Fullständigt förhandlingsreferat

Tisdagen den 20 maj 2008 - Strasbourg

20. Kvinnor och vetenskap (debatt)

  Talmannen. – Nästa punkt är ett betänkande (A6-0165/2008) av Britta Thomsen, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om kvinnor och vetenskap (2007/2206(INI)).

  Stavros Dimas, kommissionsledamot. − (EL) Herr talman, låt mig först framföra min tacksamhet till Europaparlamentet, och särskilt till föredraganden Britta Thomsen, för stödet till kommissionens politik angående kvinnor och vetenskap. Jag vill även tacka föredraganden från utskottet för industrifrågor, forskning och energi, Den Dover, för hans konstruktiva inställning.

Vi ställer oss bakom Britta Thomsens motivering: avskaffandet av könsdiskriminering i vetenskapen utgör startskottet för en ny guldålder för den europeiska vetenskapen och akademiska utvecklingen, samtidigt som det stimulerar vår innovationsförmåga. Kommissionen är väl medveten om den allvarliga snedfördelningen mellan kvinnliga och manliga forskare. Den senaste statistiken visar att mer än 50 procent av alla universitetsexamina i samtliga ämnesområden tilldelas kvinnor, samtidigt som bara 15 procent av alla professurer innehas av kvinnor. På området forskning, ingenjörsvetenskaper och teknik är motsvarande siffror 34 procent kvinnor av alla som tar examen, och 9 procent kvinnor i professurerna. Kommissionen instämmer i att detta är ett slöseri med begåvning och resurser, som strider mot jämställdhetsprincipen.

Europeiska kommissionen har sedan 1999 uppmärksammat bristen på kvinnor i vetenskapen. Kommissionen gav i femte ramprogrammet finansiellt stöd till forskning och projekt på området kvinnor och vetenskap. Sedan 2003 har kommissionen publicerat statistikserien ”She Figures”, som redovisar andelen kvinnor inom europeisk forskning. Nästa utgåva publiceras 2009.

För att vara mer konkret: I sitt betänkande uttalar Britta Thomsen sitt stöd för målet att de olika kommittéerna i ramprogrammet ska bestå till minst 40 procent av kvinnor och till minst 40 procent av män. Detta icke bindande mål infördes 2000 och har givit mycket goda resultat. Andelen kvinnor i utvärderingspaneler har till exempel ökat från 10 procent i fjärde ramprogrammet till 34 procent i sjätte ramprogrammet. Detta visar att det går att göra framsteg även utan bindande mål, om bara uppmärksamheten är tillräckligt stor. Att införa bindande mål kan faktiskt vara kontraproduktivt på längre sikt, eftersom det signalerar att män kommer att diskrimineras. En majoritet kvinnor och män är emot sådana mål.

Betänkandet framhåller att yrkesuppehåll skadar kvinnors vetenskapliga karriärer. Beträffande det europeiska området för forskningsverksamhet delar kommissionen denna oro och stöder införandet av politiska åtgärder som gör det lättare att förena karriär med familjeliv. Nätverkande bland kvinnliga forskare kan också bidra starkt till att locka kvinnor till vetenskapen och till ledande befattningar. Vi har därför inrättat den europeiska plattformen för kvinnliga forskare, som fungerar som katalysator och skapar förebilder i den vetenskapliga forskningen.

Ett av våra viktigaste mål är att öka andelen kvinnor på ledande befattningar i forskningen. Här finns ett direkt samband med det mål som medlemsstaterna enades om 2005: att kvinnor ska inneha 25 procent av de ledande befattningarna inom forskningen i den offentliga sektorn. Nyligen publicerades rapporten ”Mapping the maze: getting more women to the top in research”. Rapportens slutsats är att öppen och rättvis bedömning inte räcker för att öka andelen kvinnor i beslutsfattande organ. Vi behöver förändra den grundläggande synen. Specialister har föreslagit olika åtgärder för hur vetenskapens traditionella inställning och kultur ska kunna ersättas med ett bredare och öppnare synsätt. Utmaningen är nu att genomföra detta. Projekten fortsätter i sjunde ramprogrammet, och är nu kopplade till det europeiska området för forskningsverksamhet. En konferens som genomförs i maj 2009 i det tjeckiska EU-ordförandeskapets regi ska göra en genomgång av de senaste tio årens framgångar, och kommer även att peka ut områden där ytterligare ansträngningar är påkallade. Europaparlamentet kan här göra en ovärderlig insats.

I mars 2006 antog kommissionen färdplanen för jämställdhet (2006–2010). Färdplanen utgör ramen för kommissionens åtgärder och uttrycker vårt engagemang för att främja jämställdheten mellan könen i alla våra politiska handlingar, både inom EU och i utrikespolitiken. De prioriterade områdena är att skapa möjlighet att förena privatliv och yrkesliv, att uppnå jämn könsfördelning i politiska och ekonomiska beslutande organ och inom vetenskap och teknik, samt att bekämpa stereotypa könsroller inom utbildning, i kulturella sammanhang och på arbetsmarknaden.

  Britta Thomsen, föredragande. − (DA) Herr talman, tack för ordet. Det gläder mig att vi i dag för upp frågan om kvinnor och vetenskap högt på dagordningen, och jag anser att detta är en avgörande fråga om Europa ska uppfylla Lissabonstrategin. Europa måste skapa fler och bättre arbetsplatser och bli bättre på forskning och innovation. På samtliga dessa tre områden är kvinnor en avgörande del av lösningen. Vi behöver öka andelen kvinnor på arbetsmarknaden. Fler kvinnor behöver bli chefer och beslutsfattare. Om Europa ska kunna skapa så mycket som 700 000 nya arbetstillfällen inom forskningen, behöver vi utnyttja kvinnors begåvning bättre.

Två allmänna mål vägledde mig när jag sammanställde betänkandet. För det första ville jag beskriva den nuvarande situationen. Hur hög är andelen kvinnor inom vetenskapen? Varför är läget så illa? För det andra ville jag vända blicken framåt och lägga fram lösningar och förslag till hur vi kan förbättra situationen. Det tillstånd som råder i dag duger inte. I den offentliga sektorn är i genomsnitt bara 35 procent av forskarna kvinnor, och i den privata sektorn är andelen 18 procent. Över 50 procent av EU:s studenter är kvinnor, och 43 procent av alla som tar doktorsexamen. Ändå är andelen kvinnor i ledande akademiska befattningar bara 15 procent. Vi ser därmed en kraftig snedfördelning då det gäller andelen kvinnliga beslutsfattare och chefer.

Inte heller våra egna nyinrättade organ, som Europeiska forskningsrådet, uppfyller jämställdhetskriteriet. Bara 5 av 22 ledamöter i forskningsrådet är kvinnor. Jag har också framhållit att kvinnor är starkt underrepresenterade i vetenskapliga kommittéer. Detta är bara ännu ett exempel på att kvinnor inte är företrädda i beslutande organ.

Jag skulle vilja berätta lite mer utförligt om den andra och kanske intressantare delen av mitt betänkande, nämligen de framåtblickande lösningarna och förslagen. Jag beaktade noga de yttranden som inkom under samrådsprocessen i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. En tydlig slutsats var att det först och främst handlar om att besluta om en politik på området. Om man både från nationellt och institutionellt håll inte låtsas om problemet, händer det ingenting. I betänkandet drar jag därför slutsatsen att det är nödvändigt att införa ett mål för medlemsstaterna och kommissionen om minst 40 procent kvinnor i alla urvalskommittéer och utvärderingspaneler. Jag tror att detta är helt avgörande. För att förändra situationen måste vi sörja för att de kvinnliga beslutsfattarna blir fler, så att kulturen kan reformeras uppifrån och ned. Jag efterlyser också öppnare rekryteringsförfaranden. Erfarenheten visar att slutna rekryteringsförfaranden starkt gynnar män, som rekommenderar varandra som de bäst kvalificerade kandidaterna.

Jag klargör också i mitt betänkande att vi inte får vara rädda för att vidta konkreta åtgärder, om det ska finnas något hopp om att rätta till situationen inom en någorlunda snar framtid. Vår egen statistik visar ju att det för närvarande inte finns någon spontan positiv utveckling någonstans. Jag rekommenderar därför att vi inrättar särskilda forskningsfonder riktade till kvinnor och prioriterar skapandet av nätverk och förebilder. Detta är enkla åtgärder som har givit goda resultat i medlemsstaterna. Mycket enkla åtgärder som en mening om att arbetsgivaren särskilt välkomnar kvinnliga sökande har också givit goda resultat.

Efter att ha arbetat med betänkandet kan jag alltså konstatera att det återstår många hinder. Det är naturligtvis viktigt att det finns goda möjligheter att förena forskningsverksamhet med familjeliv, och att även doktorander har möjlighet till föräldraledighet. Detta är dock även en kulturell fråga. Det är förstås svårare att sammanfatta kulturella hinder koncist, men liksom då det gäller mer konkreta hinder handlar det om att vilja ta itu med snedfördelningar. Jag ska inte säga något mer nu, men jag ser fram emot att få höra era synpunkter på betänkandet.

  Den Dover, föredragande av yttrandet för utskottet för industrifrågor, forskning och energi. − (EN) Herr talman, det är ett sant nöje att kunna välkomna varje ord som kommissionsledamoten yttrade här i kväll. Jag vill också gratulera Britta Thomsen, som gjort ett strålande arbete som föredragande i denna mycket angelägna fråga. Det känns härligt att som mitten/höger-orienterad parlamentsledamot kunna berömma en socialist från det motsatta lägret, och från ett annat land än jag själv, och att lyckönska henne därför att hennes ansats har varit så välavvägd. Hon har lyft fram de viktigaste faktorerna som gör att kvinnor utvecklas snabbare än män i tonåren.

De är intelligentare, arbetsammare och uthålligare. Men till och med kvinnor i den högre utbildningen, med en forskarkarriär framför sig, faller ofta ifrån. Detta beror ofta på belastningar hemifrån, i privatlivet. Britta Thomsen gör helt rätt som i sitt betänkande, och nu här i kväll, sätter fingret på de här problemen och lyfter fram dem.

Betänkandet innehåller konstruktiva idéer. Det enda som jag är skeptisk till är att införa specifika mål för hur många procent kvinnor som ska ta en viss examen eller finnas i en viss befattning. Det är att lägga sig i för mycket. Å andra sidan ger jag betänkandet mitt fulla stöd. Utskottet för industrifrågor, forskning och energi anförtrodde mig uppdraget att skriva dess yttrande, vilket jag ser som ett hedersuppdrag. Jag vill tacka skuggföredragandena för samarbetet och för deras synpunkter på huvudbetänkandet och på mitt yttrande. När Europaparlamentet behandlar sådan lagstiftning och sådana betänkanden visar det sig från sin bästa sida: det råder samförståndsanda och forskningens behov beaktas.

Avslutningsvis vill jag berätta att jag torsdag kväll i förra veckan besökte Oxford-universitetet tillsammans med min holländska kollega Lambert van Nistelrooij. Alla forskarna där var kvinnor. Det välkomnar jag varmt.

  Talmannen. – Tack ska ni ha, Den Dover. Ni ska särskilt ha tack därför att ni, förutom kommissionsledamot Dimas, är den enda man som anmält sig till kvällens debatt. Samtliga övriga talare är kvinnor.

  Edit Bauer, för PPE-DE-gruppen. – (SK) Tack så mycket. Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tillåt mig att gratulera er, Britta Thomsen, inte bara å egna vägnar utan även för skuggföredraganden i PPE-DE-gruppen, Amalia Sartori. Jag skulle vilja säga att läget för kvinnor inom vetenskapen är jämförbart med läget för kvinnor i politiken, även om andelen kvinnor i vetenskapen är något högre. Så är det trots att ungefär 60 procent av alla universitetsexamina tilldelas kvinnor. En vetenskaplig karriär är mer än ett nio-till-fem-jobb. Det finns också en stark tävlingsaspekt: kvinnor som vill bli framgångsrika tvingas ofta prestera bättre än män. En äldre kvinnlig kollega varnade mig för detta faktum när jag inledde min forskningskarriär för många år sedan.

Ställer vi rätt frågor om vi undrar varför kvinnor är så underrepresenterade inom vetenskapen, varför antalet unga kvinnliga forskare minskar med tiden och varför vi på så sätt går miste om så många forskningsbegåvningar? Att det finns förutsättningar att förena yrkeskarriär och familjeliv är oerhört angeläget för kvinnliga forskare. I det här avseendet är det särskilt viktigt att vi uppfyller Barcelonamålen. Om kvinnor ska kunna bli framgångsrika forskare måste de ha tillgång till inrättningar som är pålitliga, lätttillgängliga, förstklassiga, anpassade till det vetenskapliga arbetets särprägel och krav, och tillräckligt flexibla.

Men vi behöver också tänka igenom hur vi mer allmänt kan främja forskning och utveckling. Ingen ska inbilla sig att yrken där lönerna varierar mellan låga och usla kan locka till sig unga kvinnor, eller ens unga män, som vill bilda familj. Detta är ett allvarligt problem i vissa länder, särskilt de nya medlemsstaterna, där stödet till vetenskap och forskning inte ens uppgår till 1 procent av BNP. Låt mig avslutningsvis säga att problemet bör lösas genom att förändra förutsättningarna, inte genom att föreskriva kvotering.

  Zita Gurmai, för PSE-gruppen. – (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Andelen kvinnor i den högre utbildningen har ökat dramatiskt på senare år. Det har emellertid inte förbättrat proportionen mellan kvinnor och män i forskningen. Andelen kvinnor i ingenjörsvetenskaperna har också ökat de senaste 20 åren, men inte alls lika starkt som i andra yrken eller vetenskapliga områden.

Dessa svårigheter gör att en betydande andel av kvinnorna överger sin vetenskapliga karriär. Detta är varken acceptabelt eller rationellt. Det är svårare för kvinnor att göra karriär, vilket framgår särskilt tydligt av lönerna. Kvinnor är mindre väl företrädda i vetenskapliga organ. Kvinnliga forskare tvingas att välja mellan karriär och familj. Eftersom kvinnor av familjeskäl behöver göra tillfälliga uppehåll i sina vetenskapliga karriärer blir det svårare att befordra dem. Vi måste undersöka hur man kan åstadkomma balans mellan yrkesverksamhet och familjeliv, och tillämpa bästa praxis.

Enligt Lissabonstrategin ska vi tillämpa principerna om jämställdhet på området forskning och utveckling. Vi måste vidta verksamma åtgärder inom alla vetenskapliga områden, och göra rekryteringsförfaranden och befordringskriterier öppnare. Vi måste eftersträva jämställdhet mellan könen i både akademisk och utomakademisk forskning, och i dessa institutioners beslutande organ.

Betänkandet är utmärkt och jag rekommenderar att det antas. Jag vill också gratulera min kollega Britta Thomsen. Som forskare har hon studerat detta ämne på djupet. Tack för er insats.

  Siiri Oviir, för ALDE-gruppen. – (ET) Herr kommissionsledamot, herr talman, mina damer och herrar! I dagens värld är livet alltmer sammankopplat med vetenskap och teknik genom nya eller förbättrade produkter och tjänster och den tekniska utvecklingen. Europas kvinnliga forskare bidrar otvivelaktigt till denna process.

Man har redan påpekat att det finns fler kvinnor inom högskoleutbildningar än män. Samma gäller på master- och doktorandnivå. Kvinnorna är fler. Men det är sju gånger färre kvinnor än män som har höga befattningar inom forsknings- och utbildningsväsendet. Genomsnittet ligger på 15 procent. Vad beror det på? Forskarvärlden har i alla tider främst bestått av män. Man har rättfärdigat detta med argumentet att sann kunskap uppnås genom just de objektiva metoder och logiska resonemang som faller sig mer naturliga för män än för kvinnor.

Att forskningen än idag främst bedrivs av män beror mer på att manlighet assimilerats i det vetenskapliga tänkandet än på det argument jag nyss nämnde. Akademisk forskning har visat att uppfattningen att objektivitet kan likställas med manlighet är en myt. Men dagens verklighet visar att myten otvivelaktigt påverkar jobbfördelningen och den beslutsprocess som är knuten till finansiering av vetenskaplig forskning.

Detta förminskande synsätt växer sig också starkare genom medierna, där kvinnor beskrivs på ett endimensionellt och tendentiöst sätt. Ofta porträtterar medierna kvinnor i någon traditionell roll, ofta som medlemmar i kvinnogrupper, och inte som yrkesutövare inom deras respektive områden. Samtidigt har vi inte gjort mycket för att förändra situationen och öka kvinnors möjligheter att få bättre jobb. Detta synsätt är utbrett i samhället och för att förändra det måste vi redan från första början lyfta fram vetenskap som ett intressant och attraktivt område för båda könen. Barnböckernas bilder av kvinnor i förkläden och män i rymdfarkoster måste försvinna.

Jag stöder de positiva åtgärder som föreslås i betänkandet för att uppmuntra och stödja kvinnliga forskare, oavsett om det handlar om yrkesrådgivning för kvinnliga forskare eller särskilda program för att främja flickors och kvinnors intresse för vetenskapligt inriktade yrkesval. Jag kan dock inte ställa mig bakom mekaniskt tillämpade kvoter som grundar sig på könstillhörighet eftersom de binder oss till en specifik tidsperiod och kan leda till kvantitativa i stället för kvalitativa resultat. Jag ber om ursäkt för det och tackar föredraganden för ett koncist skrivet betänkande.

  Hiltrud Breyer, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman! Jämlikhet mellan könen är både ett värde och en målsättning för EU. Men trots att mycket har skrivits om det pågår diskrimineringen dagligen.

Tråkigt nog är det samma sak inom vetenskapen. Vi vet att fler flickor än pojkar går ut gymnasiet med betyg som berättigar till högre utbildning och fler unga kvinnor än män har högskoleutbildning. Därför är kvinnor mycket välutbildade men de slår i glastaket efter högskoleexamen. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Endast 15 procent av alla professorer är kvinnor. Endast 15 procent av de högsta befattningarna innehas av kvinnor trots att majoriteten av dem som tagit högskoleexamen och hälften av dem som har fullföljt en doktorandutbildning är kvinnor.

Lönediskriminering förekommer även inom vetenskapen. De kommittéer som beslutar om forskningsprojekt består av mindre än 20 procent kvinnor. Man skulle nästan kunna tro att ju större belopp som spenderas på ett forskningsprojekt desto mindre troligt är det att kvinnor kommer att delta i det.

Vad vi behöver, om vi ska åstadkomma mer än att bara prata om jämlikhet, är kvoter. Men det måste vara ambitiösa kvoter om någonting verkligen ska kunna uppnås. Jämlikhet måste gälla inom alla vetenskapsområden, och jämställdheten bör gälla åtminstone 40 procent av det underrepresenterade könet, dvs. kvinnor, och inte bara 25 procent Vi måste föresätta oss att uppnå just detta ambitiösa mål för att få till stånd en förändring.

Avslutningsvis vill jag ta upp en annan fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Vi vet att det kommer att fattas 700 000 forskare i EU år 2010. Därför måste vi verkligen anstränga oss för att förhindra att EU blir en vetenskaplig ödemark. Ändå blir mycket begåvade flickor försummade redan i tidigt skede. Att begåvade unga kvinnor uppmuntras är något jag känner mycket starkt för och jag skulle vilja be föredraganden att i högre grad betona det.

  Ewa Tomaszewska, för UEN-gruppen. – (PL) Herr talman! I mitt hemland Polen ligger genomsnittsnivån när det gäller utbildning högre för kvinnor än för män. Jag är fysiker till yrket och var anställd vid universitetet i Warszawa, och jag upplevde aldrig någon könsdiskriminering. Jag skulle ha känt mig nedvärderad om min yrkesställning hade avgjorts av någon sekundär egenskap, såsom könstillhörighet, och inte av min kunskap och intellektuella förmåga.

Marie Skłodowska-Curie uppnådde genom sitt arbete och sin upptäckarlust resultat som gjorde henne till nobelpristagare två gånger om. Rektorn för mitt universitet, som rankas som det främsta i Polen, är också kvinna och professor i fysik.

Den verklighet som styr kvinnors situation inom vetenskapen ser dock inte likadan ut överallt. Problemen blir uppenbara när man får veta att kvinnor bara utgör 35 procent av de anställda inom statlig forskning och högre utbildning i EU, och bara 18 procent inom den privata sektorn. Ibland beror detta på att familjerelaterade plikter sätts högre än vetenskapens kall, men inte alltid.

Det som lyfts fram i punkterna 2 och 3 i betänkandet är viktigt, anser jag. Faktum är att det är under den första utbildningsfasen som det är lättast att visa att vetenskapen må vara svår men den är alltid engagerande och därmed är det mödan värt att ta reda på vad det är inom den som intresserar oss och vad som inte kan uppnås på annat sätt än genom studier och forskning. Det är väl värt att uppmuntra alla som är beredda att satsa på vetenskapligt arbete. Många kvinnor har sådan kapacitet och det vore verkligen synd att gå miste om den potentialen. De exempel som tas upp i punkt 3 är meningsfulla i sammanhanget eftersom de understryker att denna ansträngning leder till resultat.

Inom ramen för Lissabonstrategin, men även oberoende av den, är det oerhört betydelsefullt att investera i människor och deras utbildning. Det förbättrar deras möjligheter på arbetsmarknaden. Det gäller även vetenskapens mycket specifika arbetsmarknad. Därför är det viktigt att antagningskriterierna för praktikplatser och utbyten mellan utbildningsinstitutioner samt liknande möjligheter att förbättra sin yrkesställning inte är diskriminerande.

  Eva-Britt Svensson, för GUE/NGL-gruppen. – Tack till föredraganden Britta Thomsen som belyser problematiken med bristen på jämställdhet inom vetenskap och forskning. Bristen på jämställdhet genomsyrar hela samhället. Genom engagemang och opinionsbildning från bl.a. kvinnoorganisationer har dock medvetenheten om bristen på jämställdhet inom många områden ökat och fler har insett de negativa konsekvenserna för hela samhället. Men just inom vetenskapen har det alltför länge varit tyst. Därför är detta betänkande extra viktigt.

Samtidigt som EU betonar forskningens roll för den ekonomiska utvecklingen så är forskningen fortfarande ofta reserverad för det ena könet. Inom offentlig sektor är 35 procent av forskarna kvinnor, inom den privata sektorn endast 18 procent. Europeiska forskningsrådet har i sitt vetenskapliga råd 22 ledamöter, varav 5 är kvinnor.

Detta betänkande sätter fokus på problematiken, men enligt min uppfattning är det inte tillräckligt. Vi måste höja ambitionsnivån ytterligare.

En kommentar när vi diskuterar jämställdhet: vi måste fortfarande försvara kravet på jämställdhet genom att säga att den behövs för ekonomisk tillväxt och utveckling. När ska vi komma dithän att vi kan säga att jämställdhet är ett mål i sig som inte behöver försvaras med ekonomiska termer? Lika rättigheter är mänskliga rättigheter!

  Urszula Krupa, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Kvinnors roll i vetenskapen tycks variera i de olika medlemsstaterna. Under kommunismens svåra tid hade kvinnor i Polen tillträde till vetenskapen och politiska rättigheter långt tidigare än i många av de gamla EU-länderna. Tidigare, och även än idag, handlade problemet främst om en ogynnsam ekonomisk situation och oklara kriterier för att anslå resurser till vetenskaplig forskning, vanligtvis oavsett genusaspekter.

Trots dessa svårigheter finns det många kvinnor, hustrur och mödrar, som innehar viktiga samhällsroller. Ministrar, direktörer, dekaner och professorer vid högskolor och läkare. Detta utan att känna att de diskrimineras av män. I motsats till vad högröstade feminister påstår respekteras kvinnor i allmänhet i mitt hemland. De lider inte av komplex utan är snarare medvetna om sitt eget värde och sin styrka. De vet att de i samarbete med männen spelar en viktig roll inom alla livets områden, men de fäster störst vikt vid att värna livet, skydda äktenskapet, familjen och andra överordnade värden.

Andelen kvinnliga studenter ökar konstant och på nittiotalet uppgick den redan till 51 procent Enligt rapporterna utgör kvinnor 38 procent av de anställda inom forskningssektorn i EU-länderna i Central- och Östeuropa. Många av dem arbetar dock inom områden där utgifterna för vetenskaplig forskning är låga. Därför anser jag att det är rätt att förslå att mer medel ska göras tillgängliga och att det ska åtföljas av att vetenskapligt arbete uppmuntras och att kvinnors ställning stärks ytterligare, särskilt genom lagar som leder till att man kan förena familjeliv och yrkesliv och att hushållsarbete får ekonomiskt och socialt erkännande, så att man erbjuder ett verkligt fritt val, men utan pariteter eller någon ändring av definitionen av spetskompetens.

Skillnaden när det gäller andelen kvinnor i toppositioner kan ha att göra med att den psykiska och fysiska påfrestningen kan vara alltför stor. Om kvinnor ska bli bättre representerade på detta område bör det ske genom att man erkänner och använder kunskap och individuell fallenhet och förbättrar de rättsliga och ekonomiska förutsättningarna och den understödjande infrastruktur som gör det lättare att förena familjeliv och yrkesliv.

  Zita Pleštinská (PPE-DE). - (SK) Om Lissabonstrategins målsättningar ska kunna uppfyllas måste EU prioritera att det skapas en bred forskarbas som kan bedriva kvalitetsforskning på högsta internationella nivå. Att kvinnor deltar i vetenskapen motsvarar inte behoven inom forskningen, även om kvinnor är mer högutbildade än män, och även om fler kvinnor genomgår högskoleutbildning än män. Därmed är det nödvändigt att fokusera på att utbilda och stödja kvinnliga forskare på toppnivå och att motivera begåvade kvinnor att satsa på en karriär inom vetenskapen genom att skapa bra möjligheter att bedriva högkvalitativ forskning och genom att erbjuda tillfredsställande karriärmöjligheter och löner. Än idag finns det hinder som gör att kvinnor inte ägnar sig åt vetenskap. Psykologiska aspekter och en ibland otillräcklig solidaritet mellan kvinnor spelar också ofta in i sammanhanget.

Faktum är att kvinnliga forskare finner det svårare att förena arbetsliv med familjeliv än vad män gör. De avbrott som kvinnor gör i sina forskarkarriärer av familjerelaterade skäl får negativa följder för deras karriärutveckling. Eftersom vetenskapligt arbete pågår nonstop skulle det gynna kvinnor att också kunna arbeta hemifrån, om inte närvaron på arbetsplatsen är oundgänglig. Majoriteten av dem som upplever rörlighetsproblem är kvinnor, eftersom det i allmänhet är deras uppgift att ta hand om barnen, äldre släktingar eller andra anhöriga. Kvinnor skulle välkomna möjligheter till barnomsorg på vetenskapsinstitutionerna.

Jag tror inte att kvoter kommer att lösa problemet med bristen på kvinnliga forskare om inte kvinnorna själva vill ändra på den rådande situationen. De måste få lämpliga förutsättningar, ha bättre självförtroende och vara solidariska med varandra. Jag är säker på att sjunde ramprogrammet för forskning och andra program för vetenskaplig forskning kommer att stödja projekt som uppmuntrar kvinnor att satsa på forskarkarriärer. Det är viktigt att urvalssystemen för projekt är öppna för insyn och det är därför kvinnor bör vara jämlikt representerade i utvärderingsnämnder och urvalskommittéer.

  Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (PSE). – (PL) Trots att kvinnor utgör mer än 50 procent av studenterna i EU och 43 procent av dem som har doktorerat innehar de i genomsnitt bara 15 procent av de höga akademiska befattningarna och är i minoritet bland forskarna. I den offentliga sektorn och sektorn för högre utbildning utgör de i genomsnitt 35 procent av forskarna och endast 18 procent i den privata sektorn.

Analyser har visat att befintliga rekryteringssystem inte är könsneutrala. Att det finns ett ”glastak” för kvinnor som försöker få högre befattningar är väl dokumenterat och påverkar alla områden i ekonomin, särskilt inom vetenskap och teknik. Kommissionen och medlemsstaterna bör så snart som möjligt införa insynsvänliga rekryteringsförfaranden för att åstadkomma bättre könsbalans inom rekryteringorganen.

Eftersom forskning är en så viktig sektor för EU:s ekonomiska utveckling och eftersom man måste rekrytera ytterligare 700 000 forskare för att genomföra Lissabonstrategin för tillväxt och utveckling, bör man planera vetenskapsområdet på sådant sätt att det är öppet för båda könen och se till att kvinnor blir väl representerade bland forskarna. För att uppnå detta mål är det nödvändigt att erbjuda lämpliga arbetsvillkor som passar kvinnliga forskare och en infrastruktur som gör det lättare att förena yrkesliv med familjeliv.

Till sist vill jag gratulera föredraganden Britta Thomsen för det välskrivna dokumentet.

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT
Vice talman

  Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Det är beklagligt att införlivandet av jämställdhetsperspektivet på forskningsområdet fortfarande är otillfredsställande, trots alla rättsakter som EU antagit och trots alla uttalanden som gjorts och alla diskussioner vi har haft.

Trots att det finns ett stort antal kvinnliga studenter vid universiteten i EU är endast 18 procent av forskarna i den privata sektorn och 15 procent av de forskare som innehar höga akademiska befattningar kvinnor. Inom den offentliga sektorn och högskolesektorn är andelen kvinnor bara 35 procent Dessutom får kvinnliga forskare mycket mindre betalt än deras manliga kollegor och deras arbete består mer av undervisning än forskning, vilket sällan leder till erkännande.

Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att öka sina ansträngningar för att stödja kvinnor som vill satsa på en forskarkarriär. När vi överväger hur detta stöd bör se ut får vi inte glömma bort familjedimensionen, flexibla arbetstider, förbättrad barnomsorg och familjerelaterad flexibilitet.

  Avril Doyle (PPE-DE). - (EN) Herr talman! Eftersom jag har forskarbakgrund själv välkomnar jag denna betydelsefulla diskussion om kvinnor i vetenskap och teknik. I princip håller jag med om det som föredraganden framför i betänkandet. Hon försöker identifiera vilka hinder som ligger bakom att kvinnor är underrepresenterade inom vetenskapen och jag håller med om att de flesta utbildningssystem i Europa fortsätter att vidmakthålla könsstereotyper.

I betänkandet lyfter hon fram andra faktorer som bidrar till att kvinnor är underrepresenterade på detta område och tyvärr även på många andra yrkesområden. Dessa faktorer inbegriper att familjerelaterade avbrott i karriären får negativa följder och så även den begränsade rörligheten på grund av familjeansvar. Jag ställer mig verkligen bakom uppmaningen till kommissionen och särskilt till medlemsstaterna att vidta positiva åtgärder på en rad områden, såsom utbildning, barnomsorg, social trygghet och föräldraledighet, och tillhandahålla tillräckliga medel för att förbättra framtidsutsikterna för kvinnor som vill vidareutveckla sin karriär inom vetenskapen eller återuppta yrket efter att ha gjort ett avbrott för att ta hand om familjen.

Vi behöver kompetenta kvinnor på alla samhällsnivåer, och vi behöver faktiskt kvinnor med vetenskapsbakgrund i politiken också, men jag tror inte att vi någonsin kommer att uppnå detta genom ett genusinriktat kvotsystem. Vi bör i stället satsa på mer öppenhet inom rekryteringen, mentorsystem och förstärkt nätverksarbete bland kvinnliga forskare samt även främja kvinnliga forskare som förebilder och naturligtvis se till att det finns tillräckliga medel tillgängliga för att uppmuntra kvinnliga forskare, samtidigt som man upprätthåller rättvisa och jämställdhet. Jag tror att de flesta kvinnliga forskare skulle hålla med om det.

I mitt hemland Irland inrättade man under 2003 en kommitté för forskning, ingenjörsvetenskap och teknik (SET: Science, Engineering and Technology). Kommitténs syfte är att utarbeta rekommendationer om strategier för att få fler kvinnor och flickor att läsa vetenskapliga ämnen och högre matematik på högstadiet och i gymnasiet och fler kvinnor att välja ingenjörsvetenskap och teknik på högskolenivå. Ordförande för kommittén är professor Jane Grimson vid Trinity College i Dublin, och hon är dessutom själv en framstående akademiker.

Vi har även en organisation som är känd under förkortningen WITS (Women in Technology and Science) – kvinnor i teknik och vetenskap - som invigdes 1999. Vi har Wiser Workforce Project, som är ett initiativ för att hjälpa kvinnliga forskare att återgå till arbetslivet, och Science Foundation Ireland, som har fyra program för att komma till rätta med att kvinnor är underrepresenterade i inom irländsk vetenskap och teknik.

Avslutningsvis vill jag säga att dessa system syftar till att uppmuntra och stödja utvecklingen av hållbara mekanismer och tillvägagångssätt som kommer att leda till att kvinnliga forskare kan konkurrera på lika villkor, på grundval av sin vetenskapliga kompetens, kunskap och potential.

  Marusya Ivanova Lyubcheva (PSE). - (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot! Betänkandet om kvinnor och vetenskap lyfter fram ett viktigt område och handlar om kvinnors deltagande i en av de viktigaste utvecklingsprocesserna, nämligen vetenskaplig forskning. Det är betydelsefullt eftersom betänkandet beskriver den vetenskapliga utvecklingens struktur och tillhandahåller lösningar när det gäller de mänskliga resursernas sammansättning inom forskningen, vilket är en nyckelaspekt. Kvinnor har en viktig roll i universiteten, forskningsinstitutionerna och i den privata sektorn. Att kvinnors deltagande i ledande funktioner och beslutsfattande inom vetenskapen ligger på en otillfredsställande nivå och att det är en procentuellt liten andel kvinnor som har avlagt doktorsexamen, eller som är professorer eller akademiledamöter har att göra med allmänna stereotyper och hinder som kvinnor stöter på när de försöker skapa sig en karriär inom vetenskapen.

Vi måste erbjuda flexibla arbetstider och utveckla tjänster som stöder kvinnor och erbjuda valmöjligheter och möjligheter till självförverkligande. Att man stärker kvinnors roll inom vetenskapen bör inte ses som bara ännu en jämställdhetspolitisk åtgärd. Det är ett uppdrag som syftar till att utnyttja kvinnors stora potential på ett bättre sätt, utan att hamna i ytterligheter åt motsatt håll. Kvinnor ska inte behöva avstå från sitt naturliga syfte att bilda familj och bli mödrar på grund av hängivenheten till vetenskapen. För unga kvinnor i vetenskapen ska principen om dubbel prioritering gälla: Både familj och karriär.

  Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag anser att vi har samma målsättning. Vi vill uppnå jämställdhet men vi är inte eniga om hur det ska gå till.

Kommissionens statistik är väl sammanställd och bevisar att vägen är lång och mödosam och att ni har gjort rätt i att införa kvoter för utnämningar i kommittéer. Utan en proaktiv politik kommer vi inte att finna några kvinnor, för att göra det måste vi först verkligen vilja finna dem.

Ju högre upp på stegen vi klättrar, desto mer ökar motståndet mot att utnämna kvinnor. Inom utbildningssektorn är kvinnor på det stora hela i majoritet och det är både ologiskt och rimmar illa med att de lyser med sin frånvaro i akademiska sammanhang.

Varför är det så? Jag anser att det krävs en analys. Vi måste uppmana medlemsstaterna att i viss mån tillämpa riktmärkning för att få en klar bild av hur situationen ser ut på universiteten. Kommissionen kanske kan bidra med att sätta lite press på medlemsstaterna det avseendet.

Urvalsförfaranden för professorstjänster har ofta olika kriterier. Man frågar alltid kvinnor vilken typ av barnomsorg de har tänkt sig. Män får aldrig den frågan och därför talar vi alla om ansvaret för barnomsorgen under den här debatt. Skulle det vara så om det vore män vi talade om? Varför vänder vi inte på problemet? Och dessutom är det inte ett problem. Att ha familj är en stor glädje, en skatt, också för män. Varför skulle vi inte ändra vår inställning?

Jag anser att utnämningsförfarandena för professurer bör ses över och även de frågor som ställs, och för att gå framåt på området ny teknik bör kommissionen vidta målinriktade åtgärder. När det gäller spetskompetenskriteriet anser jag att vi inte kan göra några eftergifter.

  Gabriela Creţu (PSE). - (RO) Kära kollegor! Jag ska kortfattat ta upp tre frågor. I de före detta socialistländerna tycks situationen vara än mer dramatisk eftersom den tidigare jämställdhetspolitiken ledde till att det utvecklades ett betydande segment kvinnor som var verksamma inom vetenskapen. Övergången har däremot genererat en drastisk minskning av anslag till forskningen och ett minskande antal forskare. Nuförtiden säljer gårdagens kvinnliga forskare försäkringsavtal, är statstjänstemän eller har lämnat sina hemländer. Detta har medfört en rad negativa konsekvenser såsom slöseri med mänskliga resurser, stort missnöje och hinder för utvecklingen.

Den andra frågan är att idag har masskommunikation, PR-verksamhet och reklambyråer stort inflytande, även ekonomiskt, på bruttonationalprodukten. De använder sig av forskning inom humanistisk och social vetenskap som är områden där många kvinnor arbetar. Ändå ger en den traditionella vetenskapshierarkin dem inte tillräckligt socialt erkännande och fungerar indirekt som diskriminering mot kvinnliga forskare inom dessa områden.

  Marie Panayotopoulos-Cassiotou (PPE-DE). – (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Britta Thomsens betänkande har rört vid en öm punkt i min egen bakgrund. Jag avlade min doktorsexamen vid Sorbonne när jag redan var trebarnsmamma och min man hade fyra barn. Jag var tvungen att avskärma mig från möjligheten att forska vidare. Att eftersträva akademisk spetskompetens är något som går en i blodet och man känner sig eländig när man tvingas sluta. Jag måste erkänna att jag mycket senare, efter det att jag hade fått fler barn, fick möjlighet att fortsätta forska när ett tyskt universitet erbjöd ett program som riktade sig särskilt till mödrar, och jag har villigt fortsatt att bedriva forskning fram till idag. Det finns alltså möjligheter, och därför bör familjeaspekten införlivas när man planerar forskningsprogram och forskartjänster, så att man kan utnyttja de mänskliga resurserna fullt ut. Jag anser att bindande målsättningar därmed inte längre kommer att behövas och att synen på kvinnors bidrag till forskningen kommer att förändras. 

Av det skälet är det nödvändigt att planera för att kvinnor ska kunna bli accepterade i överensstämmelse med den särskilda fas av yrkeslivet de befinner sig i. På grund av ett fåtal år, då en kvinna inte kan välja på annat sätt än att bli utesluten, berövas hon glädjen i det akademiska arbetet under resten av sitt liv och samhället går miste om det hon har att erbjuda. Kvinnliga forskare bör därför ges möjlighet att delta i programmen. Senare bör kvinnors deltagande i forskningsprogram bli ett kriterium för att bedöma universitetens kvalitetsnivå.

Jag vill också påminna om det betänkande vi lade fram förra året. I det sa vi att det borde vara möjligt att förena yrkesliv med familjeliv från högskolenivå och uppåt.

  Małgorzata Handzlik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Jag gratulerar min kollega till ett mycket bra betänkande. Ett större engagemang i vetenskaplig forskning är nödvändigt om man ska kunna genomföra Lissabonstrategins principer. Föredraganden betonar att det krävs ytterligare 700 000 forskare i Europa om principerna i strategin ska bli verklighet. Jag anser att kvinnors delaktighet och potential innebär att de kommer att utgöra en stor del av den forskargruppen.

Jag är dock bekymrad över förslaget att säkerställa könsbalansen i utvärderings- och rekryteringskommittéer. Som kvinnlig politiker skulle jag inte vilja att min verksamhet bedömdes enbart i ljuset av min könstillhörighet. Jag skulle föredra att resultaten av mitt arbete och dess kvalitet var avgörande faktorer vid en bedömning av hur jag arbetar.

Det finns ett intressant förslag om att öka ungdomars intresse för att studera vidare inom specifika och tekniska områden. Det bör åtföljas av åtgärder för att lyfta fram vetenskap som ett intressant område för yrkesval och karriärmöjligheter för både kvinnor och män. Jag anser att förslag som gör det möjligt att förena karriär och familjeliv är väl värda att beaktas. De bör ses i ett bredare sammanhang där kvinnors deltagande på arbetsmarknaden får stöd och uppmuntran.

  Miroslav Mikolášik (PPE-DE). - (SK) Precis som min kollega just sa behövs det mer än 700 000 forskare i Europa idag. Jag tycker att det är alarmerande. Kvinnor skulle kunna täcka den bristen. Aktuell statistik visar att trots att kvinnor når högre utbildningsnivåer än män utgör de bara en tredjedel av forskarna i den offentliga sektorn och endast 18 procent av forskarna i den privata sektorn. Jag anser att vi först och främst måste göra oss av med könsstereotyper som påverkar unga kvinnors val av studieområde och även jobbfördelningsprocessen, forskningsanslagen och anställningskriterierna.

Trots att jag håller med om att man måste se till att kvinnor deltar i både EU-program och nationella program, anser jag inte att detta bör åstadkommas genom kvotering. Jag stöder tanken om att erbjuda innovativa former av flexibel arbetstid för kvinnor så att de kan fortsätta med forskningsarbetet efter att ha fått barn. Detta kan avsevärt bidra till att kvinnor oftare förekommer i höga befattningar inom vetenskapen

  Monica Maria Iacob-Ridzi (PPE-DE). - (RO) Det här betänkandet har betydande ekonomiska implikationer, både när det gäller gemenskapsmedel, som skulle kunna användas för att bekämpa ojämlikhet mellan könen inom vetenskapen, och medlemsstaternas nationella budgetar.

Först och främst bör vi påpeka att det inte räcker att tala enbart om de medel som finns tillgängliga genom sjunde ramprogrammet för forskning och utveckling. Dessutom skulle stora belopp i Europeiska regionala utvecklingsfonden eller Europeiska socialfonden kunna användas till stöd för forskning och utveckling. Därför bör vi inte missgynna kvinnors deltagande i villkoren i den anbudsinfordran som görs för att genomföra programmen. Dessutom måste vissa budgetposter finansiera ett större kvinnodeltagande i gemenskapsfinansierade forskningsprogram och stipendier.

När Europeiska teknikinstitutet väl är inrättat bör vi dessutom se till att unga kvinnliga studenter blir jämlikt representerade på doktorandnivå i den nya institutionens akademiska sammansättning.

  Marios Matsakis (ALDE). - (EN) Herr talman! Eftersom jag är en de få män som deltar i denna mycket viktiga debatt och eftersom jag själv är verksam inom vetenskapen måste jag säga följande:

Under min långa erfarenhet som läkare fann jag att kvinnliga vetenskapsmän är lika skickliga som män, om inte skickligare. Det enda problemet för kvinnor som vill nå toppositioner anser jag vara det mycket svåra val de måste göra när de beslutar om de ska vara mamma på heltid och forskare på deltid eller tvärtom. Kvinnor har alltid valt att vara mamma på heltid.

Därför anser jag att det här betänkandet är mycket viktigt. Jag gratulerar föredraganden till det, men vi behöver konkreta sätt att hjälpa mödrar att nå de högsta befattningarna och inte bara teoretiska tankegångar.

  Stavros Dimas, ledamot av kommissionen. − (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka alla som har deltagit i debatten i kväll för alla dessa mycket positiva bidrag. Kommissionens policy för jämställdhet inom forskningen har två huvudinriktningar – kvinnors deltagande i forskningen och forskningens genusdimension. Inom den första inriktningen försöker vi säkerställa kvinnors närvaro på alla karriärnivåer och komma tillrätta med könsskillnaderna inom de olika huvudområdena. Den andra inriktningen fokuserar på forskningens utformning och att man uppmärksammar könsskillnaderna inom forskningen. Kommissionen är lika engagerad som någonsin när det gäller att främja jämställdheten inom forskningen.

När det gäller kvoterna anser vi att målsättningar som t. ex. 40-procentsmålet för båda könen i olika expertgrupper och i utvärderingspaneler inom ramen för det sjunde ramprogrammet är objektiva och balanserade mål som leder till goda resultat. Vi kommer att fortsätta eftersträva dessa mål och hoppas kunna öka antalet kvinnor inom vetenskapen på det sättet. Våra åtgärder har redan gett resultat och jag skulle vilja tacka för ert stöd för våra ansträngningar att förbättra situationen och i högre grad inbegripa kvinnor i vetenskap och forskning.

Tack för era kommentarer och det goda samarbetet.

  Britta Thomsen, föredragande. – (DA) Herr talman! Tack för ordet. Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för era synpunkter. Jag är glad över att ni delar mina ambitioner och visioner för den europeiska forskningens framtid. När det gäller de tidigare nämnda kvoterna tror jag att man missförstått mig en aning. Jag talar inte om kvoter för forskare, men det står helt klart att ett av de största hindren för att anställa och använda kvinnliga resurser ligger i rekryteringskommittéernas sammansättning. Den är inte könsneutral och därför tror jag att vi måste göra någonting åt detta. Vi kan inte fortsätta att negligera detta problem och hoppas på att situationen kommer att bli bättre i morgon och att allt kommer att ske automatiskt. Vi måste kräva politiska åtgärder nu. Kommissionen har naturligtvis varit en progressiv aktör i denna fråga, med tanke på att en enhet för kvinnor och forskning inrättades inom generaldirektoratet för forskning för flera år sedan. Det är medlemsstaterna som släpar efter. Det är deras engagemang som kommer att bli avgörande när det gäller att åstadkomma förändringar inom universiteten och forskningsinstitutionerna.

Jag vill tacka mina kolleger i parlamentet, sekretariatet och kommissionen för deras samarbete. Jag uppskattade mycket samarbetet med forskarna och i synnerhet den europeiska plattformen för kvinnliga forskare. – Ett särskilt tack till dem.

  Talmannen. − Debatten är härmed avslutad.

Omröstningen kommer att äga rum i morgon.

Skriftliga förklaringar (artikel 142)

  Mihaela Popa (PPE-DE) , skriftlig. – (RO) Som matematiklärare har jag upplevt fenomenet att unga kvinnor får allt mindre direkttillträde till forskningen.

Med tanke på att statistiken visar att allt färre unga kvinnor väljer att studera vid fakulteter där man undervisar i matematik, fysik, biologi eller kemi tycker jag att Europaparlamentets förslag till betänkande om kvinnor och vetenskap kommer mycket lämpligt.

Min erfarenhet på utbildningsområdet får mig att anse att kvinnors minskande deltagande i vetenskapen har att göra med mentalitet och inte under några omständigheter med kapacitet.

Därför tycker jag att det är viktigt att EU lanserar fler program som främjar lika möjligheter och en mentalitetsförändring kring unga kvinnors tillträde till vetenskapen. Om man organiserar program för erfarenhetsutbyte och tävlingar på EU-nivå, t. o. m. för de yngsta, kan det leda till att ungdomar får ökat självförtroende och uppmuntras att studera vetenskapliga ämnen.

Vi behöver så många EU-program som möjligt för att bidra till jämlikheten genom att stimulera till kreativitet, logiskt tänkande, intuition och ett utbyte av idéer på EU-nivå.