Talmannen. − Nästa punkt är kommissionens uttalande om genomförande av utstationeringsdirektivet till följd av domstolens domar. Det är en viktig fråga, som har gett upphov till en rad missförstånd och framför allt olika rykten och farhågor i en del av våra länder. Vi kommer därför att följa den här debatten med stort intresse, inte minst Vladimír Špidlas uttalande på kommissionens vägnar.
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! I meddelandet ”Vägledning för utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster” från juni 2007 tar kommissionen upp vissa brister i genomförandet och den gränsöverskridande tillämpningen av utstationeringsdirektivet.
Vid den tidpunkten drog vi slutsatsen att problemen endast kunde lösas om medlemsstaterna ökar sitt ömsesidiga samarbete och framför allt fullgör sina åtaganden om administrativt samarbete och tillgång till information i enlighet med direktivet.
Korrekt och effektivt genomförande och tillämpning är centrala delar i skyddet för utstationerade arbetstagares rättigheter, medan bristfällig tillämpning gör att gällande gemenskapsdirektiv inom detta område blir mindre verkningsfulla.
Den 3 april i år antog kommissionen därför en rekommendation om bättre samarbete för att åtgärda bristerna i genomförandet, tillämpningen och upprätthållandet av det befintliga direktivet. Rekommendationen är i synnerhet inriktad på bättre informationsutbyte, bättre tillgång till information och utbyte av bästa praxis.
Bättre administrativt samarbete bör därför leda till ett starkare skydd för de faktiska arbetsvillkoren, mindre administration för företagen, effektivare övervakning av att nuvarande åtaganden om arbetsvillkoren fullgörs samt genomförande av effektiva kontroller.
I rekommendationen föreslås också att en högnivåkommitté ska inrättas, där arbetsmarknadens parter, som befinner sig närmast problemen på plats, involveras direkt och där grundens läggs för närmare samarbete mellan yrkesinspektionerna. Kommittén kan vara rätt forum för att diskutera en rad olika frågor i samband med utstationeringsdirektivets genomförande.
Kommissionen är övertygad om att rekommendationen lägger grunden för en intensivare kamp mot överträdelser av arbetstagarnas rättigheter och svart arbete, och att den leder till bättre arbetsvillkor för migrerande arbetstagare i hela EU.
Nu är det upp till medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra utstationeringsdirektivets genomförande. Rekommendationen väntas godkännas vid rådets (sysselsättning och socialpolitik) möte den 9 juni.
Kommissionen har därefter för avsikt att utvärdera direktivets genomförande mot bakgrund av EG-domstolens senaste beslut, och samtidigt samarbeta nära vid utarbetandet av Europaparlamentets initiativbetänkande.
Kommissionen är starkt engagerad i att säkra ett effektivt skydd för arbetstagarnas rättigheter och kommer att fortsätta att bekämpa alla former av social dumpning och kränkningar av arbetstagarnas rättigheter.
Det ska betonas att det inte föreligger någon konflikt mellan att konsekvent stödja arbetstagarnas rättigheter och att stödja en konkurrenskraftig inre marknad, som skapar förutsättningar för att vi ska kunna bevara Europas sociala välfärd. Om vårt samhälle och vår ekonomi ska kunna fortsätta att blomstra måste vi prioritera sociala frågor och konkurrenskraft i lika stor utsträckning.
Gunnar Hökmark, för PPE-DE-gruppen. – Herr talman! Jag ska be att få tacka kommissionären för hans presentation och jag välkomnar att han understryker vikten av ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna och det ansvar som medlemsstaterna har för att implementera utstationeringsdirektivet korrekt.
Jag tycker att det kan vara skäl att i denna diskussion understryka en sak och det är att vi sedan 2004 har fått en snabb förändring av den europeiska arbetsmarknaden. Vi har fått en ökad rörlighet. Det är viktigt att säga att de olika skräckscenarier som då spreds vad gäller konsekvensen av ökad rörlighet har visat sig vara felaktiga. Det talades om social turism och en mängd andra problem.
Sakläget är att det idag finns 1 miljon européer utstationerade i olika länder. Och i de medlemsstater där vi haft den största öppenheten har vi också haft den bästa utvecklingen på arbetsmarknaden och när det gäller lönebildning. Utstationeringsdirektivet har bidragit till enskilda människors bättre möjligheter men också bidragit till europeisk ekonomi och till europeisk arbetsmarknad. 1 miljon människor!
Det ska vi ha i åminnelse när vi diskuterar tre olika rättsfall. Därför att när domstolen har dömt där så ser vi också att det är olika situationer i olika fall. Men vad som också är viktigt är att det inte finns någonting i detta som säger att det inte finns något hinder för olika stridsåtgärder i de olika medlemsstaterna. Det finns ingenting i de domsluten som innebär att de står i konflikt med olika typer av kollektivavtal eller annan lönebildning? Däremot så ställs det krav på att medlemsstaten ska ha en lagstiftning och att samhällen ska fungera så att de uppmuntrar och tillåter rörlighet. Det är i det sammanhanget som jag också tycker att det är viktigt att vi nu utvecklar bättre samarbete och att de olika medlemsstaterna ser till att implementera och utvärdera detta, så att vi förenar rörlighet med social säkerhet och trygghet för var och en i Europa. Vi ska inte skylla på EU för de problem som finns, utan vi ska ta på oss ansvar i de olika medlemsstaterna och vi ska vara glada för den ökade rörlighet och den välfärd vi kan se som en möjlighet av utstationeringsdirektivet.
Anne Van Lancker, för PSE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för rekommendationen om bättre administrativt samarbete och fler valmöjligheter för yrkesinspektionerna. Herr kommissionsledamot! Är ni medveten om att vår glädje över detta har grusats av domarna i Laval- och Rüffertmålen? De orsakade stort rabalder, inte bara i socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet utan också inom fackföreningarna utanför parlamentet och i de länder som för närvarande ratificerar Lissabonfördraget.
Vi har länge trott att utstationeringsdirektivet var ett utmärkt direktiv med en tydlig princip. Med tanke på att vi inte kan garantera att löner och arbetsvillkor är desamma i hela Europa är det inte orimligt att arbetstagarna ska kunna förvänta sig likvärdig behandling på sin arbetsplats, oavsett vilken nationalitet de har. Det stämmer att principen om anställningsstaten inte har någon övergripande tillämpning i utstationeringsdirektivet, som i stället bara har en rad bindande villkor. Men direktivet ger ändå också medlemsstaterna möjlighet att införa mer generösa bestämmelser för att skydda arbetstagarna, i enlighet med ländernas egna traditioner och inom ramen för kollektivavtal eller allmänt bindande kollektivavtal.
Genom domarna försvann likabehandlingsgrunden under våra fötter. Det minimiskydd som direktivet ger håller successivt på att bli ett maximiskydd. Att det finns brister i införlivandet i vissa medlemsstater är inte längre något problem och har inte varit det på länge. Vi blir allt mer medvetna om att direktivets grundfilosofi är fel, det vill säga att arbetstagarna ska skyddas, men inte för mycket. Rättigheter på arbetsmarknaden när det gäller förhandlingar och strejker finns, men på villkor att de inte hindrar den fria rörligheten för tjänster. Det handlar inte om främlingsfientliga uttalanden, tvärtom. Utländska arbetstagare är mer än välkomna. Fri rörlighet för arbetstagare garanterar faktiskt lika behandling från dag ett, och det är också detta vi vill uppnå när det gäller den fria rörligheten för tjänster.
Min grupp kräver därför en översyn av utstationeringsdirektivet av tre skäl, för det första för att garantera lika behandling av inhemska och utländska arbetstagare, för det andra för att garantera att de nationella systemen för social dialog respekteras fullt ut, och för det tredje för att se till att grundläggande sociala rättigheter för alla garanteras. Vi litar på ert stöd, herr kommissionsledamot.
Anne E. Jensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans anförande. Det har verkligen kommit många starka reaktioner på flera av EG-domstolens domar den senaste tiden. En del anser att man mot bakgrund av bland annat Lavaldomen bör ändra Lissabonfördraget och att EG-domstolen bör hållas tillbaka. Det tycker jag är överdrivet och ett resultat av att människor på båda sidor vill sätta käppar i hjulet och slå i folk att Lissabonfördraget kan äventyra arbetstagarnas rättssäkerhet. Tvärtom kommer Lissabonfördraget att ge arbetstagarna fler rättigheter.
Andra, som Anne Van Lancker, anser att utstationeringsdirektivet bör ändras. Återigen säjer jag nej. Jag anser inte att man bör ändra direktivet i första taget. Jag anser att vi först grundligt bör undersöka hur utstationeringsdirektivet genomförs i praktiken, såsom föreslagits av kommissionsledamoten, och utvärdera de möjligheter som den nuvarande lagstiftningen ger när det gäller skydd mot social dumpning.
Jag anser också att vi bör avvakta medlemsstaternas reaktion. I det avseendet tänker jag kanske framför allt på Lavalmålet. Detta mål har ännu inte fått något slutligt avgörande i Sverige, och det finns många aspekter som ska vägas in – såväl den uppenbara diskrimineringen av utländska företag, som vi inte kan stödja, men också den otydliga information företaget har fått. I Danmark har en arbetsgrupp tillsatts av regeringen, bestående av arbetsmarknadsexperter – både juridiskt sakkunniga och arbetsmarknadsparter – för att utvärdera hur den senaste domen överensstämmer med den danska modellen, som bygger på samförstånd och som bara i mycket begränsad omfattning regleras av lagstiftning. Jag anser att det vore bra att avvakta resultatet av gruppens arbete. Den arbetar snabbt och kommer att vara färdig i juni.
Som så ofta inom politiken är det detaljerna som kan ställa till problem, och det är därför viktigt att vi har en balanserad syn på de här frågorna. Det är bara ett och ett halvt år sedan vi hade en djupgående debatt i parlamentet om utstationeringsdirektivet och genomförde en samrådsprocess med arbetsmarknadens parter. Alla sa att det var ett bra direktiv, men svårt att genomföra i praktiken. Arbetstagarna är okunniga om sina rättigheter, och arbetsgivarna känner inte till sina skyldigheter tillräckligt väl. Vår slutsats är därför att det behövs bättre information och mer samarbete, vilket ni, herr kommissionsledamot, nu alltså föreslår. Vi har till exempel också föreslagit att man ska använda byrån i Dublin, där både regeringar och arbetsmarknadens parter finns representerade, för att utveckla en god praxis inom det här området. Jag vill mycket gärna höra vad som sker på det här området. Jag har stor förståelse för farhågorna om social dumpning, men jag anser att vi måste hantera den här frågan förnuftigt. Det kommer att ta lång tid om utstationeringsdirektivet måste ändras, och det är därför viktigt att vi undersöker alla möjligheter för att kunna lägga grunden för flexibla arbetsmarknader, såsom den danska arbetsmarknaden, inom ramen för gällande regler. Det handlar om att se till att vi faktiskt kan ha flexibla arbetsmarknader.
Rätten att vidta stridsåtgärder hotas inte av domen, men däremot bör det finnas en balans när det gäller frågor som rör konflikter. Jag anser att det är viktigt att understryka att arbetstagarnas rättigheter kommer att stärkas genom Lissabonfördraget och att såväl arbetsmarknadens parter som regeringarna måste samarbeta över gränserna för att lagstiftningen ska fungera bättre och mer friktionsfritt. Det är den vägen vi måste gå!
Roberts Zīle, för UEN-gruppen. – (LV) Tack, herr talman, herr kommissionsledamot! Domen i det här målet ger verkligt hopp om att EG-domstolen förstår den egentliga innebörden hos EU:s fyra grundläggande friheter. I det här fallet fungerade inte uttrycket ”social dumpning”, som är så populärt också här i parlamentet, i ett mål där syftet var att förbjuda ett företag från en annan medlemsstat att tillhandahålla tjänster på EU:s inre marknad. I samband med den här diskussionen vill jag lyfta fram en politisk aspekt, nämligen att EU-medlemsstater, däribland i stor utsträckning länder som Sverige, de senaste åren har gjort enorma vinster i de baltiska länderna genom att erbjuda ”aggressiva” finansiella tjänster, särskilt lån för fast egendom. Vi har aldrig begränsat inflödet av detta kapital, inte ens när vinsterna var exceptionellt höga och i viss mån möjliggjordes just genom social dumpning av export – det vill säga de letter som arbetade i de här bankerna och vars löner inte låg i närheten av de löner som svenskar fick för samma arbete i Sverige. Nu under finanskrisen får många lettiska familjer betala länge och dyrt för de pengar de har lånat, men våra medborgare och företag kommer inte att kunna konkurrera på EU:s marknad och kan därför inte betala tillbaka sina skulder. I realiteten blir det därför de svenska pensionsfonderna och andra innehavare av bankaktier som själva drar det kortaste strået. Vi sitter alla i samma europeiska båt. Låt oss släppa EU:s grundläggande friheter verkligt fria – det kommer vi alla att vinna på! Tack.
Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Alla domarna gäller mål där fackföreningarna har vidtagit internationellt erkända kollektiva åtgärder för att bekämpa social dumpning. I samtliga tre domar erkänner EG-domstolen att fackföreningarna hade laglig rätt att vidta dessa åtgärder. Domstolen ifrågasatte dock denna rätt i förhållande till den inre marknaden.
I Laval- och Rüffertmålen tolkades den lagstadgade minimistandarden som den enda giltiga maximistandarden på den inre marknaden. EG-domstolen tolkade därmed utstationeringsdirektivet på ett mycket specifikt sätt. Det var dock inte alls lagstiftarens mening. När det gäller direktivet måste fri handel med tjänster främjas i rättvis konkurrens och arbetstagarnas rättigheter måste garanteras. Utstationeringsdirektivet innehåller också en klausul om mest gynnad nation för arbetstagare, vilket domstolen inte tog hänsyn till i sina domar.
EG-domstolen skapar nu en situation i EU där utstationeringsdirektivet har ändrats från ett minimidirektiv till ett maximidirektiv, och där det är legitimt att skaffa sig en konkurrensfördel genom social dumpning. Den internationella arbetsmarknadslagstiftningen bör nu omfatta skyldigheter för företag på den fria inre marknaden. Måhända innebär det att jag kritiserar domstolens domar. Men en union som saknar centrala delar av ett socialt Europa, såsom kollektivavtal, kollektiva åtgärder och kamp mot social dumpning, är dömd att misslyckas och kommer inte längre att ha medborgarnas stöd. Vår grupps svar i nuläget är därför att principen om lika lön för lika arbete på samma plats måste tillmätas lika stor betydelse på den inre marknaden som kriteriet om frihet.
Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. − (FR) Herr kommissionsledamot! Först och främst vill jag för protokollet påpeka att mina kolleger från talmanskonferensen, som mot min vilja beslutade om en debatt sent på kvällen, samtliga är frånvarande i kväll. Om det inte vore för den sena tidpunkten för den här debatten hade jag med glädje äntligen inlett en diskussion om denna allvarliga fråga, det vill säga EG-domstolens erkännande av lönedumpning – en fråga som ni, herr kommissionsledamot, ägnade tjugo sekunder åt nyss, på ett förvånansvärt översiktligt sätt.
Därför ska jag snabbt redogöra för de tre etapperna av denna nya dimension i den europeiska lagstiftningen. Den 11 december 2007 ogillade domstolen en fackföreningsåtgärd där man krävde att det finländska rederiet Viking Line inte skulle tillåtas att registrera sitt fartyg i Estland för att kunna sänka arbetstagarnas löner. Den 18 december 2007 dömde domstolen åter mot fackföreningarna, den här gången i Vaxholm i Sverige, där en byggnad satts i blockad på grund av att ett lettiskt företag vägrade att följa byggnadsarbetarnas kollektivavtal. Den 3 april 2008 fann domstolen att Niedersachsen i Tyskland gjort sig skyldigt till att ha krävt att ett byggföretag som tilldelats ett kontrakt i offentlig upphandling skulle tillämpa minimilön. Därefter dömde domstolen till förmån för en polsk underleverantör till ett tyskt företag, trots att arbetstagarna inte ens fick halva den lagstadgade minimilönen. Det var Rüffertmålet.
I samtliga tre fall angav domstolen som huvudsakligt skäl för sitt beslut, som uppmuntrar till lönedumpning, att gemenskapens lagstiftning förbjuder alla åtgärder som – observera – sannolikt skapar ”mindre attraktiva” villkor för andra medlemsstaters företag, eftersom de – jag citerar – innebär en ”inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster” och i den fria etableringsrätten, som utgör grundläggande friheter enligt fördraget. Det här är helt enkelt inte acceptabelt. Var finns den sociala aspekten i detta liberala resonemang?
I själva verket gör alla sociala framsteg i ett land en marknad mindre attraktiv för konkurrerande företag, för att använda domstolens uttryck. Jag vill tillägga att det omtalade utstationeringsdirektivet i samtliga tre fall inte gett de berörda arbetstagarna något som helst skydd. Förresten klargjorde domstolen följande, jag citerar: ”direktivet syftar nämligen bland annat till att förverkliga friheten att tillhandahålla tjänster”. Skyddet av arbetstagarna nämndes inte av domstolen.
I samtliga tre fall fattade domstolen slutligen sitt beslut mot bakgrund av särskilda artiklar i fördraget, och inte bara mot bakgrund av direktivet. Det rörde sig om artikel 43 i det första fallet och artikel 49 i de båda andra fallen. Båda artiklarna återfinns ordagrant angivna i det utkast till Lissabonfördrag som för närvarande håller på att ratificeras.
Min slutsats är därför klar. Att ändra ett direktiv för att lösa det problem som domarna skapat räcker inte. Alla som åter vill att sociala rättigheter ska väga tyngre än frihandel måste kräva en översyn av fördragen, särskilt de artiklar som domstolen grundar sina senaste beslut på. Det här är svårt, men jag anser att det är nödvändigt eftersom vi annars kan se fram emot en verklig kris för legitimiteten hos Europas nuvarande ekonomiska och sociala modell.
Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Nyligen, i Rüffertmålet, betalade ett polskt företag 53 arbetstagare endast 46 procent av den avtalsenliga lönen i Tyskland. Den polska underleverantören åtalades, men vände sig till EG-domstolen, som nyligen dömde till förmån för den polska underleverantören.
För inte så länge sedan deltog Europeiska fackliga samorganisationens ordförande John Monks i en utfrågning i utskottet för sysselsättning och sociala frågor med anledning av ett tidigare mål, nämligen Lavalmålet. Han varnade då för framtida fall och sa att vi har fått besked om att vår strejkrätt är grundläggande, men inte lika grundläggande som den fria rörligheten för tjänster.
Fackföreningsrörelsen står maktlös till följd av dessa domar. Tjänstedirektivet och utstationeringsdirektivet utgör ett direkt hot mot alla framsteg som skett när det gäller arbetstagarnas rättigheter de senaste trettio åren.
Det har varit tre mål – Laval, Viking och nu Rüffert – och en rättsfallssamling byggs nu upp som gör avtal meningslösa, fackföreningarna tandlösa och rättvisa löner till tomma ord. Som John Monks sa i utfrågningen om Laval behöver vi ett skyddande protokoll i Lissabonfördraget. Annars blir social dumpning ett faktum i framtiden.
Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag har för mig att kommissionen först offentliggjorde ett riktlinjedokument om utstationeringsdirektivets genomförande redan 2006, och att socialdemokratiska gruppen som svar på detta initierade ett upprop i parlamentet för en uppstramning av direktivet. Kommissionen tyckte inte att det var nödvändigt då och anser uppenbarligen inte att det är nödvändigt nu heller, vilket jag är enig med den om.
Problemet, som kommissionen så tydligt har satt fingret på, ligger i bristerna i det nationella genomförandet, i otillräckligt samarbete mellan medlemsstaterna och i bristande tillgång till information. Att strama upp EU:s lagstiftning skulle inte åtgärda de problemen, bara göra dem ännu svårare att lösa.
Slutligen konstaterar jag att kommissionsledamoten bekräftar sitt fulla engagemang för att skydda arbetstagarnas rättigheter och bekämpa social dumpning. Det bör hela parlamentet kunna hålla med om, men vi bör också hålla med om att det finns en annan rättighet som måste skyddas, nämligen alla arbetstagares rätt att vara rörliga, bli utstationerade och tillhandahålla tjänster över gränserna.
Rätten till socialt skydd måste gå hand i hand med rätten att tillhandahålla tjänster, och det behöver inte finnas någon motsägelse mellan dem. Det är givetvis en stor utmaning att åstadkomma rätt balans, men det är medlemsstaternas sak att hantera den utmaningen, inte EU som måste föreslå tuffare lagstiftning. Jag hävdar att kommissionsledamoten har pekat ut den väg vi måste gå, och jag uppmanar honom att hålla med mig om att vår roll som parlamentsledamöter bör vara att få våra respektive länder att följa efter.
Jan Andersson (PSE). – Herr talman, herr kommissionär! Jag välkomnar rekommendationen och jag välkomnar ännu mer att kommissionären vill arbeta mot social dumping och att herr Barroso och herr Špidla sa att strejkrätten inte underordnar den fria rörligheten. Men det förslag som ni lägger räcker inte. Det räcker inte för att förhindra social dumping.
Låt oss först titta på vad domstolen har sagt i Rüffert och Laval-fallet. Man har sagt att det är minimilöner som gäller, dvs. att en polsk arbetare ska arbeta på samma arbetsplats som en tysk för 46 procent av det som tysken arbetar för. Om ni hade sagt att kvinnor skulle jobba för 46 procent av vad männen tjänar så skulle vi ha sagt att det är diskriminering. I detta fall är det diskriminering av polska arbetstagare som inte ges samma lön som de tyska arbetstagarna. Det kan inte accepteras.
För det andra så bedömer man inte olika sociala modeller på samma sätt. Man pekar i Rüffert-fallet på att det allmängiltigförklarar kollektivavtal och inte den modell som man har valt i Niedersachsen. Likadant gör man i Laval-fallet. Man pekar alltså ut vissa arbetsmarknadsmodeller framför andra.Också det är oacceptabelt.
För det tredje säger man att strejkrätten är grundläggande, men när man sedan väger den emot den fria rörligheten så väger den inte särskilt tungt, inte särskilt tungt alls, utan det är den fria rörligheten som är överordnad den.
Några talare har varit inne på ”Ja, men vi ska ha fri rörlighet”. Det är självklart att vi ska ha det, men hur premierar vi fri rörlighet om man dumpar villkoren i länder? Tror ni att befolkningen i dessa länder kommer att säga: ”Vi välkomnar folk”? Nej, de kommer att ha krav på att man ska ha stängda gränser. Jag är för öppna gränser mellan nya och gamla medlemsstater, men jag är också för lika villkor för lika arbete och det måste också vara grunden. Därför måste kommissionen agera starkare när det gäller förändringar i utstationeringsdirektivet.
Pierre Jonckheer (Verts/ALE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag håller i stort sett med mina kolleger Anne Van Lancker och Francis Wurtz. Den slutliga frågan är hur många fattiga arbetstagare vi vill ha i EU. Det är den grundläggande frågan.
Utan att upprepa domstolens domar konstaterar jag att vi har nått en punkt där utstationeringsdirektivet används mot nationella eller regionala bestämmelser som utformats för att garantera rättvisa villkor och minimilön för alla arbetstagare.
Vi har därför fått en situation där detta direktiv undergräver territorialiteten hos rätten till arbete. Vi kan garantera arbetstagarnas rörlighet, samtidigt som vi säkrar territorialiteten hos rätten till arbete, och det är den saken som diskuteras. Om vi lämnar utstationeringsdirektivet därhän så länge vill jag fästa er uppmärksamhet på en annan, närliggande fråga, nämligen det klagomål som företaget TNT har lämnat in till kommissionen med anledning av en dom som en administrativ domstol i Berlin har avgett. Enligt domen har den tyska regeringen, genom att fastställa en minimilön för postsektorn, underlåtit att beakta den ekonomiska effekt – och nu talar vi om en minimilön på 9,80 euro i timmen – som minimilönen får för företagets konkurrenter. Vi har nu en situation där minimilön, som omfattas av den nationella behörigheten, i praktiken hindrar konkurrens. Det är TNT:s tolkning.
Kommissionen behandlar för närvarande företagets framställning. Om ni, herr Špidla, era kolleger och kommissionen finner att TNT har fog för sitt klagomål anser jag att ni kommer att tappa all trovärdighet i det här och i övriga ärenden, och att det kommer att krävas mer än en rekommendation från kommissionen om bättre information och administrativt samarbete mellan medlemsstaterna för att verkligen kunna garantera arbetstagarnas värdighet i Europeiska unionen.
Eva-Britt Svensson (GUE/NGL). – Herr talman! EG-domstolen har som uppgift att döma enligt fördragen. Alltså måste fördragen ändras för att tillvarata arbetstagarnas intressen. Slutsatsen av domstolens avgörande i Laval-, Viking Line- och Rüffert-målen är att Lissabonfördraget inte kan godkännas av Europas löntagare utan att man i fördraget skriver in en klausul om löntagarnas rättigheter – rätten att försvara kollektivavtal, rätten att vidta stridsåtgärder för att förbättra löner och anställningsvillkor.
Att kräva löner över minimilöner är nu ett handelshinder enligt domstolen och facken kommer inte att kunna hindra lönedumpning. Kommissionär McCreevy svarade mig skriftligen den 17 april i år på en fråga om fackens rättigheter följande: ”Fackföreningar kan fortsätta att vidta fackliga stridsåtgärder förutsatt att dessa motiveras av legitima mål som är förenliga med EG-rätten.”. Tydligare kan det inte sägas: EG-rätten måste alltså förändras. Fri rörlighet, ja, men utan att diskriminera löntagare från andra länder.
Hélène Goudin (IND/DEM). – Herr talman! EG-domstolen har gång på gång gjort klart för medlemsstaterna att de inte kan betrakta sig som självständiga när det gäller så fundamentala politiska områden som hälsopolitik, spelmarknadspolitik, alkoholreklam och nu senast arbetsmarknadspolitik. Detta är vad som kallas för juridisk aktivism och måste betraktas som ett direkt hot mot demokratin och subsidiaritetsprincipen. Med anledning av sin arroganta inställning till medlemsstaternas folkvalda regeringar är EG-domstolen i själva verket en självutnämnd makthavare i Europa.
När det gäller Laval-domen så innebär den att svenska och utländska företag kommer att verka under helt olika villkor på svenskt territorium. Det är fullständigt oacceptabelt. Jag uppmanar ledamöterna att tänka sig för nästa gång de beslutar om mer maktförskjutning till EU:s icke folkvalda institutioner. För idag verkar det som om syndaren sent har vaknat.
Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Utstationeringsdirektivet är en de hörnstenar som det praktiska genomförandet av en av EU:s fyra grundläggande friheter, som är europeiska friheter, vilar på och som har åtföljt fördragen och EG-rätten redan från början.
Artikel 49 i fördraget är en av de mest tydligt formulerade bestämmelser som styr EU:s inre angelägenheter, och där anges entydigt att inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen ska förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan stat inom gemenskapen än mottagaren av tjänsten. Den rådande praxisen i många medlemsstater, som syftar till att administrativt begränsa denna frihet, som garanteras enligt fördraget, är därför förvånande.
Efter att jag blev invald i parlamentet har jag fått motta en ström av klagomål från företagare, främst i de nya medlemsstater som kom med i EU efter 2004. Klagomålen gäller lokala och regionala myndigheter som medvetet påför dessa företagare extra krav som helt saknar grund i EU:s rättsakter. Jag har tagit upp denna fråga många gånger i parlamentet och krävt att kommissionen entydigt ska uttala sig till stöd för EU:s lagstiftning och därmed till försvar för friheten att tillhandahålla tjänster.
Jag är glad att mina ansträngningar har fått en så tydlig bekräftelse i EG-domstolens dom, som vi debatterar här i dag. Jag är övertygad om att vi, det vill säga parlamentet och Europeiska kommissionen tillsammans, mot bakgrund av domstolens senaste utslag kommer att kunna utarbeta ett förslag till organisation av en inre tjänstemarknad där man, samtidigt som man garanterar arbetstagarnas grundläggande rättigheter, garanterar dessa rättigheter – dessa grundläggande rättigheter – inte lägger bördor på EU:s företagare som hindrar deras verksamhet och som per definition – såsom framgår av domstolens dom – strider mot EU:s lagstiftning.
En fri tjänstemarknad och rörlighet för arbetstagare bör stödjas, inte bekämpas. Det är 2000-talets utmaning.
Magda Kósáné Kovács (PSE). – (HU) Tack, herr talman, herr kommissionsledamot! Efter flera domar av EG-domstolen har utstationeringsdirektivet (96/71/EG) hamnat i fokus i EU. Domstolen har talat. Vad den faktiskt sa kan man diskutera, men det skulle inte tjäna något till eftersom dess beslut står fast. Hur som helst var det inte någon värdeskala domstolen fastställde.
Vi ser att de här domarna har gett upphov till vitt skilda åsikter i parlamentet, men det är bra att kommissionen har funderat över vad som måste göras och har rådfrågat medlemsstaterna. Det är ännu viktigare eftersom de försöker gjuta olja på vågorna. Till saken hör att en tidigare försummelse av kommissionen tyvärr har bidragit till den upphetsade stämningen, då den fortfarande inte hade tänkt igenom utstationeringsdirektivets införlivande i de nationella systemen, trots att Europaparlamentet med eftertryck begärt detta i en resolution. Det finns alltså inget svar på huruvida medlemsstaternas åtgärder till skydd för arbetstagarna är förenliga med utstationeringsdirektivet. Vi kan därför inte säga om utstationeringsdirektivet verkligen fungerar bra eller om det behöver ändras med anledning av lagstiftningen om tjänstemarknaden. Det finns inga lärdomar om genomförandet, bara motstridiga uttalanden i bästa fall. Vi är rörda över frågan om huruvida den osäkra situationen skapar förutsättningar för populism och demagogi. Och skapar vi inte ett politiskt problem av tillfälliga juridiska brister? Kanske har vi skapat politisk oro där det bara bör finnas förnuftig lagstiftning.
Den fria tjänstemarknaden fungerar med mycket få undantag i enlighet med lagstiftningens bestämmelser. Å andra sidan krävs särskilda åtgärder för att driva igenom lagstiftningen. Vi hoppas på dessa särskilda åtgärder från kommissionen, eftersom domstolen inte kan göra en övergripande bedömning av det rättsliga underlaget. Det är kommissionens uppgift. Och det är kommissionens uppgift att vid behov inleda förfaranden vid överträdelser av lagstiftningen. Detta kan förstärka Vladimír Špidlas ord, att vi måste agera parallellt och samfällt för att värna om arbetstagarnas lagstadgade rättigheter och den sociala marknaden. Tack.
Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag håller inte med er om att det inte finns någon motsättning mellan ett starkt socialt skydd för arbetstagarna och en stark inre marknad. En inre marknad i EU som är förenlig med det globala konkurrenssystemet är den slutliga inkarnationen av denna motsättning. Men jag håller med er om att medlemsstaterna ansvarar för att EU:s lagstiftning införlivas i den nationella lagstiftningen. Åtminstone i Rüffertmålet är det inte bara så att de styrande i Berlin och Niedersachsen pekar finger åt EG-domstolen.
På det hela taget har de misslyckats med att på ett myndigt sätt förklara lagen om kollektivförhandlingar och att kräva lagstadgad minimilön. Herr kommissionsledamot! Jag kräver att ni tar ert ansvar och öppet kräver den nödvändiga skyldigheten att ändra EU:s rättsliga grunder. Det gäller bland annat artiklarna 50 och 56 i den konsoliderade versionen av Lissabonfördraget av den 15 april, en skärpning av utstationeringsdirektivet, beviljande av rätten att vidta stridsåtgärder samt den gränsöverskridande rätten att vidta stridsåtgärder. Jag talar också om att översynen av de politiska problemen inte bara bör överlåtas till EG-domstolen, utan att både EU-institutionerna – rådet, kommissionen och Europaparlamentet – och de enskilda länderna bär ansvaret för detta genom sin lagstiftning.
Elmar Brok (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Lissabonfördraget kommer att innebära en väsentlig förbättring för arbetstagarna – där måste jag säga emot er, herr Wurtz. Vi måste därför acceptera fördraget, eftersom socialpolitik håller på att bli en generell plikt. I framtiden måste allt kontrolleras rättsligt ur en socialpolitisk synvinkel, och fördragets definition av en social marknadsekonomi innebär stora framsteg.
Vi behöver konkurrenskraft, vi behöver mer produktivitet – och det måste verkligen vara tongivande i ett globalt system – men i alla dessa tre fall kan vi konstatera att det inte handlar om konkurrens i ett globalt system, utan snarare huruvida arbetet har genomförts inom vissa sektorer i EU mellan dess medlemsstater som en del av en gemensam inre marknad.
Vi får inte hamna i en situation där det globala systemet används för att spela ut arbetstagare från olika medlemsstater mot varandra med hänvisning till den internationella konkurrensen. Om solidariteten mellan arbetstagarna faller kommer EU och sammanhållningen mellan våra samhällen också att gå förlorad.
Det är därför viktigt att vi nu inte låter oss läxas upp av domstolarna utan att vi klargör att vi måste se över lagstiftningen. Utstationeringsdirektivet kom till i början av 90-talet och är inte längre gångbart. Vi måste ta reda på vad som är fel med direktivet. Jag vet inte exakt vad problemet är. Parter i kollektivförhandlingar måste kontrollera att de ingår sina kollektivavtal på ett sätt som är förenligt med den inre marknaden. Den nationella lagstiftningen måste anpassas efter den. Vi måste kontrollera allt detta. Och samtidigt får det här inte leda till marknadsuppdelning och protektionism, eftersom rörligheten måste garanteras.
När vi talar om de fyra grundläggande friheterna menar vi marknadens fyra grundläggande friheter. Min definition av en social marknadsekonomi innebär att marknaden kan fungera endast inom de ramar lagstiftaren tillåter, så att vi får en rättvis fördelning av fördelarna med detta ekonomiska system och inte överlåter dem till de fria marknadskrafterna. Om det blir så kommer marknaden att förgöra sig själv. Vi behöver därför de ramvillkor som en social marknadsekonomi ger.
Låt mig avsluta med ett citat. ”Inte den fria marknadsekonomin från tidigare perioders laissez-faire och plundring, och inte heller de fria marknadskrafterna” – och liknande formuleringar – ”utan en socialt ansvarstagande marknadsekonomi, där individen blir sin egen igen, där ett stort värde läggs på personen och där man också får en rättvis avkastning på det arbete man lägger ned – så ser en modern marknadsekonomi ut.” Citatet är hämtat från Ludwig Erhard, som man definitivt inte kan kalla en motståndare till marknadsekonomi.
Stephen Hughes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag håller verkligen med Elmar Brok, men håller inte alls med Philip Bushill-Matthews, men det ska jag återkomma till om en liten stund. Jag vill tacka kommissionsledamoten för rekommendationen, som antogs den 3 april. Det är ett viktigt steg i rätt riktning. Jag anser att ett effektivare informationsutbyte, bättre tillgång till information och utbyte av bästa praxis absolut kommer att vara till hjälp, men det var en lustig slump att rekommendationen antogs på samma dag som Rüffertdomen avkunnades. Jag anser att Laval- och Rüffertmålen i synnerhet kräver att vi nu går väsentligt längre än rekommendationen.
De båda målen innebär att de ekonomiska friheterna kan komma att tolkas som att företag har rätt att kringgå eller undvika nationella, sociala och arbetsmarknadsmässiga lagar och praxis. Det enda skyddet tycks vara utstationeringsdirektivets bestämmelser. Om så är fallet är det uppenbart att vi måste se över direktivet på nytt. Vi behöver framför allt klargöra räckvidden för kollektivavtal, för att fastställa obligatoriska standarder, liksom för kollektiva åtgärder, för att upprätthålla dessa standarder.
Jag anser att vi måste göra flera saker. Vi måste se till att värdlandets kollektivavtal kan medge högre standarder än minimistandarder. Vi måste se till att det som för närvarande är frivilligt i medlemsstaterna blir obligatoriskt, däribland att tillämpa alla allmänt bindande kollektivavtal på utstationerade arbetstagare. Jag anser att vi också behöver en tydlig tidsfrist för definitionen av en utstationerad arbetstagare, så att det inte råder någon oklarhet om när en utstationerad arbetstagare upphör att vara utstationerad.
Slutligen anser jag att vi måste bredda direktivets rättsliga grund så att den innefattar fri rörlighet för arbetstagare, liksom friheten att tillhandahålla tjänster. Det förslaget avvisades redan 1996, men jag hoppas att vi inser nu hur viktigt det är.
Det är domstolen som har sagt att strejkrätten och föreningsrätten är grundläggande rättigheter, men inte lika grundläggande som de ekonomiska friheterna. Man kan förstå att fackföreningarna drar en parallell till Djurfarmen. Vi är skyldiga dem att återställa en god balans. Jag menar att dessa blygsamma föreslagna ändringar av utstationeringsdirektivet vore en början.
Søren Bo Søndergaard (GUE/NGL). – (DA) Herr talman! När vi debatterade Lissabonfördraget i februari föreslog både jag och mina kolleger att rätten att vidta kollektiva stridsåtgärder borde tillhöra medlemsstaternas behörighetsområde. Tyvärr röstade en majoritet av er emot detta, och nu tarvar följande fråga ett svar: Varför gjorde ni det? Den enda logiska förklaringen och den logiska konsekvensen är att arbetsgivarnas strävan efter största möjliga vinst över gränserna i slutändan väger tyngre än arbetstagarnas rätt att försvara sig mot social dumpning. Den åsikten är ni förstås i er fulla rätt till, men då får ni sluta upp att tala om ett socialt Europa.
Arbetstagare i alla länder måste ha ovillkorlig rätt att vidta stridsåtgärder för att se till att migrerande arbetstagare får minst lika hög lön som de själva. Det är inte diskriminering. Vi tycker inte att migrerande arbetstagare ska ha lägre löner än arbetstagare som redan är bosatta i landet i fråga. Vi är emot diskriminering, och åtgärder måste därför vidtas. Alternativet är social dumpning. Det här är en nedåtgående spiral. Vi måste därför med alla till buds stående medel säkra den fria och obegränsade rätten att vidta stridsåtgärder, genom att infoga ett rättsligt bindande protokoll i Lissabonfördraget.
Jacques Toubon (PPE-DE). – (FR) Herr kommissionsledamot! Det stämmer att vi är oerhört besvikna över hur friheten att tillhandahålla tjänster tillämpas i rättspraxisen. Man skulle kunna tro att EG-domstolen i vissa tolkningar har strävat efter att fastställa att artiklarna 43 och 49 gäller framför alla andra hänsyn. Men jag är skeptisk till svart-vita analyser av denna rättspraxis, som – som ni alla vet – först och främst är prejudicerande.
Jag anser att den fråga vi måste ställa oss är hur vi ska kunna garantera det sociala regelverket. Närmare bestämt är det två frågor vi måste besvara. För det första: Vilken lönenivå måste företagen följa enligt värdlandets nationella lagstiftning? För det andra: I vilken utsträckning kan vi begränsa kollektiva åtgärder av fackföreningar i syfte att säkra lika behandling av nationella och utstationerade arbetstagare?
För att besvara de här frågorna tror jag inte på en ändring av utstationeringsdirektivet. Jag anser till och med att vi skulle ta en enorm risk om vi gjorde det. Däremot anser jag att Europeiska fackliga samorganisationens förslag om en social klausul är desto mer intressant. Jag anser att det här, precis som Elmar Brok sa, helt enkelt handlar om att tillämpa fördragen, både de gamla och de nya: artikel 3.3, artikel 6.1 och stadgan om de grundläggande rättigheterna, som nu är materiell rätt.
Vi måste också upprätthålla subsidiaritetsprincipen – och där kan de nationella parlamenten övervaka att så sker – inom allt som rör rätten till arbete, arbetstagarnas rättigheter och, framför allt, strejkrätten.
Inom den närmaste tiden kommer det franska ordförandeskapet att lansera den sociala agendan. Herr kommissionsledamot! Kommissionen måste gå längre än ni sa och längre än den rent administrativa minimirekommendationen, för att få en mer politisk text där de oklarheter som uppstår till följd av rättspraxis beaktas till fullo.
Karin Jöns (PSE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Närmare samarbete mellan nationella myndigheter är givetvis rätt och riktigt. Jag välkomnar det. Det är till och med nödvändigt.
Men om vi alla verkligen vill förhindra konkurrens om den lägsta minimilönen i Europa behöver vi mer, och det vet ni också, herr kommissionsledamot. Med tanke på Rüffertdomen anser jag att det bara finns en lösning. Vi måste förbättra utstationeringsdirektivet. Det måste kommissionen ombesörja.
Vi måste dra de rättsliga konsekvenserna av denna dom, eftersom den strider mot avsikten i utstationeringsdirektivet. Friheten att tillhandahålla tjänster värderas högre än skyddet av arbetstagarna här. Till och med den planerade ändringen från minimi- till maximiskydd förklaras. I mitt hemland Tyskland berörs åtta av sexton delstater direkt av denna dom. De regionala regeringarna ville bara vara förebilder i lönedumpningsfrågor.
På grundval av utstationeringsdirektivet och upphandlingsdirektiven ville de försäkra sig om att vissa sociala kriterier uppfylls, åtminstone vid tilldelning av offentliga kontrakt. De har därför krävt att lokala lönenivåer respekteras, som ett socialt kriterium, eftersom dessa löner är högre än minimilönen.
Jag har svårt att förstå EG-domstolens beslut. Om vi verkligen vill ha sociala kriterier – och det tror jag att vi alla vill – så måste det vara möjligt att uppnå ännu mer än en minimilön. Vi får inte låta domen förleda oss att fortsätta att tillåta minimistandarder enbart för utstationerade arbetstagare i framtiden. Det är inte det sociala Europa som min grupp vill ha. För att vara på den säkra sidan måste vi också granska upphandlingsdirektiven noggrant.
Hemma i Tyskland har EG-domstolens domar om arbete, som vi debatterar här i kväll, inneburit ett bakslag för acceptansen av EU. Nu uppmanas vi alla här att på nytt byta spår.
Alejandro Cercas (PSE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Om det var ett litet problem vi stod inför skulle jag kunna förstå att en enkel rekommendation om utbyte av god praxis och effektivare information skulle kunna lösa problemet. Men, herr kommissionsledamot, problemet är att det är ett ofantligt problem vi står inför, och jag beklagar att ni inte ens nämnde det i ert anförande.
Problemet, herr kommissionsledamot, är att vi för närvarande har en konsekvent rättspraxis från EG-domstolen enligt vilken arbetstagare från ett land inte får arbeta i ett annat land för mindre än halva lönen, i enlighet med ett direktiv som – det ska påpekas – har inrättats just för att förhindra detta.
Om det är möjligt att ha gällande lagstiftning som medger denna situation har vi därför ett grundläggande problem som inte kan lösas bara genom att komma till rätta med informationsproblem.
För det andra, herr kommissionsledamot, har vi problemet att de olika nationella fackföreningarnas praxis för lönesättning och kollektivavtal har utelämnats. Finland, Sverige, Danmark och Tyskland har utelämnats. Det här är därför ett enormt problem, inte bara för de länderna, utan för hela Europa, där man ser hur de nationella lagarna urholkas och hur EU inte bara misslyckas med att garantera bättre skydd för sina arbetstagare utan också krossar de nationella skyddssystemen.
Mot denna bakgrund, herr kommissionsledamot, anser jag inte att vi kan titta åt andra hållet. Jag anser inte att vi kan ordinera aspirin när det är en stor operation som krävs. Jag anser också att vi måste återställa en balans mellan principerna om arbetstagarnas rättigheter och marknadens rättigheter, annars kommer inte bara det sociala Europa utan Europa som helhet att gå åt det hållet.
Dariusz Rosati (PSE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Syftet med utstationeringsdirektivet är att säkra friheten att tillhandahålla tjänster, samtidigt som arbetstagarnas rättigheter garanteras. Jag anser att direktivet har gynnat EU och att den kritik jag hört här i kammaren i dag i stor utsträckning är obefogad.
Jag vill påpeka att i Rüffertmålet, som vi diskuterar, kunde de sociala standarderna åsidosättas och lönenivån fastställas till skandalöst låga 46 procent, inte till följd av brister i utstationeringsdirektivet, utan helt enkelt som ett resultat av att man inte genomfört en del av den relevanta lagstiftningen i Niedersachsen på det sätt som föreskrivs i utstationeringsdirektivet. Problemet här handlar därför om genomförandet av lagstiftningen i Tyskland, inte om brister i utstationeringsdirektivet. Vi har en liknande situation i Lavalmålet, där det i sin tur råder en situation i Sverige där minimilön varken är lagstadgad eller regleras i kollektivavtal på det sätt som avses i utstationeringsdirektivet. Jag anser därför att den här situationen kan lösas i första hand genom att anpassa nationell lagstiftning efter det nuvarande direktivets bestämmelser, även om jag medger att det finns många aspekter som fortfarande kan förbättras i direktivet. I dessa frågor stöder jag kommissionen.
Jag vill också passa på att tala om begreppet social dumpning, som har nämnts flera gånger här. Jag konstaterar att begreppet social dumpning varken förekommer i internationell rätt eller i ekonomisk teori. Det är helt och hållet en propagandaterm. Man kan inte tala om dumpning i en situation där utstationerade arbetstagare – polacker i Tyskland eller letter i Sverige – får en lön som är högre än vad de skulle ha fått i hemlandet. Man kan inte heller tala om social dumpning i en situation där det inte finns några bindande sociala eller lönemässiga standarder för alla länder, och när skälet till att sådana standarder saknas är att utvecklingsnivåerna skiljer sig åt mellan våra medlemsstater och att politiken dessutom är olika i olika länder.
Manuel Medina Ortega (PSE). – (ES) Herr talman! Jag anser att det är uppenbart att EG-domstolens dom hotar EU:s själva grundvalar. Det står klart att EG-domstolen är det högsta organet när det gäller tolkningen av EU:s lagstiftning, och det finns ingen just nu som vill försvaga denna institution. Men dess rättspraxis hotar principen om social sammanhållning, som Alejandro Cercas påpekade. Många EU-medborgare anser att en union som inte garanterar sociala minimirättigheter inte förtjänar att få finnas, och vi hotar därmed EU:s själva existens.
Eftersom vi inte kan gå emot domstolens domar och vi måste följa dem är det uppenbarligen dags att de lagstiftande institutionerna – kommissionen, parlamentet och rådet – antar åtgärder för att se till att denna rättspraxis inte blir permanent, eftersom det är rättspraxis kopplad till specifika rättsakter som kan ändras.
Det verkar som om domstolen själv uppmanar oss att göra denna lagstiftningsändring. Nu menar jag att det är kommissionens ansvar, först och främst, men också parlamentets och rådets, att ändra lagtexterna för att förhindra att denna rättspraxis blir permanent.
Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). – (RO) De lagbestämmelser vi debatterar i dag kan förbättra tillvaron för över en miljon EU-medborgare som arbetar i en annan medlemsstat som tjänsteleverantör eller utstationerad arbetstagare.
I synnerhet bestämmelserna i artikel 3 i direktivet genomförs inte fullt ut i alla EU-medlemsstater. Arbetshälsa och säkerhetsstandarder, högsta antal arbetstimmar och kortaste ledighetsperiod liksom föräldraförmåner genomförs inte för utstationerade arbetstagare.
Den minimilön som föreskrivs i värdlandets lagstiftning bör garanteras. Denna sista punkt gör dock att många företag väljer alternativa anställningskontrakt, som automatiskt förhindrar betalning av lägre löner.
Det har dessutom blivit praxis för många europeiska företag att hyra arbetstagare från de nya medlemsstaterna och sedan skicka dem utomlands som utstationerade arbetstagare under en period som kan förlängas upp till 24 månader, vilket gör det möjligt att utnyttja skillnaderna i betalning av socialförsäkringsavgifter.
Avslutningsvis vill jag säga att den här typen av social dumpning måste stoppas genom att man genomför utstationeringsdirektivets samtliga bestämmelser.
Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Vi har hört många uttalanden här i parlamentet, däribland några mycket kritiska bedömningar av domar – EG-domstolens domar. Jag manar till lugn.
EG-domstolens domar är trots allt inte politiska till sin karaktär, utan baseras på en inträngande analys av faktiska förhållanden och lagar i medlemsstaterna. Det är domstolens roll, och låt oss respektera det. Låt oss se lugnt på detta. Låt oss inte reagera negativt på de här domarna när de inte passar oss och välkomna dem när vi är nöjda med dem. En sådan rättvisa à la carte bör inte vara vår drivkraft, och vi bör inte godta den.
Den andra fråga som jag vill ta upp är att vi inte bör låta det bli motsättningar mellan arbetstagare i de gamla och de nya medlemsstaterna. Det värsta som kan hända vore att vi ställer fackföreningar från de gamla medlemsstaterna mot fackföreningar från de nya medlemsstaterna. Det är inte det här EU:s rättvisa ska bygga på. Jag varnar för detta.
Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! På Irland diskuterar vi just nu Lissabonfördragets för- och nackdelar, och det finns motstridiga tolkningar av EG-domstolens senaste domar och deras följder för skyddet av arbetstagarna och deras rättigheter.
Även om jag vet att vi inte har fått något slutligt avgörande i Lavalmålet vill jag uppmana kommissionsledamoten att kortfattat redogöra för sin reaktion på situationen och hans åsikter om hur utstationeringsdirektivets införlivande och genomförande, framför allt i Sverige, har påverkat domen i Lavalmålet.
En tidigare talare, Jan Andersson, gjorde det kloka påpekandet att om en kvinna skulle få 46 procent av den lön som en man får för samma arbete i ett land så skulle det betraktas som diskriminering. Ändå tycks domstolarna tillåta detta när det är arbetstagare från olika länder som utför samma arbete i ett land. Återigen skulle jag vilja höra hur kommissionsledamoten anser att direktivets införlivande och genomförande har påverkat denna situation.
Slutligen lyssnade jag mycket noggrant till vad kommissionsledamoten sa när han talade om att garantera arbetstagarnas rättigheter och bekämpa social dumpning, men jag är inte helt övertygad om att hans förslag och råd kan åstadkomma detta, och jag ser fram emot att höra mer kraftfulla förslag från kommissionen.
Georgios Toussas (GUE/NGL). – (EL) Herr talman! EG-domstolens tre domar om Viking Line, Laval och Rüffert bygger på ett enda antagande. Det antagandet härrör från Maastrichtfördragets fyra friheter för rörlighet för kapital, direktiven om den inre marknaden och utstationeringsdirektivet, som bekräftas genom artiklarna 43 och 49 i den omdöpta europeiska konstitutionen, som är Lissabonfördraget.
EG-domstolens domar är politiska och oerhört reaktionära: de stora företagskoncernerna inför medeltida arbetsvillkor för att öka sina vinster.
Det är inte bara strejkrätten och rätten till kollektiva förhandlingar som ifrågasätts, utan det finns en tredje viktig faktor som jag också skulle vilja ta upp. De internationella arbetskonventioner, som har undertecknats och ratificerats genom Internationella arbetsorganisationen (ILO), ifrågasätts. Därför måste lika lön för lika arbete för alla arbetstagare garanteras.
Arbetstagare från de länder som gick med i EU efter den 1 maj 2004 är inte skyldiga någon något. Tillsammans med alla de andra arbetstagarna i Europa bör de kämpa för bättre arbetsvillkor och lön. Lika lön för lika arbete bör gälla.
Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Utstationering av arbetstagare är oupplösligt förknippat med friheten att tillhandahålla tjänster. Genom sitt beslut har EG-domstolen uttalat sitt stöd för denna, i mitt tycke, ytterst viktiga princip för den gemensamma marknaden.
Men jag vill också säga att jag är besviken över att det fortfarande finns bestämmelser på gemenskapsmarknaden som strider mot utstationeringsdirektivet. Vi får inte glömma att direktivets syfte är att hjälpa såväl arbetstagare som underleverantörer. Det är också oacceptabelt att centrala bestämmelser i direktivet tolkas olika i olika medlemsstater. Arbetstagarna känner inte till sina rättigheter, och medlemsstaterna övervakar inte att direktivets bestämmelser tillämpas korrekt. Ett korrekt genomförande av dessa bestämmelser är trots allt nyckeln till en effektivt fungerande inre marknad.
Det är därför alla åtgärder, oavsett om de består i administrativt samarbete eller instruktioner om korrekt tillämpning av direktivet, är viktiga insatser. Men jag hoppas att sådana initiativ kommer att leda till en bättre tolkning av bestämmelserna och inte till ännu fler klagomål om social dumpning, som inte finns.
Katrin Saks (PSE). – (ET) Herr talman, kolleger! Jag är också anhängare av principen om lika behandling och kan ärligt säga att jag ibland har mycket svårt att förstå varför jag får mycket lägre lön för mitt arbete här i parlamentet än mina västerländska kolleger (tio gånger mindre än italienarna). Men jag inser att det kommer att ta tid innan vi får en jämkning av lönerna i Europa.
Mitt intryck i dag är att hyckleriet är utbrett. Det är många som äntrar talarstolen och uttalar sig på en miljon utstationerade arbetstagares vägnar och kämpar för deras rättigheter. Men låt oss vara ärliga – de flesta talare företräder faktiskt inte dessa en miljon utstationerade arbetstagare, utan skyddar i stället sin egen arbetsmarknad. Därför är jag mycket glad över att kommissionsledamoten har lovat att inrätta en kommitté för att undersöka den här frågan. De tre målen har lämnat ett icke-rättvisande avtryck efter sig här. Det var tyvärr nödvändigt för att lyfta fram områden där utnyttjande, social dumpning och otrygghet förekommer. Tack och lov förekom ingenting sådant i de här tre målen.
Fri rörlighet för tjänster ligger i allas vårt intresse. Jag har väntat i tre veckor på att rörmokaren ska komma till min lägenhet i Bryssel, där det blivit stopp i rören. Jag lovar er att jag drömmer mardrömmar om den legendariske polske rörmokaren nattetid.
Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för alla era bidrag. Det var mycket intressant att få ta del av dem. Jag tycker att vi har haft en rik och livlig debatt här i dag. Jag har också noterat att många olika åsikter har uttryckts. De vitt skilda tolkningarna och åsiktsyttringarna har fått mig att närma mig detta ämne med försiktighet.
Debatten har också visat hur ytterst komplicerad den här frågan är och att den ger upphov till svåra juridiska ställningstaganden. Samtliga tre domar av EG-domstolen är speciella. Det vore fel att dra några allmänna slutsatser av dem. Först och främst är det upp till de berörda medlemsstaterna att avgöra vad de måste göra på nationell nivå för att följa domstolens domar. Jag stöder också den konstruktiva strategi som Sverige och Danmark har valt för att följa domarna.
Men i dag har det framgått att det är viktigt att föra en ingående diskussion så att vi kan hantera de problem som uppstår på lämpligt sätt. Precis detta är en av kommissionens prioriteringar just nu. Vi har i själva verket bestämt att fortsätta den här diskussionen i våra förberedelser inför en ny social agenda. Denna agenda, som jag ska presentera för mina kolleger i kommissionen i juni, kommer givetvis att innefatta resultaten av ett brett samråd som inletts om den nya sociala verkligheten. Den tar också vid efter kommissionens meddelande ”Möjligheter, tillgång och solidaritet: mot en ny samhällsvision för tjugohundratalets Europa”. Det här är en verklig möjlighet att främja nya lösningar för att hantera de utmaningar våra europeiska samhällen står inför.
Till de utmaningarna hör givetvis den demografiska förändringen och den allt snabbare tekniska utvecklingen, men också globaliseringens sociala följder. De olika formerna av rörlighet bland arbetstagare och den ökande migrationen, som sannolikt är oundviklig, innebär nya utmaningar som vi måste hantera. Det här är frågor som vi måste lösa för att kunna bevara och stärka vår europeiska sociala modell.
Jag är övertygad om att den sociala agendan är rätt instrument för att föreslå en första åtgärd som är utformad och anpassad efter rörlighetens problematik, för att säkra skyddet för arbetstagarna. Den debatt som Europaparlamentet snart ska ha om sitt initiativbetänkande blir också ett steg i rätt riktning. Kommissionen är också fast besluten att spela en aktiv roll i detta och underlätta diskussionerna och sökandet efter lösningar.
Jag vill arbeta med ett öppet sinne och fastställa höga standarder som är anpassade efter den sociala och ekonomiska verkligheten. Jag vill att vi ska gå framåt på ett konstruktivt och tillitsfullt sätt. Den komplicerade sociala verkligheten gör det svårare att formulera färdiga lösningar. Vi behöver mer tid för att diskutera den sociala agendan. Därigenom kan en tryggare och mer global strategi utvecklas för EU:s arbetstagare.
Talmannen. − Kommissionsledamotens anförande sätter punkt för denna debatt.
Även om det hör till ovanligheterna för en talman att göra det så måste jag erkänna att jag avslutar debatten lätt förvirrad. Det beror nog på att jag under trettio år av mitt liv har kämpat för att se till att en spansk arbetstagare i Sverige eller Tyskland inte får mindre i lön än en tysk eller svensk arbetstagare, och för att jag under ytterligare tjugo år har kämpat för att se till att en polsk, rumänsk eller marockansk arbetstagare inte får mindre i lön i Spanien än en spansk arbetstagare.
(Applåder)
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Pedro Guerreiro (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) EG-domstolens senaste domar i Laval-Vaxholmsmålet i Sverige, Viking Line-målet i Finland och nu Rüffertmålet i Tyskland bekräftar bara EU:s verkliga mål och prioriteringar.
Närmare bestämt bekräftas företrädet för principen om den fria etableringsrätten, som fastställs i artiklarna 43 och 46 i fördraget, där alla inskränkningar att fritt etablera sig förbjuds.
EG-domstolen anser att arbetstagarnas och deras organisationers rätt att försvara sina rättigheter och intressen – det vill säga respekt för det man har enats om i kollektiva förhandlingar – utgör en ”inskränkning” och därför är olaglig enligt gemenskapslagstiftningen.
Därigenom legitimerar man social dumpning och attacker på kollektiv- och avtalsförhandlingar i EU, och uppmuntrar ”konkurrens” mellan arbetstagare. I praktiken fastställer man att principen om ursprungsland har företräde, det vill säga att man betalar lägre löner och försämrar skyddet för arbetstagarnas rättigheter i avtalsförbindelserna med arbetsgivarna.
De här domarna avslöjar EU:s klasstänkande och vem som egentligen gynnas av EU:s nyliberala politik (och vilka som driver på den). Alla vackra ord om det sociala Europa var tomma, och EU:s politik visade sig vara en skymf mot de rättigheter som arbetstagarna har kämpat sig till.
Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Det är skandalöst hur de gällande fördragen används för att undergräva arbetstagarnas rättigheter. EG-domstolen hävdade att dess dom i Rüffertmålet är i överensstämmelse med de gällande fördragens bestämmelser. Lissabonfördraget innebär ingen förbättring av den här situationen.
Skyddet för utsatta arbetstagare i hela EU borde ha säkrats i förhandlingarna om fördraget. Så skedde inte. Den riktning som stakas ut för EU i fördraget kommer att undergräva Europas sociala modell i grunden.
På Irland vet vi, efter Irish Ferries och även dessförinnan, att den inre marknadens företräde ger upphov till situationer där arbetstagarnas rättigheter undergrävs.
Jag stöder andan i Europeiska fackliga samorganisationens krav på att en klausul om social utveckling ska infogas i fördraget. Jag menar att det enda sättet att trygga arbetstagarnas rättigheter i framtiden är att säga nej till det här fördraget och skicka tillbaka medlemsstaterna till förhandlingsbordet.
I ett nytt fördrag skulle man med kraft kunna fastställa att grundläggande rättigheter – strejkrätten och arbetstagarnas rätt att vidta kollektiva åtgärder för att förbättra sina arbets- och levnadsvillkor utöver minimistandarderna – väger tyngre än den inre marknaden.
Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. – (FI) EG-domstolen har avkunnat tre domar mot fackföreningsrörelsen, och vi kan därför se fram mot fler domstolsavgöranden i liknande mål. Målen gäller Viking Line, Vaxholm (Laval) och Rüffert, och i samtliga fall har domstolen tolkat fördragen från en och samma synvinkel, nämligen den fria konkurrensens, och struntar i parlamentets åsikt. Förslaget om att ursprungslandets arbetsvillkor ska följas för utstationerade arbetstagare, som i Bolkesteindirektivet, avvisades. Tyvärr har domstolen, genom de beslut den har fattat i vart och ett av dessa fall, tagit på sig rollen som lagstiftare och struntat i tolkningen av en verklig lagstiftares vilja, i det här fallet Europaparlamentet. Kommissionen borde inte försvara en sådan överträdelse av en institutions befogenheter.