig världen över och för det tredje att föra in några av sina mest kvalificerade vetenskapsmän och ingenjörer i morgondagens avancerade teknikindustri.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Vissa medlemsstater har starka egenintressen för att främja en ökad vapenexport. Vid ett skapande av en gemensam uppförandekod för vapenexport är det därför troligt att vissa medlemsstater med en mer restriktiv policy kan komma att tvingas till att kompromissa.

Vi är av den uppfattningen att övervakningen av vapenexport ska skötas av respektive medlemsland genom landets nationella lagstiftning. Sverige ska ha fortsatt rätt att kunna bedriva en restriktiv vapenexport om så önskas. Ett samarbete är önskvärt för att driva på det globala nedrustningsarbetet, men detta sker bäst internationellt, inom Förenta nationernas ram, med tanke på FN:s erfarenhet, kunskap och globala räckvidd.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) En verkningsfull EU-uppförandekod för vapenexport blir tveklöst allt mer viktigt i sammanhanget med EU:s snabba militarisering, som återspeglas i utkastet till fördrag som nu ratificeras i varje medlemsstat.

Det är inte utan viss ironi som det i själva resolutionen specifikt hänvisas till att ”utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) har gjort att EU genomför allt fler militära och civila uppdrag … och att EU-anställda i samband därmed kan hotas med vapen som tidigare har levererats av EU:s medlemsstater”.

”Marknaden för militär utrustning” växer inom EU, ”flera initiativ … för att harmonisera nationella upphandlingsregler avseende vapen samt vapenöverföring och vapenförsäljning inom gemenskapen” uppmuntras och det finns ”en vilja att öka vapenexporten för att främja ekonomiska intressen”.

Lösenordet har fastställts: kapprustning och militarisering av de internationella förbindelserna.

Initiativ och åtgärder för att åtminstone mildra en sådan upptrappning är därför positivt och nödvändigt. Liksom vi tidigare angav kommer dock regleringen av vapenhandeln att få mycket större betydelse om den åtföljs av en process med multilateral och ömsesidig nedrustning, som i synnerhet borde börja med nedrustningen av de enorma kärnvapenarsenalerna.

  Geoffrey Van Orden (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Den brittiska konservativa delegationen röstade emot resolutionen eftersom den inte accepterar hänvisningarna till Lissabonfördraget eller till utvecklingen av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, som den motsätter sig. Vidare är den brittiska konservativa delegationen, trots att den starkt förespråkar en ansvarstagande politik för vapenöverföring, inte övertygad om förtjänsterna med en rättsligt bindande uppförandekod som påförs av EU före antagandet av ett internationellt bindande vapenhandelsfördrag.

- Betänkande: Marie Panayotopoulos-Cassiotou (A6-0033/2008)

  Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund (PSE), skriftlig. − Vi svenska socialdemokrater röstade för betänkandet, då det är viktigt att fängelseförhållandena förbättras på vissa anstalter i Europa och fångars mänskliga och grundläggande rättigheter respekteras. Dessutom måste ett jämställdhetsperspektiv integreras i kriminalvården och på fängelserna. Vi har dock vissa invändningar mot delar av innehållet i betänkandet. Vi önskar inte en harmonisering av fängelseförhållandena i Europa, och vi ifrågasätter starkt skrivningarna i betänkandet om särskilda brottspåföljder eller alternativa straff för kvinnor, gravida kvinnor och kvinnor som lever med små barn. Vad gäller barnets kontakt med föräldrarna under fängelsevistelsen och tiden därefter måste det, med barnets bästa i fokus, gälla båda föräldrarna och inte bara mamman eller den ena föräldern.

  Den Dover (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag och mina konservativa kolleger anser att man alltid bör fundera över hur man kan förbättra situationen för kvinnor i fängelse. I betänkandet föreslås ett antal möjligheter som kan undersökas vidare, däribland tillhandahållandet av hälsotjänster.

Betänkandet är dock överdrivet preskriptivt när det gäller vad medlemsstaterna bör göra på detta område. Det är upp till medlemsstaterna att besluta om detaljerna för fängelsepolitiken. Vi kan i synnerhet inte hålla med om antagandet i skälen C och Q, som vi anser snedvrider andra aspekter av betänkandet som kan vara av värde. Därför har vi beslutat att lägga ned våra röster.

  Edite Estrela (PSE), skriftlig. − (PT) Jag röstade för Marie Panayotopoulos-Cassiotous betänkande om kvinnors speciella situation i fängelser och hur det sociala livet och familjelivet påverkas av att föräldrar sitter fängslade, eftersom det finns bevis för att de europeiska fängelserna i hög grad är anpassade till manliga fångar och bortser från kvinnors särskilda behov.

Jag anser därför att åtgärder bör vidtas för att möjliggöra en förbättring av situationen för kvinnor i fängelse, särskilt i fråga om deras sociala och yrkesmässiga återintegrering, hälsovård och hygien, psykologiska stöd och bevarandet av familjeband.

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Även om kvinnor utgör ca 4,5 till 5 procent av fångarna i Europeiska unionen fortsätter fängelserna att i grunden vara anpassade till manliga fångar och man tenderar att bortse från det specifika problemet med den begränsade men växande andelen kvinnliga fångar. De viktigaste områdena är hälsovård, situationen för fängslade kvinnor med barn och yrkesmässig och social återintegrering.

Särskild uppmärksamhet bör riktas på kvinnors hälsovård och hygienbehov. I synnerhet gravida kvinnor i fängelse kräver specialiserade resurser och särskild uppmärksamhet när det gäller kosthållning, träning, kläder, läkemedel och läkarvård av specialiserad personal.

Barn som vårdas av sina fängslade mödrar behöver lämpligt skydd och lämplig omvårdnad och får inte utsättas för någon typ av diskriminering. Fängelsestraff för kvinnor har särskilt allvarliga följder när de har varit den enda vårdnadshavaren för barn före fängslandet.

Den sociala integrationen av fångar måste förberedas under och efter fängelsestraffet i samarbete med socialtjänsten och andra relevanta organisationer för att garantera en smidig övergång från fängelse till frihet.

  Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. − Vi stöder det arbete som görs i medlemsländerna för att modernisera och anpassa kriminalvårdspolitiken för att bättre tillgodose fångars behov, och som ett led i detta ta hänsyn till kvinnors specifika behov.

Eftersom kriminalvård inte är en EU-kompetens har vi valt att rösta emot betänkandet. Åtgärder som rör besöksregler, drift av anstalterna, utbildning för anställda i kriminalvården, fångarnas fritidsaktiviteter eller sociala stödåtgärder är och bör förbli medlemsstaternas kompetens för att kunna anpassas och utvecklas efter nationella och lokala behov.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Junilistan sympatiserar med många av betänkandets synpunkter angående en respekt för mänskliga rättigheter, bättre förhållanden i fängelser, en respekt för jämställdheten mellan kvinnor och män samt vikten av återintegrering av fångar i samhället. Självklart är det också otroligt viktigt att största möjliga hänsyn tas till barnets behov i dessa situationer. Vi anser dock att medlemsstaterna själva ska bestämma hur de ska gå tillväga för att uppfylla det nämnda. Särskilt betonar vi varje medlemsstats rätt att själv utforma sin straffrätt och därmed även utdöma lämplig påföljd. Europeiska unionen ska inte heller ge sig in på en detaljreglering av huruvida ett fängelse ska ha gym eller ej, besöksregler eller arbete under fängelsetiden. Detta ska styras av medlemsstaterna och deras respektive väljare och vila på den offentliga debatten i samhället.

Vi påminner om att alla EU:s medlemsstater är demokratiska stater som uppfyller Köpenhamnskriterierna.

  Anna Ibrisagic (PPE-DE), skriftlig. − Vi stödjer det arbete som görs i medlemsländerna för att modernisera och anpassa kriminalvårdspolitiken i syfte att bättre tillgodose fångars behov, och som ett led i detta ta hänsyn till kvinnors specifika behov.

Eftersom kriminalvård inte är en EU-kompetens har vi valt att rösta emot betänkandet. Åtgärder som rör besöksregler, drift av anstalterna, utbildning för anställda i kriminalvården, fångarnas fritidsaktiviteter eller sociala stödåtgärder är och bör förbli under medlemsstaternas kompetens för att kunna anpassas och utvecklas efter nationella och lokala behov.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) Jag instämmer i slutsatserna i Marie Panayotopoulos-Cassiotous betänkande om kvinnors speciella situation i fängelser och hur det sociala livet och familjelivet påverkas av att föräldrar sitter fängslade. Fängelserna är fortfarande anpassade till manliga fångars behov och jag välkomnar betänkandets syfte att lyfta fram de skillnader som kvinnor upplever. Jag stöder betänkandet.

  Martine Roure (PSE), skriftlig. – (FR) Jag röstade för betänkandet, eftersom det finns ett stort behov av att anpassa förhållandena i fängelserna efter kvinnornas särskilda behov. Förhållandena i fängelserna i många medlemsstater är fortfarande i dag mycket dåliga och kan verkligen inte ge det speciella stöd som kvinnor behöver.

Kvinnliga fångar har särskilda problem som kräver särskild uppmärksamhet. Framför allt gäller det tillgången på hälsovård.

Därför stöder jag socialistgruppens ändringsförslag med krav på att kvinnliga fångar ska få samma tillgång till screening för bröstcancer och livmoderhalscancer som andra kvinnor. En tidig diagnos av dessa sjukdomar förbättrar möjligheterna att bota dem. Att vägra kvinnliga fångar tillgång till sådana screeningprogram kan i själva verket innebära ett ytterligare straff.

Kvinnorna är dessutom fortfarande centrala för familjen. För mödrar bör vi därför om det går försöka underlätta andra påföljder än fängelse under förutsättning att de inte innebär något hot mot den allmänna ordningen.

  Carl Schlyter (Verts/ALE), skriftlig. − Detta är ett område för vilket det inte finns någon kompetens på EU-nivå. Trots positiva förslag är betänkandet alltför detaljreglerat. Därför lägger jag ned min röst.

- Betänkande: Feleknas Uca (A6-0035/2008)

  Nirj Deva and Gay Mitchell (PPE-DE), skriftlig. − (EN) När vi röstar om en politik som omfattar ”sexuell och reproduktiv hälsa” så tolkar vi det så, att det innebär att skydda och stärka moderns och det ofödda barnets liv och hälsa. Vi accepterar inte någon annan definition som antyder att abort skulle inrymmas i det begreppet. Dessutom anser vi att all vård, information, politik eller andra tjänster som ingår i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa på samma sätt utesluter abort. Vi kommer att arbeta på att få denna definition accepterad i alla forum och organ vi kan påverka.

Vi konstaterar att svaret som rådets ordförandeskap gav i parlamentet den 4 december 2003 inte innebar att begreppet reproduktiv hälsa inkluderar ett främjande av abort. Abort får till exempel aldrig framställas som en metod för familjeplanering, i motsats till vad Världshälsoorganisationen säger om fertilitetskontroll. Det står därför klart att WHO:s definition inte är bindande för eller ens accepterad av statliga och parlamentariska institutioner.

Vi kommer att fortsätta stödja politiska program som främjar ansvarsfulla sexuella beteenden och som skyddar och främjar moderns och det ofödda barnets liv och hälsa, inklusive att tillhandahålla resurser för att uppnå dessa mål.

  Hélène Goudin och Nils Lundgren (IND/DEM), skriftlig. − Initiativbetänkandet syftar till att integrera jämställdhetsperspektivet i EU:s utvecklingssamarbete. Junilistan är emot bistånd på EU-nivå och röstar därför nej till betänkandet.

Däremot är flera av de ändringsförslag som har lagts fram av vissa ledamöter av mindre sympatisk karaktär. Kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa är en viktig komponent för att skapa utveckling. I detta fall har vi valt att stödja ursprungsförslagen som en motkraft till de olustiga strömningarna i detta parlament. Arbetet för dessa frågor och utvecklingssamarbete bör dock principiellt ske på den globala nivån genom FN, och inte EU.

  Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. − (PT) Vi anser att det här betänkandet har flera förtjänster. En av dem är att det riktar uppmärksamheten på ett stort problem, både i EU och i utvecklingsländerna, nämligen behovet av att garantera tillgången på information om sexuell och reproduktiv hälsa, möjligheten att fritt fatta beslut och att skapa och främja offentliga tjänster som skyddar och tillämpar allas rättigheter, framför allt kvinnornas.

Vi tycker emellertid att man måste understryka att det viktigaste bidraget till ”jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbete” inte kommer från en politik som bygger på beroende och dominans, avreglering av marknader (se EU:s ekonomiska partnerskapsavtal), utnyttjande av arbetare, ojämlikhet och sociala orättvisor och bristande respekt för mänskliga rättigheter och som framför allt drabbar miljontals och åter miljontals barn och kvinnor. Det viktigaste bidraget kommer snarare från en politik av konkret samarbete som bygger på lika rättigheter för stater, respekt för den nationella suveräniteten och rätten för varje land att definiera och tillämpa en utvecklingsmodell som uppfyller medborgarnas behov och löser deras problem, dvs. en politik som tolkar ordet ”solidaritet” på rätt sätt.

  Tunne Kelam (PPE-DE), skriftlig. − (EN) Jag röstade för ändringsförslaget, eftersom jag är fast övertygad om att kampen mot våld, i detta fallet våld mot kvinnor i kris- och konfliktområden, måste få högsta prioritet. EU kan inte tolerera någon form av våld och därför anser jag att tyngdpunkten bör ligga på att bekämpa sexuellt våld riktat mot kvinnor. Dessutom anser jag att traditioner inte ska betraktas som något ont. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är känsliga frågor med både sociala och religiösa dimensioner. Därför får man inte generalisera eller tvinga på samhället några lösningar, framför allt inte ömtåliga samhällen där drastiska förändringar av den traditionella livsstilen kan stjälpa, snarare än hjälpa.

  Jörg Leichtfried (PSE), skriftlig. − (DE) Jag röstar för jämlikhet mellan kvinnor och män och för att ge kvinnorna en starkare ställning i utvecklingssamarbetet.

Det sätt på vilket kvinnor i utvecklingsländerna hålls nere av religiösa regler, kulturella rutiner och fattigdom förvärras ofta ytterligare av bristen på utbildning. I det sammanhanget vill jag särskilt rikta uppmärksamheten på det potentiellt enorma sociala tryck som kan uppkomma om man ökar allmänhetens kunskaper om kvinnornas grundläggande rättigheter. I slutändan skulle detta kunna förbättra kvinnornas situation i de berörda regionerna.

Jag stöder dessutom idén att betrakta ”våld mot kvinnor” inte enbart utifrån de kvinnliga offrens synvinkel. Snarare bör man utveckla praktiskt tillämpbara program som riktar sig till ”den manlige missbrukaren”, så som Feleknas Uca föreslår i sitt betänkande.

Jag är också mycket kritisk mot kommissionens underlåtenhet att inkludera en strategi mot kulturellt eller religiöst våld mot kvinnor i förteckningen över åtgärder.

Dålig tillgång på utbildning skapar handikapp inom andra områden i livet av den enkla anledningen att man har brist på information. Att vara dåligt informerad i detta avseende kan få dödliga konsekvenser i utvecklingsländer där tillgången på hälsovård och den hygieniska standarden många gånger är under all kritik. Jag behöver bara nämna den oroväckande höga andelen hiv-infekterade kvinnor – söder om Sahara är den siffran 57 procent.

En mycket positiv punkt är kravet på att utveckla ”könsuppdelade resultatindikatorer”, vilket också skulle göra den kontroversiella frågan om kvotering mindre laddad.

  Maria Martens (PPE-DE), skriftlig. − (EN) När vi röstar om en politik som omfattar ”sexuell och reproduktiv hälsa” så tolkar jag det så, att det innebär att skydda och förbättra moderns och det ofödda barnets liv och hälsa. Vi accepterar inte någon definition som antyder att abort skulle inrymmas i det begreppet. Och dessutom anser vi att all vård, information, politik eller andra tjänster som ingår i begreppet sexuell och reproduktiv hälsa på samma sätt utesluter abort. Vi måste arbeta på att få denna definition accepterad i alla forum och organ vi kan påverka

Jag konstaterar att svaret som rådets ordförandeskap gav i parlamentet den 4 december 2003 inte innebär att begreppet reproduktiv hälsa inkluderar ett främjande av abort och att abort till exempel aldrig får framställas som en metod för familjeplanering, i motsats till vad Världshälsoorganisationen säger om fertilitetskontroll. Det står därför klart att WHO:s definition inte är bindande för eller ens accepterad av statliga och parlamentariska institutioner

Jag kommer att fortsätta stödja politiska program som främjar ansvarsfulla sexuella beteenden och som skyddar och främjar moderns och det ofödda barnets liv och hälsa, inklusive att tillhandahålla resurser för att uppnå dessa mål.

  David Martin (PSE), skriftlig. − (EN) I sitt betänkande ”Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet” välkomnar Feleknas Ucas kommissionens strategi i frågan. Jag upprepar hennes stöd för en strategi som försöker integrera jämlikhet mellan kvinnor och män i utvecklingssamarbetet. Jag röstade för betänkandet.

  Véronique Mathieu (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Även om jämlikhet mellan kvinnor och män har varit en integrerad del av Europeiska unionens program för utvecklingssamarbete under flera år, så är de faktiska framstegen fortfarande för obetydliga. Europeiska kommissionen måste därför bestämma mål i termer av siffror och tidsfrister, så att utveckling kan bli en viktig pådrivande faktor för förbättrade levnadsförhållanden för kvinnor.

Därför måste unionen fokusera på tre prioriteringar i sina partnerskap: grundläggande friheter, kvinnors status i det offentliga livet och deras tillgång på hälsovård.

Å ena sidan måste kommissionen vara vaksammare än någonsin tidigare när det gäller våld mot kvinnors fysiska integritet och mänskliga värdighet (i form av tortyr, traditionella former av stympning och tvångsäktenskap). Å andra sidan måste samarbetet omfatta ett erkännande av kvinnans plats i samhället, vilket påverkar allt från tillgången på kunskap till ekonomiskt oberoende. Dessutom krävs det insatser så att förebyggande och behandling av aids i utvecklingsländerna blir en realitet till 2010. Den europeiska utvecklingspolitiken kommer att bli ett totalfiasko om den inte kan radikalt förändra kvinnornas villkor.

  Athanasios Pafilis (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) Trots betänkandets korrekta slutsatser om kvinnornas tragiska ställning i utvecklingsländerna döljer det själva orsaken till detta: kapitalistiska produktionsmetoder och brutala imperialistiska ingrepp från EU, Förenta staterna och andra imperialiststater och organisationer. De suger ut dessa länder och plundrar deras källor till välstånd, vilket resulterar i hunger och fattigdom för miljontals människor.

De lösningar som föreslås ligger inom ramen för en kapitalistisk utveckling och EU:s utvecklingsstöd. En annan typisk aspekt av denna strategi är förslaget att öka antalet kvinnliga egenföretagare för att öka sysselsättningen. I det sammanhanget är förslagen om rättvisare och mer demokratiska samhällen, flickors och kvinnors tillgång till utbildning och hälsovård, utrotandet av fattigdom och sjukdomar etc. bara tomt prat. Det är fromma önskningar som avleder uppmärksamheten från sanningen. Att uppfylla människors behov är nämligen oförenligt med kapitalistisk utveckling och strävan efter profit som överordnad princip. För varje euro som Europeiska unionen ger, så stjäl den tusentals från dessa länder.

En förbättring av kvinnornas ställning och befolkningens levnadsstandard i dessa länder kommer inte att uppnås genom den legaliserade stöld som kallas ”EU:s utvecklingsstöd”, utan genom motstånd mot imperialistisk intervenering, strävan efter jämlika internationella relationer och kamp för en annan utvecklingsstrategi, baserad på befolkningens behov.

  Karin Scheele (PSE), skriftlig. − (DE) Betänkandet om jämlikhet och deltagande, om kvinnors roll i utvecklingssamarbetet, täcker ett stort antal olika aspekter och inkluderar också viktiga praktiska frågor.

Som helhet bör det med andra ord absolut få stöd. En fråga som löper genom hela betänkandet är sexuell och reproduktiv hälsa och våld mot kvinnor, jämte främjandet av kvinnors rätt till självbestämmande.

Det är viktigt att utöka nätverken för mikrofinansiering, eftersom mikrokrediter kan bidra till att förbättra kvinnornas ekonomiska situation. Jag kan inte förstå varför vissa försöker lägga fram olika ändringsförslag som försvagar betänkandet och helt enkelt bortser från de dokument från FN som finns tillgängliga.

  Kathy Sinnott (IND/DEM), skriftlig. − (EN) Herr talman! Jag är för jämlikhet mellan kvinnor och män och att ge kvinnor större inflytande, och jag har därför röstat för detta positiva betänkande.

Dessvärre har betänkandet, i likhet med så många andra om kvinnor och barn, utnyttjats för att främja abort i samband med sexuella och reproduktiva rättigheter. Eftersom majoriteten av mina kolleger har röstat för att inkludera ett antal ändringsförslag om sexuell och reproduktiv hälsa kände jag inte att jag kunde rösta för detta betänkande.

  Konrad Szymański (UEN), skriftlig. − (PL) Feleknas Ucas betänkande om jämställdhet i utvecklingspolitiken är ett uttryck för europeisk moralisk imperialism gentemot utvecklingsländerna. Den går ut på att exportera de rika europeiska ländernas sjuka sociala modell till länderna i Afrika och Asien. De upprepade hänvisningarna till reproduktiva rättigheter betecknar stöd för allmänt tillgänglig abort. Jag kunde därför inte rösta för betänkandet.

  Anna Záborská (PPE-DE), skriftlig. – (FR) Jämlikhet mellan kvinnor och män är en prioriterad fråga i utvecklingsländerna. Jag uppskattar verkligen Feleknas Ucas grundliga och grannlaga arbete med denna viktiga fråga.

Trots detta röstade jag emot betänkandet, eftersom innehållet i vissa avsnitt i slutversionen, som behandlade sexuell och reproduktiv hälsa på ett oklart sätt, fortfarande är tvetydigt. Det finns motstridiga tolkningar och några av dem innebär ett hot mot ofödda barns liv.

I nästa betänkande i ämnet bör kvinnors hälsa inte enbart sättas i relation till reproduktion, för alla kvinnor har rätt till en miljö som ger dem möjlighet att njuta fortsatt god hälsa. Det innebär att man måste ägna särskild uppmärksamhet åt tillgången på säkert dricksvatten, proteiner och basläkemedel, vid sidan om traditionella läkemedel.

Mot bakgrund av Gertrude Mongellas besök den 6 mars 2008 för att uppmärksamma Internationella kvinnodagen vill jag också säga att vi har mycket att lära av afrikansk visdom när det gäller jämlikhet mellan kvinnor och män. Detta är en fråga som upplevs starkt där och något som förs vidare genom muntlig tradition bland kvinnor och män som är välsignade med god andlig och mental hälsa. Där har vi alla något att lära.

6. Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

7. Meddelande om rådets gemensamma ståndpunkter: se protokollet

(Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.05.)

ORDFÖRANDESKAP: ADAM BIELAN
Vice talman

8. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

9. Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (debatt)

9.1. Armenien

  Talmannen. − Nästa punkt är diskussionen om fem resolutionsförslag om Armenien⁽¹⁾.

  Marie Anne Isler Béguin, författare. − (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommer de tragiska händelserna i Armenien efter presidentvalet den 19 februari 2008 att skicka budskapet att Europa är oförmöget att stödja de sköra små demokratierna i södra Kaukasus i deras kamp för erkännande?

Efter krisen i Georgien är det nu Armeniens tur att drabbas av omfattande politisk oro. Trots all uppmärksamhet som riktades mot landet under valkampanjen lyckades det internationella samfundet inte främja en dialog som skulle ha kunnat förhindra sammanstötningarna den 1 mars. Efter 11 dagar av protester mot valresultatet från oppositionsrörelsen under ledning av det före detta statsöverhuvudet Levon Ter-Petrosian försökte polisen skingra demonstranterna. Situationen urartade och resulterade i att åtta personer dödades, att många fler skadades och att undantagstillstånd infördes med inskränkt informations- och mötesfrihet, samt restriktioner för de politiska partierna. Sedan dess har 400 personer arresterats. Det råder en tydlig oro bland befolkningen som fruktar att en repressiv politik kommer att införas. Vi är i dag skyldiga att spegla den oron i våra kontakter med samtliga parter som är inblandade i den armeniska konflikten.

Frågan är bara vad vi ska föreslå för en metod för att få samtliga parter att ta reson och få dem till förhandlingsbordet igen mot bakgrund av den ökande spänningen. Det är det som är utmaningen. Vi måste återställa vanliga armeniska kvinnors och mäns tro på deras unga demokrati. En viktig förutsättning för att återställa förtroendet är att påbörja en undersökning om den senaste tidens händelser och frisläppandet av dem som fängslats. Nästa steg – tillsammans med det internationella samfundet, vårt särskilda sändebud till södra Kaukasus och våra partner i Europarådet och OSSE – måste vara att göra upp en tidsplan för våra armeniska vänners återkomst till förhandlingsbordet. Vi måste också se till att få samtliga parter i konflikten till förhandlingsbordet, både från de styrande och från oppositionen. Demokratins regler bygger på dialog och icke-våld och vi har en skyldighet att underlätta en sådan strategi.

Med ert tillstånd, herr talman, vill jag föreslå ett muntligt ändringsförslag. Jag är inte säker på hur jag ska gå vidare, för vi har gjort ett fel i resolutionen. I skäl H hänvisar vi till Nagorno-Karabachs territorium, när vi i själva verket borde ha sagt Nagorno-Karabachs status. Det verkar som om mina kolleger instämmer i det muntliga ändringsförslaget.

  Alexandra Dobolyi, författare. − (EN) Herr talman! Jag var en av fyra medlemmar av Europaparlamentets valobservationsgrupp i Armenien och jag instämmer helt och fullt i slutsatserna om presidentvalet, dvs. att valet i stort sett överensstämde med OSSE:s och Europarådets åtaganden och normer. De statliga myndigheterna arbetade konkret med att ta itu med de brister som konstaterades i samband med det förra valet. Låt mig ta tillfället i akt och tacka kommissionens delegation till Jerevan för allt stöd vi fick.

Valet överensstämde i stort sett med våra normer, som jag sa, men det krävs ytterligare förbättringar och politisk vilja för att klara de återstående utmaningarna. Jag vill uttrycka mitt djupa beklagande och min stora oro över utvecklingen på senare tid i Armenien, med våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter som ledde till att åtta medborgare dödades och över 100 skadades. Det behöver knappast sägas att vi förväntar oss en öppen och fristående undersökning av händelserna och av de partiella lättnader i undantagstillståndet som infördes efter händelserna.

Även om detta är ett steg i rätt riktning, så räcker det inte. Jag vill uppmana de armeniska myndigheterna att helt upphäva undantagstillståndet. För min grupps räkning vädjar jag till alla berörda parter att visa öppenhet och lugn, att dämpa tonen och att omedelbart inleda en konstruktiv dialog.

Sist men inte minst beklagar vi och oroas över de exempellösa kränkningarna av eldupphör nyligen längs skiljelinjen mot Nagorno-Karabach och vi uppmanar med kraft parterna att avstå från några åtgärder som skulle kunna undergräva förhandlingsprocessen. Vi uppmanar dem att hålla sig borta från vapnens högljudda och våldsamma maktspråk, och vi uppmanar dem att utöva den lågmälda och fredliga makt som ryms i dialogen.

  Urszula Gacek, författare. −(EN) Herr talman! Den senaste tidens händelser i Armenien visar hur svårt det är för de nybildade demokratierna i före detta Sovjetunionen att lita på valprocessen. De som har makten frestas att fuska för att öka sina odds, framför allt inför val, medan de som förlorar har svårt att acceptera resultaten.

De problem vi har sett i Armenien efter valet har förvärrats av våldsamma sammanstötningar som resulterat i åtta dödsfall, och av införandet av extraordinära åtgärder i form av undantagstillstånd. Förbud mot all politisk verksamhet och strikt censur av medierna infördes den 1 mars 2008 under en 20-dagarsperiod. Förbudet mot politisk aktivitet har sedermera upphävts. Frihet för medierna, inklusive obegränsad tillgång till Internet, kommer att följa. Samtliga normala konstitutionella friheter bör i själva verket vara återställda till nästa vecka.

Dessvärre kan man inte utesluta att undantagstillståndet förlängs. För tillfället har man lagt locket på tryckkokaren. Jag är orolig över vad som görs för att komma åt källan till övertrycket.

At bygga upp en demokrati är en komplicerad process. Den måste skyddas av institutioner som alla parter litar på. Det är därför beklagligt att den avgående presidenten har attackerat sitt lands människorättsombudsman, som kritiserade regeringens åtgärder. Demokratin kan endast skyddas om man stärker ombudsmannens roll och garanterar opartiskheten för den författningsdomstol som för närvarande undersöker anklagelserna om valfusk.

Till dess det finns förtroende för Armeniens egna väktare av demokratin vill jag kraftfullt uppmana alla parter i tvisten att utnyttja den möjlighet till medling som erbjuds av sändebuden från EU och OSSE och att göra detta omedelbart.

  Erik Meijer, författare. − (NL) Herr talman! I presidentval får vi allt oftare se en fortsatt osäkerhet om huruvida den sittande regeringens föredragna kandidat faktiskt har vunnit en äkta majoritet av rösterna, förutom enbart ett stort antal röster. Även när den kandidat det gäller faktiskt har en äkta majoritet, råder det tvivel om storleken på den majoriteten, i synnerhet där det har gjorts uppenbara försök att blåsa upp den på konstlad väg.

När dessutom vissa kandidater förhindras från att ställa upp, när enbart de kandidater som stöds av regeringen får tillgång till press, radio och tv, när oppositionen eller utländska observatörer inte har möjlighet att övervaka räkningen på rätt sätt, när fredliga protester mot de officiellt rapporterade resultaten bryts upp av militär och polis och oppositionsledare arresteras, finns det sannerligen anledning att stark betvivla att väljarnas vilja har respekterats.

Vi har fått se kontroversiella presidentval av denna typ utanför Europa i Mexiko och Kenya, och inom Europa i Vitryssland, Ryssland, Georgien och Armenien. Till och med utan dessa val befann sig Armenien i en mycket svår situation. Traditionellt har landet starka band med Ryssland, men skiljs från det landet av grannlandet Georgien, som har en allvarlig konflikt med Ryssland, och grannlandet Azerbajdzjan, som under flera år har haft en gränstvist med Armenien.

När den ryska provinsen Transkaukasus delades upp längs etniska linjer på 1920-talet överlämnades enklaven Nagorno-Karabach, med armenisk befolkning, till Azerbajdzjan som en kompromisslösning, med garantier för regional armenisk självständighet. Den lösningen fungerar inte längre under den postsovjetiska eran, eftersom de båda staterna Azerbajdzjan och Armenien nu är fiender. I själva verket ockuperas territoriet för närvarande av Armenien, vilket har lett till en utdragen konflikt med grannen i öster, även om eldupphör gäller. Denna situation, med ett permanent hot om krig och blockader, visade sig vara god jordmån för auktoritära regeringar och det är hela tiden svårt för demokratin att fungera i landet.

Händelserna efter den 19 februari kom inte som någon överraskning. Trots det måste vi göra vad vi kan för att återställa demokratiska förhållanden och återinföra oppositionens rättigheter. Europeiska unionens och dess medlemsstaters förhoppningar om goda förbindelser med dem som faktiskt styr i länder som Ryssland, Vitryssland, Georgien eller Armenien får komma i andra hand efter detta absoluta krav.

  Marios Matsakis, författare. −(EN) Herr talman! Armenien är i allt väsentligt ett relativt nyligen återfött land som kämpar för att stärka sina demokratiska institutioner och skydda sina medborgares välbefinnande. Samtidigt trängs landet mellan två inte särskilt demokratiska, utan snarare tämligen fientligt inställda grannländer, nämligen Ryssland och Turkiet. Landet är också på ett oroande och orättvist sätt indraget i en territoriell konflikt med den totalitära regimen i Azerbajdzjan.

Mot den bakgrunden var presidentvalet nyligen inte perfekt, men enligt den internationella valobservationsdelegationen ”i stort sett genomfört i linje med OSSE:s och Europarådets ... normer”.

Dessvärre verkar det som om polisen utövade betydligt mer våld än nödvändigt i samband med protesterna efter valet, vilket resulterade i att åtta personer dödades, varav en polis.

En grundlig och opartisk undersökning av händelserna som ledde fram till de dödsfallen är nödvändig. Även anklagelserna om att externa makter uppviglar till våld i Armenien för att destabilisera det landet måste undersökas.

Jag vädjar om ett fullständigt stöd för denna resolution.

  Marcin Libicki, författare. − (PL) Herr talman! Det behöver knappast sägas att vi alla skulle vilja att Armenien fick fred och säkra gränser och kunde hantera sina externa frågor på ett bra sätt. Får jag påminna er om att valet i Armenien inte ledde till några allvarliga protester. Det som sker där i dag måste betraktas mot bakgrund av Kaukasus, en explosiv region.

Medan jag har ordet skulle jag med ert tillstånd, herr talman, vilja ta tillfället i akt och framföra min avsky över den nyhet jag just har fått höra, nämligen att Faraj Rahho, den kaldeiska biskopen i Mosul, har mördats. Han bortfördes den 29 februari och tre av hans livvakter sköts.

Detta är ytterligare en attack, ytterligare ett brott, av män som saknar modet att visa sina ansikten för världen, som kidnappar oskyldiga offer, vanliga människor som utövar religiös verksamhet – i första hand kristna, i första hand katoliker. I dag får vi än en gång bevittna ett sådant brott, och jag tycker att denna fråga bör behandlas under vårt nästa möte i Bryssel som en särskild punkt. Må Gud skänka evig vila åt den heroiska martyr som dog i dag i Mosul.

  Marian-Jean Marinescu, för PPE-DE-gruppen. – (RO) Det som hände i Armenien måste fördömas kraftfullt. Dessvärre kom det inte som någon överraskning. Det finns andra liknande händelser i ett annat land i området och de utgör en fortsättning på den situation som uppkom efter 1990.

Vi står inför följderna av flera olika faktorer som varit rådande sedan dess och till i dag: bristande ekonomisk utveckling, latenta konflikter och inflytande från Ryska federationen. Sen har vi dessutom situationen i Kosovo som, trots alla betydande men resultatlösa försök från författarnas sida, kommer att fungera som en modell för alla berörda parter. För befolkningen i regionen kan detta bara leda till osäkerhet, brist på förtroende för myndigheterna och sårbarhet för manipulationer.

Det finns bara en lösning om man vill återställa normaliteten: en ekonomisk utveckling som ger högre levnadsstandard. Det finns energiresurser. Utnyttjandet av sådana resurser och överföringen av dem kommer att lösa problemet med den ekonomiska utvecklingen och problemet med självständighet från Ryska federationen. Det kommer dessutom att lösa Europas problem i stort.

Europeiska unionen har egentligen aldrig intagit någon fast ståndpunkt. Om vi vill finna en lösning på problemen i södra Kaukasus måste unionen vidta aktiva åtgärder för att utveckla energirutterna i Svartahavsregionen.

  Justas Vincas Paleckis, för PSE-gruppen. – (LT) När ett land som deltar i Europeiska grannskapspolitiken och är positivt inställt till EU genomför framgångsrika demokratiska val, så är det även en seger för oss. Om det går snett handlar det om ett ömsesidigt nederlag.

Presidentvalet i Armenien genomfördes enligt internationella observatörsstyrkan i linje med internationella normer. Dessvärre kom den senare utvecklingen att omintetgöra detta stapplande steg framåt. Blodsutgjutelse och undantagstillstånd har svept bort Armenien från vägen mot demokrati och försvårat landets kontakter med Europeiska unionen. De mänskliga rättigheterna förtrycks i Armenien och det finns ingen yttrandefrihet.

De styrande i Jerevan borde lyfta bort undantagstillståndet helt och OSSE:s representant borde hjälpa till att hitta en lösning på krisen. Förhoppningsvis kommer båda parter att visa återhållsamhet och grunda sitt arbete på europeiska värderingar.

  Janusz Onyszkiewicz, för ALDE-gruppen. – (PL) Herr talman! Den nuvarande politiska krisen i Armenien är inte den första.

Under Levon Ter-Petrosians ledning började landet avvika kraftigt från liberala och demokratiska värderingar. De viktigaste oppositionspartierna förbjöds, pressfriheten inskränktes och parlamentsvalet ansågs av de flesta inte uppfylla alla demokratiska krav. Detta skapade viss stabilitet i landet, men den bröts när nio ledande armeniska politiker, inklusive statsministern, brutalt mördades i parlamentet av okända gärningsmän.

Vi kan nu se en upprepning av det som hände för ett tiotal år sedan. Den nuvarande krisen kan emellertid eventuellt bero på att det armeniska samhället har tröttnat på regeringarna från den så kallade Karabach-klanen, till vilken både den tidigare och den nuvarande presidenten hör. Regeringen anklagas allmänt för att återinföra auktoritära styrelseformer under demokratins täckmantel, med maffialik kontroll av affärsaktiviteter och en sönderfallande ekonomi.

Det finns också en växande rädsla för att Armenien ska bli allt mer isolerat och få en allt svagare position i den olösta konflikten över Nagorno-Karabach. När Levon Ter-Petrosian beslutade att återkomma till politiken och ställa upp i valet vann han avsevärt stöd tack vare löftet om större flexibilitet i utrikespolitiken.

Den nuvarande krisen är emellertid mycket djup. Låt oss hoppas att den kan lösas politiskt, även om det inte alls är säkert. I annat fall kan konflikten i Nagorno-Karabach eskaleras i ett försök att få samhället att sluta upp bakom regeringen. En incident nyligen i Karabach där elva personer dog bekräftar den rädslan. Ett annat resultat kan bli att Armeniens beroende av Ryssland ökar ytterligare. Invigningen nyligen av gasledningen Armenien–Iran kommer inte att försvaga det beroendet, eftersom gasen, och själva ledningen, naturligtvis kommer att kontrolleras av Gazprom.

Vår attityd i den allvarliga situationen i Armenien bör vara vänskaplig, men vi bör inte avstå från kritik eller från att uttrycka oro vid behov. Jag anser att den position som föreslås i denna resolution uppfyller de kriterierna.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Resultatet av presidentvalet den 19 februari 2008 var en faktor i den politiska destabiliseringen av Armenien, även om man inte får glömma att OSSE ansåg att valet genomfördes på ett sätt som uppfyller demokratiska krav.

Demonstrationerna som följde sedan Levon Ter-Petrosian placerats i husarrest och den brutala repressionen den 1 mars slutade med att åtta personer dog, många fler skadades och undantagstillstånd utlystes. Begränsningar för medierna och arresteringen av allt fler medlemmar av oppositionen skapar allvarlig oro.

Vi uppmanar de armeniska myndigheterna att omedelbart återställa de medborgerliga rättigheterna, häva undantagstillståndet, respektera mänskliga rättigheter och fastställa vem som hade ansvaret för de tragiska händelserna den 1 mars 2008. En undersökning av denna fråga får inte bli en ursäkt för ytterligare förföljelse av oppositionen. Situationen i Armenien är sannerligen mycket svår och våra representanter måste ägna den stor uppmärksamhet.

  Evgeni Kirilov (PSE). – (EN) Herr talman! Låt mig tillägga att demokratin i Armenien inte håller den standard som vi skulle önska. Det som ytterligare försvårar situationen är den socioekonomiska situationen och detta gör naturligtvis att fler människor kommer ut på gatorna.

Jag vill rikta en vädjan till såväl de armeniska myndigheterna som, naturligtvis, Azerbajdzjan om att anstränga sig för att lösa denna långvariga konflikt. Det finns områden som ockuperas av Armenien som borde befrias, eftersom det inte finns några armenier där. Det som är verkligt oroande är att båda länderna håller på att rusta upp, vilket naturligtvis återspeglar situationen vad gäller de verkliga sociala problem som länderna står inför, framför allt Armenien.

Därför stöder jag detta gemensamma resolutionsförslag, men jag tycker vi ska fortsätta följa situationen mycket noga, för den är verkligen oroväckande.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Armenien är ett av flera länder som får stöd av Europeiska unionen för att genomföra politiska och ekonomiska reformer, inrätta de institutioner som behövs i en stat som styrs enligt rättsstatens principer samt bekämpa korruption och organiserad brottslighet. Vi gör därför rätt som fortsätter granskningen av den politiska processen och respekten för demokratiska principer i det landet. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av de förändringar som äger rum i Armenien sedan Sovjetunionens fall.

Regeringar försöker ofta påverka medier, men när de tar till våld och våldsamma metoder måste man protestera mot det med största beslutsamhet. Och när resultatet blir dödsfall är situationen extremt svår. Vi kräver kategoriskt att frihet och respekt för andras åsikter återupprättas och att demokrati och medborgerliga rättigheter skyddas. Vi fördömer bruket av våld för att skingra demokratiska möten, protester och demonstrationer.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen följer mycket noggrant hur demokrati och mänskliga rättigheter utvecklas i Armenien, som är en av våra partner i Europeiska grannskapspolitiken, som ni vet.

Vi följer utvecklingen där uppmärksamt genom mellanhänder som vår delegation i Jerevan, genom medlemsstaterna och i nära samarbete med Europeiska unionens särskilda sändebud Peter Semneby. Som ett led i den processen står vi också i regelbunden kontakt med företrädare för lokala och internationella icke-statliga organisationer som arbetar med frågor som gäller demokrati och mänskliga rättigheter.

När det gäller de tragiska händelserna i Jerevan den 1 mars efter valet delar kommissionen den allmänna oron över de våldsamma sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter från oppositionen som resulterade i ett antal dödsfall. Kommissionen har därför uppmanat till att det omedelbart tillsätts en undersökning och att personer som bröt mot lagen ställs inför rätta. Vi har också uppmanat den armeniska regeringen att omedelbart häva undantagstillståndet. Kommissionen anser att det är viktigt att alla sidor avstår från att bruka våld. Vi förväntar oss att samtliga parter i Armenien engagerar sig i en politisk dialog som ett sätt att överbrygga sina meningsskiljaktigheter.

Samtidigt beklagar kommissionen också den skugga som den senaste tidens händelser har kastat över Armeniens allt tydligare framsteg mot genomförandet av sin handlingsplan inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken, framför allt inom områdena mänskliga rättigheter och demokrati. Uppmaningen att fortsätta med politiska reformer och respektera mänskliga rättigheter är en integrerad del av partnerskapet mellan Europeiska unionen och Armenien, och kommissionen kommer därför att använda alla till buds stående medel för att uppmuntra de armeniska myndigheterna att gå vidare inom dessa områden.

Genom antagandet av EU:s och Armeniens gemensamma handlingsplan 2006 fick vi ett politiskt verktyg för att främja iakttagandet av principer som bygger på våra gemensamma värderingar. Vi är fast övertygade om att en pågående dialog med Armenien, som genomförs i enlighet med de politiska punkterna i partnerskaps- och samarbetsavtalet och handlingsplanen, verkligen är det effektivaste sättet att förmedla Europeiska unionens budskap om respekt för mänskliga rättigheter och internationell rätt. De årliga mötena i samarbetskommittén och samarbetsrådet och i den parlamentariska samarbetskommittén är därför särskilt viktiga.

Kommissionen förblir också fast besluten om att bidra till reformprocessen genom att förse Armenien med finansiellt och tekniskt stöd. Stöd för politiska reformer på områdena mänskliga rättigheter och demokrati är fortfarande en prioriterad fråga i det nationella vägledande programmet för 2007–2010. Ungefär en tredjedel av vårt bilaterala bistånd – som under den perioden kommer att uppgå till 98,4 miljoner euro – kommer att användas för att stödja relevanta projekt. Det bilaterala stödprogrammet från 2007 för Armenien är mer specifikt inriktat på finansiellt stöd på området rättsliga reformer, med totalt 18 miljoner euro. Jag är säker på att Europaparlamentet kommer att stödja oss i det arbetet och bli vår pålitligaste allierade.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i slutet av debatten.

(1) Se protokollet.

9.2. Gripande av demonstranter efter presidentvalet i Ryssland

  Talmannen. − Nästa punkt är debatten om fyra resolutionsförslag om arresteringen av demonstranter efter presidentvalet i Ryssland⁽¹⁾.

  Bernd Posselt, frågeställare. − (DE) Herr talman! Under framtagandet av denna resolution anklagades några av oss för att vara fiender eller motståndare till Ryssland. Vi är raka motsatsen! Vi är Rysslands vänner. Vi bryr oss om demokratin och rättsstatsprincipen i detta viktiga europeiska land. Vi protesterar häftigt mot frihetsberövandet av de oppositionsaktivister som inte gjorde annat än att uppmärksamma något som har noterats av alla internationella institutioner, nämligen att presidentvalet i Ryssland var otroligt orättvist.

Vi uppmanar till en omedelbar frigivning av oppositionsaktivisterna och andra som har suttit i fängelse och arbetsläger under lång tid, till exempel de så kallade Yukos-fångarna Chodorkovskij och Lebedev, och jag stöder förbundskansler Angela Merkels uppmaning till att de två männen äntligen friges.

Vi måste dock ha en sak klart för oss. Rysslands nyvalde president har en unik möjlighet att börja om på nytt, att röra sig i riktning mot demokrati och rättsstatsprincipen och mot en mindre nationalistisk och aggressiv utrikespolitik. Det innebär dock att han måste lösgöra sig från Gazproms bojor och frigöra sig från Putins system. Tyvärr finns det ingenting som tyder på detta.

Därför är det vår plikt att framföra ärlig kritik. Det är inte de som lovprisar Putins system och låter sig bli delaktiga i propagandan och i de ekonomiska och nationalistiska intressena i detta system, som den förre tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, som är Rysslands vänner. Nej, Rysslands vänner stöder mänskliga och civila rättigheter hos det ryska folket som har en chans till en demokratisk utveckling.

Om vi fortsätter att tiga kommer de små frön av demokrati och rättsstatsprincip som president Boris Jeltsin sådde och som president Vladimir Putin har äventyrat till slut att dö ut, vilket varken kan ligga i Europas eller den ryska befolkningens intresse.

(Applåder)

  Marios Matsakis, frågeställare. − (EN) Herr talman! Jag talar som privatperson i denna fråga.

De senaste åren har det skett betydande förändringar i Ryssland, som har gått från stalinistisk kommunism till början på liberal kapitalism, från Kalla krigets kärnvapenhot till inledandet av en vänskaplig nedrustning och militära samarbetssamtal med väst. Samtidigt har fler demokratiska reformer inletts i landet, och levnadsstandarden bland den ryska befolkningen har ökat stadigt.

Vi ser positivt på dessa förändringar och stöder dem. Vi kan inte alltid vara kritiska mot de dåliga sakerna. Ibland måste vi förlåta och stödja de bra sakerna. Då är vi inte bara objektiva utan uppmuntrar till förändringar till det bättre i snabbare och större utsträckning.

Med detta i åtanke och när vi tittar på det ryska presidentvalet nyligen måste vi säga att det hölls på ett mer demokratiskt sätt än förut, även om det fortfarande fanns problem med olika tillgång till medierna bland kandidaterna. Men ärligt talat, har vi inte själva detta problem i EU:s medlemsstater? Jo, tyvärr.

Efter valet hölls protester på gatorna. Enligt rapporter svarade den ryska polisen med oproportionerligt våld mot några av dessa protester. Kan vi ärligt påstå att våra egna polisstyrkor i EU:s medlemsstater eller i kandidatländerna är änglar och inte ibland – oftare än vi hade önskat – använder oproportionerligt våld?

Ja, vi fördömer de ryska statliga mediernas orättvisa behandling av kandidaterna. Ja, vi fördömer den ryska polisens olämpliga användning av våld mot demonstranter, men vi gör det på exakt samma sätt och i samma anda som vi skulle göra vid liknande händelser i andra länder eller unioner av länder, bland annat vår egen.

  Alexandra Dobolyi. − (EN) Herr talman! Jag måste göra er besviken. Jag är inte föredragande till denna resolution, och min grupp undertecknade inte resolutionen. Orsaken till att min grupp inte gjorde det är inte för att undvika en diskussion i dag. Det är inte för att vi inte tycker att dessa frågor behöver diskuteras och inte för att vi inte tycker att det finns några problem i Ryssland eller för att vi inte tycker att vi behöver ta itu med konsekvenserna av det ryska presidentvalet. Det är snarare för att vi är fast övertygade om att vi när det gäller Ryssland – en världsaktör, medlem i FN:s säkerhetsråd och en av EU:s stora partner – behöver en omfattande och välförberedd parlamentsdebatt.

Ryssland är inte bara en nära granne till oss, utan även en strategisk partner. Vi vill ha en bred debatt om våra förbindelser där alla viktiga frågor tas upp, allt från handel och investeringar – som blomstrar – till energi, demokrati och även mänskliga rättigheter.

Det finns många olika åsikter om Ryssland, men jag tror att alla håller med om att Ryssland är en mycket viktig partner när vi ska lösa regionala konflikter och ta itu med globala utmaningar och att det finns mycket kvar att göra för att utnyttja den fulla potentialen i våra förbindelser. Vi måste kunna ha ett omfattande åsiktsutbyte i parlamentet, men även med kommissionen och rådet, om hur man tar fram ett pragmatiskt tillvägagångssätt där vi samarbetar i de frågor vi kan och är oeniga i de frågor där vi inte kan samarbeta.

Det är uppenbart att det varken är möjligt eller lämpligt att behandla denna betydande och viktiga fråga under 20 minuter en torsdag eftermiddag, och därför kan min grupp inte stödja resolutionsförslaget utan kommer att lägga ned sin röst senare.

  Marcin Libicki, frågeställare. − (PL) Herr talman! Ännu ett val har hållits i Ryssland, och ännu en gång ströks många kandidater före omröstningen. Ännu en gång har oppositionsaktivister som protesterar mot valresultatet skingrats med våld.Och ännu en gång är västvärlden förvånad, över tre saker. För det första över att civila rättigheter inte respekteras i Ryssland. För det andra över varför man förföljer oppostionen när den ändå är så svag. För det tredje över varför man gör det när allmänheten av princip stöder alla regeringsbeslut.

Vi måste inse att ingen som behandlar Ryssland och ryssar som ett normalt samhälle och en normal civiliserad väststat kan förstå landet. Den ryska mentaliteten är helt annorlunda, som de som alltid har varit Rysslands grannar, som många central- och östeuropeiska nationer, kan intyga. Vi är fullt medvetna om att det ryska samhället alltid stöder regeringen och myndigheterna – val eller inte. Det är så det alltid har varit i Ryssland, och det är så det är och kommer att förbli.

Jag håller såklart helt med Bernd Posselt om att Rysslands sanna vänner måste göra allt i sin makt för att förändra dessa förhållanden. Men som jag ser det finns det ingenting att vara förvånad över.

  Jana Hybášková, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Ryssland är ett land som vi verkligen vill ingå strategiska partnerskap med. Om inte demokrati, så är rättsstatsprincipen den viktiga punkten här.

Den 27 februari: en aktivist från koalitionen Det andra Ryssland frigavs från ett mentalsjukhus i den ryska staden Tver. Roman Nikolajchik var offer för straffpsykiatri. Det politiska trycket på honom ökade efter att han valts till lokal kandidat på Det andra Rysslands partilista. Larisa Arap frihetsberövades i 46 dagar efter att hon gett ut en kritisk artikel i Murmansk oblast. Artem Basyrov lades in på sjukhus i över en månad i Marij El på grund av sitt stöd för Det andra Ryssland.

Den 1 mars: ett öppet brev till Rysslands federala säkerhetstjänst. ”Vi journalister och kolleger till Natalja Morar, korrespondent för tidningen The New Times, kräver att FSB:s ledare avbryter det antikonstitutionella frihetsberövandet av henne i tullområdet på Domodedovos flygplats och låter henne passera den ryska gränsen.”

Den 4 mars: Tusentals deltog i ett demonstrationståg i Moskva och på gatorna i S:t Petersburg. I Moskva, där myndigheterna vägrade att ge mötestillstånd, greps dussintals när polisen stormade folkmassan med batonger. Nikita Belych, ledare för Högerkrafternas union (SPS), bars iväg av kamouflerade poliser ur specialpolisgruppen OMON. Lev Ponomarev, chef för organisationen För mänskliga rättigheter, och Denis Bulinov, vd för Förenade civila fronten, fanns också med bland de gripna.

Den 7 mars: journalister tystades ned under rysk omröstning. I Sachalin anföll en löjtnant en reporter från Juzjno-Sachalinska Tvoya Gazeta. I Novosibirsk anklagades fotografen Jevgenij Ivanov för ”motstånd mot myndigheterna” och ”underlåtenhet att anmäla sig”. I S:t Petersburg hölls en reporter från Grazhdansky Golos frihetsberövad av milisen för att ”ha befunnit sig i en vallokal utan tillstånd”. Hennes tidning drivs av Golos, en oberoende valobservatörsgrupp. En reporter från Vpered (Framåt), en lokal dagstidning från Chimki i Moskva oblast, anfölls av milisen när han försökte lägga i sin röstsedel.

Är detta rättsstatsprincipen?

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! EU:s avtal med Ryssland handlar inte bara om ett ökat samarbete inom ekonomi, säkerhet och energi, utan även om respekt för rättsstatsprincipen, demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter.

Trots detta infördes i upptakten till valet strängare regler om mötesfrihet och rätten till fredliga demonstrationer för oppositionsgrupper och frivilligorganisationer. Dessutom sattes de stora dagstidningarna och radio- och tv-stationerna under nära övervakning av regeringen. Det demonstrationståg som anordnades av oppositionspartier den 3 maj godkändes först inte av myndigheterna i Moskva, och det slutade med att deltagare greps, bland annat oppositionsledarna. Tyvärr visade valet nyligen att demokrati och respekt för rättsstatsprincipen inte är starka i Ryssland. Jag syftar inte bara på polisens användning av oproportionerligt våld under demonstrationen, utan även på den fientliga inställningen till valobservatörsgruppen från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

Det internationella samfundet har rätt att förvänta sig mer än en försäkran av Rysslands nye president om att demokratin kommer att fortsätta att befästas i världens största land, nämligen konkreta åtgärder, som en översyn av situationen med politiska aktivister som har suttit i fängelse i flera år.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Varken den ryska presidentvalskampanjen eller själva valet följde reglerna för en demokrati. Under annonseringen av kandidaterna försökte man inte ens att hålla skenet uppe. Medierna utsattes för ständig press för att inte publicera information som var kritisk mot den kandidat som stöddes av den sittande presidenten. Oppositionens tillgång till medierna blockerades, och observationen av valets förfarande hindrades.

Det är svårt att acceptera, särskilt mot bakgrund av Rysslands medlemskap i Europarådet och de ryska myndigheternas tidigare deklarationer om respekt för mänskliga rättigheter. Jag måste erkänna att sådana deklarationer endast är trovärdiga för människor som inte är bekanta med Ryssland. Överträdelsen av demokratiska principer under valet åtföljdes av protester, brutalt förtryck av en demonstration och gripandet av demonstranter. Ryssland har bestämt gått ifrån demokratiska standarder. Vi uppmanar till att alla samvetsfångar friges omedelbart.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att frågan om händelseutvecklingen i Ryssland har tagits upp vid parlamentsdebatterna.

Det råder inga tvivel om att bra ömsesidiga förbindelser med Ryssland är en förutsättning för ett starkt framtida EU. Jag beklagar djupt att valet i Ryssland inte skedde utan inblandning från myndigheterna. Å andra sidan är det vi saknar, som så många gånger förr, ett enkelt uppvisande av grundläggande respekt från vår sida för det arbete som har utförts och för kulturen i den nation och det land som vi diskuterar i dag.

Ryssland är utan tvekan fortfarande långt ifrån den nivå av social rättvisa och livskvalitet som vi skulle vilja se över hela världen. Landet har svårt att hantera sin demografiska kris. Å andra sidan lämnar, för första gången i Rysslands historia, landets högste företrädare Kreml frivilligt, och hans efterträdare har valts av folket. Det råder inga tvivel om att politiska tekniker, verktyg och förvaltningsmetoder, bland annat omröstningsförfaranden, har justerats till perfektion i Ryssland. Dessa tekniker har dock importerats från väst.

Jag vill fråga dem som i dag beklagar sig över bristen på demokrati i Ryssland om de också är upprörda över Europaparlamentets tämligen fega vägran att fråga hur Javier Solana hanterar internationell lagstiftning?

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Ämnet för dagens debatt är brotten mot mänskliga rättigheter i Ryssland i samband med människor som protesterar mot bristen på demokrati, särskilt under presidentvalet nyligen. Inte nog med att våld användes mot demonstranterna, liksom gripanden, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa tvingades ställa in sin valobservation på grund av de överdrivna restriktioner som införts av den ryska regeringen. De ryska myndigheterna satte press på oppostionsgrupperna, tolererade valfusk och tyglade medierna. Frivilligorganisationer hindrades från att agera, och man införde restriktioner mot anordnandet av möten.

Vi kan självklart inte acceptera bristen på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati, bristen på yttrandefrihet, diskrimineringen av nationella minoriteter och restriktionerna på oberoende organisationer. Vi måste dock ha i åtanke att Ryssland inte har demokratiska traditioner. Den korta period av demokratisering som började 1864 slutade 1917 med upprättandet av Sovjetunionen, en typisk totalitär stat, som först leddes av Lenin och Stalin och sedan av deras anhängare, som var raka motsatsen till demokrati.

Situationen i Ryssland borde fungera som en varning för andra riken och totalitära stater som är rädda för den demokratiska processen även när oppositionen är en minoritet och endast hotar att avslöja sanningen, som de vill dölja till varje pris.

  Koenraad Dillen (NI). – (NL) Bara två punkter. Jag har inga problem alls med att stödja denna resolution. Men självklart vet vi alla att Ryssland är en alltför viktig leverantör av energi, så därför kommer de europeiska stats- och regeringscheferna att tyst lägga detta dokument åt sidan.

Vi vet av erfarenhet att passionen för mänskliga rättigheter hos alla dessa författare av stadgor om mänskliga rättigheter måste stå åt sidan för realpolitik när ekonomiska intressen står på spel, oavsett om det är i Kina, Ryssland eller Saudiarabien. Låt oss alltså inte ha några illusioner.

För det andra, mina damer och herrar, om ni byter ut ”Ryssland” i denna resolution mot ”Belgien” är texten fortfarande lika relevant. Det är ju inte så länge sedan polisen även i Belgien lockades att misshandla fredliga demonstranter på order av Bryssels borgmästare. Även i Belgien har oppositionen i stor mån begränsad tillgång till medierna. Även i Belgien förbjöd politiskt tillsatta domare ett oppositionsparti på begäran av regeringen, och på begäran av det parti i vilket kommissionsledamoten som finns med oss i dag är medlem. Och domarna i fråga befordrades som en följd av detta. Jag vill se att EU skärper sig först och tar itu med dessa skendemokrater.

  Józef Pinior (PSE). – (EN) Herr talman! Ryssland är ett stort land, en global aktör, medlem i FN:s säkerhetsråd och strategisk partner för EU.

Först och främst vill jag uppmana till en seriös, lugn och objektiv debatt i Europaparlamentet om bristen på demokrati i Ryssland och om mänskliga rättigheter i detta land.

Faktum är att Ryssland gjorde det svårt för internationella aktörer att övervaka det senaste parlamentsvalet. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har hittills dömt emot Ryssland i 15 mål med anknytning till Tjetjenien. Tortyr och olagligt frihetsberövande av regeringsstyrkor under ledarskap av den tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrov är fortfarande utbrett och systematiskt. Under perioden före valet skärpte de ryska myndigheterna sin kontroll över mötesfriheten och använde överdrivet våld för att avbryta fredliga demonstrationer. De ryska lagarna med anknytning till frivilligorganisationer är särskilt restriktiva.

Det går inte att ha en ordentlig diskussion om alla dessa frågor på en eftermiddag. Återigen vill jag uppmana till en seriös parlamentsdebatt om bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Ryssland.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Det har visat sig att de demokratiska förändringarna i Ryssland inte åtföljs av förbättringar inom grundläggande civila rättigheter, särskilt oppositionens rättigheter. Den ryska befolkningen har lärt sig att tänka stolt men leva i förfärlig träldom. Myndigheterna kommer inte att ägna oss särskilt stor uppmärksamhet, vad vi än säger, men det ryska folket bör få reda på EU:s hållning. Detta är kanske en lång och utdragen process som leder till en gradvis insikt om att även situationen i Ryssland kan förändras, bli mer normal och människorna bli lyckligare, eftersom landet har den potentialen. Vi måste stödja denna process för ökad kunskap.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) Jag håller med de föregående talarna om att bra grannförbindelser mellan EU och Ryssland är avgörande för stabiliteten, säkerheten och välståndet i hela Europa.

Å ena sidan måste EU försöka att öka samarbetet med Ryssland, framför allt när det gäller politiska, säkerhetsrelaterade och ekonomiska frågor och i synnerhet energifrågor. Å andra sidan får vi inte tiga om brotten mot demokrati och politisk frihet i Ryssland. Vi måste uttrycka vårt missnöje i fall där vi får tidiga uppgifter om brott mot demokrati, vilket hände i fallet med diskvalificeringen av presidentkandidat Michail Kasianov.

Jag utgår ifrån att Rysslands nyvalde president Dmitrij Medvedev kommer att respektera rättsstatsprincipen och demokratin och skapa förutsättningar för en tidig start på förhandlingarna om det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Ryssland.

  Janusz Onyszkiewicz (ALDE). – (PL) Herr talman! Jag vill påpeka ytterligare en felaktighet i detta val, som gör att det faktiskt inte alls var något val, eftersom det inte fanns några att välja mellan. Jag syftar på det faktum att ett antal kandidater inte hade råd att skriva in sig på listorna på grund av att deras partier drabbats av ekonomiska problem.

Vad berodde dessa ekonomiska problem på? Jo, vid valet till Duman som föregick presidentvalet måste partier som inte lyckas komma över en viss tröskel betala för politiska TV-sändningar som gjordes enligt rätten till fri sändningstid. Följden har blivit att vissa partier är skuldsatta och inte har råd med någon politisk verksamhet. Än värre är att de riskerar att gå i konkurs och därmed förklaras olagliga. Denna bisarra situation måste också tas i beaktande.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Jag vill börja med en kort personlig kommentar. Jag hörde inlägget från Koenraad Dillen, som företräder ett belgiskt parti på yttersta högerkanten, där han hängav sig åt en helt skamlös jämförelse mellan situationen i Belgien och den i Ryssland. Jag kan naturligtvis inte annat än protestera mot hans uttalande. I hans inlägg känner jag igen de klassiska metoder som hans parti brukar använda sig av och som i grunden inte är något annat än en förolämpning. Jag vill klart och tydligt framhålla att dessa metoder vanhedrar den som använder sig av dem.

Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen följer noga utvecklingen efter demonstrationerna i Moskva och S:t Petersburg den 3 mars, inte bara via vår delegation i Moskva utan också via direktkontakter med medlemsstaterna. Dessutom har vi regelbundna kontakter med ryska och internationella icke-statliga organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Kommissionen delar er oro över den uppenbara försämringen av den människorättsliga situationen i Ryssland och antalet rapporterade kränkningar av mänskliga rättigheter, särskilt i fråga om mötesfrihet och yttrandefrihet. Vi blev mycket besvikna när OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter tvingades konstatera att det inte var genomförbart att skicka valobservatörer. I sina bilaterala kontakter med Ryssland, även på högsta nivå, understryker Europeiska unionen ständigt vikten av respekt för de mänskliga rättigheterna.

Om en månad kommer vi att hålla ett av våra två årliga samråd med Ryssland om mänskliga rättigheter. Dessa samråd ger oss en möjlighet att på ett mer djupgående sätt gå in på den övergripande utvecklingen i fråga om mänskliga rättigheter och höra Rysslands synpunkter i fråga om de enskilda fallen. Under de kommande samråden kommer vi att ta upp saker som oroar oss, särskilt i fråga om yttrandefrihet och mötesfrihet, problemen med ökande rasism och främlingsfientlighet, samt samarbetet med Ryssland inom internationella organisationer som OSSE och Europarådet. Samråden gör det också möjligt att ta upp enskilda fall. Före och efter samråden kommer vi att möta en grupp som företräder Ryssland och internationella icke-statliga organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Sådana möten ger Europeiska unionen en närmare kontakt med människorättsaktivisterna och gör det möjligt för oss att lyssna på deras farhågor och utbyta synpunkter mer direkt.

Om man ser lite längre framåt bör vi snart kunna inleda förhandlingar om ett nytt avtal mellan Europeiska unionen och Ryska federationen. Det kommer att bli ett övergripande avtal som omfattar det växande antalet politikområden som vi samarbetar inom. Som påpekades i Europeiska unionens förklaring efter det ryska presidentvalet ligger det i båda parters intresse att stärka våra band och vi hoppas att partnerskapet kommer att befästas och utvecklas under Dmitri Medvedevs presidentmandat. Under förhandlingarna om det nya avtalet kommer vi att vara noga med att se till att det återspeglar de värderingar som båda parter har ställt sig bakom – ett välmående civilt samhälle och oberoende medier är naturliga och oundgängliga förutsättningar för tillväxt och stabilitet i Ryssland. Detta har vi lärt av våra egna erfarenheter i Europeiska unionen och det är ett budskap som vi outtröttligt kommer att fortsätta förmedla – som granne och partner – till våra ryska vänner både i vardagen och i diskussionerna om hur våra framtida relationer ska utvecklas. Jag vet redan att Europaparlamentet kommer att ge oss sitt fasta stöd i detta arbete.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i slutet av debatten.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Filip Kaczmarek (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Herr talman. Jag förundras alltid över människor som ställer höga krav på den amerikanska demokratin men ofta har mycket låga förväntningar på Ryssland. Det är förnedrande för Ryssland och det ryska folket. Av de stora och mäktiga bör man förvänta sig mer, inte mindre. De som fördömer de metoder som används på Guantanamo-basen och i kampen mot terrorismen, som letar efter CIA:s spår och CIA-konspirationer i Europa, borde kanske granska Ryssland lite mer ingående. Men dessa människor, och de politiker som delar deras filosofi, vill inte höra talas om mänskliga och medborgerliga rättigheter i Ryssland. Tvärtom hittar de alla slags skäl och ursäkter för att inte diskutera de demokraktiska problemen i Ryssland.

Vi kan inte nöja oss med Rysslands imaginära framsteg, som det faktum att president Putin inte bröt mot den ryska grundlagen utan lämnade ämbetet frivilligt. Det är inget framsteg, det är det minsta man kan begära. Det påminner mig om ett skämt om Stalins godhet. Ett barn kommer ut från Stalins kontor, blödande men med ett leende på läpparna. ”Varför ler du?”, frågar någon. ”Jag ler för att Stalin var så god mot mig.” ”Vad menar du med god?”, frågar den andra. ”Han har ju slagit dig?” ”Ja”, säger barnet, ”men han kunde ha dödat mig.”

  Katrin Saks (PSE), skriftlig. – (ET) Herr talman. Jag vill bara påpeka att jag tyvärr inte stödjer min grupps ställningstagande att avstå från att rösta om resolutionen om Ryssland.

Vi kommer att behöva en resolution när den valda presidenten, Dmitrij Medvedev, tillträder ämbetet; det återstår att se vilka hans första åtgärder kommer att bli och vilken roll Vladimir Putin kommer att ge sig själv under den nye presidenten.

Jag anser också att det, med tanke på den nuvarande situationen där demokratiskt sinnade kandidater inte tilläts delta i valen eller uttrycka sina åsikter angående situationen på gatorna bland folket efter valen, är viktigt att uttrycka mina åsikter. I annat fall hamnar vi i samma situation som Europarådet, som än en gång har skjutit upp sin egen rapport om Ryssland till ett lämpligare tillfälle.

Även om jag kommer att rösta, och rösta för resolutionen, är texten kanske inte exakt så som jag skulle vilja ha den. Jag anser att som demokratisk institution har vi en plikt att inta en principfast och modig hållning när vi uttrycker våra åsikter om en så viktig fråga som denna om fria val.

(1) Se protokollet.

9.3. Fallet med den afghanska journalisten Perwez Kambakhsh - Fallet med den iranske medborgaren Seyed Mehdi Kazemi

  Talmannen. − Nästa punkt på dagordningen är debatten om sex förslag om en resolution om fallet med den afghanska journalisten Perwez Kambakhsh och debatten om fyra förslag om en resolution om fallet med den iranske medborgaren Seyed Mehdi Kazemi⁽¹⁾.

  Nickolay Mladenov, förslagsställare. − (EN) Herr talman! Jag vill koppla denna debatt till den föregående om Ryssland, eftersom jag är övertygad om att vi, om vi har en kärna av grundläggande värderingar, inte enbart kan tillämpa den i länder som är svaga och undanta de starka länderna.

Jag är stolt över att detta parlament debatterade resolutionen om Ryssland, och det bör vi alla vara stolta över. Vi borde frukta den dag då Europaparlamentet slutar diskutera dessa resolutioner och slutar försvara de värden vi tror på.

I dag är nämligen demokrati inte allas rätt att vara jämlik, det är allas lika rätt att vara olik. Detta är kärnbudskapet som vi måste förmedla till våra partner i Ryssland, och vi måste också förmedla det till våra partner i Afghanistan.

President Karzai och den afghanska regeringen har åtagit sig att bygga upp en demokratisk modern stat. I en modern demokratisk stat är dödsstraff oacceptabelt. Det är det ingen debatt om. Ingen form av dödsstraff kan accepteras i en demokratisk och modern stat. Detta är en kärnpunkt i de europeiska värderingarna.

Fallet med den afghanske journalisten Perwez Kambakhsh är än mer förbluffande eftersom han dömts till döden på grund av att ha utövat sin rätt till fri tillgång till information.

Vi bör med kraft uppmana myndigheterna i Afghanistan, regeringen och presidenten att ingripa till hans förmån och använda sin makt för att rädda hans liv och se till att han blir benådad i den rättsprocess han nu måste genomgå, det vill säga överklagandet.

Vi bör dock också fortsätta att hjälpa myndigheterna att bygga upp de institutioner de behöver för att fungera som en demokratisk och modern stat, stödja det civila samhället och framför allt fullfölja våra åtaganden för säkerhet i Afghanistan.

Slutligen får vi aldrig glömma att rätten till utbildning är en värdegrund som vi behöver förmedla till ett land som Afghanistan. Flickor har först under de senaste åren kunnat få gå i skolan. Det finns mycket för oss att göra här. Vi får inte skygga undan för detta arbete, och vi bör med kraft framhålla för både kommissionen och rådet, och för alla medlemsstater, det faktum att vi bör investera i utbildning i Afghanistan.

  Marcin Libicki, förslagsställare. − (PL) Herr talman! Den afghanske journalisten Perwez Kambakhsh har dömts till döden. Som vanligt angriper auktoritära regeringar dem som talar ut om mänskliga rättigheter, och följaktligen journalister och religiösa aktivister.

Jag instämmer med tidigare inlägg om att vi inte ska ha mer överseende med mäktiga länder som Ryssland och Kina. Som Nickolay Mladenov mycket riktigt påpekade bör normerna vara lika för alla. Jag vill också poängtera att de som menar att vi ska ha mer överseende med Kina eller Ryssland eftersom de är mäktiga stater har fel av två anledningar. För det första eftersom normerna bör vara desamma. För det andra eftersom det faktum att regeringar måste göra vissa kompromisser är en helt annan sak. Genom hela Europas historia har parlamenten alltid varit nationernas samvete. Och parlamenten kan inte göra sådana kompromisser som vi tyvärr ibland måste acceptera från regeringarnas sida.

Jag uppmanar därför detta parlament att tillämpa samma normer för de mäktiga som för de svaga.

  Thijs Berman, förslagsställare. − (NL) Dödsstraff är barbariskt och yttrandefriheten är stadfäst i Afghanistans konstitution. Ändå har journalisten Perwez Kambakhsh dömts till döden för hädelse, långt från huvudstaden Kabul, på grund av en artikel om kvinnors rättigheter i islam som han inte ens har skrivit själv. Hans bror skriver kritiskt om lokala ledare, vilket uppenbarligen inte var till Perwez fördel i detta fall.

Dödsdomen kom som en stor chock även i länder med en stor muslimsk befolkning. Journalister i Pakistan, Iran, Qatar är alla plågsamt medvetna om vikten av att slå vakt om yttrandefriheten överallt i hela världen. Trots det hårda motståndet, trots ultrakonservativa klubbar som inte har något till övers för friheter, kvinnors rättigheter eller en öppen debatt. Trots att även dessa konservativa behöver yttrandefriheten.

Vad ska EU göra?

1. Erbjuda mer hjälp än vad som utlovades 2007 för reformer av rättsväsendet i Afghanistan.

2. Kraftfullt vädja till president Karzai att vidta åtgärder och stödja honom i detta.

3. Göra respekten för mänskliga rättigheter och för den afghanska konstitutionen till en grundpelare i kommissionens Afghanistanpolitik.

Det är absolut ingen idé att driva den här frågan hårdare än de ultrakonservativa är villiga att tolerera. Det skulle vara att spela dem rakt i händerna. Men Perwez Kambakhsh måste friges omgående.

  Marios Matsakis, förslagsställare. − (EN) Herr talman! Vissa anser att Afghanistan är ett land som under de senaste åren har befunnit sig i ständigt tumult och kaotiskt spänningstillstånd. Fattigdom, analfabetism, våldsamma stamfejder, knarkkungar, krigsherrar, rysk ockupation, talibanterrorism, följt av en överväldigande militär intervention från USA och Storbritannien, och till råga på allt detta de strikta islamiska sharialagarna. Om det fanns något sådant som helvetet på jorden skulle Afghanistan verkligen vara en stark kandidat. Men inför detta extrema elände sker ändå små motståndshandlingar och det finns hopp för yttrandefriheten och demokratin.

Ett exempel på detta är fallet med den unge journalisten, Perwez Kambakhsh, som vågade sprida en artikel om kvinnors rättigheter i islam som han hade laddat ner från Internet. Denna modiga handling ansågs vara hädisk, enligt de stenåldersmässiga sharialagarna, och han dömdes till döden av halvhjärnade så kallade domare förblindade av fanatism i en så kallad regional domstol i norra Afghanistan. Som vi alla vet betraktas kvinnor inom den fanatiska islamismen som föga mer än möbler och varje försök att ifrågasätta detta möts av extrema åtgärder, som den som denna resolution handlar om.

Men saker och ting måste förändras till det bättre och vi i väst är skyldiga att se till att förändringen sker så snart som möjligt. Eftersom västvärlden, bland annat EU, har en överväldigande militär närvaro i Afghanistan och eftersom västvärlden, bland annat EU, öser miljarder euro i bistånd över landet, anser jag att vi är i vår fulla rätt att kräva inte bara att den unge mannen släpps omedelbart och villkorslöst, utan också att liknande fall av återgång till bakåtsträvande islamiska sharialagar inte inträffar igen – någonsin! I annat fall bör vi allvarligt överväga att dra tillbaka både trupper och bistånd från Afghanistan och låta landet följa den väg till undergång det kommer att vara dömt till genom sin religiösa fanatism.

  Jean Lambert, förslagsställare. − (EN) Herr talman! Min grupp stöder förslaget till resolutionen om Perwez Kambakhsh, även om jag inte är säker på att jag kan hålla med om allt som den föregående talaren sa.

Jag vill dock uppmärksamma en annan ung man vars liv också är i fara just nu, nämligen Mehdi Kazemi, som är från Iran. I hans fall skulle den brittiska regeringen kunna ingripa. Vi är många som hoppas att inrikesminister Jacqui Smith nu kommer att agera utifrån nya bevis.

Detta parlament har antagit många resolutioner där vi har fördömt bristen på mänskliga rättigheter i Iran. Vi anser att det är ett farligt land för homosexuella. Vi har sett kroppar hänga från lyftkranarna, så vi vet att det är det, och många av oss tror att just denne unge mans liv är i fara.

En del har sagt att det är säkert för honom att bli tillbakaskickad om han beter sig diskret. Jag skulle vilja påstå att ”diskret beteende” i Iran innebär något helt annat än vad det skulle kunna betyda i våra egna medlemsstater. Men problemet är att för många människor, i vissa länder, oavsett om det gäller Iran, Jamaica eller någon annanstans, är homosexualitet ett brott, och de är i fara.

Min grupp är mycket kritisk mot Dublin-förordningen som är inblandad i det här fallet, eftersom vi vet att det fortfarande är mycket stor skillnad på hur de olika medlemsstaterna hanterar asylansökningar, och att det till och med kan vara svårt att ens få tillträde till förfarandet. Vi har upplevt ett klimat där antal betraktas som viktigare än liv.

Det är det som är kärnan i ett skyddsförfarande: att rädda någons liv när det är i fara. Det handlar inte om det trevliga med korrekta förfaranden – utan om effekterna.

Vi vill ha en fungerande asylpolitik som klarar att rätta till misstag och ta hänsyn till ny information, och som skapar samma höga standard i alla medlemsstater. Vi hoppas att den brittiska regeringen i detta fallet kommer att visa att det är möjligt.

  Eva-Britt Svensson, förslagsställare. − Herr talman! Först vill jag göra två korta konstateranden. För det första att vi aldrig, aldrig kan tiga när man använder sig av dödsstraff, oavsett var i världen det sker. För det andra att det är oerhört beklagligt att vi varje gång vi träffas här i Strasbourg har ett antal brott mot mänskliga rättigheter på bordet. Ibland känns det som om det aldrig tar slut.

När det gäller denna resolution kan vi konstatera att Afghanistans konstitution, artikel 34, mycket tydligt klargör rätten till yttrandefrihet med orden att yttrandefrihet inte ska inskränkas och att varje afghan ska ha rätt att uttrycka sina tankar genom tal, skrift, illustration och på andra sätt. Trots detta döms den 23-årige journalisten Kambakhsh till döden i en rättsvidrig rättegång, och man förnekar hans juridiska rättigheter. Rättegången stängs för journalister och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. Det s.k. brottet var att han spridit en artikel om kvinnors situation under islam.

Bakgrunden är alltså väl känd. Nu kräver vi med väldig tyngd att Perwez Kambakhsh omedelbart friges. Han har inte gjort något som helst brottsligt, utan han har agerat helt i enlighet med lagen och med konstitutionen. Nu måste EU och hela världen samlas kring kravet: frige Perwez Kambakhsh.

  Marco Cappato, författare. − (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! I Mehdi Kazemis fall måste vi diskutera något som egentligen inte borde kräva en enda sekunds debatt.

Om någon fick frågan om han eller hon trodde att det var möjligt att ett europeiskt land kunde överlämna någon i händerna på en bödel och till en diktatur som Iran, skulle svaret utan tvivel bli att det var otänkbart. Emellertid kan det otänkbara mycket väl inträffa och håller på att inträffa, trots de försäkringar som ges. Det betyder att något mycket allvarligt håller på att hända, att Europa håller på att gripas av något slags vanvett.

Några menar att det råder vissa juridiska oklarheter som kan medföra utvisning och död för Mehdi Kazemi. Det får helt enkelt inte vara möjligt. EU:s grundläggande principer om respekt för mänskliga rättigheter och mänskligt liv har ännu inte avskaffats. Om Mehdi Kazemi avrättas, kommer ingen att kunna skjuta skulden på byråkratiska rutiner, om de inte finner sig i att mena att det är det enda som är viktigt för Europa: byråkratiska rutiner, nationalstater som är så mäktiga att de inte ens kan lyckas rädda ett liv.

Jag vill tacka de 140 parlamentsledamöter som har slutit upp i denna rättssak och jag hoppas att parlamentet enhälligt röstar för den resolution som har lagts fram.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Den 22 januari 2008 dömde tingsrätten i provinsen Balkh i norra Afghanistan Perwez Kambakhsh, en 23-årig journaliststuderande som skrev i lokaltidningen, till döden för att ha laddat ned en artikel om kvinnors rättigheter från nätet och distrubuerat den elektroniskt. Rättegången ägde rum utan att svaranden fick rätt att höras. Den anklagade blev slagen och en bekännelse tvingades fram genom brutal behandling.

Vi kräver att de afghanska myndigheterna släpper Perwez Kambakhsh fri och att den afghanska regeringen återställer respekten för mänskliga rättigheter, särskilt rätten till liv. Får jag vara så djärv att jag hoppas att Afghanistan skyndsamt inför ett moratorium för dödsstraff.

  Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Herr talman! För några månader sedan förklarade Irans president, Mahmud Ahmadinejad, högtidligt för FN att det inte fanns något problem med homosexualitet i Iran därför att det helt enkelt inte fanns några homosexuella där. Vad han undvek att säga var att de avrättar alla homosexuella som finns där.

Fallet Mehdi Kazemi belyser än en gång de enorma kryphålen i EU:s asylsystem; att någon i våra dagar måste söka asyl på grund av att han eller hon förföljs och hotas till döden därför att de är homosexuella är ett synnerligen oroande problem och visar att kampanjen för HBTQ-rättigheter måste flyttas upp på den internationella dagordningen.

Ännu allvarligare är att EU, försvarare av friheter och rättigheter, inte anser att förföljelse på grund av sexuell läggning är ett tillräckligt viktigt skäl för att automatiskt bevilja asyl i sådana fall som Mehdi Kazemis. Tyvärr är detta inte första fallet av det här slaget och det blir utan tvivel inte det sista. Faktum är att det fortfarande finns många länder där HBTQ-personer alltjämt lider av alla slags förföljelser och till och med döms till döden, som i Iran.

Jag hoppas därför att parlamentet och alla de politiska grupperna är medvetna om förhållandena och kommer att ansluta sig till de rättvisa framställningar som görs i resolutionen som vi lägger fram i dag, särskilt med hänsyn till att kompetensdirektivet, som erkänner förföljelse på grund av sexuell läggning som en avgörande faktor när det gäller rätten till asyl, bör tillämpas fullt ut. Likaledes föreskriver direktivet att medlemsstaterna ska överväga fall på individuell basis, ta hänsyn till förhållanden i ursprungslandet och räkna med dess lagar och bestämmelser och hur de tillämpas.

Det är också nödvändigt för medlemsstaterna att hitta en gemensam lösning som garanterar att Mehdi Kazemi beviljas flyktingstatus och det skydd som han behöver inom EU och att han inte skickas tillbaka till Iran där han förmodligen kommer att avrättas som sin partner.

Allt som behöver göras är därför att uppfylla artikel 3 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, enligt vilken utvisning och utlämning av personer till länder, där risken är mycket hög att de utsätts för förföljelse, tortyr eller till och med dödsstraff, är förbjuden.

  Ioannis Varvitsiotis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag stöder verkligen resolutionen eftersom den nuvarande situationen i Afghanistan är en besvikelse och omöjlig att acceptera. Talibanstyret har vridit utvecklingen i landet många år tillbaka.

Men låt oss vara ärliga. Vem stödde talibanerna? Var det inte amerikanerna med sina vapen och ekonomiska resurser som underblåste talibanerna att slåss mot Sovjetunionen? Är det inte också ett faktum att opiumproduktionen i dag i landet har ökat fem gånger? Hur kommer det sig? Låt oss var och en dra våra egna slutsatser.

  Sophia in ’t Veld (ALDE). – (NL) Jag är ganska bestört över fallet Mehdi Kazemi och över att vi alla inte utan vidare säger att han borde få asyl. Jag uppmanar representanterna för den nederländska och brittiska regeringen och ledamöterna i parlamentet som planerar att rösta mot denna resolution att hejda sig och tänka efter: vad exakt är meningen med en rättsstat? Är det att se till att regler och rutiner följs korrekt och bokstavligt eller är det att se till att rättvisa skipas? Tänk efter ordentligt innan ni röstar.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Min grupp är definitivt för att skydda Mehdi Kazemi och naturligtvis emot att han utvisas till Iran. Ändå är vi emot denna resolution eftersom den inte handlar om ett viktigt fall, som det var tänkt, utan om asylrätten i EU i allmänhet och förhållandet mellan två medlemsstater, Nederländerna och Storbritannien, när det gäller den svåra frågan.

Det är inte vad dessa viktiga resolutioner gäller. Här används de som medel att ta upp frågor av inrikespolitisk karaktär. Vi vill att Mehdi Kazemi ska få skydd och vi kommer att stödja varje initiativ med det syftet, men inte denna resolution vars titel bär Mehdi Kazemis namn men vars innehåll handlar om något helt annat.

  John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag stöder båda dessa resolutioner. Men det är mitt land som föreslår att en ung tonåring ska skickas hem till Iran för att dö. En död som hans vän redan har fått utstå. Inte på grund av ett brott, utan på grund av sin sexuella läggning. Det är mitt land som tidigare stolt har skrutit med att det är en absolut norm att vi aldrig skickar tillbaka människor för att utsättas för ett straff som är värre än det de skulle drabbas av om de dömdes i Storbritannien.

Här har vi inget brott och vi har ett straff som vi avskaffade för många år sedan i Storbritannien. Det är mitt land som om det inte ger efter i detta fall borde hänga med huvudet av skam. Jag hoppas att detta parlament inte kommer att behöva hänga med huvudet av skam. Jag hoppas att det kommer att stödja denna resolution.

För guds skull, vi talar om en 19-åring!

(Starka applåder)

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman! En av fördelarna med EU är att det kan samordna åtgärder och inta ståndpunkter till försvar för mänskliga rättigheter. Det gäller för fallet med en afghansk journalist som dömts till döden av en domstol i en provins i norra Afghanistan för att ha spridit en artikel om kvinnors rättigheter i islam. Under hans rättegång nekades han rätten till försvarsadvokat och utsattes för olika former av fysiskt våld. Ändå innehåller den afghanska författningen en klausul om rätten till yttrandefrihet.

Som vi ser stämmer inte lag och verklighet överens. Många regeringar garanterar respekt för deklarationen om de mänskliga rättigheterna men blundar för hur den tillämpas i deras egna länder. Det borde göra oss ännu mer beslutna att försvara mänskliga rättigheter, frihet och demokrati.

  Mario Mauro (PPE-DE). – (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Trots att min grupp hyser en i viss mån välgrundad oro över att en del av innehållet i resolutionen kan användas i vidare mening, vill jag bara betona att det inte går att komma ifrån att informationen som vi får från iranska källor och myndigheter är otvetydig. Om Mehdi Kazemi återvänder till Iran blir hans öde döden och det är därför som jag kommer att avvika från normen och rösta på ett annat sätt än min grupp.

  Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman! Mina damer och herrar! Tack för att ni gett oss detta tillfälle att tala med er om fallen Perwez Kambakhsh i Afghanistan och den iranske medborgaren Mehdi Kazemi.

När det gäller Perwez Kambakhsh delar vi givetvis all er oro och vi följer fallet noggrant på plats genom vår delegation i Afghanistan i samarbete med beskickningschefen och EU:s särskilde representant. Vi har tagit upp fallet upprepade gånger med de afghanska myndigheterna, allra senast med utrikesministern Rangin Dadfar Spanta vid trojkamötet i Ljubljana den 21 februari.

Jag vet att Europaparlamentets Afghanistan-delegation också tog upp frågan direkt med det afghanska parlamentet och att de afghanska parlamentsledamöterna försäkrade att en tillfredsställande lösning skulle utarbetas.

Jag anser att vi bör fortsätta med den strategi vi följt hittills och åtminstone för närvarande lita till tyst diplomati. Att döma av det aktuella politiska klimatet i Afghanistan kommer det att bli svårare att säkra en riskfri frigivning av Perwez Kambakhsh om det visar sig att de afghanska myndigheterna ger efter för internationella påtryckningar.

Jag försäkrar er emellertid att vi kommer att fortsätta bevaka detta fall mycket noga och att vi är beredda att vidta ytterligare åtgärder om dödsstraffet bekräftas i andra instans. Nästan 30 års väpnad konflikt har totalt förstört Afghanistans rättsväsen. Vi har därför prioriterat en reform av landets rättsinstitutioner i vårt handlingsprogram för stöd åt Afghanistan. Vi har redan experter där som arbetar med Högsta domstolen, allmänna åklagarmyndigheten och justitieministeriet för att göra dessa institutioner mer professionella på både central och regional nivå. Europeiska kommissionens program kommer också att hjälpa myndigheterna att upprätta ett nytt system för rättshjälp, något som Afghanistan är i stort behov av, vilket detta fall har visat. Det finns för närvarande ingen fast etablerad, oberoende domstol och ingen tillgång till allmän rättshjälp. Jag har gott hopp om att kommissionens rättsliga reformprogram, som genomförs i nära samarbete med Europeiska unionens polisuppdrag i Afghanistan som satts in under ESFP, hjälper till att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna på lång och medellång sikt.

Givetvis delar också kommissionen er djupa oro beträffande Mehdi Kazami och andra liknande fall. De nederländska och brittiska myndigheterna överväger just nu mycket noga Mehdi Kazemis fall. Med hänsyn till flyktingskyddet vill vi påpeka att internationell lagstiftning, särskilt i Genèvekonventionen om flyktingstatus, föreskriver att ingen konventionsstat får utvisa eller på något sätt skicka tillbaka en flykting till gränserna för de territorier där hans liv eller frihet hotas på grund av ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss social samhällsgrupp eller politisk uppfattning.

Enligt iransk strafflag straffas den gärning som går under namnet lavat med döden. Emellertid skiljer termen lavat inte mellan sexuella relationer som ingåtts frivilligt och påtvingade sexuella relationer. I det senare fallet kunde man tycka att där straffet avkunnas för lavat tillsammans med andra förseelser betecknar termen normalt våldtäkt. Det säger sig själv att kommissionen är kategorisk motståndare till dödsstraff under alla omständigheter och givetvis i ännu högre grad där inget brott har begåtts. Situationen för homosexuella i Iran inger oro. Kränkningar av rätten till privatliv och diskriminering på grund av sexuell läggning stämmer mycket dåligt överens med Irans skyldigheter enligt Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som Iran har godkänt.

EU förmedlar dessa budskap om mänskliga rättigheter till Iran generellt men också genom åtgärder på flera områden. Tyvärr har Iran ännu inte accepterat vårt erbjudande att åter ta upp bilaterala samtal om mänskliga rättigheter. Ändå betonar vi i våra diskussioner med representanter från Iran att vi önskar se framsteg i alla frågor som är viktiga för EU på områden som politik, kärnvapenstrategi, handel och mänskliga rättigheter. Utan en allmän förbättring i situationen för mänskliga rättigheter där kan inte våra relationer med Iran utvecklas på ett tillfredsställande sätt.

På ett personligt plan vill jag framföra ett mycket varmt tack till John Bowis och gratulera till hans inlägg. Jag delar helt och fullt de känslor han uttryckte.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.

(1) Se protokollet.

10. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

11. Omröstning

  Talmannen. − Nästa punkt är omröstningen.

(För resultat och andra enskildheter i omröstningen: se protokollet.)

11.1. Armenien (omröstning)

- Före omröstningen:

  Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Detta är bara en enkel ändring som flertalet politiska grupper har samtyckt till. Den ska ersätta ordet ”genom” Turkiet med ”med” Turkiet i ändringsförslaget för PPE-DE-gruppen. Vad jag förstår är det godtagbart för flertalet grupper.

Eftersom jag har ordet finns det ett andra ändringsförslag som rör skäl H som en kollega nämnde tidigare och som ska ersätta ordet ”territorium” med ordet ”status”. Vad jag förstår är detta också godtagbart för flertalet grupper. Jag är mycket tacksam mot sekretariatet eftersom detta var en mycket sen muntlig ändring.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

11.2. Gripande av demonstranter efter presidentvalet i Ryssland (omröstning)

- Före omröstningen:

  Marcin Libicki, författare, för UEN-gruppen. − (PL) Jag föreslår en stilistisk ändring. Orden ”Europeiska domstolen” bör ändras till ”Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter”, annars blir texten obegriplig.

(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

11.3. Fallet med den afghanska journalisten Perwez Kambakhsh - Fallet med den iranske medborgaren Seyed Mehdi Kazemi (omröstning)

- Före omröstningen:

  Marco Cappato, författare. − (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Enligt artikel 115 i arbetsordningen vill jag bara begära att den omröstning vi nu ska verkställa inte ska ogiltigförklaras genom vad man skulle kunna kalla procedurfrågor.

Fallet Mehdi Kazemi har inbegripits i punkterna kränkningar av de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstaten. Även om det inte är en resolution om asylpolitik har presidiet ändå beslutat att inkludera denna punkt under brådskande resolutioner. Enligt min åsikt skulle vi verkligen ge en negativ och obegriplig signal om ett procedurskäl skulle undergräva vad jag anser vara denna kammares grundläggande enighet.

  Bernd Posselt (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Upplysningarna är så motsägelsefulla i detta fall. Vad kommissionsledamoten sa var också något annat än vad som står i förslaget till resolution. Han sa att Storbritannien inte skulle utelämna honom. Därför föreslår jag min grupp att vi inte ska rösta emot, som vi ursprungligen avsåg, utan avstå och att vi i framtiden bör granska fall som detta mer noggrant i parlamentet. De lämpar sig inte för brådskande debatt.

  Talmannen. − Omröstningen är härmed avslutad.

12. Inkomna dokument: se protokollet

13. Beslut om vissa dokument: se protokollet

14. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

15. Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

16. Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

17. Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

18. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 16.35.)

Hur långt anser rådet att medlemskapsförhandlingarna med Kroatien har kommit, och hur ser den fortsatta tidsplanen för dessa ut?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Den 10 december 2007 berömde rådet Kroatien för dess framsteg under det senaste året som gjort att landet kunnat gå vidare till den betydligt viktigare och mer krävande nästa etappen. Anslutningssamtalen fortsätter planenligt.

Hittills har två kapitel inletts och preliminärt avslutats: Kapitel 25 – Vetenskap och forskning – och kapitel 26 – Utbildning och kultur, medan 14 andra kapitel har inletts för första gången: kapitel 3 – Etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster, kapitel 6 – Bolagsrätt, kapitel 7 – Immaterialrätt, kapitel 9 – Finansiella tjänster, kapitel 10 – Informationssamhället och medierna, kapitel 17 – Ekonomisk politik och penningpolitik, kapitel 18 – Statistik, kapitel 20 – Företagspolitik och industripolitik, kapitel 21 – Transeuropeiska nät, kapitel 28 – Konsumentskydd och hälsoskydd, kapitel 29 – Tullunion, kapitel 30 – Yttre förbindelser, kapitel 32 – Finansiell kontroll och kapitel 33 – Finans- och budgetfrågor.

Anslutningssamtal med de ständiga företrädarna och på ministernivå planeras också för första halvåret 2008 för att inleda fler kapitel.

Fortfarande återstår mycket arbete. Större uppmärksamhet måste ägnas åt att effektivt införliva och genomföra gemenskapsrätten så att alla medlemskapsskyldigheter uppfylls i tid. Enligt kommissionens lägesrapport 2007 om Kroatiens framsteg behöver landet intensifiera sina ansträngningar att införliva gemenskapslagstiftningen och särskilt att uppnå ytterligare framsteg inom reformeringen av rättsväsende och förvaltning, åtgärder för att motverka korruption, ekonomiska reformer, minoriteternas rättigheter och flyktingarnas återvändande. Fullt samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien måste fortsätta med ytterligare förbättringar för att garantera att krigsförbrytare i Kroatien kan ställas inför rätta och dömas utan nationell partiskhet.

Frågan om den ekologiska fiskezonen (Zerp) måste också behandlas. Den 18 februari 2008 uppmanade rådet återigen Kroatien att uppfylla sina skyldigheter i detta avseende, och hänvisade till rådets beslut från december 2007 där Kroatien uppmanades att till fullo uppfylla sina åtaganden i avtalet av den 4 juni 2004 och att under inga omständigheter driva igenom den ekologiska fiskezonen, där fiskeförbud gäller även för EU-medlemsstater, till dess att ett gemensamt avtal i EU:s anda har uppnåtts. Rådet kommer att ta upp frågan igen vid sitt nästa möte och har därför bett kommissionen fortsätta sina samtal med de kroatiska myndigheterna och att hålla rådet informerat om saken.

Om inte länderna i sydöstra Europa kommer med i EU kan inte den europeiska integrationen anses vara framgångsrik. Slovenien har varit fullvärdig medlem av EU sedan den 1 maj 2004, medan kroaterna bara strävar efter denna status. Gränsförbindelserna med Kroatien har varit ett välkänt samtalsämne under flera års tid. Det uttalande som gjordes i början av året om ett ekologiskt fiskeområde har ytterligare försvårat Kroatiens anslutningsförhandlingar med EU.

Vad anser rådet om lösningen på gränskonflikten mellan Slovenien (som för närvarande innehar EU:s ordförandeskap) och Kroatien (som strävar efter EU-medlemskap)? Anser rådet att bilaterala frågor har med anslutningsförhandlingarna att göra? Hur länge tror rådet att det tar innan situationen har fått en lösning som kan godtas av båda sidorna? När kommer Kroatiens förhandlingar om EU-medlemskap att återupptas?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Anslutningssamtalen med Kroatien har inte vid något tillfälle avbrutits och behöver således inte återupptas. För att vara exakt fortsätter samtalen planenligt. Under det första halvåret 2008 planeras två anslutningskonferenser, den ena med de ständiga företrädarna och den andra på ministernivå, för att inleda nya kapitel. Det bör också framhållas att rådet den 10 december 2007 berömde Kroatien för dess framsteg, som fortsatte under hela fjolåret och som gjorde det möjligt för landet att gå vidare till den betydligt viktigare och mer krävande nästa etappen.

Trots detta behöver dock frågan om den ekologiska fiskezonen (Zerp) behandlas. Den 18 februari uppmanade rådet återigen Kroatien att uppfylla sina skyldigheter i detta avseende och hänvisade till rådets beslut från december 2007. Rådet kommer att ta upp frågan vid sitt nästa möte och har bett kommissionen att fortsätta sina samtal med de kroatiska myndigheterna och att hålla rådet informerat om utvecklingen.

Den 12 februari ingick rådet också ett nytt partnerskap för anslutning med Kroatien. Det främsta syftet med detta omarbetade partnerskap för anslutning är att intensifiera insatserna för att hitta en definitiv lösning på de kvarvarande bilaterala frågorna, särskilt frågan om Kroatiens gränser till Slovenien, Serbien, Montenegro och Bosnien och Hercegovina, samt lösa frågan om den ekologiska fiskezonen. Genomförandet av partnerskapet för anslutning är av avgörande betydelse för den fortsatta anslutningsprocessen.

Fängelserna i EU skiljer sig avsevärt mellan olika medlemsstater i fråga om utrustningen och förhållandena där. Vad kan man göra för att åstadkomma enhetlighet i dessa avseenden och vad slags stöd kunde erbjudas de länder som är i behov av att rusta upp sina fängelser?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Förhållandena i fängelser är medlemsstaternas ansvar, inte EU:s. Varken EU-fördraget eller det aktuella ändringsfördraget ger några befogenheter i det avseendet. Följaktligen kan ingen direkt lagstiftning antas. Enligt fördraget är dock medlemsstaterna skyldiga att samarbeta i rättsliga frågor. Europeiska rådet har redan vidtagit en rad åtgärder på den grunden och två dokument är relevanta i detta sammanhang: initiativet från Tyskland och Frankrike inför rådets antagande av ett rambeslut om erkännande och övervakning av uppskjutna påföljder och alternativa och villkorliga påföljder samt rambeslutet om en europeisk övervakningsorder. Rådet har redan kommit överens om det förstnämnda beslutet och det slovenska ordförandeskapet kommer att fortsätta att arbeta för ett samförstånd om det sistnämnda.

Vid sidan om detta kan det vara av intresse för ledamoten att känna till de normer och regler som Europarådet antagit om villkoren för internering.

Har det innevarande ordförandeskapet bett att frågan om att medlemsstaterna inte adekvat genomfört gemenskapslagstiftningen ska föras upp på dagordningen vid något av de ministerrådsmöten som ska hållas under det slovenska ordförandeskapet?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Ledamoten känner säkert till att rådet fäster stor vikt vid att gemenskapslagstiftningen införlivas och genomförs korrekt och i rätt tid. Detta ingår också i den utökade dagordningen för att förbättra lagstiftningen, vilket är en av de frågor som rådet prioriterar.

Vid mötet den 25 februari 2008 informerade kommissionen rådet om den senaste utgåvan av resultattavlan för den inre marknaden med rapporter om påtagliga framsteg i införlivandet av direktiven om den inre marknaden i nationell lagstiftning. I 22 medlemsstater ligger eftersläpningarna med införlivandet under det preliminära mål om 1,5 procent som Europeiska rådet fastställde 2001. Samtidigt är det oroande med det stora antalet överträdelseförfaranden mot medlemsstaterna på grund av ofullständig eller felaktig tillämpning av reglerna för den inre marknaden. I sitt dokument med huvudpunkter inför Europeiska rådets vårmöte påpekar rådet därför vikten av att tjänstedirektivet införlivas och genomförs på ett allsidigt, följdriktigt och lägligt sätt. Detta betonades också i det dokument med huvudpunkter som rådet antog den 12 februari 2008.

Under rådets slovenska ordförandeskap kommer dagordningen för att förbättra lagstiftningsprocessen och dess olika aspekter att prioriteras under de kommande månaderna. Förbättringar av lagstiftningsprocessen kommer att diskuteras under rådets möte den 29–30 maj 2008, då rådet och kommissionen kommer att få ännu ett tillfälle att behandla denna viktiga fråga som ledamoten tar upp.

Europeiska unionen bidrar aktivt till att i praktiken omsätta millennieutvecklingsmålen. Ett av dem består i att hunger och fattigdom ska utrotas. Med tanke på att antalet hungrande i utvecklingsländerna ska kunna minska är odlingen av spannmål och andra grödor av stor betydelse, eftersom de utgör den huvudsakliga näringskällan för huvuddelen av den fattiga befolkningen. Nu har Europeiska unionen antagit ett mål om att en tiondedel av transportbränslena ska bestå av. biobränsle senast 2010. Inför de utsikter detta öppnar och de möjligheter till ekonomiska vinster som skapas på detta sätt har jordbrukarna inom Europeiska unionen börjat göra stora investeringar i rapsodling. Vissa jordbrukare har lagt om sina odlingsväxter så att rapsen kommit att ersätta spannmålen. Men kännbart minskade spannmålsskördar inom EU kommer att få som konsekvens att EU kanske inte fortlöpande kan tillgodose de växande behoven hos de hungrande i tredjeländer.

Vilka åtgärder ämnar rådet följaktligen anta för att de jordbrukare inom EU som odlar spannmål inte ska bli lidande och för att livsmedelsbiståndet till tredjeländer inte ska minska i omfång? Hur kan man skapa garantier för att strävan efter att uppnå ett visst mål inte blir till skada för ett annat mål?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Ledamoten syftar i sin fråga på de insatser som Europeiska unionen gör för att aktivt bidra till att millennieutvecklingsmålen uppnås. I detta sammanhang anser rådet att EU:s åtaganden om utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, inbegripet livsmedelsbistånd, bör vara så ändamålsenligt som möjligt och förenligt med Parisförklaringen om biståndseffektivitet.

Ledamoten känner säkert till att EU sedan en tid tillbaka ger livsmedelsbistånd utan bindningar, inte minst för att se till att biståndet blir effektivt. I överensstämmelse med rekommendationerna från OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd anser Europeiska unionen att alla former av livsmedelsbistånd ska ges enbart enligt de villkor som också gäller för stöd, det vill säga att biståndet ska vara helt villkorslöst och grundas på en metodisk bedömning av behovet och betalas kontant. EU:s genomförandepartner anskaffar livsmedel främst från lokala och regionala marknader. Världslivsmedelsprogrammet (WFP) är till exempel en av EU:s viktigaste genomförandepartner, som kanaliserar 80 procent av EU:s bistånd till utvecklingsländerna. Rådet anser därför inte att en ökning av rapsodlingen inom EU minskar unionens möjligheter att tillgodose kraven från dem som behöver livsmedelsbistånd.

I de senaste reformerna av den gemensamma jordbrukspolitiken har syftet varit att göra EU:s jordbruk mer hållbart och mer marknadsinriktat. Rådet är medvetet om de stigande livsmedelspriserna över hela världen. Det finns många orsaker till denna höjning, som inte enbart kan tillskrivas förändringar i den internationella växtodlingen. Det bör konstateras att de ytterst höga bränslepriserna har allvarliga återverkningar på livsmedelsproduktionen och transportkostnaderna. Ökande välstånd i olika delar av världen, exempelvis Asien, är också en faktor i den växande efterfrågan på livsmedel.

Rådet kommer därför att arbeta hårt för att se till att EU:s jordbruk klarar denna utmaning, det vill säga finner den rätta avvägningen mellan odling för livsmedelsändamål och odling för produktion av biobränslen.

M.A.O.C. (Maritime Analysis and Operations Centre) har inlett ett samarbetsprojekt där polisen, kustbevakningen, tullmyndigheterna och underrättelsetjänsterna i åtta medlemsstater utmed Europas västkust samordnar sin verksamhet för att bekämpa införsel till EU av kokain från Afrika och Sydamerika. Kan rådet utförligt redogöra för nya initiativ som man tar för att stoppa olaglig införsel av narkotika till EU?

Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Att minska införseln av olaglig narkotika till Europeiska unionen är en av de viktigaste prioriteringarna i EU:s narkotikastrategi för perioden 2005–2012, som godkänts av Europeiska rådet och som utvecklats vidare i EU:s handlingsplan för narkotika för perioden 2005–2008 som antagits av rådet. EU har därför ingått överenskommelser om handlings- och samarbetsplaner med de viktigaste producentländerna.

Inom ramen för handlingsplanen från Panama kom EU:s medlemsstater 1999 överens med länderna i Latinamerika och Västindien (LAC) om att samarbeta för att stoppa produktionen och smugglingen av narkotika. Därefter inrättades en samordnings- och samarbetsmekanism som fungerar på flera nivåer – från expertgrupper till politiska toppmöten. Som ett led i detta hölls ett högnivåmöte (det tionde i sitt slag) i Wien under det slovenska ordförandeskapet för EU, där ett gemensamt dokument antogs – Hofburgförklaringen. Där upprepade länderna sitt åtagande om fortsatt samarbete för att angripa narkotikaproblemet. Bland annat välkomnade man de viktiga analysinsatser mot narkotikasmuggling över Atlanten som gjorts av Maritime Analysis and Operational Centre (MAOC) i Lissabon, som ledamoten nämner i sin fråga, och som har till särskilt syfte att bryta kokainvägarna över havet till Europa via Västafrika.

Ett flertal gemensamma projekt pågår också för närvarande, bland annat följande:

1. Partnerskap mellan europeiska, latinamerikanska och västindiska städer,

2. Samarbete mellan polis- och säkerhetstjänster för att bekämpa kokainsmugglingen från Latinamerika och Västindien via Västafrika,

3. Informationsutbyte mellan latinamerikanska polisstyrkor och europeiska sambandstjänstemän som arbetar med narkotikaproblem i regionen,

4. Stoppande av produktionen av prekursorer och smugglingen av dessa ämnen i Latinamerika och Västindien.

En granskning av de resurser som öronmärkts för LAC till och med 2005 visar att EU-länder samfinansierat 76 projekt till ett totalt värde av över 230 miljoner euro. Uppgifterna om finansieringen efter 2005 håller fortfarande på att sammanställas. Programmen är utformade så att de ska främja hållbar utveckling inom områdena, minskad fattigdom och utveckling av demokratiska institutioner. Samtidigt ges stöd till åtgärder för att minska narkotikaproduktionen – till exempel odling av alternativa grödor för att ge försörjning till jordbrukare som tidigare odlat koka.

Europeiska kommissionen och Europaparlamentet har också diskuterat dessa program och sätt att samordna dem. Kommissionen har offentliggjort ett separat dokument i form av ett meddelande och Europaparlamentet har antagit en resolution om samarbetet mellan EU och Latinamerika.

Ett möte med FN:s narkotikakommission pågår för närvarande i Wien, där EU-länderna kommer att förslå att en resolution antas som skulle kunna få stora konsekvenser för införseln av olaglig narkotika till EU via Västafrika. I resolutionen finns planer på gemensamma och bättre samordnade åtgärder från internationella organisationer och FN-medlemsstater för att motverka narkotikasmuggling och transport av kokain genom dessa länder och en vädjan om hjälp och stöd till regeringarna i de västafrikanska länderna, Afrikanska unionen och Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap (Ecowas) för dessa länders genomförande av åtgärder för att stävja den olagliga handeln med kokain.

Kan rådet utförligt redogöra för den politiska situationen i Darfur?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

De politiska framstegen i Darfur vilar för närvarande på gemensamma initiativ av AU och FN (förmedlade genom deras särskilda sändebud), som försöker sammanföra alla parter för att få dem att delta i en trovärdig politisk process. Men dessa ansträngningar omgärdas av en mängd problem. Rebellrörelserna blir alltmer splittrade och något verkligt eldupphör är det inte tal om. Det verkar därför osannolikt att samtalen mellan parterna kommer att fortsätta inom den förutsebara framtiden.

EU deltar också i det internationella initiativet via en särskild EU-företrädare för Sudan, som ser till att EU:s deltagande i hanteringen av Darfurkrisen är förenlig med EU:s allmänna politiska förbindelser med Sudan. Han besöker landet regelbundet, samtalar med de sudanesiska myndigheterna och samarbetar med företrädare för det internationella samfundet på ort och ställe.

Rådet är djupt oroat över försämringen av säkerhetsläget och den humanitära situationen i Darfur. Rådet anser det ytterst viktigt att hjälporganisationerna får oavbrutet, oförhindrat och säkert tillträde till befolkningen. Trots förlängningen nyligen av moratoriet för restriktioner och hinder för humanitärt arbete i Darfur har rådet uppmanat den sudanesiska regeringen att respektera de åtaganden som regeringen gjorde enligt moratoriet och att tillåta att biståndsarbetare får tillträde till området.

De sudanesiska styrkornas senaste angrepp på byar i västra Darfur har riktat uppmärksamheten på den humanitära tragedin med över tiotusen flyktingar och tvångsförflyttade personer. Tilltagande spänningar mellan regeringarna i Tchad och Sudan har gjort det ännu svårare att påskynda den politiska processen i Darfur.

Rådet har återigen vädjat till regeringarna i Tchad och Sudan att avhålla sig från alla åtgärder som kan destabilisera regionen ytterligare och särskilt att upphöra med sitt stöd till väpnade grupper som opererar i östra Tchad och Darfur. Båda regeringarna måste fullgöra de åtaganden de gjort för att förhindra att väpnade grupper gör räder in över den gemensamma gränsen.

Under tiden koncentreras alla förhoppningar på Afrikanska unionens/Förenta nationernas insats i Darfur (Unamid) som en verksam lösning på problemen. Men den sudanesiska regeringen fortsätter att lägga administrativa och tekniska hinder i vägen för dess insatsen. Fördröjningen kommer att påverka möjligheterna att återuppta en trovärdig politisk process. Innan förhandlingar kan inledas måste grundläggande säkerhetskrav uppfyllas. För att Unamid-uppdraget ska lyckas måste alla sidor i Darfurkonflikten nå ett politiskt samförstånd.

Kan rådet uttömmande och i detalj redogöra för de åtgärder Europeiska unionen vidtar för att bidra till säkert dricksvatten i tredje världen i enlighet med millennieutvecklingsmålen?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Rättvis och hållbar förvaltning av vattenresurserna är en viktig faktor för hållbar utveckling och utrotandet av fattigdomen. I en strategi för utrotandet av fattigdomen kan man inte bortse från människors grundläggande behov av vatten. I detta sammanhang står EU-rådet helt fast vid sitt åtagande att uppnå millennieutvecklingsmålen, inbegripet millennieutvecklingsmål 7 (att säkerställa ett hållbart miljöutnyttjande) och mål 10 (att senast 2015 halvera antalet människor som saknar hållbar tillgång till säkert dricksvatten).

I Europeiskt samförstånd om utveckling⁽¹⁾, som undertecknades av Europaparlamentet, rådet och kommissionen den 20 december 2005, konstateras att skyddet av naturresurser som vatten är en viktig dimension i utrotandet av fattigdomen. I dokumentet anges också att syftet med gemenskapens politik för integrerad förvaltning av vattenresurser är att säkra tillräcklig försörjning med dricksvatten av god kvalitet och tillfredsställande sanitära och hygieniska förhållanden för alla i linje med millennieutvecklingsmålen och de mål som fastställdes vid toppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002. Politiken syftar vidare till att upprätta en ram för långsiktigt skydd av alla vattenresurser, förhindra ytterligare försämring samt främja hållbar användning av vatten.

EU:s vatteninitiativ, som lanserades vid världstoppmötet om hållbar utveckling, är ett uttryck för EU:s samfällda önskan om innovativa metoder för vatten- och sanitetsfrågor. Initiativet bidrar till de tidigare beskrivna politiska målen på följande sätt: genom att öka det politiska åtagandet att agera, ge vatten- och sanitetsfrågorna ökad tyngd inom ramen för ansträngningarna att minska fattigdomen och skapa hållbar utveckling, främja bättre metoder för vattenförvaltning, uppmuntra regionalt och subregionalt samarbete i frågor om vattenförvaltning och att fungera som hävstång för ytterligare finansiering. Samtidigt erbjuder initiativet ett ramverk för att upprätta strategiska partnerskap om vatten- och sanitetsfrågor med länder i Afrika, Latinamerika och Medelhavsområdet samt med länderna i Östeuropa, Kaukasien och Centralasien (EECCA). Initiativet stöds av 500 miljoner euro från den nionde europeiska utvecklingsfonden som är öronmärkta för vattenfonden inom AVS–EU.

I finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete (DCI)⁽²⁾, som antogs av Europaparlamentet och rådet den 18 december 2006, ingår stöd till hållbar integrerad vattenresursförvaltning, med särskild betoning av allmän tillgång till säkert dricksvatten och sanitet i linje med millennieutvecklingsmålen samt hållbar och effektiv användning av vattenresurser, inbegripet för jordbruks- och industriändamål.

Tillgång till säkert vatten, vattenbrist och torka är och förblir EU:s viktigaste prioriteringar både internt och externt. I sina slutsatser av den 14 december 2007⁽³⁾ välkomnade Europeiska rådet rådets slutsatser av den 30 oktober 2007 och bad kommissionen lägga fram en rapport under 2008 som utgångspunkt för en granskning och vidareutveckling av EU:s strategi till 2012 med beaktande av den internationella dimensionen.

Slutligen är rådet medvetet om Afrikas särskilda behov när det gäller säkert vatten. I det strategiska partnerskapet mellan Afrika och EU⁽⁴⁾, som godkändes vid toppmötet i Lissabon den 9 december 2007, anges att vattenresursförvaltning och tillgång till säkert vatten och grundläggande sanitet är viktigt både för ekonomisk tillväxt och för att minska fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen. Afrika och EU kommer därför att arbeta tillsammans för att vidareutveckla det befintliga partnerskapet mellan EU och Afrika om vattenfrågor och sanitet med det övergripande målet att tillgodose grundläggande behov av vatten och sanitet och att bidra till förbättrad vattenresursförvaltning på lokal nivå i flod- och nederbördsområdet samt på nationell och gränsöverskridande nivå.

Kan rådet förklara hur man kan få medlemsstaterna att enas i frågan om handelsskyddsåtgärder?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Som ett led i genomförandet av sitt meddelande ”Ett konkurrenskraftigt Europa i världen” beslutade kommissionen 2006 att inleda ett offentligt samråd om användningen av handelspolitiska skyddsinstrument i en global ekonomi i förändring för att ta reda på om det är möjligt att öka flexibiliteten i skyddssystemet.

En av slutsatserna från det offentliga samrådet är att ett välfungerande system för handelspolitiska skyddsinstrument inte nödvändigtvis består i att försvara industrier inom gemenskapen mot illojal handel eller subventionerad import och att säkra allmänhetens förtroende för lojal handel. Samtidigt konstaterades att vissa inslag i systemet behöver omformas.

Efter de inledande diskussionerna som hölls hos rådets förberedande organ konstaterade kommissionsledamot Peter Mandelsson den 11 januari 2008 att kommissionen inte var redo att lägga fram förslag om reformer av reglerna om handelspolitiska skyddsinstrument ”förrän det finns ett större samförstånd mellan medlemsstaterna om vilket slags reform de är beredda att stödja”. Eftersom det inte finns något formellt kommissionsförslag planeras inga ytterligare diskussioner på det här stadiet.

Diskussioner om tillägg till den befintliga lydelsen av antidumpningsavtalen, inklusive stöd till fiske, fördes också inom världshandelsförhandlingarna i Genève som ett led i utvecklingsagendan från Doha. Ett av EU:s mål är att stärka det regelbaserade internationella handelssystemet och att öka alla handelspartners genomförande av de överenskomna reglerna.

Syftet med översynen av åtgärderna är att uppnå samförstånd, men detta kommer att ta längre tid och påverkas också av det möjliga resultatet av diskussionerna i Genève. Därför är det ännu inte möjligt att fastställa en tidsram för kommissionens framläggande av förslag till rådet.

Kan rådet mot bakgrund av kommissionens förslag om att införa ett system i EU för in- och utresor och ett elektroniskt system för resetillstånd (det s.k. PNR-systemet; KOM(2007)0654) ange hur det tolkar begreppet ”profilering” och särskilt om profilering kommer att användas i dessa system?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Först och främst vill rådet påpeka för ledamoten att varken EU, rådet eller Europarådet har en fastställd definition av profilanalys. I sitt yttrande över kommissionens förslag till ett europeiskt system för passageraruppgifter (Passenger Name Record, PNR) hänvisade Europeiska datatillsynsmannen till den definition av profilanalys som hämtats från en undersökning av Europarådet och angav samtidigt att han är medveten om de pågående diskussionerna om definitionen av profilanalys. Vidare tillstod Europeiska datatillsynsmannen att huvudpunkten inte gäller definitionerna utan snarare konsekvenserna för individerna.

Enligt förslaget till ett europeiskt system för PNR-uppgifter⁽¹⁾ som kommissionen lagt fram skapas inte någon profilanalys av det slag som definieras i Europarådets undersökning. Enligt den undersökningen är profilanalys i huvudsak en datorstödd metod där man med hjälp av dataanalys kan vidta enskilda åtgärder avseende en person som identifierats på detta sätt.

Enligt förslaget ska PNR-uppgifter enbart kunna användas i samband med organiserad brottslighet och terrorism, främst vid insamling av information och upplysningar om personer som är inblandade i brott. Enligt förslaget tillåts också analys av PNR-uppgifter. Uppgifterna granskas för att upptäcka vad som kallas ”riskindikatorer” i syfte att bedöma vilken risk en passagerare kan utgöra. Riskindikatorerna bygger på bevis som hämtas från rapporter, exempelvis underrättelserapporter, och från tidigare uppgifter. Riskindikatorer kommer att fastställas på medlemsstatsnivå, eftersom vad som är ett brott kan skilja sig från en medlemsstat till en annan. I kommissionens förslag utesluts uttryckligen möjligheten att basera riskindikatorer på känsliga uppgifter såsom etniskt ursprung och religiös övertygelse, om PNR-uppgifterna innehåller sådan information. Rådet skulle ändå vilja betona att det i artikel 3.5 i kommissionens förslag anges att enheterna för passagerarinformation och de behöriga myndigheterna inte får vidta några brottsbekämpande åtgärder endast på grundval av automatisk databehandling av PNR-uppgifter. Med andra ord får brottsbekämpande åtgärder på grundval av PNR-uppgifter, inbegripet beslut om enskilda personer, inte vidtas utan en mänsklig faktor, det vill säga brottsbekämpande myndigheter.

Den 13 februari 2008 lade kommissionen fram ett meddelande för att förbereda nästa steg i förvaltningen av Europeiska unionens gränser.⁽²⁾ I meddelandet framläggs för diskussion möjliga nya gränsförvaltningsinstrument, bland annat ett eventuellt system för registrering av inresor och utresor som görs av medborgare från icke-medlemsländer och ett elektroniskt system för resetillstånd. Hittills har dock inga särskilda lagförslag lagts fram om saken. Detta meddelandet kommer tillsammans med kommissionens meddelanden från den 13 februari 2008, nämligen ”undersökning av möjligheterna att inrätta ett europeiskt gränsövervakningssystem (EUROSUR)”⁽³⁾ och ”Rapport om utvärderingen och den framtida utvecklingen av Frontex”⁽⁴⁾ att diskuteras vid ministerkonferensen om utmaningar för förvaltningen av EU:s yttre gränser som hålls i Brdo i Slovenien 11–12 mars 2008.

Den 10 februari hade en grupp flyktingar från Istrien för avsikt att lägga en lagerkrans till minne av de 97 tulltjänstemän som deporterades av jugoslaviska partisaner från i huvudsak kasernen Campo Marzio (Trieste) och som kastades i grottor i en avgrund i den närliggande byn med samma namn, Roditti.

Den slovenska polisen uppträdde hotfullt och bröt mot Schengenavtalen genom att vid gränsövergången i Pese stoppa den buss med flyktingar som var på väg till Roditti och sedan till Capodistria. Även Slovenien har skyldigheter gentemot EU sedan landet blev medlemsstat och dessutom innehar Slovenien för tillfället ordförandeskapet i EU. Anser inte rådet att man bör uppmärksamma detta skamliga beteende av polisen och att man bör fördöma polisens hotfulla uppträdande?

En grupp EU-medborgare, i detta fall italienare som gjorde en fredlig pilgrimsfärd i EU, behandlades odemokratiskt och orättmätigt. Anser inte rådet att det är nödvändigt att ingripa så att man säkerställer att Schengenavtalen, som ju även undertecknats av Slovenien, följs?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Den händelse som Cristiana Muscardini åberopar tillhör behörighetsområdet för myndigheterna i den berörda medlemsstaten, det vill säga de slovenska myndigheterna. Enligt artikel 33 i fördraget om Europeiska unionen är de enskilda medlemsstaterna ansvariga för upprätthållandet av lag och ordning.

Därför diskuterade rådet inte frågan med Cristiana Muscardini.

Den 12 september 2008 kommer António Guerrero, Fernando Gonzalez, Gerardo Hernández, Ramon Sabañino och René González att ha suttit orättvist fängslade i tio år i Förenta staterna, såvida inte de amerikanska myndigheterna kan garantera åtminstone en grundläggande rättvis behandling. Det är i detta sammanhang viktigt att komma ihåg att FN:s arbetsgrupp den 27 maj 2005 ansåg att rättegången för dessa fem kubanska medborgare som sitter fängslade i Förenta staterna inte varit objektiv och opartisk. Den elfte appellationsdomstolen i Atlanta beslutade den 9 augusti 2005 enhälligt att upphäva domarna från Miami. Under de senaste nio åren har dessa fem kubanska patrioter befunnit sig i en situation som kännetecknats av olagligheter, oacceptabla straff, påtryckningar, utpressningar och brott mot de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel har den amerikanska administrationen infört oacceptabla och grymma förbud och begränsningar ifråga om besök av de fängslades familjemedlemmar, inbegripet makor och barn.

Vilka åtgärder tänker rådet vidta för att se till att de mest grundläggande rättigheterna för dessa fem kubanska medborgare som sitter fängslade i Förenta staterna respekteras, i synnerhet att deras familjemedlemmar får rätt att besöka dem, att deras domar återkallas samt att de får en rättvis rättegång och kan frigivas?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Rådet känner till att myndigheterna i Förenta staterna i vissa fall inte har tillåtet familjemedlemmar och andra personer, bland annat ledamöter i Europaparlamentet, att ha kontakt med de fem kubanska medborgare som Förenta staterna har fängslat som spioner. Enligt FN:s arbetsgrupp om godtyckliga frihetsberövanden har dock flertalet familjemedlemmar beviljats visering för att besöka sina anhöriga.

En dom som avkunnats i domstol i Förenta staterna är en intern fråga som landet självt ansvarar för. Rättsliga förfaranden pågår i fallet och domen är ännu inte slutgiltig. Rådet kan därför inte kommentera saken. Beslut om att bevilja visum för inresa till ett lands territorium tillhör också ett lands inre angelägenheter. Eftersom flertalet visumansökningarna har beviljats och det inte kan fastställas att anhöriga regelmässigt förvägras besök, kan rådet inte hävda att fångarnas eller deras familjers mänskliga rättigheter har åsidosatts. Enligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser är det för övrigt den enskilda statens ansvar att försvara sina medborgares rättigheter och intressen utomlands.

Rådet bekräftar sitt absoluta åtagande om att respektera alla medborgares mänskliga rättigheter, oavsett nationalitet.

Ger rådet sitt fulla stöd till Europarådets konvention om Internetrelaterad brottslighet?

Om svaret är ”nej”, varför inte?

Om svaret är ”ja”, vad gör rådet för att uppmuntra inte mindre är fjorton av dess medlemsstater att ratificera konventionen, nämligen Österrike, Belgien Tjeckien, Tyskland, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Malta, Polen, Portugal, Spanien, Sverige samt – det land jag har bäst kännedom om – Förenade kungariket?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Rådet stöder helhjärtat Europarådets konvention om Internetrelaterad brottslighet och har antagit ett rambeslut om angrepp mot informationssystem vars lydelse liknar konventionens.⁽¹⁾ Rambeslutet, som löper ut den 16 mars 2007, kan också fungera som ett incitament för medlemsstaterna att ratificera Europarådets konvention. Medlemsstaterna är behöriga att ratificera konventionen.

Kommissionen meddelade sin alkoholstrategi hösten 2006. I den fastställdes att alkohol är ett folkhälsoproblem. Trots det har kommissionen i en rapport (KOM(2007)0732) lagt fram förslag kring vinodlingar som helt strider mot andemeningen i alkoholstrategin. Enligt vad jag förstår ansåg ministerrådet att alkoholstrategin borde vara mycket skarpare och skärpte därför tonen i rådets slutsatser. Jag skulle vilja veta vad rådet har för syn på kommissionens meddelande om alkoholstrategin och hur den skall tillämpas?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Vid sitt möte den 30 november välkomnade rådet kommissionens meddelande om en EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i minskandet av alkoholrelaterade skador, som utgör ett viktigt steg framåt mot en allsidig och samordnad gemenskapsstrategi för att lösa problemet med den skadliga inverkan av för stor alkoholkonsumtion på hälsan och välbefinnandet i Europa. Ett forum för alkohol och hälsa, vars övergripande mål är att få till stånd en gemensam utgångspunkt för alla intressenter på EU-nivå som försöker främja åtgärder för att minska alkoholrelaterade skador, inrättades 2007 som grund för genomförandet av strategin.

Rådet har uppmanat medlemsstaterna att ge sitt fulla stöd åt kommissionens strategi och att främja dess genomförande på nationell nivå och gemenskapsnivå.

Dessutom betonar rådet att det är nödvändigt att tillhandahålla allsidiga, konsekventa och samordnade medel för att förhindra alkoholrelaterade skador på folkhälsan och säkerheten inom alla berörda politikområden, såsom forskning, konsumentskydd, transporter, reklam, marknadsföring, sponsorskap, tullar och andra områden av den inre marknaden.

Rådet har uppmanat kommissionen att fortsätta att stödja medlemsstaterna i deras ansträngningar att underhålla, stärka och utveckla sin nationella alkoholpolitik för att minska alkoholrelaterade skador och från om med 2008 regelbundet rapportera om deras framsteg i genomförandet av EU-strategin och om de verksamheter som medlemstaterna rapporterar så att rådet kan utvärdera de uppnådda resultaten. Rådet har också bett kommissionen att utveckla mätbara nyckelindikatorer för att övervaka framstegen i minskandet av alkoholrelaterade skador på gemenskapsnivå.

Så snart rapporten är tillgänglig kommer ordförandeskapet att informera rådet och fatta beslut om lämpliga fortsatta åtgärder.

Den 21 december 2007 utvidgades Schengenavtalets tillämpningsområde till att omfatta de central- och östeuropeiska länderna. De nya medlemmarna har till fullo uppfyllt Schengenkraven och därmed visat att de bör betraktas som fullvärdiga partner jämte övriga europeiska länder.

Ordföranden för den ryska statsdumans utskott för utrikesfrågor, Konstantin Kossatšov, har uttalat sig offentligt och sagt att Ryssland, till följd av att åtskilliga ryska medborgare nekats tillträde till Estland, skulle kunna begränsa tillträdet till sitt territorium för medborgare i de Schengenstater som svartlistat ryska medborgare på grund av dessa medborgares åsikter. Som exempel nämndes fallet med studenten Mariana Skvortsova. Hennes visum drogs in på grund av överträdelser av viseringsreglerna i Estland. Hur ställer sig rådet till det ryska hotet att begränsa tillträdet till ryskt territorium för medborgare i Schengenstater? Vilka åtgärder kommer rådet att vidta som reaktion på eventuella ryska motdrag om medborgares rättigheter inskränks in en viss Schengenstat till följd av en annan Schengenstats lagenliga gräns- och säkerhetspolitik?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Villkoren för utfärdandet av viseringar av medlemsstater som deltar i Schengensamarbetet fastställs i de gemensamma konsulära anvisningarna om viseringar för diplomatiska uppdrag och konsulära befattningar (CCI).⁽¹⁾ Villkoren för inresa av medborgare från tredjeländer till Schengenområde fastställs i kodexen om Schengengränserna.⁽²⁾

Rådet har upplysts om att kommissionens företrädare informerade de ryska myndigheterna om de tillämpliga arrangemangen för utfärdandet av viseringar vid möten som hållits av den gemensamma kommittén för förenklade viseringsförfaranden⁽³⁾ mellan Ryska federationen och Europeiska gemenskapen.

Rådet känner inte till några restriktioner för inresa till Ryska federationens territorium som de ryska myndigheterna ska införa för medborgare från vissa medlemsstaterna.

För övrigt känner rådet inte till de omständigheter som frågan gäller.

Kan ministerrådet upplysa mig om huruvida det ämnar använda samma metoder och mekanismer i fallet med Gazaremsan som de som användes för att göra Kosovo självständigt?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Som svar på frågan från ledamoten som tog upp Gazafrågan i samband med läget i Kosovo anser rådet att Gazafrågan inte på något vis kan jämföras med läget i Kosovo.

Vid sitt möte den 14 december 2007 inrättade Europeiska rådet en oberoende reflektionsgrupp.

Kan det land som innehar ordförandeskapet ge närmare information om följande punkter: Har reflektionsgruppen redan inrättats? Vem ingår i gruppen? Hur väljs medlemmarna? Hur finansieras gruppen? Vilka är gruppens arbetsuppgifter? Vilka resultat förväntar man? Vad kan reflektionsgruppen uppnå som konventet inte uppnådde eller som Europaparlamentet, som valts av alla EU-medborgare, inte kan uppnå?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Den rådgivande grupp som Danutė Budreikaitė hänvisar till inrättades av Europeiska rådet vid dess möte den 14 december 2007. Samtidigt utsåg rådet en ordförande och två vice ordförande och bad dem att lägga fram en förteckning över namn på tänkbara medlemmar att övervägas av Europeiska rådet under det franska ordförandeskapet.

Gruppens verksamhetsområde, organisation och tidsplan, som Europeiska rådet också kom överens om vid mötet den 14 december 2007, anges i slutsatserna från det mötet.

Ordförandeskapet föreslår därför att ledamoten söker efter ytterligare information om den rådgivande gruppen i dessa slutsatser.

EU sluter regelbundet fiskeavtal med fattiga utvecklingsländer utanför unionen. Dessa avtal är kritiserade av såväl miljörörelsen som biståndsorganisationer. Fiskeavtalen sluts främst med afrikanska länder. Avtalen innebär att europeiska fiskeflottor får rätt att fiska i dessa länders vatten. Kritiker menar att fiskeavtalen bidrar till utfiskning av världshaven och till att utvecklingsländernas lokala fiskare berövas sin inkomstkälla.

Har ordförandeskapet någon förståelse för den kritik som regelbundet riktas mot de fiskeavtal som sluts med tredjeland? Har ordförandeskapet för avsikt att ta några initiativ som syftar till att modernisera och på sikt avskaffa dessa fiskeavtal?

(SL) Detta svar från ordförandeskapet, som i sig inte är bindande för vare sig rådet eller dess medlemmar, lästes inte upp vid rådets frågestund under Europaparlamentets sammanträdesperiod i Strasbourg i mars 2008.

Rådet är medvetet om kritiken mot de fiskeavtal gemenskapen har ingått med tredjeländer och vill betona att rådets slutsatser om partnerskapsavtal om fiske⁽¹⁾ har utgjort den politiska ramen för ingåendet av dessa avtal sedan den 19 juli 2004.

Genom antagandet av dessa avtal omvandlades alla fiskeavtal till partnerskapsavtal om fiske. Enligt huvudpunkterna i denna politiska ram ska gemenskapens fartyg ha tillgång till överskottsfiskbestånd i det berörda tredjelandets vatten och en del av gemenskapens ekonomiska bidrag ska gå till åtgärder för att utveckla den lokala fiskesektorn.

Under alla partnerskapsavtal om fiske inrättas en gemensam kommitté för att övervaka och utvärdera avtalets funktion och genomförandet av fiskepolitiken i det land till vilket gemenskapen har anslagit ekonomiskt stöd. Den gemensamma kommittén kan också besluta om eventuella ändringar av avtalet, vilka måste ratificeras av avtalsparterna. Dessa gemensamma kommittéer ska träffas minst en gång per år.

Rådet känner inte till huruvida kommissionen avser att lägga fram ett nytt meddelande med förslag om en ändring av uppläggningen av partnerskapsavtalen om fiske.

Enligt nyligen framtagen statistik uppgick andelen studenter i forskarutbildning i EU år 2004 endast till 3,3 procent av det totala antalet studenter. Tjeckien, Österrike och Finland ligger på första plats med 7 procent när det gäller antalet doktorander i förhållande till det totala antalet studenter. Mer än 50 procent av doktoranderna i EU kom från Frankrike, Storbritannien och Spanien.

I Europa är man medveten om att forskarstudier spelar en viktig roll för att skapa en kunskapsbaserad ekonomi. Främjande av högre utbildning och forskarstudier kommer att göra det möjligt för företagen att skapa högkvalitativa och högproduktiva arbetstillfällen.

Vad har kommissionen för strategi för att uppmuntra och hjälpa medlemsstaterna att göra forskarstudierna mer attraktiva och därmed kunna öka sin innovations- och forskningskapacitet? Vad har kommissionen för strategi för att främja en ökning av antalet doktorander inom den tekniska sektorn?

(EN) Siffran 3,3 procent som ledamoten hänvisar till gäller doktorander och andra forskarstuderande på avancerad nivå. Studenter som efter avlagd grundexamen studerar på magisternivå är inte medräknade. När dessa räknas in blir bilden mycket ljusare med ett snabbt ökande antal studenter i vidareutbildning efter grundexamen.

Allmänt sett växer antalet deltagare på doktorandnivå inom EU stadigt och är högre än i Förenta staterna eller Japan. Andelarna och de absoluta antalet doktorander varierar dock betydligt mellan EU-länderna. En del av länderna med en hög procentandel doktorander har relativt få studerande inom den högre utbildningen generellt, och det totala antalet doktorander är därför inte särskilt högt i förhållande till befolkningsantalet.

För att höja antalet doktorander inom teknik är det först och främst viktigt att öka antalet personer som avlägger grundexamen inom matematik, naturvetenskap och teknik. Det är därför som kommissionen föreslog ett riktmärke, som antogs av rådet (utbildning) i maj 2003, för att ”öka antalet utexaminerade universitets- och högskolestuderande på det matematiska, naturvetenskapliga eller tekniska området med 15 procent” och ”minska obalansen mellan könen” till 2010. Det första målet har redan uppnåtts medan det varit mycket lite framsteg i fråga om aspekten balans mellan könen, där andelen kvinnor har ökat marginellt från 30,7 procent 2000 till 31,2 procent 2005.

Kommissionen samordnar erfarenhetsutbytet mellan länderna och aktiviteter för ömsesidigt lärande inom området MNT-utbildning inom ramen för arbetsprogrammet Utbildning 2010. År 2006 inrättade kommissionen en klustergrupp, sammansatt av 13 länder, för att följa upp det europeiska MNT-riktmärket och förbättra deltagandet i MNT-studier och MNT-yrkesbanor, särskilt bland kvinnor. Gruppen ska också bidra till att förbereda forskningsspecialister för Barcelonamålet om att komma upp i att 3 procent av bruttonationalproduktion (BNP) satsas på forskning.

MNT är också en av de åtta nyckelkompetenserna i livslångt lärande (rekommendation från parlamentet och rådet, december 2006) och utgör ett prioriterat ämne för 2008 års inbjudan att lämna projektförslag inom programmet för livslångt lärande. Dessutom kommer man att inom det sjunde ramprogrammet för forskning i mars 2008 offentliggöra en inbjudan att lämna projektförslag med sikte på innovativa metoder för naturvetenskaplig utbildning på skolnivå i stor skala i EU som en uppföljning av Rocardrapporten om naturvetenskaplig utbildning.

Samtliga medlemsstater är medvetna om vikten av livslångt lärande. Utbildning av vuxna ökar flexibiliteten och sysselsättningsmöjligheterna på arbetsmarknaden och medför även positiva sociala och ekonomiska förändringar i medlemsstaterna. Stora framsteg har gjorts när det gäller utbildningsreformer och reformer av vidareutbildningen. Vissa medlemsstater utvecklar dock inte innovativa utbildningsprogram och tillhandahåller inte heller ett snabbt högkvalitativt och effektivt genomförande eller en tillfredsställande finansiering av dessa program. Det är uppenbart att informell och icke-organiserad undervisning genomförs alldeles för långsamt.

Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit eller avser den att vidta för att minska klyftan mellan de länder som aktivt genomför sådana program och de länder som gör det på ett passivt sätt?

(EN) För att påverka läget för vuxenutbildning i EU fastställer kommissionen riktmärken, tillämpar en öppen metod för samordning och utvecklar referensmedel och meddelanden. Dessutom ges ekonomiskt stöd inom programmet för livslångt lärande.

EU satte redan 2003 upp ett riktmärke om att förbättra och övervaka framstegen i fråga om vuxnas deltagande i utbildning. Målet för detta riktmärke är att öka vuxnas (25 till 64 år) deltagande i livslångt lärande till 12,5 procent till 2010. Samma mål att öka vuxnas deltagande i livslångt lärande har också funnits inom den europeiska sysselsättningsstrategin sedan 2003.

På EU-nivå ökade deltagandet i utbildning från 7,1 procent 2000 till 9,6 procent 2006. År 2006 deltog i genomsnitt 9,6 procent av EU-medborgarna mellan 25 och 64 år i utbildning. Framstegen måste bli snabbare i framtiden och från många EU-länder krävs ytterligare insatser för att nå riktmärket om 12,5 procents deltagande 2010.

Länderna med bäst resultat är Sverige, Danmark, Storbritannien och Finland, följt av Nederländerna, Slovenien och Österrike. Övriga EU-länder har fortfarande nivåer under det europeiska genomsnittet på 12,5 procent.

Det är betydande skillnader mellan länderna, från deltagarnivåer på nästan 30 procent i vissa länder till knappt 1 procent i andra.

Kvinnor deltar i genomsnitt mer i utbildning än män (2006: 10,4 procent kvinnor, 8,8 procent män) och vuxna med hög utbildning deltog mycket mer i livslångt lärande än vuxna med lägre kompetens. Deltagandet sjunker också med tilltagande ålder.

För att ytterligare främja vuxnas livslånga lärande och minska avståndet mellan länderna har kommissionen aktivt och passivt genomfört detta initiativ och antagit två meddelanden om vuxenutbildning. I det första 2006, ”Det är aldrig för sent att lära”, beskriver kommissionen en allmän uppläggning för utvecklingen och behoven inom vuxenutbildningssektorn. Det andra meddelandet från september 2007, ”Det är alltid rätt tid att lära sig något nytt”, är den europeiska handlingsplanen för vuxenutbildning.

Under genomförandet av handlingsplanen i samarbete med medlemsstaterna kommer kommissionen att analysera de nationella reformernas effekter på vuxenutbildningen. Eftersom vuxenutbildning berör alla områden inom utbildningen är det viktigt att analysera effekterna av utvecklingen inom dessa områden och dess inverkan på vuxenutbildningen. De flesta medlemsstater utarbetar en nationell kvalifikationsram kopplad till den europeiska referensramen för kvalifikationer. Dessa insatser är inriktade på att underlätta tillträdet, framstegen och överföringen och är således potentiellt viktiga för att öppna kvalifikationssystem för vuxna. Kommissionen kommer också att utarbeta normer för lärare inom vuxenutbildningen och mekanismer för kvalitetssäkring som bygger på etablerade bra metoder. Medlemsstaterna kommer att uppmuntras att fastställa mål för att höja vuxnas kompetensnivå och snabba på framstegen inom bedömning och erkännande av icke-formellt och informellt lärande för riskgrupper. Sist men inte minst kommer kommissionen att föreslå en uppsättning kärndata för att förbättra jämförbarheten inom vuxenutbildningssektorn.

Förutom denna politik, ges i programmet för livslångt lärande och särskilt dess sektorsprogram Grundtvig ekonomiskt stöd till gränsöverskridande projekt inom vuxenutbildningsområdet.

Kommissionen offentliggjorde nyligen en broschyr med 20 framträdande Grundtvigprojekt – ”Grundtvig Success Stories”. I broschyren presenteras exempel på bra metoder som andra uppmuntras att följa. Broschyren kan hämtas från:

(http://ec.europa.eu/dgs/education_culture/publ/pdf/grundtvig/success-stories_en.pdf"

Andra sektorprogram inom programmet för livslångt lärande kan också omfatta vuxenutbildning: Leonardo da Vinci-programmet, till exempel, har som en av sina prioriteringar för multilaterala projekt för perioden 2008–2010 ”kunskapsutveckling hos vuxna på arbetsmarknaden”.

Med utgångspunkt från artikel 151.1 i EG-fördraget ska gemenskapen ”bidra till kulturens utveckling i medlemsstaterna med respekt för dessas nationella och regionala mångfald”. För närvarande går medlen från EU:s stödprogram för kulturverksamhet nästan uteslutande till projekt för finkultur. Teatrar, museer och konserter gläder sig över bidrag, medan föreningar som ägnar sig åt att bevara folklig kultur kommer till korta. Detta sker trots att sådana föreningar inte bara vuxit fram historiskt som bevarare av mycket viktiga delar av europeisk kultur, utan också ofta organiserats på ett gränsöverskridande sätt och att deras årliga evenemang är mycket populära.

Är kommissionen medveten om sin i praktiken tämligen ensidiga stödpolitik? Hur tänker den motverka denna i framtiden?

(EN) Kulturprogrammet 2007–2013 utformades efter samråd med kultursektorn. Programmet grundas på kulturarbetarnas behov. På deras inrådan skiljer sig kulturprogrammet från sina föregångare genom att vara mer flexibelt och öppet för Europas kulturella mångfald och för alla organisationer inom civilsamhället som är verksamma inom området.

Programmet har nu pågått lite drygt ett år och det är för tidigt att ge en fullständig bild av spännvidden i verksamheterna som kommer att ha finansierats genom programmet. Det finns dock ett informationssystem som i framtiden kan ge en överblick över de utvalda projekten, deras genrer, omfattning, mål och antal.

Under det föregående programmet uppmärksammades dock olika folktraditioner, särskilt inom musik och dans, i ett antal projekt. Evenemang av det slaget sammanför olika europeiska kulturer och är precis som ledamoten säger i den meningen gränsöverskridande.

Kommissionen lyssnar noga på intressenterna inom kulturområdet och deras synpunkter har beaktats i de ändringar som gjorts av inbjudan till projektförslag för det nya programmet. Kommissionen hoppas att ett ännu vidare spektrum av projekt kommer att få sina ansökningar godkända för finansiering i framtiden.

När det gäller stödet inom sammanhållningspolitiken till kulturella investeringar etc. ligger initiativet hos medlemsstaterna och inte hos kommissionen.

Det råder inget tvivel om att en effektiv bekämpning av klimatförändringarna är en av de frågor som står högt på EU:s dagordning. Kan kommissionen klargöra hur och i vilken utsträckning EU:s vilja att angripa detta problem kommer till uttryck i samband med handelsförhandlingarna?

Hur kan kommissionen se till att det globala samförståndet om ett mer heltäckande och rättvist ramverk för att hantera klimatfrågan efter 2012, vilket utmejslades på Balikonferensen i december 2007, blir en allt viktigare del av den globala handelsagendan?

(EN) Klimatförändringen är en globalt prioriterad fråga som kräver skyndsam global handling. Det bästa sättet att uppnå effektiv och kollektiv handling är genom ett globalt klimatförändringsavtal. Det är därför som EU:s huvudmål är att se till att de förhandlingar som inleddes på Bali i december 2007 inom Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) mot ett allsidigt och ambitiöst klimatavtal för tiden efter 2012 och som ska vara klara vid utgången av 2009 blir framgångsrika.

Detta är nödvändigt inte bara från miljösynpunkt utan även i ett handels- och konkurrensperspektiv eftersom en internationellt överenskommen ram om klimatförändring uppenbart är det bästa sättet att undvika handelsstörningar och konkurrensproblem.

Handelspolitiken bör svara mot behoven och förhållningsreglerna från klimatförändringsförhandlingarna och när så är relevant verka för maximal samverkan och säkra det nödvändiga ömsesidiga stödet mellan handel och miljö. Framför allt bör politiken innebära ett fortsatt arbete för att förbättra handelns positiva bidrag till att angripa klimatförändringen, både vad gäller att dämpa effekterna och anpassningsbehoven. Tulliberalisering och annan avreglering för miljövaror och miljötjänster bör få starkt stöd, eftersom det kommer att bidra till den nödvändiga införandet av och tillgången till miljötekniker.

Detta är inriktningen på det förslag som EU och Förenta staterna nyligen lade fram om avreglering av miljövaror och miljötjänster i den pågående multilaterala handelsrundan inom WTO. I förslaget uppmanas andra länder att komma med förslag till varor och tjänster som bör tas upp.

I ministerförklaringen från Doha från den pågående WTO-rundan återspeglas också att miljöbedömningar av handelspolitiken (såsom EU:s konsekvensbedömningar för hållbarhet) kan och bör spela en roll för att förhindra eller åtminstone dämpa negativa konsekvenser av ökad handel.

Det är också värt att framhålla att EU strävar efter ett kapitel om handel och hållbar utveckling i den nya förhandlingsomgången om frihandelsavtal. Vi försöker underlätta handel i miljövaror, miljötjänster och miljöteknik och främja införandet av internationellt överenskomna miljönormer. Vi försöker också att inrätta ett forum för diskussioner, även med civilsamhället, om frågor som gäller hållbar utveckling.

Mer allmänt inleddes på Bali i Indonesien en informell dialog om handel och klimatförändring på ministernivå i utkanterna av UNFCCC-konferensen. Detta bör bidra till att ytterligare bygga upp en gemensam förståelse av sambandet mellan handelspolitik och klimatförändringsinsatser, med vederbörligt beaktande av utvecklingsdimensionen.

Statliga investeringsfonder, så kallade sovereign wealth funds, har på senaste tiden uppvisat en frapperande tillväxt och framträtt som betydande investerare på den globala marknaden med ungefär 2 900 miljarder USD att förvalta. Deras verksamhet bedrivs i hög grad utan insyn och investeringsbesluten har ofta en politisk eller nationalistisk vinkling.

Har kommissionen mot bakgrund av detta utarbetat en klar politik med hänsyn till handelsfrågor som berör fonder av detta slag?

(EN) Kommissionen följer de statliga investeringsfondernas verksamhet och övervakar noga de senaste utvecklingarna på området.

Kommissionen antog ett meddelande i vilket man behandlade frågan den 27 februari 2008⁽¹⁾.

I meddelandet identifieras och klargörs frågor som väckts av de nationella placeringsfonderna. Därigenom söker kommissionen svara på farhågorna om nationella placeringsfonder. Där beskrivs grundförutsättningarna för EU:s förväntningar i fråga om de nationella placeringsfondernas styrelseformer och öppenhet. Dessa förutsättning bör bidra både till att vi kommer fram till en gemensam EU strategi i frågan och till de diskussioner som äger rum på internationell nivå, exempelvis inom Internationella valutafonden (IMF) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). I meddelandet föreslås inga lagstiftningsinitiativ.

Rent allmänt vill kommissionen erinra om att främjandet av investeringar och fri rörlighet för kapital sedan länge varit ett mål för EU och är nyckeln till EU:s framgång i ett alltmer globaliserat internationellt system. Medlemsstaterna har lagstiftnings- och regleringsinstrument för att övervaka och ingripa utifrån nationella säkerhetsöverväganden. Således måste EU:s reaktioner på de farhågor som de nationella placeringsfondernas investeringar har väckt bevara den balansen och undvika att ge signaler om att EU inte längre är öppet för legitima investerare.

Kan kommissionen i detalj redogöra för den aktuella situationen för världshandelssamtalen?

(EN) Som ledamoten vet fattades det vid ministermötet i Hongkong 2005 beslut om en preliminär uppgörelse om så kallat marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter (eller NAMA på WTO-jargong), som inledning till en slutlig uppgörelse som ska täcka alla förhandlingsfrågor. Målet med uppgörelsen om marknadstillträde är att komma överens om de viktigaste siffrorna i fråga om tullsänkningar och när det gäller jordbruk även minskningar av subventionerna. Tidsgränsen för denna uppgörelse har skjutits framåt flera gånger. Man har nu nått det stadium då man under de närmaste veckorna försöker få detaljerna klara i uppgörelsen men det är fortfarande osäkert om detta är möjligt.

I mitten av februari 2008 lade ordförandena i WTO-förhandlingsgrupperna för jordbruk respektive NAMA fram reviderade versioner av förhandlingstexterna. Dessa texter ska till sist utgöra grunden för ministerförhandlingar som leder fram mot en uppgörelse om marknadstillträde. Ett viktigt orosmoment i fråga om de båda texterna är att de inte ännu ger tillräcklig visshet om huruvida en tillräcklig balans kan uppnås mellan jordbruk och NAMA.

Inom jordbruksområdet har vi inlett samtal med tredjeländer på ett sätt som motsvarar deras ambitioner men som ligger inom ramen för 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Dessa mål kan uppnås på grundval av de aktuella förslagen från ordföranden för jordbruksförhandlingsgruppen även om det kvarstår ytterligare frågor att klargöra och enas om.

Upplägget vilar dock på förutsättningen att förhandlingen ses som ett enda åtagande och att eftergifter på ett område måste balanseras av fördelar inom andra områden. I fråga om industrivaror har ordföranden tyvärr valt att lägga fram ett förslag som skulle kunna sänka den möjliga ambitionsnivån. EU kan inte godta ett avtal som inte fullföljer uppdraget i utvecklingsagendan från Doha, dvs. skapar verkliga nya handelsmöjligheter för industrivaror. Denna ståndpunkt har klargjorts för övriga WTO-medlemmar. Vi kan godta att de flesta utvecklingsländer endast kan göra smärre åtaganden i denna runda, men vi anser att tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien bör ge betydelsefulla bidrag i form av nytt marknadstillträde i enlighet med deras utvecklingsnivå.

EU anser att en uppgörelse om marknadstillträde borde uppnås under våren. Man bör komma ihåg att en uppgörelse om tillträde ännu så länge inte skulle vara slutgiltig. Det skulle avgöra huvudfrågorna inom jordbruk och handel men för andra förhandlingsfrågor skulle det fortfarande krävas en slutförhandling innan vi kan nå en slutgiltig uppgörelse. Men vi kommer att försöka att se till att tillträdesuppgörelsen också ger tillräcklig tillförsikt inför slutförhandlingarna om andra frågor som tjänster, regler (antidumpning och subventioner), geografiska beteckningar, handelslättnader, miljövaror och utveckling. Om en slutuppgörelse inte nås i år gör det politiska läget i Förenta staterna det osannolikt att förhandlingarna kan slutföras före 2010.

I flera FN-rapporter varnas för att ojämlikheten under senare år har ökat när det gäller inkomster och sociala och ekonomiska villkor, både mellan länder och i flera fall inom länder, och att fattigdomen och arbetslösheten fortsätter att vara stor eller öka samtidigt som de multinationella företagens vinster och koncentrationen av rikedomar tilltar. Detta är en utveckling som uppenbarligen inte saknar kopplingar till liberaliseringen av handel och kapital på global nivå.

Mot bakgrund av den senaste tidens omarbetade förslag om jordbruket och marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter undrar jag vilka nya förslag som kommissionen lägger fram i WTO-förhandlingarna, i synnerhet när det gäller jordbruket, icke-jordbruksprodukter (inklusive textil och kläder) och tjänster? Vad är kommissionens syn på behovet av att se över det nuvarande förhandlingsmandatet, med tanke på att handeln med jordbruksprodukter, industrivaror och tjänster försämrar den ekonomiska och sociala ojämlikheten, riskerar självständig livsmedelsförsörjning och tjänster i allmänhetens intresse och uppmuntrar företagsomflyttningar och social och ekonomisk dumpning?

(EN) Det finns knappast några ekonomiska studier där det ifrågasätts att öppenhet för handel inte skulle vara en viktig faktor för tillväxt och utveckling. Åsiktsskillnaderna gäller snarare hur öppenheten ska vara beskaffad och organiseras. Det står dock också klart att öppenhet för handel inte kan fungera i ett vakuum: en hel rad andra politikområden, gott styre och en stabil ekonomisk miljö måste också till. Öppenhet för handel är inte någon patentlösning för utveckling.

Många utvecklingsländer har använt handel som en viktig komponent i sin utvecklingspolitiska mix och har därför erfarit betydande minskningar av fattigdom och en ökad välfärd. De mest imponerande exemplen på handelsledd tillväxt återfinns förmodligen i Asien. Kina är uppenbart en pionjär i det avseendet. Men liknande trender kan ses i mindre länder i Asien, t.ex. Vietnam, och till och med bland de minst utvecklade länderna som Bangladesh. Samtidigt ägnar Kina liksom andra tillväxtekonomier ökande uppmärksamhet åt de åtföljande socioekonomiska utmaningarna, exempelvis ökande ojämlikheter i fråga om inkomst och välstånd samt social sammanhållning och ett effektivt genomförande av arbetsmarknadslagstiftning.

Unctad⁽¹⁾ har nyligen framhållit de positiva konsekvenser som tillväxt i Asien har på andra fattiga regioner – särskilt de som är beroende av råvaruexport. Syd-syd-handel blir ett allt viktigare inslag i världshandeln och ger nya möjligheter till utveckling, men handelshindren är fortsatt höga i söder: över 60 procent av tullarna som betalas av utvecklingsländerna beror på andra utvecklingsländer, medan endast 40 procent av deras export går till den gruppen av länder.

De pågående multilaterala handelsförhandlingarna i WTO⁽²⁾ erbjuder ett tillfälle att i ännu högre grad använda handel för att främja utveckling genom ökade möjligheter till marknadstillträde för utvecklingsländerna.

Att inte alla utvecklingsländer har nått samma kapacitet att tillgodogöra sig handelsliberalisering beaktas till fullo i de aktuella förhandlingstexterna. Väsentliga delar av förhandlingarna om utvecklingsagendan från Doha handlar om särskild och differentierad behandling av utvecklingsländer för att ge en glidande skala av åtaganden om öppnande av marknaden (för industri- eller jordbruksprodukter eller tjänster), som i praktiken är beroende av en viss grupp av länders utvecklingsnivå. Den överväldigande majoriteten av utvecklingsländerna i WTO kommer att göra endast smärre åtaganden, som många gånger inte kräver något nytt öppnande av marknaden, åtminstone inte för de minst utvecklade länderna.

Å andra sidan är det helt normalt att vi förväntar oss att tillväxtländer, som Brasilien, Indien och Kina, ska ta fullt ansvar i förhållande till sin utvecklingsnivå, genom att ge nytt tillträde till sina marknader, särskilt för industriprodukter. Medan EU:s marknad för industrivaror är öppen och tullarna hör till de lägsta i världen, har tillväxtländerna fortfarande höga tullar och ofta mycket höga tulltoppar. I alla händelser behöver även dessa länder öppna sina marknader i mindre utsträckning än utvecklade länder och de kommer att behålla rätten att i viss utsträckning skydda vissa känsliga sektorer.

Det kommer att vara av avgörande betydelse för att säkra att det slutliga avtalet från utvecklingsagendan från Doha är välbalanserat i fråga om de bidrag som görs av länder på olika utvecklingsnivåer inom de olika förhandlingspelarna. Detta kommer också att vara viktigt för främjandet av syd-syd-handeln.

WTO-medlemmarna har ständigt framhållit utvecklingsdimensionens centrala betydelse i varje aspekt av Dohaarbetsprogrammet. Kommissionen vill vidare påminna ledamoten om att enighet redan har uppnåtts om flera åtgärder för att hjälpa de fattigaste utvecklingsländerna som är medlemmar av WTO att dra full nytta av de möjligheter som kan erbjudas av ett lyckat resultat från Doharundan, exempelvis ökat ”Aid for Trade” eller tullfria kvoter för import från de minst utvecklade länderna. EU kommer också att se till att frågan om urholkning av förmåner tas upp på ett rättvist sätt.

EU stöder vidare samarbetet mellan WTO och ILO⁽³⁾ om sambandet mellan sysselsättning och socialpolitik respektive handel, och kommissionen ger aktivt stöd till utvecklingen av indikatorer för arbete under anständiga villkor och bedömning av sambandet mellan handel, sysselsättning och arbete under anständiga villkor i samband med temaprogrammet 2007–2013 om mänsklig och social utveckling (”investera i människor”).

Sedan Ukrainas tillträde till WTO den 5 februari 2008 står inget mer i vägen för ett frihandelsavtal mellan EU och Ukraina. Den första förhandlingsrundan inleddes den 17 februari 2008. Vilken tidsplanering har Europeiska kommissionen för dessa förhandlingar?

Medan 25 procent av Ukrainas export gick till EU under 2006 kom 42 procent av Ukrainas import från EU under samma år. Kommer kommissionen vid förhandlingarna att beakta att Ukraina med det nya frihandelsavtalet kan öka sin export till EU på lång sikt? Vilka fördelar kommer Ukraina allmänt att få ta del av på det handelspolitiska området genom frihandelsavtalet? Hur kommer kommissionen att garantera att förhandlingarna med Ukraina sker på ett sätt där båda parter är jämställda, och att inga handelsrelaterade asymmetrier uppstår?

Har kommissionen planerat någon kommunikationsstrategi, som skulle kunna förmedla de fördelar en avreglering medför för medborgarna för medborgarna?

(EN) Världshandelsorganisationens allmänna råd godkände Ukrainas tillträde den 5 februari 2008 varefter förhandlingar om ett frihandelsavtal med Ukraina inleddes som en viktig del av de nya förbättrade avtalen. Efter det officiella öppnandet den 18 februari i Kiev av kommissionsledamot Peter Mandelson och Ukrainas president Viktor Jusjtjenko följde en kort första förhandlingsrunda mellan chefsförhandlarna med inriktning på organisatoriska frågor. Vi har kommit överens med Ukraina att om möjligt hålla förhandlingsrundor var åttonde vecka. Den första fullständiga förhandlingsrundan planeras för veckan från och med den 21 april i Bryssel.

Europeiska unionen avser att förhandla fram ett djupgående och omfattande frihandelsavtal med Ukraina som ska föra landet så nära den inre marknaden som möjligt. Avtalet ska gå längre än de traditionella frihandelsbestämmelserna om marknadstillträde för varor och tjänster och också omfatta handelshinder ”bakom gränsen”, exempelvis sanitära och fytosanitära frågor samt tekniska normer och standarder.

Konsekvensbedömningar för hållbarhet utförda av en oberoende konsult bekräftar att frihandelsavtalet kan förväntas leda till betydande vinster för Ukraina. I undersökningen drogs också slutsatsen att frihandelsavtalet kan förstärka befintliga trender i Ukraina: sektorer i Ukraina med en konkurrensfördel kommer att vinna och sektorer med konkurrensnackdelar riskera att förlora, såvida de inte kan förbättra sin konkurrenskraft. Sammantaget förväntas dock ett positivt resultat.

I fråga om information till allmänheten om de pågående förhandlingarna planeras ett möte för dialog med det civila samhället om frihandelsförhandlingarna mellan EU och Ukraina under loppet av 2008.

Europaparlamentet kommer att fortlöpande informeras om förhandlingsläget.

Även om Ryssland är en viktig medlems av G8-gruppen fortsätter landet att sacka efter när det gäller immaterialrättslagstiftningen för företag. Ryssland måste genomföra ett antal lagreformer för att modernisera sitt upphovsrättssystem och förbättra dess tillämpning innan lagliga marknader för både ryska och europeiska upphovsrättsinnehavare kan etableras. Ryssland har fortfarande inte ratificerat WIPO-avtalen för Internet från 1996 och landets åtgärder för att bekämpa piratverksamhet på Internet är svaga. Efter påtryckningar från EU har den ökända webbplatsen Allofmp3.com nyligen stängts ned, men liknande webbplatser verkar fortfarande i Ryssland. De måste stängas och brottsundersökningar av webbplatsoperatörerna inledas.

Det är viktigt att EU fortsätter att göra skydd av immateriella rättigheter till ett villkor för Rysslands anslutning till WTO. Kommer Europeiska kommissionen att motsätta sig att Ryssland får komma med i WTO innan landet har visat sig ha ett effektivt immaterialrättsligt regelverk och genomfört sina förpliktelser enligt TRIPS-överenskommelsen, ratificerat WIPO-avtalen för Internet och börjat bekämpa piratverksamhet på Internet på allvar?

Ryssland har ensidigt höjt tullavgifterna för råvirke som förs ut ur landet till en nivå som innebär att importen av virke från Ryssland till EU-länderna så småningom kommer att upphöra. Hur allvarligt anser kommissionen att det här problemet är med tanke på Rysslands medlemskap i WTO? Tänker kommissionen fortsätta diskussionerna med de ryska myndigheterna i syfte att få ner tullavgifterna?

(EN) Rysslands tillträde till WTO är först och främst i Rysslands eget intresse. Om Ryssland vill fortsätta på sin väg mot ekonomisk modernisering, fortsätta diversifieringen av sin ekonomi och locka till sig välbehövliga internationella investeringar, gör landet det bäst som medlem av WTO.

Men Rysslands anslutning är också av intresse för Rysslands handelspartner. Kärnpunkten är att WTO-medlemskapet kommer att innebära att Ryssland måste följa internationella handelsregler. Landets utrymme för godtycklig skönsmässig bedömning inom handeln kommer att minska. Den tidigare presidenten Vladimir Putin har upprepade gånger sagt att han är för WTO-medlemskap och jag är övertygad om att hans efterträdare Dimitrij Medvedev kommer att ha samma inställning.

Vad återstår att göra för Rysslands tillträde? Det är faktiskt bara några få olösta frågor kvar på bordet. I praktiken har vi kommit överens i de allra flesta frågor eller är övertygade om att den ryska lagstiftningen stämmer med WTO-reglerna.

När det gäller immateriella rättigheter har Ryssland fortfarande många utmaningar, de flesta av dem gäller ett effektivt införande av dessa rättigheter. När det gäller den rättsliga ramen är dock kommissionen övertygad om att Rysslands senaste lagändringar och åtaganden garanterar att WTO-kraven uppfylls. Det nya kapitel IV om immateriella rättigheter i civilrätten trädde i kraft den 1 januari 2008. Vi arbetar nära tillsammans med Ryssland för att ytterligare förbättra situationen. Detta kan ske inom ramen för dialogen om immateriella rättigheter.

Den andra frågan som kommissionen vill framhålla gäller Rysslands exporttullar på virke. Som ledamöterna kanske känner till är detta den viktigaste utestående frågan för EU i Rysslands anslutningsprocess. Kommissionen anser att beslutet om en betydande höjning av exporttullarna på virke inte var berättigat. Kommissionsledamoten med ansvar för handel sammanträffade med premiärminister Kudrin nyligen för att diskutera detta och kommer sannolikt att träffa honom igen om några dagar. Kommissionen är övertygad om att en lösning kan hittas, förutsatt att båda sidor har den politiska viljan att nå fram till en sådan uppgörelse.

Kan kommissionen, mot bakgrund av att det nyligen diskuterats inom Världshandelsorganisationen och offentliggjorts åtta nya arbetsdokument om marknadstillträde, tala om vilka eftergifter som föreslagits för det europeiska jordbrukets del och dessutom vilka eventuella nya eftergifter för jordbruket den tänker göra, då ju jordbruket är så avgörande viktigt för livsmedelssäkerheten, spårbarheten och en hållbar miljö?

(EN) Den senaste utvecklingen i de pågående samtalen om jordbruk inom WTO-förhandlingarna inom Doharundan är de reviderade förslagen till marknadstillträde som ambassadör Crawford Falconer, ordförande för jordbruksförhandlingarna, distribuerade den 8 februari.

Under loppet av förhandlingarna om utvecklingsagendan från Doha bevakar kommissionen enligt uppdrag ständigt EU:s position, inbegripet en bedömning av föreslagna marknadstillträden och i synnerhet medgivanden om marknadstillträde, särskilt sänkningar och behandling av känsliga produkter. Jämfört med det som övervägdes i EU:s erbjudande i oktober 2005 ligger det som diskuteras i dag inom samma räckvidd och skulle få jämförbara makroekonomiska effekter.

Garantier för livsmedelssäkerhet, spårbarhet och en hållbar miljö är väsentliga aspekter i 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Följaktligen är det i jordbruksförhandlingarna absolut klart att 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är EU:s viktigaste bidrag till utvecklingsagendan från Doha och sätter gränserna för EU:s förhandlingsuppdrag i WTO-rundan. Det manövreringsutrymme som reformen ger kan endast användas på villkor att våra WTO-partners gör motsvarande medgivanden inom jordbruket och andra områden. Ett övergripande resultat som inte är balanserat kan inte godtas.

Till följd av senaste tidens kvalitetsproblem och spårbarhetsproblem som lett till att hundratusentals farliga leksaker, som importerats från Kina, återkallats och nu omfattas av ett antal av kommissionen beslutade åtgärder, önskas svar på följande frågor: Kan kommissionen redogöra för vilka avtalsvillkor som gäller mellan kommissionen och Kina för att säkerställa att normer avseende maximal arbetstid, minimiålder för arbetstagare, skyddet för arbetstagares hälsa och garanterad minimilön respekteras i samband med tillverkning av importerade produkter i syfte att förhindra att den nedtrappade utvecklingstakten inom denna bransch inte får återverkningar på arbetstagares hälsa, säkerhet och respekten för mänsklig värdighet?

(EN) Kommissionen fördömer starkt försöken att främja ekonomisk utveckling på bekostnad av arbetstagarnas rättigheter och den mänskliga värdigheten och argumenterar för att respekten för ILO:s grundläggande arbetsnormer är helt förenliga med hållbar utveckling.

Denna politik är påtaglig i olika initiativ som kommissionen tar i fråga om främjandet av globaliseringens sociala dimension⁽¹⁾, den sociala agendan⁽²⁾ och främjandet av anständiga arbetsvillkor⁽³⁾. Vidare har alla EU-institutioner gett ett starkt stöd till politiken och antagit olika beslut och resolutioner som ger en allmän ram för utvecklandet av vårt bilaterala samarbete med Kina om sysselsättning och sociala frågor.

EU:s samarbete med Kina i denna särskilda fråga har utvecklats mycket positivt sedan 2005, då EU undertecknade det första samförståndsavtalet om sociala frågor och sysselsättning med det kinesiska ministeriet för arbetsmarknaden och social trygghet. Kommissionen ger sitt fulla stöd till alla ansträngningar att förbättra arbetsvillkoren, främja genomförandet av befintliga arbetsmarknadslagar och förbättra företagens sociala ansvarstagande i Kina.

Dialogen med Kina har inriktats på aspekter som tillräcklig kompetens för arbetstagarna, reform av det sociala trygghetssystemet, adekvat genomförande och reform av arbetsmarknadslagstiftningen samt arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Betydande förbättringar är visserligen nödvändiga men kommissionen har fört en mycket konstruktiv dialog med de kinesiska myndigheterna.

Kommissionen har följt den senaste utvecklingen och kommer att bevaka den nya kinesiska ”lagen om anställningsavtal” som trädde i kraft den 1 januari 2008. Den nya lagen är viktig förbättring av det kinesiska systemet för anställningsavtal genom att parternas rättigheter och skyldigheter definieras. Kommissionen välkomnar att den nya arbetsmarknadslagen, om den tillämpas som den ska, kan och bör leda till en betydande förbättring av anställningsvillkoren i Kina.

Som ett tecken på den vikt kommissionen fäster vid arbetsmarknadsnormer och sociala normer i sina förbindelser med Kina, gjorde kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter sitt andra besök i landet i januari 2008.

Till följd av denna delegation har viktiga nya initiativ överenskommits med det kinesiska ministeriet för arbetsmarknaden och social trygghet, den kinesiska akademien för samhällsvetenskap och den statliga arbetarskyddsstyrelsen. Med den sistnämnda planeras undertecknandet av ett samarbetsavtal om yrkeshälsa och säkerhet under 2008, som kompletterar det tekniska samarbetet med de kinesiska myndigheterna inom detta viktiga område som fortfarande saknas i vår bilaterala dialog. Vi diskuterar också för närvarande med de kinesiska myndigheterna inrättandet av ett ambitiöst utbildningsprojekt för att förbättra hälso- och säkerhetsnormerna inom gruvsektorn i Kina.

Förutom bilateralt samarbete med Kina inom sysselsättning och socialpolitik är vi också mycket engagerade i att stärka de multilaterala initiativen inom ramen för ILO och stödja alla åtgärder som främjar agendan för anständigt arbete i Kina.

I sin resolution P6_TA(2006)0355 om Europas naturarv, byggnadsarv och kulturarv på landsbygden och i öområdena uppmanade Europaparlamentet Europeiska kommissionen att främja program till stöd för restaurering av traditionell bebyggelse och att stöda samverkan mellan olika instanser för särskilda program för restaurering av traditionella byggnader som har som mål att återskänka dessa byggnader deras ursprungliga form. Parlamentet ansåg att detta bör göras på ett sätt som respekterar det som är karaktäristiskt för den ursprungliga byggnadsstilen och att eventuella kompromissingrepp som gjorts på byggnader i ett senare skede bör åtgärdas och återställas med respekt för det genuina.

Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit fram till dags dato för att förverkliga det här målet?

(EN) Kommissionen fäster stor vikt vid skyddet av Europas naturarv, byggnadsarv och kulturarv. Regionalpolitik, landsbygdsutveckling och stöd till kulturverksamheter hör till de medel som kan utnyttjas för att ytterligare främja och skydda arvet.

Inom sammanhållningspolitikens uppmuntras uttryckligen investeringar i byggnads- och kulturarvet i gemenskapens strategiska riktlinjer (jfr. artikel 2.1 där det uppmanas till åtgärder som främjar ”bevarande av det historiska arvet och kulturarvet, vilket eventuellt kan få bieffekter som gynnar turismen”) eftersom det bidrar till hållbar utveckling i medlemsstaterna. Dessutom är det historiska arvet en tillgång i medlemsstaternas politik för att stimulera turism. I förordningen om Europeiska regionala utvecklingsfonden för perioden 2007–2013 föreskrivs bland annat stöd till ”skydd för och bevarande av naturarvet” och för ”skydd för och bevarande av kulturarvet” samt ”utveckling av kulturell infrastruktur”.

Dessutom är åtgärder för det historiska arvet stödberättigade inom ramen för stödet till förnyelse av stads- och landsbygdsområden. Inom modellen för gemensam administration i regionalpolitiken ansvarar varje medlemsstat för initiativet att ta med eller inte ta med åtgärder till skydd av arvet i de faktiska program som stöds av Europeiska regionala utvecklingsfonden.

Landsbygdsutvecklingsprogrammen kan också användas för att stödja Europas natur-, byggnads- och kulturarv. Medlemsstaterna kan faktisk genomföra särskilda åtgärder för att bevara och förbättra landsbygdsarvet under vissa omständigheter.⁽¹⁾ Enligt tillgängliga uppgifter har medlemsstaterna planerat att genomföra en sådan åtgärd i åtminstone 70 landsbygdsutvecklingsprogram (av totalt 86 program), som mobiliserar investeringar för en total budget på 1 280 000 euro för Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling för hela programperioden 2007–2013. Dessutom ger andra landsbygdsutvecklingsåtgärder positiva bidrag till skyddet av naturarvet, genom välkända åtgärder som Natura 2000-stöd, miljöåtgärder för jordbruket etc.

Inom ramen för det nya kulturprogrammet 2007–2013, liksom i föregående program, Kultur 2000, har kommissionen stött initiativ som gäller bevarandet av kulturarvet i samband med det europeiska kulturarvspriset, för vilket Europa Nostra har utsetts till organisatör. Bland mottagarna av 2007 års pris fanns Mihai Eminescu Trust som belönades för sin integrerade strategi för bevarande av kulturarvet. Stiftelsen har sitt säte i London, under beskydd av hans kungliga höghet prinsen av Wales, och är engagerat i bevarande och renovering av byar och kommuner i Transylvanien och Maramures (Rumänien). En topplacering gavs också till bevarandeprojektet för den befästa byn Santo Stefano di Sessanio, mitt på Abruzzihöglandet, nära l'Aquila i Italien för dess arbete med att bevara en typisk medeltida stadsmiljö. Kulturprogrammet 2007–2013 kan även finansiera kulturarvsnätverk (två valdes ut i 2007 års inbjudan till projektförslag).

Slutligen samarbetar kommissionen också aktivt med Europarådet i arrangerandet av Europeiska kulturarvsdagarna. I detta ingår ekonomiskt stöd till arrangerandet av evenemang och för att se till att initiativet uppmärksammas.

Med hänsyn till det stora antalet minderåriga invandrare som uppehåller sig olagligt inom EU och det särskilda skydd de får genom de internationella konventionerna, undrar jag vilka åtgärder kommissionen tänker föreslå för att hjälpa mottagarländerna att täcka deras behov och göra det lättare att skicka tillbaka dem till deras ursprungsländer och återförena dem med deras familjer?

(EN) Underåriga utan medföljande vuxen är i en mycket sårbar situation och det behövs ständigt stöd för att tillgodose deras särskilda behov.

Denna realitet har när så har varit tillämpligt beaktats i EU:s lagstiftning om invandring och asyl enligt vilken ”barnets bästa” ska vara det främsta övervägandet för medlemsstaterna när de genomför någon åtgärd som berör underåriga, både med och utan medföljande vuxen.

Andra grundläggande rättigheter som måste tillvaratas är rätten till utbildning och familjesammanhållning, vilka ingår i lagstiftningen om invandring och asyl samt i kommissionens förslag.

Stöd till medlemsstaterna när det gäller underåriga ges via finansieringsinstrumenten, särskilt det nyligen tillkomna allmänna programmet ”Solidaritet och hantering av migrationsströmmar 2007–2013”.

Programmet består av fyra fonder som förvaltas på ungefär samma sätt som strukturfonderna: Europeiska fonden för de yttre gränserna, Europeiska flyktingfonden, Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare samt Europeiska återvändandefonden. Det sammanlagda beloppet för programmet är 4020,37 miljoner euro för perioden 2007–2013 och omfattar även åtgärder för underåriga.

I de strategiska riktlinjerna för Europeiska fonden för integration av tredjelandsmedborgare planeras fem prioriterade åtgärder, bland annat åtgärder för särskilda målgrupper (kvinnor, barn etc.). EU:s samfinansiering av sådana åtgärder har ökats från 50 till 75 procent.

I den nya Europeiska flyktingfonden (ERF III) beaktas särskilt den särskilda situation som sårbara personer som underåriga utan medföljande vuxen befinner sig i. Fonden har en budget på 699,37 miljoner euro för perioden 2007–2013. Utöver det årliga resursanslaget till berättigade åtgärder i medlemsstaterna kommer ett fast bidrag på 4000 euro att utgå för varje återvändande underårig utan medföljande vuxen (bland andra kategorier som ingår i målgruppen).

Fonden för återvändande har en sammanlagd budget på 676 miljoner euro för perioden 2008–2013 och kommer bland annat att stödja åtgärder som ger särskilt stöd till sårbara personer, såsom underåriga utan medföljande vuxen, vid frivilligt eller framtvingat återvändande.

Slutligen har Daphneprogrammet som mål att förhindra och bekämpa våld mot barn, ungdomar och kvinnor samt skydda offer och riskgrupper. Sedan 1997 har Daphne finansierat ungefär 420 projekt för att ge skydd mot och förhindra olika former av våld mot barn, ungdomar och kvinnor. En del av dessa var särskilt inriktade på underåriga utan medföljande vuxen.

Har kommissionen bett att frågan om att medlemsstaterna inte adekvat genomfört gemenskapslagstiftningen ska föras upp på dagordningen vid något av de ministerrådsmöten som ska hållas under det slovenska ordförandeskapet?

(EN) Kommissionen har inte begärt att frågan om genomförande av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna ska tas upp på dagordningen vid ministerrådets möten under det slovenska ordförandeskapet.

Så som angavs i svaret på ledamotens muntliga fråga (H-0816/07)⁽¹⁾ bör det erinras om att kommissionen har antagit ett meddelande om tillämpning av gemenskapsrätten⁽²⁾, som överlämnades till institutionerna. Kommissionen arbetar aktivt på genomförandet av de åtgärder som tillkännages i dess meddelande. En grupp nationella experter sammankallades av kommissionen för att diskutera meddelandet under det portugisiska ordförandeskapet. Detta är det forum som kommissionen valt för att föra diskussionen vidare med medlemsstaterna utan att utesluta möjligheten att vissa frågor som behandlas i meddelandet kommer att tas upp på dagordningen inför ett möte i någon rådskonstellation under 2008. Ett möte med expertgruppen arrangerades i december 2007, nästa är planerat för juni 2008 under det slovenska ordförandeskapet.

Dessutom kan en allmän diskussion komma att ske i någon rådskonstellation vid andra tillfällen, exempelvis vid framläggandet av årsrapporten om genomförandet av ett program eller en handlingsplan.

Kommissionen presenterade resultaten av resultattavlan för den inre marknaden från december 2007 vid rådsmötet (konkurrenskraft) den 25 februari 2008.

Inom området rättvisa, frihet och säkerhet presenterar kommissionen också en årlig resultattavla sedan juni 2005.

Fram till den 31 januari 2008 hade 439 ledamöter skrivit under skriftlig förklaring 0088/2007 om utredning av och åtgärder mot det maktmissbruk som stormarknader med verksamhet i Europeiska unionens utövar, och denna blev därmed EU:s officiella ståndpunkt. I förklaringen uppmanas generaldirektoratet för konkurrens att undersöka följderna av koncentrationen inom handelsektorn för småföretag, leverantörer, arbetstagare och konsumenter, och särskilt att bedöma varje slag av missbruk av köpkraften från stormarknadernas sida. Kommissionen uppmanas också att föreslå lämpliga åtgärder, bland annat regleringar för att skydda konsumenter, arbetstagare och producenter från varje typ av missbruk av dominerande ställning eller andra negativa effekter som framkommit under denna undersökning.

I maj 2007 antog det polska parlamentet en lag om etablering och drift av stormarknader, som just motsvarar dessa förväntningar. Lokala myndigheter åläggs att se till att en balans mellan olika handelsformer bevaras och också att principen om sund konkurrens när det gäller handelsverksamhet respekteras. Den 31 januari 2008 ifrågasatte kommissionen dessa åtgärder och begärde att de polska myndigheterna skulle ändra dem, med hot om att ärendet annars skulle tas till EG-domstolen. Hur avser kommissionen att lösa den uppenbara motsägelsen mellan Europaparlamentets förväntningar och dess eget handlande i frågan om handelskoncentrationer?

(EN) Ledamoten hänvisar till parlamentets skriftliga förklaring nr 88/2007 som antogs den 19 februari 2008, om utredning av och åtgärder mot det maktmissbruk som stormarknader med verksamhet i Europeiska unionen utövar. I den skriftliga förklaringen uppmanas kommissionen att undersöka vilka följder stormarknadssektorns koncentration kan ha på olika marknadsaktörer och särskilt bedöma stormarknadernas eventuella missbruk av sin inköpskraft. Där uppmanas kommissionen även att föreslå lämpliga åtgärder, inbegripet reglering, för att skydda konsumenter, arbetstagare och producenter, från varje typ av missbruk av dominerande ställning eller negativa effekter som framkommit under denna undersökning.

Kommissionen kommer att informera parlamentet om sitt svar på den skriftliga frågan i enlighet med tillämpliga regler för kommissionens uppföljning av andra resolutioner från parlamentet än lagstiftningsresolutioner och särskilt de som antogs under sammanträdesperioden i februari 2008.

I fråga om den skrivelse som skickades av kommissionen⁽¹⁾ om den polska lagstiftningen om etablering och drift av försäljningsställen som ledamoten hänvisar till var dess syfte att uppmärksamma de polska myndigheterna på problemen med den nya lagstiftningens förenlighet med etableringsfriheten, en grundläggande frihet som föreskrivs i artikel 43 i EG-fördraget och med direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden⁽²⁾. Kommissionen har farhågor om den polska lagstiftningens eventuellt diskriminerande beskaffenhet och begränsande effekter. Enligt denna krävs ett godkännandeförfarande för etablering av nya försäljningsställen och driften av befintliga försäljningsställen som är större än 400 kvadratmeter. Kommissionen kommer särskilt att undersöka om det nya förfarandet eventuellt kan vara onödigt tidskrävande och kostsamt, bygga på kriterier av vilka en del inte är tillräckligt exakta, lämna utrymme för skönsmässig bedömning från myndigheternas sida och/eller bestå av en ekonomisk prövning som är förbjuden enligt ovannämnda direktiv.

Detta förfarande varken berör eller förhindrar tillämpning av andra artiklar i fördraget eller annan gemenskapslagstiftning. Kommissionen anser därför att det inte finns något som står i strid med parlamentets förväntningar.

Kan kommissionen meddela vilka ekonomiska stödåtgärder man kan vidta för att hjälpa det palestinska folket?

(EN) Kommissionen vidtar för närvarande följande åtgärder för att hjälpa det palestinska folket i Gaza:

Finansiering av bränsleleveranser till kraftverket i Gaza (genom Pegase-mekanismen).

Betalning av socialbidrag till anställda i den offentliga sektorn samt de fattigaste familjerna, på månads- respektive kvartalsbasis (genom Pegase).

Stöd till palestinska flyktingar genom FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA). Sedan 2007 har kommissionen utökat sitt stöd till UNRWA:s allmänna fond. Det totala stödet till UNRWA uppgick 2007 till över 100 miljoner euro och omfattade alla fem verksamhetsområden i regionen för byrån.

Humanitärt bistånd och stöd genom kommissionen inom sektorerna hälsa, livsmedel, vatten och sanitet, psykosocialt stöd samt skapande av arbetstillfällen genom skyddsjobb och nödjobb via FN-organ, europeiska icke-statliga organisationer och Röda korset.

Kommissionens stöd till reningsverket i Norra Gaza för att skydda de folkgrupper som bor i Beit Lahia från en eventuell översvämning av orenat vatten.

Den palestinska reform- och utvecklingsplanen, som kommissionen stöder genom Pegase, innefattar flera projekt i Gaza. Kommissionen är beredd att utöka sitt utvecklingsstöd på Gazaremsan så fort situationen tillåter.

I Frankrike har Sarkozy och Olivenne tagit ett initiativ som kommer att kriminalisera olaglig nedladdning från Internet av ”pay per view”-matcher och se till att Internetleverantörerna verkligen stänger ner de olagliga webbplatserna på polisens begäran. Kan kommissionen inleda arbetet med att införa en liknande lag i hela EU?

(EN) Enligt den information som kommissionen har fått har inga åtgärder vidtagits på senare tid i Frankrike för att kriminalisera olaglig nedladdning från Internet av ”pay per view”-matcher och för att se till att Internetleverantörer stänger ned olagliga webbplatser när polismyndigheterna uppmärksammar dem på sådana webbplatser.

Ett samförståndsavtal⁽¹⁾ mellan musik- och filmproducenter, Internetleverantörer och den franska regeringen undertecknades den 23 november 2007. Till följd av detta avtal förbereder sig nu Frankrike för att göra ändringar i lagen och inrätta en ny Internetmyndighet med mandat att, i extrema fall, beordra en avstängning av tillgången till Internet för de användare som ägnar sig åt olaglig fildelning av upphovsrättsskyddat material. Detta kommer dock enbart att gälla brott mot upphovsrättslagen på de områden inom film och musik där brottspåföljder redan tillämpas i Frankrike. Det kommer inte, så vitt kommissionen vet, att omfatta rättigheter som gäller återutsändning eller sportbilder. Om Internetmyndigheten inte lyckas åstakomma en uppgörelse efter att ha skickat ut varningsmeddelanden per e-post via Internetleverantören kan den vidta åtgärder. Dessutom kan rättsliga åtgärder följa, och domaren kan döma till påföljder enligt de straffrättsliga bestämmelserna. Med denna mekanism införs en gradering när det gäller att bestämma vilken typ av påföljd som ska utdömas och hur sträng denna ska vara i förhållande till hur allvarligt brottet är. Avtalet syftar också till att stärka samarbetet mellan rättighetsinnehavare, fildelningsplattformar (P2P) och Internetleverantörer för att förbättra den lagliga användningen av skyddat material.

På EU-nivå har Europeiska kommissionen betonat, i sin vitbok om idrott från juli 2007⁽²⁾, att lönsamheten i utnyttjandet av sporträttigheter beror på tillgången till effektiva metoder för skydd mot brottslig verksamhet på nationell och internationell nivå. Det bör dock påpekas att medlemsstaterna har olika lagstiftning när det gäller rättigheter till idrottsbilder. Kommissionen kommer att granska denna fråga i år i samband med att den påbörjar en undersökning för att utvärdera finansieringen av sport, vilken givetvis kommer att omfatta försäljningen av medie- och bildrättigheter.

Fenomenet med otillåten direktsändning på Internet av idrottsevenemang live och fildelning av piratkopierat material visar på behovet av att utvärdera den befintliga uppsättningen av rättsliga åtgärder som ger rättighetsägare möjlighet att bekämpa digital piratkopiering.

Direktivet om villkorad tillgång⁽³⁾ syftade till att skapa en inre marknad för alla tjänster som bygger på villkorad tillgång (leverantörer av tjänster som bygger på villkorad tillgång samt tjänster som utnyttjar villkorad tillgång som ett sätt att garantera betalningen, till exempel betal-tv-tjänster) genom att utöka skyddet mot piratkopiering i alla medlemsstater och därigenom stänga av de tidigare ”trygga hamnarna” för piratkopierare inom EU. Det spelade en avgörande roll för utvecklingen av betal-tv-tjänster på den inre marknaden. Dess skydd omfattar både tv-utsändningar och audiovisuella medietjänster på begäran.

Kommissionen håller på att utarbeta en utvärderingsrapport om detta direktiv där man kommer att bedöma dess konsekvenser med tanke på utvecklingen av nya tjänster av abonnemangstyp, till exempel bredbands-tv (IPTV), och utvärdera huruvida det behöver utökas, förtydligas eller förenklas. Kommissionen har inlett ett offentligt samråd i detta ärende, där den bland annat har ställt frågan om huruvida direktivets räckvidd bör utökas så att rättighetsinnehavare (även innehavare av idrottsrättigheter) på ett enklare sätt kan använda sig av det för att se till att de får betalt.

I direktivet om elektronisk handel⁽⁴⁾, som antogs 2000, fastställdes Internetleverantörernas ansvar beroende på vilka tjänster de erbjuder (enbart vidarebefordran, cachning eller värdtjänster). Enligt direktivet är också Internetleverantörerna, när de blir uppmärksammade på ett brott, skyldiga att hjälpa till med att stänga ned den aktuella webbplatsen. När direktivet antogs hoppades man på att de berörda parterna skulle gå med på att utveckla så kallade förfaranden för anmälan och avlägsnande av olagligt och skadligt material (”notice and take down procedures”). I artikel 16 och skäl 40 uppmuntras uttryckligen självreglering på detta område. Denna strategi har också följts av alla medlemsstater i deras nationella lagstiftning vid införlivandet av direktivet. Till exempel har Finland och Ungern valt att införa lagstadgade förfaranden för anmälan och avlägsnande av olagligt material, men även i dessa fall har man fokuserat på brott mot upphovsrättslagen. Medlemsstaterna övervakar utvecklingen på dessa områden genom expertgruppen för elektronisk handel, där de utbyter bästa metoder och överväger olika möjligheter.

Man bör också tänka på att webbplatser som är kopplade till otillåten direktsändning på Internet av idrottsevenemang live ofta är inhysta på datorer utanför Europeiska unionen. I dessa fall är rättighetsinnehavarnas enda möjlighet att vidta åtgärder för att med hjälp av de behöriga nationella myndigheterna blockera tillgången till dessa webbplatser.

När man beaktar den starka reaktionen mot det växande fenomenet med otillåten direktsändning på Internet av idrottsevenemang live och fildelning av piratkopierat material bör man ta hänsyn dels till rättighetsinnehavarnas behov av att bekämpa piratkopieringen och spridningen på Internet av deras material, och dels till behovet av att skydda människans grundläggande rättigheter – till exempel rätten till privatliv och skyddet av personuppgifter– i den digitala miljön. Resonemanget i den nyligen avkunnade domen i EG-domstolen i målet ”Promusicae” (C-275/06) kan även tillämpas på ett scenario kopplat till behovet av att bekämpa den olagliga nedladdningen av ”pay per view”-matcher från Internet.

I sitt meddelande om kreativt innehåll på Internet⁽⁵⁾, som antogs i januari 2008, redogjorde kommissionen för ett offentligt samråd om lagliga tjänster och piratkopiering. Denna fråga kommer också att behandlas inom ”forumet för Internetinnehåll”, en ram för diskussioner på EU-nivå. Ett förslag om en rekommendation om kreativt innehåll på Internet förväntas bli antaget av kommissionen under senare halvan av 2008.

Kan kommissionen redovisa vilka initiativ man tar på internationellt plan för att bekämpa utnyttjande av barnarbete i hela världen?

(EN) Kommissionen anser att problemet med barnarbete måste angripas vid roten. Kommissionen eftersträvar systematiskt målet att skydda och främja alla barns rättigheter i sina förbindelser med tredjeländer, både genom politisk dialog och genom externt bistånd. Genom sin politiska dialog eftersträvar kommissionen särskilt att uppmuntra länder att ratificera och på lämpligt sätt genomföra Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, dess fakultativa protokoll och Internationella arbetsorganisationens relevanta konventioner om barnarbete. Det huvudsakliga syftet är således inte att förbättra barnens arbetsvillkor utan att helt och hållet få bort de barn som inte har uppnått minimiåldern för arbete från arbetsplatserna. Dessutom bör man främja socialt skydd och i synnerhet familjebidrag till föräldrar eller andra anhöriga (till exempel mor- eller farföräldrar) som är antingen villkorslösa eller kopplade till skolgång, liksom arbetstillfällen för ungdomar som ett alternativ till barnarbete.

Erfarenheten har visat att ett avskaffande av barnarbete kräver åtgärder på arbetsmarknaden, för en social dialog och för socialt skydd, till exempel genom förmåner för att motarbeta eller avskaffa behovet av barnarbete, samt åtgärder för främjande av utbildning. En sådan mångdimensionell strategi återspeglas i handlingsplanen för barns rättigheter i EU:s yttre åtgärder, som komplemetterar meddelandet ”En särskild plats för barnen i EU:s yttre åtgärder”⁽¹⁾, som antogs av kommissionen förra månaden. I handlingsplanen återkommer frågan om kampen mot barnarbete som en prioritet för regionala och globala åtgärder.

Säkra och hälsosamma förhållanden för barn i en globaliserad värld är av största vikt för oss alla. Som ni vet främjar kommissionen en effektiv tillämpning av grundläggande arbetsnormer, detta gäller även den globala kampen mot barnarbete; kommissionen kan och ska försöka åstadkomma en förändring för att förbättra arbetsnormerna i hela världen.

Vid Ben Gurion-flygplatsen i Tel Aviv blev Karim Hilal, läkare och grekisk medborgare av palestinsk härkomst, nyligen förhörd enligt förödmjukande metoder och vägrades sedan utan motivering inresa i Israel. Halils pass innehåller förhöjda Schengen-säkerhetsföreskrifter. Motsvarande problem har även otaliga andra personer med grekiskt pass som lever i Palestina råkat ut för. Jag undrar om kommissionen är medveten om de här problemen och om den känner till de olämpliga förfaranden som medborgare från Europeiska unionen utsätts för vid inresa och utresa till och från Israel?

Har kommissionen tagit upp frågan inom ramen för sina bilaterala kontakter med Israel och hur har de israeliska myndigheterna i så fall förklarat detta?

Har kommissionen för avsikt att uppmana den israeliska regeringen att se till att de statliga myndigheterna i landet respekterar besökande europeiska medborgares mänskliga värdighet?

(EN) Kommissionen är medveten om vissa EU-medborgares svårigheter att få visum för inresa till de ockuperade palestinska områdena, särskilt eftersom viseringspolitiken ändrades under andra halvan av 2006.

EU:s medlemsstater och kommissionen uppmanade de israeliska myndigheterna vid ett flertal tillfällen under 2006 och början av 2007 att åtgärda dessa problem och klargöra hur man ska gå till väga för att få ett visum för att att bosätta sig, göra ett besök eller arbeta på Västbanken eller i Gaza. De israeliska myndigheterna förklarade för kommissionen och ordförandeskapet att man inte är färdig med att utarbeta detaljerna i de nya förfarandena.

Det verkar som om situationen har förbättrats sedan påpekandena gjordes i början av 2007. Ordförandeskapet, kommissionen och medlemsstaterna kommer dock att fortsätta att övervaka situationen noggrant. Kommissionens delegation i Tel Aviv har kontaktat Israels grekiska ambassad i det enskilda ärende som ledamoten hänvisar till.

Om den grekiska ambassaden inte får ett tillfredsställande svar på sina frågor tänker kommissionen driva ärendet vidare, och kanske ta upp det med de israeliska myndigheterna i ett lämpligt forum.

I artikel 149 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen fastställs följande: "1. Gemenskapen skall bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlemsstaterna och genom att vid behov stödja och komplettera deras insatser, samtidigt som gemenskapen fullt ut skall respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation samt medlemsstaternas kulturella och språkliga mångfald."

Har medlemsstaterna rätt att förbjuda verksamhet vid utbildningsinstanser som fungerar enligt certifieringsmetoden när det är fråga om utbildningsinstanser som tillhandahåller examensbevis över genomgången högre utbildning och vars säte är beläget i en annan medlemsstat?

(EN) Artikel 149 i fördraget ger inte medlemsstaterna någon rätt att förbjuda verksamhet vid utbildningsinstanser som fungerar enligt certifieringsmetoden och vars säte är beläget i en annan medlemsstat. Utbildning vid utbildningsinstanser som fungerar enligt certifieringsmetoden och vars säte är beläget i en annan medlemsstat utgör inte någon del i utbildningssystemet i den medlemsstat där utbildningen ges. Denna typ av utbildning utgör en del i utbildningssystemet i den medlemsstat där den utbildningsinstans som certifierar utbildningen och tillhandahåller examensbevis över genomgången högre utbildning har sitt säte.

Etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster utgör två av de grundläggande rättigheter som garanteras genom fördraget, i synnerhet i artiklarna 43 och 49 i fördraget. Alla begränsningar som drabbar utbildningsinstanser måste därför granskas mot bakgrund av dessa artiklar i fördraget och domstolens rättspraxis. Till exempel anser domstolen i sin dom C-153/02, Neri, att det utgör en ekonomisk verksamhet som omfattas av kapitlet om etableringsrätten i fördraget att mot vederlag organisera högre utbildning, såvida verksamheten i fråga bedrivs i en medlemsstat av en medborgare i en annan medlemsstat på ett stadigvarande och kontinuerligt sätt, med utgångspunkt i ett huvud- eller lokalkontor i förstnämnda medlemsstat. För att en inskränkning av en grundläggande frihet ska rättfärdigas måste syftet med en restriktiv åtgärd enligt domstolens rättspraxis vara att eftersträva ett legitimt mål som är förenligt med fördraget och motiveras av att det ligger i allmänhetens intresse. Dessutom får inte en sådan åtgärd sträcka sig längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målet. Ett förbud mot utbildningsinstanser, som är den allvarligaste formen av inskränkning av en grundläggande frihet, måste granskas med detta i åtanke.

Av ett svar på en skriftlig fråga (http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=WQ&reference=P-2006-0498&language=SV" ) framgår det att Vallonien under perioden 2000–2006 fått hela 672 430 656 EUR i strukturfondsstöd för mål 1 och 164 445 783 EUR för mål 2.

I en intervju med dagstidningen Metro den 4 februari 2008 förklarade den franskspråkige liberale ledamoten av Europaparlamentet Gérard Deprez, som är ordförande för Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter, att gemenskapsstödet inte i och för Vallonien åstadkommit de resultat man hoppats på, jämfört med i andra regioner. Han påtalade i detta sammanhang "dåliga projekt", för vilka inte bara Vallonien utan också kommissionen bär ansvaret, i egenskap av att ha godkänt dem.

Hur mycket har föreskrivits i ekonomiskt stöd för perioden 2006–2013? Hur utvärderar kommissionen de projekt som föreslagits och deras resultat? Hur reagerar kommissionen på kritiken från Deprez?

(FR) När det gäller de medel som har tilldelats Valloninen för perioden 2000–2006 kan kommissionen bekräfta de siffror som nämndes av ledamoten, men den vill också rikta er uppmärksamhet på följande tabell, som visar en översikt indelad efter de olika programmen för regionen vid slutet av 2007.

Perioden 2000–2006:

a) Övergångsstöd mål 1 Hainaut: 671,15 miljoner euro (varav ERUF 427,6 miljoner, ESF 200,2 miljoner, EUGFJ 41,8 miljoner och FFU 1,55 miljoner)

b) Mål 2 Meuse-Vesdre: 164,44 miljoner euro (varav ERUF 138,7 miljoner och ESF 25,73 miljoner)

c) Mål 2 landsbygden: 60,48 miljoner euro (varav ERUF 54,85 miljoner och ESF 5,63 miljoner)

d) Mål 3: 297,87 miljoner euro från ESF

e) Leader+: 10,33 miljoner euro från EUGFJ

f) Urban II Sambreville: 7,17 miljoner euro från ERUF

g) Equal: 42,31 miljoner euro från ESF

h) Fiske: 23,57 miljoner euro från FFU

Det bör påpekas att finansieringen av mål 3 också omfattar programmet för huvudstadsregionen Bryssel.

I fiskeriprogrammet var Valloniens finansiering 1,5 procent bortsett från finansieringen för mål 1.

Perioden 2007–2013:

a) Konvergens: 638,32 miljoner euro (varav ERUF 449,22 miljoner och ESF 189,10 miljoner)

b) Konkurrenskraft: 665,35 miljoner euro (varav ERUF 282,51 miljoner och ESF 382,83 miljoner)⁽¹⁾)

Totalt: 1 303,67 miljoner euro (varav ERUF 731,74 miljoner och ESF 571,93 miljoner)

Att välja ut vilka verksamheter som ska finansieras åligger de förvaltningsmyndigheter som har utsetts av medlemsstaterna enligt subsidiaritetsprincipen. I Vallonien är det en arbetsgrupp bestående av akademiker, tjänstemän och framstående affärsmän som upprättar en lista som innehåller de typer av projekt som kommer att erhålla medfinansiering, med hänvisning till strukturfondens bestämmelser, till europeisk lag och övrig EU-politik. Förvaltningsmyndigheten använder sedan denna lista för att bestämma vilka projekt som ska erhålla medfinansiering. Att besluta vilka projekt som är berättigade till stöd under perioden 2007–2013 tillhör också ansvarsområdet för de förvaltningsmyndigheter som har utsetts av medlemsstaterna.

Övervakningen av programmen utförs i samarbete mellan kommissionen och förvaltningsmyndigheten för respektive program. Programmen kan ändras under genomförandeperioden, och det finns bestämmelser om fortlöpande utvärdering (antingen kontinuerligt eller på särskilda datum). Kommissionen genomför också tillsammans med varje förvaltningsmyndighet en årlig översyn av hur genomförandet fortskrider för det program som myndigheten ansvarar för. På grundval av de senaste årsrapporterna kan kommissionen bekräfta att de genomförda programmen i Vallonien mellan 2000 och 2006 (tidsfristen för genomförande är den 31 december 2008) tillsammans kommer att uppnå sina mål. Dessutom har en halvtidsöversyn i 2004–2005 gjort det möjligt att anpassa verksamheten i varje program efter behov.

När det gäller Gérard Deprez påstådda åsikt känner inte kommissionen till den information som han har grundat sin bedömning på.

Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer (Opoce) är ansvarig för att de europeiska rättsakterna översätts och sedan offentliggörs på Europeiska unionens alla officiella språk.

Finns det någon juridiskt föreskriven tidsfrist för när offentliggörandet på alla officiella språk ska ske? Om en rättsakt inte offentliggjorts på något visst lands språk, har den då laga kraft i detta land, eftersom det i medlemsstaterna inträffar att domstolarna avkunnar domar utgående från nationell lagstiftning till följd av att gemenskapsrättsakter inte föreligger i översättning?

(EN) Varken EG-fördraget eller fördraget om Europeiska unionen innehåller någon tidsfrist för publicering av texter som ska göras tillgängliga i samband med att ett land ansluter sig till Europeiska unionen. I artikel 58 i anslutningsakten för Bulgarien och Rumänien står det dock: ”Texterna som upprättats av rådet, kommissionen eller Europeiska centralbanken på bulgariska och rumänska till de rättsakter som institutionerna och Europeiska centralbanken har antagit före anslutningen skall vara giltiga från och med dagen för anslutningen på samma villkor som texterna på de nuvarande officiella språken. De skall offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning, om texterna på de nuvarande språken har offentliggjorts där.”.

I en tolkning av samma bestämmelse i anslutningsakten för Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen, Slovenien och Slovakien, i den nyligen avkunnade domen C-161/06, Skoma-Lux sro v Celní ředitelství Olomouc, skriver EG-domstolen att en anpassning av fördragen utgör hinder för att mot enskilda i en medlemsstat göra gällande skyldigheter enligt en gemenskapsrättsakt som inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning på en ny medlemsstats språk, trots att detta är ett av Europeiska unionens officiella språk,. Detta ligger i linje med tidigare rättspraxis enligt vilken skyldigheter som följer av lagstiftning med allmän räckvidd inte kan åläggas enskilda människor i en medlemsstat när denna lagstiftning inte har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning på denna stats officiella språk

Det är värt att påpeka att Publikationsbyrån inte är ansvarig för översättningen av rättsakter när det gäller utvidgning. Det åligger varje enskild medlemsstat att översätta texter som har antagits innan anslutningen, medan texter som antas efter anslutningen översätts av den institution som har antagit rättsakten i fråga. Byrån ansvarar för publiceringen.

Vilka krav ställs det i samband med Phare-projekten i Rumänien, såväl på kvaliteten i förvaltningen av byggprojekten som i byggtekniskt hänseende, till exempel i fråga om i vad mån arbetet ska utföras vid problematiska väderleksförhållanden? Byggarbeten i frusen mark kan leda till att man snabbt måste göra reparationsarbeten, bland annat för att betongen inte hårdnar ordentligt och cementen fryser i slutkonstruktionerna. Är det tillåtet att vid köldgrader utföra betongpålning eller slutkonstruktioner?

(EN) De byggtekniska krav som gäller för avtal om byggnadsarbeten som finansieras av Phareprogrammet föreskrivs i det internationellt erkända ramavtalet (FIDIC⁽¹⁾). Sedan anslutningen genomförs avtal om byggnadsarbeten enligt Rumäniens nationella bestämmelser om upphandling.

Phares finansieringsöverenskommelser innehåller vanligtvis en lista med FIDIC-avtal och en ingenjör som ska kontrollera avtalen. Avtal om byggnadsarbeten som finansieras av Phare har upphandlats enligt FIDIC:s avtalsvillkor. Avtalen förvaltas och kontrolleras av FIDIC-ingenjörer. Dessutom måste ingenjören följa tillämpliga bestämmelser i den rumänska lagstiftningen om konstruktionens kvalitet. Enligt denna lagstiftning ska konstruktionens kvalitet kontrolleras av statsinspektoratet för enhetlig tillämpning av rättsliga bestämmelser inom byggsektorn⁽²⁾.

De normer som ska användas vid dåliga väderförhållanden har fastställts inom samma nationella rättsliga ram som har sammanfattats ovan samt av konstruktionsstandarder, oavsett om avtalet om byggnadsarbeten har finansierats av EU eller på nationell nivå.

Alla anbudsgivare har informerats om dessa specifika krav enligt upphandlings- och avtalsvillkoren. Dessutom har anbudsgivarna informerats om att arbete på byggarbetsplatser endast är tillåtet i Rumänien till och med 15 november eller 1 december på grund av vintersäsongen. Efter dessa datum kan arbetet endast fortsätta om vädret tillåter. Alla dessa bestämmelser hjälper anbudsgivaren att på lämpligt sätt förbereda valet av tidpunkt för utförandet och respektive budget.

Enligt ovan nämnda normer hårdnar inte betongen om temperaturen sjunker under +5 grader Celsius, såvida inte betongblandningen innehåller särskilda tillsatser (detta rekommenderas inte förutom i undantagsfall då betongen har börjat hårdna innan temperatursänkningen)⁽³⁾.

Den brittiska OS-kommittén har fört in en klausul i ett kontrakt som de idrottsmän som valts ut till OS i augusti i år måste skriva under. Enligt klausulen intygar endast de brittiska OS-deltagarna skriftligen att de inte på något vis kommer att kritisera Kina, särskilt inte vad det gäller de mänskliga rättigheterna eller annekteringen av Tibet.

Anser inte kommissionen att denna åtgärd strider mot åsikts- och uttrycksfriheten och EU-fördragen?

(EN) Det åligger de brittiska myndigheterna att undersöka det aktuella fallet, som inte har något att göra med gemenskapens lagstiftning, för att garantera fullständig respekt för yttrandefriheten med hänsyn till deras förpliktelser enligt Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

Kan kommissionen ge mig besked om vilka konkreta europeiska initiativ det finns för att motverka transporter av droger från Nordafrika till Europa?

(EN) Motverkandet av transporter av narkotika från Nordafrika till Europa är en operativ brottsbekämpningsåtgärd som inte faller under Europeiska gemenskapens behörighetsområde. Kommissionen är dock medveten om de framväxande mönstren för narkotikahandeln i Medelhavsområdet och de utmaningar som detta innebär för bekämpningen av brott.

Mot bakgrund av detta undertecknade sju av EU:s medlemsstater en internationell överenskommelse den 30 september 2007 för att inrätta det Lissabonbaserade Maritime Analysis and Operations Centre – Narcotics (MAOC-N). I MAOC-N kombineras dagsaktuella underrättelser med militära resurser och resurser för brottsbekämpning för att man ska kunna slå till snabbt mot narkotikahandlare som försöker smuggla in kokain i EU. Det utgör en samordningspunkt för att kunna bekämpa narkotikahandeln till sjöss och i luften i ett operativt område som sträcker sig från Godahoppsudden i södra Afrika ända upp till Norska havet. Dess huvudsakliga fokus ligger på handelsfartyg och kommersiella flygplan, i första hand från de sydamerikanska och västafrikanska regionerna. Inom ramen för överenskommelsen är det också möjligt att utöka det operativa området så att det även omfattar västra Medelhavet.

Kommissionen följer utvecklingen noggrant och ger ekonomiskt stöd till delar av dess inledande åtgärder för kapacitetsuppbyggnad och har observatörsstatus sedan den 1 januari 2008. Europeiska polisbyrån, Europol, spelar en viktig roll i kampen mot narkotikahandeln genom att effektivt stödja de nationella brottsbekämpande myndigheterna.

Inom ramen för Europols hotbildsbedömning avseende den organiserade brottsligheten (Octa), som MAOC-N medverkar i, utvecklas dessutom en hotbildsbedömning av befintliga och förväntade nya trender i hela EU, vilket givetvis även innefattar narkotikahandeln.

Parallellt med detta utvecklas vissa liknande regionala initiativ i andra regioner, även i Medelhavsområdet.

I anslutning till punkt XX 01 02 11 04 i kommissionens budget för 2008 uppmanade rådet och Europaparlamentet tillsammans kommissionen att utarbeta en undersökning om genomförbarheten och hindren för inrättandet av en federal polisstyrka för Europeiska unionen.

Hur långt har kommissionen kommit med denna undersökning? Vilket datum har fastställts som mål för att slutföra undersökningen?

(FR) Under budgetförfarandet för 2008 föreslog parlamentet att man skulle genomföra en undersökning om hindren för inrättandet av en federal polisstyrka för Europeiska unionen som skulle belasta budgetpost XX 01 02 11 – ”Andra administrativa utgifter för institutionen” (ändringsförslag 0995). Kommissionen meddelade genast att den inte skulle stödja en sådan undersökning eftersom kommissionens politik syftade till att förbättra samarbetet mellan de olika polisstyrkorna i medlemsstaterna, inledningsvis genom genomförandet av det instrument som skulle införliva Prümfördraget i den europeiska lagstiftningen, och inte genom att skapa en federal polisstyrka för Europeiska unionen.

Kommissionen meddelade sin alkoholstrategi hösten 2006. I den fastställdes att alkohol är ett folkhälsoproblem. Trots det har kommissionen i en rapport (KOM(2007)0732) lagt fram förslag kring vinodlingar som helt strider mot andemeningen i alkoholstrategin. Kommer kommissionen att använda alkoholstrategin i sitt arbete framöver eller är den bara att betrakta som ett dokument i mängden?

(EN) I meddelandet om en EU-strategi för att stödja medlemsstaterna i arbetet med att minska de alkoholrelaterade skadorna som antogs i oktober 2006 fastställs tydligt kommissionens strategi för alkohol och hälsa. I detta meddelande tar man upp alla dessa problemområden på ett balanserat sätt genom att fokusera på alkoholmissbruk och skador – snarare än att demonisera alkoholkonsumtionen i allmänhet.

Alkoholrelaterade skador är ett stort folkhälsoproblem som ger upphov till mycket social och ekonomisk oro i hela EU. De dödar nästan 200 000 människor varje år i EU, huvudsakligen genom sjukdomar som är förknippade med överdriven alkoholkonsumtion, men också genom alkoholrelaterade trafikolyckor samt våldshandlingar med dödlig utgång som utförts under inflytande av alkohol, och orsakar därmed enorma kostnader för sjukvårdssystemet, ekonomin och samhället i allmänhet.

Genomförandet av strategin har nu påbörjats genom åtgärder på folkhälsoområdet och inom EU:s politikområden, samt genom nära samarbete med medlemsstaterna för att hjälpa till med samordningen av den nationella alkoholpolitiken och främjandet av ytterligare utveckling av politiken, tillsammans med berörda parter.

Inom ramen för det europeiska forumet för alkohol och hälsa eftersträvar kommissionen att sätta i gång konkreta åtgärder på alla nivåer som syftar till att skydda EU-medborgarna från skadligt bruk av alkohol. En första runda av åtaganden bland aktörer har genomförts, och en imponerande uppsättning åtgärder har nu utlovats. En av dessa åtgärder är vinsektorns åtagande att genomföra en medvetenhetshöjande kampanj om alkoholrelaterade skador.

Under de senaste tio åren har vinkonsumtionen minskat i EU samtidigt som tillgången på vin har ökat. Detta har skapat en kraftig obalans på vinmarknaden. Av denna anledning har cirka 500 miljoner euro av den årliga budgeten på 1,3 miljarder euro använts enbart för att bli av med det vin som inte efterfrågas på marknaden. En djupgående reformering av den gemensamma organisation av marknaden för vin var därför nödvändig.

I den nyligen genomförda reformen har man tagit vederbörlig hänsyn till hälso- och konsumentskydd, huvudsakligen genom att planera för ett gradvis avskaffande av marknadsåtgärder som har bidragit till produktion av vin av dålig kvalitet. Målet med detta är att uppmuntra EU-medborgarna att ”dricka mindre men bättre” och samtidigt motverka produktionen av billiga viner av dålig kvalitet, som inte längre kommer att stödjas.

De nya bestämmelserna kommer också att försämra möjligheten att öka alkoholhalten i vin genom berikning. Den princip som går ut på att hög alkoholhalt är synonymt med god kvalitet på vinet har inte längre något stöd. Dessutom har konsumenterna börjat efterfråga och dricka vin med låg alkoholhalt. Denna nya attityd kommer att stödjas och rättfärdigar inte en överdriven berikning av viner.

I den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin har man också tagit hänsyn till aspekter som rör information och främjande. Vin är en jordbruksprodukt som omfattas av bilaga I i fördraget, och främjandet av jordbruksprodukter, även vin, regleras av rådets förordning (EG) nr 3/2008 av den 17 december 2007 om informationskampanjer och säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter på den inre marknaden och i tredjeland. Den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin gör det möjligt för medlemsstaterna att stärka denna typ av säljfrämjande åtgärder och uppmuntra informationskampanjer om måttlig och ansvarsfull konsumtion genom att medfinansiera dem till 60 procent.

EU är nu inne i den andra fasen av utvecklingen av det gemensamma asylsystemet. Målet för denna fas är att uppnå en högre gemensam skyddsstandard och mer överensstämmelse mellan medlemsländernas asylsystem. Förutom ytterligare juridisk harmonisering på asylområdet syftar Haagprogrammet också till att åstadkomma ett ökat praktiskt samarbete mellan medlemsstaterna. Detta inkluderar samarbete om information om de asylsökandes ursprungsländer, s.k. landinformation.

Landinformation spelar en central roll i asylprocessen. För att kunna garantera ett rättvist och korrekt asylförfarande är det nödvändigt att kunna säkerställa tillgång till landinformation som håller hög standard och som ger en riktig och välavvägd bild av ursprungslandet. Landinformation är ett nyckelverktyg för migrationsmyndigheter och juridiska instanser men även för asylsökande och deras företrädare.

Deltagande av icke-statliga aktörer (NGO) har varit viktigt för utvecklingen av och tillgången till landinformation eftersom vissa delar av den information som medlemsstaternas myndigheter tillhandahåller inte är tillgänglig för allmänheten. Trots detta riktades kommissionens senaste inbjudan att lämna förslag (”call for proposal”) rörande Europeiska flyktingfondens ansökningar för landinformationsprojekt endast till nationella myndigheter.

Varför har icke-statliga aktörer blivit uteslutna från att söka medel ur Europeiska flyktingfonden för landinformationsprojekt? Och vilka planer har kommissionen för nästkommande ”call for proposals” 2008?

(FR) Insamling, granskning och presentering av information om ursprungsländer är mycket viktiga aspekter på medlemsstaternas beslutsfattande när det gäller asylsansökningar. Landinformation gör det möjligt för berörda nationella myndigheter att verifiera påståenden från asylsökande om att de behöver internationellt skydd. Det är därför nödvändigt att ha ett objektivt, öppet och omsorgsfullt system för information om ursprungsländer som snabbt kan ge officiell och pålitlig information. En högre grad av konvergens bland de nationella myndigheternas system för att samla in och analysera landinformation skulle bidra till att skapa lika villkor i hela Europa.

Samarbetet om landinformation utgör därför en avgörande del av kommissionens verksamhet och är centralt för det arbete som utförs av expertnätverket Eurasil.⁽¹⁾Sedan 2006 har kommissionen i samarbete med berörda myndigheter i medlemsstaterna arbetat med att skapa en gemensam portal som ska kunna ge nationella myndigheter tillgång från ett och samma ställe till alla officiella databaser om ursprungsländer. Tanken är att den gemensamma portalen ska bli ytterligare en användbar resurs, särskilt för de medlemsstater där systemen för landinformation inte är lika utvecklade.

En teknisk genomförbarhetsstudie gjordes 2007, och ett pilotprojekt som går ut på att koppla ihop två databaser kommer att genomföras under 2008. När den första testfasen är avslutad kommer kommissionen att lägga fram förslag på att upprätta en portal som kopplar ihop alla befintliga nationella databaser. I dessa förslag kommer man att ta upp frågor kring tillgången till information, och särskilt om tillgången för icke-statliga organisationer (NGO:er), med tanke på att databaserna i fråga innehåller sekretessbelagd information.

Budgeten för gränsöverskridande verksamhet initiativ som har tagits av kommissionen och som finansieras av Europeiska flyktingfonden är begränsad. Därför kommer kommissionen att vid planeringen av verksamheten varje år att ha en strategi som syftar till att uppnå så effektiva resultat som möjligt när det gäller utvecklingen av den gemensamma asylpolitiken. Under åren 2004, 2005 och 2006 erhöll ett mycket stort konsortium av icke-statliga organisationer som arbetade i ett tiotal medlemsstater och samordnades av österrikiska Röda Korset medel från Europeiska flyktingfonden för att bygga upp ett hållbart nätverk av icke-statliga organisationer och organ som företrädde asylsökande, vars syfte var att ta itu med frågan om information om ursprungsländer. Genomförandeprocessen gav upphov till en konstruktiv dialog mellan den frivilliga sektorn och nationella myndigheter. Kommissionen bjöd också in konsortiet till sammanträden inom Eurasilnätverket, där kommissionen är ordförande, så att konsortiet skulle kunna presentera resultaten av sina projekt för de nationella organ som är ansvariga för hanteringen av asylärenden.

I 2007 års inbjudan att lämna förslag fokuserade man för det första på konsolideringen av projekt – och särskilt projekt som leddes av icke-statliga organisationer – för att ta itu med problemen med sårbara grupper och individer, och för det andra på att särskilt uppmuntra medlemsstaternas nationella myndigheter att utveckla gränsöverskridande samarbetsprojekt för förvaltning av landinformation. Detta andra prioriteringsområde i förslagsinfordran var därför begränsat till nationella myndigheter.

Kommissionen ägnar sig just nu åt de samråd som krävs för att bestämma dess prioriteringar i Europeiska flyktingfondens inbjudan att lämna förslag på EU:s verksamhet för 2008.

Har kommissionen en konkret plan för hur de nya östeuropeiska medlemsstaterna ska kunna få hjälp med sina ökande brister i elförsörjningen?

På grund av de betydligt strängare miljöskyddskraven i EU har man i dessa länder tvingats stänga farliga kärnkraftverk, och flera föråldrade kolkraftverk kommer snart att läggas ned. Situationen hotar att leda till att den ekonomiska tillväxten avstannar på många ställen i de östra delarna av EU.

Är det så att den mer välbärgade delen av Europa, som i stor utsträckning har löst sina problem med miljöskydd och modernisering av sin energibas, vill försöka få bort potentiella konkurrenter från marknaden? Eller ska vi främja en rättvis intern konkurrens som ett sätt att utveckla den europeiska marknaden och göra den mer konkurrenskraftig på det globala planet genom att bidra till att finna en lösning på detta problem som berör stora delar av Europa?

(EN) I den europeiska lagstiftningen åligger det varje enskild medlemsstat att övervaka produktionskapaciteten i landet. Kommissionen övervakar i sin tur produktionskapaciteten på EU-nivå.

En del nya medlemsstater, men också många gamla medlemsstater, håller på att omstrukturera sin energimix. Detta kräver en betydande utökning av distributionsnätet och en starkare harmonisering av bestämmelserna. Denna typ av problem utgör en del av de europeiska samordnarnas uppdrag när det gäller att integrera vindkraften till havs och att integrera Litauen och Polen i det västra nätet.

Dessutom är en av de mest kostnadseffektiva lösningarna att begränsa efterfrågan. Därför borde ett genomförande av den handlingsplan för energieffektivitet som föreslogs av kommissionen i oktober 2006 innebära att ökningen av efterfrågan begränsas, att produktionskapaciteten förbättras samt att överföringsförlusterna minskar.

När det gäller utvecklingen av en konkurrenskraftig marknad arbetar kommissionen aktivt för att se till att rättvisa och likvärdiga marknadsvillkor upprättas och efterföljs inom EU, vilket anses vara det bästa sättet att ta itu med problem kopplade till produktionskapaciteten. Av denna anledning lade kommissionen i september 2007 fram det tredje lagstiftningspaketet för den inre marknaden för elektricitet och gas⁽¹⁾. En välfungerande inre marknad som ger rätt investeringssignaler är det bästa sättet att förbättra elförsörjningstryggheten. Det är upp till marknadens aktörer att fatta enskilda beslut om investeringar i den nya generationens kapacitet.

Enligt kommissionens förordning (EG) nr 303/2007http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+QT+H-2008-0145+0+DOC+XML+V0/ av den 21 mars 2007 om fastställande av exportbidrag för griskött täcker kommissionen skillnaden mellan priserna på världsmarknaden och priserna på den inre marknaden med ett exportbidrag. Syftet är att hjälpa grisköttssektorn i den nuvarande marknadssituationen som kännetecknas av höga foderkostnader och därmed av höga produktionskostnader.

Förteckningen över produkter för vilka exportbidrag kan beviljas omfattar inte fruset, benfritt sidfläsk och kassler. Kan kommissionen mot bakgrund av den senaste utvecklingen, valutakurserna och situationen på den japanska marknaden redogöra för varför dessa produkter inte omfattas av exportbidrag samt tala om när produkterna kommer att tas med på denna förteckning?

(EN) En eventuell utökning av exportbidraget för griskött så att det skulle omfatta även vissa typer av fruset kött är inte motiverad. Kommissionen är inte övertygad om behovet av en sådan åtgärd, eller om den eventuella inverkan på den mängd som skickas till Japan.

I många år har EU:s export av griskött utgjort cirka 30 procent av den globala handeln. Den största delen av denna export sker utan hjälp från exportbidraget. Provisoriska uppgifter visar att EU:s andel upprätthölls även under 2007 trots den ogynnsamma växlingskursen mellan euron och US-dollarn. EU:s export ökade kraftigt på vissa asiatiska marknader (Hongkong, Kina) under 2007.

EU:s export av fruset griskött till den högt värderade japanska marknaden har varit relativt stabil under de senaste åren. Kommissionen förväntar sig att det kommer att förbli så, utan subventioner. Under den senaste krisen på marknaden för griskött 2004 ökade exporten till Japan trots att det kött som var avsett för den japanska marknaden inte berättigade till exportbidrag.

Kommissionen kommer givetvis att fortsätta övervaka situationen för vissa marknader av särskilt intresse för våra exportörer, och vid behov kommer den inte att tveka att föreslå en justering av bestämmelserna för exportbidrag.

När en privatperson i Litauen bygger en bostad, vägrar det för elförsörjningen i östra Litauen ansvariga distributionsföretaget ”Rytu Skirstomieji Tinklai” att ansluta denna till den existerande elledningen, vilket företaget motiverar med att kapaciteten är otillräcklig. Privatpersonen måste bära 40 procent av kostnaderna för att dra en ny ledning från transformatorstationen till den under byggnad befintliga bostaden och också ofta bygga en ny transformatorstation. Distributionsföretagen har rätt att ansluta andra konsumenter till den nydragna ledningen.

Konsumenten, som finansierar utbyggnaden av (det statliga eller privata) energiföretagets infrastruktur och dess rikedom, får varken äganderätt till egendomen eller rabatt på energipriset.

Kan kommissionen ta ställning till denna situation? Bryter man inte här mot konsument- och äganderätten? Missbrukar inte energiföretagen sin monopolställning? Hur kan situationen enligt konsumenträttsaspekten få en lösning? Vilka erfarenheter har EU:s medlemsstater?

(EN) Samhällsomfattande tjänster är ett begrepp som har utvecklats inom ramen för EU:s lagstiftning, och som innebär att alla konsumenter ska garanteras rätten till anslutning och tillgång till energi till rimliga, enkelt och tydligt jämförbara samt genomblickbara priser. Detta innebär att eloperatörer är skyldiga att tillhandahålla el till alla kunder som är villiga att betala priset för den tjänsten.

Genomförandet av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster omfattas av subsidiaritetsprincipen och faller därför under medlemsstaternas jurisdiktion. Det finns ingenting i EU:s lagstiftning som förhindrar att konsumenten åläggs att betala rimliga och rättfärdigade anslutningskostnader.

I vilken utsträckning anslutningsföretaget, distributionsföretaget eller kunden delar dessa kostnader eller beslutar om ägandeskap beror helt och hållet på den nationella anslutningspolitiken, och i vissa fall kan detta leda till betydande kostnader för vissa kunder.

Den nationella energiregleringen spelar en central roll när det gäller att besluta huruvida redovisningen av dessa anslutningskostnader och respektive avgifter är öppen och icke-diskriminerande: både när det gäller individuella kunder och när det gäller företag.

I undantagsfall kan konkurrensrätten tillämpas, och under rådande omständigheter är i dessa fall de nationella konkurrensmyndigheterna bäst lämpade för att ta itu med frågan.

Kommissionen vill också uppmärksamma ledamoten på att EG:s konsumentskyddslagstiftning är begränsad till vissa aspekter av affärsförbindelserna mellan företag och konsumenter.

Frågor om förvärvande av äganderätt till infrastruktur för el faller utanför ramen för denna lagstiftning och bör hanteras av nationella myndigheter och domstolar på grundval av relevant nationell lagstiftning.

Förordning (EG) nr 2135/98http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+QT+H-2008-0151+0+DOC+XML+V0/ och direktiv 2006/22/EGhttp://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?pubRef=-//EP//TEXT+QT+H-2008-0151+0+DOC+XML+V0/ genomgick inte de konsekvensanalyser som idag ingår i ett korrekt lagstiftningsförfarande i EU. Nu har det uppstått enorma problem med det praktiska genomförandet. Detta framgår bland annat av frågor från Europaparlamentets ledamöter och debatten i parlamentets transportutskott i september 2007.

Kan kommissionen säkra mera forskning och utveckling på EU-nivå inom denna sektor? Kan kommissionen ta initiativ till en dialog mellan alla berörda parter, i syfte att utveckla en mer tillfredsställande lagstiftning när det gäller körtider och viloperioder samt kontroll av dem?

Vilka initiativ ämnar kommissionen inleda dels för att ta itu med de akuta problemen, dels för att uppnå en långsiktigare lösning som är mer tillfredsställande och effektiv med tanke på trafiksäkerheten och chaufförernas arbetssituation?

(FR) Genomförandet av de nya bestämmelserna om körtider och viloperioder,⁽¹⁾ bestämmelserna om digitala färdskrivare⁽²⁾ samt bestämmelserna om efterföljande av lagstiftning som gäller vägtransporter⁽³⁾ har gett upphov till ett antal svårigheter av den typ som inträffar med all komplex lagstiftning, nämligen:

tolkningen av texter, särskilt bestämmelserna om körtid och viloperioder,

genomförandet av nya metoder för tillämpning av lagen som riktar sig mot de företag som är de värsta lagöverträdarna, i enlighet med direktivet om genomförande,

anpassning till tekniska framsteg, samt kampen mot bedrägeri när det gäller användning av digitala färdskrivare.

Svårigheterna hänsköts genast till kommissionen för att denna skulle lösa alla de problem som hade uppstått. Kommissionen har tagit ett antal initiativ och betydande framsteg har redan gjorts.

När det gäller bestämmelserna om körtid och viloperioder har företrädare för medlemsstaternas kommitté⁽⁴⁾ som hjälper kommissionen att genomföra lagstiftningen, och till vilken företrädare för arbetsmarknadens parter också har bjudits in som observatörer, inrättat en arbetsgrupp under kommissionens ledning för att diskutera frågor om tolkningen av den berörda förordningen.

På grundval av gruppens arbete har kommissionen utarbetat fem riktlinjer, som kan läsas på gruppens webbplats.⁽⁵⁾Om dessa riktlinjer råder allmänt samförstånd, och de bidrar till att de rättsliga bestämmelserna tillämpas på ett mer konsekvent sätt.

När det gäller direktivet om genomförande finns det en annan arbetsgrupp inom samma kommitté vars uppgift är att hjälpa kommissionen att upprätta en fullständig förteckning över alla relevanta förseelser ordnad efter hur allvarliga dessa förseelser är, enligt direktivets krav. Detta arbete kommer också att bidra till införandet av ett gemensamt system riktat mot dem företag som är de värsta lagöverträdarna. Syftet är att göra efterlevandet av lagen mer effektivt och att minska den administrativa bördan både på de nationella myndigheterna – som kommer att kunna rikta sin uppmärksamhet på ett mer effektivt sätt åt det håll där riskerna är störst – och på transportföretagen, som enbart kommer att behöva underkasta sig kontroll om deras situation kräver det.

När det gäller digitala färdskrivare påbörjade kommissionen i april 2007 ett projekt med titeln Smart, som ska pågå i två år och resultera i förslag för anpassning av de tekniska specifikationerna på digitala färdskrivare mot bakgrund av tekniska framsteg (detta kommer att medföra ändringsförslag till den tekniska bilagan till förordning 3821/85), så att riskerna för bedrägeri kan bekämpas på ett mer effektivt sätt.