Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Debatter
Onsdagen den 7 maj 2008 - Bryssel EUT-utgåva

11. EMU@10 - Monetära unionens tio första år (meddelande från kommissionen) (debatt)
PV
MPphoto
 
 

  Talmannen. - Nästa punkt är kommissionens meddelande om monetära unionens första tio år.

 
  
MPphoto
 
 

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. - (ES) Tack så mycket, herr talman. Mina damer och herrar! Vi firar nu tioårsdagen av det historiska beslutet att införa euron, att inleda den tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen (EMU), ett beslut som antogs av Europeiska rådet under mötet den 1–3 maj 1998.

Detta beslut har präglat Europeiska unionens utveckling under de senaste tio åren. I dag är euron en symbol för europeisk integration såväl inom som utanför våra gränser, och den används av 320 miljoner europeiska medborgare varje dag.

Kommissionen ansåg att slutet på det första årtiondet av detta viktiga politiska initiativ och slutet på en hel konjunkturcykel var en lämplig tidpunkt för att bedöma situationen och fundera över de utmaningar som EMU kommer att ställas inför under de kommande åren.

Detta är syftet med meddelandet som antogs av kommissionen så sent som i morse, och som jag nu har äran att lägga fram för er.

Meddelandet grundas på en omfattande rapport som utarbetats av kommissionens generaldirektorat för ekonomi och finans, och som innehåller en detaljerad analys av hur EMU fungerar och vilka effekter euron har haft under de senaste tio åren, samt en analys av framtidsutsikterna.

Slutsatsen av denna utvärdering av vad euron har betytt under sitt första årtionde kunde inte vara tydligare: euron är en obestridlig ekonomisk och politisk succé.

Tack vare euron gynnas vi européer nu av större makroekonomisk stabilitet, lägre räntesatser och betydligt blygsammare prishöjningar än under tidigare årtionden, trots den senaste tidens ökade inflation.

Tack vare euron är EU – i synnerhet de 15 länderna i euroområdet – ett mycket mer ekonomiskt integrerat område, med mer handel, fler möjligheter, högre sysselsättning och marknader som fungerar mer effektivt.

Tack vare euron är våra ekonomier bättre skyddade från negativ påverkan utifrån, och har fått större betydelse och inflytande på världsmarknaderna.

Allt detta har lett till många konkreta fördelar, men om jag får lov att säga det, så har den allra största av dem varit att 16 miljoner arbetstillfällen har skapats i euroområdet under de senaste tio åren.

Tack vare euron är Europa nu starkare. EU är bättre rustat för att stå emot turbulens och kriser av det slag som vi upplevt under de senaste månaderna, och tack vare euron har vi en stadigare grund till stöd för vår tillväxt och vår modell för socialt skydd i framtiden.

Hur positivt vårt utlåtande än är, innebär det dock inte att alla de förhoppningar vi hade på den gemensamma valutan för tio år sedan har förverkligats.

För det första har den ekonomiska tillväxten under de senaste tio åren varit lägre än förväntat.

För det andra finns det fortfarande skillnader mellan ekonomierna i området, till följd av bland annat brist på tillräckliga incitament för att genomföra alla nödvändiga strukturreformer.

För det tredje har vi fortfarande inte byggt upp en stabil, enhetlig representation utåt för euroområdet, som skulle göra det möjligt för oss att ha ett inflytande som motsvarar vår ekonomis och valutas storlek och betydelse.

Slutligen har euron – en valuta som i stor utsträckning förknippas med EU:s framtoning – en offentlig bild som inte speglar alla de objektiva fördelar den faktiskt ger medborgarna.

Denna diagnos ger tillräckligt material för att tänka över vad som fortfarande behöver göras, och vår slutsats är att det fortfarande finns mycket att göra.

De nya utmaningar som vi nu står inför måste också tas med i beräkningen, dvs. utvidgningen av EU, den allt snabbare sociala, ekonomiska och tekniska förändringstakten, de djupgående underliggande trenderna som t.ex. globaliseringen, den åldrande befolkningen och klimatförändringen. Vi måste se till att principerna och visionen som ligger till grund för EMU är aktuella.

Det är uppenbart att den nya miljö vi lever i i dag inte var lätt att förutse för 20 år sedan när man beslutade om vad som skulle ingå i Maastrichtfördraget, eller för 10 år sedan när man fattade beslutet om att inleda den tredje etappen av EMU.

Nu måste vi bygga vidare på denna grund för att uppnå en stabilare ekonomisk och monetär union som är effektivare internt och visar en mer enad front utåt.

Genom det meddelande som vi antog i morse vill kommissionen därför inte bara ge en överblick av det förflutna, utan vi föreslår även att man inleder en debatt om vad som behöver förbättras i framtiden. Som ett första bidrag till denna debatt föreslår vi en agenda grundad på tre pelare.

Den första pelaren handlar om hur unionen fungerar internt. Det ömsesidiga beroendeförhållandet mellan ekonomierna i området är nu större än någonsin. Vi måste vara medvetna om detta och beslutsamt fortsätta arbeta mot en verklig samordning av den ekonomiska politiken, i hela EMU och särskilt i alla EMU-medlemsländers intresse. Hur kan vi göra detta? Vi behöver stärka budgetövervakningen enligt stabilitets- och tillväxtpakten, fördjupa den när det gäller de offentliga finansernas kvalitet och långsiktiga hållbarhet, utvidga målet för övervakningen från rena budgetaspekter till makroekonomiska aspekter, samt skapa ett närmare samband mellan budgetövervakningen och strukturreformernas utveckling.

Den andra pelaren är utrikesagendan. Till allas vår glädje har euron på mycket kort tid blivit den andra referensvalutan i världen. Men vi kan inte nöjt konstatera att euron dominerar på de globala marknaderna samtidigt som vi vägrar att agera gemensamt i linje med denna nya status. Den ställning som euron uppnått på de internationella marknaderna medför utan tvivel fördelar, t.ex. bättre skydd mot externa chocker. Under det senaste årtiondet har vi upplevt kritiska perioder där denna skyddsförmåga har satts på prov. Men eurons status medför även både ansvar och risker. EU måste fullt ut axla sitt ansvar för att uppnå större global ekonomisk stabilitet. För att kunna göra detta måste vi utforma en strategi som överensstämmer med euroområdets intressen och konsekvent försvara den utåt, och det råder inget tvivel om att det bästa sättet att garantera ett sådant konsekvent agerande är genom gemensam representation utåt för euron. Trots att jag vet att detta är svårt att uppnå på kort sikt, med tanke på de intressen som berörs, vill jag också säga till parlamentet att detta är ett helt nödvändigt mål – och jag vet att parlamentet instämmer med mig.

Den tredje pelaren är avslutningsvis vår framtidsagenda, att förbättra förvaltningen av EMU. Institutionerna och instrumenten för att styra EMU är väl lämpade för uppgiften, särskilt med tanke på de förbättringar som införs genom Lissabonfördraget. Nu handlar det inte om att förändra instrumenten, utan om att använda dem, och att använda dem fullt ut. En förbättrad förvaltning av euroområdet kommer att åstadkommas genom att Ekofinrådet involveras fullständigt i frågor som rör EMU, genom att Eurogruppens agenda och debatter stärks, särskilt den samordning av den ekonomiska politiken som jag redan har nämnt och genom att utöka dialogen mellan kommissionen och parlamentet och mellan Eurogruppen och parlamentet.

Under de kommande åren kommer Eurogruppens sammansättning dessutom alltmer börja likna Ekofinrådets.

I morse antog kommissionen konvergensrapporten som bereder vägen för Slovakiens anslutning till euroområdet den 1 januari 2009. Under de kommande veckorna kommer jag att få tillfälle till en särskild debatt med er om denna rapport och de motsvarande förslagen.

En gemensam angelägenhet för våra institutioner bör även vara att kommunicera med allmänheten om frågor som har med EMU att göra, så att medborgarnas uppfattning om euron överensstämmer med de objektiva fördelar som den ger oss medborgare som bor i länder som har infört euron.

Avslutningsvis är detta en ytterst angelägen fråga, och det är viktigt att vi diskuterar den i vår inledande debatt i dag. Naturligtvis kan jag inte förklara varenda detalj i analysen som finns i vårt meddelande och i rapporten, men ni kan lita på att jag kommer att finnas tillgänglig för att debattera denna fråga under de kommande månaderna.

Kommissionens mål är som sagt att bygga upp ett gediget politiskt samförstånd om de åtgärder som måste vidtas för att se till att EMU kan bemöta de enorma utmaningar vi står inför. Vi anser att det framför allt är dessa frågor som bör uppmärksammas i den debatt som vi inleder i dag.

De som utarbetade Maastrichtfördraget och beslutade att inrätta EMU för 10 år sedan gjorde ett gott arbete då, och skapade ett instrument som har gett oss skydd och fördelar. Den svåraste delen av arbetet är redan avklarad: euron är nu verklighet, och den är en framgång. Vi kan därför ta oss an denna nya fas med tillförsikt och optimism, men vi bör göra detta lika beslutsamt som tidigare och med vetskap om att det som är bra för EMU är bra för hela EU och för alla EU-medlemsstater och EU-medborgare. Tack så mycket.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. - Tack, herr kommissionsledamot! Jag tackar er för ert ansvarsfulla och starka engagemang.

 
  
MPphoto
 
 

  Werner Langen, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamot Joaquín Almunia till modet att lägga fram förslag om förbättringar på euroområdets tioårsdag. Vi kommer att granska dessa förslag noga, men att döma av vad vi har sett hittills kan jag säga att vår grupp kommer att instämma i så mycket som möjligt. Vi vill förbättra förhållandena, men vi vill inte ha det som ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet efterfrågar, nämligen att man upprättar ett slags ekonomisk regering. Ni har vårt fulla stöd i denna fråga.

Tio år med euron innebär även att det är dags att granska vad som har hänt under det senaste årtiondet. Vi har sett att euron har varit ytterst framgångsrik. Ingen förutsåg att euron i dag, 10 år efter det politiska beslutet, skulle vara den näst viktigaste reservvalutan i världen. Ni nämnde arbetstillfällen, den låga inflationen, konvergensen mellan ekonomierna, och de framgångar som har gjort det möjligt för euron att bli ett stabilt ankare för Europa i denna globaliseringens tidsålder. Om vi stannar upp och frågar oss varför vi klarar av de höga priserna på råvaror och energi, blir svaret att vi även har euron att tacka för det.

Trots den skeptiska inställningen hos många medborgare i EU och euroområdet, är jag fullständigt övertygad om att införandet av euron vid den tidpunkten och med dessa strikta villkor var det rätta att göra. Herr kommissionsledamot, när vi nu överväger att ändra villkoren står vi på er sida och sett så här i backspegeln kan jag bara säga att ni har fattat många djärva beslut i det förgångna. Om jag tänker på Litauen, om jag ser på Slovakien nu, så undrar jag om samma djärvhet fanns där, för även om kriterierna kanske uppfylls på papperet i Slovakiens fall är det tveksamt om landet kan upprätthålla detta med tanke på den aktuella konvergensen och den stadiga inflationstakten. Vi kommer att behöva diskutera denna fråga. Europeiska centralbanken (ECB) uttryckte betänkligheter i sina inledande anmärkningar. Detta nämns tyvärr inte i kommissionens beslut i dag. Vi behöver nog diskutera detta.

Just nu fungerar förfarandet så här: ni föreslår anslutning till euroområdet, vi rådfrågas tillsammans med rådet som består av stats- eller regeringschefer, och därefter måste Ekofinrådet fatta ett beslut. Detta innebär att vi inte har några möjligheter att skjuta upp eller förkasta beslutet om anslutning. Det oroar mig emellertid att man nu skapar villkor för att ta emot ett medelstort land med avsevärd industriell infrastruktur, och att när större länder senare vill ansluta sig kommer detta att leda till rabatter som vi inte längre kommer att kunna rättfärdiga.

Det är det vi oroar oss för när vi uttrycker betänkligheter mot denna villkorslösa anslutning och till och med mot de farhågor som redan framförts av ECB. Vi får inte glömma att eurons nuvarande styrka som världsvaluta även är en följd av den svaga US-dollarn – det beror inte enbart på att euron är stark. När jag tänker tillbaka på hur vi debatterade reformen av stabilitets- och tillväxtpakten kan jag bara säga att detta är en utmaning för medlemsstaterna. Ni har just nämnt detta i er trepunktsagenda: medlemsstaterna har svårt att tillmötesgå de villkor som de själva gick med på.

Jag konstaterar med viss oro att ni nu har upphävt underskottsförfarandet mot Italien och andra länder. Trots att det finns uppgifter som stöder detta, är jag ganska oroad över utvecklingen i Frankrike, Italien och inom de närmaste åren även i Spanien. I början av detta årtionde var det Tyskland som hade störst underskott. Tyskarna har allt under kontroll igen nu, men eurons stabilitet kommer att bero på de större medlemsstaternas solidaritet och soliditet. Därför uppmanar jag er som kommissionsledamot att inte ge vika för dessa särskilda krav. Se till att alla reformer inriktas på den inre stabiliteten i euroområdet och inte på representation utåt, inte ”vem som representerar vem, och var”. Det viktiga är att villkoren uppfylls och att man betonar prisstabilitet. Då kommer vi att kunna säga om 20 år att euron är ett stabiliserande ankare för Europa i världen, och grunden för välstånd och utveckling i Europa.

 
  
MPphoto
 
 

  Pervenche Berès, för PSE-gruppen. (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för det här meddelandet, för den här chansen att både göra en bedömning av situationen och titta på vad vi måste göra inför framtiden.

Euron är en framgång, det är det ingen som tvivlar på. Euron har skyddat oss. I vilket skick skulle våra finansmarknader och våra valutor vara i dagens turbulenta värld om vi inte hade haft euron? Men framgången är inte obetingad. Den innebär att vi måste vara ännu djärvare, för vi är inte bara ett monetärt område, vi har ett särskilt ansvar.

Ja, euron är en framgång, men trots detta visar den på några av våra inbyggda fel. Ofta gör vi bättre ifrån oss när vi är på defensiven än på offensiven. Ofta klarar vi oss väl när det gäller att räkna poäng, som vi kan göra genom stabilitetspakten, men när det gäller att organisera bästa möjliga spel, optimera den potential som den gemensamma valutan ger, går det ofta inte lika bra.

Så är det i EU. Varför använder vi inte vår valuta för att förbättra vår förmåga att genomföra Lissabonstrategin? Varför använder vi inte vår valuta för att genomföra de mål som vi har satt upp för energin och miljön? Det talade ni om för världen utanför gemenskapen, och jag instämmer i er diagnos.

Ni föreslår mekanismer för att förbättra den multilaterala övervakningen och ni har utan tvivel rätt, men det bygger på två förutsättningar. Den första är att det långsiktiga ordförandeskapet för eurogruppen, som innehas av Jean-Claude Juncker, har gjort att detta organs funktionssätt har förbättrats. Den andra är att Europeiska centralbankens självständighet inte står på spel och inte kan ifrågasättas av någon. Om vi utgår från dessa båda förutsättningar har vi fortfarande mycket kvar att göra och jag räknar med att ni återställer en viss balans i Ekonomiska och monetära unionen (EMU), som fortfarande är ur balans, herr kommissionsledamot. Dess ekonomiska del behövde förbättras redan från början, som vi vet, och vi måste reda ut hur den ska reformeras framöver. Efter tio år finns det fortfarande mycket att göra.

I dag måste vi ta itu med de frågor som vi har ställt oss hela tiden, även om sammanhanget självfallet är ett helt annat nu. Vi måste titta på det sammanhanget i ljuset av två viktiga företeelser. Den första är förstås den nuvarande krisen som uppstod i Förenta staterna, och som återspeglar att vi befinner oss i globaliseringens andra fas, en fas där inflationen är tillbaka och som kännetecknas av en växelkurs mellan euron och US-dollarn som inte gynnar vår export – även om den har sina fördelar – samt av otroliga prisökningar på råvaror, olja och livsmedel.

Den andra faktorn som vi måste ta hänsyn till i det här sammanhanget är Lissabonfördraget, som förändrar läget för eurogruppen och ger den nya ansvarsområden när det gäller extern representation och samordning. Vi måste vara medvetna om detta och verkligen göra mesta möjliga av det här fördragets potential.

Ni ber oss att hjälpa till att skapa samförstånd. Om det blir en bra överenskommelse så ställer vi upp. Vi anser dock att vi kanske måste gå vidare, med konkreta förslag. Om jag har förstått er rätt skulle ni vilja ha en färdplan av rådet. OK! Men då måste ni berätta för oss på vilka villkor Europaparlamentet kommer att ha någonting att säga till om i de förslag för att förbättra styrningen av euron som denna kommer att innehålla, så att valutans potential utnyttjas till fullo till gagn för medborgarna och så att de accepterar Europeiska centralbanken i större utsträckning i framtiden. I och med att ECB har blivit en institution kan vi kanske fundera på hur ledamöterna utses igen. Ni vet att parlamentet står på er sida, att det är kommissionens bundsförvant när den vill gå vidare, men vi kommer också att vara en krävande bundsförvant. Lyssna inte bara på rådet. Ta hänsyn till de utmärkta förslag som kan komma från Europaparlamentet också, oavsett vad som står i fördragen.

 
  
  

ORDFÖRANDESKAP: KRATSA-TSAGAROPOULOU
Vice talman

 
  
MPphoto
 
 

  Wolf Klinz, för ALDE-gruppen. – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Historiskt sett har det förekommit olika försök från politiskt suveräna stater att organisera gemensamma monetära unioner. Dessa försök pågick under olika lång tid, men misslyckades alla till slut.

Därför var det inte så konstigt att återstoden av världen var mycket kritisk till förslagen att ge sig på ett sådant experiment i Europa på 1970-talet. Pierre Werner, en tidigare premiärminister i Luxemburg, lade fram planer på detta tillsammans med Valéry Giscard d’Estaing och Helmut Schmidt när de fortfarande var finansministrar.

Till och med i början på 1990-talet var man mycket kritisk till bildandet av en ekonomisk och monetär union. Många experter, däribland nobelpristagare från Förenta staterna, avfärdade det som orealistiskt. Icke desto mindre infördes euron trots allt, tvärtemot vad alla förväntade sig, och blev en framgång.

EMU är verkligen något av ett mindre politiskt mirakel, ett exempel på sui generis. I det avseendet har förre kommissionsordföranden Walter Hallsteins ord än en gång visat sig stämma: han sa att den som inte tror på mirakler i fråga om Europa inte är någon realist.

Många människor i många länder var dock mycket skeptiska till införandet av euron. Om det hade hållits en folkomröstning i de första 12 medlemsstaterna i euroområdet vid den tidpunkten så hade vi inte haft euron i dag, åtminstone inte i något av de länderna. Sedan dess har dock medborgarna blivit mer positiva till euron. Hundra procent av dem är kanske inte för den, men troligen en majoritet. De flesta av de ibland nostalgiska minnena av de gamla valutorna, om det så handlar om D-mark, gulden, schilling eller franc, har fått vika för övertygelsen om att införandet av euron medförde fördelar för både ekonomin som helhet och de enskilda medborgarna.

Dessa fördelar är självfallet mest uppenbara när människor är ute och reser. Det finns inte längre några passkontroller i Schengenområdet och man behöver inte längre lägga pengar och tid på att köpa och sälja valuta. De flesta medborgarna har också insett att vi inte skulle ha kunnat hantera den ekonomiska kris som vi nu upplever på långa vägar så väl som vi nu gör om vi inte hade haft ECB och en gemensam valuta. Dessutom har råvaruprisökningarna bromsats något av den starka valutan.

Trots allt detta finns det fortfarande en del medborgare som förknippar euron med negativa erfarenheter. Särskilt prisökningar skylls ofta på Teuro, översatt den ”dyra euron”. Faktum är dock att euron är stabil. Den har visat sig vara en stabil valuta. De senaste 10 åren har inflationstakten varit lägre än de föregående 10 åren, också i mycket stabilitetsmedvetna länder som Tyskland. Bland annat tack vare denna stabilitet har eurons betydelse ökat internationellt och nu är euron den näst främsta internationella reservvalutan efter US-dollarn.

Vi har centralbankens självständighet att tacka för eurons stabilitet, och det gör det svårt att förstå varför man hela tiden försöker underminera denna självständighet. De första ordförandena, Wim Duisenberg och Jean-Claude Trichet, gjorde oerhört väl ifrån sig på det området.

Ingenting har förändrats: en gemensam valuta utan en gemensam skattepolitik och ekonomisk politik är och förblir ett riskabelt företag. EU står inför betydande utmaningar: ihållande hög arbetslöshet, demografiska förändringar, migrationstryck, ökande fattigdom för vissa grupper i samhället och hårdare konkurrens som en följd av globaliseringen. Euroområdet kan bara klara dessa utmaningar om ekonomipolitikerna i medlemsstaterna blir ännu mer sammanlänkade. Utnämningen av en ordförande för euroområdet var ett första steg i den riktningen, men inte mer än så. Vi måste gå vidare.

Det allra viktigaste är att euroområdet uppvisar en enad front för världen och organisationer som Internationella valutafonden och OECD.

 
  
MPphoto
 
 

  Alain Lipietz, för Verts/ALE-gruppen. – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag hoppas att jag inte kommer att dra över tiden mer än Wolf Klinz gjorde.

Jag ska inte orda mer om vilken stor framgång euron har blivit, både som institution och som ett instrument för att stabilisera inflationen. Jag vill dock tacka er, herr kommissionsledamot, och kommissionen för att ni äntligen har avskaffat ett tabu. Efter tio år är det hög tid att vi ser över de saker som inte har fungerat.

Någonting som inte har fungerat är, som ni sa, att den tillväxt som utlovades genom euron inte har kommit till stånd. Vad värre är, de EU-medlemsstater som inte tillhör euroområdet har haft en högre tillväxt än de som ingår. Därför finns det ett reellt problem med hur euron konstruerades genom Maastrichtfördraget, och det måste vi diskutera.

Så vitt jag kan se finns det tre problem. Det första, som ni belyste, är behovet av att reformera styrningen av euron, med samordning mellan budgetpolitiken och penningpolitiken. Det står klart – och här har jag en annan åsikt än Pervenche Berès – att vi inte samtidigt kan kräva större samordning mellan dessa politikområden och säga att Europeiska centralbanken ska förbli helt självständig. Alternativt kan det betyda att budgetpolitiken i sin tur – och det innebär Ekofinrådet – bör bli en självständig institution som inte längre har demokratisk ansvarsskyldighet. Det skulle vara helt oacceptabelt. Således måste vi definiera ordet ”självständig”. Självständig i förhållande till vad? Till privata intressen, ja, till nationella intressen, ja, men inte till EU:s budgetpolitik och allmänna ekonomiska politik.

Det andra problemet är att Maastricht gav rådet ansvar för växelkurspolitiken, trots att vapnet i växelkurspolitiken är räntesatsen och räntan sätts av ECB. Därför måste vi mycket tydligt slå fast att när det gäller växelkurser måste Europeiska centralbanken underordna sin ränta den växelkurspolitik som rådet fastställer.

Det tredje problemet är att vi genom bolånekrisen har lärt oss att vi måste skilja mellan många olika slags lån. Detta stod dock inte i Maastrichtfördraget. Jag anser att vi mycket tydligt måste säga att de lån som krävs för hållbar utveckling och verkliga insatser för att bekämpa klimatförändringarna ska löpa med mycket låga räntor.

 
  
MPphoto
 
 

  Mario Borghezio, för UEN-gruppen. – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tycker att de många lugnande orden i den långa rapport som har lagts fram här är betryggande, men bara till en viss gräns: faktum kvarstår att vi bara skulle behöva lyssna på vad våra medborgare anser om den här tekniska rapporten med sin 32 sidor långa bibliografi. Vi behöver bara tala med människor, kvinnorna i hemmen och pensionärerna var som helst i Europa, i Italien, Frankrike eller var som helst, för att inse att människor har svårt att få det att gå ihop.

Vi måste börja med att inrikta oss på den reella ekonomins problem och på den inverkan som euron och ECB:s politik har haft på våra arbetstagare och producenter, till att börja med på de små och medelstora företagen, som kämpar under tyngden av politiska åtgärder och kan komma med specifik, konstruktiv kritik. Sådan kritik ligger i våra medborgares och medlemsstaternas ekonomiers intresse.

Jag har till exempel två förslag: det ena riktar sig till bankerna och är en selektiv utlåningspolitik, med tyngdpunkten på produktivitet och kapital, samt på arbetstagare och producenter. Det andra är att bibehålla och garantera kooperativa och regionala bankers självständighet. Med sin regel ”en person, en röst” och maximala aktieinnehav är de den reella ekonomins bålverk.

Tyvärr tycks inte ECB – som fick penningpolitisk suveränitet genom Maastrichtfördraget och därmed ekonomisk suveränitet över medlemsstaterna – alltid fatta beslut som fyller det vidare syftet att gagna den reella produktionen och våra länders produktivitet, till exempel att hålla räntan uppe eller nere.

Därför ger vi inte mycket för att det officiella diskontot har fördubblats sedan euron infördes. Detta har lett till höga bankavgifter, särskilt i Italien. Vi ger inte mycket för att banken har fortsatt med sin politik att reducera penningmängden på den inre marknaden med alla medel – såsom Basel II – med resultatet att konsumtionen och den inre handeln har hämmats i hela Europa.

Vi kräver att EU:s främsta mål ska vara att ställa Europeiska centralbanken under de politiska institutionernas kontroll. Det måste finnas en politisk kontroll över ECB och dess verksamhet, för den fråga som de europeiska medborgarna ställer till sina banker och som vi upprepar är: vem blir hjälpt av ECB:s policy? Vi ska låta er fundera över svaret.

 
  
MPphoto
 
 

  Adamos Adamou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! För att bekräfta hur framgångsrik den förda politiken har varit lägger kommissionen alltför stor vikt vid det faktum att den ekonomiska tillväxten i EU har ökat från 1,8 procent 2005 till 2,9 procent 2007 med en prognos på 2,4 procent 2008 i sin rapport om den nya rundan i Lissabonstrategin.

Nu har dock en korrigering skett, som Joaquín Almunia nyligen sa: den ekonomiska tillväxten kommer att sjunka till 2 procent i år och sedan till 1,8 procent 2009.

Vi framhåller detta eftersom det klart bevisar vad som händer på avreglerade marknader. Som en oundviklig följd av EMU och naturligtvis den nyliberala globaliseringen är det inte alls säkert att vi får någon generell tillväxt snarare än en sporadisk sådan, eftersom de mekanismer som man använder sig av uteslutande dikteras av hårda marknadskrafter. Även om inflationen begränsas, vilket påstås vara Europeiska centralbankens främsta mål, så kommer räntan att komma upp i 3,6 procent i år.

Vad i hela världen är det som pågår? Kan det vara så att ”låt-gå-attityden” inte ens fungerar för deras begränsade syften? Nu när EMU har funnits i 10 år kan det vara motiverat att ifrågasätta saker och ting.

Vad kan vi hoppas tjäna på stabilitetspaktens stelbenta konservatism? Enligt den förmodades medlemsstaterna ha samma utgångsläge, budgetarna måste vara balanserade och underskotten reduceras år från år, oavsett levnadsstandard och oavsett om underskottet redan understiger 3 procent.

Vilken social nytta kan ungdomar och arbetstagare få av att man insisterar på att de sociala utgifterna inte får öka, ens under goda tider? Vilka system och vilka politiska åtgärder införs för arbetstagare, vilkas minimiinkomst är 92–668 euro i de flesta medlemsstaterna, i ett skede med långsiktiga prishöjningar och inflation?

Arbetslösheten kanske minskar i jämförelse med 1999, men den oförsäkrade, osäkra sysselsättningen ökar ännu mer, och det förbättrar inte befolkningens levnadsstandard utan underminerar den faktiskt.

Det vi behöver nu är en fullständig kursomläggning, bort från dagens system och politik. Det är det som större delen av EU:s befolkning kräver, när Shell och BP gör vinster på 4,2 miljoner euro i timmen för den så kallade fria marknadens skull samtidigt som arbetstagarna drabbas av allt större otrygghet på arbetsmarknaden och sänkta reallöner.

 
  
MPphoto
 
 

  Jens-Peter Bonde, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Fru talman! Om vi skulle utesluta alla de länder som har brutit mot den monetära unionens regler skulle vi snart inte ha många medlemmar kvar. Inflationen är nu omkring 3,6 procent, mot utlovade 2 procent. Den monetära unionen har en felaktig utformning. Inflationsmålet hämtades från den tyska modellen, trots att tyskarna bara uppfyllde kravet 6 av de 30 åren som föregick införandet av EMU. Detta är vansinne! Hur kan vi ta ett sådant mål på allvar och göra det heligt utan att bry oss om andra mål? Priset på pengar är ett medel, inte ett mål. Syftet med den ekonomiska politiken måste vara att skapa full sysselsättning och se till att alla får med sig en lön hem i stället för bidrag.

Penning- och valutapolitiken ska hjälpa människor, inte kasta dem in i fattigdom. I Förenta staterna var den årliga tillväxttakten under de 17 åren mellan 1990 och 2007 2,9 procent, i EU bara 2 procent. Varje enskild medborgare i den monetära unionen hade kunnat ha 38 000 euro mer med en annan politik om tillväxten i EU bara hade varit lika hög som i Förenta staterna före den senaste krisen. Det är ett mycket högt pris att betala för ett ideologiskt projekt för att avskaffa de nationella valutorna. Vi måste antingen ha en gemensam stat med en gemensam regering och ett gemensamt parlament med ansvar för hela den ekonomiska politiken eller låta de enskilda länderna sköta sina egna valutor och nöja sig med en gemensam valuta att finansiera den gränsöverskridande handeln med. Det är den lärdom vi kan dra av fiaskot med den monetära unionen.

Utan reformer är det inte svårt att förutse att EMU kommer att bryta samman. Det kanske blir Silvio Berlusconis Italien som faller överbord först och tvingas återupptäcka liran. Jag är glad att vi fortfarande har den gamla fina danska kronan i Danmark! Allt det som våra politiker sa om vilka ekonomiska problem som skulle uppstå om vi sa nej till euron har visat sig vara bluff. Danskarna röstade nej den 2 juni 1992. Vi röstade nej igen den 28 september 2000. Jag undrar om politikerna kommer att erbjuda sig att ta pengarna ifrån oss om vi inte röstar nej en tredje gång.

 
  
MPphoto
 
 

  Reinhard Rack (PPE-DE).(DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är passande att fira införandet av den gemensamma europeiska valutan som en framgångshistoria. Några saker har redan tagits upp, men det finns några frågetecken och jag ska nämna två av dem.

För det första finns det ett land i Europeiska unionen som, till skillnad mot många av kandidatländerna på den tiden, avsiktligt valde att stå utanför, vilket det har rätt att göra enligt bestämmelserna i det nuvarande fördraget. Låt britterna stanna på sin ö. Det finns dock ett annat land – Sverige – som inte förbehöll sig denna möjlighet i anslutningsvillkoren men sedan dess konsekvent har uppfört sig som om det, i likhet med Storbritannien, hade rätt att fatta sina egna beslut om att acceptera euron och gå med i euroområdet. Detta strider emot det åtagande som man gjorde då. Det kanske behövs lite uppstädning också här.

 
  
MPphoto
 
 

  Monika Beňová (PSE). – (SK) Jag vill tacka kommissionen och kommissionsledamoten både personligen och på den slovakiska regeringens vägnar för kommissionens positiva ståndpunkt om Slovakien i dag.

Slovakiens regering hade en ansvarsfull linje inte bara när det gällde att uppfylla de obligatoriska kriterierna utan också att se till att det blev en smidig övergång när vi till slut införde euron den 1 januari 2009, däribland att dessa kriterier förblev hållbara.

I det avseendet känner jag att jag måste svara på det som Werner Langen sa. Herr Langen! Om andra länder i euroområdet hade haft lika stor budgetdisciplin och ens hälften av den ekonomiska tillväxten i Slovakien så kunde euron ha varit en ännu starkare valuta. För att inte nämna de restriktiva åtgärderna i fråga om arbetsmarknadstillträde som en del länder fortsätter att tillämpa gentemot en del av de nya medlemsstaterna i EU. Om de restriktionerna togs bort skulle vi kanske kunna tala om bättre ekonomiska utsikter för EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Olle Schmidt (ALDE). – Fru talman, herr kommissionär! Jag har inte svårt att stämma in i hyllningskören över euron och de första tio åren med euron. Få, om ens någon, kunde tro att införandet av euron skulle bli så allmänt accepterat som det nu har blivit. Jens-Peter Bonde är en djärv man. Det är en trevlig och duglig kollega, men han har haft fel i det mesta, och han har absolut fel när det gäller detta. Fru talman och herr kommissionär, olyckskorparna har fått fel. Euron är ju en formidabel succé. I finanskrisens spår visade ECB vad det betyder att kunna agera snabbt och samfällt, t.o.m. mer prompt än Federal Reserve i Washington. Det är ändå ett väldigt hederstecken.

Till min tyska kollega, som nämnde Sverige, kan jag inte säga annat än att jag håller med om att det inte är bra. Det är min förhoppning att mitt eget hemland, Sverige, inom en femårsperiod fullt ut kommer att vara medlem i EMU. Själv skulle jag gärna se en ny svensk folkomröstning under hösten 2010 eller våren 2011. Jag kan lova herr kommissionär och övriga kolleger att jag ska göra vad jag kan för att få Sverige att införa euron. Det skulle nämligen vara bra för Sverige och för EU.

 
  
MPphoto
 
 

  Othmar Karas (PPE-DE).(DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Euron har mer än fullgjort sin uppgift. Euron och den inre marknaden är vårt bästa svar på globaliseringen. Euron gör den inre marknaden till en inhemsk marknad och euron, flaggan och hymnen är de tre symboler som befäster vår identitet. Maastrichtkriterierna och stabilitets- och tillväxtpakten nödvändiggjorde reformer i medlemsstaterna och understödde och möjliggjorde därmed eurons framgångar.

Jag vill dock avslutningsvis nämna två saker: det är meningen att kriterierna ska följas och Slovakien måste behandlas på samma sätt som Litauen. Vi får inte med varje enskilt beslut skapa en känsla av att vi tolkar kriterierna på ett inkonsekvent sätt.

Det vi säger här är inte tillräckligt förankrat i det allmänna medvetandet. Jag skulle vilja se en reklamkampanj på temat ”Tio år med euron”, där man lyfter fram fördelarna med euron för medborgarna i medlemsstaterna, och uppmanar kommissionen, ECB och medlemsstaterna att kommunicera det mervärde som euron har gett till medborgarna i konkreta termer i år.

 
  
MPphoto
 
 

  Zita Pleštinská (PPE-DE). – (SK) I dag firar vi 10-årsdagen av införandet av euron som gemensam valuta. Det är en viktig dag för Slovakien, som med största sannolikhet kommer att börja använda euron den 1 januari 2009. I sin konvergensrapport säger kommissionen att Slovakien har uppfyllt Maastrichtkriterierna på ett hållbart sätt och rekommenderar att Slovakien blir den 16:e medlemmen i euroområdet från januari 2009.

Jag vill ta tillfället i akt att betona att Slovakien har fått möjlighet att bli medlem i euroområdet på grund av de omfattande reformer som den tidigare slovakiska regeringen under Mikuláš Dzurinda har genomfört. Jag är säker på att den nuvarande regeringen också kommer att ta kommissionens rekommendationer på allvar och dra lärdom av Sloveniens erfarenheter. Jag är också säker på att Slovakien kommer att lyckas höja sig över de skeptiska synpunkter som Werner Langen har gett uttryck för i dagens debatt.

Jag är fullt övertygad om att de framgångshistorier som kommissionsledamot Joaquín Almunia har berättat kommer att ge det slovakiska folket en känsla av optimism. Slovakien kommer att lära sig av Malta och Cypern och deras uppenbarligen stabila inflationssiffror hittills.

 
  
MPphoto
 
 

  Danutë Budreikaitë (ALDE). – (LT) Tio år är tillräckligt lång tid för att vi ska kunna bedöma fördelarna – eller bristen på sådana – med Ekonomiska och monetära unionen. Nu kan vi se dess fördelar likaväl som dess nackdelar och brister.

Jag vill fästa er uppmärksamhet på Maastrichtkriterierna, vilkas teoretiska ram skapades före EMU:s. I dag är de här kriterierna verkligen omoderna. Stabilitets- och tillväxtfaktorn har setts över, eftersom inget av länderna har lyckats tillämpa den. Under genomförandeperioden för kriterierna har faktiskt inget av länderna i euroområdet förverkligat ett enda Maastrichtkriterium.

Jag vill också nämna de nya medlemsstaterna, för vilka man tillämpar hårda krav på det ekonomiska området. I fråga om inflationen var de fastställda nivåerna fullkomligt teoretiska och har ingenting med dagens verklighet att göra. Metoden att fastställa inflationstakten på grundval av länder som inte tillhör euroområdet är faktiskt felaktig och bör ses över.

 
  
MPphoto
 
 

  Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Fru talman! Det går inte att stämma av de grundläggande ekonomiska problemen med euron. På lång sikt är det inte möjligt för en mängd nationella ekonomier som utvecklas på olika sätt att ha en gemensam räntesats. Ett antal nationella ekonomier som utvecklas på olika sätt kan inte ha en gemensam extern växelkurs. Det fungerar på kort och till och med medellång sikt, men till slut kommer dessa oförenliga ekonomiska motstridigheter att slita sönder den europeiska gemensamma valutan. Och då har man inte ens tagit hänsyn till Europeiska centralbankens odemokratiska och oansvariga beslutsprocess. En ekonomisk kris är under uppsegling och när det till slut kommer en som är tillräckligt stor kommer den att förgöra den europeiska gemensamma valutan.

 
  
MPphoto
 
 

  Zsolt László Becsey (PPE-DE). - (HU) Tack, fru talman. Först och främst vill jag gratulera Ekonomiska EMU på dess tioårsdag. Euron har varit en framgång: en stabil valuta med låg ränta har skapats, en effektiv åtgärd för att bekämpa spekulation, och vi har lyckats skapa många fler arbetstillfällen än tidigare sedan euron infördes. Det vet vi. Det är därför som euron är attraktiv för länder som har gått med i Europeiska unionen men som ännu inte är medlemmar av euroområdet. Disciplin har en avgörande betydelse och centralbankens självständighet är mycket viktig, det håller jag med om. Euroområdet får dock inte vara någon elitklubb, en klubb för den politiska eliten, och vi får inte säga att medlemskapet bara är öppet för länder som redan har åstadkommit en viss konvergens i reella termer. Euron är nämligen ett instrument som skulle kunna vara till särskild nytta för de länder som har mest desperat behov av stabilitet, av sammanhållning och av åtgärder för att bekämpa spekulation och arbetslöshet för att verkligen bli europeiska. Låt oss därför akta oss för renläriga principer, också när det gäller inflationskriteriet. Det är absolut avgörande att kriterierna fastställs i enlighet med enhetliga normer. Tack så mycket, fru talman.

 
  
MPphoto
 
 

  Antolín Sánchez Presedo (PSE).(ES) Fru talman! Jag vill instämma i hyllningskören till euron, en av de mest fantastiska bragderna i den europeiska integrationsprocessen.

Det tog 40 år innan EU fick en centralbank, men vi får inte glömma att det tog Förenta staterna 140 år efter självständigheten.

Som kommissionsledamoten sa har resultaten varit mycket positiva när det gäller makroekonomisk stabilitet, arbetstillfällen, köpkraft, europeisk sammanhållning och till och med fördelar för de stater som inte ingår i euroområdet, och den har gett oss större politisk kapacitet.

Om vi blickar framåt håller jag med om det som kommissionsledamoten sa: för att klara utmaningarna med globaliseringen, den åldrande befolkningen och klimatförändringarna måste vi internt ta in de nya länderna, förbättra samordningen för att genomföra Lissabonstrategin och göra förändringar för att övervaka kapitalmarknadernas stabilitet.

Externt måste vi ta vårt ansvar som en ny global aktör. Euroområdet kommer också att bli drivkraften bakom nästa fas i integrationen av gemenskapen.

 
  
MPphoto
 
 

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Fru talman! Om införandet av euron har varit en sådan framgång och gett så många praktiska och ekonomiska fördelar så undrar jag – och här vänder jag mig till kommissionsledamot Joaquín Almunia – om det inte vore värt att investera några euro i utbildning, i att motivera de nya medlemsstaterna ännu mer att bli involverade i det här gemensamma euroområdet så snart som möjligt. Som det latinska ordspråket lyder – bona pecunia non olet, eller eufemistiskt ”bra pengar luktar men stinker inte”, så vem vet, kanske till och med britterna så småningom kommer fram till att det kan vara värt att införa euron, eftersom den har så många fördelar.

 
  
MPphoto
 
 

  Joaquín Almunia, ledamot av kommissionen. − (ES) Tack så mycket, fru talman, och tack till alla ledamöter som har yttrat sig i debatten.

Jag är mycket tacksam för era kommentarer om kommissionens initiativ och arbete som jag har presenterat för er i dag, och som vi utan tvivel kommer att fortsätta att diskutera de kommande månaderna.

Euron, Ekonomiska och monetära unionen, är – som många av er har sagt – en dröm som har förverkligats, och det har skett inom loppet av 10 år.

Jag tycker att det ger mig anledning att tacka dem som lanserade initiativet under den europeiska integrationens första decennier: Pierre Werner 1970, för den första rapporten om EMU, Valéry Giscard d’Estaing och Helmut Schmidt på 1970- och 1980-talen och självfallet Jacques Delors och alla de som tillsammans med honom arbetade för att göra Maastrichtfördraget och själva tanken på den ekonomiska och monetära union som vi håller på att utveckla möjlig.

Det finns anledning att vara nöjd inte bara för att vi har förverkligat deras dröm, utan för att denna verklighet ger oss resultat som vanliga medborgare kan uppskatta.

En del av er talade om resultaten bland medborgarna och i den reella ekonomin: vad kommer människor utanför den här plenisalen att anse? Allmänheten inser mycket bättre än en del av oss föreställer oss att det, tack vare euron och den europeiska integrationen, nu finns sexton miljoner fler arbetstillfällen i euroområdet än för tio år sedan. Sexton miljoner fler arbetstillfällen. Det har skapats många fler arbetstillfällen i euroområdet än i Förenta staterna. Det har skapats fem gånger så många arbetstillfällen i euroområdet sedan euron kom till jämfört med tioårsperioden innan dess.

Detta förstår allmänheten mycket väl. Medborgarna förstår det mycket väl, precis som de förstår och ber oss att, i dagens läge med stora utmaningar och mycket spända och svåra situationer på marknaderna och i den ekonomiska miljön, inte förhålla oss passiva utan fortsätta att ta initiativ.

Nu när vi har instrument för ekonomisk integration måste vi använda dem: de som finns i fördraget, de som infördes för tio år sedan på grundval av det som hade uppnåtts, och vi måste dra lärdom av vår erfarenhet av hur svårt det är att nå vissa mål.

Vi behöver en bättre samordning av den ekonomiska politiken, inte bara av budgetpolitiken. Det är det vi talar om när vi talar om Lissabonstrategin, men när vi talar om euroområdet måste vi tala om dess specifika behov, både när det gäller samordning av budgetpolitiken och av de strukturella reformer som måste genomföras för att euroområdet ska fungera ordentligt och ge goda resultat i form av sysselsättning, tillväxt, låga prisökningar och större möjligheter för medborgarna, för dem vi företräder.

Det har utan tvivel gjorts framsteg, och dem ska vi inte dölja.

Ett sådant är till exempel att alla alltför stora underskott i euroområdet har rättats till. I dag godkände kommissionen också upphävandet av förfarandet vid alltför stora underskott för Portugal och Italien. Det finns inga länder i euroområdet som har överskott som överstiger gränsen i fördraget och stabilitets- och tillväxtpakten.

För bara några år sedan, när vi diskuterade reformeringen av stabilitets- och tillväxtpakten här, kunde många av er inte föreställa er detta, men framgångarna för stabilitetspakten och de åtaganden som regeringarna i euroområdets medlemsstater har gjort har lett till att det inte finns några alltför stora underskott.

Det finns dock några mycket viktiga saker att ta itu med, och det måste vi göra. Det är det som det här initiativet handlar om: att få oss i rörelse igen, och jag ska ge er en lista med frågor att diskutera i parlamentet och eurogruppen. Jag håller med dem av er som har sagt att eurogruppens arbete är oerhört viktigt och att det arbete som den har gjort under ordförande Jean-Claude Juncker är mycket positivt. Det måste diskuteras i parlamenten, med allmänheten i de olika länderna och med medlemsstaternas regeringar, och vi behöver föra en dialog med Europeiska centralbanken utan fruktan, med respekt och med tillfredsställelse, med tanke på hur ECB utövar sin självständighet. Det är en ytterst effektiv bank, trots att den är en oerhört ung bank i jämförelse med Bank of England, Federal Reserve, japanska centralbanken eller någon annan centralbank.

Två påpekanden till slut: för det första angående de länder som inte är med i euroområdet och som inte tycks vilja vara med. Jag syftar inte på de kandidatländer som kommer att vara med om några år, under förutsättning att de uppfyller villkoren, utan på dem som har beslutat att de inte vill vara med, antingen genom en undantagsklausul eller genom en folkomröstning.

Några av er sa att euroområdet kommer att få problem i framtiden. Jag tror att det blir de som inte vill vara med i euroområdet som får problem.

I den globala ekonomin är det de som vill vara isolerade som kommer att få ta konsekvenserna av isoleringen. De som integrerar sig, de som är beredda att dela med sig och fastställa sin ekonomiska politik tillsammans kommer att fatta de korrekta besluten, de rätta besluten, och uppnå de fördelar som integrationen medför för sina medborgare.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. (EL) Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Alessandro Battilocchio (PSE), skriftlig. – (IT) Prognoserna för den ekonomiska tillväxten i EU under de kommande åren tyder på en bekymmersam dämpning av vårt produktionssystem. Den ekonomiska tillväxten i EU kommer att minska med en procentenhet på två år, från 2,8 procent 2007 till 2,0 procent 2008 och 1,8 procent 2009. Den minskningen beror naturligtvis inte bara på den inre marknaden, utan på en större nedgång i den globala ekonomiska aktiviteten till följd av den svåra situationen i USA och stigande råvarupriser.

Kommissionen förväntar sig att inflationen når en topp den närmaste framtiden på grund av kraftigt stigande priser på livsmedel, energi och råvaror. Detta är särskilt oroande eftersom det direkt påverkar våra medborgares liv och minskar deras köpkraft. Det lägger också ytterligare en börda på våra företag, som successivt förlorar sin konkurrenskraft i förhållande till de nya tillväxtekonomierna. Trots detta ser det dock ljust ut för sysselsättningsmålet i Lissabonstrategin, eftersom 4 miljoner nya arbetstillfällen har skapats i Europa.

Vår uppgift är att slå fast om denna ”nya” dynamik på arbetsmarknaden egentligen beror på osäkra anställningsvillkor, eftersom den informationen bara har en positiv inverkan på ekonomin när den leder till förväntningar om stabilitet.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL), skriftlig. – (PT) Det är imponerande att höra att kommissionen och EU-ledarna fortfarande talar om euroområdets framgångar, trots att statistiken faktiskt visar motsatsen, både sett till ekonomisk tillväxt och livskvalitet för Europas folk. Det står klart att framgångarna i fråga handlar om ökade vinster och de fantastiska inkomster som de ekonomiska och finansiella grupperna har lyckats uppnå under dessa första 10 år med EMU.

Men det är oacceptabelt att de systematiskt glömmer bort de ökade sociala skillnaderna och ökningarna av otrygga anställningar och dåligt betalt arbete som leder allt fler miljoner arbetstagare in i fattigdom, så att de exploateras ytterligare och inte har förutsättningar att ge sina barn ett anständigt liv.

Därför är det ingen överraskning att den plan som kommissionen lägger fram innehåller mer av samma sak: fler ekonomiska kontroller för att garantera de ekonomiska grupperna större konkurrenskraft och ekonomisk stabilitet, ökad budgetövervakning för att gå vidare med avregleringarna av de offentliga tjänsterna och kraftigare påtryckningar och mer kontroller för att förhindra löneökningar.

Detta kommer att leda till större sociala spänningar och att det blir svårare att slå vakt om sociala rättigheter och arbetstagarnas rättigheter och förhindra ökad exploatering.

 
  
MPphoto
 
 

  Diamanto Manolakou (GUE/NGL), skriftlig. – (EL) EMU och euron skapades som ett resultat av de folk- och arbetarfientliga målen i Maastrichtfördraget, som lade grunden till det reaktionära Lissabonfördraget och den upptrappade attacken på arbetstagarnas fri- och rättigheter.

Center–högern och center–vänstern har ratificerat de här besluten av EU och regeringarna. I Grekland röstade Ny demokrati, Pasok och vänsterkoalitionen för Maastrichtfördraget. Man har vägrat hålla folkomröstningar. Detta tjänar kapitalisternas intresse på ett förträffligt sätt och visar hur mycket kapitalisterna fruktar folkets reaktion.

Genom att en viktig mekanism inom den ekonomiska politiken har överförts från medlemsstaterna till ECB:s kontroll har kapitalisterna kunnat sänka arbetskraftskostnaderna och mångdubbla vinsterna. Löneåtstramningen, som ECB har uppmuntrat ända sedan banken bildades, har lett till kraftigt minskad köpkraft för arbetstagarna, en snabb försämring av arbetarklassfamiljernas levnadsstandard och fattigdom.

I de flesta länderna ifrågasätter man EMU och euron alltmer. Argumenten om prisstabilitet, skydd för ekonomierna och så vidare har visat sig vara bluff. Euron skyddar bara monopolens vinster. Den underlättar privatisering och sammanslagningar och banar väg för än större exploatering.

 
  
MPphoto
 
 

  Cãtãlin-Ioan Nechifor (PSE), skriftlig. – (RO) Inrättandet av Ekonomiska och monetära unionen (EMU) har inte bara lett till att ett enkelt frihandelsområde har skapats på EU-nivå, det har också gett unionen större politisk makt på internationell nivå och kriterier som har lett till en återförening av kontinenten och en gemensam valuta – euron, som kan tävla med den amerikanska dollarn.

Fördelen med EMU är att den har skapat låg inflation och låg ränta till fördel för konsumenter och företag och understött solida och hållbara offentliga finanser. Införandet av den gemensamma valutan har gjort att kostnaderna för valutaomräkningar har försvunnit och har underlättat handel och prisutjämning i de länder som för närvarande ingår i euroområdet.

Nu förbereder sig Europa för att fira att det har gått ett decennium sedan den gemensamma valutan infördes, och även om EU:s sydliga länder har haft en rad svårigheter efter införandet av den gemensamma valutan har myndigheterna inte klagat än. Analytikernas förklaring är att Europa har förblivit stabilt trots förändringarna på den amerikanska finansmarknaden. Jag kan också säga att eurons framgångar bevisas av att danskarna, som ursprungligen vägrade införa den gemensamma valutan, nu vill ha euron.

För Rumänien är införandet av euron ett viktigt mål för närvarande och det behövs fortfarande stora ansträngningar för att vi ska klara konvergenskriterierna och öka de rumänska företagens konkurrenskraft på den inre marknaden.

 
  
MPphoto
 
 

  Esko Seppänen (GUE/NGL), skriftlig. (FI) När Finland gick med i EU föregicks detta av en folkomröstning. Vid den tidpunkten lovade den politiska eliten folket en ny folkomröstning om Finland gav upp sin egen valuta, marken. Löftet bröts – till skillnad mot i Sverige – och många finländare ville ha tillbaka sina egna pengar.

Euron har varit en framgång i den meningen att turister kan använda samma pengar i alla EMU-länderna och jämföra priser. Det är dock inte respengar som är den verkliga kärnan i EMU: det är den gemensamma penningpolitiken. Den har inte varit lika framgångsrik till följd av euroområdets storlek och skillnaderna mellan de ekonomier som ingår i euroområdet.

Först devalverades euron med en tredjedel mot US-dollarn, och sedan revalverades den med två tredjedelar. Effekterna av EMU bör också bedömas med utgångspunkt från den gemensamma räntepolitiken, som har lett till en prisbubbla på bostadsmarknaden i många länder.

 
  
MPphoto
 
 

  Winkler, Iuliu (PPE-DE), skriftlig. – (RO) År 2008 firar vi att det har gått 10 år sedan Europeiska centralbanken (ECB) inrättades, ett av de djärvaste projekten i det europeiska bygget. Tio år efter detta är de resultat som Ekonomiska och monetära unionen (EMU) har uppnått utan tvivel framgångar. Genom att uteslutande ekonomiska kriterier har legat till grund för ECB:s beslut och alla politiska influenser har försvunnit från beslutsfattandet har projektet blivit en framgång som har gynnat ekonomierna i de deltagande medlemsstaterna.

När Rumänien gick med i EU hade både regeringen och centralbanken för avsikt att landet skulle ansluta sig till EMU 2014. Genom att euron införs i Rumänien tidigareläggs deltagandet i växelkursmekanismen (ERM2) med två år, till 2012.

För att dessa tidsgränser ska kunna hållas måste vi fortsätta arbetet med att samordna regeringens skattepolitik med centralbankens penningpolitik, vilket kräver återhållsamhet och försiktighet vid genomförandet av budgeten. För att inflationen ska hållas inom de parametrar som Rumäniens nationalbank (RNB) har föreslagit måste vi undvika de frestelser som uppkommer under valår. RNB:s inflationsmålspolitik måste stödjas av finansiell stabilitet, ansvarsfulla beslut i det rumänska parlamentet och ett balanserat och ändamålsenligt genomförande av budgeten för alla statliga institutioner.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy