Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 20 maj 2008 - Strasbourg

5. Riktlinjer för sysselsättningspolitiken (debatt)

  Talmannen . − Nästa punkt är betänkandet (A6-0172/2008) av Anne Van Lancker, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (KOM(2007)0803 DEL V – C6-0031/2008 – 2007/0300(CNS)).

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens strategirapport från december 2007 har sänt ett mycket positivt budskap som fick stöd vid Europeiska rådets vårmöte i mars 2008. Resultaten från den förnyade Lissabonstrategin från 2005 kan ses redan nu vid slutet av den första treårscykeln. Den ekonomiska tillväxten och sysselsättningstillväxten är imponerande. Det finns mycket som tyder på att de strukturella reformerna har börjat ge resultat.

Även om alla medlemsstater har genomfört reformer sedan 2005, är det vissa som klarar det bättre än andra. En viss trötthet har blivit märkbar inom det här området under det senaste året. EU får emellertid inte stanna upp eller slå av på takten. Tvärtom är viktigt att fortsätta genomföra reformer, och helst med ännu mer entusiasm.

Det är det som är tanken bakom kommissionens förslag om att behålla de huvudsakliga integrerade riktlinjerna – samt de centrala riktlinjerna för sysselsättningen – i nuvarande form till 2010. Kommissionen anser absolut att dessa riktlinjer ger en lämplig ram för den europeiska arbetsmarknadens nuvarande uppgift, och att de fyller sin funktion. Europeiska rådet gav sitt stöd vid sitt vårmöte genom att välja en allmän strategi grundad på stabilitet. Medlemsstaterna måste få möjlighet att avsluta de reformer som påbörjats, och de bör också få en tidsram inom vilken resultaten av reformerna ska presenteras.

Kommissionen fann också att det var nödvändigt att föreslå förändringar, med tonvikt på en del viktiga frågor som måste behandlas inom en snar framtid; klimatförändringar, energifrågor, den sociala dimensionen och flexicurity. Kommissionen uttryckte också sin önskan att lägga mer vikt vid behovet av ökad integration och striktare tillämpning. Detta resulterade i att de överenskomna målen och referensnivåerna togs med i formuleringen av de huvudsakliga riktlinjerna.

  Anne Van Lancker, föredragande. − (NL) Låt mig först och främst tacka ledamöterna som jag har arbetat med i detta betänkande för deras utmärkta samarbete. Jag anser att lite för många ändringsförslag har gjorts till detaljfrågor i betänkandet men, herr kommissionsledamot, trots det måste buskapet vara tydligt: detta europeiska parlament kommer inte att acceptera att ”allt är som vanligt” när det gäller den europeiska sysselsättningsstrategin.

Det stämmer att det fortfarande kvarstår en hel del arbete inom medlemsstaterna för att praktiskt kunna tillämpa riktlinjerna, men det stämmer också att riktlinjerna måste bearbetas för att man ska kunna rätta till ett antal väsentliga brister. Jag skulle vilja nämna tre som är grundläggande. Först och främst måste sysselsättningsstrategin ges en mycket starkare social dimension. Det finns fortfarande alldeles för många grupper i samhället som inte får vara delaktiga i tillväxten och arbetstillfällena. Personer med funktionshinder, invandrare, kvalificerade och icke-kvalificerade arbetstagare lämnas alldeles för ofta till sitt öde även om vi behöver alla i samhället och alla på arbetsmarknaden. Därför måste sysselsättningsstrategin också främja en aktiv social integration för att bekämpa fattigdom och social uteslutning genom att erbjuda en anständig inkomst och kvalitativa tjänster tillsammans med ett aktivt handlingsprogram för hjälp vid arbetssökande och utbildning.

För det andra: arbetskvalitet. Fler arbeten har skapats, men det betyder inte att det alla gånger har varit bättre arbeten. Alltför många människor förblir mot sin vilja bundna till osäkra kontrakt, tillfälliga arbeten, ofrivilliga deltidsarbeten eller arbeten som ofta enbart garanterar en otillräcklig inkomst. Därför måste tonvikten ligga mer på arbetskvalitet och på möjligheter att utvecklas till fasta arbeten med en regelbunden inkomst. Satsningen på utbildning måste också ökas kraftigt och framför allt måste alla arbetstagare, oavsett anställningsstatus, få samhälleliga rättigheter. Flexibilitet är inte det enda som fordras på arbetsmarknaden; arbetstagarna behöver också mer trygghet.

För det tredje: genusperspektivet. Kvinnorna har gjort stora framsteg på arbetsmarknaden, ändå har de fortfarande långt kvar till jämlikhet. Löneklyftan är fortfarande oacceptabelt stor. De har inte samma tillgång till utbildning, inte heller samma möjligheter till att starta företag. De som vill återvända till arbetslivet efter en paus i yrkeslivet upptäcker att det är allt svårare. Att övervinna svårigheter för att kunna förena karriär och familjeliv är alltför ofta ett problem som enbart drabbar kvinnor, och det är också kvinnorna som ofta får känna av konsekvenserna inkomstmässigt när de går i pension. Därför måste sysselsättningsstrategin ägna särskild uppmärksamhet till genusperspektivet för att eliminera all ojämlikhet mellan män och kvinnor.

Slutligen, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Medlemsstaternas och EU:s åtagande att stärka sociallagstiftningen kommer att vara avgörande för sysselsättningsstrategin som metod. Jag hoppas därför att alla medlemsstater inom EU kommer att konsekvent införliva och tillämpa EU-lagstiftningen och jag hoppas också att kommissionen snart – inom ett par månader, kanske till och med inom några veckor – kommer att lägga fram en ambitiös social agenda.

Jag hoppas att både Europeiska rådets junimöte, kommissionsledamoten och kommissionen kommer att lyssna till vårt budskap. Det är för övrigt beklagligt, herr talman, att inte en enda representant för rådets ordförandeskap är här, eftersom detta budskap i första hand är riktat till rådet som vid sitt möte i juni måste fatta ett avgörande beslut om sysselsättningsstrategin. Jag hoppas att någon kommer att lyckas att framföra parlamentets budskap till det innan dess.

  Elisabeth Morin, för PPE-DE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr komissionsledamot, fru föredragande! Jag vill först tacka föredraganden, Anne Van Lancker, ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna för den höga standarden på överläggningarna som vi deltog i tillsammans för att komma fram till den här texten som sammanfattar våra delade övertygelser och hur vi skulle vilja vill se sysselsättningsriktlinjerna ändras.

Sysselsättningstillväxten i Europa i enlighet med Lissabonstrategin, borde från och med nu uppnås med hänsyn till tre stora förändringar som inträffat nyligen: globaliseringen av ekonomin, som tvingar Europa till att vara skärpt ekonomiskt sett och med tanke på utvecklingen av sysselsättningen, flexicurity, som är absolut nödvändigt för utvecklingen av våra företag och därigenom för sysselsättningen samt uppbyggandet av ett socialt Europa.

För att uppnå detta har vi infört tre särskilda huvudpunkter i den här uppdateringen av sysselsättningsriktlinjerna.

Först har vi den viktiga kampen för att hindra människor att lämna utbildningssystemen utan någon examen. Att lämna utbildningsväsendet utan examen innebär att man inte är rustad att integreras på en arbetsplats och därmed utan resurser för social integration. Det är vår första uppgift och vi behöver verkligen arbeta flitigt med den.

Den andra punkten som vi måste vara mycket engagerade i är att bibehålla och utveckla ett livslångt lärande, som är det enda sättet att garantera en fortgående anställbarhet och anställdas rörlighet.

Den tredje punkten gäller validering av förvärvade kunskaper som verkligen möjliggör för anställda att utveckla sina karriärer, och som ger företag en möjlighet att på ett effektivt sätt anpassa sig till nya behov.

Vi nådde en överenskommelse på alla dessa punkter, och jag tackar därför ledamöterna i PPE-DE-gruppen för deras stöd i dagens omröstning.

  Jan Andersson, för PSE-gruppen. – Herr talman! När Anne Van Lancker började arbetet med Europaparlamentets yttrande hade hon ambitionen att koncentrera det till några få viktiga punkter eftersom vi visste att både kommissionen och rådet skulle föreslå att riktlinjerna överhuvudtaget inte skulle förändras. Vår taktik var att koncentrera oss på ett fåtal punkter för att de kanske skulle lyssna på oss i någon mån.

Det har inte blivit så. Även om själva inriktningen är densamma har vi nu massor av ändringsförslag, inte bara några få. Jag tror att det hade varit bättre att koncentrera sig på det som Anne Van Lancker sa - att vi tydligt integrerar den sociala dimensionen, en politik för alla dem som står utanför arbetsmarknaden och inte får del av välståndet. Trots en god sysselsättningsutveckling kan vi konstatera att väldigt många av de nya jobben är otrygga och inte går att försörja sig på. Det finns ingen trygghet i arbetet och den diskussion som vi har haft om flexicurity borde återspeglas tydligare i riktlinjerna eftersom den har debatterats under flera år. Samma sak gäller jämställdhetsfrågorna.

Att rådet inte är här tror jag tyvärr beror på att rådet inte kommer att lyssna alls på parlamentet. Man kommer att göra precis som man har bestämt tidigare. Jag tror att vi från Europaparlamentets sida vid nästa treårsöversyn allvarligt måste överväga att ändra taktiken och det sätt vi arbetar på så att parlamentet får ett verkligt inflytande över hur riktlinjerna ska se ut i framtiden.

  Ona Juknevičienė, för ALDE-gruppen. – (LT) Mina gratulationer till föredraganden, Anne Van Lancker, för utarbetandet av detta viktiga betänkande. Jag vill också tacka föredraganden för hennes hjälpsamma samarbete och förståelse genom att godkänna ändringar. Jag anser att det är ett väl avvägt dokument och jag hoppas att det kommer att få majoritetens stöd i morgondagens omröstning.

Jag vill uppmärksamma er på att meddelandet från kommissionen till rådet innehåller ett mycket välkommet förslag som torde uppmuntra utvecklingen av arbetsmarknaden och öka sysselsättningen.

Det handlar om fri rörlighet för kunskap, som skulle läggas till de fyra grundläggande friheterna – fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. Den här femte friheten borde hjälpa till med påskyndandet av EU:s övergång till en modern och kreativ kunskapsekonomi. Den skulle i tur och ordning stärka kunskapstriangeln med forskning, utbildning och innovation inom EU.

Det initiativ som kommissionen föreslagit är utan tvivel mycket bra. Ingen skulle emellertid anföra skäl mot betydelsen av de fyra första friheterna när det gäller att öka sysselsättningen.

Det händer ändå att en del medlemsstater misslyckas med att hålla sig till EU-politiken och till och med bryter mot rättsnormer. I sitt utövande av protektionistisk politik hindrar de den fria rörligheten av kapital och personer och äventyrar utvecklingen inte bara i sina egna länder, utan i EU som helhet.

Jag anser att den fria rörligheten för tjänster inte kommer att garantera utvecklingsfrihet för små och medelstora företag. Låt oss inte glömma Winston Churchills yttrande om att förstör man en fri marknad så skapar man en svart marknad.

Kommissionen och medlemstaterna borde inse att vi kan uppnå mycket mer tillsammans än var och en för sig.

  Elisabeth Schroedter, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi i gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen välkomnar varmt Anne Van Lanckers betänkande eftersom det skulle vara olyckligt om rådet tillkännagav fullödiga reformer om riktlinjer för sysselsättningspolitiken 2008,och sedan skulle säga att det i själva verket inte vill ha en reform!

Herr kommissionsledamot, ni har helt rätt när ni säger att en reformtrötthet har infunnit sig i kommissionen, och särskilt i rådet. Van Lancker-betänkandet gör emellertid rätt prioriteringar. Jag vill särskilt understryka de nya prioriteringarna inom social integrering. Det är absolut nödvändigt att budskapet som går ut är att vi inte kan glömma bort människorna därute och att de är viktiga för oss.

För det andra har vi inom De gröna bidragit avsevärt till att se till att detta betänkande från parlamentet genomgående har en konkret aspekt på jämställdhetsintegrering, och att familjepolitiken inte blandas ihop med politiken för integrering av jämställdhetsaspekter. Jämställdhetsintegrering är ett vidare begrepp som rör kvinnor – inte kvinnor och män, som i familjepolitiken.

Vi inom De gröna kommer dock fortsätta att omdömesgillt granska flexicurity-frågan tills ett socialt skydd garanteras. Jag vill ännu en gång poängtera att vi behöver en reform och inte ett dödläge.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Medlemsstaternas gemensamma sysselsättningspolitik genomgår en prövning. Den producerar alltfler program för tillväxt och sysselsättning för olika åldersgrupper som tar hänsyn till deras specifika behov och resurser samt den överhängande faran med problemet att hitta arbete. Inom ramen för Lissabonstrategin innebär de här programmen framför allt investeringar i människor och i deras utbildning och bättre utsikter på arbetsmarknaden. En ökad sysselsättning med 3,6 miljoner människor 2007 och en förutsedd ökning av sysselsättningen med 4,5 miljoner för 2008-2009 är de märkbara resultaten.

Det här är liktydigt med att främja en inställning till arbete som går ihop med människans livscykel, att bry sig om unga människor som inte fullföljer sin utbildning, att anpassa arbetsvillkoren till familjens behov, och särskilt till plikten som förälder, att eliminera diskriminering på arbetsplatsen, i synnerhet inom ramen för tillgång till utbildning och andra former av vidareutbildning, och att successivt begränsa yrkesaktiviteten bland äldre. Allt detta skulle i framtiden utgöra grunden för handlingsplaner inom det här området.

  Jiří Maštálka, för GUE/NGL-gruppen. – (CS) Mina damer och herrar! Jag intar också min plats i ledet bland dem som vill tacka föredraganden för hennes arbete, för ett betänkande som betonar vikten av en av Europeiska gemenskapens stöttepelare, nämligen den europeiska sociala modellen. Jag välkomnar det faktum att betänkandet poängterar frågor som ökad social integration och kampen mot fattigdom och att det framhäver betydelsen av social integration inom sysselsättningspolitiken. Föredraganden betonar också med rätta behovet av att främja jämställdhet på arbetsplatserna. Trots dessa positiva aspekter anser vår politiska grupp att förslaget till resolution lägger mer tonvikt vid principen om flexibilitet än vid ett verkligt ombesörjande av goda möjligheter till arbete och rätten till ett kvalitativt arbete. Jag hyser medkänsla för föredraganden. Det är svårt att uppnå en kompromiss mellan dessa två alternativ.

Jag beklagar att utskottet antog endast ett av de många förslag som vår politiska grupp lade fram, och under dessa omständigheter måste jag säga att trots alla kompromisser som antogs så kommer vi inte att kunna stödja det slutliga betänkandet. Trots det vill jag säga att det var en ära att få arbeta tillsammans med föredraganden. Framtiden, resultatet av begreppet flexibilitet, de nya sociala erfarenheterna och medborgarna i Europeiska unionen kommer till slut att avgöra vilka av oss som är närmare sanningen i sökandet och genomförandet av ett socialt Europa.

  Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Slutsatsen av detta strategirbetänkande om den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning är att Lissabonstrategin fungerar. Föredraganden pekar emellertid på det faktum att strategin inte fungerar för alla medborgare. Sex miljoner ungdomar i EU lämnar skolan i förtid och 16 procent av den totala befolkningen i EU är fattiga eller lever på gränsen till fattigdom. Det här är bland de viktigaste uppgifterna, men på listan bland dem som är i farozonen har vi tyvärr återigen försummat att ta med anhörigvårdare.

Anhörigvårdarna är den största arbetsstyrkan i Europa. De är inte arbetslösa, utan arbetar hårdare än många andra människor som är i arbetslivet. När jag tog upp frågan om anhörigvårdare i utskottet, sa man att anhörigvårdare – människor som tar hand om våra äldre, personer med funktionshinder och barn – är personer som tar en paus i yrkeslivet. Att kalla vård en ”paus i yrkeslivet” är att visa sin okunnighet om vad anhörigvårdare gör och om värdet av vad de gör.

Herr kommissionsledamot! Jag skulle vara mycket tacksam om ni ställer anhörigvårdarna i fokus och stöder dem. De är nykeln till hur vi tar hand om vår åldrande europeiska befolkning för täcka deras behov och för att stabilisera våra födelsetal. Så prioriera anhörigvårdarna. Förhoppningsvis kommer vi också i detta parlament att titta särskilt på den här frågan.

  Andreas Mölzer (NI). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi är nöjda med de 6,5 miljoner nya arbeten som har skapats under de senaste två åren, men för den skull kan vi inte hålla tyst om det faktum att fyra av tio arbetstagare har under tiden levt med otrygga anställningsvillkor. I många länder utökas arbetsförmedlingarna för tillfälliga arbeten och blir de största arbetsgivarna. En ökad globalisering och en omlokalisering av produktionen till länder med lägre löner förorsakar kraftiga arbetsförluster. Tillfälliga arbeten kan bara delvis kompensera den här situationen.

Under tiden måste 78 miljoner europeer leva på gränsen till fattigdom med tillfälliga arbeten, 1 euro-jobb och mini-jobb. Det går emellertid inte att försörja en familj på ett ett lågbetalt arbete utan framtidsutsikter, ett s.k. McJob. Till och med den tidigare garanten för sysselsättning, en bra utbildning, är sällan en hjälp nuförtiden. I Tyskland har till exempel de feta lönerna minskat med nästan 5 procent under tre år, medan levnadskostnaderna har ökat kraftigt sedan införandet av euron. Trots dessa fakta kan vi vara glada över en nettoökning av sysselsättningssiffrorna, men jag anser att de är ett hån för varje individ bland de miljoner arbetslösa och för alla som, trots att de utför ett hederligt arbete, tvingas leva i fattigdom.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! På grund av globaliseringen ändras våra livs- och arbetsvillkor så snabbt att många medborgare inte hinner med. De känner sig undanträngda och osäkra. Lissabonstrategins riktlinjer för tillväxt och sysselsättning måste vara klara och tydliga för dem: konkurrenskraftiga arbetstillfällen, lika möjligheter och social sammanhållning.

Begreppet flexicurity är ännu delvis oklart. Det är inte bara arbetstagarna som i eget intresse måste bli flexiblare för att förbättra sin anställbarhet; företagen måste också bli flexiblare genom att bl.a. utveckla nya marknadsstrategier, förnya produkter och erövra marknadsnischer. Samtidigt behöver arbetstagare effektiva sociala trygghetssystem för att se till att de är integrerade och inte utestängda. Deras arbete bör ge en rimlig avlöning i enlighet med sektorn och regionen och genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, inte genom myndighetsingripande.

Målsättningen med den europeiska sysselsättningsstrategin är att både ge fler människor arbete och att skapa högkvalitativa arbeten. Samtidigt måste man investera i utbildning för att se till att begreppet livslångt lärande verkligen stöds och inbegriper övriga aktörer. Man måste klargöra att både ESF, Europeiska regionala utvecklingsfonden och den nya Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter direkt bör gagna dem som hotas av eller är drabbade av arbetslöshet. De måste bli bättre rustade för förändringar och kunna gå in på nya arbetsområden.

Vi kommer också att bedömas efter i hur hög grad vi har lyckats med att behålla äldre arbetstagare kvar i arbete längre, i stället för att skicka dem till en tidig pensionering. Äldre arbetstagare är mycket motiverade, kan arbeta under press och har gott om sakkunskaper. Man bör genom bra metoder visa hur ung och gammal samarbetar i teamwork och hur båda drar nytta av detta.

Riktlinjerna för sysselsättningspolitiken i detta utmärkta betänkande kommer att godkännas framför allt om subsidiaritetsprincipen upprätthålls genomgående. Anne Van Lancker har rätt: medlemsstaterna måste bevisa att de deltar i detta, på så sätt kommer förtroendet för vår sociala marknadsmodell att öka.

  Rovana Plumb (PSE). - (RO) Jag vill gratulera min kollega Anne Van Lancker för hennes arbete och särskilt betona vikten av detta betänkande. Det bör särskilt uppmärksammas att för närvarande är 78 miljoner EU-medborgare fattiga eller lever med hot om fattigdom, och att 6 miljoner unga människor lämnar skolan. Vi i socialdemokratiska gruppen vill kunna erbjuda alla lika möjligheter till en dräglig försörjning för att stärka den sociala sammanhållningen. Genomförandet av dessa riktlinjer kommer att bidra till en ökning av säkrare och bättre betalda arbeten, att garantera tillräckligt socialt skydd genom tillgång till kvalitativa sociala tjänster och att främja en aktiv social integration för alla EU-medborgare med syftet att bekämpa fattigdom och social uteslutning.

I detta sammanhang skulle jag särskilt vilja betona den omsorg som vi bör erbjuda personer med funktionshinder och äldre för att de ska få tillträde till arbetsmarknaden och vikten av att undanröja all diskriminering mellan kvinnor och män baserad på lön. Jag anser att detta betänkande är ett viktigt hjälpmedel för att uppnå Lissabonstrategins nya mål och att det kommer att bidra till att stärka den sociala dimensionen i Lissabonfördraget som också ratificerats av Rumänien. Jag kommer att stödja och rösta för detta betänkande.

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Herr talman, herr kommissionsledamot, ärade kolleger! Riktlinjerna för ekonomisk tillväxt och sysselsättning för de kommande tre åren kommer att diskuteras vid Europeiska rådets vårmöte. Lissabonagendan har börjat att ge resultat. Det är bra, även om vi troligtvis har fokuserat för dåligt på social integration. Lissabonagendan har verkligen skapat nya arbetstillfällen, även om det inte alltid har varit den bästa sortens arbeten. Det räcker inte med att ställa upp djärva mål; det behövs utbildning, en anpassning av skolsystemen och en ökning av deras utvecklingsmöjligheter så att de kan svara upp till behoven i kunskapsbaserade ekonomier och samhällen.

Det är mycket viktigt att främja en familjevänlig inställning till arbete. Lissabonagendan behöver en förstärkning av sociala åtgärder. Uppmärksamheten bör inte bara fästas på flexibiliteten i arbetsmarknadsrelationerna utan också på flexibel säkerhet. Endast en balans mellan flexibilitet och skydd kan förbättra sysselsättning och socialt skydd. Vi måste arbeta för att se till att en positiv utveckling inom ekonomisk politik, sysselsättnings- och socialpolitik kompletterar varandra Låt mig också få gratulera föredraganden till hennes utmärkta arbete.

  Gabriele Zimmer (GUE/NGL). – (DE) Herr talman! Kommissionen hänvisar till att som resultat av den sysselsättningspolitik som man kommit överens om med medlemsstaterna under de senaste två åren, har 6,5 miljoner arbetstillfällen skapats. Det här låter bra, särskilt för de som vill anpassa EU mer och mer till den globala konkurrensen, men det är inte lika bra för dem som har tagit dessa arbeten och som för det mesta knappt kan försörja sig på dem.

Rapporten om fattigdom som publicerades i Tyskland i går har också tydligt visat att fler och fler arbetstagare behöver bidrag utöver sin yrkesinkomst för att inte hamna i fattigdom, och att skillnaderna mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare blir ännu större. Det är därför synnerligen angeläget att EU:s sysselsättningsstrategi blir mycket mer praktiskt involverad i att bekämpa social uteslutning och fattigdom, skapa bra arbeten, höja inkomsterna och tillhandahålla socialt skydd för arbetstagarna. Denna praktiska inblandning är emellertid inte medvetet planerad, vilka orsakerna än må vara.

EU bör till sist koncentrera sig på begreppet bra arbeten, som EU:s arbetsmarknadsministrar propagerade för redan för ett år sedan för att kunna ta ett ytterligare steg framåt här. Begreppet flexicurity är inte tillräckligt i detta sammanhang.

  Derek Roland Clark (IND/DEM). - (EN) Herr talman! Om Lissabonstategin har börjat att fungera, varför har då deltidsarbetet ökat från 16,2 procent till 18,1 procent under de senaste fem åren? Varför har andelen personer med ofrivilliga kontrakt för visstidsanställning och utan långsiktig trygghet nått upp till över 6,5 procent?

Föredraganden medger att arbetslösheten inom EU nådde 8,9 procent år 2005. Den ska sjunka till 7,1 procent i år, men kommer den att göra det? I Storbritannien ligger arbetslösheten på omkring 5,8 procent. För att bekämpa arbetslösheten behövs ingen arbetslöshetspolitik. Det behövs en injektion. Apropå detta, uppfanns den hypodermiska metoden av en kommission, ett parlament eller ett utskott? Nej, det gjorde den inte. Någon fick en ljus idé, och bra idéer sprider sig alltid. För att få goda idéer, läs ”goda råd”, och dela mer er av de bästa metoderna. Titta på Storbritanniens nu välkända och överlägsna sysselsättningssiffror. De är bättre därför att våra bästa metoder omfattar ett upprätthållande av våra undantagsklausuler från det värdelösa arbetstidsdirektivet och att inte byta till euro, utan att - mer än någon annan medlemsstat - fortsätta med handel över hela världen utanför EU. Det här är mitt förslag till injektion. Anammar ni det?

  Jacek Protasiewicz (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja mitt inlägg med en observation vars samband jag finner nöje och glädje i. Det förnyade Lissabonstrategin börjar visa resultat, och det är särskilt glädjande att det är en stadig ökning av sysselsatta inom EU.

Jag måste emellertid säga att jag i viss mån är oense med föredraganden Anne Van Lanckers åsikt att kvaliteten på de nyskapade arbetstillfällena skulle kunna väcka oro. Vi ska naturligtvis göra allt vi kan för att se till att de arbeten som erbjuds inom EU är av högsta kvalitét, men jag anser att vilket arbete som helst är bättre än arbetslöshet som är förnedrande och ger en känsla av mindervärde. Detta gäller särskilt ungdomar, bland vilka arbetslöshetsnivån fortsätter att vara hög. Därför bör frågan om ungdomarnas framtid bör vara en prioritering under de närmaste åren.

Ett effektivt sätt att öka tillgängligheten till arbete, något som är särskilt viktigt för unga européer, är att kombinera flexibilitet och säkerhet på arbetsmarknaden, ett system kallat ”flexicurity”. Det finns inte en enda universalmodell för flexicurity så detta begrepp bör genomföras med hänsyn till de särskilda omständigheter och traditioner som råder i de olika medlemsstaterna. Det här är också den linje som föreslagits i ändringsförslagen från min politiska grupp. Det finns dock två saker i detta begrepp som praktiskt taget är allmängiltiga och, enligt min åsikt, centrala.

Den första är investeringar i utbildning, och särskilt i en hög nivå av fortbildning som möjliggör för de anställda att anpassa sina kunskaper till snabba förändringar av de ekonomiska tendenserna och tendenserna på arbetsmarknaden.

För det andra har vi en djärvare användning av ”icke standardiserade” anställningsformer som särskilt möjliggör för ungdomar som är beredda att kasta sig in i sina yrkesliv att både skaffa sig praktiska färdigheter och att täcka kostnaderna för deras yrkesutbildning.

  Richard Falbr (PSE). - (CS) Först av allt vill jag uttrycka min beundran för Anne Van Lancker som inte kollapsade under vikten av ändringsförslagen och som inte tillät att hennes betänkande blev urvattnat. Jag borde antagligen vara mer kritisk eftersom jag anser att den förnyade Lissabonstrategin bidrar med väldigt lite. Arbetslösheten har inte minskat märkbart. De arbeten som har skapats är inte högkvalitativa arbeten och vi tillåter att människor i EU:s medlemsstater lider av fattigdom trots förvärvsarbete. Detta betyder att tydligen står allt inte rätt till här. Inte ens grönboken ger svar på de frågor som vi får från arbetstagarna och fackföreningarna. Men allt vi behöver göra är att slå upp den Internationella arbetsorganisationens konventioner. Vi ska komma ihåg att, med få undantag, har nästan alla medlemsstater ratificerated de viktigaste konventionerna. Den ängslan som fackföreningar i EU har känt efter de senaste domarna från EG-domstolen i Viking – Laval – Rüffert-målen är förståelig. Mitt råd är att komma med färre sidor och visa mer respekt för det som har uppnåtts de senaste årtiondena, särskilt i de utvecklade länderna inom EU.

  Nils Lundgren (IND/DEM). - Herr talman! Detta betänkande andas uppskattning av värden som bör prägla en fri arbetsmarknad. Men det finns ett stort invändning: det är fel att fastställa sådana regler på EU-nivå. Då blir de en del av EU:s gemensamma regelverk, acquis communataire – en del av Den Heliga Skrift. Möjligheten till framtida reformer försvinner i hela EU.

Om Tyskland och Frankrike på 1970-talet hade tvingat igenom en gemensam arbetsmarknadspolitik för EU, byggd på de politiska föreställningar som dominerade då skulle Europas ekonomi idag vara på väg mot undergången.

Dagens modeord, flexicurity, återkommer ständigt i betänkandet. Det beror på att det inte har funnits någon gemensam arbetsmarknadspolitik. Därför har Danmark kunnat söka sig fram och utveckla något som idag ser mycket lovande ut. Betänkandet kan med fördel skäras ned till en mening:

”Europaparlamentet rekommenderar medlemsländerna att ta sig en titt på den danska flexicurity-modellen för att se om de har något att lära.” Punkt.

  José Albino Silva Peneda (PPE-DE). – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Uppgifterna om sysselsättningstrenderna är mycket positiva och vi måste gå tillbaka ända till 1980-talet för att hitta liknande siffror. Likväl måste vi vara medvetna om att inte alla regioner i Europa har visat samma uppmuntrande resultat. Uppgifterna om kvaliteten på sysselsättningen är inte heller de bästa.

Jag är medveten om att när man talar om socialpolitik finns det alltid en benägenhet att fastställa prioriteringar, och det är inte någon lätt uppgift – man frestas att anse att allt bör prioriteras. Erfarenheterna visar dock att när allt är en prioritet blir resultatet att inget prioriteras.

Därför vill jag uppmana oss alla att försöka se till att vi kan inkludera en definition av roller och ansvar samt tydliga, mätbara mål i dessa samhällsfrågor, närmare bestämt i fråga om sysselsättningspolitiken.

Som ett bidrag vill jag säga att för mig finns det en mycket tydlig prioritet, nämligen att hindra ungdomar från att lämna skolan i förtid – en företeelse som nuförtiden berör 15 procent av ungdomarna mellan 18 och 24 år. Det är mer än 6 miljoner ungdomar.

Scenariot med ungdomar som lämnar skolan i förtid är särskilt allvarligt mot bakgrund av den förväntade demografiska utvecklingen i Europa som fram till år 2030 kommer att ha 18 miljoner färre barn och ungdomar och 52 procent fler personer över 65.

Jag anser att det är oacceptabelt att denna värdefulla, minskande ungdomsbefolkning, på vilka de sociala trygghetssystemen beror, inte skulle vara välutbildad och förberedd på högsta nivå för att med framgång kunna ta itu med de nya förändringarna på arbetsmarknaden. Vi vet alla att de lågutbildade löper större risk att drabbas av arbetslöshet och social uteslutning i informationssamhället och naturligtvis riskerar att hamna utanför samhället.

Jag, liksom vår föredragande Anne Van Lancker, som jag vill gratulera, är fast övertygad om att Lissabonstrategins sociala dimension måste stärkas, särskilt genom en starkare betoning av frågan om integration

  Juan Andrés Naranjo Escobar (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att de huvudsakliga förtjänsterna av det arbete som har gjorts är den grundläggande samstämmigheten om diagnosen av situationen och de behandlingar som behövs sättas in på nationell nivå för att uppnå sysselsättningsmålen i Lissabonstrategin.

Unionen måste vara ytterst stark ekonomiskt sett för att göra politiska framsteg utan att ge avkall på den sociala modell som ligger i dess gener. Den bästa sociala politiken är att göra det möjligt för människor att integreras och göra framsteg genom sysselsättning.

Dessa åtta riktlinjer ger oss en färdplan för de reformer som måste behandlas fram till 2010, och de räcker mer än väl för att starta nationella reformprogram.

Det finns dock några mycket avgörande faktorer som vi måste arbeta med på ett särskilt sätt.

Det första är att uppnå en rörlighetsnivå som öppnar möjligheter till sysselsättning, i huvudsak för undomar. För att lyckas med detta är det absolut nödvändigt att vi garanterar ett effektivt system för överensstämmelse i fråga om kvalifikationer, inte bara för utbildningsbevis, utan också för utbildning som är avsedd för anställda genom hela deras yrkesliv.

Det andra är att modernisera anställningsreglerna för att gå mot ett gradvis och flexibelt pensionssystem Detta skulle förhindra en tillbakagång av förvärvsinkomsterna och framtida fattigdom.

Det tredje är att förbättra den allmänna språkliga kompetensen bland befolkningen därför att, mina damer och herrar, globaliseringen har sina regler. Den som anpassar sig vinner, de andra förlorar.

Om vi vill ha ökad produktivitet, arbetstillfällen med högre kvalitet och bättre kunskap måste vi fortsätta att driva vidare de reformer som omnämns i Lissabonstrategin.

Det stämmer att framsteg har gjorts, men om de kvarstående reformerna försummas kommer allt att misslyckas.

Därför är det nödvändigt att ett förverkligande av initiativ som ”flexicurity” sker genom samverkan.

  Iles Braghetto (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Genom Lissabonstrategin har målet att öka sysselsättningen inom EU uppnåtts, men inte alla har gagnats: undomar, kvinnor och marginella samhällsgrupper har det fortfarande svårt. Arbetstillfällenas kvalitet har inte heller förbättrats: antalet visstidskontrakt har ökat och en större flexibilitet har inte kunnat förenas med anställningstrygghet. Därför måste Lissabonstrategins sociala dimension stärkas, genom stöd till livslångt lärande och erkännande av färdigheter.

Välfärdssystem som erbjuder inkomststöd och underlättar rörlighet på arbetsmarknaden måste utformas, med därtill hörande sociala skyddsnät, och målen för en balans mellan arbete och privatliv måste nås.

Förslaget till resolution är ett steg i den här riktningen, och därför stöder vi det.

  Tadeusz Zwiefka (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag håller med om att den återupplivade Lissabonstrategin har lett till fler arbeten, men inte nödvändigtvis arbeten med högre kvalitet.

Behovet av att bekämpa fattigdom och social utslagning bör alltid has i åtanke i alla EU:s strategier. Jag delar däremot inte åsikten att antagandet av gemensamma sociala normer på EU-nivå kommer att bli ett universalmedel för våra problem. Sysselsättnings- och socialpolitiken faller inom medlemsstaternas befogenhet, och alla EU:s åtgärder inom detta område måste anpassa sig till subsidiaritetsprincipen. Utformningen och införandet av strategier som baseras på specifika modeller som flexicurity kommer att skilja sig åt på nationell nivå.

Jag vill framhålla risken med ett endimensionellt synsätt i den här frågan, samtidigt som man förordar ett skapande av en plattform på EU-nivå med syftet att utbyta information om de bästa metoderna.

Enligt min mening kommer ingen specifik sysselsättningspolitisk strategi bli en stor framgång utan en fullständig utjämning av alla existerande hinder för det fria flödet av arbetskraft som ett säkert sätt att stimulera ekonomisk tillväxt och främja sysselsättning.

  Renate Weber (ALDE). - (RO) Jag gratulerar Anne Van Lancker för betänkandet. Personligen är jag bekymrad för arbetstillfällenas kvalitet. Vi har 78 miljoner människor på gränsen till fattigdom också på grund av skillnaderna i arbetstagarnas löner inom medlemsstaterna. Jag vet vilka problem med diskriminering som många rumänier som arbetar lagligt i de övriga medlemsstaterna har; de tvingas acceptera arbeten med uppgifter ämnade för personer med lägre kvalifikationer och med sämre löner än arbetskamraterna, medborgarna i dessa länder. Tyvärr har vi inte på EU-nivå någon mekanism för utvärdera arbetenas kvalitet och det är något vi behöver. Jag anser absolut att principen för ”rätt” lön är ett incitament för tillhandahållandet av kvalitetstjänster. Jag är helt emot de nuvarande tendenserna att underbetala arbetstagana och den fria rörligheten för arbetstagare borde inte på något sätt begränsas till EU.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). - (CS) I verkligheten finns det bara två sätt att lösa frågan om arbetslöshet: det ena är att människor måste gå dit jobben finns, och det andra är att få jobben dit människorna är. Jag anser att det sista alternativet är det vettigaste, eftersom inget av sätten i alternativ ett (arbetsfördelning, flexibla anställningsavtal, flexiblare arbetstider, etc.) har gett de resultat som man önskat. Min åsikt är att alternativ två erbjuder större möjligheter och passar EU. En av möjligheterna är skapandet av en europeisk offentlig sektor så att EU börjar fungera som en enhet som skapar arbetstillfällen.

  Jean-Pierre Audy (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag berömma min kollega, Elisabeth Morin, för hennes utomordentliga arbete när hon har talat för ståndpunkterna i vår politiska grupp.

Med risk att avvika från ämnet skulle jag vilja fråga om arbetsmarknadsparternas roll, en fråga som verkar lysa med sin frånvaro i detta betänkande. Vi arbetar enligt artikel 128 vilket betyder att vi kommer att göra rekommendationer till medlemsstaterna, men jag anser att det är dags att gå vidare mot mer handling.

Vad anser kommissionsledamoten om tillämpningen av artikel 139 i EG-fördraget, som föreskriver exakt den här möjligheten, att arbetsmarknadens parter skapar arbetsrätt på gemenskapsnivå? Hur kan vi ha en sysselsättningspolitik utan samordning med social lagstiftning? Jag anser att i enlighet med artikel 138, är det upp till er att stödja arbetsmarknadens parter. Vi måste involvera dem i skapandet av en tillbörlig europeisk social lagstiftning.

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Den första etappen av genomförandet av den förnyade Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning har redan gett betydande resultat: år 2007 skapades 3,5 miljarder tjänster inom EU och arbetslöshetsnivån minskade med 1,6 procent under perioden 2005-2007.

Men det här är bara den ena sidan av saken. I EU i dag lever så många som 14 miljoner arbetstagare i fattigdom. Dessutom ökar konstant antalet människor som tvingas arbeta under visstids- eller deltidskontrakt. Ungdomar i EU står inför mycket svåra problem – omkring 6 miljoner ungdomar lämnar skolan i förtid och antalet sysselsatta är mindre än hälften än generellt inom EU.

Jag vill påpeka att påskyndandet och effektiviseringen av genomförandet av målen i Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning skiljer sig mycket mellan de olika medlemsstaterna. Jag ber kommissionen att garantera ett konsekvent genomförande av den europeiska sysselsättningsstrategin och målen för livslångt lärande i enlighet med EU:s ungdomsprogram, EU:s överenskommelse om jämställdhet mellan könen och EU:s handlingsplan för lika möjligheter för personer med funktionshinder 2006–2007.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman! Får jag nu uppmärksamma två verksamheter som måste stärkas genom hela EU. En av dem är de råd, den information och den vägledning som ges till ungdomar och arbetstagare i alla åldrar för att göra det möjligt för dem att hitta ett lämpligt arbete, få lämplig utbildning och få möjlighet till livslångt lärande. Den andra verksamheten som som bör stärkas genom hela EU för att gynna värdiga arbetsförhållanden är yrkesinspektionerna som ska kunna ta itu med svart arbetskraft som är ett gissel för legitim sysselsättning.

Sysselsättning, entreprenörskap och samarbete med arbetsmarknadens parter utgör tillsammans kanske vårt bästa hopp under åren fram till 2010.

  Czesław Adam Siekierski (PPE-DE). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Den nuvarande ekonomiska situationen i EU förbättras. Vi ser att BNP ökar, det kommer nya arbeten, sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar.

För att hålla igång den här utvecklingen behöver vi stärka den sociala integrationen och först och främst hjälpa de ungdomar som just nu går ut på arbetsmarknaden att hitta ett arbete. För det andra bör vi göra det enklare för människor som befinner sig under svåra materiella omständigheter att hitta arbete och för det tredje bör vi ge de långtidsarbetslösa en möjlighet.

Dessa områden behöver ett starkare stöd och effektivare åtgärder från EU:s sida. Det är viktigt att anpassa utbildningssystemet så att det uppfyller kraven i Lissabonstrategin och underlättar en ekonomisk utveckling som i sin tur kommer att skapa fler arbeten.

  Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag anser att små och medelstora företag spelar en särskilt stor roll inom sysselsättningen. Två tredjedelar av våra arbetstagare arbetar trots allt i små och medelstora företag som genererar 50 procent av bruttonationalprodukten. Därför bör vi när vi drar upp våra strategier, fokusera på att främja yrkesinriktad fortbildning inom små och medelstora företag, skapa nya möjligheter för avskrivning av kostnader som uppstår och se till att högre nettolöner till sist kommer att bli möjliga för våra arbetstagare.

Slutligen bör vi också skapa en infrastruktur som gör det möjligt för våra arbetstagare att ha trygghet i arbetslivet. EU skulle här kunna tillhandahålla en modell för bästa praxis.

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! De strikta reglerna i parlamentets arbetsordning tillåter mig inte att svara på era anföranden i detalj. Låt mig ändå få tacka er för en viktig debatt som gett oss tillfälle att analysera många aspekter av arbetsmarknaden och den europeiska sysselsättningsstrategin, och låt mig tala om några enstaka grundläggande frågor.

För det första har den europeiska sysselsättningsstrategin bidragit med påtagliga resultat. Den nuvarande statistiken för arbetslösheten och sysselsättningen är mycket bättre än de har varit sedan 1980-talet, vilket är en klar framgång. I era debatter uttryckte ni ofta er oro vad gäller arbetstillfällen med kvalitet. Jag vill poängtera att begreppet fler arbetstillfällen och fler arbetstillfällen med kvalitet är en del av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. Vad är resultatet? Av de nya miljoner arbetstillfällena är mer än hälften heltidsarbeten och det finns inga tvivel om deras kvalitet. Många av de återstående arbetstillfällena är deltidsarbeten eller visstidsanställningar.

Jag anser att antagandet att inga visstidsanställningar eller deltidsarbeten skulle vara högkvalitativa arbeten inte håller. Det är inte försvarbart. Många av dessa arbeten är högkvalitativa arbeten. Det råder emellertid inga tvivel om att en del av dessa arbeten inte är av högre kvalitet och det är något som vi måste ta itu med. Min personliga åsikt är att problemet med ”de arbetande fattiga”, alltså människor som fortsätter att vara fattiga trots att de har ett arbete, är mycket oroande och något vi måste uppmärksamma mer. Enligt tillgängliga uppgifter står ”de arbetande fattiga”för cirka 8 procent av den arbetande befolkningen, vilket är en ansenlig mängd. Vi talar om miljoner människor och detta är en mycket angelägen fråga.

En annan fråga som ni debatterade är kopplingen mellan sysselsättningspolitik och social integration. Låt mig påpeka att i riktlinje nr 19 läggs tonvikten på en arbetsmarknad för alla och främjandet av en integrering av dem som har det sämst ställt på arbetsmarknaden – detta på grund av kommissionens rekommendation i strategin att inga stora ändringar skulle göras i dessa riktlinjer. Detta baserades på att riktlinjerna hade visat sig vara lyckade och att det har blivit tydligt att för att kunna garantera ett sunt styrelseskick och en bättre balans mellan EU-nivå och nationella nivåer (de flesta medlemsstater har faktiskt uttryckt sådana åsikter), skulle det vara bättre att inte utvidga riktlinjerna. Å andra sidan är det klart att texten inte är ristad i sten, att den kommer att fortsätta att utvecklas och att de ämnen ni nämnt utan tvivel är de ämnen som kommer att kräva lämpliga åtgärder i överensstämmelse med en framtida utveckling.

Jag skulle vilja besvara en annan fråga om tillämpningen av artikel 139 i EG-fördraget. Paradoxalt nog kommer det gemensamma kollektivavtalet för sjöfartssektorn att undertecknas i dag, och det har redan bestämts att man ska införa detta kollektivavtal i EU-lagstiftningen genom artikel 139. Med andra ord så är detta ett konkret steg som visar att denna artikel inte har åsidosatt. Jag ser för övrigt överenskommelsen inom sjöfartssektorn som ett mycket viktigt steg framåt därför att detta är en mycket komplex och internationell sektor och arbetsmarknadens parter har lyckats med att uppnå en hel del.

Naturligtvis fanns det andra frågor i debatten: frågan om utbildning, frågan om det stora antalet ungdomar som lämnar skolan i förtid och frågan om livslångt lärande. Alla dessa ämnen är viktiga och kommer till en viss mån tas med i den nya sociala agendan. Vad gäller integration så vill jag rikta er uppmärksamhet mot kommissionens meddelande om aktiv integration, som är ett av de dokument som anger huvuddragen i kommissionens strategi på det här området. Jag vill betona att trots att arbetsmarknaden är grunden för aktiv integrering så sträcker den sig inte till alla områden där en tillämpning av en följdriktig integrationspolitik behövs. Eftersom det finns många människor som står utanför arbetsmarknaden av naturliga skäl, såsom pensionärer eller människor som befinner sig i olika slags speciella omständigheter, måste integrationspolitiken täcka mer än bara arbetsmarknaden. Den europeiska arbetsmarknadsstrategin måste helt klart ta hänsyn till denna aspekt.

Mina damer och herrar! Jag vill ännu en gång tacka er för denna debatt som, enligt min åsikt, täckte de flesta viktiga frågor som rör den europeiska arbetsmarknaden. Jag anser att de på ett märkbart sätt bidrar till processen med att hitta en bättre och effektivare balans mellan den europeiska sysselsättningsstrategin och verksamheterna i de enskilda medlemsstaterna. Som jag sa tidigare, det gjordes många intressanta uttalanden under den här debattens gång, men parlamentets arbetsordning gör det omöjligt för mig att svara på alla, vilket är anledningen till att jag bara har svarat på några få.

  Anne Van Lancker, rapporteur. − (NL) Först och främst vill jag varmt tacka mina kolleger för deras bidrag till denna debatt. Jag anser att det är tydligt att många av er har lagt tonvikten på lika möjligheter, social integration och arbetskvalitet, och det är mycket viktigt. Jag ber om ursäkt om jag har gjort några av er besvikna genom att inte ta med fler av era ändringsförslag, men jag ville verkligen undvika att göra detta betänkande till en överdekorerad julgran.

Jag vill också svara på en kommentar av Jan Andersson, ordförande för utskottet för sysselsättning och sociala frågor. Jag hoppas innerligt att överlämnandet av denna rapport inte är förgäves därför att trots att artikel 128 i fördraget ger detta parlament rätt att bli rådfrågat, riskerar denna rätt i praktiken att undergrävas. Jag inser, herr kommissionsledamot, att det är viktigt att rådet kan fatta ett beslut i början av året så att de nationella reformplanerna kan utvecklas tillsammans med arbetsmarknadens parter. Om parlamentet ska kunna fortsätta med sitt arbete är det därför enligt min mening mycket viktigt att kommissionen lägger fram förslag tidigare under året, så att de tre institutionerna kan utöva sina roller till fullo under arbetets gång enligt fördraget.

Jag vill ännu en gång tacka alla mina kolleger, och låt oss hoppas att rådet fortfarande är lyhört.

  Talmannen. − Debatten är avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Adam Bielan (UEN), skriftlig. – (PL) Enligt de senaste rapporterna från Europeiska kommissionen hotas 16 procent av EU-medborgarna av fattigdom och i 8 procent av dessa fall trots en heltidssysselsättning. Fattigdom är ett hot för 13 procent av alla vuxna polacker, inklusive de som har heltidssysselsättning.

Mina damer och herrar, regionen Małopolska, som jag representerar i Europaparlamentet, har den lägsta arbetslöshetsnivån i Polen, för närvarande på 8 procent. Detta garanterar dock inte en trygg levnadsstandard, eftersom galopperande mat- och elpriser driver många familjer till fattigdomsgränsen. I den angränsande Świętokrzyskie-provinsen, som jag också representerar i Europaparlamentet, är situationen på gränsen till dramatisk, med dubbelt så hög arbetslöshet som i Małopolska. Enbart genom att ta dessa två provinser som exempel kan vi se en ökning av sociala orättvisor. Som Anne Van Lancker riktigt kommenterar i sitt betänkande om riktlinjer för sysselsättningspolitiken, har vi i EU en situation där fler än 14 miljoner arbetstagare lever i fattigdom.

Antalet kan stiga mycket snabbt om vi inte ändrar Lissabonstrategin för att skapa fler arbetstillfällen med högre kvalitet i EU. Det här problemet berör särskilt de nya medlemsstaterna, där skillnaderna i medborgarnas välfärd är störst jämfört med resten av medlemsstaterna.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE), skriftlig. – (PL) Tillväxt och sysselsättning är nyckelfrågor i Lissabonstrategin. Byggandet av ett konkurrenskraftigt och nyskapande Europa är kopplat till förändringarna på arbetsmarknaden. Våra företag behöver arbetstagare som kan möta nya utmaningar och kraven på förändring. Jag håller naturligtvis med om att sysselsättning ska erbjuda stabilitet, säkerhet och trygghet inför framtiden. Samtidigt bör relationen mellan arbetstagaren och arbetsgivaren vara tillräckligt flexibel för att ge entreprenörer en möjlighet att genomföra de förändringar som krävs på grund av situationen på marknaden.

Därför är det viktigt att entreprenörer och arbetstagare ser till att förbättra sina kunskaper, ökar sitt yrkeskunnande och utvecklas yrkesmässigt. Detta ligger i företagens intresse, som kommer att skaffa sig skickliga och starkt motiverade anställda. Det ligger också i arbetstagarnas eget intresse, som med hjälp av sin större kompetens kommer att uppnå en bättre position på arbetsplatsen och, i händelsen av behov av förändring, en försäkran om att tack vare deras färdigheter kommer de inte att ha några problem med att hitta arbete på arbetsmarknaden.

Till sist skulle jag vilja framhålla begreppet rörlighet på den europeiska marknaden. Som vi vet behåller fortfarande många medlemsstater restriktioner när det gäller anställning av medborgare från de nya medlemsstaterna. Detta trots näringslivsrepresentanternas varningar om att det råder brist på arbetskraft inom många av näringslivets olika sektorer.

Så länge som restriktionerna på den europeiska arbetsmarknaden är kvar kommer möjligheten till fri rörlighet för arbetstagare och tjänster inom EU bara att nå halvvägs mot målet för våra ekonomier.

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE) , skriftlig. – (RO) Den reviderade Lissabonstrategin har lett till positiva resultat. Vi bör undersöka de områden där det fortfarande är nödvändigt att öka antalet åtgärder på gemenskapsnivå för att uppnå sysselsättningsmålet.

Jag syftar särskilt på de problem som ungdomar stöter på under sin utbildning och vid inträdet på arbetsmarknaden. Sex miljoner ungdomar i hela EU lämnar utbildningssystemet innan de fyllt 18 år. Det faktum att ungdomarna utgör mer än 40 procent av det totala antalet arbetslösa inom EU är lika allvarligt. Dessutom har de flesta ungdomar som lyckas komma in på arbetsmarknaden mindre förmånliga anställningsvillkor, till exempel deltid, begränsad anställning eller kontraktsanställning för tillhandahållande av tjänster.

Genom de lagstiftande riktlinjerna för sysselsättningspolitiken, måste vi erbjuda fler lösningar när det gäller de program och fonder som EU upprättar för att stödja medlemsstaternas handlande inom detta område.

  Magda Kósáné Kovács (PSE) , skriftlig. – (HU) Anställningsdirektivet gav medlemsstaterna i den utvidgade unionen långsiktiga riktlinjer och mål och medel för att öka konkurrensen och höja sysselsättningen i den andra perioden av genomförandet av Lissabonstrategin. Sedan dess har det blivit tydligt att en ekonomi inte kan bli konkurrenskraftig och effektiv i en värld som måste leva med konkurrens, och att den inte kan gå framåt snabbare än i övriga världen om den har gått vilse i den sociala öknen och försöker att uppnå detta när den är omgiven av människor som riskerar social utestängning.

Ett värdigt liv kräver ett anständigt arbete. Detta i sin tur kräver en potentiell arbetskraft som har en lämplig utbildning och är i stånd att uppdatera sina färdigheter, en arbetskraft som är välmående och som inte riskerar diskriminering.

De uppenbara behoven hos de nya medlemsstaterna gjorde det nödvändigt att 2006 revidera direktiven. Den här gången låg betoningen på människor som särskilt missgynnas på arbetsmarknaden, den hopplösa arbetsmarknadssituationen för äldre kvinnor, vissa språks isolering, och frågor som rör sysselsättningen för den romska befolkningen.

Under de senaste två åren har antalet arbetstillfällen ökat, anställningsförhållandena har förbättrats och de turbulenta indikatorerna för sysselsättningen har lagt sig. Ökningen av arbeten av traditionell typ – heltid, kontraktsskyddad sysselsättning på en arbetsplats – har varit relativt låg, samtidigt som det har varit en stark ökning av halvtidsarbeten, säsongsarbeten och kontraktsarbeten för tillhandahållande av tjänster.

I den här förändrade situationen ifrågasätter vi inte att eran för dogmatisk arbetslagstiftning är förbi. En omfattande och kraftig ekonomisk utveckling behöver flexibla lagbestämmelser som förebygger relativism inom arbetslagstiftning och en nedskrivning av socialt partnerskap och kollektivavtal.