Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 21 april 2008 - Strasbourg

18. Organdonation och transplantation: Politiska insatser på EU-nivå (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Adamos Adamou, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om organdonation och transplantation: politiska insatser på EU-nivå (2007/2210(INI)) (A6-0090/2008).

  Adamos Adamou, föredragande. − (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig först tacka Europeiska kommissionen för dess meddelande och det enastående samarbete vi har haft. Jag vill även tacka alla mina kolleger, särskilt skuggföredragandena, för det mycket svåra arbete som vi har uträttat tillsammans för att komma fram till kompromissändringsförslagen som har antagits enhälligt.

De huvudfrågor som kommissionen behandlar i sitt meddelande och som jag har behandlat som föredragande är risker och säkerhet vid transplantationer, till exempel överföring av sjukdomar, bristen på organ och illegal handel med organ. Tillåt mig tala om var och en av dem i tur och ordning.

När det gäller kvalitet och säkerhet måste det framhållas att det finns en risk för att sjukdomar överförs till mottagaren när organ används i behandling. Det är därför viktigt att donatorer testas för att minimera riskerna för mottagaren. Donatorer måste kontrolleras för att fastställa huruvida det finns en risk för att någon sjukdom ska överföras eller inte. För att en standardnivå för donatorsäkerhet ska kunna fastställas bör ett lägsta antal undersökningar utföras. Vi måste dock framhålla att det för närvarande inte finns någon samsyn bland medlemsstaterna om dessa tester.

Den allvarliga bristen på organdonatorer är fortfarande den viktigaste utmaning som medlemsstaterna står inför när det gäller organtransplantation. Växande väntelistor är ett allvarligt problem. Inrättandet av ett effektivt system för att identifiera personer som skulle kunna bli organdonatorer när de avlider, givetvis under förutsättning att alla obligatoriska krav för medgivande har uppfyllts i medlemsstaterna, är således avgörande i kampen mot organbrist.

Ett annat viktigt alternativ för att öka antalet donatorer är att främja altruistiska donationer från levande donatorer. Det krävs noggrann analys av de potentiella donatorer som normalt inte skulle betraktas som idealiska kandidater. De kallas för ”marginella” donatorer. Man kan till exempel tillåta transplantationer från en hiv-positiv patient till en annan hiv-positiv patient.

När det gäller handeln med mänskliga organ så vet alla att den existerar. Vi vet alla att rika turister från väst utnyttjar ekonomiska behov hos människor från de fattigaste länderna. Vi har alla hört att det finns prislistor för organ, att det finns en svart marknad för organ, i synnerhet i länder i Fjärran Östern, som till exempel Indien, Pakistan och Kina, och att detta till och med förekommer i det utvidgade Europa. Jag stödjer därför ändringsförslag 7 till punkt 57 av mina kolleger Frieda Brepoels, Peter Liese och John Bowis, för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, och det är viktigt att förbättra kontrollen av handeln med mänskliga organ så att vi äntligen kan dra de nödvändiga slutsatserna.

Samtidigt vill jag betona att altruism måste vara en grundsten för organdonation och transplantationer. Den ekonomiska terminologi som tillämpas i kommissionens meddelande är därför inte adekvat, framför allt med tanke på principen om icke-kommersialisering av människokroppen. Det är även anledningen till att jag inte kan stödja ändringsförslag 2 till punkt 38 av David Martin och Marios Matsakis. Efter mina utförliga samtal med Marios Matsakis har han naturligtvis för avsikt – vilket han själv kommer att förklara för er – att dra tillbaka det och i morgon lämna in ett annat muntligt ändringsförslag, som jag stöder.

Jag anser emellertid, som jag har sagt förut, att organ inte får behandlas som en vara på den inre marknaden, och följaktligen kan jag inte samtycka till ett tillbakadragande av detta tillägg. För övrigt nämns principen om icke-kommersialisering av människokroppen uttryckligen i artikel 3.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Jag har inte mer tid eftersom de fyra minuterna är slut. Jag har för avsikt att fortsätta i min slutsats, när jag talar igen efter era anmärkningar.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig först och främst gratulera Adamos Adamou till det utmärkta betänkande som han har utarbetat om organdonation och transplantation. Jag är särskilt glad över att man i betänkandet stöder kommissionens ståndpunkt om att de åtgärder som vidtas på området för donation och transplantation av organ måste vara inriktade på, för det första, att förbättra organens kvalitet och säkerhet, för det andra, att öka tillgängligheten på organ, och för det tredje, att göra transplantaten säkra.

ledamot av kommissionen. − (EN) Att säkerställa en hög standard när det gäller kvalitet och säkerhet för mänskliga organ är till nytta för alla. Vi vet att det förekommer ett utbyte av organ mellan EU:s medlemsstater. För närvarande saknas gemensamma kvalitets- och säkerhetsstandarder i förmedlingen av mänskliga organ, och därför är det mycket viktigt att tillgodose detta behov.

Detta skulle ge en jämförbar säkerhetsstandard som kan tillämpas över hela EU, och samtidigt leda till en känsla av säkerhet och solidaritet i transplantationssystemet.

Kommissionen planerar att föreslå en rättslig ram för grundläggande säkerhets- och kvalitetsprinciper när det gäller donation och förmedling av mänskliga organ.

Dessa bestämmelser kommer att vara allmänna och flexibla, för att största möjliga antal transplantationer ska kunna genomföras. Det handlar trots allt om att rädda liv. Vi måste framför allt ha i åtanke att det i nuläget finns 50 000 människor över hela EU som väntar på organtransplantationer.

För att öka tillgängligheten på organ krävs en ökad medvetenhet bland allmänheten om denna fråga. Medborgarna måste veta att systemet för transplantationer är säkert och pålitligt. Annars kommer de inte att gå med på att donera organ.

Det finns redan några goda exempel i medlemsstaterna där man t.ex. har tillsatt transplantationssamordnare, vilket har haft positiva effekter för donationsfrekvensen. Kommissionen avser att föreslå en handlingsplan med 10 prioriterade åtgärder för att möta utmaningarna med organdonation och transplantation i EU. Kommissionen är medveten om att det är viktigt att bekämpa handeln med organ, vilket återspeglas i meddelandet om organdonation och transplantation.

Jag har också noterat Adamos Adamous kommentarer och jag kommer allvarligt att överväga dem. Han klargör i sitt betänkande att vi mycket noggrant bör undersöka hur vi tänker bemöta riskerna för organhandel i EU.

Kommissionen kommer att övervaka situationen tillsammans med våra internationella partner, Europarådet och Världshälsoorganisationen. Vi kommer också att stödja Interpol för en fortsatt övervakning av detta problem.

Jag anser dessutom att vi, genom att öka tillgängligheten på organ i EU, indirekt kommer att bekämpa transplantationsturismen och organhandeln.

Organhandeln kommer också att tas med i årets kommissionsrapport om en handlingsplan för EU avseende människohandel.

  Edit Bauer, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. − (EN) Herr talman! Organdonation och transplantation är en känslig och viktig fråga, där god lagstiftning tillsammans med god praxis kan rädda tusentals mänskliga liv varje år. Frågor om den sköra linjen mellan liv och död är verkligen känsliga. Det är svårt att hjälpa till med lagstiftning, men det är lätt att skada. Därför är det ytterst viktigt att god praxis respekteras i medlemsstaterna.

Det är också absolut nödvändigt att känna till all denna praxis som kan leda till brister i tillit och öppenhet när det gäller att hantera väntelistor, eller till skandalösa fall där kryphål i lagstiftningen missbrukats.

Jag vill framhålla tre punkter i yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. För det första är levande donatorer ofta obesläktade. I detta avseende bör rättsliga förfaranden minimera möjligheten till olaglig försäljning av organ. I frågan om ersättning för donatorers sociala kostnader har man ännu inte funnit någon lämplig lösning.

För det andra bör lagstiftningen, i de fall där transplantationsprocessen omfattar internationellt samarbete, garantera att bestämmelserna är lika tydliga som dem som gäller i medlemsstaterna. Transplantationsturism väcker nya frågor, som kommissionsledamoten nämnde. Hur bör vi hantera sådana fall?

För det tredje bör internationellt samarbete när det gäller att upptäcka fall där organhandel förekommer organiseras bättre och mer grundligt, för den dolda handeln och dess konsekvenser kan grusa förhoppningarna hos tusentals patienter som väntar på organ som kan rädda liv. EU:s lagstiftning om människohandel bör emellertid omfatta organhandeln, för även om den fortfarande sker i det fördolda håller den på att bli ett växande globalt problem.

Jag vill gratulera föredraganden och också skuggföredragandena, och tacka dem för ett gott samarbete.

  Frieda Brepoels, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är ett faktum att organtransplantationer räddar människoliv i Europa varje dag. Tyvärr innebär bristen på donatorer att tusentals européer avlider varje dag, medan de fortfarande väntar på organ. Utmaningen är hur antalet donatorer kan ökas på ett säkert sätt. I egenskap av skuggföredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater är jag mycket nöjd i dag över att se att parlamentet helhjärtat stöder kommissionens initiativ och erkänner att EU kan spela en viktig roll i det här sammanhanget.

Organdonation och transplantation är en ytterst komplicerad och känsloladdad fråga, som andra talare har sagt, och åsikterna om denna fråga varierar kraftigt i medlemsstaterna. Medan jag arbetade med detta betänkande talade jag med ett flertal läkare, patienter och organisationer. Den utfrågning vi höll och det studiebesök vi gjorde i Spanien gav oss också intressanta insikter, och jag vill verkligen tacka föredraganden i dag för att ha införlivat alla våra bidrag i sitt betänkande.

Jag vill ta upp fyra punkter: För det första måste vi framför allt se till att direktivet om kvalitet och säkerhet, som kommissionen har lagt fram, är tillräckligt flexibelt och inte skapar ytterligare administrativa bördor eller till och med leder till en minskning av antalet tillgängliga organ. Enligt vår uppfattning måste det vara läkaren som i sista hand beslutar om kvaliteten och säkerheten. För att garantera kvalitet och säkerhet uppmanar vi också medlemsstaterna att övervaka och utvärdera resultaten från transplantationer och donationer som skett tidigare. Eftersom en jämförelse av uppgifter mellan medlemsstaterna är ytterst viktigt i det här avseendet bör vi eventuellt överväga att tillämpa en gemensam metod för att analysera uppgifter.

För det andra anser vi att den viktigaste faktorn när det gäller att rekrytera fler donatorer, och än viktigare än lagstiftningen, är det sätt på vilket donationssystemet är organiserat. Vi skulle därför vilja se att sjukhus anlitar mer personal som kan identifiera potentiella donatorer, men också ge råd och assistera de närmast anhöriga. I de länder som använder sig av sådana transplantationssamordnare ökar antalet donatorer.

För det tredje bevisar detta också hur ytterst viktigt det är att medlemsstaterna utbyter god praxis mellan varandra. Europeiska unionen kan mycket väl främja detta. Det är också viktigt att sjukhus offentliggör positiva resultat av transplantationer och agerar föregripande i kontakten med medierna.

För det fjärde anser vi att det är mycket viktigt att beakta såväl levande donatorer som post mortem-donatorer. Och vi skulle vilja se att levande donatorer skyddas från diskriminering, t.ex. genom försäkringsbolag.

Slutligen måste organdonation förbli en strikt icke-kommersiell, altruistisk och frivillig process. All eventuell betalning bör enligt vår åsikt endast erläggas för kostnaden och besväret med att donera. Kommissionen bör, tillsammans med medlemsstaterna, agera mycket mer föregripande när det gäller att motarbeta försäljning och handel med organ samt transplantationsturism. I detta sammanhang är spårbarheten mycket viktig, och även Europol bör övervaka dessa frågor bättre och identifiera fall av försäljning och/eller handel med organ.

Jag är säker på att parlamentet genom detta betänkande sänder ut en mycket balanserad och bestämd signal, och jag uppmanar parlamentet att rösta för betänkandet i morgon.

  María Sornosa Martínez, för PSE-gruppen. – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag ser fram emot det kommande förslaget till direktiv från kommissionen, som kommer att tillhandahålla kvalitets- och säkerhetsstandarder för donation och förmedling av organ över hela EU.

Till gagn för öppenheten i detta förfarande vill jag säga att vi socialister stöder de åtgärder som syftar till att skydda donatorer och säkerställa att organdonation blir altruistisk och frivillig. Dessutom bör varje form av betalning vara utesluten förutom en strikt kompensation för den kostnad och det besvär som donationen innebär.

Den kommande rättsliga ramen torde inte leda till någon överdriven administrativ börda för medlemsstaterna, och inte heller äventyra tillämpningen av befintlig god praxis.

När det gäller det praktiska förfarandet som sådant vill jag påpeka att ett fåtal mycket stränga kvalitetsstandarder inte torde öka kostnaderna, och de skulle i synnerhet inte minska antalet tillgängliga organ för transplantation. Åtgärder bör definitivt inte antas om de förhindrar att organ transplanteras, vilket för närvarande skulle betraktas som acceptabelt. Vi strävar ju efter att rädda liv och se till att livet är så bekvämt som möjligt för den som är sjuk.

De utmärkta resultat som åstadkommits genom transplantationer med avseende på ökad livslängd och förbättrad livskvalitet har tyvärr ökat efterfrågan på denna typ av behandling.

Jag kommer från Spanien, ett av de länder som är världsledande på området för organdonation och transplantation. Att vi har lyckats uppnå denna hedervärda ställning beror med all sannolikhet på att det finns en nationell organisation för transplantationer som samordnar alla arbetslag på de berörda sjukhusen. Varje sjukhus har sin egen transplantationssamordnare, dvs. en läkare som samordnar hela arbetslaget och den process som leder till en donation.

Jag hoppas att man i den föreslagna lagstiftningen från kommissionen kommer att beakta detta slags modell eftersom den har visat sig vara så pass framgångsrik.

Slutligen vill jag betona det önskvärda i att ta med en hänvisning om behovet av att involvera medborgare från tredjeländer, med olika kulturer och religioner, i donationskulturen. Detta kan ske genom särskilda åtgärder för ökad medvetenhet, kampanjer på deras modersmål, kulturförmedling osv. Vi bör också uppmana länder att oförbehållsamt bekämpa organhandeln genom att anta straffrättsliga åtgärder mot de europeiska medborgare som utövar hälsoturism i syfte att skaffa sig organ från tredjeländer.

För mig återstår bara att tacka föredraganden, och alla andra föredragande som inte nämns enskilt, för det har fungerat mycket smidigt att arbeta tillsammans och nå en överenskommelse.

  Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag har försökt sätta mig in i situationen för föräldrarna till en treårig flicka som hade diagnostiserats med ett hjärtfel, och till vilken ett donerat hjärta från en treåring – något som inte är lätt att finna – inte fanns tillgängligt i hennes hemland. I ett annat europeiskt land kan det ha funnits ett hjärta tillgängligt, men det land som flickan kom från var inte intresserat av att samarbeta med övriga EU. I det fallet skulle jag ha krävt åtgärder från EU. Och det finns en god anledning till att EU-åtgärder behövs. För närvarande står 400 000 människor på väntelistor för organ i Europa, och för varje dag som går kommer omkring tio av dessa att avlida på grund av bristen på donerade organ.

När det gäller kriteriet för säkerhet och kvalitet varnar man i det utmärkta Adamoubetänkandet med rätta för varje form av ytterligare byråkratisk börda som införs genom lagstiftning från Bryssel. Och den föreslagna lagstiftningen – det gläder mig att kommissionsledamoten just har gett den sitt bifall – bör definitivt inte öka byråkratin. Om det finns någon sektor som är känslig för byråkrati så är det denna. Det gladde mig också att alldeles nyss höra er säga att ni vill öppna möjligheterna för så många transplantationer som möjligt, och inte begränsa antalet. Jag anser att det är en viktig princip.

Vi behöver garantier för ett närmare samarbete mellan medlemsstaterna. Ett gränsöverskridande samarbete innebär att transplantationsprocessen hanteras av sjukhus och läkare som styrs av olika rättsliga system. Förra året förordade den dåvarande kommissionsledamoten med ansvar för hälsa, Markos Kyprianou, införandet av ett europeiskt donationskort. Och som vi vet, herr Adamou och fru Vassiliou, utgör Cypern en källa av visdom. Detta kort, vare sig det kombineras med det europeiska sjukförsäkringskortet eller inte, kan garantera att organ som blir tillgängliga används så effektivt som möjligt. Eurobarometerundersökningar visar att 81 procent av européerna stöder användningen av ett organdonationskort, men att endast 12 procent är innehavare av ett sådant kort. I Adamoubetänkandet efterlyser man ett frivilligt europeiskt donationskort, och jag vill därför ta tillfället i akt och uppmana kommissionsledamoten att senast i slutet av detta år lägga fram lagstiftning för att införa ett sådant kort som komplement till de nationella korten.

  Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag vill tacka Adamos Adamou för ett mycket bra betänkande och utmärkt samarbete under utarbetandet av betänkandet och fram till i dag. Vi behöver fler organ – det är vi definitivt överens om. Det är emellertid viktigt att detta sker på ett korrekt sätt. Samarbete är positivt, och jag personligen anser att det krävs korrekt information, bättre information, så att människor känner sig trygga i rollen som organdonatorer. Detta skulle medföra att människor känner till att allt kommer att ske med respekt, vilket också gäller de närmast anhöriga, som givetvis står inför den mest desperata situationen i sina liv. Människor skulle också vara trygga i vetskapen om att deras släktingar kommer att tas om hand på ett bra sätt. Om detta gör det möjligt för dem att diskutera frågan med varandra skulle det också vara positivt.

Behovet av organ får emellertid inte under några som helst omständigheter leda till att processen kommersialiseras. Jag tror att alla är mycket nöjda och överens om att denna fråga nu bör behandlas och att vi ska ta itu med den handel som försiggår. Det är oacceptabelt att vi inte har gjort Europol tillräckligt delaktigt, eftersom detta verkligen handlar om en kriminell angelägenhet. Även på de platser där det inte är olagligt är det givetvis brottsligt att fattiga människor övertalas att sälja sina njurar för att kunna stödja sina familjer.

Låt mig slutligen betona hur många löften vi kommer att bli tvungna att ge; vi bör känna till detta, eftersom vi kommer att utsättas för kraftiga påtryckningar. Jag anser till exempel att en formulering som att människor dör ”till följd av den kroniska bristen på organ” är fördärvlig. Människor dör på grund av att de är sjuka. Dessutom kommer det aldrig att finnas tillräckligt med organ. Det finns vissa människor som har turen att få ett organ, och vars liv kan räddas till följd av detta. Möjligheten att kunna åstadkomma fler sådana fall är orsaken till att vi bör anta detta betänkande. Vi kommer emellertid aldrig att befinna oss i en situation där det finns tillräckligt med tillgängliga organ. Även om vi skulle avskaffa alla hastighetsgränser över hela EU så skulle inte det räcka.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Herr talman, mina damer och herrar! För det första vill jag, i min egenskap av läkare och ledamot av parlamentet, gratulera min kollega Adamos Adamou till hans utmärkta arbete med detta betänkande. Frågan om organtransplantation och donation kan ibland leda till kontroverser, och orsakerna är uppenbara: å ena sidan är vi tvungna att beakta de etiska frågorna, men å andra sidan får vi inte låta de medicinska framstegen avstanna och därigenom begränsa eller hindra våra möjligheter att hjälpa människor.

Jag välkomnar att detta betänkande grundar sig på de pelare som jag värdesätter. Den första av dessa är de rättsliga instrumenten: de ska garantera att organdonation kan fortsätta att vara en frivillig snarare än en kommersiell handling. Det skulle vara bra att ha standarder att följa, men dessa får inte inverka på genomförandet och alternativen i de enskilda medlemsstaterna. Den andra pelaren gäller samarbetet mellan medlemsstaterna, vilket är av central betydelse, som på flera andra områden. Den tredje pelaren gäller det faktum att inga åtgärder kan vidtas utan medborgarnas samverkan. Därför välkomnar jag åtgärder för att garantera större offentlig medvetenhet och öppenhet. Det gemensamma målet, som är uppenbart i betänkandet, är att till varje pris undanröja den olagliga handeln. Adamos Adamous betänkande banar definitivt vägen för detta.

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! De förnämliga målen i kommissionens meddelande om organdonation och transplantation och politiska åtgärder på EU-nivå, samt Adamos Adamous betänkande, där man betonar att organdonation är en gåva och att det är viktigt att respektera och skydda friheten att donera eller inte donera organ för transplantation, är otillräckliga.

Bestämmelserna om införande av ett europeiskt organdonationskort kommer inte heller att vara tillräckliga om man förkastar alla ändringsförslag om vägledning genom de principer om moral och etik som finns i Europaparlamentets dokument. Brist på moraliska principer och hur de bör tillämpas i lagstiftningen leder till att våra samhällen förlorar sin moraliska hälsa samt till olika missförhållanden inom det sociala livets alla områden, däribland vetenskap och medicin.

Vid sidan av liberalismens och kommersialismens spridning leder organhandel och andra oegentligheter till stora sociala skillnader. Det finns människor som är mycket rika och kan köpa vad de vill, däribland organ för transplantation. Det finns också människor som är nödlidande. Dessa kan komma att donera sina organ som en slutlig utväg eller under tvång, och således minska sina chanser till god hälsa och överlevnad.

Denna omständighet kommer inte att förändras genom garantier utan genom lika möjligheter och lika tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster. Det krävs ett verkligt socialt och lagstadgat skydd för människors hälsa och liv.

  Irena Belohorská (NI). – (SK) Mina damer och herrar! Även jag vill gratulera Adamos Adamou till detta betänkande, som antogs enhälligt av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Inte en enda ledamot röstade emot det och inte heller var någon emot det i de utskott som ombads yttra sig. Att en sådan enhällighet kunde nås beror också på de ständigt återkommande och långa diskussionerna om detta betänkande som arrangerades av föredraganden och det vill jag tacka honom för.

Vi har två uppgifter när det gäller organtransplantation. Å ena sidan vill vi hjälpa människor vars enda möjlighet är transplantation, å andra sidan är det vår plikt att motverka organhandel, som är ett av de allvarligaste brotten. Vi vet att handeln med organ för närvarande är särskilt aktiv i de fattigare delarna av världen eftersom organdonation ger fattiga en möjlighet att överleva.

Jag tycker därför att det är chockerande att det i dagens EU, som grundar sig på värderingar, moral och etik, finns människor som vill att denna handel ska legaliseras. Eftersom det är stor skillnad mellan tillgången på organ – både från levande och avlidna donatorer – och efterfrågan på organ är det viktigt att öka antalet donatorer.

I folkhälsoprogrammet 2008–2013 har kommissionen inkluderat en utvärdering av resultaten efter transplantationer bland prioriteringarna inom hälsoskydd, vilket innebär att bidrag kan delas ut för detta ändamål. Trots att jag välkomnar möjligheten att finansiera projekt med bidrag har jag ett par reservationer.

Jag vet att den här debatten inte handlar om folkhälsoprogrammet 2008–2013 men jag måste ändå betona följande aspekt. När det gäller projekten är jag förvånad över den matematiska avvikelsen mellan antalet godkända projekt och antalet slutförda projekt: under 2004 godkändes 72 projekt och 9 slutfördes, under 2005 godkändes 61 projekt och 7 slutfördes, under 2006 godkändes 87 projekt och inte ett enda slutfördes och under 2007 godkändes sex projekt och inget slutfördes. Finns det inga mekanismer för att kontrollera effektiviteten i de projekt som samfinansieras av Europeiska unionen?

  Glenis Willmott (PSE). – (EN) Herr talman! Användandet av mänskliga organ för transplantation har ökat stadigt under de senaste decennierna. Organtransplantation är nu den mest kostnadseffektiva behandlingen vid njursvikt. Vid organsvikt i t.ex. lever, lungor och hjärta är transplantation den enda behandling som finns.

Transplantation är en av de mest mirakulösa prestationerna inom modern medicin, men färre än 25 procent av befolkningen i Storbritannien är registrerade organdonatorer. Förra året drog runt 2 400 människor fördel av organtransplantation, men mer än tusen dör varje år i väntan på en sådan transplantation.

Organbrist är ett vanligt problem i alla europeiska länder och det finns helt klart behov av att förbättra det system som stöder organdonation i hela EU. Därför välkomnar jag varmt det här betänkandet och i synnerhet den utökade delen om organhandel.

Bristen på donatorer har lett till att transplantationsturismen till världens utvecklingsländer har ökat exponentiellt. Den internationella svarta organmarknaden lockar människor som söker efter en njure eller annat organ, och människor som lever i yttersta misär eller under andra utsatta förhållanden utnyttjas. De har blivit ett reservdelslager för sjuka personer. Men när illegala organtransplantationer utförs bortser man ofta från säkerheten, vilket gör att både donatorns och mottagarens liv riskeras. Brittiska tidningar har redan visat flera makabra webbplatser som vänder sig till så kallade ”transplantationsturister” och som erbjuder njurar från avrättade fångar i Kina.

Vi får inte se detta som ett avlägset brott. Flera europeiska länder har också dragits in i transplantationshandeln, t.ex. Moldavien, Serbien, Turkiet och Ryssland. Europas regeringar måste göra mer för att förebygga dessa skamliga brott, så jag gratulerar Adamos Amadou till hans omfattande och tänkvärda betänkande.

  Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till ett utmärkt betänkande.

Låt mig ta tillfället i akt att lyfta fram en viktig men mycket kontroversiell fråga som även om inget beslut ska fattas just nu behöver tas upp vid något tillfälle, nämligen konceptet ”förmodat samtycke”. De flesta potentiella donatorers organ blir aldrig tillgängliga eftersom systemet med att få samtycke från donatorn medan han/hon ännu är i livet eller från hans/hennes släktingar aldrig kan fungera på ett så effektivt sätt att det överbryggar hinder som knappa tidsbegränsningar, känslomässiga psykosociala sorgeyttringar och komplex teknik i samband med organskörd och transport.

Lösningen på problemet med organtillgänglighet är helt enkelt att utgå ifrån att alla döda personer är donatorer om inte en nära släkting eller donatorn själv specifikt har motsatt sig detta medan han/hon fortfarande levde. Jag vet att detta inte är lätt för lagstiftare att acceptera, men jag hoppas att det i framtiden kommer att leda till ett allvarligt och moget tänkande som grundar sig på realism, med tanke på det enorma antal liv som kan räddas om ett sådant system skulle införas.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE) . – (DE) Herr talman, mina damer och herrar, herr Adamou! Vi vet att efterfrågan på organ är mycket större än tillgången. Men vi vet också att det enda sättet att öka tillgången är att säkerställa principen om icke-kommersialisering. Då kan ingen organhandel ske och vi kan inte tillåta att kostnadsbidrag och ersättning för kostnader omvandlas till förtäckta betalningsformer.

Problemet med organhandel tas inte på allvar i Europeiska unionen. Det gläder mig att höra från kommissionsledamoten att organhandel äntligen ska ingå i betänkandet om människohandel. Men vad händer om en europeisk medborgare kommer med ett organ från ett land i tredje världen, t.ex. Filippinerna? Vare sig läkare eller sjukhus kommer att fråga efter organets ursprung. Den europeiske medborgaren kommer inte att behöva bevisa att det inte kommer från organhandel. För att eliminera organhandel effektivt krävs därför spårbarhet. Här har Europeiska unionen ett stort ansvar eftersom vi inte kan tillåta en situation där människor i Kina, Ukraina eller andra länder måste leva i rädsla för organmaffian.

Det är tragiskt att fattigdom och desperation driver människor att sälja sina organ. Det är naturligtvis lika tragiskt att människor måste dö för att det inte finns tillräckligt med organ tillgängliga för transplantation, men vi måste se båda sidorna av myntet.

  Kathy Sinnott (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Att hålla död och sjukdom borta med ett nytt organ är underbart, men tyvärr har vi brist på organ. Adulta stamceller är en lovande utveckling som är värd att nämna. Många människor som annars skulle ha behövt en transplantation kan tas bort från listan eftersom de egna stamcellerna används för att reparera deras skadade organ. Inom forskningen har nya organ skapats till djur med hjälp av deras egna stamceller. Sådana ersättningsorgan ger inga avstötningsproblem för mottagaren.

Jag vill tacka föredraganden för att han stöder ändringsförslagen om likabehandling vid organdonation för människor med handikapp. Forskning vid kommissionen för funktionshindrades rättigheter visar att människor med handikapp har fyra gånger lättare att dö i en behandlingsbar sjukdom, med organsvikt som ett av dessa tillstånd. Vi måste bekämpa sådan institutionaliserad diskriminering och se till att alla har lika, fri och skälig tillgång till organdonationer.

Jag vill också gratulera Derek Rowe och alla andra på Irish Air Ambulance som trots att de inte fick något stöd från den irländska regeringen kommer att ha Irlands första ambulansflyg i drift i slutet av året. Ambulansflyget baserar sig på Cornwall Air Ambulance. Vid Cornwall Air Ambulances första uppdrag rörde det sig om en person som hade drunknat och donerat fyra av sina organ – organ som hade gått förlorade utan ambulansflyget.

  Maciej Marian Giertych (NI). – (PL) Herr talman! Transplantationskirurgin lider av brist på organ. Efterfrågan är hög och detta gör att mycket pengar är inblandade. När mycket pengar är inblandade uppstår missbruk. Detta leder till nya typer av brott. Det finns exempel på köp från fattiga donatorer – för några ören kan man köpa njurar för transplantation. Vi hör talas om organ som tas från avrättade personer, där man inte har bett om tillåtelse. Vi hör talas om potentiella donatorer som kidnappas och dödas för att man ska komma åt organen. Det finns fall där man har påskyndat döden för att komma åt organen. Detta är vad jag vill lyfta fram.

Sedan transplantationskirurgin startade har dödsdefinitionen förändrats. Kriteriet för hjärndödhet kom upp och definierades för första gången i Boston år 1968. Det är känt som Harvardkriteriet. Sedan dessa har nya kriterier för hjärndödhet dykt upp, där vart och ett har blivit allt mindre restriktivt. Att hjärnaktiviteten upphör är ingen observation. Det är en prognos. För att konstatera det stängs livsuppehållande maskiner av, vilket i sig kan leda till döden. Ibland tar man hjälp av narkosläkare när man opererar bort organen på den som påstås vara död så att skörden av den döda kroppen sker smärtfritt.

Vad vi behöver är en striktare dödsdefinition, inte en liberalare. Att ta någons liv för att rädda någon annans är oacceptabelt.

  Harald Ettl (PSE) . – (DE) Herr talman! Om vi vill ha en gemensam hälsopolitik ligger uppmaningen till kommissionen att lägga fram ett förslag till ett direktiv om organdonation och transplantation rätt i tiden. Den extremt stora brist på organ som råder i vissa medlemsstater innebär att många patienter står på väntelista i åratal, och flera av dem dör. Om vi bara hade 20–30 döda och levande donatorer per miljon medborgare skulle Europeiska unionen ha god tillgång på organ.

För att komma upp i det antalet måste transplantationslagarna vara utformade enligt principen att organ kan tas från avlidna om inte personen i fråga uttryckligen har motsatt sig detta. Det är bara medlemsstater med den här typen av lagstiftning – och de är för närvarande elva stycken – som kan hoppas lösa problemet någorlunda på europeisk nivå. Artikel 38 eller snarare det föreslagna ändringsförslaget strider mot en sådan lösning. Trots att principen om avlägsnande av organ är fastställd i lagen i Österrike diskuterar en intensivvårdsläkare med psykologisk utbildning igenom proceduren med den avlidne donatorns familj. Denna metod har varit mycket framgångsrik. Om de anhöriga inte går med på att organen används respekterar man deras vilja.

Andra strategier – som den som användes i Österrikes största grannland – ledde till stora problem med organtillgången och förvandlar hela angelägenheten till ett europeiskt problem. Ett funktionellt system för få att tillgång till organ är beroende av att vi har samma regler över hela Europa och att vi kan skapa en organfördelning som är öppen och rättvis och kan övervakas på nationell nivå. Alla strategier som bortser från dessa faktorer är godtyckligt bortkastad tid och framkallar om det vill sig illa en problematisk affärsverksamhet för fattiga, framför allt i icke-europeiska länder.

Jag vet vad jag talar om eftersom jag som hälsominister i Österrike var ansvarig för denna fråga, och i dag har vi positiv erfarenhet av den. Förslaget vi har framför oss här i parlamentet är inte tillräckligt för att lösa problemet på europeisk nivå. Jag hoppas och förväntar mig att ni gör mer, herr kommissionsledamot!

  Johannes Blokland (IND/DEM). – (NL) Herr talman! Som föregående talare redan har påpekat är organdonation ett känsloladdat ämne. Det är också ett ämne som jag anser ska behandlas i större utsträckning på medlemsstatsnivå. Men en gemenskapsstrategi kan kanske vara vettig, framför allt när det gäller kvalitetskriterier och informationsutbyte. Vi måste inta en tuff linje mot illegal organhandel. Här är Adamos Adamous initiativbetänkande ett betydelsefullt bidrag och det vill jag tacka honom för.

Några medlemmar förespråkade införandet av ett system där man måste ange om man vill donera eller inte, men det reserverar jag mig starkt inför. Vi kan inte tvinga någon att besluta om organdonation när inte den potentiella donatorn själv har övervägt problemen på ett tydligt och ansvarsfullt sätt. Jag är glad att resolutionen som vi har framför oss gör denna punkt till en fråga för medlemsstaterna.

Slutligen stöder jag ändringsförslagen som Kathy Sinnot, Peter Liese, John Bowis och andra lagt fram när det gäller de bevisade fördelarna med att använda stamceller.

  Anne Ferreira (PSE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag gratulera Adamos Adamou till hans arbete.

Om någon av målsättningarna med hans betänkande är undanröja hindren för organdonation och garantera säkerheten i samband med organtransplantation är det främsta problemet helt klart självförsörjning i varje medlemsstat och i Europeiska unionen. Organbrist är ett problem som alla medlemsstater står inför i varierande grad. Den här situationen, som har tragiska konsekvenser för personer som väntar på organtransplantation, kan vara en av orsakerna till organhandel, men det är inte den enda. Den grundläggande orsaken till handel med mänskliga organ verkar vara marknadsvärdet.

För att komma till rätta med situationen åtminstone inom EU måste organdonation följa tre grundläggande principer: den måste ske utan ersättning samt vara frivillig och anonym. Om det inte går att kommersialisera mänskliga organ kommer handeln att bli svårare. För att försöka lösa det fundamentala problemet med organbrist som tas upp i betänkandet behöver man driva effektiva kampanjer för ökad medvetenhet bland allmänheten samt öka medvetenheten bland potentiella donatorer. Här är några av medlemsstaterna redan föregångare.

När det gäller donation av blod, som det också råder brist på i Europa, bör noteras att vi för flera år sedan uppmanade alla medlemsstater att genomföra bloddonationskampanjer. Vad blev resultatet av denna uppmaning? Kan vi bygga vidare på denna erfarenhet och utöka den eller om möjligt förbättra den till att även innefatta organdonation?

Jag vill dock lyfta fram några saker som oroar mig: för det första är inte donationskorten ändamålsenliga och för det andra behöver frågan om levande donatorer regleras mer effektivt. Dessa två punkter visar att läkare och kirurger måste ha en central roll.

Slutligen hänvisas i betänkandet till de olika behandlingsmöjligheter som finns med hjälp av adulta stamceller. Jag vill också nämna möjligheten att använda stamceller från navelsträngsblod som ersättning för benmärgstransplantation i behandlingen av blodcancer. Låt oss inte förkasta denna metod. Jag nämnde den redan vid er utfrågning, herr kommissionsledamot.

  Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! Frågan om organdonation är en etiskt känslig fråga och måste styras av nationella värderingar. Samarbete över nationsgränser kan ske för att uppnå krav på kvalitet och säkerhet, men valet att ge eller ta emot organ är individens eller de närståendes val. Ett val som oftast har rötter i ett kulturellt sammanhang.

Det föreslagna europeiska donationskortet är olämpligt eftersom regler för samtycke, fördelning och organisationsstruktur ser olika ut i olika medlemsländer. Sjukvården är och ska förbli en nationell fråga. Dock är svenska Junilistan positiv till ett frivilligt utbyte av organ och kunskap inom medlemsländernas i dag befintliga organisationer.

Parlamentets föreslagna åtgärder för att få diskussionen om organdonation, nationella telefonjourer, positiv medieexponering om organdonation och utbildning av idrottsstjärnor är kanske befogade, men dessa insatser ska bestämmas av medlemsländerna själva utifrån det samhällsklimat som råder i respektive land.

  Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) Jag vill innerligt gratulera min kollega Adamos Adamou. Organbristen gör att vissa personer är snabba med att använda kriminella metoder. Vi har förvandlat medmänsklig omtanke till en lukrativ handel med mänskliga organ, och barn är den grupp som är mest utsatt för risk.

För två veckor sedan vädjade jag i Slovakien och nu vädjar jag till Europaparlamentet och Europeiska kommission att inleda en omfattande kampanj för att upplysa föräldrar om vilka faror som hotar deras barn. Vi måste starta en kampanj som omfattar hela Europa med titeln ”Vet du var ditt barn är just nu?”.

En sådan kampanj skulle öka föräldrarnas ansvarskänsla för sina barn. Vi måste ta detta problem på allvar och EU måste vidta åtgärder för tackla den transnationella karaktären i den illegala handeln med mänskliga organ.

  Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Orimligt många människor dör eller far illa eftersom det inte finns några organ tillgängliga i rätt tid för transplantation. Många människor ser inget etiskt problem med att man använder deras organ när de har dött, men på grund av bristande information donerar de inte sina organ. Alla måste naturligtvis fatta sina egna beslut och ingen kan ignorera någons beslut eller utsätta någon för tvång. Med tanke på de olika regler som finns i medlemsstaterna är det viktigt att våra medborgare förstår att de måste ge tillstånd till donation, eftersom vissa länder annars inte tillåter transplantation medan andra gör det. Jag välkomnar Europaparlamentets förslag att låta ett juridiskt ombud besluta om organen från döda personer får användas i de fall där den avlidne inte har gett några andra instruktioner. Den illegala handeln med organ är ett mycket avskyvärt brott i transplantationssammanhang. Kraftfulla åtgärder måste vidtas mot detta och att skyla över dessa brott skulle vara en kollektiv skam, i synnerhet när de som säger sig vara västallierade begår dem.

  Siiri Oviir (ALDE). – (ET) Organtransplantation måste genomföras snabbt. Det får inte gå mer än ett par timmar mellan avlägsnandet och själva transplantationen. Därför spelar medvetenhet och opinion bland allmänheten en viktig roll när det gäller att öka organdonationen.

Organdonation and transplantation är medicinska rutiner och för att de ska kunna utvecklas ytterligare krävs fullständigt engagemang och större medvetenhet bland allmänheten. Det mest effektiva medlet för att öka beredvilligheten skulle vara att förbättra kunskapen om transplantationsfrågor bland allmänheten och i media. Det är ett första steg som måste tas.

Med tanke på att det för närvarande inte finns något europeiskt samarbete för organutbyte vill jag sedan betona att det också är viktigt att göra förbättringar inom detta område, speciellt när det gäller samordningen av det system med organutbyte som redan finns mellan medlemsstaterna, t.ex. genom europeiska donationskort eller en europeisk telefonlinje.

  Sylwester Chruszcz (NI). – (PL) Herr talman! Jag ser att vi i stort sett är överens om att transplantationer inte får ske kommersiellt. Allt kommersiellt användande av organ är helt enkelt oetiskt och strider mot grundläggande mänskliga värderingar. Det stora behovet av organ för transplantation kan leda till patologi och faktiskt även till brott. Hela Europa upprördes över de delar i Carla Del Pontes bok där hon skrev om albanska terrorister som använde serbiska medborgare från Kosovo för kommersiell transplantation. Detta är ett problem som Europaparlamentet och medlemsstaterna måste ta itu med. Jag anser att ett system med donatorer som efter information har gett sitt samtycke måste vara grundläggande för donation och transplantation av organ. Vi måste säkerställa en sådan lösning och se till att den blir norm i Europa.

  Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Tack, herr talman. Mina damer och herrar! Det kanske inte är alla som vet att världens första organtransplantation genomfördes i Wien 1902 av en person med ungerskt ursprung, Imre Ulmann. Denna speciella anknytning till den österrikiska huvudstaden har existerat sedan dess och så starkt att ungerska lungtransplantationer fortfarande genomförs i Wien, trots att personal och tekniska resurser är i stort sett desamma. Och varför inte? Det kostar tre gånger så mycket och även då är antalet patienter begränsat. Det råder ingen tvekan om att transplantationssamordnare måste utses på intensivvårdsavdelningarna på europeiska sjukhus. I Ungern finns inte en enda transplantationssamordnare, medan Spanien enligt uppgift har 156. När det gäller hjärttransplantationer har mitt land nått enastående resultat och ligger bra till i internationell jämförelse, men vi står längst ned på listan i Europa. Anledningen är brist på donatorer, utrustning, flygtransporter och de mänskliga resurser som krävs. Förhoppningsvis kommer betänkandet att hjälpa till att lyfta fram dessa missförhållanden eftersom problemet inte ligger i våra hjärtan utan i våra huvuden. Tack så mycket. Jag röstar för att betänkandet antas.

  Catherine Stihler (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för det här betänkandet.

I dag går 700 personer i Skottland och väntar på organtransplantation, och det innebär att 700 familjer väntar på ett telefonsamtal som gör att deras kära får leva vidare.

Behovet av samstämmighet i detta känsliga ämne är viktigt och det är tråkigt när medlemsstaterna inte kan enas. Jag vill att systemet med organdonation ska vara, som Marios Matsakis sa, ett system där alla förutsätts vara villiga att donera om de inte har begärt att få avstår. Detta skulle förbättra tillgången, speciellt för unga och personer från etniska minoriteter där bristen är mest akut. Ett sådant system skulle hjälpa till att rädda liv i Europa. Samtidigt som jag välkomnar kommissionens åtgärdsplan måste vi se till att det inte är för lite eller för sent.

  Androulla Vassiliou, ledamot av kommissionen. − Herr talman! Detta har varit en intressant och livlig debatt och det är ju inte så konstigt med tanke på hur allvarligt och viktigt problemet är.

Nu har en mängd frågor lyfts fram. Jag ska försöka kommentera några av dem. Icke-kommersialisering av organ är en mycket viktig fråga och jag håller med om att organdonation ska ske på altruistisk och frivillig basis. Det är naturligtvis därför som donationskort ska vara frivilliga, och detsamma gäller de europeiska donationskort som vi vill införa i vår åtgärdsplan.

Bra metoder finns i vissa medlemsstater och man bör dela med sig av dessa metoder till andra medlemsstater för att alla ska kunna dra nytta av dem. Jag kan garantera er att kommissionens direktiv om kvalitet och säkerhet kommer att vara flexibelt nog att inte påverka donation samtidigt som det säkerställer grundläggande krav över hela Europeiska unionen. Jag vill också bekräfta att spårbarhet kommer att ingå i direktivet.

Samtycke till donation är en särskilt känslig fråga, och hänsyn måste tas till lokala och kulturella attityder till donation och transplantation. Jag vill påpeka att nationella myndigheter här är ansvariga för att bestämma vilka rättsliga krav och metoder som ska gälla för samtycke till donation i sina egna medlemsstater och för att se till att medborgarna är medvetna om sina rättigheter inom detta område.

Jag vill säga att användning av stamceller från navelsträngsblod har visat sig värdefull för behandling av några dödliga sjukdomar, t.ex. cancer. Kommissionen stöder utvecklingen av blodbanker med navelsträngsblod och användningen av denna teknik.

Jag anser också att vi måste öka medvetenheten bland europeiska medborgare och uppmuntra till en ökning av donationer från både levande och döda eftersom vi på så sätt – som jag nämnde i början – indirekt motverkar handel med organ. För att förebygga transplantationsturism tror jag att det är viktigt att medborgarna får information om faror när det gäller trygghet och säkerhet med organen och om etiska frågor som kan dyka upp. Som vi vet utnyttjas fattiga och utsatta människor i många länder i tredje världen i syfte att avlägsna organ.

Till sist vill jag återigen tacka er för att ni gett oss ett så konstruktivt betänkande. Jag vill särskilt påpeka att det grundläggande målet är att rädda liv, samtidigt som vi ser de viktiga vetenskapliga framstegen i organdonation.

Jag ser därför fram emot att fortsätta vårt täta och konstruktiva samarbete och kommer att presentera kommissionens förslag i parlamentet senare i år.

  Adamos Adamou, föredragande. − (EL) Herr talman! Jag vill tacka alla som har yttrat sig i detta känsliga ämne och vill samtidigt ge några kommentarer.

Jules Maaten och andra talade om det europeiska donationskortet, som vi har infört som ett komplement till det som redan finns i medlemsstaterna. Jules Maaten läste upp några korrekta siffror: 80 procent av medborgarna som deltog i undersökningen är för donation, men bara 12 procent har ett donationskort. Det finns dock annan statistik som kan ge anledning till oro: av dem som hade ett donationskort när det blev dags för dem att bli donatorer var det 50 procent som inte donerade sina organ eftersom deras familjer vägrade. Detta är problem som vi inte är säkra på att vi kommer att lösa med ett europeiskt donationskort.

När det gäller punkten som Marios Matsakis tog upp om ”förmodat samtycke” är detta en fråga för medlemsstaterna. Enligt min kollega som pratade om Skottland skulle förmodat samtycke lösa problemet. Det är upp till medlemsstaterna att avgöra om de vill vidta sådana åtgärder. Vi får inte glömma subsidiaritetsprincipen. Här måste vi se vilka system som har varit framgångsrika så att vi kan utbyta erfarenhet och metoder som i fallet med Spanien som Maria Sornosa Martínez hänvisade till. Varför har vi inte samordnare, specialiserade läkare och sjuksköterskor på sjukhusen som kan identifiera potentiella donatorer så att transplantationer kan genomföras och därmed öka tillgängligheten på organ? Margarete Auken, som inte är här för tillfället, har sagt att vi aldrig kommer att kunna fylla upp underskottet inom organdonationen. Mitt svar som läkare och forskare är att jag förmodligen inte kommer att leva för att uppleva den dag som framtida generationer kommer att få uppleva, nämligen att vi under kommande årtionden kommer att kunna göra vilka organ vi vill med hjälp av stamceller från den behövande personen, kanske från hans hud eller något annat ställe.

Herr kommissionsledamot! Ni talade om celler från navelsträngsblod och om deras förvaring. Låt mig nu framhålla att vi absolut inte får låta detta falla i händerna på privata företag som drivs i vinstsyfte. I mitt land Cypern tillhandahåller stiftelsen Karaiskakio Foundation denna tjänst kostnadsfritt. Det finns också tre privata företag som tar betalt från föräldrar för att förvara celler från navelsträngsblod. Dessa celler är också föregångare och stamceller; de är som ni vet mycket värdefulla.

Hur ska jag kommentera det som sagts om handel? Min kollega hänvisade till rapporten av Carla Del Ponte. Ärligt talat förväntade jag mig att få se rapporten tidigare. Det är naturligtvis ytterligare bevis för att handel sker även i det utvidgade Europa.

Jag vill återigen tacka er. Jag anser att det är tid för oss europeiska medborgare att göra något. Vi måste mobilisera, samordna, öka medvetenheten bland dem runt omkring oss och föregå med gott exempel – vi måste själva bli organdonatorer.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 22 april 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Slavi Binev (NI), skriftlig. – (BG) Jag vill uttrycka min stora belåtenhet med Adamos Adamous betänkande. Jag håller med om att den huvudsakliga utmaningen är att komma tillrätta med den organbrist som råder i EU:s medlemsstater när det gäller organtransplantation.

Den 9 april 2008 lade jag tillsammans med mina kolleger från ATAKA-partiet Dimitar Stoyanov och Desislav Chukolov fram en skriftlig förklaring som stöder informerat samtycke för organ-, vävnads- och celldonation i Bulgarien. Vi uppmanade där Europeiska kommissionen att lägga fram ett förslag om kvalitet och säkerhet vid organdonation. Införandet av ett europeiskt donationskort som komplement till de befintliga nationella systemen kommer att medverka till en snabb identifiering av donatorer och därigenom öka tillgången på nödvändigt transplantationsmaterial. Allmänhetens medvetenhet om organdonation och transplantation, införandet av enhetlig EU-lagstiftning och stränga disciplinära åtgärder mot personer som sysslar med organhandel, inklusive medicinsk personal, kommer att fungera som garantier för donationsprocesser och informerat samtycke.

Jag vill återigen gratulera till ert betänkande.

  Titus Corlăţean (PSE), skriftlig. – (RO) Jag stöder Europaparlamentets resolution om politiska åtgärder på EU-nivå i fråga om organdonation och transplantation.

Jag vill att Europeiska kommissionen lägger fram ett mer omfattande direktiv med kvalitets- och säkerhetskrav för donation och transport av organ i Europeiska unionen. I detta direktiv skulle också metoder finnas för att motverka eventuellt missbruk.

Den nya rättsakten bör komplettera och stärka medlemsstaternas insatser för att förbättra den nuvarande situationen samt införa förhållningssätt på europeisk nivå genom att ta hänsyn till framsteg inom medicinen.

Jag hävdar bestämt att medlemsstaterna, inklusive den medlemsstat som jag kommer irån, Rumänien, måste engagera sig för att utbilda medborgarna genom att framhålla fördelarna med organdonation och betona att organdonation och transplantation betyder att man räddar liv.

Jag stöder också Europeiska kommissionens insatser med att arrangera offentliga debatter tillsammans med relevanta europeiska icke-statliga organisationer för att hitta de bästa lösningarna, både när det gäller kommunikationskampanjer och utnyttjande av medlemsstaternas erfarenhet och bästa metoder.

Svarshastigheten är viktig i dessa fall. Det medicinska systemet på nationell nivå måste organiseras bättre, och sjukdomspersonalen måste göras lyhörda inför sådana kritiska lägen.

  Neena Gill (PSE), skriftlig. – (EN) Detta är ett viktigt betänkande och en verklig möjlighet att rädda liv. Den kroniska organbristen i Europa gör att 60 000 personer dör i onödan.

Därför behövs omedelbara åtgärder:

1. Undanröja hinder för organdonation och öka samarbetet mellan medlemsstaterna samt antalet kvalitetssäkra organ tillgängliga för transplantation. Vad som krävs är ett kommissionsdirektiv som ger mervärde och fastställer gemensamma kvalitets- och säkerhetsstandarder för hela EU som kompletterar redan befintliga arrangemang i medlemsstaterna.

2. Uppmuntra medlemsstaterna att anta ett system där man förutsätter att personen väljer att donera framför att inte donera om personen inte har tagit ställning till organdonation. Detta skulle ge ett större medvetenhet om den brist som råder och medverka till att fler personer tar ställning i frågan.

3. Jag stöder fullt ut den tonvikt som har lagts på olaglig organhandel i betänkandet. Jag är särskilt orolig över att det oftast är de fattigaste som är föremål för organdonation. Vi måste få ett slut på detta grymma utnyttjande av fattigdom och skydda de oskyldiga offer som luras till att förlora sina organ. Detta är inte bara ett problem i utvecklingsländer utan även i Östeuropa. Jag vill se att omfattande åtgärder vidtas genom Europol och Interpol för att sätta stopp för denna illegala handel.

  Katalin Lévai (PSE), skriftlig. – (HU) Jag välkomnar Adamos Adamous betänkande om organdonation och handel med organ. Även om den tekniska expertisen inom området tyvärr ligger på olika nivåer bland medlemsstaterna har användandet av mänskliga organ för transplantation ökat stadigt under de senaste decennierna. Omkring 40 000 personer står på väntelistor i västra Europa, och som en följd av detta blomstrar handeln med organ som ett sätt att försörja sig i de fattigaste områdena i östeuropeiska länder.

Det europeiska donationskortet är en bra lösning på de rättsliga frågorna om donation, men mer kraftfulla åtgärder måste vidtas mot handeln med organ. Med tanke på att det trots enstaka försök inte finns något lätthanterligt registreringssystem för organ som är tillgängliga för transplantation ens på nationell nivå är det viktigt att införa ett intyg, liknande det i Schengen-systemet, som finns tillgängligt på Internet och som gäller över hela unionen tillsammans med ett medicinskt utlåtande och en enskild transplantationsdatabas för unionen. Godkända institutioner som sysslar med laglig transplantation av mänskliga organ skulle ha denna livsviktiga information tillgänglig omedelbart och skulle kunna upprätta ömsesidiga överenskommelser samtidigt som de fattiga och utsatta skulle skyddas mot att bli offer för organhandel.

Att skapa en databas är en absolut nödvändighet för att tillgängliga organ ska kunna användas i flera länder. Därför är det mycket viktigt att medlemsstaterna ändrar lagstiftning som förbjuder detta.

Det är också viktigt att organdonation förblir ”icke-kommersiell”, men omständigheter där finansiell kompensation kan komma i fråga måste definieras.

  Joseph Muscat (PSE), skriftlig. – (MT) Bristande eller försenade åtgärder inom sektorn för organdonation kostar liv som kunde ha räddats.

Som européer har vi mycket att lära av varandra. Dessutom kan länder med erfarenhet och infrastruktur inom denna sektor hjälpa andra länder, som Malta, som kanske inte har den kritiska massan, särskilt i fall med ovanliga omständigheter.

Nyligen berördes människorna på Malta och Gozo av fallet med Jamie Zammit. Jamie har problem med att hitta en donator som kan bota honom från en sjukdom som kallas Fanconis anemi eftersom det i Malta ännu inte finns ett register för benmärgsdonatorer.

Maltas regering har nu meddelat att ett sådant register ska införas. Det är goda nyheter. För att skapa ett register behöver vi dock ett specialiserat förfaringssätt med HLA-typning som ännu inte finns på Malta och vi behöver också långsiktig utbildning i andra länder så att det kan införas.

Jag ber nu, av europeisk solidaritet, att Malta ska ges all hjälp som behövs, särskilt till dess att systemet är infört i vårt land, så att vi kan rädda så många oskyldiga liv som möjligt.

  Daciana Octavia Sârbu (PSE), skriftlig. – (RO) Bristen på organ som har lett till den snabba utvecklingen av merkantilism och organturism är ett mycket viktigt hälsoproblem som Europeiska unionen måste ta itu med. Organhandel förorsakas av en kombination av faktorer som fattigdom, korruption och kriminalitet, vilket är anledningen till att länder i Östeuropa är mer utsatta för detta fenomen. För att motverka denna ”transplantationsturism” vill man i betänkandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet att organdonation ska ske altruistiskt och frivilligt utan att det blir någon inkomstkälla för donatorn. Medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att skydda de fattigaste och mest sårbara donatorerna så att de inte faller offer för organhandel.

Det finns dock stora skillnader mellan EU:s medlemsstater när det gäller på vilka sätt de organiserar donations- och transplantationsverksamhet, gruppen med donatorer och källorna till anskaffandet av organ. Det låga antalet donatorer i Rumänien beror t.ex. på att det inte finns något effektivt system för att identifiera donatorer och läkare som är beredda att samordna organiseringen av transplantation. Av detta skäl ligger det europeiska genomsnittet för antalet donatorer på 20, men i Rumänien bara på 0,5. Vi behöver adekvata tekniska och logistiska infrastrukturer samt ett psykologiskt och organisatoriskt stöd för att minska skillnaden mellan tillgång och efterfrågan.

  Richard Seeber (PPE-DE), skriftlig. – (DE) I dag är mer än tusen patienter registrerade för transplantation i Österrike. Tyvärr genomförs inte alltid den transplantation som skulle ha räddat de svårt sjuka patienterna.

Varje år dör cirka 150 patienter i väntan på transplantation eftersom antalet tillgängliga donerade organ är mycket begränsat. Organbrist är en stor utmaning som Europa står inför. Därför behöver vi ett direktiv om kvalitet och säkerhet för organdonationer. Men vi behöver också samarbete mellan medlemsstaterna och utbyte av bra metoder. Det finns för närvarande avsevärda skillnader inom Europa i fråga om antalet organdonationer och transplantationskvot. Samarbete mellan medlemsstaterna bör fokusera på att hitta de mest effektiva systemen, utbyta erfarenheter och lyfta fram väletablerade metoder. Medlemsstaterna måste lära av varandra.

Jag är övertygad om att donationer från levande personer alltid ska vara ett komplement till post mortem-donationer. Det är också viktigt att donationerna förblir frivilliga och obetalda. Överföringar av pengar mellan donator och mottagare är oacceptabelt. Kommissionen och medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att bekämpa transplantationsturism och illegal handel med organ mer effektivt.