Index 
 Föregående 
 Nästa 
 All text 
Fullständigt förhandlingsreferat
Onsdagen den 7 maj 2008 - Bryssel EUT-utgåva

14. Översyn av rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd (debatt)
Protokoll
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Nästa punkt är kommissionens uttalande om översynen av rådets direktiv 94/45/EG av den 22 september 1994 om inrättandet av ett europeiskt företagsråd.

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Tack för tillfället att diskutera två nära relaterade frågor, det europeiska företagsrådet och ansvarsfulla omstruktureringar, något som vi i kommissionen anser vara av yttersta vikt och där vi gjort betydande framsteg under det senaste året.

Vad beträffar det europeiska företagsrådet menar kommissionen att det krävs åtgärder på gemenskapsnivå för att förbättra regelverket för detta. Vid omstruktureringar sker inget automatiskt samråd med det europeiska företagsrådet. Det finns också en rättslig osäkerhet kring genomförandet av direktivet och vi måste förbättra kopplingen mellan information till och samråd med arbetstagare på nationell och övernationell nivå och mellan tillämpliga direktiv.

Som ni känner till inledde kommissionen den 20 februari en andra samrådsomgång med arbetsmarknadens parter om översynen av direktivet. Samtidigt föreslog kommissionen flera strategier för direktivet med sikte på att lösa de nämnda problemen. Dessa strategier är i första hand relaterade till förändring av definitioner, förstärkning av de regler som ska tillämpas och där inga avtal finns, anställdas utbildning, förslag till ändring av avtalen om det är fråga om betydande ändringar, till exempel fusioner, och genomförande av ett överenskommet system för ömsesidig dialog på nationell och övernationell nivå.

Samrådet skedde innan kommissionens lagstiftningsförslag överlämnades. Det gav arbetsmarknadens parter tillfälle att diskutera frågan. Arbetsmarknadens parter har utan tvivel den bästa utgångspunkten för att påverka översynen av direktivet i positiv riktning, vilket är fundamentalt. Kommissionen inbjöd dem därför till förhandlingarna om europeiska företagsnämnder. Den europeiska fackliga samorganisationen förklarade så småningom att den inte kunde inleda förhandlingar med arbetsgivarorganisationerna om de europeiska företagsnämnderna. På kommissionens vägnar har jag därför inbjudit arbetsmarknadens partner ännu en gång för att göra allt för att förbättra ramarna för dessa verksamheter. Kommissionen ser just nu över vilka alternativ som finns tillgängliga för gemenskapens verksamhet, och tar hänsyn till reaktioner och bidrag från arbetsmarknadens parter.

Om slutsatserna från denna bedömning bekräftar att bästa sättet att lösa existerande frågor är att se över direktivet, och om arbetsmarknadens parter inte svarar på den senaste inbjudan kommer jag att i sommar föreslå kommissionens ledamöter att anta ett balanserat lagförslag som tar hänsyn till alla sidors intressen och de synpunkter som de har uttryckt.

De europeiska företagsråden behöver nya impulser, de behöver utveckla en äkta övernationell dialog och de måste ha en ställning där de kan delta på alla plan när det gäller att förutse och genomföra förändringar. De måste bli starkare och mer effektiva. Det här är en av kommissionens prioriteringar för 2008 och i detta avseende kommer kommissionen att bemöda sig om ett nära samarbete med parlamentet och rådet.

Det andra ämnet är omstrukturering. Omstrukturering är en oundviklig reaktion på de betydande ekonomiska och sociala förändringarna i Europa som orsakas av tekniska framsteg, globalisering och en åldrande befolkning, liksom de nödvändiga åtgärderna för att kunna ta itu med den globala uppvärmningen och hoten mot den naturliga miljön. Det är företagen som i första hand ansvarar för anpassningen, eftersom de känner marknadens villkor och tekniker och kan ta på sig de risker som blir följden av eventuella omstruktureringsbeslut.

Omstruktureringens sociala, ekonomiska och regionala inverkan, särskilt i stor skala, är sådan att underleverantörer, anställda och deras ombud måste få säga sitt under anpassningsfasen. Av samma orsaker kräver anpassningar till ekonomiska förändringar också offentliga åtgärder som inte bara syftar till att skapa övergripande ramar för att främja ekonomisk konkurrenskraft utan också syftar till ett målinriktat stöd för att förbereda omstruktureringar och socialt ansvarsfull hantering av omstruktureringen.

Förutom de aktuella regionerna står företagen i främsta ledet för omstruktureringen. Dels måste de kunna utvecklas snabbt och behålla sin konkurrenskraft, dels måste de uppfylla sina sociala och regionala ansvarstaganden genom att förutse förändringar och se till att alla berörda parter informeras korrekt och så tidigt som möjligt, och framför allt införa mekanismer för att förbereda anställda och regioner för omstruktureringar som går att förutse.

Under 2003 enades arbetsmarknadens partner om en allmän ram som uppfyller dessa krav. Baserat på denna ram utarbetade man direktiv, men de har hittills sällan tillämpats. Kommissionen kommer därför snart att överlämna en rapport med målsättningen att hjälpa arbetsmarknadens parter att komma längre inom det här området, exempelvis genom att genomföra befintliga riktlinjer mer effektivt, genom att utvidga principernas omfattning och ange hur existerande svåra problem kan hanteras.

Jag vill understryka att kommissionen är beredd att samarbeta med parlamentet så nära som möjligt om båda dessa prioriterade frågor, nämligen frågan om de europeiska företagsråden och frågan omstruktureringar, särskilt på den sociala agendan, men detta ligger utanför ämnet för dagens debatt.

 
  
MPphoto
 
 

  Philip Bushill-Matthews, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag har begärt ordet av flera skäl, inte bara som samordnare för den största politiska gruppen här i parlamentet, utan även för att jag har haft en ledande roll för att diskutera detta dokument under föregående mandatperiod och, framför allt, för att jag under en tidigare företagarverksamhet, faktiskt har infört företagsråd i flera olika verksamheter, vilket innebär att jag verkligen tror på att utveckla information och samråd och vet något om vad som fungerar och vad som inte fungerar – jag är faktiskt en verklig förkämpe för det här tänkesättet.

Herr kommissionsledamot, det är med all säkerhet en oerhörd ironi att denna fråga – som handlar om social dialog och att arbetsmarknadens parter ska träffas – faktiskt skulle snubbla på första hindret på grund av att Europeiska fackliga samorganisationen vägrar att sitta ner och diskutera frågan. Jag uppskattar mycket att ni har försökt och fortfarande försöker få igång dialogen. Men om ni säger att det inte förekommer någon dialog, kommer ni att införa lagstiftningen i alla fall, var finns då incitamentet för båda sidor att förhandla? Vad får den för straff som inte är beredd att göra det? Jag vill föreslå – och jag säger detta med tungt hjärta – att lösningen för er när ni granskar alternativen till något av era förslag, är att ni funderar över det faktum att den ena parten varit beredd till samtal och att den andra parten inte varit det.

Slutligen, i en värld med ökande globalisering, vilket innebär att företagen måste omstruktureras för att hålla jämna steg, är frågorna om information och samråd med arbetstagarna av avgörande betydelse. Och vad blir vi då vittnen till? Bristande social dialog, en brist på socialt partnerskap, och ett misslyckande från just de personers sida som borde visa vägen. Genom att vägra förhandla har de europeiska fackföreningarna inte bara svikit sig själva, de har svikit de arbetstagare som de säger sig företräda. När frågan slutligen läggs fram inför parlamentet måste vi som parlamentsledamöter se till att vi inte sviker.

 
  
MPphoto
 
 

  Harlem Désir, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Direktivet om de europeiska företagsråden var banbrytande när det antogs 1994. Trots att endast minimikrav fastställdes öppnades vägen för arbetstagare i grupper av gemenskapsföretag att få rätt att informeras och rådfrågas och direktivet var en av de grundläggande delarna i den europeiska arbetslagstiftningen. Men i dag släpar det efter de förändrade förhållandena för företagen och den finansiella inriktningen hos företagsstyrelserna och det släpar även efter andra direktiv om information till och samråd med arbetstagare som har antagits sedan dess. Det är därför absolut nödvändigt att se över direktivet, att se till att grupper av gemenskapsföretag mottar information i god tid och garantera en hög standard på samråden för att finna alternativ när arbetstagare ställs inför beslut om omstruktureringar, avveckling av verksamheter och omfattande personalnedskärningar.

Under de senaste åren har vi alltför ofta sett plötsliga beslut om massuppsägningar utan någon egentlig möjlighet till samråd med arbetstagarna eller för deras företrädare att kunna säga sin mening. Ibland hör arbetstagare på radion att de kommer att friställas. Deras företrädare informeras först några minuter innan beslutet offentliggörs, vanligen vid den tid då börserna öppnas.

Allt detta understryker det brådskande behovet av en översyn. Dessutom fanns det bestämmelser om en översyn i texten till det ursprungliga direktivet och mekanismerna i detta direktiv borde ha uppdaterats 2000. Sedan dess har BusinessEurope – eller europeiska industri- och arbetsgivarförbundet (UNICE) som det kallades på den tiden – gjort allt för att blockera denna översyn så att samrådet inte skulle ge några resultat.

Därför, mina damer och herrar, herr Bushill-Matthews, som föredragande för Europaparlamentet tillsammans med andra 2001, och eftersom jag har bidragit till att få en begäran om en ambitiös översyn av detta direktiv antaget av en stor majoritet i parlamentet, vilket åter skedde 2007, kan jag inte godta denna kritik av Europeiska fackliga samorganisationen (EFS). Den är uppriktig och beredd att förhandla. Om detta samråd, dessa förhandlingar, inte ger några resultat är det kommissionens sak att använda sin initiativrätt. Kommissionen har monopol på initiativrätten. Vi respekterar detta. Därigenom har vi emellertid också ett ansvar, nämligen att försvara EU:s allmänna intresse och inte tillåta att privata intressen får dominera, att se till att arbetstagarna i EU kan lita på att kommissionen försvarar deras rätt till samråd och information i god tid, så att en verklig europeisk social dialog kan existera inom de största grupperna av gemenskapsföretag.

 
  
MPphoto
 
 

  Siiri Oviir, för ALDE-gruppen. – (ET) Mina damer och herrar! Det är mycket positivt att kommissionen har ökat medvetandet om problemen med det europeiska företagsrådet, om behovet av att rådfråga och informera arbetstagarna i en situation där de globala förhållandena gör en viss grad av ekonomisk omstrukturering oundviklig.

Jag instämmer helt med föregående talare på min vänstra sida om att samråd är mycket viktigt. Men samråd är inte det enda som är viktigt, konstruktivt och positivt informationsutbyte är också mycket väsentligt. I detta sammanhang har behovet av en social dialog betonats starkt.

Men dagens EU omfattar inte längre de 15 gamla demokratiska länderna. Vi är 27. I mitt land är till exempel 5 procent av arbetskraften medlemmar i fackföreningar, som är en naturlig part på ena sidan av den sociala dialogen. Arbetstagarna är inte medlemmar i fackföreningar av egen fri vilja. De har sina egna skäl för detta. Ett av dem är otvivelaktigt att de inte ser att fackföreningarna är starka nog att skydda deras intressen.

Kommissionen håller nu på att utarbeta en rättslig ram och lagstiftning och den bör vara medveten om att det finns många länder som befinner sig i denna situation. Jag kräver därför att hänsyn tas till denna punkt. Annars kommer vi att i slutändan ha en lagstiftning som inte fungerar i många medlemsstater och som inte kan tillämpas.

 
  
MPphoto
 
 

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. (PL) Som medlem av den oavhängiga självförvaltande fackföreningen ”Solidaritet” talar jag nu också för mina fackföreningskolleger. Arbetsgivarna drar ut på tiden med att inleda en dialog. Att föra en dialog ligger i fackföreningsmedlemmarnas intresse och är viktigt ur arbetsmiljösynpunkt.

Direktiv 94/45/EG är förlegat sedan länge tillbaka och har inte harmoniserats med andra EU-direktiv, framför allt inte med direktiv 2001/86/EG om komplettering av stadgan för europabolag vad gäller arbetstagarinflytande, och med direktiv 2002/14/EG om inrättande av en allmän ram för information till och samråd med arbetstagare i Europeiska gemenskapen. Det finns inte heller någon ordentlig definition för fackföreningarnas roll när det gäller inrättandet av och verksamheten vid europeiska företagsråd. Det är ett komplicerat förfarande att inrätta dem och därför finns endast en tredjedel av det antal som skulle kunna finnas.

Bristen på en exakt definition för information och samråd orsakar allvarliga svårigheter för att arbetstagarna ska kunna få tillgång till information, framför allt under det att ett företag privatiseras eller övertas. Vi förväntar oss att denna rättsakt snabbt ändras.

 
  
MPphoto
 
 

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Herr kommissionsledamot, jag kan bara uttrycka min glädje över att ni äntligen styr bort EU:s socialpolitik från de inkörda hjulspåren. Det är på tiden att det sker. När allt kommer omkring var det tydligt att förhandlingarna mellan fackföreningarna och den europeiska arbetsgivarfederationen var dömda att misslyckas när ena sidan kategoriskt vägrade att gå med på en översyn. Kommissionens uppskjutande av detta viktiga lagstiftningsprojekt gör att människor får intrycket att den vill driva igenom en uteslutande liberal modell av den inre marknaden och inte gör något för den sociala europeiska modellen.

Det räcker inte att bara tala om ett socialt EU, medborgarna vill att det ska hända något i praktiken. Det har länge varit tydligt att ett minimiantal på 1 000 arbetstagare är för högt för att arbetstagarna ska kunna företrädas i tillräcklig utsträckning i en situation där företagsledningar ständigt förändras inom hela EU.

Det är också tydligt att europeiska företagsråd inte kan utöva sin företrädande funktion på lämpligt sätt om de får information om sammanslagningar eller försäljningar eller delförsäljningar av företag alltför sent. Om kommissionen å ena sidan är övertygad om att den danska ”flexicuritymodellen” är så väl lämpad för den europeiska sysselsättningsstrategin måste den naturligtvis också se till att förutsättningar skapas på EU-nivå för att stödja den danska arbetsmarknadsmodellen genom effektiv arbetstagarrepresentation.

Kommissionen måste även förstärka fackföreningarnas rättigheter inom ramen för det reviderade direktivet om företagsråd. Dessutom bör den, som ett resultat av EU:s öppenhetsinitiativ och kodexen för god förvaltningssed, se till att alla företag som omfattas av direktivet om företagsråd också bildar europeiska företagsråd. Jag kan bara tala om mitt eget land: av de företag med huvudkontor i Tyskland som förväntas ha inrättat företagsråd har bara 30 procent gjort det. Kringgåendet av EU:s arbetslagstiftning i praktiken måste få konsekvenser. Detta är en verklig utmaning för kommissionen.

 
  
MPphoto
 
 

  Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För åtta år sedan offentliggjorde kommissionen en rapport enligt direktivet om europeiska företagsråd från 1994, där den tillstod att det verkar som om tillämpningen av denna text i vissa fall – jag citerar – ”endast garanterar en mycket låg nivå av gränsöverskridande samråd och information”. Kommissionen förklarade avslutningsvis, och jag citerar igen, att den ”vid tillfälle skulle besluta om en eventuell översyn av direktivet”. Det var för åtta år sedan. Fyra år gick och ingenting hände. År 2004 inledde kommissionen slutligen den första samrådsfasen med arbetsmarknadens parter. Sedan gick ytterligare fyra år till spillo, trots att allas ståndpunkter var välkända och inte hade ändrats.

Enligt arbetsgivarorganisationerna är det meningslöst att se över direktivet, medan fackföreningarna anser att en översyn är mycket viktig. Jag bör tillägga att kommissionen själv medgav att endast en tredjedel av företagen hade inrättat företagsråd 2006, att 20 procent av de europeiska företagsråd som faktiskt fanns endast rådfrågades efter offentliga tillkännagivanden av ledningsbeslut och att 30 procent inte alls rådfrågades. Under denna tid skedde en explosion av antalet sammanslagningar, omstruktureringar och omlokaliseringar.

Först i dag börjar vi komma ut ur denna oförsvarliga dvala. Några förslag har lagts fram. De är faktiskt så beskedliga att BusinessEurope (europeiska industri- och arbetsgivarförbundet), som var emot översynen, är glada över att förslagen, med deras ord, är mindre normativa än inspirerande, men debatten kan åtminstone börja. Bollen ligger nu hos parlamentet och parlamentet behöver inte börja från noll. Jag påminner om att vår dåvarande kollega i PPE-DE-gruppen, Winfried Menrad, fick ett betänkande antaget om denna fråga 2001. Där nämndes, bland övriga krav för genomförandet av direktivet – jag citerar – ”adekvata följder på nationell nivå och gemenskapsnivå när det gäller underlåtenhet att efterleva direktivet” – specifika och stränga påföljder, – rätten att upphäva företagsledningens beslut på begäran av arbetstagarnas företrädare och en mer framträdande roll för fackföreningarna.

Vår grupp kommer att stödja att man tar upp förslagen i det gamla PPE-DE-betänkandet, som fick majoriteten av rösterna 2001, och föreslår att man ska vara mer bestämd, framför allt på två punkter. Först och främst måste de europeiska företagsråden ha tillgång till strategisk information om gruppen så att samrådet inte bara blir en formalitet, och framför allt måste de ha rätt att skjuta upp alla omstruktureringsplaner. Inte bara att skjuta fram slutdatumet, utan så att de kan utföra en motbedömning, lägga fram motförslag och delta i verkliga förhandlingar. Vi har inte lång tid på oss. Slutet på denna valperiod närmar sig. Jag anser att sanningens minut är inne.

 
  
MPphoto
 
 

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE).(NL) Jag väljer en annan strategi än den min kollega Philip Bushill-Matthews har valt. Jag håller verkligen med honom på några punkter, till exempel att behovet av bättre information och samråd ökar följd av sammanslagningar, omlokaliseringar, omstruktureringar – allt detta över nationsgränserna – i den alltmer globaliserade världen.

Det finns för närvarande mellan 800 och 820 europeiska företagsråd som företräder omkring 145 miljoner arbetstagare. Som jag ser det kan främjandet av arbetstagarnas intressen garantera en lugn och stabil arbetsmarknad i en socialt inriktad marknadsekonomi, men man måste även se till att detta fungerar så bra som möjligt.

Det är därför de europeiska företagsråden betyder så mycket för mig. Arbetsgivare och arbetstagare måste nå en överenskommelse, och jag uppmanar arbetstagarna att fortsätta med sina försök att nå en sådan överenskommelse. Om de återvänder till förhandlingsbordet måste det också komma ett erbjudande från arbetsgivarna som kan ligga till grund för förhandlingarna.

Jag stöder helt det vi röstade igenom 2001 inom ramen för min kollega Winfried Menrads betänkande. Vad sa vi vid den tidpunkten? Vi sa att den nya lagstiftningen måste införas för att se till att informationen tillhandahålls tidigare och på ett lämpligare sätt, minska begränsningen av antalet arbetstagare i ett europeiskt företagsråd, införa fler, annorlunda och bättre fungerande påföljder om lagstiftningen inte skulle fungera väl och förbättra förhållandena för de europeiska företagsrådens funktion.

Jag vill uppmana alla att gå till förhandlingsbordet. Om det inte sker är det er sak, kommissionsledamot Špidla, att se till att denna nya text genomförs i år. Tack så mycket.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Vi har ett tidsproblem, eftersom rådet ska tala under nästa debatt och rådets företrädare måste gå vid en viss tid. Därför, mina damer och herrar, måste jag tyvärr vara ganska strikt när det gäller talartiderna.

 
  
MPphoto
 
 

  Jan Andersson (PSE). – Herr talman! Alla tycks vara överens om att detta är ett viktigt direktiv. Det är viktigt, inte minst i tider av ökad omstrukturering, att information och samråd fungerar. Jag delar också kommissionens analys och kommissionsledamot Špidlas analys att direktivet som det fungerar i dag inte fungerar tillräckligt bra. Det behövs förbättringar. Vi vet att stora omstruktureringar har skett utan att information och samråd överhuvudtaget har ägt rum.

Jag delar också uppfattningen att det var alldeles rätt att överlämna denna fråga till arbetsmarknadens parter. Som läget är nu måste det emellertid vägas mot att överhuvudtaget få fram ett direktiv under denna mandatperiod. Om det är så att ena parten i en förhandling använder förhandlingen bara för att dra ut processen och att det sedan inte resulterar i någon överenskommelse efter nio månader, då får vi inget direktiv, och då får vi ingen förändring. Risken är uppenbar att det blir så i detta fall. Det är anledningen till att en part har dragit sig ur. Risken är nämligen uppenbar att det bara sker en förhalning.

Det är det läge vi har i dag. Då är det kommissionens uppgift att agera. Vi befinner oss i denna situation, eftersom förhandlingarna inte har lyckats. Då måste kommissionen utifrån de utgångspunkter som Špidla nämnde, med den analys som han har gjort, lägga fram ett förslag. Då lovar vi i parlamentet, vilket vi redan har diskuterat på samordnarmötet i arbetsmarknadsutskottet, att vi ska göra vårt bästa för att få fram ett direktiv som kan bli färdigt under denna mandatperiod. Det är det som det gäller för tillfället. Kommissionen måste agera.

 
  
MPphoto
 
 

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE).(PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag lyckönska kommissionen till det arbete den har utfört tillsammans med arbetsmarknadens parter för översynen av direktivet om europeiska företagsråd. Jag anser emellertid att skillnaden mellan EU-retoriken och den praktiska verkligheten i människornas vardag har bidragit till att förtroendet mellan företagsledningarna och arbetstagarna har undergrävts.

Det är nu ytterst viktigt att öka förtroendet mellan arbetsmarknadens båda parter för att öka konkurrenskraften och solidariteten i EU. Förtroendet kommer att öka när den sociala dialogen trappas upp och ju mer den sociala dialogen trappas upp, desto mer öppenhet kommer det att bli i de beslut som fattas om anpassnings- eller omstruktureringsprocesser.

Genom att förbättra informationsflödet mellan arbetsgivare och arbetstagare bidrar vi till en bättre förståelse för påverkan av internationella fenomen och hjälper dessutom båda sidor att komma överens om att söka efter lösningar för omstruktureringsprocesser. Därför måste vi se över och modernisera de rättsliga mekanismerna för samråd med arbetstagarna och deras deltagande för att inrätta en rättslig ram för den sociala dialogen.

Därför uppmanar jag Europeiska fackliga samorganisationen att överväga sin ståndpunkt och sätta sig vid förhandlingsbordet för att tillsammans med arbetsgivarnas företrädare granska detta utkast till direktiv. Om det visar sig vara omöjligt beklagar jag det, men jag måste också säga att kommissionen måste ta sitt ansvar och det vore bra om översynen av detta direktiv blev klar under parlamentets och kommissionens innevarande mandatperiod.

 
  
MPphoto
 
 

  Harald Ettl (PSE).(DE) Herr talman! När kommissionen uppmanar EU:s arbetsmarknadsparter att ”göra ett nytt försök” att komma överens avslöjar detta en viss okunnighet om den politiska verkligheten. Industrin är inte villig att delta och kommissionen kan inte förstå varför arbetsmarknadsparternas mekanism fungerar så dåligt.

I ett snabbt föränderligt industrilandskap, där det krävs snabb anpassning, är det opraktiskt att besluten måste fattas med enhällighet, som i fallet med BusinessEurope. När allt kommer omkring röstar Internationella arbetsorganisationen (ILO) med kvalificerad majoritet, vilket möjliggör flexibilitet och förändring. Det var på grund av denna mekanism för arbetsmarknadsparternas beslutsfattande som politiker som Helmut Kohl och Europaparlamentet 1994 förhandlade fram och genomförde direktivet om europeiska företagsråd, men då infördes bestämmelser om översyn och ytterligare anpassning fem år framåt i tiden. Nu är det 2008 och kommissionen vill återigen inleda ett förhandlingsförfarande som oundvikligen kommer att gälla längre än denna lagstiftningsperiod, trots att industrin varken vill eller kan förhandla på grund av sitt interna beslutsförfarande.

Jag upprepar att detta är samma situation som 1994. Vill vi förbättra det europeiska företagsrådet, som är ett viktigt instrument vilket även José Manuel Barroso har förklarat här i plenum, eller vill vi bara låtsas att vi ville ha en översyn och att den till sist misslyckades på grund av omständigheterna, som så ofta har varit fallet med andra sociala frågor?

Om vi väljer det sistnämnda innebär det att vi inte har ansträngt oss tillräckligt för att nå en bättre lösning och resultaten av alla våra insatser när det gäller sociala och arbetstagarrelaterade frågor under denna lagstiftningsperiod kommer att se ännu sämre ut. Så får det inte bli!

 
  
MPphoto
 
 

  Alejandro Cercas (PSE).(ES) Herr talman! Tack herr kommissionsledamot. Om jag har förstått er rätt – och jag hoppas att jag har förstått er rätt och att jag inte har förväxlat mina önskningar med verkligheten – vill ni utkämpa denna strid och kommer inte att ge upp er initiativrätt, utan tänker försöka se till att vi, innan parlamentet avslutar sitt arbete och kommissionen sitt, äntligen får ett omarbetat direktiv om företagsråd efter åtta års väntan. Det står klart att direktivet var mycket positivt på sin tid, men utvecklingen har nu hunnit fatt det.

Om så är fallet har ni vårt fulla stöd, mitt fulla stöd, eftersom jag anser att ni har rätt, och även är skyldiga att framhärda med detta kommissionsinitiativ när en av parterna inte vill att direktivet ska omarbetas trots att det står klart att det måste göras. Det är nödvändigt, eftersom det allmänna intresset står på spel. EU:s arbetstagare är mycket upprörda, med all rätt.

I morse tog jag emot en delegation av arbetstagare från fabriken Smurfit Kappa i Valladolid, som ska läggas ned nästa månad. De fick reda på detta genom tidningarna och förstår inte varför fabriken ska läggas ned, eftersom det är ett lönsamt företag. De vet inte ens vilka deras chefer är, eftersom företaget ingår i ett konglomerat av företag och ingen längre vet vilka aktieägarna är.

Arbetstagarna vill ha trygghet och EU måste ge dem det. EU måste ge dem klarhet och rätt till information och samråd. Det kan inte ske någon omstrukturering utan social dialog. Den sociala dialogen är absolut nödvändig och svårigheterna måste övervinnas.

Jag vet att det inte är lätt för er. Det kommer inte att bli lätt, vare sig i kommissionärskollegiet eller i rådet. Men om ni vill fortsätta på denna väg har ni vårt fulla stöd. Ibland vinner man inte alla slag, men alla de viktiga måste utkämpas och detta är ett viktigt slag.

 
  
MPphoto
 
 

  Karin Jöns (PSE).(DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det verkar som om kommissionen än en gång bara låtsas stödja tanken om ett socialt EU. Ni bär ansvaret för att vi fortfarande inte har ett förslag om att reformera företagsråden, eftersom det är kommissionen och ingen annan som förbiser Europeiska fackliga samorganisationens uttalande om att den inte vill inleda förhandlingar med BusinessEurope om de inte är allvarligt menade. Ni inför helt nya spelregler, eftersom det enligt artikel 138 i fördraget inte finns några bestämmelser om en tredje fas i samrådsprocessen. Det har aldrig funnits en sådan fas. Kommissionens taktik är tydlig – den vill vinna tid.

Står kommissionen åter på arbetsgivarnas sida? I grunden vill ingen ha någon konkret omarbetning av företagsråden, säkerligen inte före nästa val till Europaparlamentet. Jag vill påminna er om att redan Jacques Delors lade fram ett förslag, bara två veckor efter det att arbetsgivarna hade vägrat förhandla. Ni kunde ha gjort samma sak. Slutet av juni är alltför sent, för att nu inte tala om att ”ett balanserat förslag” innebär något annat.

 
  
MPphoto
 
 

  Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Vladimir Špidla för hans uttalande och för hans avsikt att reformera direktivet om inrättandet av ett europeiskt företagsråd. Men vi behöver tidsgränser och vi måste göra omedelbara insatser om vi verkligen ska få folket i EU, arbetstagarna i EU, att förstå att EU är mer än en inre marknad.

Jag måste säga att det är ologiskt av vissa PPE-DE-ledamöter att lägga skulden på Europeiska fackliga samorganisationen (EFS) för att förhandlingarna har avbrutits. Det är EFS, fackföreningarna och arbetstagarna som skulle dra nytta av en seriös översyn av direktivet om inrättandet av ett europeiskt företagsråd. Så det är bara dumheter. Om de trodde att det fanns en möjlighet att göra framsteg genom förhandlingar skulle de fortsätta att förhandla. Men de är inte beredda att ägna sig åt nio månaders farsartade förhandlingar bara för att arbetsgivarna sedan ska gå sin väg.

Jag anser därför att det är absolut nödvändigt att kommissionen utan dröjsmål lägger fram ett förslag.

 
  
MPphoto
 
 

  Pier Antonio Panzeri (PSE).(IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att även ni, herr kommissionsledamot, förstår att det finns en uppenbar motsägelse mellan att först förklara att översynen av direktivet är en av kommissionens prioriteringar och att sedan inte fullfölja detta. Ni måste visa större mod och beslutsamhet och inte låta er påverkas av förhandlingar som inte leder till resultat, vilket inte beror på EFS, utan på personer som bara pratar på för att få tiden att gå!

Det finns två skäl till att ni bör ta ett större ansvar: det första är metoden. Vi kan inte stoppa här, och kommissionen måste försvara sina beslutsbefogenheter. Det andra skälet är politiskt: ni vet att den nuvarande lagstiftningen hindrar företagsråden från att vara effektiva. En översyn av direktivet är nödvändig, inte bara för att uppfylla de ursprungliga målen utan också för att se till att vi är bättre rustade för att ta itu med dagens utmaningar.

Därför uppmanar jag er att sända en tydlig signal och visa att ni har modet att fatta beslut!

 
  
MPphoto
 
 

  Genowefa Grabowska (PSE). – (PL) Herr talman! Direktivet om inrättandet av ett europeiskt företagsråd är från 1994. Sedan dess har nya utmaningar uppstått i den globaliserade ekonomin och nya medlemsstater har anslutits till EU, bland dem mitt eget land Polen. Därför är det nödvändigt att snarast ändra detta direktiv. En ändring är också nödvändig på grund av Lissabonfördraget, där den sociala dialogen värderas mycket högt. En ändring av direktivet är vidare nödvändig eftersom detta är ett krav som även framförs i stadgan om de grundläggande rättigheterna. I artikel 27 i stadgan fastslås tydligt att ”arbetstagare eller deras representanter ska (...) garanteras rätt till information och samråd (...)”.

Syftet med det nya direktivet bör därför vara att förbättra de befintliga mekanismerna och införa nya mekanismer för att bidra till att lindra påfrestningarna i samband med organisationsförändringar, till exempel företagsuppdelningar eller företagsfusioner med omfattande arbetslöshet som följd, och framför allt i samband med flyttning av olika företag inom EU.

Jag är övertygad om att tidigare information om sådana impopulära åtgärder kommer att lindra påfrestningarna på arbetsmarknaden och ena den europeiska fackföreningsrörelsen.

 
  
MPphoto
 
 

  Ilda Figueiredo (GUE/NGL).(PT) Herr talman! Omstruktureringar, företagsfusioner och mer eller mindre omfattande omlokaliseringar genomförs av multinationella bolag i flera EU-länder, däribland mitt land Portugal, utan att respektera arbetstagarnas rättigheter och helt utan samråd med fackföreningarna – vilket redan har nämnts flera gånger – och till och med utan någon direkt information.

En översyn av direktivet borde ha skett för länge sedan, och den är nödvändig för att förbättra skyddet av arbetstagarnas rättigheter. Översynen måste inte bara omfatta garantier i fråga om information utan också garantier för att arbetstagarna, arbetstagarnas företrädare och fackföreningarna ska få medverka under hela processen och dessutom garantier för att arbetstagarna ska ha rätt att demonstrera och opponera sig när så är lämpligt. Denna rätt innefattar även rätten att inlägga veto mot omstruktureringar eller omlokaliseringar som inte respekterar arbetstagarnas rättigheter, regionala rättigheter och länders rättigheter. Detta borde ha skett för länge sedan, och därför, herr kommissionsledamot, är utmaningen att inte fördröja denna process ytterligare.

 
  
MPphoto
 
 

  Vladimír Špidla , ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Tyvärr har jag inte tillräckligt mycket tid för att svara i detalj. Jag kommer dock att beröra några av de viktigaste frågorna. Den första frågan är den ställning arbetsmarknadens parter har. Å ena sidan anser jag fullt och fast att arbetsmarknadens parter har bästa tänkbara möjligheter att medverka direkt i de förändringar som behöver genomföras. Å andra sidan har kommissionen sin lagstadgade initiativrätt, och förslaget till direktiv har naturligtvis inte lagts fram utan eftertanke, utan bygger på en utvärdering av den aktuella situationen och de erfarenheter som har gjorts hittills. Kommissionen kommer därför inte att låta sig hindras av hur arbetsmarknadens parter agerar. Trots detta anser jag att det är och var lämpligt att en sista gång uppmana arbetsmarknadens parter att medverka.

Det nämndes under debatten att förslaget förefaller innehålla kritik mot en del av arbetsmarknadens parter. Jag vill säga att vi lever i ett rättssamhälle där ingen som hävdar sina rättigheter får straffas för att göra det. Detta innebär att de fortsatta förhandlingarna inte får påverkas av att en av arbetsmarknadens parter utnyttjar rätten att avstå från förhandlingar. Jag bör påpeka att det förr i tiden var arbetsgivarna som avbröt förhandlingarna och vägrade att diskutera. Ur denna synvinkel har arbetsmarknadens parter sina rättigheter och kan hävda dessa rättigheter, och detta har naturligtvis följder som man måste ta hänsyn till. Det är nödvändigt att ta hänsyn till följderna, men man kan inte göra någon värdebedömning i detta avseende när det gäller förhandlingarna om texten.

Kommissionens mål är att förbättra direktivet om inrättandet av ett europeiskt företagsråd och att göra det under parlamentets innevarande mandatperiod, och alla tidsgränser är naturligtvis beroende av detta. Vårt mål är att göra direktivet mer effektivt. Trots kritiken mot termen ”balans” är det min övertygelse att en balanserad strategi är en grundläggande förutsättning för en så komplicerad text.

Jag har lagt märke till entusiasmen hos alla de politiska grupperna här i parlamentet, vilket även i detta begränsade sammanhang belyser hur komplicerade direktivet och dess följdverkningar är. Jag ser därför fram emot fortsatt samarbete med parlamentet, rådet och arbetsmarknadens parter om förberedelserna för att förbättra direktivet.

 
  
MPphoto
 
 

  Talmannen. – Debatten är härmed avslutad.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

 
  
MPphoto
 
 

  Mary Lou McDonald (GUE/NGL), skriftlig. – (EN) Kommissionen måste helt och fullt ta hänsyn till arbetstagarnas rättigheter i översynen av direktivet om inrättandet av ett europeiskt företagsråd.

De anställda bör ha full tillgång till information om omstruktureringsprocesser och ha verkliga möjligheter att kunna påverka processen i alla skeden. Alltför ofta får arbetstagarna kännedom om omstruktureringsplaner som innebär betydande nedskärningar av antalet arbetstillfällen eller sämre löner och arbetsförhållanden först sedan besluten har fattats. Arbetstagarna har rätt att medverka i alla skeden i omstruktureringar och att ha möjlighet att påverka processen för att skydda arbetstillfällena och anställningsvillkoren.

 
  
MPphoto
 
 

  Luís Queiró (PPE-DE), skriftlig. – (PT) Debatten om det europeiska företagsrådet har tillfört mycket positiva förslag till förhandlingarna, nämligen att stärka tanken på delaktighet, samarbete och partnerskap mellan de olika berörda parterna. Men i debatten framhåller man konstant en oekonomisk vision som, trots att avsikten är god, ofta leder till förslag som inte bidrar till att främja ekonomiska framgångar eller garantera arbetstillfällen. Så är fallet med åtgärder för att rädda arbetstillfällen även när företagen eller den berörda industrisektorn inte är livskraftiga. Ingen skulle naturligtvis komma på tanken att förbjuda användningen av digitalkameror eller att lägga en social extraavgift på priset för dessa kameror. Icke desto mindre har den utbredda användningen av digitalkameror varit den direkta orsaken till att tusentals arbetstillfällen har gått förlorade inom den industri som tillverkar film för ”gammaldags” kameror.

En bred medverkan för arbetstagarna måste bygga på anställningsbarhet, skydd av individen och åtgärder för att klara av ekonomiska kriser, inte på en vision där den ekonomiska verkligheten bara är en detalj. Den tekniska utvecklingen och öppnandet av marknaden måste ses som möjligheter, och företagsdialogen bör inriktas mot detta.

 
Rättsligt meddelande - Integritetspolicy