Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 22 april 2008 - Strasbourg

11. Ökade priser för livsmedelsprodukter i EU och utvecklingsländer (debatt)

   Talmannen. rådets och kommissionens uttalanden om ökade priser för livsmedelsprodukter i EU och utvecklingsländer.

   Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Den dramatiska ökningen av livsmedelspriserna sedan början på året har utlöst en världsomspännande medvetenhet om den globala livsmedelskrisen.

Om ett par timmar ska enligt planerna ett möte börja i London, där de viktigaste berörda parterna när det gäller livsmedelsbistånd kommer att samlas. I början på maj kommer en internationell konferens att hållas på temat ”Mot en grön revolution i Afrika”. Alla politiska aktörer, deltagare och experter på området har nu mobiliserats. Världen har nu under flera år upplevt stadigt stigande livsmedelspriser.

Sedan 2000 har priset i dollar på vete tredubblats och priset på ris och majs fördubblats. Under början på 2008 skedde en ytterligare ökning på 20 procent, som resulterade i oro över köpkraften i våra industrialiserade länder och i risken för hungersnöd för hela befolkningar i utvecklingsländerna. När man lever på mindre än en dollar om dagen och spenderar den största delen av sin inkomst på mat är de här ökningarna helt enkelt ohållbara.

Det här är roten till de livsmedelsprotester som ägt rum de senaste veckorna över hela världen: i Haiti, Mexiko, Egypten, Marocko, Kamerun, Senegal, Elfenbenskusten, Guinea, Mauretanien, Etiopien, Uzbekistan, Jemen, Filippinerna, Thailand och Indonesien. Studier visar att eran med billiga livsmedel på den internationella marknaden är över. Vi kommer inte att se livsmedelspriserna gå tillbaka till sina tidigare nivåer, och instabiliteten kan öka om inte åtgärder snabbt vidtas.

Det rådande klimatet med livsmedelspriser som skjuter i höjden är ett allvarligt hot när det gäller politisk, ekonomisk och social destabilisering i många länder runtom i världen, så vi måste reagera snabbt. Det sträcker sig långt utöver Europeiska kommissionens och till och med Europeiska unionens förmåga. Hela det internationella samfundet måste agera.

Vi har identifierat två huvudalternativ då vi sett på möjliga lösningar. För det första måste vi rädda liv och bemöta på den sociala kris som uppstått till följd av kraftiga prisstegringar, vilket ibland har förvärrats av den nationella politiska situationen. För det andra är det tydligt att vi behöver en strategi på medellång och lång sikt. Jag tror att vi behöver agera på båda fronterna. Helt klart skulle det största misstaget vara att ge humanitär respons i form av livsmedelsbistånd på ett sådant strukturellt problem som livsmedelssäkerhet. Det här skulle utan tvivel lätta vissa personers samvete på kort sikt, men det räcker inte med akut livsmedelsbistånd för att hantera ett strukturellt problem.

På kort sikt är det därför helt klart nödvändigt att, tillsammans med nationell respons ägnad att garantera en bättre kontroll av priserna på livsmedel, möta behoven hos de allra mest utsatta befolkningarna som befinner sig i en verklig humanitär nödsituation. Det är därför vi måste mobilisera ytterligare akut humanitärt bistånd för att öka Echos kapacitet att ge akut livsmedelsbistånd.

Det här är emellertid ingen vanlig livsmedelskris. Det här är en kris som rör köpkraften, som drabbar de allra fattigaste som inte längre har råd att köpa mat. Därför måste vår respons också grundas på andra former av livsmedelsbistånd och utformas för att till exempel uppväga de negativa effekterna av undernäring hos spädbarn och stödja de allra mest utsatta hushållens köpkraft. Vi måste också främja en snabb ökning när det gäller utbudet av lokala jordbruksprodukter, alltså ge lokala jordbrukare tillgång till jordbruksinsatsvaror, utsäde och gödningsmedel.

Mot bakgrund av krisens omfattning och dess förmodade längd är det absolut avgörande att Europeiska unionen också engagerar sig i en strategi på medellång sikt för att stödja politiken för socialt skydd i de mest riskutsatta länderna, särskilt i Afrika.

Det enda giltiga svaret på medellång och lång sikt är att vi gör allt vi kan för att säkerställa utbudet av jordbruksprodukter. För att hålla jämna steg med den internationella efterfrågan måste produktionen öka globalt sett, även om det här inte ska överlåtas till de största exportländerna. Europeiska unionen har redan vidtagit konkreta åtgärder i det här avseendet. Uttag av areal har frusits, mjölkkvoterna har ökats och tullavgifterna på spannmål har slopats.

Afrika måste spela sin roll med vårt stöd och sporra en grön revolution, så att man kan minska sitt allmänna beroende på den internationella marknaden. Det afrikanska jordbruket är för tillfället det minst produktiva i hela världen, men det erbjuder enorma utvecklingsmöjligheter, förutsatt att politik till förmån för små hushållsjordbruk upprätthålls och investeringar prioriteras, som ger uppsving åt produktiviteten och underlättar tillträdet för jordbrukare till nationella och regionala marknader.

Kommissionen har redan gjort den här strategin till en huvudprioritering. Vi var de första att betona vikten av jordbruket i utvecklingsstrategierna, långt innan andra internationella aktörer gjorde det. Vi har sett över våra egna program som bygger på Afrikanska unionens program och föreslår en anpassning av det europeiska stödet till jordbruks- och landsbygdsutveckling till Afrikanska unionens utvecklingsprogram för jordbruket som lades fram i juni 2007.

Under programplaneringen för den tionde Europeiska utvecklingsfonden säkerställde vi att landsbygdsutvecklingsområdet i sin helhet skulle få fördubblat bistånd – 650 miljoner euro för den nionde Europeiska utvecklingsfonden, 1 250 miljarder euro för den tionde Europeiska utvecklingsfonden. Det här har inte varit lätt då, som ni vet, det är upp till våra utvecklingspartner att välja vilka sektorer hjälpen ska koncentreras till. Det här är en betydande ökning, en hundraprocentig ökning i absoluta termer, även om den inte medför någon procentuell ökning av det belopp som avsatts för jordbruks- och landsbygdsutveckling. Det tillgängliga beloppet har fördubblats, men procentandelen av Europeiska utvecklingsfonden förblir mer eller mindre densamma.

I det här sammanhanget noterar vi med tillfredsställelse det förnyade intresset hos givarsamfundet inom jordbrukssektorn, som har ignorerats de senaste tjugofem åren. Kommissionen i dess helhet och särskilt jag, som kommissionsledamot med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd, är högst medveten om den rådande krisens politiska vikt. Jag hade tillfälle att tala med Förenta nationernas generalsekreterare om det här vid det senaste mötet med styrgruppen för millennieutvecklingsmålen i Afrika i New York förra månaden. Jag diskuterade också med Jean Ping, ordförande för Afrikanska unionens kommission. Det var under det här mötet som jag använde termen ”humanitär tsunami”, därför att jag kände att det var nödvändigt att chockera politiska ledare för att få dem att handla i stället för att bara prata och lova saker.

Orsakerna till krisen är varierande och komplexa, även om vi måste se upp så att vi inte går vilse bland smådetaljerna. Det finns en ökande efterfrågan, särskilt i Asien, på grund av att levnadsstandarden har förbättrats för många människor, som nu har råd att äta mer och att äta bättre. Oljepriserna ökar också, vilket har en direkt inverkan på kostnaderna för transporter och gödningsmedel. Lägg till problemen på utbudssidan, som orsakas av klimatförändringens inverkan, och vi har här några av ingredienserna i den rådande krisen.

Vad gör kommissionen? Den arbetar på en långsiktig strategi, som jag tidigare sa är avgörande. Emellertid kommer det att ta två år innan vi ser resultat på platsen. Ökad jordbruksproduktion handlar inte bara om att öppna en kran, så vi ser på kortsiktigt och akut bistånd också. I mars förra året beslutade vi om ytterligare 160 miljoner euro i livsmedelsbistånd. Vi har precis bestämt oss för att frigöra ytterligare 57 miljoner euro som budgeterats för 2008, men som kommer att bli tillgängliga mycket tidigare under året. Vi kommer att mobilisera 60 miljoner euro i färska pengar, som antingen kommer att komma från en omorganisation av rubrik 4 eller från en begäran ställd till parlamentet att mobilisera reserven för katastrofhjälp.

Slutligen skulle jag vilja påpeka att kommissionen kommer att fortsätta att följa den här situationen mycket noga och är redo, då behov uppstår, att överväga ytterligare finansiering om det är nödvändigt.

   Janez Lenarčič, rådets ordförande. – (SL) Först av allt skulle jag vilja be ledamöterna om ursäkt för min sena ankomst. Jag har precis haft ett möte med utskottsordförandekonferensen, och jag är tacksam över att ni har arrangerat den här debatten som ger mig möjlighet att tala nu.

Europeiska unionen är mycket oroad över de stigande priserna på jordbruksprodukter, som kommer att bli ett problem inte bara i Europeiska unionen, utan också i den övriga världen. Vi är medvetna om allvaret och omfattningen av de potentiella konsekvenserna, särskilt i världens fattigaste länder.

Var ligger orsakerna till det här På utbudssidan beror prisökningen huvudsakligen på bristande produktion, och delvis är den ett resultat av klimatförändringens inverkan, särskilt i fallet med spannmål och högre produktionskostnader. Ǻ andra sidan växer världens befolkning, och genom den snabba utvecklingen i ett antal större länder som Kina, Indien och Brasilien ökar efterfrågan. Ökad köpkraft och högre levnadsstandard i de här länderna leder till förändrade matvanor. Den ökade efterfrågan på kött och mejeriprodukter har en indirekt effekt på priserna för foderspannmål.

En del, eller snarare ganska många, anger också den växande biobränslemarknaden och den åtföljande efterfrågan på jordbruksprodukter för icke-livsmedelsändamål som en anledning. Det är precis av den anledningen som vi i Europeiska unionen anstränger oss, genom arbetsgrupper som upprättats särskilt för det syftet, att utarbeta tydliga hållbarhetskriterier, som ska underlätta hållbar framställning av biobränslen med en minimal inverkan på sådana faktorer som livsmedelspriser.

Eftersom de nämnda orsakerna till högre livsmedelspriser både på utbuds- och efterfrågesidan är av strukturell natur kan priser och prisökningar på lång sikt också förväntas stanna på en högre nivå än vad vi varit vana vid under det gångna decenniet. Globalt sett har ökningen av livsmedelspriserna en särskilt negativ inverkan på länder där jordbruksprodukter och livsmedel står för en betydande del av importen. Den här frågan är särskilt akut i länder med låg och medelstor inhemsk produktion och med mindre konkurrenskraftiga strukturer för framställning och handel med livsmedel.

För att garantera en grundläggande tillgång till livsmedel är det nödvändigt att bland annat uppmuntra jordbruksproduktion i fattigare länder. Samtidigt bör mer välmående länder uppmuntras att avsätta medel till utvecklingsbistånd till de fattigaste länderna och att engagera sig mer aktivt i biståndsorganisationer.

Europeiska unionen försöker att stävja stigande livsmedelspriser på olika sätt. Syftet med den senaste tidens reformer inom den gemensamma jordbrukspolitiken var att göra det europeiska jordbruket hållbarare och mer marknadsorienterat. Europeiska unionen har redan antagit kravet på arealuttag för 2008 och därigenom ökat andelen av åkermark avsedd för jordbruks- och livsmedelsproduktion inom Europeiska unionen. Det slutliga upphävandet av det här kravet och avskaffandet av bidrag för energigrödor föreslogs också som en del av översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Ansträngningarna för att främja forskning som stakar ut vägen för framställning av andra generationens biobränslen är också viktiga. Biprodukter som halm, flis och avfall i allmänhet skulle kunna användas vid framställning av biobränslen.

Dessutom är EU berett att avlägsna exportsubventionerna till 2013, som en del av förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen. I vilket fall som helst kommer frågan om jordbruksmarknadernas instabilitet att bli en av de huvudutmaningar som Europeiska unionens jordbruk och jordbrukspolitik står inför.

Med hänsyn till omfattningen av de möjliga konsekvenserna diskuterade Europeiska unionens råd (jordbruk och fiske) frågan om höga priser vid dess möte i april. Det är högst troligt att man kommer att diskutera det vidare vid framtida möten, och ministrar kommer också att ta upp problemet i andra rådskonstellationer.

Internationella organisationer som FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), Internationella jordbruksutvecklingsfonden, Världslivsmedelsprogrammet och andra organisationer gör också göra aktiva ansträngningar för att stävja de stigande livsmedelspriserna. Det slovenska ordförandeskapet kommer att delta i den internationella konferensen om global livsmedelsförsörjning och de utmaningar som klimatförändringar och biobränsle utgör, som kommer att hållas i början på juni i Rom under överinseende av FAO.

Avslutningsvis är de stigande livsmedelspriserna ett globalt problem och behöver därför tas upp med tillbörlig hänsyn och med ökade ansträngningar inom alla berörda områden. Vårt mål är att återinföra stabila marknadspriser.

(Applåder)

   Joseph Daul , för PPE-DE-gruppen. − (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag välkomnar er rapport. Ni har helt rätt, i synnerhet vad gäller Afrika. PPE-DE-gruppen är mycket oroad över den brist på livsmedel som påverkar åtskilliga fattiga länder runtom i världen, men också över den betydande ökningen av kostnaden för konsumenternas shoppingvagnar i Europa. Vi hör inte tillräckligt om detta.

Först och främst kräver livsmedelskrisen akuta åtgärder för att hjälpa befolkningar som svälter. I detta avseende välkomnar jag frigörandet av medel till Världslivsmedelsprogrammet. Dessa åtgärder kommer dock, hur positiva de än är, bara att avhjälpa problemet tillfälligt. I verkligheten är det jordbruket i världen som måste genomgå en genomgripande strukturreform. Livsmedelskrisen utgör en möjlighet att föra en djupgående diskussion om den ställning som vi vill att livsmedel och jordbruk ska ha inom världsekonomin och den europeiska ekonomin.

I dag är vi i Europa i högre grad än någonsin medvetna om att vi behöver jordbruket för att livsmedelssäkerheten ska kunna garanteras. Vi måste uppmuntra jordbruksutvecklingen i dessa länder för att möta den ökade efterfrågan från tillväxtekonomierna. Den stora utmaningen för fattiga länder är självförsörjningen vad gäller livsmedel, och därför måste vi hjälpa dem att etablera jordbruk som är ekonomiskt livskraftigt.

Frysandet av produktion i Europa är inte längre lämpligt, som ni påpekade. När det gäller antalet konsumtionsdagar har EU:s spannmålsreserv halverats sedan 2005 och skulle bara räcka i en månad om det skulle uppstå en kris. Det skulle inte räcka att importera, eftersom många tredjeländer brukar behålla produktionen för den inhemska marknaden. Det gör de rätt i. Råvaror har blivit föremål för spekulation. Ett ton vete kan säljas flera gånger innan det kommer till kvarnen.

Många människor anser att det är agrobränslen som bör klandras för den befintliga livsmedelskrisen. Detta är långt ifrån sant. De utgör bara 2 procent av den nuvarande jordbruksproduktionen i Europa. Jag vill tala om att jag inte vill försvara den lobbyverksamhet som förespråkar jordbrukskemikalier, men vi borde inte ge upp med en gång. Vi borde hålla fast vid dessa 2 procent, så att Europa också involveras i utvecklingen av jordbrukskemikalier inför framtiden.

Vi måste övergå till växtarter som är motståndskraftiga mot de nya utmaningar som följer av klimatförändringar och den ökande bristen på vattenresurser. För att detta ska bli möjligt måste vi investera i jordbruksforskning och reflektera på ett realistiskt och ansvarsfullt sätt, och då menar jag verkligen reflektera, över frågan om genmodifierade grödor. Vi måste se klart på detta. Hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken är det perfekta tillfället att inleda en verklig debatt om Europas jordbruks- och livsmedelspolitik.

Minns ni den gamla amerikanska politiken? Två heliga politiska områden som ingen kunde röra, försvar och livsmedelssäkerhet. Det var vad kongressen sa. Vi bör sluta förespråka förenklade och rent ekonomiska lösningar som inte ger långsiktiga lösningar på den nuvarande krisen. Vi bör också erkänna att svaret på livsmedelsproblemet inte kan vara annat än globalt. Europa måste finna lösningar i samarbete med internationella organisationer som exempelvis Världsbanken, Internationella valutafonden och, naturligtvis, WTO. Vi måste finna ett sätt att begränsa de skadliga effekterna av finansiella spekulationer när befolkningar drabbas av svält. Vissa länder har betydande reserver som de fortsätter att begränsa till export. Spekulanter spelar med hela befolkningars liv som insats. Vi måste göra allt vi kan för att undertrycka dessa fenomen och underlätta handeln.

Slutligen måste det göras en utredning om varför prisökningen är så stor när jordbruksråvarorna bara utgör en mycket liten andel av det totala priset på bearbetade livsmedel. Ansvaret är ännu inte tydligt definierat, och det verkar inte som att alla förlorar på livsmedelskrisen.

Vi måste ta tag i saker och ting. Vi måste genomföra de olika undersökningar som krävs så att ingen kan gynnas på bekostnad av de fattigaste länderna i världen eller Europas mest missgynnade medborgare.

   Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Min grupp har begärt denna debatt, eftersom vi anser att åtgärder snabbt måste vidtas. Kommissionsledamot Louis Michel har kortfattat och på ett bra sätt angett vad kommissionen kan göra omedelbart. Vi har också begärt denna debatt eftersom vi vill diskutera de grundläggande principerna bakom livsmedelsprisernas utveckling och konsekvenserna av den.

Det finns många förklaringar. Världens befolkning ökar; omfattningen av den odlingsbara marken är begränsad; levnadsstandarden – och därmed möjligheterna att köpa och konsumera livsmedel – ökar i många delar av världen. Det är i sig en positiv utveckling. Köttkonsumtionen i Kina ökar exempelvis snabbt. Det leder dock till att den tillgängliga mängden minskar i ett globalt perspektiv. Ökningen av energipriserna och de allt mer omfattande politiska målen – däribland våra politiska mål med avseende på klimatet, till exempel att det blir mer attraktivt att producera biobränslen – allt detta leder till de resultat som Joseph Daul just har beskrivit.

Dessa förklaringar känner vi alla till. Jag skulle dock vilja ta upp en fråga som jag anser inte nämns så ofta som den borde. Mina ledamotskolleger kommer att gå in mer detaljerat på de frågor som jag just har beskrivit, men jag vill ta upp en fråga under debatten som vi inte talar om alls och som jag anser är mycket viktig i krisen, och det är att de stora värdepappersfonderna som har tagit makten över alla delar av ekonomin och som flyttar hundratals miljarder dollar runt världen varje dag – dessa värdepappersfonder, hedgefonderna, har tagit makten över livsmedelssektorn.

Min avsikt är inte att kritisera de människor som har bedrivit internationell handel med varor under de senaste 140 åren. Det är helt normalt, men det som händer nu är inte längre normalt, och det är att enorma belopp satsas på prisökningar på livsmedel och ett intensivt spelande pågår. Det betyder att bankerna i Europa råder sina kunder att ”satsa stort på prisökningar på livsmedel så att ni kan göra vinster på era investeringar”. Det innebär att man ser till att ”skapa brist på livsmedel så att priserna stiger, och då kan ni göra en vinst”. Det vi ser är inget annat än ”casinokapitalism”, och det är ett bekymmer för oss alla på alla nivåer. Denna kapitalism flyttar stolen till de bord där världens fattiga sitter. Det är den verkligt moraliska skandalen bakom krisen, och det är därför vi vill diskutera den i detta forum.

Mer än någonsin är krisen goda skäl till varför det är nödvändigt med internationell kontroll av finansmarknaderna. Jag kan leva med att stora vinster görs på några få sekunder inom vilket område som helst, inom handeln med guld till exempel, men inte när det gäller livsmedel till stora delar av världens befolkning. Det är extremt omoraliskt, och det bör inte underskattas i denna debatt.

Vi måste nu diskutera vilka omedelbara konsekvenser detta har för oss. Vilka följder har det för reformen av politiken för marknaden för jordbruksprodukter här i Europa? Vilken roll har vår egen politik för exportsubventioner? Bidrar vi och våra exportörer till livsmedelsbrist på grund av att jordbruket i världens drabbade regioner inte kan utvecklas tillräckligt på egen hand? Vilket är vårt svar på frågan om större tillgång till bioenergi? Måste det automatiskt leda till brist på och begränsad produktion av livsmedel? Eller kommer det under den kommande generationen att ske en teknisk utveckling på området för biokemi – Joseph Daul har rätt här – som kan leda till att vi inte längre endast behöver använda mark som hittills har använts till att producera livsmedel?

Vi måste överväga alla dessa frågor, men de får inte distrahera oss från att tänka på en sak, nämligen att vi inte kan tillåta ett finansieringssystem som går upp i sömmarna och leder till hunger i världen bara för att några få kapitalister ska kunna göra allt större vinster.

(Applåder)

   Graham Watson, för ALDE-gruppen. − (FR) Herr talman! Kommissionsledamot Louis Michel talade för kommissionen, men istället för rådet. Han har lyckligtvis mycket stor erfarenhet från båda institutionerna, vilket är till vår fördel.

(EN) Herr talman! Under det senaste året har vi sett häpnadsväckande prishöjningar på nödvändiga livsmedel, vilket lett till att 100 miljoner människor håller på att drivas in i fattigdom och hundratusentals riskerar att svälta. Hotet är så allvarligt att det kommer att upphäva alla framsteg mot att halvera fattigdomen i världen senast 2015.

Europa har snabbt fått en högre levnadsstandard, så snabbt att till och med min generation i Europa kan minnas trädgårdar där nästan inget växte utom de små barnens hunger. Vi i vår privilegerade ställning får inte bara passivt stå bredvid och titta på hur katastrofen breder ut sig. Vi måste ge mer pengar till Världslivsmedelsprogrammet nu, så att det kan förse de nödlidande med livsmedel, och min grupp välkomnar kommissionens åtagande för detta.

Många skyller på biobränslena. FN:s särskilde rapportör har faktiskt sagt att biobränslen är ”ett brott mot mänskligheten”. Men det finns många olika skäl till de prishöjningar som nyligen ägt rum, och det måste vara svaret från världssamfundet.

Det faktum att världens befolkning växer, att dåliga odlingsförhållanden råder p.g.a. klimatförändringarna, att jordbruksmark omvandlats till industrimark, att omoralisk varuspekulation pågår och att matvanorna har förändrats har tillsammans bidragit till den aktuella krisen. Köttkonsumtionen i Kina har exempelvis ökat från 20 kg per capita 1980 till 50 kg per capita 2007, och om det för varje kilo kött krävs 2 000 kvadratmeter mark och 13 000 liter vatten, medan samma näringsinnehåll finns i soja för vilket det krävs 1 procent av den mark och det vatten som används, då börjar vi förstå att problemet är komplicerat.

Den allra värsta brottslingen är snedvridningen av marknaden, som driver jordbrukarna in i en fattigdomscykel och i föga utsträckning uppmuntrar dem att öka livsmedelsproduktionen. De omfattande standarderna för ursprung och tillverkning som skrivits in i Europeiska unionens förslag om biobränslen försäkrar Europa effektivt mot icke-hållbar användning. Istället för att använda biobränslen som en syndabock måste vi därför övergå till att upphöra med jordbruksprotektionismen och exportera restriktioner. Vi måste istället stärka utvecklingen av jordbruket i de fattigaste länderna och se till att Doharundan blir framgångsrik och främjar fri, rättvis och hållbar handel med jordbruksprodukter på global nivå.

Det är den gemensamma jordbrukspolitiken, inte de europeiska biobränslena, som är orsaken till problemet, och det är reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken, inte att ge upp mål beträffande biobränslen, som är lösningen.

Vi måste också använda vår kollektiva kraft för att se till att klimatförändringarna och kriterier för hållbarhet integreras med handelspolitiken. Sanningen är att vi har råd att förse världen med livsmedel, och som Dominique Strauss-Kahn har sagt: ”Globalt samarbete kan ge den makroekonomiska ram och de drivkrafter som behövs för att ta itu med problemet.”

Min grupp anser att med rätt politisk vilja och rätt internationellt samarbete kan globalisering vara lösningen, inte problemet. Det är upp till Europeiska unionen att gå i bräschen för detta.

   Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill bara säga att jag inte ska analysera skälen till varför vi är där vi är. Skälen till varför världen lider eller kommer att lida av stor brist på livsmedel har dokumenterats väl av många här. Det kommer dock att vara en utmaning för oss att försöka utrota hungern i världen senast 2015. Jag anser att vi har en stor utmaning framför oss här nu.

Detta är ett globalt problem, och det behöver en global lösning. Vi har hanterat andra problem, och vi har försökt att lösa andra problem på den nivån som exempelvis den globala uppvärmningen. Jag anser att det enda sätt som vi kan ta itu med detta problem på är genom att finna en global lösning.

Som man redan har sagt finns det många skäl – ökad befolkning – och, ja, jag tror att det är viktigt att vi omedelbart ökar biståndet. Men vi måste söka en mer långsiktig lösning, försöka ta reda på precis varför livsmedelsmarknaden har blivit just så här. Som jag har sagt har många skäl redan räknats upp, men jag tror att vi måste söka efter en mer långsiktig lösning, och jag tror att vi har den politiska viljan till det här i Europaparlamentet.

Den organisation som vi bör uppmuntra att göra mer i denna fråga är FN. FN bör sammankalla till en konferens om den situation som råder, och vi bör på alla sätt uppmuntra FN att göra detta. Det är det enda sättet att försöka göra detta, eftersom folk säger att orsaken kanske är hedgefonderna, eller att människor spekulerar, eller torkan eller vad det nu kan vara för skäl, men jag tror att vi måste samla alla våra resurser och all vår politiska vilja över hela världen för att försöka lösa detta problem under de kommande åren, eftersom det är ett mycket allvarligt problem, särskilt för de fattiga människorna runtom i världen.

   Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Under många år och årtionden tillbaka hade vi katastrofalt låga priser på jordbruksprodukter, och det var nödvändigt och brådskande att jordbrukspriserna steg världen över. Det är en mycket bra utveckling, eftersom prisnivån var lägre än produktionskostnaderna för ekologiskt och småskaligt jordbruk, och det har förstört försörjningsmöjligheterna för hundratals miljoner jordbrukare, inte bara i tredje världen, utan också här i Europeiska unionen.

Om detta, som Martin Schulz säger, underblåses av spekulation, så beror det på att vi nu, efter det att Europeiska unionen har avskaffat exportsubventionerna och minskat bidragen, har något som mer liknar en interventionsmekanism, där livsmedel och foder kopplas samman med oljepriset, eftersom vi börjar att göra bensin av livsmedel och foder. Detta främjar spekulation, eftersom möjligheten och nödvändigheten av att transportera föda ökar.

Europeiska unionen är världens största importör av livsmedel och foder, vilket innebär att vi har överskott och att den mekanism genom vilken vi omvandlar importen – som uppgår till 50 miljoner ton spannmålsenheter och köps in nästan under fattigdomsgränsen från länder i tredje världen – till livsmedel, som sedan dumpas och exporteras för miljarder och säljs till underpris på regionala marknader i länder i tredje världen, slutligen har förstört det småskaliga jordbruket och självhushållsjordbruk.

Vi måste därför se detta som en möjlighet. Det betyder inte att jag anser att biobränsle är roten till det onda, eftersom energibalansen är negativ och det ger upphov till spekulation, men vi måste försöka omvandla material som faktiskt finns tillgängligt, som avfall exempelvis, till energi. För att gå rakt på sak säger jag att vi måste göra guld av skit istället för att tro att vi kan konkurrera med livsmedel för människor. Det är inte möjligt för alla människor i världen att få fulla bensintankar och fulla tallrikar som enbart kommer från de växter som odlas. Det kanske är möjligt i Europa, eftersom vi är tillräckligt rika för att köpa dessa produkter och spannmålsskördar till oss själva, men resten av världen skulle få svälta.

Jag skulle vilja avsluta med att presentera ytterligare en tanke. Det finns 850 miljoner människor som svälter, och dessa 850 miljoner svalt redan när prisnivån var katastrofalt låg. Det som nu har hänt är att medelklassens köpkraft i länderna i tredje världen har minskat, så att dessa människor har svårt att köpa andra konsumentprodukter. Detta är ett hinder för Världsbankens och Internationella valutafondens strategi. Människor ropar nu efter mer pengar, men de 850 miljoner människor som svälter behövde de pengarna redan tidigare.

   Luisa Morgantini, för GUE/NGL-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Livsmedel är en rättighet och borde därför inte endast vara föremål för marknadsregler och finansiell spekulation. Det vi ser är en kris och protester som påminner oss om upploppen för mat och människor som dog för att de var hungriga.

Orsakerna är många, och de har redan nämnts: prishöjningarna på olja, subventioner för produktion av biobränsle, dåligt väder, den ökade köttkonsumtionen, framtida spekulationer om livsmedel. Vilket ansvar har vi? Jean Ziegler sammanfattar problemet när han säger att globaliseringen har monopol på världens rika. De multinationella företagen är ansvariga för det strukturella våldet. De har byggt en orättvis och fasansfull värld. Vi måste få ett slut på allt det här, säger han. Vill vi lyssna på honom?

Förutom WTO:s bestämmelser har Europeiska unionen valt en gemensam jordbrukspolitik med subventioner som, trots att den en gång föreföll olämplig, nu visar sig vara destruktiv för den internationella jämvikten. Tillämpningen av kvoter för vår spannmålsproduktion, liksom åtgärder för att lägga mark i träda, bär också ansvar för den situation som vi ser idag.

Låt oss se upp för de lättvindiga uppmaningarna från lobbygrupper som är för genmodifierade organismer och som lovar att hungern i världen ska försvinna, men som är en kortlivad genväg som istället skulle orsaka enorma skador. Den brittiska lagstiftningen har beskrivits som helt galen som, trots att den kanske leder till mindre föroreningar, helt säkert innehåller biobränslekvoter som inte förhindrar att de naturliga livsmiljöerna förstörs.

Bland de eventuella åtgärderna vill jag stödja Jean Zieglers förslag om ett femårigt moratorium för produktion av biobränslen. Vi måste hålla det löfte vi ingick om att halvera antalet människor som svälter ihjäl före 2015, och Louis Michel har rätt: Att öka de finansiella anslagen till Världslivsmedelsprogrammet är inte lösningen, även om det är vår plikt, och vi välkomnar katastrofpaketet och de 10 miljoner US-dollar som Haiti fått i bidrag.

Beträffande finansieringen av Afrikas jordbruk, som vi redan fått kännedom om, gläder det mig att höra Louis Michel som, om jag har förstått honom rätt, säger att anslaget kommer att gå till mindre producenter och därför kommer att vara till hjälp för självhushållsjordbruken, vilket bidrar till att övervinna krisen särskilt för de fattigaste, och inte till multinationella företag som ägnar sig åt export, vilket faktiskt leder till att länder blir allt fattigare och mer beroende av import.

   Graham Booth, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! EU har beslutat att vi nu kan odla bränsle och säger till utvecklingsländerna att de istället för att odla livsmedel bör de odla bränsle så att EU kan fortsätta att köra sina limousiner. Sedan jag blev ledamot av Europaparlamentet kan jag inte komma ihåg någon fråga som har lett till en sådan ström av brev som frågan om biobränslen. Jag har fått över hundra uppmaningar om att rösta emot kommissionens mål beträffande förnybara energikällor.

Jag har inte behövt särskilt mycket övertalning, för i egenskap av parlamentsledamot för UKIP röstar jag i alla fall nej till alla påbud om EU-mål för mitt land. Men i detta fall är jag glad över att rösta nej, eftersom rusningen efter biobränslen, en viktig del av kommissionens strategi, är ett huvudskäl till de plötsliga prisökningarna på livsmedel runt om i världen.

Den brittiska regeringens rådgivare professor John Beddington har sagt att det finns stora problem med att biobränslen inte är hållbara. Han har rätt. Vi har blivit så besatta av den globala uppvärmningen att vi har glömt att se den verkliga elefanten i rummet – den globala livsmedelskrisen. För jordbrukare i Afrika exempelvis finns det nu mindre mark tillgänglig för att odla livsmedel, därför att många människor odlar bränslen istället. Det leder också till att regnskogar förstörs, vilket har förödande konsekvenser. Mindre mark för livsmedel betyder mindre mängd livsmedel, men ökad tillgång på människor, vilket oundvikligen innebär att livsmedelspriserna ökar. Runt om i världen, och särskilt i Europa, har livsmedelspriserna stigit betydligt snabbare än inflationen.

EU är stolt över att vara föregångare på miljöområdet. Kommer EU att också vara en föregångare när det gäller att erkänna att biobränslen inte är lösningen? Biobränslen gör att priserna ökar i varukorgarna runt om i världen. Vi i väst kommer att sucka och bita ihop tänderna, men i utvecklingsländerna är det en fråga om liv eller död. EU har aldrig varit en vän till tredje världen. Stora fabriksfartyg har tömt havet vid Västafrika på fisk. Dumpning av subventionerade jordbruksöverskott har förstört vinstmarginalen för många av deras jordbrukare, och nu när deras befolkning växer används deras mark till att hålla våra bilar på vägen istället för att ge mat åt deras egen befolkning.

Våldsamma upplopp för att få mat har redan ägt rum då desperata hungriga människor har attackerat spannmålssilor och livsmedelsaffärer. I några länder finns det trupper på gatorna för att skydda det som finns kvar av livsmedlen. Risken för väpnade konflikter mellan och inom stater har ökat kraftigt på grund av EU:s politik – så går det när EU ska bevara freden. Vad är till mest nytta för en bybo i Afrika? En full bensintank eller en full mage? Lyssna till sunt förnuft och ändra er politik rörande biobränslen omedelbart.

   Peter Baco (NI). – (SK) Stigande livsmedelspriser orsakas av den aktuella instabiliteten på jordbruksmarknaderna, som också i vanliga fall är instabila. Jordbrukspolitikens huvuduppgift har därför alltid varit, och är fortfarande, att undanröja denna instabilitet.

Vi bör komma ihåg historien i Bibeln om de sju feta korna och de sju magra korna. För tusentals år sedan kunde samhället redan organisera jordbruksmarknaderna och förhindra fluktuationer på marknaderna och ge Egypten förhållanden som gav välstånd medan andra samhällen led av hungersnöd och krig p.g.a. brist på livsmedel.

Under sin historia har mänskligheten i stor utsträckning utvecklats genom varje samhälles förmåga att acceptera att jordbrukspolitiken måste prioriteras. De strider som vi nu bevittnar inom WTO, vilka är inriktade på den militära politiken och kontrollpolitiken eller nationella kommersiella och ekonomiska intressen, bekräftar tyvärr att dagens jordbrukspolitik har helt andra prioriteringar.

Att garantera stabilitet på jordbruksmarknaderna måste därför bli en prioritering för WTO om någon nationell politik, däribland vår gemensamma jordbrukspolitik, ska få någon betydelse. Annars piskar vi en död häst och kommer att fortsätta med det tills en världsomfattande livsmedelskris gör att vi måste vidta radikala åtgärder, vilket naturligtvis kommer att drabba bönderna och allmänheten, men gynna dem som spekulerar. Det viktigaste är därför att ha modet att ta tjuren vid hornen.

   Mairead McGuinness (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag anser att detta är en av de viktigaste debatterna vi haft här i parlamentet under min tid här. Jag skulle dock vilja be alla att vänta med att uttrycka sina fixa idéer, missuppfattningar och kanske sina åsikter. Att bråka om den gemensamma jordbrukspolitiken – att klå upp varandra för vad vi åstadkommit – kommer nämligen inte att lösa problemet.

Ingen trodde att vi skulle befinna oss här – ingen av experterna i kommissionen förutsåg att livsmedelssäkerheten skulle bli ett problem, ingen av de stora politiska ledarna har någonsin talat om det – men plötsligt betalar européerna mer för livsmedel, och de är förskräckta. Ja, kanske är det bra att vi har kommit till detta stadium idag, för kanske kan vi med denna kunskap verkligen beakta behoven bland de allra fattigaste människorna i världen, som just nu blir uppskörtade för att få mat.

Jag vill lägga fram några förslag, till att börja med på europeisk nivå, vilka kanske skrämmer några av dem som redan har talat. Priserna på varor ökar visserligen, men jag ber er att tänka på att även produktionskostnaderna ökar. Jordbrukarna använder bränsle och energi för att odla livsmedel, och deras kostnader stiger. Jordbrukarna kommer endast att öka produktionen om de går med vinst, och här har vi verkligen ett problem. Se på priserna på gödsel och vart trenden går. Klimatförändringarna – vi har faktiskt minskat livsmedelsproduktionen på grund av dem. Vi kan inte få både och.

Men låt mig gå till utvecklingsländerna. Jag har vid andra tillfällen – inte i detta sammanhang, men vid andra tillfällen – sagt att Afrika behöver en gemensam jordbrukspolitik. Det var så Europa utvecklade sin bas för livsmedelsproduktionen – det var så vi fick mat – och vi måste erkänna, vilket man också gjort här i parlamentet idag, att vi inte har investerat tillräckligt i jordbruksforskning, utveckling och rådgivning.

Jag repeterar vad jag vill säga: Det är en bra dag om de höga livsmedelspriserna i Europa får oss att inse att vi måste investera i det som verkligen är grundläggande för vår civilisation, nämligen livsmedelsproduktionen, och först och främst måste vi ta hand om utvecklingsländerna. Om jag alltså kommer hit och är upprörd över det tillstånd vi hamnat i, så kommer jag också hit med förhoppning om att vi till slut kanske gör något och tar frågan om den globala livsmedelssäkerheten på allvar. Men klaga inte på den gemensamma jordbrukspolitiken!

   Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Flera objektiva faktorer bidrar till eller orsakar prisökningarna. Det finns också spekulation, som Martin Schulz har förklarat i detalj. Innebär allt detta att vi är hjälplösa, att allt vi kan göra är att sitta och titta på? Jag tror inte det. Kommissionsledamoten och företrädarna för rådets ordförandeskap har nämnt vissa punkter. Jag vill nu uppmana er, herr kommissionsledamot och era kolleger i kommissionen, att utarbeta en övergripande plan under de kommande veckorna om vilka svar vi kan ge, eftersom medborgarna – både i världen och i Europa – vill ha svar på frågan om vad vi kan göra och vad vi inte kan göra.

En punkt är utvecklingen av ett framgångsrikt och hållbart jordbruk. Det är en central aspekt. Jag vill inte upprepa det som redan har sagts, utan bara lägga till en kort kommentar. Vi var nyligen i Kosovo, där det finns många markområden där vi i Europeiska unionen inte har gjort något för att hjälpa de fattiga människorna där att utveckla ett lämpligt jordbruk. Vi måste därför göra mer i vår egen region – i Balkan, Ukraina och i andra länder – för att främja utvecklingen av ett hållbart jordbruk.

För det andra kan vi inte bara säga ”jaha, priserna går upp, och det är allt som går att göra”, för vi vet vilka som är värst drabbade. Vi vet att ju fattigare människor är, ju större del av sin inkomst måste de lägga på livsmedel, och att de drabbas på ett mer allvarligt sätt. Vi måste därför ge tydliga signaler om att vi är medvetna om betydelsen av fördelning och social välfärd, på så sätt att när lönerna höjs, och särskilt när pensionerna höjs, ska de särskilt ge stöd åt de lägre inkomstgrupperna här i Europa. Naturligtvis måste vi också stödja människor med låga inkomster i hela världen.

Vi måste också påpeka att trots att det råder social oro, så bemöter man hungersnöd och brister naturligtvis mycket bättre i demokratiska länder. Utvecklingen av demokrati är i alla länder, men särskilt i tredje världen, en viktig aspekt för att motverka sådana umbäranden.

För det fjärde – och som redan har nämnts – har vi konsekvenserna av spekulation. Betyder detta då att vi inte kan göra något? Kan inte Europa, kanske inom ramen får FN:s utvecklingsprogram (UNDP), Världsbanken etc. vara proaktivt så att vi genom att på lämpligt sätt lägga upp och frigöra lager åtminstone delvis kunde mildra effekterna av spekulation? Vi kan inte säga ”ja, ja, det är så spekulation fungerar”, utan vi måste se vad vi kan göra på detta område. Kanske samma sak gäller olja och gas. Det finns mycket att göra på det området också.

När det gäller våra energipolitiska mål får vi inte kasta ut barnet med badvattnet. Det är helt sant att det finns överdrivna förväntningar, särskilt beträffande de första teknikerna som utvecklades. Men det är just där vi måste öka forskningen inom energiområdet, så att den leder till en andra och tredje teknik – jag instämmer helt och fullt – och särskilt beträffande användningen av biomassa och andra råmaterial som inte har den skadliga omflyttningseffekt som nu är fallet. Också på det här området måste kommissionen fundera på detta tillsammans med oss, och inte överge målen, utan snarare justera dem.

Slutligen vill jag upprepa mitt tydliga och bestämda budskap: Låt oss hjälpa de allra fattigaste – över hela världen, men också i Europa – att få tillgång till mer hälsosamma livsmedel, trots den svåra situationen. Det är vårt viktiga socialdemokratiska mål.

   Thierry Cornillet (ALDE). − (FR) Herr talman! Andra talare har här idag debatterat frågan länge, men det är bättre att vi upprepar oss än att vi säger emot varandra.

Om man har en dollar om dagen att leva på och det kostar 75 cent att äta sig mätt, och detta sedan ökar med 40 procent, då har man ingenstans att ta vägen. Man kan inte omfördela sina kostnader, så man minskar sin matranson, man slutar att skicka barnen till skolan, eftersom den kostar pengar och man prioriterar att ge dem mat, och sedan får man alla de förväntade sociala problem som blir följden.

Det vi ser är människans problem på individuell nivå. Orsakerna har i stort sett framkommit. Jag anser att vi bör avstå ifrån att göra ideologiska tolkningar av dessa fall, eftersom det inte bara finns en tolkning. Tydligen kan biobränslen vara en orsak, men som Joseph Daul sa motsvarar det 2 procent av produktionen och 1 procent av markytan, så vi borde sluta att överskatta detta.

Klimatförändringarna är inte nödvändigtvis skadliga överallt, även om konsekvenserna är katastrofala i vissa länder. Beträffande de ändrade matvanorna anser jag att det faktum att en del av världens befolkning äter bättre är ganska goda nyheter. Vad gäller spekulation anser jag att vi naturligtvis måste hitta ett sätt att hindra västerländska kapitalister att tjäna pengar som borde gå till risodlarna i Vietnam.

Frågan rörande pengar kommer att lösas. Vi kommer naturligtvis att finna de 315 miljoner euro som behöver läggas till de 2,9 miljarder euro som finns i Världslivsmedelsprogrammet. Men den verkliga lösningen finns, som kommissionsledamoten har sagt i rapporten, i produktionsfrågorna. Vi måste förbättra jordbruket, öka produktiviteten, särskilt i Afrika, vilket naturligtvis kräver investeringar i hybridforskning, och vi borde sluta att se genmodifierade produkter som monster, eftersom de kan vara en del av lösningen.

Vi måste investera i utbildning. René Dumont har sagt ”ge en människa en fisk, och du ger honom mat som räcker för en dag. Lär en människa hur man fiskar, och du ger honom mat som räcker hela livet.” Jag anser att det gäller också här. Vi måste framför allt investera i infrastruktur, eftersom förbättring av jordbruket innebär att man måste förbättra konstbevattning och transporter och göra det möjligt för en produkt att skickas från punkt A och säljas vid punkt B, och vi måste förbättra lagringen och kylkedjan om vi vill exportera denna produkt.

Alla måste agera, inte bara humanitära resurser. Alla stödåtgärder – IMF, Världsbanken, Afrikanska utvecklingsbanken (ADB) osv. – måste mobiliseras för att se till att jordbruket åter kommer i centrum för utvecklingsstrategin. Det är också en möjlighet för oss att tänka om när det gäller livsmedelsäkerheten i det humanitära biståndet. Låt oss vara ödmjuka nog att erkänna att åratal av humanitärt bistånd inte har minskat beroendet. Vi måste ifrågasätta det humanitära biståndet för att lätta våra samveten. Det här är inte rätt tillfälle för ideologiska tolkningar. Låt oss studera de yttre orsakerna, befolkningstätheten, naturkatastrofer, människors död p.g.a. hiv och aids, och, vilket är ännu viktigare, sambanden mellan bristfälligt styre och humanitära konsekvenser.

   Janusz Wojciechowski (UEN). – (PL) Herr talman! Det är inte så länge sedan Europeiska unionens största bekymmer var överproduktionen av livsmedel och våra debatter huvudsakligen var inriktade på hur vi skulle producera mindre livsmedel. Att avveckla subventioner till produktion, ta bort exportbidrag och behålla produktionskvoter bidrog till att begränsa potentialen för Europas jordbruk.

Verkligheten bekräftade denna politik. De första tecknen på en livsmedelskris kom snabbare än någon hade kunnat vänta sig. Livsmedlen blir allt dyrare, vi har allt mindre egna livsmedel och importen blir allt dyrare och allt mindre säker. Detta är i stora drag konsekvenserna av den politik som bygger på att övertala jordbruket att producera mindre.

Vi måste radikalt ändra vår syn på jordbrukspolitiken. Vi måste erkänna att jordbruket är en av grundpelarna för Europas säkerhet. Tillsammans med fysisk säkerhet och energisäkerhet är livsmedelssäkerhet en grundpelare för säkerheten, vilken är viktig både för människor, stater och varje individ. Låt oss sluta leka med jordbruket. Låt oss erkänna att den är en grundpelare för vår säkerhet, och låt oss följa upp det genom att stödja jordbruket, så att Europas livsmedelssäkerhet garanteras och så att livsmedel blir tillgängliga för alla.

   Claude Turmes (Verts/ALE). – (EN) Herr talman! Biobränslen är inte den främsta orsaken bakom krisen, men att öka produktionen av ineffektiva biobränslen av första generationen vid ett sådant tillfälle är inte något bra politiskt val, så 10 procent obligatoriska biobränslen är ett dåligt politiskt val.

Vi bör påminna oss om var det kommer ifrån. Det var kompromissen från bilindustrin för att kommissionen skulle bli mindre ambitiös beträffande bilars effektivitet och för att köpa eller kompensera denna mindre ambitiösa politik med högre mål för biobränslen. Det är att vidmakthålla en myt när vi i en värld där miljoner kinesiska och indiska ungdomar drömmer om att ha bil säger att man kan fortsätta att bygga stora limousiner och driva dem med biobränslen.

Det är faktiskt inte möjligt på en planet som har begränsade resurser, så jag uppmanar kommissionen att tänka om i denna fråga. Var mer ambitiös när det gäller bilarnas effektivitet. Vi måste gå ifrån en endimensionell politik för biobränslen till en holistisk politik för energi från biomassa och koncentrera biomassan till där den är mest effektiv, och det är inom el- och värmeproduktionen. Det är förresten billigare än att använda biobränslen som är ineffektiva.

   Dimitrios Papadimoulis (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Enligt FN hotar en verklig flodvåg med höga priser mer än 40 länder och 100 miljoner människor att drabbas av svält. Herrar kommissionsledamöter och rådsmedlemmar! Denna våg ökar också inflationen för de fattiga i EU i betydligt snabbare takt än den allmänna inflationen. Ni måste därför övergå från att göra upptäckter till att samordna det offentliga ingripandet. Vi är inte någon teoretisk institution, vars ansvar endast är att göra analyser. Samordnade åtgärder måste vidtas, och det på europeisk nivå. FN:s säkerhetsråd måste också sammankallas snarast.

Ni måste upphöra med att ständigt undervärdera den gemensamma jordbrukspolitiken. Ni borde ändra er politik rörande biobränslen och bidra till att se till att livsmedelspriserna inte längre ska vara underkastade den okontrollerade marknaden och vinstintressena.

   Koenraad Dillen (NI). – (NL) Herr talman! Idag stod följande rubrik i den franska tidningen Le Monde: ”Du kan inte köpa så mycket mer för 1 euro.” Stigande livsmedelspriser, inflation och stigande oljepriser äter upp familjens budget. De sociala konsekvenserna av lågkonjunkturen blir allt mer kännbara. Analysen i Le Monde gäller utan tvivel andra medlemsstater också. En del talare har under den här debatten redan påpekat att man alltför ofta glömmer att problemet med köpkraften också är ett problem för Europa. Vi välkomnar alla solidariteten med tredje världen, också jag. Men som det gamla ordspråket lyder: Medmänsklighet börjar alltid hemma. Om vi glömmer det kommer det att finnas risk för att människorna i Europa återigen vänder ryggen till en politik som de inte förstår, särskilt om den inte heller är anpassad till dem.

Vi har alla hört det: kommissionen har kontroll över situationen. Kommissionen har anslagit hundratals miljoner till katastrofbistånd till de mest drabbade människorna. Vi kan bara applådera alla dessa handlingar som visar på god vilja, om det inte vore för att de återigen bekräftar den typiska europeiska sjukdomen Kurieren am Symptom [bota symtomet]. Jag vill ta tillfället i akt och bara påpeka två paradoxer. Kommissionen säger att den gör allt den kan för att sätta stopp för den minskade köpkraften. Hur förklarar man då för människorna i Europa att man vill behålla köpkraften när de är de enda som måste betala 200 euro per familj och år för en ambitiös klimatplan? På vilket sätt har ni för avsikt att utveckla biobränslen som uppfyller våra energikrav samtidigt som ni bekämpar livsmedelsbristen? Dessa frågor är bara två punkter i en stor debatt som uppmärksammas alltför lite.

   Andreas Schwab (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Diskussionen har verkligen redan gått framåt. Jag skulle därför vilja rikta in mig på två punkter. Jag anser att Martin Schulz har helt rätt när han påpekar att marknaderna – särskilt kapital- och investeringsmarknaderna – har reagerat mycket starkt på den ökande osäkerheten, inte bara efter den första bolånekrisen, inte bara i Europa under de senaste månaderna, och att många investerare därför har gått över till långsiktiga och mer pålitliga investeringar. Detta leder slutligen till verkligt dramatiska konsekvenser för konsumenterna i hela världen, eftersom bl.a. livsmedelspriserna också har skjutit i höjden till följd av detta.

Om vi tittar på råvarufonderna exempelvis kan vi konstatera att vissa råvarufonder har gjort upp till 30-procentiga vinster under de gångna åren. Vi kan dock naturligtvis inte anse att det är en rättvis värld, en hållbar politik, där vi för det första driver upp priserna, där kapitalmarknaden driver upp priserna på råvaror och livsmedel, och där vi sedan försöker skapa solidaritet med länderna i södra Afrika och Sydamerika för att sedan exportera lika dyra produkter dit.

Det är rätt att vi måste vädja till ECB och de internationella kapitalmarknaderna att göra allt de kan för att förbättra förtroendet för de befintliga konventionella investeringsmöjligheterna, så att investerarna hittar tillbaka till dessa strategier, till dessa investeringsmöjligheter. Tyvärr har inte Martin Schulz gett några indikationer för hur detta ska möjliggöras. Jag tror inte att vi är inkapabla till det, och att vi därför inte helt saknar möjligheter, men att vi framför allt måste skapa intrycket att Europeiska centralbanken spelar en central roll här.

Min andra punkt är att jag anser att vi också måste varna för oproportionerliga varningar. Prisökningarna på livsmedel är nu naturligtvis stora – det har vår ledamotskollega påpekat – och det har stor betydelse för Europas konsumenter och skapar stora nedskärningar i budgetarna. Men jag anser dock att det också är vår plikt att förespråka att man – några kolleger har också tagit upp detta – ska hantera olika typer av energikällor realistiskt här i parlamentet – om vi verkligen vill att vi ska ha dessa mål.

   Josep Borrell Fontelles (PSE). – (ES) Herr talman! Plötsligt har en finansiell kris och fastighetskris i norr och en livsmedelskris i söder uppvisat alla möjliga motsägelser rörande en avreglerad globalisering.

Plötsligt har marknaderna börjat spekulera i livsmedelsprodukter eftersom vinstmarginalerna är enorma. När priset på ris ökar från 400 US-dollar till 1 000 US-dollar på sju veckor kan inte någon mängd biobränsle motivera denna massiva prisuppgång. Detta är helt enkelt bara marknaden, den så heliga marknaden, som efter att ha spekulerat i bostäder och skuldsatt miljontals människor upp över öronen nu spekulerar i livsmedel eftersom det är här man kan tjäna pengar: 1 000 US-dollar för ett ton ris!

Det har inget att göra med ett rationellt strukturellt problem som kan motiveras med en ökad efterfrågan från kineserna eller minskad tillgång på grund av torka.

Världen behöver lite mindre marknad och lite mer reglering. Globaliseringen kan inte fortsätta att gå framåt genom slag som orsakar katastrofer som denna. Världen måste styras, och att styra globaliseringen innebär nu att bl.a. öka Afrikas kapacitet inom jordbruksproduktionen.

Som kommissionsledamoten helt riktigt sa kan inte en kontinent som Afrika importera livsmedel. Afrika måste bli självförsörjande, och för att uppnå det måste vi ändra politiken på många områden för att göra det möjligt för dem att utveckla sin produktivitet, att hjälpa dem att göra det de är bra på och kan göra, och det de skulle göra om inte förhållandena på marknaderna hindrade det – återigen marknaderna – som på jakt efter konkurrenskraft till vilket pris som helst har orsakat mängder av mänskliga tragedier.

Haiti importerar 80 procent av det ris landet konsumerar. För några år sedan var landet helt självförsörjande. Varför importerar Haiti plötsligt ris som produceras i Förenta staterna, vilket till stor del är subventionerat? Varför har vi satt detta land i en sådan extrem beroendesituation? Det är sant att biobränslen har orsakat prishöjningen på amerikanska spannmål. När 30 procent av produktionen omdirigeras kommer tydligen priserna att fluktuera.

Priset på vete har dock inte ändrats på grund av biobränslena. 1 procent kan inte orsaka dessa typer av förändringar. Vi kan inte stoppa den tekniska utvecklingen av det som nu är ett alternativ till flytande bränslen, och kanske det enda. Låt oss undvika överdrivna omläggningar, men låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet eller leta efter syndabockar för problem som inte har orsakats av tekniska förändringar eller variationer i efterfrågan, utan av spekulation som världen inte borde tillåta och som vi tillsammans med alla politiska krafter borde bekämpa.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN Vice talman

   Niels Busk (ALDE). – (DA) Herr talman! Sedan den gemensamma jordbrukspolitiken infördes 1957 har den försett oss med stora mängder livsmedel till rimliga priser. Konsumenterna ställs nu inför mycket stora prisökningar på bröd och mjölk på grund av stigande efterfrågan, särskilt p.g.a. att skördarna under flera år har varit mycket små runt om i världen. Människorna i Europa börjar nu att märka detta ekonomiskt, och för dem som har det mindre gott ställt ger detta redan upphov till svåra situationer. För de fattigaste utvecklingsländerna som är beroende av livsmedelsimport är situationen helt ohållbar. De höga priserna gynnar dock de utvecklingsländer som exporterar livsmedel, eftersom deras inkomster ökar.

Jag skulle vilja betona att vi bör skilja mellan bristande tillgång och höga priser. Bristande tillgång är något som vi borde ta på allvar och reagera emot. Men så länge en liter coca-cola kostar mer än en liter mjölk anser jag inte att mjölkpriset är orealistiskt högt. Världsbanken har dragit slutsatsen att efterfrågan på livsmedel kommer att öka med 60 procent under perioden fram till 2030, främst på grund av ökad efterfrågan från länder som exempelvis Kina och Indien, där efterfrågan på livsmedel ökar till följd av det ökade välståndet. Det bör också noteras att våra spannmålslager är de lägsta på 60 år – lagren är nu på en kritiskt låg nivå. Ytterligare en dålig skörd 2008 kan leda till en livsmedelsbrist som ingen trodde var möjlig.

Vi måste bedöma situationens allvar; vi behöver handeln, och vi behöver ta de chanser som vi får. Vi måste hitta den rätta balansen mellan de miljömässiga behoven och behovet av att producera tillräckligt med mat för att tillgodose efterfrågan. I detta sammanhang kan vi inte nå några framsteg om vi inte diskuterar bioteknik och bemöter kampanjen med farhågor för genetiskt modifierade livsmedel med objektiv information. Jag anser att bioteknik erbjuder många potentiella lösningar för den nuvarande situationen. Rädslan för genmodifierade organismer, som är så utbredd i Europa, leder till konsekvenser som är helt absurda. Istället för att importera foder i form av sojabönor och majs till våra djur matar vi dem med spannmålsprodukter som kunde användas till människoföda. Det faktum att man ger biobränslen skulden för prisökningarna på livsmedel måste också bero på bristande kunskaper om fakta, eftersom livsmedelsgrödor i allmänhet inte används till biobränsle i Europa.

Vi har tillgång till många bra redskap. Först och främst bör vi utnyttja jordbruksindustrin som är beredd att anta utmaningen. Vi borde utveckla jordbruksindustrin istället för att långsamt strypa den, vilket har varit fallet inom politiken de senaste åren. Vi bör behålla de miljömässiga fördelar som vi har uppnått, men vi har många möjligheter att behålla dessa fördelar och samtidigt öka produktionen. Genom politiska beslut fastställs exempelvis hur mycket gödsel vi bör tillföra ett sädesfält. Naturligtvis bör sakliga och objektiva överväganden få avgöra.

   Zdzisław Zbigniew Podkański (UEN). – (PL) Herr talman! Halvvägs in i detta århundrade kommer antalet människor på vår planet att överstiga 9 miljarder. Samtidigt som befolkningen växer kommer vi att få se en ökning av efterfrågan på livsmedel, som vi redan nu har brist på – och inte bara i tredje länder, utan också i europeiska länder. Europa och världen kan se fram emot en stor livsmedelskris.

Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik, som grundas på bestämmelser, förbud, kvoter och förbindelser, har inneburit att vissa stater vinner på en livsmedelskris medan andra förlorar. Endast några få EU-länder kommer att komma ur krisen som vinnare. Tyvärr kommer den övervägande majoriteten att förlora, däribland Polen – fram tills nyligen EU:s tredje största livsmedelsproducent, som tidigare kunde förse sin befolkning med mat två gånger om.

Livsmedelsbrist går hand i handske med högre kostnader. Enligt Världsbanken har priserna stigit med totalt 83 procent under de tre senaste åren. De stiger fortfarande och kommer att fortsätta att stiga.

Internationella valutafonden, Världsbanken och regeringarna i många länder vet att livsmedelsbristen hotar människors biologiska säkerhet. Efter interventioner från flera företrädare, däribland några från Polen, släppte Europeiska unionen 2 900 000 hektar mark som låg i träda till spannmålsproduktion och ökade mjölkkvoten med 2 procent. Detta löste dock inte problemet. EU:s närsynta jordbrukspolitik tillämpas fortfarande. Förädlingsföretag avvecklas, odlingsmark försvinner, träd planteras på jordbruksmark och många andra åtgärder vidtas som begränsar livsmedelsproduktionen.

Vem ska förse oss med nyttig, billig mat i framtiden? Det kommer säkert amerikanska producenter att göra, men de livsmedlen kommer inte att vara nyttiga eftersom de kommer att vara genmodifierade. Varför väntar vi då? Vi vet naturligtvis redan att EU:s jordbrukspolitik som tillämpas för att uppfylla vissa intressegruppers förväntningar är en väg som inte leder någonstans, eller rättare sagt, till att man förlorar den biologiska säkerheten i EU och till att situationen runt om i världen försämras. Vi behöver därför inte endast en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken, utan också en omförhandling av de fördrag som har ingåtts och en ny lösning för framtiden.

   Marie-Hélène Aubert (Verts/ALE). − (FR) Herr talman! Europeiska unionen, världssamfundet, IMF och Världsbanken kommer med varningar och samlar krafter, vilket är bra, med tanke på den pågående livsmedelskrisen. Men de beter sig som om de vore brandmän som är pyromaner.

Jag anser att vi måste se över den politik som vi har antagit i norr och söder under de senaste 20 åren: strukturella anpassningsplaner som genomförs av ledande internationella finansiella institutioner, vilka har undergrävt staters förmåga att organisera och reglera sin ekonomi, tillbakadragandet från och det bristande intresset för jordbruk som offentligt utvecklingsbistånd, avreglering, den plötsliga liberaliseringen av världshandeln och finansieringsströmmar som har lett till en form av ekologisk och social dumpning och spekulation. Det som gör att jag känner olust är att vi erbjuder rådgivning och rekommenderar lösningar, men inte riktigt har kritiserat det som gjordes under de föregående decennierna.

Istället för att tala om livsmedelssäkerhet bör vi låta de berörda länderna, särskilt i Afrika, utveckla sitt eget jordbruk, organisera sina egna regionala marknader och skydda dessa, ja, på något sätt skydda dem, precis som Europeiska unionen gjorde när den utvecklade sin gemensamma jordbrukspolitik. För att göra detta måste vi också lyssna mer till jordbruksorganisationerna i dessa länder, som vidtar åtgärder, har idéer, har enkla krav som kan stödjas med resurser, vilka inte nödvändigtvis är fråga om utpressning. Låt oss först och främst börja lyssna till gräsrötterna som föreslår en rad initiativ som förtjänar att uppmuntras och stödjas, särskilt av Europeiska unionen.

   Diamanto Manolakou (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! Ju hårdare arbetarna utnyttjas, desto större blir det välstånd som samlas i händerna på några få. Sådan är kapitalismen. I demonstrationer ropar de svältande från Afrika till Mellanöstern och från Sydostasien till Latinamerika ett och samma slagord: ”Vi är hungriga!”

Demonstrationerna slås blodigt ner i Egypten, Somalia, Bangladesh, Indien och på andra platser. Människor har dödats, skadats och hundratals har gripits. I Haiti, som redan ockuperas av imperialistiska styrkor, har förtryckarna varit FN:s fredsbevarande styrkor, som till och med har skjutit mot barn. För imperialism är inget annat än ockupation, att ta i beslag och att underkuva. Ilskan vid demonstrationerna beror inte bara på priserna på mat, bensin och biobränsle. Människorna protesterar mot fattigdomen och förnedringen som förvärras av den kapitalistiska grymheten.

Imperialistiska organisationer och sammanslutningar är oroade av de hungrigas uppror. De efterlyser åtgärder som knappast skiljer sig från dem som leder till att miljontals människor svälter ihjäl. Era åtgärder är fragmentariska. Ni vill inte uppfylla grundläggande mänskliga behov, och det kommer inte heller dessa åtgärder att göra, för om de gjorde det skulle ni förlora välståndet. Det finns en lösning. Det är verklig olydnad och motstånd som leder till att kapitalismen själv tillintetgörs av den utsugande grymheten.

   Luca Romagnoli (NI). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller inte med om det som har sagts om att livsmedelspriserna skjuter i höjden. För mig förefaller det absurt att någon skulle förse utvecklingsländerna med livsmedel genom att se till att de odlar växter för att producera bränsle istället för mat. Jag kan inte alls stödja den lobby som är för genmodifierade organismer, eftersom biobränslen är en sak och livsmedel är en annan, och det som framför allt oroar mig är monopolet utanför Europa på patent och utsäde, vilket gör många kraftigt beroende av Förenta staterna och de europeiska jordbrukarna.

Enligt min åsikt beror prisökningarna varken på klimatförändringarna eller på att bränslen blivit dyra, vilket – även om det kan ha en inverkan – inte påverkar i så stor utsträckning att människor säger: ”Det borde bl.a. påpekas att vi också har en bra euro/dollar-kurs.” Jag är istället övertygad om att prisökningarna beror på spekulation inom distributionssektorn, särskilt de stora detaljhandelsföretagen, för hur kan man annars förklara att priserna på jordbruksprodukter i Italien har ändrats i liten utsträckning under de senaste sju åren och absolut inte i samma grad som konsumentpriserna har ökat?

I Italien använder antingen de stora multinationella detaljhandelsföretagen eller kooperativen en kartellstrategi på ett ytterst spekulativt sätt, vilket är till nackdel för konsumenterna. Jag tror att köpkraften kommer att återvända endast om man inför ett stopp för konsumentpriserna. Jag håller med: mindre marknad, mindre konkurrens och mindre globalisering för att hjälpa produktiviteten och konsumtionen. Jag kommer därför att rösta nej till rådets och kommissionens yttrande.

   John Bowis (PPE-DE). – (EN) Herr talman! I 30 år har vi haft en viss grad av livsmedelsstabilitet i världen, men nu är den epoken slut. Det är ett dramatiskt slut, ett plötsligt slut och ett chockerande slut. Vi ser upplopp för livsmedel som vi har hört talas om på Haiti – 20 personer döda, och priset på ris, bönor och frukt som har gått upp med 50 procent på ett år.

Problemet är naturligtvis delvis befolkningstillväxten. Under min livstid har världens befolkning ökat från två och en halv miljard till sex och en halv miljard. Vi kan inte göra så mycket åt det. Det är delvis en konsekvens av det nya välståndet i länder som t.ex. Kina, där efterfrågan på exempelvis choklad går upp med 15 procent per år, och det är ohållbart ifråga om tillgång. Vi kan inte göra så mycket åt det.

Det beror delvis på klimatförändringarna, ökenspridningen, ändringar i regnmönstren, fler översvämningar osv., och vi försöker att göra något åt det. Vi har ett åtgärdspaket för att hantera detta, och naturligtvis har vi de åtgärder som vi har hört kommissionsledamoten tala om idag: livsmedelsbistånd och jordbruksstöd till de fattigaste länderna.

Delvis beror det dock på rusningen efter biobränslen, EU:s förslag om en 10-procentig ökning för transportbränslen och att 30 procent av spannmålsskörden i Amerika nu går till etanol. Det minskar andelen mark som finns tillgänglig för livsmedel och driver upp priset på mjöl.

Konsekvenserna har betonats av Jean Ziegler i hans anföranden om brottet mot mänskligheten. Det kan vara en överdrift, men det ligger en del sanning i det, och det är definitivt sant att vi måste söka efter andra generationens biobränslen. Vi måste inrikta oss på biobränslen från trä snarare än flytande biobränslen för transporter. Vi måste odla biobränslen på ett hållbart sätt. Om vi gör det – inte med monokultur – kan vi få biobränslen som är en del av lösningen. Men för närvarande är det en stor risk för att de blir en del av problemet.

   Luis Manuel Capoulas Santos (PSE). – (PT) Vi vet alla att Europa och världen oväntat har överrumplats av ett problem som på grund av dess storlek och ekonomiska och humanitära konsekvenser kräver en mångfasetterad strategi och hantering på europeisk och internationell nivå. Det är tydligen inte en jordbruksfråga, men ett problem som inte kan lösas utan jordbruket.

Vi är medvetna om de olika orsakerna, men vi vet inte alls i vilken utsträckning varje orsak har bidragit till den nuvarande situationen; en vanlig efterfrågeökning, biobränslen, att skördarna varit dåliga samtidigt i flera regioner i världen, konsekvenser av klimatförändringarna, ren spekulation p.g.a. de förut nämna orsakerna? Kommissionen måste vidta åtgärder för att snabbt ge oss djupgående svar på dessa frågor. Dessutom är det viktigt att fördjupa och påskynda debatten om hälsokontroller och förhandlingarna inom WTO.

Krisen tvingar oss i egenskap av politiska beslutsfattare att besvara en del frågor, bland vilka jag vill betona följande: Är den liberala modellen som successivt har tillämpats på den gemensamma jordbrukspolitiken tillräckligt effektiv för att hantera denna typ av problem? Hur kan vi producera mer utan att äventyra resursernas hållbarhet, och vilka alternativ kan man finna, särskilt när det gäller djurfoder? Vilka nya interventionsmekanismer bör vi anta för att förhindra att strategiska offentliga lager ersätts med spekulativ privat hamstring? Har Europeiska unionen och de internationella institutionerna de rätta prioriteringarna för samarbetspolitiken?

Vi måste agera snabbt och undvika att bli överrumplade på ett ännu mer plötsligt sätt eller av ännu värre situationer. Socialisterna, och i synnerhet de som är inblandade i jordbruksfrågor, är medvetna om sitt ansvar och är beredda att delta i debatten och bidra till att finna effektiva lösningar på det som snabbt kan bli den viktigaste globala frågan.

   Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). – (PL) Herr talman! Ökningen av världens befolkning och den kvalitativa ökningen av konsumtionen i de utvecklade länderna har lett till att livsmedelspriserna har ökat avsevärt. Detta hade kunnat förutses. Vi borde inte vara chockerade över detta. Detta problem kan bara växa, eftersom befolkningen kommer att fortsätta att öka och människor i de utvecklade länderna kommer att efterfråga livsmedel som inte är genmodifierade och som helt klart kommer att kosta betydligt mer.

Istället för att ställa oss frågan hur vi kan få ner livsmedelspriserna i EU subventionerar vi samtidigt dyrt jordbruk i de gamla länderna medan vi i de nya anslutningsländerna stöder billig produktion av nyttiga livsmedel endast i begränsad omfattning, och det kommer förmodligen att begränsa produktionens tillväxt i dessa länder. Europa har nu en verklig chans att jämna ut den negativa handelsbalansen med sådana länder som Kina och Indien, eftersom levnadsstandarden i dessa länder ökar stadigt och befolkningen växer snabbt. De kommer att behöva betydligt mer livsmedel.

   Horst Schnellhardt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Två betänkanden under dagens debatt. För det första har det varit våldsamma protester mot de höga livsmedelspriserna i Haiti, Bangladesh, Egypten och i andra länder. För det andra demonstrerar europeiska jordbrukare mot prisfallet inom mejerisektorn. Det kan förefalla som om det är två betänkanden som motsäger varandra, men de hör ihop och visar att krisen har många sidor. Vi behöver ett åtgärdspaket eftersom frestelsen att tillgripa protektionism genom livsmedelsproducenter och detaljhandelskedjor är en aspekt som bör tas på allvar, och politiken måste fastställas här först.

Till skillnad från Josep Borrell anser jag inte att vi ska införa bestämmelser, utan ge utrymme för mer konkurrens. Det är nyckeln till det hela! Jag kan därför inte se det samband som man ofta hänvisar till mellan livsmedelspriser och odling av förnybara råvaror. De står inte i proportion till varandra, och det är inte syftet. Faktum är att efterfrågan på livsmedel har ökat, särskilt i Kina och Indien. Vi kan inte undvika detta, men vi måste ändå konstatera att bristen på livsmedel inte är så stor att det motiverar denna prisökning.

Jag anser dock att vi måste införa åtgärder för att öka livsmedelsproduktionen. Förmånsbetalningarna till jordbrukarna bör därför öka till följd av detta. Jag anser att det är fel att revidera jordbrukspolitiken. Den måste utvecklas ytterligare – det är en viktig princip.

Vi bör dock även titta på vår lagstiftning för att se om den över huvud taget är ändamålsenlig för att öka produktionen. Vi har många bestämmelser i ramdirektivet om vatten, vilka begränsar användningen av gödsel och bekämpningsmedel och orsakar stress och påfrestningar. Dessa bestämmelser orsakar inte prisökningar nu. Här bör vi återigen tänka över om stora förändringar är nödvändiga.

Frågan om mark som ligger i träda måste naturligtvis också vidareutvecklas. Bestämmelsen om mark i träda måste tas bort. Vi borde odla livsmedel på dessa markområden.

   Alain Hutchinson (PSE). − (FR) Herr talman! Mot bakgrund av den nuvarande livsmedelskrisen har Europeiska kommissionen just meddelat att den i betydande omfattning kommer att öka katastrofhjälpen i form av livsmedelsbistånd. Det är utmärkta nyheter, men det är huvudsakligen genom att inrikta sig på de strukturella orsakerna som kommissionen visar att den har förstått krisens omfattning och som den erkänner att både kommissionen och EU bär fullt ansvar för vad som händer idag.

För oss europeiska socialister har den nuvarande krisen ingenting att göra med ödet. Den är bara resultatet av mycket tydliga politiska beslut som i allmänhet har fattats av de norra länderna på en rad områden. Vi måste inse att medan människor deltar i uppror och hungerdemonstrationer genomförs – och vem kan klandra dem för det – då fortsätter kommissionen, som har flera röster, att subventionera exporten av sina jordbruksprodukter på bekostnad av miljontals små producenter i söder som inte har möjlighet att konkurrera.

Kom ihåg att några länder inom Europeiska unionen minskar det offentliga utvecklingsstödet men fortsätter att lova och hävda raka motsatsen. Vi måste också komma ihåg att kommissionen fortfarande försöker att införa så kallade ekonomiska partnerskapsavtal för AVS-länder, de fattigaste länderna i världen. Dessa avtal vill länderna inte ha, eftersom det är tydligt för dem att avtalen innehåller frön till andra framtida kriser.

Det finns en lång rad beslut som unionen och Europeiska kommissionen fortsätter att fatta och som uppenbart strider mot de mål som lades fram angående utvecklingssamarbete. Vad kan mer sägas om ett system, vårt system, där ris och vete har blivit säkra investeringar? Är det verkligen rätt att Europeiska banker erbjuder sina kunder investeringsprodukter som spekulerar i ris som vara och livsmedelspriser?

Sitter vi bara passiva och accepterar det faktum att vi tvingar miljontals människor att svälta, bara för att vi ska kunna köra omkring i miljövänliga bilar och beundra våra grönområden? Nej, det gör vi inte. Det är därför som vi efterlyser bättre sammanhållning mellan Europeiska unionens olika politikområden och kraftfullt bedriver lobbying hos kommissionen och José Manuel Barroso, så att vi stoppar denna rusning mot biobränslen genom att arbeta för att ett moratorium införs, t.ex. det som Jean Ziegler har föreslagit för FN, både när det gäller användning och produktion av biobränslen, så länge som de konkurrerar med livsmedel.

Jag vill sluta med att informera min kollega Thierry Cornillet om att ordspråket om fiskarna kommer från Mao Zedong och inte från René Dumont.

   Maria Martens (PPE-DE). – (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det har sagts att cirka 850 miljoner människor svälter eller är undernärda varje dag. Det märkliga är att majoriteten av dessa människor lever på landsbygden och, tro det eller ej, producerar livsmedel själva. Det är bisarrt. Det är något som är väldigt fel här. Vi upplever nu också en mycket kraftig ökning av livsmedelspriserna. Orsaken till det är olika utvecklingar, vilka redan har specificerats. Ökande välstånd i Kina och Indien och en ökande efterfrågan på köttprodukter, EU:s och Förenta staternas mål beträffande biobränslen, stigande energipriser … listan kan göras lång. Världslivsmedelsprogrammet behöver ytterligare 7 miljoner US-dollar i år för att hjälpa samma antal människor som förra året. Konsekvenserna för de fattigaste människorna är enorma.

Nya strategier kommer att krävas, först och främst på kort sikt. Inom den närmaste framtiden kommer vi att bli tvungna att täcka de underskott som finns inom Världslivsmedelsprogrammet. Jag är också nöjd med kommissionsledamotens löften om att anslå ytterligare resurser för att uppnå detta, exempelvis genom att tidigarelägga utgifterna för livsmedelsbistånd som var planerade till senare i år och genom att utnyttja reserverna för humanitärt bistånd.

Men enligt ett utmärkt ordspråk är det bättre att förebygga än att bota. Av det skälet måste vi alla särskilt se på de politiska åtgärderna på längre sikt. På vilket sätt kan vi se till att utvecklingsländerna har trygg tillgång på livsmedel? Vad kan vi uppmuntra, och hur kan vi ge dem utrymme? Vet vi vilka av våra politiska åtgärder eller IMF:s och Världsbankens åtgärder som ger stöd åt eller utgör ett hot mot livsmedelssäkerheten? Kan vi inte göra mer med vår jordbrukspolitik? Jag skulle vilja fråga kommissionen om i vilken utsträckning livsmedelssäkerheten har visat sig i arbetsprogrammet hittills och under senare år, för globaliseringen har trots allt inte uppstått ur tomma intet.

När det gäller ”att förebygga är bättre än att bota” vill jag hänvisa till den framgångsrika formulering som Hungerprojektet hade, en internationell organisation som redan har uppnått utmärkta, bestående resultat i olika länder med hjälp av en integrerad strategi. Jag skulle också vilja peka på genomförandet av den gemensamma strategin för Afrika, EU–Afrika-strategin. Inom den strategin riktas särskild uppmärksamhet på ett partnerskap för att utveckla den afrikanska jordbrukssektorn. Min fråga är på vilket sätt också kommissionen är aktiv i detta hänseende.

   Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Energisektorn ställs nu inför en mycket etisk utmaning. Energi och bröd ställs nu emot varandra. Det är ingenting annat än skillnaden mellan välstånd och fattigdom.

Konsekvenserna av spekulation är att kostnaden för spannmål i praktiken är kopplad till priset på olja. Ju högre det är, desto mer spannmål kommer också att användas till bränsle om vi inte ingriper. Nu används endast omkring 2 procent av spannmålet i produktionen av biobränsle, men den siffran stiger. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och FN har uppskattat att om oljepriset kommer upp till 56 dollar, så kommer produktionen av spannmål avsett för livsmedel att gå ner med ett par procent och priset på spannmål, som så att säga är livsmedel, kommer att gå upp med cirka 10 procent. Vad händer om oljepriset fortsätter att stiga och når 100-dollarsstrecket, vilket är där vi är nu? Vi behöver snarast internationella normer och avtal, så att de ökade livsmedelskostnaderna kan stoppas, liksom användningen av spannmål för att göra bröd kan ändras från användning av spannmål för att framställa bränsle till fyrhjulingarna på våra vägar.

Vi kan föreställa oss alla möjliga hotande scenarier, men det finns några goda nyheter. Ryssland arbetar med ett system för att producera konkurrenskraftig förnybar energi för den europeiska marknaden. Det är vattenkraftsenergi, användning av våra reserver av vatten och trämassa i stor skala – faktiskt världens största.

   Karl-Heinz Florenz (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag anser bestämt att vi här har ett allvarligt problem att hantera. Jag vill dock verkligen ge rådet att vi inte ska slänga ut barnet med badvattnet, utan istället fastställa de verkliga orsakerna bakom problemet.

Jag är ganska förvånad över att denna debatt om livsmedel kommer som en sådan överraskning för många av parlamentsledamöterna. Världens befolkning har kontinuerligt ökat under de senaste 20 åren. Varje år tillkommer 80 miljoner människor. Alla som nu är överraskade borde därför fråga sig själva var de har varit nyligen.

Vi måste se vilka frågor vi kan göra något åt och vilka vi sannolikt inte kan göra något åt. Jag anser att en fråga som väcker anstöt är den världsomfattande börsspekulationen rörande spannmål och kakaoprodukter. Tillgångarna på börsmarknaderna är enorma, och spekulanterna klättrar nu ombord istället för att investera i råvaror. Det leder naturligtvis till stigande priser och mänskligt lidande, vilket också tillfälligt drabbar djuruppfödare i Europa. Vi måste vidta aggressiva åtgärder på detta område.

Debatten om exportrabatten ligger oss varmt om hjärtat, och alla säger att den nu måste upphöra. Det har vi förresten redan gjort, och den går ut 2013. Vi bör dock inte glömma att säga till Förenta staterna att de också måste avveckla sitt livsmedelsstöd, eftersom det är först när vi gör det tillsammans som instrumenten fungerar. Om det ska fungera måste vi rikta vår jordbrukspolitik och produktion till de länder i världen som har det svårt. För detta behöver vi stabila politiska förbindelser med dessa länder. Missförhållanden gör många jordbrukare besvikna; äganderättigheter är otydliga; stora summor i grundläggande skatter måste betalas till korrupta regeringar. Tyvärr finns det raskonflikter, och det finns ingen rättvisa alls när det gäller utsäde och traktorer. Hur ska en jordbrukare kunna producera grödor – jag är faktiskt jordbrukare själv – när han inte har något utsäde? Vi måste rikta uppmärksamheten mot detta.

Jag förutspår att det behövs en europeisk utrikespolitik för jordbruket. Europeiska unionen måste med all kraft kasta sig in i ekvationen för att avhjälpa dessa brister.

   Bernadette Bourzai (PSE). – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först av allt vill jag betona att livsmedelskrisen är allvarig och att den har dramatiska konsekvenser, eftersom den förvärrar fattigdomen och hungersnöden för människorna i utvecklingsländerna.

De minst gynnade människorna i västländerna drabbas också av prisökningarna på livsmedel och har kämpat i månader med de dagliga prisökningarna. Denna situation måste bemötas snabbt, och skräddarsydda lösningar på lång sikt måste införas; den gemensamma jordbrukspolitiken måste omarbetas till en politik med utvecklingsbistånd och en handelspolitik enligt WTO:s modell för att förhindra att livsmedelsaffärerna i Europa missbrukar sin dominerande ställning och att det råder spekulation om livsmedelspriserna, eftersom jordbruket inte är någon vanlig ekonomisk sektor. Riskerna för hungersnöd och social och politisk oro är för stora, och jag vill påminna er om att rätten till föda är en grundläggande mänsklig rättighet. Vi kan inte lämna jordbruket endast åt marknadsekonomin eller spekulanter som idag letar efter säkra investeringar efter den kraftiga nedgången på fastighetsmarknaden och energi- och mineralkrisen.

Vi måste skaffa oss redskap för att reglera marknaden samt införa en solid och hållbar jordbruks- och livsmedelspolitik. Vi måste fylla på katastroflagren så snart som möjligt, så att vi kan reagera på denna typ av nöd. I utvecklingsländerna måste vi också prioritera livsmedelsproduktionen och grödor som ger livsmedel före annan produktion, särskilt biobränslen.

   Gunnar Hökmark (PPE-DE). – Herr talman! Den livsmedelskris som vi nu ser riskerar att föra mänskligheten tillbaka ett decennium när det gäller kampen mot fattigdom och att skapa instabilitet och mänskligt elände i stora delar av världen.

Jag tror att det är viktigt att slå fast detta och att också konstatera att vi inom jordbruksområdet inte har sett samma snabba utveckling som inom de delar av världsekonomin som har globaliserats. Vad vi ser är ett misslyckande för de reglerade jordbruksmarknaderna, bristen på öppen handel och regleringar som hindrar jordbrukare att använda våra arealer. Det är klart att vi, om vi vill, också kan bestämma oss för att åtgärda många av de svåra problem som vi i dag kämpar mot. Ett större användande av de möjliga arealerna på jordens yta är bra i kampen för ett bättre klimat.

Mer odlade produkter bidrar både till biobränslen och till livsmedel. Men det är samtidigt också en möjlighet att öppna upp för ekonomisk utveckling i tredje världen. Det ger samtidigt oss i Europa möjlighet att öppna upp för en mer dynamisk och öppen jordbrukssektor.

Men lösningen på dessa problem ligger inte i fler regleringar och fler subventioner. Det ligger i stället i en större öppenhet för Europas jordbrukare och jordbrukare världen över att producera de livsmedel och de bränslen av bioslag som världen behöver. Det är ett friare jordbruk, friare jordbrukare och en fri handel.

Kan vi lyckas uppnå detta kan vi också få bättre fart på de internationella Dohaförhandlingarna, frihandelsförhandlingarna, och samtidigt göra en insats för ett bättre klimat och en bättre värld.

   Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Herr talman! Sociala spänningar i Europa, mänskliga katastrofer på andra kontinenter – och prisökningar på livsmedel i Europa, främst i fattiga områden i städerna, har nu också nått medelklassen. I Europa finns omkring hundra miljoner fattiga i unionen, och i Ungern lever cirka tre miljoner människor under fattigdomsgränsen, och deras svåra situation förvärras av att effekterna både tar sig uttryck i prisökningar på livsmedel som innehåller frukt och i brist på kött. De EU-program som redan finns, exempelvis skolmjölks- och skolfruktsprogrammen, är därför oerhört viktiga. Den nuvarande krisen visar att vi behöver en ny jordbrukspolitik 2013. EU måste producera den största delen av de livsmedel som förbrukas i unionen, och livsmedel av god kvalitet, och måste också hjälpa länder utanför EU med know-how, kunskapsöverföring och utveckling inom jordbruksproduktion, så att detta globala problem med ökande fattigdom kan lösas. Tack för er uppmärksamhet.

   José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman! Den ökade efterfrågan från tillväxtekonomier, prisökningarna på olja och klimatförändringarna är faktorer som har bidragit till prisökningarna på livsmedel världen över, men de förklarar inte allt. Den turbulenta uppkomsten av finansmarknader har bidragit till spekulation, som har drivits på av de vinster som har kunnat göras inom råmaterialfonderna. Beviset är prisökningarna på livsmedel, och även prisökningarna på nickel, silver och guld.

Priserna har gått upp med 83 procent sedan 2005, vilket med tanke på den höga andel av inkomsten som de fattigaste lägger på livsmedel innebär att vi nu ställs inför den viktigaste faktorn för ökad fattigdom och ojämlikhet. Ännu allvarligare är det att vi kanske är på väg mot en världsomfattande tragedi vars omfattning är svår att beräkna och som kan leda till att miljontals människor svälter och dör.

Internationella valutafonden varnade för just denna situation när den sa att om livsmedelspriserna ligger kvar på den nuvarande nivån kan mer än 100 miljoner människor komma att dö, den största delen av dem i Afrika. Ett internationellt ingripande efter överläggningar måste alltså ske snarast för att öka hjälpen till de mest behövande, för det handlar om miljoner människors liv eller död. Men det är inte tillräckligt! Mekanismer för att reglera världshandeln och effektivt övervaka finansmarknaderna måste införas för att förhindra spekulativa operationer som endast gynnar en liten minoritet på bekostnad av hundratals miljoner fattiga och försvarslösa människor. Europeiska unionen har en skyldighet att leda denna process på global nivå, eftersom det endast är möjligt att utifrån en sådan position ha som mål att utrota fattigdomen och främja freden i världen utan att det är en utopi.

   Riitta Myller (PSE). – (FI) Herr talman! Jag tror inte att fattiga människor i utvecklingsländerna skulle ha det bättre om vi gav marknadskrafterna ett större handlingsutrymme på livsmedelsmarknaderna utan regleringar, vilket har föreslagits här. Den globala kapitalismen är på väg mot en moralisk kris om det kommer fram att det är börsspekulanter som ligger bakom livsmedelskrisen.

Det har här talats om biobränslen och hur de konkurrerar med livsmedelsproduktion om mark. Det har konstaterats att denna konkurrens inte har varit särskilt stor, åtminstone inte hittills. Problemet måste dock analyseras ingående, men vi bör inte kasta oss in i några förhastade slutsatser.

Vi behöver bränslen som kan utvinnas från förnybara energikällor, men självklart inte på ett sätt som fråntar livsmedelsproduktion utrymme. Olika länder och forskningsinstitutioner lägger nu stora summor pengar på forskning om andra och tredje generationens biobränslen. Dessa bränslen konkurrerar inte med livsmedelsproduktion. Man har bedömt att den nya generationens bränslen kommer att finnas på marknaden inom bara några år från nu. Det finns ingen anledning att förhindra forskning på detta område, och vi måste av det skälet utarbeta tydliga hållbarhetskriterier för biobränslen och framställa andra och tredje generationens biobränslen på ett hållbart sätt.

   Anna Záborská (PPE-DE). – (SK) När vi löser problem som de vi behandlar idag bör vi stanna upp och fundera över vad som orsakade dem från början. Den demografiska krisen, människohandeln, den globala uppvärmningen, cancer och terrorism har inte bara uppstått plötsligt över en natt, och det har inte heller problemet med stigande livsmedelspriser gjort.

På samma sätt är vi, när vi talar om de stigande livsmedelspriserna och konsekvenserna för befolkningen, benägna att oftare än annars söka efter lösningar på konsekvenserna utan att tänka på orsakerna. Sanningen är dock att vi endast kan förhindra att krisen förvärras om vi går till roten med problemet. När vi behandlar de stigande livsmedelspriserna och livsmedelskriserna i vissa delar av världen måste vi också ta upp frågorna om livsmedels kvalitet och kvantitet, vilka är en av de grundläggande aspekterna i livet för varje man, kvinna, familj och nation på den här planeten.

Hur kan en ung människa utvecklas fysiskt, intellektuellt och psykiskt utan att få tillgång till nödvändig föda? Hur ska en mor eller far kunna försörja sin familj om de inte har den mat som de behöver för detta? Vi får inte glömma att de rikaste länderna, ofta utan att tänka på det, brukade utnyttja fattiga länders tillgångar utan att ge någon kompensation. De respekterade inte den ekologiska balansen, och idag kan vi se effekterna av deras handlingar på de fattigaste befolkningarna.

Kanske behöver vi inte se så långt bort. Vi borde se på våra egna institutioner, som kastar bort en massa mat varje dag på grund av interna bestämmelser, medan människor lider av svält på nära håll. Överallt i världen brukar hungriga människor vara dåliga partner.

   James Nicholson (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det finns nu ytterligare en utmaning för oss: att säkra vår livsmedelsförsörjning. Vi har bevittnat en kraftig prisökning på livsmedel, och situationen kommer att vara sådan under lång tid framöver. Det finns inte längre någon tillgång på billiga livsmedel. Jag har alltid tillhört dem som har ansett att det inte finns någon billig mat, men när man låter spannmål upphöra att bli mat och istället producerar energi av det, då har man ändrat balansen. Det vi nu ser är en kedjereaktion på det.

Vi vet alla orsaken till detta, men de länder som har minst råd med detta är de som kommer att drabbas värst. Vi behöver inte längre lägga mark i träda, och vi har nu en moralisk plikt att uppmuntra våra jordbrukare att producera mer för att se till att priserna inte fullständigt skenar iväg utan kontroll och att många regioner i världen inte får lida av svält.

Vi måste undersöka hälsokontrollen igen för att se till att vi kan möta den förändrade situationen. Det kommer att få bitterljuva konsekvenser för jordbrukarna och deras familjer. I åratal har de förlöjligats med tal om sjöar av mjölk och berg av smör. Var är de nu? Alla har försvunnit. I Europa räcker den livsmedelsreserv som finns kvar under endast 27 dagar, precis som Joseph Daul sa tidigare under eftermiddagen.

Ja, jag anser att vi måste fundera över situationen beträffande standarderna för genmodifierade organismer. Vi kan inte längre fortsätta att blunda med ena ögat angående detta. Vi överreglerar oss själva så att vi snart inte finns på marknaden längre. Vi har infört så stränga krav på jordbrukarna i unionen att många till slut har gett upp och gått sin väg. Vi måste öka produktionen, annars kommer det att bli en katastrof. Vi måste uppmuntra våra jordbrukare att producera de extra livsmedlen. Det fanns inga prognoser för detta, och ingen förutsåg vad som skulle hända. Det spelar ingen roll hur mycket de nu försöker att se tillbaka och berätta för oss vad de gjorde. Sanningen är att det har blivit vårt ansvar. Vi måste nu bemöta detta.

   Albert Deß (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sagor brukar börja med orden ”det var en gång”. Jag skulle också vilja inleda mitt anförande på detta vis. Det var en gång en världshandelsorganisation som hette WTO och som genom en fullständigt fri handel ville skapa en världsomspännande balans mellan tillgång och efterfrågan. Genom avregleringen av handeln utlovades människorna i de fattigaste länderna en betydande välståndsökning, och människorna i de rika länderna utlovades billig mat. Så långt sagan! Verkligheten ser annorlunda ut.

En fri världshandel på jordbruksområdet är ingen bra metod för att på ett hållbart sätt bekämpa global svält och fattigdom. Världsbanken och WTO måste hålla detta i minnet. En världsomspännande frihandel inom jordbruket gagnar endast ett litet fåtal konglomerat inom jordbrukssektorn som exporterar livsmedel från de fattigaste länderna utan några som helst hänsyn till livsmedelssituationen i sig. Fattigdomen kan inte bekämpas effektivt genom en global handel med jordbruksprodukter. Höga priser inom jordbruket gör att människor i de fattigaste områdena inte har råd att köpa livsmedel, och låga priser inom jordbruket gör att jordbrukarna i högutvecklade områden slutar producera livsmedel eftersom det inte lönar sig till de priserna. Ekvationen går inte ihop. Att Robert Zoellick från Världsbanken, Pascal Lamy från WTO och – måste jag tyvärr säga – min kollega Gunnar Hökmark från min egen grupp förstår dessa samband tvivlar jag på. Inte mycket kommer därför heller att förändras vad gäller denna situation i en nära framtid.

Vad gäller jordbrukspriserna i Europa fick jag 26 cent för ett kilo spannmål 1961. För två år sedan fick jag 8 cent. Det kan således inte vara jordbrukspriserna som är orsaken till de höga livsmedelspriserna!

   Mihael Brejc (PPE-DE). – (SL) Jag anser att det behövs en genomgripande omstrukturering av jordbrukspolitiken vad gäller de olika kvoterna, kvantitetstilldelningar, restriktioner och olika incitament för att inte producera livsmedel. Jag skulle också vilja veta hur stor areal obrukad åkerjord det fortfarande finns i Europa. Jag ger mitt fulla stöd till James Nicholsons uttalande att jordbruksproduktionen i Europa bör stimuleras, och att incitament för att få stopp på minskningen inom jordbrukssektorn bör övervägas. Ungdomarna ger sig av; vem blir kvar för att bruka jorden?

Det faktum att det råder brist på livsmedel betyder inte att portarna bör slås upp på vid gavel för genetiskt modifierade jordbruksprodukter. Jag anser dessutom att vi behöver revidera våra förväntningar vad gäller biobränslen, samt att vi på de inhemska marknaderna bör undersöka hur det kommer sig att höga priser alltid bibringar stormarknadskedjorna de högsta vinsterna. Kort sagt, jag förväntar mig att Europeiska kommissionen kommer att utarbeta omedelbara åtgärder och en strategi för denna nya situation.

   Neil Parish (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi står nu inför en situation som vi har hamnat i genom att gå i sömnen. Livsmedelspriserna har varit alltför låga alldeles för länge; de har legat under produktionskostnaderna. För tre år sedan låg vetet på 90 euro per ton, vilket är lägre än produktionskostnaden. Nu ligger det på runt 270 euro per ton, och det har blivit lönsamt att producera.

Jag är inte lika pessimistisk som många av talarna här idag, för om marknaden betalar det rätta priset för livsmedel, då kommer det också att produceras livsmedel. Därför måste vi öppna denna marknad. Europa kan producera livsmedel: jordbrukare i Europa har inget hellre velat än att producera livsmedel, men under 20 år har de fått höra att det funnits alltför mycket livsmedel i världen och att livsmedelsproduktionen därför måste minska. Vi måste därför använda oss av bioteknik för att få upp livsmedelsproduktionen, vi måste minska byråkratin, och under tiden måste vi hjälpa de fattigaste i världen igenom denna tillfälliga kris, för det är vad det är. I ett land som Zimbabwe i Afrika handlar det också om sådant som goda styrelseformer: om en galning kontrollerar landet kommer hungern att bestå.

   Bogdan Golik (PSE). – (PL) Herr talman! Det här är en av de viktigaste – såväl politiska som ekonomiska – debatterna här i parlamentet, vilket också framgår av vilka det är som har deltagit i den idag. Debatten gäller inte bara de stigande livsmedelspriserna, utan även de dödsfall som svälten orsakar. De röster som hörts i denna kammare och de alarmerande analyserna talar sitt tydliga språk. Priset på vete har stigit med 130 procent bara under det senaste året, priset på soja med 87 procent och priset på ris med 74 procent – detta är fakta. Under de senaste 30 åren har vi fått ned priserna, men det som hänt under det gångna året har överträffat alla varningssignaler.

Så här ser fakta ut: det råder en världsomspännande brist på livsmedel; det råder svält – 850 miljoner människor svälter. I ett dussintal eller fler länder har det varit upplopp, och upploppen kommer att tillta. Tropisk skog har skövlats i stor skala, däribland regnskogen i Amazonas – med andra ord, begäret efter biobränsle är starkare än önskan att minska världssvälten. Under de närmaste åren kommer det globala spannmålsunderskottet att uppgå till 200 miljoner ton. Världsinflationen kommer att stiga, vattenbristen fortsätter, och konsumenterna i Europa kommer att få känna på att 30–40 procent mer försvinner ur plånboken jämfört med föregående år.

Vad bör vi göra? Omedelbart reformera den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom det finns miljoner jordbrukare även i Europa som lider av fattigdom, och snarast möjligt sammankalla en internationell konferens där beslut kan fattas och slutsatser dras utifrån denna debatt och denna problematik.

   Robert Sturdy (PPE-DE). – (EN) Herr ordförande! Jag har varit ledamot av denna institution sedan 1994, och jag måste säga att jag inte tror att jag någonsin tidigare har hört så mycket hyckleri.

För många år sedan kritiserades vi, som Jim Nicholson påpekat, för att det rådde överproduktion av livsmedel. Nu kritiseras vi för att livsmedelspriserna har nått vad som antagligen är realistiska och korrekta nivåer.

Men vad kan vi göra åt detta? Herr kommissionsledamot, det finns något ni kan göra, och det skulle kunna göras imorgon, om bara viljan funnes. Först och främst, stoppa antidumpningsbestämmelserna för fosfat och pottaska, i synnerhet, och för kväve, som förs in i Europeiska unionen och som förs vidare till övriga världen.

Peter Mandelson införde denna lagstiftning, och den skapar enorma problem eftersom det är tre saker man behöver för att producera livsmedel: sol, vatten samt kväve, fosfat och pottaska. Länderna i tredje världen kan inte producera livsmedel om de inte kan få tag på detta till vettiga priser, och för närvarande har priserna stigit från 80 pund sterling per ton till ungefär 500 pund sterling per ton. Om ni gör någonting åt detta, då hjälper ni övriga världen.

   Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr ordförande! Under flera år har vi nu inom Europeiska unionen och WTO talat om handelsavregleringar, något som skulle underlätta handeln var det meningen, men i själva verket håller vi på att införa restriktioner för jordbruksproduktionen. I Europa, och inte bara i Europa, har vi under ganska lång tid systematiskt begränsat produktionen.

De stigande livsmedelspriserna världen över är resultatet av stigande produktionskostnader, energi- och bränslekostnader och kostnader för handelsgödsel och arbetskraft. Låt oss dock inte förglömma att för lite drygt ett år sedan låg oljepriset på 70 US-dollar per fat, lönsamheten inom jordbruksproduktionen såg annorlunda ut, likaså lönsamheten för biobränsle, medan ett fat olja idag ligger på 115 US-dollar. Det är dock inte biobränslena som är orsaken till denna kris. Biobränslena utgör endast 2 procent av jordbruksproduktionen, så de har endast en del i skulden.

Jag ser idag prov på stor oro, för att inte säga rädsla, även här i denna kammare, men plötsliga och ogenomtänkta insatser hjälper inte. Vi behöver en stabil jordbrukspolitik, men stabilitet behövs inte bara inom jordbruket, utan även på finansmarknaden. Bristande kontroll av finansmarknaden ger upphov till spekulationer och till att farliga situationer uppstår, främst på bostadslånemarknaden, och sedan på livsmedelsmarknaden. Stabilisering på finansmarknaden.

   Janez Lenarčič, rådets ordförande. − (SL) Vad gäller läget på livsmedelsmarknaden påpekade Koenraad Dillen, ledamot av Europaparlamentet, att vi inte endast bör bekämpa symtomen, utan även bota själva sjukdomen. För att kunna göra detta måste vi ställa rätt diagnos. Jag tycker att detta varit en mycket nyttig debatt, och den hjälper också rådet att ställa diagnos och hitta de rätta svaren och botemedlen.

Men vad är orsakerna till att denna situation uppstod på den globala livsmedelsmarknaden och till den dramatiska höjningen av livsmedelspriserna? Den främsta orsaken är ökad efterfrågan. Som redan nämnts har världens befolkning ökat, och till stor del beror detta nu på högre levnadsstandard. Och ingen har rätt att förvänta sig att de ska återgå till sina tidigare så torftiga kostvanor.

Hur kan man möta denna stora efterfrågan? Ökad tillgång. Jag vill här nämna att rådet redan har vidtagit vissa åtgärder. Som jag redan nämnde i mitt inledningsanförande kan vi genom att tillfälligt avskaffa kravet på att viss areal ska läggas i träda säkerställa att de europeiska jordbrukarna får tillgång till ytterligare 10 procent åkermark för produktion. Betydelsen av detta framgår även av Joseph Dauls påpekanden om storleken på den areal i Europa som för närvarande används för odling av biobränsle. Mer om detta senare.

Vi har även höjt mjölkkvoterna med 2 procent. Detta är endast några få av de åtgärder som rådet har vidtagit för att öka tillgången. Förutom att öka tillgången inom Europeiska unionen i sig, måste man naturligtvis även vidta åtgärder för att öka livsmedelsproduktionen i andra delar av världen, i synnerhet i utvecklingsländerna.

En annan orsak är att produktionen blivit dyrare p.g.a. högre energipriser, bland annat. För att kunna hitta lösningar måste vi överväga intensifierade forskningsinsatser, rationaliseringar, ny teknik och innovativ produktion inom jordbruket.

Klimatförändringen är givetvis en annan orsak. En av världens största spannmåls- och risproducenter har drabbats av långvarig torka, och detta har reducerat landets skördar och landets bidrag till tillgången på världsmarknaden. Det är här Europeiska unionen söker lösningar, och man följer den inriktning som anvisats i samband med det energilagstiftningspaket som är under förhandling och för vilket ordförandeskapet har satt upp som sitt konkreta mål att en överenskommelse ska ha nåtts före årets slut.

Nu ett par ord om biobränslen. Utan tvivel finns det ett visst samband här, men man kan inte vidhålla att detta skulle vara en av de främsta orsakerna till den nuvarande situationen på livsmedelsmarknaden. Trots detta ser man världen över mycket allvarligt även på denna aspekt. Av denna anledning har det på det slovenska ordförandeskapets initiativ nyligen inrättats en tillfällig arbetsgrupp, vars huvudsakliga uppgift är att formulera permanenta kriterier för biobränsleproduktionen. Syftet med sådana kriterier är att en produktion av biobränslen inte ska ersätta en produktion av livsmedel, att biobränsleproduktionens sociala aspekter och konsekvenser beaktas, samt att den biologiska mångfalden bevaras. Detta var dock bara några få ord om rådets insatser och syn på detta allvarliga problem.

Jag skulle vilja påpeka en annan sak. En kombination av höga livsmedelspriser och fattigdom är värsta möjliga kombination. Det är en livsfarlig kombination som leder till oroligheter i flera utvecklingsländer; det är en kombination som leder till svält. Med tanke på att de höga livsmedelspriserna antagligen kommer att fortsätta en tid framöver måste vi göra mer för att eliminera fattigdomen, och det slovenska ordförandeskapet kommer att göra ansträngningar i detta syfte. Vi anser att en av de viktigaste frågorna för nästa möte i Europeiska rådet är millennieutvecklingsmålen. Europas framsteg mot ett förverkligande av dessa mål har nästan avstannat helt. Vi skulle vilja bidra med ny drivkraft åt Europeiska unionen så att dessa mål kan nås, och – som jag nämnde tidigare – vi anser att detta är en av de viktigaste frågorna för Europeiska unionens rådsmöte i juni.

Tack än en gång för denna debatt. Jag vill återigen framhålla att jag är övertygad om att tack vare den kommer rådet att kunna ställa rätt diagnos och hitta de rätta botemedlen.

   Louis Michel, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr ordförande, mina damer och herrar! Med tanke på den korta tid jag har på mig vill jag svara helt kort. Men först vill jag påpeka ett par saker.

Jag ställer mig gärna bakom många av de åsikter och påpekanden som har presenterats, dock inte alla av dem, så jag kommer att koncentrera mig på ett antal punkter som jag anser kräver ett förtydligande.

Först och främst håller jag helt med om att EU inte ensamt kan genomföra några lösningar; detta är självklart, men även mycket belysande. Helt klart är att sådana lösningar måste genomföras av samtliga större aktörer, och jag tror att denna process är på gång.

Jag skulle emellertid vilja påpeka att det jag har hört här idag är mycket bra för demokratin och för att ge kraft åt en debatt med olika åsiktsinriktningar. Men jag har också bevittnat hur man rätt slentrianmässigt intagit sina ideologiska positioner – och i ett fall en extremt radikal sådan. Jag respekterar detta, jag har absolut inga förutfattade meningar i frågan, men om jag ska nämna något som enligt min mening inte utgör en lösning på livsmedelskrisen, så är det trångsynt och fastlåst ideologisk retorik. Jag tror inte att det är sådant som kommer att leda oss fram till en lösning, för problemet är komplext och mångfasetterat. Det finns en hel rad olika lösningar för en hel rad olika orsaker, som ministern sa. Det finns aldrig bara en enda orsak.

Vi kan ta biobränslen som ett exempel. Europeiska kommissonen har alltid understrukit hur viktigt det är att se till att investeringar i biobränsleutvecklingen kan översättas i konkreta konsekvenser för att minska fattigdomen, i synnerhet i landsbygdsområdena. Vi har aldrig förordat eller sagt att biobränslen ska odlas överallt. Vi kan bara odla biobränsle där det finns bevis för potentiell överproduktion. I länder som inte är självförsörjande är det förstås ytterst farligt och fullständigt olämpligt att odla biobränsle. Lösningarna är därför inte så enkla.

Jag skulle även vilja tillägga att jag i grund och botten inte förstår. Jag hör parlamentsledamöter som, verkar det som, fortfarande tror på den effektivitet, ära och värdegrund som Europa står för, och som även känner en viss stolthet över att vara europé. Jag hör dem konstant beklaga och ursäkta sig. I princip påstås det vara Europas fel. Jag accepterar inte detta. Någon sa att Europa varken gillar eller hjälper utvecklingsländerna.

Europa står idag för 56 procent av världens bistånd. Vad gäller livsmedelsbiståndet finansierar Europa idag jordbruksprodukter på lokala marknader och skickar inte sitt överskott på jordbruksprodukter till utvecklingsländerna. Det får också bli ett slut på allt prat om Europas politiska ansvar. Personligen är jag ganska stolt över vad Europa har gjort under de senaste 50 åren, inte minst för utvecklingsländerna, och även om ingen annan vill säga detta anser jag att jag bör göra det.

Biobränslen: Den frågan har jag redan besvarat. Det framstår som helt klart att WTO måste reformeras, att vi måste gå vidare med WTO. Men om det inte fanns något WTO, hur skulle världen då se ut? Vad skulle hända med fattigdomen i världen? WTO är den första internationella organisation som försöker införa vissa etiska principer för den globala handeln. Jag vill erinra om detta eftersom det är alltför lätt att kasta ut barnet med badvattnet. Detta är en av de ideologiska fördomar som jag vill få bort. Låt oss vara lite förnuftiga.

Genetiskt modifierade organismer (GMO): Om detta ämne uttalar jag mig givetvis som privatperson, eftersom det inte anses lämpligt att ta parti för den ena eller andra sidan i denna fråga. Personligen tillhör jag inte de människor som anser att denna fråga redan har lösts. Att utan vidare säga att GMO är någonting dåligt är en ideologisk fördom. Det är en sorts pseudovetenskap, en sorts improviserad pseudovetenskap. Jag anser att det inte finns något fel i att fortsätta med forskningen för att försöka underlätta självförsörjningen vad gäller livsmedel, framför allt i fattiga länder. Intellektuellt sett är detta rationellt. Att inte göra detta vore inte rationellt intellektuellt sett, det vore inte vidsynt. Jag tror att även detta är något som behöver sägas.

Jag tänker inte bemöta er, herr Hutchinson, och ert eviga tal om ekonomiska partnerskapsavtal (EPA), eftersom jag beundrar och högaktar er för mycket. Skulle ni vilja att jag sa att om jag ställer mig positiv till EPA, dvs. ekonomiska partnerskapsavtal för att skapa regionala marknader, då är det för att jag anser att om man vill ta itu med frågan om tryggad livsmedelsförsörjning utgör antagligen ekonomiska partnerskapsavtal en del av lösningen, för innan vi har regionala marknader som är ekonomiskt integrerade kommer inte utvecklingsländerna att kunna dra nytta av globaliseringen? Detta är mitt svar. Vi är inte överens, och enligt min mening kommer vi aldrig att kunna bli överens i denna fråga, men jag anser ändå att det är viktigt att påminna om min inställning.

Jag har hört människor här idag tala om kapitalistiskt barbari. Jag förstår inte riktigt vad det är. För mig är kapitalism en ekonomisk mekanism; det är ett ekonomiskt maskineri som, till dess motsatsen har bevisats, har visat sig ha fler fördelar än alla andra system. Jag är dock, och det har jag redan sagt många gånger, ingen varm beundrare av kapitalismen. Kapitalismen är inte någonting jag är förtjust i som sådant, det är bara ett medel för att nå ett mål.

För övrigt drar jag ofta en skiljelinje mellan kapitalism och liberalism. Mina socialistiska vänner klumpar förstås gärna ihop dessa två, men det är två helt skilda saker. Det måste trots allt sägas. Kapitalismen är alltså ett medel, ingenting annat. Jag håller med om att marknadsekonomi och kapitalism aldrig kan bli ett rättfärdigt system utan en offentlig myndighet som fastställer regler, ser till att reglerna tillämpas och på ett korrekt och rättvist sätt fördelar det välstånd som skapas, men låt oss inte fastna i ideologiska förenklingar, för på så sätt kommer vi aldrig att kunna lösa krisen. Jag tror att detta behöver sägas.

Det här var väl i stort sett vad jag ville säga om detta. Ämnet är dock inte uttömt. Jag har hört relevanta och viktiga argument från båda sidor i denna kammare. Som ministern sa måste diskussionen fortsätta, men just nu står jag inför en akut situation. Vi måste hjälpa Världslivsmedelsprogrammet (WFP) att hitta sätt att förhindra den livsmedelskatastrof som hotar. Prioritering nummer två, på medellång sikt, är att ge massivt stöd till de utvecklingsländer som inte är självförsörjande så att de kan producera mer. Men när jag hör alla här som säger att de vill införa lagar och bestämmelser undrar jag om vi behöver tygla marknadsekonomin.

Likväl bör jag erinra om att vårt jordbruk är en av de få ekonomiska sektorer som har blivit föremål för en oerhörd reglering och, skulle jag till och med vilja säga, improviserad dirigism, för att använda ett specialuttryck. Dirigism, när den inte är improviserad, kan ge resultat, men en växelpolitisk improviserad dirigism är något ganska farligt. Om resultatet av denna politik inom jordbrukssektorn inte har varit alltför övertygande kanske vi bör fråga oss, precis som sades nyss, om detta inte beror just på det faktum att det har förekommit alltför mycket improviserad dirigism istället för naturlig globalisering.

Jag är ingen anhängare av globalisering, utan jag säger bara att globaliseringen är ett faktum; vi kan inte hindra globaliseringen. Visst kan vi införa regler, genom WTO, genom FN, genom alla möjliga internationella organisationer, men att säga att vi från en dag till en annan skulle kunna lagstifta om allt detta och få bort alla systemproblem med hjälp av regleringsåtgärder som det inte finns befogenhet att vidta, då förstår jag inte riktigt hur detta ska gå till.

Även jag skulle vilja vara pragmatisk. Vi kommer att uppbjuda alla våra krafter, och gör det redan, för att produktionen i utvecklingsländerna ska öka. Jag tror att detta är den enda riktiga lösningen för att få bukt med situationen, som jag onekligen ställde mig kritisk till i början. Jag har verkligen velat väcka opinion, för om ingenting görs blir det en humanitär katastrof, en livsmedelskatastrof av tsunamiproportioner, med konflikter, med totalt okontrollerbara situationer.

Tack för denna debatt. Jag tror att detta är en fråga som vi kommer att återkomma till. Det har varit otroligt konstruktivt och intressant. Det jag tar med mig härifrån är de bästa argumenten från båda sidor, som jag ska försöka använda mig av när jag pläderar för en angelägenhet som, när allt kommer omkring, är en gemensam angelägenhet.

(Applåder)

   Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen äger rum vid sessionen i Strasbourg i maj 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

skriftlig. – (PL) Mitt land, Polen, som jag representerar här i Europaparlamentet, skulle kunna vara en viktig producent av jordbruksprodukter, och mycket hälsosammare produkter än de livsmedel som för närvarande produceras i väst. Som ett resultat av de misstag som gjordes av våra förhandlare när vi anslöt oss till EU blev vi p.g.a. av de begränsningar som påtvingades oss tvungna att införa betydande restriktioner för den polska jordbruksproduktionen. Denna politik som innebär att man på ett artificiellt sätt går in och begränsar livsmedelsproduktionen har nu fått drastiska konsekvenser för hela Europa. De som drabbats hårdast av de höjda livsmedelspriserna, i kombination med en galopperande inflation för energipriserna, är pensionärerna. Fattigdomen breder ut sig på ett alarmerande sätt i Europa och omfattar allt fler människor, i synnerhet familjer med många barn som idag har svårt att klara sig från månad till månad.

I de nya medlemsstaterna, däribland Polen, finns det många markområden som hittills aldrig har varit uppodlade. Genom att ta dessa i bruk skulle industrin kunna börja producera exempelvis biobränslen, som inverkar starkt på de ökande livsmedelspriser som vi nu ser. Detta förutsätter dock en genomgripande förändring i kommissionstjänstemännens sätt att hantera problemet, samt att åtgärder omedelbart vidtas för att man ska kunna utnyttja de nya medlemsstaternas produktionspotential.

   Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det finns olika anledningar till att livsmedelspriserna ökar i Europeiska unionen och utvecklingsländerna, men vi kan inte bortse från den del som den gemensamma jordbrukspolitiken har i detta och det faktum att jordbruket inriktats på biobränsleproduktion.

Flera olika organ har påpekat detta. Europeiska miljöbyråns vetenskapliga kommitté har t.ex. sagt att man anser att EU bör skjuta upp målet att biobränslen ska stå för 10 procent av förbrukningen 2020. Till och med Världsbankens ordförande har talat om att vissa länder står inför livsmedelsbrist och uppmanat producenter av råmaterial för biobränsle att tillfälligt upphöra med denna odling. Och FAO har redan varnat för upplopp p.g.a. livsmedelsbrist. Demonstrationer och allvarlig social oro har rapporterats i ett antal länder i Afrika och Asien p.g.a. brist på livsmedel. Jean Ziegler, FN:s särskilda rapportör om rätten till livsmedel, har sagt att massproduktion av biobränslen är ett brott mot mänskligheten med tanke på vilka konsekvenser detta får för världspriserna på livsmedel.

Desto mer förvånande är det därför att Europeiska kommissionen har bekräftat att man tänker stå fast vid målet att 10 procent av de bränslen som används för vägtransporter ska komma från biomassa eller vegetabilisk olja.

   Silvia-Adriana Ţicău (PSE), skriftlig. – (RO) Enligt Eurostat ökade de reala priserna på jordbruksprodukter med 5 procent inom EU under 2007 jämfört med 2006, och den största ökningen (15,8 procent) rapporteras från Rumänien.

I Europa var prisökningen för mjölk och kyckling 7,8 procent, och den största prisökningen för jordbruksprodukter rapporterades för spannmål (45,4 procent) och fodergrödor (11,5 procent). Även här stod Rumänien för den största ökningen (29,2 procent).

Förra året ökade producentpriset för jordbruksprodukter med 4,6 procent i Europa, medan producentkostnaderna ökade med 5,3 procent, och subventionsnivån sjönk med 3,1 procent. I de nya medlemsstaterna har jordbruksproducenternas kostnader ökat dramatiskt, och subventionerna är mycket låga. De största inkomstsänkningarna per jordbruksföretag rapporterades i Bulgarien (–18,6 procent) och Rumänien (–16,1 procent). Det låga värdet, inga utbetalningar av jordbrukssubventioner och svårighet att få tillgång till jordbrukslån har gjort det omöjligt att införa modern jordbruksteknik, och därför har en mycket liten produktion per hektar uppnåtts.

Konkurrensen om jordbruksmark bidrar också till de höjda livsmedelspriserna, och under 2007 ökade den areal som används för biobränsleodling med 13,6 procent jämfört med 2006, och med 31,5 procent jämfört med perioden 2002–2006.

   Iuliu Winkler (PPE-DE), skriftlig. – (RO) Den senaste utvecklingen på världsmarknaden för jordbruksprodukter har skapat en situation som få regeringar är beredda att handskas med. De spektakulära prisökningarna, i synnerhet för vanligt spannmål, gör att miljontals människor riskerar att drabbas av svält.

Denna nya verklighet borde ge upphov till en reaktion från regeringarna och EU:s institutioner.

De nya jordbruksprisnivåerna innebär nya möjligheter för producenterna, även för producenterna i EU:s medlemsländer. I Rumänien bor 40 procent av befolkningen i landsbygdsområden, och många av dessa är jordbruksproducenter.

Den nya verklighet som råder på marknaderna för jordbruksprodukter utgör en chans för dessa producenter att förbättra sina ekonomiska resultat och, underförstått, att höja sin levnadsstandard.

Tyvärr reagerar jordbrukssektorn mycket långsamt på prisförändringar på de globala marknaderna. Småproducenter kämpar med tung byråkrati och missgynnas vid förhandlingar om köpeavtal med stora distributörskedjor med dominerande ställning på marknaden.

EU bör stödja de små jordbruksproducenterna så att de kan dra nytta av högre inkomster från sitt arbete. De små jordbruksproducenternas marknadstillgång bör underlättas, och globala distributörer bör bli föremål för en genomblickbar reglering för att förhindra att konkurrensen snedvrids.