Fullständigt förhandlingsreferat

Måndagen den 19 maj 2008 - Strasbourg

1. Återupptagande av sessionen

ORDFÖRANDESKAP: HANS-GERT PÖTTERING
Talman

(Sammanträdet öppnades kl. 17.05.)

  Talmannen. − Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 8 maj 2008.

2. Uttalande av ordförandeskapet

  Talmannen. − Mina damer och herrar! I förra veckan, onsdagen den 14 maj 2008, utförde terroristorganisationen ETA ytterligare ett bombattentat i Spanien. En officer från Guardia Civil, Juan Manuel Piñuel Villalón, dödades av en bilbomb framför poliskasernerna i Legutiano, i Álavaprovinsen. Europaparlamentet fördömer starkt detta avskyvärda mord och den avskyvärda handling som skadade även andra poliser.

På Europaparlamentets vägnar vill jag uttrycka vårt djupa beklagande och uppriktiga deltagande med offrets familj. Jag vill också uttrycka vår solidaritet med det spanska folket och med deras offentliga myndigheter, deras demokratiska institutioner och säkerhetsstyrkor.

Vi kommer nu att hålla en tyst minut till minne av den mördade polisen.

(Parlamentet höll stående en tyst minut.)

3. Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

4. Parlamentets sammansättning: se protokollet

5. De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

6. Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

7. Valprövning: se protokollet

8. Inkomna dokument: se protokollet

9. Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

10. Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

11. Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet

12. Anslagsöverföringar: se protokollet

13. Framställningar: se protokollet

14. Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

15. Uppgifter om ekonomiska intressen: se protokollet

16. Datum för sammanträdesperioderna: se protokollet

17. Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet

  Bernd Posselt (PPE-DE). - (DE) Herr talman! I samband med samordningen av kalendern har ett dokument delats ut där ett valdatum visas i blått för den första helgen i juni. Ni vet ju själv att alla valen till Europaparlamentet sedan 1979 har hållits den andra eller tredje helgen i juni. Jag undrar vem som beslutade och när beslutet togs att flytta nästa års val till Europaparlamentet till nya datum runt den första helgen i juni.

  Talmannen. − Vi noterar er ordningsfråga, herr Posselt, och vi kommer att ge er ett lämpligt svar.

18. Arbetsplan

  Talmannen. − Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista, som fastställt av talmanskonferensen vid dess möte torsdagen den 15 maj 2008 i enlighet med artikel 130 och 131 i arbetsordningen har delats ut till er.

  Hartmut Nassauer (PPE-DE). - (DE) Herr talman! En gång om året – i maj, av någon outgrundlig anledning – är det brukligt att samtliga utskott träffas i Strasbourg. Det verkar inte finnas någon logisk motivering till detta. På grund av detta har vi möten med utskotten i kväll samtidigt som ämnen inom ramen för deras behörighet finns på föredragningslistan.

Detta är en ohållbar situation. Den enda möjliga lösningen är faktiskt att utskotten träffas i Strasbourg i framtiden och att vi flyttar plenarsammanträdena till Bryssel! Allvarligt talat så kan inte utskottens möte här i Strasbourg fortsätta att kollidera med plenarsammanträdena och gruppmötena i den utsträckning som nu har skett, särskilt under de senaste två åren och trots alla försäkringar om att dessa kollisioner skulle undvikas. Nu har vi till och med en reflexionsperiod. Det finns ingen som helst praktisk anledning till att utskottens möten här i Strasbourg ska behöva kollidera med kammarens aktiviteter. Jag skulle vara tacksam om talmannen gjorde allt för att ställa saken till rätta.

(Applåder)

  Talmannen. − Tack, herr Nassauer! Jag ska underrätta talmanskonferensen om den situationen ni har beskrivit, och jag är säker på att vi ska kunna hitta en tillfredsställande lösning.

Följande ändringar har föreslagits:

Måndagen:

Inga ändringsförslag.

Tisdagen:

Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har att ett uttalande av kommissionen om situationen för den romska befolkningen i Italien utan resolutionsförslag ska läggas till på föredragningslistan för tisdagen.

  Martin Schulz, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig förtydliga anledningen till vårt ändringsförslag. Vi begär ett uttalande av kommissionen om inte bara romernas situation i Italien utan om deras situation där och i resten av Europeiska unionen. Vid vårt gruppmöte idag kom vi fram till att det är en väldigt svår situation i Italien för tillfället. Vi vill med detta dock inte mena att situationen är begränsad till Italien eller att skyddet av minoriteter och den sociala integrationen av romerna är specifikt italienska frågor. Vi hänvisar endast till Italien eftersom det är där som problemet just nu har kommit upp till ytan i stor skala.

Vi vill veta av kommissionen vad som har gjorts under de senaste åren med de betydande medel som har avsatts för att stödja lokala projekt just i avsikt att undvika den typ av scenario som vi nu ser i Italien.

Vad vi begär är alltså en allmän debatt. Utgångspunkten skulle vara situationen i Italien, men låt mig kategoriskt betona att jag inte vill att fokus bara ska hamna på Italien. Vi har flera andra faktorer att beakta, inte bara den italienska situationen. Framför allt vill vi veta från kommissionen vad den har gjort tidigare och vilka ytterligare åtgärder den tänker vidta i framtiden. Vi skulle därför vara tacksamma om kommissionen kunde göra ett sådant uttalande på tisdagen.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen stöder detta förslag och den stöder det av två anledningar. Vi anser att det är viktigt att diskutera vad som händer med den romska befolkningen som sådan i Europeiska unionen – vi vet alltför väl om de nyligen inträffade händelserna i Italien – och vi känner också till att Europeiska unionen har möjlighet att ingripa, men de medlen är inte särskilt välkända och brukar inte diskuteras.

Av båda dessa anledningar är vi mycket glada över att ha denna debatt, men vi befarar att det inte blir den sista, åtminstone inte när det gäller Italien.

  Joseph Daul, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman! Talmanskonferensen förutsåg inte detta men tydligen finns det plats för denna diskussion på föredragningslistan. Vi hade en debatt i september 2007. Problemet med den romska befolkningen är ett väldigt påtagligt problem, för Europeiska unionen i allmänhet och även för Rumänien, och det var något vi var medvetna om när vi besökte Rumänien. Jag vill minnas att det är planerat en debatt om denna fråga i september. Skulle det inte vara bättre – som vår grupp föreslår – att problemet i Italien diskuteras till en början i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, och att vi dröjer med en officiell debatt här i kammaren tills vi har förberetts oss för det? Detta är PPE-DE-gruppens hållning.

(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)

Onsdagen, torsdagen:

Inga ändringsförslag.

(Arbetsplanen fastställdes.)

  Hannes Swoboda (PSE). - (DE) Herr talman! För den goda ordningens skull vill jag meddela att vi avser att begära att omröstningen om Mathieu Groschs betänkande, som handlar om vilotider och frågan om bussförare, skjuts upp. Det finns en principöverenskommelse mellan arbetsgivarna och de anställda och vi vill att detta återspeglas i betänkandet av Mathieu Grosch. Jag vill bara förvarna de andra grupperna om att vi kommer att begära att denna omröstning skjuts upp.

19. Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt

  Talmannen. − Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE) . – (FR) Herr talman! En tjänst som handläggare vid Europaparlamentets informationskontor i Luxemburg har varit ledig i mer än två år. Jag skulle vilja veta resultatet av utannonseringen av denna tjänst. Varför fanns det en kandidat vars ansökningsblankett var ofullständig och vad fattades i blanketten? Varför har vi inte fått någon information om detta? Jag skulle också vilja veta vad administrationen tänker göra för att tillsätta denna tjänst som har varit ledig under så lång tid?

  Antonio Masip Hidalgo (PSE). − (ES) Herr talman! Tack för era ord i början av denna session till de anhöriga till den mördade polismannen från Guardia Civil, den spanska militären och självklart det spanska folket. Tack!

Jag anser att det enda sättet att besegra ETA och terroristerna är för oss att stå enade mot terrorismen.

Jag anser att alla europeiska demokrater bör stå enade i denna fråga och stödja regeringarna i Spanien och Frankrike i denna gemensamma uppgift och vi bör lägga åt sidan de absurda oenigheterna från den senaste tiden. Låt oss visa att vi står enade mot terrorismen.

  Jelko Kacin (ALDE). - (SL) Den 28 april tvingades ett plan som tillhörde det makedoniska flygbolaget MAT på väg till Egypten med 76 passagerare ombord landa i Istanbul, eftersom de grekiska myndigheterna vägrade låta planet korsa grekiskt luftrum.

I februari vägrade de grekiska myndigheterna ge MAT tillstånd till charterflyg till Korfu, på grund av flygbolagets namn, MAT (Macedonian Airlines). Syftet med avtalet om det gemensamma europeiska luftrummet som undertecknades i juni 2006 var att skapa ett utvidgat gemensamt luftrum med grannstaterna, inklusive f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.

Enligt fördraget är de grekiska myndigheterna tvungna att bevilja MAT:s begäran. Den grekiska blockaden av MAT:s flygningar utgör ett brott mot gällande lagstiftning, EU-fördrag och internationella lagar om luftfart. Att åberopa flygbolagets namn som motivering för detta beslut strider alltså mot de gemensamma europeiska värderingarna.

Jag vill veta vilka åtgärder EU:s institutioner och kommissionen tänker vidta för att stoppa denna diskriminering, som strider mot den fria rörligheten för personer, varor och tjänster, och är riktad mot stater som ansöker om medlemskap i Europeiska unionen.

  László Tőkés (Verts/ALE). - (HU) Herr talman! I den östra centraleuropeiska regionen håller vi också på att ta itu med kommunismens skadliga arv när det gäller miljön. Inte på något sätt kan detta anses vara en rent inhemsk fråga. Det är ett gemensamt europeiskt problem som påverkar oss alla. När regimförändringen inträffade var våra länder, inklusive Rumänien, oförberedda när det gällde miljöskyddsstrategier.

Jag stöder betänkandet av Hartmut Nassauer från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön, och jag vill se att de som orsakar allvarlig miljöförstörelse hålls ansvariga för det i enlighet med straffrätten genom att man verkställer och garanterar överensstämmelse med Europeiska unionens lagstiftning.

Cyanidteknik måste förbjudas i Roşia Montană (Verespatak). Skogsskövlingen i Szeklernas land och andra regioner i Rumänien skadar också miljön. Motorvägen som håller på att byggas i Transsylvanien kan på liknande sätt orsaka allvarliga miljöskador. Arbete på Bystroye-kanalen i Ukraina fortsätter. I Bulgarien håller ett nytt kärnkraftverk på att byggas efter att denna medlemsstat tvingades stänga kärnkraftverket i Kozloduy. Vi bör ge dessa frågor en större uppmärksamhet.

  Sylvia-Yvonne Kaufmann (GUE/NGL). - (DE) Herr talman! I debatten om Lissabonfördraget i Tyskland påstår vissa grupper på vänsterkanten att fördraget skulle återinföra dödsstraffet, så att – enligt dem –människor skulle kunna avrättas bara för att kuva ett uppror. Som stöd för sitt påstående åberopar de Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Detta är i grund och botten ett upprörande förtal av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som utgör den omistliga kärnan i EU:s värdesystem och därmed är en symbol för ett Europa som engagerar sig för fred, frihet och rättsstatsprincipen.

Jag är bestört över att människor utsätts för denna typ av skräckpropaganda om Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som EU snart ska ansluta sig till enligt villkoren i Lissabonfördraget. Jag protesterar även våldsamt mot de uttalanden som gjorts av vissa vänsteranhängare där reformfördraget likställs med Hitlers fullmaktslag från 1933. Detta är inte bara fullständigt absurt. Det innebär också ett monstruöst bagatelliserande av den tyska fascismen. Detta går utanför anständighetens och moralens gränser.

  Gerard Batten (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Storbritannien är ett av sju länder som föreslår lagstiftning för att införliva rådets rambeslut om gemensamma regler för verkställighet av utevarodomar. Det kommer att innebära att en brittisk medborgare kan prövas, fällas och dömas i ett annat land utan att ens ha närvarat vid domstolen, och sedan flyttas till det landet för att spärras in. De kommer att hamna i en position där de inte försvarar sig själva i en rättegång utan där de behöver bevisa sin egen oskuld efter en fällande dom.

Medan det finns en bestämmelse om förnyad prövning, erkänner inte alla EU:s medlemsstater förnyad prövning i sina rättssystem. Detta kommer ytterligare att förstöra principen om rätten till skydd mot godtycklig arrest och frihetsberövande som traditionellt sätt åtnjutits av brittiska medborgare och som är grundläggande i engelsk lagstiftning och för britternas friheter. Allt som en gång var bra med Storbritannien håller gradvis på att förstöras genom medlemsskapet i denna ondskefulla organisation känd som Europeiska unionen.

  Slavi Binev (NI). - (BG) Herr talman, mina damer och herrar! De bulgariska myndigheternas åtgärder under de senaste veckorna visar återigen tydligt att de varken har någon avsikt eller vilja att överhuvudtaget ta itu med det huvudsakliga problem som vårt land står inför: att reformera rättssystemet och landets inre förhållanden. Istället för att skydda medborgarnas liv och rättigheter har presidenten, premiärministern, allmänne åklagaren, inrikesministern och Sofias borgmästare smält samman till en symbiotisk enhet och använder maktens påtryckningsmedel uteslutande för att utöva politisk förföljelse av dem som inte samtycker med dem.

Vad värre är, de flesta medier i Bulgarien, som borde vara de mest pålitliga beskyddarna när det gäller att garantera en oåterkallelig demokratisk utveckling i landet, har av ekonomiska intressen gjort gemensam sak med kriminella element, och med de makthavare som är och har blivit deras ivriga beskyddare och medbrottslingar.

Alla som inte samtycker till den officiella linjen får sin röst kvävd och berövas tillträde till offentligheten. Tyvärr har alla våra ansträngningar att ta upp dessa frågor och diskutera dem i Bulgarien mötts av häftigt motstånd från de korrupta myndigheterna, vilket är anledningen till att vi har tvingats söka hjälp från EG-domstolen för att kunna rädda vårt lands status som självständig stat.

  Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag vill säga något om den mycket kritiska och djupt oroväckande situationen i Libanon.

I Europaparlamentet har vi följt situationen och vid många tillfällen diskuterat konsekvenserna av en långvarig kris på grund av att institutionerna brutit samman, oförmågan att utse en president till republiken, det ekonomiska dödläget på grund av ockupationen av det kommersiella och administrativa centra samt rädslan för terroristattacker.

Denna situation har kulminerat i flera våldsamma handlingar från Hizbollah på grund av regeringens beslut att förbjuda deras fria telekommunikationsnätverk.

Låt mig påminna talmannen om att ett känsligt nationellt samråd är på gång i Qatar. Vi måste försöka att på alla sätt uppmuntra denna nationella dialog, som måste skötas med lämplig hänsyn till de libanesiska medborgarnas allmänna intressen och deras önskan om välstånd, trygghet och nationell självständighet. Låt oss utnyttja alla de möjligheter som erbjuds oss tack vare vårt associeringsavtal med landet.

  Proinsias De Rossa (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill be er att tillsammans med mig, på Europaparlamentets vägnar, skicka lyckönskningar till Europeiska unionens trupper som tjänstgör i Tchad. Detta högriskuppdrag för Europeiska unionens räkning, sanktionerat av Förenta nationerna, kommer att ha 4000 soldater från medlemsstaterna på plats, som ska försöka skydda och hjälpa de 430 000 flyktingar och internflyktingar som just nu lever i sammanlagt 42 flyktingläger. Det inkluderar hundratals irländska soldater som fullföljer den irländska arméns stolta tradition som fredsbevarande styrka och dess humanitära roll.

Detta uppdrag är ett exempel på vad Europeiska unionen numera kan åstadkomma. Det är faktiskt en indikation på vad vi kan göra ännu effektivare så snart vi får möjlighet att genomföra humanitärt bistånd, Petersbergsuppgifterna och bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och försvarspolitiken i Lissabonfördraget.

Jag vill be talmannen att framföra våra lyckönskningar till marktrupperna.

  Graham Watson (ALDE). - (EN) Herr talman! Jag ber om ordet på grund av situationen i Italien för den romska minoriteten och för medborgarna från de nya medlemsstaterna. Under de senaste dagarna har det förekommit polisrazzior mot romerna i Rom. 118 av de personer som häktats har utvisats med omedelbar verkan och den nye borgmästaren har sagt att han kommer att utvisa 20 000 människor. Det har förekommit mordbrandsattacker mot romska läger i förorter till Neapel, där mobben har förhindrat brandkåren från att komma in för att släcka bränderna. Hundratals invandrarfamiljer har flytt för sina liv och det finns rapporter om att ett antal barn saknas. Min kollega, Viktória Mohácsi, har varit i Rom. Hon har skickat oroväckande rapporter och jag hoppas att hon kommer att få möjlighet att svara på rådets uttalande imorgon.

Vi vet att attackerna mot invandrare i våra medlemsstater är ett problem, men den våldsamma situationen i Italien är ovanlig. OSSE har anklagat Italien för att stigmatisera invandrare och jag tycker det verkar som om stämningen i den nyligen genomförda valkampanjen har lett till en kultur av straffrihet för dem som utför dessa attacker. Till och med kommissionsledamot Franco Frattini, som var den förste att läxa upp de nya medlemsstaterna om integrationen av etniska minoriteter, ifrågasätter nu Schengen-avtalen. Denna fråga angår hela Europeiska unionen. Den berör den centrala punkten för skälen att grunda Europeiska unionen och jag vill uppmana kommissionen och rådet att så fort som möjligt diskutera frågan och se vad som kan göras för att lösa den.

  Ewa Tomaszewska (UEN). - (PL) Herr talman! Vid toppmötet i Lima lade en ledamot i Europaparlamentet fram ett ändringsförslag som stöder abort till resolutionen om fattigdom och social utestängning. Detta är en fråga som går utöver de beslutsfattande befogenheterna hos EU:s institutioner. Sådana frågor ska beslutas i den nationella lagstiftningen.

Under överläggningarna i utskottet för sociala frågor, utbytesprogram, utbildning och kultur i en separat omröstning för parlamentsledamöter från båda kontinenter, förkastade ledamöterna från Europaparlamentet detta ändringsförslag, vilket innebar att utskottet inte antog det. Inget av parlamenten fann det värt att anta. Mellan överläggningarna i utskottet och behandlingen i parlamentet, ändrades röstningsförfarandet till en gemensam omröstning för ledamöter från båda parlamenten. Ändringsförslagen kunde sedan antas tack vare omröstningarna i de latinamerikanska parlamenten. Accepterandet av denna praxis skulle innebära att var och en av oss, på Europeiska unionens vägnar, skulle kunna introducera bestämmelser i internationella dokument, som överskrider EU:s mandat och som blir bindande för EU. Jag protesterar mot sådana metoder.

  Daniel Strož (GUE/NGL). - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att behöriga organ och institutioner i gemenskapen oundgängligen måste ta itu med det allvarliga fenomenet att nationalistiska paramilitära grupper dyker upp i vissa medlemsstater, särskilt i Tjeckien och Ungern. Som ni vet har så kallade nationalgarden formats i dessa länder och tolereras av de statliga myndigheterna. Målet med dessa högerextrema organisationer är att stödja nationalism och rasism, och skrämma icke-nationalister och alla med vänsteråsikter. Detta visades tydligt i Prag för några dagar sedan. Medan det ungerska gardet främst koncentrerar sig på att förstöra relationerna mellan ungrare och dess grannländer, håller det tjeckiska gardet, som också är trångsynt, nu på att bli ett instrument för att skrämma inte bara vänsteranhängare utan även andra demokratiskt sinnade medborgare. Dessa organisationer, som är oförenliga med idén om ett Europa baserat på vänskap mellan nationerna, är alla desto mer farliga eftersom de rekryterar både tidigare och nuvarande medlemmar ur ländernas militära styrkor. Jag vill uppmärksamma det brådskande behovet att ta itu med dessa omständigheter.

  Thomas Mann (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Talmanskonferensen beslutade nyligen att inskränka inflytandet från de tvärpolitiska grupperna. Våra möten kan hädanefter äga rum i Strasbourg endast på torsdagar. Den dagen kan till exempel människorättsexperter inte delta i de tvärpolitiska gruppernas möten, eftersom de står upptagna på talarlistan för debatter om aktuella och brådskande frågor av större vikt. Dessutom reser de flesta parlamentsledamöterna till sina valkretsar på torsdagseftermiddagarna, och många behöver resa i flera timmar innan de kommer fram.

Samtidigt som jag fullständigt förstår behovet av att ägna tillräckligt med tid åt lagstiftningsarbete, så är de tvärpolitiska grupperna oumbärliga. Vi har frivilligt slagits oss ihop för att gå igenom frågor som det inte finns tillräckligt med tid för att behandla i utskotten, som till exempel Tibet, skydd av familjer och barn, det fjärde världsforumet, Östersjöområdet eller djurskydd. Vi syns, vi hörs och vi ansvarar för många av de initiativ som kommer från Europaparlamentet. Nu blir de ledamöter i Europaparlamentet som är mest aktiva utpekade, tystade och hindrade i sitt arbete när de ställs inför ett fullbordat faktum i form av ett beslut om att de inte längre ska mötas på tisdagar eller onsdagar. Vill talmannen vara så vänlig att se till att detta okloka beslut återkallas.

  Talmannen. − Jag vill inte kommentera beslutet men jag måste säga att Europaparlamentets talman är inte så mäktig som ni verkar tro. Självklart ska jag utreda saken.

  Magda Kósáné Kovács (PSE). - (HU) Tack, herr talman! I Vatikanstaten i förra veckan välkomnade påven medlemmar från den ungerska sammanslutningen av katolska biskopar. Vid denna audiens uttryckte den katolska kyrkans överhuvud sin uppskattning för den ungerska kyrkans verksamhet och kritiserade den sekulära staten, som han sa bestraffar familjer. Han fördömde lagen som tillåter ogifta par att registrera sig i partnerskap med motiveringen att det legaliserar samboende av ogifta par och ger medborgerliga rättigheter till homosexuella partnerskap. Han påstod att denna lag inte bara strider mot kyrkans lärosatser utan också kränker den ungerska konstitutionen.

I det sekulära Europa ingriper inte medlemsstaterna i religiösa frågor och kyrkan ställer inga ideologiska krav på staten. Lissabonfördraget garanterar de grundläggande mänskliga rättigheterna, inklusive religionsfrihet, och tryggar institutionella relationer mellan Europeiska unionen och kyrkorna.

Samarbete kan dock endast baseras på ömsesidighet och av det skälet uppmanar vi starkt kommissionens ordförande José Manuel Barroso att agera utifrån sitt mandat och påbörja en dialog med den katolska kyrkan för att skydda det sekulära Europa och de europeiska värdena. Tack.

  Tunne Kelam (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag vill fortsätta på den fråga som togs upp av min kollega, Thomas Mann, om att flytta de tvärpolitiska gruppernas möten till torsdagseftermiddagar. Om poängen med det är att hjälpa ledamöterna i Europaparlamentet att koncentrera sig mer på plenarsammanträdena, så tvivlar jag på det. På ett sätt är det vårt jobb att vara ett slags Mädchen für alles, att dela upp vår tid mellan olika verksamheter, och ett sådant steg kan inte heller förhindra att de flesta parlamentsledamöter försvinner på torsdagseftermiddagen, eftersom de ska hinna med sitt flyg hem, för att träffa sina väljare dagen därpå, alltså fredag. Jag är rädd för att på detta sätt kommer de tvärpolitiska grupperna tyvärr att hamna mellan hammaren i form av plenarsammanträden och städet i form av valkretsar. Jag anser att det skulle innebära ett förödande slag mot deras vitala verksamhet.

Kanske skulle det bästa sättet vara att förlita sig på att de tvärpolitiska grupperna hittar de mest praktiska och flexibla formerna för samlevnad på egen hand och jag känner mig uppmuntrad av talmannens svar till Thomas Mann.

  Catherine Guy-Quint (PSE) . – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är något oroande att kommissionen måste påminnas om sitt ansvar för att EU:s politik genomförs rätt i varje enskilt land.

Den franska regeringen har valt ut regionen Auvergne och dragit tillbaka de lokala sysselsättningsprogrammens ansvar för att administrera resurserna från Europeiska socialfonden. Regeringens position är obegriplig. De behöriga organen har utmärkta administrativa meriter och den franska regeringens ensidiga beslut äventyrar strukturer som har fungerat i flera år i arbetet med att integrera de fattigaste människorna i samhället.

Europeiska kommissionen måste påminna den franska regeringen om dess skyldighet att vara konsekvent och respektera reglerna för utnyttjandet av finansieringen från EU. Vi kan inte ha det så att avtal med Europeiska unionen tillämpas olika i olika delar av samma land.

  Toomas Savi (ALDE). - (EN) Herr talman! Förhandlingarna om ett nytt partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU och Ryska federationen har upplevt vissa bakslag, på grund av beteendet från vissa medlemsstater, som många kan se som obstruktion. Det gläder mig att EU:s ordförandeskap, kommissionen och Litauen har nått en konsensus som gör att vi kan förnya den gamla överenskommelsen, som löpte ut förra året.

När vi fördröjer förhandlingar med Ryssland skjuter vi oss själva i foten. Det finns flera områden från miljö och energi till viseringssystem, invandring, gränsöverskridande projekt och olösta frågor gällande Georgien och Moldova, som kräver en omfattande politisk överenskommelse om gemensamma mål och åtgärder. Jag litar på att kommissionen kommer att använda sitt mandat i förhandlingarna i samtliga medlemsstaters intresse.

  András Gyürk (PPE-DE). - (HU) Tack för ordet! Herr talman, mina damer och herrar! Det kommande toppmötet mellan Ryssland och Europeiska unionen i Sibirien kan skapa nya möjligheter. Ett potentiellt viktigt resultat av mötet kommer att vara det bilaterala avtal, som kan definiera relationerna mellan de två parterna på lång sikt. Energifrågor måste få en nyckelplats i denna överenskommelse, samtidigt som vi inte får glömma bort principen om ömsesidighet.

En viktig förutsättning för att bygga upp ömsesidighet är att Ryssland ratificerar fördraget om energiavtal. Detta fördrag skapar öppna relationer på energimarknaden, bidrar till försörjningstrygghet och stimulerar till investeringar. Samtliga punkter är av stor vikt även för Ryssland. När allt kommer omkring kan Ryssland plötsligt befinna sig i en situation där de inte kan uppfylla sina åtaganden om investeringar i utveckling försummas. Kremls ratificering av fördraget om energiavtal ligger därför i båda parters intresse.

Framgången för det kommande toppmötet kommer att bero på om medlemsstaterna lyckas bortse från sina kortsiktiga intressen och tala med en röst för att skydda det gemensamma intresset. Tack.

  Pervenche Berès (PSE) . – (FR) Herr talman! Ni påpekade tidigare att ni inte var allsmäktig: trots det är jag säker på att ni är tillräckligt mäktig för att kunna genomföra beslut från talmanskonferensen.

Den 24 april i år beslutade talmanskonferensen, mycket riktigt, att be kvestorerna ompröva sitt beslut av den 26 september 2007, om att avsätta några av Europaparlamentets lokaler till europeiska företags- och parlamentsprojekt.

Under vårt senaste plenarsammanträde antog vi Stubb/Friedrich-betänkandet om lobbyister. Att representanter för arbetsgivarorganisationer ska få öppna eget inne i en parlamentarisk institution tycker jag ärligt talat verkar vara att förena två saker som borde hållas åtskilda och det förvränger våra relationer med arbetsmarknadens parter – en åtgärd som är helt främmande i Europeiska unionens parlamentariska tradition.

Dessutom förstår jag inte varför – enligt talmanskonferensens beslut – vi har fått en inbjudan på uppdrag av talmannen från Alejo Vidal-Quadras, Europaparlamentets vice talman, till en invigningsceremoni för europeiska företags- och parlamentsprojekt den 3 juni.

Jag hoppas att talmannen använder hela sin auktoritet för att återställa ordningen här och se till att talmanskonferensens beslut respekteras.

  Filiz Hakaeva Hyusmenova (ALDE). - (BG) Herr talman, ärade kollegor! Nästa övervakningsrapport om Bulgarien är på gång. I egenskap av vice ordförande i kommittén för fysisk planering och medlem i Rörelsen för rättigheter och friheter, ett parti som ingår i den styrande majoriteten, har jag noggrant följt genomförandet av Bulgariens avtal om anslutning till Europeiska unionen. Det gläder mig att se att vårt lands regering under den senaste månaden ännu en gång har gjort en förutsättningslös analys av problemområdena och uttryckt sin bestämda avsikt att ta itu med dem.

Ett tecken som tyder på detta är att en ny vice premiärministerpost har skapats för att förbättra utnyttjandet av EU-medel och övervaka och samordna de operativa programmen. Detta kommer att förbättra kommunikationen med Europeiska kommissionen och dessutom kommer hon att kunna övervaka att de givna åtagandena uppfylls korrekt.

Strukturella ändringar är på gång för att rationalisera administrationen inom ministerier och statliga organ. Ministrar har blivit utbytta i regeringen, den rättsliga ramen för inrikes- och säkerhetsfrågor håller på att ändras, höga ämbetsmän håller på att ersättas. Den nya inrikesministern vidtar åtgärder för att bekämpa korruption och kriminalitet.

Bulgarien är på väg mot en samsyn med medlemsstaterna och jag är övertygad om att EU:s institutioner kommer att göra en objektiv bedömning av vårt lands ansträngningar.

  Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Jag vill ta tillfället i akt och tala om Europeiska unionens diplomatiska beskickningar i Vitryssland.

Nyligen öppnade Europeiska kommissionen ett kontor i Minsk. Totalt 14 medlemsstater har sina diplomatiska beskickningar i den vitryska huvudstaden. Ytterligare två EU-länder – Nederländerna och Finland – sköter sina diplomatiska förbindelser med Vitryssland från andra EU-länder. Hela 11 medlemsstater sköter dock sina diplomatiska kontakter med Vitryssland från Moskva. Ett par exempel på detta är Österrike, Belgien, Grekland, Danmark, Spanien och tyvärr även det land som för närvarande innehar ordförandeskapet, Slovenien. Jag anser att fel signal skickas till det vitryska folket, särskilt när de kämpar mot regimens avsikter att offra Vitryssland till Ryssland. Jag anser att det är dags att kräva att samtliga medlemsstater öppnar beskickningar i Vitryssland och inte sköter de diplomatiska förbindelserna från Moskva.

  Talmannen. − Punkten är härmed avslutad.

20. Straffrättsliga påföljder till skydd för miljön (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Hartmut Nassauer, för utskottet för rättsliga frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön (COM(2007)0051 – C6-0063/2007 – 2007/0022(COD)) (A6-0154/2008).

  Hartmut Nassauer, föredragande. − (DE) Herr talman! Europeiska unionen tillgriper instrumentet straffrättsliga påföljder. Med andra ord kommer domar i framtiden att avkunnas i Europeiska unionens namn, och dessa befogenheter kommer inledningsvis att utövas vid överträdelser av miljölagstiftningen. Detta är ett långtgående och anmärkningsvärt steg, eftersom straffrättsliga påföljder faktiskt går utöver Europeiska unionens befogenheter. Det är faktiskt ett av kärnområdena i medlemsstaternas nationella suveränitet.

Det är just därför som det behövdes två domar från EG-domstolen för att bereda marken för detta direktiv. Det är anmärkningsvärt i sig självt, eftersom både rådet och kommissionen samt Europaparlamentet länge varit överens om att straffrättsliga åtgärder är ett giltigt verktyg för upprätthållandet av miljölagstiftning. Det tog dock flera år för att fastställa var ansvaret låg när det gällde sådana åtgärder – hos medlemsstaterna på grundval av rambeslut eller hos gemenskapen på grundval av ett direktiv.

EG-domstolen har gett sitt stöd åt den ståndpunkt som antagits av kommissionen, vilket inte är överraskande. Dessutom är det osannolikt att konflikten dyker upp på nytt när den nu har desarmerats, eftersom det nya Lissabonfördraget åtgärdar problemet och snarare stöder gemenskapen än EG-domstolens beslut.

Detta är faktiskt anledningen till att vi nådde en överenskommelse vid första behandlingen. Vi ville undvika att börja om hela förfarandet från början om en lösning inte nåddes i år. Med hänsyn till en ändring i den faktiska rättsliga grunden och med tanke på det kommande valet till Europaparlamentet, kan mycket väl en hel del tid ha förflytit innan den lämpliga lagstiftningen kan antas. Det är därför som vi enhälligt ansåg att vi måste göra vårt yttersta för att nå en lösning vid första behandlingen. När jag säger ”vi” menar jag det slovenska ordförandeskapet – och jag beklagar verkligen att det inte är representerat här i dag, i synnerhet som jag passade på att bära denna smakfulla slips i deras ära – kommissionen och skuggföredragandena, som jag särskilt vill tacka för deras vänliga, konstruktiva och kunniga samarbete. Det var ett nöje att få arbeta med dem.

Det nya direktivet vilar på tre pelare, som jag åtminstone kort skulle vilja ange huvuddragen i. Först och främst har vi inte bara definierat de brottsliga handlingar som hädanefter skulle bli straffbara utan vi har också i en bilaga angett de särskilda bestämmelser enligt vilka brottslingar kan åtalas. Detta överensstämmer med den allmänna rättsprincipen”nulla poena sine lege” (inget straff utan lag). Med andra ord det är inte vilka brott som helst som ska vara straffbara, utan endast de där överträdelser sker av de lagbestämmelser som noggrant definierats i bilagan. Det var viktigt att få med denna principen i lagstiftningen.

Den andra pelaren är i viss utsträckning ett införlivande av proportionalitetsprincipen. Syftet med direktivet kan inte vara att sätta dit alla som begår även de mest triviala miljöförsyndelser, utan snarare att bekämpa betydande lagöverträdelser. Av detta skäl skulle inte ringa brott vara straffbara enligt direktivet.

För det tredje fastställde vi även att straffbarhet skulle förutsätta olagligt uppförande. Vi beslutade enhälligt att ta med dessa tre principer i förslaget. Vi förbättrade även definitionerna. Nu väntar jag ivrigt på debatten. Låt mig på nytt tacka samtliga ledamöter i denna kammare för att de gjort denna kompromiss möjlig.

  Talmannen. − Tack herr Nassauer! Ni nämnde ert val av slips. Jag hade lagt märke till det, men vågade inte kommentera. Nu när ni har uppmärksammat det själv så kan jag gladeligen bekräfta att jag fakitskt lagt märkte till det.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. − (FR) Herr talman! Trots att Hartmut Nassauer och jag inte har på oss likadana slipsar så har han ändå mitt fulla stöd för det arbete han utfört – och mitt uppriktiga tack.

Kommissionen välkomnar resultatet av förhandlingarna med Europaparlamentet och rådet samt att en överenskommelse vid första behandlingen verkar möjlig. Detta är ännu en framgång för de tre institutionerna och det visar att medbeslutandeförfarandet är väldigt effektivt, även när frågorna är komplicerade och svåra. Jag vill uppmärksamma att Hartmut Nassauer, som föredragande för utskottet för rättsliga frågor, föredraganden för yttrandet från miljöutskottet och skuggföredragandena, alla arbetade hårt och konstruktivt tillsammans med rådets ordförandeskap och kommissionen för att uppnå den kompromiss som ligger framför er här i dag efter den informella trepartsdialogen.

Hartmut Nassauer har förklarat frågorna mycket bra, så jag ska hålla mig kort. Det stämmer att ett effektivt miljöskydd är beroende av ett effektivt och fullständigt införlivande av gemenskapspolitiken. Straffrätt är ett oumbärligt verktyg i det avseendet. När det gäller allvarligare brott är stränga påföljder det enda som verkligen avskräcker, samtidigt som man alltid, som ni påpekade, ska komma ihåg behovet av att respektera proportionalitetsprincipen.

Även om kommissionen hade önskat en tillnärmning av straffnivåerna, gör EG-domstolens dom från oktober 2007 det omöjligt på grund av EG-fördragets rättsliga grund, och domstolens beslut måste respekteras. Även utan en tillnärmning av straffnivåerna kan direktivet bidra till ett betydligt effektivare miljöskydd – inte minst genom dess avskräckande effekt. Medlemsstaterna kommer att enas om definitionerna för miljöbrott, omfattningen av bolagsansvar vid sådana brott och om behovet av att införa effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder.

Med tanke på hur långt vi redan hunnit hoppas vi därför, och förväntar oss, att allt detta ska uppnås. För 10 år sedan undertecknade Europarådet en konvention om straffrättsliga sanktioner till skydd för miljön här i Strasbourg. Denna konvention har ännu inte trätt i kraft! Det är därmed hög tid att vi skapar ett effektivt europeiskt rättsligt instrument för att reglera miljöskyddet i straffrätten. Jag räknar med Europaparlamentets stöd så att vi kan uppnå vårt mål utan dröjsmål, och jag vill ännu en gång tacka föredraganden.

Till sist är kommissionen skyldig att ge vissa förklaringar som en del av den överenskommelse som uppnåtts med de lagstiftande institutionerna. Jag läser nu upp dessa förklaringar.

”Förklaring nr 1: Europeiska kommissionen tar i beaktande följande ändringsförslag, som antagits av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor. ’När en pågående verksamhet efter en tid visar sig ge upphov till miljöskador som i sin tur kan medföra straffrättsligt skadeståndsansvar i enlighet med detta direktiv, bör frågan om huruvida den som förorsakat skadorna handlat uppsåtligt eller vårdslöst avgöras med hänvisning till den tidpunkt då denne blev, eller borde ha blivit, medveten om de uppgifter som utgjorde brottet, inte med hänvisning till den tidpunkt då denne påbörjade sin verksamhet. I detta sammanhang bör man komma ihåg att tidigare tillstånd, licens eller koncession inte kan användas som försvar under sådana omständigheter.’ Kommissionen förstår till fullo den oro som uttryckts i detta ändringsförslag. Dessa frågor tillhör medlemsstaternas behörighetsområde och vi är övertygade om att medlemsstaterna kommer att beakta dessa viktiga frågor.”

”Europeiska kommissionens förklaring nr 2: sekundärlagstiftningen i anslutning till bilaga B i detta direktiv om hälsa och säkerhet och behovet av att skydda allmänheten och miljön mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning, antogs enligt Euratom-fördraget. Medlemsstaternas skyldigheter att införa straffrättsliga påföljder i kraft av direktivet omfattar därför olagligt beteende som strider mot den lagstiftning som antagits enligt Euratom-fördraget, och de måste fastställas med hänvisning till den lagstiftningen.”

Jag är ledsen men jag ombads läsa upp dessa två texter. Med detta sagt ska jag nu rikta min fulla uppmärksamhet på debatten.

  Dan Jørgensen, föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (DA) Herr talman! Till att börja med vill jag säga att det inte bara finns skäl att berömma Hartmut Nassauer för hans slips. Det finns också mycket gott att säga om hans stora ansträngningar för att finna en kompromiss i denna svåra fråga. Beslutet vi nu fattar är ett mycket viktigt beslut. Ett av de största problemen med EU:s miljöpolitik är att den tyvärr inte genomförs på samma sätt i de enskilda länderna, och i synnerhet tillämpas den inte på samma sätt i de enskilda länderna. Detta är alltså problemet som vi nu försöker att lösa genom detta stora steg framåt. I framtiden vill vi se till att samma överträdelse bestraffas på samma sätt i alla EU-medlemsstater, var den än begås. Jag är också mycket glad att se att vi nu har några definitioner av vad som utgör sådana överträdelser. Vi har nu en tydlig förteckning som visar när miljöpolitikens grundprinciper överträds. Vi vill betona att denna inte får vara statisk, utan måste vara dynamisk. I utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har vi varit mycket angelägna att se till att särskilt livsmiljöer skyddas, och vi är glada att detta har tagits med. Vi skulle även ha velat ha med mer detaljer om hur hårda påföljderna bör vara. Detta var tyvärr inte möjligt med de nuvarande fördragen som grund, men i helhet är vi mycket nöjda med resultatet. Det är ett stort steg framåt för miljöskyddet.

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS
Vice talman

  Georgios Papastamkos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Förra sommaren drabbades Grekland av en av de värsta katastrofer som inträffat i landet under modern tid. Fler än 60 personer omkom, många skadades, och tusentals hektar land förvandlades till aska. Dessa var de tragiska följderna av bränderna på västra Peloponnesos, Attika och Euboia. Liknande katastrofer har inträffat under tidigare år i andra medelhavsländer inom EU, som Spanien, Italien och Portugal.

Anlagda skogsbränder sätter människoliv och en regions naturrikedomar i fara. Det är utan tvivel ett av de allvarligaste och mest avskyvärda brotten i vår tid.

Ett kommissionsdirektiv om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön har föreslagits. Direktivet tar inte hänsyn till slutresultatet av den relevanta lagstiftningsprocessen, som kommer att bygga mer på skillnader i juridiska teknikaliteter än på väsentliga frågor. Men vi har trots allt tagit ett steg i rätt riktning, och det kommer att förse oss med viktiga medel för att kunna skydda miljön effektivare under de kommare åren.

Jag skulle personligen vilja tacka Europaparlamentets föredragande Hartmut Nassauer för den lyhördhet han har visat i ett förlikande ändringsförslag genom att anta en bestämmelse där anläggande av bränder fastställs vara en straffbar handling. Tack även till ledamöterna av den spanska delegationen i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, som stödde mitt ändringsförslag.

  Manuel Medina Ortega, för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman! Jag tror att om ett par år kommer denna sammanträdesperiod i Europaparlamentet anses ha skapat ett viktigt prejudikat i utvecklingen av Europeiska unionens lagstiftning.

I princip har Europeiska unionen inga befogenheter på området för straffrätt, som är medlemsstaternas ansvar. Liksom föredraganden sa, har domstolens två domar banat väg för en viss grad av gemenskapsbehörighet inom straffrätten, om än begränsad.

Dan Jørgensen sa att detta inte handlar om harmonisering, utan om tillnärmning av lagar. I detta avseende anser jag att parlamentet, genom sin föredragande Hartmut Nassauer, rådet och kommissionen, det slovenska ordförandeskapet och Jacques Barrot alla har hjälpt till att utarbeta en överenskommelse som är godtagbar för alla.

Som jag redan sagt talar vi om harmonisering och inte om tillnärmning av lagstiftningen. Vi ska harmonisera brottskategorierna, som är själva principen för straffrätten, och som Hartmut Nassauer sa med juridisk precision kan brottskategorier inte vara av allmän eller godtycklig natur.

Vi respekterar proportionalitetsprincipen medan vi avskaffar minimipåföljder, och vi inrättar principen att man inte kan väcka åtal för en viss handling om det inte finns någon påföljd för denna handling.

Jag anser att kommissionens förklaring, särskilt vad som sägs där om vårdslöshet och fastställande av ansvar, kommer att hjälpa oss att göra fortsatta framsteg på detta område. För tillfället kan vi inte komma längre, och jag tror att vi kommer att kunna gå vidare endast om väsentliga ändringar av Europeiska unionens lagstiftning genomförs, med nya konstitutionella regler. Parlamentet gör emellertid allt det kan, tillsammans med rådet och kommissionen, för att stärka miljöskyddslagen och de motsvarande straffrättsliga bestämmelserna, i enlighet med den gamla Europarådskonventionen, som gav möjlighet att utkräva straffrättsligt ansvar för överträdelser av miljöbestämmelser. Tack.

  Diana Wallis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Som redan har nämnts ska vi tacka Hartmut Nassauer för hans arbete med denna överenskommelse vid första behandlingen. Ett särskilt tack även till kommissionen för att de hjälpte oss att lyckas till sist.

Som Manuel Medina just sa har det varit, och kommer att bli, en betydelsefull överenskommelse vid första behandlingen. Detta är något historiskt inom utvecklingen av medbeslutandeförfarandet, särskilt i och med att parlamentet har medverkat till att besluta om straffrättsliga påföljder. Det är verkligen en anmärkningsvärd utveckling. Direktivet kommer att till sist införa rättssäkerhet på ett område där vi tidigare fått bevittna ett ganska ovärdigt bollande mellan Europeiska gemenskapernas domstol och de olika grenarna av den europeiska lagstiftande makten. Nu har vi fått lite visshet och klarhet.

Framför allt är detta ett stort plus för miljöskyddet. Under årens lopp har jag som ledamot av utskottet för framställningar lagt märke till att det är skador på miljön som oftast får våra medborgare att söka vår hjälp att genomföra vad de ser borde vara europeisk lag. Nu kommer vi till sist att kunna säga att vi har – eller borde ha – effektiva medel för att se till att europeisk miljölag verkligen genomförs och upprätthålls som våra medborgare förväntar sig, i hela Europeiska unionen.

Men inte bara det – det finns ett annat tydligt meddelande för parlamentet här. En av de saker vi insisterade på i överenskommelsen var de så kallade jämförelsetabellerna. Dessa skulle göra det möjligt för oss att se exakt var i detta mycket komplexa stycke lagstiftning som medlemsstaterna inför europeisk lagstiftning i sin nationella lag. Detta är något som vi som parlament menar allvar med, och till sist har man lyssnat på oss. Jag anser att detta starkt bidrar till att visa vår kompetens och vår allt större effektivitet som lagstiftande makt, vilket bådar väl för det kommande ikraftträdandet av Lissabonföredraget.

  Monica Frassoni, för Verts/ALE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Min grupp tycker vanligtvis inte om överenskommelser vid första behandlingen, eftersom lagens kvalitet ofta påverkas negativt av brådskan och pressen att uppnå en överenskommelse. Jag måste säga att om jag hade blivit tillfrågad för ett år sedan om vi enligt min åsikt skulle kunna uppnå en tvåparts-överenskommelse om straffrättsliga påföljder till skydd för miljön, med Hartmut Nassauer som föredragande och vid första behandlingen, så skulle jag antagligen inte ha trott det. Icke desto mindre har det nu hänt, tack vare utmärkt lagarbete. Detta har varit möjligt genom strikt efterföljande av de informella dialogförfarandena med kommissionen och rådet, som närhelst det varit möjligt involverat föredraganden och skuggföredragandena, och även tack vare miljöutskottets värdefulla arbete. Jag vill därför innerligt tacka föredraganden och hans kolleger, för detta är ett viktigt framsteg, precis som alla de andra talarna har sagt.

Domstolens dom har tydligt hindrat oss från att fastställa påföljder, och detta har i viss mån vingklippt oss, men som följd av detta hoppas jag att vi, Europeiska unionen, kollektivt kommer att hålla detta ämne i åtanke efter omröstningen. Jag anser att vi bör ägna ordentlig uppmärksamhet åt detta ämne när Lissabonföredraget har ratificerats.

Naturligtvis, som med allt här i livet, är direktivet inte perfekt. Till exempel är vi inte särskilt nöjda med den komplicerade bilagan som innehåller en lång, om än uttömmande, förteckning över direktiven som denna nya lag ska gälla. Vi skulle ha föredragit att helt enkelt ha ett system som föreslagits av kommissionen och godkänts av miljöutskottet och som gjorde det helt klart att en hel rad brott automatiskt klassificerades som straffbara enligt straffrättslig lag utöver direktiven i fråga.

Vi är inte heller helt nöjda med att övergångsperioden är två år. Vi anser att detta skulle ha kunnat förbättras, och liksom Diana Wallis är vi mycket nöjda med medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla jämförelsetabeller. Med andra ord måste staterna snabbt informera oss om hur de genomför lagarna, vilket de ofta underlåter att göra.

Vi stöder fullständigt att man ser till att en rad brott inte längre kan begås ostraffat. Jag kommer från ett land, Italien, där det har funnits frestelse att göra detta, där det faktiskt har gjorts, och jag är glad att detta direktiv tar bort den möjligheten och att förstörelse av naturområden, vandalism och liknande handlingar inte längre kommer att kunna begås ostraffat.

  Jens Holm, för GUE/NGL-gruppen. – Det är inget tvivel om att den som bryter mot miljölagstiftningen ska straffas. Straffen måste vara kännbara och avskräckande så att man undviker miljöbrott i framtiden. Men ska vi harmonisera straffrätten? Ska EU bestämma påföljder – fängelsestraff, böter och andra saker? Nej, det är upp till medlemsländerna att besluta om.

Risken med harmoniseringslagstiftning är alltid att progressiva länder blir tvungna att sänka nivån på sin lagstiftning. Det är inte acceptabelt. Om vi överlåter beslutsrätten på detta område till EU, vad blir då nästa steg? Självklart ska EU verka för att medlemsstaterna ska bli bättre på att arbeta med miljölagstiftning. Man kan och ska sprida goda exempel, och man kan hjälpa och stödja de medlemsstater som av olika skäl ligger efter. Att sätta upp tabeller med konkreta indikatorer där man kan jämföra medlemsstaterna är ett utmärkt exempel. Då skapar vi ett system som har stor legitimitet och som är demokratiskt förankrat. Så jobbar vi också bäst för att värna miljön.

  Aloyzas Sakalas (PSE). - (EN) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för att han samarbetat på ett så väl genomtänkt sätt, och jag vill säga hur glad jag är att vi genom våra diskussioner lyckats hitta en lösning som alla kan godta. Det finns emellertid tre saker som jag skulle vilja påpeka.

För det första håller jag fullständigt med om att betänkandet måste antas innan Lissabonföredraget träder i kraft. Detta kommer att innebära att alla medlemsstater måste tillämpa straffrättsliga påföljder i enlighet med det nya direktivet förr snarare än senare. Skogsbränderna i Grekland bör vara något vi alla kan lära av.

För det andra vill jag betona att den nya formuleringen av led ”h” i artikel 3 är önskvärd, den om alla former av handlingar som innebär ”att väsentligt försämra en livsmiljö inom ett skyddat område”. Detta är en avsevärd förbättring jämfört med den snävare formulering som föredraganden ursprungligen föreslog.

För det tredje handlade våra mest kontroversiella diskussioner om bilagorna. Här lägger jag märke till att medlemsstaternas behörighet inte kommer att minskas, enligt artikel 176 i EG-fördraget. Dessutom kommer en förteckning över relevant gemenskapslagstiftning att ge den nödvändiga rättssäkerhet som krävs inom straffrätten. Detta tillvägagångssätt gör också att man slipper att definiera vissa termer, som vatten eller avfall, i direktivet. Av denna anledning stöder jag införandet av de två bilagorna till direktivet.

Jag stöder fullständigt dokumentet som föreslås av Hartmut Nassauer.

  Mojca Drčar Murko (ALDE). - (SL) Vi i miljöutskottet förväntade oss att skapandet av gemensamma normer för straffrättsligt åtal för miljöbrott skulle gå längre än denna kompromiss, och täcka medlemsstaternas lagstiftning utöver gemenskapslagstiftningen. Men det har visat sig att i dagsläget har kompromissen nått så långt som är godtagbart. Den utgör ändå ett stort steg framåt för miljöskyddet, eftersom de allvarliga miljöbrott som finns med på förteckningarna i bilagan nu kan bekämpas med samordnad tillämpning av effektiva, proportionerliga och avskräckande påföljder.

I fråga om de enskilda staternas straffrättspolitik, som kommer att utvecklas med detta som grund, vill vi uppmärksamma den moderna straffrättens regler, där påföljdsnivån är mindre viktig än att man kan lita på att straffrättsligt åtal sker. Förövarna kan vara vissa om att de inte kommer att hitta en trygg hamn någonstans i Europa.

  Hiltrud Breyer (Verts/ALE). - (DE) Herr talman! Det är verkligen mycket upplyftande att kommissionen inte lät sig oroas av medlemsstaterna och har lagt fram ett förslag om miljöbrottslingars straffrättsliga ansvar, för vi kan inte fortsätta att behandla överträdelser av miljölagar som bagateller. Det är också uppmuntrande att lagförslaget, just samma dag som FN:s konferens om biologisk mångfald öppnades, ger en bättre och tydligare definition av naturreservat och hjälper till att klargöra vad som utgör ett brott.

Däremot är det beklagligt att det inte finns några påföljder, och att det inte finns något övergripande sätt att behandla överträdelser som kriminella handlingar. Tyvärr skapar detta kryphål, särskilt när det gäller skyddet av flora och fauna, där förövare i allmänhet inte döms och många kommer undan genom att hävda att de inte visste bättre. Det hade därför varit logiskt och nyttigt om direktivet även hade täckt genteknik. Brottsligt handlande i miljöfrågor måste bestraffas, och jag hoppas att detta direktiv kommer att bli en milstolpe som tydligt visar att miljön är en tillgång värd att skydda, och att vi måste göra allt för att se till att överträdelser av miljölagar inte kan begås ostraffat.

  Jacques Barrot, kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman! Denna debatt har verkligen lyft fram hur vi nu tar ett viktigt steg in i en ny fas. Kanske borde jag säga att det är ett steg som vi kommer att ta, om denna text uppfyller våra förhoppningar – och jag vill återigen tacka Hartmut Nassauer för hans roll i förberedelserna – och klargör, som Monica Frassonis sa, att ”brott inte längre kan begås ostraffat”. Det är det viktiga, som jag ser det. Det är ett verkligt steg framåt. Jag vill tillägga att kommissionen till att börja med inte stödde bilagorna; men även om kommissionens åsikt fortfarande är att denna sorts bilagor inte är nödvändiga är det godtagbart att inkludera dem i enlighet med de flesta medlemsstaternas önskan. Bilagan som den nu ser ut är omfattande och täcker alla större delar av miljölagstiftningen som kan vara av relevans för de brott som beskrivs i direktivet.

Samtidigt kan vi naturligtvis inte hävda att vi har framställt en uttömmande förteckning, och det skulle sannerligen vara riskabelt att hävda att någon liknande förteckning vore uttömmande. Å andra sidan är det nu min övertygelse – jag vill bara helt enkelt berätta det för parlamentsledamöterna – att när direktivet väl har antagits, kommer medlemsstaterna att ha 18 månader på sig att genomföra dess innehåll i sina nationella lagar, och det behöver knappast sägas att kommissionen kommer att granska denna genomförandeprocess mycket noga. Kommissionen kommer att göra en ny bedömning i enlighet med den rättsliga ramen för att avgöra om det är nödvändigt att lägga fram förslag om ytterligare lagstiftning.

Jag är övertygad om att man särskilt kommer att behöva granska genomförandet för att se till att det verkligen speglar den anda som har påverkat lagstiftningen från Europaparlamentets sida. Jag har fått höra att kompromisstidsgränsen är 24 månader. Ja, det stämmer, 24 månader är kompromissen. Jag var lite mer ambitiös. Hur som helst kan kommissionen i dag försäkra er att den kommer att hålla ett mycket vaksamt öga på genomförandet av denna text, som verkligen tyder på stora miljöskyddsframsteg i Europa.

  Hartmut Nassauer, föredragande. - (DE) Herr talman! Om jag kan få börja med den sista punkten, nämligen genomförandeperioden, så vill jag säga att detta direktiv skapar ett prejudikat. Manuel Medina påpekade med rätta att all miljölagstiftning i gemenskapen kommer att behöva granskas för straffrättslig kompatibilitet, så att säga, med tanke på de nya brottsdefinitionerna. Detta kommer att göras för första gången och det är ett mycket omfattande uppdrag. Därför är det rimligt att ge medlemsstaterna 24 månader på sig, i stället för bara 18.

Det andra jag vill säga riktar sig till kommissionen. Denna fråga ligger kanske inte nödvändigtvis inom ert befogenhetsområde just nu, herr Barrot, men i framtiden kommer den att göra det. Kommissionen har nu en ny resurs, en ny uppsättning instrument till sitt förfogande. Dessa hör som sagt i grund och botten till medlemsstaterna. Jag anser att det vore klokt av kommissionen att utöva försiktighet när man använder dessa instrument. Straffrättslig kontroll av gemenskapslagar gäller förstås inte bara miljölagstiftningen, utan kan i princip tillämpas på alla andra områden av gemenskapens verksamhet. Det är därför jag anser att det vore klokt av kommissionen att gå försiktigt fram, för straffrätten är en sista utväg inom upprätthållandet av lagen och inte ett instrument som man bör använda var och varannan dag. Medlemsstaterna kommer inte precis att hoppa högt av glädje över allt detta. Dessutom, för att uttrycka mig försiktigt har rättsvetare varit extremt tveksamma att införliva Europeiska gemenskapernas domstols domar i rättslig doktrin och rättsvetenskap.

Mitt råd till kommissionen är därför att använda dessa instrument försiktigt, så kommer direktivet att bli desto mer effektivt när det senare genomförs i praktiken.

  Talmannen. - Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på onsdag 21 maj 2008.

21. Beräkningen av parlamentets inkomster och utgifter för budgetåret 2009 (debatt)

  Talmannen. - Nästa punkt är ett betänkande av Janusz Lewandowski, för budgetutskottet, om beräkningen av parlamentets inkomster och utgifter för budgetåret 2009 (2008/2022(BUD)) (A6-0181/2008).

  Janusz Lewandowski, föredragande. − (PL) Herr talman! Vid beräkningen av parlamentets inkomster och utgifter för budgetåret 2009 har vi tagit hänsyn till de speciella förhållanden och utmaningar som vi står inför under det kommande året. Vi är alla överens om vilka de här utmaningarna är. Parlamentet behöver anpassa sig till sin utökade makt när Lissabonfördraget trätt i kraft som förväntat. Det är valår och valkampanjerna måste finansieras. Nya regler för parlamentsledamöternas ersättningar ska antas och förhoppningsvis även tydliga regler för anställning av och ersättningar till parlamentsassistenter.

Alla utmaningar under det kommande året har inte kvantifierats och tagits med i beräkningen av utgifterna. Vid ovisshet är det uppenbara svaret en budgetreserv, och det var just vad vi diskuterade vid vårt möte med with Europaparlamentets presidium, som vi på budgetspråk kallar "föravstämningsmötet". Det gläder mig att kunna berätta att det var god stämning vid mötet och att många av våra förslag antogs. De 65 nya tjänsterna togs uttryckligen med i beräkningen, med en del av pengarna placerade i en reserv. Det skapades också en "Lissabonreserv" för att täcka de ytterligare behov som Lissabonföredraget för med sig för parlamentet enligt den tillfälliga arbetsgrupp som nu håller på att beräkna detta. Budgetutskottet tog ställning till de politiska gruppernas begäran om anslag och medgav behovet av att stärka staben, men det måste ske enligt budgetdisciplinens principer, dvs. att återanställning måste prioriteras framför skapandet av nya tjänster.

När det gäller fastigheter och fastighetspolicyn avvaktar vi tills en långsiktig strategi presenterats i maj, särskilt som de belopp som avsatts och finns i reserv just nu tillsammans med kvarvarande belopp från innevarande år är ansenliga. I budgeten fann vi ett anslag på 3,4 miljoner euro för sanering av asbest i SDM-byggnaden i Strasbourg. Konflikten med de kommunala myndigheterna i Strasbourg har omgärdats av ganska negativ publicitet och det är en känslig fråga. Därför krävs det klargöranden i denna fråga, och det finns ändringar i samband med detta. De är så omfattande att det krävs en reserv för att täcka de nödvändiga åtgärderna. Jag ska nu inte gå in på andra frågor som innebär en tung ekonomisk börda, nämligen datoriseringen av besökscentrumet och ytterligare tjänster för parlamentsledamöterna. Det som framför allt bör betonas är att vi fortfarande ligger under taket på 20 procent av den totala administrativa kostnaden för EU:s institutioner. Siffran 20 procent är inte ett tak i sig utan en förnuftig självpåtagen gräns som ökar vår trovärdighet när vi uppmanar andra institutioner att iaktta budgetdisciplin. Jag hoppas att de beräknade utgifterna visar sig ligga nära parlamentets slutgiltiga budget. Jag hoppas att vi ska kunna bevara det förtroendefulla klimat som till stor del har skapats av generalsekreterare Harald Rømer personligen. Morgondagens omröstning borde gå smidigt, eftersom endast fyra ändringar har lagts fram.

Slutligen vill jag tacka alla dem som har hjälpt till att göra pilotförfarandet smidigt hittills, trots farhågor om att det kunde bli besvärligt att genomföra. Jag hoppas att det ska fortsätta i samma anda tills parlamentets budget är slutgiltigt antagen.

  Reimer Böge, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Att bara fyra ändringar har lagts fram till Janusz Lewandowskis betänkande bevisar tydligt föredragandens enastående förberedande arbete och hans gedigna insatser för att enas med de politiska grupperna. Kanske visar det också avsikten med det som kallas pilotförfarandet, med vilket vi i år försöker ta ett första steg mot ett framgångsrikt system för samarbete mellan presidiet och budgetutskottet. Det bygger på en uppdelning av ansvarsområden och inleddes med mycket intensiva diskussioner med både presidiet och parlamentets administration i syfte att undvika den sortens missförstånd och till och med oförmåga att förstå som vi ofta har upplevt. Oavsett allt annat behöver vi anta ett gemensamt förhållningssätt.

Det är alltså viktigt, särskilt nu när man diskuterar genomförandet av reformfördraget, att än en gång framhålla att parlamentet fortsätter att hålla fast vid budgetdisciplinen och inte kommer att överskrida gränsen på 20 procent av rubrik 5 så länge situationen är oförändrad.

Det är också viktigt att än en gång framhålla att det innebär en verklig kulturell revolution, och åtminstone utgör en god början, när själva presidiet, som nu har skett, beslutar att lägga in anslagen för vissa nya tjänster i budgetreserven och inte bara utan vidare godkänner än det ena, än det andra administrativa förslaget utan i stället tar upp det i en mer detaljerad självständig diskussion om vad som ligger bakom budgeten. Det förenklar också budgetutskottets arbete och gör det lättare för utskottet och presidiet att samtala med varandra.

Vid första behandlingen måste vi förstås mycket noggrannare diskutera frågan om omfördelning av resurser för att stärka utskotten och de politiska grupperna, så att vi lyckas utföra de uppgifter som vi får genom reformfördraget.

För att gå rakt på sak förväntar jag mig – inte minst på basis av plenarbesluten och våra preliminära samtal med presidiet – att presidiet denna vecka, antingen i dag eller på onsdag, verkligen fattar de avgörande besluten i frågorna om ordningen för parlamentsledamöternas assistenter, stadgan för assistenter och i övriga kvarstående frågor. Det finns tydliga plenarbeslut i de här frågorna, och presidiet behöver bara genomföra dem för att på lämpligt sätt bemöta den interna och offentliga debatten.

  Thijs Berman, för PSE-gruppen. – (NL) Hur länge ska minst en av tio av parlamentsledamöternas assistenter fortsätta att arbeta här utan att omfattas av någon socialförsäkring i ett virrvarr av olika sorters avtal som är helt otydliga och ger fog för att misstänka bedrägeri?

Varje gång Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet försöker ge en ledamotsassistent ett ordentligt avtal, med alla gängse socialförsäkringsvillkor, försöker Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater förhindra en sådan stadga för assistenter. Ordet "stadga" är verkligen tabu för Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater. Den här gången ska ordet "stadga" ersättas med "ordning". Det är inte bara en lek med ord. Det här parlamentet borde vara en förebild när det gäller arbetsförhållanden, men det ligger i stället hopplöst efter i sådant som länge har varit helt normala normer. Utan en enhetlig stadga kommer våra kollegor aldrig att få det skydd som de normalt sett har rätt till.

Just den här frågan, en stadga för assistenter, är därför viktig, och den ändring som syftar till att skrota stadgan skulle vanpryda Janusz Lewandowskis annars så utmärkta betänkande. Jag instämmer med hans och Reimer Böges kommentarer. Budgeten håller sig fortfarande inom gränserna trots att parlamentet får utökat ansvar enligt det nya fördraget. Säkerligen krävs det klarhet, för det första om fördelningen av personal och för det andra om borttagningen av asbest i Europaparlamentets byggnader. Klarhet i dessa frågor måste vara ett uttryckligt krav om de belopp som vi vill placera i reserven för detta ändamål ska frigöras.

  Anne E. Jensen, för ALDE-gruppen. – (DA) Herr talman! Parlamentets budget antas inte förrän i oktober, men i och med Lewandowskis betänkande stöder vi i princip det budgetförslag för 2009 som antogs av presidiet i april, och särskilt dialogen om detaljerna i förslaget, som genomförs som ett pilotförfarande i år. Jag tycker att de första erfarenheterna visar att en sådan dialog är till nytta. Det innebär att budgeten kommer att vara granskad i detalj av dem som har det politiska ansvaret och att budgetutskottet deltar som sig bör. Det är bra. Dialogen har varit mycket tydligt inriktad på behovet av personal i samband med parlamentets nya uppgifter i samband med Lissabonfördraget, inte minst frågan om att se till att tillgodose behoven genom de ommöbleringar som är möjliga, innan vi börjar tala om att utöka antalet i personalen. Vi har naturligtvis fått se personalen utökas avsevärt i och med EU:s utvidgning, och vi måste nu ha en period av konsolidering medan vi går igenom behovet av personal noggrant.

Vi har också kommit överens om att utarbeta en långsiktig strategisk plan för fastigheter och underhåll av dessa före denna månads utgång. Återigen är det nödvändigt att överväga en policy för framtiden på detta område. Fallet med asbest visar att detaljer är viktiga. Det är förvånande att man har avsatt resurser för asbestsanering i SDM-byggnaden, eftersom vi fick veta att det inte fanns någon asbest i byggnaden när parlamentet köpte den! Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa stöder således förslaget från Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet om att placera pengarna i en reserv.

Sist men inte minst vill jag också understryka att vi måste anta en ordning för assistenterna, vilket diskuterats med parlamentets generalsekreterare Harald Rømer. Det får inte gå fel den här gången. Vi måste lösa det här problemet.

  Wiesław Stefan Kuc, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Förslaget till Europaparlamentets resolution om parlamentets beräkning av inkomster och utgifter för budgetåret 2009, som framlagts av Janusz Lewandowski, samt det preliminära budgetförslaget gör utförandet av parlamentets uppgifter under det året – uppgifter som införs i och med att Lissabonfördraget träder i kraft, i och med valet till Europaparlamentet, den nya ledamotsstadgan, fastighetspolicyn, förbättrade tjänster för parlamentsledamöter, energisparande och så vidare – förenligt med ytterligare besparingar i budgeten. Något som alltid har sagts om EU:s budget som helhet, nämligen att man inte kan göra mer för mindre pengar, har nu visat sig vara möjligt. Den kompetens och enorma erfarenhet som Janusz Lewandowski och vi andra har samt ett utmärkt samarbete med presidiet har lett till ett mirakel. Min grupp kommer att rösta för förslaget till resolution.

  Gerard Batten, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Den 21 april antog presidiet det preliminära utkastet till beräkningar som uppgick till över 1,5 miljarder euro för Europaparlamentets kostnader. År 2009 kommer att utvisa effekterna av Lissabonfördraget, om det nu blir godkänt av alla medlemsstater.

Vi fick veta att Lissabonfördraget – egentligen den Europeiska unionens författning med ett annat namn – bara var en övning i att städa upp som kunde förenkla parlamentets arbete. Men handläggarna begär 2 miljoner euro för att täcka de kostnader som tillkommer i och med fördraget, och 65 nya tjänster kommer att behövas bara i parlamentet för att hjälpa de politiska grupperna att förstå fördraget. Allt detta har godkänts innan fördraget är godkänt i Förenade kungariket och innan Irlands befolkning har fått säga sitt i en folkomröstning.

Naturligtvis har parlamentet redan bestämt sig för att ignorera det irländska folkets beslut om de röstar nej, och, för att uppmuntra det irländska folket att rösta ja har EU lovat Irland ytterligare 332 miljoner euro i ekonomiskt stöd. Låt oss hoppas att irländarna inte värderar sin frihet så lågt. Men som den gode engelsmannen Ken Dodd en gång påpekade finns det inget ont som inte för något gott med sig, plus moms.

I betänkandet noteras att det behövs ytterligare pengar till besökscentrumet. Jag har alltid tyckt att ju fler besökare som kommer till parlamentet och ser den stora samtalsarenan och den lagstiftande korvstoppningsapparaten i arbete, desto mer kommer de att vända sig emot det hela.

Om alla europeiska medborgare fick se hur förvirrat och kaotiskt det går till när parlamentet röstar om lagstiftning, skulle alla EU:s medlemsstater ha ett parti motsvarande UK Independence Party (Förenade kungarikets självständighetsparti). Det skulle åtminstone vara väl använda pengar.

  Margaritis Schinas (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag tycker att vi har fått en god start på parlamentets budget för 2009. Det är en realistisk och politiskt skarpsinnig start, eftersom man inte får glömma att 2009 är ett valår.

Jag tror att den plan vi diskuterar i dag har tre plustecken som gör att vi kan tala om en god start.

Det första är disciplin. I motsats till vad vi får höra från euroskeptikerna är det här tredje året i rad som Europaparlamentet hållit sig under 20 procent av de administrativa kostnaderna. Man har i parlamentet motbevisat extrema europeiska åsikter genom att fungera disciplinerat och rationellt.

Det andra är att personalen för första gången återspeglar vårt utökade behov av medbeslutande enligt det nya fördraget. Vi har en organisationsstruktur som är transparent och entydig.

Den tredje positiva aspekten är fastighetspolicyn. Jag tycker att vi ska vara generösa här. När det gäller att ta bort asbest ska vi vara medvetna om att vi inte kan sätta ett pris på säkerheten. Priset är inte relevant. Vi måste därför vara generösa och agera förnuftigt. Såväl vi som våra medtjänstemän måste få arbeta i en miljö där hälsa och säkerhet på arbetsplatsen garanteras.

Det här är naturligtvis bara början. Vi är inte klara ännu och första behandlingen sker till hösten. Jag anser att det utmärkta samarbetet mellan budgetutskottet och ordförandeskapet i dessa frågor ska fortsätta. Vi väntar oss att ordförandeskapet håller kontakten direkt med oss för att ge en verkligt solid grund åt det kommande arbetet med första och andra behandling.

  Vladimír Maňka (PSE). – (SK) Jag vill gratulera föredraganden till det här utmärkta betänkandet. Den här budgeten är speciell eftersom man i den måste ta hänsyn till flera viktiga nya förhållanden: godkännandet av Lissabonfördraget, valet till Europaparlamentet, införandet av den nya ledamotsstadgan och, tror jag, en stadga för assistenter också. Men vi måste också tänka på och bestämma effektiva parametrar för en fastighetspolicy vilket innefattar kostnader för underhåll och miljöskydd. För att fatta rätt beslut behöver vi en långsiktig strategi på området, och den kommer vi att kunna överväga så tidigt som nästa månad.

Vår viktigaste uppgift är att utarbeta god lagstiftning. Det system för kunskapshantering som föreslagits, tolk- och översättningstjänster och bibliotekets analytiska tjänster kommer att säkerställa högre kvalitet på tjänsterna och spara resurser. Det är ytterligare ett skäl till att alla analyser som behövs bör vara tillgängliga för oss före den första behandlingen av budgeten, så att vi kan bevisa för våra medborgare att vi använder deras pengar på ett ansvarsfullt sätt.

  Jan Mulder (ALDE). – (NL) Jag tycker precis som många andra att det borde skapas en stadga för parlamentsledamöternas assistenter så snart som möjligt. På så vis kan vi undvika många problem i framtiden.

Jag skulle vilja säga en sak om fastigheterna. När vi köpte flera byggnader i Strasbourg för några år sedan var frågan om asbest mycket viktig. En expertbesiktning genomfördes och i den avslöjades att det fanns asbest i byggnaderna, vilket gällde för alla hus som byggda på den tiden, men det var definitivt inte farligt. Vi köpte byggnaderna med utgångspunkt i detta. Vi fick aldrig någon indikation om att vi skulle behöva ta bort asbesten så fort som möjligt.

Jag anser därför att administrationen är på fel spår när den begär detta nu. Om det måste göras borde kommunfullmäktige i Strasbourg betala för det. Så länge det råder ovisshet om detta tycker jag inte att vi ska börja ta bort asbest från byggnaderna på parlamentets bekostnad. Vi behöver reda ut situationen med kommunfullmäktige i Strasbourg först, eftersom de måste betala för det.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill säga tre saker.

För det första: Om alla medlemsstater godkänner Lissabonfördraget blir 2009 det första år då parlamentet verkar enligt det fördraget. Europaparlamentet kommer inte bara att få större makt, utan det kommer också att ha skyldighet att rådfråga medlemsstaternas parlament när det gäller lagstiftningsförslag. Detta kommer säkerligen att medföra en ansenlig ökning av driftskostnaderna med anställning av mer personal, större utgifter för expertutlåtanden och rådgivning etc.

För det andra: Under år 2009 är det val till parlamentet och den nya ledamotsstadgan införs, vilket utan tvekan medför en ansenlig ökning av parlamentets utgifter.

För det tredje och sista: Experter beräknar att medelvärdet för den årliga inflationen i EU kommer att ligga runt 4 procent under 2009, vilket leder till en avsevärd ökning av parlamentets administrativa kostnader.

Jag är säker på att man kommer att ta hänsyn till alla dessa faktorer när man förbereder det slutliga förslaget till Europeiska parlamentets budget.

  Valdis Dombrovskis (PPE-DE). – (LV) Herr talman, mina damer och herrar! Med anledning av Europaparlamentets budgetberäkning 2009 skulle jag först och främst vilja gratulera föredraganden till att han haft rätt i sitt rigorösa förhållningssätt till budgetutgifter och Europaparlamentets totala kostnader nästa år inte kommer att överskrida 20 procent av EU:s totala administrativa kostnader. Oavsett de förändringar i Europaparlamentets arbete som väntas under 2009 – en växande mängd arbete med lagstiftning som en följd av Lissabonfördraget, en förändring av systemet för ersättningar till parlamentsledamöter samt en informationskampanj i samband med valet till Europaparlamentet – stannar de totala utgifterna inom de gränser som är fastställda sedan tidigare. I samband med budgeten för 2009 bör vi också noggrant utvärdera utbytet av vissa enskilda ambitiösa projekt. Först och främst talas det om Europaparlamentets webb-TV-projekt. För att kunna bedöma nyttan med detta och liknande projekt borde vi samla uppgifter om hur populär Europaparlamentets webb-TV är och ta reda på hur många tittare som faktiskt lockas av denna mångmiljoninvestering. I förhållande till Europaparlamentets kommunikationspolicy och den väntade offentliga informationskampanjen borde man lägga större vikt vid decentraliserad kommunikation genom parlamentets informationskontor i medlemsstaterna. Kommunikation med medborgarna i de olika medlemsstaterna sker mer effektivt på detta sätt än när den är centraliserad. Tack för uppmärksamheten.

  Brigitte Douay (PSE) . – (FR) Herr talman! Ännu en gång i den här budgetdebatten måste vi tacka Janusz Lewandowski för hans mycket välbalanserade betänkande. Och jag vill ännu en gång påminna er om vilket viktigt år 2009 är för den europeiska demokratin. I och med att både ett nytt parlament och en ny kommission tillträder kommer det att vara ett avgörande år för våra institutioners kommunikation med allmänheten.

Men om allmänheten ska känna sig intresserad och påverkad av Europafrågor och gå ut i massor för att rösta måste kommunikationen från de olika institutionernas sida vara konsekvent och tydlig. Med det i åtanke och för effektivitetens skull är det av största vikt att de tre huvudinstitutioner som deltar i kommunikationen – antingen direkt eller på decentraliserad nivå genom sina filialer i medlemsstaterna – har ett nära samarbete nu när det bara är ett år till valet.

Det är tanken bakom ändringsförslag 2, som min grupp har lagt fram till Janusz Lewandowskis betänkande. Vårt mål är att vara mer medborgarvänliga, och det är en fråga som verkligen angår oss alla här i huset.

  Ville Itälä (PPE-DE). – (FI) Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Janusz Lewandowski, för att han gjort ett utmärkt arbete, och jag skulle vilja koncentrera mig på några punkter.

Till att börja med vill jag säga något om ordningen för assistenter. Jag stöder föredragandens förslag. Han uppger här att det är en viktig fråga och att man måste finna en slutgiltig lösning i och med det här betänkandet.

Sedan vill jag gå över till frågan om asbestproblemet som har diskuterats här. Innan man utlovar finansiering måste man fastställa vem som är ansvarig och hur mycket pengar det faktiskt behövs. Det behövs också en tydlig plan över hur man ska gå till väga. Det är helt uppenbart att vi inte kan arbeta i en byggnad som otroligt nog visar sig innehålla asbest efter det att vi har köpt den.

Jag vill också göra er uppmärksamma på att det länge har talats om en gemenskapens miljölednings- och miljörevisionsordning (EMAS), även om det inte finns någon tydlig plan för detta. Jag hoppas också att majoriteten i parlamentet klart och tydligt har bestämt att administrationen bör ta fram ett förslag om att vi ska investera i mer miljövänliga vardagsfordon här i parlamentet, men det finns ännu inga planer för detta heller.

  Esko Seppänen (GUE/NGL). – (FI) Herr talman! Jag instämmer i princip med Janusz Lewandowskis betänkande, men vi lägger ned vår röst, eftersom man inte kommer att rösta om parlamentets budget i dess slutgiltiga form förrän i höst och parlamentets preliminära budgetförslag är otillfredsställande. Enligt vår erfarenhet kommer det att vara tydligare till hösten, och vi kan ännu inte ta ställning till den slutgiltiga formuleringen, som inte presenteras förrän då.

Jag vill i positiva ton uppmärksamma er på generalsekreterare Harald Rømers uttalande om att utgifter för resor under nästa parlamentstermin kommer att betalas helt och hållet utifrån de verkliga kostnaderna och att inga övergångslösningar eller tillfälliga lösningar ska gälla.

Jag instämmer i Jan Mulders kritik om planerna för byggnaderna i Strasbourg. Enligt vår uppfattning är det fråga om bedrägeri om vi måste renovera på grund av asbest.

  Janusz Lewandowski, föredragande. − (PL) Herr talman! För det första borde tydligheten i de regler för ersättningar till parlamentsassistenterna som vi försöker åstadkomma inte vara ett ämne för köpslående och konlikt i de politiska grupperna. Det är hela parlamentets gemensamma ansvar och kommer att kräva ytterligare en kabinettsfråga nästa år. För det andra kommer det förtroendefulla klimatet mellan oss och presidiet att bli desto bättre, ju oftare och utförligare vi får besked i förväg om åtaganden med ekonomiska konsekvenser. För det tredje är syftet med vårt budgetarbete just att förbereda för det scenario som är mest sannolikt under nästa år. Vid ovisshet är svaret alltid en budgetreserv, och detta gäller också ovisshet om Lissabonfördraget och dess effekter.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon den 20 maj 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Nathalie Griesbeck (ALDE) , skriftlig. – (FR) Syftet med det betänkande som vi har framför oss i dag är att låta vår institution ta ställning till Europaparlamentets beräknade budget för 2009.

Det blir ett avgörande år: ett år när parlamentet förnyas, ett år när vi får se betydande förändringar i stadgorna för parlamentsledamöter och deras assistenter och framför allt det första året när Lissabonfördraget är i kraft, vilket ger vår institution ett större ansvar och det arbete som tillkommer i och med detta.

Jag vill stödja förslaget till beräkningar som presidiet har lagt fram. Förslaget täcker de ökade ekonomiska behov som parlamentet står inför och håller oss under gränsen på 20 procent av utgifterna under rubrik 5. Vår administration måste fullfölja sin rationaliseringsprocess i syfte att ytterligare optimera vår effektivitet, i synnerhet genom att omplacera personal.

Jag vill tillägga att man just nu utför en konsekvensanalys om vilka behov som skapas när det förenklade fördraget träder i kraft, och att beräkningarna kan komma att justeras ända fram till omröstningen i samband med första behandlingen av budgeten till hösten.

22. Råvaruhandel (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Jens Holm, för utskottet för internationell handel, om förslaget till Europaparlamentets resolution om råvaruhandel (2008/2051(INI)) (A6-0134/2008).

  Jens Holm, föredragande. − Bästa ledamöter! Först ett stort tack till alla skuggföredraganden för ett gott samarbete.

Vi har alla tagit del av bilderna från den senaste tidens hungerskris. På kort tid har jordbrukspriserna, inte minst på livsmedel, skjutit i höjden. Detta kommer som ett dråpslag mot många utvecklingsländer som är kraftigt beroende av livsmedelsimport och redan tidigare levde på marginalen. Förhoppningsvis kan detta betänkande om internationell handel med råvaror hjälpa till att råda bot på en del av dessa problem. Att utrota hungern och fattigdomen är ju åtaganden som vi har slutit upp bakom i och med undertecknandet av de s.k. millenniemålen. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon varnade nyligen för att de höjda livsmedelspriserna äventyrar millenniemålens viktigaste målsättning, nämligen att halvera fattigdomen i världen. Så det är hög tid för snabba åtgärder.

Inte minst den senaste tidens livsmedelskris har visat att i synnerhet mat inte är vilken råvara som helst. Om inte ens ett elementärt krav om att människor ska gå mätta kan uppfyllas blir retoriken om utveckling inte mycket värd. Man bör därför vara försiktig med att göra livsmedel till en internationell handelsvara som andra. Ändå har världens utvecklingsländer tvingats att avreglera sin livsmedelspolitik och gå från produktion för nationella behov till exportproduktion. Detta är politik från IMF, Världsbanken, USA och också EU, som har pressat fram dessa krav. Genom att avskaffa skyddstullar och subventioner har många utvecklingsländer blivit extremt sårbara för kraftiga prisfluktuationer på livsmedel och råvaror. Ta t.ex. Haiti, som tidigare var självförsörjande på ris. År 1995 tvingade Internationella valutafonden detta land att sänka ristullarna. In strömmade statssubventionerat ris från USA och den lokala produktionen slogs sönder. Idag är tre fjärdedelar av allt ris som konsumeras i Haiti importerat från USA.

Detta betänkande hoppas jag kan ge oss verktyg för att möta de problem och utmaningar som den osäkra råvaruhandeln ger oss. Några av de saker som vi fokuserar på i detta betänkande är stöd till utvecklingsländerna att diversifiera sina ekonomier så att de kommer ifrån en situation där de enbart exporterar en eller två råvaror till att tillåta en mera avancerad produktion med mer förädlade produkter. Det talas också om vikten av policyutrymme i utvecklingsländerna. Det måste innebära att dessa länder faktiskt har möjlighet och ekonomiskpolitiska verktyg att t.ex. stödja en utveckling av det inhemska jordbruket. Vi kräver också att EU-kommissionen ser över finansieringssystemet Flex som har till syfte att stabilisera priserna på råvaror. Vi tar också upp jämställdhetsdimensionen i handeln med råvaror, eller snarare bristen på den. Det är otroligt viktigt att vi alltid tar hänsyn till just genusdimensionen när internationella handelsavtal ska förhandlas fram.

Detta betänkande rör också rättvis handel. Rättvis handel kan användas som ett redskap just för att stödja småskaliga producenter i utvecklingsländer samt att öka pressen på en höjning av sociala och miljömässiga standarder i dessa länder. Vi kräver att alla EU:s institutioner tillämpar principen om rättvis handel i sin offentliga upphandling och andra uppköp.

Vi tar också upp problemet med den växande animaliekonsumtionen, d.v.s. att kött- och mejeriprodukter efterfrågas allt mer och att detta leder till en ökad efterfrågan på spannmål till djuruppfödning istället för till att föda människor.

Det finns en hel del andra saker som vi också tar upp. Jag skulle slutligen vilja säga att detta arbete har blottat EU:s verkliga ansikte. Medan vi på vår kant har försökt att tala om utvecklingsländernas behov och villkor har den europeiska industrin med hjälp av sina representanter i Europaparlamentet försökt att föra fokus till företagens kortsiktiga kommersiella intressen om att ha en stabil tillgång på billiga råvaror.

Jag vill uppmana alla att bifalla de ändringsförslag som kommer från vänstergruppen, socialisterna och de gröna. I synnerhet ändringsförslag nr 20 och 21 är viktiga. Då kan vi balansera detta betänkande så att vi får en starkare utvecklingsdimension.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för att vi fått tillfälle att diskutera tillgången till råvaror, en fråga som står högt upp på Europeiska unionens dagordning, särskilt i ljuset av våra mål för konkurrenskraften. Först ber jag att få tacka föredraganden och skuggföredragandena för betänkandet som ringar in flera områden såsom klimatförändringen och fattigdomsbekämpning och -utveckling.

Utveckling är verkligen en nyckelfråga i det här sammanhanget. Jag ska därför kort beröra utvecklingsfrågor innan jag tar upp våra frågor och insatser när det gäller ökningen av åtgärder som begränsar tillgången till råvaror.

Kampen för att minska fattigdomen och främja utveckling och tryggad livsmedelsförsörjning står högt upp på kommissionens dagordning. Ni vet mycket väl att Europeiska unionen är världens största givare av utvecklingsbistånd. Kommissionen har även inom det specifika området råvaror åtagit sig flera utvecklingsinriktade program: exempelvis stöder kommissionen genom sitt finansieringssystem för ersättning, FLEX, den nationella budgeten i utvecklingsländer där de exportrelaterade skattemässiga intäkterna har sjunkit.

Kommissionen främjar också transparenta system för förvaltning av skatteintäkter från exploatering av råvaror och naturresurser genom flera initiativ som t.ex. utvinningsföretagens initiativ för transparens EITI (Extractive Industries Transparency Initiative), Kimberleyprocessen och FLEGT-programmet. Jag vill också nämna vårt initiativ Everything But Arms (EBA), som garanterar tullfri tillgång till import av alla produkter från de minst utvecklade länderna (utom vapen), vilket gör att de kan variera sin export.

Jag ska nu gå över till vår huvudfråga som betraktas i ett handelsperspektiv. Det krävs två för att göra affär. Vi behöver importera och vi behöver exportera. Det är därför avgörande att säkerställa att tillgången till råvaror i tredjeland inte störs av obefogade handelshinder som t.ex. kvoter, exporttullar och exportförbud.

I dag är det tyvärr inte så. Tvärtom blir tredjeländerna alltmer benägna att införa exportrestriktioner. Vi är särskilt oroade över dem som införts av vissa viktiga tillväxtekonomier i samband med deras offensiva mål för industripolitiken. Låt mig understryka att vi inte riktar in oss på fattiga utvecklingsländer utan snarare på stora tillväxtekonomier.

De åtgärder som dessa länder har vidtagit leder till snedvriden konkurrens på global nivå, vilket skadar den europeiska industrin. Olyckligtvis blir problemet allt större. Hittills har minst 20 länder vidtagit åtgärder som påverkar export av vikt för Europeiska unionen. Vi har noterat över 450 restriktioner som påverkar olika råvaror. Det berör om inte alla, så i alla fall de flesta europeiska industrisektorer direkt eller indirekt.

Vad kan man göra åt detta? Utifrån det som gjorts hittills ser vi att det inte finns någon snabb lösning, även om det redan står högt på listan för oss att avlägsna exportrestriktioner, vare sig det sker i form av bilaterala frihandelsavtal eller genom Världshandelsorganisationen (WTO). Men vi ska göra mer.

Till att börja med är det viktigt att ta fram en övergripande strategi för tillgång till råvaror. För detta arbetar kommissionen nu med ett meddelande i vilket det ingår en viktig handelsdel. Varje sådan strategi bör utförligt och sammanhängande täcka alla politiska områden, inklusive kritiska frågor som tryggad livsmedelsförsörjning, utveckling och miljö.

Alla möjligheter måste utnyttjas optimalt. En hållbar och sammanhängande policy för tillgång till råvaror skulle därför vara en kombination av följande: för det första att internationella åtaganden genom WTO och bilateralt säkerställs genom förhandlingar, för det andra att WTO:s regler och befintliga överenskommelser genomförs och för det tredje att mjuka åtgärder vidtas, som t.ex. dialog och skapande av förbund. Eftersom det här inte är några åtgärder, består styrkan i att de kombineras och används i samband med varandra. Detta kommer att diskuteras vid en konferens med intressenter senare i år.

Med tanke på hur viktig tillgången till råvaror är välkomnar kommissionen diskussionerna om detta i parlamentet. Kommissionen välkomnar särskilt ändringarna till det första förslaget till betänkande. I betänkandet poängteras nu tydligare hur viktig frågan är. Betänkandet innehåller förslag om hur man kan hantera problemet på ett konstruktivt sätt, exempelvis med genomförda avtal och förhandlingar med partnerländer. Vi är redan beredda att samarbeta helt och fullt med parlamentet för att utforma och genomföra vår fortsatta strategi.

  Daniel Caspary, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det gläder mig att ni är tillgänglig i dag, herr Potočnik. Vi noterar att kommissionsledamot Peter Mandelson ännu en gång har prioriterat att resa till en viktig konferens i en annan del av världen i stället för att diskutera nyckelfrågor för Europas industripolitik med oss i parlamentet. Ni kan tänka er hur nöjd jag blir när jag hör er presentera ämnet mycket bättre och med mycket större tydlighet och klarsynthet än vår kommissionsledamot med ansvar för handel någonsin kunde ha gjort.

Jag är mycket nöjd med resultatet av våra överläggningar i utskottet. Jag befarar nämligen att föredraganden i sitt ursprungliga förslag, trots alla sina kloka tankar om utvecklingsländerna, helt och hållet har tappat bort den europeiska industrins intressen. I utskottet för internationell handel har vi infört en ny första del av betänkandet som handlar om vår industripolitiks intressen. Det har verkligen blivit kristallklart hur dessa intressen är beskaffade. Vi måste inrikta oss på att säkerställa tillgången till råvaror för industrin i Europa. Precis som kommissionsledamoten sa har vi just nu stora svårigheter med detta.

I WTO:s ramverk behövs det omedelbart bättre regler som så långt det är möjligt förbjuder handelshindrande åtgärder såsom exporttullar. Vi behöver fri tillgång till råvaror på världsmarknaden. Det är oacceptabelt att länder som Kina ska kunna utnyttja råvaror som ett politiskt verktyg.

Vi måste göra allt vi kan för att säkerställa en genuint fri tillgång till råvarumarknaderna, inte bara i form av multilaterala förhandlingar utan även i våra bilaterala förhandlingar. Att kommissionen gav med sig i samtalen om Ukrainas anslutning till WTO och godtog ett visst spelrum för införande av exporttullar är oacceptabelt och ett dåligt föredöme. Det var också oacceptabelt av oss att godta dubbel prissättning när Saudiarabien anslöt sig till WTO, en överenskommelse som har medfört allvarliga problem för Europas petrokemiska industri. Jag blir inte heller särskilt optimistisk när jag ser vad som händer just nu när det gäller Rysslands anslutning till WTO, och jag skulle vilja att kommissionen är mycket noga med att se till att inga fler handelshindrande åtgärder införs.

Jag vill återigen framföra ett hjärtligt tack till alla mina kollegor i utskottet för detta betänkande. Jag hoppas att vi inte ändrar det alltför mycket i morgondagens plenaromröstning.

ORDFÖRANDESKAP: LUISA MORGANTINI
Vice talman

  Francisco Assis, för PSE-gruppen. – (PT) Jag börjar med att gratulera föredraganden. De problem som nu dyker upp med tillgång till råvaror beror till stor del på en strukturell förändring av råvarornas respektive marknader, vilket har att göra med förändringar i den internationella ekonomin.

Råvarumarknaden brukade tidigare gå i cykler, från perioder med extrem brist till perioder med knappa tillgångar och ibland med balans mellan tillgång och efterfrågan. Nu verkar vi stå inför en ny situation med strukturell brist, vilket till stor del beror på en plötslig ökning av efterfrågan, som i sin tur beror på att industrialisering och urbanisering går snabbt framåt i flera tillväxtländer.

Det är uppenbart att vi måste agera på lämpliga arenor, särskilt inom Världshandelsorganisationen, för att nå samförstånd i syfte att förenkla tillgången till råvaror. Men detta får inte göra att vi tappar bort andra avgörande frågor. Det har nu uppstått en ny situation på de här marknaderna som rör både livsmedel och energi. I Europeiska unionen måste vi som är stora importörer av råvaror därför se särskilt allvarligt på den här frågan. Å ena sidan måste vi överväga vilken inverkan den kan få på världen som helhet, eftersom den skulle kunna leda till ett starkt tryck på råvarukonsumtionen med mycket negativa följder för miljön, ekonomin och samhället i utvecklingsländerna. Å andra sidan måste vi också se till vår egen situation och ta hänsyn till våra egna svårigheter.

Detta leder till två frågor som framstår som fundamentala. Den ena knyter an till vårt behov av att granska vår egen modell för ekonomisk utveckling, eftersom den inte fungerar i en situation där råvaror överexploateras. Den andra handlar om att lägga större vikt vid tillämpad vetenskaplig forskning för att säkerställa större innovation, främja återvinningen av råvaror och hitta nya lösningar på de nya problem som den strukturella bristen orsakar.

  Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (PL) Naturen har fördelat sina rikedomar − råvarorna under marken, livsmedlen och träden på jordens yta och fisken i vattnet − ojämnt över jordklotet. Människan har samma behov, men att tillgodose dem kräver solidaritet när man utnyttjar resurserna och distribuerar dem genom internationell handel. I Jens Holms betänkande sägs det mycket om detta. Jag vill anknyta till Daniel Caspary och betona några saker.

För det första: Rationellt utnyttjande av begränsade resurser. Jag upprepar: Begränsade resurser.

För det andra: Skydd mot konfiskering av råvaror, mot den neokoloniala exproprieringen av fattiga länder, särskilt i Afrika. Vi har ingen insyn i Kinas och vissa andra länders handel med sådana råvaror.

För det tredje: Syftet med handel med sådana råvaror borde vara att främja utvecklingen i fattiga länder. Det är vårt huvudmål. Vinsterna måste tillfalla invånarna, inte bara representanter för myndigheterna eller stora internationella företag.

För det fjärde: EU:s råvarupolitik måste säkerställa att unionen inte hamnar i en gisslansituation, exempelvis med Ryssland i fråga om gas, och kanske i framtiden med Brasilien i fråga om socker.

För det femte: Alla parter delar det omedelbara ansvaret för utnyttjande av resurserna i havet. Som vi riskerar flera fiskarter att dö ut och försvinna, på samma sätt som skogarna i Asien och Amazonas.

Slutsatsen, fru talman, är att mottot för fri och rättvis handel måste vara ansvar när det gäller utnyttjande av begränsade naturresurser, så att framtidens generationer får tillgång till de råvaror som behövs för människans existens. På liknande sätt måste fattiga länder få hjälp att utveckla den teknik som krävs för att producera baslivsmedel. Och här kan Europa uträtta en hel del.

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). − (BG) Fru talman, herr kommissionsledamot! Med tanke på handelns betydelse i vår globaliserade värld måste vi stödja insatser som främjar rättvis handel och alla initiativ som bidrar till en hållbar ekonomisk utveckling.

Priserna på råvaror påverkar marknadsutvecklingen och får i ett antal fall en försämrande effekt på den ekonomiska utvecklingen, särskilt i länder som har knappa råvarufyndigheter. Det påverkar marknadsläget i sin helhet och tillgängligheten till råvaror.

De förväntat höga priserna på olja och elektricitet kan och bör bemötas med effektiv teknik både när det gäller att utvinna och bearbeta råvaror. Det är denna effektivitet i kombination med att man genomför innovationer och har kvar en stark forskningssektor som avgör hur bra man lyckas förbättra marknadsläget och –styrkan samt lyckas uppmuntra mångfald och en trygg energiförsörjning.

När det gäller handeln med jordbruksprodukter bör man inrikta sig på att lätta på det tryck på producenterna som orsakas av obalansen mellan priser fritt gård för jordbruksprodukter och prisnivåerna i detaljhandeln. Detta stör marknadskrafterna, men det markerar också att marknaden har sin sociala kostnad.

  Glyn Ford (PSE). − (EN) Fru talman! Det är ett nöje att tala om Jens Holms betänkande om råvaruhandel. Förra månaden fick jag förmånen att för parlamentets räkning delta i FN:s tolfte konferens för handel och utveckling (UNCTAD XII) i Accra. Från denna konferens kom ett rop på hjälp åt de fattiga i världen.

De stigande matpriserna leder allt oftare till gatukravaller, och vi behöver ett nytt förhållningssätt om vi ska kunna hantera den här situationen. Den nya krisen hotar att döda fler per dag än det antal som fallit offer för terrorismen under de sex år som gått sedan 9/11. Politiker och regeringar kanske ännu inte har märkt det ännu, men de fattiga i världen ser allt oftare sina barn gå och vara hungriga. Det får särskilt akuta följder i Afrika, där priserna på basprodukter har mer än fördubblats de senaste 12 månaderna och fortsätter att skjuta i höjden vilket leder till spekulation, brist och förändrade produktionsmönster. De grundläggande orsakerna är den växande efterfrågan från östra Asien och problem med försörjningen som en följd av uteblivna investeringar i jordbruket. Klimatförändringen, så som den yttrar sig i översvämningar, extrem torka och rekordhöga temperaturer, förvärrar situationen ytterligare, särskilt för de fattigaste i världen. Därför hoppas jag att vi antar den här resolutionen.

  Georgios Papastamkos (PPE-DE). − (EL) Fru talman! Tillgången till råvaror är av största vikt för ekonomin och konkurrenskraften i Europa. Det är särskilt på grund av att EU i stor utsträckning är beroende av importen av råvaror från tredjeländer.

Vi måste prioritera att riva ner de hinder som tredjeländerna har ställt i vägen för EU:s tillgång till råvarumarknaderna. Det är sant om de pågående WTO-förhandlingarna och för dem kommer framåt med bilaterala frihandelsavtal.

Till sist, fru talman, mina damer och herrar, tror jag att det krävs stödmekanismer och överföring av kunskap till utvecklingsländerna för att det ska bli möjligt för dem att sköta nyttjandet av råvaror och naturresurser på ett öppet och hållbart sätt.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). − (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det behöver inte påpekas att konkurrenskraften i våra europeiska företag i stor utsträckning är beroende av tillgången på råvaror. Vi behöver därför en samlad strategi redan nu för att kunna säkra tillgången till världsmarknaden. Det hjälper till att trygga det internationella samarbetet, en rättmätig konkurrens, en rättvis handel och beaktandet av restriktioner som bygger på seriösa stimulansåtgärder i de mindre utvecklade länderna. Det hjälper också till att främja investeringar i forskning om och utveckling av miljövänlig teknik samt i återvinning.

Vi måste eftersträva både en hållbar utveckling i EU och solidaritet med de fattigaste länderna i världen.

  Brian Crowley (UEN). − (EN) Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för det arbete han har lagt ned på det här betänkandet. Det finns tre huvudsakliga delar, som jag ser det.

Först och främst är det den globala konkurrensen när det gäller råvaror och basprodukter. Vi måste inse på gemenskapsnivå att vi måste placera oss bättre för att kunna sluta bilaterala avtal och träffa bilaterala överenskommelser, om vi vill lyckas få tillgång till de här basprodukterna.

Uppenbarligen är temat i världshandelssamtalen mycket viktigt med hänsyn till den långsiktiga utvecklingen, men vi kan nå längre genom våra ekonomiska partnerskap med utvecklingsländerna. Jag vill också varna för att om vi ger upp vissa rättigheter under världshandelssamtalen för att på kort sikt på tillgång till råvaror och basprodukter, kan det vara till nackdel för en stor del av vår industri i Europeiska unionen och särskilt för vårt jordbruk.

Slutligen, som vår föregående kollega sade, är rättvisa den allra viktigaste faktorn. Vi måste investera nu i utvecklingsländerna för att ge dem möjlighet att lyckas, inte bara i år och nästa år, på grund av det höga priset på olja och gas, utan på 20 års sikt. Detta bör anknytas till investeringar i utbildning och hälsovård för folket i de här länderna, så att man kan förhindra ytterligare problem över hela linjen.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman, jag vill tacka de ärade ledamöterna för deras engagemang. De har varit helt på det klara med vilka utmaningar vi står inför. Det är också helt uppenbart att vi å ena sidan måste se till att vi är balanserade i vårt arbete och således inriktar oss särskilt på de fattiga länderna och etablerar den rättvisa som Brian Crowley har talat om, och att vi å andra sidan också måste trygga reglerna för rättvis handel för att vår industri ska få tillgång till råvaror. Det är ett faktum att Europeiska unionen är en nettoimportör av råvaror och så kommer det att förbli.

Vi kan nu vänta oss hårdare konkurrens på våra marknader för leveranser och dessutom stigande priser på grund av den tuffare konkurrensen från ett antal tillväxtländer. Samtidigt sätter dessa tillväxtekonomier upp hinder för tillgången till deras råvaror och snedvrider på så vis konkurrensen. Lika tillgång till råvaror med tydliga villkor är därför en avgörande del av ekvationen i vår globala konkurrensstrategi.

Kommissionen tänker de kommande åren använda alla tillgängliga medel för att upprätthålla en hållbar råvaruförsörjning till våra industrier. Därigenom kommer man att följa en heltäckande och balanserad strategi. Som parlamentet helt riktigt framhåller, måste den strategin ta hänsyn inte bara till våra industriers intressen och vår konkurrenskraft utan även till de fattiga ländernas intressen.

I utvecklingsperspektivet måste och ska vi skilja mellan å ena sidan de legitima åtgärder som vidtas av fattiga utvecklingsländer, såsom exportskatter som är oumbärliga för dessa länders budgetar, och å andra sidan åtgärder som införs av tillväxtländer som en del av deras industripolitik och som snedvrider konkurrensen på världsmarknaden.

Jag uppskattar Francisco Assis kommentar om insatserna för forskning och utveckling, som också behöver utökas i samband med detta. Jag vill tacka parlamentet för det stöd vi fått för denna politik. Vi ska hålla er informerade om hur arbetet med att genomföra vår strategi fortlöper.

  Jens Holm, föredragande. − Kommissionsledamot Janez Potočnik, vi ser fram emot kommunikén från kommissionen och konferensen. Det är bra att ni vill trycka på livsmedelssäkerheten, miljön och utvecklingsdimensionen!

Francisco Assis, jag håller helt med om att vi måste se över vår ekonomiska modell.

Zbigniew Zaleski, jag instämmer i att handeln inte får innebära en form av nykolonial stöld av råvaror från utvecklingsländerna. Därför uppmanar jag Zbigniew Zaleski, och alla andra, att särskilt bifalla ändringsförslag nr 20 och 21. Titta extra noga på dem.

Titta även på ändringsförslag nr 26 som handlar om biobränsle. Där kräver vi miljömässiga och sociala krav på biobränslen. Det är ett stort problem att allt mer spannmål används för att producera kött, alltså att man föder upp djur med spannmål, men också att allt mer spannmål används till att framställa bränsle till våra bilar.

Det är en uppmaning till kommissionen – vi vill ha åtgärder för att minska privatbilismen och köttkonsumtionen så att vi får mer spannmål att föda människor med!

I betänkandet kräver vi skyndsamma åtgärder mot klimatförändringarna. Även handeln måste ta sitt ansvar. Vi måste reducera alla onödiga utsläpp och minska transporterna. En stor del av handeln sker med produkter som lika gärna skulle kunna produceras lokalt. Vi behöver handla mer med grön teknik och smart miljöteknik. Om vi inte gör det och om inte handeln tar sitt ansvar, då har vi snart inga råvaror kvar att handla med och då har vi heller ingen mat kvar att äta. Det är otroligt viktigt att vi faktiskt tar vårt klimatansvar fullt ut!

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 20 maj 2008.

23. Det gemensamma företaget för bränsleceller och väte (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Pia Elda Locatelli, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om förslaget till rådets förordning om bildandet av det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas (KOM(2007)0571 − C6-0446/2007 − 2007/0211(CNS)) (A6-0145/2008).

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först och främst vill jag uttrycka mitt tack till parlamentet och särskilt till föredraganden Pia Locatelli, och även till Teresa Riera Madurell som är här i stället för henne, för att ni stöder vårt förslag om att bilda det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas.

Jag vill också tacka alla skuggföredragande för deras konstruktiva stöd samt budgetutskottet för dess yttrande.

Det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas kommer att ha två grundare: industrigruppen och unionen. Den privata sektorn har bildat industrigruppen, och dess medlemmar representerar en betydande del av Europas företag för bränsleceller och vätgas, som t.ex. biltillverkare, energileverantörer, utvecklare av bränsleceller och utvecklare av applikationer för bränsleceller. Alla storlekar finns representerade, från mikroföretag till multinationella företag.

Samarbetet mellan kommissionen och industrin under det förberedande arbetet med förordningen har tydligt visat den starka drivkraft som finns i den här industrin. Försäkran från det offentliga om att tillhandahålla stabil finansiering på lång sikt ger ytterligare förtroende. Som en följd kan vi vänta oss att den privata sektorn bidrar med en väsentlig mängd ytterligare resurser.

Utöver de två grundarna av det gemensamma företaget, bildas nu en forskningsgrupp bestående av universitet, forskningscentra och andra forskningsorganisationer. Forskningsgruppen väntas bli det gemensamma företagets tredje medlem. Det har ansetts nödvändigt att forskningsgruppen är representerad i det gemensamma företagets styrelse på grund av den grundläggande forskningens betydelse för detta gemensamma teknikinitiativ (JTI).

Sammanlagt har man beräknat att bildandet av detta gemensamma teknikinitiativ ska snabba på processen med upp till fem år för att få till stånd en stabil vätgasförsörjning och teknik för bränsleceller, som ska bli färdig för affärsmässig lansering under perioden 2010-2020.

Jag vill också nämna dess betydelse för våra insatser på området energiteknikacceleration, eftersom detta gemensamma teknikinitiativ är en mycket intressant modell för några av de industriella initiativ som vi har föreslagit i den strategiska EU-planen för energiteknik.

I parlamentets yttrande finns ett antal mycket relevanta förslag till ändringar. Ett exempel är att betona vikten av forskningsgenombrott. Grundforskning kommer att ingå i forskningsprogrammet och det ökar sannolikheten för att nå framsteg och framgång.

Ett annat exempel är klargörande av den gemensamma forskningsgruppens (JRC) deltagande i det gemensamma företagets verksamhet. Den gemensamma forskningsgruppen har bred kompetens på flera betydande områden och dess starka framtida engagemang kommer att stärka det gemensamma företagets forskning.

Både rådet och kommissionen ser fram emot att få era synpunkter, eftersom alla är angelägna att gå framåt och börja genomföra detta viktiga initiativ utan dröjsmål.

  Talmannen. − Pia Locatelli skulle nu egentligen ha talat i egenskap av föredragande, men hon har utsett Teresa Riera Madurell som ersättare. Nu ser jag emellertid inte Teresa Riera Madurell ännu och vi beklagar att hon inte är här.

Jag går därför direkt vidare till dem som talar för grupperna.

  Jan Březina, för PPE-DE-gruppen. − (EN) Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden, Teresa Riera Locatelli, för hennes mycket noggranna och utförliga arbete med detta betänkande, som handlar om ett av de viktigaste strategiska teknikområdena för energin i framtiden.

Jag välkomnar verkligen initiativet med teknikplattformen för vätgas och bränsleceller, som spelar en central roll för att man ska lyckas. Konceptet i de gemensamma teknikinitiativen presenterades i det sjunde ramprogrammet som en ny mekanism för att genomföra långsiktiga, offentlig-privata partnerskap inom forskningen på gemenskapsnivå. Hittills har fyra gemensamma teknikinitiativ upprättats inom områdena innovativa läkemedel, inbyggda datorsystem etc. I och med det här förslaget upprättas det femte gemensamma teknikinitiativet inom området bränsleceller och vätgas.

EU står inför utmaningar som tryggad elektricitetsförsörjning, energiberoende och den ofta diskuterade lindringen av klimatförändringarna och behöver därför främja utveckling och användning av renare och mer effektiv energiteknik. Tekniken för bränsleceller och vätgas har förutsättningar för att bidra markant på vägen mot dessa mål. Avsaknaden av en gemensam europeisk strategi har hittills hindrat Europa från att hinna med de asiatiska länderna och Förenta staterna.

Jag stöder också de ändringar som har lagts fram i syfte att stärka förslaget och skapa samklang med övriga gemensamma teknikinitiativ. Utifrån min egen erfarenhet och kommunikation med små och medelstora företag stöder jag särskilt de ändringar som framhäver de små och medelstora företagens innovativa möjligheter och de specifika hinder som de möter, till exempel genom minskad tillgång till infrastrukturen för forskning. I ändringarna behöver också vikten av genombrottsinriktad forskning betonas. Vilket också nämndes i genomförandeplanen bör forskningen särskilt på ett tidigt stadium utgöra en viktig del av verksamheten i de gemensamma teknikinitiativen.

Enligt min uppfattning är den offentliga och privata sektorns gemensamma initiativ den rätta vägen för att vi ska kunna konkurrera med Förenta staterna och andra länder som har en tradition och utvecklingsstrategi för forskning om vätgas.

  Silvia-Adriana Ţicău, för PSE-gruppen. − (RO) Jag vill också gratulera föredraganden och understryka hur viktigt detta dokument är. Det här initiativet är extremt viktigt för forskningsverksamheten. Tyvärr räcker pengarna ofta inte till eller används ibland på fel sätt. Europeiska unionens maximala bidrag till de administrativa utgifterna för detta gemensamma företag blir 470 miljoner euro. Det är möjligt att skaffa mer pengar efter 2013 också, men bara till de projekt som fått ett finansieringsavtal undertecknat före den 31 december 2013.

Jag vill understryka att detta gemensamma företag är till oerhörd nytta, eftersom det ingår i ramprogrammet för forskning, särskilt inom området energi och transport inklusive flygteknik, och genomförandet av detta. Jag tror att detta betänkande är oerhört viktigt eftersom det på ett samordnande sätt stöder forskning och teknisk utveckling. Detta initiativ kommer även att stödja genomförandet av angelägen forskning inom området kommunikations- och informationsteknologi för bränsleceller och vätgas, men det kommer också att uppmuntra till och öka offentliga och privata investeringar i forskning om bränsleceller och vätgas i medlemsstaterna och i länder med anknytning till medlemsstaterna.

  Vladko Todorov Panayotov, för ALDE-gruppen. − (BG) Europa måste få bukt med klimatförändringen och se till att trygga försörjningen av naturresurser. Med konstant stigande priser på råvaror och färdiga varor blir det en oerhört svår uppgift.

Det finns en lösning, och den består i den nya tekniken, som kommer medföra dels en förebyggande minskning av utsläppen av växthusgaser, dels en besparing av och en mer effektiv användning av råvaror. Det här är ett sätt för Europa att vara ledande när det gäller att få bukt med den globala uppvärmningen samt att behålla konkurrenskraften på den globala råvarumarknaden. Det kräver ökade investeringar i forskning och ny teknik och att man utnyttjar den potential som finns i var och en av medlemsstaterna.

Ny teknik, särskilt vätgasteknik och utveckling av bränsleceller, kommer att spela en central roll i hanteringen av såväl bristen på energikällor som miljöskydd och uppnåendet av målen i Kyotoprotokollet. Men vi bör vara medvetna om att man i denna teknik behöver metaller som platina, palladium och guld, som är nödvändiga i utformningen av de nya anordningarna och den nya utrustningen. Det är bara om vi genomför nya, högeffektiva och miljömässigt säkra metoder för att utvinna och återvinna dessa metaller som vi kan få en effektiv och hållbar utveckling inom vätgasteknik och utveckling av bränsleceller.

Att upprätta ett gemensamt företag bör innebära samlade insatser av alla länder som har erfarenhet både av direkt utveckling av vätgasteknik och bränsleceller och av utveckling av teknik för hållbar och miljövänlig utvinning av de råvaror som behövs. Det är nödvändigt att uppmuntra denna utveckling i de nya medlemsstater som har stor erfarenhet inom dessa områden, såsom Bulgarien, där man redan har forskningsteam som har arbetat med sådana projekt i många år och har gjort betydande framsteg.

  Zdzisław Kazimierz Chmielewski (PPE-DE). − (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är svårt att inte hålla med om ett försök att fastställa lämpliga regler för ett gemensamt företag inom områdena bränsleceller och vätgasteknik. I betänkandet av Teresa Riera Locatelli beskrivs detta initiativ som ett lovande exempel på offentlig-privat partnerskap för att genomföra ett gemensamt teknikinitiativ. Men i det yttrande som jag har framför mig bekräftar rådet vilken enormt komplex teknisk utmaning det innebär att använda sådana celler i praktiken. Experterna står inför den oändligt svåra uppgiften att finna forskningsvägar som garanterar ett framgångsrikt resultat. Somliga vetenskapsmän förutsäger exempelvis att den praktiska användningen av bränsleceller kommer att bli markant begränsad. Om vi godtar att vätgas bara är en energibärare, måste vi komma ihåg att den praktiska tillämpningen av exempelvis bränsleceller vid varje tillfälle kräver att en annan energikälla används när dessa bränsleceller produceras. Om vi övervinner den svårigheten väntar ytterligare svårigheter, inte minst att hitta en lämplig teknik för lagring och transport av vätgas.

Jag tar upp den här frågan med hänsyn till det fortsatta arbetet med lagstiftningen i den text som är föremål för Europaparlamentets yttrande. För att gå rakt på sak och inte säga det i förtäckta ordalag: Min chefsexpert menar att vi inte kommer att lyckas med detta tillvägagångssätt.

  Janez Potočnik, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman, jag vill tacka de ärade ledamöterna för deras kommentarer. Jag vill också säga att när vi introducerar de gemensamma teknikinitiativen sätter vi verkligen igång med ett nytt koncept. Jag hoppas uppriktigt sagt att det fungerar, för detta nya tillvägagångssätt bör hjälpa till att bana väg för nya sanningar i Europa.

Vad vi gör är faktiskt att ta ett steg från att finansiera projekt till att finansiera program, och att ge starkare stöd till privat-offentligt partnerskap, och då menar ja privat-offentligt partnerskap, eftersom det är uppenbart att initiativen och de strategiska forskningsagendorna härrör från teknikplattformar som har utgjort basen för dessa gemensamma teknikinitiativ. Att samarbeta är ett måste, och det jag nu ser i de här gemensamma teknikinitiativen är grupper som faktiskt samlas på gemenskapsnivå. En del av huvudkonkurrenterna i Europa samlas för att i den fas som pågår innan de börjar konkurrera kunna slå sina kloka huvuden ihop och stärka Europas ställning på världskartan.

I det här sammanhanget vill jag också nämna att det här specifika teknikinitiativet är oerhört viktigt, eftersom det anknyter till energisektorn och vi varje dag blir påminda om hur viktig denna sektor är.

Ett av de viktigaste syftena med den strategiska EU-plan för energiteknik (SET-planen) är att påskynda utvecklingen och genomförandet av teknik med låga koldioxidutsläpp. Jag vet att ni arbetar på ert yttrande om SET-planen, och jag ser verkligen fram emot att få ta del av era åsikter. Som jag sa tidigare är det gemensamma teknikinitiativet för bränsleceller och vätgas en intressant modell för andra områden och kommer säkerligen att ingå i SET-planen när den väl är godkänd.

Förhoppningsvis får vi se betydelsen av detta i framtiden. Jag vill göra ett sista påpekande, eftersom jag inte vet om det tolkades rätt. EU-kommissionen kommer att bidra med upp till 470 miljoner euro under de sex år som det gemensamma teknikinitiativet genomförs och väntar sig naturligtvis att siffran fördubblas med hjälp av den privata sektorn som också kommer att bidra till detta försök.

  Talmannen. − Teresa Tiera Madurell är med säkerhet inte här, men jag hoppas att föredraganden, Pia Locatelli, hör av sig, för det som kommissionsledamoten har sagt är mycket viktigt.

Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Péter Olajos (PPE-DE) , skriftlig. − (HU) Under de senaste femtio åren har världens befolkning fördubblats och energiförbrukningen fyrdubblats. Därför kan man inget annat än välkomna det gemensamma företaget för bränsleceller och vätgas och stödja detta initiativ så mycket det går.

Jag förstår Jutta Haugs oro över finansiering av det gemensamma företaget, men ekonomiska frågor kan inte få stå i vägen för det här initiativet. Ledorden är innovation och förändrad livsstil. Detta kostar pengar, men det kommer också att löna sig. I moderna ekonomier står innovation för 70-80 procent av BNP:s årliga tillväxt.

Varför ska vi investera i vätgas? Därför att det är en energikälla under en övergångsperiod. Tillgångarna kan inte ta slut. Det är universums största beståndsdel. Men det kan bara övervägas som alternativ till fossila bränslen om vi kan framställa det ur förnybara energikällor till ett konkurrenskraftigt pris utan att släppa ut koldioxid eller andra växthusgaser i atmosfären under processen.

I Kanada och Förenta staterna insåg man betydelsen av vätgas redan 2002. Där rullar redan hundratusentals miljövänliga fordon på vägarna, och antalet bensinstationer med vätgaspumpar ökar stadigt. I Europeiska unionen är runt arton tusen miljövänliga fordon i drift, men antalet tillgängliga vätgaspumpar är inte ens nämnvärt.

Om vi ska kunna undvika en slutgiltig kollaps kan vi inte hålla inne med stöd till denna teknik och detta bränsle. Vi måste agera. Jag vill ta detta tillfälle i akt och bjuda in mina kollegor till min Greenovation-konferens, som äger rum i parlamentet nästa vecka på eftermiddagen den 28 maj. Efter diskussionerna kommer deltagarna att få tillfälle att ta en tur i en vätgasdriven buss eller bil.

24. Gemenskapens tobaksfond (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Sergio Berlato, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1782/2003 vad gäller överföring av tobaksstöd till gemenskapens tobaksfond för åren 2008 och 2009 och om ändring av förordning (EG) nr 1234/2007 vad gäller finansieringen av gemenskapens tobaksfond (KOM(2008)0051 – C6 0062/2008 – 2008/0020(CNS)) (A6-0164/2008).

  Sergio Berlato, föredragande. − (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Syftet med kommissionens förslag är i grunden att fortsätta göra avdrag med fem procent av det tobaksstöd som beviljats för kalenderåren 2008 och 2009 och att använda dessa medel för att fortsätta finansiera gemenskapens tobaksfond, vilken och har som enda mål att finansiera spridning av information för att öka de europeiska medborgarnas medvetenhet om de skador som tobakskonsumtionen orsakar.

Först och främst tycker jag att det vore lämpligt att peka på några objektiva fakta. Överföringen av den gemensamma jordbrukspolitikens stöd till tobaksfonden är ett ovanligt och positivt exempel på integration och samarbete mellan gemenskapens jordbruks- och hälsopolitik. Eftersom tobaksfondens verksamhet är viktig för unionens medborgare och fortsätter att vara det i framtiden, vilket kommissionen understryker, anser vi att det behövs ett fortsatt ekonomiskt stöd till den under 2007 och 2009.

Avdraget från det kopplade stöd som beviljats odlarna har alltid varit den enda källan för finansiering av gemenskapens tobaksfond. Den ekonomiska basen för detta avdrag har minskat markant i och med reformen av den gemensamma marknadsordningen för tobak och genom vissa medlemsstaters beslut att frikoppla stödet fullt ut och därigenom helt och hållet beröva tobaksfonden dess inkomst från dessa avdrag. Det är nödvändigt att, genom att ytterligare förlänga perioden för ansökan om avdrag och genom att öka den procentuella andelen, frigöra tillräckliga resurser från fonden för att finansiera program utan att inverka ytterligare på EU:s budget, åtminstone så långt de nuvarande prognoserna sträcker sig, men samtidigt försöka finna andra sätt att finansiera fonden.

En av de positiva aspekterna på fondens finansieringsmekanism är bestämmelsen om att minst 25 procent av det totala beloppet för godkända projekt ska samfinansieras av erkända aktörer, vilket garanterar tillgången till ytterligare kapital. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har övervägt dessa frågor och håller fast vid sin egen linje, som är att strama åt restriktionerna för rökning och öka folkets medvetenhet om rökningens skadliga effekter på hälsan.

Å andra sidan är vi fullt medvetna om, vilket anfördes i parlamentets lagstiftningsresolution av den 10 mars 2004, att produktionen av råtobak i Europa, som nu är liten och koncentrerad till några få områden i unionen, utgör mindre än fyra procent av produktionen i världen och inte har någon inverkan på den lokala konsumtionen av tobaksprodukter.

Även om detta ämne inte står i centrum för dagens debatt är det viktigt att komma ihåg att Europeiska unionen är världens största importör av råtobak och är beroende av tredjeländer (främst Brasilien, Malawi, Argentina, Indonesien, Zimbabwe, Indien och Kina) för att täcka 70 procent av sitt behov, till fördel för tobak som ofta produceras under mindre noggrant reglerade förhållanden än europeisk tobak. Detta leder också till ett handelsunderskott på mer än 1,2 miljarder euro per år.

I de medlemsstater där tobaksstödet har frikopplats fullt ut har man å andra sidan noterat, förutom de inställda överföringarna till fonden, att produktionen helt och hållet upphört utan att det finns något hållbart alternativ ur ekonomisk synpunkt eller när det gäller sysselsättningen. Detta har fått mycket allvarliga negativa effekter på den berörda landsbygden som helhet och har inte lett till någon förändring av den lokala konsumtionen av slutprodukter med tobak.

När det gäller förslaget om att göra avdrag för stödet för kalenderåret 2008, och med tanke på att tobaksodlingens avtal för skördeåret 2008 slöts för länge sedan, anser utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att godkännandet av detta förslag skulle kunna medföra en rad rättsliga åtgärder, eller i vart fall en tvist som slutgiltigt skulle vara till allvarlig nackdel enbart för odlarna.

Slutligen anser utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling att en förlängning av avdraget fram till skördeåret 2012 och en ökning av avdraget till förmån för tobaksfonden till sex procent, skulle göra det möjligt att frigöra tillräckliga medel för tobaksfondens verksamhet fram till 2013, och utskottet uppmanar kommissionen att utarbeta ett flerårigt handlingsprogram, som anpassas på lämpligt sätt till de ändringar som föreslagits och som får ett anslag på 81 miljoner euro utan ytterligare inverkan på unionens budget.

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Fru talman! Först och främst vill jag tacka föredraganden, Sergio Berlato. Jag kände mig mycket uppmuntrad av den entusiasm som du visade i ditt anförande i kväll. Jag vill också tacka utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för betänkandet om gemenskapens tobaksfond.

Under 2004 antog rådet tobaksreformen som tvingar fram dels kopplade, dels frikopplade betalningar till tobaksproducenterna under perioden 2006-2009. Reformen tillåter en relativt lång övergångsperiod, eftersom det delvis kopplade stödet kan fortgå till 2009. Men, som ni mycket riktigt har påpekat, valde en del medlemsstater att fullt ut frikoppla betalningarna från 2006, när reformen trädde i kraft.

2004 års reform innefattade också en överföring av en viss procent av tobaksstödet för åren 2006 och 2007 från tobaksproducenterna till tobaksfonden. I kommissionens förslag förlängs överföringen av en procentuell andel av tobaksstödet till tobaksfonden till kalenderåret 2009.

Jag välkomnar å det varmaste stödet till överföringen av en del av tobaksstödet till gemenskapens tobaksfond. I ert betänkande betonar ni helt riktigt hur viktigt det är för allmänheten i Europa med de åtgärder som denna fond möjliggör i syfte att främja spridning av information om de skador som tobak kan orsaka.

Men er begäran om att förlänga överföringsperioden till 2012 innebär ett enormt problem. Att på så vis förlänga överföringssystemet för delvis frikopplade betalningar går rakt emot det som kommissionen kommer att föreslå i morgon i sitt meddelande om "hälsokontrollen", vilket går i riktning mot en mer frikopplad betalning i syfte att ge odlarna frihet att producera det som efterfrågas på marknaden.

De medlemsstater som från början beslutade att fullt ut frikoppla betalningen till tobaksproducenterna gjorde mig veterligt så därför att det var gynnsammare för odlarna att lämna sektorn. Kanske var det svårare att få ett rimligt pris på grund av tobakens kvalitet.

2004 kom man också överens om att 50 procent av unionens stöd till tobakssektorn skulle gå till åtgärder för landsbygden utveckling. Detta inleds under budgetåret 2011 och går i form av ett tilläggsstöd från gemenskapen till tobaksproducerande regioner. Det är viktigt att notera att detta är öronmärkt för de tobaksproducerande regionerna. Således ingår det redan ett årligt belopp på 484 miljoner euro i programmen för landsbygdens utveckling under perioden 2007-2013 för de medlemsstater som berörs av tobaksreformen.

Därför är jag helt säker på att det inte kan komma som någon överraskning att jag inte kan föreslå en förlängning av överföringssystemet för delvis frikopplade betalningar, på grund av denna överenskommelse om medelhavsprodukter 2004 som stöddes av alla tobaksproducerande medlemsstater.

  Wiesław Stefan Kuc, föredragande för budgetutskottets yttrande. − (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Att subventionera tobaksproduktionen samtidigt som man bekämpar rökningen har varit ett kontroversiellt ämne i många år. Gemenskapens tobaksfond, som för närvarande får fem procent av tobaksstödet, är emellertid till för att finansiera forskning om hur rökningens effekter kan motverkas, informationskampanjer och utbildning av tobaksproducenter för omställning till annan produktion.

Jag är föredragande för budgetutskottets yttrande om Sergio Berlatos betänkande. Det är mycket lämpligt att fortsätta finansiera gemenskapens tobaksfond under de kommande två åren. Men det kan ifrågasättas om skälen till att den finns försvinner efter periodens slut, eftersom vi vet att människor röker och fortsätter att röka. De kommer att röka oavsett om vi odlar tobak i Europa eller inte. Problemet försvinner inte även om vi slutar att subventionera tobaksproducenterna. Fonden måste därför fortsätta att finnas. Det enda som får förändras är sättet att finansiera den.

  Ioannis Gklavakis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Fru talman! Det gläder mig att kommissionsledamoten är här i dag, för jag tror att hon är en mycket rättvist sinnad person. Låt mig förklara.

Först och främst vill jag påpeka för min kollega i budgetutskottet att vi är motståndare till rökning och stöder en storskalig anti-rökningskampanj. Men om människor fortsätter att röka och det finns en motsvarande efterfrågan på tobak, behöver vi inte importera den från tredjeländer. Låt oss odla den i Europa.

Jag gratulerar Sergio Berlato till hans betänkande och stöder det helt och fullt. Jag begär att man fortsätter med stödet från gemenskapens tobaksfond. Fru kommissionsledamot! Vi odlare har gladeligen godtagit den enprocentiga ökningen av avdraget som går till fonden för anti-rökningsinformation till allmänheten, även om detta är pengar som tas ifrån oss. Vi accepterar gärna detta. Men vi uppmanar er att se till att den nuvarande situationen för tobak fortsätter att gälla fram till 2013.

Fru kommissionsledamot! Ni är en person med ett mycket rättvist sinnelag. Varför ska bara tobaksodlare diskrimineras? Vi begär därför att detta upphävs och att nuvarande situation fortsätter att gälla fram till 2013. Som ni vet är tobaksodlare i alla länder, och särskilt i mitt hemland, dessutom fattigast av alla jordbrukare. De kommer ofta från de fattigaste och miljömässigt mest ansatta regionerna där man många gånger inte kan odla något annat. Om vi stoppar det här systemet och upphör med stödet kommer dessa regioner att bli offer för ökenspridning och miljöförstöring.

Därför ber jag att nuvarande situation ska fortsätta gälla i linje med Sergio Berlatos betänkande, hans ändringsförslag och mina egna. Eftersom jag vet att ni är en rättvist sinnad person, fru kommissionsledamot, tror jag att vi kan räkna med att ni stöder vårt förslag.

  Alejandro Cercas, för PSE-gruppen. − (ES) Fru talman! Tack så mycket, fru kommissionsledamot, för att ni är här! Jag har talat med ordföranden i min region som har höga tankar om er, och jag kan bekräfta det här i dag.

Jag talar för egen del och för min grupps skuggföredragande, Rosa Miguélez, till stöd för Sergio Berlato, eftersom han verkar ha den mest rationella hållningen.

Sergio Berlatos betänkande handlar enbart om gemenskapens tobaksfond, gemenskapens fond för bekämpning av rökning. Han ber om mer tid och mer pengar till sin kampanj. Även ledamöter som är emot bidrag till tobak bör därför rösta ja till det här betänkandet, eftersom det syftar till att förlänga tiden och ramarna för kampen mot tobak.

Men ordet tobak rör upp så starka känslor bland många parlamentsledamöter att de blir förvirrade. De blandar ihop gemenskapens tobaksfond med gemenskapens bidrag och säger att vi begär att få fortsätta med bidragen. Det stämmer inte. Vi talar om situationen för fonden fram till 2013.

De blandar ihop produktion med konsumtion. Problemet i Europa är inte produktionen. Det odlas mycket lite tobak i Europa. Problemet i Europa är konsumtionen av tobak som importerats från länder utanför Europa.

De blandar ihop tobak med rökning. Det är som att blanda ihop alkohol med alkoholism. Tobaksplantan är en jordbruksgröda som används inom många områden, även inom medicin. Rökning är däremot en sjukdom.

Om de vill få bukt med konsumtionen ska de rikta sina attacker mycket mer mot importen, tillverkningen, annonseringen och den massiva tobaksindustrin som helhet snarare än mot de fattiga arbetarna i mitt hemland, som bara står för fem procent av den tobak som röks i Europa.

Till sist, fru kommissionsledamot, stöder vi inte tobaken för dess egen skull, utan vi stöder tobaken därför att den skapar många arbetstillfällen, inte bara bland tobaksproducenterna utan i hela de berörda områdena. Många tobaksproducenter vill faktiskt sluta odla tobak eftersom de vill tjäna mer utan att arbeta. Men de aktuella områdena kommer att gå under om de förlorar tusentals jobb för kvinnor och invandrar, vilket har hänt i andra områden i Europa.

De ber bara om mer tid, tid att ställa om sitt jordbruk.

Fru kommissionsledamot, tack så mycket för ert tålamod! Jag hoppas att ni sträcker ut en hand, inte så mycket till Sergio Berlato utan desto mer till de arbetare som vänder sig till Europaparlamentet i hopp om att det inte ska förevisa dubbla normer. Jag hoppas att ingen här blandar ihop det som de vill se med den verkliga situationen, och jag hoppas också att ingen här sätter sina egna intressen före dessa ödmjuka personers intressen.

  Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. − (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag får intrycket av att syftet här är att, som man säger i Westfalen, kasta korven efter skinkan, vilket betyder att satsa lite för att vinna mycket. Med andra ord används tobaksfonden för att säkerställa kopplingen av tobaksbidragen fram till 2013. Vi känner alla till att fonden även används för finansiering av utbildning om rökningens skadliga effekter. Men den skapades här i parlamentet för att stödja de faktiska tobaksbidragen, eftersom det fanns ett starkt motstånd mot rökning bland en majoritet av ledamöterna i parlamentet, och många undrade hur vi kunde stödja tobaksodling trots farorna med rökning.

Jag har alltid varit en anhängare av tobaksbidragen, eftersom jag tror att de två sakerna inte har något samband, men vi ska inte hyckla och låta påskina att vi gör något för att bekämpa rökning, om vi faktiskt strävar mot ett annat mål, nämligen att behålla bidraget. Den här frågan gäller inte om bidraget ska behållas. Det är i grund och botten en fråga om det kopplade bidraget med målet att förhindra frikoppling. Vi agerar alltid som om frikoppling skulle göra att tobaksodlarna går miste om bidraget. Vi vet att det inte stämmer, och vi har verkligen redan diskuterat hela frågan i samband med bomull. Företagen kommer att få pengar även i fortsättningen. Den enda skillnaden är att de inte längre är förbinder sig att odla tobak, och det tror jag är vettigt.

Jag minns en resa till norra Grekland med utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling när vi besökte de fattigaste av fattiga. Vi såg de fattiga regionerna, men de var inte fattiga på grund av frikoppling, vilket ännu inte hade införts, utan på grund av att tobaksindustrin inte betalade odlarna i dessa regioner ett rimligt pris för tobaken och till och med utnyttjade de bidrag som betalades ut på den tiden för att pressa priserna så hårt att tobaksodlarna inte fick något kvar av bidraget. Då tyckte vi att det var otroligt, och vi undrade varför odlarna i regionen, som odlade kryddtobak vilket används i hela världen som en specialtobak i cigarettblandningar, inte fick tillräckligt betalt för att kunna försörja sig på enbart tobaksodling, oavsett bidrag.

Om tobak inte längre odlas i vissa regioner som en följd av frikoppling eller i vissa länder där frikoppling av tobaksstöd har införts fullt ut, betyder detta inte att det saknas alternativ i dessa regioner utan att odlarna inte kan täcka kostnaderna för tobaksodling. Det som behövs är en uppgörelse med tobaksindustrin så att de börjar betala ett rimligt pris till odlarna på lång sikt.

Jag tror att det vore bättre, fru kommissionsledamot, att lämna över utbildning om rökning till andra. Vi i Europeiska unionen har gjort tillräckligt när det gäller utbildning och borde i stället styra över dessa medel till landsbygdens utveckling och till åtgärder för diversifiering i dessa fattiga regioner. Dessutom borde man fylla på de här resurserna för att skapa arbetstillfällen utanför tobaksproduktionen i de här regionerna.

  Janusz Wojciechowski, för UEN-gruppen. – (PL) Fru talman! Få beslut som diskuteras i parlamentet får så allvarliga konsekvenser för så många människor. Frågan vi behandlar i dag är europeiska tobaksproducenters vara eller icke vara. Cirka 120 000 jordbrukare har tobaksproduktion som sitt levebröd, och om man räknar med säsongsarbetarna sysselsätter denna produktion närmare 400 000 personer i både de gamla och nya medlemsstaterna. Fallet med Grekland har redan visat att den så kallade reformen av tobakssektorn i själva verket innebär att sektorn avvecklas helt. Reformen är en dödsdom för 120 000 jordbruk, i de flesta fall små familjejordbruk. Jag känner till sådana tobaksjordbruk i Polen, men de finns även här i utkanten av Strasbourg. Reformen är en katastrof för dem som har ägnat sina liv åt tobaksproduktion. Varför ska de fråntas sitt levebröd? Att sluta med tobaksproduktion får inte människor att sluta röka. De kommer att röka cigaretter som tillverkats av importerad tobak. Denna reform kommer inte att hjälpa någon, utan kommer tvärtom att skada många.

Därför stöder jag till fullo betänkandet av Sergio Berlato, där tobaksproducenterna försvaras med rätta, och instämmer i det som Ioannis Gklavakis och Alejandro Cercas har sagt.

  Diamanto Manolakou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Fru talman! Tobaksodlarna trakasseras på ett grymt sätt, eftersom antirökkampanjen är detsamma som en antitobakspolitik. Följden blir att den tobak som odlas i EU anses vara hälsofarlig, men inte den importerade tobaken. Detta är inkonsekvent, ovetenskapligt och orättvist. Resultaten av denna politik är välkända: rökningen ökar trots kampanjerna, medan produktionen i EU minskar kraftigt. Arbeten försvinner, tiotusentals små och mellanstora tobaksodlare ruineras, allt medan tobaksimporten har ökat till mer än 1,2 miljarder euro per år.

Tobaksodlingen i Grekland har sjunkit med 73 procent. Alltfler tobaksodlare blir arbetslösa. Stora markområden överges eftersom inga alternativa grödor odlas där.

Vi anser att bestämmelsen om att 50 procent i direktstöd ska överföras till den andra pelaren från år 2010 måste avskaffas. Alla avdrag på subventionerna bör slopas omedelbart så att tobaksodlingen kan fortsätta, eftersom 70 procent av efterfrågan tillgodoses genom import. Subventionerna bör vara kopplade till produktionen. De bör vara en integrerad del av de garanterade minimipriserna motsvarande produktionskostnaden för varje tobakssort.

Eftersom Sergio Berlatos betänkande innehåller positiva inslag som stöder detta kommer vi parlamentsledamöter från Greklands kommunistiska parti (KKE), att rösta ja.

  Hélène Goudin, för IND/DEM-gruppen. – Fru talman! Den subventionerade tobaksodlingen är ett klart exempel på den dubbelmoral som präglar EU och Europaparlamentet. EU har stolt proklamerat att kampen mot ohälsa ska prioriteras och spenderar några få miljoner svenska kronor på informationskampanjer varje år, samtidigt som EU bakvägen subventionerar olönsamma tobaksodlare med flera miljarder kronor varje år.

Betänkandet innebär att avtrappningen av dessa stöd förlängs fram till 2013. Föredraganden försöker två sina händer rena från tobakskonsumtionens negativa följder. Enfaldigt hävdas att eftersom EU:s tobaksproduktion är så liten, bara 4 procent, är påverkan på slutkonsumtionen obefintlig. Vad är detta för resonemang? Skulle det motivera fortsatta subventioner? Jag anser att EU:s tobaksodling är 4 procent för stor. Dessutom är den europeiska tobaken så dålig att endast en bråkdel säljs på den europeiska marknaden. En tredjedel bränns upp. Tobaksindustrins särintressen har fått regera tillräckligt länge. Våra medborgare kräver att vi tar vårt politiska ansvar.

Kolleger, det sista blosset smakar illa! Det är dags att fimpa dubbelmoralen! Jag uppmanar er därför att rösta nej till betänkandet i morgon.

  Esther Herranz García (PPE-DE). − (ES) Fru talman! Stödet till tobaksindustrin kommer att minskas med 50 procent till följd av den senaste reformen. Detta är en åtgärd utan like, som försätter tobaksproducenterna i ett klart underläge jämfört med resten av gemenskapens jordbrukare. Ingen annan jordbrukssektor har drabbats av en sådan drastisk nedskärning, och detta är utöver de inskränkningar i direktstödet som ministerrådet ska besluta om i morgon.

Jag tycker att det är på sin plats att nämna några siffror för denna sektor. Minst 80 procent av Europas tobak produceras i missgynnade regioner. I spanska Extremadura, där merparten av den spanska produktionen sker, och den årliga omsättningen motsvarar 26 procent av den regionala jordbruksproduktionen, påverkas 20 000 familjer av reformen.

Dessutom är tobaksproduktionen i Spanien koncentrerad till mindre enheter, med en hög andel kvinnlig arbetskraft, både på jordbruken och inom industrin generellt sett. Vidare måste vi tänka på att EU endast producerar 5 procent av världens tobak och importerar 70 procent av den tobak som konsumeras inom unionen. Så även om gemenskapens tobaksproduktion skulle försvinna finns det ingen som helst garanti för att konsumtionen skulle minska.

Den så kallade hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken är ett utmärkt tillfälle att fundera över vilka konsekvenser beslutet kan få för regioner som Extremadura, där en viktig social och ekonomisk gemenskap har utvecklats kring denna gröda och det knappt finns några alternativa odlingsformer.

Dessutom strider reformen inom denna sektor mot de allmänna förväntningarna på gemenskapens jordbrukssektor, eftersom gemenskapen har garanterat jordbrukssektorns stabilitet fram till slutet av den period som täcks av den nuvarande ekonomiska planeringen 2013.

I det betänkande som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har antagit är utskottet positivt inställt till en förlängning av gemenskapens tobaksfond och tar hänsyn till konsumenternas intressen, samtidigt som man ifrågasätter värdet av beslutet att skära ned stödet till jordbrukarna, eftersom fonden faktiskt finansieras av avdrag från direktstödet till jordbruken.

ORDFÖRANDESKAP: SIWIEC
Vice talman

  Lily Jacobs (PSE). - (NL) Tobak dödar cirka en halv miljon européer varje år. Dessutom dör 19 000 ickerökare till följd av passiv rökning varje år.

Hur vet jag det? Det är budskapet i de tv-inslag som EU själv visar i samtliga 27 medlemsstater som en del i en omfattande antirökkampanj. Vi har öronmärkt sammanlagt 18 miljoner euro för detta ändamål, men denna summa är en droppe i havet jämfört med de subventioner EU betalar ut till tobaksodlare varje år. I år spenderar Bryssel fortfarande 320 miljoner euro på dem. För tre år sedan uppgick summan fortfarande till nästan en miljard euro.

Är det inte väldigt underligt att vi försöker bekämpa rökning samtidigt som vi finansierar tobaksproduktion med europeiska skatteintäkter? Finansieringen av tobaksproduktionen strider dessutom mot grundtanken bakom våra reformer av jordbrukspolitiken, nämligen att vi måste avskaffa produktionsstöden. Jag stöder helt kommissionens förslag att fortsätta stödja tobaksfonden under 2008 och 2009, men fonden får inte utnyttjas som en ursäkt för att fortsätta subventionera tobak 2013. Trots att jag verkligen respekterar mina kollegers argument, anser jag i detta fall att folkhälsan måste komma först.

  Roberta Angelilli (UEN). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete. Man har lyckats med två saker samtidigt i betänkandet: att stärka åtgärderna för att bekämpa rökning genom att förlänga den europeiska tobaksfonden, samtidigt som tobakssektorn bringas i samklang med de andra områden som omfattas av en gemensam organisation av jordbruksmarknaderna, som naturligtvis kommer att upphöra efter budgetåret 2012.

Kampen mot rökning behöver dock inte innebära slutet för tobaksodlingen i EU, eftersom EU är världens främsta importör av råtobak och täcker mer än 75 procent av sitt behov genom import från tredjeländer, till förmån för tobak som ofta producerats utan garanterade hälsokontroller. Att dra in stödet skulle bara leda till att produktionen upphör och importen ökar, utan några effekter på rökningen.

  Kartika Tamara Liotard (GUE/NGL). - (NL) Det är svårt att avgöra vad som är mest absurt, att EU subventionerar tobaksodling, eller att man sedan använder en del av subventionerna till en fond för att bekämpa tobaksrökning. Det är just på grund av sådant hyckleri som EU har så låg trovärdighet bland allmänheten. Argumentet att EU producerar relativt lite tobak är ovidkommande. Det finns fortfarande en EU-finansierad cigarett i varje paket. Den cigaretten är hur som helst av så dålig kvalitet att man inte vill röka den i EU, utan dumpar den någon annanstans i stället.

Tobakssubventioneringen får inte fortgå, vilket parlamentet vill. Subventionerna får heller inte användas delvis till antirökkampanjer, som ett slags fikonlöv, vilket kommissionen vill. Jag har fått nog av dessa subventioner. De måste helt enkelt avskaffas omedelbart.

  Bogdan Golik (PSE). - (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! I Sergio Berlatos betänkande behandlas både hälso- och jordbruksfrågor. Om man ökar finansieringen från 5 procent till 6 procent och förlänger systemet 2009–2012 så som det föreslås, kommer fondens tillgångar att öka – med så mycket som 81 miljoner euro. Många jordbrukare och organisationer stöder helt den föreslagna förordningen. Både polska och europeiska tobaksproducenter väntar sig att antagandet av betänkandet resulterar i att verksamheten inom ramen för gemenskapens tobaksfond fortsätter, vilket är nödvändigt för folkhälsan, och att Europas 100 000 tobaksodlare får det stöd de behöver för att kunna fortsätta sin verksamhet.

Den föreslagna förordningen gör det möjligt att utan ytterligare budgetutgifter bibehålla ett subventionssystem som delvis gynnar tobaksproduktionen och således undvika att tobaksodlare diskrimineras i förhållande till andra jordbrukssektorer.

Vi måste fortsätta den mycket viktiga debatten om EU:s framtida tobaksproduktion redan i morgon, i samband med presentationen av hälsokontrollen.

  Andrzej Tomasz Zapałowski (UEN). - (PL) Herr talman! I dagens debatt finns två grupper vars intressen hamnar konflikt: jordbrukare och grupper som värnar om EU-medborgarnas hälsa. Men kommer EU-medborgarnas hälsa att förbättras av att röka tobak av betydligt sämre kvalitet som importerats från tredjeländer? Om vi raserar vår egen produktion kommer vi importera 100 procent istället för 70. Vi måste också överväga om vi genom att diskriminera jordbrukare som odlar tobak i stället för att stödja våra landsbygdsområden inte kommer att orsaka ett ännu större ekonomiskt sammanbrott och ökad arbetslöshet i vissa EU-regioner. Då skulle vi självklart kunna ge ekonomiskt stöd till de arbetslösa, eftersom vi är så rika att vi har råd att förstöra vårt eget jordbruk till förmån för jordbruket i Fjärran Östern, som vi är tvungna att stödja för att bekämpa arbetslösheten där.

Jag stöder helt Sergio Berlatos betänkande.

  Thijs Berman (PSE). - (NL) Europeiska jordbrukare som odlar tobak borde inte få en endaste cent från EU. Tobaksstödet har uppenbarligen utgjort en viktig inkomstkälla för jordbrukare i många år, som ett slags socialförsäkringsprogram som inte var värt namnet. Skatteintäkter borde av princip inte spenderas på ohälsosamma produkter. Därför finns bara ett alternativ när det gäller subventioner – att avskaffa dem.

Förslaget i Sergio Berlatos betänkande är ett löjligt försök att få tobaksstödet förlängt minst till 2012. Detta borde inte få ske, och det finns ytterligare ett skäl till det. I utvecklingsländerna anser man det mycket orättvist att europeisk tobak subventioneras. Det leder till orättvis konkurrens med fattiga jordbrukare och strider helt mot EU:s utvecklingspolitik – ett klassiskt exempel på hur ett politiskt område ibland inkräkta på ett annat.

Uppmuntra EU:s jordbrukare att odla grödor som går att sälja till ett högt pris, som till exempel korn, en gröda som det finns stort behov av. Men visa lite solidaritet och låt tobaksstödet gå upp i rök, för folkhälsans skull och för att skapa sammanhållning i EU:s utvecklingspolitik för världens fattigaste länder. Det är solidaritet.

  Armando Veneto (PPE-DE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vissa fakta är obestridliga. För det första leder en fullständig frikoppling till att produktionen sjunker. För det andra, även om vi slutar odla tobak i Europa betyder inte det att antalet rökare skulle minskas. För det tredje kan vi potentiellt döma tusentals människor till svält utan att uppnå ett konkret resultat.

Därför anser jag att stödet till tobaksodlare borde användas till att informera konsumenterna om rökningens skadliga effekter – och ur denna synvinkel bör pengarna givetvis komma från stödet – och att vi samtidigt borde hjälpa tobaksodlarna att långsamt skära ned på odlingen och ge dem den tid som behövs för att lämna sektorn helt. Därför anser jag att vi borde rösta för Sergio Berlatos betänkande.

  Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk (UEN). - (PL) Jag vill tillägga tre saker till diskussionen. För det första talar kommissionen ofta om att frikoppla produktionsstödet. Det är en taktik som uppenbarligen leder till en minskning av EU:s jordbruksproduktion. Kommissionsledamot Mariann Fischer Boel upprepade idén i dag igen, denna gång avseende tobaksindustrin.

För det andra måste vi komma ihåg att tobaksodling, såväl i de gamla medlemsstaterna som i de nya, bedrivs av små familjejordbruk i de mest eftersatta regionerna. Att avveckla den produktionen skulle minska utvecklingsmöjligheterna i dessa regioner och hota de mindre jordbruken.

För det tredje stämmer det att tobaksodling är kontroversiellt, men minskad tobaksodling i EU leder till ökad tobaksexport från tredjeländer. Sergio Berlato har berättat för oss att tobaksimporten gick upp till 1,2 miljarder euro förra året.

Jag hoppas att kommissionen tar med dessa tre varningar i beräkningen när man fastställer sin ståndpunkt.

  Ioannis Gklavakis (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Jag måste gratulera de andra ledamöterna för den lyhördhet de visat i frågan om rökning. Jag tror att vi alla är motståndare till rökning, men låt mig påpeka en viktig skillnad: rökning och tobaksodling är två vitt skilda saker. Låt oss bistå med så mycket pengar vi kan, diskutera saken så mycket som möjligt, och göra allt vi kan för att avråda våra kolleger och medborgare från att röka. Eftersom människor kommer att röka ändå, förstår jag inte varför vi måste importerna tobak i stället för att odla den här. Låt mig nu tala till er som miljövänner. Tobak är en gröda som kräver lite vatten, konstgödsel och bekämpningsmedel. Den odlas i ofruktbar jord av fattiga jordbrukare. Jag är säker på att både miljövännen och humanisten i er, även hos er som är emot rökning och förknippar rökning med tobaksodling, kommer att få er att ändra åsikt. Att förknippa rökning med tobak är som att blanda ihop vår berömda vinproduktion med alkoholism. Borde vi sluta tillverka vin på grund av alkoholismen?

  Mariann Fischer Boel, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Tack till alla er som har bidragit till denna debatt och tack än en gång för att ni stöder förlängningen av överföringen till tobaksfonden.

Jag är självklart medveten om att tobakspolitiken är ett mycket känsligt diskussionsämne, och jag kan försäkra er om att jag fick erfara det nyligen under min Greklandsvistelse i april. Jag vill också poängtera att förlängningen av tobaksfonden inte är en invit att återuppta tobaksreformen från 2004 igen, och ni bör vara medvetna om att den reformen redan är avklarad. Jag tycker även att ni bör ha i åtanke att den reformen fick stöd av samtliga tobaksproducerande medlemsstater. Därför skulle det vara ganska svårt att börja om hela diskussionen igen.

Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg att vi inte stoppar subventionerna till tobaksproducenterna. Vi fortsätter faktiskt att betala det högsta direktstödet eller de högsta subventionerna, mer än till någon annan jordbrukssektor. Ingen annan gröda får ett så högt direktstöd för tillfället.

Så vi bör hålla oss till fakta: vi kommer att frikoppla 2009, och övergå till landsbygdsutvecklingspolitik 2011.

I stället för att slösa bort en massa tid och energi på att försöka ändra på det som vi kom överens om i rådet 2004, anser jag att medlemsstaterna och tobaksproducenterna, ja hela tobakssektorn, bör se på landbygdsutvecklingspolitiken och ta reda på vilka möjligheter som finns där, eftersom det kommer att finnas mycket pengar att tillgå för att omstrukturera, att prova på andra verksamheter inom jordbrukssektorn.

Med lite fantasi – trots att jag vet att ni inte kan tillverka allt i dessa områden – är jag säker på att det går att hitta en lösning, om medlemsstaterna, tobakssektorn och tobaksproducenterna samarbetar för att hitta genomförbara lösningar för dessa områden, även efter 2011.

  Sergio Berlato, föredragande. − (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten och de kolleger som har uttalat sig. När det gäller framtiden för EU:s tobakssektor vill jag påpeka att en formell begäran, som undertecknats av ministrarna från nästan alla tobaksproducerande medlemsstater, även de länder som har valt fullständig frikoppling och de nya medlemsstaterna, nyligen inlämnades till kommissionen om att den ska lägga fram ett förslag till förordning för att förlänga det nuvarande stödsystemet för tobaksproduktionen fram till 2013. Den frågan måste behandlas inom ramen för de pågående diskussionerna om ”hälsokontrollen” av den gemensamma jordbrukspolitiken.

Jag vill avsluta med att be mina kolleger − som vid första anblicken kanske inte verkar så intresserade av en åtgärd som endast medför att stödet till jordbrukare minskas i de fem gamla medlemsstater som har behållit det delvis frikopplade stödet – att betänka att man även fortsättningsvis kommer att använda resurserna och fondens informationsinitiativ för att främja EU-medborgarnas hälsa.

Jag vill även påpeka att det kanske råder en grundläggande missuppfattning här. Detta betänkande handlar inte om ett beslut om att förlänga stödutbetalningarna till tobaksproducenter, det handlar om en omröstning om ett betänkande med ett förslag om att förlänga finansieringen av gemenskapens tobaksfond. Beslutet om huruvida stödutbetalningarna kommer att förlängas eller inte kommer att fattas senare, men detta betänkande handlar inte om det, utan om, som jag sa, att förlänga finansieringen av gemenskapens tobaksfond, och inte om att förlänga stödutbetalningar till tobaksproducenter inom en nära eller överskådlig framtid.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 20 maj 2008

25. Utvärdering av Peace programmet och strategier för framtiden (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Bairbre de Brún, för utskottet för regional utveckling, om utvärdering av Peace-programmet och strategier för framtiden (2007/2150(INI)) (A6-0133/2008).

  Bairbre de Brún, föredragande. – (EN) Herr talman! Programmet för fred och försoning bidrog i hög grad till den nationella freds- och försoningsprocessen på Irland.

Man fick 750 miljoner euro i anslag från det första programmet, Peace I, mellan 1995 och 1999, och 994 miljoner euro från det andra programmet, Peace II, mellan 2000 och 2007. Man kommer att få 333 miljoner euro i anslag från det tredje programmet, Peace III, fram till 2013.

Dessa pengar var till stor nytta som stöd för de som ville dra sig ur konflikten och delta i försoningsprocessen. Vi kan konstatera att det var en god investering, och nu ser vi hur en ekonomi som bygger på företagande håller på att utvecklas på Nordirland och de angränsande grevskapen.

Försonings- och fredsskapandet är en pågående process. Lokala frågor beslutas nu av ett delat styre i Belfast. För tio dagar sedan ägde en viktig investeringskonferens rum i Belfast där investerare entusiastiskt undersökte olika investeringsmöjligheter. Detta visar på ett nytt förtroende för vår politiska och ekonomiska framtid. Insatserna inom ramen för Peace-programmet och Internationella fonden för Irland (IFI), vars största bidragsgivare är EU, har bidragit stort till att skapa detta förtroende.

När de deltagande parterna nu börjar genomföra det tredje programmet, Peace III, har jag äran att få framföra parlamentets åsikt om arbetet och några tankar om översynen av Peace-programmets framtida roll. Jag vill tacka ledamöterna i utskottet för regional utveckling för deras stöd samt skuggföredragandena för alla deras insatser.

Deltagande, erkännande av självständighet, främjande av mångfald och ett framgångsrikt utjämnande av ojämlikheter är alla viktiga faktorer när man skapar fred och återuppbygger ett samhälle, precis som skyddandet och främjandet av de mänskliga rättigheterna.

Genom Peace-programmen gavs de människor som drabbats hårdast av konflikten förtroendet att göra aktiva fredsinsatser. Lokalbefolkningens medbestämmande är en central del i Peace-programmen, och jag skulle vilja utnyttja detta tillfälle för att hedra frivilligorganisationer, företag, samhällsgrupper och lokala politiker samt de som arbetar med före detta fångar, offer och överlevande för deras fantastiska hängivenhet gentemot samhället och försoningsprocessen.

Samarbetet mellan deltagarna i de program som finansierats av Peace borde inte upphöra när programmet avslutas. Vi ber regeringsdepartementen att främja detta arbete, som de inledde så effektivt, och se till att finansieringen av detta värdefulla arbete fortsätter. Det borde gå att hitta ett sätt att ge överlevande och stödgrupper för offer tillgång till ekonomiskt stöd även när Peace-finansieringen upphör.

Givetvis kan man ge något tillbaka också och man kan dela med sig av erfarenheterna från de lyckade initiativ som finansierats genom Peace-programmet och Internationella fonden för Irland. Erfarenheterna från dessa initiativ borde komma de som arbetar med internationella fredsinsatser till del och dessa möjligheter diskuteras just nu.

Detta betänkande är ett försök att presentera vilka lärdomar man kan dra och jag välkomnar kvällens debatt.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman, ärade kolleger, fru de Brún! Låt mig börja med att tacka så mycket för ett utmärkt arbete med att utvärdera Peace-programmet och strategier för framtiden. Kommissionen delar er åsikt om att EU:s ingripande i Nordirlands fredsprocess har bidragit till att föra de två befolkningsgrupperna närmare varandra och hjälpt dem att knyta gränsöverskridande band.

Kommissionen konstaterar också att fredsskapande är en långsiktig och mångdimensionell process, och att fredsskapande kräver en flexibel strategi och en vilja att experimentera och prova nya åtgärder. Men den kanske viktigaste lärdomen från Peace-programmet är hur pass effektiv nedifrån och upp-strategin är. Den har fått människor och organisationer som arbetar ute på fältet att hantera problem och samhällsfrågor på lokal nivå. Den har fört människor från de båda befolkningsgrupperna närmare varandra och gett dem den mycket viktiga känslan av att delta i och ansvara för fredsprocessen.

Det är viktigt att man inriktar sig på dem som drabbats hårdast av konflikten, men de projekt som vänder sig till ungdomarna, som är vår framtid, har varit lika viktiga för att förändra attityder och uppfattningar. Sist men inte minst har vi lärt oss hur viktigt det är med projekt som stöder kvinnor, eftersom kvinnor har en nyckelroll när det gäller att skapa stabilitet och varaktighet i freds- och försoningsprocessen.

Kommissionen anser också att erfarenheten av EU:s ingripande på Nordirland och de fredsskapande initiativen borde dokumenteras med målet att förmedla god praxis till andra delar av världen som legat i konflikt eller står inför liknande problem med social integration. Jag vet att Nordirland arbetar aktivt med att upprätta ett center för konflikthantering och jag stöder deras fortsatta arbete.

Jag vill även nämna Nordirlands framgångsrika workshop under evenemanget Open Days i oktober förra året. Evenemanget var inte bara fullbokat, utan ledde även till att man började arbeta med att bilda ett nätverk för erfarenhetsutbyte av fred och försoning. Evenemanget kommer också att följas upp av en workshop under årets Open Days, i början av oktober.

Jag avslutar här. Jag tackar för ett utmärkt betänkande och lyssnar vidare på parlamentets debatt.

  Lambert van Nistelrooij, för PPE-DE-gruppen. – (NL) När det uppstår mycket ovanliga situationer i Europa blir vi tvungna att vidta mycket ovanliga åtgärder, och i detta fall har man hittat en skräddarsydd lösning, tack vare medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf).

Vi har verkligen nått in i människors hjärtan med detta, vi har nått in i människors hem och vi har lyckats arbeta i sociala organisationer där förtroende är oerhört viktigt: människors förtroende för sitt närområde, vilket verkligen behövdes med de spända förhållanden som rådde på Nordirland. I detta avseende håller jag helt med kommissionsledamot Danuta Hübner om att detta är ett bra exempel på när det blir nödvändigt att använda sådana här instrument och medel, precis som i liknande situationer, som Cypernfrågan.

James Nicholson, som är skuggföredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, har missat sitt flyg, så jag talar först. Jag skulle vilja säga att som samordnare stöder jag helt Peace III-programmet, i synnerhet folkets roll, och som sagt de gränsöverskridande aspekterna. Det är viktigt att komma ihåg att både människor och infrastruktur i övriga Irland påverkas.

  Catherine Stihler, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Man kan inte sätta en prislapp på fred, men de olika Peace-programmen som har genomförts på Nordirland sedan 1995 har utgjort ett stöd för fredsprocessen på Irland, med målsättningen att stärka ett fredligt och stabilt samhälle och främja försoning i regionen. Jag gratulerar Bairbre de Brún till initiativbetänkandet, där man beskriver de positiva resultat och den goda praxis som detta EU-program gett upphov till. Programmets fredsskapande aspekt är avgörande för Nordirlands framtid, och ger lärdomar till andra medlemsstater som har ett konfliktfyllt förflutet.

Tack vare Peace II-programmet kunde värdefulla erfarenhetsutbyten ske mellan olika områden – däribland Albanien, Vitryssland, Moldavien, Serbien, Ukraina och Bosnien. Jag välkomnar den pågående diskussionen om olika möjligheter att skapa ett Europaomfattande nätverk av regioner och städer som håller på att ta sig ur en konflikt, som redan har tagit sig ur en konflikt, eller som befinner sig i konflikt och är utestängda från omvärlden. Försoning är en långsiktig process och jag stöder förslaget om att Peace-programmet ska fortsätta. Det är viktigt att involvera lokalsamhällena i processen, och i Bairbre de Brúns betänkande lyfts en rad olika projekt som genomförts fram, däribland barnomsorg och fritidsverksamhet, företagsparker och småföretag, både i stads- och landsbygdsområden. Många av dessa projekt skapades för att tillgodose lokala behov. De lockade även en bred krets av olika deltagare, som samlades kring ett gemensamt mål och hjälptes åt att utforma modeller för allmänhetens engagemang i utformningen av politiken. Kvinnogrupperna spelade en väldigt positiv roll i fredsskapandet. Jag tackar Bairbre de Brún och hoppas att alla ger sitt stöd till detta konstruktiva betänkande.

  Marian Harkin, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Först av allt vill jag gratulera föredraganden Bairbre de Brún till hennes utmärkta betänkande, som understryker vilken stor betydelse Peace-programmens har haft som stöd för fred och försoning på Nordirland och de närliggande grevskapen. I betänkandet påpekar man även att de lärdomar som dragits och den bästa praxis som uppnåtts bör delas med dem som är aktiva inom annat internationellt fredsskapande arbete.

Det gläder mig att föredraganden godtog mitt ändringsförslag om att det är ytterst viktigt att fredsskapande program, i synnerhet de som omfattar samhälls- och frivilliggrupper, fortsätter att få ekonomiskt stöd även när Peace-finansieringen upphör. I betänkandet uppmanas regeringsdepartementen på båda sidor av gränsen att se till att detta viktiga arbete får en fortsatt bred finansiering när EU-finansieringen upphör. Det är avgörande att vi inte sätter stopp för de samhälls- och frivilliggrupper som deltar i detta värdefulla arbete. De deltagande grupperna skulle tappa förtroendet och det goda arbete som pågår skulle raseras. Samhälls- och frivilliggrupper ska inte arbeta kortsiktigt, utan måste arbeta efter en strategisk plan, så att de kan planera för framtiden.

I detta sammanhang är det också viktigt att dessa grupper inte hamnar i en finansiell lucka mellan Peace II och Peace III. Jag har skrivit till kommissionen och fått svar i frågan. Innan jag kom ned till kammaren i kväll tog jag ännu en titt på den långa listan över samhällsgrupper på båda sidor av gränsen som har varit aktiva inom fredsskapande, försoning och förnyelseprojekt. EU kan lita på att Peace-pengarna använts på ett bra sätt, och att det mervärde som frivilligtid och frivilligarbete skapat har gjort Peace-programmen till en förebild när det gäller att skapa valuta för pengarna.

I parlamentet talar vi ofta om att föra Europa närmare medborgarna. Peace-programmet var, och är, ett handgripligt sätt att göra just detta. Som kommissionsledamot Danuta Hübner sa tidigare i kväll, visar det tydligt hur värdefull nedifrån och upp-strategin är och understryker även kvinnornas viktiga roll i fredsskapande insatser. Det är ett exempel på hur EU försöker nå ut till sina medborgare, blir en katalysator för förändring, och, i detta fall, hur medborgarna svarar helhjärtat.

  Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (GA) Herr talman! Först vill jag säga att jag välkomnar detta betänkande. När Nordirland var delat på grund av konflikter och stridigheter gav EU:s ledare och institutioner särskilt stöd och uppmuntran till människorna i norr för att hjälpa dem att nå fred. Som föredraganden Bairbre de Brún upplyste om var detta stöd värt 1, 65 miljarder euro och ytterligare 333 miljoner euro kommer att anslås.

Jag vill gratulera Bairbre de Brún. Det är dock underligt att Sinn Féin hör till dem som fått flest fördelar och mest hjälp för att ge ekonomiskt stöd, ett parti som är motståndare till Lissabonfördraget och den europeiska processen. Sinn Féins ledare, Gerry Adams, nämner sällan dessa 1,65 miljarder euro. Om vi hade lyssnat på dem skulle Irland inte ha varit med i EU. Vi skulle inte ha kunnat få pengar för att bidra till fredsprocessen i Europa. Och jag måste säga att det är detta som gör mig mest besviken denna eftermiddag i parlamentet.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Detta betänkande är vältaligt men saknar innehåll, precis Peace-finansieringen till stor del spenderades på tomma ord.

Ironin i att en parlamentsledamot från IRA/Sinn Féin är föredragande för ett betänkande om fred kommer inte att undgå de tusentals människor på Nordirland som hennes vidriga organisation gjorde till offer genom sin dödliga terrorism.

Det förvånar mig inte att hon kan skriva ett betänkande som handlar om fred utan vare sig en enda generad hänvisning eller tillstymmelse till ånger över hur vårt behov av fred uppkom: det är såklart på grund av hennes IRA-decennier av terror.

Jag är inte heller förvånad över att hon låter bli att nämna ett av Peace-programmets stora misslyckanden, nämligen den ojämna fördelningen mellan de två grupperna på Nordirland, som innebar att de protestantiska unionisterna inte fick sin beskärda del av det ekonomiska stödet. Detta bekymrar givetvis inte de Bairbre de Brún.

Låt mig slutligen understryka att den relativa fred som vi har på Nordirland i dag inte har uppnåtts främst tack vare något EU-fredsprogram utan tack vare våra fantastiska säkerhetsstyrkors otroliga ihärdighet, mod och uppoffringar. De tystade IRA som berövade oss fred under så lång tid.

  Ioannis Kasoulides (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Peace-programmet har bidragit till fredsprocessen på Nordirland både genom ekonomiskt bistånd och hjälp att föra de två befolkningsgrupperna närmare varandra. Programmets strategi har bestått i att arbeta med civilsamhället och icke-statliga organisationer för att främja aktivt medborgarskap. Det har fått deltagarna att försöka hitta lösningar på deras egna problem. Det är ett exempel på hur kommissionen bidrar till fredsskapande och försoning, och den bör gratuleras för detta.

I betänkandet nämns idén att dela med sig av erfarenheterna från Peace-programmet till andra områden som tampas med liknande problem. Som cypriot tycker jag att det skulle vara oerhört intressant att använda denna erfarenhet på Cypern. Jag uppmanar Cyperns regering och kommissionen att undersöka den möjligheten som en del i förberedelserna för andra politiska överenskommelser.

  Stavros Arnaoutakis (PSE). - (EL) Herr talman! Peace-programmet har visat hur det kan bidra till en fredlig samlevnad och försoning mellan de grupperna på Nordirland. Med tanke på vårt utlovade stöd för att detta program ska fortsätta på Irland vill jag påpeka följande.

Peace-programmet är ett strålande exempel på god praxis som både kan och måste tillämpas i andra EU-områden, som till exempel Cypern. Det har gett upphov till värdefulla erfarenheter när det gäller genomförandet och särskilt hur det administreras av lokala partnerskap och icke-statliga organisationer, utvecklandet av projekt mellan befolkningsgrupperna och enkel tillgång till ekonomiskt stöd till projekt eller för grupper som inte har tillgång till andra EU-medel eller nationella resurser. Här finns sätt och medel som borde införas i större utsträckning i de program som är kopplade till EU:s strukturfonder. En sådan strategi går från gräsrotsnivå och uppåt, särskilt de program som är inriktade på lokal utveckling och kampen mot fattigdom och socialt utestängning.

  Jean Marie Beaupuy (ALDE) . – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag måste börja med att understryka vilka utmärkta resultat Peace I och Peace II uppnått, framför allt för mottagarna på Irland – Nordirland – som återfått sin värdighet och sitt hopp. Med detta sagt vill jag ta upp två punkter där jag hoppas att kommissionen uppnår verkligt lyckade resultat.

För det första måste, som Bairbre de Brún påpekar i sitt betänkande, Storbritanniens och Irlands regeringar ställa sig bakom de beslut som fattas av parlamentet, kommissionen och rådet, så att tillfälliga och kompletterande åtgärder kan åstadkommas genom deras gemensamma insatser.

Fru kommissionsledamot, för det andra kommer ni som ansvarig för arbetsgruppen inte att bli förvånad över att jag uppmanar er att se till att vi intar ett enhetligt synsätt för att skapa konsekvens mellan de olika berörda organen, mellan de olika programmen och fonderna och mellan de olika geografiska områdena.

Sist men inte minst hoppas jag att det irländska exemplet blir till en värdefull lärdom för andra länder världen över.

  Daniel Hannan (NI). - (EN) Herr talman! Varför antar vi denna resolution? Är den ett särskilt botemedel mot ett identifierat problem? Eller antar vi den för att må bättre själva, och känna att vi har gjort vår lilla del för fredsprocessen?

Det är med viss sorg jag ställer den frågan. Jag är lika stor anhängare av fredsprocessen på Nordirland som ni andra här, och faktiskt kanske en större anhängare än vissa. Eftersom jag är både Ulster-katolik och skottisk presbyterian, har jag alltid haft ett personligt intresse av en samlingsregering.

Men externa bidrag garanterar inte fredsprocessen. Tvärtom är risken att detta penningflöde förvandlar det som en gång var en företagsam och ekonomisk del av världen till en bidragsberoende del som lever av andras allmosor.

Jag säger detta på fullt allvar: när ni undertecknar checkarna på hundratals miljoner euro, fråga er ifall ni verkligen tror att ni köper stabilitet och fred i den delen av världen, eller om ni inte bara vill må lite bättre själva i några minuter.

Tanken att politiskt våld orsakas av berövande föddes helt enkelt inte ur verkligheten. Det är en av många idéer som härstammar från Karl Marx, och som många av hans idéer verkar den rimlig på papperet, men visar sig inte stämma i verkligheten.

Det område som får störst bistånd per capita i världen, mer än någonstans i Afrika, är Palestina, som också är ett av de områden där det förekommer mest våld.

Sanningen är att om vi vill stödja fredsprocessen på Nordirland måste vi skapa verklig demokrati där, där det finns en verklig opposition och möjligheter att påverka regeringen. Om ni gör det, kommer vi inte att behöva pengarna.

  Colm Burke (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Jag välkomnar Bairbre de Brúns betänkande, och jag vill gratulera alla som bidragit till det, särskilt skuggföredragandena, Jim Nicholson, Marian Harkin och alla andra som deltagit.

Peace III-programmet är igång, med 333 miljoner euro på väg, som stöd för infrastrukturen och samhällsutvecklingen på Nordirland och de angränsande grevskapen. Jag anser att de tre Peace-programmen har bidragit oerhört mycket till att skapa fred i området. Jag vill gratulera alla som deltagit i arbetet, och även de politiska partierna på Nordirland, och de samhällsgrupper som arbetat tillsammans för att se till att fredsprogrammet fortsätter att fungera.

Jag välkomnar även den arbetsgrupp som har inrättats på Nordirland, men anser att det även behövs en arbetsgrupp i republikens sex angränsande grevskap, för att utveckla infrastrukturen i området. Det är synd att den irländska regeringen inte har gjort samma sak när det gäller dessa sex grevskap. Detta borde undersökas eftersom även de grevskapen led under 30–35 år. Vi behöver ett sådant initiativ i de sex områdena. Jag välkomnar en sådan åtgärd från den irländska regeringen.

Tack än en gång till alla som har deltagit.

  Rolf Berend (PPE-DE). - (DE) Herr talman! Det är nog ingen här i parlamentet som verkligen tvivlar på Peace-programmets framgångar, både när det gäller det konkreta bidraget till ekonomisk och social sammanhållning och till ökat lokalt engagemang genom aktivt medborgarskap och civilsamhällets deltagande i de fredsskapande insatserna.

I betänkandet, som utarbetats på initiativ från utskottet för regional utveckling, betonas med rätta den värdefulla erfarenhet som detta unika och mycket innovativa strukturprogram gett, och man understryker vad som skulle kunna göras bättre i framtiden, vilka utmaningar som kvarstår och vilka slutsatser som kan dras.

Jag är mycket engagerad i EU:s regionalpolitik, och jag är fullt medveten om behovet att utveckla gränsöverskridande verksamheter och stödja samarbetet mellan lokala handelskammare, statliga institutioner och frivillighetsorganisationer på båda sidor av landets gränser. Jag behöver knappast säga att jag och min grupp stöder betänkandet utan reservationer.

  Marian Harkin (ALDE). - (EN) Herr talman! Eftersom ingen annan ber om ordet vill jag säga något. Jag är väl inte helt förvånad, fast kanske lite besviken, över det som Jim Allister sa här i kväll. Vi diskuterar Peace-programmet och inte konflikten. Som i alla konflikter finns det djupt liggande orsaker även till denna konflikt, och den har pågått länge, och som alla konflikter är den mycket mer komplicerad än vad Jim Allister låter påskina. Men trots dem som ifrågasätter Peace-programmets effektivitet och protesterar mot användningen av EU-medel, råder det inga tvivel om att Peace-stödet fungerade som en katalysator och, som sagt, gav valuta för pengarna tack vare frivilliginsatser och frivilligtid. Det bästa att säga är kanske att konflikten är löst och att Peace-finansieringen bidrog till att nå detta mycket goda resultat.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! Det är väldigt enkelt för Marian Harkin att komma hit till parlamentet och uttala sig som hon har gjort.

Hur många väljare som mördats av terrorister har hon begravt? Hur många i hennes väljarkår har dött på grund av att den organisation som Bairbre de Brún företräder bestämde att de skulle dö eftersom de förde en politisk kamp?

IRA mördade 2 000 av mina väljare, så ingen här ska predika för mig om de starka känslor jag har, och ingen kan bestrida mitt påpekande att det var IRA som skickade så många av mina väljare i graven – samma organisation som Bairbre de Brún företräder i parlamentet.

Att se dem i mitt lands regering nu gör mig illamående, och att konstatera att de är där eftersom de har mördat och för att de inte ska mörda igen, gör det hela ännu värre.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill säga att denna debatt tydligt har bekräftat hur viktig fredsprocessen på Nordirland är och att man har dragit viktiga lärdomar under processens gång. Kommissionen kommer att fortsätta bidra till konsolideringen av försoningsprocessen och underlätta erfarenhetsutbytet av det man lärt sig om fredsskapande med andra områden som tampas med liknande problem. Parlamentets stöd kommer säkert att ha stor betydelse för dessa insatser.

Jag vill säga ytterligare två saker:

Till Jean Marie Beaupuy: arbetsgruppen på Nordirland har upprättats för att underlätta för Nordirlands befolkning att delta i EU:s politik och bättre samordna och hålla samman olika processer för att stärka freds- och försoningsprocessen.

För det andra skulle kommissionen vilja bidra till detta arbete genom att hjälpa Nordirlands befolkning att minska det nuvarande beroendet av den offentliga sektorn, statligt stöd, och stöd i form av lika bidrag. Målet med konferensen som Bairbre de Brún nämnde var också att bidra till denna process genom att få fram mer privata investeringar på denna del av ön, och skapa en mer dynamisk privat sektor. Tack ännu en gång för alla era inlägg.

  Bairbre de Brún , föredragande. –(GA) Herr talman! Jag vill tacka alla som deltagit i kvällens debatt. Jag har lyssnat noga på er och de saker ni tagit upp. Jag är dock besviken på Jim Allisters uttalande och jag kan inte hålla med om det han sa. Jag vill berömma parlamentet och kommissionen för det arbete de utfört genom åren med Peace-programmet.

Jag vill rikta ett särskilt tack till kommissionsledamot Danuta Hübner för det personliga engagemang som hon har visat från hennes första dag i tjänsten, och för hennes regelbundna besök på Irland. Kommissionsledamot Danuta Hübner och tidigare kommissionsledamöter har varit sanna vänner av fredsprocessen på Irland och det är uppmuntrande att se att kommissionen kommer att ha en fortsatt roll genom den arbetsgrupp som kommissionens ordförande José Manuel Barroso har satt ihop.

Peace-programmet har gjort det möjligt för ett samhälle som varit splittrat sedan det delades att enas. Programmet sammanförde unga nationalister och unionister för att lära sig om varandras kulturer. Vi vill särskilt uppmärksamma den viktiga roll som kvinnor har i fredsskapandet, och det viktiga och värdefulla arbete som utförts – ett gränsöverskridande arbete som omfattat både befolkningsgrupperna.

I mitt betänkande påpekas det att det är de mest marginaliserade människorna som fått ut mest av Peace, som sig bör. Men om det finns grupper som inte redan tagit till vara på möjligheten att ta del av Peace I och Peace II, bör de uppmuntras att delta. Nästa steg är att se till att det goda arbete som Peace bidragit till inte upphör, och att det värdefulla arbete som inleddes med Peace-programmen och det fantastiska stöd som EU:s institutioner har gett kommer framtida generationer till godo.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 20 maj 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Ramona Nicole Mănescu (ALDE ), skriftlig. – (RO) Peace-programmen ger inte bara möjlighet att upprätthålla fred, utan är även ett verktyg som gynnar ekonomisk utveckling och regional sammanhållning. Att programmet har genomförts av regionala ledningsorgan och icke-statliga organisationer har lett till att en rad samhällsgrupper, lokala organisationer och marginaliserade grupper deltar i styrande- och utvecklingsprocessen. Genom att finansiera regionala projekt med Peace-medel underlättar man dessutom dialog, försoning och överenskommelser vars målsättning är tillvarata gemensamma intressen och således undvika all konflikt.

Nordirland är ett exempel på god praxis för alla medlemsstater som drabbas av konflikter eller problem som hotar freden i landet.

Därför stöder jag inrättandet av ett nätverk av europeiska regioner och städer där det finns en potentiell risk för konflikt och jag anser att främjandet av lokala partnerskap, utbytet av bästa praxis och effektivt samarbete mellan regioner och de förmedlande finansieringsorganen är viktiga faktorer för att få lokala grupper att samarbeta och verka för fredsbevarande.

Jag vädjar även om att man inför program som Peace i sydöstra Europa också, särskilt på Balkan, speciellt eftersom de senaste årens händelser varit en varningssignal.

26. En strategi för de yttersta randområdena: uppnådda resultat och framtidsutsikter (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Margie Sudre, för utskottet för regional utveckling, om en strategi för de yttersta randområdena: uppnådda resultat och framtidsutsikter (2008/2010(INI)) (A6-0158/2008).

  Margie Sudre, föredragande. − (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionens insatser för ett starkare partnerskap för de yttre randområdena är minst sagt ensidiga, och kommissionen misslyckas med att kommunicera de svårigheter som uppstått på plats. Att öka tillgängligheten och konkurrenskraften samt uppnå regional integration är fortfarande lämpliga målsättningar som motsvarar prioriteringarna för dessa regioner.

I den gängse bilden av Azorerna, Kanarieöarna, Guadeloupe, Franska Guyana, Madeira, Martinique och Réunion som regioner där gemenskapsmedel eller nationella medel ständigt pumpas in utan att ha några synbara positiva effekter, syns nästan ingenting av det mervärde som randområdena tillför EU i fråga om miljö, kultur och geostrategiskt läge.

Strukturfonderna bidrar fortfarande till de yttre randområdenas utveckling. Jag hoppas dock att kommissionen anpassar sin nuvarande och framtida politik mer till verkligheten i dessa regioner, för att ta itu med de varaktiga problem som regionerna tampas med. En alltför systematisk metod för att kvantifiera merkostnaderna skulle vara oproportionerlig och leda till att man inte beaktade varje yttersta randområdes särdrag. Den allt större vikt som läggs vid utvärderingen av gemenskapens politik får inte leda till att man skapar onödiga statiska verktyg.

Jag beklagar det bristande intresse som generaldirektoratet för handel visade i början, även om det bara var inledningsvis, i samband med avtalen om ekonomiskt partnerskap. Jag måste uppmana kommissionen att fortsätta sitt arbete för att nå fram till kompromisser som tar hänsyn till de berörda yttre randområdenas intressen i de slutliga avtalen med AVS-länderna, och jag måste även uppmana kommissionen att, för det utvidgade grannskapets bästa, ge ”handlingsplanen för ett utvidgat grannskap” ett verkligt innehåll.

När det gäller transport förklarar jag i mitt betänkande att jag är orolig över att den civila luftfarten införlivas med det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter. Det är viktigt att inte äventyra de insatser som gjorts för att kompensera dessa områdens bristande tillgänglighet.

Gemenskapens insatser bör fungera som en katalysator för initiativkraft så att spjutspetscentrum utvecklas, inom sektorer som tar till vara på dessa regioners fördelar och kunnande, såsom avfallshantering, förnybar energi, energioberoende och biologisk mångfald.

Jag välkomnar ett offentligt samråd om framtiden för EU:s strategi för de yttre randområdena, och det är nödvändigt att ta upp de teman man valt, det vill säga klimatförändring, befolkningsutveckling och migrationspolitik, jordbruk och havspolitik, men de täcker inte alla viktiga angelägenheter för våra regioner. Jag beklagar till exempel att räckvidden av artikel 299.2 i EG-fördraget, som är hörnstenen i unionens politik för de yttersta randområdena, inte har tagits med i dagordningen, vilket skulle ge debatterna den rättsliga, institutionella och politiska karaktär som behövs.

Jag anser att man behöver ta itu med de offentliga tjänsternas betydelse för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i de yttersta randområdena, frågan om det nationella stödet, bevarandet av de differentierade skattesystemen, den bestående arbetslösheten och ojämlikheten, olika sätt att övervinna de lokala marknadernas begränsning, integration i det europeiska området för forskning, de yttersta randområdenas faktiska deltagande i EU:s politik för innovation och för att bekämpa den digitala klyftan samt finansieringsplaner för samarbetsprojekt med grannländer.

Avslutningsvis vill jag återigen betona syftet med mitt betänkande, nämligen att säkra villkoren för de yttersta randområdenas ekonomiska utveckling, och på så sätt garantera befolkningarna i dessa områden verkligt välstånd, förbättra deras konkurrenskraft och övertyga dem om att även de hör till EU:s framtid.

Tack på förhand för ert stöd i morgondagens omröstning.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Först måste jag säga att vi uppskattar betänkandet mycket. Det är ett mycket professionellt betänkande och jag vill tacka Margie Sudre för det, men också för hennes närvaro vid och stora engagemang i konferensen om de yttersta randområdena som vi höll i Bryssel förra veckan.

Jag vill även uttrycka min tacksamhet till utskottet för regional utveckling och fiskeriutskottet, i synnerhet föredraganden Pedro Guerreiro, för bidraget till diskussionen om en framtida strategi för de yttersta randområdena, och jag vill även tacka Emanuel Jardim Fernandes, Sérgio Marques och Paolo Casaca. Jag vill likaså tacka för bidragen till det offentliga samråd som vi inledde i september förra året. Denna fas av samrådet avslutades med förra veckans konferens.

Under konferensen lyfte man fram den dubbla integrationen av de yttersta randområdena som en viktig utmaning, och idén att de yttersta randområdena ska fungera som testcentra med pilotprojekt, särskilt inom områden som förnybar energi. Under konferensen blev det väldigt tydligt att de yttersta randområdena har en rad unika möjligheter och att de utgör en vital kraft och en styrka för EU som helhet.

Angående betänkandet i sig, låt mig betona att jag helt håller med parlamentet om att det är mycket viktigt att behålla en strategi som är specialutformad för de yttersta randområdenas särdrag och fördelar, och kommissionen är redo att utvidga strategins räckvidd för nya utmaningar. De utmaningar som kommissionen identifierat, det vill säga klimatförändring, befolkningsutveckling och migrationspolitik, jordbruk och havspolitik, är givetvis inte de enda och vi är öppna för andra idéer.

Jag kan också hålla med Margie Sudre när hon efterlyser en förbättrad fördelning mellan Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Jag anser också att det är viktigt att integrera de yttersta randområdena bättre i det europeiska området för forskning och att främja samarbetet med grannområden. I detta hänseende anser jag att den reformerade sammanhållningspolitiken verkligen har bidragit till att stärka de yttersta randområdenas ställning enligt målet för samarbete.

”Den yttre randområdesdimensionen”, om jag får kalla den så, har tryggats och intensifierats till följd av de reformer som gjorts inom många av gemenskapens politikområden, som sammanhållningspolitiken, jordbruks- och landsbygdsutvecklingen, ramarna för regionalt statsstöd, Poseiprogrammen och havspolitiken.

Jag är övertygad om att det som åstadkommits genom dessa reformer stämmer väl överens med de yttersta randområdenas behov. I meddelandet från september 2007 lyfte vi fram vikten av att ta till vara på alla möjligheter som reformen av EU-politiken 2007–2013 erbjuder, och under mina många och varierande besök i de yttersta randområdena har jag sett att man har tagit många initiativ i den riktningen, även om jag anser att initiativen bör stärkas och utvecklas.

När det gäller kommissionens genomförande av förhandlingarna om avtalen om ekonomiskt partnerskap och diskussionerna om europeiska systemet för handel med utsläppsrätter, låt mig berätta att de yttersta randområdena har varit en integrerad del i diskussionerna från första början och att kommissionen systematiskt har informerat och även involverat företrädare från de yttersta randområdena i diskussionerna.

När jag nu sagt detta, låt mig också försäkra er om att kommissionen kommer att ta hänsyn till de yttersta randområdenas särskilda intressen i pågående och framtida förhandlingar av den här typen.

  Pedro Guerreiro, föredragande för yttrandet från fiskeriutskottet. − (PT) Yttrandet från fiskeriutskottet, det enda parlamentsutskott som valt att komma med ett yttrande, innehåller en rad förslag som tillvaratar de yttersta randområdenas intressen. Några förslag är att det område som motsvarar de exklusiva ekonomiska zonerna ska betraktas som ett område för exklusiv tillgång, att garantera gemenskapsstöd till renovering och förnyelse av fiskeflottan, att skapa ett gemenskapsprogram till stöd för småskaligt fiske, att bevilja gemenskapsstöd till vetenskaplig forskning om fiske och till skyddet och återhämtningen av fiskeresurserna, att införa socioekonomiska åtgärder för att kompensera fiskarna för effekterna av åtgärder för bevarandet av fiskeresurserna samt att fortsätta med och stärka gemenskapsstöd som Poseiprogrammen för fiske.

Eftersom vi anser att dessa viktiga förslag från fiskeriutskottet måste återspeglas i resolutionen för att den ska kunna antas i plenum i morgon, lägger vi åter fram åtta ändringsförslag som vi ber att ni stöder.

ORDFÖRANDESKAP: BIELAN
Vice talman

  Oldřich Vlasák, för PPE-DE-gruppen. – (CS) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! De yttersta randområdenas speciella situation förtjänar verkligen EU:s uppmärksamhet. Det råder ingen tvekan om att EU:s strategi för de yttersta randområdena har gett positiva resultat hittills. Vissa strukturella problem kvarstår dock, och vi kommer att bli tvungna att ta itu med dem i framtiden. Vi måste komma ihåg att alla problem i de yttersta randområdena inte går att lösa, eftersom några av dem är unika, som bottnar i att dessa områden, med undantag av Franska Guyana, är avlägsna territorier som utgörs av öar, och vi kan inte förändra deras specifika geografiska och strukturella särdrag.

Här skulle jag också vilja varna för centraliserande sociala åtgärder. När det gäller de frågor som vi har diskuterat rörande de yttersta randområdena, är det absolut nödvändigt att överväga att införa subsidiaritetsprincipen. Det råder inget tvivel om att de yttersta randområdena behöver andra villkor för regler för offentligt stöd och den inre marknaden. Detta borde man ta hänsyn till i EU-lagstiftningen, som måste bidra till att bevara dessa regioners specifika särdrag och minska de begränsande faktorerna. Det är dock diskutabelt hur pass effektiva EU:s finansieringsprogram är i detta fall. Enligt min mening är nationellt och regionalt stöd som används på lämpligt sätt i relation till de lokala förhållandena ett mycket effektivare stöd till de yttersta randområdena. Jag anser att den europeiska strukturpolitiken i stället borde baseras på principen att det ekonomiska stödet bör riktas till de fattigaste regionerna, där det behövs mest, oavsett om det är en ö, ett berg, eller ett nästan obebott område.

  Emanuel Jardim Fernandes, för PSE-gruppen. – (PT) Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja gratulera kommissionsledamoten och kommissionen till detta initiativ, som säkert ger en ny möjlighet att lösa problemen i de yttersta randområdena och bland deras befolkningar.

Det offentliga samrådet har öppnat för ett mer aktivt deltagande. Mycket har hänt redan, däribland det möte som kommissionsledamoten nämnde, vilket var mycket produktivt. Jag skulle dock vilja fokusera på yttrandet, som är nyanserat och har lett fram till ett samförstånd. Yttrandet kompletterar de perspektiv som kommissionen lyft fram när det gäller klimatförändring etc.

Jag vill först hänvisa till frågan om Lissabonstrategin, som jag anser vara väsentlig för att kunna hantera de yttersta randområdenas problem i denna nya fas, och behovet att anpassa politiken och de olika programmen till den aktuella situationen, och även frågan om garanterad finansiering.

Avslutningsvis vill jag också säga att även om fiskeriutskottets yttrande inriktas på de viktigaste aspekterna, finns det även några ytterligare detaljer som skulle kunna lyftas fram. Det svåra var att ena en hel sektor, när målet är en strategi för de yttersta randområdena som omfattar alla områden som behöver utvecklas.

  Jean Marie Beaupuy, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I en tid när vår värld har förvandlats till en liten by, så enkelt har det blivit att ta sig tvärs över jordklotet, måste vi förstå vilken möjlighet de yttersta randområdena utgör för EU. Som föredraganden påpekar flera gånger i betänkandet, besitter vi oerhörda tillgångar i våra yttersta randområden, både inom jordbruk, fiske, forskning, teknik och turism. Med totalt 25 miljoner km2 har vi det största havsområdet i världen. Som det påpekas i betänkandet måste vi således bygga på dessa tillgångar så att våra yttersta randområden kan spela en framgångsrik roll i vår gemensamma framtid.

Det andra jag vill säga berör den speciella situationen i tätortsområden – nu talar jag som ordförande för tvärgruppen Urban-Logement och jag ser också att ett antal av mina kolleger från gruppen är här i kväll – eftersom arbetslösheten koncentreras till tätortsområdena, och denna arbetslöshet är tre gånger större än i det kontinentala Europa. Migrationen är också koncentrerad till tätortsområdena och det är där befolkningsförändringar har störst inverkan.

Fru kommissionsledamot, detta är en exceptionell möjlighet att införa en enhetlig metod, som omfattar både de olika europeiska fonderna, olika handlingsprogram, och diverse statliga, regionala och lokala projekt. Om vi inte tar fram en enhetlig metod kommer vi inte att kunna genomföra effektiva åtgärder i de yttersta randområdena, och vi kommer heller inte att kunna använda deras tillgångar på bästa sätt.

Jag tackar kommissionsledamoten på förhand för att ni använder våra EU-regler för att se till att den integrerade strategin bidrar till att alla de åtgärder som vi vidtar blir framgångsrika.

  Mieczysław Edmund Janowski, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! På UEN-gruppens vägnar vill jag tacka Margie Sudre för att ha tagit upp detta ämne. Den europeiska solidariteten kräver att vi tar hänsyn till de yttersta randområdenas speciella situation. Det är vår plikt, och faktiskt vår moraliska skyldighet, att bry oss om den ekonomiska och sociala sammanhållningen i dessa områden. Den territoriella sammanhållningen som nämns i Lissabonfördraget − trots att den inte avser en bokstavlig, geografisk bemärkelse − måste också ha en dimension som omfattar EU:s mer avlägsna regioner.

Det som bör poängteras är behovet av närmare partnerskap, det vill säga ökad tillgänglighet, stärkt konkurrenskraft och förbättrad regional integration. Vi får inte glömma att vi vidtar alla dessa åtgärder för invånarna i de utomeuropeiska territorierna, och det viktiga för dem är frågor som rör lufttransport, sjötransport, arbetslöshet, turism, fiske, lämplig utbildning och sjukvård, och allmän tillgång till Internet via bredband. Vi bör heller inte glömma att dessa regioner tyvärr ofta drabbas av naturkatastrofer. De yttersta randområdena har sina fördelar, men de har också problem. Margie Sudres betänkande förde dem betydligt närmare oss.

  Pedro Guerreiro, för GUE/NGL-gruppen. – (PT) Vi ser betänkandet som positivt, fast det innehåller några punkter som vi inte håller med om.

Vi stöder antagandet av de förslag som vi lade fram i utskottet för regional utveckling. Det är förslag som gynnar de yttersta randområdena, som till exempel argumentet att de yttersta randområdenas särdrag kräver en strategi som grundas på politik och åtgärder som inte påverkas av övergångskriterier eller den konjunkturbetingade utvecklingen av välfärden, och som anpassas till de olika randområdenas behov och kan bidra till att lösa de varaktiga problemen i dessa områden.

I betänkandet betonas de offentliga tjänsternas betydelse för den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen i de yttersta randområdena inom sektorer som lufttransport, sjötransport, post, energi och kommunikation. Man vill också ha tillgång till Internet via bredband och omedelbara åtgärder för att bekämpa den bestående arbetslösheten, fattigdomen och inkomstklyftorna i dessa regioner, som har bland de högsta talen i EU.

Vi anser dock att några aspekter skulle kunna, och borde, förtydligas och förstärkas. Till exempel måste gemenskapsstödåtgärder för de yttersta randområdena vara permanenta och adekvat finansierade, med tanke på att de problem som de tampas med är permanenta. För att se till att åtgärderna för dessa områden och förtydligandet av deras status blir mer sammanhängande och effektiva, måste man i EU:s politik ta hänsyn till deras säregna natur och även skapa ett adekvat finansierat gemenskapsprogram som stöder dessa områden och omfattar samtliga existerande åtgärder.

Härav våra framlagda ändringsförslag.

  Rolf Berend (PPE-DE). - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta bra initiativbetänkande som tagits fram av Margie Sudre har två huvudsyften, nämligen att utvärdera slutsatserna och rekommendationerna i kommissionens meddelande samt att ge grunden till en diskussion om våra ytterområdens framtidsutsikter, och jag tycker att det är en utmärkt grund. Även om föredragande intar ståndpunkten att kommissionen målar upp en överdrivet ljus bild i sin översyn, eller åtminstone en ensidig bild, bör vi ändå vara stolta över att EU:s stöd har möjliggjort sådana framsteg i våra yttersta randområden.

Å ena sidan innebär detta inte på något sätt att man bör minska stödet till dessa områden. Att tillhandahålla stöd till de yttersta randområdena är dessutom en rättslig skyldighet enligt EG-fördraget. Å andra sidan vet vi att det enda lämpliga sättet att se till att de yttersta randområdena skapar en hållbar utveckling på egen hand är att vårda de särskilda tillgångar som finns i dessa regioner.

Som föredraganden så riktigt sammanfattade det handlar det inte bara om att bevara, garantera och skydda, utan snarare om att locka, skapa dragningskraft och fortsätta ett nära samarbete. I betänkandet påpekas med rätta att diskussionen om den framtida stödstrategin för de yttersta randområdena inte bara ska handla om utmaningar som klimatförändringen, befolkningsutvecklingen, migrationshanteringen, jordbruket och havspolitiken, utan att man även måste inta en ståndpunkt beträffande gemenskapens övriga politikområden. Den nya generationen EU-program måste också markera början på en nödvändig process som diversifierar de yttersta randområdenas ekonomier, och får inte inskränkas till att endast bibehålla den nuvarande utvecklingsnivån, som uppnåtts till stor del tack vare EU:s hjälp.

Mot bakgrund av dessa påpekanden bör vi ge betänkandet vårt odelade stöd.

  Iratxe García Pérez (PSE). − (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill också tacka Margie Sudre för hennes arbete med detta betänkande och för att ha uppnått allmän enighet i utskottet för regional utveckling när det gäller politiken för de yttersta randområdena.

Denna politik måste innehålla tre grundläggande faktorer: den måste syfta till att öka tillgängligheten, förbättra konkurrenskraften och stärka den regionala integrationen.

Strukturfondernas bidrag till utvecklingen i dessa områden har varit viktigt och kommer att vara det även i framtiden, för att bibehålla den sammanhållning som uppnåtts och minska skillnaderna ytterligare. Kommissionen måste därför vara mer flexibel. Eruf-stödet måste göras mer lättåtkomligt för de yttersta randområdena, genom att använda en tillräckligt bred definition av tillämpningsområdet för att ge tillgång till hela fonden.

En annan grundläggande utmaning är att förbättra tillgängligheten och av den anledningen är det viktigt att de yttersta randområdena behandlas på ett särskilt sätt på transportområdet.

I den fjärde rapporten om Sammanhållningsfonden tas de nya utmaningarna upp, och vi hoppas verkligen att kommissionen tar hänsyn till att dessa utmaningar också är viktiga i de yttersta randområdena.

  Kyriacos Triantaphyllides (GUE/NGL). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! En viktig fråga som kommissionen inte ägnat tillräckligt mycket uppmärksamhet åt är stödet till de öregioner i EU som inte står med i EG-fördraget men som har mycket gemensamt med dem.

Ömedlemsstater måste behandlas på samma sätt som de yttersta randområdena. Detta är nödvändigt enligt principen om lika behandling, eftersom ömedlemsstater och öregioner som tillhör medlemstater i viss mån dras med samma territoriella och geografiska nackdelar som de yttersta randområdena. Små ömedlemsstater och öregioner som tillhör medlemstaterna måste därför behandlas på samma sätt som de yttersta randområdena och måste omfattas av samma förmånliga strategi som de områdena. De måste till exempel motta separat statligt stöd så att de kan utgöra en bro mellan EU och regioner som östra Medelhavsområdet.

  Emmanouil Angelakas (PPE-DE). – (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Trots att Margie Sudres betänkande kanske verkar irrelevant för många EU-länder, eftersom det är väldigt få av dem som har så avlägsna yttre randområden som till exempel Azorerna eller Madeira, har hennes idéer fångat mitt intresse. Jag anser att betänkandet skulle kunna inspirera till liknande politik för länder som har öregioner, eller skärgårdar och bergsområden, som mitt land, Grekland. Dessa regioners geokulturella karaktär är både en unik tillgång och en nackdel.

Så jag gratulerar Margie Sudre till hennes arbete, eftersom hon har gett mig drivkraften att själv lägga fram några förslag för dessa regioner. Jag föreslår att man vidtar åtgärder för att ta till vara på ö- och bergsområdens geokulturella särdrag. Det måste finnas en utvecklingsstrategi för att bevara och stärka principen om territoriell sammanhållning. Man borde utveckla ett statistiskt mätsystem så att det blir lättare att utvärdera skillnaderna mellan öar och fastland. Det bör finnas utrymme för mer flexibilitet i tillämpningen av den europeiska och nationella stödpolitiken för produktiv verksamhet på öarna. Följande frågor borde tas upp: lika tillgång till den inre marknaden samt ett praktiskt stödsystem för öar, klimatförändringarnas effekter på öarna och då i synnerhet hur existerande problem som torka förvärras, samt bättre transportförbindelser mellan ö- och bergsområden och fastlandet. Slutligen bör man prioritera öarnas energibehov genom att utveckla och genomföra energiproduktionsprojekt med hjälp av ny teknik och förnybara energikällor. Man borde installera bredband och satsa på hållbar turism till ö- och bergsregionerna.

Av alla dessa skäl gratulerar jag Margie Sudre. Jag ger betänkandet mitt helhjärtade stöd, i hopp om att kommissionen någon gång tar fram en liknande rapport om de regioner som jag nämnde.

  Manuel Medina Ortega (PSE). − (ES) Herr talman! Vissa uttalanden som vi har hört här i eftermiddag verkar inte ta hänsyn till att verkligheten ser annorlunda ut i de yttersta randområdena. Inte med tanke på fattigdomen. Det handlar om små insulära och väldigt isolerade territorier, tusentals kilometer från EU:s territorium, med en befolkning på totalt fyra och en halv miljon personer.

EU skulle kunna lämna dessa områden åt deras öde, döma deras befolkning till fattigdom och tvinga dem att emigrera till EU-länderna, vilket skulle innebära att ta emot ytterligare fyra och en halv miljon invandrare.

Lyckligtvis förstår kommissionen situationen i dessa områden, och skapade ett särskilt system för längesedan. Nu hör kommissionen parlamentet i denna fråga. Med anledning av detta har Margie Sudre tagit fram ett värdefullt betänkande, där hon påpekar hur viktigt det är att bevara de yttersta randområdenas enhet och även ger specifika förslag på hur man kan underhålla offentliga tjänster, främja innovation och bekämpa den digitala klyftan. Jag tycker att parlamentet borde godkänna Margie Sudres betänkande, av de skäl hon har lagt fram.

  Catherine Neris (PSE) . – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I betänkandet som parlamentet ska rösta om i morgon påminns vi om att de yttersta randområdenas särdrag även är en tillgång. Vid sidan av de belastningar som hämmar dessa områden har de också fördelar som man inte kan bortse från, och vi måste genast vidareutveckla dessa fördelar så att de yttersta randområdena kan utvecklas på riktigt i framtiden. Att ge ny drivkraft till våra öar medför även tillväxt, det innebär att ge en bra grund till en högkvalitativ jordbruksproduktion, vilket bidrar till en ökad mångfald i jordbruksproduktionen på EU-nivå. Det innebär att hjälpa till att snabbt skapa en verklig dragningskraft för turister, genom rikedomen i våra varierande landskap och vårt kulturarv. Det innebär även att utnyttja de yttersta randområdenas geografiska läge, särskilt i Västindien och Indiska oceanen, och främja ett närmare samarbete med närliggande tredjeländer och göra våra öar till – just eftersom de är öar – framstående forskningscentra, i synnerhet inom maritima studier, klimatologi och miljöstudier.

Det enda sättet att uppnå dessa mål är inom ramen för artikel 299.2 i EU-fördraget, och artikelns anda måste genomsyra den detaljerade tillämpningen av EU:s politik, särskilt inom energi- och transportsektorerna, men även när det gäller internationell handel, för det är absolut nödvändigt att de yttersta randområdenas intressen bevakas i förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap. De yttersta randområdena är verkligen genuint och ofelbart proaktiva, men detta innebär att de måste behandlas rättvist – vilket kräver differentiering.

Låt oss lita på att kommissionen tar med allt detta i beräkningen när den utformar sin strategi.

  Lambert van Nistelrooij (PPE-DE). - (NL) De yttersta randområdena är i en speciell situation. Många av dem är avlägsna små öar, och jag anser att Margie Sudre har hittat en bra balans genom att identifiera deras särdrag och sedan anpassa instrumenten väl.

Som holländsk parlamentsledamot skulle jag vilja redogöra för utvecklingen i Nederländerna. Vi har tre små öar, Saba, Saint-Martin och Bonaire, som kommer att kommer att byta status och därmed ingå i de yttersta randområdena. Jag tror dock inte att det kommer gå så snabbt att befolkningen hinner rösta om det innan valet 2009. Enligt det nya Lissabonfördraget kan vi ta in dem snabbare. Det krävs ingen ändring i fördraget för att kunna göra det. Danuta Hübner kanske kan berätta om kommissionen är helt redo för att dessa tre öar med en befolkning på 19 000 personer accepteras av oss som en helhet.

  Sérgio Marques (PPE-DE). - (PT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Margie Sudre till hennes utmärkta betänkande och dessutom komma med tre kommentarer om EU:s framtida strategi för de yttersta randområdena.

För det första vill jag gratulera kommissionen till att den främjar deltagande i debatten om dokumenten som rör EU:s politik för de yttersta randområdena och den framtida strategi som ska tillämpas. Jag välkomnar också det offentliga samrådet på Internet och förra veckans stora konferens i denna fråga, vilken stöddes av kommissionen.

För det andra vill jag säga att en europeisk strategi för de yttersta randområdena är lika viktig i framtiden som den hittills har varit. Den är riskabelt att tro att den ekonomiska och sociala utveckling som de yttersta randområdena hittills har uppnått gör det mindre viktigt att genomföra åtgärder på EU-nivå. Vi måste alltid vara medvetna om att de yttersta randområdena permanent befinner sig i en mycket speciell situation, och att det även i fortsättningen kommer att krävas differentierade EU-åtgärder som är anpassade till deras mycket speciella situation.

För det tredje och sista vill jag säga att det är mycket viktigt att allt görs för att genomföra Lissabonstrategin också i de yttersta randområdena med tanke på att genomförandet i sådana regioner är mer problematiskt på grund av deras särskilda egenskaper.

Jag vill därför rekommendera Danuta Hübner att en studie som stöds av kommissionen genomförs för att identifiera de svårigheter som de yttersta randområdena ställs inför vid genomförandet av Lissabonstrategin och på vilka sätt det går att övervinna problemen.

  Madeleine Jouye de Grandmaison (GUE/NGL) . – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är mycket glad över att kunna lovorda Margie Sudres betänkande som är av hög kvalitet.

Tio år efter det att Amsterdamfördraget trädde kraft måste vi erkänna att EU:s politik enligt artikel 299.2 har lett till verkliga framsteg. I dag är det dock dags att gå in i en ny fas som bygger på en ändrad strategi i förbindelserna mellan EU och de yttersta randområdena. För detta krävs att EU i högre grad beaktar de yttersta randområdenas fördelar enligt de riktlinjer som presenterades vid förra veckans seminarium. Jag anser att strategin ska vara inriktad både på att ersätta det som gått förlorat och på utveckling –utvecklingsformer som kan fastställas tydligt genom att vi inser vår potential. Detta gäller i lika hög grad den vetenskapliga forskningen, de marina resurserna, den biologiska mångfalden, EU:s socialpolitik, klimatförändringarna och det stora bidrag som de yttersta randområdenas kulturella mångfald utgör. Jag har därför lagt fram ett antal ändringsförslag och jag hoppas att de avsedda syftena kommer att nås.

Att ge den nya strategin ett innehåll innebär att de yttersta randområdena måste få hjälp att bli verkliga partner till EU och vi behöver därför ett nytt perspektiv, nämligen ett dubbelriktat partnerskap som alla kan dra nytta av.

  Danuta Hübner, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag ska svara mycket kort på Lambert van Nistelrooijs fråga. Ja, vi har arbetat med den nederländska regeringen under de senaste 18 månaderna i denna fråga. Lyckligtvis har de förändringar som tilläts i fördraget införts, så vi hoppas att vi någon gång kommer att ha de tre nya territorierna.

Beträffande de kommentarer som har framförts vill jag först och främst säga att kommissionen i enlighet med den begäran som Europeiska rådet formulerade i december kommer att utarbeta ett meddelande i höst. Detta kommer förhoppningsvis att leda till att vi kan gå vidare med strategin för de yttersta randområdena på ett beslutsamt och praktiskt sätt. Det är vårt sätt att bemöta de nya utmaningarna, men framför allt för att underlätta för oss att utnyttja alla möjligheter.

Fru Sudre, jag anser att ert betänkande bidrar till att bygga en bro mellan den nuvarande och den framtida strategin för de yttersta randområdena och att det är en mycket viktig roll för betänkandet. Jag är också övertygad om att den rätta vägen framåt först och främst faktiskt är att ta till vara de yttersta randområdenas tillgångar. Det har flera ledamöter betonat.

Låt mig också i detta sammanhang nämna vår grönbok om territoriell sammanhållning, vilken kommer att vara ett viktigt inslag i det franska ordförandeskapet. De yttersta randområdena spelar en stor roll i processen för att utforma den territoriella dimensionen i sammanhållningspolitiken, eftersom de verkligen förkroppsligar våra insatser för att överbrygga de territoriella klyftorna i EU. Av det skälet välkomnar jag att de i stor utsträckning kommer att vara delaktiga i det offentliga samrådet om grönboken om territoriell sammanhållning.

Låt mig beträffande den sista frågan försäkra er om att kommissionen kommer att fortsätta att främja en samordnad och integrerad strategi, och försöka uppnå synergieffekter mellan olika gemenskapspolitiska områden som rör de yttersta randområdena.

  Margie Sudre, föredragande. − (FR) Herr talman! Naturligtvis vill jag tacka alla talare som har bidragit till debatten, och jag vill också återigen tacka kommissionen för initiativet i förra veckan om en framtida strategi för de yttersta randområdena.

Jag vill besvara några av de frågor som tagits upp av parlamentsledamöterna, och jag är tacksam för att de har välkomnat detta betänkande. Som svar på Pedro Guerreiros fråga vill jag säga att det stöd han vill se till förnyelse och forskning i fiskerifrågor och ökat bistånd redan är täckt av Fonden för fiskets utveckling (FFU). Det är redan en del av den politik som EU, och särskilt kommissionen och fiskeriutskottet, vill föra, men betänkandet gäller regionalpolitik. Det är därför som fiskerifrågorna inte ges det stora utrymme som Pedro Guerreiro skulle ha önskat i mitt betänkande, även om fiskets stora betydelse för utvecklingen beaktas. Jag vill påminna honom om att det vi här talar om är regional utveckling.

Manuel Medina Ortega har redan svarat våra grekiska kolleger som ville att samma politik skulle tillämpas på alla öar, och han förklarade att det finns skillnader på grund av att vissa öar ligger på ett avstånd på flera tusen kilometer från den europeiska kontinenten. Hur många framsteg vi än uppnår kommer vi fortfarande att vara tusentals kilometer längre bort. Och hur väl jag än förstår de problem som alla öbor erfar kan vi helt klart inte tillämpa samma undantag och samma bestämmelser för öar som endast ligger ett fåtal timmars resa bort med båt eller några få minuter med flygplan från fastlandet. Det betyder inte att vi inte förstår öarnas situation, men – jag upprepar detta – det är en enorm skillnad mellan era öar och deras närhet till fastlandet och våra öar som ligger så långt bort.

Herr Guerreiro, i ett ytterligare inlägg krävde ni att vår strategi inte skulle grundas på tillfälliga kriterier. Det är tydligt att vår situation inte är tillfällig. Den är ganska permanent, men vi begär inte någon permanent garanti för stöd på samma nivå i evighet, för vi hoppas komma ikapp genomsnittet i resten av gemenskapen.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 20 maj 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Toomas Savi (ALDE) , skriftlig. – (EN) Betänkandet ger en god överblick över de problem som Azorerna, Kanarieöarna, Guadeloupe, Franska Guyana, Martinique, Réunion, Saint-Martin och Saint-Barthélemy ställs inför som geografiskt avlägsna regioner i Europeiska unionen, men i betänkandet påpekas också skillnaderna i behandling mellan olika utomeuropeiska territorier i medlemsstaterna.

Det finns fortfarande flera regioner som lyder under medlemsstaternas suveränitet, men som inte har samma status som de yttersta randområdena. Exempelvis är medborgarna på Brittiska Jungfruöarna och Grönland medborgare i EU, men val till Europaparlamentet hålls inte i dessa regioner. Medborgarna på Aruba som är medborgare i EU har däremot rätt att rösta i valet till Europaparlamentet. Ännu mer förvirrande är det faktum att inget av de ovannämnda territorierna är en del av EU.

Jag anser självklart att EU:s förbindelser med medlemsstaternas utomeuropeiska territorier och medborgarna i alla de territorierna bör bli enhetliga, och att man bör beakta att alla EU-medborgare ska behandlas lika.

27. EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är ett betänkande av Lasse Lehtinen, för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, om EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013 (2007/2189(INI)) (A6-0155/2008).

  Lasse Lehtinen, föredragande. − (FI) Herr talman! Betänkandet har behandlats ingående i utskottet, och för detta tackar jag mina kolleger och framför allt skuggföredragandena från de andra politiska grupperna. Vi har i en anda av samförstånd noterat kommissionens berömvärda insatser för att belysa konsumentfrågor inom alla politikområden.

EU kommer inte att kunna konkurrera på världsmarknaderna om det inte kan konkurrera på sin egen inre marknad. De 27 nationella minimarknaderna måste sättas samman för att skapa världens största detaljhandelsmarknad.

För en livskraftig inre marknad krävs åtgärder för att öka konsumenternas förtroende. Starka och oberoende konsumentorganisationer har en viktig roll i detta avseende.

Bland möjligheterna att öka förtroendet finns det en möjlighet som har förekommit oftare än andra i våra diskussioner och som även orsakade de enda meningsskiljaktigheter som är värda att nämnas. Det är möjligheten för konsumenterna att få redskap för att begära ersättning om något blir fel. Den synpunkt som uttrycks i betänkandet är att konsumenterna måste få tillgång till ett gränsöverskridande kollektivt tvistlösningssystem om det uppstår tvister.

Kommissionsledamot Meglena Kuneva har redan lovat att börja fundera över vilken typ av kollektivt tvistlösningssystem som kan fungera i EU. Det förefaller åtminstone finnas en bred enighet bland oss i Europa om vilken typ av system som det inte bör vara. Det bör inte ha några grundläggande likheter med det amerikanska kollektiva tvistlösningssystemet som huvudsakligen främjar advokater och inte konsumenter. I EU måste vi inrikta oss på ett system där krav på ersättning är direkt kopplade till den skada som har uppstått. Detta rättsliga system bör inte vara så mycket inriktat på straffåtgärden, utan på att konsumenten ska få rättvisa. Kollektiva tvistlösningssystem bör därför inte ge konsumenterna nya rättigheter, utan bör garantera att deras nuvarande rättigheter utnyttjas fullt ut.

De konservativa har som grupp varit ovilliga att fullfölja idén om kollektivt tvistlösningssystem. Som skäl till detta anger de att kommissionen redan har lovat att börja utarbeta förslag om ett sådant. Parlamentet är dock ett politiskt beslutsorgan som har utsetts av folket, och vi måste se till att majoritetens vilja blir tydlig. Vi har både en rättighet och en skyldighet att fundera på nya och detaljerade lösningar av frågor som allmänheten anser vara problematiska och att föreslå dem för kommissionen.

Jag har föreslagit att kommissionen ska undersöka om det kan vara till nytta att inrätta en konsumentombudsman som rapporterar till kommissionen, och som särskilt ska ha hand om gränsöverskridande fall. Denna höga tjänsteman kan fungera som en portvakt, en sorts selektiv myndighet, på samma sätt som i nationella sammanhang då möjligheter till rättslig prövning tillämpas. Förhoppningsvis kommer betänkandet och de kompromisser den innehåller att få bredast möjliga stöd.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka parlamentet för att det har stött målen och åtgärderna i vår strategi för konsumentpolitiken för åren 2007–2013 och naturligtvis för föredragandens omfattande stöd och arbete.

Jag välkomnar parlamentets synpunkter om att det är nödvändigt att förvandla de 27 nationella minimarknaderna till en alleuropeisk detaljhandelsmarknad – den största i världen. För att uppnå detta måste vi öka konsumenternas förtroende för att handla över gränserna. Vi säger ofta att förtroende är valutan i den moderna ekonomin. Jag anser att vi steg för steg kan nå detta mål genom vår strävan och våra omfattande insatser och med hjälp av strategin.

I detta sammanhang uppskattar jag också det stöd som det föreslagna ramdirektivet om konsumenters avtalsrättigheter har fått, vilket är redskapet för att uppnå målet. Jag är särskilt glad över att parlamentet har samtyckt till att behövs en målinriktad fullständig harmonisering där flaskhalsar för den inre marknadens funktion identifieras.

Beträffande resultattavlan för konsumentmarknaderna är jag tacksam över att Europaparlamentet har välkomnat detta initiativ och ser fram emot ert fulla stöd senare i år. Resultattavlan är central för strategins syfte att bättre förstå hur den inre marknaden fungerar för konsumenterna – för att mäta resultatet av den inre marknaden för konsumenterna. När resultattavlan är fullt utvecklad kommer vi verkligen att kunna fastställa bättre bestämmelser och genomföra evidensbaserat beslutsfattande. Något som är lika viktigt är att vi kommer att visa medborgarna att vi förstår och kan bemöta deras vardagliga bekymmer.

Ni tog upp frågan om tvistlösning. Jag vill tacka er för ert stöd till att strategin för konsumentpolitiken ska inriktas på tvistlösning och tillämpning av lagar. Tvistlösning och tillämpning av lagar är en central del av strategin. Jag anser, liksom ni, att de europeiska konsumenterna måste kunna lita på att de kan utöva sina rättigheter och få rätt till tvistlösning i hela EU för att den inre marknaden ska fungera. Jag anser också att ett kompletterande tvistlösningssystem – juridiskt eller icke-juridiskt, både individuellt och kollektivt – skulle vara det mest effektiva och lämpliga sättet att behandla konsumenttvister. Detta skulle vara till lika stor nytta både för konsumenter och hederliga företag. Personligen anser jag att kollektiv tvistlösning – både juridisk och icke-juridisk – skulle kunna vara ett effektivt sätt att stärka den ram för tvistlösning som vi redan har inrättat för konsumenterna i EU. Vi har gjort detta genom att främja alternativa tvistlösningsmekanismer, inrätta ett gränsöverskridande europeiskt småmålsförfarande och genom det nyligen antagna direktivet om medling.

Naturligtvis måste alla framtida åtgärder på detta område bedömas noggrant. Som ni vet har jag tagit initiativ till två studier som syftar till att ytterligare undersöka frågan om kollektiv tvistlösning. I den första studien kommer man att undersöka de nuvarande kollektiva tvistlösningssystemens effektivitet. Man kommer att bedöma huruvida konsumenterna lider skada i de medlemsstater där det inte finns något kollektivt tvistlösningssystem och undersöka om det finns några negativa effekter på den inre marknaden.

Den andra studien kommer att ge information om de problem som konsumenterna har med att få gottgörelse vid klagomål från många parter och en analys kommer att göras av de ekonomiska konsekvenserna av sådana problem för konsumenter, konkurrenter och den berörda marknaden.

Jag planerar att använda resultaten från dessa studier och den information som samlas in från intressenterna och medlemsstaterna till att utarbeta ett meddelande som ska antas av kommissionen senast i slutet av 2008. Syftet med meddelandet är ett offentligt och brett samråd om de möjligheter som finns tillgängliga på området för kollektiv tvistlösning för konsumenter.

Samtidigt utvärderar jag hur direktivet om förbudsföreläggande har genomförts av medlemsstaterna och de konsekvenser det har haft på genomförandet av konsumenternas rättigheter i EU. Mina slutsatser kommer att presenteras i en rapport som också ska antas av kommissionen i slutet av detta år.

Jag vill återigen tacka parlamentet för att det delar visionen om den nya, marknadsbaserade konsumentpolitiken – där välinformerade konsumenter med inflytande förtroendefullt söker efter och drar nytta av de bästa erbjudandena vad gäller pris och kvalitet på världens största detaljhandelsmarknad.

  Piia-Noora Kauppi, föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. − (EN) Herr talman! Jag välkomnar kommissionens meddelande och betänkandet av Lasse Lehtinen, eftersom båda arbetena är mycket välbalanserade.

De tar med rätta upp ett viktigt område som måste behandlas på EU-nivå – konsumentpolitiken är och måste vara en del av den inre marknaden.

Det leder mina tankar till vad ekonomiutskottet med rätta har tagit upp i betänkandet, dvs. att fullbordandet av den inre marknaden i sig är en god konsumentpolitik. Konkurrens inom EU gör att priserna sjunker, höjer kvaliteten och ökar konsumenternas valmöjligheter. Europas konsumenter måste garanteras möjlighet att göra dessa val.

Konsumenterna är drivkraften för en marknadsekonomi på den inre marknaden och de kan genom sina val skydda sina egna intressen. Det är därför av avgörande betydelse att de befintliga direktiven om den inre marknaden genomförs konsekvent.

I sitt yttrande belyser ekonomiutskottet helt riktigt två områden som är av särskild betydelse i detta hänseende. För det första, finansiella tjänster: en verklig inre marknad för banktjänster, lån, försäkringar m.m. behövs för att ge Europas konsumenter inflytande. Detta är särskilt brådskande, eftersom den demokratiska utvecklingen gör att de bästa möjliga investeringarna blir allt mer relevanta för alla. Här finns det fortfarande stora hinder som måste övervinnas.

För det andra, den elektroniska handeln. Den är beroende av att de finansiella marknaderna fungerar och att betalningssystemet utvecklas, men den är också viktig för nästan alla aspekter av den inre marknaden, eftersom Internet erbjuder en verklig marknadsplats i Europa. Vi måste därför se till att den europeiska elektroniska handeln verkligen fungerar och att konsumenterna kan göra de rätta valen där.

  Diana Wallis, föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. − (EN) Herr talman! Vi i utskottet för rättsliga frågor är överens med kommissionsledamoten. Vi måste bli av med dessa 27 minimarknader. Men för att kunna göra det behövs en betydligt mer gemensam rättslig ram. Jag anser att den utgångspunkt som kan hjälpa oss att nå dit är att alla tjänsteavdelningar som sysslar med inremarknadsfrågor också samordnar sitt arbete. Den fråga som länge har intresserat oss, och som vi kände kanske inte hade nämnts tillräckligt, var projektet om avtalsrätten och den gemensamma referensramen.

Vi vill inte att detta faller i glömska och att alla går vidare till nästa punkt, där vi stöder er, beträffande kollektiv tvistlösning, utan låt oss också använda våra insatser till den gemensamma referensramen. Vi skulle ha velat se att alternativa tvistlösningssystem hade betonats i högre grad, särskilt i Internet-världen, något som vi i utskottet länge har ställt oss positiva till. När det gäller kollektiv tvistlösning är vi visserligen glada över att ni tittar på det och att vi går framåt på området, men låt inte det hela sluta på samma sätt som avtalsrätten – att vi blir intrasslade i frågor om rättslig grund och andra frågor.

  Anna Hedh, föredragande för yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. − Herr talman! Jag vill rikta ett stort tack till kommissionsledamot Meglena Kuneva och föredraganden, Lasse Lehtinen.

Jag välkomnar strategin och är väldigt glad över att man ser konsumenterna som en viktig grupp att värna om. Vi vet att vi aldrig får en blomstrande inre marknad om vi inte har nöjda och trygga konsumenter. Men jag delar föredragandens uppfattning att det krävs en kontinuerlig uppföljning av strategin för att vi verkligen ska få den att utvecklas till att gynna konsumenterna.

Som föredragande för strategin i jämställdhetsutskottet är jag dock besviken över att det ansvariga utskottet inte tog hänsyn till mer än ett av våra 13 ändringsförslag. Där finns många viktiga och bra förslag. Vi hade velat se ett tydligare genusperspektiv. Konsumentpolitiken är definitivt inte könsneutral. Man bör ta hänsyn till kön precis som man tar hänsyn till barn, gamla och handikappade. Jag hoppas att man kan återkomma till detta i nästa uppföljning!

  Colm Burke, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Lasse Lehtinen och skuggföredragandena för det goda samarbetet de senaste månaderna. I betänkandet införs några mycket positiva delar på området för konsumentpolitiken, vilket leder till framsteg. Konsumenterna kan endast utöva sina rättigheter om de är medvetna om dem, och att ge konsumenterna i Europa ökat inflytande är en central del av betänkandet. Det kommer att uppnås genom utbildning och upplysningskampanjer. Man kommer särskilt att inrikta sig på att utrusta konsumenterna med de kunskaper och verktyg som krävs för att öka deras förtroende för den digitala miljön.

I betänkandet lovordas kommissionens insatser för att öka samarbetet på området för produktsäkerhet och på internationell nivå, särskilt med de kinesiska och amerikanska myndigheterna. Fortsatta dialoger och informationsutbyten om produktsäkerhet ligger i alla parters intresse och är centralt för att bygga upp konsumenternas förtroende.

När det gäller konsumenternas rätt till tvistlösning är jag liksom mina kolleger i PPE-DE-gruppen mycket positiv till lätt och effektiv tillgång till tvistlösning för alla konsumenter i EU. Vi vet att icke-juridiska former av tvistlösning är den lösning som de flesta konsumenter föredrar, eftersom de på det snabbaste sättet och till lägsta möjliga kostnad tjänar konsumenternas intressen.

Som jag sa redan i början av debatten stöder jag inte uppmaningarna och lagstiftningsåtgärderna för att införa ett impopulärt kollektivt tvistlösningssystem i EU. Kommissionen utarbetar för närvarande olika undersökningar om befintliga tvistlösningssystem för konsumenter i medlemsstaterna, och i stället för att föregripa resultaten av dessa vill jag och mina kolleger i PPE-DE-gruppen att parlamentet och medlemsstaterna ska ha en stor roll i bedömningen av resultatet av undersökningarna innan beslut fattas om ytterligare åtgärder. Det ligger inte i konsumenternas intresse att på ett förhastat sätt införa ett system för kollektiv tvistlösning, vilket kan vara både dyrt och ineffektivt. Jag stöder betänkandet i alla andra avseenden.

  Evelyne Gebhardt, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill tacka Lasse Lehtinen för det mycket väl utarbetade betänkande som han lagt fram för oss, vilket är en mycket god utgångspunkt för våra diskussioner.

Jag vill betona tre mycket viktiga punkter i betänkandet. Den första punkten gäller nödvändigheten av att se till att de instrument som vi redan har i EU får en ledande roll när det gäller säkerhet och förebyggande åtgärder. Av det skälet är det mycket viktigt att RAPEX-systemet förbättras ytterligare så att det på ett mer effektivt sätt kan tjäna konsumenternas intressen.

Den andra mycket viktiga punkten är att Solvit, som är ett nyckelinstrument, bör underhållas och förbättras. Det finns fortfarande en mycket stor informationsklyfta mellan konsumenterna. Alltför många har aldrig hört talas om Solvit och vet inte att det kan lösa ganska många problem för dem. Det är också mycket viktigt.

Jag är också mycket tacksam för att kommissionen ska undersöka EE-symbolen igen. Många människor tror att EE-symbolen är en säkerhetsmärkning, men tyvärr är den inte det. Vi bör tillsammans med er och kommissionsledamot Günter Verheugen se till att bestämmelserna om symbolen formuleras på ett sådant sätt att vi i framtiden kan försäkra allmänheten om att den kan lita på säkerheten hos en produkt som är märkt med EE-symbolen. Det är ett mycket viktigt mål.

Den sista och viktigaste punkten enligt min grupp är dock systemet för kollektiv tvistlösning, vilket vi i den socialdemokratiska gruppen förespråkar. Hela regelverket är betydelselöst om inte konsumenterna kan bedöma vilka rättigheter de har, det spelar ingen roll om det beror på att det finns en gränsöverskridande dimension som gör det mycket svårt att tillämpa lagstiftningen eller om det beror på att det finns många småmål som gäller mindre skador, även om de säkert kan ruinera folk på lång sikt. Det är absolut nödvändigt att vi inte bara uppmanar kommissionen att undersöka och utforma ett sådant system, utan att vi faktiskt kräver att kommissionen ska göra det och lägga fram ett lämpligt lagstiftningsförslag för oss så snart som möjligt, så att vi verkligen kan skapa tillräcklig säkerhet och ordentligt skydd för konsumenterna.

Jag beklagar verkligen att PPE-DE-gruppen inte har ansett sig redo att förespråka detta system med den kraft och det engagemang som behövs för att ge konsumenterna och allmänheten i stort ett verkligt förtroende för EU och den inre marknaden. Ett sådant förtroende grundas nämligen på att de vet att de är ordentligt skyddade när de handlar inom EU.

  Alexander Graf Lambsdorff, för ALDE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill till att börja med gratulera Lasse Lehtinen till hans väl utarbetade och balanserade förslag till betänkande. Vi är överens om många punkter. Ett skäl till detta är kommissionens mycket väl genomförda arbete i detta fall. Det finns endast några få tvistefrågor.

Strategin för konsumentpolitiken kommer att vara ett av de huvudsakliga diskussionsämnena under nästa utvecklingsetapp av den inre marknaden. I centrum för de tre stora utmaningar som EU står inför, nämligen tillväxt, sysselsättning samt erkännande och uppfyllande av människors behov, står 490 miljoner konsumenter. Den inre marknaden har potential att bli världens största detaljhandelsmarknad. Av det skälet stöder ALDE-gruppen kommissionens målinriktade insatser för att skapa en stor detaljhandelsmarknad av 27 minimarknader.

Vi välkomnar också att förslaget förstärker den övergripande delen av konsumentpolitiken och förslaget om att utse så kallade kontaktpersoner för konsumentfrågor. Jag vill i detta sammanhang särskilt nämna förslaget om att förstärka de europeiska konsumentcentrumen och den särskilda uppmärksamhet som riktats mot barns och äldre människors behov.

Jag skulle också vilja säga något om kollektiv tvistlösning, vilket vi har problem med. Vi har fått lite information, men har fått höra mycket dogmatik. Fru kommissionsledamot, jag tror att det är för tidigt att säga att ni skulle få ett massivt stöd från parlamentet i denna fråga. Vi har just hört från PPE-DE-gruppen att den inte kommer att stödja er. Jag anser att PPE-DE inte erkänner de verkliga problemen. Det är skador med spridningseffekter som drabbar många konsumenter i mer än ett land. Det är rätt att kommissionen begrundar hela frågan och undersöker den i en studie. Å andra sidan har vi PSE-gruppens dogmatik, med krav på att detta instrument ska införas till vilket pris som helst som ett politiskt verktyg oavsett vilka de verkliga problemen är – och de verkliga problemen är många.

Exempelvis finns det ett problem med den rättsliga grunden. Var i fördraget står det att vi här i kommissionen och parlamentet har rätt att lägga oss i medlemsstaternas regler för civil- och straffrättsliga förfaranden? Vad sa Diana Wallis nyss som företrädare för utskottet för rättsliga frågor? Problemet med avtalsrätten är fortfarande olöst. Frågan om deltagande och undantag, ombudsmannens roll – det finns många problem som måste lösas. Det är helt enkelt inte tillräckligt att säga att vi inte vill ha det amerikanska systemet. Amerikanerna hade också de bästa avsikterna när de först inrättade sitt system. Det är självklart att de inte med avsikt inrättade ett dåligt system redan från början.

Vi bör därför fortfarande inta en tveksam och kritisk ståndpunkt. Vi bör avvakta studien, ta resultaten av den på allvar och sedan inleda en förnuftig, icke-dogmatisk och ansvarsfull diskussion som det anstår parlamentet.

  Leopold Józef Rutowicz, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! I Lasse Lehtinens betänkande behandlas huvudfrågorna i strategin för ökad kvalitet under de kommande åren. Strategin är viktig för unionens medborgare, och jag vill betona att en del av problemen är komplicerade. Vid utarbetandet av nationell och europeisk lagstiftning bör mer initiativ komma från konsumentorganisationerna, som har svårigheter att genomföra sin verksamhet och erhålla finansiering i vissa länder. Unionen bör ge ett större finansiellt bidrag till dessa organisationer. De system för kollektiv tvistlösning som tillämpas i vissa länder bör användas mot oseriösa marknadsaktörer och ett system för kollektiv tvistlösning bör införas på EU-nivå.

De europeiska konsumentcentrumen i de enskilda länderna, liksom konsumentorganisationer och förespråkare för konsumenternas rättigheter bör öka sin informations- och utbildningsverksamhet vilken är inriktad på att särskilt skydda de mest sårbara konsumenterna. Skyddet kan bli mer effektivt genom deltagande från konsumentcentrumen Solvit och RAPEX. Vi stöder detta betänkande.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Tack herr talman! Konsumenternas rättigheter har ofta svagt stöd och måste därför stärkas. Därför vill jag tacka föredraganden och kollegerna i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd som lyckats att stärka konsumentstödet för de grupper som har det största behovet av skydd: barn och äldre.

Ett starkt konsumentstöd kräver aktiva konsumentorganisationer. Ensam är inte stark. Det är genom dessa organisationer som konsumenterna blir starka och får ökade kunskaper och information. Därför måste dessa organisationer ha en trygg och säker finansiering. Men den osäkerhet som i dag finns vid köp över de nationella gränserna måste lösas genom en möjlighet att föra grupptalan mot företag som bryter mot lagen. Det största problem för konsumenterna i dag är att det är svårt att få en tvist mellan olika länder prövad eftersom det saknas organ för att lösa sådana gränsöverskridande tvister. EU bör i första hand inrätta organ för att lösa tvister, inte skapa mer EU-lagstiftning. Förslaget om att inrätta en EU-konsumentombudsman anser jag vara ytterst tveksamt. Varför inrätta fler tjänster som ska finansieras på EU-nivå och därmed riskera att anslagen till konsumentorganisationerna minskar? Det vinner inte konsumenterna på.

Avslutningsvis beklagar jag att ändringsförslagen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män – som vanligt, tvingas jag tyvärr säga – röstades bort i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. De hade varit värda ett bättre öde.

  Hanne Dahl, för IND/DEM-gruppen. – (DA) Herr talman! Det är en glädje att för första gången få hålla ett anförande och att få göra det på ett ansvarsfullt område som jag ser fram emot att få arbeta med. Det är naturligtvis positivt att Europaparlamentet genom detta betänkande tar initiativ till att säkra konsumenternas rättigheter. Jag fruktar dock att denna lagstiftning bit för bit endast kommer att leda till att allt blir ett lappverk. Det beror på att EU är organiserat på ett sådant sätt att hänsyn till den fria rörligheten för varor, kapital och tjänster alltid kommer att ha företräde framför hänsyn till konsumenter och andra ”mjuka” områden. Jag anser att detta återspeglas i dagens debatt.

Jag skulle vilja presentera två mycket specifika exempel på hur vi kan säkra konsumenternas rättigheter. Det är nödvändigt att vi säkrar konsumenternas rättighet att inge klagomål i deras eget land och på deras eget språk, och det är nödvändigt att livsmedelsprodukter och andra varor som kan utgöra en hälsorisk kan bli föremål för kontroller vid import till de enskilda länderna. De enskilda länderna bör få möjlighet att genomföra kontroller och kräva en högre standard än den som fastställs i gemenskapsbestämmelserna med beaktande av miljön och konsumenternas hälsa. EU:s strategi för konsumenternas hälsa måste grundas på försiktighetsprincipen i stället för på en ideologisk filosofisk skola som endast vill låta alla varor få röra sig helt fritt över gränserna. Detta kan göras genom att säkra rätten att inge klagomål och kontakta rättsliga organ lokalt och genom att tillåta stopp av varuimport om det finns hälsorelaterade skäl att göra det.

  Sergej Kozlík (NI). - (SK) Herr talman, mina damer och herrar! I betänkandet utvärderas helt rätt de positiva effekterna av euron när det gäller att minska kostnaden för finansiella transaktioner. Konsumenterna har ansett att det är lättare att jämföra priser vid kontakter över gränserna och har också välkomnat det ökade potentialen för detaljhandeln på den inre marknaden. Jag håller med om att de nya medlemsstaterna bör uppmuntras att fortsätta sina reformer och att de bör kunna införa euron så snart de uppfyller Maastrichtkriterierna, så att de fullt ut kan dra nytta av den gemensamma valutan på den inre marknaden.

Europaparlamentet kommer snart att få möjlighet att pröva detta förslag i praktiken när det diskuterar utvidgningen av euroområdet till att omfatta Slovakien. Slovakien har med omfattande insatser och betydligt tidigare än vad som var målsättningen uppfyllt Maastrichtkriterierna om konvergens. Jag förkastar attityden från vissa ledamöter som nu plågar oss med ett vagt och luddigt motargument om den permanenta hållbarheten för dessa kriterier. Det kan fortsätta i evighet.

  Charlotte Cederschiöld (PPE-DE). - (EN) Herr talman! På den inre marknaden bör konsumenter och leverantörer, liksom varor och tjänster, kunna röra sig fritt.

Konsumenterna får inte vara mindre skyddade i de andra medlemsstaterna än hemma om vi vill säkerställa och öka de gränsöverskridande verksamheterna. Jag välkomnar därför den övergripande strategin i konsumentpolitiken och det ökade skydd som den kommer att leda till.

Det betyder konsumenter med makt och ett starkt konsumentskydd samt en företagsvänlig lagstiftning för den inre marknaden. Vi är dock oroade över den brådskande strategin för kollektiv tvistlösning.

Det är för tidigt för parlamentet att ta ställning. Vi behöver ingående undersökningar av de befintliga systemen i medlemsstaterna och en utvärdering av behovet av ett europeiskt system för kollektiv tvistlösning. Vi har på detta stadium inte tillräcklig kunskap om konsekvenserna när det gäller risk för missbruk, högre kostnader för konsumenterna och företagen och mer lagstiftning.

Jag tror inte att någon stöder införandet av ett europeiskt system i EU om man känner till alla nackdelar och orimliga konsekvenser som det skulle medföra. För närvarande uppmuntrar vi till andra möjligheter för tvistlösning som är snabbare och kostar mindre, och som låter medlemsstaterna få ta hand om bestämmelserna genom nationella beslut. De nuvarande instrumenten och icke-juridiska redskapen kan användas på EU-nivå.

Vi uppmanar kommissionen att genomföra studien och lägga fram resultaten för parlamentet och medlemsstaterna. Varför ska vi gå längre än vad som är nödvändigt för att uppnå målen i Fördraget? Varför ska vi ta bort valmöjligheten för de medlemsstater som har olika tvistlösningsmekanismer? Det finns många frågor som väntar på svar.

Det finns ingen tydlig indikation hittills på att ett kollektivt system för tvistlösning för EU skulle ge mervärde till den inre marknaden, dess konsumenter och företag. EU ska inte införa lagar utan att det finns starka skäl.

  Bernadette Vergnaud (PSE) . – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Lasse Lehtinen till det utmärkta arbete som han har genomfört och hans förmåga till att lyssna. Avsikten med hans betänkande är att förbättra kommissionens strategi som redan grundas på principerna om att skydda konsumenterna och ge dem ökat inflytande.

Jag stöder den övergripande strategi som föredraganden förespråkar, som är ett sätt att förena skyddet av konsumenterna – och särskilt de mest sårbara konsumenterna – med en effektiv inre marknad. Det är också nödvändigt att konsumentorganisationerna får en större roll i utarbetandet av lagstiftningsförslagen.

Beträffande produktsäkerhet bör kommissionen inte enbart fortsätta sina insatser för marknadsbevakning. Den måste också agera snabbt för att införa principer för ett märkningssystem inom EU, vilket erbjuder en äkta garanti för kvalitet, spårbarhet och säkerhet.

Slutligen är det nödvändigt att förbättra tillgången till tvistlösning genom att föreslå ett EU-system för kollektiv tvistlösning vilket ger konsumenterna möjlighet att utöva rättigheterna fullt ut då det kan bevisas att personen lidit skada, samtidigt som fällorna i det amerikanska systemet undviks. Om man röstar ja till detta kan det endast stärka allmänhetens förtroende för en europeisk marknadsmodell som är både öppen och skyddande.

  Andreas Schwab (PPE-DE). - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommissionens strategi för konsumentpolitiken omfattar olika temaområden där vi i hög grad stöder kommissionens ståndpunkt. Vi stöder också er, Meglena Kuneva, i ert personliga engagemang för att fullborda den inre marknaden och er särskilda inriktning på konsumenterna och deras roll på den inre marknaden.

Det finns flera områden med gemensam grund. Det har redan hänvisats till målet att stärka de europeiska konsumentcentrumen och Solvitsystemet. Det målet får stöd över partigränserna. Vi medger också att det behövs en övergripande strategi för konsumentpolitiken, men beklagar att man i så liten grad har betonat avtalsrätten. Vi måste se till att avtalsrätten inte leder till att våra förslag naggas i kanten, så att vi till slut har en lagstiftning som är ett lappverk. Kvällens omröstning i utskottet visade att konsumenterna litar på lagen om de är ganska säkra på att de känner till den. Om tidsgränserna varierar från ett rättsskipningssystem till ett annat kommer konsumenternas förtroende att minska avsevärt. Vi behöver därför den gemensamma referensramen, eftersom vi måste ha enhetliga standarder för att kunna bygga upp konsumenternas förtroende.

Samma sak gäller kollektiv tvistlösning. Vi har hört att olika grupper har antagit olika förslag. Förslaget från PPE-DE-gruppen är ganska tydligt. Vi instämmer i analysen att det finns vissa svaga punkter där konsumenternas intressen är mindre väl skyddade, särskilt beträffande gränsöverskridande transaktioner. Vi letar dock förgäves efter en analys av orsakerna till varför dessa svaga punkter finns, och ingen i kammaren har i kväll kommit med någon förklaring. Vi har fått löften om undersökningar. Vi ska läsa dem mycket noggrant, sida för sida. Om endast rättsläget analyseras och inte skillnaderna mellan medlemsstaterna beträffande tillämpning av deras egna lagar, kommer dessa undersökningar ändå inte att föra oss längre framåt.

Jag vill därför säga till er, fru Kuneva, att vi är vidöppna för verkliga framsteg och har en mycket konstruktiv attityd till att tillämpa de nuvarande rättigheterna, men att dessa rättigheter för konsumenterna inte kan genomföras på ett mer effektivt sätt om de inte fungerar på rätt sätt i praktiken. I Tyskland har vi kapitalinvesterarnas lag om testfall. Flera aktieinnehavare har genomfört åtgärder i grupp mot Deutsche Telekom. Det har blivit tydligt under loppet av dessa förfaranden att teori och praktik för kollektiv tvistlösning ofta ligger långt ifrån varandra.

  Gabriela Creţu (PSE). - (RO) Det är tydligt att konsumenter som är välinformerade om sina rättigheter är nöjda konsumenter som kan försvara sina intressen. Förutom kunskap behöver dock medborgarna också ett instrument för att begära kompensation om rättigheterna kränks. Vi anser därför att gruppåtgärder är nödvändiga och välkomna i en form som är effektiv för konsumenterna och som är balanserade för marknaden. Att fortsätta att stärka förfarandet för övervakning av den inre marknaden är lika nödvändigt.

Vi anser att den åsiktsbarometer som finns är mycket användbar och vi kommer att stödja finansieringen av den också i budgeten för 2009, men efterlyser mer betoning på registrering och jämförelse av priset på varor och tjänster som man handlar med i de 27 medlemsstaterna. Sist, men inte minst, får vi inte glömma att konsumenternas rättigheter också bör fungera på tjänsteområdet, inklusive för finansiella tjänster och tjänster i den digitala miljön, där riskerna är betydligt högre och det är svårare att bevisa att överträdelser av rättigheterna har förekommit.

  Malcolm Harbour (PPE-DE). - Herr talman! (EN) Jag vill tacka Lasse Lehtinen för ett mycket innehållsrikt betänkande med en enorm mängd mycket viktiga tankar. Som kommissionsledamoten sa tidigare behöver vi innovativa och säkra produkter och tjänster för att konsumenterna ska bli bättre informerade, känna sig tryggare och kunna göra rätt val. Vi kommer att kunna åstadkomma allt detta om vi stöder konsumenterna och förstärker deras rättigheter.

Jag säger detta speciellt till Lasse Lehtinen, eftersom jag är besviken över att han har låtit allt detta utmärkta arbete överskuggas av en enda fråga. Problemet med frågan om kollektiv prövning är att det verkar som om våra kolleger i den socialdemokratiska gruppen redan har dragit slutsatsen att de behöver ny EU-lagstiftning. Fru kommissionsledamot, det gladde mig att höra er säga att ni har två undersökningar – inte bara en –för att grundligt utforska denna fråga. Vi som företräder den här sidan av parlamentet vill invänta rapporten innan vi drar några slutsatser, men det förefaller som om våra kolleger på den socialdemokratiska sidan anser att detta är en stor sak och att vi är antikonsumenter därför att vi inte stöder den. Man behöver bara läsa några av pressmeddelandena, de färgstarka meddelandena, de ”rödfärgade” meddelandena, som har släppts ut från den sidan av parlamentet. Jag vill eftertryckligt förneka att den här sidan av parlamentet är emot konsumenträttigheter därför att vi inte i förväg lovar att stödja ett förslag som vi inte ens har någon information om. Jag vill säga följande till alla våra kolleger i parlamentet: Det är inte konsumentvänligt att linda in sig i byråkrati och att eventuellt orsaka konsumenterna stora kostnader. Låt oss vänta och se slutsatserna.

Jag vill säga till Alexander Lambsdorff att han har låtit sig förmås att göra detta, men allt han behöver göra i morgon för att vi enhälligt ska stödja Lasse Lehtinens betänkande är att rösta för våra ändringsförslag 5 och 6, vilket kommer att göra att dörren hålls öppen. Vi kommer att invänta Meglena Kunevas rapport och vi kommer att studera den med öppet sinne, men under tiden kommer vi att fortsätta att vara ivriga förespråkare för konsumenterna på den inre marknaden, för deras effektiva rättigheter som kommer att tillgodoses genom den lagstiftning vi har för tillfället.

  Joel Hasse Ferreira (PSE). - (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Av Lasse Lehtinens betänkande framgår det med rätta att behovet av konsumentskydd endast kan tillgodoses genom lagstiftning, om den är bättre och enklare, och att det behövs en mer sammanhängande rättslig ram för konsumenträttigheter.

Jag uppmanar därför kommissionen och medlemsstaterna att tillhandahålla lämplig finansiering till starka och oberoende konsumentorganisationer. Sådan finansiering är helt nödvändig för att åstadkomma framsteg med att bygga upp en verklig inre marknad för konsumenterna.

Kollektiv prövning förtjänar under tiden största uppmärksamhet och mitt stöd, med tanke på de positiva erfarenheter som har noterats i olika medlemsstater.

Som Lasse Lehtinen betonar vill jag också säga att ett starkt system för konsumentskydd även kommer att främja konkurrenskraftiga producenter och säljare genom att skapa incitament för företagen att producera och sälja varaktigare konsumtionsvaror, vilket kommer att resultera i hållbarare tillväxt.

Betänkandet sträcker sig emellertid längre än så och jag välkomnar att Lasse Lehtinen framhäver att konsumentskydd bör vara en integrerad del av planeringen och utformningen av produkter och tjänster.

Slutligen vill jag säga att jag delar hans slutsats att ett effektivt och förbättrat konsumentskydd är nödvändigt för att åstadkomma en bättre fungerande inre marknad. Jag vill tacka honom och säga att jag anser att vi nu har de bästa förutsättningarna för ett gott strategiskt samförstånd med Meglena Kuneva inom detta område.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). - (PL) Herr talman! Man behöver inte betona vikten av kundnöjdhet när det gäller företag. Som konsument vet var och en av oss att ohederliga affärsmetoder – avsiktligt missledande information eller otillfredsställande service efter försäljningen – gör oss ovilliga att köpa mer varor eller tjänster från det berörda företaget. Det är emellertid viktigt att konsumenterna alltid har möjlighet att göra ett faktiskt val, att byta tjänsteleverantör eller säljare. Genom ett sådant val skapas utan tvivel en konkurrenskraftig marknad där det inte lönar sig för marknadsaktörerna att avskräcka konsumenterna. På en konkurrenskraftig marknad vet entreprenören att han eller hon riskerar att förlora sin position på marknaden och därigenom sin vinst och sina utsikter till ytterligare utveckling. Jag anser att EU:s inre marknad har en sådan potential. Det gläder mig att möjligheten att skapa den inre marknaden existerar, att den existerar tack vare konsumenterna och att man har lagt märke till detta faktum. Naturligtvis säger jag inte att vi redan verkar på en sådan marknad. Konsumenterna saknar fortfarande de kunskaper som behövs för att söka efter de fördelaktigaste erbjudandena och vissa entreprenörer undanhåller denna information för dem. Dessutom tar tjänsteleverantörerna ofta inte hänsyn till konsumenternas intressen i tillräckligt stor utsträckning.

Det är därför viktigt att se till att konsumenternas rättigheter respekteras, att de har rätt till fullständig, begriplig och lätt jämförbar information och att denna rättighet respekteras av företagen och lagstiftarna. Lika viktigt är att konsumenterna informeras om sina rättigheter och görs medvetna om de verktyg som existerar för att hjälpa dem att fatta beslut på en fri marknad. I detta avseende spelar konsumentorganisationerna en stor roll. Inte heller får vi glömma att försvaret av konsumenternas rättigheter och möjligheten att effektivt genomdriva dem är mycket viktigt för att marknaden ska fungera ordentligt. Men som föredraganden påpekar får försvaret av konsumenten inte tjäna som en ursäkt för marknadsprotektionism. Det är vår uppgift att uppnå rätt balans för konsumentskyddet för att inte skapa hinder för näringslivets utveckling.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). - (SK) Jag välkomnar kommissionens rapport om EU:s strategi för konsumentpolitiken och jag uppskattar också era insatser, fru Kuneva, att främja en konsumentkultur grundad på konsumentmedvetenhet och bättre tillgång till information.

Jag anser att starka och oberoende konsumentorganisationer är ryggraden i en effektiv konsumentpolitik och det gläder mig att Lasse Lehtinens betänkande innefattade de ändringar jag föreslog av artikel 7, där parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att tillhandahålla tillräcklig finansiering till konsumentorganisationerna. Detta gäller huvudsakligen ekonomiskt stöd till intensiva utbildningsprogram för dem som arbetar inom konsumentorganisationerna. Konsumentorganisationerna är bäst informerade om konsumenternas behov och bör därför rådfrågas om alla de områden av konsumentpolitiken som rör konsumenterna.

Jag stöder helt de båda ändringsförslag till artikel 40 i betänkandet om kollektiv prövning som föreslås av min politiska grupp, PPE-DE-gruppen. Endast om ett sådant behov identifieras genom konsekvensbedömningen bör kommissionen föreslå en europeisk ram som gör att alla konsumenter i alla medlemsstater på ett enkelt sätt får tillgång till olika prövningsmekanismer när det gäller gränsöverskridande klagomål.

  Silvia-Adriana Ţicău (PSE). - (RO) När det gäller EU:s strategi för konsumentpolitiken vill jag nämna betydelsen av tjänsternas och produkternas kvalitet. Om konsumenterna redan är vana vid att använda sig av konsumentskyddskontor när det gäller produkter är detta inte fallet i fråga om tjänster. Många gånger undertecknar konsumenterna avtal om leverans av tjänster utan att läsa avtalsbestämmelserna ordentligt och om de läser dem ordentligt tror de inte att de kan föreslå några ändringar av dem. I själva verket har de inte samma möjlighet till förhandlingar som tjänsteleverantörerna har, trots att innehållet i avtalen skulle kunna förbättras genom vissa påpekanden av konsumenterna, vilket skulle öka deras förtroende.

Jag vill uppmärksamma behovet av att skydda turister och passagerare när det gäller uppfyllandet av deras rättigheter, som många av dem tyvärr inte känner till och gör anspråk på. Särskild uppmärksamhet bör också ägnas åt elektroniska tjänster. Konsumenternas förtroende för de digitala tjänsterna är viktigt för EU:s konkurrenskraft och i synnerhet för utvecklandet av en kunskapsbaserad ekonomi.

Avslutningsvis vill jag nämna att vi också måste tala om kvaliteten på de offentliga tjänsterna och i detta sammanhang om konsumentskydd.

  Magor Imre Csibi (ALDE). - (RO) Först och främst vill jag gratulera Lasse Lehtinen till hans konsekventa betänkande. Trots detta vill jag göra ett påpekande som avser punkt 35 i betänkandet. Denna punkt gäller inrättandet av en europeisk konsumentombudsman inom Europeiska ombudsmannens kontor. Detta förslag verkar vara ett mycket komplicerat och inte särskilt effektivt förfarande.

Först och främst krävs det ekonomiska resurser för att inrätta en sådan befattning. Vi skulle få en omfördelning av medel mellan de europeiska konsumentskyddscentrumen och den eventuella nya ombudsmannen. För det andra skulle byråkratin öka på EU-nivå. Sist men inte minst skulle uppgifterna för den nyligen inrättade ombudsmannen och de europeiska konsumentskyddscentrumen överlappa varandra. Jag anser inte att ett nytt instrument skulle innebära ökad effektivitet för att lösa de klagomål som inges av de europeiska konsumenterna. Men jag tror faktiskt att ett effektivt och grundligt genomförande av lagstiftningen skulle minska missnöjet med den inre marknadens sätt att fungera.

Till sist kräver jag att kommissionens företrädare tar hänsyn till punkt 7, där vi kräver att man anslår erforderliga medel till konsumentorganisationerna i EU.

  Zuzana Roithová (PPE-DE). - (CS) Herr talman! På grund av globaliseringen av vår marknad krävs det starka, tydliga och lätt genomförbara konsumenträttigheter och det gläder mig att kommissionen gör mycket framgångsrika insatser på detta område. I mitt betänkande förra året påpekade jag att konsumenternas intresse för e-handel skulle förstärkas genom stickprov på konsumentavtal och genom bättre mekanismer för att hantera klagomål samt genom den europeiska förtroendemärkningen och konsumentstadgan. Emellertid anser jag inte att en europeisk ombudsman kommer att vara till någon större hjälp. Vi behöver i stället öka det ekonomiska stödet till de befintliga konsumentorganisationerna och till övervakningsorgan i medlemsstaterna, eftersom de är organ som i allt större utsträckning identifierar de osäkra produkterna från Asien, nämligen leksaker, barnskor och sportutrustning. Medborgarna förväntar sig att vi ska hitta framgångsrika sätt att hantera gränsöverskridande klagomål, vilket redan har påpekats här många gånger. Det är ytterligare en anledning till att harmonisera reglerna i medlemsstaterna. Emellertid är kollektiv prövning problematiskt. Den kan vara bra för juristerna men innebär ofta stora kostnader för konsumenterna eller för leverantörerna. Jag välkomnar därför kommissionens avsikt att först utvärdera resultaten av den tyska eller brittiska modellen och först därefter överväga vilken väg som leder framåt utan att tvingas in i en återvägsgränd av socialdemokraterna i parlamentet. Jag vill uttrycka min uppskattning för det arbete som har lagts ned av vår föredragande och kommissionen på reformen av konsumentpolitiken.

  Evelyne Gebhardt (PSE). - (DE) Herr talman! I morgon tänker jag glädja min kollega Malcolm Harbour genom att bära min röda dräkt för att visa honom att det röda hörnet verkligen vet vad det vill. Det är i själva verket skillnaden mellan vad vi till vänster strävar efter och vad de till höger håller på med, nämligen att skapa en stor, blå rökridå för att dölja att de inte alls vill ha något konsumentskydd, utan att de i första hand har åtagit sig att försvara industrins intressen. Det är helt rätt att detta klargörs en gång för alla.

  Meglena Kuneva, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag inser att jag bara har två minuter på mig, men jag önskar att detta inlägg kunde vara mycket längre. Jag hoppas verkligen att jag kommer att fortsätta att diskutera konsumentfrågor med er alla, närhelst ni har tid och lust. Jag skulle bli överlycklig, eftersom jag får mycket inspiration, till och med under detta sena sammanträde.

Jag vill genomföra mitt politiska åtagande och fortsätta att ta itu med frågorna om hållbar utveckling genom att arbeta med länderna i Central- och Östeuropa och med produktsäkerhetsdirektivet och hur de kan komplettera varandra. Jag kommer naturligtvis att fortsätta med den digitala guiden, vilket var ett av de första samtalen jag hade med Zuzana Roithová. Jag samarbetar naturligtvis med mina kolleger i kommissionen. Denna post blir mer och mer omfattande och innebär en utveckling för andra portföljer, men jag anser att det är en av anledningarna till att denna portfölj är så stimulerande.

Det är alltså många saker. Jag instämmer med er alla genom att säga att vi måste betona konsumenternas rättigheter om vi vill ha en fullständig inre marknad. Detta är verkligen det enda sättet att fullborda och avsluta den andra fasen av den inre marknaden. Jag anser att vi göra goda framsteg med vår resultattavla. Denna resultattavla kommer att ingå i den större bilden av den inre marknaden och då kommer vi att helt förstå hur den europeiska inre marknaden fungerar.

Jag blev särskilt rörd av Hanne Dahl, som tyvärr inte längre är kvar i kammaren. Hon sa att detta var första gången hon hade yttrat sig. Men med hänvisning till den så kallade ”kapplöpningen” anser jag att om vi har gemensamma regler överallt i EU och inte bara på bästa sätt skyddar den nationella konsumenten, bör vi bara satsa på en enda vinnare, nämligen konsumenten.

Vi började för flera år sedan att skapa en god företagsmiljö, vilket var helt rätt. Men om man vill utveckla det europeiska näringslivet behöver näringslivet konsumenter och vi kan inte förneka att konsumenterna också behöver att man tar itu med flaskhalsarna så att de kan känna sig trygga överallt, till exempel en svensk som är bosatt i Bryssel. Vi behöver ha samma rättigheter när vi handlar och utnyttjar fördelarna med e-handeln och annan distansförsäljning.

Låt mig fokusera på kollektiv prövning en stund. Jag har lyssnat noga på er alla. Låt mig nämna att när det gäller våra 10 riktlinjer som vi spred, diskuterade och tog emot mer än 300 yttranden om, handlade hälften av dessa riktlinjer för kollektiv prövning om att man inte ska få kompensation för straffskadestånd och att det inte skulle vara ett dyrt förfarande. Därför hör åtminstone fem av dessa riktmärken samman och handlar om att inte ådra sig extra kostnader.

Jag anser att det bästa är att öppna våra sinnen och att inte vara dogmatiska. Detta är min vädjan om stöd i detta hänseende. Därför vill jag också tala om för er att det är kommunikation som vi kommer att satsa på. Därför har vi ingen konsekvensbeskrivning om de ekonomiska, sociala och miljömässiga följderna, vilket sker med alla våra lagförslag. Men vi gör något mycket mer som föreberedelse: Vi genomför två mycket grundliga undersökningar, jämförande undersökningar.

Låt mig inbjuda er: Innan månadsskiftet kommer vi att hålla tre stora konferenser med aktörerna: Med företag, med konsumenter och med akademiker och våra tjänsteavdelningar kommer att tillhandahålla fyra platser i seminarierna för företrädare för Europaparlamentet. Alla resultat från dessa tre evenemang kommer att vara helt offentliga, läggas ut på våra webbplatser och meddelas på bästa sätt. Naturligtvis kommer jag att vara närvarande och kommer alltid att vara öppen för att diskutera era förhoppningar och farhågor.

Jag vill sluta med att tacka er och säga att det var nästan ingen, kanske för första gången, som nämnde att EU kommer att inrikta sig på grupptalan. Jag anser att detta är ett positivt tecken.

  Lasse Lehtinen , föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla mina kolleger som har talat här i kväll och naturligtvis kommissionsledamot Meglena Kuneva för hennes konstruktiva hållning, som vi har lärt känna sedan hon tillträdde sitt mandat.

Jag har en rad frågor. Piia-Noora Kauppi nämnde finansiella tjänster. Det expanderande området för gränsöverskridande banktjänster, försäkringsförsäljning och förmögenhetsförvaltning, som har vissa mycket sofistikerade instrument, är ett växande problem. Reglerna förvirrar fortfarande konsumenterna, också på nationell nivå. Därför anser jag att vi även inom detta område behöver ett gränsöverskridande system för kollektiv prövning, eftersom det kommer att göra finansinstituten mer ansvariga och noggranna när de förklarar rättigheter och risker för kunden.

Vi känner alla till de sorgliga siffror som säger oss att medborgarna i medlemsstaterna är rädda för att köpa varor och tjänster över gränserna, vilket helt beror på bristande förtroende. Men jag räknar med att vi, när vi går vidare i den goda sinnesstämning i vilken vi har diskuterat detta betänkande med varandra och med kommissionen, kommer att lyckas med att bygga upp ett större förtroende hos de europeiska konsumenterna.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 20 maj 2008.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Gábor Harangozó (PSE), skriftlig. – (EN) Vi välkomnar de pågående insatserna för att ytterligare införliva konsumentmedvetenhet som den nödvändiga grunden för ett effektivt genomförande av den befintliga rättsliga ramen för konsumentskydd, framför allt med hänsyn till de mest sårbara grupperna av befolkningen.

Det behövs inte bara en mer övergripande rättslig ram för konsumenternas rättigheter, vi bör också beakta konsumenternas intressen när vi slutför harmoniseringen av den inre marknaden. Det är uppenbart att ett starkare, enhetligt system för konsumentskydd som gäller hela unionen ligger i alla medborgares intresse. Slutförandet av den inre marknaden är ett lämpligt tillfälle att genomföra harmoniseringsåtgärder för att inrikta oss på de problem som konsumenterna möter i sitt dagliga liv. Särskild uppmärksamhet bör därför ägnas åt sektorer som har anknytning till den nya digitala miljön.

En god konsument är en konsument som är medveten om sina rättigheter och som vet hur de ska genomdrivas. Vi bör utveckla en verklig konsumentkultur i gemenskapen som en del av vårt utbildningssystem och systematiskt engagera konsumentorganisationerna i samråden och dialogen med industrin. Vi välkomnar därför uppmaningen att inrätta en speciell europeisk konsumentombudsman på landsspecifik basis i anslutning till Europeiska ombudsmannens kontor.

  Roselyne Lefrançois (PSE), skriftlig. – (FR) Jag välkomnar varmt Lasse Lehtinens betänkande där konsumentskyddet sätts i centrum för insatserna för att slutföra den inre marknaden.

I betänkandet påpekas att en hög nivå av skydd för alla konsumenter i EU endast kan uppnås genom en horisontell strategi – med andra ord med hjälp av sektorbaserade direktiv i syfte att harmonisera de nationella lagstiftningarna – och där understryks också behovet av att stärka förtroendet hos dessa konsumenter. Detta är framför allt beroende av att säkerheten garanteras för alla de produkter som cirkulerar och säkerheten för alla transaktioner, både inom den gränsöverskridande handeln med tjänster och inom e-handeln.

Det gläder mig också att man i betänkandet föreslår att genomförandet på EU-nivå av snabba och effektiva sätt för konsumenterna att få sitt ärende prövat ska undersökas. Inrättandet av system för tvistlösning i godo skulle vara ett sätt att tillgodose förväntningarna i detta avseende, liksom anpassningen till gemenskapens rättsliga ram av vissa former av prövning, till exempel kollektiv talan, – som redan finns i vissa medlemsstater.

Samtidigt anser jag att det vore bra att närmare, och mot bakgrund av olika nationella erfarenheter, utforska fördelarna och begränsningarna av sådana arrangemang.

  Vincent Peillon (PSE), skriftlig. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det gläder mig att se att kommissionen, med sitt förslag till EU:s strategi för konsumentpolitiken 2007–2013, har gjort skyddet av Europas konsumenter till en av sina prioriteringar.

Jag vill också tacka min finske kollega från den socialdemokratiska gruppen, Lasse Lehtinen, för hans utmärkta arbete och för de betydelsefulla bidrag han ger i detta betänkande.

Jag välkomnar hans vision om en horisontell strategi på EU-nivå, eftersom det är viktigt att hänsyn tas till konsumenternas intressen i all EU-politik. Samtidigt stöder jag starkt hans önskan att ge konsumentorganisationerna en större roll när det handlar om att utarbeta EU-reglerna och hans förslag att förbättra skyddet för de mest sårbara konsumenterna, framför allt ungdomarna och de äldre, genom fler informationskampanjer speciellt riktade till dem.

Jag stöder också starkt införandet av ett europeiskt system med kollektiv prövning som skulle göra det möjligt för konsumenterna i olika medlemsstater att gemensamt väcka talan inför domstol och söka upprättelse samtidigt som man undviker fallgroparna med den amerikanska modellen. Därför hoppas jag att parlamentet, trots oppositionen från den konservativa sidan, kommer att rösta för ett europeiskt system med ”kollektiv talan”.

  Katrin Saks (PSE) , skriftlig. – (ET) Jag vill tacka föredraganden Lasse Lehtinen för hans arbete med att sammanställa detta betänkande.

Ett av de viktigaste målen för kommissionens föreslagna EU-strategi för en konsumentpolitik är att sätta konsumentskyddet i centrum för EU:s inre marknad.

Jag vill betona att det är just på detta sätt som vi kommer att kunna skapa bästa möjliga villkor för våra konsumenter och ta ett viktigt steg mot att nå EU:s mål.

Hur kan vi åstadkomma detta? Konsumenterna måste ha tillgång till korrekt information som de kan grunda sina beslut på. En informerad konsument är också en aktivare konsument! En välfungerande inre marknad måste erbjuda EU-medborgarna bra alternativ till rimliga priser och möjligheten att köpa högkvalitativa varor och tjänster.

En annan viktig fråga är kollektiv talan, som det inte är möjligt att väcka i Estland till skillnad från några av våra grannländer. Jag anser emellertid inte att detta har varit till fördel för våra konsumenter, snarare tvärtom.

Det är viktigt att lära av andras erfarenheter och en reklamation ska alltid vara kopplad till den faktiska skada som konsumenten har lidit. Det är likaså viktigt att konsumenterna kan lita på att de verkligen kan utnyttja sina rättigheter, de ska inte behöva avstå från att göra detta för att de inte har tillräckliga resurser för att väcka åtal mot leverantörer av varor eller tjänster.

Med vår tydliga formulering skyddar vi konsumenternas intresse i detta avseende, och jag anser att kollektiv prövning har blivit en gränsöverskridande fråga.

28. Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

29. Avslutande av sammanträdet

(Sammanträdet avslutades kl. 22.30.)