Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 20 maj 2008 - Strasbourg

6. Framsteg inom områdena likabehandling och icke-diskriminering inom EU (införlivande av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG) (debatt)

  Talmannen. − Nästa punkt är betänkandet (A6-0159/2008) av Elizabeth Lynne, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om framsteg som gjorts i EU när det gäller lika möjligheter och icke-diskriminering (införlivande av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG) (2007/2202(INI)).

  Elizabeth Lynne, föredragande. − (EN) Herr talman! Jag vill tacka de övriga grupperna för deras samarbete, och särskilt några av skuggföredragandena. Jag anser att vi genom vårt samarbete har åstadkommit ett bra betänkande.

Jag har i detta betänkande studerat införlivandet och genomförandet av de befintliga direktiven, med andra ord sysselsättningsdirektivet och rasdirektivet. Jag har koncenterat mig mer på sysselsättningsdirektivet därför att rasdirektivet behandlades av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i ett mycket bra betänkande förra året. Införlivanden och genomföranden växlar över hela EU, i synnerhet med sysselsättningsdirektivet, men det finns även problem med rasdirektivet. Det finns också brister i den information som ges till medborgarna om kompensation i fall av diskriminering.

Kommissionen, medlemsstaterna, fackföreningarna samt offentliga och privata aktörer måste göra allt de kan för att förbättra medvetenheten om rättigheterna i dessa direktiv, och medlemsstaterna måste på ett tillfredsställande sätt hjälpa de oberoende organen att stödja jämlikhet och uppmuntra medlemsstaterna att se till att organens ansvarsområde omfattar all slags diskriminering.

Alltför ofta är det de enskilda offren för diskriminering som är de som lämnas att ta itu med problemen själva, utan uppbackning av advokater eller rättsliga medel för att väcka talan, och detta måste ändras. Medlemsstaterna bör se till att offren för diskriminering automatiskt är tryggade och att de får hjälp under rättsliga förfaranden. Även om jag välkomnar den statistik som kommissionen redan har samlat in om diskriminering så anser jag att vi behöver mer information och en gemensam standard för insamling av den informationen.

Jag välkomnar kommissionens intresse av diskriminering som sker på flera grunder, och det är ett av skälen till varför jag i mitt betänkande efterlyser en övergripande antidiskrimineringslagstiftning. Vi måste komma ifrån ”styckevismetoden”. Det kan inte finnas någon rangordning av diskriminering. Ett nytt direktiv måste omfatta diskriminering och tillgång till varor och tjänster på alla de grunder som inte hittills har omfattats av artikel 13 i fördraget. Det bör omfatta funktionshinder, ålder, religion eller trosuppfattning och sexuell läggning. Ras, kön och sysselsättning omfattas redan.

Jag beklagar att trots att kommissionsledamot Vladimír Špidla har engagerat sig i detta och att kommissionen utlovat ett övergripande direktiv i sitt arbetsprogram för 2008 – och jag lovordar kommissionsledamot Špidla särskilt för detta – förefaller det finnas någon slags fördröjning när det gäller detta inom kommissionen. Kan kommissionen tala om för oss hur långt man hunnit med konsekvensbedömningarna, vad de omfattar och när de kommer att offentliggöras? Som jag har förstått saken så säger kommissionen nu att man kanske bara lägger fram lagstiftning om funktionshinder och inget annat. Det är inte acceptabelt, härav vårt ändringsförslag.

Jag har kämpat under flera år för en lagstiftning enligt artikel 13 på grund av funktionshinder och ålder, men jag är nu övertygad om att vi inte kan lämna någon utanför. Icke-diskriminering och mänskliga rättigheter är grunden för EU och alla EU-medborgare måste behandlas lika.

Jag uppmanar er att rösta för mitt betänkande och, vad som är viktigare, för ett uttömmande direktiv om icke-diskriminering så att vi kan signalera till dem i kommissionen som inte håller med om detta, och till medlemsstaterna att vi i parlamentet har tagit ställning för att få ett slut på diskrimineringen och på den absurda föreställningen att det är acceptabelt att diskriminera vilken grupp som helst i vårt samhälle.

(Applåder)

ORDFÖRANDESKAP:COCILOVO
Vice talman

  Vladimír Špidla, Lledamot av kommissionen. − (CS) Herr ordförande, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka Elizabeth Lynne för hennes detaljerade och aktuella betänkande. Kommissionen håller fullständigt med om dess innehåll. Kommissionen stöder otvetydigt kraven på ett fullständigt införlivande av direktiven 2000/43/EG och 2000/78/EG. Som ni vet har kommissionen inlett ett antal rättsliga förfaranden som berör några medlemsstater på grund av brott mot lagstiftningen och den kommer inte att tveka att använda sig av sina befogenheter för att se till att EU-lagstiftningen följs i framtiden och för att uppnå en snabb och systematisk förbättring i de fall där lagstiftning ännu inte har genomförts.

Kommissionen erkänner också att övervakningen av genomförandet av båda direktiven måste förbättras. Därför arbetar kommissionen just nu med ett program för att förbättra registreringen av fall av diskriminering. Det verkligt viktiga frågan är den faktiska inverkan på individen, inte bara en abstrakt bild av hur saker skulle kunna fungera.

I betänkandet understryks också med rätta den grundläggande roll som institutioner har i att stödja lika behandling: de spelar en viktig roll genom att övervaka, erbjuda stöd till offren och öka medvetenheten om rättigheter. Jag skulle vilja framhålla den avgörande betydelse som den icke-statliga sektorn har på det här området. Kommissionen stöder en utvidgning av institutionernas roll och av den icke-statliga sektorn så diskriminering på ett större område förutom på grund av etnisk bakgrund och kön omfattas.

Som fastställts i kommissionens arbetsprogram för 2008, kommer jag att lägga fram ett ändringsförslag baserat på artikel 13 i EG-fördraget, som skulle utöka det befintliga skyddet mot diskriminering till områden utanför arbetsmarknaden. Detta kommer att tas med i det bredare programmet för möjligheter, attityder och solidaritet som ska antas i slutet av juni.

Det pågår livliga politiska diskussioner om behovet av ytterligare antidiskrimineringslagstiftning på EU-nivå. Låt oss vara tydliga: de här diskussionerna handlar inte om huruvida man ska bekämpa diskriminering eller inte, utan snarare om hur man ska göra det på bästa sätt. Med tanke på frågans politiska känslighet och den långt ifrån tillmötesgående attityden från en del medlemsstater måste man bereda marken mycket noggrant.

Vid seminariet den 29 april, som hölls före lanseringen av den förnyade sociala agendan, kom vi överens om att vi behövde fler djupgående analyser innan ett beslutsfattande om det bästa tillvägagångssättet. Oavsett vilket beslut kommissionen fattar under de närmsta veckorna, kommer det att vara ett beslut grundat på en detaljerad analys. Det kommer att ta med i beräkningen alla aspekter av diskriminering som sker på flera grunder och subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Viktigast av allt är att det kommer att vara utformat för att ge verkliga fördelar till dem som behöver det.

Till sist vill jag nämna att som en uppföljare till Europeiska året för lika möjligheter planerar kommissionen att att lägga fram ett meddelande om att anta konkreta åtgärder för att förbättra skyddet mot diskriminering i EU. Tillsammans med detta meddelande kommer kommissionen också att offentliggöra en rapport om hur EU:s politik bidrar till att förbättra situationen för den romska befolkningen.

  Tatjana Ždanoka, föredragande för yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. − (EN) Herr talman! Först av allt vill jag som företrädare för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och min politiska grupp tacka föredraganden Elizabeth Lynne, från utskottet för sysselsättning och sociala frågor för hennes utmärkta arbete och hennes utmärkta betänkande.

Tyvärr är diskriminering fortfarande ett av de största och mest spridda problemen för mänskliga rättigheter i EU. Vad gäller de redan gällande anti-diskrimineringsdirektiven, skulle jag vilja understryka att de bara tillhandahåller minimistandarder. Det är skamligt att ett antal medlemsstater inte ens har införlivat och genomfört dessa minimistandarder. Vi anser att kommissionen mer aktivt bör använda sig av fördragsbrottsförfarande mot dessa medlemsstater.

Alla i unionen måste vara säkra på att de inte kan bli utsatta för diskriminering och att de har verksamma rättsliga medel för att slåss mot diskriminering. Medlemsstaterna och kommissionen bör också aktivt främja ökad medvetenhet och utbildning för bekämpning av diskriminering.

Ett annat problem som nämnts just i dag gör mig ännu mer orolig. Det är det faktum att vi verkligen behöver ett övergripande regelverk för att bekämpa diskriminering. Så vitt jag förstod av kommissionsledamotens anförande så kan vi inte just nu vara säkra på att kommissionens arbetsprogram för 2008, som vi har sett fram emot mycket, med ett förslag till direktiv om tillämpning av principen om lika behandling på alla grunder utanför sysselsättningssektorn, kommer att erbjuda detta.

Jag skulle bli väldigt chockad om kommissionen uteslöt några områden från det övergripande skyddet. Det skulle betyda att vi lätt kan ge avkall på våra värderingar och att vi, så snart som Europeiska året för lika möjligheter för alla är över, känner oss fria igen att behandla européer annorlunda. Vi kan inte tillåta detta.

  Edit Bauer, för PPE-DE-gruppen. – (HU) Tack, herr talman! Herr talman, mina damer och herrar! Att opponera sig mot diskriminering är ett grundläggande mänskligt värde, detta är vi ense om. Europeiska folkpartiet fäster särskilt stor vikt vid antidiskrimineringspolitiken. Vi anser att medlemsstaterna har ett obestridligt och oundvikligt ansvar för att se till att inte en enda medborgare i EU diskrimineras.

Gruppen är också medveten om att alla problem tyvärr inte kan lösas med hjälp av lagstiftning. För att gradvis sätta stopp för diskriminering behöver vi en lämplig politisk kultur. Vi behöver tolerans i vardagen, på arbetsplatsen, i samhällslivet, i umgänge, i kommunikation, från nationell till lokal nivå, och vi behöver hela det civila samhället för att samarbeta.

Av erfarenhet vet vi att genomförandet av EU-direktiven om diskriminering inte är en lätt uppgift. Hälften av medlemsstaterna har inte lyckats med att införliva direktiven i nationell lagstiftning på ett tillfredsställande sätt eller att tillämpa dem på ett lämpligt sätt. Det är ett faktum att det finns en lucka i EU-lagstiftningen mellan artikel 13 i EG-fördraget och de befintliga direktiven. Detta betyder att inte alla ”skyddade” grupper, med andra ord de som åberopas i artikel 13, garanteras lika rättigheter i europeisk lagstiftning beträffande tillgång till varor och tjänster.

För att fylla denna lucka anser Europeiska folkpartiet emellertid inte att lösningen ligger i att anta ett uttömmande direktiv som skulle vara ineffektivt och svårt att genomföra. Det känns i stället som att ett EU-direktiv behövs snarast möjligt för att på ett icke-hierarktiskt sätt hjälpa till med att sätta stopp för diskrimineringen mot de 84 miljoner funktionshindrade människor som lever i Europa, så att människor som lever med funktionshinder kan åtnjuta samma rättigheter i hela EU.

Om man tänker på att den genomsnittliga livslängden bland befolkningen har ökat och att åldersrelaterade kroniska sjukdomar ofta skadar hälsan, kommer antalet människor som lever med ett funktionshinder att öka i framtiden. Vi är övertygade om att detta tillvägagångssättkommer att ge en effektivare, praktisk hjälp till människor som lever med ett funktionshinder. Vår grupp skulle därför stödja ett initiativ från kommissionen som har detta mål. Tack.

  Magda Kósáné Kovács, för PSE-Gruppen. – (HU) Tack, herr talman! Elizabeth Lynnes utmärkta betänkande grundar sig på det ansvar som uppstår på grund av förekomsten mitt ibland oss av företeelsen negativ diskriminering. Det är inte bara det att diskrimineringen inte har försvunnit från det högkvalitativa EU – enligt en Eurobarometerenkät ökar den, och EU-medborgarna känner det. Jag vill också tillägga att utvidgningen har medfört en ökning av nya former av diskrimineringshot, såsom den diskriminering som drabbar personer med flera funktionshinder och diskrimineringen mot romer som i dag blir allt våldsammare.

Majoriten i utskottet för sysselsättning och sociala frågor röstade för att anta ett övergripande direktiv. Vi kommer alla ihåg spåren av misstro i parlamentet mot den nybildade kommissionen, en misstro som blev majoritens åsikt på grund av en kandidats uttalade åsikter om diskriminering. Kommissionen vid den tidpunkten lovade att agera på grundval av dess befogenhet i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget att lagstifta mot all form av diskriminering och att upprätta en rättslig grund för att ta itu med överträdelser.

Kommissionen har också den angelägna uppgiften att bedöma hur medlemsstaterna införlivat befintlig EU-lagstiftning och även att inleda överträdelseförfaranden för bristfällig tillämpning av de befintliga direktiven. Enligt den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är det oacceptabelt att någon som helst hierarki fastställs, antingen det är i EG-fördraget eller i de förbud mot diskriminering som ska tas med i ändringsförslaget till Lissabonfördraget. Frågan om vilka som lider mest – människor som lever med ett funktionshinder, homosexuella eller äldre personer – är vi inte beredda att ställa.

Vi anser att förslaget i Elizabeth Lynnes betänkande utgör en möjlig rättslig lösning. Vi emotser med andra ord ett allmänt övergripande direktiv från kommissionen, även om det naturligtvis inte utesluter – snarare nödvändiggör - en utformning av särskilda bestämmelser för olika områden och övriga fall.

Jag tror också att detta förslag överensstämmer med åsikterna hos de EU-medborgare som är, eller kanske kommer att bli, offer för diskriminering. Tack så mycket.

  Bernard Lehideux, för ALDE-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar, fru Lynne! Ert arbete och ert engagemang i denna mycket viktiga fråga har varit utomordentligt. Jag var en av de första från din grupp inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor att se detta, och jag tackar er varmt.

En skyddande lag fungerar bara om den är effektivt tillämpad. Därför, Elizabeth Lynne, delar jag er oro över det dåliga genomförandet i vissa medlemsstater av direktiven mot diskriminering. Denna situation är oacceptabel och bör leda till ett kraftfullt och överlagt agerande från kommissionens sida. Vi kan inte tolerera något överseende på detta område.

En skyddande lag är också meningslös om den inte kan användas av dem som den är avsedd att skydda. Därför anser jag, liksom ni, att vi måste se till att offren för diskriminering verkligen har tillgång till information och medel för att försvara sig. Det är medlemsstaternas ansvar och återigen bör inte försumlighet tolereras.

Men även om ert betänkande innebär ett viktigt steg, beror detta i huvudsak på den övergripande strategi mot diskriminering som ni talar om. Jag stöder oförbehållsamt er begäran om ett uttömmande direktiv för att bekämpa all slags diskriminering. Jag är liksom ni övertygad om att ett helhetsgrepp är nödvändigt, som tar upp alla grunder till diskriminering. Innebörden av artikel 13 är inte att vi ska underlåta att vidta åtgärder eller vidta spridda åtgärder. Tvärtom innebär artikeln en inbjudan till handling.

Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sätt er rädsla och teoretiska diskussioner åt sidan. Att föreslå ett uttömmande direktiv är nödvändigt och rent sunt förnuft. En stor majoritet av oss här anser det och vi ber er, herr kommissionsledamot, att lyssna.

  Jean Lambert, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi välkomnar också Elizabeth Lynnes betänkande och stöder till fullo ett engagemang för ett uttömmande direktiv och ser detta som en del av den kulturella omsvängning som Edit Bauer nämnde. Men vi kan höra hur äggskalen krasas sönder när kommissionen undan för undan försöker ta sig fram i det här, och vi ber kommissionen att vara modiga och verkligen föra den här frågan framåt.

Vi anser att det är viktigt med en övergripande lagstiftning Det skulle till exempel få bort några av de kryphål som rasister och främlingshatare använder sig av för att försöka utnyttja religiös diskriminering för att skyla över sina rasistiska åsikter.

Det är viktigt att vi gör oss av med några av de godtyckliga tröskelvärdena, för kontroller och sjukvård till exempel, som snarare baseras på ålder än på beprövad erfarenhet och kunskap.

Och vi kan till fullo stödja föredraganden i hennes begäran om ett aktivt tillvägagångssätt så att människor blir medvetna om sina rättigheter och kan få tillgång till dem genom effektiv rättshjälp och starka, oberoende organ.

Därför välkomnar vi detta betänkande och stöder det i sin nuvarande form.

  Jan Tadeusz Masiel, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! Jag gratulerar Elizabeth Lynne för ett mycket praktisk betänkande i detta viktiga ämne. Jag är dock lite förbluffad av framställningssättet som påminner mig lite om det totalitära språkbruket. Om jag inte hade vetat att föredraganden är medlem av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, skulle jag ha trott att detta betänkande hade utarbetats av någon från kommunistsidan. Jag anser att det är farligt att gå in på detaljer, på det sätt som man har gjort här, och redogöra detaljerat för vilken slags diskriminering som inte ska vara tillåten och hur vi ska bete oss. Det ska helt enkelt inte finnas någon diskriminering. Mänskligheten fastställde alla sina ordningsstadgar och förbud i Tio Guds bud, och där sägs det klart och tydligt: Du ska icke dräpa, Du ska inte begå äktenskapsbrott. Vi bör endast säga: Du ska icke diskriminera, och lämna resten till människorättsgruppernas och medlemsstaternas lyhördhet och kompetens. Jag anser dock att detta betänkande är godtagbart, förutsatt att ändringsförslag 7 från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokraterna) och Europademokraterna antas.

  Bairbre de Brún, för GUE/NGL-gruppen. – (GA) Herr talman! Elizabeth Lynnes betänkande belyser behovet av en övergripande rättslig ram som skulle förhindra diskriminering utanför arbetsplatsen och som skulle omfatta många olika ämnen.

Miljoner människor diskrimineras varje dag i EU – äldre såväl som andra grupper – när de försöker få tillgång till hälsovård, utbildning och transport, eller när de ska skaffa sig en försäkring eller ett lån.

Dessa grupper hade problem med sysselsättning före införandet av en kraftfullare lagstiftning på EU-nivå. En effektiv lagstiftning på EU-nivå ändrade arbetsgivarnas hållning. Det var ett europeiskt direktiv som tvingade medlemsstaterna att försöka sätta stopp för diskriminering i arbetslivet – även om det fortfarande finns mycket kvar att göra. En övergripande lagstiftning måste utarbetas på EU-nivå för att stärka människors rättigheter när det gäller varor och tjänster.

Jag vill berömma föredraganden för hennes betänkande och jag ber mina kolleger att rösta mot ändringsförslag som försvagar skyddet för mänskliga rättigheter.

  Philip Bushill-Matthews (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Under de senaste nio åren har jag suttit i utskottet för sysselsättning och sociala frågor bredvid min utmärkta kollega från västra Midlands i Storbritannien, Elizabeth Lynne.

Vi har nästan undantagslöst funnit att vi är överens i stort sett varje fråga, utan någon som helst anledning att förhandla om kompromissändringsförslag därför att vi redan har haft en nära samstämmighet.

Jag antar att det måste finnas ett undantag till varje regel, och till min stora överraskning så är detta betänkande just detta. Det är uppriktigt sagt mycket tråkigt att ett politisk ställningstagande verkar ha hindrat föredraganden att ta itu med det verkliga problemet.

Låt mig direkt säga, innan några andra från vänstern ställer till med sina vanliga förvrängningar, att alla vi till höger om mitten avskyr diskriminering i alla dess former. Alla vill vi hitta praktiska lösningar för att hjälpa till med att sätta stopp för diskriminering, och vi skulle i princip stödja ett särskilt direktiv för att hjälpa människor med funktionshinder, vilket också nu har föreslagits av kommissionen.

Men vi är på det klara med att ett ”övergripande och brett” EU-direktiv mot diskriminering som i huvudsak är en uppmaning till kommissionen att utan tidsbegränsning framställa ännu fler ”universallösningar” genom EU-lagstiftning på ett område som är mycket känsligt, inte kommer att göra mycket för att lösa nuvarande svårigheter och till och med skulle motverka sitt eget syfte. Vi har lagt fram våra egna ändringsförslag för att betona denna punkt.

Även om vissa aspekter av den diskriminering som förekommer fortsätter att vara ett problem, anser vi att förslaget att en mer generell EU-lagstiftning på något sätt skulle vara en lösning, är att gå för långt. Den nuvarande EU-lagstiftningen om diskriminering är redan svår att genomföra i praktiken. Det måste bli ett bättre genomförande av nuvarande lagar och en bättre förståelse av problemen med att genomföra dem innan vi fortsätter på vägen mot ännu fler EU-direktiv.

Som en brittisk organisation uttryckte sig mycket kortfattat i förra veckan kommer den värsta diskrimineringen inte att lösas med extra lagstiftning. Tiden skulle användas bättre på mångkulturella och mångreligiösa evenemang som ändrar folks åsikter. Vi håller med om detta.

Jag vill tacka kommissionen för dess tankeväckande inledande anmärkningar och säga att vi i vederbörlig ordning verkligen ser fram emot kommissionens svar.

  Stephen Hughes (PSE). – (EN) Herr talman! Jag anser att Philip Bushill-Matthews genom sin kritik understryker hur bra Elizabeth Lynnes betänkande är! Hon är värd att gratuleras. Elizabeth Lynne har gjort ett mycket gott arbete genom att påpeka den dåliga nivån på genomförandet och införlivandet av de båda direktiv som antogs 2000 om risker och diskriminering i arbetslivet.

Men då, herr kommissionsledamot, erkände ni och utskottet för sysselsättning och sociala frågor i parlamentet att diskriminering inte slutar på kontoret eller i fabriken. Vi insåg då behovet av att handla på ett mer övergripande sätt och införa ett övergripande direktiv för att bekämpa alla former av diskriminering i hela samhället. Ni uttryckte själv offentligen ert stöd för denna tanke. Er ordförande, José Manuel Barroso, tog offentligen ställning för ett sådant övergripande direktiv.

Vi är därför mycket oroade över att höra att man i kommissionen håller på att bromsa in, omvärdera och kanske endast inrikta sig på funktionshinder. Jag har hört att man just nu överväger tre möjliga alternativ i kommissionen: det övergripande direktivet, som fortfarande är aktuellt, ett särskilt direktiv om funktionshinder eller ett direktiv om funktionshinder och en annan form av diskriminering.

Var logiken i det sista alternativet är vet jag helt enkelt inte. Just nu, herr kommissionsledamot, behöver vi en stark förespråkare för det övergripande direktiv som ni förespråkade. Som Elizabeth Lynne sa, kan det inte finnas någon hierarki inom formerna för diskriminering i EU. Alla EU-medborgare är jämställda och måste behandlas så. Vi kan inte tolerera diskriminering på några grunder mot någon grupp av vår gemenskap.

Under ett sammanträde i Bryssel i förra veckan hörde jag sägas – ni själv, herr kommissionsledamot, antydde det i dag och Philip Bushill-Matthews gjorde det nyss – att vi inte bör agera eftersom överträdelseförfaranden har inletts mot ett antal medlemsstater för att de ha underlåtit att följa de tidigare direktiven. Vi kan inte gå med på detta argument. Vi kan inte tillåta medlemsstaterna att tvinga oss att agera med snigelfart när det gäller genomförande och verkställighet. Ni, herr kommissionsledamot, har initiativrätten. Ni måste utöva denna rättighet. Vi måste handla effektivt. Ni måste handla effektivt för att garantera fullständig efterlevnad och inte tillåta medlemsstaterna att ingå en sammansvärjning som skulle medföra att vi rör oss framåt med snigelfart.

Vi måste också fokusera på behovet av åtgärder och verkställighet, stränga åtgärder för att se till att medlemsstaterna verkligen till fullo följer de direktiv som vi enades om 2000. Jag stöder helt och hållet Elizabeth Lynnes betänkande.

  Talmannen. − Jag vill ta en stunds paus för att på allas vägnar här i parlamentet välkomna de olika besöksgrupperna på åhörarläktaren. Låt oss fortsätta med debatten.

  Sophia in 't Veld Veld (ALDE). – (EN) Herr talman! Denna Europeiska kommission fick 2004 grönt ljus från Europaparlamentet, endast efter att högtidligen ha lovat att vara en förkämpe för de grundläggande rättigheterna. Men det räcker inte att bara låtsas stödja jämställdheten. EU-medborgarna måste få de rättsliga instrumenten för att försvara sina rättigheter i domstolen. Nu söker Europeiska kommissionen frenetiskt efter ursäkter för att undvika ett allmänt förbud mot diskriminering, exempelvis att det behövs ytterligare studier – som om vi inte alla kan se att det förekommer diskriminering på alla håll – eller att det inte finns något samförstånd i rådet – men det har aldrig hindrat Europeiska kommissionen från att driva igenom sina förslag inom andra områden, till exempel inom energipolitiken. Låt oss inte glömma att diskriminering redan är förbjuden på grundval av fördragen, men om vi inte stiftar lagar kommer domstolarna att göra det för oss. Därför förväntar jag mig att Europeiska kommissionen tar sitt eget ansvar och står upp för EU-medborgarnas rättigheter, för om det övergripande direktivet måste misslyckas, låt det misslyckas i rådet och inte i kommissionen.

(Applåder)

  Elisabeth Schroedter (Verts/ALE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi behöver ramdirektivet för att garantera var och en samma skydd mot diskriminering. Det är inte godtagbart att de homosexuella eller de gamla får färre mänskliga rättigheter än människor med invandrarbakgrund. Vi måste omedelbart få slut på denna situation.

Dessutom kan jag inte låta bli att än en gång påminna er om att José Manuel Barroso själv – när han sökte stöd för att parlamentet skulle godkänna kommissionen – här lovade att lansera detta ramdirektiv. Som tysk måste jag säga att jag finner den tyska regeringens uppträdande cyniskt. Det finns en lag i Tyskland enligt vilken alla biologiska egenskaper får samma skydd, men regeringen driver här, utan några rimliga anledningar, en kampanj på EU-nivå mot ramdirektivet. Enligt min åsikt är detta ren populism på bekostnad av de mänskliga rättigheterna.

  Ria Oomen-Ruijten (PPE-DE). – (NL) Herr talman! Kampen mot diskriminering, vare sig den förs på grundval av religion, kön eller funktionshinder, är en av de pelare som EU vilar på. Denna politik är fastställd i alla våra fördrag och i lagstiftningen.

När det gäller kampen mot direkt eller indirekt diskriminering på grund av kön har denna politik visat sig ha en fullständig framgång i EU. Vi kan nu testa situationen i förhållande till direktiven och fördragen och därefter fastställa att politiken, trots att vi har den mest invecklade lagstiftningsprocessen i världen, inte fungerar bra.

Man kan då välja mellan två handlingssätt. Det handlingssätt som oppositionen väljer är att införa en ny, brett baserad strategi och att på detta sätt lösa problemen. Jag tror inte att det kan göras på detta sätt. Detta visade sig genom lagstiftningen 2000, då överträdelseförfaranden inleddes mot tio medlemsstater, däribland Nederländerna, på grund av bristen på tydlighet i vissa bestämmelser i deras lagstiftning om likabehandling. Det kommer därför inte heller att hjälpa med en ny, brett baserad lagstiftning, vilket innebär att man bara kommer att fortsätta att prata.

Vi bör därför alltmer inrikta oss på mentaliteten och på handlingsprogram och se till att diskriminering, även indirekt diskriminering, inte längre äger rum. Vi måste se till att genomförandet förbättras och sedan måste vi också hitta en lösning på de problem som kan formuleras tydligt, nämligen de funktionshindrades problem.

Jag stöder därför helhjärtat den vädjan som kommer från Edit Bauer och ett antal ledamöter från vår grupp och hoppas att vår utmärkta ramlagstiftning nu verkligen kommer att omsättas i praktiken. Tack så mycket.

  Lissy Gröner (PSE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Elizabeth Lynne för hennes betänkande, som kommer precis vid rätt tillfälle. Ett ord till alla ledamöter i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater: Lönediskriminering mot kvinnor har ingått i EU-fördraget under de senaste 40 åren, men ändå har inget väsentligt ändrats. Om ni i PPE-DE-gruppen vill stå fast vid ert förkastande av ett övergripande direktiv står det helt klart för mig att era värderingar och principer endast har att göra med vackra ord och festigheter i Europeiska unionen. Ni vill inte alls ha någon likabehandling! Ni accepterar till exempel diskriminering av de homosexuella. Ni vill att detta ska vara en politisk kultur. Nej, det kan jag inte gå med på!

Lika möjligheter omfattar alla kriterier i artikel 13 och dubbel diskriminering måste i slutändan också inkluderas. En politik mot diskriminering kan bara vara trovärdig om den själv inte skapar ännu mer diskriminering. Det har varit en ström av förfaranden och åtgärder i EU. Detta var bara propaganda i syfte att undvika vissa minimistandarder. De medlemsstater som har tvärstannat inför detta måste skynda på. Överträdelseförfaranden har inletts, till och med mot mitt eget land, Tyskland.

Jag vädjar nu till kommissionen och till varje enskild kommissionsledamot att uttryckligen förklara att de är för ett tydligt övergripande direktiv och att göra slut på en hierarkisk ordning för de mänskliga rättigheterna i EU. Vi måste genomföra vår EU-politik i enlighet med fördraget. Artikel 13 är en del av fördraget och måste därför omfatta allt detta, vilket framgår av Elizabeth Lynnes betänkande.

  Marco Cappato (ALDE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Elizabeth Lynne för hennes arbete. Parlamentet står i begrepp att åter begära ett övergripande direktiv. Det är nionde gången detta har skett, kommissionsledamot Špidla. Eftersom parlamentet för nionde gången kräver att exakt detta steg tas hade vi väntat oss större tydlighet i kammaren från kommissionen i dag, delvis eftersom detta är ett åtagande från ordförande José Manuel Barrosos sida och delvis därför att vi tror på den konsekvensbedömningsprocess som är på gång.

Uppriktigt sagt är det omöjligt att förstå tanken från vissa ledamöter av Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att motsätta sig ett övergripande direktiv. Tidigare kritiserades vänstern med rätta för att vilja dela in samhället i företag och företrädare för bolagen. Det verkar emellertid som om detta är precis vad ni försöker göra nu: gärna de funktionshindrade, eftersom detta är mer politiskt korrekt, men låt oss vänta med de andra formerna av diskriminering.

Ria Oomen-Ruijten är inte här, men vänstern tycker ibland också om att säga att det behövs mer än lagar för att ändra attityder. Nu hör vi samma sak från ledamöterna i PPE-DE-gruppen. Låt oss tala om individuella rättigheter och om att vi inte får spela ut en organisation, en minoritet, mot en annan utan i stället garantera icke-diskriminering för alla medborgare. Detta är meningsfullt och det är vad vi ber er att göra. Uppriktigt sagt behöver vi inte åtgärder som är mer vinklade mot en kategori än en annan. Det är inte vad EU-medborgarna behöver.

  Anja Weisgerber (PPE-DE). – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är alla överens om en sak: vi är emot alla former av diskriminering. Jag vill klargöra detta redan från början. Emellertid finns det olika strategier för att uppnå detta mål. Jag anser att skydd mot diskriminering slutgiltigt inte kan regleras bättre på EU-nivå än på nationell nivå. Även i detta avseende förväntas vi följa subsidiaritetsprincipen. Många av livets områden regleras för närvarande genom EU-förordningar mot diskriminering. Fyra direktiv mot diskriminering har antagits under de senaste åren: rasdirektivet, sysselsättningsdirektivet, likabehandlingsdirektivet och genusdirektivet.

En mängd överträdelseförfaranden pågår för närvarande mot medlemsstaterna på grund av problem med att införliva fördraget. Strängt taget pågår de nu mot 20 länder, det vill säga tre fjärdedelar av EU:s medlemsstater. Det verkar vara stor rättslig osäkerhet i denna fråga. En ny, bred och alltför förenklande strategi i form av ett ramdirektiv är fel svar på den rättsliga osäkerhet som råder här. De aktuella problemen måste först granskas innan kommissionen föreslår nya direktiv.

Annars blir resultatet mer byråkrati, högre kostnader för medborgarna och mindre tydlighet i rättsligt avseende, vilket inte gagnar någon, framför allt inte kampen mot diskrimineringen. Av denna anledning är jag, liksom min grupp, mot de artiklar i Elizabeth Lynnes betänkande där man kräver ett ramdirektiv, ett övergripande direktiv. Men om de andra grupperna framhärdar och kravet på ett ramdirektiv kvarstår blir jag tvungen att rösta mot betänkandet, inte därför att jag är emot att skydda människor mot diskriminering, utan därför att jag anser att ett ramdirektiv på EU-nivå är ett felaktigt sätt att gå till väga. När det gäller funktionshinder har alla medlemsstater och Europeiska gemenskapen undertecknat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. I det här fallet måste och ska vi uppfylla våra skyldigheter. Vi kommer emellertid inte att hjälpa någon genom att anta ytterligare ett oklart och urvattnat ramdirektiv.

  Richard Howitt (PSE). – (EN) Herr talman! När jag var Europaparlamentets medföredragande för rasdirektivet 2000 lovade oss det dåvarande portugisiska ordförandeskapet att det inte skulle bli någon hierarki i fråga om diskriminering och att det skulle komma ytterligare lagstiftning.

Den 26 oktober 2004 utlovade ordförande José Manuel Barroso i detta parlament och under denna kommissions mandatperiod ett ramdirektiv om – citat – ”alla former av diskriminering”. Detta löfte upprepades i kommissionens årliga politiska strategi för 2008. Nu är det dags att infria löftet.

Jag vill säga att det inte är någon ursäkt att medlemsstaterna i vissa fall avsiktligen släpar efter med genomförandet av förbud mot diskriminering i arbetslivet, men det är faktiskt en ursäkt och kommissionen får inte tillåta de långsammaste att diktera hastigheten för de övriga.

För två veckor sedan träffade jag förbundsminister Brigitte Zypries i Tyskland och minister Barbara Follett i Storbritannien. De är villiga att tala. Ge dem något att tala om!

Jag är stolt över att vi samlade in 1,3 miljoner underskrifter för lagstiftning till förmån för de funktionshindrade. Men i egenskap av Europaparlamentets ordförande i tvärgruppen för de funktionshindrade vill jag att det ska tas till protokollet att jag stöder ett övergripande direktiv. Man ska inte söndra och härska.

Slutligen tjänar det ingenting till att de konservativa säger att de avskyr diskriminering på grund av religion, ålder eller sexuell läggning för att sedan rösta mot lagstiftning på grund av detta och förvägra EU-medborgarna, homosexuella, unga och gamla och de religiösa minoriteterna lika rättigheter. Organisationen Business Europe bör skämmas över att i sitt bidrag till kommissionens samråd av den 12 oktober 2007 säga följande: ”Business Europe anser att det inte finns något bevis på diskriminering på någon av grunderna i artikel 13”. Kommissionens egen Business Test Panel visade att 89 procent av de 293 granskade företagen sa att de ville ha EU-lagstiftning för lika skydd. De vill ha det. Parlamentet kommer att rösta för det. EU behöver det.

(Applåder från mitten och vänster)

  Holger Krahmer (ALDE). – (DE) Herr talman! Jag tackar Elizabeth Lynne för att hon har ägnat tid åt frågan om lagstiftning mot diskriminering och jag håller helt med henne, förutom på en punkt. Kära Elizabeth Lynne, Elisabeth Schroedter, Lissy Gröner och Sophia in ’t Veld! Ni menar väl, men i slutändan gör ni inte er själva någon tjänst om ni nu kräver ytterligare ett direktiv mot diskriminering som går längre än vad vi redan har i EU.

Jag säger det mycket medvetet och rent ut här i egenskap av homosexuell: ni gör inte de människor ni vill skydda någon tjänst. Det kommer till slut att bli en långtgående förordning mot diskriminering riktad mot de människor ni vill skydda. Hur kan det vara så? Om vi utsträcker lagstiftningen mot diskriminering till tillgången till varor och tjänster och till att överflytta bevisbördan kommer vi att skapa ett klimat med dold diskriminering. Mycket få arbetsgivare kommer att öppet vilja diskutera diskriminering. Arbetssökande som utgör en potentiell risk, kanske på grund av sitt passfoto, kommer inte längre att kontaktas av arbetsgivaren om det föreligger tvivel.

När allt kommer omkring gör vi inte människorna någon tjänst. Vi bör i stället oroa oss över att det direktiv mot diskriminering som vi i dag diskuterar håller på att ändras i avvaktan på hur det kommer att bli. Om vi åstadkommer en mängd trasslig byråkrati och rättegångar och dessutom rättslig osäkerhet kommer godkännandet av förordningar mot diskriminering att avta bland människorna i EU.

  Carlo Fatuzzo (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har så mycket tid att jag hoppas kunna använda den på rätt sätt, eftersom jag är van vid att bara tala i en minut. Jag hörde min kollega Philip Bushill-Matthews säga att han alltid håller med Elizabeth Lynne och att det måste finnas ett undantag för varje regel, men att hans ståndpunkt är denna gång en helt annan.

Jag måste säga till mina käre vän Philip Bushill-Matthews att vi också alltid håller med varandra, men utan att vilja förråda vår vanliga gemensamma åsikt om alla beslut, måste jag denna gång säga att ni står inför ett undantag, eftersom jag är absolut positiv till förslaget till det övergripande direktiv som Elizabeth Lynne har hänskjutit till kommissionen. Hur kan jag låta bli att vara för förslaget när jag under de senaste 40 åren har sett medborgare i Italien, där jag bor, utsättas för diskriminering på grund av sin ålder, gamla som berövas sina rättigheter endast därför att de är gamla?

Jag hänvisar framför allt till att det i Italien finns en lag enligt vilken de funktionshindrade, om de är unga, är berättigade till förmåner, medan om de är gamla och lider av samma funktionshinder, inte har rätt till dessa förmåner. Jag inser inte hur vi ska kunna vänta i åratal innan vi, som Sophia in’t Veld förklarade, har rättslig möjlighet att använda domstolarna för att genomdriva respekt för de rättigheter som enligt artikel 13 beviljas alla medborgare i EU.

  Zita Gurmai (PSE). - (HU) Mina damer och herrar! Den europeiska enheten grundas inte bara på ekonomi utan också på många viktiga värderingar. Dessa värderingar innefattar den mänskliga värdighetens okränkbarhet, frihet, ansvar, solidaritet, mångfald och att man iakttar principen om frihet från diskriminering. De inbegriper också tolerans och ömsesidig respekt.

Jämsides med de politiska uttalandena är det viktigt att dessa principer fastställs i lag på ett sådant sätt att man ser till att inga åtskillnader längre kan göras på grund av diskriminering och att människor skyddas helt och fullt. EU-projektet kan bara bli livskraftligt om vi kan se till att missgynnade grupper i samhället kan utöva sina rättigheter. En heltäckande integrering av dessa grupper ligger i vårt gemensamma intresse och vi måste vidta lämpliga åtgärder för att se till att detta sker.

Därför ligger det i varje medlemsstats intresse att se till att alla bestämmelser i EG-direktiven 2000/43 och 2000/78 i sin helhet införlivas på ett korrekt och effektivt sätt och att de genomförs korrekt i praktiken, så att införlivandet av direktiven i den nationella lagstiftningen verkligen gagnar de missgynnade grupperna.

Lagstiftningen har bara ett värde om den också genomförs i praktiken. Det är en särskilt viktig uppgift att övervaka genomförandet av lagstiftningen och den måste få särskild uppmärksamhet både på medlemsstatsnivå och på gemenskapsnivå. Vi måste utforma kontrollmekanismer som gör det möjligt för oss att genomföra konsekvensbedömningar. Vi måste engagera icke-statliga organisationer som kan ge oss konkret återkoppling och inleda en social dialog med dem. Jag är övertygad om att José Manuel Barroso trodde på vad han sa 2004, i början av sin mandatperiod. Måtte han fortsätta att göra det.

  Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill kommentera två aspekter av Elizabeth Lynnes utmärkta betänkande. Jag stöder helt uppmaningen till medlemsstaterna och andra viktiga aktörer att samla in, sammanställa och offentliggöra heltäckande, korrekt, jämförbar, pålitlig och fristående statistik om diskriminering och att sedan offentliggöra denna statistik på ett sätt som lätt kan förstås av allmänheten. På detta sätt kan säkert medborgarna själva se att det behövs en förändring. Jag stöder helt kravet på ett heltäckande, övergripande direktiv. Detta är ett område där EU kan åstadkomma en strategisk förändring när lagstiftningen är genomförd.

Slutligen, med hänvisning till Lissabonfördraget, gladde det mig att höra kommentarerna från det slovenska ordförandeskapet förra veckan om arbetsprogrammet 2008 när det gäller deras svar på kampanjen med ”En miljon underskrifter” för de funktionshindrade. Detta tyder på att ordförandeskapet, och förhoppningsvis även kommissionen, lyssnar på medborgarna och tar till sig deras bekymmer. Detta är ett mycket hoppfullt tecken för medborgarinitiativet som ingår i Lissabonfördraget, men jag ber er än en gång att ta mitt starka stöd för ett heltäckande direktiv till protokollet. Det får inte finnas någon hierarki för diskriminering.

  Pier Antonio Panzeri (PSE). - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag stöder det arbete som har utförts av Elizabeth Lynne. Jag måste säga att denna debatt inträffar vid en tidpunkt som är intressant för EU. Jag vill att kommissionen, och även ni herr kommissionsledamot, ska få den fullständiga medvetenhet som ni för närvarande tycks sakna.

Denna fråga handlar inte bara om de framsteg som har gjorts inom området för lika möjligheter och icke-diskriminering när det gäller sysselsättning och arbetsförhållanden. Den centrala frågan är behovet av ett övergripande direktiv om likabehandling som täcker alla grunder för diskriminering. Ett klimat som utmärks av intolerans och fientlighet håller på att växa fram i Europa. Detta ger redan upphov till etnisk diskriminering – se bara på invandringen och romerna. Gud hjälpe oss om vi blundar för detta.

Därför finns det ett brådskande behov av ett övergripande direktiv för alla former av diskriminering för att komplettera paketet mot diskriminering enligt artikel 13 i fördraget. Det kommer också att bidra till att förbättra nivån på de tvärkulturella mötena i EU. Genom sådana möten förbättras kvaliteten på kulturen. De är nödvändiga och behövs verkligen nu.

Därför säger jag till er, herr kommissionsledamot, och till kommissionen. Visa lite mer politiskt mod eftersom ni hittills inte alls har visat något!

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Herr talman! Sysselsättning är en av de viktigaste faktorerna för social integration. Trots detta ligger arbetslösheten hos många grupper, framför allt kvinnor, funktionshindrade, etniska minoriteter, invandrare, de äldre och ungdomar som ger sig in på arbetsmarknaden, fortfarande på en oacceptabelt hög nivå.

Att man i vissa medlemsstater kan se stora brister i införlivandet och genomförandet av direktiv 2000/43/EG och 2000/78/EG och brist på information till EU-medborgare om möjligheten att vidta rättsliga åtgärder i händelse av diskriminering ger anledning till oro. Det är viktigt att medlemsstaternas regeringar så snart som möjligt undanröjer de hinder som beror på diskrimineringen när det gäller arbetsmarknadens rekryteringsprocesser.

De offentliga myndigheterna spelar en viktig roll för att främja jämställdhet och icke-diskriminering, eftersom medlemsstaterna, enligt artikel 13 i EG-fördraget, ska säkerställa ett fullständigt, korrekt och effektivt införlivande och ett lämpligt genomförande av dessa direktiv, så att kampen mot diskrimineringen i EU tillhör sådana åtgärder som är samordnade och anpassade till en konsoliderad strategi för att bekämpa diskrimineringen.

  Metin Kazak (ALDE). - (BG) Herr talman, ärade kolleger! Antagandet och genomförandet av övergripande lagstiftning mot diskriminering i EU:s medlemsstater är ett konkret resultat och visar hur känsligt ett samhälle är när det gäller att respektera principerna för likabehandling av alla medborgare, oavsett etniskt ursprung, religion, kön, ålder, hälsa eller ekonomisk situation.

Jag stöder Elizabeth Lynne när hon i sitt betänkande vädjar om att vi ska anta ett övergripande direktiv utan någon hierarki av principer mot diskriminering. Vi bör emellertid notera att diskriminering av individer som tillhör etniska eller religiösa minoriteter i Europa fortfarande är den vanligaste formen av överträdelse mot deras grundläggande rättighet att behandlas likadant som övriga medborgare från majoritetsgrupperna.

I vissa medlemsstater bedriver man, genom hatspråk, islamofobi och andra former av främlingsfientlighet som underblåses genom stereotyper, fördomar och klichéer från det förgångna, en dold diskriminering mot etniska eller religiösa minoriteter. Därför inriktar sig Europaparlamentet på att dra till sig kommissionens och medlemsstaternas uppmärksamhet…

(Talmannen avbröt talaren.)

  Hubert Pirker (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vi är alla ense om att varje tänkbar åtgärd måste vidtas mot diskriminering. Därför har också Europaparlamentet upprepade gånger förklarat att det stöder antagandet av ett nytt direktiv. Det finns redan fyra sådana direktiv och ett är så gott som färdigt i form av utkast. Detta innebär att vi täcker ett mycket brett spektrum genom åtgärder mot diskriminering.

Dessa åtgärder kommer nu äntligen att genomföras. Det finns 28 överträdelseförfaranden, vilket betyder att en vädjan går ut till medlemsstaterna om att slutligen genomföra det som har beslutats här i parlamentet. Jag är emot att genast vidta ett andra steg innan det första har tagits, nämligen att anta ett annat nytt direktiv med en mängd nya hinder som innebär att man kräver inrättande av jämställdhetsmyndigheter. Detta innebär ännu mer byråkrati. Att icke-statliga organisationer måste inkluderas i all lagstiftning gör inte att vi kommer framåt med samråd, etc. Om vi förespråkar åtgärder mot diskriminering måste vi argumentera för att genomföra det som för närvarande en gång för alla är lag i medlemsstaterna.

  Ewa Tomaszewska (UEN). – (PL) Herr talman! Jag vill säga något om den oacceptabla diskrimineringen av gravida kvinnor, framför allt med tanke på den demografiska kollapsen i EU. Trots rättsliga förbud kräver arbetsgivarna att unga kvinnor som söker arbete visar upp läkarintyg på att de inte är gravida. Om de inte kan visa ett sådant intyg försvinner deras chanser att få arbete. Detta är ett svårt men nödvändigt åtgärdsområde för yrkesinspektionen. Flerbarnsfamiljerna upplever också att de blir diskriminerade. Medelinkomsten per person i sådana familjer är vanligen betydligt lägre än i familjer med ensamstående mödrar. Å andra sidan är familjeförmånerna och socialbidraget vanligen lägre i deras fall och skatterna är högre. När människor talar om diskriminering brukar de inte behandla dessa problem.

  Gabriela Creţu (PSE). - (RO) I väntan på ett övergripande direktiv kan vi se att vi har en EU-lagstiftning och en nationell lagstiftning mot diskriminering, många politiska åtaganden och specifika institutionella mekanismer. Trots att det verkar optimistiskt är graden av införlivande, genomförandet och effektiviteten av antagna åtgärder fortfarande mycket lågt i många medlemsstater. För att uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor är det viktigt att arbete betalas korrekt.

Därför föreslår vi att kommissionen gör upp en integrerad plan med åtgärder som är positiva för arbetsmarknaden för att minska den konstgjorda genusuppdelningen på arbetsmarknaden och den strukturella löneklyfta som fortfarande existerar mellan de branscher som betraktas som kvinnliga och dem som betraktas som manliga. I denna plan utgör införandet av genusdimensionen, när de europeiska, nationella och lokala budgetarna görs upp, ett viktigt instrument för att minska de strukturella skillnaderna och genomföra principen med lika betalning för lika arbete.

  Jim Allister (NI). - (EN) Herr talman! I sitt anförande sa föredraganden att alla EU-medborgare måste behandlas på ett likvärdigt sätt. Olyckligtvis verkar inte föredraganden själv vara övertygad om detta. Om hon vore det, så skulle det i betänkandet kraftigt protesteras mot att EU, genom ett undantag, tillåter diskriminering på religiösa grunder i min valkrets Nordirland, mer bestämt diskriminering av protestanter som vill gå in i Nordirlands poliskår.

Ja, det förekommer uttrycklig religiös diskriminering i EU, som godtas på detta sätt. Så när jag lyssnar på de högtravande utfästelserna mot diskriminering tänker jag på alla de unga protestantiska väljare som ville gå in vid polisen. De hade bättre resultat än de katolska sökandena men fick åse hur dessa sökande tillsattes över deras huvuden eftersom diskrimineringen är författningsenlig, den är tillåten i lagstiftningen. Så tills vi uppnår ett allmänt genomförande mot diskriminering...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Siiri Oviir (ALDE). - (ET) Herr kommissionsledamot, herr talman, mina damer och herrar! Jämställdhet inför lagen och skydd mot diskriminering är allas mänskliga rättighet – så mycket slås fast i våra medlemsstaters – alla medlemsstaters – författningar. Icke desto mindre är våra medborgare inte förskonade från diskriminering. Exempelvis regleras allmän likabehandling inom anställningsområdet i gemenskapens lagstiftning. Vi har dock lagt mindre tonvikt på genomförandet av lagstiftningen. Hur kan vi annars förklara Eurostats årliga allmänna undersökningar, som visar på stora löneskillnader mellan kvinnor och män i medlemsstaterna? I mitt hemland Estland är skillnaden 27 procent till kvinnornas nackdel. Detta var situationen för mer än tio år sedan, och det är situationen än i dag.

Att se till att denna rättighet skyddas är lika viktigt som att lagstifta på området. Vi måste ta itu med denna fråga och om nödvändigt vidta rättsliga åtgärder vid överträdelse. Vad våra medborgare behöver är rättslig trygghet.

  Neena Gill (PSE). - (EN) Herr talman! Jag gratulerar Elizabeth Lynne till betänkandet om detta direktiv, eftersom jag i detta det europeiska året för interkulturell dialog, som syftar till att främja ömsesidig förståelse och fira Europas mångfald, är upprörd och bestört över vidden av dagens diskriminering – inte bara när det gäller ras, utan även när det gäller funktionshinder, kön, sexuell läggning och ålder. Diskriminering är inte bara ett problem på arbetsmarknaden utan även när det gäller boende, utbildning, offentliga och privata tjänster och även religiösa frågor.

Jag är särskilt oroad över skillnaderna i minoriteternas integrationsnivå i olika medlemsstater, vilket Migrant Integration Policy Index vittnar om. Detta visar på ett misslyckande i genomförandet och tillämpningen av de minimikrav för icke-diskriminering som vi har försökt sprida i hela EU. Jag uppmanar kommissionen att inte bara ta upp denna fråga med medlemsstaterna, utan även att vidta kraftfullare åtgärder inom EU-institutionerna.

Slutligen skulle jag nu före Europavalen vilja fråga hur parlamentet försöker föregå med gott exempel för övriga Europa när det gäller icke-diskriminering. Fortfarande är endast 30 procent av parlamentsledamöterna kvinnor, och endast nio ledamöter är icke-vita.

  Thomas Mann (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Vad är verkningsfullt mot diskriminering och främjar skyddet av människor med funktionshinder? Kampanjer för att öka medvetenheten, information, åtgärder, men inte en centralisering av rättsfrågor genom ny EU-lagstiftning. Kanske en papperstiger i stället för ett allsidigt övergripande direktiv? Det är viktigt att genomföra de fyra befintliga direktiven. Bara i Tyskland har de fortbildningskurser som krävdes som en del av den allmänna lagen om likabehandling kostat mer än 1,7 miljarder euro om året.

Jag anser att Civil Rights Act är riktig. Den föreskriver regler för företag med 15 eller fler anställda förhindrar en hög administrativ och ekonomisk kostnad. – En skyddsklausul för små- och medelstora företag är därför tillrådlig. Jag anser att våra tvivel, som Elizabeth Lynne olyckligtvis ännu inte har kunnat skingra eftersom hon inte har tagit hänsyn till våra ändringsförslag, börjar bli tydliga: vi kan inte rösta ja till ett betänkande i vilket det sägs att allmänna medel bör användas för att stödja offer för diskriminering. Lynne borde ha lyssnat på oss i fråga om detta, men tyvärr gjorde hon inte det.

  Miloslav Ransdorf (GUE/NGL). - (CS) Jag skulle vilja ta upp två frågor. Den första gäller transport. Ungefär en tredjedel av EU:s befolkning har rörlighetsproblem. För att ge människor lika möjligheter när det gäller tillgång till information, arbete och så vidare krävs det betydande insatser för att införa en barriärfri transportstandard. Den andra frågan rör mentalt funktionshindrade människor. Jag anser att det vore värdefullt att se över vitboken för skydd av mental hälsa, eftersom ett stort antal människor i EU lider av stress, vilket också innebär en nackdel för människor när de ska anpassa sig till förhållandena på arbetsmarknaden.

  Gay Mitchell (PPE-DE). - (EN) För ordningens skull, herr talman, erkänner jag att jag inte har fått ordet, men det som Jim Allister sa angående diskriminering av protestanter inom Nordirlands poliskår är fullkomligt osant. Poliskåren är till 90 procent en protestantisk organisation...

(Talmannen avbröt talaren.)

  Vladimír Špidla, ledamot av kommissionen. − (CS) Mina damer och herrar! Debatten har visat på betydelsen av att bekämpa diskriminering. Den första fråga som praktiskt taget alla var överens om är behovet av att effektivare genomföra lagstiftningen i alla medlemsstater. Som debatten visade är kommissionen mycket strikt i det här avseendet och tvekar inte att inleda överträdelseförfaranden mot de länder som inte har genomfört lagstiftningen till fullo. Enkel numerisk statistik ger dock inte hela bilden eftersom dessa siffror innefattar olika typer av överträdelseförfaranden, från tekniska och organisatoriska förfaranden till förfaranden som har att göra med skyddets omfattning. I alla händelser kan jag tryggt påstå att alla länder med vilka vi för en diskussion är förberedda, och att det inte kan råda något tvivel om deras beredvillighet att helt och hållet genomföra direktiven mot diskriminering.

Nästa fråga gäller fortsatta framsteg inom lagstiftningen. Jag slog tydligt fast att kommissionen har nått det sista stadiet i beslutsprocessen om vilka slutgiltiga åtgärder som ska vidtas. Detta skede slutar i juni i år, och vi kommer att presentera de väsentliga förslagen. Debatten som nu äger rum i parlamentet är förvisso en viktig källa i beslutsprocessen.

Låt mig också kommentera två anföranden som skilde sig från den mer allmänna debatten genom att talarna använde något ovanliga argument. Ett av dem var upplysningen att en kurs mot diskriminering i Tyskland kostade 1,7 miljarder euro. Jag bestrider inte denna siffra. Jag anser att det skulle kunna vara ganska intressant att exempelvis jämföra den med kostnaden för kurser i skattelagstiftning. Vi skulle kanske upptäcka att liknande övergångskostnader normalt åtföljer ändringar i lagstiftningen. Med andra ord kan rent ekonomiska argument inte ge hela bilden.

Det andra anförandet rörde frågan om polisens verksamhet i Nordirland. Jag vill bara säga att, enligt de uppgifter som jag har tillgång till, har Nordirlands poliskår inlett konkreta åtgärder för att ta itu med det problem som nämndes av Jim Allister.

Mina damer och herrar, tiden som vi har till förfogande tillåter oss inte att fortsätta denna djupgående och mycket intressanta debatt. Jag nöjer mig med att säga att vi har gått in i ett viktigt beslutsfattande skede och att er debatt är en del av denna beslutsprocess.

ORDFÖRANDESKAP: ROTHE
Vice talman

  Elizabeth Lynne, föredragande. − (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kollegerna så mycket för deras inlägg. Jag är glad över att vi verkar ha stöd för ett övergripande direktiv av en majoritet i kammaren. Jag hoppas att omröstningen senare i dag kommer att bevisa det.

Jag skulle också än en gång vilja ge kommissionsledamot Špidla ett erkännande, för jag vet att det var hans konkreta initiativ att föra fram ett övergripande direktiv och begära ett övergripande direktiv inom ramen för arbetsplanen. Jag beklagar bara att hans uppfattning inte verkar övertyga resten av kommissionen. Och låt oss hoppas att vi, genom att gå med på begäran om ett övergripande direktiv, ger honom större tyngd i argumentationen för denna sak.

Det är sant att jag bad kommissionsledamot Špidla om att konsekvensbedömningarna skulle offentliggöras. Jag vet att de redan är färdiga. Jag är lite orolig eftersom jag har hört uppgifter om att det har funnits olika konsekvensbedömningar och att dessa just nu omarbetas en smula för att gynna en åsikt i kommissionen framför en annan. Jag skulle vilja se något sorts klargörande när det gäller detta för att se om de rykten jag hört är sanna.

Jag är väldigt glad över att andra ledamöter har understött er begäran om detta övergripande direktiv inom ramen för arbetsplanen. Jag är övertygad om att specifika frågor kopplade till alla områden – funktionshinder, ålder, religion eller övertygelse, och sexuell läggning – kan omfattas av ett övergripande direktiv. Utbildning är inte vägen framåt. Vi har provat det. Jag säger till de ledamöter som har talat om utbildning: det fungerar inte.

Vi talar också om tillgång till varor och tjänster, inte om anställning. Jag vet att alla de tyska delegationerna har problem med det eftersom arbetslivsdirektivet har sockrats av den tyska regeringen. Så bortse ifrån det. Det finns olika medlemsstater som har olika problem: funktionshinder, ålder, sexuell läggning, religion eller övertygelse. Några medlemsstater inriktar sig på vissa problem, andra på andra, och det är därför viktigt att få ordning på detta genom ett övergripande direktiv och inte lämna någon bakom sig.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.

Skriftliga uttalanden (artikel 142)

  Iles Braghetto (PPE-DE) , skriftlig. – (IT) Jag skulle vilja uttala min uppskattning av det arbete som utförts av föredraganden om ett ämne som jag anser oerhört viktigt för utvecklingen av en rättvisare och mer effektiv icke-diskrimineringspolitik i EU.

Principen om icke-diskriminering är faktiskt ett av de centrala värden som alltid har bildat underlag för europeisk integration. Man måste därför värna om den principen så att europeiska medborgare, särskilt de som tillhör de mest missgynnade kategorierna, som personer med funktionshinder, effektivt skyddas mot varje form av diskriminering.

Icke-diskriminering är grundläggande i sysselsättningen men den är nödvändig och att föredra i alla sektorer av offentligt liv (som utbildning och socialtjänst) eftersom den kan vara till stor hjälp vid social integration och utveckling av alla europeiska medborgares möjligheter.

Jag skulle vilja avsluta med att uttala mitt stöd för ett snabbt antagande av ett fullständigt och effektivt ramdirektiv om icke-diskriminering som gör det möjligt för medlemsstaterna att samarbeta på detta område och anta en samstämmig och effektiv politik som syftar till att medborgarna kan känna sig verkligt skyddade av en tydlig och begriplig lagstiftning både på europeisk och nationell nivå.

  Genowefa Grabowska (PSE), skriftlig. – (PL) Som ledamot av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ger jag mitt fulla stöd till Elizabeth Lynnes betänkande. Jag tvivlar inte på att nu gällande internationella rätt och vår egen EU-lagstiftning formellt sett innebär önskvärda och bra lösningar. Jag beklagar därför att deras ikraftträdande ständigt stöter på ett antal hinder, även i vårt Europa, som borde vara mer demokratiskt och mindre diskriminerande.

Det är förvånande att vi kanske behöver uppmana EU:s medlemsstater att behandla bestämmelserna i direktiv 2000/78/EG med full respekt och att genomföra ständiga och systematiska kontroller av hur man lyckas undanröja alla former av diskriminering i det politiska, sociala och ekonomiska livet.

Detta är särskilt viktigt för medborgarna i mitt land Polen, som tack vare gemensamma marknaden och den personliga rörelsefriheten lever och arbetar i många EU-länder. Jag är ledsen att behöva säga att det finns ökande belägg för att mina landsmän diskrimineras enbart på grund av deras nationalitet. Oroande uppgifter av det slaget börjar dyka upp allt oftare från Tyskland, Storbritannien och Irland. Det vore en paradox om parlamentet skulle bli så starkt och effektivt engagerat i att bekämpa uttryck för diskriminering i världen och ändå vore ur stånd att klara av respekt för mänskliga rättigheter på hemmaplan – dvs. i EU:s medlemsstater. Alla EU- medborgare förtjänar förvisso lika och icke-diskriminerande behandling!

  Anneli Jäätteenmäki (ALDE) , skriftlig. – (FI) Frågan här gäller lika möjligheter och icke-diskriminering i EU.

Lika möjligheter och icke-diskriminering på arbetet är grundläggande principer för sysselsättningen, och medlemsstaterna borde inte ha några problem att följa dem. Enligt Elizabeth Lynnes betänkande tillämpas emellertid inte direktiven effektivt eller korrekt.

Problemet är allvarligt för, som det framhålls i Elizabeth Lynnes betänkande, att bekämpa diskriminering och att stödja mänskliga rättigheter är prioriterat i EU i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget.

Ett exempel rör en kvinna i Finland som inte var berättigad till arbetslöshetsförsäkring sedan hon upphört att ta hand om sin funktionshindrade son. Det är fel att omvårdnad som utförs i hemmet inte uppskattas ordentligt och att reglerna tillåter detta slags diskriminering. Med detta fall i tankarna stöder jag punkt 36 i Elizabeth Lynnes betänkande som säger att tillämpningsområdet för principerna om jämlikhet och icke-diskriminering ska vara brett och även omfatta social trygghet.

Jag är också för Elizabeth Lynnes krav att parlamentet ska rekommendera medlemsstaterna att satsa mer resurser på och ge lämpliga befogenheter åt institutioner som arbetar för att främja dessa principer. Jag stöder också hennes krav på att stärka de icke-statliga organisationerna så att de också mer effektivt och ändamålsenligt kan åtgärda problem som finns i medlemsstaterna.

  Katalin Lévai (PSE) , skriftlig. – (HU) Det är självfallet betydelsefullt att Elizabeth Lynnes betänkande om lika möjligheter står på dagordningen för debatten i dag. Alldeles nyligen, den 17 maj, uttryckte vi vår solidaritet med transsexuella, bisexuella och homosexuella.

Särskilda dagar och vid särskilda tillfällen händer det ofta att människor ser tillbaka på det förflutna. Tyvärr har vi, som betänkandet visar, fortfarande en hel del att göra när det gäller lika möjligheter. Arbetslösheten är fortfarande oacceptabelt hög bland kvinnor, invandrare, människor med funktionshinder, etniska minoriteter och personer som har mycket specifika eller icke erkända kvalifikationer. På sysselsättningsområdet rekommenderar jag därför att man inför ett europeiskt övervakningssystem för lika möjligheter som skulle kunna ge stöd i form av skattefördelar och/eller PR-möjligheter för arbetsgivare som bemödar sig om att skapa lika möjligheter.

Inom ramen för detta system skulle man också upprätta en “svart lista” på arbetsgivare som underlåter att alls uppfylla kraven. Detta skulle få en motiverande effekt på företag samtidigt som det skulle ge arbetssökande nya perspektiv och klarhet. Tyvärr fortsätter extrem och populistisk politik att spridas i Central- och Östeuropa, men ibland är den bild vi får av Västeuropa också sorglig. Negativ särbehandling av romerna ökar och extremistiska trupper river ned romska bostadsområden. Det är här som det stora behovet av en europeisk handlingsplan för romerna, som socialisterna föreslog, och behovet av brådskande åtgärder på europeisk nivå är mest iögonfallande. Lagstiftningen i medlemsstaterna föreskriver olika nivåer av skydd mot diskriminering.

Det finns ofta ingen enhetlig metod för att genomföra lagstiftningen vilket leder till att genomförandet blir otillfredsställande. Försöken att genomföra lagstiftningen måste samordnas med hänsyn till EU:s övergripande perspektiv och nationella och lokala myndigheter om man vill säkerställa allmän efterlevnad. Innan man antar lagstiftningen är det också viktigt att genomföra undersökningen om social påverkan och den årliga utvärderingen av genomförandet i medlemsstaterna.

  Marianne Mikko (PSE) , skriftlig. – (ET) Icke-diskriminering och mänskliga rättigheter är grundläggande värden i EU. De bildar den grundval som vi försöker bygga en gemensam framtid på och det får inte finnas utrymme för kompromisser när det gäller dem. Så mycket framgår klart av artikel 13, som måste tjäna som en vägledning i alla frågor som rör europeiska medborgare.

Skydd mot diskriminering på grund av ålder, sexuell läggning, religiös tro eller funktionshinder saknas i dag på områden som social välfärd, varor och tjänster, hälsovård och utbildning. Tyvärr finns det ingen EU-lagstiftning på dessa områden. Om icke-diskriminering och mänskliga rättigheter är av yttersta vikt för oss råder det inget tvivel om att vi behöver ett enda övergripande direktiv som sätter stopp för hierarkin av rättigheter. Stopp för en situation där diskriminering är olaglig på ett område men tillåten på ett annat. Stopp för en situation där ras och funktionshinder är avsevärt mer skyddade än de andra områden som nämns i artikel 13. Mot bakgrund av detta betänkande uppmanar jag kommissionen att inte ta tillbaka sitt löfte och att utarbeta ett övergripande direktiv för bekämpning av diskriminering i enlighet med artikel 13 i EG-fördraget.

I ett oväntat utspel har många europeiska organisationer utan vinstsyfte uttalat sig för ett övergripande direktiv för att ge detta skydd. På liknande sätt är flera paraplyorganisationer aktiva på olika områden i Bryssel, som Europeiska kvinnolobbyn, AGE och flera andra. Ett övergripande direktiv om icke-diskriminering som omfattar social välfärd, varor och tjänster, hälsovård och utbildning är enda sättet att främja skydd av mänskliga rättigheter i EU. Det finns mer än nog av vittnesbörd om diskriminering på alla områden. Kommissionen får inte blunda och återskapa en hierarki mellan rättigheter i EU.

  Csaba Sándor Tabajdi (PSE) , skriftlig. – (HU) Som ordförande för tvärgruppen för nationella minoriteter välkomnar jag Elizabeth Lynnes betänkande som inventerar vad som redan har åstadkommits beträffande frihet från diskriminering och i stora drag anger vad som behöver göras.

Gemenskapslagstiftning om frihet från diskriminering är särskilt viktig eftersom skydd av individen inte räcker. Folk drabbas inte av diskriminering som individer utan som medlemmar av en grupp, till exempel för att de tillhör en etnisk minoritet, för att de är gamla, för att de är kvinnor, för att de har ett funktionshinder, för att de tillhör en sexuell minoritet eller för att de är romer. Av detta skäl är det enda sättet att effektivt skydda individer som tillhör de olika minoritetsgrupperna att skydda hela gruppen. I betänkandet påpekas med rätta att de två direktiv som finns endast fastställer minimikrav, och därför behöver vi fortsätta den inslagna vägen mot att utveckla en politik på gemenskapsnivå mot negativ särbehandling och ett övergripande anti-diskrimineringsdirektiv. Mycket viktig är också den punkt i betänkandet som uppmanar kommissionen att arbeta för att fastställa en definition, gemensam för hela EU, av termen ”positiv särbehandling. I betänkandet fäster man också särskild uppmärksamhet vid behovet av ett särskilt socialt skydd för minoritetsgrupper, särskilt romerna. I detta sammanhang skulle jag vilja påminna om punkt 25 i Ždanokabetänkandet, också om detta ämne, där det påpekas hur viktigt det är att traditionella nationella minoriteter är delaktiga i politiken.

Enligt denna punkt behöver nationella minoriteter en gängse rampolicy som gör det möjligt för dem att effektivt delta i beslutsfattandeprocesser som rör deras identitet genom olika former av självstyre eller autonomi.